Bevillningsutskottets betänkande Nr 37.

1

Nr 37.

Ankom till riksdagens kansli den 11 juni 1942 kl. 6 e. m.

Bevillningsutskottets betänkande, i anledning av väckt motion
om vissa ändringar i taxeringsförordningen.

(2:a avd.)

I en inom första kammaren av herr Alfred Andersson m. fl. väckt, till
bevillningsutskottet hänvisad motion, nr 133, har hemställts, »att riksdagen
ville för sin del besluta, att nedannämnda paragrafer i taxeringsförordningen
skola erhålla följande ändrade lydelse

35 §.

1 mom. I särskilda — — — för försäkringen.

2 mom. Efter anmaning är idkare av jordbruk eller skogsbruk, så ock
idkare av rörelse, även om sådant fall icke föreligger, som i 33 § första
stycket c) sägs, skyldig avlämna uppgift om belopp, som han utbetalt till
namngiven annan näringsidkare, därest beloppet är av beskaffenhet att i
mottagarens hand utgöra intäkt av jordbruksfastighet eller av rörelse.

3 mom. Utövare av — ^— — 93 §§ sägs.

4 mom. Styrelse för---bostadsadress.

55 §.

1 mom. Rätt att utfärda anmaning i andra fall än som i 32 § 3 mom.
och 35 § 3 mom. avses tillkommer landskamreraren samt ordföranden i
vederbörande beskattningsnämnd i första instans.

Avser anmaning fullgörande av i 32 § 3 mom. eller 35 § 3 mom. föreskriven
skyldighet, tillkommer rätt att utfärda anmaning landskamreraren
i det län, där den uppgiftsskyldiges hemortskommun är belägen, eller, örn
han saknar hemortskommun, [kamreraren vid överståthållarämbetets avdelning
för uppbördsärenden]. I fråga om skattskyldig, vilkens taxering bragts
under mellankommunala prövningsnämndens prövning, skall rätt till anmaning,
som i 32 § 3 mom. avses, jämväl tillkomma allmänna ombudet
hos denna nämnd.

2 mom. Anmaning---anmaningen.

3 mom. Krono- eller---förrättning.»

Beträffande motiveringen för detta yrkande, i den mån redogörelse härför
ej lämnas i det följande, får utskottet hänvisa till motionen.

Enligt 33 § första stycket c) taxeringsförordningen skall den, som driver
trävarurörelse eller eljest yrkesmässigt avverkar skog å annans mark, till
ledning vid taxeringen för inkomst eller förmögenhet varje år beträffande
dem, till vilka han under nästföregående år utgivit vederlag för upplåten av Bihang

till riksdagens protokoll 1942. 7 sami. Nr 37—38.

1

2

Bevillningsutskottets betänkande Nr 37.

verkningsrätt till skog, utan anmaning meddela uppgift för envar angående
det utbetalda beloppet. Denna uppgiftsskyldighet gäller dock ej beträffande
vederlag för avverkningsrätt, som upplåtits från allmän skog.

Jämlikt 35 § 2 mom. nämnda förordning åligger det idkare av jordbruk
eller skogsbruk samt idkare av rörelse, även om sådant fall icke föreligger,
som i 33 § första stycket c) sägs, att efter anmaning av landskamrerare avlämna
uppgift örn belopp, som utbetalats till namngiven annan näringsidkare,
därest beloppet är av beskaffenhet att i mottagarens hand utgöra
intäkt av jordbruksfastighet eller av rörelse.

I den föreliggande motionen har föreslagits, att den landskamrerare enligt
35 § 2 mom. taxeringsförordningen tillkommande anmaningsrätten borde
gälla även för taxeringsnämndsordförande. Till stöd härför har bl. a. anförts,
att erfarenheten från det praktiska taxeringsarbetet visat, att mycket ur
skattekontrollsynpunkt skulle kunna vinnas, örn omvägen över lanskamreraren
kunde undvikas. Några de skattskyldigas befogade intressen skulle
näppeligen kunna anses bliva trädda för nära genom att även taxeringsnämndsordföranden
erhölle sådan anmaningsrält. En för sin uppgift intresserad
taxeringsnämndsordförande syntes ej — örn icke högst väsentliga olägenheter
härigenom skulle uppstå — böra begränsas i sin verksamhet att
åvägabringa rättvis taxering.

Frågan om förbättring av deklarationskontrollen har tidigare varit föremål
för uppmärksamhet. På uppdrag av chefen för finansdepartementet hade
t. f. underståthållaren K. G. A. Sandström år 1941 utarbetat en promemoria
nied förslag till åtgärder i sådant hänseende. Därvid hade bl. a. förordats
att, till förbättring av kontrollen över jordbrukares deklarationer, uppgifter
skulle införskaffas från alla andelsmejerier, andelsslakterier, sockerfabriker
m. fl. dylika inrättningar rörande verkställda inköp. Enligt promemorian
skulle inom varje län verkställas granskning av sådana företags räkenskaper
samt göras anteckning rörande alla, som dit sålt jordbruksprodukter, oberoende
av var säljaren hade sitt hemvist. Uppgifterna skulle därefter genom
länsstyrelsens försorg tillställas vederbörande taxeringsnämnder resp. andra
länsstyrelser. Alternativt ifrågasattes i promemorian att ålägga uppköparna
ovillkorlig uppgiftsplikt rörande alla transaktioner av angivet slag, varigenom
länsstyrelserna skulle befrias från arbetet med uppgifternas insamlande
hos uppköparna.

över promemorian hade landskamrerarna avgivit yttranden. Av dessa framgick,
att möjligheten till infordrande av uppgifter enligt 35 § 2 mom. taxeringsförordningen
begagnats i skiftande utsträckning i de olika länen. I yttrandena
tillstyrktes allmänt åtgärder för utvidgning av kontrollmaterialet i
denna del. Meningarna vörö emellertid delade beträffande frågan, örn erforderliga
uppgifter borde insamlas genom granskning av uppköparnas räkenskaper
eller om det borde åläggas uppköparna att själva avgiva uppgifterna.
Insamlandet av uppgifter genom bokgranskning beräknades medföra en avsevärd
ökning av landskontorens arbetsbörda. Å andra sidan uttalades i en

Bevillningsutskottets betänkande Nr 37.

3

del av yttrandena tvivel, om det lämpligen läte sig göra, att betunga uppköparföretagen
med åliggande att själva utarbeta och insända uppgifterna.
De flesta yttrandena gingo emellertid i den riktningen, att dylik uppgiftsskyldighet
kunde och borde åläggas företagen.

I proposition nr 351 till 1941 års riksdag under dess höstsession angående
förstärkning av taxeringsorganisationen m. m. anförde departementschefen
beträffande förenämnda förslag, att han icke vore beredd att då förorda införande
i taxeringsförordningen av bestämmelser om utvidgad uppgiftsskyldighet
för rörelseidkarna i nu förevarande hänseende. Departementschefen
ansåge det emellertid vara angeläget, att den i promemorian förordade utvidgningen
av kontrollen å jordbrukares deklarationer inom ramen av de
gäliande bestämmelserna genomfördes sa långt förhållandena medgåve, även
örn detta innebure en ökning av landskontorens arbete. Örn det skulle bli
nödvändigt att av sådan anledning utverka förstärkning av till länsstyrelserna
anvisade anslagsmedel, finge frågan därom senare upptagas till särskild
prövning.

Efter därom i grundlagsenlig ordning gjord framställning har utskottet
mottagit yttranden över motionen av länsstyrelserna i Östergötlands, Malmöhus,
Västmanlands och Västerbottens län samt taxeringsnämndsordförandenas
riksförbund.

I de avgivna yttrandena har i allmänhet uttalats tvekan rörande det framlagda
förslaget. Taxeringsnämndsordförandenas riksförbund har bestämt avstyrkt
detsamma; länsstyrelsen i Malmöhus län har ansett sig icke kunna
förorda den ifrågasatta författningsändringen, då några fördelar knappast
vore att vinna med en sådan reform. Ur yttrandena må återgivas följande.

Länsstyrelsen i Östergötlands lån anför bland annat:

»En utsträckning av den i 35 § 2 mom. taxeringsförordningen stadgade
anmaningsrätten skulle sannolikt, örn motsvarande kontroll i annan form
icke står till buds, i stor omfattning utnyttjas av taxeringsnämndsordförandena
och visa sig värdefull. Om en utsträckning av denna anmaningsrätt
finnes böra införas, bör det emellertid ske på ett sätt, som innebär garanti
för att uppgiftsskyldighetens fullgörande icke blir oskäligt betungande. Denna
synpunkt har påtagligen beaktats vid det nu gällande stadgandets avfatt n!ng-

----Inom detta län har anmaningsrätten använts dels inom pröv ningsnämndsarbetet

och dels efter framställning av taxeringsnämndsordförande
under nämndens pågående arbete. I det senare fallet har landskami
eraren haft tillfälle pröva örn framställningen borde föranleda anmaning,
eventuellt i beskuren utsträckning. Ett mera generellt kontrollförfarande
bar vid sidan av det nu berörda förekommit här i länet och gått ut därpå, att
landskamrerare!! utverkat medgivande av exempelvis samtliga spannmålshandlare
och kvarnar inom visst område alt genom länsstyrelsens särskilt
förordnade ombud taga del av räkenskaperna och därur om likviderade inköp
gilia anteckningar, vilka sedan distribuerats lill taxeringsnämnderna. Detta
kontrollförfarande har lämnat goda resultat. Under förutsättning, att inom
övriga län visas samma tillmötesgående från företagens sida som här nästan
undantagslöst varit fallet samt att behövlig arbetskraft står till buds, synas
de kontrollmöjligheter som detta förfarande erbjuder vara så betydande, att
något trängande behov av den föreslagna utsträckningen av anmaningsrät -

4

Bevillningsutskottets betänkande Nr 37.

ten knappast föreligger. Därest emellertid en sådan av principiella skäl anses
önskvärd, har länsstyrelsen intet att däremot erinra, förutsatt att det
tillses att uppgiftsskyldigheten icke blir oskäligt betungande.»

Länsstyrelsen i Malmöhus län uttalar bland annat:

»De av departementschefen i Kungl. Maj:ts proposition till 1927 års riksdag
anförda synpunkterna i fråga om stadgandet i 35 § 2 mom. taxeringsförordningen
synas länsstyrelsen så vägande, att de måste skänkas det allra
största beaktande. Genom åtskilliga förordningar berörande jämväl annat
än beskattningsväsendet ha näringsidkarna under årens lopp ålagts skilda
ganska betungande uppgifter. Att utan tvingande nödvändighet utöka dessa
synes icke tillrådligt. Därest den anmaningsrätt som jämlikt nämnda stadgande
nu förbehållits landskamrerare skulle utsträckas jämväl till ordförande
i beskattningsnämnd i första instans, kunde allvarligen befaras, att rörelseidkarna,
vilka härvidlag i första hand komma i fråga, bleve överhopade med
förfrågningar vilka kanske skulle vålla dem vissa olägenheter att effektuera.
Säkerligen skulle nämligen mången ansvarskännande taxeringsnämndsordförande,
därest den påyrkade lagändringen komme till stånd,
anse sig förpliktad att på detta sätt vidtaga kontroll över de skattskyldigas
inkomstuppgifter i många fall även där sådan icke vore direkt påkallad.

Länsstyrelsen anser sig böra upplysa om, att inom detta län i stor utsträckning
förekommit, att taxeringsnämndsordförandena efter överenskommelse
med vederbörande näringsidkare själva inhämtat de uppgifter, varom
här är fråga och detta utan att svårigheter på något sätt rests. Man har
skäl att antaga, att samma lojalitet kan vara att förvänta jämväl inom andra
län. Så länge emellertid någon förpliktelse för uppgiftslämnaren icke förefinnes,
ligger häri den bästa garantien för att institutet icke bliver föremal
för missbruk. Skulle en begärd uppgift någon gang förvägras, har taxeringsnämndsordföranden
alltid den utvägen att genom landskamrerarens
medverkan inhämta densamma. Denna lilla omgång kan knappast anses
besvärande och bör icke förtaga intresset för åvägabringande av en rättvis
taxering.»

Länsstyrelsen i Västmanlands län yttrar:

»I likhet med motionärerna finner länsstyrelsen att några betänkligheter
av principiell natur knappast böra hysas mot bifall till motionen. ^

Enligt länsstyrelsens erfarenhet är det emellertid ej uteslutet att erna det
avsedda syftet redan nu; härvid och då en anmaningsrätt för ordförandena
skulle föranleda ett tillstånd av osäkerhet och ovisshet för ej mindre de
uppgiftsskyldiga än länsstyrelserna i sådana fall, då vederbörande landskamrerare
verkställer insamling av uppgifter för länet i dess helhet i början
av året, måste länsstyrelsen såsom sin åsikt uttala, att ett genomförande av
den föreslagna författningsändringen ur praktisk synpunkt sett vore mindre

lyckhgtpp^iftsskyidiga rjskera ju att få anmaning från två håll. En dylik
risk skulle visserligen kunna undvikas genom ett meddelandesystem mellan
ordförandena och landskamreraren. Ett sadant skulle ju dock medföra samma
omgång och tidsutdräkt som ordförandens framställning om medverkan
av landskamreraren enligt nu gällande ordning.

Till närmare utveckling av sina skäl finner sig länsstyrelsen böra lämna
en kort redogörelse för tillvägagångssättet härstädes.

Efter underhandling med inköpsorganisationer och firmor har länsstyrelsen
bragt det därhän, att länsstyrelsen så tidigt på året, som lämpligen kan
ske med hänsyn till vederbörandes arbete med bokslutet, erhåller uppgifter

Bevillningsutskottets betänkande Nr 37.

5

i önskad omfattning rörande inköp av spannmål och foder, boskap, skog
och skogsprodukter samt mjölk och produkter därav. Oftast sker uppgiftsinsamlandet
å vederbörandes kontor genom från länsstyrelsen utskickat eller
av länsstyrelsen avlönat folk; stundom insända föreningar och firmor materialet
till landskontoret för bearbetning härstädes; i en del fall slutligen
utskrivas de generella uppgifterna av vederbörande själva och tillställas länsstyrelsen.

Förfaringssättet har stora fördelar för såväl taxeringsmyndigheten som
uppgiftslämnarna. Landskamreraren får in uppgifter i önskad omfattning
utan översändande av mer eller mindre långa namnlistor, ordförandena få
uppgifter utan någon sin egen åtgärd, och uppgiftslämnaren får, då han så
önskar, arbetet utfört genom länsstyrelsens organ.

En anmaningsrätl för ordförandena av föreslagen art skulle, som ovan
framhållits, kunna komma det nu väl fungerande systemet att gnissla.»

Länsstyrelsen i Västerbottens län har förklarat sig icke hava något att
erinra mot en utvidgning av anmaningsrätten enligt motionärernas förslag
men framhåller, att ett bibehållande av bestämmelsen, att sådan anmaning
endast kan avse uppgift om belopp, som utbetalts till »namngiven» näringsidkare,
i hög grad hämmar en effektiv kontroll. Härefter anföres, bland annat,
följande:

»I det praktiska taxeringsarbetet har det nämligen, åtminstone då det gällt
jordbrukare, visat sig vara ur skattekontrollsynpunkt mindre tillfredsställande
att kunna tillämpa anmaningsförfarandet blott i sådana fall, då det
gäller viss uppgiven person. Vanligen behöver taxeringsnämnden kontrollera
en hel grupp skattskyldiga. Nämnden vill t. ex. veta, vilka jordbrukare, som
levererat mjölk till mejeriet eller slaktdjur till slakteriet samt storleken av
den likvid, leverantörerna uppburit. Liknande uppgifter kunna erfordras beträffande
försålda skogseffekter. Det vållar taxeringsnämnden mycket arbete
att plocka ut och förteckna alla de personer, som det kan vara fråga
om, för att sedan via landskamreraren erhålla önskade uppgifter från vederbörande
mejeri, skogsägareförening eller andra rörelseidkare. Detta har
säkert ofta medfört, att taxeringsnämnden avstått från en önskvärd kontroll.
Visserligen finnes möjlighet att genom bokföringsgranskning införskaffa
uppgifter från uppköpare av jordbruks- och skogsprodukter, en utväg, som
här i länet under några år utnyttjats, så långt det varit görligt. Men förfaringssättet
förrycker i viss mån bokgranskningsarbetet i övrigt och är väl
närmast ett kringgående av författningens mening. Dessutom låter det sig
knappast göra att på detta sätt erhålla uppgifter i den utsträckning, som för
en nöjaktig kontroll är önskvärd. Således har det t. ex. icke varit möjligt
att på långt när medhinna granskningen hos det stora antalet ''privata’ slaktdjursuppköpare,
som lära finnas i länet. Från olika håll har uppgivits, att
dylika uppköpare för att få göra affärer med jordbrukarna pläga locka dessa
under förespegling, att transaktionerna icke skola komma till beskattningsnämndernas
kännedom. Det har också visat sig, att jordbrukare i många
fall underlåtit att i sina deklarationer redovisa försäljningar till dessa uppköpare.
Även har det inträffat, att större uppköpare av jordbruks- och skogsprodukt’,
vilka från början visat stort tillmötesgående, då det gällt att
lämna uppgifter, helt plötsligt förklarat, alt de icke kunde fortsätta därmed
med mindre det ordnades så, afl alla andra uppköpare av sådana produkter
inom verksamhetsområdet ålades liknande uppgiftsskyldighet. Därvid har
sorn skäl framhållits bland annat, att många leverantörer sagt sig skola upphöra
med sina leveranser, örn uppgifter lämnades lill taxeringsmyndigheter -

6

Bevillningsutskottets betänkande Nr 37.

na, och i stället sälja sina produkter till sådana uppköpare, som kunde antagas
icke bliva föremål för kontroll från beskattningsmyndigheternas sida.
Detta har föranlett länsstyrelsen att i år från taxeringsnämndsordförandena
i länet införskaffa uppgifter på samtliga personer eller företag, som köpa
jordbruks- eller skogsprodukter i mera betydande omfattning direkt av
jordbrukarna. Syftet har varit att därigenom söka få till stånd en så effektiv
kontroll som möjligt.»

Efter att hava erinrat om, att redovisningen i deklarationerna för försålda
jordbruksprodukter efter några års fortlöpande kontroll inom länet
visat sig väsentligt förbättrad, framhåller länsstyrelsen, att det saknas anledning
att nu släppa efter på denna kontroll. Tvärtom anser sig länsstyrelsen
böra förorda en skärpning därav på så sätt, att ovillkorlig uppgiftsplikt
införes icke blott för uppköpare av skogsprodukter utan även för mejerier
och andelsslakterier m. fl. dylika inrättningar rörande vei‘kställda inköp av
jordbruksprodukter. Härutinnan anför länsstyrelsen vidare följande:

»Visserligen kan det tänkas, att en sådan uppgiftsskvldighet för mejerier
och slakterier skulle kunna bliva rätt betungande med hänsyn till det betydande
antal uppgifter, som det skulle kunna röra sig om. Men det torde
dock vara betydligt enklare för dessa företag att utarbeta uppgifterna än
för landskontoren att införskaffa dem genom sin personal. Skulle ett införande
i taxeringsförordningen av bestämmelser om ovillkorlig uppgiftsplikt
för vissa rörelseidkare på sätt här förordats icke lämpligen kunna ske, anser
sig länsstyrelsen böra tillstyrka den i motionen föreslagna utvidgningen av
anmaningsrätten, då det sannolikt skulle bliva till gagn för taxeringsarbetet.»

Taxeringsnämndsordförandenas riksförbund bar, såsom förut framhållits,
bestämt avstyrkt motionen samt till stöd härför yttrat:

»Förbundet finner det visserligen angeläget, att kontroll av de skattskyldigas
deklarationer åstadkommes i den utsträckning, som är möjlig, utan
att onödigt besvära tredje man med avlämnandet av uppgifter, men vill dock
ifrågasätta, örn den i motionen föreslagna utvägen är den lämpligaste.

Örn det i första band skulle ankomma på taxeringsnämndens ordförande
att infordra uppgifter från ifrågavarande kategorier utbetalare, synes en
viss försening av taxeringsarbetet kunna befaras och som följd därav måhända
en sämre och mindre likformig taxering. Företages en ändring i enlighet
med motionens yrkande, kan man nämligen rimligtvis vänta, att landskamrerarna
i allmänhet överlåta bestyret med anmaningama på taxeringsnämndsordförandena,
enär dessa ha direkt tillgång till deklarationerna. Naturligtvis
måste i så fall tillses, att en viss korrespondens finnes mellan landskamrerare
och ordförande, så att båda icke begära upplysning örn samma
skattskyldig. Uppgifterna torde därför i huvudsak böra infordras av vederbörande
landskamrerare.»

Under erinran, att landskamreraren enligt gällande bestämmelser endast
äger begära upplysning örn namngiven skattskyldig, anför förbundet vidare:

»Det synes emellertid icke nämnvärt komma att öka tredje mans åliggande,
örn denna rätt utsträcktes att omfatta alla skattskyldiga av viss kategori
inom ett visst område; m. a. o. ordet namngiven bör enligt förbundets
åsikt utgå. Redan nu förekommer i stor utsträckning, att vederbörande ordförande
lämnar landskamreraren en förteckning på t. ex. samtliga lantbrukare
inom distriktet med anhållan örn införskaffande av uppgifter örn levererad
mjölk, spannmål, slaktdjur o. d. Det innebär då ingen ökad börda

Bevillningsutskottets betänkande Nr 37• 7

för vederbörande uppgiftslämnare, örn allmäningen i stället gäller för ett
visst distrikt.

Vidtages denna ändring---blir det möjligt för landskamreraren att

redan före taxeringsarbetets början införskaffa uppgifter av detta slag. Då
kan man också godtaga en utvidgning av anmaningsrätten i förevarande fall
för namngiven skattskyldig till taxeringsnämndens ordförande såsom ett
supplement för den händelse någon genom landskamrerarens försorg införskaffad
uppgift skulle visa sig ofullständig eller helt saknas.»

Såsom framgår av de över motionen avgivna yttrandena råda delade meningar
om behovet av ändrade bestämmelser på förevarande område. 1 några
yttranden har framhållits, att redan med stöd av gällande bestämmelser beskattningsnämnderna
hava möjlighet att verkställa en relativt tillfredsställande
kontroll av jordbrukarnas deklarerade inkomster. Att detta vore möjligt
berodde emellertid därpå, att de större uppköparna av jordbruks- och
skogsprodukter, såsom andelsföreningar, andra liknande företag eller sammanslutningar,
visat tillmötesgående mot myndigheterna samt frivilligt tillhandahållit
dem sådana uppgifter, som befunnits vara erforderliga för kontrollen
av jordbrukarnas inkomster. Länsstyrelsen i Västerbottens län har
däremot ansett det nuvarande kontrollsystemet icke vara tillfredsställande.
Det hade nämligen visat sig vara förenat med stora svårigheter att utöva en
effektiv kontroll i sådana fall, då jordbrukare försålt sina produkter lill privata
uppköpare.

Mot den föreslagna ändringen i gällande bestämmelser hava även riktats
vissa erinringar. Sålunda har anförts att, därest det i första hand skulle ankomma
på taxeringsnämndsordförandena att införskaffa erforderliga uppgifter,
vilket kunde tänkas bliva förhållandet, då ordföranden hade tillgång
till deklarationerna, en viss försening av taxeringsarbetet kunde befaras
komma att äga rum och som följd därav även en sämre och mindre likformig
taxering. Farhågor hava jämväl uttalats för, att ett genomförande avförslaget
kunde komma att verka oskäligt betungande för uppgiftslämnarna,
då dessa måhända bleve anmodade att lämna uppgifter på begäran av såväl
landskamreraren som taxeringsnämndsordföranden.

I likhet med motionärerna finner utskottet det vara angeläget, att beskattningsnämnderna
äga möjlighet att på ett tillfredsställande sätt kontrollera
de skattskyldigas i deklarationerna lämnade uppgifter angående deras inkomster
och utgifter. I sådant hänseende synas gällande bestämmelser beträffande
jordbrukarna icke vara fullt ändamålsenliga, ett förhållande som
i viss mån sammanhänger med att jordbrukarna icke äro bokföringspliktiga.
Såsom i några av de avgivna yttrandena framhållits, torde det för närvarande
icke vara möjligt att verkställa en fullt effektiv kontroll rörande sådana inkomstbelopp,
som jordbrukare erhålla vid försäljning av produkter till andra
uppköpare lin andelsföreningar och andra liknande företag eller sammanslutningar.
Även om omfattningen av den förra försäljningsverksamlieten icke
är av samma storleksordning som den senare, synes dock av vikt, att beskattningsnämnderna
äga möjlighet att utan alltför stort besvär förskaffa sig
kännedom örn, vilka skattskyldiga som på nyss antytt sätt försålt sina pro -

U ts kottet.

8

Bevillningsutskottets betänkande Nr 37.

dukter ävensom huru stor deras inkomst därav varit. Huru kontrollen i dylikt
fall lämpligen bör ordnas, är utskottet emellertid icke berett att närmare
angiva. Ej heller är det för utskottet möjligt att i frågans nuvarande läge bedöma,
huruvida gällande bestämmelser i övrigt på detta område äro i behov
av någon ändring. Utskottet får därför förorda, att en mera fullständig utr
redning av denna fråga verkställes än den som utskottet kunnat företaga. I
detta sammanhang vill utskottet understryka nödvändigheten av, att kontrollföreskrifterna
böra vara så utformade, att de icke mera än som är nödvändigt
för att ernå ett tillfredsställande resultat öka beskattningsnämndernas
redan nu mycket stora arbetsbörda, att dubbelarbete för myndigheterna undvikes,
samt att icke heller rörelseidkarna åläggas en alltför betungande uppgiftsskyldighet.
En lämplig avvägning mellan dessa skilda önskemål kan givetvis
vara svår att åstadkomma. Vid omprövning av den föreliggande frågan
synes böra närmare övervägas vad taxeringsnämndsordförandenas riksförbund
anfört i ämnet. Även andra utvägar att nå vad motionärerna åsyfta
med sitt förslag böra givetvis göras till föremål för övervägande. Då den föreliggande
''frågan nära sammanhänger med spörsmålet om beskattningsnämndernas
organisation och då detta spörsmål för närvarande är under utredning
av särskilda sakkunniga, finner utskottet lämpligt, att ovanberörda fråga
tages under övervägande i samband med nyssnämnda utredning. På grund
härav finner sig utskottet icke böra förorda bifall till motionärernas förslag
på annat sätt än att frågan bör göras till föremål för närmare utredning.

Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att riksdagen måtte, i anledning av motionen I: 133, om
vissa ändringar i taxeringsförordningen, i skrivelse till Kungl.
Majit anhålla, att Kungl. Majit ville föranstalta örn utredning
angående förbättring av kontrollen i fråga örn jordbrukares
deklarationer och därvid beakta vad i detta betänkande
anförts samt för riksdagen framlägga de förslag, som må
av utredningen föranledas.

Stockholm den 11 juni 1942.

På bevillningsutskottets vägnar:

A. J. BÄRG.

Närvarande:

från första kammaren: herrar Johan Bärg, Elon Andersson, Sjödahl, Bengtsson, Velander,
Eklund, Aronsson, Heuman och Franzon; samt

från andra kammaren: herrar Hagberg i Malmö, Björklund, Orgdrd, Falk, Lundell,
Karlsson i Grängesberg, Jonsson i Skedsbygd, Sundström i Skövde, De Geer och Bladh.