Riksdagens skrivelse Nr 405.
1
Sr 405.
Godkänd av lörsta kammaren den 26 juni 1941.
Godkänd av andra kammaren den 26 juni 1941.
Riksdagens skrivelse till Konungen i anledning av riksdagens år
1940 församlade revisorers berättelse angående verkställd
granskning av statsverkets jämte därtill hörande
fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1
juli 1939—30 juni 1940 m. m.
(Statsutskottets utlåtande nr 181.)
Till KONUNGEN.
Efter prövning av vad riksdagens nästlidet år församlade revisorer rörande
verkställd granskning av statsverkets jämte därtill hörande fonders tillstånd,
styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1939—30 juni 1940 uti avgiven berättelse
anmält samt vederbörande verk och myndigheter uti däröver avgivna
förklaringar hos Kungl. Majit andragit, får riksdagen i nedan nämnda ärenden
anföra följande.
1 :o.
Ersättningar till barnavårdsnämnderna för bidragsförskott.
Under socialdepartementet, § 14, hava revisorerna till behandling upptagit
frågan om tillämpningen av gällande bestämmelser rörande ersättningar till
barnavårdsnämnderna för bidragsförskott.
Enligt lagen den 18 juni 1937 (nr 383) om förskottering av underhållsbidrag
till barn, vilken trädde i kraft den 1 januari 1938, äger barn, vars fader
enligt rättens beslut eller skriftligt avtal är pliktig att till fullgörande av lagstadgad
underhållsskyldighet utgiva underhållsbidrag till barnet, av allmänna
medel erhålla förskott å bidraget.
Efter att hava lämnat en närmare redogörelse för lagens föreskrifter hava
revisorerna erinrat därom, att på förslag av Kungl. Majit 1938 års riksdag för
budgetåret 1938/39 anvisade ett förslagsanslag av 2,500,000 kronor till ersättning
till barnavårdsnämnderna för bidragsförskott, samt att beloppet för budgetåret
1939/40 höjdes till 4,800,000 kronor och i riksstaten för innevarande
budgetår upptagits till 4,500,000 kronor.
Bihang till riksdagens protokoll Idit. 14 sami. Nr 405.
1
2
Riksdagens skrivelse Nr 405.
Revisorerna hava underkastat användningen av ifrågavarande anslag en
granskning och lämnat en redogörelse för resultatet av denna.
Revisorerna hava därefter gjort följande uttalande.
Av den lämnade redogörelsen framgår, att bidragsförskott hittills utgått
i betydligt mindre omfattning än vad som beräknats vid tillskapandet av
denna hjälpform. Detta torde emellertid vara ett övergående förhållande,
vilket till stor del har sin grund i att en viss tid måste förflyta, innan en ny
hjälpform kunnat ingå i det allmänna medvetandet. En starkt bidragande
orsak till att bidragsförskotten utgått i så relativt obetydlig omfattning torde
även vara att söka i den omständigheten, att en typisk högkonjunktur varit
rådande under den tid, som revisorernas granskning omfattat. Det torde
därför enligt revisorernas uppfattning kunna antagas, att statsverkets kostnader
för bidragsförskott under numera rådande ekonomiska och sociala
förhållanden komma att stiga. På grund härav finna revisorerna det vara
särskilt önskvärt att regler utformas, vilka åstadkomma en riktig och ändamålsenlig
användning av denna värdefulla sociala hjälpform.
Av redogörelsen framgår vidare att brister vidlåda handläggningen från
både länsstyrelsernas och barnavårdsnämndernas sida av ärenden angående
bidragsförskott. Att så är fallet torde i första hand bero därpå, att närmare
föreskrifter angående ifrågavarande myndigheters skyldigheter och befogenheter
i förevarande avseende saknas.
Vad länsstyrelserna beträffar torde till en början föreskrifter angående
redovisningen av bidragsförskotten vara erforderliga. Viktigare är emellertid
att en närmare reglering av länsstyrelsernas befogenheter och skyldigheter
beträffande övervakandet av barnavårdsnämndernas verksamhet inom
detta område kommer till stånd. Med den nuvarande bristen på föreskrifter
synes nämligen länsstyrelsernas befattning med bidragsförskott i många
fall inskränka sig till en rent formell granskning av inkomna ansökningar.
Vad därefter angår barnavårdsnämndernas befattning med bidragsförskotten,
så visar den av revisorerna förebragta utredningen att allvarliga brister
härutinnan på många håll föreligga. Särskilt då det gäller åtgärder för återkrävande
av utgivna bidragsförskott samt i fråga om barnavårdsnämndernas
befogenhet att eftergiva återkravsrätten måste det betecknas såsom ofrånkomligt
att föreskrifter utfärdas för att åstadkomma en bättre ordning.
Yttranden hava avgivits av socialstyrelsen, Överståthållarämbetet och samtliga
länsstyrelser. I åtskilliga av dessa yttranden har framhållits, att vissa ytterligare
föreskrifter äro erforderliga rörande de ifrågavarande anslagsmedlens
användning m. m. Länsstyrelsen i Uppsala län har framhållit, bland
annat, att erfarenheterna visat, att 1937 års lag vore behäftad med väsentliga
brister, vilka gjort tillämpningen av lagen i många avseenden osäker och
ojämn samt vållat stort arbete för barnavårdsnämnderna och olägenheter för
både hjälpklientelet och de underhållsskyldiga. Då härtill bomme, att bidragsförskotten
representera betydande belopp för både stat och kommuner,
ansåge länsstyrelsen, att lagen snarast möjligt borde undergå revision.
Den av revisorerna i ärendet förebragta utredningen synes giva vid handen,
att länsstyrelsernas och barnavårdsnämndernas handläggning av ärenden
rörande bidragsförskott icke sker på fullt tillfredsställande sätt. Anledningen
härtill torde närmast vara att söka däri, att 1937 års lag örn förskottering
Riksdagens skrivelse Nr 405.
3
av underhållsbidrag till barn är behäftad med vissa brister, vilket försvårat
tillämpningen av densamma. Det synes riksdagen därför angeläget, att författningen
i fråga förtydligas och kompletteras i syfte att åstadkomma en riktig
och ändamålsenlig användning av bidragsförskotten och reglering av barnavårdsnämndernas
och länsstyrelsernas skyldigheter och befogenheter på
förevarande område.
Riksdagen får anhålla, att Kungl. Maj :t ville i syfte att ernå klarare författningsföreskrifter
låta föranstalta om översyn av 1937 års lag örn förskottering
av underhållsbidrag till barn.
2:o.
Gemensam administration för vissa statliga laboratorier.
Under socialdepartementet, § 15, hava revisorerna till behandling upptagit
frågan örn gemensam administration för vissa statliga laboratorier nämligen
statens bakteriologiska laboratorium, statens farmaceutiska laboratorium,
statens rättskemiska laboratorium samt statens institut för folkhälsan.
Revisorerna hava redogjort för nämnda laboratoriers tillkomst och uppgifter
samt den utveckling laboratorierna undergått ävensom för vissa av
revisorerna gjorda iakttagelser rörande laboratoriernas förvaltning. Revisorerna
hava vidare erinrat örn att olika myndigheter vid skilda tillfällen framhållit
önskvärdheten av en utredning om införandet av en gemensam styrelse
för vissa av nämnda laboratorier. Revisorerna hava uttalat att ifrågavarande
spörsmål ofördröjligen borde upptagas till behandling, varvid i första
hand syntes böra övervägas, huruvida icke ifrågavarande institutioner borde
erhålla en gemensam styrelse direkt underställd vederbörande departement.
Utlåtanden i ärendet hava avgivits av medicinalstyrelsen, statens institut
för folkhälsan och statskontoret. Vid medicinalstyrelsens utlåtande hava fogats
yttranden från föreståndarna för statens bakteriologiska laboratorium,
statens farmaceutiska laboratorium och statens rättskemiska laboratorium.
Såväl medicinalstyrelsen som statens institut för folkhälsan och statskontoret
hava tillstyrkt utredning rörande laboratoriernas förvaltning, varvid
samtliga nämnda myndigheter jämväl framhållit, att utredningen även borde
omfatta statens veterinärbakteriologiska anstalt.
I likhet med revisorerna anser riksdagen, att en utredning rörande de under
medicinalstyrelsen lydande laboratoriernas administration utan dröjsmål
bör komma till stånd. En sådan utredning bör lämpligen, såsom av i
ärendet hörda myndigheter framhållits, jämväl omfatta statens veterinärbakteriologiska
anstalt.
Under åberopande av det anförda får riksdagen anhålla, att Kungl. Majit
ville föranstalta örn utredning och förslag rörande de under medicinalstyrelsen
lydande laboratoriernas administration.
4
Riksdagens skrivelse Nr 405.
3:o.
Länskungörelserna.
Under socialdepartementet, § 19, hava Tevisorerna behandlat frågan om
statsverkets kostnader för länskungörelserna.
Enligt 1 § kungörelsen den 23 oktober 1915 (nr 421) angående länskungörelser
skola i varje län genom länsstyrelsens försorg utgivas länskungörelser.
I samma kungörelse hava meddelats närmare bestämmelser beträffande länskungörelsernas
innehåll, tryckningskostnader, distribution m. m.
Till nedbringande av kostnaderna för länskungörelserna har Kungl. Majit
i brev den 23 oktober 1915 föreskrivit, att meddelanden av vissa närmare
angivna slag icke skola införas i länskungörelserna, såvida icke särskilda förhållanden
göra detta nödvändigt.
Från och med budgetåret 1935/36 uppfördes i riksstaten ett särskilt förslagsanslag
för bestridande av kostnaderna för länsstyrelsernas publikationstryck,
vilka huvudsakligen utgöras av utgifter för tryckning av länskungörelserna.
Utgifterna å detta anslag under de senaste budgetåren framgå av
följande i revisorernas berättelse intagna sammanställning:
Budgetår |
Anslag |
Netto- utgifter |
1935/36 ............. |
............. 85,000 |
76,912 |
1936/37 ............. |
............. 85,000 |
83,721 |
1937/38 ............. |
............. 85,000 |
99,881 |
1938/39 ............. |
............. 85,000 |
137,217 |
1939/40 ............. |
............. 100,000 |
144,426. |
Revisorerna, som ansett det vara av intresse att något närmare undersöka
tryckningskostnadernas fördelning mellan statsverket och den enskilde, länskungörelsernas
innehåll samt deras distribution, hava lämnat en redogörelse
för resultatet av den gjorda undersökningen, och i anslutning härtill hava
revisorerna gjort följande uttalande.
I det föregående har påvisats, hurusom mindre enhetliga principer tilllämpas
hos skilda länsstyrelser, när det gäller att avgöra, om kostnaderna för
vissa meddelandens införande i länskungörelserna skola bestridas av enskilda
eller stanna å statsverket. Revisorerna hava uppmärksammat, att det i vissa
fall även inom en och samma länsstyrelse brustit i enhetlig tillämpning härvidlag.
I många fall hava meddelanden införts på statsverkets bekostnad,
ehuru det enligt bestämmelserna i 1915 års kungörelse ålegat enskilda att gälda
kostnaden för införandet. Revisorerna hava vidare funnit det uppenbart,
att meddelanden på statsverkets bekostnad, i strid mot de i förenämnda
kungl, brev anbefallda sparsamhetsreglerna, införts i länskungörelserna i sådana
fall, då införande icke bort ske. Det vill även förefalla revisorerna, som
om nödig sparsamhet med statens medel icke alltid iakttagits i det att skilda
kungörelser icke sammanförts i en följd, där detta likväl bort låta sig
göra. Granskningen av länskungörelsernas redigering har givit vid handen,
att även i andra avseenden visst slöseri med utrymme föreligger. Det sagda
gäller även i fråga örn registren till kungörelserna.
Riksdagens skrivelse Nr 405.
5
Revisorerna vilja ifrågasätta, om icke den nuvarande uppdelningen av
länskungörelserna i skilda serier av sparsamhetsskäl borde slopas. Det i och
för sig önskvärda särskiljandet av de kungörelser, som skola bekostas av
enskilda, och de kungörelser, för vilka kostnaderna skola stanna å statsverket,
torde lika väl kunna ernås genom att å kungörelser av det förra slaget
utsättes, att de skola bekostas av sökanden. Under alla förhållanden synes en
förenkling av registren böra vidtagas.
Ersättning för kungörelsens postbefordran torde icke böra av länsstyrelserna
utbetalas.
Slutligen må framhållas, att möjligheterna till en begränsning av upplagans
storlek ej minst i nuvarande läge synas böra undersökas.
Det sagda torde giva vid handen, att statsverket av olika anledningar får
vidkännas onödiga kostnader för länskungörelserna. Till en del får detta
emellertid enligt revisorernas mening ses mot bakgrunden av att gällande
föreskrifter på ifrågavarande område äro oklara och föråldrade. En omedelbar
översyn av hithörande bestämmelser synes revisorerna därför vara av
behovet påkallad.
Yttranden hava avgivits av Överståthållarämbetet, samtliga länsstyrelser
och statskontoret. (Del II, sid. 168—194.) I sina yttranden hava de hörda
myndigheterna i allmänhet bestyrkt revisorernas uttalanden därom, att gällande
föreskrifter angående länskungörelserna äro oklara och föråldrade
och att de för den skull äro i behov av översyn.
Av den av revisorerna verkställda utredningen framgår, att hos skilda
länsstyrelser olika principer tillämpats, då det gällt att avgöra, om kostnaderna
för vissa meddelandens införande i länskungörelserna borde bestridas
av enskilda eller stanna å statsverket. Såsom revisorerna framhållit torde anledningen
härtill till stor del få anses vara, att nuvarande föreskrifter på
området äro oklara och föråldrade. Den bristande enhetligheten härutinnan
synes hava medfört, att statsverket fått vidkännas kostnader, som rätteligen
icke bort bestridas av statsverket. Vad revisorerna vidare uttalat i fråga
örn kungörelsernas förenklande och förbilligande, synes riksdagen även vara
förtjänt av beaktande. Riksdagen delar revisorernas mening, att en översyn
av ifrågavarande föreskrifter är av behovet påkallad.
Under åberopande av det anförda får riksdagen anhålla, att Kungl. Majit
ville låta verkställa översyn av gällande föreskrifter angående länskungörelserna.
4:o.
Kommissionärsväsendet hos länsstyrelserna.
Under socialdepartementet, § 20, hava revisorerna upptagit frågan örn kommissionärsväsendet
hos länsstyrelserna.
Enligt kungörelsen den 30 juni 1933 (nr 477) angående kommissionärer
hos statens förvaltningsmyndigheter skall hos länsstyrelse samt hos ett antal
uppräknade andra myndigheter vara anställd kommissionär med åliggande
att under tjänstemannaansvar tillhandagå den, som anlitar honom, i de av
-
6
Riksdagens skrivelse Nr 405.
seenden, denna kungörelse bestämmer. Örn annan än någon av de uppräknade
förvaltningsmyndigheterna finner, att kommissionär bör anställas, skall
myndigheten därom göra framställning hos Kungl. Majit.
Revisorerna hava verkställt en undersökning rörande kommissionärsväsendet
vid Överståthållarämbetet och länsstyrelserna. Av den gjorda undersökningen,
för vilken redogörelse intagits i berättelsen, framgår, bland annat,
att sammanlagda antalet uppgivna kommissionärsuppdrag under år 1939
uppgått till 219,336. Vidare utvisar undersökningen, trots att uppgifter om
influtna belopp av flera kommissionärer ej lämnats, en penningförmedling
genom kommissionärerna på närmare 1,500,000 kronor samt att kommissionärsarvodenas
bruttobelopp uppgått till mer än 320,000 kronor.
Revisorerna hava i ärendet gjort följande uttalande.
Av den verkställda utredningen framgår, att kommissionärerna vid länsstyrelserna
anlitats i betydande omfattning och att allmänheten för anlitandet
av dessa kommissionärer måst utgiva ersättning med belopp, som i ett
stort antal fall varit högre än vad kommissionären i sin egenskap av tjänsteman
hos länsstyrelsen ägt uppbära av statsmedel. Vid en närmare undersökning
av kommissionärsuppdragens beskaffenhet hava revisorerna kunnat
konstatera, att övervägande flertalet ärenden eller inemot 90 procent av dem
varit av synnerligen enkel beskaffenhet och väsentligen avsett ingivande och
uttagande av ansökningar och andra handlingar, inbetalande av medel, vilka
av enskilda insänts till länsstyrelsen, ävensom enklare kompletteringar avärenden.
De återstående ärendena, uppgående till omkring 10 procent, hava
varit av mera komplicerad natur och förutsatt visst utredningsarbete från
kommissionärens sida.
Vad först angår de ärenden, vilka avse ingivandet av enkla ansökningar,
t. ex. om tillstånd att inköpa bensin, om avregistrering av bil och dylikt, så
anse revisorerna det onödigt och olämpligt att dylika ansökningar över huvud
taget överlämnas till kommissionär för handläggning. Det måste nämligen
enligt revisorernas uppfattning anses innebära ett obehövligt påläggande
av kostnader å den enskilde medborgaren, därest en till länsstyrelsen
ställd ansökan, som insändes med post eller avlämnas direkt, omhändertages
av kommissionär för att ingivas till länsstyrelsen. En dylik ansökan bör enligt
revisorernas uppfattning utan förmedling av kommissionär direkt införas
i diariet samt i behörig ordning behandlas och avgöras av länsstyrelsen,
som därefter å tjänstens vägnar och utan förmedling av kommissionär
bör underrätta sökanden örn det beslut, vartill länsstyrelsen kommit. Vad nu
sagts örn ingivande av ansökningar till länsstyrelse gäller även örn inbetalning
av medel, vilka skola uppbäras av länsstyrelsen, t. ex. automobilskatt.
Såsom av utredningen framgår inbetalas nu genom förmedling av kommissionärerna
högst betydande belopp. Revisorerna vilja i anledning härav uttala,
att inbetalning över huvud taget icke synes böra ske till tjänsteman hos
länsstyrelsen, utan genom insättning direkt å länsstyrelsens postgirokonto
eller det postgirokonto, som kan finnas öppnat för visst slag av inbetalningar.
Ur kontrollsynpunkt måste det nämligen anses oriktigt, att allmänheten
i större omfattning tillätes att verkställa inbetalningar kontant till någon
länsstyrelsens tjänsteman. Mottagandet av penningar måste enligt revisorernas
uppfattning under alla omständigheter anses såsom tjänsteåliggande för
den tjänsteman, vilken i övrigt anförtrotts redogörargöromålen hos länsstyrelsen.
Riksdagens skrivelse Nr 405.
7
Av det anförda framgår, att enligt revisorernas uppfattning en omarbetning
av kommissionärskungörelsen ofördröjligen bör verkställas, varigenom
handläggningen av de i fjärde paragrafens fem första moment avsedda slag
av ärenden, eller de som innebära ingivande och uttagande av handlingar,
inbetalning och översändande av medel, anskaffande av avskrifter och bevis,
smärre kompletteringar, delgivning och därmed jämförlig åtgärd samt underrättelse
örn fortgången av mål eller ärende, ävensom lämnande av uppgift
från hos myndigheten förvarade handlingar, undantagas från kommissionärs
befogenhet och direkt läggas på vederbörande befattningshavare såsom
ett tjänsteåliggande.
Vad åter angår de ärenden, som avses i fjärde paragrafens sjätte till och
med åttonde moment, nämligen uppsättande av anmälningar o. dyl., verkställande
av utredningar och biträde med råd och anvisningar, synes det revisorerna,
som örn kommissionärsinstitutionen i dessa fall fyller ett förefintligt
behov. Revisorerna vilja emellertid ifrågasätta, om det icke också
då det gäller dem borde tagas under övervägande en omläggning av det nuvarande
systemet, så att allmänheten utan kostnad ägde hänvända sig till
länsstyrelsens tjänstemän eller vissa av dem, vilka därtill särskilt förordnats.
Med hänsyn till den relativt sett obetydliga förekomsten av nu ifrågavarande
slag av ärenden torde en sådan omläggning under alla förhållanden icke
medföra några avsevärda kostnader för statsverket.
Ehuru revisorernas undersökning innevarande år avsett kommissionärsväsendet
endast hos länsstyrelserna, torde motsvarande förhållanden i viss
mån råda även hos en del andra verk och myndigheter. De av revisorerna
uttalade önskemålen torde alltså böra beaktas även då det gäller sådana verk
och myndigheter.
Yttranden hava avgivits av Överståthållarämbetet, samtliga länsstyrelser
och statskontoret. I vissa av dessa yttranden hava revisorernas förslag helt
avstyrkts, i andra hava desamma delvis tillstyrkts, och i återigen andra har
med anledning av revisorernas förslag ifrågasatts att helt avskaffa kommissionärsväsendet
genom att inrätta nya befattningar, vars innehavare skulle
övertaga kommissionärernas uppgifter.
De av revisorerna gjorda iakttagelserna hava givit vid handen, att förhållandena
på förevarande område icke äro tillfredsställande. Sålunda framgår
det av den av revisorerna gjorda undersökningen, att inkomsterna i
kommissionärsverksamheten få anses väl höga, allra helst som flertalet av
inkomna ärenden äro av synnerligen enkel beskaffenhet. Vidare synes viss
ojämnhet råda med avseende å de för kommissionärerna fastställda taxorna.
Revisorernas förslag att all inbetalning till länsstyrelserna bör ske genom
anlitande av postgiro synes riksdagen vara värt att närmare övervägas. Riksdagen
finner med anledning av vad revisorerna under förevarande paragraf
anfört, att frågan örn en omarbetning av kommissionärskungörelsen bör bliva
föremål för utredning, vilken bör omfatta även sådana verk och myndigheter
diir motsvarande förhållanden som de nu påtalade råda, varvid de
av revisorna anförda synpunkterna böra beaktas.
Under åberopande av det anförda lår riksdagen anhålla, att Kungl. Majit
vilh'' låta föranstalta en omarbetning av kungörelsen den 30 juni 1933 (nr
477) angående kommissionärer hos statens förvaltningsmyndigheter.
8
Riksdagens skrivelse Nr 405.
5:o.
Vissa arvodestjänster i väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.
Revisorerna hava under kommunikationsdepartementet, § 21, framställt
erinringar mot att vissa av väg- och vattenbyggnadsstyrelsens egna ordinarie
och extra ordinarie tjänstemän genom tilldelade förordnanden å särskilda
arvodesbefattningar beretts väsentlig ökning i avlöningsförmånerna.
Vid granskningen av de centrala förvaltningsmyndigheternas räkenskaper
för budgetåret 1939/40 hava revisorerna uppmärksammat det stora antalet
arvodestjänster vid väg- och vattenbyggnadsstyrelsen. Efter att hava lämnat
en redogörelse för de gjorda iakttagelserna hava revisorerna uttalat följande.
Såsom framgår av den ovan lämnade redogörelsen bär Kungl. Majit bemyndigat
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen att anställa den personal, som
kunde erfordras för genomförande av vissa byggnadsföretag. Med stöd av
detta bemyndigande har styrelsen utsett, bland andra, vissa av styrelsens
egna tjänstemän i ordinarie och extra ordinarie tjänsteställning att mot ersättning,
som i många fall väsentligt överstigit de avlöningsförmåner, som
eljest tillkomma dem inom ämbetsverket, utföra med vissa byggnadsföretag
sammanhängande arbetsuppgifter samt för detta ändamål beviljat dem erforderlig
tjänstledighet. Under den tid ifrågavarande befattningshavare fullgöra
nämnda uppdrag erhålla de sålunda betydande lönetillägg. Utan att
ingå på frågan, huruvida i förevarande fall de åligganden, som nu nämnda
tjänstemän fått sig anförtrodda, kunna motivera de högre löneförmåner,
som sålunda tillerkänts dem, vilja revisorerna framhålla, att ordinarie och
extra ordinarie befattningar äro förenade med så betydande förmåner utöver
den kontanta avlöningen, såsom pensionsrätt m. m., att särskild ersättning
till tjänsteman, som fullgör andra arbetsuppgifter än som eljest åvilar honom,
såsom regel bör kunna hållas inom en mycket begränsad ram. I förevarande
sammanhang vilja revisorerna erinra örn att tjänsteman, å vilken
civila avlöningsreglementet är tillämpligt vid förordnande att bestrida göromål,
som eljest ankomma på tjänsteman tillhörande högre lönegrad, härför
endast äger uppbära en viss lägre, till beloppet i avlöningsreglementet
fixerad, ersättning per dag. Det torde enligt revisorernas mening med hänsyn
härtill kunna ifrågasättas, huruvida icke föreskrifter av liknande art
borde meddelas för att närmare reglera avlöningsvillkoren för ordinarie och
extra ordinarie tjänstemän, vilka erhålla sådana arbetsuppgifter, varom nu
är fråga. Vederbörande myndighet bör dock i så fall äga möjlighet att, då
så av särskilda förhållanden kan anses påkallat, efter Kungl. Maj:ts medgivande
besluta högre ersättning än enligt de sålunda utfärdade föreskrifterna.
Yttrande i ärendet har avgivits av väg- och vattcnbyggnadsstyrelsen, som
framhållit, bland annat, att styrelsen — i avsaknad av en fast personalorganisation
för sin byggnadsverksamhet — funne det oundgängligen nödvändigt,
att styrelsen med anlitande av byggnadsmedel finge på sätt hittills
skett och efter omständigheterna utbygga en organisation av tillfälliga befattningar,
på vilka även styrelsens fast anställda tjänstemän kunna placeras.
Riksdagens skrivelse Nr 405.
9
Såsom revisorerna framhållit hava ordinarie och extra ordinarie tjänstemän
hos väg- och vattenbyggnadsstyrelsen överflyttats till arvodesbefattningar
å styrelsens byggnadsavdelningar och därvid tillerkänts ersättningar,
som i många fall väsentligt överstigit de avlöningsförmåner, som eljest tillkomma
dem inom ämbetsverket. Riksdagen finner det anmärkta lörhållandet
icke vara tillfredsställande. Med hänsyn till att tjänsteman, å vilken civila
avlöningsreglementet är tillämpligt, vid förordnande att bestrida göromål,
som eljest ankomma på tjänsteman tillhörande högre lönegrad, härför endast
äger uppbära vikariatsersättning, finner riksdagen i likhet med revisorerna
skäl tala för att föreskrifter av liknande art meddelas för att närmare
reglera avlöningsvillkoren för ordinarie och extra ordinarie tjänstemän,
vilka anförtrotts arbetsuppgifter, varom här är fråga.
Under åberopande av det anförda får riksdagen anhålla, att Kungl. Maj:t
ville med beaktande av vad riksdagen och revisorerna anfört beträffande
ersättning till vissa arvodesinnehavare hos väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
vidtaga erforderliga åtgärder i avseende å detta spörsmåls ordnande.
6:o.
Det statliga revisionsväsendet. Vissa iakttagelser beträffande myndigheternas
inventarieförteckningar.
Under finansdepartementet, § 27, hava revisorerna uttalat önskemål, att
beträffande den statliga revisionsverksamheten omedelbara åtgärder måtte
vidtagas för ernående av en reform efter grunder, som i huvudsak angivas
av revisorerna.
Vidare hava revisorerna under § 30 framhållit behovet av nya bestämmelser
rörande statliga myndigheters skyldighet att föra särskilda inventarieförteckningar.
I förstnämnda fråga hava revisorerna inledningsvis lämnat vissa uppgifter
till belysande av den omfattning, i vilken statsverkets inkomster och utgifter
ökats sedan början av 1900-talet, samt framhållit, att den oerhörda ökningen
givetvis åstadkommit en ansvällning av det räkenskapsmaterial, som skall
granskas av de statliga revisionsmyndigheterna. I anslutning härtill framhålles,
att, då revisionsmyndigheterna under nuvarande förhållanden ej gärna
kunna utökas i en omfattning, som svarar mot ansvällningen av räkenskapsmaterialet,
den frågan måste inställa sig, huruvida man genom en
rationalisering av själva granskningsförfarandet kan komma till rätta med
rådande olägenheter.
Efter att hava lämnat en redogörelse för huvuddragen av det nuvarande
statliga revisionsförfarandet, uttala revisorerna följande.
Anmärkningsprocessen i dess hävdvunna former innebär uppenbarligen
fördelar i form av garantier för grundlig utredning och en noggrann prov
-
10
Riksdagens skrivelse Nr 405.
ning av det enskilda fallet. Men nackdelarna av densamma träda starkt i
dagen vid en granskning av revisionsväsendet ur synpunkten av det önskvärda
i att granskningsförfarandet verkställes och leder till resultat så snabbt
som möjligt. Det är att märka, att det med gällande ordning för anmärkningsprocessen
-— uppbyggd som den är efter i huvudsak samma schema
som det allmänna domstolsförfarandet — uppkommer ett ovisshetstillstånd
under tiden från det en anmärkning utställts, intill dess det slutliga avgörandet
kommer genom ett utslag av den högsta instansen. Detta kan ofta
dröja högst avsevärd tiel. Enligt vad revisorerna inhämtat är det sålunda ej
ovanligt, alt flera år förgå från det en anmärkning framställes, till dess
målet blivit slutligen avdömt. Då det här stundom gäller frågor av stor
principiell räckvidd, kommer den granskande myndighetens verksamhet härigenom
med nödvändighet att till en del Eliva bunden. För redogörare, som
under tiden hava att upprepade gånger, ofta månadsvis, fatta beslut av samma
art som det påtalade, uppkommer ett betänkligt osäkerhetstillstånd. Med
hänsyn till vad förut nämnts om regressrätten drabbar detta givetvis även
dem, till vilka utbetalningar ske.
Såsom nyss framhållits, kan den prövning, som sker i anmärkningsprocessens
tungrodda former, vara motiverad ur synpunkten av att garantier
vinnas för noggrann utredning och grundlig prövning i fall, då utgångsläget
är att bedöma väsentligen ur principiella synpunkter. Ett förhållande,
sorn revisorerna hava uppmärksammat, är emellertid att, sedan genom ett
utslag av principiell räckvidd hållpunkterna för viss frågas bedömande hava
fastslagits, konsekvenserna härav ej utnyttjas på ett mera rationellt och tidsbesparande
sätt än som för närvarande sker. Förhållandet synes snarast vara
det, att sedan en anmärkning av principiell innebörd framställts och klarhet
i det ifrågavarande spörsmålet vunnits genom tillgripande av den för
anmärkningsprocessen fastslagna gången, rättelse i alla de konkreta fall,
som genom det principavgörande utslaget i fråga så att säga automatiskt avgjorts,
ej ernås med mindre i varje enskilt fall utställes en särskild anmärkning.
En undersökning av beskaffenheten av de revisionsanmärkningar, som
under de senaste åren hava utställts av riksräkenskapsverkets revision, bär
stärkt revisorernas uppfattning av att det formella anmärkningsförfarandet
numerärt sett i övervägande grad tillämpas i fall, då den till grund för anmärkningens
oomtvistlighet liggande principfrågan redan blivit löst. Detta
torde sammanhänga med, att med nuvarande ordning skyldighet att återbetala
ett anmärkt belopp ej föreligger med mindre ett lagakraftvunnet utslag
finnes. Ett tillgripande av det omständiga skriftliga anmärkningsförfarandet
i dessa fall synes revisorerna vara mindre rationellt. Ett frigörande
av arbetskraft för angripande av nya, olösta spörsmål skulle med största
sannolikhet kunna ernås, om samtliga så att säga sekundära anmärkningsanledningar
kunde behandlas i betydligt enklare former än för närvarande.
Det synes härvidlag ligga nära till hands att tillvarataga möjligheten av att
genom utsändande av cirkulär eller dylikt fästa uppmärksamheten på att
ett visst principspörsmål blivit löst och anmoda vederbörande förvaltningsmyndigheter
att med beaktande av detta förhållande själva föranstalta om
att erforderlig rättelse vidtages i samtliga av det principiella avgörandet påverkade
fall. Kontrollen över att så verkligen sker, borde sedan kunna överantvardas
åt mindre kvalificerade arbetskrafter.
Som av det föregående framgått är det revisorernas uppfattning, att det nu
tillämpade anmärkningsförfarandet i ett förhållandevis mycket stort antal
fall borde kunna inbesparas och ersättas med ett mindre omständigt förfarande.
Ett spörsmål, som i och för sig synes vara värt en undersökning, är enligt
Riksdagens skrivelse Nr 405.
11
revisorernas mening frågan, i vilken utsträckning mindre kvalificerad arbetskraft
över huvud taget skall kunna utnyttjas för tillgodoseende av uppgifter,
som enligt vad nyss berörts för närvarande handhavas av mera kvalificerad
revisionspersonal.
Vissa förhandsundersökningar, som revisorerna ur denna synpunkt hava
verkställt, synas giva vid handen, att mindre kvalificerad arbetskraft sannolikt
skulle kunna utnyttjas för granskningsarbetet i en större utsträckning
än som i det föregående direkt har åsyftats. Sålunda vill det förefalla revisorerna,
att mycket av det granskningsarbete, som nu förehaves av personal
i revisors ställning, är av den art, att detsamma, behörigen systematiserat,
skulle kunna lika väl och till mindre kostnader för det allmänna under
lämplig handledning utföras av mindre kvalificerad arbetskraft. Detta torde
i all synnerhet gälla i fråga örn granskningen av exempelvis befattningshavares
avlöningsförmåner. Det synes revisorerna i detta sammanhang kunna
ifrågasättas örn icke granskningen i detta avseende skulle kunna rationaliseras
genom införandet av effektivare arbetsmetoder såsom uppställande av
systematiska översiktsregister och andra liknande anordningar.
I detta sammanhang må framhållas, att det ur revisionens synpunkt
ytterst värdefulla material, som är att söka i själva bokföringen, torde kunna
vid eftergranskningen å revisionsbyråerna utnyttjas effektivare än för
närvarande. Att erforderliga kunskaper i fråga örn statsbokföringens grunder
såväl som ett uppmärksamt följande av förändringarna i densamma
måste vara en förutsättning härför, torde vara uppenbart. Ett intimare samarbete
mellan den med bokföringsgranskningen närmast förtrogna budgetbvrån
och revisionsbyråerna skulle därför med all sannolikhet vara av
värde. Vad beträffar den nyss avsedda rationaliseringen av själva granskningsarbetets
bedrivande, hava revisorerna inhämtat, att till följd av den
genom militärinkallelser föranledda bristen pa manliga tjänstemän cindel
senaste året prövats ett system, varigenom kvinnlig arbetskraft med fördel
under lämplig handledning utnyttjats för utredningar m. m. av teknisk och
mera rutinmässig karaktär.
Med det hittills anförda hava revisorerna i någon mån velat belysa Dagan,
huruvida formerna för gransknings- och anmårkningstörfarandct böra kunna
något uppmjukas och rationaliseras.
Revisorerna vilja härefter övergå till att något närmare skärskåda Dagan,
i vad mån de nuvarande tungrodda formerna för anmärkningsprocessen
kommit att sätta sin prägel på granskningsförfarandets allmänna inriktning.
Härvid torde det till en början böra fasthållas, att enligt gällande instruktioner
den rent kamerala granskningen, d. v. s. granskningen av att samtliga
utanordningar skett i behörig ordning och med iakttagandet av gällande
författningsföreskrifter, framstår såsom den för revisionen väsentliga
uppgiften. Från det i och för sig värdefulla i en räkenskapsgranskning ur
denna synpunkt vilja revisorerna givetvis ej bortse. Emellertid framgår avgällande
instruktioner, att granskningen även skall medgiva plats åt ett kontrollerande
av att statens bästa i allmänhet har iakttagits och att framställningar
göras örn att erforderliga författningsändringar bliva vidtagna, i
den mån gällande författningsföreskrifter visa sig vara mindre ägnade att
tillgodose erforderliga krav på ändamålsenlighet och överskådlighet ur ekonomisk
synpunkt.
En undersökning av i vilken utsträckning revisionsanmärkningar i hävdvunna
lonner förekomma i förhållande till exempelvis antalet vidtagna
framställningar örn ernående av rättelse i författningslöreskrifter, som visat
sig vara otydliga eller svårtillämpade, synes emellertid giva vid handen, att
anmärkningsförfarandet i gängse former dominerar hela revisionsverksam
-
12
Riksdayens skrivelse Nr 405.
heten i en icke önskvärd omfattning. Någon granskning nr mera allmänna
ekonomiska synpunkter torde, som i det följande skall närmare belysas,
överhuvud taget icke förekomma. Revisorerna kunna ej undgå att flista uppmärksamheten
på det faktum, att granskningen av utgifterna — vilken synes
vara mera tillrättalagd för det vedertagna anmärkningsförfarandet — kommit
att spela en helt dominerande roll jämfört med den enligt revisorernas
mening minst lika betydelsefulla kontrollen över att statsverkets inkomster,
varmed då avses ej enbart skatter och andra egentliga statsinkomster utan
även de inkomster, som i form av särskilda uppbördsmedel upptagas till
redovisning under olika riksstatsanslag, i behörig ordning inflyta och redovisas.
I detta sammanhang vilja revisorerna framhålla de påpekanden, som
riksdagens revisorer under senare år vid ett flertal tillfällen gjort angående
vikten av att övervakandet av skatteuppbördens behöriga bedrivande ej
eftersattes och angående betydelsen av en i allmänhet skärpt inkomstkontroll.
Särskilt må papekas, att vad riksdagens föregående år församlade revisorer i
sådant avseende påpekat föranlett Kungl. Hajd att vidtaga åtgärder för en
modernisering och effektivisering av skattekontrollen.
Tidigare har, delvis ur andra synpunkter, framhållits önskvärdheten av
att granskningen sker i nära anslutning till räkenskapernas avlämnande.
Därest genom de ifrågasatta rationaliseringsåtgärderna kunde så ordnas, att
granskningen inom de reviderande verken bleve mera fortlöpande än för
närvarande, skulle sannolikt utsikterna till ett mera positivt utnyttjande
av de iakttagelser, som göras vid räkenskapsgranskningen, betydligt okas.
Att detta skulle vara av största värde för det allmänna torde vara uppenbart.
Till en början må framhållas de påtagliga fördelarna av att begångna misstag
på grund av feltolkningar av gällande författningar bliva påpekade och
rättade redan från början. Värdet härav framträder särskilt tydligt under
nu rådande förhållanden, då författningar på det administrativa och ekonomiska
området av ofta svårtolkad art med nödvändighet måste träda i kraft
i nära anslutning till att de utkommit av trycket. Betydelsen av en från början
såvitt möjligt enhetlig och riktig tillämpning härvidlag är påtaglig. Ju
mera möjligheterna ökas för de granskande myndigheterna att på ett tidigt
stadium följa verkningarna i de avseenden, varom nu är fråga, av nytillskapade
bestämmelser, desto större värde böra samma myndigheter kunna få,
då det gäller att lämna medverkan vid utarbetandet av nya författningsbestämmelser,
som beröra deras verksamhetsområden.
Det ligger nära till hands att här något beröra frågan, huruvida icke revisionsverken
borde i betydligt större utsträckning än för närvarande är fallet,
bedriva en förebyggande verksamhet, inriktad på åtgärder till förhindrande
av att felaktigheter uppkomma. Av intresse är, att genom en nyligen företagen
ändring i riksräkenskapsverkets instruktion nämnda ämbetsverk erhållit
befogenhet att på förfrågan meddela erforderliga upplysningar beträffande
tolkning av författningsföreskrifter m. m. Enligt vad revisorerna inhämtat
har den härmed avsedda frågeverksamheten numera kommit i gång
och direkt kontakt mellan ämbetsverket och redogörarna härigenom i många
fall vunnits. Revisorerna vilja understryka önskvärdheten av att den direkta
kontakten mellan redogörarna och revisionsmyndigheterna vidgas och ytterligare
fördjupas. Härigenom måste anmärkningsanledningarna komma att
minskas. Särskilt betydelselullt synes det emellertid revisorerna vara att en
effektiv övervakning kommer till stånd däröver att nya författningar och erforderliga
tillämpningsföreskrifter omedelbart komma till vederbörandes
kännedom och från början efterlevas. Revisorerna vilja ifrågasätta, örn icke
de reviderande verken genom periodiska meddelanden i lämplig publikationsform
borde sörja härför.
Riksdagens skrivelse Nr 40ö.
13
Av särskilt stort värde skulle det enligt revisorernas åsikt vara, om genom
en rationalisering av revisionsverksamheten ökat utrymme kunde beredas för
en granskning även ur allmänt ekonomiska synpunkter.
Enligt gällande instruktion för riksräkenskapsverket skall granskningen
inom nämnda verk avse att kontrollera, förutom redogörelsernas överenstämmelse
med fastställda formulär samt deras riktighet till siffran, att inkomsterna
uppbäras och redovisas samt att utgifterna verkställas och bokföras i
enlighet med riksstat, specialstater, utfärdade författningar och eljest givna
stadganden ävensom att i övrigt vid förvaltningen av kronans medel och
andra tillgångar gällande föreskrifter följas samt nödig sparsamhet och
statens bästa iakttages. Sistnämnda tämligen vagt avfattade föreskrift skulle
sålunda medgiva en mera allmän granskning ur den synpunkten att nödig
sparsamhet och statens bästa iakttagits, ehuru denna synpunkt satts^i andra
hand. Att den egentliga räkenskapsgranskningen leder till åtgärder på grundval
härav, torde också enligt vad revisorerna inhämtat höra till sällsyntheterna.
Revisorerna hava kommit till den uppfattningen, att den granskning
ur ekonomisk synpunkt av olika myndigheters medelsförvaltning, vartill
instruktionen såsom nämnts medger viss möjlighet, kommit att ställas i
skymundan för den rent kamerala kontrollen av gällande författningars efterlevnad.
Detta förhållande synes emellertid icke kunna läggas ämbetsverket
lill last. Det torde få betraktas som en konsekvens av gällande regler för
anmärkningsprocessen. Helt naturligt kan det betraktelsesättet hava uppkommit,
att den ur revisionssynpunkt »idealiska» anmärkningen är den, som
är så utformad och byggd på sådana grunder, att dess riktighet erkännes och
det anmärkta beloppet inlevereras eller att den med utsikt att stå sig kan
genomgå anmärkningsprocessens olika stadier. Revisionsanmärkningen i
denna form kan sägas vara revisionens av ålder vedertagna uttrycksmedel.
För de kritiska iakttagelser av mera allmän ekonomisk natur, som borde
kunna utvinnas ur granskningen, saknas däremot en vedertagen uttrycksform
lika väl som erforderliga medel att åvägabringa rättelse. I detta sammanhang
må nämnas, att i fall, då riksräkenskapsverkets revision i anmärkningsform
påtalat slöseri eller mindre ändamålsenliga anordningar inom ramen av gällande
författningsföreskrifter, kammarrätten regelmässigt avslagit anmärkningarna
med hänvisning till att vederbörande redogörare ej överskridit sin
befogenhet.
Mot bakgrunden av det nu anförda, ter sig revisionsverksamhetens formella
karaktär förklarlig. Icke desto mindre skulle det enligt revisorernas
uppfattning med all sannolikhet medföra betydande fördelar för det allmänna,
om revisionsverksamheten erhölle en mera allsidig inriktning än vad för
närvarande synes vara fallet. Genom en dylik utvidgning av revisionsverksamheten
till en granskning även ur allmänna ekonomiska synpunkter —
varvid möjlighet givetvis bör beredas att i särskilda fall av betydelse anlita
även speciell expertis — skulle revisionsmyndigheten efter hand erhålla allt
större erfarenhet och därigenom ökad möjlighet att bedöma olika myndigheters
ekonomiska förvaltning. I förevarande sammanhang är det av betydelse
att påpeka, att statsförvaltningens skiftande organisationsformer medföra,
att redogörarna inom förvaltningen kunna hava mycket olika kvalifikationer.
I många fall skulle sannolikt betydande besparingar för det allmänna
kunna göras, därest vederbörande redogörare hade möjlighet att inhämta
stöd av en kunnig, rådgivande revisionsmyndighet.
Örn granskningen på sätt förut antytts skulle utvidgas till sin innebörd,
uppkommer frågan på vilket sätt rättelse lämpligen skall åvägabringas i
uppmärksammade fall av slöseri, mindre ändamålsenliga anordningar m. m.
Uppenbarligen bör i många fall rättelse kunna ernås genom en direkt llän -
14
Riksdagens skrivelse Nr 405.
vändelsö från den granskande myndighetens sida. I fall, då det påtalade förhållandets
felaktighet bestrides, synes det få ankomma på vederbörande ämbetsverk
att efter verkställd utredning i någon form anmäla förhållandet för
Kungl. Majit.
Revisorerna vilja understryka önskvärdheten av att de iakttagelser, som
göras vid granskningen inom samtliga de reviderande verken, systematiseras
och sammanföras i revisionsberättelser, som upprättas för varje år och överlämnas
även till riksdagens revisorer. För revisorernas arbete och allmänna
verksamhet måste det nämligen vara av stor betydelse att få del av de erfarenheter
och iakttagelser, som gjorts av de statliga revisionsmyndigheterna,
vartill kommer att dubbelarbete härigenom kan undvikas. Härjämte må
uppmärksammas, att en av riksdagens revisorerers viktigaste uppgifter torde
vara att tillse, att de statliga granskningsmyndigheternas verksamhet bedrives
på ett effektivt och i övrigt ändamålsenligt sätt. Örn de granskande myndigheterna
årligen lämnade riksdagens revisorer en utförlig redogörelse för
sitt arbete under året och för de iakttagelser, som därvid gjorts, skulle revisorernas
uppgift i nyssberörda hänseende betydligt underlättas. I detta
sammanhang vilja revisorerna framhålla, att den redogörelse för revisionsverksamheten,
som ingår i riksräkenskapsverkets årsbok, med åren synes
hava blivit alltmera knapphändig. För närvarande är huvudvikten helt lagd
på en uppgift om antalet på de olika revisionskontoren framställda anmärkningar.
De uppgifter, som skulle lämnas riksdagens revisorer, synas böra
innehålla, förutom en systematiskt ordnad sammanställning över verkställda
anmärkningar och av vederbörande ämbetsverk vidtagna åtgärder i fråga
om förslag till ändringar i författningar och föreskrifter, även en framställning
av de iakttagelser, som vid granskningen gjorts i avseende på eventuella
brister i organisatoriskt avseende eller i allmänhet i fråga om handhavandet
av den ekonomiska förvaltningen. En sådan redogörelse borde enligt
revisorernas mening, därest särskilt avseende fästades vid förhållanden
av principiell innebörd, kunna bliva högst instruktiv även för myndigheter
och redogörare. Den skulle dessutom erbjuda den naturliga form, i vilken
sådana vid granskningen iakttagna förhållanden bringades till statsrevisorernas
kännedom, som företrädesvis syntes böra av dessa göras till föremål för
utredning rörande av riksdagen beviljade anslagsmedels disponerande av förvaltningsmyndigheterna
och eventuella därav påkallade åtgärder. Sålunda
skulle vägen öppnas för ett ur många synpunkter önskvärt och för det allmänna
med all sannolikhet värdefullt vidgat samarbete mellan de reviderande
verken och riksdagens revisorer.
De önskemål beträffande den statliga revisionsverksamheten m. m., åt vilka
revisorerna i det föregående hava givit uttryck, äro av den allmänna vikt
och betydelse, att revisorerna anse, att omedelbara åtgärder för ernående av
en reform efter i huvudsak ovan angivna grunder böra vidtagas.
I ärendet rörande de statliga myndigheternas inventarieförteckningar hava
revisorerna, efter att hava lämnat en redogörelse för bestämmelserna i kungörelsen
den 20 maj 1881 (nr 28) angående upprättande av förteckningar
över statsverket tillhöriga möbler och därmed jämförliga värdefullare inventarier,
anmält vissa iakttagelser rörande kungörelsens tillämpning. I anslutning
härtill hava revisorerna uttalat följande.
Såsom av ovan lämnade redogörelse framgår, är tillämpningen av kungörelsens
bestämmelser synnerligen skiftande, vilket torde kunna förklaras av
Riksdagens skrivelse Nr 405.
15
att kungörelsen, som givetvis var avsedd att ordna de vid tiden för dess tillkomst
rådande förhållandena, sedermera ej reviderats.
Då kungörelsen ifråga måste anses föråldrad och numera icke utan stora
olägenheter kan praktiskt tillämpas särskilt med hänsyn till de vidlyftiga
utredningar beträffande inköps- och försäljningspris, som vad angår de affärsdrivande
verken med deras stora årliga omsättning av inventarier måste
åtfölja inventarieförteckningen, samt till de skiftande begrepp, som råda örn
vad som bör hänföras till inventarier och medtagas i förteckningen, finna
revisorerna det angeläget, att nya bestämmelser å detta område utfärdas.
I ärendet rörande det statliga revisionsväsendet har yttrande avgivits av
riksräkenskapsverket, som ifrågasätter, förutom vissa partiella reformer i
fråga om anmärkningsprocessen och det skriftliga anmärkningsförfarandet,
viss omläggning i syfte att mera än för närvarande inrikta revisionsverksamheten
på rent förebyggande åtgärder för att minska anledningarna till revisionsanmärkningar
vid efterhandsgranskningen. Vidare angivas vissa förutsättningar
för en utvidgning av granskningsverksamheten till att avse även
andra synpunkter än de rent kamerala ävensom vissa möjligheter till utvidgat
samarbete mellan de olika revisionsverken inbördes samt till ett bättre
utnyttjande från riksdagens revisorers sida av det statliga revisionsarbetets
resultat. För reformernas genomförande fordras emellertid, framhåller ämbetsverket,
en förstärkning av dess personalorganisation.
Riksräkenskapsverket har jämväl avgivit yttrande i anledning av revisorernas
uttalande rörande vissa iakttagelser beträffande myndigheternas inventarieförteckningar
och har därvid förklarat sig icke hava något att erinra
mot förslaget örn en översyn av i ämnet gällande bestämmelser.
De av revisorerna framförda önskemålen beträffande den statliga revisionsverksamhetens
effektivisering innefatta flera beaktansvärda uppslag.
Detta gäller i första hand önskemålet, att vid revisionen av de statliga räkenskaperna
granskningen måtte erhålla en mera allsidig inriktning än vad som
för närvarande är fallet. Tydligt är att vid revisionsarbetet för närvarande
endast de kamerala synpunkterna kunna i önskvärd utsträckning tillgodoses,
medan tillräckligt organisatoriskt underlag för sakrevision i egentlig mening
saknas. Att detta innebär en kännbar svaghet beträffande medelskontrollen
torde stå i öppen dager. Det synes riksdagen därför önskvärt, att den
statliga revisionen mera än hittills inriktas på en dylik granskning och att
frågan om de härför erforderliga organisationsåtgärderna blir föremål för
närmare utredning.
Revisorerna hava vidare påtalat vissa nackdelar, som äro förenade med
anmärkningsprocessen och det på anmärkningsprocessen grundade skriftliga
anmärkningsförfarandet. Sålunda framhålles att genom gällande ordning för
anmärkningsprocessen — uppbyggd sorn den är efter i huvudsak samma schema
som det allmänna domstolsförfarandet — uppkommer ett ovisshetstillstånd
under tiden från det en anmärkning framställts, intill dess det slutliga
avgörandet kommer genom ett utslag av den högsta instansen, vilket ofta
kan draga högst avsevärd tid. Då det här stundom gäller frågor av stor prin
-
16
Riksdagens skrivelse Nr 405.
cipiell räckvidd, kommer den granskande myndighetens verksamhet härigenom
med nödvändighet att till en del bliva bunden. Det synes riksdagen uppenbart,
att den nu tillämpade anmärkningsprocessen är både omständlig
och tidsödande och att en reform i syfte att åstadkomma ett snabbare och
mera förenklat anmärkningsförfarande är av behovet påkallad. Riksräkenskapsverket
har framhållit, att en väsentlig ändring till det bättre skulle kunna
ernås därigenom, att kammarrätten med förtursrätt prövade besvär i anmärkningsmål
av mera allmän och prejudicerande betydelse. Riksdagen finner
även den nu föreliggande frågan vara av den allmänna betydelse, att
den bör göras till föremål för utredning.
Under förevarande paragraf hava revisorerna även framställt vissa andra
anmärkningar i syfte att åstadkomma en effektivisering av nuvarande revisionsförfarande.
De av revisorerna i sådant avseende ifrågasatta åtgärderna,
vilka synas riksdagen ändamålsenliga, torde dock vara av den beskaffenhet,
att de kunna utan särskild utredning och organisatoriska ändringar genomföras.
Sålunda har framförts önskemålet, huruvida icke revisionsverken borde
i betydligt större utsträckning än för närvarande är fallet bedriva en förebyggande
verksamhet, inriktad på åtgärder till förhindrande av att felaktigheter
uppkomma. Sålunda synes riksräkenskapsverkets upplysningsverksamhet
böra utsträckas till att avse jämväl förfrågningar från det kommunala,
statsunderstödda undervisningsväsendet. Ett medgivande för medelsförvaltare
vid dylika undervisningsanstalter — inom riket finnas över 2,300 skoldistrikt
—• att vid tolkningen av avlöningsbestämmelser m. m. rådfråga riksräkenskapsverket
skulle även medföra en väsentlig lättnad och ett värdefullt
stöd i deras ax-bete.
Riksdagen vill vidare understryka angelägenheten av det av revisorerna
framförda önskemålet att erhålla en utförlig årlig redogörelse över granskningsvex-ksamhetens
bedrivande i avseende å framställda anmärkningar, vidtagna
åtgärder samt gjorda iakttagelser i övrigt. Riksräkenskapsverket har i
detta sammanhang uttalat, att utarbetandet av en sådan redogörelse otvivelaktigt
skulle vara av betydelse även för arbetet inom verket. Med hänsyn
till ämbetsverkets ställning som överrevision och i syfte att underlätta därmed
sammanhängande ai''betsuppgifter borde emellertid såsom riksräkenskapsverket
även framhållit redogörelsen för verkets eget granskningsarbete
kompletteras på så sätt, att specialrevisionerna åläggas att i sin tur till riksräkenskapsverket
ingiva motsvarande berättelser över sin verksamhet. För
att tillgodose det av revisorerna uttalade önskemålet synes det riksdagen lämpligt,
att en sammanfattande redogörelse för det statliga revisionsarbetet under
varje räkenskapsår utarbetas av riksräkenskapsverket, vilken redogörelse
skulle överlämnas till Kungl. Maj:t för att ställas till statsrevisorernas förfogande.
En sådan redogörelse torde kunna lämnas redan år 1942 till riksdagens
då församlade revisorer.
Vissa av de av revisorerna framförda förslagen i syfte att åstadkomma en
effektivisering av nuvarande revisionsförfarande torde utan ytterligare utredningar
kunna omedelbart genomföras. Riksdagen förutsätter därför, att dessa
Riksdagens skrivelse Nr 405.
17
spörsmål av Kungl. Maj:t tagas under övervägande. Andra av statsrevisorerna
berörda frågor torde däremot vara av beskaffenhet att böra bliva föremål
för utredning, vilken lämpligen bör utsträckas till att omfatta en allmän
och allsidig översyn av det nuvarande statliga revisionsväsendet. Riksdagen
vill dock redan nu som sin mening uttala, att en reform på förevarande
område icke bör rubba statsrevisorernas konstitutionella ställning
eller påkalla ändring i deras granskningsratt.
I detta sammanhang vill riksdagen med anledning av vad revisorerna under
§ 30 i sin berättelse anfört beträffande vissa iakttagelser i fråga om
myndigheternas inventarieförteckningar uttala önskvärdheten av att nuvarande
föråldrade bestämmelser på området ersättas med nya.
Under åberopande av det anförda får riksdagen anhålla, att Kungl. Maj:t
ville låta verkställa utredning i fråga om det statliga revisionsväsendet.
7 :o.
Vissa iakttagelser angående statsverkets expensutgifter.
Under finansdepartementet, § 28, hava revisorerna till behandling upptagit
frågan angående möjligheterna att nedbringa statsmyndigheternas expenskostnader.
Efter att hava erinrat därom, att spörsmålet om vidtagande av åtgärder till
expensutgifternas nedbringande vid skilda tillfällen varit föremål för behandling,
samt att vissa åtgärder i besparingssyfte vidtagits, hava revisorerna
framhållit, att en mera ingående behandling tidigare dock endast ägnats
statsverkets utgifter för skrivpapper, läskpapper, kuvert, skrivmaterialier i
övrigt såsom bläck, pennor, skriv- och räknemaskiner, bränsle och glödlampor
samt frågan om centraliserad upphandling av förenämnda artiklar.
Revisorerna hava nu verkställt en undersökning rörande kostnader för tvätt,
elektrisk energi och bokbinderi vid ett flertal statliga verk och myndigheter
i huvudstaden. För de iakttagelser revisorerna härvid gjort, lämnas en redogörelse
i berättelsen, och i anslutning härtill behandlas jämväl frågan om
möjligheten att åstadkomma besparingar genom en minskning av skrivpappersförbrukningen.
Revisorerna hava i ärendet gjort följande uttalande.
Då det gällt att pröva möjligheterna för nedbringande av statsmyndigheternas
expenskostnader, hava revisorerna i första hand velat undersöka,
huruvida Kungl. Maj:ts ovanberörda cirkulär till statsmyndigheterna den 1
december 1939 varit av åsyftad verkan. I nämnda cirkulär angåvos vissa
allmänna riktlinjer till ledning för besparingsarbctet, varjämte myndigheterna
anbefalldes att noggrant undersöka möjligheterna att nedbringa utgifterna
för omkostnader samt skyndsamt vidtaga de besparingsåtgärder, vartill
undersökningen kunde föranleda. Revisorerna hava i många fall konstaterat,
att cirkulärets anvisningar vunnit beaktande. Ett flertal myndigheter
hava sålunda snabbt vidtagit undersökning för åstadkommande av bespa
II
i hang till riksdagens protokoll 1951. H saini. Nr 405.
‘2
18 Riksdagens skrivelse Nr 405.
ringar samt utfärdat föreskrifter och vidtagit i övrigt erforderliga åtgärder i
sådant hänseende.
De iakttagelser beträffande vissa myndigheters kostnader för tvätt, elektrisk
energi och bokbindning, för vilka revisorerna ovan redogjort, giva emellertid
vid handen, att ytterligare besparingar kunna göras.
I det föregående har påvisats, att kostnaderna för tvätt variera högst väsentligt.
Revisorerna hava med hänsyn härtill under hand från fångvårdsstyrelsens
arbetskontor inhämtat, att genom dess förmedling utan större svårighet
skulle kunna uppbyggas en organisation, avseende en centralisering av
tvätten för de statliga institutionerna i Stockholm. Eventuellt kunde centraliseringen
ske i sådan form, att arbetskontoret övertoge förefintliga handduksförråd
samt förbunde sig att tillhandahålla rena handdukar i mån av
behov. En dylik anordning skulle sannolikt kunna medföra väsentliga besparingar.
Vidkommande kostnaderna för elektrisk energi vilja revisorerna ifrågasätta,
huruvida icke ett nedbringande av dessa skulle kunna åstadkommas
genom att gemensam mätare över lag införes för myndigheter, som äro
inrymda i en och samma fastighet. De svårigheter, som därvid skulle uppstå
i fråga örn fördelningen av kostnaderna på de skilda myndigheterna, torde
kunna undanröjas genom att utöver den gemensamma huvudmätaren låta
uppsätta s. k. sekundärmätare.
Kostnaderna för bokbindning torde kunna avsevärt nedbringas. BeträD
tande inbindningen av verifikationer må ifrågasättas, huruvida icke bestämmelser
böra utfärdas till åstadkommande av likformig bindning i kartongpärmar.
Revisorerna vilja framhålla, att möjligheterna till önskvärd gallring
av verifikationerna helt åsidosättas genom handlingarnas inbindning i
fasta band. Förutom den betydligt högre kostnaden för bindningen har man
i sistnämnda fall att räkna med kostnader för ökat arkivutrymme. Bindning
av huvudböcker, protokoll, koncept och övriga handlingar bör enligt
revisorernas mening ske i ett så enkelt utförande som möjligt. Endast då
särskilda omständigheter kunna föranleda därtill böra skinnband, guldtryck
och dylikt få komma till användning. Revisorerna vilja ifrågasätta, huruvida
icke åt riksräkenskapsverket bör uppdragas att utöva kontroll över hithörande
förhållanden och kostnader.
Vidare synes det revisorerna angeläget, att undersökning utan dröjsmål
verkställes angående obligatoriskt införande inom statsförvaltningen av det
s. k. internationella normalformatet å papper. Det torde få anses uppenbart,
att pappersförbrukningen härigenom skulle väsentligt nedbringas.
Ett spörsmål, som revisorerna slutligen vilja något ingå på, är frågan huruvida
det allmänt kända användandet inom den statliga förvaltningen av ett
mycket stort antal olika blanketter skulle kunna på något sätt motverkas genom
åtgärder i standardiserande riktning. Enligt vad revisorerna under
hand erfarit hava vissa åtgärder av sådant slag med framgång kunnat genomföras
i fråga om Stockholms stads förvaltning. Revisorerna hava kommit
till den uppfattningen att liknande åtgärder inom statsförvaltningen förutom
en besparing av papper ävensom fördelar ur arkiveringssynpunkt i
många fall skulle komma att medföra en för såväl de statliga befattningshavarna
som för enskilda önskvärd förenkling.
Yttranden hava avgivits av statskontoret, riksräkenskapsverket och fångvårdsstyrelsen
och hava de hörda myndigheterna i huvudsak biträtt revisorernas
förslag.
Riksdagens skrivelse Nr 405.
19
Riksdagen vill erinra därom, att riksdagens revisorer vid upprepade tillfällen
under gångna år till behandling upptagit frågan om nedbringande av
statsverkets expensutgifter. I cirkulär den 1 december 1939 har, såsom revisorerna
framhållit, Kungl. Maj:t anbefallt vissa besparingsåtgärder i angivna
hänseende. Under förevarande paragraf hava revisorerna undersökt
möjligheterna att åstadkomma ytterligare besparingar på området. De uppslag,
som framkommit vid den av revisorerna verkställda undersökningen,
synas riksdagen vara förtjänta av beaktande och riksdagen anser därför en
utredning av hithörande spörsmål böra komma till stånd.
Riksdagen får anhålla, att Kungl. Maj:t ville låta undersöka möjligheterna
till ytterligare besparingar i fråga om statsverkets expensutgifter.
8:o.
Särskilda kostnader för handels- m. fl. register.
Under handelsdepartementet, § 43, hava revisorerna föreslagit en höjning
av gällande avgifter till statliga registreringsmyndigheter.
Revisorerna hava lämnat en redogörelse för gällande bestämmelser angående
handelsregisters förande hos vissa statliga myndigheter, rörande de avgifter,
som skola erläggas i samband med registrering, samt angående utgifter,
som skola bestridas med ifrågavarande inkomstmedel. I anslutning till
den lämnade redogörelsen och till vissa uppgifter rörande uppbördens och
utgifternas fördelning mellan registreringsmyndigheterna under vissa räkenskapsår
hava revisorerna uttalat följande.
Ifrågavarande registreringsavgifter hava varit avsedda att täcka registreringsmyndigheternas
utgifter för annonsering av anmälningar till registren.
Såsom av den lämnade redogörelsen framgår, hava emellertid annonseringskostnaderna
väsentligt överstigit de erlagda avgifterna, på grund varav statsverkets
nettoutgifter för de statliga registreringsmyndigheternas annonskostnader
ökats år från år. Detta lärer i huvudsak bero på, att, sedan avgifternas
belopp för tjugo år sedan fastställdes, priserna för annonsering avsevärt
stigit. Då statsverket icke bör åsamkas några kostnader för ifrågavarande
Annonsering, synes det angeläget, att en sådan höjning av nu gällande avgifter
kommer till stånd att dessa täcka annonskostnaderna. Därjämte hör
tagas under övervägande, huruvida icke gällande bestämmelser angående
anmälans kungörande i tidningarna böra ändras på sätt att i de särskilda
fall, då det av en eller annan orsak kan befinnas nödvändigt att kungöra
anmälan till registren i mer än en ortstidning, detta även må äga rum. Givetvis
hör dock icke härigenom någon särskild kostnad förorsakas statsverket.
Yttrande i ärendet har avgivits av riksräkenskapsverket, som med åberopande
av en av ämbetsverket under år 1927 i ämnet avlåten skrivelse uttalat,
att därest en sådan förenkling genomföres, att anmälningarna till registren
ifråga införas endast i en tidning, någon höjning av avgifterna med all sannolikhet
icke skulle bliva erforderlig.
20
Riksdagens skrivelse Nr 405.
Med hänsyn till de stegrade annonskostnaderna hava, såsom revisorerna
påvisat, statsverkets utgifter för annonsering av anmälningar till handelsm.
fl. register väsentligt överstigit registreringsavgifterna, vilka däremot icke
undergått någon förändring under de senaste tjugo åren. Riksdagen finner
det i hög grad påkallat, att sådana åtgärder vidtagas, att, såsom ursprungligen
varit avsett, staten icke åsamkas några kostnader för ifrågavarande annonser.
Närmast torde då ligga till hands att höja anmälningsavgiftema, så att de
täcka annonskostnaderna. En annan utväg vore att åstadkomma sådan förenkling
i kungörelseförfarandet, att anmälningarna införas i allenast en tidning
i stället för, på sätt nu är föreskrivet, dels i allmänna tidningarna, dels
ock i en ortstidning. Riksdagen finner i likhet med revisorerna denna fråga
böra göras till föremål för närmare övervägande.
Riksdagen får anhålla, att Kungl. Majit ville taga under övervägande, vad
riksdagen anfört i fråga om de statliga registreringsmyndigheternas annonskostnader.
Stockholm den 26 juni 1941.
Med undersåtlig vördnad.
418119. Stockholm, Isaac Marcus Boktryckeri-Aktiebolag, 1941.