Bevillningsutskottets betänkande Nr 4.
1
Nr 4.
Ankom till riksdagens kansli den 6 mars 1942 kl. 1 e. m.
Bevillningsutskottets betänkande, i anledning av väckt motion örn
specificering av skulder m. m. i allmän självdeklaration.
(2:a avd.)
I en inom första kammaren väckt, till bevillningsutskottet hänvisad motion,
nr 40, har herr Bondeson hemställt, »att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj:t ville anhålla om sådan ändring av formuläret till allmän självdeklaration,
att den deklarationsskyldige skall för åtnjutande av avdrag specificera
sina skulder och utbetalade räntor å gäld».
Beträffande motiveringen för detta yrkande, i den mån redogörelse härför
ej lämnas i det följande, får utskottet hänvisa till motionen.
Enligt 29 § 1 mom. taxeringsförordningen skall skattskyldig i allmän
självdeklaration bl. a. upptaga de avdrag, som äro att hänföra till varje förvärvskälla,
ävensom sina tillgångar och skulder vid slutet av beskattningsåret,
om och i den mån skattskyldighet för förmögenhet åligger honom.
Jämlikt 32 § 2 mom. nämnda förordning är envar efter anmaning skyldig
att i den omfattning, som i anmaningen angivits, meddela för egen taxering
för inkomst eller förmögenhet erforderliga upplysningar utöver dem,
som föranledas av deklarationsformuläret. Sådan skyldighet föreligger jämväl
enligt 54 § i fråga om förhållanden, som avse tid före beskattningsåret och
som hava betydelse för åsättande av taxering eller eftertaxering.
Därest skattskyldig i avgiven självdeklaration gjort avdrag för gäldränta
eller skuld och fråga ej är om lån mot obligationer, förlagsbevis eller för den
allmänna rörelsen avsedda förskrivningar, skall enligt 35 § 1 mom. punkt
d) taxeringsförordningen efter anmaning avlämnas uppgift av annan än penningförvaltande
inrättning å borgenärens namn och hemvist.
I den föreliggande motionen har bl. a. erinrats om, att med den betydelse,
som förmögenhetsbeskattningen har, syntes oegentligt, att de skulder, som
finge avdragas i deklarationen, icke skulle specificeras i fråga örn borgenär
och belopp. Endast genom en dylik specificering torde utan särskild kontroll
säkerhet kunna erhållas för att den skattskyldige icke tillgodoförde sig avdrag
för skulder med högre belopp än som vederbort. Jämväl i fråga om räntorna
skulle cn specificering i fråga om mottagare och belopp leda till en viss
säkerhet för att icke högre belopp upptoges än som finge avdragas. Därest
uppgifter örn skulder och räntor sammanfördes på ett formulär, skulle upp
Bihang
till riksdagens protokoll 1942. 7 sami. Nr 4.
1
2
Bevillningsutskottets betänkande Nr 4.
giftslämnandet förenklas. Härigenom kunde kontroll även lättare genomföras,
att borgenärer respektive mottagare upptagit beloppen i sina deklarationer.
Frågan om förbättrad kontroll å av skattskyldig i allmän självdeklaration
upptagna skulder samt yrkade avdrag för ränteutgifter har på sin tid ägnats
uppmärksamhet av skattekontrollsakkunniga i deras den 12 augusti
1933 avlämnade betänkande med förslag till ändrade bestämmelser angående
förbättrad deklarationskontroll och förstärkt taxeringsorganisation m. m.
(Statens off. utredn. 1933: 27). Efter att liava erinrat örn att vid avdrag i
självdeklaration för ränteutgifter och skulder någon specifikationsskyldighet
icke förelåge men att skattskyldig vore pliktig att efter anmaning lämna närmare
upplysningar härom, framhöllo de sakkunniga, såvitt nu är i fråga,
bl. a. följande.
Erfarenheten hade givit vid handen, att mycket ofta utgiftsräntor och skulder
upptagits oriktigt i avlämnade deklarationer. Mången gång berodde detta
på bristande noggrannhet eller oförmåga att riktigt tolka skattelagarnas föreskrifter.
Då skyldighet att lämna specifikation icke stadgats, brukade många
deklaranter icke föra anteckningar rörande ränteutgifter samt inskränka sig
till att lämna mer eller mindre noggrant beräknade klumpsiffror i deklarationen.
Vanligt vore särskilt i fråga örn lån mot inteckning i fast egendom,
att avdrag påyrkades icke endast för ränta utan jämväl för amorteringar.
Ofta inginge i avdragna räntebelopp upplupna, icke förfallna räntor ävensom
utgifter av helt annan natur, för vilka avdrag i beskattningshänseende
icke vöre medgivet. Många skattskyldiga plägade avdraga uppsåtligt fingerade
räntor. Frånvaron av kontroll beträffande skulder finge ur taxeringssynpunkt
anses betänklig. Såsom ett värdefullt kontrollinedel hade utnyttjats
de redovisningar rörande i förmögenheten ingående tillgångar, de skattskyldiga
lämnade. Värdet av en sådan kontrollmetod förringades dock betydligt
genom att så viktiga i förmögenhetsredovisningen ingående poster som
skulder finge angivas utan specifikation. I syfte att råda bot på berörda missförhållanden
och för att erhålla en tillfredsställande kontroll i ämnet föreslogo
de sakkunniga, att de skattskyldiga skulle åläggas att lämna specifikation
i fråga om gäldräntor och skulder. Beträffande möjligheten att erhålla
sådan specifikation efter anmaning, vilket även med dåvarande bestämmelser
i stor utsträckning kunnat ske, anförde de sakkunniga såsom en ofta
iakttagen olägenhet, att deklaranten betraktade allmäningen såsom ett uttryck
för misstro mot deklarationens tillförlitlighet. Då det vore angeläget
att undvika föreskrifter, som kunde leda till uppväckande av irritation bland
dem, som riktigt fullgjort sin deklarationsplikt, hade de sakkunniga redan
funnit nämnda förhållande vara tillräckligt skäl för att undersöka, huruvida
icke genom införande av ovillkorlig specifikationsplikt de nyssnämnda missförhållandena
kunde avhjälpas. Mot införande av skyldighet att i deklaration
specificera gäldräntor och skulder hade förnämligast erinrats det besvär en
sådan uppgiftsplikt skulle föranleda deklaranterna samt att därigenom obehörigt
intrång skulle göras i de skattskyldigas privata ekonomiska angelägenheter.
Enligt de sakkunnigas mening syntes förstnämnda erinran knappast
böra tillmätas avgörande betydelse. Det vore visserligen riktigt, alt många
deklaranter underläte att föra fortlöpande anteckningar örn bland annat
ränteutgifter och följaktligen genom specifikationsskyldigheten skulle förorsakas
ökat besvär, men det vore uppenbarligen endast i sin ordning, alt en
-
Bevillningsutskottets betänkande Nr 4.
3
var förde sådana anteckningar, att han kunde riktigt fullgöra sin deklarationsplikt.
Det genom speedikationsskyldigheten föranledda ökade besväret
skulle följaktligen i fråga om dem, som på ett klanderfritt sätt fullgjorde sin
deklarationsplikt, inskränka sig till att i deklarationen införa en avskrift av
den sammanställning, deklaranten ändock i regel måst uppgöra. Det syntes
därför knappast kunna med fog erinras, att uppgiftsplikten skulle i högre
grad betunga de skattskyldiga, och i flertalet fall syntes dessa icke därigenom
komma att föranledas ett så stort besvär som det skyldigheten att lämna specifikation
å aktier och obligationer medförde. Invändningen att uppgiftsplikten
skulle framtvinga yppande av privata förhållanden hade måhända större
berättigande. Med hänsyn härtill ansåge de sakkunniga skyldighet icke böra
åläggas för långivare att lämna uppgift om låntagares namn. För låntagare
borde däremot sådan specifikationsskyldighet föreskrivas. Vidare föreslogs
en bestämmelse, som gåve Kungl. Maj:t befogenhet att medgiva deklaranten
rätt att avlämna specifikationen till landskamrerare!! (taxeringsavdelningen).
De sakkunniga hade jämväl upprättat utkast till formulär till särskild
deklarationsbilaga att obligatoriskt användas av skattskyldig, som bland annat
yrkat avdrag för utgiftsräntor eller skulder. I denna bilaga skulle upptagas
specifikationer å nämnda poster med angivande av dels, huruvida fråga
vore om inteckningslån, dels ock långivarens namn och adress, lånets storlek,
räntefot och räntebelopp. Denna specifikationsskyldighet skulle dock icke
föreligga, därest fråga vore örn ränteutgifter eller skulder i rörelse.
I proposition nr 148 till 1935 års riksdag erinrade departementschefen i
anledning av de sakkunnigas förenämnda förslag bland annat, att i yttrandena
över förslaget hade från många håll uttalats, alt den av de sakkunniga
föreslagna nya bilagan skulle vålla svårigheter och irritation hos de
skattskyldiga. Departementschefen anförde härefter bland annat beträffande
förslaget örn införande av obligatorisk skyldighet att i deklarationen specificera
gäldräntor och skulder, att detta skedde redan i ej ringa utsträckning
efter anmaning, och sådana specifikationer kunde även tjäna till ledning
för annans, nämligen enskilda långivares, taxering. Med hänsyn dels därtill,
att här i motsats till vad som gällde i fråga örn bankräntor någon särskild
olägenhet ur kontrollsynpunkt icke vore förenad med att specifikation lämnades
senare, och dels jämväl därtill, att med den föreslagna organisationen
begränsade möjligheter att utnyttja obligatoriska uppgifter skulle föreligga,
hade departementschefen ansett tillräcklig anledning icke föreligga att då
göra specifikationen obligatorisk. Däremot borde, för de fall att uppgifterna
kunde anses önskvärda, lagliga möjligheter för deras infordrande beredas,
bör att detta skulle gälla även i fråga örn långivares namn föreslog departementschefen
införande i 35 g 1 inom. taxeringsförordningen av ovan omnämnda
stadgande, att annan än penningförvaltande inrättning skulle, därest
skattskyldig i avgiven självdeklaration gjort avdrag för gäldränta oller
skuld och fråga ej vore örn lån mot obligationer, förlagsbevis eller andra
för den allmänna rörelsen avsedda förskrivningar, vara skyldig att på
anmaning lämna uppgift, i den mån den kunde lämnas, angående namn och
hemvist å borgenären.
4
Bevillningsutskottets betänkande Nr 4.
Utskottet.
På hemställan av 1935 års bevillningsutskott (betänkande nr 37) godkände
riksdagen det i propositionen framlagda förslaget i ämnet.
I likhet med motionären finner utskottet det givetvis vara angeläget, att
skattskyldig i sin till ledning för taxeringen avgivna deklaration lämnar korrekta
uppgifter om sina skattepliktiga intäkter samt avdragsgilla utgifter,
samt att beskattningsmyndigheterna hava möjlighet att på ett tillfredsställande
sätt kontrollera att så sker. Vad särskilt angår gäldräntor och skulder
äro de skattskyldiga för närvarande icke pliktiga att i deklarationen specificera
dessa poster. Genom den anmaningsrätt, som tillkommer taxeringsnämndsordförandena,
hava emellertid taxeringsnämnderna möjlighet att, där
skäl därtill föreligger, förskaffa sig de kompletterande upplysningar, som
erfordras för att kunna kontrollera riktigheten av den skattskyldiges deklaration
i berörda avseenden. Enligt vad utskottet har sig bekant torde även
beskattningsnämnderna i rätt stor utsträckning begagna sig av denna kontrollmöjlighet,
och kännedomen härom torde i icke ringa grad medverka till
att de skattskyldiga i nu förevarande hänseenden fullgöra sin deklarationsplikt
så noggrant som möjligt.
Ett genomförande av motionärens förslag skulle givetvis komma att
öka beskattningsnämndernas och framför allt taxeringsnämndernas arbete.
Redan nu är det material, som det åligger beskattningsnämnderna att granska,
högst betydande. En ytterligare ökning av detta material skulle otvivelaktigt
komma att inkräkta på den relativt korta tid, taxeringsnämnderna
hava till sitt förfogande för taxeringsarbetet. Det torde sålunda kunna befaras,
att nämnderna, därest motionärens förslag genomfördes, skulle nödgas
eftersätta en del av sitt granskningsarbete i övrigt, samt att detta
komme att bliva till men för taxeringsresultatet Härtill kommer, att det
torde kunna ifrågasättas, huruvida icke för att till fullo nå det syfte, som
motionären synes avse, det bleve nödvändigt att utsträcka den obligatoriska
uppgiftsskyldighet, varom nu är fråga, till att gälla även långivarna.
En sådan anordning skulle, därest man önskar ernå en tillfredsställande kontroll,
även kräva införande av ett underrättelseförfarande taxeringsnämnderna
emellan, motsvarande det som för närvarande gäller exempelvis i fråga
om periodiska understöd. Därvid skulle emellertid taxeringsnämndsordförandena
komma att påläggas en så betydande ökning av deras arbetsbörda,
att frågan om en ändrad taxeringsorganisation komme att aktualiseras.
I detta sammanhang vill emellertid utskottet framhålla, att utskottet icke
förbisett, att med den skärpning av beskattningen, som nu måst vidtagas,
det kan befaras att mindre samvetsgranna skattskyldiga frestas att söka
vinna lättnad i sin beskattning genom att lämna felaktiga uppgifter i sina
deklarationer bland annat beträffande skulder och gäldräntor. Utskottet
förutsätter därför, att beskattningsnämnderna vid taxeringen ägna den föreliggande
frågan uppmärksamhet, samt att nämnderna, där anledning därtill
förefinnes, begagna sig av de medel, som stå dem till buds för att kontrollera
riktigheten av de skattskyldigas uppgifter på förevarande område.
Bevillningsutskottets betänkande Nr 4. ®
Skulle utvecklingen tendera i sådan riktning, att de skattskyldiga i större omfattning
lämna felaktiga uppgifter i sina deklarationer rörande skulder och
gäldräntor, finner utskottet det vara nödvändigt att åtgärder vidtagas för att
förhindra ett sådant missförhållande. Utskottet är därvid förvissat örn, att
Kungl. Majit kommer att uppmärksamma utvecklingen på detta område
samt, där skäl därtill befinnes föreligga, vidtager de åtgärder, som anses
erforderliga. På grund av det anförda finner sig utskottet sakna anledning
att biträda motionärens förslag om skrivelse till Kungl. Majit i detta ämne.
Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
att motionen I: 40 av herr Bondeson, örn specificering av
skulder m. m. i allmän självdeklaration, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.
Stockholm den 6 mars 1942.
På bevillningsutskottets vägnar:
A. J. BÄRG.
Närvarande:
från första kammaren: herrar Johan Bärg, Elon Andersson, Wahlmark, friherre
Lagerfelt, Sjödahl, Egnell, Ekman, Bengtsson, Frans Ericson och Velander; samt
från andra kammaren: herrar Björklund, Persson i Undersvik, Sandberg, Kilbom,
Karlsson i Grängesberg, Thorell, Jonsson i Skedsbygd, Sundström i Skövde och Bladh.
Bihang lill riksdagens protokoll 1912. 7 sami. Nr 4.
2