Riksdagens skrivelse Nr lil.

1

Nr lil.

Godkänd av första kammaren den 26 mars 1941.

Godkänd av andra kammaren den 26 mars 1941.

Riksdagens skrivelse till Konungen i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående anslag å tilläggsstat II
till riksstaten för budgetåret 1940141 till åtgärder
för arbetsmarknadens reglering m. m. jämte i ämnet
väckta motioner.

(Statsutskottets utlåtande nr 43.)

Till Konungen.

I propositionen nr 30 har Kungl. Majit, under åberopande av propositionen
bifogat utdrag av statsrådsprotokollet över socialärenden den 10 januari 1941,
föreslagit riksdagen att till Åtgärder för arbetsmarknadens reglering m. m.
å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1940/41 anvisa ett reservationsanslag
av 25,000,000 kronor.

I samband med Kungl. Majlis ifrågavarande förslag har riksdagen till behandling
förehaft bland annat följande motioner, nämligen

dels två likalydande motioner, 1:177 och 11:236, vari hemställts, att riksdagen
vid behandling av Kungl. Majits proposition nr 30 måtte uttala, att
skogsvårdens stora behov och möjligheter böra tagas i betraktande vid den
fortsatta planläggningen av åtgärder för arbetsmarknadens reglering;

dels två likalydande motioner, 1:178 och 11:237, vari hemställts, att riksdagen
vid behandlingen av Kungl. Majits proposition nr 30 måtte beakta de
synpunkter, som i motionerna anförts, samt i skrivelse till Kungl. Majit anhålla
att vid fastställande av statsbidrag till kommunerna för anordnandet av
arbeten till arbetslöshetens bekämpande sådana bidragsgrunder måtte tilllämpas,
att även de hårt skattetyngda kommunerna på ett tillfredsställande
sätt kunna tillämpa arbetslinjen;

, dels motionen 1:179, vari hemställts, att riksdagen vid behandlingen av
Kungl. Maj :ts proposition nr 30 måtte giva sådana direktiv, att i sysselsättningsprogrammet
för arbetsmarknadens reglering även upptages utdikning av
torvmossar för upptagning under nästkommande sommar av bränntorv;
dels två likalydande motioner, 1:181 och 11:242, vari hemställts, att riksBihang
till riksdagens protokoll 1941. 14 sami. Nr lil—112.

711 41

2

Riksdagens skrivelse Nr lil.

dagen vid sin behandling av Kungl. Maurts proposition nr 30 måtte beakta de
sjmpunkter, som motionen innehåller;

dels två likalydande motioner, 1:182 och II: 243, vari hemställts, att riksdagen
ville beakta de synpunkter, som i motionerna utvecklats i fråga om
riktlinjerna för den statliga arbetslöshetspolitiken under nuvarande kris;

dels motionen II: 238, vari hemställts, att riksdagen vid beviljandet av
medel till arbetsmarknadens reglering måtte uttala sig för att en närmare
undersökning skulle verkställas av frågan, huruvida ej vid fastställandet av
statsbidrag till kommunala beredskapsarbeten hänsyn bör tagas icke endast
till arbetslöshetens omfattning i berörda kommun utan även till skattetrycket
i densamma och till det projekterade företagets räntabilitet, även örn detta
skulle visa sig medföra höjning av procentsatsen för engångsbidrag, samt att
i övrigt beakta vad som i motionen anförts;

dels ock motionen II: 241, vari hemställts, att riksdagen vid behandlingen
av förevarande proposition måtte i skrivelse till Kungl. Majit hemställa örn
åtgärder i syfte att möjliggöra ett ökat antal ledamöter i de länsarbéts,-nämnder, där detta på grund av länets ekonomiska struktur anses lämpligt,
att åstadkomma instruktion för länsarbetsnämnderna, samt att vid denna
instruktions utarbetande vederbörlig vikt lägges å nämndernas uppgift att
förbereda och planera åtgärder för mötande av eventuella eller sannolika förändringar
inom länets ekonomiska liv.

Genom medverkan av olika myndigheter har, på sätt av statsrådsprotokollet
närmare framgår, uppgjorts ett mångskiftande sysselsättningsprogram,
vars realiserande avses bliva anpassat efter läget på arbetsmarknaden. Grundtanken
vid programmets uppgörande har varit, att de knappa tillgångar på
råvaror och kapital, som för närvarande stå till buds, allenast böra disponeras
för arbeten, vilka kunna betecknas såsom nödvändiga eller nyttiga, i första
hand sådana som på relativt kort sikt öka landets försörjningsmöjligheter.
Bland de i sysselsättningsprogrammet upptagna arbetsföretagen förutsättes
ett centralt urval skola ske under medverkan av statens arbetsmarknadskommission
i syfte att lämna företräde åt de ur nyss angivna synpunkter mest
angelägna och lämpade arbetena.

Principen att allenast nödvändiga eller nyttiga arbeten böra ifrågakomma
såsom arbetsobjekt under rådande krisläge finner riksdagen välbetänkt. Att
företräde därvid bör lämnas åt arbeten, som på relativt kort sikt öka landets
försörjningsmöjligheter, synes riksdagen jämväl motiverat. Riksdagen har ej
heller något att erinra mot att ett centralt urval av arbetsobjekten äger rum
i huvudsaklig enlighet med vad i statsrådsprotokollet angives. En oeftergivlig
förutsättning härför finner dock riksdagen vara, att garantier skapas
för att i möjligaste mån trygga en snabb och effektiv prövning av hithörande
ärenden, så att icke genom den centrala handläggningen onödigt dröjsmål
med igångsättande av erforderliga arbeten uppkommer.

Såsom ett led i sysselsättningsprogrammet redovisas i propositionen, bland
annat, vissa redan planlagda skogsvårdande åtgärder för ett sammanlagt be -

3

Riksdagens skrivelse Nr lil.

lopp av 37.4 miljoner kronor. Det framhålles tillika, att de föreslagna arbetsobjekten,
som utgöras av såväl skogsvägar och skogsdikningar som skogsröjning
och skogsodling, självfallet icke täcka de möjligheter till sysselsättning,
som faktiskt förefinnas inom skogarna. I anslutning härtill har i motionerna
I: 177 och II: 236 understrukits betydelsen av att skogsvårdens stora
behov och sysselsättningsmöjligheter beaktas vid den fortsatta planläggningen
av åtgärder för arbetsmarknadens reglering. Därvid har särskilt betonats,
att såväl röjningsfällningar som anläggande av skogsvägar kunna sättas
i direkt samband med den aktuella vedanskaffningen och därigenom bidraga
till att på relativt kort sikt öka landets bränsleförsörjning.

Riksdagen kan för sin del helt ansluta sig till vad sålunda anförts. Enligt
riksdagens uppfattning hava de skogsvårdande åtgärderna, särskilt anläggande
av skogsvägar, ännu icke tillvunnit sig det beaktande, som deras betydelse ur
ekonomisk synpunkt och såsom sysselsättningsobjekt berättigar dem till.
Riksdagen finner det därför angeläget, att hithörande åtgärder i fortsättningen
ägnas en mera ingående uppmärksamhet än vad hittills synes hava
varit fallet.

Såsom en ytterligare utvidgning av sysselsättningsprogrammet har i
motionen 1:179 förordats, att däri måtte inbegripas även utdikning av torvmossar
för beredande av bränntorv. I motionen göres gällande, att torvupptagning
för bränsleändamål i hög grad fyller de förutsättningar, som i statsrådsprotokollet
uppställts för till nämnda program hörande arbetsprojekt.
Riksdagen vill icke bestrida, att så kan vara fallet. Riksdagens vederbörande
utskott har emellertid inhämtat, att frågan om statligt understöd i annan
ordning för beredande av bränntorv genom en av bränslekommissionen nyligen
ingiven framställning bragts under Kungl. Majlis prövning. Vid sådant
förhållande har riksdagen ansett sig icke böra i detta sammanhang meddela
några direktiv i ämnet på sätt i motionen hemställts.

Enligt de nya grunderna för statsbidrag till kommunernas arbetslöshetskostnader
kunna till dylika kostnader utgå såväl ett årligt bidrag som ett
engångsbidrag. Årsbidraget utmätes på grundval av kommunens totala
arbetslöshetskostnad under ett år, varvid bidraget beräknas efter en stigande
skala, som är så avvägd, att kommunens årliga kostnadsandel icke i något fall
överstiger 1 krona 50 öre per skattekrona. Det förutsättes, att de arbetslöshetsåtgärder,
vilkas kostnader kommun önskar inräkna i totalsumman för
året, i förväg godkännas av arbetsmarknadskommissionen. Har kommun för
finansiering av ett av kommissionen godkänt arbete upptagit lån, få enligt
statsrådsprotokollet utgifterna för ränta och amortering å detta lån medräknas.
Om konjunkturerna skulle förbättras och arbetslösheten minska, förutsättes
emellertid kommissionen äga rätt att helt eller delvis indraga statsbidraget
för dessa utgifter.

Engångsbidraget avser att stimulera kommunerna till igångsättande av nya
arbetsföretag genom att i viss omfattning kompensera dem för den stegring
av materialkostnader och arbetslöner, som inträtt efter kriget. Såsom översta
gräns för ett dylikt bidrag i nuvarande läge har i statsrådsprotokollet an -

4

Riksdagens skrivelse Nr lil.

givits 20 procent å de totala kostnaderna för företaget; sorn regel skulle bidraget
utgå med väsentligt lägre belopp. För ett relativt litet antal fattiga
och arbetslöshetstyngda kommuner avses emellertid engångsbidrag kunna
utgå med betydligt högre belopp i syfte att begränsa den ekonomiska börda
för kommunen, som eljest skulle skjutas på framtiden.

I ett flertal motioner hava i olika hänseenden uttalats betänkligheter
rörande de faktiska verkningarna av nu angivna statsbidragsgrunder. Sålunda
hava i motionerna 1:178 och II: 237 uttryckts farhågor för att hos
kommunerna skulle inställa sig en icke önskvärd tveksamhet att finansiera
kostnadskrävande arbeten med lån, enär besked örn annuiteternas inräknande
i årskostnaden endast kunde erhållas för ett år i sänder. I samma motioner
ävensom i motionerna I: 181 samt 11:238 och 242 har vidare gjorts gällande,
att åsyftad effekt icke kommer att ernås, därest icke engångsbidraget höjes.
I samband därmed har framhållits angelägenheten av att vid såväl engångsbidragets
som årsbidragets utmätande skälig hänsyn tages till det totala skattetrycket
i vederbörande kommun. Önskemål ha även framkommit örn en sänkning
av maximigränsen för kommunens andel i arbetslöshetskostnaderna,
förslagsvis till 1 krona per skattekrona. Å andra sidan har i motionerna
1:182 och II: 243 uttalats tvivel örn att kommunerna komma att iakttaga erforderlig
återhållsamhet, när arbetslöshetskostnaderna överstigit den nu fastställda
gränsen för kommunens andel i årskostnaden, samt för vinnande av
ökade garantier härutinnan ifrågasatts en höjning av denna gräns till 2 kronor
per skattekrona.

För egen del vill riksdagen understryka, att de nya statsbidragsgrunderna
äro avvägda med hänsyn till att endast nödvändiga eller nyttiga arbeten böra
ifrågakomma. Enligt riksdagens mening bör man vid sådant förhållande kunna
räkna med att kommunerna skola finna med sin fördel förenligt att genom
utnyttjande av nu förefintliga möjligheter till statsbidrag igångsätta för ändamålet
lämpade arbeten. Därvid utgår riksdagen från att kommun, som upptagit
lån för finansiering av dylikt arbete, skall erhålla statsbidrag till ränteoch
amorteringskostnader för lånet, så länge de ekonomiska verkningarna
av krisen äro för kommunen kännbara. Riksdagen förutsätter vidare, att engångsbidraget
i tillämpningen icke utmätes alltför snävt. Vägande skäl tala
enligt riksdagens uppfattning för att vid utmätningen av detta bidrag hänsyn
tages till det totala skattetrycket inom kommunen, även örn denna icke kan
betecknas såsom direkt fattig eller arbetslöshetstyngd. Från denna utgångspunkt
och med beaktande av den omständigheten, att ett av viss kommun
igångsatt byggnadsföretag i regel indirekt bereder sysselsättning även utanför
kommunens gränser, finner riksdagen motiverat att för engångsbidraget
räknas med ett procenttal, som i allmänhet icke understiger det av arbetsmarknadskommissionen
angivna maximibeloppet av 20 procent. Riksdagen
anser det jämväl kunna med fog ifrågasättas, huruvida icke engångsbidrag
böra kunna beviljas för skolhusbyggnader och andra företag, till vilka statsbidrag
enligt gällande bestämmelser utgå, oaktat de icke tillhöra socialdepartementets
verksamhetsområde.

Riksdagens skrivelse Nr lil.

5

Slutligen finner sig riksdagen, i anledning av de i motionerna I: 182 och
II: 243 framkomna betänkligheterna rörande bristande återhållsamhet hos
kommunerna i vissa fall, böra understryka, att arbetsmarknadskommissionen i
sin framställning själv uppmärksammat denna fara och förklarat sig ämna beträffande
de kommuner, varom här är fråga, tillämpa ett skärpt kontrollsystem.

Med vad sålunda anförts anser sig riksdagen kunna i princip giva de nya
statsbidragsgrunderna sin anslutning.

Såsom komplement till dessa grunder har förutsatts, att i den mån arbetslösa
hänvisats till statligt beredskapsarbete vederbörande hemortskommuner
såsom ersättning härför skola till staten erlägga ett belopp, som motsvarar
vad de eljest måst utgiva i kontantunderstöd. Billigheten och ändamålsenligheten
av sådan ordning har starkt ifrågasatts i motionerna II: 181 samt
II: 238 och 242. Även inom. riksdagen hava betänkligheter uttalats gentemot
denna ersättningsskyldighet, särskilt för det fall att arbetslös hänvisas till
beredskapsarbete å ort inom lägre dyrortsgrupp än den han själv tillhör.
Riksdagens vederbörande utskott har emellertid under hand inhämtat, att
denna ersättningsskyldighet i praktiken begränsats på det sättet, att kommuner,
som åtnjuta skatteutjämningsbidrag eller äro arbetslöshetstyngda, helt
befrias från ersättningsskyldighet samt att övriga kommuner i regel allenast
debiteras ett belopp, som motsvarar dagunderstödet till ensamstående person.
Under sådana förhållanden har riksdagen icke ansett skäl föreligga att påkalla
någon ändring i denna del.

De nya grunderna för kontantunderstödets beräknande skiljer sig principiellt
från de tidigare därigenom, att understödsbeloppen icke längre äro
ställda i relation till den för orten fastställda reservarbetslönen utan med
vissa modifikationer äro anslutna till de i gällande krigsfamiljebidragsförordning
för olika dyrortsgrupper angivna understödssatserna. Såsom en
allmän princip vid understödsskalans tillämpning gäller vidare, att sammanlagda
beloppet av dagunderstöd och hyreshjälp icke får uppgå till den i orten
gängse lönen för icke kvalificerad arbetskraft, ej heller till de inkomster
vederbörande åtnjutit under förutvarande anställning. Såsom särskilda nyheter
må härjämte erinras om dels att dagunderstöd utgår även för fjärde
till och med sjätte barnet, dels ock att hyreshjälp må kunna tilldelas jämväl
ensamstående person ävensom under högst en månad familjeförsörjare, vilken
hänvisats till statligt beredskapsarbete.

Riksdagen har för egen del ansett sig kunna godtaga de nya grunderna för
kontantunderstöden. Därvid har riksdagen förutsatt, att de fastställda understödsbeloppen
genom Kungl. Maj:ts försorg komma att underkastas jämkningar
såväl uppåt som nedåt i anslutning till de förändringar, som levnadskostnaderna
och andra på beloppens storlek inverkande omständigheter undergå.

Emellertid har riksdagen i detta sammanhang icke ansett sig kunna underlåta
att rikta uppmärksamheten på förhållandet till den frivilliga arbetslöshetsförsäkringen.
Vid tillämpningen av de nya grunderna för kontantunderstödsverksamheten
torde understödsbeloppen i åtskilliga fall komma att av -

6

Riksdagens skrivelse Nr lil.

sevärt skilja sig från de belopp, som arbetslöshetskassorna utbetala till sina
medlemmar. Ett dylikt förhållande kan enligt riksdagens mening icke anses
tillfredsställande, även om hänsyn tages därtill, att arbetslöshetsförsäkringen
närmast avser att bringa hjälp vid så att säga mera normal arbetslöshet samt
att de arbetslöshetsförsäkrade äro befriade från behovsprövning. För riksdagens
vederbörande utskott har upplysts, att socialstyrelsen nyligen framlagt
ett förslag till förbättring av arbetslöshetsförsäkringen. Det synes riksdagen
angeläget, att sistnämnda spörsmål snarast möjligt göres till föremål
för prövning. Därjämte bör beaktas önskemålet att under en arbetslöshetskris
åvägabringa en sådan ordning, att de arbetslöshetsförsäkrade icke bliva försatta
i sämre läge än de icke försäkrade.

I motionerna 1:178 och II: 237 har även uppmärksammats den ställning, som
de s. k. korttidsarbetarna intaga. Förhållandena för dessa kunna vara mycket
skiftande. Otvivelaktigt finnas emellertid bland dessa fall, då ett kompletterande
understöd av arbetslöshetsmedel skulle vara motiverat men där sådant
på grund av nuvarande bestämmelser rörande kontantunderstöd icke utbetalas.
Enligt riksdagens uppfattning bör nu berörda spörsmål i fortsättningen ägnas
särskild uppmärksamhet under beaktande av de synpunkter, som i motionerna
anförts.

I motionen II: 241 hava upptagits vissa spörsmål angående länsarbetsnämndernas
organisation och arbetsuppgifter samt hemställts örn åtgärder i
syfte att möjliggöra ett ökat antal ledamöter i dessa nämnder ävensom få
till stånd en instruktion för desamma. Vissa av de i motionen anförda synpunkterna
äro enligt riksdagens uppfattning värda beaktande. Den hittills
vunna erfarenheten av länsarbetsnämndernas verksamhet synes emellertid
riksdagen vara alltför ringa för att motivera en hemställan från riksdagens
sida örn åtgärder i motionens syfte.

Slutligen finner sig riksdagen böra understryka departementschefens uttalande,
att det är av största vikt att en tillfredsställande samordning mellan
sysselsättningspolitikens skilda grenar kommer till stånd. Icke minst angeläget
synes riksdagen därvid vara, att samarbetet mellan de centrala och
kommunala myndigheterna gives en sådan utformning, att igångsättandet av
lämpliga företag i möjligaste mån påskyndas och bästa möjliga resultat av
övriga arbetsmarknadsreglerande åtgärder befordras.

Under åberopande av vad sålunda i skilda hänseenden anförts och då
Kungl. Maj:ts beräkning av anslagsbehovet för återstoden av innevarande
budgetår icke givit riksdagen anledning till erinran, får riksdagen anmäla,
att riksdagen till Åtgärder för arbetsmarknadens reglering m. m. å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1940/41 under femte huvudtiteln anvisat
ett reservationsanslag av 25,000,000 kronor.

Stockholm den 26 mars 1941.

Med undersåtlig vördnad.