6
Riksdagens skrivelse Nr 171—172.
torde även rent ekonomiskt arbetenas genomförande kunna anses försvarligt.
Riksdagen har alltså funnit sig kunna bifalla förevarande proposition.
Riksdagen får anmäla, att riksdagen till Elektrifiering av banorna Hälsingborg—Hässleholm,
Hälsingborg—Eslöv, Sundsvall—Ånge och Gävle—Ockelbo för
budgetåret 1941/42 såsom kapitalinvestering i Statens affärsverksfonder, Statens
järnvägar, anvisat ett reservationsanslag av 15,000,000 kronor.
Stockholm den 19 april 1941.
Med undersåtlig vördnad.
Nr 172.
Godkänd av första kammaren den 19 april 1941.
Godkänd av andra kammaren den 19 april 1941.
Riksdagens skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Majlis proposition
angående statsförvärv av Karlskrona—Växjö
m. fl. järnvägar.
(Statsutskottets utlåtande nr 57.)
Till Konungen.
I proposition nr 70 bär Kungl. Maj:t, under åberopande av propositionen
bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över kommunikationsärenden för den
7 februari 1941, föreslagit riksdagen att dels besluta, att Karlskrona—Växjö,
Växjö—Alvesta, Växjö—Tingsryds, Växjö—Åseda—Hultsfreds och Östra
Värends järnvägar må på avtalade villkor förvärvas av staten och införlivas
med statens järnvägar, dels ock till Förvärv av Karlskrona—Växjö m. fl.
järnvägar för budgetåret 1941/42 å kapitalbudgeten under rubriken Statens
affärsverksfonder, Statens järnvägar, anvisa ett reservationsanslag av
7,191,000 kronor.
Vidkommande först den rent principiella frågan, huruvida krigsläget och
det ansträngda finansläge, som detta medfört, bör föranleda ett frångående av
1939 års beslut örn ett förstatligande av landets enskilda järnvägar, vill riksdagen
ingalunda förneka, att dessa faktorer förtjäna allt beaktande vid järnvägsförvärv
av den storleksordning, varom här är fråga. Av 1936 års järnvägskommitté
räknades med att kostnaderna för en inlösen av de enskilda järnvägarna
skulle stiga till sammanlagt cirka 330,000,000 kronor. Härav utgöras
emellertid cirka 180,000,000 kronor av i huvudsak bundna lån, vilka förutsättas
övertagna av staten. Ej heller återstoden av kostnaderna är avsedd att kontant
erläggas, utan förutsättes kunna likvideras genom statsobligationer, förfallande
till betalning först örn 10 år. Genom denna betalningsform undvikes
— såsom av 1940 års riksdag erinrades — varje omedelbar statlig upplåning
för banornas likvidering. Härigenom mildras väsentligt återverkningarna på
lånemarknaden, vartill kommer att aktierna i de privata järnvägsföretagen i stor
Riksdagens skrivelse Nr 172.
7
utsträckning innehavas av kommunala korporationer, för vilka en avyttring
av eller annan spekulation med de i utbyte erhållna statsobligationerna torde
vara rätt främmande.
Till stöd för järnvägsförstatligandet kunde av 1940 års riksdag och kan
alltjämt åberopas, hurusom all utländsk erfarenhet bekräftar behovet av
starka statsingrepp för järnvägsväsendets samordning, en samordning, som
vid krigstillfälle växer till ett oavvisligt krav. Av 1940 års riksdag erinrades
vidare, att huvudmotivet för tillkomsten av 1918 års järnvägskommitté —
vars tillsättning kan betraktas som upptakten till de olika på varandra följande
utredningar, som slutligen år 1939 ledde till ett principbeslut i frågan
_ voro de under världskriget gjorda erfarenheterna örn det svenska järn
vägssystemets
svagheter och dess oförmåga att i sin säregna splittring fylla
transportuppgifterna under de ej minst för järnvägarna påfrestande världskrigsåren.
Samma olägenheter ha även i nu rådande allvarliga avspärrningsläge
framträtt. Detta gäller såväl det samfällda godsvagnsbeståndets rationella
utnyttjning som också möjligheterna för en koncentration av trafiken
till de elektrifierade statsbanelinjerna. För en dylik koncentration till dessa
trafikstarkare och av bränslebristen oberoende banlinjer reser gällande samtrafiksordning
hinder.
Ur allmänna samfärdselsynpunkter men också med tanke på den militära
försvarsberedskapen anser riksdagen det alltså alltjämt angeläget, att det tidigare
beslutet fullföljes. Riksdagen vill därför uttala sin anslutning till departementschefens
uppfattning att, även örn det allmänna ekonomiska läget
numera ytterligare skärpts, detta förhållande i och för sig ej kan tillräckligt
motivera, att åtgärderna för att enhetliggöra järnvägsnätet tills vidare böra
anstå. En dylik principiell uppfattning utesluter emellertid icke °att, därest
överenskommelse örn förvärv av viss enskild järnväg ej kan ernås på för staten
skäliga villkor, det kan bliva nödvändigt att tills vidare låta anstå med övertagandet
av sådan järnväg.
Beträffande det nu närmast föreslagna statsförvärvet av den normalspåriga
järnvägslinjen Karlskrona—Växjö—Alvesta utgör, såsom av 1940 års lagtima
riksdag redan uttalades, detta förvärv allenast en för staten förpliktande
konsekvens av att Kalmar järnvägar samt den jämväl anslutande linjen Göteborg—Borås—Alvesta
redan övergått i statens hand. Med avseende å de övriga
tre, också kring Växjö grupperade jämvägsenheterna är att mörka, att de
ehuru smalspåriga drivas i samförvaltning med nyssnämnda normalspåriga
järnvägslinje.
På grund av dessa omständigheter och på skäl som departementschefen i
övrigt anfört bär riksdagen alltså ansett sig böra bifalla propositionen.
Riksdagen får anmäla, att riksdagen dels beslutat, att Karlskrona Växjö,
Växjö—Alvesta, Växjö—Tingsryds, Växjö—Åseda—Hultsfreds och Östra
Vä ren ds järnvägar må på avtalade villkor förvärvas av .staten och införlivas
med statens järnvägar, dels ock till Förvärv av Karlskrona—Växjö m. fl. järnvägar
för budgetåret 1941/42 såsom kapitalinvestering i Statens affiirsverksfoiider,
Statens järnvägar, anvisat ett reservationsanslag av 7,191,000 kronor.
Stockholm den 19 april 1941.
Med undersåtlig vördnad.