Riksdagms skrivelse Nr 452.

13

tfr 452.

Godkänd av första kammaren den 27 juni 1941.

Godkänd av andra kammaren den 27 juni 1941.

Riksdagens skrivelse till Konungen i anledning av fullmäktiges
i riksbanken framställning om dels indragning
av vissa riksbankens avdelningskontor, dels ock
avskaffande av den revision av avdelningskontoren,
som verkställes av särskilda av riksdagen utsedda
revisorer, m. m.

(Bankoutskottets utlåtande nr 75.)

Till Konungen.

I skrivelse till riksdagens bankoutskott den 16 januari 1941 Lava fullmäktige
i riksbanken gjort framställning angående dels indragning av riksbankens
avdelningskontor i Mariestad och Nyköping, dels ock avskaffande
av den revision av riksbankens avdelningskontor, som verkställes av särskilda
av riksdagen utsedda revisorer.

I ärendet bär bankoutskottet avgivit härvid fogade, av riksdagen godkända
utlåtande nr 75.

Riksdagen finner sig svårligen kunna taga ställning till frågan örn riksbankens
avdelningskontor, innan ökad klarhet vunnits rörande de uppgifter,
riksbanken har att lösa i landets ekonomiska liv. Av dessa uppgifters art
beror ju i väsentlig grad den erforderliga organisationen. Valet står bland
annat mellan en centralbank, som är en ren bankernas bank utan större
behov av avdelningskontor, och en centralbank, som i betydande utsträckning
bedriver bankmässig rörelse i konkurrens med privata affärsbanker.
Vår nuvarande riksbank utgör ett mellanting mellan dessa båda typer, ehuru
den under senare år alltmera närmat sig den förstnämnda. En lösning efter
denna linje aktualiserar emellertid frågan örn de andra medel, varöver staten
behöver förfoga för att kunna trygga ur samhällssynpunkt tillfredsställande
förhållanden på kreditväsendets område.

Denna fråga har berörts i två till bankofullmäktiges protokoll den 16
januari 1941 antecknade uttalanden av herrar E. Björnsson och C. Jonsson.

14

Riksdagens skrivelse Nr 452.

I herr Björnssons uttalande framhålles, att affärsbankerna tillämpa en räntemarginal,
vilken vida överstiger den vid sparbankernas kreditgivning förekommande.
Enligt vad som framgått av föredragningar rörande affärsbankernas
räntesättningar, som inom bankoutskottet verkställts av bankinspektören
S. J. Lindeberg och bankdirektören i A.-B. Jordbrukarbanken C. Lindahl,
skulle den genomsnittliga marginal mellan in- och utlåningsräntorna,
som vore erforderlig för en affärsbank under förutsättning av normal förräntning
av dess eget kapital, ej kunna sättas lägre än 2 Va procent. Riksdagen
har icke haft möjlighet att närmare undersöka grunderna för dessa
beräkningar. Marginalen förefaller dock stor. Herr Björnsson ställer sig
närmast avvisande till tanken på utbyggande av riksbanken till en affärsbank
— en ståndpunkt, för vilka starka skäl kunna anföras — och upptar
till diskussion frågan om inrättandet av en statlig affärsbank, eventuellt
genom sammanslagning av de två affärsbanker, som redan nu kontrolleras
av staten. Dessa båda kreditinstitut lia på grund av sin begränsade storlek
och sin lokalisering icke kunnat utöva något mera väsentligt inflytande på
kreditvillkoren i vårt land. Spörsmålet huruvida tillfredsställande förhållanden
inom kreditväsendet bäst tryggas genom en eller flera av det allmänna
kontrollerade affärsbanker, genom en utvidgning av riksbankens
affärsmässiga bankrörelse eller på andra vägar synes riksdagen förtjäna närmare
utredning. En dylik utredning torde i och för sig vara motiverad
med hänsyn till att frågan örn nyssnämnda två kreditinstituts framtida ställning
kräver sin lösning.

Riksdagen vill i detta sammanhang framhålla, att riksbankens ränte- och
kreditreglerande verksamhet, särskilt under tider av betydande statlig upplåning,
äger ett intimt samband med denna lånepolitiks skötsel. Detta förhållande
är särskilt framträdande i fråga örn den kortfristiga upplåningen,
vilken i regel till stor del sker från kreditinstituten och påverkar penningmarknadens
läge. Även i övrigt bero emellertid förutsättningarna för riksbankens
politik i hög grad av den statliga lika väl som den kommunala
låneverksamlieten samt av den statliga finanspolitiken över huvud taget.
Spörsmålet örn riksbankens uppgifter, ställning och organisation synes därför
böra behandlas i sammanhang med ett övervägande av frågan örn de
lämpliga formerna för samverkan mellan finansdepartementet, riksgäldskontoret
och riksbanken samt arbetsfördelningen dem emellan. Uppenbarligen
är det av största vikt, att finanspolitiken ledes på ett enhetligt sätt,
vilket förutsätter, att dess olika delar samordnas och fungera med minsta
möjliga friktion.

Med hänsyn till det ovan anförda bör enligt riksdagens mening en förutsättningslös
utredning verkställas rörande riksbankens uppgifter och organisation,
tryggande av ur samhällssynpunkt tillfredsställande förhållanden
på kreditväsendets område samt formerna för uppnående av enhetlighet i
den offentliga finanspolitiken.

Vad härefter beträffar fullmäktiges förslag örn avskaffande av den revision
av riksbankens avdelningskontor, som verkställes av särskilda av riks -

Riksdagens skrivelse Nr 452. 15

dagen utsedda revisorer, har detta förslag icke föranlett någon erinran från
riksdagens sida.

Under hänvisning till vad ovan anförts får riksdagen anhålla, att Eders
Kungl. Majit ville låta verkställa en förutsättningslös utredning rörande dels
riksbankens uppgifter och organisation, dels tryggandet av ur samhällssynpunkt
tillfredsställande förhållanden på kreditväsendets område, dels ock
* formerna för uppnående av enhetlighet i den offentliga finanspolitiken samt
därefter för riksdagen framlägga det förslag, vartill utredningen må föranleda.

Tillika får riksdagen meddela, att riksdagen beslutit,

dels att § 20 bankoreglementet skall med omedelbar tillämpning hava
den ändrade lydelse, som framgår av vid bankoutskottets utlåtande nr 75
fogad bilaga;

dels ock att den för riksdagens revisorer vid riksbankens avdelningskontor
i orterna utfärdade instruktionen skall upphöra att gälla.

Riksdagen får anhålla, att riksdagens beslut i fråga örn nämnda instruktion
måtte genom kungörelse meddelas till allmänhetens kännedom.

Stockholm den 27 juni 1941.

Med undersåtlig vördnad.