JUSTITIEOMBUDSMANNENS

ÄMBETSBERÄTTELSE

AVGIVEN TILL LAGTIMA RIKSDAGEN

ÅR 1941

SAMT

TRYCKFRI HETS KOMMITTÉNS
BERÄTTELSE

STOCKHOLM 1941

IVAR HAGSTRÖMS BOKTRYCKERI AKTIEBOLAG

■»> å

f i.

*• r r

ä''jf ,

: a

f i -

■1

5 i

y * > : i

r? 7''

«sr

INNEHALL

Justitieombudsmannens ämbetsberättelse.

Sid.

Inledning................................................ 7

I. Redogörelse för åtal, anställda mot nedannämnda tjänstemän:

1) inspektionskonstapeln P. H. Hugardt för obefogat anhållande m. m. (ämbetsberät telsen

1940 sid. 22) ..................................... 8

2) landsfiskalen E. Söderholm för försummelse vid polisutredning rörande brott (ämbets berättelsen

1940 sid. 133).................................. 9

3) borgmästaren O. Danielsson och rådmannen T. Kloow för felaktigt ådömande av

särskilda straff i stället för gemensamt straff...................... 9

4) landsfiskalen E. Forssgren för olaga kvarhållande av en för brott misstänkt person

m. m.............................................. 15

5) borgmästaren I. Hedman för försummelse såsom konkursdomare att verksamt in gripa

mot förvaltare, som gjort sig skyldig till dröjsmål med avslutande av konkurser
............................................. 30

6) häradsskrivaren S. Påhlman såsom rättens ombudsman i konkurs för dröjsmål med

dennas avslutande...................................... 41

7) stadsfogden A. Ellwén såsom rättens ombudsman i konkurser för försummelse att

införskaffa och till konkursdomaren överlämna förvaltarberättelser m. m....... 44

8) landsfiskalen A. Ericson såsom rättens ombudsman i konkurs för försummelse att

ingripa mot förvaltare, som underlåtit avgiva kvartalsräkningar och i den omfattning
som vederbort insätta konkursboets medel i bank för boets räkning........ . 54

9) landsfiskalen J. Nordlander såsom rättens ombudsman i konkurs för försummelse

att öva tillsyn över konkursbos medelsförvaltning.................... 58

10) advokaten H. Westrin såsom rättens ombudsman i konkurser för försummelse att

verksamt ingripa mot förvaltare i anledning av dels dröjsmål med slutförandet av
konkurs och dels underlåtenhet att i den omfattning som vederbort hålla konkursbos
medel insatta i bank.................................. 61

11) poliskommissarien L. Bjurling såsom rättens ombudsman i konkurser för försum melse

att verksamt ingripa mot förvaltare, som i stor utsträckning underlåtit att
hava konkursbos medel insatta i bank för boets räkning, m. m............ 67

12) advokaten T. Tullberg såsom rättens ombudsman i konkurser för dels försummelse

att öva tillsyn över konkursbos medelsförvaltning och dels för tidigt uppbärande av
arvode............................................. 72

13) rådmannen N. Nielsen såsom rättens ombudsman i konkurser för bristande tillsyn

över konkursbos medelsförvaltning samt underlåtenhet att avgiva utlåtande över
förvaltares slutredovisning m. m............................... 77

14) stadsfiskal K. Norrman såsom rättens ombudsman i konkurser för försummelse att

införskaffa och till konkursdomaren överlämna förvaltarberättelser samt för dröjsmål
med överlämnande av förslag till slututdelniug m. m................ 84

15) landsfiskalen M. Olsson såsom rättens ombudsman i konkurser för dels försummelse
att öva tillsyn över konkursbos medelsförvaltning och dels för tidigt uppbärande av
arvode .............................................

II. Redogörelse för ärende, som föranlett åtgärd för disciplinär bestraffning
mot nedannämnde tjänsteman:

1) polisöverkonstapeln V. Johansson för anlitande av underordnade polismän såsom
borgensmän m. .........................................

lil. Redogörelse för vissa ärenden, som ej föranlett åtgärd enligt I eller II.

1) Fråga om barnavårdsmans rätt att för uppgiven barnafaders efterforskande och hörande
anlita polismyndighet.................................

2) Fråga huruvida i gravationsbevis rörande intecknad fastighet bort anmärkas, att

fastigheten vid inteckningens beviljande hade annan mantalsbeteckning.......

3) Felaktigt förfarande av utmätningsman vid införsel till gäldande av såväl underhållsbidrag
som utskylder..................................

4) Uppställande av särskilda villkor för utfärdande av jaktkort åt den, som anmäler

sig vilja erlägga jaktvårdsavgift..............................

5) Fråga huruvida rektor och kollegium vid allmänt läroverk handlat i strid mot tryck frihetsförordningen

genom sina åtgöranden med anledning av innehållet i en av
läroverkets gymnasistförbund utgiven tidning.......................

6) Fråga om tillämpning av kungl, kungörelsen den 8 mars 1940 om förbud mot att

å allmän plats uppsätta löpsedlar m. m. rörande vissa periodiska skrifter......

7) Sedan för indrivning av ett bolag påförda skatter stadsfogde gjort ansökan om bo lagets

försättande i konkurs men bolagets firmatecknare ej kunnat träffas för ansökningshandlingarnas
delgivning, har firmatecknaren skriftligen anmanats att infinna
sig å stadsfogdens expedition vid äventyr att handlingarna eljest bleve anslagna å
firmatecknarens husdörr...................................

8) Felaktiga beslut av stadsfogde och överexekutor i ärende angående handräckning

järn ikt lagen om avbetalningsköp.............................

9) Fråga huruvida svarandepart, som beviljats fri rättegång efter det malet redan

handlagts vid ett eller flera tillfällen, är berättigad att kostnadsfritt erhålla protokoll
även för dessa rättegångstillfällen...........................

10) Felaktigt förfarande av stadsfiskal därutinnan, att han brukat till polismän överlämna
av honom in blanco underskrivna stämningsblanketter, avsedda att utan hans
hörande användas vid stämning för fylleri eller vissa andra mindre förseelser . . . .

IV. Framställningar till Konungen m. m.

1) Äng. tolkningen av bestämmelsen om jaktvårdsavgift för jakt inom högst tre till

varandra gränsande kommuner...........................

2) » rätt för gäldenär att fullgöra betalning genom penningars nedsättande i all mänt

förvar, då ovisshet råder om vem av två eller flera som äger att, med
den eller de övrigas uteslutande, företräda borgenären..............

3) > av fångvårdsstyrelsen väckt fråga om begränsning av fångförteckningarna och

den föreskrivna granskningen av dessa .......................

Sid.

102

106

112

115

116

124

126

129

132

134

138

141

144

Sid.

4) Ang. innehållet av domstols eller domares bevis om utslag rörande häktad .... 145

5) » upprättande av ett centralt register över avhandlingar rörande lösöreköp ... 147

6) » utsträckt tillämpningsområde för stadgandet i 20 § lagen den 9 april 1937

örn verkställighet av bötesstraff...........................151

V. Inspektionsresor under år 1940 ........................... 156

VI. Under år 1940 handlagda klagomål och anställda åtal m. m.......156

Berättelse av tryckfrihetskommittén...........................160

Bilagor till justitieombudsmannens ämbetsberättelse.

I. Tabell över samtliga av 1940 års riksdagar avlåtna skrivelser m. m. i nummerföljd enligt
riksdagens protokoll....................................162

II. Förteckning över de av 1940 års riksdagar till Konungen avlåtna skrivelser jämte uppgifter
om de åtgärder, som under nämnda år vidtagits i anledning av samma skrivelser: 165

1) Justitiedepartementet...................................165

2) Utrikesdepartementet...................................170

3) Försvarsdepartementet...................................171

4) Socialdepartementet....................................179

5) Kommunikationsdepartementet..............................186

6) Finansdepartementet.....................................191

7) Ecklesiastikdepartementet.................................204

8) Jordbruksdepartementet..................................207

9) Handelsdepartementet...................................214

10) Folkhushållningsdepartementet..............................218

III. Särskild förteckning över sådana i förteckningen under bilaga II upptagna ärenden,

som vid utgången av år 1940 ännu vörö i sin helhet eller till någon del på Kungl.
Maj:ts prövning beroende....................................221

IV. Förteckning över ärenden, som hos Kungl. Majit anhängiggjorts genom skrivelser från
riksdagen före år 1940 men vid samma års början voro i sin helhet eller till någon del
oavgjorda, jämte uppgifter om den behandling, dessa ärenden undergått under år 1940: 225

1) Justitiedepartementet...................................225

2) Utrikesdepartementet....................................233

3) Försvarsdepartementet...................................234

4) Socialdepartementet....................................237

5) Kommunikationsdepartementet..............................249

6) Finansdepartementet....................................253

7) Ecklesiastikdepartementet.................................266

8) Jordbruksdepartementet..................................270

9) Handelsdepartementet...................................274

10) Folkhushållningsdepartementet..............................277

V. Förteckning över ärenden, som hos Kungl. Majit anhängiggjorts genom skrivelser från

justitieombudsmannen före den 1 januari 1940 och vari under år 1940 åtgärd vidtagits
eller vilka vid samma års slut ännu voro på Kungl. Maj:ts prövning beroende, jämte
kortfattad uppgift örn ärendenas behandling.........................278

nv\A

r:,4vV.V. .v. \0

. -J i

i St frii

Till RIKSDAGEN.

Jämlikt 13 § i den för riksdagens justitieombudsman gällande instruktionen
får jag härmed avlämna berättelse angående justitieombudsmansämbetets
förvaltning under år 1940. Jag får därvid meddela, att jag
dels med stöd av 25 § i instruktionen begagnat mig av semester under
tiderna den 18 juli—den 17 augusti och den 8—den 21 oktober, dels på
grund av sjukdom åtnjutit ledighet från ämbetets utövande under tiden
den 16 september—den 5 oktober. Under nämnda tider har min av
riksdagen utsedde suppleant och efterträdare häradshövdingen i Medelpads
östra domsaga, f. d. revisionssekreteraren Folke Rudewall förestått
ämbetet.

Berättelsen kommer enligt vedertagen ordning att först innehålla
redogörelse för sådana mot tjänstemän för fel eller försummelse i tjänsten
anställda åtal, vilka under året blivit slutligen avgjorda eller i någon
instans prövade.

I. Redogörelse för anställda åtal.

1. Obefogat anhållande m. m.

I 1940 års ämbetsberättelse (sid. 22 o. f.) redogöres för ett av mig, efter
klagomål av livsmedelsarbetaren Gösta Grandin i Uppsala, anbefallt åtal
mot inspektionskonstapeln Per Hugo Hugardt för obefogat anhållande av
klaganden samt för det han därvid belagt klaganden med handfängsel och
fört klaganden fängslad till polisstationen ävensom förgått sig mot klaganden
genom otillbörliga yttranden och mot klagandens hustru Anna
Grandin gått mer hårdhänt tillväga än som varit erforderligt. Enligt redogörelsen
hade rådhusrätten i Uppsala i utslag den 27 mars 1939 yttrat
följande: I målet vore utrett, att Hugardt den 22 januari 1938, då han i
egenskap av polisman tjänstgjort för ordningshållning vid en av Upsala
Idrottsförening i dess lokaler i gården nr 44 vid Kungsgatan i Uppsala
anordnad offentlig danstillställning, förmenat klaganden, vilken efter portens
stängning för allmänheten inkommit i lokalerna, att styrka sin egenskap
av styrelseledamot i föreningen och sin påstådda rätt att på grund
därav uppehålla sig i förenämnda lokaler, samt att Hugardt i övertygelse
att klaganden obehörigen skaffat sig tillträde till lokalerna med våld gripit
och fört ut denne på gården samt därefter avfört honom till polisstationen.
Oaktat i målet förekommit omständigheter, vilka tydde på att klaganden
gentemot Hugardt uppträtt på ett utmanande sätt, hade Hugardt likväl
icke förmått till fullo styrka, att klaganden genom sitt beteende givit Hugardt
befogad anledning att begagna våld för att avlägsna klaganden från
platsen. På grund därav måste Hugardts förfarande i angivna hänseende
anses såsom oförstånd i utövandet av hans tjänst. Vad däremot beträffade
Hugardts åtgärd att vid klagandens avförande till polisstationen låta belägga
honom med handfängsel, funne rådhusrätten, med hänsyn till omständigheterna
i saken, nämnda åtgärd, även örn densamma bort undvikas,
icke i och för sig vara av beskaffenhet att för Hugardt medföra ansvar.
Vid denna prövning och då i målet icke kunde anses tillförlitligen utrett,
vare sig att Hugardt förgått sig mot klaganden med olämpliga yttranden
eller att Hugardt på gården utanför föreningslokalerna gått hårdhänt
tillväga mot klagandens hustru, prövade rådhusrätten, med ogillande av
åtalet i övrigt, rättvist döma Hugardt för vad han, på sätt ovan sagts, låtit
komma sig till last att jämlikt 25 kap. 17 och 22 §§ strafflagen utgiva 20
dagsböter, varje dagsbot 5 kronor. Därjämte förpliktades Hugardt att till
statsverket återgälda de ersättningsbelopp, som av allmänna medel tillerkänts
på åklagarens begäran i målet hörda vittnen. Vad därefter anginge
skadeståndsfrågorna, så enär någon rätt till ersättning för lidande skäligen
icke kunde av klaganden grundas på det tjänstefel, för vilket Hugardt fällts
till ansvar, samt i övrigt någon giltig grund för skadestånd icke styrkts,

lämnades klagandens och hans hustrus ersättningsyrkanden av rådhusrätten
utan bifall.

Svea hovrätt, där Hugardt besvärat sig, hade i utslag den 7 november
1939 ej funnit skäl att göra ändring i rådhusrättens utslag, såvitt detsamma
överklagats.

Över hovrättens utslag hade Hugardt anfört besvär.

Kungl. Maj:t har genom utslag den 14 september 1940 ej funnit skäl att
göra ändring i hovrättens utslag.

2. Försummelse vid polisutredning rörande brott.

Av 1940 års berättelse (sid. 133 o. f.) framgår att jag, efter klagomål av
handlanden Algon Gustavsson i Hälsingborg, förordnat örn åtal mot landsfiskalen
i Björnekulla distrikt Erik Söderholm och fjärdingsmannen i Västra
Broby socken Oscar Wendt för försummelse vid polisutredning rörande
brott. Sedan åtalet anhängiggjorts vid Södra Åsbo och Bjäre domsagas häradsrätt
och klaganden yrkat skadestånd av Söderholm och Wendt, hade
åklagaren med anledning av vad som upplysts vid rätten efter samråd
med mig frånträtt åtalet mot Wendt. I utslag den 20 december 1939 hade
häradsrätten funnit vad mot Söderholm förekommit skäligen icke böra föranleda
ansvar och förty lämnat åklagarens talan mot honom utan bifall
samt ogillat klagandens ersättningsyrkanden.

Över häradsrättens utslag hade klaganden anfört besvär under yrkande
om bifall till sin i målet förda talan.

Hovrätten över Skåne och Blekinge har i utslag den 21 mars 1940 ej
funnit skäl bifalla ändringssökandet.

Hovrättens utslag har vunnit laga kraft.

3. Felaktigt ådömande av särskilda straff i stället
för gemensamt straff.

På grund av vad som iakttagits vid granskning av fångförteckning från
straffängelset i Vänersborg för augusti månad 1939 lät jag införskaffa rådhusrättens
i Mariestad den 12 juni 1939 meddelade utslag i mål mellan
allmän åklagare, å ena, samt transportarbetaren Folke Vilhelm Isgren, å
andra sidan, om ansvar för rattfylleri och skadegörelse m. m. Av det införskaffade
utslaget framgick, att rådhusrätten dömt Isgren dels jämlikt 1 §
lagen den 7 juni 1934 örn straff för vissa brott vid förande av motorfordon

till fängelse två månader för det han natten mellan den 6 och den 7 maj
1939 fört motorfordon så påverkad av starka drycker att han kunde antagas
icke hava ägt nödigt herravälde över sina handlingar, dels jämlikt
22 kap. 12 § andra stycket strafflagen att böta 50 dagsböter för det han
därvid olovligen tagit och brukat annan person tillhörig bil, dels jämlikt
19 kap. 20 § strafflagen till fängelse en månad för skadegörelse å åtta bilar,
dels jämlikt 39 § motorfordonsförordningen att böta 10 dagsböter för det
han utan att vara därtill behörig fört motorfordon, dels jämlikt 41 § vägtrafikstadgan
att böta 10 dagsböter för det fordonet därvid saknat registrerings-
eller besiktningsskyltar och dels jämlikt 18 kap. 15 § strafflagen att
böta 25 kronor för fylleri, allt vid nämnda tillfälle. Dagsboten hade bestämts
till 2 kronor och skulle samtliga böter tillfalla kronan. Rådhusrätten
hade slutligen förklarat, att Isgren alltså skulle för vad han låtit komma
sig till last hållas i fängelse tre månader samt böta dels 25 kronor och dels
70 dagsböter å 2 kronor.

Rådhusrättens utslag hade vunnit laga kraft, varefter Isgren, som erlagt
böterna, undergått det honom ådömda frihetsstraffet.

I anledning därav att rådhusrätten ådömt särskilda straff för de olika i
utslaget omförmälda brotten anmodade jag de för utslaget ansvariga ledamöterna
av rådhusrätten att inkomma med förklaring.

I avgiven förklaring anförde därefter borgmästaren O. Danielsson med
instämmande av rådmännen Henrik Hammar, Thore Kloow och Per Carlander,
vilka deltagit i rådhusrättens ifrågavarande beslut, följande.

Enligt de bestämmelser för sammanträffande av brott, som trätt i kraft
den 1 januari 1939 och återfunnes i 4 kap. strafflagen, skulle i regel ett
gemensamt straff utmätas, då någon dömdes för flera brott. De nya bestämmelserna
vore avsedda att tillämpas även utom strafflagens område.
I förevarande mål hade rådhusrätten dömt Isgren för rattfylleri till fängelse
två månader och för skadegörelse till fängelse en månad samt förordnat, att
Isgren för dessa brott skulle hållas i fängelse tre månader. Rätteligen hade
Isgren för samma brott bort dömas till fängelse tre månader. För övriga
brott hade rådhusrätten dömt Isgren till böter. Enligt huvudregeln skulle
ett gemensamt straff ådömas. Ett eller flera bötesstraff kunde dock ådömas,
om särskilda skäl därtill föranledde. Sålunda kunde det vara olämpligt
att ådöma gemensamt straff för grövre brott och förseelser. Sammanträffade
förseelser, kunde det vara lämpligt utsätta särskilda straff. Skulle
dagsboten vara hög, kunde det verka obilligt att förvandla penningböter
till dagsböter. Skulle dagsboten vara låg, kunde en förvandling av penningböter
till dagsböter medföra en oförtjänt strafflindring. Undantagsbestämmelsen
vore allmänt hållen och syntes jämväl i andra fall böra tillämpas,
därest det gemensamma straffet skulle medföra ej önskvärda verkningar.

Enär den nya lagstiftningen vid tiden för ifrågakomna utslag varit i kraft
relativt kort tid och förty erfarenheten av lagens tillämpning var ringa
samt någon skada icke torde hava uppkommit, hemställde Danielsson, att
J. O. måtte låta bero vid förklaringen.

Vid därefter företagen granskning av de i riksräkenskapsverket förvarade
saköreslängderna från rådhusrätten för år 1939 inhämtades följande.

Genom utslag den 2 januari 1939 dömde rådhusrätten skogsarbetaren
Nils Alfred Folke Samuelsson jämlikt 18 kap. 15 § strafflagen att böta
20 kronor och jämlikt 10 kap. 1 och 5 §§ samma lag att utgiva 40 dagsböter
å 2 kronor. Den 23 januari dömde rådhusrätten bilreparatören Lars
Åke Fredrik Dahlqvist jämlikt 26 § 2 mom. motorfordonsförordningen till
10 dagsböter å 1 krona och jämlikt 11 § andra stycket förordningen om
automobilskatt till böter 10 kronor. Genom utslag den 6 februari dömdes
Frans Oskar Björk för hemfridsbrott till 25 dagsböter och för misshandel
till likaledes 25 dagsböter, dagsboten bestämd till 2 kronor. Den 20
februari dömdes sjömannen Torsten Linus Gustavsson att böta för fylleri
15 kronor, för misshandel 40 dagsböter och för brott enligt 19 kap. 20 §
strafflagen till 10 dagsböter, dagsboten bestämd till 2 kronor. Den 8 maj
dömde rådhusrätten kollämparen Bjerne Egon Pettersson jämlikt 18 kap.
15 § strafflagen att böta 15 kronor och jämlikt 10 kap. 6 § samma lag att
utgiva 25 dagsböter å 1 krona. Den 19 juni dömdes skådespelaren Anders
Gustaf Hedberg jämlikt 11 § förordningen om automobilskatt till 10 dagsböter
å 2 kronor och jämlikt 40 § 1 mom. vägtrafikstadgan till böter 10
kronor. Slutligen dömdes den 2 oktober diversearbetaren Tore Manfred
Valdemar Larsson jämlikt 16 och 43 §§ vägtrafikstadgan att böta 10
kronor och jämlikt 2 och 38 §§ samma stadga att utgiva 10 dagsböter å
1 krona.

Sedan jag, med anledning därav att rådhusrätten jämväl i nu omförmälda
fall ådömt särskilt straff för varje begånget brott, infordrat yttrande
från de i respektive beslut deltagande ledamöterna av rådhusrätten,
upplyste Danielsson, att i beslutet den 19 juni deltagit Danielsson, Hammar
och t. f. rådmannen Enok Göransson, att i beslutet den 2 oktober deltagit
Kloow i egenskap av rättens ordförande samt Hammar och t. f. rådmannen
G. Vikgren samt att vid övriga ifrågavarande tillfällen i rättens beslut deltagit
de ordinarie ledamöterna, d. v. s. Danielsson, Carlander, Hammar
och Kloow. Danielsson anhöll, att Göransson och Vikgren såsom allenast
tillfälliga ledamöter av rådhusrätten icke måtte avfordras yttrande.

Med instämmande av Carlander, Hammar och Kloow förklarade därefter
Danielsson, att han såsom yttrande beträffande senast angivna fall
ville åberopa vad han anfört i sin förklaring beträffande fallet Isgren. Där -

jämte tilläde Danielsson, att bestämmelsen i 4 kap. 1 § strafflagen att
böter finge ådömas jämte annat straff, när särskilda skäl därtill föranledde,
utgjorde ett undantag från den allmänna regeln, och Danielsson skulle för
framtiden tillse, att detta förhållande iakttoges.

Vid granskningen av rådhusrättens saköreslängder för år 1939 uppmärksammades
tillika, att i intet fall anteckning gjorts därom, att brottet förövats
före den 1 januari 1939, ehuru så uppenbarligen varit fallet beträffande
åtskilliga av brotten.

I saköreslängden för juni 1939 hade å upplägget för de Isgren ådömda
böterna icke antecknats, att Isgren jämväl dömts till frihetsstraff.

I avgiven förklaring rörande uraktlåtenheten att i sistnämnda två avseenden
göra anteckning i saköreslängden uppgav Danielsson, att berörda
uraktlåtenhet berott på förbiseende.

I en till advokatfiskalen vid Göta hovrätt avlåten skrivelse anförde jag
därefter följande.

Genom lag den 3 juni 1938, som trädde i kraft den 1 januari 1939, om
ändring i vissa delar av strafflagen erhöll 4 kap. 1 § sistnämnda lag följande
lydelse:

”Skall någon dömas för flera brott, varde gemensamt straff ådömt, evad
brotten begåtts genom samma handling eller genom skilda handlingar. För
brott som finnes förskylla böter må dock bötesstraffet ådömas jämte straff
för övriga brott, örn särskilda skäl därtill föranleda.

I fråga örn ådömande av straff varom förmäles i 2 kap. 15 § är nedan i
7 § stadgat.”

Stadgandet om gemensamt straff för flera brott är avsett att gälla även
utom strafflagens område och att erhålla tillämpning i alla fall, för vilka
särskilda undantagsbestämmelser icke gälla. Viktigast bland undantagen
är det, som gäller beträffande brott, vilka finnas förskylla böter. Behandlingen
av bötesbrotten var under förarbetena till den nya lagstiftningen
föremål för skilda åsikter. I det sakkunnigförslag, som ligger till grund för
lagen, förordades en undantagsbestämmelse, som var av väsentligt snävare
omfattning än den i lagen upptagna. Blott i ett fåtal särskilt angivna
fall skulle enligt förslaget särskilt bötesstraff kunna ådömas. I yttranden
över förslaget framfördes från flera håll erinringar mot denna ståndpunkt.

Även departementschefen ansåg skäl föreligga för en ändring av sakkunnigförslaget
men stannade vid att föreslå den sedermera i lagen upptagna
bestämmelsen, som ehuru allmänt hållen likväl markerar att sär -

skilt bötesstraff blott i undantagsfall bör utmätas. Till motivering av
denna ståndpunkt anförde departementschefen följande:

”Det kan helt visst icke förnekas att sakskälen för enhetsstraff icke äro
så starka i sådana fall då brott som finnes förskylla frihetsstraff föreligger
till bedömande samtidigt med en obetydlig ordningsförseelse. Det bör
dock beaktas att dylika sammanträffanden i praktiken merendels förekomma
då ett samband av något slag föreligger mellan det grövre brottet
och förseelsen. Vare sig sambandet är av yttre beskaffenhet eller det hänför
sig till arten av de brottsliga handlingarna eller orsakerna till dessa,
synes det stå i god överensstämmelse med förslagets idé, att brottet och
förseelsen bestraffas enhetligt. Vidare bör i detta sammanhang anmärkas
den allmänna iakttagelsen att det i regel är skäligen ändamålslöst att till
frihetsstraff för ett allvarligare brott foga ett bötesstraff. Detta gäller vare
sig det senare är mindre eller större. Äro böterna icke alltför obetydliga,
kan deras uttagande vid sidan om ett frihetsstraff mången gång ha den
icke önskvärda verkan att därav drabbas icke så mycket den dömde själv
som personer vilka äro beroende av honom för sin försörjning. I ett av yttrandena
har till stöd för avvikelse från förslaget örn enhetsstraff erinrats
örn fall då böterna ådömts för brott som medfört ekonomisk vinst för den
dömde. Ej heller en sådan omständighet synes i och för sig utgöra tillräcklig
grund för åtskiljande av frihets- och bötesstraffen. Om man bortser från
de normerade böterna äro nämligen bötesstraffen i svensk lag icke anordnade
med tanke på att de skola tjäna såsom konfiskationspåföljd. Icke
heller kan bötesstraff, såsom enligt vissa utländska lagar, vid enkelt brott
ådömas jämte frihetsstraff. Då konfiskationssynpunkten således, i vad angår
de vanliga bötesstraffen, är främmande för lagens bestämmelser om
de särskilda brotten, synes ej vara anledning att låta den inverka på konkurrensreglernas
utformning. Ehuru det alltså icke synes lämpligt att i den
utsträckning som i vissa yttranden ifrågasatts avvika från den ståndpunkt
de sakkunniga intagit i denna fråga, torde dock tillräckliga skäl återstå
för en uppmjukning av förslaget, så att möjligheterna ökas att ålägga ett
fristående bötesstraff för ett av flera sammanträffande brott. Jämte de i
förslaget uppmärksammade fallen, då fråga är örn normerade böter eller
böter för rättegångsförseelse, kunna nämligen otvivelaktigt tänkas vissa
andra fall, där det måste framstå såsom opåkallat eller rent av olämpligt
att under ett straff sammanföra en bagatellförseelse med ett allvarligare
brott. Så kan exempelvis vara förhållandet, då skäl för villkorlig dom föreligga
beträffande det grövre brottet men ej beträffande förseelsen. Även
vid sammanträffande av bagatellförseelser, som ej äga något egentligt
samband med varandra, kan någon gång ådömandet av gemensamt bötesstraff
befinnas mindre lämpligt.”

Vad angår förevarande ärende har rådhusrätten i Mariestad genom ut -

slaget den 12 juni 1939 för de däri omförmälda brotten dömt Isgren till
två särskilda fängelsestraff och fyra särskilda bötesstraff. Att rådhusrätten
genom ådömandet i detta fall av två frihetsstraff förfarit olagligt har rådhusrätten
vidgått. Beträffande däremot ådömandet av de särskilda bötesstraffen
med frångående av den i 4 kap. 1 § strafflagen stadgade huvudregeln
har rådhusrätten helt allmänt framhållit åtskilliga omständigheter,
som kunna motivera ett sådant frångående. Rådhusrätten har dock icke
anfört vilket eller vilka förhållanden, som i förevarande fall skulle hava
inneburit ”särskilda skäl” för undantag från den allmänna regeln örn ådömande
av enhetsstraff. Några sådana skäl torde ej hava förelegat. Då brotten
voro begångna vid ett och samma tillfälle samt även i övrigt ägde
samband med varandra, synes det mig tvärtom uppenbart, att i detta fall
ett gemensamt straff bort ådömas.

I ärendet är vidare utrett, att rådhusrätten under år 1939 i ovan angivna,
ur saköreslängderna antecknade fall likaledes dömt åtalade personer
till särskilda bötesstraff för olika av dem begångna brott. Då ej heller
beträffande dessa brott synas hava förelegat särskilda skäl för tillämpande
av undantagsbestämmelsen — några sådana skäl hava i varje fall icke av
rådhusrätten andragits — måste rådhusrätten anses hava även härutinnan
förfarit felaktigt.

Enligt vad jag kunnat finna har rådhusrätten icke förrän under november
1939 tillämpat de nya bestämmelserna i 4 kap. 1 § strafflagen om ådömande
av gemensamt straff för flera brott. Härav vill det synas som om
rådhusrätten vid ådömandet av särskilda straff på sätt ovan angivits saknat
kännedom om den nya viktiga lagstiftningen i hithörande ämne eller
i varje fall att densamma då redan trätt i kraft. Huru därmed än må förhålla
sig finner jag den påtalade felaktiga lagtillämpningen, särskilt i betraktande
av den långa tidsperiod under vilken den förekommit, icke
kunna undgå beivran.

Ehuruväl samtliga ledamöter av rådhusrätt äro ansvariga för de rättens
beslut, som de biträtt, anser jag i förevarande fall ansvar böra utkrävas
allenast av Danielsson och Kloow, vilken sistnämnde till skillnad från de
övriga rådmän, som deltagit i besluten, avlagt juris kandidatexamen.
Kloow har för övrigt vid beslutet den 2 oktober 1939 tjänstgjort såsom
rådhusrättens ordförande.

Jag uppdrog därför åt advokatfiskalen att ställa Danielsson och Kloow
under åtal inför hovrätten för tjänstefel i ovan anmärkta hänseende samt
å dem yrka ansvar efter lag och sakens beskaffenhet.

Vidkommande de berörda försummelserna att i saköreslängden göra vissa
föreskrivna anteckningar lät jag bero vid vad i ärendet förevarit.

Göta hovrätt yttrade i utslag den 7 oktober 1940 följande.

Hovrätten finner, att rådhusrätten förfarit felaktigt genom att i de av

J. O. angivna fallen döma den sakfällde till särskilda straff i stället för ett
straff. Danielsson är ansvarig för beslutet den 19 juni 1939, Kloow för
beslutet den 2 oktober 1939 och båda för rådhusrättens övriga beslut; och
hava de genom sitt anmärkta förfarande gjort sig skyldiga till oförstånd i
tjänsten. Hovrätten prövar förty lagligt att jämlikt 25 kap. 17 § strafflagen
döma Danielsson och Kloow, en var för vad honom ligger till last, att
böta, Danielsson 10 dagsböter, varje dagsbot å 20 kronor, och Kloow 5
dagsböter, varje dagsbot å 8 kronor.

Hovrättens utslag har vunnit laga kraft.

4. Olaga kvarhållande av en för brott misstänkt person m. m.

I en den 18 augusti 1939 hit inkommen klagoskrift anförde Gunnar Pettersson
i Håsjö följande.

I anledning av en till landsfiskalen i Fors distrikt inkommen, den 22
november 1937 dagtecknad anonym skrift rörande en förment olaga älgjakt
i Håsjö socken i Jämtlands län hade landsfiskalen igångsatt utredning
i saken. Utredningen hade därefter verkställts av poliskonstapeln vid statspolisen
Gustaf H. Ericson med biträde av poliskonstapeln Mauritz Åslin
och fjärdingsmannen i Fors distrikt Algot Jonsson. I den anonyma skriften
hade meddelats bland annat, att en älg den 14 november 1937 skulle hava
skjutits på norra sidan av en vid Håsjö by belägen sjö, Singsjön, samt att
köttet efter älgen natten till den 15 november fraktats till byn. Vidare hade
omtalats, att en flicka vid namn Gun Åslund klockan 3 samma natt sett
sex personer, som kommit efter sjöstranden ”med sparkar med bördor på”
och gått i land vid klagandens faders, hemmansägaren Petrus Andersson,
gård. I skriften hade påyrkats, att en utredning skulle verkställas. Vid den
av Ericson med biträden därefter företagna utredningen hade hörts, bland
andra, Gun Åslund. Hon hade enligt rapporten omtalat, att hon natten till
den 15 november mellan klockan 2 och x/2 3 färdats på Singsjön samt att
hon där mött sex män, vilka åkt å sparkstötting i riktning mot Håsjö by.
Efter att ingående hava beskrivit omständigheterna vid mötet hade hon
sagt sig av de mötande personerna hava igenkänt fem, nämligen klaganden,
hans fader, hans broder Ture Pettersson, hemmansägaren Anders Emanuel
Sahlin och hemmasonen Astor Sahlin, samtliga i Håsjö by. Huru med detta
i rapporten omförmälda igenkännande förhölle sig torde väl så småningom
bliva klarlagt. Klaganden ville endast anmärka att Gun Åslund, enligt ett
av henne avgjvet intyg, endast trott sig igenkänna nämnda personer. —
Sedan, som det hette i rapporten, skälig misstanke uppstått, att klaganden

gjort sig skyldig till olaga älgjakt, hade Ericson jämte biträden vid 10-tiden
den 8 december 1937 inställt sig i klagandens föräldrahem, där klaganden
bodde. Efter ett kort förhör med klaganden hade verkställts husrannsakan,
därvid en ryggsäck, en jaktyxa och en vindtygsrock tillvaratagits och sedermera
förklarats beslagtagna. Klaganden hade därefter förklarats anhållen
och — utan att hava fått tillfälle att rådgöra med sina föräldrar — i statspolisens
bil avförts till en 2 å 3 kilometer från klagandens hem belägen
gård. Där hade förhöret fortsatts till 18-tiden, då klaganden förts till landsfiskalskontoret
i Bispgården och, efter ytterligare ett kort förhör av landsfiskalen,
insatts i arrest. Först påföljande dag vid 13-tiden hade klaganden
frigivits, som han förmodade på föranstaltande av hans juridiska ombud.
Den gärning, för vilken klaganden angivits, hade vid ifrågavarande tid
endast kunnat förskylla bötesstraff. Enligt § 19 punkt 7 promulgationslagen
till strafflagen kunde häktning för gärning, belagd med bötesstraff,
endast ske beträffande person, som vöre okänd och undandroge sig att uppgiva
sitt namn eller sin hemort eller mot vilken skälig anledning förekomme
att hans uppgift därom vore osann. Ytterligare stadgades i samma paragrafs
8:e punkt, att häktning ej finge ske, där misstanke ej vore grundad
på sannolika skäl. Sådana hade i nu ifrågavarande fall icke förelegat. Klaganden
kunde därför ej finna annat än att genom hans anhållande tjänstefel
begåtts av landsfiskalen och Ericson, av Ericson dock endast om han ej
haft förmans order eller medgivande till den företagna åtgärden. Klaganden
ville slutligen ifrågasätta lämpligheten av att på grundval av en anonym
angivelse överhuvudtaget igångsätta en polisutredning. De motiv, som föranledde
en sådan angivelse, vore i allmänhet föga sympatiska. Att, såsom
här skett, på grundval av en anonym skrift och — huvudsakligen — en ung
flickas olcontrollerbara uppgifter verkställa förhör, husrannsakan och beslag
vore minst sagt olämpligt. Och att på dessa grunder beröva en person friheten,
låt vara för kort tid, kunde absolut icke stå i överensstämmelse
med lagens vare sig anda eller bokstav. Ett berövande av friheten innebure
ett så pass allvarligt ingrepp i de medborgerliga rättigheterna, att det icke
borde och icke finge företagas, då det allra minsta tvivel om dess berättigande
vore för handen. — Något åtal för den påstådda förseelsen hade
icke skett. Enligt 8 § i lagen den 12 maj 1933 örn vissa tvångsmedel i brottmål
skulle beslag hävas, därest ej brott som föranlett beslaget inom en
månad från åtgärdens vidtagande åtalades. Denna tidrymd hade betydligt
överskridits. Sålunda hade vid en förfrågan, som klagandens ombud gjort i
september månad 1938, beslaget fortfarande varit i kraft. Även i detta avseende
syntes sålunda tjänstefel föreligga, därest ej länsstyrelsen medgivit,
att beslaget finge bestå.

Vid klagoskriften var i avskrift fogad en av Ericson avgiyen, den 5 augusti
1938 dagtecknad polisrapport. I rapporten var till en början anteck -

nät, att till landsfiskalen i Fors distrikt inkommit en anonym skrift av
följande lydelse:

”Håsjö den 22 november 1937.

Till Landsfiskalen i Fors distrikt.

Varje höst skjuts det ganska många älgar här på Håsjöskogarna efter den
lovliga tiden o ingen vill stå som angivare vi tycker det börjar gå på älgstammen
för mycke, de har nu efter den gångna jakttiden hittat tre ställen
där älg blivit skjutna. Söndagen den 14 dennes lär det skjutas en på södra
sidan Singsjön natten mot måndagen fraktades köttet till byn en flicka vid
namn Gunn Åslund såg 6 man klockan 3 på natten som kom efter sjöstrand
med sparkar med bördor på och tog i land vid Petrus Anderssons gård, hon
torde nog känt igen någon av dem. Dagen efter var det en hennes kusin
Linnéa Åslund o hennes son som följde deras spår från sjön upp till skogen
tills de nådde där älgen slaktats. Något kött torde nu knappast kunna igenträffas.
Men örn landsfiskalen vid tillfälle skulle kunna höra Gun Åslund
på skarpen kanske hon kunde tala om åtminstone någon som var med å
fraktade köttet. Vi tycker det vore mycket rätt att de en gång skulle få
böta när de lägger an på att utdöda älgstammen. Vid gården där de togo
i land med köttet hos Petrus Andersson är han jämte bröderna Artur och
Axel Wahlberg hållna för riktiga tjuvskyttar hundar har de alla tre örn
landsfiskalen kunde göra något åt saken vore vi mycket belåtna. Gun o.
Linnéa Åslund bor vid Singsjöns sydöstra strand alldeles intill sjön. Då vi
inget sett bara hört vill vi ej utsätta våra namn men nog äger det grund.”

Av polisrapportens innehåll i övrigt må här återgivas följande av Gunhild
Åslund vid förhör lämnade uppgifter.

Gunhild Åslund, som var anställd såsom tjänsteflicka hos en nämndeman

1 Håsjö, hade under söndagsaftonen den 14 november 1937 besökt sin syster
Alice, vilken var anställd hos hemmansägaren Hilding Amrén i Håsjö
socken. På hemvägen från systern hade hon klockan mellan 2 och 1/23 på
natten, då hon med stålspark färdades å den nyfrusna Singsjön, vid ett par
mindre holmar i höjd med fastigheten Västervåg mött sex män, vilka färdades
å sparkstötting i riktning mot Håsjö. Då Gunhild under sin färd haft
huvudet nedböjt över stålsparken, hade hon icke iakttagit de mötande männen
förrän dessa voro på ett avstånd av cirka 10 meter. Hon vore övertygad
om, att de varit sex till antalet samt att varje man framtill å sin stålspark
haft en ryggsäck placerad. Den först åkande mannen hade verkat skygg,
enär han för ett ögonblick stoppat upp farten på sin sparkstötting och inväntat
den bakomvarande mannen, varefter båda i bredd fortsatt den avbrutna
färden. De hade därvid passerat Gunhild på ett avstånd av högst

2 till 3 meter. De efterföljande fyra männen hade i rad passerat förbi, därvid
de i en mindre båge svängt av utåt sjön, troligen för att ej bliva igenkända
av Gunhild. Av de mötande personerna hade ynglingen Ture Pet -

2 — Justitieombudsmannens ämbetsbcrättelse till 1041 års riksdag.

tersson och dennes fader Petrus Andersson passerat henne närmast och
efter dessa Anderssons äldre son, klaganden, samt därefter Manne och Astor
Sahlin. Vem den sjätte personen var kunde hon icke uppgiva. Ture Pettersson
hade vid tillfället varit iklädd mörk kepsmössa, mörk kavajrock,
spetsbyxor och långskaftade snörkängor. A stålsparkens sits hade han haft
en ryggsäck placerad och framför densamma, mellan de främre sitspinnarna,
en yxa. Huru de övriga männen varit klädda hade hon icke kunnat
iakttaga. Då hon omedelbart efter hemkomsten för sin moder omtalat det
ovanliga sammanträffandet, hade modern förbjudit henne att omtala vad
hon sett och uppmanat henne att framförallt icke berätta vilka männen
voro, enär modem därav befarat tråkigheter. Även andra personer, vilka
senare erhållit kännedom om det inträffade, hade påverkat Gunhild att icke
yppa vad hon i denna sak ägde kännedom örn. Vid tillfället ifråga hade det
varit klart väder, månljust och god sikt.

Det rörande omförmälda beslag upprättade, i polisrapporten intagna
protokollet var, med vad därå sedermera tecknats, av följande lydelse:

”Protokoll över beslag i brottmål, hållet
i Håsjö den 8 december 1937.

Närvarande: Poliskonstaplarna vid statspolisens avdelning i Östersund
Gustaf Ericson och Mauritz Åslin samt fjärdingsmannen i Fors landsfiskalsdistrikt
Algot Jonsson.

Sedan skälig misstanke uppstått, att hemmansägaresonen Anders Gunnar
Pettersson, född den 16 januari 1916, boende och hemmahörande i byn
Håsjö, Håsjö socken, detta län, gjort sig skyldig till olaga älgjakt, inställde
sig förenämnda polismän i Petterssons bostad måndagen den 8 december
1937, därvid Pettersson, som vid ankomsten befann sig i sin bostad, ombads
att framvisa den ryggsäck som han söndagen den 14 november 1937
vid jakt å Håsjöskogen brukat, vilken framställning Pettersson omedelbart
utan invändning efterkommit. Då det vid den verkställda undersökningen
av bemälde ryggsäck framgick, att föremål, vilka kunde antagas hava värde
för utredningen, i densamma förefunnes, och fara för dröjsmål med ryggsäckens
omhändertagande förelåg, förklarades ryggsäcken, en jaktyxa och
en vindtygsrock, efter medgivande av förenämnde Gunnar Pettersson och
dennes fader Petrus Andersson, tagna i beslag och medfördes till statspolisens
expedition i Östersund, varifrån de senare inskickades till Stater
Rättskemiska Laboratorium, Stockholm, för undersökning.

Till bevis om denna förrättning skulle Pettersson tillställas en avskriU
av detta protokoll. Håsjö som ovan. Gustaf H. Ericson.

Med hänsyn till förekommande omständigheter beslutas, att ifrågavarande
beslag fortfarande skall bestå.

Bispgården i Fors distrikts landsfiskalskontor den 8 december 1937.

Erik Forssgren.”

Vid klagoskriften var, förutom polisrapporten, fogat ett av Gunhild Åslund
den 19 november 1938 utfärdat intyg av innehåll, att hon vid polisförhöret
endast sagt, att hon trott sig igenkänna klaganden, Ture Pettersson,
Petrus Andersson, Manne Sahlin och Astor Sahlin, samt att hon icke
kunde med ed bestyrka, att det varit dessa personer som hon mött på isen.

Sedan jag i anledning av innehållet i klagoskriften anmodat landsfogden
i Jämtlands län att efter vederbörandes hörande inkomma med utlåtande,
överlämnade landsfogden infordrade yttranden från landsfiskalen Forssgren,
poliskonstapeln Ericson och föreståndaren för statspolisavdelningen i Östersund
Th. Holm, varjämte han avgav eget utlåtande.

Ericson anförde i sitt yttrande följande.

Den 6 december 1937 hade Ericson jämte Åslin beordrats att avresa till
Håsjö by för att verkställa utredning i anledning av anmälan om olaga
jakt å älg. Efter inställelse å platsen klockan 11 samma dag hade Ericson
hållit förhör med ett flertal å platsen boende personer, därvid framkommit
att olaga jakt sannolikt ägt rum. Därefter hade Gunhild Åslund hörts,
varvid hon berättat vad i polisrapporten återgivits. Till en början hade hon
varit synnerligen ovillig att uppgiva vad hon iakttagit samt framhållit, att
andra personer påverkat henne att förtiga vad hon i saken hade sig bekant.
1 anledning av uppgifterna, att klaganden kunde skäligen misstänkas för
olaga jakt å älg, hade Ericson jämte Åslin och Jonsson den 8 december
1937 inställt sig hos klaganden i dennes hem i Håsjö i avsikt att hålla förhör
med honom. Vid ankomsten dit hade såväl klaganden som hans föräldrar
varit tillstädes, linder förhöret hade klaganden tillfrågats, huruvida
han vore villig att uppvisa den ryggsäck han vid jakt brukade begagna.
Klaganden hade genast efterkommit tillsägelsen och dessutom uppvisat de
i rapporten angivna persedlarna. Då anställande av ingående förhör med
klaganden befunnits ogörligt i hemmet och lämplig förhörslokal i närheten
av klagandens hemvist icke varit tillgänglig, hade klaganden underkastats
förhör i nämndemannen Åsanders gård i Håsjö, belägen cirka 2 kilometer
från klagandens hem. Före avresan till nämnda plats hade klaganden tillsagts
att påtaga ytterkläderna och underrätta sina föräldrar, att han skulle
medfölja till Åsanders gård, vilken uppmaning klaganden också efterkommit.
I Åsanders gård hade förhör med klaganden pågått från klockan 13,20
till klockan 18 med cirka en halv timmas uppehåll för att klaganden skulle
få dricka kaffe. Under förhöret hade klaganden sannolikt lämnat osanna
uppgifter och hade han förnekat all vetskap om och delaktighet i den olaga
älgjakten. Enär hans fader och hans broder Ture likaledes kunnat skäligen
misstänkas för delaktighet i brottet, hade Ericson ansett att det skulle skada
utredningen, om klaganden tilläts att på kvällen återvända till hemmet. På

grund därav hade Ericson telefonerat till Forssgren och rapporterat vad
som förekommit samt framhållit lämpligheten av att den instundande natten
förvara klaganden i en i Bispgården förefintlig förvaringsarrest. Härpå
hade Forssgren lämnat det beskedet, att klaganden skulle i bil medtagas till
Bispgården, där Forssgren själv ämnade höra klaganden. Örn detta beslut
hade klaganden underrättats och hade han då ej haft något att invända
däremot. Efter framkomsten till Bispgården hade Forssgren hållit förhör
med klaganden, varpå det beslutits, att klaganden skulle kvarhållas i förvaringsarrest
under natten. Påföljande dag, sedan förhör med övriga misstänkta
personer påbörjats, hade kommit meddelande från Forssgren, att
klaganden blivit frigiven. Då Ericson författningsenligt meddelat landsfiskalen
föreliggande fakta i saken, ansåge Ericson sig icke hava överskridit
sin befogenhet såsom underordnad polisman.

Forssgren anförde i det avgivna yttrandet följande.

Såsom av handlingarna framginge hade till Forssgren inkommit en anonym
anmälan örn att en älg den 14 november 1937 skulle hava blivit skjuten
å södra sidan av Singsjön i Håsjö socken och att köttet påföljande natt
fraktats till ”byn”, därvid en flicka vid namn Gunhild Åslund klockan 3 på
natten skulle hava sett sex män kommande ”efter sjöstranden med sparkar
med bördor på och tog i land vid Petrus Anderssons gård”. Att i detta fall
förelegat en anmälan, som trots anonymitet måst föranleda åklagarens
undersökning och beivran, syntes ligga utom allt tvivel. Då klaganden
ifrågasatt lämpligheten av att ”igångsätta en polisutredning”, visade detta
att klaganden eller den som gått hans ärenden saknade förmåga att bedöma
saken, särskilt som i angivelseskriften till och med uppgivits ett
åsyna vittne till det inträffade. Allmän åklagare vore säkerligen skyldig att
av mycket mindre anledning verkställa undersökning rörande förment brott.
Utredningen komme ju sedan att visa, vilka åtgöranden som skulle vidtagas.
Då Forssgren av andra brådskande tjänstegöromål ansett sig förhindrad
själv igångsätta utredningen, hade han hos landsfogden i länet
hemställt örn hjälp av kriminalpolisman, särskilt som utredningen ansetts
bliva vidlyftig. Därpå hade Ericson förordnats att med biträden handhava
utredningen. Vad vid själva utredningen förekommit kunde Forssgren
givetvis icke hava haft kännedom om, då utredningen skötts av den förordnade
utredningsmannen, men Forssgren trodde icke, att denne därvid
i något fall överskridit sin befogenhet. Att Ericson skulle hava, som det
hette i klagoskriften, ”verkställt husrannsakan”, därvid en ryggsäck, en
jaktyxa och en vindtygsrock tillvaratagits och sedermera förklarats beslagtagna,
torde såtillvida vara feltolkat av klaganden som någon ”husrannsakan”
säkerligen aldrig förekommit. Som av handlingarna framginge
hade det tillgått så, att Ericson på grund av vad vid utredningen förekom -

mit tillfrågat vederbörande d. v. s. klaganden och dennes fader, vilken jämväl
varit närvarande vid första förhöret med klaganden, huruvida de omnämnda
föremålen funnos tillgängliga. Efter å desamma verkställda undersökningar,
vilka synbarligen givit resultat, hade Ericson vidare frågat, huruvida
föremålen finge medtagas för ytterligare utredning. Mot detta hade
varken klaganden eller hans fader haft något att erinra. Föremålen hade
därefter av Ericson förklarats tagna i beslag, vilket beslag efter det Ericson
redogjort för omständigheterna vid ”beslaget” av Forssgren fastställts. Det
torde kunna ifrågasättas huruvida, vid ett frivilligt överlämnande av föremål
som de nämnda, beslag över huvud kunde sägas hava förekommit.
Ett beslag i lagens mening förutsatte mera en tvångsåtgärd från den beslagtagande
myndighetens sida. Lagen talade också om sådana fall, ”då föremål
påträffas som skäligen kan antagas äga betydelse för utredningen”,
därvid den beslagtagande myndigheten finge taga föremålet i beslag. I detta
fall hade såväl klaganden som Petrus Andersson i förlitande på sin oskuld
intet haft att erinra emot att ”beslaget” ägde rum, och de ”beslagtagna”
föremålen hade också godvilligt och utan tvång av dem utlämnats. På grund
av att beslag i lagens mening i detta fall icke syntes hava förekommit och
på grund av den långvariga rättskemiska undersökningen hade de åtgöranden,
som föreskreves i 8 § lagen den 12 maj 1933 om vissa tvångsmedel i
brottmål, icke vidtagits, vilket i och för sig med hänsyn till i fallet förekommande
omständigheter icke syntes böra kunna rubriceras såsom tjänstefel
från Forssgren sida.

Vad beträffade själva anhållandet, anförde Forssgren vidare, så torde
sannolika skäl hava förelegat att misstänka klaganden för åtminstone delaktighet
i älgjakten. Den fortsatta utredningen hade också givit stöd för
detta antagande. En person, som underkastades förhör av polismyndighet,
berövades ju under alla förhållanden friheten, åtminstone under den tid förhöret
påginge. Om nu ett förhör som i detta fall droge långt ut på tiden
och icke kunde avslutas ena dagen utan måste fortsätta nästa dag, syntes
det ju vara nödvändigt att på ett eller annat sätt förhindra, att den misstänkte,
vilket i detta fall skäligen kunnat befaras, genom undanröjande av
bevis eller egendom hindrade sakens tillbörliga utredning eller genom att
konferera med andra hörda personer bleve i tillfälle att i övrigt äventyra
utredningens behöriga gång. Med hänsyn därtill och då förevarande ärende
fått en vidlyftig omfattning med ej mindre än sex personer inblandade samt
klaganden efter förhöret i Håsjö inställts så sent som klockan 20, hade
Forssgren funnit skäl föreligga att kvarhålla klaganden, oaktat den förseelse,
som klaganden skäligen misstänktes hava gjort sig skyldig till, ej var
belagd med högre straff än böter. Vid efterforskningar och undersökningar
som de förevarande syntes i praxis ett anhållande framtvingas, även örn
för detta icke gåves absolut stöd i lag, då i annat fall utredningen givetvis

helt kunde komma att äventyras. Straffskärpning i fråga om olaga älgjakt
hade ju också numera införts, vilket, om Forssgren icke toge fel, varit
på tal redan vid ifrågavarande tid. Även detta hade givit Forssgren anledning
att vidtaga de åtgärder som vidtagits. Forssgren ansåge sig i detta
sammanhang böra nämna, att klaganden frigivits klockan 11,50 påföljande
dag, ej klockan 13, och då för fortsättande av förhör i Håsjö. Under den
tid klaganden suttit anhållen hade förhör pågått med andra personer. Frigivningen
hade således ej skett på föranstaltande av klagandens juridiska
ombud. Till slut ville Forssgren nämna, dock icke för att därigenom ställa
sin sak i bättre dager, att tack vare klagandens nu gjorda anmälan en del
omständigheter framkommit, som gåve anledning till vidtagande av ytterligare
åtgärder i det anmälda fallet. Forssgren hade numera erhållit ett till
(Junhild Åslund ställt hotelsebrev, innehållande bland annat att åtgärder
bomme att vidtagas, därest hon ej snarast möjligt ”tillrättaställde det oriktiga
i sin handling”. Detta innebure tydligen, att en del personer i samimuet
hade känt sig träffade av vad som framkommit vid Gunhild Åslunds
vittnesmål. Då dessa på senare tiden fått hjälp av personer i samhället,
vilka hade kommunala förtroendeuppdrag, vore det uppenbart, att svårigheter
mötte att få ärendet klarlagt. Tack vare dessa och andra åtgöranden
vågade ingen vittna i saken. Det vore dock allmänna uppfattningen i trakten,
att ”allt icke står riktigt rätt till i denna sak”. Då Forssgren med hänsyn
till vad som förekommit icke ansåge, att han gjort sig skyldig till fel
eller försummelse i tjänsten eller överskridit sin befogenhet, hemställde
Forssgren, att anmälningen icke måtte föranleda någon J. 0:s vidare åtgärd.

Holm anförde, att vid olika tillfällen under år 1938 notarien Torbjörn
Celander i Sollefteå begärt polisrapport angående förenämnda utredning
om olaga älgjakt. Då rapport icke kunnat upprättas till följd av utebliven
analys från veterinärhögskolan i Stockholm beträffande beslagtagna hår,
hade Celander hänvisats till Forssgren för erhållande av närmare informationer
i saken. Därefter hade Forssgren per telefon meddelat, att Celander
förklarat sig hava för avsikt att för klagandens räkning föra talan mot
Ericson för olaga anhållande i brottmål. Vid samma tillfälle hade Forssgren
uppgivit, att han i så fall ämnade påtaga sig ansvaret för anhållandet.

I sitt utlåtande anförde landsfogden följande.

Någon husrannsakan hade ej företagits hos klaganden eller dennes fader.
Vid av landsfogden verkställt kompletterande förhör med Ericson hade
denne uppgivit att han, såsom han i sitt yttrande anfört, under förhöret
i Petrus Anderssons gård frågat, om han finge se på de sedermera beslagtagna
föremålen, vilken begäran utan någon som helst invändning villfarits
av klaganden. Även föremål, som ej efterfrågats, hade visats upp, t. ex. en

av Petrus Andersson framtagen slidkniv. Vad anginge frågan om beslag
förelåge eller ej, funne landsfogden sådant hava skett, vilket också varit
polismännens mening, då de uppsatt vederbörligt beslagsprotokoll med fastställande
beslut av Forssgren. Dennes åsikt, att beslag i lagens mening skulle
förutsätta användande av makt, syntes ej vara riktig, ty skillnad kunde ej
göras mellan sådana fall, då föremåls innehavare samtyckte till deras utlämnande,
och de fall, då han motsatte sig detta. Slutligt besked om den i
Stockholm verkställda kriminaltekniska undersökningen hade ej ingått till
Ericson förrän i början av juni 1938, varför utredningen tagit lång tid i
anspråk. Beträffande kvarhållandet av klaganden i arrestlokalen i Bispgården
funne landsfogden Forssgrens åtgärd icke kunna lämnas utan anmärkning,
enär det brott, för vilket klaganden misstänkts, ej kunde tänkas
leda till häktning. Insättandet i arresten hade skett efter beslut av Forssgren,
varför Ericson ej kunde lastas för åtgärden. Att hålla ett polisförhör
i klagandens hem utan fullständig avskildhet från dennes fader och moder
hade givetvis varit olämpligt. Även om de av Forssgren i hans yttrande anförda
skälen för beslutet om kvarhållande ej kunde eliminera det oriktiga
förfarandet, ville landsfogden dock framhålla, att Forssgren i sitt handlande
syntes hava letts av strävan att söka bringa klarhet i det misstänkta förhållandet.
Utredning örn olaga älgjakt med utsikt att få den skyldige eller
de skyldiga ertappade erbjöde i Jämtlands län med dess ödsliga milsvida
skogar stora och ofta oöverstigliga svårigheter. Då polisen i länet under de
senaste två åren stundom lyckats utreda sådana brott med den verkan, att
de skyldiga överbevisats om sin brottslighet, hade detta ett par gånger
kunnat ske därigenom, att de misstänkta efter polisens ingripande ej fått
tillfälle att konferera med varandra utan genom samtidigt anställda
förhör kunnat beslås med tvetalan eller på annat sätt funnit sin ställning
ohållbar. Forssgrens åsikt att anledning förelegat för utredningens verkställande
delades av landsfogden. I samband med annan tjänsteförrättning
i Håsjö hade han besökt Gunhild Åslund, som därvid till alla delar vidhållit
sin inför Ericson avgivna berättelse. Det av klaganden åberopade
intyget hade tillkommit på så sätt, att kommunalfullmäktiges i Håsjö socken
ordförande, hemmansägaren Axel Wahlberg, infunnit sig i Kämpensborg och
omtalat, att Petrus Andersson bett honom att av Gunhild Åslund skaffa
intyg om att hennes uppgifter enligt polisrapporten vore oriktiga. Därvid
hade Wahlberg å ett medfört papper skrivit ett intyg, som han sedan bett
Gunhild skriva av och underteckna, vilka önskemål hon efterkommit. Orsaken
till att en av socknens förtroendemän funne sig böra gå en för brott
misstänkt tillhanda på detta siitt vore ännu höljd i dunkel. Med kännedom
om lättheten att få intyg förefölle det ej så märkligt att Gunhild lämnat
sådant, då en av socknens förtroendemän begärt det. Forssgren hade
för avsikt att till nästa ting med Ragunda tingslags häradsrätt anhängig -

göra åtal för den olagliga älgjakten. Utom de i polisrapporten för klaganden
och andra föreliggande besvärande omständigheterna ansåge sig Forssgren
nu kunna frambringa ytterligare bevisning för klagandens skuld. Såsom av
handlingarna framginge hade det varit stora svårigheter att få fram sanningen
under utredningen, vilket säkerligen till stor del berodde därpå, att
personer av rädsla för trakasserier ej vågade tala örn allt vad de i saken
hade sig bekant. Det vore därför beklagligt, att tjänstefel av Forssgren begåtts,
så att de krafter, som sökt försvåra utredningen, skulle få tillfälle
att på sitt sätt triumfera.

I en till landsfogden i Jämtlands län den 25 oktober 1939 avlåten skrivelse
anförde jag därefter följande.

Genom lag den 12 maj 1933 angående ändring i vissa delar av förordningen
om nya strafflagens införande och vad i avseende därå iakttagas
skall hava meddelats bland annat vissa bestämmelser om befogenhet för
polismyndighet att vid undersökning rörande begånget brott taga i förvar
för brottet misstänkt person utan att häktning sker. För kvarhållande i
dylikt fall är emellertid, såsom av 19 § tolvte punkten i sagda förordning
framgår, en förutsättning att det brott, för vilket personen misstänkes, kan
tänkas leda till häktning.

Av utredningen i förevarande ärende framgår att, sedan klaganden såsom
misstänkt för att hava gjort sig skyldig till olaga älgjakt blivit den 8 december
1937 förhörd, först i Håsjö av poliskonstapeln Ericson och därefter i
Bispgården av landsfiskalen Forssgren, klaganden i avbidan på ytterligare
utredning i saken på Forssgren order kvarhållits och insatts i förvaringsarrest,
varifrån han först påföljande dag klockan 11,50 frigivits.

Vad först angår klagandens påstående, att kvarhållandet varit olagligt
redan på den grund, att sannolika skäl att misstänka klaganden för brottet
ej förelegat, så synes mig detta påstående icke förtjäna avseende. Med hänsyn
till vad vid utredningen framkommit kunde nämligen på goda grunder
misstänkas, att klaganden gjort sig skyldig till olaga älgjakt eller åtminstone
delaktighet däri. Ur nu berörda synpunkt förelåg alltså icke något lagligt
hinder för klagandens kvarhållande. Sådant hinder förelåg emellertid på
grund av arten av den brottsliga gärning, för vilken klaganden misstänktes.
Då olaga älgjakt vid ifrågavarande tid ej var belagd med svårare straff än
böter, kunde det ju icke ens bliva tal om klagandens häktande. Vid sådant
förhållande har Forssgren icke ägt rätt att, på sätt som skett, efter avslutat
förhör med klaganden kvarhålla honom i avbidan på förhör med andra personer,
som möjligen kunde antagas vara delaktiga i brottet.

Vid bedömandet av det tjänstefel Forssgren sålunda begått måste emel -

lertid fästas avseende därvid, att olaga älgjakt icke kan anses som en bagatellförseelse,
vilken uppfattning också föranlett att i straffskalan numera
inryckts fängelse såsom normalstraff. I flera trakter av vårt land, särskilt
i de nordliga delarna, torde olaga älgjakt bedrivas så hänsynslöst, att älgstammens
bestånd allvarligt äventyras. I dessa trakter med milsvida ödsliga
skogar och gles befolkning möta ofta nästan oöverstigliga svårigheter för
polismyndigheterna att i fråga om nu berörda slag av brott förebringa för
fällande dom erforderlig bevisning. Sådana svårigheter synas hava mött
även i förevarande fall, och det har uppenbarligen varit för att om möjligt
komma till rätta med desamma och bringa klarhet i saken som Forssgren
låtit kvarhålla klaganden.

Ehuru alltså beträffande Forssgrens nämnda tjänstefel förmildrande omständigheter
kunna åberopas, finner jag likväl detsamma icke kunna undgå
beivran. Det borde nämligen trots allt hava stått klart för Forssgren, att
han icke ägt mot klaganden vidtaga en så ingripande åtgärd som att beröva
honom friheten, låt vara för allenast en kortare tid. Att de i lag givna bestämmelser,
som reglera rätten att kvarhålla för brott misstänkta personer,
icke överträdas är givetvis ur rättssäkerhetens synpunkt av den största vikt.
Det kan icke, såsom Forssgren synes vilja göra gällande, tillåtas polismyndighet
att härutinnan även utan stöd av direkta bestämmelser laga efter
läglighet.

Vad slutligen angår omhändertagandet av de i protokollet av den 8 december
1937 omförmälda föremålen synes beslag i lagens mening otvivelaktigt
hava ägt rum. Forssgren har själv å nyssnämnda protokoll tecknat
beslut, att beslaget fortfarande skulle bestå, vilket beslut uppenbarligen
meddelats på grund av stadgandet i § 4 andra stycket lagen den 12 maj
1933 om vissa tvångsmedel i brottmål. Jämlikt 8 § denna lag skall emellertid,
om brott som föranlett beslag ej varder åtalat inom en månad från åtgärdens
verkställande, beslaget hävas, där ej K. B. medgiver, att det må bestå
under viss ytterligare tid. I nu ifrågavarande fall synes hava förelegat skäl
för utverkande av sådant medgivande, men framställning därom har icke
gjorts. Det oaktat har beslaget icke hävts. För detta förhållande måste
Forssgren anses ansvarig och har han genom sin underlåtenhet härutinnan
gjort sig skyldig till försummelse i tjänsten. Med hänsyn till omständigheterna
hade måhända denna försummelse, därest Forssgrens tjänstefel inskränkt
sig därtill, icke skäligen bort föranleda åtal. Såsom framgår av det
ovan sagda föreligger emellertid icke nämnda förutsättning för underlåtenhet
att beivra försummelsen ifråga.

På grund av vad jag sålunda anfört uppdrog jag åt landsfogden att vid
vederbörlig domstol i laga ordning anhängiggöra och utföra åtal mot Forssgren
för tjänstefel i ovan anmärkta hänseenden. Ansvar borde yrkas efter

lag och sakens beskaffenhet. Tillfälle borde beredas klaganden att föra talan
i målet och borde av honom framställda ersättningsanspråk, i den mån de
funnes befogade, av landsfogden understödjas.

Åtalet anhängiggjordes vid Ragunda tingslags häradsrätt. Sedan vid samma
häradsrätt av allmän åklagare anställts talan mot klaganden m. fl. för
älgjakt vid ovannämnda tillfälle, dömde häradsrätten klaganden och Anders
Emanuel Sahlin för olaga älgjakt, Petrus Andersson för anstiftande till
mened och olaga älgjakt samt Axel Wahlberg, Artur Wahlberg och Erik
Amrén för mened i målet rörande den olaga älgjakten.

I målet mot Forssgren meddelade häradsrätten utslag den 21 oktober 1940
och yttrade däri följande.

Av utredningen i målet framgår, att sedan klaganden såsom misstänkt för
att hava gjort sig skyldig till olaga älgjakt blivit den 8 december 1937 förhörd,
först i Håsjö av poliskonstapeln Ericson och därefter i Bispgården av
Forssgren, klaganden i avbidan på ytterligare utredning rörande den olaga
älgjakten på Forssgrens order kvarhållits och insatts i förvaringsarrest till
påföljande förmiddag. Som ett kvarhållande av klaganden, på sätt som
skett, förutsätter att det brott, för vilket klaganden misstänktes, skulle
tänkas kunna leda till häktning, men, enär olaga älgjakt vid ifrågavarande
tid icke varit belagt med strängare straff än böter, någon häktning icke
kunnat ifrågakomma, finner häradsrätten Forssgren icke hava ägt rätt att,
på sätt som skett, kvarhålla klaganden och förty hava gjort sig skyldig till
oförstånd i tjänsten.

Vidare är i målet ådagalagt, att sedan Ericson berörda den 8 december
1937 förklarat en del föremål, som antagits hava värde för polisutredningen,
tagna i beslag, Forssgren samma dag beslutat, att beslaget fortfarande
skulle bestå. Enär Forssgren varken inom en månad efter beslaget anhängiggjort
åtal för den olovliga älgjakten eller av länsstyrelsen erhållit medgivande,
att beslaget finge bestå under viss ytterligare tid, eller hävt beslaget,
finner häradsrätten Forssgren därutinnan hava gjort sig skyldig till försummelse
i tjänsten.

På grund av vad sålunda anförts prövar häradsrätten jämlikt 25 kap.
17 § strafflagen rättvist döma Forssgren att för vad han sålunda låtit komma
sig till last böta 5 dagsböter örn ett skäligen jämkat belopp av en krona
50 öre.

Som jag redan i min åtalsinstruktion framhållit förelågo beträffande
Forssgrens ifrågavarande tjänstefel mildrande omständigheter, varför jag
fann mig kunna åtnöjas därmed att häradsrätten bestämt antalet dagsböter
till allenast 5. Däremot syntes mig med hänsyn till förseelsernas allmänna
art häradsrättens beslut att jämka dagsbotens belopp principiellt oriktigt.

I förevarande fall var dessutom jämkning alls icke påkallad för att summan
av de utdömda böterna skulle stanna vid ett mycket skäligt belopp. De
Forssgren ådömda böterna, 5 X 1: 50 = 7: 50, understego vad som plägar
utdömas för bagatellartade ordningsförseelser, vilket icke syntes rimligt.
Jag uppdrog därför åt advokatfiskalen vid Svea hovrätt att hos hovrätten
anföra besvär över utslaget under yrkande att dagsbotsbeloppet måtte bestämmas
efter ty prövades skäligt med hänsyn till Forssgrens ekonomiska
förhållanden. I skrivelse därom till advokatfiskalen påpekade jag tillika,
att häradsrätten i sitt utslag åberopat 25 kap. 17 § strafflagen men däremot
icke 18 § i samma kapitel samt tillämpligt lagrum i 15 kapitlet.

Målet är beroende på hovrättens prövning.

5—15. Åtal mot konkursdomare och rättens ombudsmän

i konkurser.

Under de år jag förvaltat justitieombudsmansämbetet har jag vid inspektioner
av härads- och rådhusrätter givetvis ägnat uppmärksamhet även
åt konkursärendena. Den därvid förekomna granskningen av dessa ärenden
har emellertid självfallet ej kunnat bliva mera omfattande och har
huvudsakligen skett med ledning av konkursdagboken, enär tiden i de
flesta fall icke medgivit en ingående granskning av konkursakterna. Vid
inspektionerna hava för övrigt icke funnits tillgängliga de hos rättens ombudsmän
i konkurserna förvarade handlingarna, däribland de av förvaltarna
till ombudsmännen avgivna kvartalsräkningarna med tillhörande
bankbesked, vilka handlingar erfordras för granskning av medelsförvaltningen.

Klagomål hos J. O. mot konkursdomare och ombudsmän i konkurser äro
sällsynta. Såsom en härtill medverkande omständighet må framhållas, att
den enskilde konkursborgenärens intresse av konkursens utfall ofta är så
ringa, att han anser sig sakna anledning att noggrant följa konkursens
gång och ådraga sig de besvär och kostnader, som i regel äro förbundna med
anförande av klagomål. Att sådana sällan anföras av förvaltare torde i viss
mån sammanhänga med den beroende ställning, som förvaltaren intager i
förhållande till konkursdomaren och ombudsmannen, men torde få sin
egentliga förklaring av det förhållandet, att orsaken till klagomål mot domaren
eller ombudsmannen vanligen är att finna i dessa kontrollorgans
underlåtenhet att ingripa i anledning av förvaltarens visade försumlighet.

Såsom mina ämbetsberättelser (år 1939 sid. 113 och 1940 sid. 47) utvisa
har jag i några fall på grund av klagomål förordnat om åtal mot konkursdomare
och rättens ombudsmän i konkurser. Närmast i anledning av vad i

dessa mål framkommit fann jag mig föranlåten att under sistlidna år
igångsätta en omfattande granskning för utrönande av i vilken omfattning
konkurslagens bestämmelser åsidosattes. Från åtskilliga domstolar — särskilt
sådana där enligt rättsstatistiska uppgifter antalet till år 1940 balanserade
konkurser var förhållandevis stort — infordrade jag konkursdagboken.
Sedan denna genomgåtts, införskaffades dels från konkursdomaren
akterna till vissa i boken upptagna konkurser, som antingen ännu pågingo
eller under den senaste tiden avslutats, och dels från rättens ombudsman
de kvartalsräkningar och bankbesked, som i samma konkurser avlämnats.
De inkomna handlingarna granskades noggrant. Antalet av de
konkurser, vari handlingarna sålunda införskaffats och granskats, har uppgått
till betydligt över etthundra. Givetvis har granskningen huvudsakligen
måst taga sikte på frågan, huruvida konkurserna i formellt avseende behandlats
enligt i lag givna föreskrifter och huruvida konkurserna pågått
längre tid än vad med hänsyn till omständigheterna i de olika fallen varit
erforderligt. Uppmärksamhet har även ägnats åt de förvaltare och rättens
ombudsmän tillerkända arvodena.

Den igångsatta undersökningen, som ännu pågår, har visat att i många
fall konkurslagens bestämmelser, även sådana av stor vikt, i avsevärd omfattning
åsidosatts. Då konkursförvaltare icke torde vara att anse som
tjänsteman underkastad bestämmelserna i 25 kap. strafflagen, kunde de
konstaterade felen och försummelserna föranleda mitt ingripande allenast
i den mån de lågo någon konkursdomare eller rättens ombudsman till last.
I åtskilliga fall lät jag bero vid en erinran till vederbörande, medan i andra
fall felen och försummelserna voro så många eller av så allvarlig beskaffenhet,
att jag fann mig böra förordna om åtal. Elva av de mål, som sålunda
anhängiggjorts, hava redan avdömts och i samtliga dessa fall hava
böter ådömts jämlikt 25 kap. 17 § strafflagen. Redogörelse för dessa elva
åtal följer här nedan.

I detta sammanhang må även redogöras för de föreskrifter i konkurslagen,
som enligt vad den gjorda granskningen visar ofta eftersättas.

Sedan förvaltaren enligt 55 § konkurslagen efter konkursens inträde avgivit
berättelse om boets tillstånd och om orsakerna till gäldenärens obestånd
m. m., åligger det enligt 56 § förvaltaren att, om konkursen icke är
avslutad vid utgången av näst efter första borgenärssammanträdet infallande
juni eller december månad, inom fjorton dagar därefter till rättens
ombudsman avlämna berättelse, vari alla de åtgärder, som vidtagits för
förvaltningens bringande till slut, skola noggrant angivas. Det åligger vidare
förvaltaren att sedermera under konkursens fortgång för varje halvår
inom fjorton dagar från utgången därav avgiva sådan berättelse. Har, då
berättelse avgives, mer än ett år förflutit från det beslutet örn egendoms -

avträde meddelades, skall berättelsen tillika innehålla fullständig upplysning
om orsakerna till att konkursen icke avslutats. Berättelsen skall av
ombudsmannen granskas och inom två veckor från mottagandet ingivas
till konkursdomaren jämte de anmärkningar, till vilka ombudsmannen må
hava funnit fog.

Penningar, som inflyta under förvaltningen av konkursbo, skola enligt
58 §, i den mån de icke äro erforderliga till bestridande av löpande utgifter,
av förvaltaren inom en vecka från det de influtit å konkursboets
räkning mot ränta insättas i bank, som av rättens ombudsman godkännes.
Till bestridande av löpande utgifter må ej mer innehållas än av ombudsmannen
medgives. Försummar förvaltaren att inom nämnda tid insätta influtna
medel, är han skyldig att å belopp, som obehörigen innehållits, erlägga
ränta efter åtta för hundra om året.

Så länge konkursen pågår skall enligt sistnämnda lagrum förvaltaren
inom en vecka från utgången av mars, juni, september och december månader
varje år till ombudsmannen avlämna räkning över boets inkomster
och utgifter i penningar under det gångna kvartalet. Örn under någon del
av kvartalet penningar innestått i bank, skall vid räkningen fogas av
banken till riktigheten bestyrkt uppgift å de insättningar och uttagningar,
som må hava under kvartalet förekommit. Räkningarna skola av ombudsmannen
granskas ävensom hållas tillgängliga för borgenärerna och gäldenären.

Rättens ombudsman åligger enligt 59 § att göra sig noga underrättad om
boets tillstånd samt under konkursen hålla noggrann uppsikt över förvaltningen.
Om förvaltare visar motvilja, oskicklighet eller försummelse vid
fullgörandet av sitt uppdrag, har ombudsmannen enligt 80 § att hos konkursdomaren
göra anmälan om förhållandet. Göres sådan anmälan eller
finner konkursdomaren eljest anledning till anmärkning mot förvaltaren,
äger konkursdomaren efter omständigheterna tillhålla honom att fullgöra
sina åligganden eller skilja honom från befattningen.

I 86 § stadgas, att rättens ombudsman ej äger uppbära arvode förrän
slutredovisning avgivits i konkursen, utan så är att han därförinnan avgår,
samt att arvode ej må uppbäras av förvaltare förrän han avgivit slutredovisning
för sin förvaltning.

I 102 § föreskrives, att så snart bevakningstiden gått till ända och konkursdomaren
överlämnat det ena exemplaret av de inkomna bevakningsliandlingarna
till rättens ombudsman, skall denne skyndsamt upprätta en
förteckning, utvisande för varje bevakad fordran dess belopp och, om förmånsrätt
yrkats, den åberopade grunden därför samt den plats i förmånsrättsordningen,
som enligt det framställda yrkandet skulle tillkomma fordringen.
Förteckningen skall upprättas i två exemplar, av vilka det ena
skall biläggas de till ombudsmannen överlämnade bevakningshandlingarna

och det andra tillställas konkursdomaren för att jämte det andra exemplaret
av handlingarna vara att tillgå hos honom.

Enligt 108 § skall efter förlikningssammanträde ombudsmannen så snart
ske kan tillställa konkursdomaren protokoll över sammanträdet, innehållande
om och i vad mån förlikning skett och vilka anspråk såsom stridiga
återstå. Vid protokollet skola fogas å sammanträdet ingivna handlingar.

Sedan utdelningsförslag upprättats och kungörelse därom utfärdats,
åligger det enligt 129 § rättens ombudsman att ofördröjligen tillställa konkursdomaren
ett exemplar av utdelningsförslaget och den därtill hörande
förvaltningsredogörelsen. Ombudsmannen har därjämte att så snart ske
kan tillställa konkursdomaren ett exemplar av de tidningar, i vilka kungörelsen
varit införd.

Då kungörelse om slututdelning utfärdas, skall underrättelse därom samtidigt
meddelas konkursdomaren.

Rättens ombudsman skall enligt 189 § granska av förvaltaren avgiven
slutredovisning samt däröver avgiva utlåtande.

Då kungörelse örn slutredovisning utfärdas, skola enligt sistnämnda lagrum
redovisningshandlingarna i styrkt avskrift genom rättens ombudsmans
försorg tillställas konkursdomaren för att hos honom vara att tillgå.

I den dagbok, som konkursdomaren jämlikt 208 § är skyldig att föra,
skall göras anteckning om, bland annat, inkomna framställningar och i anledning
därav eller eljest av konkursdomaren eller rätten vidtagna åtgärder.

Därest i förvaltarberättelse jämlikt 55 § uppgives, att anledning finnes
till antagande, det gäldenären gjort sig skyldig till brottsligt förhållande
mot sina borgenärer, skall enligt 218 § konkursdomaren därom underrätta
allmänna åklagaren.

5. Försummelse av konkursdomare att verksamt ingripa mot
förvaltare, som gjort sig skyldig till dröjsmål
med avslutande av konkurser.

Sedan jag av rättsstatistiska uppgifter funnit, att åtskilliga vid rådhusrätten
i Sala för flera år sedan anhängiggjorda konkurser ännu icke
avslutats, lät jag från konkursdomaren därstädes infordra konkursdagboken
jämte akterna till vissa däri upptagna konkurser. Vid därefter företagen
granskning av dessa handlingar inhämtade jag bland annat följande.

Den 26 juli 1935 blev brunnsgrävaren Viktor Larsson på egen begäran
försatt i konkurs. Till rättens ombudsman i konkursen förordnades landsfiskalen
A. Bolander och till förvaltare ombudsmannen C. A. Rimström.

Berättelse enligt 56 § konkurslagen för tiden intill 1935 års utgång inkom
till konkursdomaren först den 4 juni 1936 efter anmaning den 30 maj.

I en den 14 juli 1936 dagtecknad berättelse för första halvåret 1936
uppgav Rimström, att likvid för en del av gäldenärens lager, som försålts,
influtit och att återstoden beräknades inflyta inom den närmaste tiden.
Därjämte tilläde Rimström, att utredning angående en tvistig fordran påbörjats,
”varefter konkursen beräknas kunna avslutas”.

Berättelsen var av Bolander försedd med en den 20 juli 1936 dagtecknad
påskrift av följande lydelse: ”Beslut om egendomsavträde meddelades
redan den 26 juli 1935. Sammanlagda beloppet av i konkursen bevakade
fordringar utgör allenast 314 kronor 32 öre. Det förefaller mig som örn
alla åtgärder för avslutandet av denna lilla konkurs bort kunna medhinnas
på avsevärt kortare tid än helt år. I övrigt har jag intet att erinra.”

Denna berättelse jämte berättelse för senare halvåret 1936 inkom till
konkursdomaren först den 5 april 1937.

I sistnämnda berättelse, som var dagtecknad den 15 februari 1937, uppgav
Rimström, att återstående likvid för lager och inventarier dåmera influtit.
Krav å ett par utestående fordringar hade verkställts, men det vore
tvivelaktigt, örn någon betalning kunde erhållas. Arvodesräkning komme
inom den närmaste tiden att avlämnas.

I en den 20 februari 1937 dagtecknad påskrift å berättelsen anmärkte
Bolander, under åberopande av vad han anfört vid granskningen av den
i juli 1936 avgivna halvårsberättelsen, att förvaltaren syntes hava i onödan
fördröjt konkursens avslutande.

Den 17 februari 1938 avlät konkursdomaren en skrivelse till rättens
ombudsman, däri denne anmodades att snarast från förvaltaren införskaffa
och till konkursdomaren inkomma med berättelser för första och
andra halvåret 1937.

Den 21 mars 1938 inkommo dessa berättelser.

I berättelsen för första halvåret 1937, som var dagtecknad den 20 juli
1937, meddelade Rimström, att alla åtgärder för realisation av konkursboets
tillgångar och indrivning av utestående fordringar dåmera slutförts.
Arvodesräkning komme att snarast avlämnas för prövning. Sedan konkursarvodena
blivit fastställda, kunde konkursen avslutas.

Under åberopande av vad han anfört vid granskning av tidigare avgivna
halvårsberättelser anmärkte Bolander i en den 27 juli 1937 dagtecknad
påskrift å berättelsen, att förvaltaren syntes hava i onödan fördröjt konkursens
avslutande.

I berättelse den 28 februari 1938 för senare halvåret 1937 uppgav Rimström
allenast, att arvodesräkning komme att snarast avlämnas samt att
konkursen kunde avslutas så snart arvodena blivit fastställda.

Bolander anförde i påskrift den 28 februari 1938: ”Såsom jag vid granskning
av tidigare avlämnade halvårsberättelser anmärkt har konkursför -

vällaren i onödan fördröjt konkursens avslutande. Trots uppmaning har
han icke ens inkommit med arvodesräkning.”

I berättelse den 3 augusti 1938 lämnade Rimström samma upplysningar
som i den senast förut avgivna berättelsen.

Bolander anförde i en den 5 augusti 1938 dagtecknad påskrift å berättelsen
följande: ”Enligt 56 § 1 stycket 2 punkten konkurslagen åligger
det konkursförvaltaren att i de fall, då vid tiden för berättelsens avgivande
mer än ett år förflutit från det beslutet örn egendomsavträde meddelades,
i berättelsen lämna fullständig upplysning örn orsakerna till att konkursen
icke avslutats. Sådan upplysning finnes icke intagen i förestående
berättelse. Såsom jag flera gånger förut anmärkt, måste förvaltaren anses
hava i onödan fördröjt konkursens avslutande. Jag har vid flera tillfällen
anmodat honom att vidtaga härför erforderliga åtgärder. I flera förut avlämnade
halvårsberättelser har förvaltaren meddelat, att arvodesräkning
''snarast’ skulle komma att avlämnas. Sådan räkning har emellertid ännu
icke inkommit.”

Först efter anmodan av konkursdomaren den 17 november 1938 ingav
Bolander sistnämnda berättelse till konkursdomaren.

Med berättelse den 16 januari 1939 för nästförflutna halvåret överlämnade
Rimström till Bolander arvodesräkning.

I påskrift å berättelsen den 18 i samma månad hänvisade Bolander till
sitt yttrande den 5 augusti 1938 och framhöll ånyo, att Rimström måste
anses hava i onödan fördröjt konkursens avslutande.

Med skrivelse den 19 april 1939 överlämnade Bolander till konkursdomaren
Rimströms arvodesräkning, varjämte Bolander anhöll örn arvode
för egen del.

Den 22 maj 1939 fastställdes av rådhusrätten arvoden till Bolander och
Rimström för deras uppdrag i konkursen.

Den 15 augusti 1939 avgav Rimström berättelse för första halvåret 1939,
däri han meddelade, att förvaltningsåtgärderna vore slutförda och att konkursen
komme att avslutas inom den närmaste tiden.

Under hänvisning till tidigare framställda anmärkningar uppgav Bolander
i påskrift å berättelsen den 4 september 1939, att han fyrfaldiga
gånger och senast samma dag anmodat Rimström att ofördröjligen vidtaga
de åtgärder, som erfordrades för konkursens avslutande.

Den 31 oktober 1939 avlät konkursdomaren en skrivelse till Bolander,
däri konkursdomaren ”till bekräftande av dagens telefonsamtal” anmodade
Bolander att vidtaga åtgärder för avslutande av ifrågavarande konkurs
jämte andra konkurser, i vilka Rimström vore förvaltare.

I berättelse den 16 januari 1940 meddelade Rimström ”gn Gunnar
Wigart”, att utdelningsförslag komme att inom närmaste tiden upprättas.

Bolander anförde i yttrande till berättelsen, dagtecknat den 30 mars

1940 (efter det att jag den 21 i samma månad låtit infordra konkursdagboken),
följande:

”Någon av de sista dagarna i januari månad detta år fick jag från förvaltaren
mottaga en redovisningsräkning. Redovisningshandlingarna voro
emellertid så ofullständiga — bland annat saknades utdelningsförslag och
förvaltningsredogörelse — att jag nödgades anmoda förvaltaren att komplettera
handlingarna. Detta har emellertid ännu icke skett. Förvaltaren
vårdas för närvarande å lasarett och har jag därför icke kunnat komma i
förbindelse med honom, men har hos honom anställde advokaten Gunnar
Wigart utlovat att inom de närmaste dagarna inkomma med de erforderliga
handlingarna.”

Den 12 mars 1938 försattes dödsboet efter svarvaren Johan Forslund
i konkurs. Till rättens ombudsman förordnades Bolander och till förvaltare
Rimström.

I en den 16 januari 1939 dagtecknad berättelse enligt 56 § konkurslagen
uppgav Rimström, att konkursboets samtliga tillgångar realiserats.

Vid berättelsen fogade Rimström en räkning å förvaltararvode, under
uppgift tillika att så snart arvoden i konkursen blivit fastställda denna
bomme att avslutas.

Med skrivelse den 19 april 1939 till konkursdomaren överlämnade Bolander
nyssnämnda räkning ävensom arvodesräkning för egen del.

Den 22 maj fastställdes arvoden till Rimström och Bolander.

Den 15 augusti avgav Rimström berättelse för första halvåret 1939 och
meddelade däri, att förvaltningsåtgärderna vore slutförda, varför konkursen
bomme att avslutas inom den närmaste tiden.

I påskrift å berättelsen den 4 september anmärkte Bolander, att konkursen
redan bort kunna vara avslutad. Denna berättelse inkom till konkursdomaren
den 6 september.

Den 31 oktober anmodades Bolander av konkursdomaren att vidtaga
åtgärder för konkursens avslutande.

I berättelse den 16 januari 1940 för nästlidet halvår uppgav Rimström
genom Wigart, att utdelningsförslag komme att inom den närmaste tiden
upprättas.

Bolander, som uppgav att nämnda berättelse kommit honom tillhanda
den 27 mars 1940, anmärkte i en den 30 mars dagtecknad påskrift å berättelsen,
att förvaltaren i onödan fördröjt konkursens avslutande. Bolander
lämnade därjämte om avgiven redovisning och dess ofullständighet
enahanda upplysningar som i det sist avgivna yttrandet rörande Larssons
konkurs.

Den 18 november 1937 försattes Folke Carlsson och Sven Carlsson, innehavare
av firman Bröderna Carlsso?is Glasmästeri, i konkurs. Bolander

3 — Justitieombudsmannens ömhet sberättelse till 1941 års riksdag.

och Rimström förordnades att vara respektive rättens ombudsman och
förvaltare i konkursen.

I en den 3 augusti 1938 dagtecknad berättelse enligt 56 § konkurslagen
meddelade Rimström, att konkursboets fastighet försålts för 59,000 kronor
samt att konkursboets lösegendom försålts under hand för 800 kronor,
därav 600 kronor erlagts och återstoden skulle betalas den 15 september.
Av utestående fordringar hade influtit 535 kronor 96 öre och beräknades
ytterligare 725 kronor komma att inflyta.

Enligt påteckning av Bolander den 5 augusti föranledde berättelsen
ingen anmärkning. Den ingavs till konkursdomaren först efter det denne
den 17 november infordrat densamma från Bolander.

I berättelse den 16 januari 1939 för andra halvåret 1938 förmälde Rimström,
att indrivning av utestående fordringar påginge och att konkursen
beräknades kunna avslutas före den 1 juli 1939.

I påskrift den 18 januari 1939 å berättelsen anmärkte Bolander, att det
icke bort vara omöjligt att indriva konkursboets fordringar så skyndsamt,
att konkursen kunnat avslutas under senare halvåret 1938.

I berättelse för första halvåret 1939, dagtecknad den 15 augusti samma
år, meddelade Rimström, att indrivning av utestående fordringar syntes
komma att pågå till nästa årsskifte, då konkursen kunde väntas bliva
avslutad.

Bolander anmärkte i påskrift den 4 september å berättelsen, att anledningen
till uppskovet med konkursens avslutande, som utlovats till den
1 juli 1939, förmodligen vore den, att under året inga åtgärder vidtagits
för indrivning av de ännu utestående fordringarna. Konkursens avslutande
syntes hava i onödan fördröjts. Bolander hade ”ånyo uppmanat” förvaltaren
att skyndsammast bringa förvaltningen till slut.

Sedan berättelsen den 6 september inkommit till konkursdomaren, anmodade
denne i skrivelse den 31 oktober 1939 Bolander att vidtaga åtgärder
för konkursens avslutande.

I berättelse för senare halvåret 1939, som, efter påminnelse, kom Bolander
tillhanda den 27 mars 1940, meddelade Rimström genom Wigart,
att indrivningen av utestående fordringav fördröjts genom att i ett flertal
fall förhandlingar örn godvillig uppgörelse förts utan resultat. Förmodligen
komme rättegång att behöva tillgripas.

Bolander erinrade i påskrift den 30 mars, att förvaltaren syntes i onödan
hava fördröjt konkursens avslutande, och framhöll, att rättegång kunde
av förvaltaren hava anhängiggjorts långt tidigare.

Vid granskning av de kvartalsräkningar, som i ovannämnda tre konkurser
avlämnats till rättens ombudsman, fann jag, att Rimström icke
på sätt i 58 § konkurslagen föreskrives haft de till konkursboen influtna

penningmedlen insatta å särskilda bankräkningar för respektive konkursbon.
I fråga om Larssons och Forslunds konkurser syntes de influtna medlen
icke ens till någon del hava innestått i bank för boens räkning. Enligt
anteckning å räkningarna rörande Forslunds konkurs för tiden den 1 juli
1938—den 31 mars 1939 hade förvaltaren av Bolander blivit tillsagd att i
bank insätta ”den innestående behållningen”, omkring 400 kronor, utan
att denna tillsägelse efterkommits. Behållningen den 31 december 1939
hade utgjort 431 kronor 12 öre. I Bröderna Carlssons Glasmästeris konkurs
hade visserligen en del av boets medel varit insatt i bank för boets räkning,
men icke obetydliga belopp hade i strid mot lagens bestämmelser
innestått hos förvaltaren. Enligt anteckning å räkningen för fjärde kvartalet
1938 hade förvaltaren anmodats insätta ytterligare 900 kronor å konkursboets
bankräkning, vilken anmodan förvaltaren emellertid icke i någon
mån ställt sig till efterrättelse.

I anledning av de försummelser, vartill enligt det ovan anförda konkursdomaren
syntes hava gjort sig skyldig genom bristande tillsyn över
förvaltningen i de omförmälda konkurserna, anmodade jag i skrivelse den
24 april 1940 borgmästaren I. Hedman, vilken under ifrågavarande tid
varit konkursdomare i Sala, att till mig inkomma med förklaring.

I avgivet yttrande anförde Hedman därefter följande.

Av konkursdagboken framginge att Rimström, som numera den 4 april
1940 avlidit, i flera fall försummat att i de konkurser, i vilka han varit
förvaltare, avlämna berättelser enligt 56 § konkurslagen. Berättelserna
hade också i stor utsträckning inkommit efter den föreskrivna tiden. Utöver
vad av konkursdagboken framginge hade Hedman telefonledes till
såväl rättens ombudsman Bolander som Rimström i flera fall gjort påstötningar
om berättelsernas avgivande. Skriftlig anmaning hade därefter,
ibland efter ytterligare påstötning i telefon, tillställts vederbörande, sedan
de telefonledes gjorda påstötningarna icke hörsammats. Bolander torde
kunna vitsorda riktigheten av denna uppgift. Han torde också kunna vitsorda,
att Hedman flera gånger talat örn ifrågavarande konkurser och därvid
uttalat nödvändigheten av att konkurserna avslutades med hänsyn
till den långa tid konkurserna varit anhängiga. Det sistnämnda gällde
Larssons konkurs och urarvakonkursen efter Forslund. Hedman medgåve
oförbehållsamt, att han haft grundad anledning att beträffande dessa konkurser
tillämpa bestämmelsen i 80 § konkurslagen. Såvitt Hedman hade
sig bekant vore det ganska sällsynt, att en konkursdomare tillämpade
denna bestämmelse. I nu förevarande fall hade Hedman emellertid
bort begagna sig av bestämmelsen. Hedman medgåve vidare, att han i
några fall dröjt för länge med att avfordra vederbörande berättelser. Efter
ett samtal med Rimström, vilkens arbetsförmåga under åtminstone det

sista året på grund av sjukdom varit nedsatt, någon gång under våren
1939 — såvitt Hedman kunde minnas i april — angående nödvändigheten
av att nämnda två konkurser omedelbart avslutades hade Rimström såsom
förklaring till sin försummelse framhållit, att han hade dålig arbetshjälp
på sitt kontor, men utlovat, att sedan han, såsom hans avsikt var,
anställt en jurist å kontoret, konkurserna skulle avslutas. I förlitande därpå
hade Hedman tyvärr låtit anstå med vidtagande av åtgärd mot Rimström.
Wigart hade därefter någon gång under sommarens lopp anställts
hos Rimström. Rimström hade därefter varit sjuk under hösten och intagits
å lasarettet i Västerås någon gång under november eller december
månad. Sedan Hedman den 22 september 1939 av Kungl. Majit förordnats
att vara ordförande i Västmanlands läns kristidsstyrelse, hade Hedmans
arbetsbörda, särskilt som rådhusrätts- och magistratsärendena samt
övriga med hans tjänst förenade göromål varit mycket omfattande, vid
flera tillfällen överstigit vad som rimligen kunde fordras av en person.
Det finge därför förlåtas Hedman, att hans arbetsförmåga efter denna tidpunkt
i viss mån ej räckt till att ägna ifrågavarande konkurser den uppmärksamhet,
som ålegat honom.

Vad anginge Bröderna Carlssons Glasmästeris konkurs, anförde Hedman
vidare, hade han på grund av i ett par fall för sent inkomna halvårsberättelser
haft anledning att därförut infordra dylika berättelser. Dröjsmålet
hade emellertid ej varit särskilt långt. Med hänsyn framför allt till Bolanders
till Hedman avgivna yttranden medgåve Hedman vidare, att han
bort tillgripa kraftigare åtgärder mot Rimström än som skett. Under samtal
med Bolander hade denne upplyst Hedman örn att tvist förelåg mellan
konkursboet, å ena, samt en uppgiven fordringsägare, å andra sidan. Underhandlingar
hade också förts med nämnda fordringsägare, dock utan
resultat, i följd varav enligt uppgift av Wigart rättegång komme att anliängiggöras.

Det nu anförda — yttrade Hedman slutligen — avsåge ej att utgöra
något försvar för utan endast en förklaring till den försummelse, vartill
Hedman gjort sig skyldig. Vid Hedmans tillträde av tjänsten hade i rådhusrätten
och magistraten funnits en litterat rådman, som utfört en del
av Hedman nu åliggande tjänstegöromål. Vid rådmannens död 1935 hade
fråga uppstått örn tjänstens indragande och ersättande med en illiterat rådmanstjänst.
Då en önskan därom förefunnits hos stadsfullmäktige och då
Hedman med ökad biträdeshjälp och viss rationalisering i arbetet — örn än
med viss tvekan — vågat åtaga sig den ökade arbetsbörda, som den ifrågasatta
ändringen i arbetsordningen för rådhusrätten och magistraten innebar,
hade Hedmam förklarat sig villig att gå med på ändringen. Vid avgivandet
av yttrande över förslaget till ändring av arbetsordningen hade
dock Svea hovrätt uttalat en viss tvekan, örn det vore lämpligt att med

hänsyn till den arbetsbörda, som åvilade rådhusrätten, indraga den litterata
rådmanstjänsten. Kungl. Maj:t hade sedermera fastställt förslaget till
ändring i arbetsordningen. Av statistiska centralbyråns redogörelser framginge,
att Hedmans arbetsbörda såsom borgmästare under vissa år överstigit
och under andra år icke nämnvärt understigit den arbetsbörda, som
åvilade rådhusrätter och magistrater, i vilka förutom borgmästaren funnes
en litterat rådman med expeditionsskyldighet enligt fastställd arbetsordning.
Under åberopande av vad han sålunda anfört och under bestämd
försäkran, att han för framtiden ej skulle låta komma sig till last vidare
försummelse beträffande tillsyn över förvaltningen i konkurser, hemställde
Hedman att J. O. måtte låta bero vid den avgivna förklaringen.

Bolander, vilken av mig anmodats att avgiva yttrande i fråga örn handhavandet
av de honom anförtrodda uppdragen såsom rättens ombudsman
i förevarande konkurser, anförde bland annat följande.

Sedan mer än tjugo år tillbaka hade Rimström varit förvaltare i flertalet
vid rådhusrätten anhängiggjorda konkurser. Dessa uppdrag hade han
skött bra i så måtto, att han i regel lyckats avyttra konkursboens egendom
på ett fördelaktigt sätt. Han hade nämligen haft god insikt och stor
erfarenhet i fråga örn försäljning av fast och lös egendom. Då det varit
fråga örn att upprätta konkursbouppteckningar eller att framställa anmärkning
mot i konkurserna bevakade fordringar, hade han aldrig gjort
sig skyldig till några försummelser. Men sedan detta blivit gjort och konkursboets
egendom realiserats, syntes hans intresse för konkursen hava
helt upphört. Halvårsberättelser och kvartalsräkningar hade han merendels
försummat att avlämna i rätt tid. I sin egenskap av rättens ombudsman
hade Bolander därför gång efter annan nödgats anmana honom att
inkomma med dessa handlingar, vilket mången gång skett först efter det
flera anmaningar tillställts honom. Vad anginge halvårsberättelserna hade
Rimström haft för sed att datera sådan berättelse någon dag kort efter utgången
av det halvår berättelsen avsett. Varje halvårsberättelse, som Rimström
avlämnat till Bolander, hade Bolander överlämnat till konkursdomaren
antingen samma dag eller ock någon av de närmaste dagarna
efter det Bolander mottagit densamma. Bolander hade nämligen varit
angelägen att fortast möjligt överlämna berättelserna till konkursdomaren.
För övrigt hade Bolander icke haft någon anledning att låta dem kvarligga
hos sig, enär de yttranden, som han plägat teckna å berättelserna,
varit tämligen kortfattade och således kunnat utskrivas på en kort stund.
Nu hade Bolander emellertid begått det felet, att han dagtecknat sina yttranden
med hänsyn till det datum, som förekommit å förvaltarens berättelse.
Med andra ord, Bolanders yttranden hade i likhet med förvaltarens
berättelser blivit antedaterade. Bolander hade naturligtvis i stället bort

å varje berättelse göra anteckning om den dag, då berättelsen kommit
honom tillhanda. Genom detta fel komme Bolander att framstå som den
försumlige, ehuru förseningen alltid berott på förvaltaren. Bolander beklagade,
att han i detta avseende handlat på sätt som skett. Emellertid
hade det icke varit hans mening att söka vilseleda någon, allraminst konkursdomaren.
Denne hade ju för övrigt själv kunnat konstatera, vilka
dagar berättelserna blivit till honom avlämnade. Beträffande konkursförvaltarens
försummelser i avseende å penningförvaltningen hade Bolander i
de konkurser, varom nu vore fråga, icke gjort någon anmälan till konkursdomaren,
enär han hyst förhoppning örn att utan sådan kunna åstadkomma
rättelse. Efter varje tillsägelse hade Rimström utlovat att i bank
insätta de av honom uppburna, konkursboen tillhöriga medlen. Därvid
hade han även plägat framhålla, att de ifrågavarande konkurserna inom
den närmaste tiden skulle avslutas. Sedan Rimström avlidit, hade rådhusrätten
förordnat Bolander att i egenskap av boutredningsman handhava
förvaltningen av Rimströms dödsbo. Därefter hade Bolander i Aktiebolaget
Svenska Handelsbanken insatt för Larssons konkursbo 237 kronor 27
öre, för konkursboet efter Forslund 511 kronor 42 öre och för Bröderna
Carlssons Glasmästeris konkursbo 967 kronor 50 öre. Å de obehörigen innehållna
beloppen hade Rimströms dödsbo erlagt ränta efter 8 procent. Härigenom
hade konkursboen i ränta erhållit minst tre gånger mer än örn
medlen innestått å sparkasseräkning i bank. Att Bolander uraktlåtit att
hos konkursdomaren göra anmälan om förvaltarens försummelse i avseende
å medelsförvaltningen berodde därpå, att Bolander haft förhoppning örn
att rättelse skulle ske utan dylik anmälan, att han ständigt haft anledning
tro, att konkurserna snart skulle avslutas och att medlen således inom kort
skulle tagas i anspråk för redovisning till borgenärerna, samt att det icke
förefunnits någon anledning misstänka, att förvaltaren saknade förmåga
att redovisa de hos honom innestående beloppen. Därjämte kunde framhållas,
att Rimström under de senare åren flera gånger drabbats av nervsammanbrott,
vilket förhållande manat till större hänsynsfullhet mot honom
än som eljest behövt ifrågakomma. Vidare ansåge Bolander sig böra
framhålla, att de av Rimström obehörigen innehållna beloppen varit jämförelsevis
små. Från och med den 31 maj 1940 funnes redovisningshandlingar
och förslag till slututdelning i Larssons och Forslunds konkurser
tillgängliga för granskning. Bolander ville icke förneka, att han i sin egenskap
av rättens ombudsman måhända varit något för hänsynsfull mot förvaltaren
i ovannämnda konkurser. Rimströms försummelser hade förorsakat
Bolander åtskilliga besvär och jämväl obehag. Särskilt ledsen hade
Bolander varit däröver, att Rimström mån£a gånger i onödan fördröjt
konkursernas avslutande. Bolander hade i fråga örn de konkurser, i vilka
Rimström varit förvaltare, ständigt stått i kontakt med konkursdomaren.

Han hade för denne mången gång framhållit, att Rimström icke fullgjorde
sina åligganden som konkursförvaltare på ett tillfredsställande sätt. Slutligen
ansåge Bolander sig böra meddela, att han någon dag i slutet av oktober
1939 tillsport konkursdomaren, huruvida han hade något att erinra
mot att Bolander för Rimström uppgåve, att Bolander av konkursdomaren
blivit anmodad att vidtaga åtgärder för de ifrågavarande konkursernas
avslutande. Den 31 i samma månad hade konkursdomaren per telefon
meddelat, att han till Bolander avlåtit en skrivelse, vars innehåll Bolander
lovade att delgiva Rimström. Konkursdomaren och Bolander hade då varit
ense örn att Rimström fullgjort sina åligganden på sådant sätt, att han
icke kunde anses lämplig att handhava förvaltningen av konkursbo, och
att han således icke vidare borde förordnas till konkursförvaltare. Bolander
och konkursdomaren hade emellertid båda hyst den förhoppningen, att
Rimström skulle kunna förmås att inom den närmaste tiden vidtaga de
åtgärder, som erfordrades för avslutande av de tre konkurser, varom nu
vore fråga.

I en till advokatfiskalen vid Svea hovrätt avlåten skrivelse anförde jag
därefter följande.

Av utredningen i ärendet framgår, att förvaltaren i ovan omförmälda
tre konkurser numera avlidne ombudsmannen C. A. Rimström i sin nämnda
egenskap gjort sig skyldig till försummelser i olika avseenden. Sålunda
har han dels icke ställt sig till efterrättelse föreskriften örn influtna medels
insättande i bank för vederbörande konkursbos räkning, dels underlåtit
att inom föreskriven tid avgiva berättelser enligt 56 § konkurslagen, dels
ock i onödan fördröjt konkursernas avslutande.

Vad angår försummelsen i förstnämnda avseendet har denna visserligen
icke föranlett något ingripande från konkursdomarens sida. Då emellertid,
såvitt handlingarna utmärka, varken någon anmälan angående berörda
försummelse gjorts till konkursdomaren eller denne eljest haft kännedom
därom, synes någon anmärkning i denna del icke kunna riktas mot
konkursdomaren.

I anledning av dröjsmålen med avlämnande av förvaltarberättelser har
konkursdomaren i åtskilliga fall infordrat sådana, dock först efter avsevärd
tid. Ehuru konkursdomaren härutinnan borde hava ingripit skyndsammare,
finner jag dock med hänsyn till omständigheterna vad som i detta
avseende ligger konkursdomaren till last icke vara av beskaffenhet att skäligen
böra föranleda åtal.

Genom dröjsmålet med konkursernas avslutande har förvaltaren gjort
sig skyldig till grov försummelse, särskilt i fråga örn Larssons konkurs.

Denna avslutades först den 31 maj 1940 efter att hava pågått under en
tid av nära fem år. Vid överlämnande av förvaltarens halvårsberättelser
för åren 1936—1939 har rättens ombudsman varje gång skriftligen fäst
konkursdomarens uppmärksamhet på att konkursens avslutande i onödan
fördröjts, vilket förhållande bort vara konkursdomaren uppenbart även
utan särskilt påpekande av rättens ombudsman. Trots detta har konkursdomaren
icke mot förvaltaren vidtagit erforderliga åtgärder på sätt i 80 §
konkurslagen för dylikt fall angives. Visserligen har konkursdomaren enligt
egen uppgift någon gång på våren 1939 vid samtal med förvaltaren
för denne framhållit nödvändigheten av konkursens omedelbara avslutande
ävensom den 31 oktober 1939 skriftligen anmodat rättens ombudsman att
vidtaga åtgärder härför. Anmärkas kan emellertid, att ingripandet bort
ske långt tidigare och framför allt på ett sätt, som varit ägnat att medföra
åsyftat resultat. Förvaltaren borde hava förelagts att, vid äventyr att eljest
bliva skild från sin befattning, inom viss utsatt tid hava verkställt
på honom ankommande åtgärder för konkursens avslutande. Konkursdomaren
har emellertid underlåtit att på dylikt sätt ingripa mot förvaltaren,
vilket kunnat ske utan större besvär eller tidspillan, med påföljd att
konkursen i onödan dragit ut på tiden år efter år. Även i fråga örn de
två övriga av ovannämnda konkurser har konkursdomaren uraktlåtit att
effektivt inskrida mot förvaltaren för att bringa konkurserna till slut inom
skälig tid. Vad konkursdomaren i berörda avseende ligger till last beträffande
samtliga ifrågavarande konkurser synes mig innebära sådan försummelse,
att den icke kan undgå beivran.

Det bör framhållas, att icke blott borgenärerna utan även gäldenären
har stort intresse av att konkurs bringas till slut utan onödigt dröjsmål.
Gäldenärens intresse härav är icke allenast av ekonomisk art. Jag vill i
detta sammanhang erinra om att den, som är i konkurstillstånd, icke må
utöva valrätt vid val till riksdagens andra kammare eller kommunal rösträtt.
Till ledning vid röstlängds upprättande skall av domaren på landet
och rådhusrätten i stad årligen till röstlängdsupprättaren meddelas uppgift
å de personer, vilka uppnått eller under kalenderåret uppnå en ålder av
23 år och den 10 juni på grund av vid rätten anhängig konkurs äro i konkurstillstånd.

På grund av den försummelse i tjänsten, vartill enligt det ovan sagda
Hedman i egenskap av konkursdomare gjort sig skyldig, uppdrog jag åt
advokatfiskalen att ställa Hedman under åtal inför hovrätten.

Svea hovrätt yttrade i utslag den 13 december 194.0 följande.

Handlingarna i målet utvisa, att Larssons den 31 maj 1940 avslutade
konkurs kunnat avslutas åtminstone under andra halvåret 1936 samt att

rättens ombudsman efter granskning av förvaltarberättelserna för åren
1936—1939 varje gång fäst konkursdomarens uppmärksamhet på, att konkursens
avslutande onödigtvis fördröjts. Det hade ålegat Hedman i egenskap
av konkursdomare att på verksamt sätt tillhålla förvaltaren att fullgöra
sina åligganden eller att skilja honom från befattningen. Jämväl i fråga
örn de båda övriga anmärkta konkurserna har, på sätt rättens ombudsman
vid särskilda tillfällen framhållit för konkursdomaren, onödigt dröjsmål med
konkursernas avslutande förekommit, och särskilt med hänsyn till de försummelser,
som förvaltaren låtit komma sig till last beträffande Larssons
konkurs, hade Hedman haft anledning att verksamt ingripa mot förvaltaren
också beträffande dessa konkurser. Även om Hedman före J. 0:s ingripande,
utöver vad konkursdagboken utvisar, muntligen anmodat rättens
ombudsman och förvaltaren att vidtaga åtgärder för konkursernas snara
avslutande, hava dessa framställningar visat sig ej vara ägnade att medföra
åsyftad verkan. Genom sin uraktlåtenhet att i envar av de tre konkurserna
mot förvaltaren vidtaga sådana åtgärder som varit av omständigheterna
påkallade till påskyndande av konkursernas avslutande har Hedman i utövningen
av konkursdomarämbetet visat försummelse av beskaffenhet att
för honom medföra ansvar. Hovrätten prövar förty, jämlikt 25 kap. 17 §
och 4 kap. 1 § strafflagen, lagligt döma Hedman för vad han sålunda låtit
komma sig till last att utgiva 8 dagsböter, varje dagsbot bestämd till 20
kronor.

6. Dröjsmål med avslutande av konkurs.

Sedan jag vid granskning av konkursdomarens i Boteå tingslag dagbok
funnit, att en år 1927 anhängiggjord konkurs icke avslutats förrän år 1937,
lät jag från konkursdomaren infordra handlingarna till denna konkurs. Vid
därefter företagen granskning av dessa handlingar inhämtade jag bland
annat följande.

Den 15 januari 1927 försattes torparen Adolf Wiklund i Prästmon i
konkurs. Till rättens ombudsman i konkursen förordnades landsfiskalen
Oscar L. Ohlsson och till förvaltare landsfiskalen Per Wiktor Glad.

Enligt den med anledning av konkursen upprättade bouppteckningen
uppgick värdet av tillgångarna, däri inräknad fast egendom till ett värde
av 2,200 kronor, till 2,785 kronor. Skulderna uppgingo till 5,504 kronor
42 öre. I konkursen bevakades sammanlagt åtta fordringar.

Sedan Ohlsson avlidit, förordnades den 14 juni 1927 dåvarande landsfogden
i Västernorrlands län Sune Påhlman till rättens ombudsman.

Den 22 december 1927 fastställde häradsrätten arvoden åt förvaltaren
och rättens ombudsman.

Enligt en av förvaltaren avgiven berättelse, dagtecknad den 20 september
1928, hade boets lösa och fasta egendom försålts för 1,050 kronor. Boets
utgifter, huvudsakligen konkurskostnader, hade uppgått till 824 kronor
60 öre. Behållningen därutöver hade under rubriken ”Utdelning” fördelats
med 14 kronor 4 öre för bevakade kronoutskylder och med 211 kronor
36 öre till en borgenär, som bevakat fordran med förmånsrätt.

I skrivelse den 5 september 1929 anmodade förste notarien W. Boman
konkursförvaltaren att inkomma med av rättens ombudsman granskad
berättelse enligt 56 § konkurslagen.

Till svar därå meddelade förvaltaren, att slutredovisning och utdelningsförslag
upprättats och tillsänts rättens ombudsman redan under år 1928.

Enligt anteckning i konkursdagboken meddelade förvaltaren den 4 april
1935 på förfrågan, att Påhlman — vilken år 1932 förordnats till häradsskrivare
i Västbo fögderi av Jönköpings län — trots upprepade tillsägelser
ej vidtagit de åtgärder med avseende å slututdelningsförslaget, som omförmälas
i 129 § konkurslagen.

Med anledning därav avlät konkursdomaren samma dag till Påhlman en
skrivelse, så lydande:

”Enligt konkursdagboken för Boteå tingslag är Ni Rättens ombudsman
i torparen Adolf Wiklunds i Prästmon konkurs, vilken började den 15
januari 1927 men, såvitt dagboken utvisar, ännu ej avslutats. Vid förfrågan
har förvaltaren i konkursen landsfiskalen Per Wiktor Glad i Sollefteå
meddelat att han redan under år 1928 upprättat och för vederbörlig
åtgärd till Eder översänt förslag till slututdelning samt slutredovisning i
konkursen men att därefter, honom veterligen, från Eder sida icke vidtagits
någon åtgärd med avseende å redovisningen och utdelningsförslaget.
I anledning härav får jag härmed anmoda Eder att omedelbart vidtaga de
enligt 129 och 189 §§ konkurslagen på Eder såsom Rättens ombudsman
i konkursen ankommande åtgärder.”

Beträffande tiden därefter finnes i konkursdagboken under rubriken
”Vidtagna åtgärder m. m.” följande antecknat:

”1936 jan. 15 Meddelade förvaltaren att R. O. trots anmaningar ej vidtagit
åtgärd för avslutande.

1937 » Upprepade anmaningar till R. O. att avsluta konk.

sept. 20 Inkom fr. R. O. statistik samt tidningar.”

Enligt dagboken upphörde konkursen den 15 augusti 1937 genom slututdelning.

På anmodan att hit insända kvartalsräkningar med tillhörande bankbesked,
som kunde hava avlämnats i konkursen, meddelade Påhlman, att
han trots letande bland sina gamla papper icke kunnat finna några kvartalsräkningar
jämte bankbesked. Huruvida han mottagit några sådana

vore han icke säker på. Att han icke avkrävt förvaltaren sådana holle han
för troligt, då han under sin tjänstetid i Norrland ofta i andra tjänsteärenden
sammanträffat med förvaltaren och på så sätt följt konkursens gång.

Som Påhlman trots upprepade tillsägelser från konkursdomaren och förvaltaren
ej förrän år 1937 vidtagit på honom såsom rättens ombudsman
ankommande åtgärder jämlikt 129 och 189 §§ konkurslagen, anmodade
jag Påhlman att till mig inkomma med förklaring.

I avgivet yttrande anförde Påhlman, att han erkände sina i handlingarna
omnämnda försummelser och underkastade sig det ansvar, som därför
kunde komma att åläggas honom. För fullständighetens skull ville Påhlman
meddela, att han mottagit förordnandet såsom rättens ombudsman
efter avlidne landsfiskalen Ohlsson för att därigenom tillförsäkra dennes
änka hela det arvode, som kunde tillerkännas rättens ombudsman. Själv
hade Påhlman icke tillgodogjort sig någon del av detta arvode. Det syntes
vara betydelselöst, huruvida Påhlman före sin år 1932 skedda avflyttning
från Härnösand erhållit någon påminnelse örn avslutande av konkursen,
men han kunde i varje fall icke erinra sig någon sådan.

I en till landsfogden i Jönköpings län avlåten skrivelse anförde jag, efter
att hava redogjort för innehållet i 128, 129 och 189 §§ konkurslagen,
följande.

Av handlingarna i förevarande ärende framgår, att under år 1928 förvaltaren
i Wiklunds konkurs till Påhlman såsom rättens ombudsman överlämnat
slutredovisning och förslag till slututdelning. Det hade därefter
ålegat Påhlman att skyndsamt vidtaga de på honom i nämnda egenskap
jämlikt 129 och 189 §§ konkurslagen ankommande åtgärder, som erfordrats
för konkursens avslutande. Denna sin plikt fullgjorde Påhlman emellertid
icke och vill det synas som om konkursen från Påhlmans sida helt
och hållet fallit i glömska, med påföljd att konkursen år efter år förblev
oavslutad. Konkursdomaren har därefter i skrivelse den 4 april 1935 fäst
Påhlmans uppmärksamhet på saken samt anmodat Påhlman att omedelbart
vidtaga erforderliga åtgärder för konkursens bringande till slut. Trots
denna och ytterligare anmaningar har Påhlman dröjt ända till augusti
1937 med konkursens avslutande. Det arbete, som härför krävts, torde
hava varit ringa.

Redan det dröjsmål, som Påhlman låtit komma sig till last innan han
mottog konkursdomarens skrivelse av den 4 april 1935, är icke försvarbart.
Den fortsatta försummelse, vartill Påhlman därefter gjort sig skyldig,
är givetvis ännu mindre ursäktlig. I fråga örn skada, som kan upp -

komma genom onödigt dröjsmål med avslutande av konkurs, må framhållas,
att den icke är av allenast ekonomisk art. Jag erinrar örn att den,
som är i konkurstillstånd, icke må utöva rösträtt vid val till riksdagens
andra kammare eller kommunal rösträtt.

Då Påhlman genom sin påtalade försummelse att inom rimlig tid vidtaga
på honom såsom rättens ombudsman ankommande åtgärder för avslutande
av Wiklunds konkurs gjort sig skyldig till tjänstefel av beskaffenhet
att böra beivras, uppdrog jag åt landsfogden att vid vederbörlig
domstol ställa Påhlman under åtal för vad han i berörda hänseende låtit
komma sig till last.

Östbo tingslags häradsrätt, varest åtalet anhängiggjordes, yttrade i utslag
den 26 augusti 1940 följande.

På grund av Påhlmans erkännande samt med stöd av 25 kap. 17 och
22 §§ strafflagen dömer häradsrätten Påhlman att för vad i målet lagts
honom till last böta 10 dagsböter, envar örn 10 kronor.

Häradsrättens utslag har vunnit laga kraft.

7. Försummelse av rättens ombudsman i konkurser att införskaffa

och till konkursdomaren överlämna förvaltarberättelser m. m.

Vid granskning av konkursdomarens i Karlstad hit infordrade dagbok
jämte akterna och andra handlingar till vissa däri upptagna konkurser
gjordes i en härstädes upprättad promemoria vissa anmärkningar i fråga
om dessa konkurser.

Över innehållet i promemorian avgav rättens ombudsman i konkurserna,
stadsfogden A. Ellwén, på anmodan av mig yttrande.

Av handlingarna i ärendet framgår bland annat följande.

Den 1 december 1937 försattes dödsboet efter Dagny Emelia Mellqvist i
konkurs. Till förvaltare utsågs advokaten Folke Adelsohn. Konkursen upphörde
den 9 januari 1939 genom framläggande av förslag till utdelning.

I promemorian anmärktes beträffande denna konkurs bland annat, att
rättsstatistiska uppgifter inkommit till konkursdomaren den 12 januari
1940 eller omkring ett år efter konkursens avslutande samt att bland rättens
ombudsmans hit insända handlingar icke fanns kvartalsräkning enligt
58 § konkurslagen för tredje kvartalet 1938.

I sitt yttrande anförde Ellwén beträffande förstnämnda anmärkning,
att i fråga örn konkursstatistikens avlämnande en felaktig praxis tillämpats
av honom, i det att han samlat statistiska uppgifter avseende olika
konkurser, i vilka han varit rättens ombudsman, och en gång om året

nämligen i början av januari överlämnat nämnda uppgifter till konkursdomaren.
För framtiden skulle Ellwén emellertid avlämna statistik särskilt
för varje konkurs, så snart konkursen avslutats. Beträffande anmärkningen
rörande utebliven kvartalsräkning för tredje kvartalet 1938 anförde
Ellwén, att slutredovisning i konkursen inkommit till honom den 23 december
1938. Då Ellwén avkrävt förvaltaren räkning för tredje kvartalet
1938, hade denne upplyst, att slutredovisning komme att avgivas inom den
närmaste tiden. Det hade visserligen dröjt något med redovisningen, men
konkursen hade likväl avslutats i mycket god tid efter att hava pågått endast
obetydligt mera än ett år.

Den 1 september 1937 försattes köpmannen Knut Henry Strid i konkurs.
Till förvaltare utsågs Adelsohn. Konkursen upphörde den 21 juni
1939 genom slutredovisning utan utdelning.

I promemorian antecknades, att berättelse enligt 56 § konkurslagen för
första halvåret 1938 inkommit till konkursdomaren först den 13 oktober
1938. Berättelser för andra halvåret 1937 och andra halvåret 1938 saknades.
För tiden den 1 juli 1938—den 22 april 1939 hade avgivits endast
en räkning jämlikt 58 § konkurslagen, alltså icke räkning för varje kvartal.
Rättsstatistiska uppgifter hade inkommit till konkursdomaren den 12
januari 1940, ehuru konkursen upphört redan i juni 1939.

I sitt yttrande vitsordade Ellwén riktigheten av anmärkningarna i promemorian
samt anförde vidare: Även örn icke skriftliga berättelser enligt
56 § konkurslagen å föreskrivna tider avgivits, hade Ellwén av förvaltaren
muntligen hållits noga underrättad örn konkursens förlopp, varför det
varit för Ellwén väl bekant, att konkursens avslutande varit beroende av
särskilt två omständigheter, nämligen dels svårigheten att finna köpare
till konkursboets varulager, bestående av diverse cykeldelar, och dels svårigheter
för utbekommandet av vissa boets utestående fordringar samt
återtagning i vissa fall av mot avbetalningskontrakt försålda velocipeder.

Den 19 februari 1934 blev Värmlands Nya Andelsslakteriförening u.p.a.
försatt i konkurs. Till förvaltare förordnades advokaten Pontus Blomberg
och godsägaren Petrus Johansson. Sedan Blomberg avlidit, förordnades
den 21 december 1938 advokaten Fritz Helmer till förvaltare i Blombergs
ställe.

Rörande denna konkurs anmärktes i promemorian bland annat följande.

Den första berättelsen enligt 56 § konkurslagen hade inkommit till konkursdomaren
den 12 november 1937, sedan konkursen pågått inemot fyra
år. Nästa berättelse hade inkommit först den 13 oktober 1938 och den
följande berättelsen först den 21 juni 1939. Berättelse för första halvaret
1939 saknades.

Räkning jämlikt 58 § konkurslagen hade avgivits den 24 april 1937
för hela år 1936 och alltså icke kvartalsvis inom föreskriven tid. Även för

tiden den 1 april—den 30 september 1937 hade endast en sådan räkning
avgivits, dagtecknad den 12 november 1937. Vid räkningarna för tiden
före andra kvartalet 1937 funnos icke fogade bankbesked rörande större
delen av de enligt uppgift i bank då innestående medel. Vid de tre första
kvartalsräkningarna för år 1939 fanns icke fogat något bankbesked eller
annan handling, som styrkte att på checkräkning i Aktiebolaget Jordbrukarbanken
innestått de medel, 2,862 kronor 51 öre, som i räkningarna
angivits.

Å sparkasseräkning hade boet medel insatta å ett flertal olika motböcker,
exempelvis den 30 juni 1939 sex med en sammanlagd behållning enligt
kvar talsräkningen av 23,088 kronor 12 öre. Beträffande insättningarna å
sparkasseräkningarna hade vid kvartalsräkningarna från och med andra
kvartalet 1937 fogats avskrifter av anteckningarna i motböckerna. Dessa
avskrifter voro icke dagtecknade och handlingarna innehöllo ingen uppgift
om att avskrifterna omfattade anteckningarna i motböckerna till och med
den tidrymd vederbörande kvartalsräkning avsåg. Vid granskning av berörda
avskrifter mot kvartalsräkningarna borde i vissa fall bristande överensstämmelse
hava uppmärksammats och föranlett anmärkning samt krav
på straffränta. Enligt kvartalsräkningen den 31 december 1938 skulle sålunda
i Aktiebolaget Jordbrukarbanken å sparkasseräkning nr 3771 innestå
1,446 kronor 8 öre. Avskriften av bankboken visade emellertid, att då å
räkningen innestått allenast 771 kronor 8 öre. Enligt kvartalsräkningen
den 31 mars 1939 skulle å samma bankräkning innestå 1,716 kronor
10 öre. Avskriften av bankboken visade emellertid, att då innestått allenast
771 kronor 8 öre eller samma belopp som den 31 december 1938. Den
30 juni 1939 utvisade kvartalsräkningen en behållning å samma bankräkning
av 2,618 kronor 69 öre men avskriften av bankboken allenast
2,516 kronor 10 öre. Samma var förhållandet den 30 september 1939.
Först den 30 november 1939 hade summan 2,618 kronor 69 öre nåtts. Av
dessa uppgifter syntes framgå, att kvartalsräkningarna avlämnats först
efter långt dröjsmål.

Enligt vad kvartalsräkningarna från och med andra halvåret 1935 utvisade
hade av boets behållning över 900 kronor redovisats såsom innestående
hos förvaltaren Blomberg, som avlidit år 1938. Från och med den
1 april 1937 hade enligt kvartalsräkningarna av boets behållning 500
kronor redovisats såsom innestående hos förvaltaren Johansson.

I anledning av innehållet i promemorian anförde Elhvén: Anmärkningarna
rörande avgivandet av berättelser jämlikt 56 § och räkningar jämte
bankbesked jämlikt 58 § konkurslagen vore riktiga. De personer, som vidimerat
vid kvartalsräkningarna fogade avskrifter av bankräkningarna, vore
eller hade varit anställda som kontorsbiträden hos advokatfirman Blomberg
& Granqvist. Någon granskning av bankböckerna i original mot kvar -

talsräkningarna hade i denna konkurs icke av Ellwén företagits. Beträffande
sista kvartalet hade Ellwén emellertid fordrat och även bekommit
av banken bestyrkta avskrifter av bankräkningarna. Beträffande felaktigheterna
i sparkasseräkningen nr 3771 hade Ellwén vid granskning av
räkningen för sista kvartalet 1938 och tillhörande avskrifter av bankböcker
av förvaltaren blivit upplyst om att ett visst belopp, tillkommande konkursboet,
av misstag blivit insatt på advokatfirmans bankkonto men efter
upptäckten återförts till konkursboets räkenskaper (bankräkning). Den
ifrågavarande kvartalsräkningen hade icke inkommit till Ellwén i rätt
tid utan först den 14 maj 1939 efter särskilda erinringar från hans sida.
För övrigt ville Ellwén beträffande såväl detta som förhållandet att konkursen
dragit långt ut på tiden hänvisa till en av konkursförvaltaren Helmer
avgiven förklaring, som bifogades. Vad anginge förutvarande förvaltaren
Blomberg, så hade Ellwén för honom hyst det allra största förtroende
och Ellwén medgåve, att detta i viss mån bidragit till att han icke skriftligen
hos konkursdomaren gjort anmälan örn dröjsmålen med avgivandet av
berättelser och räkningar. Att Ellwén emellertid icke låtit sig nöja utan
gjort påstötningar hos Blomberg framginge av att han den 19 februari och
den 2 augusti 1937 avlåtit skrivelser till Blomberg med påminnelser. Även
vid andra tillfällen och på annat sätt hade Ellwén avfordrat Blomberg de
ifrågavarande handlingarna, som han varje gång lovat expediera utan att
likväl så blivit förhållandet förrän efter det avsevärd tid förflutit. Vad anginge
de konkursboets medel, som, på sätt i promemorian framhållits, icke
innestått i bank utan innehafts av förvaltarna, hade Ellwén för avsikt
att av förvaltarna fordra ränta i blivande slutredovisning.

Vid yttrandet var fogad en av Helmer avgiven förklaring, däri denne
bland annat anförde följande: Helmer hade förordnats till förvaltare i konkursen
den 21 december 1938 och ansåge sig sakna anledning att ingå på
de förhållanden, som avsåge tiden före nämnda dag. I fråga om den bristande
överensstämmelsen i bankboken nr 3771 per den 31 december 1938
och till den 30 november 1939 kunde framhållas, att vid av Helmer
verkställd kontroll i samband med bokslutet för 1939 hade konstaterats,
att ett belopp å 675 kronor utgörande av konkursboet tidigare förskjutna
skiljedomskostnader, vilka sedermera i samband med exekutiva åtgärder
influtit, felaktigt bokförts på annat konto. På grund därav hade gjorts en
överföring under april månad å ifrågavarande bankbok. Under hösten 1939
hade verkställts särskild revision av konkursboets räkenskaper, därvid
nämnda förhållande konstaterats, och återstående belopp 102 kronor 59 öre
hade tillförts ifrågavarande bankkonto. På grund av den nödvändiggjorda
kontrollen av bokföringen hade avgivandet av kvartalsräkningar uppskjutits
tills förhållandena klarlagts. Då Helmer ansett det riktigast att konkursboets
bokföring bleve genomgående fullt korrekt, hade kvartalsräk -

ningarna uppgjorts senare utan hänsynstagande till att motsvarande belopp
icke tillförts konkursboets särskilda räkningar. Det vore sålunda riktigt,
att kvartalsräkningarna avlämnats för sent, men hade detta delvis
berott på att Helmer önskat fullt klarlägga konkursboets ställning innan
han avgav kvartalsräkningar. I fråga om de av Blomberg och Johansson
innehållna beloppen hänvisade Helmer till att innehållandet skett långt före
den tidpunkt då Helmer tillträtt förvaltarskapet. Emellertid syntes det
fullt försvarbart, att ett i förhållande till konkursens storlek och det omfattande
arbetet relativt obetydligt belopp uttagits såsom förskott. Det
hade givetvis varit möjligt för förvaltarna att exempelvis sedan konkursboets
fastigheter realiserats begära fastställelse av arvoden för förvaltning
av fastigheterna. Dessa arvoden hade med säkerhet överstigit de belopp,
som här vore i fråga. Helmer hade även konstaterat, att Blomberg fört
ett flertal rättegångar för boets räkning, samtliga med gynnsamt resultat,
därvid konkursboet tillerkänts ersättning för rättegångskostnader med
vissa belopp. Dessa belopp hade Blomberg icke tillgodofört sig utan konkursboet.
Under angivna förhållande hade icke synts Helmer nödigt att
vid övertagande av förvaltningen påfordra, att Blombergs dödsbo och Johansson
skulle återbetala några belopp. Anledningen till att konkursen
ännu icke kunnat avslutas hade varit den tidsödande indrivningen av enligt
slakteriföreningens stadgar bestämda skadeståndsbelopp för underlåten
leverans. Vid denna indrivning hade Helmer ansett sig skyldig dels att tillse
att samtliga medlemmar i föreningen, omkring 350, drabbats lika och
dels att för stora kostnader icke åsamkats dem. Stadgarnas bestämmelser
vore ganska hårda och hade i flera fall lett till mindre tilltalande resultat.
Dessa förhållanden hade gjort, att avvecklingen dragit ut på tiden.

Den 29 mars 1935 försattes handelsbolaget under finna Eriksson &
Larsson i konkurs. Till förvaltare förordnades advokaten Thor Loodin.
Konkursen upphörde den 12 maj 1939 genom framläggande av utdelningsförslag.

Beträffande denna konkurs antecknades i promemorian bland annat, att
endast en berättelse enligt 56 § hade inkommit (den 19 mars 1937), varjämte
två förklaringar inkommit i anledning av anmärkningar från borgenär
i konkursen. Rättsstatistiska uppgifter hade inkommit först den 12
januari 1940, ehuru konkursen upphört redan den 12 maj 1939. Endast två
kvartalsräkningar hade avlämnats men icke varit åtföljda av bankbesked.
Konkursens avslutande syntes i onödan hava fördröjts. Indrivningen av
boets fordringar hade tagit oskäligt lång tid i anspråk. Sedan indrivningen
äntligen skett och arvoden åt rättens ombudsman och förvaltaren därefter
fastställts den 14 november 1938, hade slutredovisning icke framlagts
förrän den 12 maj 1939.

I sitt yttrande vitsordade Ellwén riktigheten av anmärkningarna i fråga

om avlämnandet av berättelser enligt 56 § och kvartalsräkningar enligt
58 § konkurslagen. Konkursförvaltaren Loodin hade emellertid vid upprepade
tillfällen av Ellwén uppmanats att inkomma med felande berättelser,
kvartalsräkningar och bankbesked utan att han likväl ställt sig
uppmaningarna till efterrättelse i vidare mån än som framginge av remisshandlingarna.
Ellwén hade vid ett tillfälle eller den 28 oktober 1938 personligen
tagit del av förvaltarens kassabok och bankböcker. Samtalsvis
hade förhållandet även framförts till konkursdomaren, därvid frågan om
utlysande av borgenärssammanträde jämlikt 80 § konkurslagen förts på
tal. Med hänsyn till att Loodin under senare delen av år 1938 på grund
av sjukdom tidvis vistats å annan ort och efter samråd med hans kollega,
Adelsohn, hade emellertid ytterligare rådrum ansetts böra lämnas för att
man örn möjligt skulle kunna få konkursen avslutad utan att behöva föranstalta
om utseende av ny förvaltare.

Stadskassören Gustaf Nilsson samt dödsboet efter hans hustru Elsa
Agnes Fredrika Nilsson blevo den 3 juli 1937 försatta i konkurs. Loodin
förordnades till förvaltare i konkursen.

Under de tre år konkursen pågått hade inkommit endast en berättelse
enligt 56 § konkurslagen, nämligen den 8 juni 1939. I denna berättelse
uppgav Loodin, att han redan den 18 oktober 1937 sålt konkursboets lösegendom
samt att en boet tillhörig fastighet sålts å exekutiv auktion den
22 december 1937. Beträffande orsaken till att konkursen ännu ej avslutats
anförde Loodin, att då Loodin omhändertagit boet, hade det visat
sig att konkursgäldenären innehade ett låst kassafack å stadskassörskontoret.
Loodin hade fått upplysning om att facket finge öppnas endast i
närvaro av representanter för stadens drätselkammare. Trots upprepade
framställningar hade icke något sammanträffande mellan Loodin och ledamöter
av drätselkammaren kommit till stånd. Då Loodin sökt erhålla nyckeln
till facket, hade han fått till svar, att landsfogden omhändertagit
den. Nyckeln hade emellertid ej kunnat återfinnas. Sedan Loodin numera
genom upplysningar av gäldenären och från annat håll konstaterat, att
några handlingar av ekonomiskt värde knappast funnes i facket, komme
Loodin att omedelbart avsluta konkursen.

I den härstädes upprättade promemorian anmärktes, förutom att endast
en halvårsberättelse inkommit, att allenast två redovisningar enligt
58 § konkurslagen avgivits, nämligen den 7 juni 1939 och den 7 januari
1940. Inga bankbesked hade bifogats. Konkursens avslutande syntes i
onödan hava fördröjts.

I sitt yttrande, som var dagtecknat den 21 maj 1940, vitsordade Ellwén
riktigheten till alla delar av de gjorda anmärkningarna samt anförde vidare:
Ellwén hade emellertid vid flera tillfällen allvarligt tillhållit Loodin
att inkomma med felande berättelser och kvartalsräkningar jämte bank -

4 — Justitieombudsmannens embetsberättelse till 19^1 urs riksdag•

besked. Likaledes hade Ellwén upprepade gånger uppmanat Loodin att
vidtaga åtgärder för konkursens avslutande. Ehuru Loodin senast för något
mera än en vecka sedan uttryckligen lovat att under sistlidna veckan
uppgöra och inkomma med slutredovisning och utdelningsförslag, hade så
icke skett. Som skäl för dröjsmålet med konkursens avslutande hade Loodin
på sista tiden framhållit ökad och stor arbetsbörda i advokatverksamheten
på grund av att hans kollega blivit inkallad till beredskapst jänstgöring.
Då emellertid ett dylikt skäl för konkursens uppehållande hädanefter
icke kunde av Ellwén godtagas, hade Ellwén samtidigt med yttrandets
avgivande gjort skriftlig anmälan till konkursdomaren om förhållandet.
Ellwén hade bestämt sig för att framdeles vid infordrandet av berättelser
enligt 56 § eller räkningar med bankbesked enligt 58 § konkurslagen
använda sig av skriftliga förelägganden samt att, örn infordrade
handlingar likväl icke inkomme efter skälig frist, örn förhållandet göra
skriftlig anmälan till konkursdomaren.

I en till landsfogden i Värmlands län avlåten skrivelse anförde jag, efter
att hava redogjort för hithörande bestämmelser i ämnet, följande.

Av vad i detta ärende förekommit framgår att, ehuru förvaltarna i de
fyra senast omförmälda konkurserna i stor utsträckning försummat att till
Ellwén såsom rättens ombudsman i konkurserna avgiva halvårsberättelser
enligt 56 § konkurslagen, Ellwén icke vidtagit några effektiva åtgärder för
införskaffande av de felande berättelserna. Det har varit fråga icke endast
om dröjsmål med berättelsers avlämnande, utan i många fall hava berättelser
helt och hållet uteblivit för det ena halvåret efter det andra. Det må
härutinnan framhållas, att i andelsslakteriföreningens konkurs den första
berättelsen enligt 56 § avgivits först sedan konkursen pågått inemot fyra
år. I handelsbolagets konkurs liksom ock i Nilssons konkurs har endast
en berättelse jämlikt 56 § avgivits, ehuru konkurserna pågått fyra respektive
tre år. Ellwén har visserligen uppgivit, att han muntligen och i ett pär
fall även skriftligen anmodat förvaltarna att avlämna berättelser. Då
dessa anmaningar icke efterkommits, har Ellwén emellertid icke vidtagit
mera effektiva åtgärder för att erhålla berättelserna. Ellwén borde hava
gjort formlig anmälan om saken hos konkursdomaren. Då Ellwén till ursäkt
åberopat, att han hyst förtroende för förvaltaren eller att förvaltaren
hållit honom underrättad om konkursens förlopp, må härtill anmärkas, att
berättelse enligt 56 § konkurslagen är avsedd icke endast för rättens ombudsman
utan även för konkursdomaren och de enskilda sakägarna. Genom
att icke inom rimlig tid införskaffa och till konkursdomaren avlämna
berättelser från förvaltarna i nämnda konkurser har Ellwén gjort sig skyl -

dig till uppenbar försummelse i utövningen av sitt uppdrag såsom rättens
ombudsman.

Av utredningen har jämväl framgått, att Ellwén såvitt angår ifrågavarande
fem konkurser försummat att tillse, att vad i 58 § konkurslagen
stadgas örn avlämnande av kvartalsräkningar och bankbesked behörigen
iakttagits. Ofta har dröjsmål med avlämnandet ägt rum och i många fall
hava nämnda handlingar helt uteblivit. Beträffande de vid vissa kvartalsräkningar
fogade uppgifterna om vederbörande konkursbos bankräkningar
må vidare anmärkas, att Ellwén godtagit desamma, ehuru de icke innefattat
av banken till riktigheten bestyrkta uppgifter å under kvartalet
gjorda insättningar och uttagningar. Genom sin försummelse att tillse, att
kvartalsräkningar och bankbesked behörigen avlämnats, har Ellwén blivit
i avsaknad av nämnda för kontrollen över förvaltningen av konkursboens
medel erforderliga handlingar. Ellwén ovetande har förvaltare kunnat
underlåta att för konkursbos räkning i bank insätta boets för löpande utgifter
icke erforderliga medel. I vilken mån sådan underlåtenhet förekommit
är en fråga, som härstädes icke blivit föremål för noggrann utredning.
En sådan har varit omöjliggjord redan på grund av det förhållandet, att
handlingarna delvis äro ofullständiga. Jag erinrar emellertid om vad som
blivit upplyst beträffande insättning å andelsslakteriföreningens konkursbos
bankräkning nr 3771 samt örn de belopp, som redovisats såsom innestående
hos förvaltarna i samma konkurs. Någon rätt att innehålla dessa
medel hava förvaltarna icke haft. Härvid må erinras örn stadgandet i
86 § konkurslagen, att arvode ej må uppbäras av förvaltare förrän han
avgivit slutredovisning för sin förvaltning. I detta fall hade slutredovisning
icke avgivits och hade icke ens arvoden at förvaltarna fastställts. Vid
sådant förhållande hade det ålegat Ellwén att tillhälla förvaltarna att insätta
medlen ifråga å någon boets bankräkning, därvid även skolat tillses
att för den tid medlen obehörigen innehållits straffränta efter atta procent
erlagts. Att Ellwén nu, sedan saken påtalats, förklarat sig skola fordra
ränta vid blivande slutredovisning kan ej lända honom till ursäkt.

Beträffande Nilssons konkurs har ett anmärkningsvärt dröjsmål med
konkursens avslutande ägt rum. Det förhållande, som i den i juni 1939
avgivna berättelsen angavs såsom orsak till dröjsmålet med konkursens
avveckling, hade icke kunnat motivera det långa dröjsmål, som redan då
förelupit. Trots att förvaltaren i nämnda berättelse utlovat, att konkursen
omedelbart skulle avslutas, hade detta ännu i maj 1940 icke skett. Jag
erinrar örn att boets såväl fasta som lösa egendom realiserats redan år
1937. Trots att konkursen i onödan dragit ut på tiden år efter år har
Ellwén inskränkt sig till att ”upprepade gånger” uppmana förvaltaren att
vidtaga åtgärder för konkursens avslutande, vilka uppmaningar icke beaktades.
Först samtidigt med avgivande av yttrande till mig i detta Ören -

de har Ellwén om förhållandet gjort skriftlig anmälan till konkursdomaren.
Genom att icke tidigare energiskt ingripa mot förvaltaren för att framtvinga
konkursens avslutande har Ellwén gjort sig skyldig till försummelse
såsom rättens ombudsman. Att onödigt dröjsmål undvikes är ett
intresse icke blott för borgenärerna utan även för gäldenären. Jag vill
härutinnan erinra om att den, som är i konkurstillstånd, icke må utöva
valrätt vid val till riksdagens andra kammare eller kommunal rösträtt.

Beträffande slutligen expedieringen av de rättsstatistiska uppgifterna
rörande konkurserna må erinras, att enligt gällande bestämmelser sådana
uppgifter skola av rättens ombudsman i varje konkurs inom fjorton dagar
efter konkursens upphörande i två exemplar avlämnas till konkursdomaren.
Såsom av utredningen framgår hava de rättsstatistiska uppgifterna
rörande urarvakonkursen efter Dagny Emelia Mellqvist samt Strids och
handelsbolagets konkurser av Ellwén avlämnats till konkursdomaren först
sedan avsevärd tid, i ett fall mer än ett år, förflutit från det konkurserna
upphört. Genom de sålunda förelupna dröjsmålen har Ellwén såsom rättens
ombudsman gjort sig skyldig till ytterligare försummelse.

Vad Ellwén enligt det ovan anförda låtit komma sig till last såsom
rättens ombudsman fann jag innefatta sådan försumlighet, att den icke
borde undgå beivran. Jag uppdrog därför åt landsfogden att vid vederbörlig
domstol i laga ordning anhängiggöra och utföra åtal mot Ellwén för
tjänstefel i omförmälda hänseenden.

I skrivelsen till landsfogden anmärkte jag därjämte, att enligt hit insänt
utdrag ur kassabok i Nilssons konkurs den 7 februari 1940 utbetalats till
rättens ombudsman 175 kronor såsom ”arvode att utgå ur lös egendom
enl. utslag 15/1”. Då slutredovisning i konkursen då ännu icke avgivits,
hade rättens ombudsman, därest han vid nämnda tidpunkt uppburit arvode,
överträtt den i ämnet meddelade bestämmelsen i 86 § konkurslagen.
Utredning därutinnan borde äga rum. I handelsbolagets konkurs hade den
26 november 1938 från boets sparkasseräkning hos Aktiebolaget Göteborgs
Bank uttagits ett belopp av 1,919 kronor 30 öre. Vartill dessa medel använts
framginge icke av härstädes befintliga handlingar. Utredning borde
förebringas, huruvida Ellwén såsom rättens ombudsman uppburit honom
tillkommande arvode i konkursen innan slutredovisning avgivits. Även beträffande
urarvakonkursen efter Dagny Emelia Mellqvist och Strids konkurs
borde en motsvarande undersökning ske. Skulle det befinnas, att Ellwén
i nu berörda avseende handlat i strid mot 86 § konkurslagen, borde
ansvarsyrkandet utsträckas att omfatta jämväl detta hans förfarande.

Efter verkställd utredning i sist berörda hänseende yrkade landsfogden
vid rådhusrätten i Karlstad enligt stämning ansvar å Ellwén för det han

1) icke tillsett, att berättelser jämlikt 56 § konkurslagen avlämnats eller
avlämnats i rätt tid till honom, varigenom sådana berättelser ej heller kommit
konkursdomaren tillhanda, i Strids, andelsslakteriföreningens, handelsbolagets
och Nilssons konkurser;

2) icke övervakat, att förvaltarna till honom avlämnat eller i rätt tid
avlämnat räkningar och bankbesked jämlikt 58 § konkurslagen i urarvakonkursen
efter Dagny Emelia Mellqvist samt i Strids, andelsslakteriföreningens,
handelsbolagets och Nilssons konkurser;

3) i andelsslakteriföreningens konkurs i vissa fall icke tillhållit förvaltarna
att insätta medel å boets bankräkningar, ej heller tillsett att i
dessa fall straffränta erlagts;

4) underlåtit att vidtaga nödiga åtgärder för förvaltningens bringande
till slut i Nilssons konkurs;

5) ej i rätt tid till konkursdomaren avlämnat rättsstatistiska uppgifter
beträffande urarvakonkursen efter Dagny Emelia Mellqvist samt Strids
och handelsbolagets konkurser; samt

6) obehörigen uppburit arvode, innan slutredovisning avgivits, i urarvakonkursen
efter Dagny Emelia Mellqvist samt i Nilssons och handelsbolagets
konkurser.

I utslag den 11 november 1940 yttrade rådhusrätten följande.

I målet måste anses utrett, att Ellwén i egenskap av rättens ombudsman
i nedan angivna konkurser gjort sig skyldig till försummelse och oförstånd
därutinnan,

1) att han icke tillsett, att berättelser jämlikt 56 § konkurslagen samt
räkningar och bankbesked jämlikt 58 § konkurslagen av förvaltarna för
varje tidsperiod avlämnats eller i rätt tid avlämnats i de under punkterna
1 och 2 i stämningen omförmälda konkurserna och ej heller behörigen
anmält förvaltarnas försummelser till konkursdomaren,

2) att han i andelsslakteriföreningens konkurs låtit förvaltarna Blomberg
och Johansson av konkursboets medel innehålla större belopp än som kan
antagas hava varit erforderligt till bestridande av löpande utgifter,

3) samt att han uppburit arvode i de under punkt 6 i stämningen omförmälda
konkurserna, innan slutredovisning avgivits.

Väl får i målet anses utrett, att Ellwén förfarit felaktigt med avseende
å de under punkt 5 i stämningen omförmälda rättsstatistiska uppgifterna,
men med hänsyn till i målet upplysta omständigheter bör denna felaktighet
icke för Ellwén medföra ansvar.

I målet kan icke anses styrkt, att Ellwén gjort sig skyldig till försummelse
i det under punkt 4 i stämningen omförmälda hänseendet.

På grund av det anförda prövar rådhusrätten rättvist i så måtto bifalla
åklagarens i målet förda talan, att Ellwén dömes jämlikt 25 kap. 17 och

22 §§ strafflagen, jämförda med 4 kap. 1 och 2 §§ samma lag, för vad ovan
under 1)—3) lagts honom till last att utgiva 15 dagsböter om 15 kronor.

Rådhusrättens utslag har vunnit laga kraft.

8. Försummelse av rättens ombudsman i konkurs att ingripa mot
förvaltare, som underlåtit avgiva kvartalsräkningar och i
den omfattning som vederbort insätta konkursboets
medel i bank för boets räkning.

Sedan jag vid granskning av konkursdomarens i Västmanlands östra
domsaga den 28 mars 1940 på anmodan hit insända konkursdagbok jämte
akterna till vissa däri upptagna konkurser inhämtat bland annat, att arrendatorn
Reimer Adamsson i Tärna den 3 april 1937 försatts i konkurs, i
vilken konkurs till rättens ombudsman förordnats landsfiskalen Axel Ericson
och till förvaltare advokaten Gunnar Serrander i Sala, uppdrog jag åt
sekreteraren å justitieombudsmansexpeditionen att från Ericson införskaffa
de kvartalsräkningar jämte bankbesked, som jämlikt 58 § konkurslagen
kunde hava avlämnats i nämnda konkurs, vilken ännu icke avslutats.

I skrivelse till Ericson den 6 april 1940 anhöll därefter sekreteraren om
översändande av omförmälda handlingar. Då denna begäran icke efterkoms,
anhöll sekreteraren i skrivelse till Ericson den 16 april, att handlingarna
snarast måtte sändas. Då handlingarna det oaktat ännu den 20
april icke inkommit, begärde sekreteraren i skrivelse sistnämnda dag meddelande
omgående rörande anledningen därtill.

Härpå meddelade Ericson i en den 20 april dagtecknad skrivelse, som
inkom till justitieombudsmansexpeditionen den 22 april, att kvartalsräkningarna
snarast skulle översändas och att dröjsmålet berott på omhänderhavda
taxeringsuppdrag.

Vid telefonsamtal med mig den 23 april medgav förvaltaren, att han
icke under konkursen avlämnat kvartalsräkningar och bankbesked men
att han hoppades kunna överlämna desamma till Ericson inom de närmaste
dagarna.

Med skrivelse den 26 april översände därefter Ericson till justitieombudsmansexpeditionen
ifrågavarande handlingar.

De hit insända kvartalsräkningarna, vilka alla torde hava upprättats i
anledning av den genom min sekreterare framförda rekvisitionen, avsågo
samtliga kvartal från konkursens början till och med första kvartalet 1940.
Vid räkningarna voro fogade bankbesked från två olika banker, i vilka
konkursboet haft medel insatta. Dessa bankbesked, av vilka den ena bankens
voro dagtecknade den 24 april 1940 och den andra bankens jämväl

syntes vara nyligen utfärdade, innehöllo uppgifter allenast om boets tillgodohavande
vid utgången av varje kvartal från det räkning i banken
öppnats.

Vid jämförelse mellan kvartalsräkningarna och bankbeskeden befanns,
att i fråga om insättandet av konkursboets medel i bank föreskrifterna i
58 § konkurslagen blivit i betydande omfattning åsidosatta såsom närmare
framgår av följande sammanställning:

tredje	kvartalet	1937 .....	Boets behållning vid de olika kvartalens slut enligt kvartals-räkningarna. ....... 2,606:88	Medel innestående å boets bankräkningar vid de olika kvar-talens slut.
fjärde	»	» .....	....... 2,654:25	—: —
första	»	1938 .....	....... 5,819:76	2,000: —
andra	»	» .....	....... 6,466:22	4,234: 81
tredje	»	» .....	....... 6,411:37	12,884: 86
fjärde	»	» .....	....... 7,420:01	9,519: 69
första	»	1939 .....	....... 7,370:01	10,719: 69
andra	»	» .....	....... 7,160:01	4,719: 69
tredje	»	» .....	....... 7,010:01	4,569: 69
fjärde	»	» .....	....... 6,414:20	6,330: 77
första	»	1940 .....	....... 6,800:05	9,510: 77.

Sedan anmärkningar bland annat i ovanberörda hänseenden upptagits
i en härstädes upprättad promemoria, däri jämväl påpekades att Ericson
rörande anledningen till dröjsmålet med handlingarnas insändande till
J. O. icke meddelat den verkliga orsaken utan i stället såsom skäl föreburit
omhänderhavda taxeringsuppdrag, anmodades Ericson att inkomma
med förklaring.

I ett den 15 maj 1940 hit inkommet yttrande anförde Ericson följande.

Då skrivelsen den 6 april 1940 kommit Ericson till handa, hade densamma
på för honom oförklarligt sätt under pågående taxeringsarbete
blivit undanlagd. Först efter andra skrivelsens ankomst hade Ericson satt
sig i förbindelse med förvaltaren, som lovat ombestyra utredning och översända
begärda rapporter. Ericson hade vid besök i Sala tagit del av räkenskaper
och bankböcker och följt konkursen. Ericson vidginge emellertid,
att han icke helt följt konkurslagens föreskrifter, men han skulle för framtiden
bättre utöva tillsyn över förvaltningen av de konkurser, vari han
vore rättens ombudsman.

Sedan jag därefter anmodat Ericson att skyndsamt inkomma med fullständigt
yttrande rörande bland annat det förhållandet, att i fråga örn in -

sättning i bank föreskrifterna i 58 § konkurslagen blivit i viss mån åsidosatta,
överlämnade och åberopade Ericson i denna del ett av Serrander avgivet
yttrande, däri Serrander anförde följande: Det vore riktigt, att samtliga
medel icke å konkursboets räkning insatts i bank. Serrander kunde
dock med säkerhet påstå, att de medel, som icke insatts å konkursboets
bankräkningar, insatts och innestått på bank fastän å Serranders egen
räkning. Sedan de först i konkursen influtna medlen insatts i bank, hade
Serrander själv konstaterat, att de innestodo å bankräkning i hans namn.
Han hade gjort en blyertsanteckning i bankboken ifråga i avsikt att rätta
till saken, men tyvärr måste Serrander hava glömt detta, och någon rättelse
hade sålunda icke kommit till stånd.

I en till landsfogden i Västmanlands län avlåten skrivelse anförde jag,
efter att hava redogjort för hithörande bestämmelser i konkurslagen, följande.

Av utredningen i detta ärende framgår, att förvaltaren i här ifrågavarande
konkurs, Serrander, under hela den tid av tre år, som konkursen
före mitt ingripande i saken pågått, uraktlåtit att avgiva i 58 § konkurslagen
föreskrivna kvartalsräkningar med bankbesked. Ehuru Ericson såsom
rättens ombudsman i första hand bort hålla tillsyn över att förvaltaren
noggrant iakttog de föreskrifter, som meddelats för möjliggörande av kontroll,
har nyssnämnda förhållande fått fortgå år efter år utan att Ericson
vidtagit åtgärder för införskaffande av sagda handlingar.

Såsom framgår av ovanintagna sammanställning har förvaltaren i stor
utsträckning underlåtit att insätta konkursboets medel i bank för boets
räkning. Att de sålunda av förvaltaren innehållna medlen icke erfordrats
för bestridande av löpande utgifter framgår tydligt vid granskning av kvartalsräkningarna
och har sådant skäl för innehållandet ej heller påståtts av
förvaltaren. Medlen ifråga hava enligt förvaltarens uppgift innestått å hans
egen bankräkning. I verkligheten har förvaltarens försumlighet i nu berörda
avseende omfattat större belopp än sammanställningen utvisar, enär
bland inkomsterna i kvartalsräkningarna icke, såsom bort ske, upptagits
några räntor. De redovisade behållningarna utgöras därför allenast av de
belopp, varmed övriga inkomster överskjutit utgifterna. I de såsom innestående
å boets bankräkningar angivna penningbeloppen ingå däremot
icke blott de belopp, varmed gjorda insättningar överstigit gjorda uttagningar,
utan även upplupna räntor. För den tid medel obehörigen innehållits
av förvaltaren har han icke erlagt straffränta såsom i 58 § konkurslagen
föreskrives. Däremot har han vid slutet av fyra olika kvartal å boets
bankräkningar haft innestående medel utöver vad där rätteligen skolat

innestå, ett förhållande som även det visar att boets medelsförvaltning icke
omhänderhafts med erforderlig reda och omsorg, med påföljd att obehörig
sammanblandning av boets medel och andra av förvaltaren disponerade
medel ägt rum.

Trots det nu anförda har Ericson icke ingripit mot förvaltaren för
att åstadkomma rättelse, ehuru han enligt egen uppgift följt konkursen
och vid besök hos förvaltaren tagit del av räkenskaper och bankböcker.
Jag vill även framhålla, att Ericson i påskrifter å förvaltarberättelser upprepade
gånger meddelat konkursdomaren, att anledning till anmärkning
mot förvaltaren saknades. Härav måste den slutsatsen dragas, att om
Ericson tagit del av boets räkenskaper och bankböcker, denna åtgärd skett
på ett sätt, som ur kontrollsynpunkt saknat värde. Det må för övrigt anmärkas,
att kvartalsräkningar jämte bankbesked skola avlämnas även i
händelse rättens ombudsman i annan ordning än genom nämnda handlingar
gör sig underrättad örn boets inkomster och utgifter samt bankräkningar.
Kvartalsräkningarna skola av ombudsmannen även hållas tillgängliga för
borgenärerna och gäldenären.

De försummelser Ericson enligt vad jag ovan angivit låtit komma sig
till last i fråga om tillsynen över boets medelsförvaltning syntes mig vara
av sådan beskaffenhet, att de icke borde lämnas utan beivran. Jag uppdrog
alltså åt landsfogden att vid vederbörlig domstol i laga ordning anhängiggöra
och utföra åtal mot Ericson såsom rättens ombudsman för
tjänstefel i nu berörda hänseende. Jag framhöll därvid såsom en försvårande
omständighet, att Ericson icke omedelbart velat uppgiva den verkliga
orsaken till att de av mig begärda kvartalsräkningarna och bankbeskeden
icke kunde hit översändas, utan såsom skäl härför anfört att han
varit upptagen av särskilt arbete.

Av utredningen i de delar, som här ovan icke återgivits, framgick, att
Ericson i fråga om insändandet av halvårsberättelser enligt 56 § konkurslagen
gjort sig skyldig till dröjsmål, varför konkursdomaren vid flera tillfällen
måst anmoda Ericson att inkomma med berättelse. Då Ericson
skyndsamt efterkommit dessa anmaningar och dröjsmålen icke varit långvariga,
fann jag emellertid Ericsons försummelse i detta avseende icke
vara av beskaffenhet att böra föranleda åtal.

Västmanlands östra domsagas häradsrätt, varest åtalet anhängiggjordes,
yttrade i utslag den 19 november 1940 följande.

I målet är utrett, att — ehuru förvaltaren i Adamssons vid häradsrätten
den 3 april 1937 anhängiggjorda konkurs gjort sig skyldig till försummelser
bland annat genom att han i stor utsträckning underlåtit att
insätta konkursboets medel i bank för boets räkning samt genom att han

icke före ingripande av J. O. till Ericson såsom rättens ombudsman i konkursen
inlämnat räkningar jämlikt 58 § konkurslagen — Ericson dock uraktlåtit
att vidtaga de av förvaltarens försumlighet betingade åtgärder.
Med anledning därav prövar häradsrätten lagligt döma Ericson jämlikt
25 kap. 17 och 22 §§ strafflagen för visad vårdslöshet och försumlighet
som rättens ombudsman att utgiva 20 dagsböter å 5 kronor.

Häradsrättens utslag har vunnit laga kraft.

9. Försummelse av rättens ombudsman att öva tillsyn över
konkursbos medelsförvaltning.

Vid granskning av konkursdomarens i Söderhamn den 19 juni 1940 på
min anmodan hit insända konkursdagbok jämte akterna till vissa däri
upptagna konkurser fann jag anledning till anmärkningar i fråga örn fru
Anna Katarina Johanssons med firma A. Johanssons kolimport konkurs,
vilken börjat den 10 juli 1935 och avslutats den 1 februari 1940.

Anmärkningarna upptogos i en promemoria, vilken remitterades för yttrande
till landsfiskalen John Nordlander i egenskap av rättens ombudsman
i konkursen.

Promemorian, däri till en början anmärktes att utredningen av konkursboet
icke syntes hava bedrivits med erforderlig skyndsamhet och att vissa
halvårsberättelser enligt 56 § konkurslagen inkommit för sent, innehöll såvitt
nu är i fråga följande.

De av förvaltarna i konkursen, stadsfogden Niels Nielsen och advokaten
Torsten Gullström, avgivna kvartalsräkningarna hade icke varit åtföljda
av bankbesked. De i slutredovisningen redovisade ränteposterna, tillhopa
176 kronor 79 öre, syntes anmärkningsvärt låga. Därest konkursboets medel
icke i den utsträckning som vederbort innestått i bank för boets räkning,
borde Nordlander förklara, varför han ej ingripit. — Enligt kvartalsräkningen
för andra kvartalet 1939 hade som utgift uppförts ”Förvaltaren,
förskott å arvode 1,500:—”.

I avgivet yttrande anförde Nordlander bland annat följande.

Bankbesked hade nu avfordrats konkursförvaltarna och hade då Nielsen,
som numera vore andre rådman vid konkursdomstolen och som omhänderhaft
konkursboets medelsförvaltning, förklarat att influtna medel icke
blivit insatta i bank förrän i början av oktober 1939 och att bankbesked
fördenskull icke kunde avlämnas för tiden därförut. Då Nordlander mottog
förordnandet såsom rättens ombudsman i konkursen den 28 november
1936, hade stadsfiskal Pehr Waernmark varit rättens ombudsman i kon -

kursen från dennas början. Nordlander hade därför ansett sannolikt, att
Waernmark godkänt den bank, i vilken konkursboets medel skulle insättas,
och att förvaltarna i följd därav icke ansett behövligt inhämta
Nordlanders förnyade godkännande. Då Nordlander från förvaltarna per
post mottagit första kvartalsräkningen över boets inkomster och utgifter
och konstaterat, att bankbesked icke bifogats räkningen, hade Nordlander
ämnat sätta sig i förbindelse med dem för infordrande av sadant besked.
Denna tillämnade åtgärd hade emellertid icke kommit till utförande,
vilket förhållande till huvudsaklig del finge tillskrivas den omständigheten,
att Nordlanders arbetsbörda såsom landsfiskal varit och allt fortfarande
vore synnerligen stor. Beträffande den i slutredovisningsräkningen redovisade
räntan hade Nordlander, då de vid redovisningsräkningen fogade
verifikationerna och andra handlingar varit av betydande omfattning och
granskningen av de under konkurstiden förda räkenskaperna varit synnerligen
tidsödande och besvärlig, troligen förbisett att närmare ingå på
granskning av den redovisade räntan. Vid bedömandet av denna hade
Nordlander sannolikt utgått från det antagandet, att räntan beräknats
efter den låga räntesats av omkring en halv procent, som under de
senaste åren utgått å medel insatta å uppsägningsräkning. Beträffande
den i kvartalsräkningen för andra kvartalet 1939 upptagna posten Förvaltaren,
förskott å arvode 1,500:—” hade Nordlander muntligen gjort
anmärkning till konkursförvaltarna under framhållande att arvode i enlighet
med stadgandet i 86 § konkurslagen ej finge uppbäras förrän de avgivit
slutredovisning för förvaltningen av boet. På grund av vad han sålunda
anfört hemställde Nordlander, att J. O. måtte låta bero vid vad i saken
förevarit.

Från kvartalsräkningarna antecknades, att behållningen i boet utgjort
vid utgången av tredje kvartalet 1936 9,325 kronor 98 öre, vid 1936 års
slut 8,265 kronor 53 öre, vid 1937 års slut 7,856 kronor 3 öre och vid 1938
års slut samma belopp samt den 30 september 1939 7,256 kronor 3 öre
eller, örn det i förskott uppburna förvaltararvodet medräknas, 8,756 kronor
3 öre.

Enligt av Skandinaviska Banken Aktiebolag den 14 oktober 1939 utfärdade
bevis innestodo å sparkasseräkning för konkursboet sagda dag
4,000 kronor och hade samma dag å uppsägningsräkning för boet insatts
2,864 kronor 82 öre.

I en till landsfogden i Gävleborgs län avlåten skrivelse anförde jag därefter
följande.

Beträffande här ifrågavarande konkurs hava av boets behållning inga
medel insatts i bank för boets räkning förrän i oktober 1939. Därförut hava
under mer än tre år förvaltarna eller den av dem, som omhänderhaft
medelsförvaltningen, innehaft stora boet tillhöriga penningbelopp utan att
göra dessa räntebärande i bank för boets räkning. Det hade givetvis ålegat
Nordlander såsom rättens ombudsman att ingripa mot förvaltarna för att
åstadkomma rättelse, därvid han tillika skolat tillse, att för den tid medel
obehörigen innehållits straffränta erlagts jämlikt bestämmelsen därom i
58 § konkurslagen. Den straffränta förvaltarna rätteligen skulle hava erlagt
torde kunna beräknas till ett belopp, som närmar sig 2,000 kronor.
Att Nordlander icke ägnat medelsförvaltningen erforderligt intresse framgår
tydligt därav, att ehuru kvartalsräkningarna år efter år icke varit
åtföljda av bankbesked, Nordlander uraktlåtit att avfordra förvaltarna
sådana besked. Genom sin underlåtenhet att vidtaga några åtgärder för
införskaffande av nämnda för kontrollerandet av medelsförvaltningen erforderliga
handlingar har Nordlander visat en betänklig försumlighet i utövandet
av sitt uppdrag som rättens ombudsman.

Av utredningen i ärendet har vidare framgått, att förvaltarna eller i
allt fall den ene av dem under andra kvartalet 1939 mot stadgandet i 86 §
konkurslagen uppburit förskott a arvode innan de avgivit slutredovisning
för sin förvaltning. Arvoden till förvaltarna bestämdes av rätten först den
30 oktober 1939 och slutredovisning avlämnades först i mitten av januari
1940. Nordlander har uppgivit, att han muntligen gjort anmärkning mot
förvaltarnas förfarande i nämnda hänseende. Då denna anmärkning emellertid
icke medförde rättelse, hade Nordlander omedelbart bort vidtaga
mera effektiva åtgärder mot förvaltarna, eventuellt genom att anmäla förhållandet
för konkursdomaren. I stället har Nordlander, då förvaltarna
lämnade hans anmärkning utan avseende, låtit sig härmed nöja.

De försummelser Nordlander enligt det ovan anförda gjort sig skyldig
till i fråga örn den honom såsom rättens ombudsman åvilande tillsynen
över medelsförvaltningen syntes mig vara av sådan beskaffenhet, att de
icke borde lämnas utan beivran. Jag uppdrog därför åt landsfogden att
vid vederbörlig domstol i laga ordning anhängiggöra och utföra åtal mot
Nordlander för tjänstefel i omförmälda hänseenden.

Ala tingslags häradsrätt, varest åtalet anhängiggjordes, yttrade i utslag
den 21 november 1940 följande.

Enär genom Nordlanders av vad i målet förekommit styrkta erkännande
är utrett, att sedan förvaltarna i ifrågavarande konkurs dels uraktlåtit
att i enlighet med föreskrifter därom i konkurslagen insätta till konkursboet
influtna medel i bank och dels mot stadgande i samma lag uppburit

förskott å arvode innan de avgivit slutredovisning för sin förvaltning,
Nordlander i sin egenskap av rättens ombudsman i konkursen underlåtit
att vidtaga erforderliga åtgärder för att vinna rättelse i nämnda hänseenden,
alltså och då Nordlander därigenom visat försumlighet i utövandet av
sitt uppdrag såsom rättens ombudsman, prövar häradsrätten rättvist döma
Nordlander att, jämlikt 25 kap. 17 § strafflagen, för försummelse i tjänsten
böta 10 dagsböter, vardera om 8 kronor.

Häradsrättens utslag har vunnit laga kraft.

10. Försummelse av rättens ombudsman i konkurser att verksamt
ingripa mot förvaltare i anledning av dels dröjsmål med
slutförandet av konkurs och dels underlåtenhet att i
den omfattning som vederbort hålla konkursbos
medel insatta i bank.

Den 5 december 1939 verkställde jag inspektion å Stockholms läns
västra domsagas kansli. Sedan därvid konkursdagboken och akterna till
de vid häradsrätten då anhängiga konkurserna granskats, antecknades i
det vid inspektionen förda protokollet bland annat följande.

I urarvakonkursen efter förre arrendatorn Karl Albin Lindersson från
Lotteräng i Vallentuna, vilken konkurs börjat den 9 januari 1937, hade
konkursförvaltaren landsfiskalen Harald Ekqvist i berättelse (enligt 55 §
konkurslagen) av den 5 juli 1937 meddelat bland annat, att boets inre
lösegendom utgjordes allenast av bohag nödvändigt för änkan och barnen,
varför det icke försålts, att den yttre lösegendomen försålts genom
offentlig auktion den 29 januari 1937, varvid, sedan omkostnaderna guldits,
influtit 2,124 kronor 52 öre, att några andra tillgångar att realisera
icke funnes i boet samt att konkursen vore klar att avslutas, sedan vissa
mellanhavanden med firmor, som haft äganderättsförbehåll beträffande en
del varor, slutförts och arvodena till förvaltaren och rättens ombudsman
bestämts. — I berättelse av den 14 januari 1938 hade förvaltaren meddelat,
att en borgenär i konkursen begärt undersökning i anledning av att det
försports att bröder till den avlidne avhämtat viss lösegendom, vilken
kunde tänkas hava rätteligen bort ingå i konkursboet och till vilken bröderna
i varje fall bort styrka äganderätt, ävensom att undersökning i anledning
härav påginge, vilket föranlett dröjsmål med konkursens avslutande.
— I berättelse av den 11 juli 1938 hade förvaltaren anfört följande:
Sedan den föregående berättelsen upprättats, hade fråga uppkommit,
huruvida konkursboet vore ägare till en häst, som arrendatorn Gottfrid
Lindersson i Örsta, under uppgift att hästen vore hans, avhiimtat innan

bouppteckning upprättades. Gottfrid Lindersson hade lovat inkomma med
handlingar till styrkande av sin äganderätt. Dessa handlingar förväntades
inom de närmaste dagarna och vore konkursen därefter klar för avslutande.
— I en den 14 januari 1939 dagtecknad berättelse hade förvaltaren
meddelat att, enär Gottfrid Lindersson trots påstötningar icke inkommit
med handlingar till styrkande av sin påstådda äganderätt till hästen, stämning
måste uttagas å Gottfrid Lindersson. — I berättelse av den 14 juli
1939 hade förvaltaren anfört, att stämning utfärdats å Gottfrid Lindersson
med yrkande att han måtte styrka sin äganderätt till hästen, att Gottfrid
Lindersson vid målets förekomst vid rätten företett olika intyg till
styrkande av sin äganderätt, att målet i anledning därav nedlagts samt
att konkursen kunde avslutas, när arvoden blivit fastställda.

Ansökan örn fastställande av arvoden hade inkommit den 31 oktober
1939 och behandlats av häradsrätten den 23 november 1939.

Rättens ombudsman i denna såväl som i andra vid häradsrätten anhängiga
konkurser var advokaten Henning Westrin i Stockholm.

Jag framhöll vid inspektionen, att konkursen bort kunna avslutas för
länge sedan. Boets egendom hade ju sålts på auktion redan den 29 januari
1937, d. v. s. under konkursens första månad. Sedan dess hade nära tre
år förflutit. Därest rättegång mot Gottfrid Lindersson ansetts påkallad,
borde man icke, såsom nu skett, dröjt i åratal med att anhängiggöra densamma.

Sedan jag till Westrin remitterat transumt av inspektionsprotokollet
med anmodan till Westrin att till mig inkomma med yttrande samt därvid
bifoga de i konkursen avgivna kvartalsräkningarna jämte eventuellt
därtill hörande bankbesked, anförde Westrin, med överlämnande av begärda
handlingar, följande.

Ifrågavarande konkurs hade avslutats den 30 december 1939 genom
framläggande av förslag till slututdelning. Enligt detta förslag hade den
redovisade behållningen, 408 kronor 54 öre, tillagts Axel Lundén i Norrviken,
som ägt fordran med förmånsrätt enligt 17 kap. 6 § handelsbaden
till ett belopp av 1,100 kronor. I förskottsutdelning hade Lundén enligt
kvitto den 25 maj 1937 erhållit 350 kronor. Såsom J. O. anmärkt hade
konkursen bort kunna avslutas långt tidigare än som skett. Westrin hade
också flerfaldiga gånger, åtminstone en gång varje kvartal från och med
tredje kvartalet 1937, uppmanat förvaltaren att vidtaga åtgärder för konkursens
avslutande. Sedan i berättelsen den 11 juli 1938 angivits återstå
allenast frågan, huruvida konkursboet vore ägare till en häst, som omhändertagits
av den avlidnes broder Gottfrid Lindersson, hade Westrin uppmanat
förvaltaren att utan dröjsmål slutföra detta ärende. Samtidigt hade
Westrin emellertid framhållit vikten av att grundlig utredning verkställdes

i ärendet, särskilt som borgenären Lundén vid samtal med Westrin bestämt
påstått, att hästen tillhörde konkursboet. Westrins påminnelser till
förvaltaren hade, såsom naturligt vore, mestadels skett per telefon. Endast
vid två tillfällen hade Westrin, såvitt han kunnat finna, avsänt skriftliga
påminnelser i fråga örn denna konkurs, nämligen den 27 april 1937,
då han infordrat rapport enligt 58 § konkurslagen, och den 22 februari
1939, då han anmodat förvaltaren att vidtaga snara åtgärder för avslutande
av konkursen. Oaktat konkursens utredning ej ombesörjts med tillbörlig
snabbhet, hade Westrin av olika anledningar ej ansett sig böra påyrka
förvaltarens skiljande från förvaltarskapet. Förvaltaren hade avstått
från att yrka ersättning för utredning och rättegång angående äganderätten
till ovan omförmälda häst.

Vid granskning av de överlämnade handlingarna befanns, att enligt en
av förvaltaren den 5 juli 1937 avgiven räkning för andra kvartalet samma
år konkursförvaltningen den 1 april 1937 erhållit redovisning för auktion
å lösegendom med 2,124 kronor 52 öre. Samma dag hade för boets räkning
utbetalats 167 kronor, varefter till Lundén den 22 maj utbetalats ovanberörda
350 kronor. Såsom behållning till nästa kvartal hade i räkningen
redovisats 1,604 kronor 52 öre.

Något till denna kvartalsräkning hörande bankbesked hade icke avlämnats
av förvaltaren. Ett av Westrin i anledning av remissen införskaffat
utdrag av konkursboets bankkonto utvisade emellertid, att å
checkräkning i Uplands Enskilda Bank Aktiebolag den 12 juni 1937 insatts
1,000 kronor. Någon ytterligare insättning å boets bankräkning hade
icke förekommit.

Westrin anförde härom, att den gjorda insättningen omfattat så stort
belopp, som beräknats ej behöva tagas i anspråk för bestridande av löpande
utgifter.

Vid de kvartalsräkningar, som avlämnats för tiden efter andra kvartalet
1937, hade endast i två fall fogats bankbesked. Enligt dessa hade uppgift
lämnats om boets tillgodohavande vid utgången av fjärde kvartalet
1938 respektive tredje kvartalet 1939.

Sedan jag vidare från konkursdomaren och Westrin införskaffat handlingarna
till vissa andra konkurser, i vilka Westrin varit rättens ombudsman,
blevo dessa handlingar härstädes föremål för granskning. Denna gav
anledning till vissa anmärkningar, som upptogos i en rörande granskningen
upprättad promemoria. Beträffande dennas innehåll avgav därefter Westrin
infordrat yttrande.

Angående dessa konkurser må här följande förhållanden beröras.

Handelsbolaget med juina A. T. Westerbergs Ejtr. E. & J. Westerberg
hade försatts i konkurs den 10 februari 1938. Konkursen, i vilken lands -

fiskalen G. Hasselhuhn varit förvaltare, hade avslutats den 21 februari
1939. Såvitt handlingarna utvisade hade konkursboets medel icke innestått
i bank för boets räkning. Sedan boets varulager sålts, hade däremot
enligt ett av Aktiebolaget Svenska Handelsbanken den 30 juni 1938 utfärdat
kvitto 4,000 kronor samma dag insatts å Hasselhuhns egen räkning
i banken.

Westrin anförde i sitt yttrande, att såsom av insättningskvittot framginge
konkursboets medel insatts å förvaltarens egen checkräkning. Såsom
motiv därför hade förvaltaren uppgivit, att medlen behövt tagas i anspråk
för bestridande av löpande utgifter.

Beträffande arrendatorn Vilhelm Forsells och hans hustru Amanda
Forsells konkurs, vilken börjat den 5 oktober 1935 och slutat den 20 september
1937 och i vilken Ekqvist varit förvaltare, antecknades, att bankbesked
ej funnos i vidare mån än att vid räkningen för andra kvartalet
1936 var fogat ett av Uplands Enskilda Bank Aktiebolag utfärdat bevis
örn insättning för konkursboets räkning av 748 kronor 95 öre den sista
dagen i kvartalet. Den första dagen i samma kvartal hade för å auktion
försåld egendom till boet redovisats 1,456 kronor 6 öre. Behållningen vid
kvartalets slut hade utgjort 1,268 kronor 74 öre.

Westrin anförde beträffande insättningen den 30 juni 1936 av 748 kronor
95 öre, att detta belopp utgjorde vad som beräknats återstå, sedan löpande
utgifter och förskottsutdelningar blivit utbetalda. Förvaltaren hade
verkställt sistnämnda utbetalningar senare än beräknat. Ingen ränta hade
redovisats av förvaltaren.

I arrendatorn Johan Erik Anderssons den 16 mars 1938 började och den
30 december 1939 avslutade konkurs, i vilken Ekqvist varit förvaltare,
hade vid räkningen för fjärde kvartalet 1938 fogats ett av Uplands Enskilda
Bank Aktiebolag den 31 december 1938 utfärdat checkräkningsbesked
av innehåll, att konkursboets fordran hos banken samma dag utgjorde
6,000 kronor jämte upplupen ränta, 6 kronor 88 öre. För första,
andra och tredje kvartalen 1939 saknades bankbesked.

Westrin medgav i sitt yttrande, att bankbesked icke bifogats kvartalsrapporterna
för år 1939. För kontrollering av konkursboets banktillgodohavande
hade därför förfrågningar gjorts i banken.

I en till förste stadsf iskalen i Stockholm avlåten skrivelse anförde jag
därefter följande.

Vad angår urarvakonkursen efter Karl Albin Lindersson synes det mig
uppenbart, att konkursen kunnat avslutas långt tidigare än som skett.
Detta har också medgivits av Westrin. I egenskap av rättens ombudsman

i konkursen har det ålegat honom att övervaka, att konkursen icke drog
för långt ut på tiden. Härutinnan har emellertid enligt min mening Westrin
eftersatt sin plikt. Westrin säger sig visserligen hava flera gånger uppmanat
förvaltaren att vidtaga åtgärder för konkursens avslutande. Dessa
anmaningar torde emellertid icke hava varit tillräckligt allvarliga. Da de
icke efterkommits, hade Westrin bort, med stöd av 80 § konkurslagen,
anmäla förhållandet för konkursdomaren. Genom försummelse i denna del
har Westrin gjort sig skyldig till tjänstefel såsom rättens ombudsman.

Av vad i ärendet förekommit har vidare framgått, att förvaltarna i ovan
omförmälda konkurser icke behörigen följt de i 58 § konkurslagen givna
föreskrifterna örn insättande av vederbörande konkursbos medel i bank
och örn avlämnande av bankbesked till rättens ombudsman. Förvaltarnas
härutinnan visade försumlighet synes i allmänhet icke hava föranlett ens
någon erinran från Westrins sida, än mindre någon anmälan till konkursdomaren.

I Linderssons konkurs har den 1 april 1937 influtit ett belopp av 2,124
kronor 52 öre, men först den 12 juni har förvaltaren härav insatt 1,000
kronor i bank för konkursboets räkning. Icke endast dröjsmålet med insättningen
är anmärkningsvärt utan även det förhållandet, att icke ytterligare
medel insatts. En granskning av kvartalsräkningarnas utgiftsposter
visar nämligen, att först långt senare några större utbetalningar förekommit.
I makarna Forsells konkurs har av den 1 april 1936 influtna auktionsmedel,
1,456 kronor 6 öre, icke något insatts i bank för boets räkning
förrän den 30 juni samma år. Av kvartalsräkningarna framgår för övrigt,
att även i detta fall liksom i Linderssons konkurs ytterligare medel bort insättas.
Särskilt anmärkningsvärt synes mig vara, att i handelsbolagets med
firma A. T. Westerbergs Eftr. E. & J. Westerberg konkurs någon insättning
i bank för boets räkning icke ägt rum. Westrin synes icke haft något
att erinra mot förvaltarens förfarande att å egen bankräkning av boets
medel insätta ett belopp av 4,000 kronor.

Ej i något fall har vederbörande förvaltare på grund av underlåtenhet
i fråga om medels insättande i bank fått erlägga i 58 § konkurslagen för
sådant fall föreskriven straffränta efter 8 procent. Att Westrin icke ägnat
medelsförvaltningen något egentligt intresse framgår bäst därav, att han
icke avfordrat förvaltarna bankbesked i de fall då sådana icke avlämnats,
ehuru kvartalsräkningarna utvisade att medel influtit, som överskridit
vad som skäligen kunnat erfordras för bestridande av löpande utgifter.
Westrin har alltså åsidosatt sin skyldighet att hålla noggrann uppsikt över
förvaltningen och därigenom visat försumlighet i sin befattning såsom
rättens ombudsman.

Jag uppdrog därför åt förste stadsfiskalen att föranstalta om åtal mot

5 — Justitieombudsmannens ämb et sberättelse till 1941 års riksdag.

Westrin inför Stockholms rådhusrätt för tjänstefel i ovan anmärkta hänseenden.

Stockholms rådhusrätt yttrade i utslag den 27 november 1940 följande.

Sedan dödsboet efter Karl Albin Lindersson den 9 januari 1937 vid
Stockholms läns västra domsagas häradsrätt försatts i konkurs och Westrin
i konkursen förordnats till rättens ombudsman, har konkursen —
ehuru boets tillgångar varit obetydliga och rättsförhållandena i konkursen
ej varit invecklade — avslutats först den 30 december 1939. Efter hållen
auktion å boets yttre lösegendom har den 1 april 1937 ett belopp av
2,124 kronor 52 öre influtit till konkursboet, varefter konkursförvaltaren
försummat att förrän den 12 juni samma år, då 1,000 kronor insatts, å
konkursboets räkning i bank insätta någon del av de influtna medlen.
Därefter har förvaltaren underlåtit dels att utom i två fall vid de till Westrin
ingivna kvartalsräkningarna över boets inkomster och utgifter foga
bankbesked, dels ock att gälda föreskriven ränta för den tid, varunder försummelse
att verkställa insättning förelupit. I handelsbolagets med firma
A. T. Westerbergs Eftr. E. & J. Westerberg den 10 februari 1938 vid häradsrätten
började och den 21 februari 1939 avslutade konkurs, vari Westrin
förordnats såsom rättens ombudsman, har konkursförvaltaren den
30 juni 1938, i stället för å konkursboets bankräkning, å egen räkning i
bank insatt konkursboet tillkommande medel om 4,000 kronor samt därefter,
utan att i berörda hänseende vidtaga rättelse, underlåtit att vid de
till Westrin ingivna kvartalsräkningarna foga vederbörliga bankbesked
ävensom att i föreskriven ordning gälda ränta å boets å hans räkning innestående
medel. Sedan Vilhelm Forsell och hans hustru Amanda Forsell
den 5 oktober 1935 vid häradsrätten försatts i konkurs och Westrin däri
förordnats till rättens ombudsman, har konkursförvaltaren försummat att
av de medel, 1,456 kronor 6 öre, som den 1 april 1936 influtit till konkursboet,
å boets räkning i bank insätta någon del förrän den 30 juni
1936, då 748 kronor 95 öre insatts å sådan räkning. Därefter har förvaltaren
underlåtit att vid avgivna kvartalsräkningar för tiden från utgången
av andra kvartalet 1936 till konkursens slut den 20 september 1937 foga
bankbesked ävensom att i föreskriven ordning gälda ränta för den tid,
varunder försummelse att å boets bankräkning insätta medel förelupit.
Slutligen har förvaltaren i Johan Erik Anderssons den 16 mars 1938 vid
häradsrätten började och den 30 december 1939 avslutade konkurs, vari
Westrin förordnats till rättens ombudsman, underlåtit att vid de till Westrin
avgivna kvartalsräkningarna för de första tre kvartalen år 1939 foga
bankbesked.

Westrin, som i sin egenskap av rättens ombudsman i konkurserna haft
att hålla noggrann uppsikt över förvaltningen i desamma, har i fråga örn

urarvakonkursen efter Lindersson underlåtit såväl att genom anmaning,
som kunnat förväntas leda till efterföljd, tillhålla konkursförvaltaren att
vidtaga erforderliga åtgärder för att bringa konkursen till ett snabbt slut
som ock att vid överlämnandet av förvaltarens halvårsberättelser till konkursdomaren
hos denne framställa anmärkning å det förelupna dröjsmålet
med konkursens avslutande. Vidare har Westrin uraktlåtit att vidtaga
erforderliga åtgärder för införskaffande av felande bankbesked i samtliga
de fyra konkurser, varom i målet är fråga. I fråga om Linderssons urarvakonkurs
och makarna Forsells konkurs har Westrin ytterligare underlåtit
tillse att av influtna medel så mycket som vederbort insatts å bankräkning.
Härjämte har Westrin försummat tillse, att de förenämnda handelsbolags
konkursbo tillkommande medlen insatts å boets egen bankräkning,
samt underlåtit att avkräva vederbörande förvaltare ränta i anledning av
att de i Linderssons urarvakonkurs och makarna Forsells konkurs verkställda
insättningarna å bankräkning skett för sent och till mindre belopp,
än som vederbort, och att medel tillkommande handelsbolagets konkursbo
insatts annorledes än å boets bankräkning. Genom sina omförmälda försummelser
har Westrin eftersatt den honom i egenskap av rättens ombudsman
åliggande skyldighet att hålla uppsikt över förvaltningen i de ifrågavarande
konkurserna. På nu anförda skäl prövar rådhusrätten rättvist,
jämlikt 25 kap. 17 § strafflagen, jämfört med 4 kap. 1 och 2 §§ samma
lag, döma Westrin, för det han i egenskap av rättens ombudsman i olika
konkurser gjort sig skyldig till försummelse i tjänsten, till ett gemensamt
straff av 12 dagsböter, varje dagsbot 25 kronor.

Över rådhusrättens utslag har Westrin anfört besvär i Svea hovrätt.
Målet är beroende på hovrättens prövning.

11. Försummelse av rättens ombudsman att verksamt ingripa mot
förvaltare, som i stor utsträckning underlåtit att hava konkursbos
medel insatta i bank för boets räkning och ej heller avlämnat
bankbesked enligt 58 § konkurslagen, m. m.

Vid granskning av konkursdomarens i Sundsvall hit infordrade konkursdagbok
jämte handlingarna till vissa däri upptagna konkurser gjordes i
härstädes upprättade promemorior en del anmärkningar i fråga örn dessa
konkurser.

Rörande de framställda anmärkningarna avgav rättens ombudsman i
konkurserna, poliskommissarien L. Bjurling, på anmodan av mig yttrande.

Av handlingarna i ärendet framgår bland annat följande.

I fråga örn köpmannen Nils Elof Nilssons den 24 maj 1939 började och
den 3 juli 1940 avslutade konkurs anmärktes, att de av förvaltaren, kam -

reraren P. S. Olsson, avgivna kvartalsräkningarna icke varit åtföljda av
bankbesked. Sådana syntes hava anskaffats först i anledning av J. 0:s infordrande
av desamma. Vidare anmärktes, att enligt kvartalsräkningarna
arvoden utbetalats den 29 december 1939 till förvaltaren med 2,500 kronor
och den 26 januari 1940 till Bjurling såsom rättens ombudsman med
800 kronor. Enär slutredovisning avgivits först den 11 maj 1940, hade
alltså föreskrifterna i 86 § konkurslagen åsidosatts.

I nu berörda delar anförde Bjurling följande: Då Bjurling personligen
väl kände förvaltaren och hade fullt förtroende till hans redbarhet och
solvens, hade Bjurling ej för varje kvartal infordrat bankbesked. Förvaltaren
hade för Bjurling vid något tillfälle uppvisat dylikt besked och i
övrigt hade Bjurling nöjt sig med att under konkursens lopp själv förvissa
sig örn kassaredogörelsernas riktighet. Bjurling komme emellertid hädanefter
alltid att för varje kvartal infordra bankbesked i samtliga konkurser.
Då alla förvaltningsåtgärder i konkursen avslutats redan i november 1939,
hade Bjurling med förvaltaren överenskommit att söka avsluta konkursen
under år 1939. Detta hade emellertid ej blivit möjligt på grund av sjukdomsfall
för förvaltaren. Han hade vid denna tidpunkt intagits för vård
å Sundsvalls lasarett. I början av januari 1940, då förvaltaren utskrivits
från lasarettet och någon tid varit i arbete, hade han för Bjurling omtalat,
att slutredovisningen vore klar och skulle ingivas vilken dag som helst.
Förvaltaren hade då själv uttagit sitt arvode och som skäl härför uppgivit,
att han velat, med hänsyn till vissa deklarationsförhållanden, få in
beloppet under bokföringsåret 1939. Arvodet skulle ej tillkomma förvaltaren
personligen utan Sundsvalls Köpmannaförening. Sedan rådhusrättens
fastställelse av arvodena vunnit laga kraft och då Bjurling trott, att slutredovisningen
skulle ingivas vilken dag som helst, hade Bjurling ansett,
att hinder ej heller mötte för honom att utkvittera sitt arvode. Han hade
därför gjort detta den 26 januari 1940. Ingivandet av slutredovisningen
hade emellertid blivit fördröjt till följd av att förvaltaren ånyo blivit sjuk.

På förfrågan lämnade förvaltaren Olsson följande upplysningar.

Olsson hade intagits å lasarettet i medio av december 1939 och utskrivits
därifrån i mitten av påföljande januari månad. Då arvoden i konkurser
icke tillfölle Olsson personligen utan Sundsvalls Köpmannaförening,
som avslutade sitt räkenskapsår per den 31 december, hade en tjänsteman
hos föreningen i slutet av december frågat Olsson, om icke arvodet
i Nilssons konkurs kunde, med hänsyn till den omedelbart förestående konkursavslutningen,
uttagas av konkursboet och bokföras i 1939 års räkenskaper
för föreningen. Enär Olsson vid denna tid förmodat, att han skulle
bliva frisk och kunna återtaga sitt arbete inom den allra närmaste tiden,
hade Olsson ansett, att hinder icke skulle föreligga att förfara på nämnda
sätt. Tyvärr hade Olsson efter utskrivandet från lasarettet i mitten av

januari icke kunnat återinträda i tjänsten och upptaga arbetet å kontoret,
utan hade Olsson nödgats till största delen ligga till sängs ända
fram till i mitten av maj. Fördröjandet av konkursens avslutande hade
således helt berott på Olssons fortlöpande sjukdom. Det arbete, i vilket
Olsson blivit i tillfälle deltaga på kontoret under första hälften av år
1940, hade varit ytterst begränsat.

Den 7 juni 1935 försattes förre sparbankskamreraren 7. Dahl i konkurs.
Till förvaltare förordnades stadsfogden B. C. Lundberg och advokaten
Ragnar Reimers. Lundberg avled den 14 april 1938. Sedan Reimers den
7 juni 1939 entledigats från uppdraget, förordnades advokaten C. F.
Hådding till förvaltare. Konkursen avslutades den 26 april 1940 genom
slututdelning.

Rörande denna konkurs framställdes samma anmärkning beträffande
bankbesked som rörande Nilssons konkurs och anmärktes därjämte, att
rättens ombudsman syntes icke hava övervakat, att boets medel i den
omfattning som skolat ske hållits insatta å boets bankräkning.

För utvisande i vilken omfattning förvaltaren Lundberg icke haft till
boet influtna medel insatta å nämnda bankräkning upprättades följande
tabell, angivande för olika kvartal dels boets behållning enligt kvartalsräkningarna
och dels boets å bankräkningen innestående medel.

		Behållning enl.	Saldo å check-
		kvartalsräkning	räkning inkl. ränta
1935	den 30/9 . .. .	387:53	403:23
	31/12 ...	. . . . 1,713: 64	1,397: 67
1936	den 31/3 ____	____ 5,211:83	4,397: 67
	30/6 ....	. . . 5,112:58	3,837: 67
	30/9 ____	. ... 4,811:93	3,491: 68
	31/12 ...	.. . . 4,794: 84	3,108: 08
1937	den 31/3 ____	. . . . 4,387: 53	2,758: 08
	30/6 ____	. . . . 4,147: 53	2,208: 08
	30/9 ____	. .. . 3,997: 53	2,108: 08
	31/12 ...	. ... 5,136:46	2,770: 43

Ehuru vid ingången av år 1938 alltså mer än 2,300 kronor av konkursboets
medel innestått hos förvaltaren samt boet under januari 1938 icke
haft några större utgifter, hade förvaltaren å checkräkningen uttagit den
10 januari 1,000 kronor och den 19 januari 125 kronor. Förstnämnda belopp
hade ånyo insatts den 29 januari.

I anledning av vad sålunda anmärkts anförde Bjurling: Förvaltaren
Lundberg hade varit väl känd för redbarhet och Bjurling hade ej haft
någon anledning betvivla hans solvens. Bjurling hade därför ej heller ansett
det nödvändigt infordra bankbesked för varje kvartalsredovisning. Då

Bjurling emellertid vid olika tillfällen observerat, att boets medel ej i full
utsträckning höllos insatta i bank, hade han påpekat detta för Lundberg,
som då uppgivit att han på grund av väntade utgifter för konkursboet
— rättegångskostnader m. m. — måste hava medel lätt tillgängliga. Under
år 1937 hade Lundberg ofta varit sjuk och det hade då varit svårt att
komma i förbindelse med honom. Han hade bland annat vistats i Stockholm,
där han opererats för en svårartad kräftsjukdom. Från sommaren
1937 till den 14 april 1938, då han avled till följd av nämnda sjukdom,
hade han varit sjuk så gott som hela tiden och en längre tid vårdats å
lasarettet i Sundsvall, där Bjurling besökt honom vid olika tillfällen och
gjort sig underrättad angående konkursen. Bjurling hade även tillfrågat
Lundberg, om han ansåge sig vara i stånd att fortfarande sköta förvaltarskapet
i konkursen och om han ej ansåge det lämpligt att avsäga sig detsamma,
så att ny förvaltare kunde utses. Lundberg hade bestämt motsatt
sig detta och ansett, att han mycket väl kunde sköta örn resterande
konkursärenden. På grund av Lundbergs mycket allvarliga sjukdom hade
Bjurling ej velat oroa honom och möjligen ytterligare förvärra hans tillstånd
genom att anmäla förhållandet hos konkursdomaren. Då Bjurling
emellertid märkt uttaget från banken den 10 januari 1938, hade Bjurling
lyckats förmå Lundberg att ånyo insätta beloppet ifråga.

I en till landsfogden i Västernorrlands län avlåten skrivelse anförde jag
därefter följande.

Av utredningen i förevarande ärende har framgått, att beträffande såväl
Nilssons som Dahls konkurser Bjurling försummat tillse, att vad i 58 §
konkurslagen stadgas om avlämnande av bankbesked behörigen iakttagits.

Vidare kan det läggas Bjurling till last, att han beträffande Dahls konkurs
underlåtit att vidtaga effektiva åtgärder i anledning av att förvaltaren
Lundberg i betydande utsträckning underlåtit att hava konkursboets
medel, i den mån de icke erfordrades för löpande utgifter, insatta i
bank för boets räkning. En jämförelse av kvartalsräkningarna med de
gjorda insättningarna å och uttagen från boets bankräkning giver för övrigt
vid handen, att Lundberg icke blott underlåtit att i den omfattning, som
bort förekomma, insätta influtna medel utan även uttagit insatta belopp,
som icke erfordrats för bestridande av några boets utgifter. Det förtjänar
påpekas, att de gjorda insättningarna skett å checkräkning och att medlen
alltså kunnat uttagas utan föregående uppsägning, varför det varit så
mycket mera opåkallat att på grund av väntade men icke omedelbart förestående
utgifter innehålla eller från checkräkningen uttaga medel. Vad
Lundberg anfört därom, att han för väntade utgifter måste hava medlen

lätt tillgängliga, har således ej utgjort något giltigt skäl för hans nu påtalade
förfarande.

Det hade givetvis ålegat Bjurling att förehålla Lundberg det lagstridiga
i hans handlande under uppmaning tillika att omedelbart å boets bankräkning
insätta de medel, som skolat där innestå, samt att erlägga föreskriven
straffränta. Anmaningen hade bort åtföljas av en förklaring att
Bjurling, därest hans tillsägelse icke efterföljdes, bleve nödsakad anmäla
förhållandet för konkursdomaren. Bjurling har emellertid icke handlat på
nu angivet sätt. Vad Bjurling till sitt försvar andragit rörande Lundbergs
sjukdom må väl vara förtjänt av visst beaktande såvitt angår tiden från
och med sommaren 1937. Men redan långt innan denna tid var skillnaden
mellan å ena sidan boets behållning enligt kvartalsräkningarna och å
andra sidan boets i bank innestående medel så stor, att Bjurling bort
ingripa mot Lundberg på sätt jag ovan angivit. Genom sin underlåtenhet
i nämnda hänseende har Bjurling eftersatt sin plikt såsom rättens ombudsman.

De stränga bestämmelser, som 58 § konkurslagen innehåller om förvaltares
skyldighet att inom en vecka efter det medel tillförts konkursboet
insätta desamma i bank för boets räkning, och den höga straffränta, som
föreskrivits för den händelse berörda skyldighet eftersättes, visa tydligt
vilken vikt lagstiftarna tillmätt frågan. Den viktigaste synpunkten torde
härvid icke hava varit, att konkursboet genom medlens insättande å en
boets bankräkning kommer i åtnjutande av ränta, utan syftet med bestämmelserna
lärer framför allt hava varit att åstadkomma ett avskiljande av
konkursboets medel från andra av förvaltaren disponerade medel. Det
ligger därför vikt uppå att föreskrifterna ifråga noggrant efterföljas och
detta även i de fall, vilka väl äro de ojämförligt flesta, då förvaltaren
allmänt anses vara en solvent och redbar person.

Slutligen har i ärendet framkommit, att i Nilssons konkurs såväl förvaltaren
som Bjurling i klar strid mot bestämmelsen i 86 § konkurslagen uppburit
arvode åtskilliga månader innan slutredovisning avgivits, förvaltaren
till och med innan rättens beslut i arvodesfrågan vunnit laga kraft. Det
skäl, som synes hava varit avgörande för förvaltaren — viss fördel i skattehänseende
därest arvodet uttoges under år 1939 — finner jag icke hava
inneburit giltig orsak att frångå lagens tydliga och välmotiverade bestämmelse.
Det hade ålegat Bjurling att tillhålla förvaltaren att återinsätta det
uppburna arvodesbeloppet å boets bankräkning. Detta har Bjurling uraktlåtit
och i stället även för egen del uttagit sitt arvode innan rätt därtill
förelegat. Den omständigheten, att Bjurling vid beloppets lyftande optimistiskt
räknat med att slutredovisningen snart skulle avgivas, kan väl anses
som en förmildrande omständighet, men förfarandet kan likväl ej lämnas
utan anmärkning. Vid bedömandet av vilken påföljd det skall medföra,

bör det betraktas i sammanhang med de försummelser, vartill Bjurling
enligt vad jag ovan utvecklat gjort sig skyldig.

Vad Bjurling enligt det förut sagda låtit komma sig till last syntes mig,
sammanlagt, innefatta tjänstefel av beskaffenhet att böra beivras. Jag uppdrog
därför åt landsfogden att vid vederbörlig domstol i laga ordning anhängiggöra
och utföra åtal mot Bjurling såsom rättens ombudsman för
tjänstefel i ovan anmärkta hänseenden.

Rådhusrätten i Sundsvall, varest åtalet anhängiggjordes, yttrade i utslag
den 29 november 19 ^0 följande.

Av utredningen i målet framgår, att Bjurling i sin egenskap av rättens
ombudsman i Nilssons och Dahls vid rådhusrätten anhängiga konkurser
dels i båda konkurserna försummat tillse, att vad i 58 § konkurslagen
stadgas örn avlämnande av bankbesked behörigen iakttagits, dels i Dahls
konkurs underlåtit att vidtaga effektiva åtgärder i anledning av att förvaltaren
Lundberg i betydande utsträckning underlåtit att hava konkursboets
medel, i den mån de icke erfordrades för löpande utgifter, insatta
i bank för boets räkning och dels i Nilssons konkurs mot stadgandet
i 86 § konkurslagen uppburit arvode innan slutredovisning avgivits samt
underlåtit tillhålla förvaltaren att i bank återinsätta av denne i strid
mot samma stadgande uppburet arvode; och enär Bjurling sålunda gjort
sig skyldig till försummelse och oförstånd i sin befattning såsom rättens
ombudsman, prövar rådhusrätten rättvist döma Bjurling jämlikt 25 kap.
17 och 22 §§ strafflagen jämfört med 4 kap. 1 § samma lag att utgiva
25 dagsböter, varje dagsbot 12 kronor.

Över rådhusrättens utslag har Bjurling anfört besvär i Svea hovrätt.
Målet är beroende på hovrättens prövning.

12. Försummelse av rättens ombudsman att öva tillsyn över konkursbos
medelsförvaltning. Utbetalande av arvoden till förvaltare
och rättens ombudsman innan slutredovisning avgivits.

Efter granskning av vederbörande konkursdomares i Skellefteå tingslag
och Skellefteå stad hit infordrade dagböcker jämte akterna till vissa däri
upptagna konkurser lät jag i juli 1940 anmoda rättens ombudsman i konkurserna,
advokaten Torsten Tullberg, att hit insända de kvartalsräkningar
jämte .bankbesked, som jämlikt 58 § konkurslagen kunde hava avlämnats i
berörda konkurser.

Sedan med anledning därav Tullberg hit översänt de rörande konkurserna
avlämnade kvartalsräkningarna jämte en del bankbesked, verkställdes

granskning av dessa handlingar. Därvid fann jag anledning till vissa anmärkningar,
vilka upptogos i en härstädes upprättad promemoria.

Över innehållet i promemorian avgav därefter Tullberg på anmodan av
mig yttrande.

Av handlingarna i ärendet framgår, bland annat, följande.

I fråga om Aktiebolaget Ursvikens Ångsåg & Hyvleris vid Skellefteå
tingslags häradsrätt anhängiga konkurs, vilken börjat den 25 maj 1937 och
ännu icke avslutats, anmärktes, under hänvisning till innehållet i 86 § konkurslagen,
att under första kvartalet 1939 utbetalats arvode till Tullberg
såsom rättens ombudsman med 2,000 kronor samt att förvaltarna, advokaten
Alex Rehn och trävaruliandlaren C. Arw. Rehnefors, under samma
kvartal uppburit förvaltararvoden med respektive 5,100 kronor och 1,800
kronor.

I sitt yttrande anförde Tullberg i denna del: Den 21 februari 1939 hade
häradsrätten fastställt arvoden till Tullberg och förvaltarna. Påföljande
dag hade förvaltaren Rehn telefonledes meddelat kamreraren vid Skandinaviska
Bankens kontor i Skellefteå, att prövning av arvodesframställningarna
skett, samt frågat, om banken ämnade överklaga rättens beslut. Kamreraren
hade svarat, att intet skäl därtill förelåge. Rehn hade vidare nämnt,
att det kunde dröja länge innan konkursen kunde avslutas, enär ett av
allmän åklagare anhängiggjort mål mot bolagets verkställande direktör vore
beroende på hovrättens prövning och sannolikt skulle gå till Kungl. Majit.
Med hänsyn till det omfattande arbete, som Tullberg och konkursförvaltarna
utfört, och då förvaltningen syntes vara i huvudsak avslutad, hade
Rehn ifrågasatt, huruvida det icke vore skäligt, att arvodena omedelbart
finge utbetalas. Därvid skulle banken, som tidigare i förskottsutdelning erhållit
20,000 kronor, få ytterligare omkring 7,000 kronor. Härpå hade kamreraren
svarat, att banken intet hade att erinra däremot. Samtliga fordringsägare
med bättre förmånsrätt än banken hade tidigare utfått de bevakade
och godkända beloppen, varför banken var den ende fordringsägare, vars
rätt kunde beröras av arvodesutbetalningarna. De oprioriterade fordringsägarna
kunde nämligen, på grund av bankens förmånsrätt för hela sin
fordran, icke påräkna någon utdelning. På grund av vad sålunda förekommit
hade Tullberg ansett sig oförhindrad medgiva utbetalandet av arvodesbeloppen.
Formellt sett hade ju utbetalningarna skett i strid mot föreskrifterna
i 86 § konkurslagen.

Den 29 december 1937 hade fastighetsägaren Frans August Lindström
försatts i konkurs vid Skellefteå tingslags häradsrätt. Till förvaltare hade
därvid förordnats advokaten Sigurd Hedensjö. Konkursen hade avslutats
den 6 april 1940 genom slututdelning.

Betriiffande denna konkurs anmärktes i promemorian följande.

De av rättens ombudsman till J. O. insända kvartalsräkningarna för

tiden från konkursens början syntes vara upprättade under år 1940. Några
bankbesked funnos icke bland de insända handlingarna. Konkursboets medel
syntes ej hava innestått i bank för boets räkning, ehuru kvartalsräkningarna
utvisade stora belopp såsom behållning. Redan den 7 december
1938 hade Tullberg uppburit arvode såsom rättens ombudsman med 550
kronor. Hedensjö hade uttagit förvaltararvode under tredje kvartalet 1939
med 1,500 kronor. Slutredovisning hade emellertid avgivits först den 30
mars 1940.

I anledning av vad sålunda anmärkts anförde Tullberg allenast följande:
Kvartalsräkningar hade i vederbörlig ordning insänts av förvaltaren, men
kunde någon eller några hava förkommit. Handlingarna hade därför kompletterats
därutinnan vid översändandet till J. O. Några bankbesked funnes
ej. Tullberg hade icke infordrat sådana, då han väl kände förvaltarens
solvens. Efter konkursens avslutande hade utdelningarna i vederbörlig ordning
utbetalats till borgenärerna.

Den 25 november 1935 hade Skellefteå Spar-Kreditkasseförening u. p. a.
försatts i konkurs vid rådhusrätten i Skellefteå. Till förvaltare hade förordnats
Hedensjö.

Rörande denna konkurs, vilken vid tiden för min granskning ännu icke
var avslutad, anmärktes i promemorian följande.

De av rättens ombudsman hit insända kvartalsräkningarna för tiden från
och med den 4 december 1935 syntes vara upprättade under år 1940. Bankbesked
hade icke bifogats någon kvartalsräkning, ehuru räkningarna utvisat
stor behållning. Konkursboets medel syntes icke hava innestått i bank för
boets räkning. Tullberg hade, ehuru slutredovisning avgivits först den
30 juni 1940, uppburit arvode såsom rättens ombudsman redan under andra
kvartalet 1937 med 1,145 kronor. Hedensjö hade uppburit förvaltararvode
under första kvartalet 1938 med 2,435 kronor.

I yttrandet över promemorian i denna del anförde Tullberg: Vid sammanträde
med föreningens medlemmar i oktober 1935 hade dessa beslutat, att
föreningen skulle träda i konkurs. Anledningen därtill hade varit att, sedan
två medlemmar efter processer, förda av Hedensjö, fått sig tilldömda vissa
belopp, det visat sig att föreningen saknade medel till gäldande av beloppen.
Redan vid detta sammanträde hade ansetts, att talan skulle föras mot föreningens
styrelse om ansvar och skadestånd. Sedan föreningen trätt i konkurs,
hade Hedensjö erhållit fullmakter från praktiskt taget samtliga borgenärer
dels att utföra talan mot styrelsen och dels att lyfta borgenärerna
tillkommande utdelningar. Förutsättningen hade varit, att kostnaderna för
dels ovannämnda processer och dels skadeståndstalan mot styrelsen icke i
någon män skulle drabba uppdragsgivarna utöver vad de kunde erhålla i
utdelning i konkursen. Processen mot styrelsen hade i februari 1936 anhängiggjorts
vid rådhusrätten, som genom utslag den 23 november 1937

bifallit medlemmarnas talan och utdömt visst skadestånd. Sedermera hade
hovrätten genom utslag den 5 december 1938 och Kungl. Maj:t genom utslag
den 14 maj 1940 ogillat medlemmarnas talan. Konkursen hade i början
av andra kvartalet 1936 varit färdig att avslutas. Att så ej skett hade berott
på att konkursen ansetts böra fortfara tills ovannämnda skadeståndstalan
slutligen avgjorts. I händelse av denna talans ogillande hade nämligen konkursboet
kunnat föra klandertalan rörande styrelsens förvaltning under år
1935, vilket kunnat medföra att en mindre del av det fordrade skadeståndet
blivit utdömd. En sådan talan hade emellertid under våren 1940 blivit meningslös,
då den ekonomiskt vederhäftige styrelseledamoten kommit på obestånd.
På grund av sina fullmakter hade förvaltaren Hedensjö för bestridande
av rättegångskostnaderna lyft hans huvudmän tillkommande utdelningar.
Detta skulle givetvis rätteligen hava skett genom upprättande av
utdelningsförslag i konkursen. I kassaredogörelsen hade lyftandet av borgenärernas
tillgodohavanden bort intagas, i vilket fall rapporterna ej skulle
hava utvisat något nämnvärt kvarvarande saldo. På grund av att förvaltaren
samtidigt var borgenärernas ombud, hade detta icke kommit att ske.
Efter konkursens avslutande hade utdelningarna i vederbörlig ordning utbetalats
till borgenärerna genom redovisning av förvaltaren till hans huvudmän.
Det utdelningsbelopp, som tillkommit andra än förvaltarens huvudmän,
hade utgjort 482 kronor. Kvartalsredogörelser hade i vederbörlig ordning
avlämnats till och med år 1936, efter vilken tid Tullberg på grund av
ovan anförda förhållanden icke funnit anledning fordra sådana för varje
kvartal. Då konkursförvaltningen med hänsyn till det förhållandet, att förvaltaren
var ombud för samtliga borgenärer, faktiskt upphört i juli 1936,
hade Tullberg ansett hinder ej föreligga för utbetalandet av arvodena.

Vid yttrandet var fogat ett den 6 november 1940 av Skandinaviska Bankens
kontor i Skellefteå utfärdat besked rörande konkursboets checkräkningskonto
för tiden den 5 december 1935—den 30 juni 1936, utvisande
sistnämnda dag ett saldo konkursboet tillgodo av 6,670 kronor 59 öre.

I en till landsfogden i Västerbottens län avlåten skrivelse anförde jag
därefter följande.

Av utredningen i ärendet synes framgå, att förvaltaren i Lindströms
konkurs, som pågått mer än två år, helt och hållet åsidosatt den i 58 §
konkurslagen stadgade skyldigheten för förvaltare att hava konkursbos medel
insatta i bank för boets räkning. De medel, som förvaltaren i Lindströms
konkurs alltså obehörigen innehållit, hava uppgått till ingalunda obetydliga
belopp. En längre tid har behållningen överstigit 6,000 kronor. Vad angår
föreningens konkurs torde förvaltaren endast under tiden december 1935—

juni 1936 hava haft en del av boets medel insatta i bank för boets räkning.
Under den tid av fyra år, som konkursen därefter pågått, synes hela behållningen,
vilken med inräknande av vissa för tidigt uppburna arvodesbelopp
belöpt sig till 12,000 å 13,000 kronor, hava innehållits av förvaltaren. Vad
till försvar härför anförts finner jag icke förtjäna avseende.

Då det jämlikt 59 § konkurslagen ålegat Tullberg såsom rättens ombudsman
att hålla noggrann uppsikt över förvaltningen, hade det varit Tullbergs
plikt att allvarligen förehålla förvaltaren det lagstridiga i hans handlande
under uppmaning tillika att omedelbart för konkursboens räkning i bank
insätta de medel, som förvaltaren obehörigen innehållit, ävensom att erlägga
för sådant fall föreskriven straffränta efter åtta procent. Anmaningen
hade bort åtföljas av en förklaring att Tullberg, därest tillsägelsen icke
efterföljdes, komme att anmäla förhållandet för konkursdomaren. Tullberg
har emellertid icke uppfyllt sin plikt härutinnan utan vill det snarare synas,
som örn förvaltarens påtalade handlande fått ske med Tullbergs goda
minne. I varje fall har Tullberg icke ingripit för åstadkommande av rättelse.
Det kan anmärkas att den straffränta, som förvaltaren Hedensjö rätteligen
skolat erlägga, torde belöpa sig till 4,000 ä 5,000 kronor. De stränga bestämmelserna
i 58 § konkurslagen visa huru viktigt lagstiftarna ansett det vara,
att konkursbos medel hållas avskilda från förvaltarens egna eller andra av
honom omhänderhavda medel.

Vidare har Tullberg eftersatt sin plikt som rättens ombudsman i det han
underlåtit tillse, att förvaltaren i föreningens konkurs avlämnade kvartalsräkningar
för tiden efter år 1936.1 anledning av Tullbergs uppgift, att konkursen
redan i början av andra kvartalet 1936 varit färdig att avslutas och
att konkursförvaltningen faktiskt upphört i juli 1936, vill jag framhålla att,
oavsett huru härmed må hava förhållit sig, kvartalsräkningar skulle hava
avlämnats ända till dess konkursen verkligen blivit avslutad. Det må för
övrigt anmärkas, att så sent som år 1938 auktionsmedel till ett belopp av
1,427 kronor 50 öre influtit till boet, enligt vad av redovisningen framgår.

Slutligen är i ärendet upplyst, att i samtliga ifrågavarande konkurser förvaltarna
uppburit sina arvoden långt innan rätt därtill förelegat jämlikt
86 § konkurslagen. Tullberg har icke sin plikt likmätigt inskridit mot förvaltarna
i anledning härav, vilket icke förvånar, när man finner att Tullberg
själv i alla tre konkurserna i förtid uttagit arvode såsom rättens ombudsman.
Det rör sig här om jämförelsevis stora belopp och långa tidsperioder.
De sammanlagda arvodena uppgå i bolagets konkurs till 8,900 kronor, i
Lindströms konkurs till 2,050 kronor och i föreningens konkurs till 3,580
kronor. Tullberg har icke kunnat förebära något giltigt skäl för åsidosättandet
av lagens klara och välmotiverade bestämmelse i förevarande avseende.
Rätteligen borde vederbörande förvaltare fått erlägga straffränta å de i förtid
uppburna arvodesbeloppen.

Då Tullberg genom vad han enligt det ovan sagda låtit komma sig till
last gjort sig skyldig till åtalbart tjänstefel, uppdrog jag åt landsfogden att
vid vederbörlig domstol i laga ordning anhängiggöra och utföra åtal mot
Tullberg. Med hänsyn till att Tullberg gjort sig skyldig till grov försummelse
av sin plikt att hålla noggrann uppsikt över förvaltningen i konkurserna
och då vad han låtit komma sig till last i visst avseende medfört
ekonomisk fördel för honom, borde landsfogden hemställa, att domstolen
måtte utmäta ett kännbart bötesstraff.

Rådhusrätten i Skellefteå, varest åtalet anhängiggjordes, yttrade i utslag
den 9 december 1940 följande.

Enär i målet är utrett, att Tullberg under de sistförflutna fem åren före
åtalets anhängiggörande i de uti J. 0:s skrivelse till landsfogden närmare
angivna avseenden gjort sig skyldig till vårdslöshet och försummelse i sin
befattning såsom rättens ombudsman i de uti samma skrivelse omförmälda
konkurser, prövar rådhusrätten lagligt döma Tullberg, jämlikt 25 kap. 17
och 22 §§ strafflagen, jämfört med 4 kap. 1 § samma lag, för vad han sålunda
låtit sig komma till last, att utgiva 35 dagsböter, envar om 15 kronor.

13. Bristande tillsyn av rättens ombudsman över konkursbos
medelsförvaltning. Underlåtenhet att avgiva utlåtande
över förvaltares slutredovisning m. m.

Vid granskning av konkursdomarens i Söderhamn hit infordrade dagbok
jämte akterna och andra handlingar till vissa däri upptagna konkurser
gjordes i härstädes upprättade promemorior vissa anmärkningar i fråga örn
dessa konkurser.

Över innehållet i en av promemoriorna, som avsåg flottningsförmannen
Nils Olssons, handlanden Gustaf Adolf Olssons och dödsboets efter stadsfiskalen
Pehr Adam Warnmark konkurser, avgav stadsfogden, numera
rådmannen i Söderhamn Niels Nielsen, vilken varit rättens ombudsman
i dessa tre konkurser, på anmodan av mig yttrande.

Av handlingarna i ärendet framgår följande.

Den 27 juni 1936 hade Nils Olsson försatts i konkurs. Konkursen, i vilken
advokaten Bertil Fröberg varit förvaltare, hade avslutats den 12 september
1938 genom framläggande av förslag till slututdelning.

I promemorian anmärktes beträffande denna konkurs bland annat följande.

Berättelse enligt 56 § konkurslagen för senare halvåret 1936, dagtecknad
den 10 januari 1937, hade av rättens ombudsman överlämnats till konkursdomaren
först den 1 mars 1937. Berättelser för första och andra halvåret

1937 samt första halvåret 1938 saknades. Däremot fanns en förklaring av
rättens ombudsman till konkursdomaren den 3 mars 1938. Konkursen syntes
hava kunnat avslutas redan år 1937. Det oaktat hade ej rättens ombudsman
till konkursdomaren anmält förvaltarens försummelse. Förteckning
enligt 102 § konkurslagen syntes icke hava avlämnats till konkursdomaren,
liksom ej heller protokoll över förlikningssammanträde. Konkursboets
medel hade icke innestått i bank för boets räkning, men något
ingripande från rättens ombudsman i anledning härav hade dock icke skett.
Tidningar, innehållande kungörelse örn slutredovisningen och utdelningsförslaget,
syntes icke hava tillställts konkursdomaren. Rättens ombudsman
hade icke avgivit utlåtande över slutredovisningen.

I sitt yttrande anförde Nielsen, att berättelsen enligt 56 § konkurslagen
för senare halvåret 1936 säkerligen blivit inom föreskriven tid upprättad,
ehuru den sedermera av förbiseende blivit till konkursdomaren ingiven
först den 1 mars 1937. Övriga berättelser enligt samma lagrum hade förvaltaren
tyvärr ej avgivit inom föreskriven tid. Nielsen hade muntligen
påpekat förhållandet för konkursdomaren. Det ägde sin riktighet, att konkursen
kunnat avslutas tidigare än som skett. Nielsen hade också upprepade
gånger såväl muntligen som skriftligen förehållit förvaltaren hans
åligganden i fråga örn konkursernas avslutande, liksom tidigare skett jämväl
rörande berättelser m. m. Muntligen hade Nielsen också hänvänt sig
till konkursdomaren och därvid påtalat förvaltarens dröjsmål. Någon
formlig anmälan hade dock ej skett. Av för Nielsen tillgängliga handlingar
kunde han tyvärr ej inhämta, när förteckningen enligt 102 § konkurslagen
och protokoll över förlikningssammanträde avlämnats till konkursdomaren.
Med hänsyn till den förhållandevis ringa omfattningen av medelsförvaltningen
hade medlens insättande i bank ej ansetts påkallat. Kungörelse om
slutredovisning hade varit införd i Post- och Inrikes Tidningar samt Söderhamns
Tidning. Det vore slutligen riktigt att, ehuru granskning av redovisningen
skett, någon anteckning därom ej gjorts å densamma.

Den 18 december 1937 hade Gustaf Adolf Olsson med firma Olssons
Speceriaffär G. A. Olsson försatts i konkurs, i vilken Fröberg förordnats
till förvaltare. Konkursen hade upphört den 29 december 1939 genom
framläggande av förslag till slututdelning.

Beträffande denna konkurs antecknades i promemorian, bland annat,
att berättelser enligt 56 § konkurslagen och förteckning enligt 102 § samma
lag syntes icke hava avlämnats till konkursdomaren. Vidare syntes
konkursens avslutande hava i onödan fördröjts. Av kvartalsrapporterna
framginge, att efter andra kvartalet 1938 några medel icke influtit och
inga utgifter förekommit. Ändock hade konkursen icke upphört förrän
den 29 december 1939. Boets medel hade icke innestått i bank för boets
räkning. Något exemplar av Post- och Inrikes Tidningar fanns ej i akten.

Rättens ombudsman syntes icke hava avgivit utlåtande över slutredovisningen.

Nielsen anförde rörande denna konkurs, att förvaltaren trots upprepade
påstötningar ej kunnat förmås att till Nielsen inkomma med berättelser
enligt 56 § konkurslagen. Av handlingarna kunde Nielsen numera ej finna,
om och i så fall när förteckning enligt 102 § konkurslagen ingivits till konkursdomaren.
Nielsen medgåve oförbehållsamt, att konkursen kunnat avslutas
tidigare än som skett. Vid upprepade tillfällen hade Nielsen också
förehållit förvaltaren hans åligganden i fråga om avslutandet. Med hänsyn
till den förhållandevis ringa omfattningen av medelsförvaltningen hade
medlens insättande i bank ej ansetts påkallat. Kungörelse örn utdelningsförslaget
och slutredovisningen hade införts i Söderhamns Tidning, varemot,
såsom Nielsen först numera funnit, sådan kungörelse förmodligen
ej blivit införd i Post- och Inrikes Tidningar. Detta hade berott därpå, att
Söderhamns Tidning beklagligtvis syntes hava i detta enstaka fall försummat
att till Post- och Inrikes Tidningars expedition enligt allmän,
sedan åratal tillbaka vedertagen praxis vidarebefordra kungörelsen. Det
vore riktigt att, ehuru granskning skett, någon anteckning därom ej gjorts
å redovisningen.

Den 8 december 1936 hade dödsboet efter Warnmark blivit försatt i
konkurs, varvid Fröberg förordnats till förvaltare. Konkursen hade avslutats
den 24 september 1938 genom framläggande av förslag till slututdelning.

I promemorian anmärktes beträffande denna konkurs bland annat
följande.

Halvårsberättelser för år 1937 hade av förvaltaren ingivits till konkursdomaren
först den 14 april 1938, sedan konkursdomaren den 25 februari
1938 förelagt rättens ombudsman och förvaltaren att inkomma med förklaring,
varför konkursen ännu icke avslutats. Rättens ombudsman syntes
icke hava granskat de sålunda avgivna berättelserna, som ingivits av
förvaltaren direkt till konkursdomaren. Berättelse för första halvåret 1938
saknades. Av rättens ombudsmans i anledning av föreläggandet avgivna
förklaring syntes framgå, att konkursens avslutande i onödan fördröjts.
Den 14 april 1938 hade utlovats ett snabbt avslutande av konkursen.
Arvodesfrågan hade sedan behandlats av rådhusrätten den 2 maj, men
konkursen hade ej avslutats förrän den 24 september. Några tidningsexemplar,
innehållande kungörelse örn konkursens avslutande, syntes icke
hava ingivits till konkursdomaren. Konkursboets medel hade icke innestått
i bank för boets räkning.

I sitt yttrande vitsordade Nielsen, att berättelserna enligt 56 § konkurslagen
ej ingivits i behörig tid. Nielsen hade emellertid vid upprepade
tillfällen förehållit förvaltaren dennes försumlighet. Då berättelserna änt -

ligen avgivits, hade detta ej skett till Nielsen utan direkt till konkursdomaren,
vilket i sin tur beklagligtvis medfört, att de ej blivit granskade
av Nielsen. Konkursen hade kunnat avslutas tidigare än som skett. Emellertid
hade Nielsen upprepade gånger såväl muntligen som ock brevledes
förehållit förvaltaren hans åligganden i fråga örn konkursens avslutande.
Någon formlig anmälan örn saken hade ej gjorts till konkursdomaren, till
vilken Nielsen dock muntligen hänvänt sig. Kungörelse om konkursens avslutande
hade varit införd i Post- och Inrikes Tidningar ävensom i Söderhamns
Tidning.

I yttrandet anförde Nielsen slutligen: Beträffande de anmärkningar,
som Nielsen icke upptagit till särskilt besvarande, ville han oförbehållsamt
medgiva, att konkurslagens föreskrifter icke länt till efterrättelse. Emellertid
hade detta ingalunda skett, så att säga, i berått mod utan förekommit
endast såsom följd av en, som Nielsen nu förstode, i åtskilliga hänseenden
felaktig, slentrianmässigt följd praxis. På grund därav och då,
såvitt Nielsen funnit, någon skada ej åsamkats genom vad sålunda påtalats,
anhölle Nielsen att J. O. måtte finna saken ej vara av beskaffenhet
att föranleda åtal. Såsom rådman vore Nielsen förhindrad att framdeles
åtaga sig uppdrag såsom rättens ombudsman i konkurs.

Sedan jag tillika anmodat konkursdomaren, borgmästaren Axel Bäckman,
att inkomma med yttrande rörande de i promemoriorna upptagna
anmärkningarna, anförde Bäckman i avgivet yttrande bland annat följande.

En översyn av konkurserna och vad i dem förekommit gåve vid handen,
att de borde hava kunnat avslutas tidigare. Detta vore givetvis en omständighet,
som i första hand läge de olika konkursförvaltningarna till last.
Beträffande sammansättningen av konkursförvaltningarna kunde man av
vad som förekommit sluta sig till, att de som förordnats till rättens ombudsman
eller förvaltare mestadels icke varit väl skickade för sina uppgifter.
Till denna uppfattning hade Bäckman givetvis själv så småningom
kommit. Att en konkurs pågått för länge kunde läggas en konkursdomare
till last endast under den förutsättningen, att hans övervakning härutinnan
varit obefintlig eller alltför passiv. Bäckmans övervakning av konkurserna
hade däremot varit idelig och trägen. Detta hade gällt i så gott som samtliga
avseenden, men det beklagliga vore, att resultaten av alla muntliga
och även protokollförda förelägganden icke blivit så goda som önskvärt
varit. Att Bäckman icke låtit konkurserna ”få sköta sig själva” framginge
med all tydlighet av Bäckmans den 25 februari 1938 gjorda förelägganden
i Wsernmarks, Sandströms och Nils Olssons konkurser. Såväl före som
efter dessa protokollförda förelägganden hade Bäckman givit både rättens
ombudsman och förvaltaren i konkurserna tätt återkommande anmaningar.
Dessa anmaningar hade innefattat erinringar om angelägenheten av att på -

.skynda konkursarbetet, men de hade även automatiskt kommit efter uteblivna
berättelser jämlikt 55 eller 56 § konkurslagen, förteckningar jämlikt
102 §, protokoll vid förlikningssammanträden m. m., som i viss omfattning
över huvud icke inkommit. För sent inkomna sådana handlingar
hade inkommit först efter anmaningar. Denna Bäckmans skildring av sitt
arbete med konkurserna finge icke på något sätt anses överdriven.

Vid bedömandet av frågan, huruvida konkursdomaren i föreliggande fall
bort företaga åtgärder för entledigande av såväl rättens ombudsman som
förvaltaren eller förvaltarna i konkurserna, ville Bäckman framhålla följande.
Då man efter konkursernas avslutande kunde överblicka, huru
ifrågakomna personer utfört eller mången gång icke utfört vad som
ålegat dem, komme man lätt till det resultatet, att de borde entledigats.
Men om man försatte sig i konkursdomarens ställning vid ettvart tillfälle,
då en konkurs eller en detalj i densamma tagit konkursdomarens uppmärksamhet
i anspråk, bleve resultatet kanske ett annat. Regelmässigt hade då
de egentliga bestyren — upprättande av bouppteckningen, realisationen
av tillgångarna o. s. v. — förts till slut och att i ett sådant läge tillsätta
en helt ny konkursförvaltning kunde icke alltid vara ägnat att leda till
ett snabbare avslutande av konkursen. Under alla omständigheter hade
Bäckman givetvis i de fall, varom här vore fråga, vid anmaningarna erhållit
löfte örn ”bot och bättring” och som Bäckman då skymtat en möjlighet
till att nå ett slut på konkurserna, hade Bäckman förfarit på det
angivna sättet.

Beträffande de särskilda anmärkningarna påpekade Bäckman bland
annat, att å slutredovisningen i Nils Olssons konkurs funnes en den 10
september 1938 av Nielsen gjord påskrift att redovisningen granskats.

På därom gjord förfrågan uppgav sedermera Bäckman, att förteckningar
enligt 102 § konkurslagen i Nils Olssons och Gustaf Adolf Olssons konkurser
samt protokoll över förlikningssammanträde i Nils Olssons konkurs
icke inkommit till konkursdomaren.

I en till landsfogden i Gävleborgs län avlåten skrivelse anförde jag därefter
följande.

Av vad i ärendet förekommit framgår, att förvaltaren uti ifrågavarande
tre konkurser i stor utsträckning dröjt med eller helt och hållet underlåtit
att till Nielsen såsom rättens ombudsman avgiva berättelser enligt 56 §
konkurslagen ävensom att till följd av förvaltarens försumlighet konkursernas
avslutande i onödan fördröjts. Nielsen har uppgivit, att han anmodat
förvaltaren att avliimna berättelser och påskynda konkursernas avslutande
samt att lian, då dessa anmaningar icke efterkommits, muntligen

6 — Justitieombudsmannens ämbctsbcrättelse till 191,1 ars riksdal/.

hiinvänt sig till konkursdomaren. Det torde visserligen kunna läggas Nielsen
till last, att hans anmaningar till förvaltaren, i den mån de förekommit,
icke varit nog energiska och att han icke hos konkursdomaren påyrkat,
att förvaltaren skulle skiljas från sitt uppdrag. Då emellertid enligt
vad Nielsen visste konkursdomaren hade kännedom om förvaltarens försummelser
i nu berörda avseenden och genom upprepade anmaningar sökte
förmå förvaltaren att fullgöra sin skyldighet, finner jag det förhållandet,
att Nielsen ej ingripit mera energiskt än som skett, icke skäligen böra för
Nielsen medföra ansvar för tjänstefel. Jag erinrar härvid om att Nielsen
icke som konkursdomaren haft möjlighet att skilja förvaltaren från hans
befattning.

Vidkommande saken i övrigt är utrett, att Nielsen gjort sig skyldig till
försummelse därutinnan, att han icke tillsett att konkursboens penningmedel
mot ränta hållits insatta i bank å särskilda räkningar för boen. Nielsens
uttalade mening, att medlen i Nils Olssons och Gustaf Adolf Olssons
konkurser varit så obetydliga, att tillämpning av stadgandet i 58 § konkurslagen
om insättning i bank icke varit påkallad, synes ej förtjäna avseende,
särskilt i betraktande av att konkurserna pågått i åratal efter det
medlen tillförts boen. Berörda stadgande har uppenbarligen icke tillkommit
enbart för att tillförsäkra ett konkursbo ränteavkastning å boets medel
utan även och framför allt för att åstadkomma ett avskiljande av dessa
medel från andra av förvaltaren omhänderhavda medel. Beträffande dödsboets
efter Warnmark konkurs hava under lång tid boets medel uppgått
till omkring 2,000 kronor. Att dessa medel bort göras räntebärande i bank
är uppenbart, och har Nielsen icke kunnat förebära något som helst skäl
för att så icke skett. Att Nielsen, som jämlikt 59 § konkurslagen varit
jjliktig att hålla noggrann uppsikt över förvaltningen, uraktlåtit att i nu
berörda avseende ingripa mot förvaltaren är icke ägnat att väcka förvåning.
Av handlingarna i ett av mig nyligen behandlat ärende har nämligen
framgått, att Nielsen själv såsom förvaltare i en konkurs obehörigen
innehållit boets medel, ett förhållande som föranlett åtal mot rättens ombudsman
i konkursen, enär han försummat att öva erforderlig tillsyn över
Nielsen i detta avseende.

Vidare är i ärendet upplyst, att Nielsen försummat att till konkursdomaren
överlämna förteckningar enligt 102 § konkurslagen över borgenärerna
i Nils Olssons och Gustaf Adolf Olssons konkurser ävensom protokoll
över förlikningssammanträde i den förres konkurs (108 § konkurslagen).
Nielsen har därjämte i Gustaf Adolf Olssons konkurs underlåtit
att, på sätt i 189 § konkurslagen stadgas, avgiva utlåtande över den av
förvaltaren avgivna slutredovisningen.

Beträffande samtliga konkurserna har Nielsen vidare underlåtit att behörigen
fullgöra skyldigheten att till konkursdomaren avlämna exemplar

av de tidningar, i vilka kungörelse angående framläggande av utdelningsförslag
varit införd. Såsom av Nielsens yttrande framgår har numera befunnits,
att rörande Gustaf Adolf Olssons konkurs kungörelse förmodligen
icke blivit införd i Post- och Inrikes Tidningar utan allenast i ortstidning,
ett förhållande som knappast kunnat inträffa, örn Nielsen städse noggrant
iakttagit bestämmelsen i 129 § konkurslagen örn insändande till konkursdomaren
av exemplar av de tidningar, i vilka kungörelse av ifrågavarande
art varit införd.

Vad Nielsen såsom rättens ombudsman enligt det ovan anförda låtit
komma sig till last i fråga örn bristande tillsyn över medelsförvaltningen
och underlåtenhet dels att tillställa konkursdomaren förteckningar enligt
102 § konkurslagen, protokoll över förlikningssammanträde ävensom tidningar,
dels ock att avgiva utlåtande över slutredovisning syntes, betraktat
i ett sammanhang, innefatta sådan försumlighet, att den icke borde undgå
beivran. Jag uppdrog därför åt landsfogden att vid vederbörlig domstol
i laga ordning anhängiggöra och utföra åtal mot Nielsen för tjänstefel i
omförmälda hänseenden.

Rådhusrutten i Söderhamn, varest åtalet anhängiggjordes, yttrade i utslag
den 10 december 1940 följande.

I målet är utrett, att Nielsen i egenskap av rättens ombudsman i Nils
Olssons från den 27 juni 1936 till den 12 september 1938, Gustaf Adolf
Olssons från den 18 december 1937 till den 29 december 1939 och dödsboets
efter Waemmark från den 8 december 1936 till den 24 september 1938 vid
rådhusrätten anhängiga konkurser gjort sig skyldig till underlåtenhet i följande
avseenden. Nielsen har till en början underlåtit tillse, att konkursboens
penningmedel mot ränta hållits insatta i bank å särskilda räkningar
för boen, och sålunda brustit i den honom jämlikt 59 § konkurslagen åvilande
skyldigheten att hålla noggrann uppsikt över konkursförvaltningen.
Vidare har Nielsen underlåtit dels att till konkursdomaren överlämna förteckningar
enligt 102 § konkurslagen över borgenärerna i Nils Olssons och
Gustaf Adolf Olssons konkurser samt protokoll över förlikningssammanträde
i den förres konkurs, dels ock att, på sätt i 189 § konkurslagen stadgas,
avgiva utlåtande över den av förvaltaren i Gustaf Adolf Olssons konkurs
avgivna slutredovisningen. Slutligen har Nielsen beträffande samtliga
konkurserna underlåtit att behörigen fullgöra skyldigheten att till konkursdomaren
avlämna de tidningsexemplar, i vilka kungörelse angående
framläggande av utdelningsförslag varit införd. Då enligt vad sålunda
blivit utrett Nielsen i angivna egenskap måste anses hava gjort sig skyldig
till försummelse i tjänsten, prövar rådhusrätten, jämlikt 25 kap. 17

och 22 § § strafflagen jämfört med 4 kap. 1 § samma lag, rättvist döma
Nielsen att härför gälda 20 dagsböter å 10 kronor.

Rådhusrättens utslag har vunnit laga kraft.

14. Försummelse av rättens ombudsman i konkurser att införskaffa
och till konkursdomaren överlämna förvaltarberättelser.

Dröjsmål med överlämnande till konkursdomaren
av förslag till slututdelning m. m.

Sedan jag av rättsstatistiska uppgifter funnit, att åtskilliga vid rådhusrätten
i Ronneby för flera år sedan anhängiggjorda konkurser ännu icke
avslutats, lät jag den 25 juni 1940 från konkursdomaren därstädes infordra
konkursdagboken jämte akterna till vissa däri upptagna konkurser. Vid
därefter företagen granskning av dessa handlingar inhämtade jag bland
annat följande.

Den 16 mars 1936 hade smedmästaren Albin Möller försatts i konkurs
(nr 1/1936). Konkursen hade upphört den 30 mats 1937, men slutredovisning
hade överlämnats av rättens ombudsman till konkursdomaren först
den 30 januari 1939 och utdelningsförslag först den 3 juli 1940. Berättelser
enligt 56 § konkurslagen hade icke inkommit till konkursdomaren.

Den 16 april 1936 hade dödsboet efter disponenten Albert Bergman försatts
i konkurs (nr 4/1936), som upphört den 26 april 1937. Slutredovisning
och utdelningsförslag hade emellertid inkommit till konkursdomaren
först den 26 juni 1940. Rättsstatistisk uppgift hade inkommit först den
3 juli 1940.

Den 7 april 1937 hade trädgårdsmästaren Gustaf Hartvig Ahlborg försatts
i konkurs (nr 1/1937), som upphört den 19 april 1938. Slutredovisning
och utdelningsförslag samt rättsstatistisk uppgift hade emellertid
inkommit till konkursdomaren först den 30 januari 1939. Någon berättelse
enligt 56 § konkurslagen hade icke inkommit till konkursdomaren.

I förre poliskonstapeln Karl Uno Hallbergs den 18 september 1937 började
och den 7 oktober 1938 avslutade konkurs (nr 2/1937) hade slutredovisning
och utdelningsförslag samt rättsstatistisk uppgift tillställts konkursdomaren
först den 30 januari 1939. Någon berättelse enligt 56 § konkurslagen
hade icke inkommit.

Den 9 mars 1938 hade toffelmakaren Hjalmar Nilsson försatts i konkurs
(nr 2/1938), som upphört den 15 november 1939. Slutredovisning och utdelningsförslag
hade inkommit till konkursdomaren först den 5 december
samma åt. Slutredovisningen, som jämväl innehöll utdelningsförslag, var
dagtecknad den 11 april 1939. Kungörelse örn dess framläggande hade

emellertid ej utfärdats förrän den 11 november 1939. Den 15 september
1938 hade förvaltaren överlämnat arvodesräkning till rättens ombudsman,
men först den 23 december 1938 hade denne ingivit räkningen jämte
arvodesräkning för egen del till konkursdomaren. Berättelse enligt 56 §
konkursingen fanns allenast för första halvåret 1938. Protokoll över förlikningssammanträde
hade ej tillställts konkursdomaren.

Den 30 april 1938 hade handlanden Egron Karlsson försatts i konkurs (nr
3/1938). Denna hade upphört den 15 november 1939, men slutredovisning
och utdelningsförslag hade inkommit till konkursdomaren först den
5 december samma år. Berättelse enligt 56 § konkurslagen för andra halvåret
1938 hade icke inkommit till konkursdomaren förrän den 3 juli 1940.
Protokoll över förlikningssammanträde hade icke tillställts konkursdomaren.
Den 22 mars 1939 hade konkursdomaren överlämnat förvaltarens
arvodesräkningar till rättens ombudsman för yttrande. Först den 24 augusti
hade ombudsmannen återställt räkningarna med påskrift, att de granskats
utan anmärkning. Samtidigt hade ombudsmannen ingivit arvodesräkning
för egen del.

Ronneby Teateraktiebolag hade den 22 december 1938 försatts i konkurs
(nr 4/1938), vilken vid tiden för min granskning ännu icke var avslutad.
Den avslutades den 1 augusti 1940. I berättelse den 14 juli 1939
hade förvaltaren meddelat att, så snart arvoden i konkursen fastställts,
densamma kunde avslutas. Först den 10 november 1939 hade rättens ombudsman
till konkursdomaren ingivit förvaltarens och sin egen arvodesräkning,
dagtecknade respektive den 14 juli och den 9 november samma år.

I byggmästaren Georg Olssons konkurs (nr 5/1938), som börjat den 30
december 1938 och avslutats den 23 mars 1940, hade utdelningsförslag från
rättens ombudsman inkommit till konkursdomaren först den 26 juni 1940.
Berättelse enligt 56 § konkurslagen för andra halvåret 1939 hade icke
inkommit.

Den 3 juni 1939 hade handlanden Robert Nilsson försatts i konkurs
(nr 3/1939), vilken avslutats den 23 mars 1940 genom framläggande av
slutredovisning. Först den 26 juni 1940 hade rättens ombudsman till konkursdomaren
ingivit tidningar med däri införd kungörelse örn slutredovisningens
framläggande. Själva slutredovisningen hade inkommit först den
4 juli.

I handlanden Axel Gottfrid Anderssons den 22 juli 1939 började konkurs
(nr 4/1939) hade förvaltaren den 27 februari 1940 till konkursdomaren
ingivit arvodesräkning. Denna hade påföljande dag remitterats till rättens
ombudsman för skyndsamt yttrande. Först den 10 juni hade emellertid
ombudsmannen inkommit med det begärda yttrandet.

Den 3 oktober 1928 respektive den 9 januari 1930 hade handlanden Oloj
Hakansson och dödsboet efter bokhandlaren Gustaf Herling försatts i kon -

kurs. I dessa konkurser, beträffande vilka meddelats att akterna icke kunnat
återfinnas i rådhusrättens arkiv, hade rättens ombudsman först den
13 juli 1940 ingivit slutredovisning till konkursdomaren.

Ovanberörda anmärkningar upptogos i en rörande den verkställda granskningen
upprättad promemoria, vari jämväl anmärktes att icke i någon av
de ovannämnda konkurser, vilka upphört, rättens ombudsman avgivit utlåtande
över förvaltarens slutredovisning såsom i 189 § tredje stycket
konkurslagen föreskrives.

Sedan jag med överlämnande av den upprättade promemorian genom
resolution den 17 juli 1940 anmodat stadsfiskalen Knut Norrman såsom
rättens ombudsman i ovan omförmälda konkurser att till mig inkomma
med förklaring, anförde Norrman i ett den 8 augusti 1940 avgivet yttrande
följande.

Konkursdomarens och Norrmans tjänstelokaler vore inrymda i samma
byggnad. Norrman och konkursdomaren vore fördenskull dagligen i personlig
förbindelse med varandra och i den mån Norrman icke skriftligen
underrättat konkursdomaren om konkursärendenas behandling och avveckling
hade konkursdomaren muntligen erhållit upplysning därom. Samtliga
slutredovisningar och utdelningsförslag hade vederbörligen kungjorts.
Då i vissa fall berättelse enligt 56 § konkurslagen eller slutredovisning och
utdelningsförslag icke skriftligen överlämnats till konkursdomaren, hade
dock denne, som ovan anförts, muntligen underrättats örn ärendenas fortgång.
Någon borgenär eller konkursgäldenär hade icke lidit ekonomisk
skada och ej heller hade någon konkursgäldenär gått förlustig sina medborgerliga
rättigheter. Den ende gäldenär, som i sistnämnda hänseende
skulle kunna ifrågakomma, vore Håkansson, vilken emellertid redan den
31 oktober 1930 uttagit flyttningsbetyg från Ronneby till Landskrona, där
han sålunda erhållit rösträtt. De abnorma förhållanden, som under sista
året förorsakat ökat arbete för Norrman i olika hänseenden, hade bidragit
till att i vissa fall något dröjsmål förekommit. Samtliga dessa dröjsmål
hade emellertid endast varit av formell natur och utan reell betydelse. Då
vrång avsikt icke i något fall förelegat och personlig eller ekonomisk skada
i intet fall tillskyndats någon, hemställde Norrman, att J. O. måtte låta
bero vid vad i saken förekommit.

T. f. borgmästaren Bror Johannesson, vilken under vakans förvaltat
borgmästarämbetet i Ronneby under tiden den 28 januari—den 31 december
1936 samt från och med den 1 januari 1938, avgav på min anmodan
yttrande, såvitt de i promemorian framställda anmärkningarna hade avseende
å honom såsom konkursdomare. I yttrandet anförde Johannesson
bland annat följande.

Under åren 1930 och 1938 hade Johannesson icke vidtagit några särskilda
åtgärder för att från rättens ombudsman i förevarande konkurser,
Norrman, få in berättelser jämlikt 56 § konkurslagen. Under år 1939 hade
Johannesson emellertid tillsagt Norrman att avlämna sådana berättelser.
Norrman hade då uppgivit, att berättelser inkommit från förvaltaren men
att Norrman icke tidigare brukat överlämna dem till konkursdomaren.
Under förra hälften av 1939 hade Norrman allvarligen tillhållits att efter
granskning inkomma med berättelserna. Då i juli 1939 tiden, inom vilken
rättens ombudsman hade att ingiva berättelserna, utgått, hade Norrman
ånyo erhållit upprepade tillsägelser. Samma hade förhållandet varit, då
berättelserna för senare halvåret 1939 skolat vara konkursdomaren tillhanda.
Norrman hade i fråga om rättens ombudsmans skyldighet att till
konkursdomaren ingiva halvårsberättelser uppgivit, att vid dåvarande
J. 0:s inspektion av rådhusrätten under år 1930 påtalats, att denna skyldighet
icke brukat fullgöras. Enligt Norrmans uppgifter hade han vid
inspektionstillfället blivit tillsagd att omedelbart ingiva till honom inkomna
berättelser, vilket han också gjort. Trots detta hade Norrman även
efter nämnda inspektion i allmänhet icke fullgjort sin skyldighet i ifrågavarande
hänseende. Vidkommande Norrmans ofta mycket långa dröjsmål
med avgivande av yttranden över förvaltarnas arvodesräkningar, varigenom
vissa konkursers avslutande i onödan fördröjts, hade Johannesson
även i detta hänseende tillsagt Norrman att påskynda behandlingen av
ärendena. Sådana tillsägelser hade ofta måst givas Norrman dagligen, ja,
i flera fall hade Johannesson mera än en gång om dagen påmint Norrman
örn att arvodesräkningarna snarast möjligt borde komma under rättens
prövning. Det anförda gå ve vid handen, att Johannesson själv icke varit
nöjd med det sätt, på vilket Norrman utövat sin befattning som rättens
ombudsman i konkurser vid rådhusrätten. Enligt anteckningar i konkursdagboken
hade Norrman, som varit stadsfiskal och stadsfogde i staden
från den 1 mars 1927, alltsedan den 28 i samma månad förordnats till
rättens ombudsman i samtliga konkurser vid rådhusrätten med undantag
av en.

Johannesson meddelade, att protokoll över förlikningssammanträden i
Hjalmar Nilssons och Karlssons konkurser, i vilka förlikning i alla tvistiga
frågor träffats, ingivits till konkursdomaren först sedan J. O. rekvirerat
konkursakterna. Beträffande Håkanssons konkurs och urarvakonkursen
efter Berling upplyste Johannesson, att rättens ombudsman i Ronneby
Posten för den 27 juli 1940 och i Post- och Inrikes Tidningar för den
29 i samma månad låtit införa kungörelse, att redovisningshandlingarna
komme att hållas tillgängliga å stadsfiskalskontoret i Ronneby från och
med förstnämnda dag. Håkansson hade varit mantalsskriven i Ronneby
till och med år 1930. I röstlängderna för åren 1929 och 1930 vore beträf -

fande Håkansson antecknat, att han saknade rösträtt (i kol. 9 hade antecknats
§ 16 a). Då röstlängden för år 1938 upprättades av Johannesson,
hade han erhållit upplysning, att Håkanssons vistelseort var okänd och
att de senare åren icke avsänts utdrag jämlikt § 7 i kungörelsen om upprättande
av röstlängd för val till riksdagens andra kammare samt av kommunal
röstlängd. På grund därav hade ej heller år 1938 sådant utdrag
avsänts. Nu hade utrönts, att Håkansson den 31 oktober 1930 uttagit
flyttningsbetyg till Landskrona samt att han avlidit där den 9 augusti
1938.

På förfrågan uppgav ordföranden i Ronneby sockens mellersta östra valdistrikt,
dit Möller under år 1937 utflyttat, att Möller enligt 1938 års
röstlängd för distriktet saknade rösträtt på grund av hinder, som omförmäles
under a) i § 16 riksdagsordningen. I 1939 och 1940 års röstlängder
hade Möller däremot upptagits såsom röstberättigad.

Enligt mig tillhandakommet utdrag ur den år 1938 upprättade röstlängden
för Ronneby stads första valdistrikt var i denna längd antecknat, att
Ahlborg saknade rösträtt på grund av hinder av nyss omförmält slag.

Beträffande Olsson och Robert Nilsson, vilkas konkurser avslutats den
23 mars 1940 utan att anmälan därom gjorts hos konkursdomaren förrän
den 26 juni, uppgav Johannesson, att de i röstlängd för år 1940 upptagits
såsom på grund av konkurs icke röstberättigade men att åtgärder den 26
juni vidtagits för åstadkommande av rättelse därutinnan.

I en till landsfogden i Blekinge län avlåten skrivelse anförde jag därefter
följande.

Av utredningen i ärendet framgår, att Norrman såsom rättens ombudsman
i ovan omförmälda konkurser gjort sig skyldig till försummelser i
olika avseenden.

Vad till en början angår de berättelser rörande förvaltningens fortgång,
som enligt 56 § konkurslagen skola inom fjorton dagar efter utgången av
varje halvår avgivas av förvaltaren till rättens ombudsman och av denne
inom fjorton dagar därefter, efter granskning, ingivas till konkursdomaren,
har Norrman, såsom av det ovan anförda framgår, i stor utsträckning försummat
att till konkursdomaren överlämna sådana berättelser. Denna
underlåtenhet synes mig så mycket mera anmärkningsvärd som konkursdomaren,
även om han icke vidtagit effektiva åtgärder för att erhålla berättelserna,
dock under år 1939 muntligen tillhållit Norrman att inkomma
med desamma. Jag vill tillika påpeka, att Norrman i sammanhang med
en av dåvarande J. O. år 1930 verkställd inspektion av rådhusrätten torde

hava erhållit tillsägelse att till konkursdomaren ingiva berättelser enligt
56 § konkurslagen.

Beträffande protokollen över förlikningssammanträden i Hjalmar Nilssons
och Karlssons konkurser har Norrman förfarit lagstridigt genom att
icke, på sätt stadgas i 108 § konkurslagen, så snart ske kunnat efter sammanträdena
tillställa konkursdomaren dessa protokoll med tillhörande
handlingar. Protokollen hava inkommit till konkursdomaren först lång tid
efter det konkurserna avslutats och uppenbarligen i anledning av min
begäran örn konkursakternas översändande hit.

Enligt 129 och 189 §§ konkurslagen åligger det rättens ombudsman att,
sedan kungörelse angående framläggande av slutredovisning och utdelningsförslag
utfärdats, ofördröjligen tillställa konkursdomaren ett exemplar
av slutredovisningen och utdelningsförslaget ävensom så snart ske kan ett
exemplar av de tidningar, i vilka kungörelsen varit införd. Dessa bestämmelser
har Norrman i samtliga vid granskningen avslutade konkurser försummat
att ställa sig till efterrättelse. I de flesta av konkurserna hava
nämnda handlingar inkommit till konkursdomaren först lång tid, i vissa
fall flera år, efter det kungörelse enligt 129 och 189 §§ konkurslagen utfärdats.
I några konkurser hava handlingarna tillställts konkursdomareii
först efter mitt ingripande i saken.

Norrmans försummelse i nu nämnda hänseende har medfört att konkurser,
som enligt 146 § konkurslagen varit att anse såsom avslutade å dag,
då förslag till slututdelning varit att tillgå för granskning, lång tid därefter
i konkursdagboken redovisats såsom alltjämt fortgående. I fråga
örn det men, som därigenom kan hava tillskyndats gäldenärerna, må särskilt
anmärkas, att den som är i konkurstillstånd icke må utöva valrätt
vid val till riksdagens andra kammare eller kommunal rösträtt. Till ledning
vid röstlängds upprättande skall därför av domaren på landet och
rådhusrätten i stad årligen till röstlängdsupprättaren meddelas uppgift å
de personer, vilka uppnått eller under kalenderåret uppnå en ålder av 23
år och den 10 juni på grund av vid rätten anhängig konkurs äro i konkurstillstånd.
Förteckning över personer, som sagda dag äro i konkurs,
upprättas med ledning av konkursdagboken. Man kan därför räkna med
att person, vilkens konkurs avslutats utan att anteckning därom skett i
dagboken, kommer att upptagas i förteckningen, med påföljd att han går
förlustig sin rösträtt, därest ej i samband med röstlängdens uppläggande
och justering rätta förhållandet klarlägges. Enligt vad jag inhämtat har
av ovannämnda konkursgäldenärer Möller, ehuru hans konkurs avslutats
år 1937, i år 1938 upprättad röstlängd på grund av konkursen upptagits
såsom icke röstberättigad. Sistnämnda år har även Ahlborg i vederbörande
röstlängd antecknats såsom på grund av konkurs saknande rösträtt, ehuru
hans konkurs upphört redan den 19 april. Olsson och Robert Nilsson hava

i juni 1940 upptagits i vederbörande röstlängdsupprättare tillställda förteckningar
över personer, som den 10 juni voro i konkurs vid rådhusrätten
i Ronneby. Åtgärder för rättelse härutinnan hava emellertid vidtagits av
Johannesson, vilket dock synes hava skett först sedan jag den 25 juni
låtit infordra konkursdagboken för granskning. Av det sagda framgår, att
åtminstone Möller och Ahlborg genom Norrmans försummelse att i rätt
tid tillställa konkursdomaren slutredovisning och utdelningsförslag i avslutade
konkurser lidit intrång i sina medborgerliga rättigheter.

I fråga örn de konkurser, som voro avslutade vid tiden för min granskning
av konkursakterna, har Norrman gjort sig skyldig till ytterligare
försummelse genom att icke, på sätt i 189 § tredje stycket konkurslagen
stadgas, avgiva utlåtande över förvaltarens redovisning.

Vidare kan det läggas Norrman till last, att genom försummelse från
hans sida i flera fall dröjsmål med avslutande av konkurs ägt rum. Särskilt
anmärkningsvärt är, att Håkanssons konkurs och urarvakonkursen efter
Berling icke avslutats förrän efter tolv respektive tio års förlopp. Detta
synes mig innebära ett tydligt bevis på att Norrman icke ägnat de honom
anförtrodda uppdragen såsom rättens ombudsman erforderligt intresse.
Utan mitt ingripande hade sistnämnda två konkurser troligen aldrig blivit
formellt avslutade. Även flera andra konkursers avslutande synes genom
Norrmans försumlighet hava i onödan fördröjts. Såsom av den ovan lämnade
redogörelsen framgår har nämligen Norrman i en del fall under flera
månaders tid dröjt med insändande till konkursdomaren av arvodesräkning
eller med avgivande av yttrande över till honom remitterad räkning
från förvaltaren, vilket måste antagas hava fördröjt avslutandet av de
konkurser, i vilka sådant förekommit. Detta bestyrkes även av konkursdomarens
yttrande i ärendet.

Slutligen har Norrman, ehuru enligt gällande föreskrifter uppgifter för
rättsstatistiken skola av rättens ombudsman i varje konkurs avlämnas till
konkursdomaren inom fjorton dagar efter konkursens upphörande, i fråga
örn flera konkurser gjort sig skyldig till avsevärt dröjsmål med avlämnande
av sådana uppgifter.

De försummelser, som Norrman enligt vad jag ovan utvecklat låtit
komma sig till last i egenskap av rättens ombudsman, syntes mig icke böra
undgå beivran. Jag uppdrog därför åt landsfogden att vid vederbörlig domstol
i laga ordning anhängiggöra och utföra åtal mot Norrman för tjänstefel
i anmärkta hänseenden.

Rådhusrätten i Ronneby, varest åtalet anhängiggjordes, yttrade i utslag
den 11 december 1940 följande.

Utredningen i målet giver vid handen, att Norrman i sin egenskap av

rättens ombudsman i nedan angivna konkurser, vilka varit vid rådhusrätten
anhängiga, åsidosatt honom åvilande skyldigheter i följande avseenden,
nämligen:

l:o) beträffande konkurserna nr 2/1928 och 1/1930, därigenom att han
icke vidtagit nödiga åtgärder för förvaltningens bringande till slut;

2:o) beträffande konkurserna nr 1/1936, 1/1937, 2/1937, 2/1938, 3/1938
och 5/1938, därigenom att han icke tillsett, att berättelser jämlikt 56 §
konkurslagen — med undantag av sådana berättelser för första halvåret

1938 uti konkurs nr 2/1938, för andra halvåret 1938 och första halvåret

1939 uti konkurs nr 3/1938 samt för första halvåret 1939 uti konkurs
nr 5/1938 — avlämnats till honom, med påföljd att sådana berättelser
ej heller kommit konkursdomaren tillhanda;

3:o) beträffande under 2:o) omförmälda konkurser ävensom konkurserna
nr 4/1936 och 3/1939, därigenom att han icke inom föreskriven eller ock
såsom skälig beräknad tid efter utfärdandet av den i 129 § första stycket
konkurslagen omförmälda kungörelse tillställt konkursdomaren slutredovisningshandlingar
och utdelningsförslag ävensom exemplar av de tidningar,
i vilka kungörelsen varit införd;

4:o) beträffande samtliga under mom. 3:o) omförmälda konkurser, därigenom
att han icke till konkursdomaren över förvaltarens redovisning avgivit
sådant utlåtande som i 189 § tredje stycket konkurslagen sägs;

5:o) beträffande konkurserna nr 2/1938 och 3/1938, därigenom att han
icke inom skälig tid efter förlikningssammanträdet tillställt konkursdomaren
protokoll över sammanträdet;

6:o) beträffande konkurs nr 2/1938, därigenom att han icke inom skälig
tid efter upprättandet av slututdelningsförslaget utfärdat kungörelse, som
i 129 § konkurslagen sägs;

7:o) beträffande konkurserna nr 3/1938 och 4/1939, därigenom att han
efter anmaning av konkursdomaren att avgiva yttrande över förvaltarens
framställning örn arvode icke inom skälig tid avgivit sådant yttrande;

8:o) beträffande konkurserna nr 4/1936, 1/1937 samt 2/1937, därigenom
att han icke inom föreskriven tid till konkursdomaren avlämnat rättsstatistiska
uppgifter rörande konkurserna.

Vidkommande däremot åtalet, i vad detsamma avser ansvar för det
Norrman icke inom skälig tid efter det förvaltarna uti konkurserna nr
2/1938 och 4/1938 till Norrman inkommit med framställning örn arvode,
tillställt konkursdomaren ansökningarna jämte yttrande däröver, så enär
sådan framställning, jämlikt 84 § konkurslagen rätteligen av förvaltaren
iskolat ingivas direkt till konkursdomaren, som sedan haft att för yttrande
tillställa Norrman densamma, samt Norrman förty icke kan anses hava
mottagit ifrågavarande framställningar i sin egenskap av tjänsteman, finner
rådhusrätten Norrman uti berörda hänseende icke hava gjort sig skyl -

dig till någon försummelse, som kan för honom föranleda till ansvar enligt
lag.

Emellertid prövar rådhusrätten, på grund av vad ovan under mom. l:o
—8:q anförts, rättvist att — med ogillande av åtalet i anmärkta hänseenden
— döma Norrman, jämlikt 25 kap. 17 och 22 §§ ävensom 4 kap.
1 och 2 §§ strafflagen, att för vårdslöshet och försummelse såsom rättens
ombudsman utgiva 30 dagsböter, envar om 10 kronor.

Över rådhusrättens utslag har Norrman anfört besvär i hovrätten över
Skåne och Blekinge. Målet är beroende på hovrättens prövning.

15. Försummelse av rättens ombudsman att öva tillsyn över
medelsförvaltningen i konkurser. Uppbärande av arvode
såsom rättens ombudsman innan slutredovisning

avgivits.

Vid granskning av konkursdomarens i Boteå tingslag den 18 maj 1940
på begäran hit insända dagbok jämte akterna och andra handlingar till
vissa däri upptagna konkurser fann jag anledning till anmärkningar i fråga
om följande konkurser, nämligen hemmansägaren Johan Harald Magnussons,
lägenhetsägaren Olof Martin Kjer Johnsens, handlanden Carl Johan
Carlssons, byggmästaren John Nikolaus Källmans, handelsbolagets under
firma Eklund & Jonssons Snickeri- och Inredningsfabrik, frisörmästaren
Gustaf Valfrid Dahlbergs och reparatören Carl Fritiof Nilssons konkurser
ävensom urarvakonkursen efter änkan Johanna Sjölander.

I samtliga ifrågavarande konkurser hade landsfiskalen Matts Olsson
varit rättens ombudsman. Till förvaltare hade förordnats i Magnussons
konkurs e. o. landskanslisten Axel Löfgren, i Nilssons konkurs advokaten
Axel Melin och i urarvakonkursen kontoristen John L. Andersson. I de
övriga fem konkurserna hade bankkamreraren Paul Smith varit förvaltare.

De vid granskningen gjorda anmärkningarna upptogos i en härstädes
upprättad promemoria, vilken remitterades till Olsson i egenskap av rättens
ombudsman för avgivande av yttrande.

I promemorian anmärktes till en början beträffande samtliga konkurser,
att kvartalsräkningar icke, på sätt stadgas i 58 § konkurslagen, av
förvaltarna avlämnats till rättens ombudsman.

I avgivet yttrande medgav Olsson riktigheten av sagda anmärkning
samt anförde vidare: I fråga om Magnussons konkurs hade vid realisation
år 1931 av konkursboets lösören influtit 754 kronor. Redan vid tiden för
denna försäljning hade förvaltaren åsamkats vissa utgifter, som han fått
förskottera. Ytterligare utgifter hade varit förenade med försäljningen.
Detta förhållande samt den omständigheten, att utgifterna och summan

av år 1932 beslutade arvoden till förvaltningen ungefär täckts av influtna
medel, syntes hava varit orsaken till att kvartalsräkningar icke avlämnats.
Då Olsson tillika väl känt till konkursboets ställning, dess inkomster
och utgifter, hade Olsson ansett det icke påkallat att avfordra förvaltaren
särskilda kvartalsräkningar. — Beträffande Johnsens konkurs ville Olsson
framhålla, att boets egentliga tillgång varit två fastigheter, en i Långsele
och en i Nyland. Om fastigheten i Långsele hade boet nödgats processa
och därigenom åsamkats åtskilliga utgifter, innan rättegången var slutförd.
Genom rättegången hade konkursboet tillerkänts äganderätten till fastigheten
och först därefter hade densamma kunnat realiseras. Jämväl fastigheten
i Nyland hade realiserats genom konkursförvaltningens försorg. De
båda försäljningarna hade givit ett överskott. Givetvis borde kvartalsräkningar
hava avgivits, utvisande den behållning boet genom försäljningarna
tillgodoförts. Då Olsson emellertid genom intensivt samarbete med förvaltaren
haft ingående kännedom örn boets ställning, hade Olsson icke påyrkat
kvartalsräkningars avgivande. Vad senast anförts gällde även i fråga
om Carlssons, Källmans, handelsbolagets och Dahlbergs konkurser. I fråga
örn urarvakonkursen efter Johanna Sjölander hade Olsson, då konkursen
avslutats efter nio månader samt Olsson haft sig väl bekant var tillgångarna
i boet funnits, icke ansett det nödigt att infordra kvartalsräkningar.

I promemorian anmärktes vidare beträffande samtliga konkurser med
undantag av Källmans och urarvakonkursen efter Johanna Sjölander, att
boen tillhöriga penningmedel syntes icke hava innestått i bank för de särskilda
boens räkning.

I yttrandet över promemorian i denna del förklarade Olsson, att orsaken
till att särskild bankräkning icke öppnats för Magnussons konkursbo varit
densamma, som av Olsson anförts i fråga örn de uteblivna kvartalsräkningarna
i denna konkurs. Beträffande övriga konkurser åberopade Olsson
innehållet i förklaringar, som till honom avgivits av förvaltarna Smith och
Melin. Härutöver framhöll Olsson vad angick Johnsens konkurs, att penningar
influtit till boet synnerligen sent och att förvaltaren därför nödgats
förskottera medel för en del utgifter. Då genom försäljning av fastigheterna
medel blivit tillgängliga, hade konkursen varit färdig att avslutas. I Carlssons
konkurs hade den 6 februari 1937 för fastighet, varulager m. m. influtit
32,635 kronor 40 öre och samma dag hade därav utbetalats 30,414
kronor 84 öre. I handelsbolagets konkurs hade den 4 juni 1937 influtit
8,000 kronor i avbetalning å köpeskilling för försåld fastighet. Därav hade
samma dag utbetalats 7,077 kronor till förmånsberättigade borgenärer.
Den 28 augusti 1937 hade Dahlbergs konkursbo tillförts 4,500 kronor, varav
2,850 kronor genast utbetalats.

Den av Smith avgivna förklaringen innehöll följande.

Tillgångarna i samtliga de ifrågavarande konkurserna, i vilka Smith varit
förvaltare, hade nästan uteslutande bestått av intecknade fastigheter. Vid
försäljningen av dessa hade nye ägaren övertagit betalningsansvaret för inteckningarna,
varför några större kontantbelopp icke influtit. De överskjutande
beloppen hade i Carlssons, handelsbolagets och Dahlbergs konkurser
blott täckt konkurskostnaderna. Med anledning därav hade icke
särskilda bankkonton upplagts. Då särskilt tillstånd erfordrades för Smith
såsom funktionär i bank att upplägga konto med dispositionsrätt och då
räntan de senare åren endast utgjort en halv procent, hade Smith, vid
de få tillfällen medel funnits tillgängliga någon längre tid, haft dem placerade
på eget konto. I de flesta fall hade Smith under lång tid nödgats
av egna medel förskottera konkurskostnader, tills några tillgångar blivit
disponibla.

I Melins förklaring, som avsåg Nilssons konkurs, anfördes följande: 1
början av konkursen hade några penningmedel ej funnits tillgängliga,
varför Melin förskotterat tillhopa 117 kronor 25 öre, avseende kostnader
till konkursdomaren, sedermera upptagna i slutredovisning den 7 juni
1938. Först den 20 ”juni” 1938 hade genom auktion på lösören medel kunnat
erhållas för gäldande av nödiga kostnader. Vid auktionen hade influtit
kontant 235 kronor 15 öre. Den 12 februari 1938 hade i hyra influtit
18 kronor 50 öre. De penningar, som influtit, hade varit erforderliga
för återbetalning av de av Melin förskotterade kostnaderna samt för bestridande
av löpande utgifter genast efter auktionen. Några medel hade
således ej varit insatta i bank.

Vid granskning av avgivna slutredovisningar jämte utgiftsverifikationer
i Carlssons och Dahlbergs konkurser fann jag slutligen, att Olsson uppburit
arvode såsom rättens ombudsman dels i Carlssons konkurs enligt
ett den 2 mars 1937 dagtecknat kvitto och dels i Dahlbergs konkurs enligt
kvitto den 10 december 1937.

Då slutredovisning i dessa båda konkurser avgivits först respektive den
18 april 1937 och den 8 december 1938, anmodade jag under hänvisning
till innehållet i 86 § konkurslagen Olsson att inkomma med förklaring.

I anledning därav anförde Olsson i avgivet yttrande: När Olsson tillkommande
arvoden i nämnda konkurser blivit av konkursdomstolen fastställda
och konkursförvaltaren, tydligen för att få verifikationer till samtliga
utgiftsposter innan slutredovisningarna avgåvos, velat utbetala desamma,
hade Olsson icke ansett det vara oriktigt av honom att uppbära
arvodena. Vid ett närmare studium av 86 § konkurslagen hade Olsson
emellertid funnit, att det riktigaste varit att i redovisningen upptaga
arvodena såsom avsatta för sitt ändamål.

I en till landsfogden i Västernorrlands län avlåten skrivelse anförde jag
därefter följande.

I ärendet är upplyst, att icke i någon av ifrågavarande konkurser förvaltaren
till Olsson såsom rättens ombudsman avlämnat i 58 § konkurslagen
föreskrivna kvartalsräkningar. Ehuru förvaltarna alltså grovt åsidosatt
sin skyldighet härutinnan, har Olsson låtit detta ske utan att ens
avfordra förvaltarna kvartalsräkningar, än mindre anmäla förhållandet
för konkursdomaren. Härigenom har Olsson eftersatt sin plikt såsom rättens
ombudsman. Vad Olsson till förklaring anfört kan gentemot lagens
klara och oeftergivliga bestämmelse i ämnet icke anses vara av beskaffenhet
att lända Olsson till ursäkt för hans berörda underlåtenhet. Det må för
övrigt anmärkas, att kvartalsräkningar skola avlämnas icke allenast för
att tjäna rättens ombudsman till ledning vid tillsynen över förvaltningen,
exempelvis vid kontrollerandet av huruvida influtna medel inom föreskriven
tid av en vecka insatts i bank för boets räkning. Räkningarna äro
därjämte avsedda även för borgenärerna och gäldenären och har det också
uttryckligen stadgats, att de för dessa skola hållas tillgängliga av ombudsmannen.

Av utredningen i ärendet framgår vidare, att i samtliga de berörda konkurserna
utom en vederbörande förvaltare icke haft boets medel insatta
i bank för boets räkning. I anledning av vad till försvar härför andragits
vill jag påpeka, att även örn de vid fastighetsförsäljning eller eljest influtna
kontanta medlen huvudsakligen åtgått för bestridande av konkurskostnaderna,
dessa medel givetvis i allt fall skolat insättas i bank för att
därifrån uttagas allteftersom utbetalningar skolat göras. Det bör härvid
framhållas, att största delen av konkurskostnaderna utgjorts av arvoden,
vilka vederbörande icke ägt lyfta förrän slutredovisning avgivits. De mot
arvodena svarande beloppen skulle alltså hava innestått i bank från det
de influtit till boet och till dess slutredovisning avgivits. Även belopp, som
varit erforderliga för täckande av andra kostnader i samband med konkursens
avslutande, exempelvis kungörelsekostnad, skulle hava innestått i
bank. I Magnussons konkurs har under åren 1931—1934 influtit ett sammanlagt
belopp av 820 kronor 60 öre, därav under år 1931 784 kronor 60 öre.
Boets utgifter under åren 1931—1936 hava, med frånräknande av förvaltarens
år 1933 obehörigen uppburna arvode, utgjort allenast 145 kronor
99 öre. I övriga konkurser har visserligen boets behållning icke under
så lång tid innehållits av förvaltaren, men i flera av dem har det i stället
gällt medel till avseviirt högre belopp. Såsom exempel kan nämnas Johnsens
konkurs, i vilken förvaltarens och rättens ombudsmans arvoden uppgingo
till sammanlagt 3,000 kronor. Redan under 1938 hade boets samtliga tillgångar
realiserats med undantag av en av boets fastigheter, vilken avyttrades
under förra hälften av år 1939. Då slutredovisning i konkursen av -

gavs först den 9 mars 1940 och arvodena först därefter kunnat uppbäras,
synes härav framgå, att rätteligen avsevärda belopp bort innestå i bank
linder jämförelsevis lång tid. I Carlssons konkurs hava arvodena uppgått
till sammanlagt 2,325 kronor. Även i flera andra konkurser hava arvodena
belöpt sig till ingalunda obetydliga belopp.

Då Olsson, som jämlikt 59 § konkurslagen varit skyldig att hålla noggrann
uppsikt över förvaltningen, underlåtit att inskrida mot förvaltarna
för åstadkommande av rättelse, har han gjort sig skyldig till försummelse.

Slutligen är i ärendet upplyst, att Olsson i Carlssons och Dahlbergs konkurser
i strid mot de klara och tydliga bestämmelserna i 86 § konkurslagen
uppburit arvode såsom rättens ombudsman innan slutredovisning
avgivits, i Dahlbergs konkurs ett helt år dessförinnan.

Enär Olsson genom vad han enligt det ovan sagda låtit komma sig till
last gjort sig skyldig till åtalbart tjänstefel, uppdrog jag åt landsfogden
att vid vederbörlig domstol i laga ordning anhängiggöra och utföra åtal
mot Olsson.

Boteå tingslags häradsrätt, varest åtalet anhängiggjordes, yttrade i utslag
den 19 december 1940 följande.

I målet är utrett, att Olsson såsom rättens ombudsman uppburit arvode
enligt ett den 2 mars 1937 dagtecknat kvitto i Carlssons konkurs och enligt
kvitto den 10 december 1937 i Dahlbergs konkurs, att slutredovisning avgivits
i Carlssons konkurs den 18 april 1937 och i Dahlbergs konkurs den
8 december 1938 samt att Olsson varit rättens ombudsman i nämnda två
konkurser intill deras avslutande. Enär Olsson sålunda i strid mot föreskrift
i 86 § konkurslagen uppburit arvodena innan slutredovisningar avgivits,
har Olsson härutinnan visat oförstånd i berörda befattningar.

Vidkommande målet i övrigt, så enär det blivit utrett, att förvaltarna
i envar av Magnussons, Johnsons, Carlssons, Källmans, handelsbolagets,
Dahlbergs och Nilssons konkurser icke i den ordning, som föreskrives i
58 § konkurslagen, å bank insatt penningar, som influtit under konkursförvaltningen,
att samma konkursförvaltare ävensom förvaltaren i urarvakonkursen
efter Johanna Sjölander underlåtit att till Olsson såsom rättens
ombudsman avlämna i 58 § tredje stycket konkurslagen föreskrivna räkningar,
samt att Olsson icke, på sätt det jämlikt 59 § konkurslagen ålegat
honom, framställt anmärkningar mot berörda försummelser eller eljest vidtagit
åtgärder för åstadkommande av rättelse, finner häradsrätten att
Olsson gjort sig skyldig till försummelse såsom rättens ombudsman.

På grund av det anförda och då Olsson såsom rättens ombudsman i konkurserna
varit att anse såsom tjänsteman enligt 25 kap. 22 § strafflagen,

prövar häradsrätten, jämlikt 25 kap. 17 § strafflagen, jämförd med 4 kap.
1 § samma lag, rättvist döma Olsson att utgiva 12 dagsböter, varvid beloppet
av var dagsbot skall utgöra 4 kronor.

II. Redogörelse för ärende, som föranlett åtgärd
för disciplinär bestraffning.

1. Anlitande av underordnade polismän såsom borgensmän m. m.

I skrivelse den 24 april 1937 till polischefen i Södertälje stadsfiskalen
Petrus Sundin påtalade stadskamreraren i nämnda stad Einar Bergström
vissa lånetransaktioner av polisöverkonstapeln Valentin Johansson. Bergström
uppgav, att Johansson genom sin ställning vid polisen ingivit förtroende
och lyckats erhålla lån hos ett flertal personer i staden. Vid anskaffande
av lån hade Johansson plägat utfärda förbindelse, enligt vilken långivaren
bemyndigades att å stadens kassakontor utkvittera viss del av
Johanssons avlöning såsom överkonstapel. Vid några tillfällen hade den
innestående avlöningen icke räckt till för fullgörande av de företedda förbindelserna
med påföljd att bland långivarna uppstått förargelse. Då ibland
avtal angående återbetalning ej hållits, hade en del långivare uttalat sin
förundran över att Johansson kunde få fortsätta med sina lånetransaktioner
på sådant sätt. — Slutligen berörde Bergström en av honom och Sundin
förut avhandlad sak, nämligen det förhållandet att Johansson vid ett avlöningstillfälle
i februari 1937 utkvitterat poliskonstapeln E. Antonssons
lön, enligt Johanssons uppgift på grund av låneavtal med Antonsson.

Vid Bergströms skrivelse var fogad en förteckning å av Johansson under
tiden november 1936—april 1937 utfärdade förbindelser av ovan angivet
slag å tillhopa 1,150 kronor. Bland de i förteckningen upptagna långivarna
märktes en färghandlare och en konditor.

Över innehållet i Bergströms anmälan hördes Johansson, vilken i yttrande
till Sundin den 30 april 1937 vitsordade riktigheten av de i förteckningen
upptagna lånebeloppen. Johansson bestred, att han genom sin ställning
som polisman sökt ingiva förtroende hos långivarna och på så sätt erhålla
lån. Med samtliga långivare hade Johansson tidigare varit bekant
och de hade beviljat lånen utan vidare. I endast ett fall hade — såvitt Johansson
av långivarna själva erfarit — missnöje uppstått över att erhållet
lån icke återbetalts på överenskommen tid.

I därefter av Sundin meddelat beslut erinrades Johansson om bestämmelserna
i 13 § av instruktionen för polispersonalen i Södertälje stads polis -

7 — Justitieombudsmannen» ömhet »berättelse till 1941 ars riksdag•

distrikt, vilka bestämmelser innefatta förbud för polisman att sätta sig i
skuld hos någon, vars verksamhet han har att å t jänstens vägnar övervaka,
eller anlita sådan person såsom borgensman; och tillsades Johansson ”att
icke vidare tangera dessa bestämmelser”.

I en till mig den 11 september 1939 inkommen klagoskrift anmälde förre
kriminalkonstapeln Hjalmar Borgh i Södertälje, att Sundin skulle hava
gjort sig skyldig till tjänstefel i olika hänseenden, bland annat därutinnan
att han icke beivrat Johanssons förutberörda transaktion med An tonssons
avlöning i februari 1937.

Sedan jag anmodat landsfogden i Stockholms län att efter verkställd utredning
inkomma med utlåtande, verkställde t. f. landsfogden Erik Camstedt
inspektion hos stadsfiskalen i Södertälje. Efter ytterligare utredning
och sedan yttrande avgivits av Sundin överlämnade t. f. landsfogden S.
Wannstedt handlingarna i saken till mig, varjämte han såsom eget utlåtande
förklarade, att Borghs anmälan icke till någon del syntes förtjäna avseende.

Av de överlämnade handlingarna framgick, att Borgh i en till landsfogden
i september 1939 insänd skrift anfört klagomål mot Sundin i olika avseenden
under påstående bland annat, att Johansson med Sundins vetskap
haft växelaffärer med Johansson underordnade polismän samt lånat penningar
av åkare m. fl. personer i staden.

Johansson, som hörts över sistnämnda anmälan, hade i yttrande den
16 oktober 1939 bestritt, att han anlitat polismän i staden såsom borgensmän
å växlar.

Sundin hade i yttrande till landsfogden uppgivit, att han icke hade sig
bekant, huruvida Johansson haft växeltransaktioner med andra polismän
i staden.

Med anledning av vad som förekommit i ärendet hos landsfogden uppdrog
jag därefter åt sekreteraren vid min expedition att genom förhör med
polispersonalen i Södertälje och eventuellt andra personer söka utreda huruvida
Johansson, i strid mot föreskrifterna i 13 § instruktionen för polispersonalen
i Södertälje stads polisdistrikt, satt sig i skuld hos någon, vars
verksamhet han hade att å tjänstens vägnar övervaka, eller anlitat sådan
person såsom borgensman. Vid av sekreteraren den 25 april 1940 verkställd
undersökning blevo såväl Bergström som ett flertal poliskonstaplar i Södertälje
hörda. Därvid berättade bland andra

1) konstapeln P. Johannesson: Johansson hade dels i september eller
oktober 1939 av Johannesson lånat 50 kronor, som han sedermera återbetalat,
dels ock för ungefär två år sedan erhållit Johannessons och konstapeln
A. G. Lindmarks ”påskrift” på en växel, vilken växel efter en omsättning
blivit inlöst av Johansson.

2) konstapeln E. E. Ström: För ungefär två år sedan hade Johansson fått
låna cirka 75 kronor av Ström, som sedermera återfått beloppet å utsatt tid.

3) konstapeln C. P. Johnsson: Han hade för 4—5 år sedan iklätt sig
borgen åt Johansson för ett amorteringslån i Svenska Handelsbanken i Södertälje
å förmodligen 1,000—1,200 kronor. Övriga borgensmän hade varit
kriminalkonstapeln E. O. Berg och en gårdsägare Dager i Södertälje. Å lånet
återstode förmodligen numera ett mindre belopp. Johnsson hade jämte konstapeln
K. E. Lövgren ”skrivit på” en växel för 6—7 år sedan åt Johansson,
förmodligen å omkring 500 kronor. Johansson hade efter en del omsättningar
löst växeln.

Vid förhören framkom därjämte, att Johansson haft andra växelaffärer
med underordnade polismän, men de lämnade tidsuppgifterna voro i allmänhet
ganska obestämda.

Sedan jag därefter anmodat landsfogden att verkställa ytterligare utredning
i saken, undersöktes i vad mån Johansson under de senaste fem åren
hos banker i Södertälje erhållit lån genom diskontering av växlar, varå
förekommit andra polismäns i staden namn. Därvid framkom, att Johansson
under de första åren av denna tidsperiod i stor utsträckning erhållit
sådana lån. I en bank hade diskonterats tre växlar å respektive 250, 130
och 300 kronor, å vilka förekommo Johanssons och andra polismäns namn.
I en annan bank hade diskonterats två sådana växlar å respektive 275 och
250 kronor. I en tredje bank hade diskonterats sex sådana av Johansson
accepterade växlar ä respektive 400, 100, 325, 300, 75 och 100 kronor, av
vilka växlar en inlösts år 1935, tre år 1937, en år 1938 och en år 1939.
Till sistnämnda bank häftade Johansson fortfarande i skuld med 105 kronor
på grund av ett år 1934 upptaget amorteringslån, för vilket polismännen

O. Berg och Paul Johnsson samt en åkeriägare i staden tecknat borgen.

Efter undersökning huruvida Johansson upplånat penningar hos Södertälje
omnibusaktiebolag och droskägare i staden anförde Sundin i skrivelse
till landsfogden följande.

Omnibusaktiebolagets föreståndare, direktören Sten Lundberg, vore för
närvarande inkallad till militärtjänstgöring och hade därför icke kunnat
höras. Johansson hade emellertid uppgivit, att han för omkring tre år sedan
av Lundberg lånat ett mindre belopp, förmodligen 125 kronor. Dessa penningar
hade Johansson på utsatt tid återbetalt. Droslcägarna i staden hade
samtliga med undantag av tre, som inkallats till militärtjänstgöring, blivit
hörda. Därvid hade framkommit att endast två, nämligen Karl Ulrik Gustafsson
och Anton Warenberg, lånat Johansson penningar. Dessa hade uppgivit: Gustafsson:

För två ä tre år sedan hade Johansson bett Gustafsson örn
ett lån å 50 kronor. Sedan Johansson mottagit dessa penningar, hade han
emellertid utfört en del skrivgöromål åt Gustafsson, varför från lånebeloppet

100

skulle avdragas minst 17 kronor. Uppgörelse hade dock icke träffats härom.
Kontot stöde därför ännu öppet. Vid något tillfälle för ännu längre sedan
hade Gustafsson till Johansson utlånat 150 kronor. Denna summa hade
Gustafsson låtit inkassera genom advokat.

Warenberg: För ett par år sedan hade Warenberg till Johansson utlånat
50 eller 75 kronor. Som Johansson icke på utsatt tid återbetalt lånet, hade
Warenberg låtit inkassera beloppet. Sedan dess hade Johansson icke begärt
lån av Warenberg.

Johansson, som hördes över Gustafssons och Warenbergs uppgifter, anförde
i skrivelse till Sundin följande: Någon gång under år 1934 hade Johansson
av Gustafsson erhållit ett lån på 150 kronor. Som hela lånet av
Johansson icke kunnat återbetalas på överenskommen dag, hade Gustafsson
överlämnat skuldsedeln till en advokat. Lånet hade därefter av Johansson
inbetalts till denne jämte ränta för lånetiden. Ett senare av Gustafsson
till Johansson lämnat lån å 50 kronor vore ännu icke slutligt reglerat, emedan
Johansson dels för Gustafssons räkning utlöst resolutioner för ett belopp
av 17 kronor 50 öre och dels utfört en del skrivarbeten för Gustafssons
räkning. Överenskommelse örn betalning för dessa arbeten hade ännu icke
träffats. Ett av Johansson förmodligen under år 1938 erhållet lån av Warenberg
å 60 kronor hade icke blivit återbetalt på överenskommen tid. Warenberg
hade därför överlämnat saken till advokat för beloppets utfående.
Lånebeloppet hade därefter av Johansson inbetalts till advokaten jämte
ränta för lånetiden.

Vid av t. f. landsfogden Wannstedt verkställda förhör i saken uppgav
Sundin, att han sökt utröna, örn Johansson häftade i skuld till ytterligare
några personer av de kategorier, som avsåges i 13 § polisinstruktionen för
staden. Därvid hade framkommit, att Johansson för ett par år sedan erhållit
ett lån å 300 kronor av en direktör Spannert, innehavare av en sommarrestaurang
i Södertälje. Lånet hade återbetalts samma år.

Vid förhör inför Wannstedt vitsordade Johansson riktigheten av vad han
uppgivit i tidigare avgivna yttranden samt uppgav vidare: För närvarande
funnes endast ett obetalt lån, för vilket polismän i Södertälje stöde i borgen,
nämligen ett lån hos Aktiebolaget Svenska Handelsbanken å numera 83
kronor med borgen av polismännen O. Berg och Paul Johnsson. Under år
1940 hade Johansson icke sökt eller erhållit något nytt lån. I övrigt hade
han löpande två å tre växlar å mindre belopp, utställda av privatpersoner
i staden samt ytterligare ett par banklån å likaledes smärre belopp. Johansson
ansåge sig för närvarande ej hava särskilt dålig ekonomi. Han insåge det
förkastliga i att anlita underordnade polismän eller andra i 13 § instruktionen
avsedda personer såsom borgensmän eller att av dem upptaga lån och
det vore hans bestämda och allvarliga uppsåt att framdeles avhålla sig från
dylikt beteende. Ovannämnda lån i Svenska Handelsbanken å 83 kronor

101

skulle han omgående lösa in. Han erinrade sig slutligen, att han hade ytterligare
ett mindre lån hos en lastbilägare i Staden, vars namn han dock ej
ville uppgiva. Även detta lån skulle han ofördröjligen inlösa.

I till mig avgivet utlåtande anförde Wannstedt därefter följande.

Av utredningen i ärendet framginge, att Johansson under de närmast
förflutna fem åren i ett flertal fall upptagit lån av eller såsom borgensmän
anlitat underordnade polismän ävensom andra personer, som avsåges i 13 §
ovannämnda instruktion. Johansson hade därigenom gjort sig förfallen till
ansvar jämlikt 17 § polisreglementet för riket den 26 september 1925. På
grund därav syntes ärendet böra överlämnas till landsfogden för Johanssons
ställande under tilltal vid vederbörande poliskollegium.

I skrivelse den 26 juni 1940 till landsfogden i Stockholms län, däri jag
förklarade den mot Sundin gjorda anmälan ej föranleda någon min åtgärd,
uppdrog jag åt landsfogden att föranstalta om att Johansson ställdes under
åtal inför vederbörande poliskollegium för vad han enligt det ovan sagda
låtit komma sig till last.

Jag framhöll därvid såsom försvårande omständigheter dels att Johansson
fortsatt med sina ifrågavarande lånetransaktioner efter det han år 1937
av polischefen erinrats om bestämmelserna i 13 § instruktionen för polispersonalen
i Södertälje stads polisdistrikt och fått tillsägelse att ”icke vidare
tangera dessa bestämmelser”, dels ock att Johansson i sitt yttrande av den
16 oktober 1939 förklarat, att han icke vid något tillfälle anlitat underordnade
polismän vid poliskåren i Södertälje såsom borgensmän å växel.

Stockholms läns poliskollegium yttrade i beslut den 10 september 191/0
följande.

Genom vad Johansson erkänt samt för övrigt i målet förekommit är
utrett, att Johansson under de senaste fem åren i strid mot bestämmelserna
i 13 § instruktionen för polispersonalen i Södertälje stads polisdistrikt satt
sig i skuld hos polismän och andra personer, vars verksamhet han haft att
å tjänstens vägnar övervaka, ävensom anlitat sådana polismän såsom
borgensmän. På grund härav prövar poliskollegiet, jämlikt 17 § 1 mom.
första stycket polisreglementet, rättvist döma Johansson till varning.

Poliskollegiets beslut har vunnit laga kraft.

102

III. Redogörelse för vissa ärenden, som ej föranlett
åtgärd enligt I eller II.

För nedbringande av tryckningskostnaderna för berättelsen har jag, i
likhet med vad tidigare skett, under denna avdelning intagit redogörelse
för allenast ett mindre antal under år 1940 behandlade ärenden.

1. Fråga om barnavårdsmans rätt att för uppgiven barnafaders
efterforskande och hörande anlita polismyndighet.

I en hit insänd klagoskrift anförde barnavårdsmannen Evert Hagman
i Falun följande.

En i klagoskriften namngiven ogift kvinna från Falun hade i april 1940
fött ett barn och såsom fader till detta uppgivit en viss man, vilken inkallats
till krigstjänstgöring och enligt uppgift vistades i Östersund. Under
åberopande härav hade klaganden såsom harna vårdsman för barnet i skrivelse
till stadsfiskal därstädes anhållit om efterspaning av den uppgivne
barnafadern och hans hörande beträffande hans förhållande till barnets
moder. På denna framställning hade stadsfiskalen Tord Ödmark svarat att,
då det varken genom dom eller den uppgivne mannens erkännande vore
fastslaget att han vore underhållsskyldig för barnet ifråga, polismyndigheten
icke syntes hava vare sig rättighet eller skyldighet att verkställa det
begärda förhöret. Klaganden hade senare förnyat sin framställning, men
även då hade Ödmark vägrat föranstalta örn mannens hörande. Klaganden,
som ansåge att Ödmarks ståndpunkt ehuru icke enastående dock vore oriktig,
ville bringa vad som förekommit till J. 0:s kännedom för laga åtgärd.

I ett med anledning av klagoskriften infordrat yttrande anförde Ödmark
följande.

I 13 § lagen den 14 juni 1917 örn barn utom äktenskap föreskreves
bland annat, att barnavårdsman vore berättigad ”att anlita polismyndigheten
för underhållsskyldigs efterforskande eller hörande och för verkställande
av delgivningar”. Såvitt Ödmark kunde förstå hade man att vid
tolkningen av denna bestämmelse skilja mellan å ena sidan ”verkställande
av delgivningar”, som icke anknutits till ordet ”underhållsskyldig”, och å
andra sidan ”efterforskande eller hörande”, som hade underhållsskyldig
till attribut. Enligt Ödmarks mening vore sålunda polismyndigheten skyldig
att kostnadsfritt biträda med delgivningar, även örn det endast vore
fråga om exempelvis en vittnesstämning i ett barnuppfostringsmål, medan
däremot lagligen endast underhållsskyldig kunde höras av polisen. Man
bomme emellertid då till den i detta fall centrala frågan om tolkningen
av ordet ”underhållsskyldig”. Krävdes att underhållsskyldigheten lagligen
fastställts för att förhör genom polisens försorg rätteligen skulle kunna ske

loa

eller vore polismyndigheten skyldig att på framställning av barnavårdsman
låta höra även den, som allenast misstänktes vara fader till och således
underhållsskyldig för barnet ifråga? I en av Birger Löfving och Viktor
Carlson utgiven handbok ”Lagstiftningen örn barn utom äktenskap
m. m.” anslöte sig författarna till sistnämnda alternativ. Å sid. 78—79
hette det nämligen: ”Polismyndighetens skyldighet att utan ersättning
biträda barnavårdsman med underhållspliktigs efterforskande eller hörande
samt verkställande av delgivningar är oberoende av huruvida underhållsskyldigheten
redan fastställts eller icke. Det åligger sålunda polismyndigheten
jämväl att på begäran av barnavårdsman kostnadsfritt delgiva stämning
i barnuppfostringsmål, se J. O. 1923 sid. 9. Jfr R. Å. 1929 not. S. 352.”
Emellertid måste såsom ovan framhållits på grund av lagbestämmelsens
formulering delgivningsuppdragen, som icke behövde avse den underhållsskyldige,
skiljas från uppdragen att verkställa förhör eller efterspaning,
vilka endast kunde rikta sig mot underhållsskyldig. Den slutsats författarna
kommit till förefölle därför att såsom sådan vara diskutabel och
därför vore det icke otänkbart, att premissen vore felaktig. För egen del
hyllade Ödmark sig till förstnämnda alternativ. Han ansåge sålunda, att
underhållsskyldigheten måste hava fastställts, innan polismyndigheten
lagligen kunde biträda barnavårdsmannen med den underhållsskyldiges
efterforskande eller hörande. Så länge underhållsskyldigheten icke på något
sätt fastställts visste man ännu icke, vem som vore underhållsskyldig, och
kunde därför icke höra den underhållsskyldige. Absurditeten i den av
klaganden förfäktade meningen framträdde tydligt, om man besinnade, att
klaganden samtidigt å ena sidan till stöd för förhörets verkställande åberopade
en lagbestämmelse örn skyldighet för polismyndighet att biträda
med förhör av underhållsskyldig och å andra sidan begärde att genom
förhöret skulle utredas, örn den förhörde vore underhållsskyldig eller icke.

Det vore också rimligt, anförde Ödmark vidare, att begränsa polismyndighetens
skyldigheter respektive befogenheter till fall, då underhållsplikten
vore klar. Innan underhållsskyldigheten fastställts förelåge nämligen
vid försummelse att fullgöra underhållsplikt icke något indicium på bristande
sainhällsanda, medan däremot underlåtenhet därutinnan efter det
att fastställelse skett ofta vöre ett symtom på asocialitet. Det kunde
därför ej vara lämpligt att på polisen lägga den grannlaga uppgiften att
förhöra för faderskap till utomäktenskapliga barn misstänkta personer.
Mången skulle säkerligen även reagera starkt mot att underkastas polisförhör
angående sina sexuella förbindelser, när någon brottslig handling icke
sattes i fråga. Och polisen skulle, örn dylika uppgifter lades på den, erhålla
en mycket kraftig arbetsbelastning. I fråga örn efterlysning och avflyttningsförbud
hade också begränsning skett till fall av klar underhållsskyldighet.
Örn klagandens tolkning av ifrågavarande bestämmelse vore all -

104

mant vedertagen, skulle säkerligen en icke obetydlig del av polisens arbete
just bestå i förhör med män, som misstänktes hava satt utomäktenskapliga
barn till världen. Ty vilken barnavårdsman ville väl försumma att
före faderskapsprocessens anhängiggörande skaffa sig kännedom örn den
blivande svarandens eventuella invändningar? Under sin vid pass tioåriga
tjänstgöring först såsom notarie i domsaga och sedan som stadsfiskal hade
Ödmark emellertid, såvitt han nu kunde erinra sig, endast vid ett tidigare
tillfälle mottagit en med nu ifrågakomma likartad framställning, vilken
han för övrigt även avslagit. Ödmark hade ännu aldrig sett ett polisförhörsprotokoll
rörande faderskap. Vad ovan framhållits gjorde, att enligt
Ödmarks förmenande den av klaganden urgerade tolkningen icke utan
tvingande skäl borde godtagas och några sådana hade Ödmark, trots noggrant
övervägande, icke kunnat finna. För barnavårdsmannen måste, då
det gällde att taga ställning till frågan örn faderskapets fastställande, i regel
moderns och av henne åberopade vittnens berättelser vara det primära
och grundläggande. Erforderliga uppgifter om den förmente faderns eventuella
invändningar kunde barnavårdsmannen, då fadern vistades å annan
ort, erhålla genom att barnavårdsnämnden i hemorten satte sig i förbindelse
med barnavårdsnämnden i faderns vistelseort och hemställde örn
dennes hörande. Enligt 16 § 1 mom. lagen om samhällets barnavård borde
nämligen barnavårdsnämnderna i olika kommuner bistå varandra. Ödmark
ansåge alltså att han handlat riktigt, då han avslog klagandens ifrågakomna
hemställan, samt att han, därest han bifallit densamma, skulle
hava gjort sig skyldig till tjänstefel. Men även om de av honom anförda
synpunkterna mot förmodan icke skulle kunna godtagas, komme Ödmark
att med tillfredsställelse hälsa ett auktoritativt avgörande, som för framtiden
undanröjde varje känsla av ovisshet.

Sedan magistraten i Östersund därefter anmodats att avgiva yttrande i
ärendet, förklarade magistraten, att magistraten till alla delar anslöte sig
till vad Ödmark anfört i sin förklaring, varjämte magistraten framhöll, att
Ödmark i egenskap av stadsfiskal i varje fall icke torde haft rättighet eller
skyldighet att vidtaga den påkallade åtgärden. För underhållsskyldigs
efterforskande eller hörande och för verkställande av delgivningar skulle
enligt 13 § lagen örn barn utom äktenskap biträde lämnas av polismyndigheten.
Enligt den tolkning av begreppet polismyndighet, som magistraten
tillämpat och som syntes vara gängse uppfattning, avsåges därmed i stad
med magistrat sistnämnda myndighet, försåvitt icke annat särskilt angåves
i eller framginge av lag eller författning.

Klaganden avgav påminnelser, däri han underströk att rätten att anlita
polismyndighet för efterspaning och hörande av person, som kunde

105

antagas vara fader till barn utom äktenskap, vore en ovärderlig tillgång
för barnavårdsmannen. Det kunde ofta bliva nödvändigt att över stora
delar av landet ”jaga” efter den man, som en barnamoder uppgåve vara
fader till barnet. Kanske ställde sig modern likgiltig till faderskapsfrågan,
enär hon lagt barnet det allmänna till last. Barnavårdsmannen hade i
varje fall rättighet och framför allt skyldighet att med användning av alla
tänkbara lagliga medel bringa klarhet i frågan. Det kunde dessemellan,
även om barnamodern beredvilligt lämnade alla upplysningar, vara nödvändigt
att få en fullständig, i betryggande former företagen utredning
genom polismyndighet. Ett typfall vore, då barnamodern t. ex. blivit bedragen
till sexuellt umgänge av en man under falskt namn. Ofta vore det
av nöden att snabbt och på bred front ingripa med efterspaning. Lika
litet som personer kunde undgå införselåtgärder eller utredningar i skattemål,
mantalsskrivningsärenden o. s. v., ofta av mycket grannlaga natur,
lika litet borde en man, som uppgåves vara fader till ett barn och därför
kunde bliva bidragspliktig, av några omotiverade kiinsloskäl garderas för
polisförhör. Därvidlag vore Ödmarks resonemang verklighetsfrämmande.
De rapporter av ofta rätt invecklat slag, som förelåge efter ett dylikt polisförhör,
som ibland kunde omfatta icke blott en utan flera personer, vore
ett det förträffligaste underlag för rättegång — ja, det kunde hända att
domstolarna därigenom besparades rättegång. Den hjälp, som barnavårdsnämnderna
inbördes kunde lämna varandra beträffande utredning i faderskapsfrågor,
vore tämligen ringa och det vore direkt olämpligt att låta
barnavårdsnämnderna syssla med sådana utredningar.

I en till magistraten i Östersund avlåten skrivelse anförde jag därefteifel
j ande.

Bland de i 13 § lagen den 14 juni 1917 örn barn utom äktenskap särskilt
nämnda uppgifter, som åligga barnavårdsman, har i första hand angivits
uppgiften att sörja för att åtgärder ofördröjligen vidtagas för fastställande
av barnets börd samt tillförsäkrande av underhåll åt barnet.

I andra stycket av samma paragraf stadgas: Barnavårdsmannen åge att
själv eller genom ombud föra talan för barnet rörande faderskap, underhåll
och förmynderskap ävensom barnets förklarande för trolovningsbarn
samt vare berättigad att anlita polismyndigheten för underhållsskyldigs
efterforskande eller hörande och för verkställande av delgivningar.

Den av Ödmark och magistraten hävdade tolkningen av detta lagrum,
nämligen att rätten att anlita polismyndighet för underhållsskyldigs efterforskande
eller hörande skulle föreligga endast i händelse underhållsskyldighet
på ett eller annat sätt redan vore fastställd, synes mig icke vara

10G

hållbar. Med en så snäv tolkning skulle den ifrågavarande rätten få en
mycket ringa praktisk betydelse, vilket icke kan förutsättas hava varit
lagstiftarnas avsikt. Då i stadgandet talas om ”underhållsskyldigs efterforskande”
åsyftas uppenbarligen icke blott de jämförelsevis fåtaliga fall,
där någon vars underhållsskyldighet fastställts icke utan särskild efterforskning
kan anträffas, utan framför allt de fall, där efterforskningar anses
erforderliga för utrönande av vem underhållsskyldigheten åvilar. Härutinnan
vill jag även hänvisa till en av häradshövdingen Holdo Edling,
vilken såsom ledamot av lagberedningen deltagit i utarbetandet av det
till grund för lagen örn barn utom äktenskap liggande lagförslaget, utgiven
kommentar till barnlagarna av år 1917, 4:e upplagan, sid. 35. Edling
anför vid ifrågavarande lagrum, bland annat, att givetvis förutsättes ej
för rätt till biträde av polismyndighet, att förut fastställts att vederbörande
är underhållsskyldig.

I enlighet med det nu anförda hade alltså klaganden varit berättigad
att erhålla biträde av polismyndigheten i Östersund för den uppgivne
barnafaderns efterspanande och hörande. I stad, där liksom i Östersund
finnes magistrat men däremot icke poliskammare eller polismästare, torde
med polismyndigheten förstås magistraten, såvida icke annat är uttryckligen
stadgat. Ödmark såsom stadsfiskal i Östersund var följaktligen icke
behörig att pröva klagandens ifrågavarande framställning. I stället för att
avslå densamma borde emellertid Ödmark hava överlämnat den till magistraten
för avgörande eller hänvisat klaganden att göra framställning i
saken hos magistraten. Då magistraten i fråga om klagandens rätt att erhålla
biträde av polisen varit av samma uppfattning som Ödmark, synes
dock den omständigheten att saken icke hänskjutits till magistraten hava
saknat betydelse.

Med denna skrivelse var ärendet av mig slutbehandlat.

2. Fråga huruvida i gravationsbevis rörande intecknad fastighet
bort anmärkas, att fastigheten vid inteckningens beviljande
hade annan mantalsbeteckning.

Av handlingarna i ett genom klagomål av ombudsmannen vid Östgöta
hypoteksförening Otto Amnéus i Linköping härstädes anhängiggjort ärende
inhämtas följande.

Den 6 september 1909 söktes vid Aspelands häradsrätt första gången
lagfart å en från 1/4 mantal Bockara nr 4 i Mörlunda socken avsöndrad
lägenhet, Smälterum nr 2, vilken sedermera erhöll jordregisterbeteckning
Bockara 410.

På därom gjord ansökan beviljade häradsrätten därefter den 12 juli

107

1910 inteckning i nämnda 1/4 mantal Bockara nr 4 med undantag av andel
i avsöndrade lägenheterna Karlsmåla nr 1, Brovadslyckan nr 1 och
Möllerum nr 2, Östgöta hypoteksförening till säkerhet för 9,000 kronor
jämte ränta, förvaltningsbidrag och till 315 kronor beräknade kostnader
enligt skuldebrev i juli 1910 av L. A. Jakobsson och Josefina Jakobsson.

Sedan Kungl. Majit den 3 augusti 1917 förordnat, att lägenheten Smälterum
nr 2 eller Bockara 410 jämte vissa andra från hemmanet Bockara nr 4
avsöndrade lägenheter skulle från och med år 1918 i bland annat judiciellt
avseende överflyttas från Mörlunda socken till Döderhults socken, verkställdes
av lantmätare mantalssättning för de överflyttade områdena. De
områden, som avskildes från ifrågavarande 1/4 mantal Bockara nr 4, beräknades
därvid utgöra tillhopa 3/256 mantal, varmed hemmansdelens
mantal alltså skulle minskas. Mantalssättningen fastställdes av länsstyrelsen
i Kalmar län den 20 november 1924.

Den 21 juli 1937 meddelade inskrivningsdomaren i Aspelands och Handbörds
domsaga under § 440 lagfart för Emanuel Karlsson å ifrågavarande
”1/4 mantal Bockara nr 4”.

Vid ett sedermera av domliavanden, häradshövdingen Carl Cervin, den
23 februari 1938 hållet sammanträde enligt 6 § lagen den 3 juni 1932 om
uppläggande av nya fastighetsböcker för landet beslöt domhavanden efter
verkställd utredning, att Karlsson enligt lagfartsbevis den 21 juli 1937
tillhöriga 1/4 mantal Bockara nr 4 skulle minskas med 3/256 mantal till
61/256 mantal.

På begäran av häradsdomaren Karl Olson i Byrum utfärdade förste
notarien friherre Magnus Koskull i egenskap av inskrivningsdomare i
domsagan den 22 juli 1939 ett gravationsbevis, vilket i hithörande delar
hade följande lydelse:

”Gravationsbevis.

Att 61/256 mantal Bockara n:r 4 i Mörlunda socken, varå lagfart senast
meddelats den 21 juli 1937, § 440, för Emanuel Karlsson, icke besväras
av andra inteckningar än dem, som fastställts uti ifrågavarande
fastighet:

l:o) 1910 den 12 juli, § 114, till säkerhet för niotusen (9,000) kronor
jämte ränta, förvaltningsbidrag och till trehundrafemton kronor beräknade
kostnader enligt skuldebrev i juli 1910 av L. A. Jakobsson och Josefina
Jakobsson till Östgöta Hypoteksförening;

2:o) 1926 den 6 april, § 154,---till innehavaren;

3:o) 1937 den 15 september, § 666,---hörnedal^

4:o) 1939 den 5 juli, § 472,---till innehavaren;

samt att i övrigt beträffande ifrågavarande fastighet icke förekommit
något av beskaffenhet att böra här anmärkas; betygar, Högsby den tjugoandre
juli nittonhundratrettionio.”

108

I en sedermera hit insänd skrift anförde Amnéus följande.

Östgöta hypoteksförening hade utlämnat lån emot säkerhet av ovanberörda
den 12 juli 1910, § 114, beviljade inteckning uti ”1/4 mantal kronoskatte
Bockara” med undantag av vissa i inteckningsprotokollet närmare
angivna lägenhetsandelar. För omläggning av detta lån hade till föreningens
ombudsmansexpedition inkommit bland annat det av Koskull den
22 juli 1939 utfärdade gravationsbeviset å 61/256 mantal Bockara nr 4
samt ett av vederbörande häradsskrivare den 26 i samma månad utfärdat
taxeringsbevis å 1/4 mantal ifrågavarande hemman (41) ”u. n. Utebyn”.
De bägge handlingarna överensstämde därutinnan, att de angåve en och
samma person som ägare av den fastighet respektive bevis avsåge. Enligt
gravationsbevisets ordalydelse skulle emellertid inteckningen icke endast
gälla i utan även hava ”fastställts” uti den i bevisets ingress angivna hemmansdelen
61/256 mantal, i stället för rätteligen 1/4 mantal (= 64/256
mantal). Från jordägarens ombud hade Amnéus inhämtat, att mantalsminskning
ägt rum, varefter intecknade hemmansdelen erhållit det i gravationsbeviset
angivna mantalet. Då denna ändring otvivelaktigt borde
framgå av fastighetsböckerna och då densamma uppenbarligen vore avbetydelse
för såväl långivare som ägare m. fl., hade Amnéus med bevisets
översändande hos Koskull i skriftlig, motiverad framställning begärt komplettering
av detsamma. Beviset hade emellertid återsänts till Amnéus i
oförändrat skick och utan något som helst meddelande. Amnéus måste
alltså förutsätta, att Koskull ansett sig icke skyldig bifalla hans hemställan.
Denna Koskulls ståndpunkt torde bero på en i domsagan införd praxis
i behandlingen av liknande fall. Amnéus hade nämligen vid två tidigare
tillfällen mött enahanda uppfattning och måst införskaffa erforderlig utredning
örn de med fastigheternas beteckningar timade förändringarna.
Under åberopande av vad sålunda anförts hemställde Amnéus, att J. O.
måtte vidtaga erforderliga åtgärder för åvägabringande av rättelse.

Vid klagoskriften var, bland annat, fogad avskrift av ett utav Amnéus
den 9 augusti 1939 till Koskull avlåtet brev, däri han, efter att hava påpekat
skiljaktigheten mellan inteckningsbeslutet den 12 juli 1910 och gravationsbeviset
i fråga örn den intecknade fastighetens mantal, vidare anfört
följande: Enligt uppgift berodde skiljaktigheten därpå, att mantalsminskning
beslutats den 23 februari 1938. Ur långivarens synpunkt vore
dock av vikt att denna förklaring lämnades i beviset, i varje fall tillsvidare,
innan nya beteckningen influtit i mantals- och de därå grundade
taxeringslängderna. Komplettering syntes enklast ske, om i gravationsbevisets
ingress efter ordet ”Karlsson” insattes orden ”å 1/4 mantal, som
enligt domhavandens beslut den 23 februari 1938 numera betecknas såsom
61/256 mantal” eller någon liknande formulering. Amnéus hemställde,
att Koskull benäget ville i ovannämnda avseende komplettera beviset

109

och därefter återställa detsamma i tjensteväg. I och för sökt lån hos hypoteksföreningen
måste ansökningshandlingarna inom de närmaste dagarna
vara i fullständigt skick.

Sedan Koskull i anledning av innehållet i klagoskriften anmodats att
inkomma med förklaring, anförde han i avgivet yttrande följande.

Gravationsbeviset hade beställts av häradsdomaren Olson. Beställningen
hade avsett 61/256 mantal Bockara nr 4, varå lagfart senast meddelats
den 21 juli 1937, § 440, för Emanuel Karlsson. Beviset hade utfärdats i enlighet
därmed och vore fullständigt riktigt. Den av Amnéus mot Koskull
gjorda angivelsen vore obefogad, vilket med all tydlighet framginge av
”Amnéi egna skriverier”. Den hade tillkommit på grund av illvilja och
förtrytelse över att Koskull icke aktat nödigt att i sin ämbetsutövning
ställa sig till efterrättelse föreskrifter, vilka vid detta och tidigare tillfällen
obehörigen lämnats av Amnéus. Koskull hemställde, att Amnéus’ angivelse
mot honom icke måtte föranleda någon J. 0:s åtgärd.

I avgivna påminnelser framhöll Amnéus, att Koskull i yttrandet förbigått
själva sakfrågan, huruvida ändringen av fastighetens benämning finge
utelämnas i gravationsbevis. Utöver ett blott och bart påstående att beviset
vore fullt riktigt innefattade Koskulls yttrande allenast vissa synbarligen
av ungdomlig obetänksamhet tillkomna förnärmelser mot Amnéus
personligen.

På anmodan inkom därefter Cervin med förnyat yttrande från Koskull
ävensom med eget yttrande, vilket närmast berörde andra förhållanden
än här ifrågavarande.

Koskull anförde, att han, när beställningen av gravationsbeviset gjorts,
såvitt han nu kunde påminna sig icke tidigare utfärdat något gravationsbevis
rörande ifrågavarande hemmansdel. Koskull hade med största noggrannhet
genomgått fastighetsböcker och övriga handlingar för att utröna
fastighetens ansvarighet för fastställda inteckningar. Därvid hade
han med fullständig säkerhet konstaterat, att inteckningen av den 12 juli
1910 varken fastställts uti eller någonsin besvärat 1/4 mantal Bockara
nr 4 i dess ursprungliga omfattning utan endast den del av Bockara nr 4,
vilken numera enligt domhavandens lagakraftvunna beslut betecknades
med 61/256 mantal Bockara nr 4. Bockara 410 hade första gången lagfarits
den 6 september 1909. Inteckningen den 12 juli 1910 kunde följaktligen
icke hava fastställts uti Bockara 410. Att Amnéus vore insatt i
fastighetsförhållandena framginge av hans brev till Koskull den 9 augusti
1939, och även örn han icke vore det, borde detta förhållande varken hava
medfört omgång eller kostnad för Amnéus och jordägaren eller varit be -

Ilo

tungande för någondera, om den lånesökande fastighetsägaren till ansökningen
fogat det protokollsutdrag angående mantalsnedsättningen, vilket
i laga ordning tillställts honom. För Koskull förefölle det orimligt att i ett
bevis införa beteckningar, som icke längre vore gällande utan ersatts med
andra och riktigare. Örn det för Amnéus medförde särskilda svårigheter
att tolka ett gravationsbevis, vari de för fastigheten gällande beteckningarna
begagnats, hade Koskull ej något att invända emot att även angiva
de icke gällande, därest Amnéus anhölle örn detta vid beställningen av beviset.
Koskull vägrade emellertid att på order av Amnéus ändra ett riktigt
bevis, vilket beställts och betalats av Olson och för denne varit fullt
tydligt. Koskull vägrade också att till Amnéus avgiva några förklaringar
angående fastighetsförhållandena inom domsagan, enär Koskulls företrädare
i tjänsten såsom förste notarie, med anledning av visat tillmötesgående
i detta hänseende, av Amnéus blivit beskylld för att lämna oriktiga
uppgifter och hotad med angivelse för J. O. Koskull hade icke skrivit otillbörligt
mot Amnéus. Koskull hade endast efter anfordran till J. O. inkommit
med yttrande över en av Amnéus mot Koskull gjord angivelse. Koskull
hade uttalat sin uppfattning örn densamma, och det hade varit det, som
fordrats av honom. Några mildare uttryck än dem han använt med anledning
av Amnéus’ tillvägagångssätt och uppförande i övrigt funnes icke.

Amnéus avgav påminnelser, däri han beträffande Koskulls påpekande
att ifrågavarande gravationsbevis beställts av Olson framhöll, att ett gravationsbevis
i de flesta fall utfärdades för en långivares räkning, även örn
denne ej själv utan genom låntagaren eller ombud rekvirerade beviset hos
inskrivningsdomaren. Olson hade varit hypoteksföreningens ortsombud,
som intet hellre åstundat än att beviset formulerats på av föreningen
önskat sätt.

Sedan notarien S. Högsell såsom Koskulls närmaste företrädare som
förste notarie i domsagan inkommit med upplysningar rörande Amnéus’
uppträdande gent emot honom och därvid fogat ett intyg av fiskalsaspiranten
Liss-Erik Björkman i motsvarande hänseende, inkom Amnéus med
ytterligare en skrift i ärendet.

Efter det tillfälle beretts Koskull att avgiva nytt yttrande i ärendet
anförde Koskull slutligen följande.

Med rätta ställdes stora anspråk på en domhavandes tålamod och tillmötesgående
mot allmänheten. Det måste emellertid ifrågasättas, huruvida
icke tjänstemännen i Östgöta hypoteksförening drivit dessa anspråk
utöver det tillåtnas gräns. För egen del ville Koskull i detta hänseende
åberopa en bifogad minnesanteckning. Av Högsell och Björkmans intyg
framginge, att dessa tidigare ansett sig hava varit föremål för trakasserier

lil

från Amnéus’ sida. Likartat förhållande franninge även av häradshövdingen
Cervins yttrande. Tjänstemännen å Aspelands och Handbörds domsagas
kansli hade sålunda ansett sig utsatta för en föga välvillig uppmärksamhet
från Amnéus’ sida. Att, såsom Koskull gjort, rubricera detta såsom
illvilja vore måhända överdrivet, men det vore förklarligt, att en domhavande
med en så stor arbetsbörda måste känna sig irriterad över att
ständigt finna sig påpassad och detta av befattningshavare, med vilka
gott samarbete plägade vara regel. Vöre det för mycket begärt att kräva
lojalt samarbete även från en så ansedd institution som hypoteksföreningen? Vid

yttrandet var fogad den av Koskull åberopade minnesanteckningen,
som avsåg två telefonsamtal mellan honom och en tjänsteman vid hypoteksföreningen
den 29 oktober 1938 rörande äganderätten till en viss hemmansdel
i Bockara nr 1 i Mörlunda socken.

I en till Koskull avlåten skrivelse anförde tjänstförrättande justitieombudsmannen
Rudewall därefter följande.

Gällande föreskrifter om vad gravationsbevis skulle innehålla återfunnes
i kungl, kungörelsen den 25 februari 1921 med vissa bestämmelser att iakttaga
vid utfärdande av gravationsbevis rörande fast egendom, tomträtt
eller vattenfallsrätt samt av äganderättsbevis och bevis om innehav av
tomträtt eller vattenfallsrätt. Enligt 1 § i denna kungörelse skulle gravationsbevis
rörande fast egendom i allmänhet å landet upptaga egendomens
namn och beteckning i övrigt samt belägenhet till socken och härad ävensom
ägarens namn och dagen, då lagfart för honom beviljats eller sökts.
I 2 § meddelades närmare bestämmelser om upptagande av egendomen
besvärande inteckningar och andra fastigheten angående förhållanden.

Såsom allmän regel gällde, att i gravationsbevis ej finge förbigås något
förhållande av beskaffenhet att böra anmärkas i beviset. Detta avsåge väl
närmast sådana förhållanden, om vilkas upptagande föreskrifter särskilt
meddelats i nämnda kungörelse. Men tydligt vore, att även andra än de
i kungörelsen omnämnda förhållandena kunde vara av beskaffenhet att
böra antecknas i gravationsbevis. Hade sålunda, efter det inteckning meddelats
i ett hemman, enligt anteckning i fastighetsbolc skett ändring av
hemmanets mantalsbeteckning, borde utan tvivel upplysning därom lämnas
i gravationsbeviset. Frånvaron av sådan upplysning medförde att erforderligt
samband saknades mellan gravationsbevisets och inteckningshandlingens
fastighetsbeteckning.

Beträffande nu ifrågavarande av Koskull utfärdade gravationsbevis
syntes väl detsamma vara riktigt, såvitt anginge den i ingressen angivna
fastighetens inteckningsansvar. Då enligt vad J. O. inhämtat lagfartsboken

112

innehöll anteckning om beslutet den 23 februari 1938 i fråga om ändrad
mantalsbeteckning för Emanuel Karlsson enligt lagfartsbevis den 21 juli
1937 tillhöriga 1/4 mantal Bockara nr 4, hade emellertid i enlighet med
vad J. O. ovan anfört i gravationsbeviset någon upplysning bort lämnas
om detta beslut. I varje fall hade icke, på sätt som skett, utan dylik upplysning
beviset i fortsättningen bort avfattas på sådant sätt, att de fastigheten
besvärande inteckningarna angå vos beviljade i den uti ingressen
angivna fastigheten 61/256 mantal Bockara nr 4. Såvitt anginge inteckningen
av den 12 juli 1910 vore sålunda uppgiften örn den fastighet, i vilken
inteckningen beviljats, ofullständig. Samma anmärkning syntes kunna
göras i fråga örn de under momenten 2 och 3 i beviset upptagna inteckningarna.

Då Amnéus sedermera, med översändande av beviset, hos Koskull skriftligen
anhållit om komplettering av detsamma i anmärkta hänseende, hade
Koskull enligt J. 0:s mening bort genom tillägg å beviset tillmötesgå denna
begäran. Att kompletteringen kunnat vara av vikt för det med beviset
avsedda ändamålet kunde knappast hava varit Koskull obekant. Huruvida
beviset ursprungligen beställts av Amnéus eller annan person torde
i detta sammanhang sakna betydelse. Genom att utan något som helst
meddelande återsända beviset i oförändrat skick till Amnéus syntes Koskull
hava förfarit obetänksamt.

Vad slutligen anginge det skrivsätt, som Koskull i hit avgivna yttranden
använt gent emot Amnéus, kunde J. O. icke underlåta att beteckna detsamma
såsom olämpligt. Avfattningen av Amnéus’ klagoskrift hade varit
saklig och hade under inga omständigheter givit Koskull anledning till
personliga utfall mot Amnéus, särskilt i betraktande av att klagomålen
ej kunde anses obefogade. Med hänsyn till omständigheterna funne J. O.
emellertid ärendet i denna del icke föranleda vidare uttalande från hans
sida.

Ärendet var därmed slutbehandlat.

3. Felaktigt förfarande av utmätningsman vid införsel till
gäldande av såväl underhållsbidrag som utskylder.

Av handlingarna i ett genom klagomål av hushållerskan Edla Palmqvist
härstädes anhängiggjort ärende inhämtas följande.

Genom utslag den 13 januari 1937 dömde Rekarne tingslags häradsrätt
till hemskillnad mellan ladugårdskarlen Rickard Pettersson och hans
hustru. Därefter dömde häradsrätten i utslag den 9 mars 1938 till äktenskapsskillnad
mellan makarna.

113

Enligt båda utslagen skulle Petterssons hustru hava vårdnaden om makarnas
minderårige son Stig Börje Roland och förpliktades Pettersson att
till hustrun utgiva underhållsbidrag för barnet med 20 kronor i månaden.

För uttagande av underhållsbidraget meddelade landsfiskalen i Österrekarne
distrikt beslut om införsel i Petterssons avlöning. Pettersson var vid
denna tid anställd vid Ryningsberg i Husby Rekarne socken. Sedan Pettersson
hösten 1938 fått anställning som ladugårdskarl vid Follökna säteri
i Lilla Malma socken, översände landsfiskalen i nämnda distrikt den 12 november
1938 handlingarna i införselärendet till landsfiskalen i Villåttinge
distrikt, Emil Engman, under uppgift tillika att genom införsel uttagits
sammanlagt 400 kronor.

Därefter meddelade Engman den 25 november 1938 beslut om införsel
i den avlöning Pettersson åtnjöt såsom anställd hos godsägaren C. Stuart,
Follökna. I beslutet förordnade Engman, att vid varje avlöningstillfälle
skulle innehållas 20 kronor intill dess underhållsbidraget till fullo guldits,
därvid dock varje gång 60 kronor skulle förbehållas Pettersson, så att innehållande
finge ske endast i den mån avlöningen översköte detta belopp.
Sedan Pettersson därefter fått ny arbetsgivare, nämligen arrendatorn E.
Mårtensson, Follökna, meddelade Engman den 29 mars 1939 nytt införselbeslut
av samma innehåll som beslutet den 25 november 1938.

För uttagande av Pettersson påförda, resterande utskylder jämte indrivningsavgifter,
tillhopa 65 kronor 74 öre, meddelade Engman den 16 juni
1939 beslut örn ytterligare införsel i Petterssons avlöning. Enligt detta beslut
skulle vid varje avlöningstillfälle innehållas 10 kronor intill dess beloppet
65 kronor 74 öre till fullo guldits, därvid dock varje gång 40 kronor
skulle förbehållas Pettersson, så att innehållande finge ske endast i den mån
avlöningen översköte sistnämnda belopp.

I en sedermera hit inkommen skrift anförde Edla Palmqvist, som var
anställd som hushållerska hos Pettersson, klagomål över att införsel meddelats
i Petterssons avlöning till så högt belopp, att enligt klagandens åsikt
icke tillräckliga medel återstode för täckande av Petterssons och klagandens
nödiga utgifter.

Med anledning av klagomålen infordrade jag yttrande av Engman, varjämte
meddelande lämnades klaganden att den väg, varpå ändring av införselbesluten
måhärda skulle kunna vinnas, vore att Pettersson över besluten
anförde besvär hos länsstyrelsen jämlikt i besluten meddelad hänvisning.

I avgivet yttrande upplyste Engman bland annat, att Petterssons kontanta
avlöning uppginge till 975 kronor för år räknat, varjämte han åtnjöte
naturaförmåner, däri inginge bostad, vedbrand, mjölk, spannmål samt

8 — Justitieombudsmannens ämbetsbcrättclse till 19.'',1 års riksdag.

114

potatisland. Då Petterssons kontanta månadslön belöpte sig till ungefär
81 kronor men av detta belopp på grund av införselbesluten uttoges allenast
30 kronor, återstode till Petterssons disposition 51 kronor.

Efter anmodan inkom Engman sedermera med ytterligare upplysningar
i vissa avseenden. Av dessa upplysningar framgick bland annat, att vid tiden
för beviljandet av införsel för utskylder voro jämförelsevis stora belopp
av det förfallna underhållsbidraget oguldna.

Vid granskning av Engmans åtgöranden i omförmälda införselärenden
finner jag det anmärkningsvärt att, medan i besluten den 25 november
1938 och den 29 mars 1939 det belopp, som jämlikt 7 § lagen den 14 juni
1917 örn införsel i avlöning, pension eller livränta vid varje avlöningstillfälle
skulle förbehållas Pettersson, bestämts till 60 kronor, motsvarande belopp
i beslutet den 16 juni 1939 fastställts till 40 kronor. Enligt berörda
lagrum skall den underhållsskyldige förbehållas ett belopp, motsvarande
vad han kan anses behöva till underhåll för sig själv och för make och oförsörjda
barn eller adoptivbarn, som icke av honom åtnjuta underhållsbidrag.
Någon omständighet, varför Pettersson vid de två första införselbesluten
kunde anses behöva mera till sitt underhåll än vid det senaste införselbeslutet,
har icke uppgivits och torde ej heller hava funnits. Petterssons
behov kan självfallet icke hava påverkats av det förhållandet, att införsel
även beviljades för hans resterande utskylder. Det vill synas som om Engman
vid de tidigare besluten bestämt beloppet av det, som skulle förbehållas
Pettersson, till vad ungefärligen återstode av den kontanta månadslönen,
81 kronor 25 öre, sedan därifrån avdragits det fastställda månatliga
underhållsbidraget, utan att närmare ingå på frågan huruvida Pettersson
för sitt underhåll hade i lagens mening behov av just berörda skillnadsbelopp.
När sedan fråga uppkom örn beviljande av införsel jämväl för utskylder,
synes Engman vid närmare övervägande hava funnit, att för Petterssons
underhåll ett kontant belopp av 40 kronor i månaden försloge. Då
Engman vid det senare införselärendets behandling kommit till denna uppfattning,
hade emellertid följden bort bliva, att han jämkat på det gällande
beslutet örn införsel för underhållsbidraget och föreskrivit, att även beträffande
denna införsel innehållande finge ske i den mån avlöningen överstege
40 kronor. I händelse Pettersson någon månad av en eller annan orsak icke
blivit berättigad åtnjuta det bestämda avlöningsbeloppet utan exempelvis
endast 50 kronor, kunde nämligen eljest resultatet hava blivit, att för gäldande
av utskylderna medel kunnat innehållas men däremot icke något
belopp för gäldande av underhållsbidraget. Jag vill härvid erinra om stadgandet
i 21 § 3) införsellagen, att om införsel beviljas till gäldande av så -

115

väl underhållsbidrag som utskylder eller avgifter och därtill ej förslår det
belopp, som må innehållas, skall detta belopp i första hand gå till bidragets
betalning. I förevarande fall hade Engman, då fråga uppkom örn införsel
jämväl för utskylder, lämpligast bort förfara så, att han meddelat ett nytt
införselbeslut, avseende såväl underhållsbidraget som utskylderna.

Vid tiden för beslutet om införsel för utskylder voro flera under det senaste
året förfallna poster av underhållsbidraget oguldna. Detta förhållande
hade enligt min mening bort föranleda en höjning av införselbeloppet i fråga
om underhållsbidraget. Därigenom skulle hava förhindrats att, såsom nu
skett, Petterssons resterande utskylder indrivits, ehuru den underhållsberättigade
under tiden icke kunde till fullo utfå de förfallna bidragsbeloppen.
Ett sådant förhållande står uppenbarligen i strid mot grunderna för nyssnämnda
stadgande i 21 § 3) införsellagen.

Med dessa erinringar, som jag upptog i en till Engman avlåten skrivelse,
var ärendet av mig slutbehandlat.

4. Uppställande av särskilda villkor för utfärdande av jaktkort åt
den, som anmäler sig vilja erlägga jaktvårdsavgift.

I 26 § 1 mom. första stycket lagen den 3 juni 1938 örn rätt till jakt stadgas
att den, som vill utöva jakt å annan mark än den han äger eller till
vilken han har i 7 § omförmäld brukningsrätt, är pliktig erlägga jaktvårdsavgift.

Enligt 44 § jaktstadgan den 3 juni 1938 är den, som erlägger jaktvårdsavgift,
skyldig att därvid uppgiva fullständigt namn, födelseår och hemvist.

Jaktvårdsavgift erlägges å landet till landsfiskalen, i Stockholm till Ö. Ä.
samt i annan stad till magistraten, där sådan finnes, och eljest till utmätningsmannen.
På myndighet, som uppbär jaktvårdsavgift, ankommer det
att till avgiftsbetalaren utfärda vederbörligt jaktkort.

I en till mig den 30 maj 1940 inkommen skrivelse anförde Svenska jägareförbundet,
att det i vissa fall skulle hava förekommit att den, som önskat
erlägga jaktvårdsavgift, av vederbörande myndighet avfordrats bevis
om innehav av jaktmarker, om tillstånd att innehava skjutvapen samt örn
lämplighet m. m. Då det syntes förbundet uppenbart, att envar ägde rätt
att lösa jaktkort, även örn han ej innehade jaktmarker eller tillstånd att
hava skjutvapen eller kunde styrka sin lämplighet som jägare, hemställde
förbundet, att jag måtte införskaffa utredning rörande de påtalade
förhållandena samt före nästkommande jaktårs början vidtaga åtgärder
för undanröjande av de missförstånd, som beträffande sagda lagbestämmelser
på sina håll syntes hava förekommit.

116

Sedan jag i anledning av jägareförbundets framställning i skrivelser till
länsstyrelserna i riket anhållit om upplysning, huru omförmälda bestämmelser
tillämpats i det av förbundet berörda avseendet, inkommo länsstyrelserna
med uppgifter från de myndigheter, som äga utfärda jaktkort.
Av den sålunda verkställda utredningen framgick att åtskilliga av dessa
myndigheter såsom villkor för utfärdande av jaktkort plägade uppställa
fordran på att sökanden företedde bevis om innehav av jaktmarker och tillstånd
att innehava skjutvapen m. m.

Med anledning av vad sålunda blivit upplyst påpekade jag i särskilda
skrivelser till vederbörande att, då någon med uppgivande av namn, födelseår
och hemvist anmälde sig vilja erlägga föreskriven jaktvårdsavgift,
myndigheten icke ägde för mottagande därav och utfärdande av jaktkort
uppställa några särskilda villkor. Att märka vore — framhöll jag —
att jaktkort icke innefattade något bevis om rätt för jaktkortsinnehavaren
att jaga inom visst område utan allenast bevis därom, att han erlagt stadgad
jaktvårdsavgift.

5. Fråga huruvida rektor och kollegium vid allmänt läroverk handlat
i strid mot tryckfrihetsförordningen genom sina åtgöranden
med anledning av innehållet i en av läroverkets
gymnasistförbund utgiven tidning.

I en den 9 januari 1940 hit inkommen klagoskrift anförde Karlstads
Gymnasistförbund bland annat följande: Rektorn vid högre allmänna
läroverket i Karlstad, Elov Tengblad, hade konfiskerat samt belagt med
kvarstad en av förbundet utgiven skrift, benämnd Krafs, och hade han
förbjudit dess vidare försäljning. Redaktionen hade dessutom tillsagts att å
rektorsexpeditionen utan ersättning inlämna ännu osålda exemplar av skriften.
Genom läroverkets vaktmästare hade Tengblad till bokhandlarna i
staden givit order, att försäljningen av skriften skulle upphöra. De för
skriftens utgivning ansvariga läroverkseleverna hade tilldelats ”sänkt sedebetyg”.

I anledning av klagomålen anmodades Tengblad att införskaffa yttrande
från de ledamöter i läroverkets kollegium, som voro för den påtalade
betygssättningen ansvariga, och att inkomma därmed ävensom med eget
yttrande.

I yttranden, som i anledning därav avgåvos, hänvisades till bland annat
dels ett av Tengblad till kungl, skolöverstyrelsen rörande ovannämnda,

117

av förbundet påtalade åtgärder avgivet yttrande, vilket yttrande infordrats
i och för utredning, som av justitiekanslersämbetet begärts hos skolöverstyrelsen,
dels ock yttranden, som avgivits av Tengblad och kollegiet i
anledning av besvär, som ovannämnda elever hos skolöverstyrelsen anfört
över kollegiets beslut i fråga örn betyg i uppförande för nämnda elever.

I det ena av sina yttranden till skolöverstyrelsen hade Tengblad anfört
bland annat: Tidningen Krafs vore organ för Karlstads Gymnasistförbund.
Den plägade utkomma med två nummer årligen, ett majnummer och ett
julnummer. Vid tidningens redigering brukade det enligt gammal praxis gå
så till, att den av redaktionskommitténs medlemmar, som åtagit sig att
uppsamla bidragen, hos rektor anhölle örn hans granskning av desamma.
Det hade av båda parter betraktats som en självklar sak, att intet skulle
publiceras i tidningen, som icke på detta sätt blivit granskat och godkänt.
Rektor hade sålunda inför kollegiet och allmänheten påtagit sig det moraliska
ansvaret för innehållet i Krafs och hade sålunda faktiskt fungerat
som ett slags ansvarig utgivare. — Det nu skildrade förfaringssättet hade
tillämpats även vid det tillfälle, varom nu vore fråga. Somliga av de till
granskning inlämnade bidragen hade refuserats såsom varande smaklösa,
stilistiskt undermåliga eller eljest olämpliga. Det hade därvid rått fullständig
enighet mellan Tengblad och den, som vid tillfället representerade
tidningen, och Tengblad hade trott, att allt vore väl beställt. Krafs hade
förelegat färdigtryckt måndagen den 18 december 1939 och hade distribuerats
vid läroverket efter frukostrasten. Tengblad hade själv icke varit
närvarande i läroverket eftermiddagen nämnda dag. Detta förklarade vål
den omständigheten att icke, såsom eljest plägade ske i samband med distributionen,
något exemplar av den färdigtryckta tidningen överlämnats
till rektorsexpeditionen. Först vid de klasskonferenser, som höllos på kvällen
samma dag, hade en av Tengblads kolleger fäst hans uppmärksamhet
på ett i Krafs förekommande hjärtlöst och vanvördigt utfall mot en av
läroverkets lärarinnor. En närmare granskning av tidningen hade givit vid
handen, att två bidrag, av vilka det ena innehöll nyssnämnda utfall, publicerats
utan att hava blivit förelagda Tengblad till granskning. Ett
bidrag, som enligt överenskommelsen icke skulle publiceras, hade det oaktat
medtagits, ehuru i ändrat skick. Tengblads första åtgärd följande morgon
hade varit att i egenskap av ansvarig utgivare de facto försöka stoppa
den vidare spridningen av detta för läroverket skadliga och för redaktionen
komprometterande tidningsnummer. I detta syfte hade Tengblad vid morgonbönen
förbjudit den vidare försäljningen av numret inom läroverket.
Vidare hade han tillkallat redaktionsmedlemmarna och tillsagt dem att
hopsamla och på rektorsexpeditionen deponera de inom läroverket kvarvarande
exemplaren. Slutligen hade han genom läroverkets vaktmästare
låtit rikta en vädjan till distributörerna i staden att icke fortsätta med för -

118

säljningen. Däremot hade Tengblad icke krävt, att distributörerna skulle
till honom inlämna ej försålda exemplar. I hans hand hade således kommit
endast de inom läroverket befintliga exemplaren.

Rörande befogenheten av de av Tengblad vidtagna åtgärderna hade Tengblad
vidare andragit: Vad anginge hans förfarande att låta redaktionsmedlemmarna
deponera restupplagan å läroverket, hade han endast handlat i
överensstämmelse med den praxis, som tillämpades vid läroverket och väl
även vid andra skolor: om en elev till läroverket medfört något föremål,
varmed han stört undervisningen eller som eljest ansetts förbjudet eller
olämpligt att medtaga till skolan, hade föremålet beslagtagits och förvarats
hos vederbörande lärare eller rektor till dess eleven ifråga avgått från
skolan, då han givetvis kunnat göra anspråk på att återfå sin egendom.
Så hade också skett, då Tengblad någon gång träffat på pornografiska
alster hos någon av eleverna. På liknande sätt hade Tengblad ansett sig
böra förfara i detta fall. Restupplagan tillhörde fortfarande gymnasistförbundet
men förvarades på rektorsexpeditionen och skulle återställas till
förbundet, så snart de för numret ansvariga redaktionsmedlemmarna avgått
från läroverket. Med detta arrangemang hade såväl den gamla styrelsen,
vilken utgav det ifrågavarande numret, som den nya förklarat sig
tillfreds. — Gentemot de beskyllningar för olagligt förfarande, som riktats
mot Tengblad, ville han sammanfattningsvis framhålla, att den påtalade
censuren icke grundat sig på ett ”krav”, som av rektor ålagts tidningens
utgivare mot deras egen vilja, utan på en i ömsesidigt förtroende ingången
överenskommelse samt att någon konfiskering av tidningsnumret ifråga i
juridisk mening icke förekommit.

I sitt yttrande till skolöverstyrelsen i anledning av besvären över kollegiets
beslut i fråga örn betyg i uppförande för vissa elever — tre till antalet
— hade Tengblad anfört bland annat följande: Det ifrågavarande målet
rörde sig enligt Tengblads mening om huvudsakligen tre spörsmål: 1)
Hade kollegiet, som enligt § 35 läroverksstadgan ägde lagstadgad skyldighet
att vid slutet av varje termin vitsorda lärjunges uppförande, i påtalade
fall fullgjort denna skyldighet på ett rättvist sätt och i överensstämmelse
med läroverksstadgan och de metodiska anvisningarna? 2) Hade kollegiet
skyldighet att vid sitt vitsordande i varje särskilt fall taga hänsyn till alla
kända omständigheter? Eller måste vissa omständigheter, som eljest skulle
utgöra nog så klara indikationer, av rent formella skäl lämnas utan avseende?
3) Hade Tengblad såsom rektor genom sina åtgärder i samband
med publiceringen av tidningen Krafs’ julnummer gjort sig skyldig till en
juridisk oformlighet? — Den första frågan måste enligt Tengblads mening
besvaras med ett obetingat ja. Den avdelning, som de klagande och hela
den vid det ifrågavarande tillfället fungerande styrelsen för gymnasistförbundet
tillhörde, nämligen L IV4, hade under hela sin gymnasietid vållat

119

kollegiet mera bekymmer och besvär än någon annan avdelning under
denna tid. Det hade berott på att vissa elever i ringen genom ett trotsigt
och nonchalant uppträdande konsekvent och målmedvetet saboterat undervisningen
för vissa lärare. Vid praktiskt taget varje klasskonferens, där
frågor om ordning och uppförande varit före, hade klagomål framförts mot
dessa elever. Även vid de fåtaliga tillfällen, då hela avdelningen fått högsta
betyg i uppförande och ordning, hade detta skett snarare för att eleverna i
avdelningen skulle få en stimulans till bättring än emedan de förtjänat högsta
betyget. Tengblad hade själv på olika sätt sökt råda bot på det onda,
dock utan att hava lyckats. I enlighet med § 53:1 läroverksstadgan hade
han gång efter annan ingående talat med både avdelningen som helhet och
enskilda elever var för sig. Den s. k. Krafsaffären vore ingalunda den primära
eller avgörande anledningen till nedsättningen av betyget för två
av de klagande. Den hade kommit som ett slags bekräftelse på konferensens
uppfattning, att kollegiet nu på allvar måste taga itu med dessa elever.
Givetvis hade förelegat en möjlighet, att den ene och kanske även
den andre av nämnda två klagande skulle hava sluppit undan med lägre
nedsättning av betyget, därest ”Krafshistorien” icke förekommit. Vid bedömningen
av ”Krafsaffärens” roll för den påtalade betygssättningen borde
man hålla i minnet, att det icke beträffande någon av klagandena vore
själva publiceringen, som motiverade kollegiets beslut, utan omständigheterna
vid densamma och den mentalitet, som läge bakom. — Spörsmålet
nr 2 vore av principiell natur och skulle i ifrågavarande fall erhålla följande
formulering: Hade kollegiet skyldighet att taga hänsyn även till den
yttring av de klagandes uppförande, som kommit till synes i samband med
publiceringen av Krafs’ julnummer? Sunt förnuft och vanlig rättskänsla
svarade ja även på den frågan. Kollegiet hade övervägt den principiella
frågan, om ”nedsatt sedebetyg” vore att betrakta såsom disciplinstraff i
lagens mening. Resultatet hade blivit negativt. Ett kollegium kunde uraktlåta
att bestraffa, men det kunde icke undandraga sig att vitsorda elevernas
uppförande, och därvid måste det låta sig ledas av sitt samvete
och taga hänsyn till alla de i varje särskilt fall kända omständigheterna.
Naturligtvis hade kollegiet klart för sig, att varje tillrättavisning, varje
anmärkning, muntlig eller skriftlig, och varje betygssänkning — vare sig
det gällde kunskaper och färdigheter eller ordning och uppförande —
kunde uppfattas och betecknas som ”straff”. Men lika uppenbart syntes
det vara, att dessa omdömen icke kunde betecknas såsom disciplinstraff
i lagens mening. Det motsatta antagandet skulle leda till rena absurditeter.
Skulle en elevs oförskämdhet mot en lärare undandraga sig kollegiets vitsord
endast därför att den kommit i tryck? — Frågan nr 3 hade Tengblad
behandlat i det yttrande, som han avgivit till skolöverstyrelsen i anledning
av justitiekanslersämbetets remiss.

120

I ett till justitiekanslersämbetet avgivet yttrande i saken anförde skolöverstyrelsen
bland annat följande.

Vid bedömandet av kollegiets påtalade åtgärd torde man i första hand
böra uppmärksamma, att i gällande läroverksstadga betygssättning och
bestraffning betraktades som skilda funktioner och i stadgan hölles i sär.
Disciplinär bestraffning behandlades under §§53 och 54. Dess olika grader
vore tillrättavisning av vederbörande lärare eller av rektor, varning och
relegation. Till grund för sådan bestraffning måste i varje särskilt fall ligga
någon direkt påvisbar större eller mindre förseelse. Betygssättningen åter
ägde rum enligt bestämmelserna i § 35. Det av kollegiet utdelade vitsordet
i uppförande utgjorde liksom vitsorden i läroämnena ett allmänt omdöme
örn den lärjunge, som betygsattes. Kollegiet syntes vara skyldigt att vid
fixerandet av uppförandebetyget taga hänsyn till allt vad kollegiet hade
sig bekant om lärjungens uppförande, vare sig det gällde allmänna brister
i hans uppträdande och förhållande till skolarbetet eller fristående förseelser,
och vare sig de senare vore av den art, att de kunde bestraffas eller
icke. Ett sänkt uppförandebetyg kunde givetvis liksom ett sänkt kunskapsbetyg
för lärjungen medföra vissa menliga påföljder. En lärjunge,
som erhållit lägre vitsord än B i uppförande eller i ordning, kunde enligt
§ 220 mom. 3 läroverksstadgan icke erhålla nedsättning i terminsavgifterna
och vore således därutinnan jämställd med en lärjunge, som på grund av
svaga kunskapsbetyg icke erhållit flyttning till högre klass. En lärjunge,
som under två på varandra följande terminer erhållit lägsta uppförandevitsord,
bleve från läroverket skild och vore därutinnan jämställd med en
lärjunge, som på grund av otillräckliga kunskaper icke inom i § 41 nämnda
stadga angiven tid erhållit flyttning till högre klass. Lärjungars skiljande
från skolan i dylika fall vore emellertid enligt överstyrelsens åsikt icke att
anse såsom en disciplinär bestraffning. Fast hellre borde ett dylikt förfarande
betraktas som en av lämplighetsskäl motiverad skyddsåtgärd, vars
uppgift vore att från läroverket avlägsna element, vilka vore uppenbart
obekväma för skolarbetet. Med den uppfattning överstyrelsen hyste örn
betygssättningens förutsättningar och innebörd kunde överstyrelsen icke
finna det felaktigt, att kollegiet vid avgivandet av vitsord i uppförande
för ifrågavarande lärjungar skänkt beaktande jämväl åt vad som i sådant
avseende framkommit i samband med utgivandet av tidningen Krafs. Inför
offentligheten ådagalagd vanvördnad mot lärare torde icke kunna förbigås,
då ett allmänt omdöme om en lärjunges uppförande skulle avgivas
av kollegiet. Överstyrelsen ville icke underlåta att meddela, att överstyrelsen
efter besvär prövat jämväl de dessa lärjungar tilldelade uppförandebetygen.
Överstyrelsen hade därvid icke funnit vad i målet förekommit
föranleda annan åtgärd från dess sida, än att överstyrelsen för en av lärjungarna
höjt uppförandebetyget från C till B, enär det enligt överstyrel -

121

sens mening av handlingarna framgått, att kollegiet vid avgivandet av vitsord
i detta fall lagt större vikt vid en isolerad förseelse än som kunde anses
förenligt med uppförandebetygets karaktär av allmänt, sammanfattande
vitsord. — Under hänvisning till det anförda ville överstyrelsen sålunda
uttala, att enligt dess mening gällande tryckfrihetsförordning icke inneburit
hinder vare sig för rektor att på sätt skett förfara med ifrågavarande tidning
eller för kollegiet att på sätt skett betygssätta vissa lärjungars uppförande.
Ett annat ståndpunktstagande skulle enligt överstyrelsens mening
medföra orimliga konsekvenser och vara till men för skolans uppfostrande
gärning.

Sedan jag anmodat polismästaren i Karlstad att genom förhör verkställa
utredning angående den hemställan att icke fortsätta med försäljningen av
ifrågavarande skrift, som från Tengblads sida riktats till distributörerna
av skriften, inkom polismästaren med protokoll, hållet vid förhör inför honom
den 22 februari 1940. Av detta protokoll framgick, att nedannämnda
personer förhörts av polismästaren och därvid berättat följande.

1. Läroverksvaktmästaren Axel Hjalmar Karlsson: Tengblad hade den
20 december 1939 tillsagt Karlsson att i telefon fråga bokhandlarna i staden,
om de sålde gymnasisttidningen Krafs. Tengblad hade vidare beordrat
Karlsson att i de fall, då försäljning skedde, ”be” bokhandlarna att
icke fortfara med försäljningen. Karlsson vore ”nästan säker på” att Tengblad
använt uttrycket ”be”. I varje fall skulle framställningen till bokhandlarna
hava formen av en hemställan och icke av ett förbud. Om detta sista
vore Karlsson absolut säker. ”Om något förbud var det inget tal om alls.”
Karlsson hade utfört sitt uppdrag i enlighet med Tengblads order. Han
hade telefonerat till Hjalmar Petterssons och Herman Anderssons boklådor.
Vid telefonsamtalen hade han talat med biträden i affärerna. Sedan han
fått besked om att Krafs såldes i dessa boklådor, hade han meddelat biträdena,
att ”rektor Tengblad önskade, att Krafs icke vidare skulle säljas
i boklådorna”. Karlsson hade ej kännedom om den form, i vilken biträdena
framfört Karlssons meddelanden till sina principaler. Karlsson hade även
telefonerat till Rydberg & Lamberts pappersaffär å Drottninggatan. Här
hade han fått beskedet, att Krafs icke salufördes i affären. Något meddelande
från Tengblad hade han icke framfört till denna affär. När Karlsson
senare på dagen gått ut i staden i ett ärende, hade Karlsson
gått in i en cigarraffär vid Kungsgatan och i en vid Drottninggatan.
I båda affärerna hade han frågat, örn tidningen Krafs funnes att köpa.
Han hade fått nekande svar. Han hade då icke vidarefört något meddelande
från Tengblad. Efter det tidningen Värmlands Folkblad infört en
insändare i ”Krafsfrågan”, hade Tengblad frågat Karlsson örn det sätt,
varpå han befordrat Tengblads önskemål till bokhandlarna. Karlsson hade

122

då redogjort för sina åtgärder. Tengblad hade förklarat, att Karlsson utfört
sitt uppdrag på det sätt, som Tengblad avsett.

2. Bokhandlaren Knut Söderqvist, innehavare av Hjalmar Petterssons
bokhandel i Karlstad: Han hade aldrig fått något meddelande från Tengblad
örn ”beslag” å tidningen. Gymnasisten John Park hade kort tid efter
den 20 december 1939 varit inne hos Söderqvist och talat om, att Tengblad
omhändertagit de exemplar av tidningen, som gymnasistföreningen
haft. Föreningen hade därför icke kunnat till bokhandeln leverera ens det
annonsexemplar, som Söderqvist i egenskap av annonsör i tidningen väntat
sig få. Park hade vid tillfället framfört en hemställan från Tengblad,
att annonsörerna skulle betala annonserna, och han hade förklarat, att
Tengblad genom honom ville framhålla, att annonsörerna genom den
spridning, som Krafs dock fått, erhållit valuta för sina annonskostnader.
Söderqvist hade tyckt, att saken varit en bagatell, och hade betalt annonsräkningen.

3. Bokhandelsbiträdet Gunnar Amnell, anställd i Hjalmar Petterssons
bokhandel: Han hade mottagit det telefonsamtal, vari Karlsson framfört
Tengblads hemställan att bokhandeln icke skulle sälja Krafs. Amnell kunde
icke ordagrant erinra sig vad Karlsson sagt. Karlsson hade emellertid
meddelat, att han talade på Tengblads uppdrag. Av Karlssons framställning
hade Amnell fått den uppfattningen, att Tengblad hemställt, att
Krafs ej skulle säljas i bokhandeln. Amnell hade ej fattat samtalet så, att
Tengblad sökt förbjuda försäljningen. Bokhandlaren Söderqvist hade icke
varit i affären, då telefonsamtalet ägt rum. Innan Amnell hunnit meddela
Söderqvist om samtalet, hade denne talat med Park örn saken. Då bokhandeln
icke erhållit några exemplar av tidningen till försäljning och Söderqvist
av Park erhållit kännedom örn att inga stöde att få, hade Amnell
icke ansett det lönt att till Söderqvist nämna något örn telefonsamtalet
mellan honom och Karlsson.

4. Bokhandlaren Sigurd Hermansson, verkställande direktör i Herman
Anderssons Bokhandels Aktiebolag: Vid något tillfälle före julen 1939 hade
ett av biträdena i bokhandeln nämnt, att det kommit ett telefonmeddelande
från läroverkets vaktmästare. Denne skulle hava sagt något om, att
Tengblad uppmanade bokhandlarna att icke sälja gymnasisttidningen
Krafs. För Hermansson hade det hela varit en ren småsak. Han kunde
numera icke erinra sig, huruvida något exemplar av Krafs blivit levererat
till bokhandeln. Han trodde ej, att så varit förhållandet. Ej heller kunde
han minnas, vilket av hans tre biträden som vidarebefordrat telefonmeddelandet
till honom.

I rapporten uppgavs dessutom, att Hermansson senare meddelat följande:
Han hade talat med sitt första biträde Helmer Eriksson örn ifrågavarande
sak. Eriksson hade då uppgivit, att det varit ett till beredskaps -

123

tjänst nu inkallat biträde, som mottagit meddelandet från Tengblad. Enligt
vad Eriksson uppgivit skulle detta biträde hava sagt, att vaktmästaren
meddelat, att Tengblad ”icke önskade” att Krafs såldes i affären. Något
exemplar av Krafs torde ej hava levererats till affären.

I en till Tengblad avlåten skrivelse anförde tjänstförrättande justitieombudsmannen
Rudewall därefter följande.

Beträffande av förbundet påtalad ”konfiskering” av och ”kvarstad” å
tidningen Krafs hade Tengblad medgivit, att han förbjudit vidareförsäljning
av skriften inom läroverket och att han tillsagt redaktionsmedlemmarna
att hopsamla och å rektorsexpeditionen deponera de inom läroverket
kvarvarande exemplaren av skriften. Vad Tengblad därutinnan åtgjort
funne J. O. icke kunna göras till föremål för anmärkning, då rektor ju hade
att svara för ordningen inom läroverket och att meddela de föreskrifter,
som i sådant hänseende erfordrades. I fråga om bokhandlarnas försäljning
av tidningen hade i ärendet utretts, att Tengblad allenast anhållit, att sådan
försäljning icke måtte ske. Med hänsyn därtill funne J. O. Tengblads
förfarande i denna del ej föranleda någon åtgärd.

Vidkommande lärarkollegiets påtalade beslut i fråga örn betyg i uppförande
för tre av eleverna syntes dessa elevers åtgöranden i samband med
utgivandet av tidningen Krafs, varigenom de uppenbarligen ansetts hava
ådagalagt vanvördnad mot lärare, hava inverkat på betygssättningen, ehuru
endast beträffande en av nämnda elever ifrågavarande omständighet varit
enda anledningen till att eleven erhållit sänkt uppförandebetyg. Att tilldelandet
av sänkt betyg i uppförande, särskilt vitsordet D, kunde till sin
verkan vara likartat med och därför i den allmänna uppfattningen framstå
såsom ett disciplinstraff syntes vara uppenbart. Läroverksstadgan skilde
emellertid tydligt på å ena sidan uppförandevitsord och å andra sidan
disciplinära bestraffningar — tillrättavisning, varning och relegation. J. O.
funne därför, i likhet med skolöverstyrelsen, den ifrågavarande betygssättningen
icke vara att betrakta såsom ett straff för elevernas befattning med
tidningen. Och betygssättningen kunde, enligt J. 0:s mening, ej heller
eljest anses innebära någon kränkning av tryckfrihetsförordningens bestämmelser.
J. O. funne på grund därav kollegiets ifrågavarande beslut icke
påkalla något ingripande från hans sida.

Med denna skrivelse var ärendet av J. O. slutbehandlat.

Det må anmärkas, att justitiekanslersämbetet fann saken icke föranleda
någon ämbetets åtgärd.

124

6. Fråga om tillämpning av kungl, kungörelsen den 8 mars 1940
om förbud mot att å allmän plats uppsätta löpsedlar m. m.
rörande vissa periodiska skrifter.

I en hit insänd skrift anförde arbetaren Sven Wiberg i Kramfors klagomål
däröver att landsfiskalen P. W. Sandström skulle hava förbjudit honom
att å allmän plats inom Kramfors municipalsamhälle försälja tidningen
Ny Dag.

I infordrat yttrande bestred Sandström, att han meddelat Wiberg något
sådant förbud, samt anförde vidare: Sedan förbud meddelats mot befordran
av ifrågavarande tidning med statliga trafikmedel m. m., hade Sandström
med stöd av kungörelsen den 8 mars 1940 om förbud mot att å allmän
plats uppsätta löpsedlar m. m. rörande vissa periodiska skrifter ställt Wiberg
under åtal för det han i municipalsamhället den 8 maj 1940 för försäljning
kringfört ett antal exemplar av tidningen på sådant sätt, att tidningens
namn och rubriker å första sidan kunnat läsas av förbipasserande.
Åtalet hade bifallits av Ångermanlands södra domsagas häradsrätt i utslag
den 15 maj 1940. Med anledning av en förfrågan från Wiberg, om han finge
för försäljning kringföra tidningen i en portfölj eller väska, hade Sandström
sedermera låtit underrätta Wiberg, att Sandström bomme att ställa
honom under åtal, även om han kringförde Ny Dag i portfölj eller väska,
förutsatt att kringförandet och försäljningen ägde rum på sådant sätt, att
det bleve uppenbart för allmänheten att försäljningen omfattade ifrågavarande
tidning. Sandström hyste den uppfattningen, att kungörelsen den
8 mars 1940 tillkommit i avsikt att förhindra kringföring och försäljning å
allmän plats av transportförbjudna tidningar, och häradsrätten syntes i
sitt utslag hava intagit samma ståndpunkt. Därest kungörelsen icke skulle
avse att förhindra dylik kringföring och försäljning, kunde Sandström
icke inse den praktiska betydelsen av kungörelsen.

Vid yttrandet var fogat, bland annat, häradsrättens i omförmälda mål
meddelade utslag, så lydande: Wiberg har vidgått, att han den 8 maj 1940
å allmän plats inom Kramfors municipalsamhälle till försäljning kringfört
13 exemplar av nr 100 den 3 maj 1940 och 12 exemplar av nr 101 den 4
maj 1940 av tidningen Ny Dag. Emot Wibergs bestridande måste anses
ådagalagt, att genom dennes åtgörande det blivit fullt uppenbart för allmänheten
att försäljningen omfattat nu ifrågavarande tidning. Häradsrätten
prövar därför rättvist, jämlikt 2 § kungl, kungörelsen den 8 mars
1940 om förbud mot att å allmän plats uppsätta löpsedlar m. m. rörande
vissa periodiska skrifter, döma Wiberg för vad denne låtit komma sig till
last att till kronan utgiva 15 dagsböter å en krona. I beslag tagna 25 tidningsexemplar
förklaras förbrutna till kronan.

125

I en till Sandström därefter den 15 oktober 1940 avlåten skrivelse anförde
tjänstförrättande justitieombudsmannen Rudewall följande.

I 1 § ovannämnda kungörelse den 8 mars 1940 stadgades, att under tid,
då förbud enligt 1 § förordningen den 1 mars 1940 (nr 117) rörande förbud
mot befordran av vissa periodiska skrifter med statliga trafikmedel m. m.
vore gällande, löpsedel eller innehållsförteckning rörande skrift, som förbudet
gällde, eller nummer eller häfte av skriften icke finge uppsättas eller
i form av plakat eller på annat dylikt sätt kringföras å allmän plats eller
annat ställe, varom i 11 kap. 15 § strafflagen förmäles, eller inom synhåll
därifrån.

Vid bedömandet av innebörden av det sålunda givna stadgandet syntes
vissa lagstiftningsarbeten å hithörande områden kunna tjäna till ledning.
1887 års förslag till tryckfrihetslag innehöll ett stadgande, att för spridning
av tryckt skrift genom anslag vid allmän plats skulle gälla de villkor och
inskränkningar, som för dylik spridning av annan skrift vore eller bleve
stadgade. I motiven hade uttalats, att bestämmelsen tillkommit till förekommande
av all tvekan, huruvida polismyndighet ägde rätt att meddela
föreskrifter angående det sätt att sprida tryckt skrift, som skedde genom
dess anslående på offentliga platser. Liknande bestämmelser hade upptagits
i 1912 års förslag till tryckfrihetsordning och i 1935 års betänkande
örn åtgärder mot statsfientlig verksamhet. I motiven till 1912 års förslag
hade anförts, att en erinran ansetts böra givas i lagen därom, att i fråga
om uppsättande av plakat, kringförande av demonstrationsstandar o. s. v.
allmänna ordningsregler ägde tillämplighet oberoende därav, att plakatets
eller standarets inskription framställts genom tryck, och förty polismakten
jämväl vore berättigad inskrida mot ordningen eller anständigheten sårande
tilltag av denna art, utan att vara hänvisad till de villkor och omständligare
former tryckfrihetslagen anvisade för kvarstad. Den kommitté, som framlagt
1935 års betänkande, hade i förevarande hänseende yttrat, att en viss
osäkerhet rådde angående frågan i vad mån myndigheterna ägde ingripa
mot ett offentliggörande av tryckt skrift, som skedde genom anslag, kringbärande
av plakat eller på annat liknande sätt. Kommittén hade vidare
framhållit, att klara lagbestämmelser saknades samt att, även om sådana
till en viss del ersattes av praxis, det dock under skydd av den oklarhet,
som rådde, syntes bedrivas åtskilligt ofog, vilket måste betecknas såsom
stridande mot god ordning.

Ett beaktande av de synpunkter, som kommit till uttryck under dessa
lagstiftningsarbeten, hade uppenbarligen föranlett tillkomsten av kungörelsen
den 8 mars 1940. Det måste nämligen anses ägnat att väcka allmän
förargelse, örn en skrift vilken drabbats av s. k. transportförbud ansloges
å offentlig plats eller örn å sådan plats uppsattes löpsedel rörande densamma
eller dess innehåll på annat därmed jämförligt sätt framlades för

126

allmänheten. Varje tvekan om polismyndighetens rätt att ingripa i sådana
fall hade genom kungörelsen undanröjts.

Däremot innefattade kungörelsen icke något generellt förbud mot försäljning
av skrift, varom nu vore fråga, även örn försäljningen skedde genom
kringförande å allmän plats. Därutinnan gällde tryckfrihetsförordningens
allmänna bestämmelser örn rätten att försälja tryckt skrift. Av vad J. O.
nu anfört följde också, att den omständigheten att vid kringförandet det
vore uppenbart för allmänheten, vilken skrift som medhades för försäljning,
icke hade den betydelse för bedömandet av frågan om kringföringens
lagstridighet, som av Sandström antagits.

Slutligen ville J. O. anmärka, att av motiveringen i häradsrättens utslag
i målet mot Wiberg ej borde dragas någon som helst slutsats för bedömande
av ifrågavarande spörsmål.

Med dessa uttalanden lät J. O. bero vid vad i saken förevarit.

Det må nämnas att Svea hovrätt, där såväl Sandström som Wiberg
anfört besvär över häradsrättens ovan återgivna utslag av den 15 maj
1940, i utslag på dessa besvär den 2 december 1940 utlåtit sig: Enär av utredningen
i målet får anses framgå, att Wiberg vid ifrågavarande tillfälle
å allmän plats inom Kramfors municipalsamhälle kringfört tidningarna på
sådant sätt, att personer, som befunnit sig i närheten av Wiberg, kunnat
se åtminstone den överst burna tidningens namn och huvudrubriker, samt
Wiberg förty brutit mot föreskrifterna i kungl, kungörelsen den 8 mars
1940 örn förbud mot att å allmän plats uppsätta löpsedlar m. m. rörande
vissa periodiska skrifter, prövar hovrätten lagligt fastställa det slut häradsrättens
utslag innehåller.

Hovrätten har alltså, liksom J. O., funnit sig icke kunna godtaga den
tolkning av berörda kungörelse, som kommit till uttryck i häradsrättens
av Sandström åberopade utslag.

7. Sedan för indrivning av ett bolag påförda skatter stadsfogde
gjort ansökan om bolagets försättande i konkurs men bolagets
firmatecknare ej kunnat träffas för ansökningshandlingarnas delgivning,
har firmatecknaren skriftligen anmanats att infinna sig
å stadsfogdens expedition vid äventyr att handlingarna eljest
bleve anslagna å firmatecknarens husdörr.

I en hit ingiven klagoskrift anförde Erik Wahlbeck Aktiebolag genom
Erik Wahlbeck, Urvädersgränd 5 i Stockholm, bland annat, att sedan för
indrivning av skatter ansökan gjorts om bolagets försättande i konkurs

127

samt Wahlbeck såsom firmatecknare i bolaget den 21 september 1939 sökts
för delgivning av ansökningen utan att anträffas, hade till Wahlbecks hustru
överlämnats ett vid klagoskriften fogat meddelande av följande lydelse:

”Herr E. Wahlbeck. Som Ni i och för delgivning av konkursansökan blivit
av stämningsman eftersökt utan att kunna anträffas, anmodas Ni härigenom,
vid äventyr att stämningshandlingarna eljest varda anslagna å
Eder husdörr, att senast den 21/9 1939 infinna Eder å underteeknads expedition.
Stockholm i överståthållarämbetets för skatteärenden exekutivavdelning.

Nils Lundgren.

Stadsfogde.

Västmannagatan 52.”

Den överlämnade handlingen utgjordes av en tryckt blankett, varå namn
och datum tillskrivits.

Wahlbeck framhöll, att då delgivning av konkursansökning icke torde
kunna ske genom att denna anslås å gäldenärens dörr, det av Lundgren i
meddelandet utsatta äventyret för gäldenärens underlåtenhet att inställa
sig å Lundgrens expedition saknade stöd i lag.

I infordrat yttrande anförde Lundgren följande.

Bolaget, som resterat för oguldna kommunalutskylder för år 1935 å tillhopa
238 kronor 71 öre, hade i vanlig ordning skriftligen anmodats inbetala
beloppet vid äventyr av exekutiva åtgärder. Då emellertid någon likvid
ej erlagts, hade undersökning gjorts för utrönande huruvida bolaget ägde
utmätningsbara tillgångar. Därvid hade konstaterats, att bolaget ej förfogade
över något kontor eller annan lokal i fastigheten, där bolaget låtit
mantalsskriva sig. Ur tillgängliga källor hade emellertid inhämtats, att bolaget
vid 1939 års taxering ej haft någon beskattningsbar inkomst. Däremot
hade ej kunnat utrönas, vilka tillgångar bolaget förfogade över och
var desamma funnos. Sedan vederbörligt bevis införskaffats rörande bolagets
registrering, hade den 18 september 1939 till Stockholms rådhusrätt
ingivits en konkursansökan, varå resolution erhållits samma dag. Påföljande
dag hade handlingarna överlämnats till vederbörande stämningsman,
vilken sökt Wahlbeck i hans hemvist. Wahlbeck hade ej kunnat träffas,
varför stämningsmannen lämnat ovannämnda s. k. sökningskort. Då emellertid
Wahlbeck uraktlåtit inställa sig å Lundgrens expedition å utsatt dag,
hade stämningsmannen ånyo gjort ett besök i Wahlbecks bostad, varvid
denne anträffats men vägrat lämna skriftligt erkännande rörande delgivningen
av handlingarna. Av det mellan Wahlbeck och stämningsmannen
förda samtalet hade den senare fått det intrycket, att en konkurs knappast
kunde löna sig, varför han för inhämtande av vidare instruktioner av Lundgren
avlägsnat sig utan att fullfölja delgivningen. Då Lundgren med hänsyn

128

därtill och till övriga av Lundgren kända omständigheter samt med tanke
på kostnaderna för det allmänna ansett möjligheterna för utfående av resterande
utskylder genom en konkurs tämligen små, hade Lundgren låtit
konkursansökningen förfalla. Beträffande anmärkningen mot den i sökningskortet
intagna bestämmelsen angående anslag å husdörren, syntes
frågan därom knappast vara relevant i detta sammanhang, alldenstund
någon sådan åtgärd eller över huvud taget någon delgivning med bolaget
av konkursansökningen ej skett.

Sedan jag därefter tillfrågat Lundgren, huruvida ”sökningskort” enligt
det i förevarande fall brukade formuläret fortfarande användes av honom,
meddelade Lundgren, att den återstående upplagan av korten makulerats.
I stället hade tryckts kort enligt nytt formulär, som icke innehöll något om
anslag å gäldenärens husdörr men däremot en hänvisning till bestämmelserna
i 13 och 14 § § konkurslagen att ärendet kunde komma att avgöras
även i gäldenärens frånvaro.

Enligt 12 § konkurslagen skall, örn borgenärs konkursansökning upptages,
konkursdomaren därå teckna föreläggande för gäldenären att inom viss tid
från det han erhållit del av ansökningshandlingarna till konkursdomaren
ingiva förklaring över ansökningen. Borgenären är pliktig att tillställa gäldenären
handlingarna i huvudskrift eller styrkt avskrift, så ock att inom viss
tid till konkursdomaren inkomma med sådant intyg, som i 11 kap. 38 §
rättegångsbalken sägs, rörande delgivningen och dagen därför. Om borgenären
ej inom förelagd tid inkommit med delgivningsbevis, är ansökningen
förfallen, där ej inom samma tid förklaring avgivits av gäldenären eller
borgenären visat, att hinder för delgivningen mött. I sistnämnda fall skall
konkursdomaren utsätta ny tid för delgivning, såvida ej enligt vad i 13 §
sägs målet skall hänskjutas till rätten.

I 13 § stadgas, bland annat, att målet skall hänskjutas till rätten, om
gäldenär blivit för delgivning av borgenärs konkursansökning förgäves sökt
i sitt hemvist och ej vid efterfrågan hos hans husfolk eller grannar eller där
han har tjänst eller näring kan vinnas säker anvisning, var han uppehåller
sig, samt det ej är veterligt att han för sig ställt ombud, som äger för honom
mottaga delgivning av ansökningen och kan träffas inom riket. Enligt 14 §
skall i fall, som nu nämnts, gäldenären genom kungörelse i allmänna tidningarna
kallas att vid äventyr, att hans utevaro ej hindrar målets avgörande,
inställa sig vid rätten å viss dag.

Med avseende å delgivning av konkursansökning med därå tecknad kommunikationsresolution
torde jämlikt 11 kap. 36 § rättegångsbalken vad i

129

8 samt 11—20 §§ samma kapitel är stadgat i fråga om delgivning av stämning
äga motsvarande tillämpning. Detta gäller däremot icke 10 § i nämnda
kapitel, enligt vilket lagrum delgivning av stämning under vissa förutsättningar
kail ske genom anslag å svarandens husdörr och uppläsning för hans
husfolk, örn sådant finnes. Därest gäldenär eller behörigt ombud för honom
ej kan träffas för delgivning av konkursansökning, kan delgivning med laga
verkan alltså icke ske genom anslag å gäldenärens husdörr, utan skall förfaras
som framgår av ovan återgivna bestämmelser i 13 och 14 §§ konkurslagen.

Det i ovanberörda s. k. sökningskort utsatta äventyret, d. v. s. att konkursansökningen
komme att anslås å vederbörandes husdörr, saknade därför
uppenbarligen stöd i lag. Då emellertid Wahlbecks underlåtenhet att
ställa sig den lämnade anmaningen till efterrättelse icke föranlett något anslående
av konkursansökningen samt Lundgren efter det klagomål hos mig
anförts upphört att bruka sökningskort med den påtalade lydelsen, lät jag
bero vid vad i saken förekommit och avskrev ärendet såsom slutbehandlat.

8. Felaktiga beslut av stadsfogde och överexekutor i ärende
angående handräckning jämlikt lagen om avbetalningsköp.

Genom avbetalningskontrakt den 20 april 1937 försålde Elektriska Hemapparater
Aktiebolag genom Erik Lindqvist till chauffören Edvard Nilsson
i Kalmar en dammsugare för en köpesumma av 200 kronor. Enligt kontraktet
skulle köpesumman erläggas med 10 kronor vid leveransens fullgörande
och därefter, med början den 15 juni 1937, med 10 kronor i månaden.
Kontraktet var skrivet å en blankett, vilken upptog vissa tryckta
köpevillkor. Enligt dessa skulle, därest likvid för utlämnad vara ej vore till
bolaget inkommen 8 dagar efter förfallodagen, bolaget äga rätt att, efter
eget val, på en gång utsöka hela den oguldna delen av köpeskillingen eller
återtaga varan på köparens bekostnad.

Kontraktet var därjämte försett med ett skriftligt tillägg av följande lydelse:
”Köparen förbehåller sig rätt till uppskov med bet. någon månad när
så erfordras. E. L.”

Under åberopande av kontraktet och ett kontoutdrag av den 8 december
1939, utvisande att Nilsson till bolaget erlagt intill utgången av år 1938
110 kronor och under år 1939 till och med den 20 september 20 kronor samt
att bolagets tillgodohavande hos Nilsson sålunda utgjorde 70 kronor, anhöll
bolaget hos stadsfogden i Kalmar örn handräckning jämlikt lagen örn avbetalningsköp
för återfående av dammsugaren.

Vid förrättning den 20 och den 21 december 1939 inhämtade stadsfogden
Dan. Olsson, att dammsugaren innehades av Nilsson, som vitsordade rik -

g — Justitieombudsmannens ämbctsberättclsc till 1941 urs riksdaj.

130

tigheten av avbetalningskontraktet och sökandens uppgift om verkställda
avbetalningar. Nilsson motsatte sig handräckningsförfarandet under påstående,
att det åberopade dröjsmålet med avbetalningarna icke kunde föranleda
till försålda egendomens återtagande med hänsyn till den i kontraktet
intagna bestämmelsen om köparens rätt till uppskov med betalning
någon månad när så erfordrades.

I beslut över ansökningen den 21 december 1939 fann Olsson — enär det
icke vore uppenbart, att med betalningen förelåge sådant dröjsmål, som i
2 § av lagen örn avbetalningsköp sades — den begärda handräckningen icke
kunna beviljas.

Över detta beslut anförde bolaget besvär hos överexekutor i Kalmar. I
yttrande över besvären anförde Olsson, att bolaget vitsordat, att köparen
av ifrågavarande dammsugare ägde rätt till anstånd med betalning enligt
kontraktet ifråga ”någon månad”, om så skulle påfordras. Köparen hade
nu ifrågasatt sådant anstånd. Vilken innebörd som skulle läggas i det gjorda
förbehållet läte sig i detta sammanhang och under förhandenvarande omständigheter
ej med bestämdhet avgöra. För att en ansökan om handräckning
skulle kunna beviljas måste det enligt lagen örn avbetalningsköp vara
uppenbart och klart, att verkligt dröjsmål med betalningen och avvikelse
från de kontrakterade bestämmelserna örn tiden och sättet för betalningen
förelåge. På grund av det gjorda förbehållet och framställda invändningar
hade Olsson icke kunnat anse, att i lagen angivna förutsättning för handräcknings
beviljande förefunnes. Olsson hemställde därför, i likhet med
köparen, att besvären lämnades utan bifall.

I utslag den 30 januari 1940 yttrade överexekutor följande: Enär Nilsson
bestritt bifall till ansökningen samt det med hänsyn till ovanberörda förbehåll
i kontraktet icke kunde anses uppenbart, att med betalningen förelåge
sådant dröjsmål, som omförmäldes i lagen örn avbetalningsköp, ogillades
besvären.

I en den 24 februari 1940 till mig inkommen klagoskrift anförde bolaget,
bland annat, följande.

Dammsugaren, som levererats i april 1937, skulle enligt kontraktet, bortsett
från förbehållet om uppskov, hava varit slutbetald i december 1938. Betalningstiden
vore alltså överskriden med mer än ett år, och ändå vore en
så stor del av köpesumman, som motsvarade sju månaders avbetalningar,
ogulden. Det förbehåll i kontraktet, som stadsfogden ansett upphäva 2 §
lagen om avbetalningsköp, hade tillkommit för att visa köparen, att bolaget
vid utebliven månadslikvid icke omedelbart skulle begagna sig av avbetalningslagens
möjligheter att taga godset åter. Bolagets avsikt därmed hade
varit, vilket också framginge av formuleringen, att medgiva ett kortare
betalningsanstånd ”någon månad”, om så skulle erfordras.

131

På anmodan inkom överexekutor till mig med infordrat yttrande från
Olsson ävensom med eget yttrande.

Olsson anförde, under åberopande av sin förklaring över besvären, följande:
Hade bolaget icke självt medgivit ändring av villkoren i det ursprungliga
avtalsformuläret på sätt som skett, skulle ansökningen om handräckning
sannolikt ej behövt avslås. Då nu säljaren och köparen hade olika
åsikter om innebörden i villkoren för köpeskillingens erläggande och då
det i ett så summariskt tillvägagångssätt som ett handräckningsförfarande
icke läte sig avgöra, vilken innebörd som skulle givas åt ett sålunda avfattat
villkor som ifrågavarande, funnes ingen annan möjlighet än att avslå ansökningen,
vilken utväg också av lagstiftaren anvisats i dylika fall. Klaganden
hade alltid möjlighet att få frågan örn tolkning av köpevillkoren utredd och
prövad av domstol. Kostnadsfrågan hade i dylikt fall ingen avgörande betydelse.
Ett bortseende från de synpunkter såväl Olsson som överexekutor
haft vid prövningen av hithörande ärende skulle kunna hava medfört skada
för och orättvisa mot gäldenären.

Överexekutor anförde: Då i ett handräckningsärende de åberopade handlingarnas
innehåll lämnade utrymme för olika tolkningar av parternas rättigheter
eller förpliktelser, syntes det summariska återtagningsförfarandet
icke kunna tillämpas mot köparens bestridande, därest icke detta bestridande
uppenbarligen saknade rimlig grund. Ville säljaren sålunda bevara
rätten till det summariska återtagningsförfarandet, hade han att tillse,
att i kontraktet icke inrycktes någon bestämmelse, som kunde bliva föremål
för olika tolkningar. I ifrågavarande fall borde sålunda säljaren hava
begränsat den beviljade anståndstiden genom att i stället för den relativt
obestämda tiden ”någon månad” hava använt ett bestämt uttryck t. ex.
”en månad” eller ”högst två månader” eller något liknande. När ett så obestämt
uttryck använts som i förevarande fall, syntes köparen hava rätt påfordra
domstols prövning av huru uttrycket, med hänsyn till de omständigheter
som kunde komma att förebringas, skulle tolkas.

I en till överexekutor i Kalmar avlåten skrivelse anförde jag därefter följande.

Det av Nilsson åberopade tillägget i kontraktet örn rätt till uppskov med
betalning ”någon månad när så erfordras” kan uppenbarligen icke medföra
den verkan, att vid dröjsmål med erläggande av föreskrivna avbetalningar
handräckning för godsets återtagande icke skulle kunna meddelas, huru
långvarigt dröjsmålet än vore. Vilken tidrymd, som må kunna innefattas
i det obestämda uttrycket ”någon månad”, är visserligen ett spörsmål,
varom olika meningar kunna råda. I förevarande fall hade emellertid, då an -

132

sökan om handräckning gjordes, dröjsmålet med betalningen av de oguldna
posterna av köpeskillingen, tillhopa 70 kronor, varat ungefär ett år beträffande
den senast förfallna posten och ännu längre tid i fråga örn de tidigare
förfallna posterna. Under inga förhållanden kan så långt dröjsmål anses som
dröjsmål under endast ”någon månad”.

I enlighet med det anförda fann jag, att såväl stadsfogden som överexekutor
genom sina påtalade beslut i handräckningsärendet förfarit felaktigt.
Med hänsyn till omständigheterna lät jag emellertid bero vid mitt ovannämnda
uttalande, vilket delgavs jämväl Olsson.

9. Fråga huruvida svarandepart, som beviljas fri rättegång efter
det målet redan handlagts vid ett eller flera tillfällen,
är berättigad att kostnadsfritt erhålla protokoll
även för dessa rättegångstillfällen.

Enligt 2 § lagen örn fri rättegång är part, som beviljats fri rättegång,
befriad från erläggande av stämpelavgift i målet och njuter tillika den förmånen
att av allmänna medel skall gäldas bland annat expeditionslösen.

I en den 13 augusti 1940 hit ingiven klagoskrift anförde fru A. L. Å.
i Stockholm följande.

Enligt lagen örn fri rättegång vore förmånen av fria protokoll i målet
generell och icke begränsad till tiden från och med det rättegångstillfälle,
då den fria rättegången beviljats. Av olika skäl förekomme fortfarande att
part, som vid målets anhängiggörande icke ämnat begära fri rättegång,
under målets gång bleve nödsakad därtill. I dylika fall hade enligt praxis
vid underrätterna den begränsning i avseende å fria protokoll införts, att
sådana erhölles endast från och med det rättegångstillfälle, då den fria
rättegången beviljats. Därav kunde givetvis parten lida skada. Till jämförelse
kunde nämnas, att örn part vid fullföljd av målet till hovrätt därstädes
erhölle fri rättegång, finge han även samtliga underrättens protokoll
utan avgift, därest de förut icke utskrivits för parten.

Vid Stockholms rådhusrätts avdelning för familjerättsmål, anförde klaganden
vidare, vore anhängigt ett mål mellan klaganden och hennes make
angående äktenskapsskillnad m. m. Till en början hade klaganden, som
vore svarande i målet, haft utsikt att kunna finansiera rättegången. Det
hade emellertid icke lyckats. Vid första rättegångstillfället hade parterna
begärt uppskov för förlikning. Förhandlingarna därom hade dock strandat.
Därefter hade klaganden försökt erhålla fri rättegång. Detta hade till en
början stött på olika hinder. Emellertid hade klaganden erhållit fri rätte -

138

gång från och med fjärde rättegångstillfället den 30 juli 1940. Målet, som
vore utsatt till utslag den 20 augusti 1940, vore av den beskaffenhet, att
huru det än utfölle i rådhusrätten komme det otvivelaktigt att dragas under
hovrättens prövning. Arbetet med bevisanskaffningen måste under alla
förhållanden tillsvidare utan avbrott fortsättas på alla kanter. Därtill komme,
att efter målets överlämnande till rådhusrättens prövning klaganden
erhållit ytterligare anvisning på utredning till gendrivande av viktiga delar
av motpartens oriktiga vittnesbevisning. Därav motiverades en hemställan
till rådhusrätten om målets utsättande till förnyad handläggning. Motpartens
vittnesbevisning vore i vissa delar av den beskaffenhet, att klaganden
påbörjat undersökningar i och för en framställning till Stockholms kriminalpolis
med begäran örn undersökning, huruvida ej brott mot 13 kap.
strafflagen förelåge. Slutligen hade sådan bevisning erhållits, att klaganden
med anledning därav å sin man uttagit stämning med yrkande örn skillnad
i äktenskapet jämlikt 11 kap. 8 § giftermålsbalken. Ur alla dessa synpunkter
hade klaganden behov av fullständiga protokoll i målet. Klaganden
hemställde därför örn J. 0:s åtgärd i ändamål att utan avgift förskaffa
klaganden protokollen jämväl för de tre första rättegångstillfällena i målet.

Vid förfrågan, som från justitieombudsmansexpeditionen gjordes hos vederbörande
expeditionshavande i målet, upplyste denne, att han vore villig
att avgiftsfritt tillhandahålla klaganden rådhusrättens samtliga protokoll i
målet. Expeditionshavanden meddelade tillika, att praxis vid rådhusrätten
i fall som det förevarande vore vacklande.

I en därefter hit inkommen skrift upplyste klaganden, att hon då erhållit
de önskade expeditionerna, och förklarade, att hon ej påkallade vidare
åtgärd i ärendet.

Till svar å förfrågan rörande praxis vid rådhusrätten i fall av ifrågavarande
beskaffenhet meddelade magistraten följande: Praxis syntes icke
hava varit enhetlig. Medan å vissa avdelningar protokoll i avsedda fall enligt
uppgift städse utskrivits för målet i dess helhet utan avgift, syntes å
vissa andra avdelningar den uppfattningen hava gjort sig gällande, att parten
i dylikt fall icke ägde utfå fria protokoll annat än från tiden för beviljandet
av fri rättegång i målet. Numera hade emellertid enhetlighet åvägabragts
i den riktningen, att protokollen i hela målet utskreves utan avgift,
om så av parten begärdes.

Den praxis, som rådhusrätten förklarat sig enhetligt skola följa, synes
mig vara att förorda. Den står också i överensstämmelse med vad som
tillämpas då part, vilken i underrätten ej åtnjutit fri riittegång, beviljas

134

sådan förmån efter det målet dragits under hovrättens prövning. I sådant
fall utbetalas enligt stadgad praxis lösen för underrättens protokoll av den
befattningshavare vid hovrätten, som har att förvalta de för fri rättegång
därstädes avsedda medel.

Vad nu sagts torde emellertid gälla endast svarandepart, som i motsats
till kärandepart icke är skyldig att lösa protokoll. En förutsättning för att
svarande, som beviljats fri rättegång, avgiftsfritt skall erhålla protokoll
även för de rättegångstillfällen målet tidigare må hava handlagts synes mig
dock vara, att protokoll icke på partens begäran redan före beslutet om
fri rättegång eller i varje fall icke före ansökningen därom färdigställts för
hans räkning.

10. Felaktigt förfarande av stadsfiskal därutinnan, att han brukat
till polismän överlämna av honom in blanco underskrivna stäm ningsblanketter,

avsedda att utan hans hörande användas vid
stämning för fylleri eller vissa andra mindre förseelser.

I en den 5 december 1939 hit inkommen klagoskrift anförde grovarbetaren
Edvin Frohm i Landskrona klagomål mot polisöverkonstapeln S. Lilja
för det denne låtit anhålla klaganden utan att, enligt klagandens uppfattning,
skäl därtill förelegat.

I skriften anförde klaganden örn anhållandet m. m. följande: Den 8 september
1939 hade klaganden på order av Lilja blivit av två poliskonstaplar
anhållen i trappuppgången i ett hus vid Storgatan i Landskrona och i bil
avförd till polisstationen. Trots att klaganden ej var berusad hade han insatts
i arrest. När han fått lämna denna, hade stämning för fylleri på allmän
plats delgivits honom. Han hade vägrat att ”skriva på” stämningen
och skulle därför själv inställa sig vid rätten för att svara i målet. Emellertid
hade han vid ett besök å polisstationen följande dag av en konstapel anmodats
att lämna ifrån sig den mottagna stämningshandlingen. Sedan klaganden
efterkommit tillsägelsen, hade konstapeln rivit sönder handlingen
under förklaring att ”det här får överkonstapeln själv klara upp”. Det syntes
klaganden som om rena godtyckligheten fått göra sig gällande i förevarande
fall. Hade klaganden gjort sig skyldig till fylleri eller annan förseelse,
vilket han bestrede, skulle ju förseelsen hava beivrats enligt gällande
lag.

Sedan jag i anledning av klagomålen anmodat stadsfiskalen i Landskrona
M. Sjöbohm att inkomma med yttrande, överlämnade och åberopade
Sjöbohm en den 11 september 1939 upprättad polisrapport, av vars innehåll
här må återgivas följande.

135

Den 8 september 1939 klockan 20,15 hade telefonmeddelande ingått från
byråföreståndaren Karl Fredholm, som bodde i huset Storgatan nr 24—26,
med begäran örn polishjälp enär klaganden, som var synbarligen påverkad
av starka drycker och uppehöll sig i trappuppgången utanför Fredholms
bostad, verkställt upprepade påringningar å dörren till bostaden och vägrat
att på tillsägelse av Fredholm avlägsna sig därifrån. Då Fredholm öppnat
dörren och frågat klaganden om anledningen till påringningarna, hade
klaganden sagt sig vilja tala vid Fredholm. Som Fredholm icke haft något
otalt med klaganden, hade Fredholm åter stängt dörren och låst efter sig.
Kort därpå hade Fredholm fått besök av en kvinnlig släkting, som för honom
omtalat, att en mansperson suttit i trappan utanför dörren till Fredholms
bostad och vid hennes påringning yttrat: ”Jaså, Ni skall gå in till
den där. Det är allt en fin djävul Ni skall besöka.”

I anledning därav hade konstaplarna Erik Westerling och Arvid Lundberg
beordrats till platsen, varifrån de efter en kort stund återvänt, medförande
klaganden. De hade rapporterat, att de å andra våningen utanför
Fredholms bostad i omförmälda hus vid Storgatan på begäran av Fredholm
anhållit klaganden, som var synbarligen påverkad av starka drycker och
icke på Fredholms tillsägelse velat avlägsna sig. Klaganden hade därpå blivit
avvisiterad och insatt i förvaringsarrest. Han hade fått lämna polisstationen
klockan 0,10, då han blivit nykter.

På morgonen klockan 8,50 hade konstapeln Einar Hydén inkommit å
polisstationen, åtföljd av Fredholm och klaganden, och rapporterat, att han
kort förut på anmodan av Fredholm anhållit klaganden vid södra ingången
till Kaserngården för det klaganden å Storgatan följt efter och obehörigen
tilltalat samt okvädat Fredholm.

Efter redogörelse för Fredholms och klagandens i saken lämnade uppgifter
hade slutligen i rapporten antecknats, att på grund av klagandens besynnerliga
uppträdande doktor Sture Munke tillkallats. Denne hade dock
efter verkställd undersökning av klaganden förklarat, att denne för det dåvarande
icke vore i behov av sjukhusvård. Klaganden hade därefter åter
fått lämna polisstationen.

Vid rapporten hade fogats en förklaring av poliskonstapeln Hjalmar Isendahl,
som vid klagandens frigivande från arresten natten till den 9 september
var vakthavande överkonstapel. Isendahl uppgav, att han delgivit klaganden
stämning för fylleri, enär Isendahl av anteckningarna i dagboken
fått den uppfattningen, att klaganden anhållits på allmän plats. Sedan
Isendahl erhållit kännedom örn att så ej varit fallet, hade Isendahl återkallat
stiimningen, då klaganden påföljande dag ånyo införts å polisstationen.

Rörande utfärdandet av stämning å klaganden för fylleri och denna
stämnings återkallande anförde Sjöbohm i avgivet yttrande följande: Re -

186

dan före Sjöbohms tillträde av stadsfiskalsbefattningen i Landskrona hade
på polisstationen städse funnits tillgängliga ett antal stämningsblanketter,
undertecknade av åklagaren. Dessa blanketter hade fått användas endast
vid mindre förseelser — företrädesvis fylleri — och hade efter ifyllning
delgivits vederbörande vid lössläppandet från polisstationen. Detta tillvägagångssätt
torde hava börjat användas, därför att okända personer, sjömän
m. fl. sällan kunde anträffas för delgivning. Sedermera hade blanketterna
även kommit till användning, då anhållen person önskat teckna erkännande
eller då person, som antecknats för någon mindre trafikförseelse
(vägtrafikstadgan §§ 15—17), gjort framställning å poliskontoret att få
erkänna förseelsen. Då klaganden natten till den 9 september delgivits
stämning för fylleri, hade blanketter av förut angivet slag dessförinnan
ifyllts av vakthavande överkonstapeln. Under natten hade mellan de tjänstgörande
polismännen kommit på tal, huruvida klaganden borde åtalas för
fylleri, då han anhållits på enskilt område. Vakthavanden hade på grund
därav blivit betänksam och, då klaganden på morgonen åter infördes på
polisstationen, hade han anhållit att återfå stämningen, vilken begäran beviljades.
Därefter hade båda exemplaren av stämningen makulerats.

Sedan jag anmodat landsfogden i Malmöhus län att inkomma med utlåtande
i ärendet, överlämnade t. f. landsfogden Gösta Ahlbeck en av Lilja
avgiven skriftlig redogörelse för omständigheterna i samband med klagandens
anhållande den 8 september, enligt vilken redogörelse klaganden vid
införandet å polisstationen var synbarligen berusad samt hotade med att
omedelbart efter frigivande återvända till Fredholms bostad.

I avgivet utlåtande anförde Ahlbeck följande: Med hänsyn till förhållandena
vid tillfället hade polismännen med rätta omhändertagit klaganden
till dess han blivit nykter samt till förhindrande av fortsatt störande
av hemfriden. Anhållandet av klaganden å Storgatan påföljande dag, den
9 september, hade skett i den allmänna ordningens intresse och syntes hava
varit av omständigheterna påkallat. Klaganden syntes själv hava insett
detta och hade icke i sin klagoskrift framställt någon anmärkning däremot.
— Det torde vara vanligt, åtminstone i större städer och i städer där stadsfiskalen
icke hade någon befattning med polisväsendet, att stadsfiskalen
till polisen överlämnade ett antal in blanco underskrivna stämningsblanketter.
Dessa vore då, såsom Sjöbohm framhållit, avsedda att användas
beträffande bagatellartade förseelser, begångna antingen av sjömän eller
andra personer, vilka kunde vara svåra att anträffa med stämning i annan
ordning, eller ock av personer, som önskade omedelbart erkänna en förseelse.
Enär i dylika fall delgivning av stämning skedde på åklagarens ansvar,
borde i nu förevarande fall Isendahl snarast möjligt efter det han blivit
tveksam, huruvida stämning för fylleri kunde ifrågakomma, hava hän -

137

vänt sig till Sjöbohm och rådgjort med honom i stället för att på eget bevåg
återkalla stämningen. Genom sitt förfarande i saken syntes Isendahl
visserligen hava förfarit oriktigt men näppeligen begått handling, som kunde
rubriceras såsom tjänstefel. På grund därav och då någon skada för klaganden
icke uppkommit hemställde Ahlbeck, att J. O. måtte låta bero vid
vad i saken förekommit.

Det av Sjöbohm och, enligt landsfogdens uppgift, även av åtskilliga
andra allmänna åklagare tillämpade förfaringssättet att till polismän
överlämna in blanco underskrivna stämningsblanketter, avsedda att utan
åklagarens hörande användas vid stämning för fylleri och andra mindre
förseelser, medför visserligen praktiska fördelar i åtskilliga fall. Förfaringssättet
synes mig emellertid fullständigt sakna stöd i lag. Jämlikt 11 kap.
34 § rättegångsbalken är allmän åklagare utan särskilt förordnande berättigad
att utfärda stämning å den han tilltala vill. Enligt den av Sjöbohm
tillämpade praxis kommer han emellertid i många fall att stå som utfärdare
av stämning å personer, örn vilkas förehavanden han vid stämningens
utfärdande saknar all kännedom. Han har då alltså icke kunnat giva uttryck
åt någon mening, huruvida åtal bör ske eller ej. En sådan praxis
innebär överflyttande av åtalsrätten på andra, vilket icke kan vara tillåtligt.

För att av åklagaren in blanco underskrivna stämningsblanketter skola
få av polisman ifyllas och stämning därefter delgivas måste fordras, att
åklagaren efter i varje särskilt fall erhållen underrättelse om sakläget uppdragit
åt vederbörande att utskriva och delgiva stämning. Ett dylikt uppdrag
kan givetvis meddelas även telefonledes och torde, da användningen
av in blanco underskrivna stämningsblanketter ju endast ifrågakommer rörande
bagatellförseelser, kunna lämnas på grundval av ett kortfattat meddelande
örn hur saken ligger till.

I fall då den, som begått en förseelse, önskar omedelbart erkänna densamma
och vill med minsta möjliga besvär och obehag komma ifrån saken,
torde det för övrigt kunna ordnas så, att till polisen överlämnas rättegångsfullmakt,
som giver ombudet behörighet att för vederbörandes räkning
mottaga stämning och svara i målet.

Dessa uttalanden upptog jag i en till Sjöbohm avlåten skrivelse, däri
jag tillika meddelade att vad klaganden påtalat, nämligen att han blivit
anhållen och insatt i arrest, icke föranledde någon min vidare åtgärd.

Ärendet var därmed slutbehandlat.

138

IV. Framställningar till Konungen m. m.

1. Framställning angående tolkningen av bestämmelsen om
jaktvårdsavgift för jakt inom högst tre till varandra
gränsande kommuner.

Den 15 juli 1940 avlät jag till Konungen följande framställning:

”1 26 § lagen den 3 juni 1938 om rätt till jakt stadgas att, med vissa
undantag, den som vill utöva jakt å annan mark än den han äger eller till
vilken han har i lagen närmare angiven brukningsrätt är pliktig erlägga
jaktvårdsavgift. För den, som erlagt jaktvårdsavgift, skall till bevis därom
utfärdas jaktkort. Konungen äger bestämma jaktvårdsavgifts belopp
samt ordningen för uppbörd, redovisning och fördelning av sådana avgifter
ävensom för utfärdande av jaktkort.

Enligt 44 § 1 mom. jaktstadgan den 3 juni 1938, som innehåller bestämmelser
om jaktvårdsavgiftens belopp, erlägges sådan avgift för helt jaktår
eller del därav med 25 kronor för jakt inom riket i dess helhet, med 10
kronor för jakt inom visst län och med 3 kronor för jakt inom högst tre till
varandra gränsande kommuner, oavsett örn de äro belägna inom samma
län eller icke. Avgiften erlägges å landet till landsfiskalen, i Stockholm till
Överståthållarämbetet samt i annan stad till magistraten, där sådan finnes,
och eljest till utmätningsmannen.

I en den 30 maj 1940 hit inkommen skrivelse har Svenska jägareförbundet
anfört följande: Enligt förbundets mening skulle bestämmelsen om
en jaktvårdsavgift av 3 kronor för jakt inom högst tre till varandra gränsande
kommuner, beträffande kommunernas inbördes läge, tolkas så, att
var och en av kommunerna skulle angränsa de två andra. Bland de myndigheter,
som hade att utfärda jaktkort, syntes emellertid tvekan råda i
detta avseende, och jaktkort hade på en del håll utfärdats även för kommuner,
som läge i en rad. Denna tolkning medförde en begränsning av inflytande
jaktvårdsmedel och vore således till nackdel för jaktvårdsarbetet,
som därigenom undandroges en del av de medel, som enligt förbundets
tolkning av bestämmelsen borde inflyta. Förbundet hemställde därför, att
J. O. måtte avgiva ett klarläggande uttalande i frågan.

I anledning av förbundets skrivelse hava länsstyrelserna i riket, på min
hemställan därom, till mig inkommit med upplysning, huru ifrågavarande
bestämmelse inom vederbörande län tillämpats, ävensom avgivit utlåtande
i saken.

Av de införskaffade uppgifterna framgår att de myndigheter, som äga
utfärda jaktkort, tillämpa stadgandet olika. De flesta synas anse sig oförhindrade
att, mot erhållande av den lägsta jaktvårdsavgiften, utfärda jaktkort
gällande för tre i rad liggande kommuner.

139

Länsstyrelsen i Kristianstads län liksom ock länsstyrelsen i Skaraborgs
län har upplyst, att länsstyrelsen tidigare till vederbörande myndigheter
inom länet avlåtit cirkulärskrivelse, vari påpekats att vid utfärdande av
jaktkort för tre angränsande kommuner skulle tillses, att envar av kommunerna
gränsade till de två andra.

Flertalet länsstyrelser hava såsom sin uppfattning uttalat, att ifrågavarande
stadgande rätteligen borde tolkas på sätt jägareförbundet gjort gällande.
En motsatt mening har emellertid framförts av några länsstyrelser.

Länsstyrelsen i Uppsala län har förklarat sig anse stadgandets avfattning
medgiva såväl den ena som den andra tolkningen. Enligt länsstyrelsens
uppfattning kan emellertid den snävare tolkningen i vissa fall framstå
såsom obillig.

Länsstyrelsen i Södermanlands län håller före, att den snävare tolkningen
är den avsedda, ehuru bestämmelsens ordalydelse enligt länsstyrelsens
mening icke utesluter den vidare tolkningen.

Länsstyrelserna i Kalmar län och Örebro län anse däremot ordalydelsen
tala för att envar av kommunerna skall gränsa till de båda andra, men
ifrågasätta örn icke lagstiftarens mening varit, att jaktkort skulle kunna
utfärdas även för tre i rad liggande kommuner.

Länsstyrelsen i Gotlands län, som säger sig anse den av jägareförbundet
hävdade tolkningen alltför snäv, framhåller i sitt utlåtande bland annat,
att för fiskare m. fl., som huvudsakligen bedriva sjöfågeljakt, är det av
vikt, att möjlighet beredes dem att utan oskäligt betungande med avgifter
erhålla jaktkort för jakt utefter en längre sammanhängande kuststräcka
eller inom tre i rad liggande kustsocknar.

Länsstyrelsen i Malmöhus län förklarar sig med hänsyn till stadgandets
ordalydelse vara mest böjd för den av jägareförbundet hävdade tolkningen.
Denna tolkning förefaller emellertid länsstyrelsen onödigt restriktiv och
särskilt oförmånlig för personer, som önska idka jakt i socknar belägna i
kusttrakterna. Enligt länsstyrelsens mening är det därför skäligt att åt bestämmelsen
gives den innebörd, att kommunerna allenast behöva bilda ett
sammanhängande område.

Länsstyrelsen i Hallands län anser, att i uttrycket ’tre till varandra
gränsande kommuner’ torde kunna inrymmas tre i rad liggande kommuner.
Samma uppfattning uttalas av länsstyrelsen i Jämtlands län.

Åtskilliga av länsstyrelserna, företrädande olika uppfattningar i berörda
tolkningsfråga, hava förklarat sig anse ett klarläggande uttalande eller ett
förtydligande av själva bestämmelsen vara av behovet påkallat.

Beträffande tillkomsten av ifrågavarande bestämmelse må anföras
följande.

140

Till grund för lagen om rätt till jakt samt jaktstadgan ligger ett av särskild
tillkallad utredningsman den 30 september 1936 avgivet betänkande
med förslag rörande jaktlagstiftningsfrågor. Enligt utredningsmannens förslag
skulle jaktvårdsarbetet organiseras på visst närmare angivet sätt och
medel för arbetets bedrivande anskaffas genom uttagande av jaktvårdsavgift
av dem, som ville utöva jakt. Avgiften skulle variera allteftersom
behörigheten att jaga vöre avsedd att omfatta viss kommun, visst län eller
riket i dess helhet. Beträffande jaktvårdsavgiftens storlek hade utredningsmannen
föreslagit såsom riksavgift 23 kronor, såsom länsavgift 8 kronor
och såsom sockenavgift 3 kronor.

Sedan yttrande över utredningsmannens betänkande med förslag inhämtats
från vissa myndigheter och sammanslutningar, blev ett på grundval
av utredningsmannens förslag inom jordbruksdepartementet utarbetat förslag
till lag örn rätt till jakt remitterat till lagrådet för avgivande av utlåtande.

Vid remissen anförde departementschefen beträffande frågan örn jaktvårdsavgift
bland annat följande: Det lärer vara obestridligt, att huru än
jaktvårdsarbetet närmare organiseras, relativt betydande belopp måste
ställas till förfogande, därest förbättringar i jaktvården och förkovran av
villebrådsstammen i någon nämnvärd utsträckning skola kunna ernås. I de
avgivna yttrandena hava inga principiella invändningar framställts mot
att anskaffa de sålunda erforderliga medlen genom att uttaga jaktvårdsavgifter,
och jag anser mig också böra föreslå detta. I vissa yttranden har
emellertid mot förslaget i denna del anmärkts, att jägare, som disponera
jaktmarker som skäras av socken- eller länsgränser, skulle kunna bliva nödsakade
att för samma område betala mera än en jaktvårdsavgift för socken
eller län. Då detta onekligen kan bliva betungande, vill jag föreslå den förändringen
i utredningsmannens förslag, att lägsta jakt vårdsavgiften skall
gälla för högst tre socknar, som gränsa intill varandra, oberoende av om
de åtskiljas av länsgränser, varigenom de åsyftade olägenheterna för jägare,
vilkas marker ligga å ömse sidor av socken- eller länsgränser, torde
bortfalla.

I jaktstadgan av den 3 juni 1938 är bestämmelsen örn lägsta jaktvårdsavgift
avfattad i enlighet med departementschefens nu återgivna uttalande.
Redan av stadgandets ordalydelse synes mig framgå, att jaktkort gällande
för jakt inom tre kommuner må erhållas för den lägsta avgiften,
allenast om envar av de tre kommunerna gränsar till de båda övriga. Att
en sådan tolkning också varit avsedd torde departementschefens berörda
uttalande giva vid handen.

Av den utredning, som verkställts på grund av jägareförbundets skrivelse
till mig, framgår emellertid, att bestämmelsen tillämpas olika. Flertalet
av de myndigheter, som äga utfärda jaktkort, hava icke ansett hin -

141

der möta att mot lägsta jaktvårdsavgift utfärda kort gällande tre i rad belägna
kommuner. Flera av dessa myndigheter hava, även sedan frågan nu
gjorts till föremål för närmare övervägande, hävdat denna uppfattning
såsom den enda riktiga.

Även om den nu behandlade saken icke torde hava någon större ekonomisk
betydelse, måste det dock anses angeläget, att en enhetlig och riktig
tillämpning av ifrågavarande bestämmelse åstadkommes. På grund härav
får jag i underdånighet hemställa, att Eders Kungl. Maj:t ville genom
utsändande av cirkulär eller på annat lämpligt sätt fästa vederbörandes
uppmärksamhet på huru bestämmelsen rätteligen bör tillämpas.”

I anledning av framställningen har Kungl. Majit den 19 juli 1940 beslutat
fästa vederbörande myndigheters uppmärksamhet på att stadgandet
i 44 § 1 mom. första stycket jaktstadgan, att jakt vårdsavgift erlägges med
3 kronor för jakt inom högst tre till varandra gränsande kommuner, avser
allenast det fall att envar av de tre kommunerna gränsar till de två
övriga.

2. Framställning angående rätt för gäldenär att fullgöra betalning
genom penningars nedsättande i allmänt förvar, då ovisshet
råder örn vem av två eller flera som äger att, med den
eller de övrigas uteslutande, företräda borgenären.

Den 17 juli 1940 avlät jag till Konungen en så lydande framställning:

”1 en den 9 februari 1940 till mig inkommen skrivelse anförde Skånes
handelskammare följande.

De politiska händelser, som lett till att Österrike, Tjeckoslovakien och
Polen upphört att existera som självständiga stater, hade medfört djupgående
omvälvningar i det ekonomiska livet i dessa länder, vilka även haft
återverkningar i vårt land. Inom ett stort antal affärsföretag i angivna
länder hade de tidigare affärsinnehavarna genom statliga ingripanden avkopplats
från den omedelbara befattningen med sina företag och ofta tagit
sin tillflykt till andra länder. Förvaltningen av företagen hade i stället omhändertagits
av särskilda s. k. kommissariska förvaltare, tillsatta av statliga
myndigheter. Dessa förändringar i företagens ledning hade i ett stort
antal fall medfört behörighetskonflikter, vilka berört företagens förhållande
till svenska företag. Sålunda hade åtskilliga svenska affärsföretag, vilka
haft affärsförbindelser med ett på dylikt sätt förvaltat företag och haft
skulder till detsamma, fått svårigheter i samband med fullgörandet av betalningen
därav. Krav på betalning hade nämligen gjorts gällande såväl
av firmainnehavaren från dennes exil i utlandet som av den kommissariska

142

förvaltningen. Då gäldenären varit i ovisshet om vilkendera, som varit
behörig att för företaget mottaga betalning, firmainnehavaren eller förvaltaren,
hade gäldenären för att gardera sig mot eventualiteten att få betala
sin skuld två gånger merendels verkställt deposition av skuldbeloppet
hos överexekutor under åberopande av 1 § i lagen den 24 mars 1927 örn
gälds betalning genom penningars nedsättande i allmänt förvar. I ett flertal
fall hade det emellertid förekommit, att den landsflyktige firmainnehavaren
utan iakttagande av den ordning, som gällde för utbekommande av
ett på dylikt sätt hos offentlig myndighet nedsatt belopp, i och för utfående
av sin fordran uttagit stämning å den svenske gäldenären till svensk domstol.
I flera för handelskammaren kända utslag i mål av denna karaktär
hade vederbörande domstol lämnat den verkställda depositionen utan avseende
och förpliktat gäldenären att till firmainnehavaren utgiva fordringsbeloppet.
Domstolsutslagen syntes grundade därpå, att 1927 års lag
om gälds betalning endast avsåge betalning, då ovisshet vore för handen
örn vem av flera som vore rätt borgenär, men däremot icke då endast en
borgenär funnes, men tveksamhet förelåge om vem av flera som vore behörig
företrädare för denne borgenär. Enligt vad handelskammaren inhämtat
hade ifrågavarande domstolsutslag på sistone resulterat i att överexekutor
i vissa fall vägrat mottaga depositioner, som ställts på den grund
att ovisshet i sistangivna hänseende varit för handen. Uppenbart vore, att
en dylik praxis från de dömande och exekutiva myndigheternas sida under
rådande förhållanden måste medföra ytterst besvärande konsekvenser för
sådana svenska företag, vilka upprätthölle affärsförbindelser med utländska
firmor under liknande omständigheter, och leda till ett tillstånd av
rättsosäkerhet. Därtill komme, att för ett affärsföretag en dom i skuldfordringsmål
lätt kunde verka misskrediterande, varjämte företaget åsamkades
utgifter för egna och motpartens rättegångskostnader. Utan att närmare
ingå på de domstolsutslag, som förekommit, ville handelskammaren
fästa J. 0:s uppmärksamhet på ifrågavarande spörsmål samt anhålla, att
J. O. måtte föreslå erforderliga lagändringar för möjliggörande av gälds betalning
genom beloppets nedsättande i allmänt förvar i en eller annan form
även i fall av ovan omförmälda slag.

Sedan jag anhållit örn yttranden av Stockholms handelskammare och
handelskammaren i Göteborg, huruvida enligt deras erfarenhet behov av
lagändring i berörda hänseende förelåge, avgåvo dessa handelskamrar
yttranden.

Stockholms handelskammare anförde i sitt yttrande följande.

Handelskammaren delade Skånes handelskammares uppfattning, att
gäldenär borde äga rätt att med befriande verkan fullgöra betalning genom
att nedsätta skuldbeloppet även i sådana fall, där hans ovisshet hänförde
sig till frågan om vem som ägde företräda borgenären. Den senare

143

tidens erfarenhet visade, att ett praktiskt behov därav vore för handen,
och det vore icke uteslutet att behovet framdeles kunde komma att göra
sig ytterligare gällande. Enligt vad handelskammaren inhämtat förelåge
visserligen icke något utslag i högsta instans, som fastställde den ovan omförmälda,
av vissa underdomstolar gjorda tolkningen av 1927 års lag. Men
det vore ur näringslivets synpunkt angeläget, att den oklarhet, som rådde
angående rättsfrågan, snarast möjligt undanröjdes utan avbidan på prejudicerande
utslag av högsta domstolen. Utan att ingå på frågan om riktigheten
av sagda tolkning finge handelskammaren fördenskull hemställa, att
lämplig åtgärd måtte av J. O. vidtagas i syfte att på betryggande sätt få
klargjort, att rätten för gäldenär att hos överexekutor nedsätta betalning,
där ovisshet rådde om vem av två eller flera, som vore rätt borgenär, avsåge
jämväl det fall, då ovisshet rådde om vem av två eller flera, som
ägde att, med den eller de övrigas uteslutande, företräda borgenären samt
gäldenären icke skäligen kunde anses pliktig att på eget ansvar bedöma till
vilken av dem betalningen skulle erläggas.

Handelskammaren i Göteborg anförde följande.

Skånes handelskammares framställning hade föranletts av förhållanden,
vilka i ej ringa mån verkat störande på den betydande importhandel, som
Sverige bedreve med Österrike, Tjeckoslovakien och Polen. Även handelskammaren
i Göteborg hade haft erfarenhet av samma svårigheter och
funne synnerligen önskvärt, att dessa undanröjdes. Uppehållandet av i
möjligaste mån ostörda individuella handelsförbindelser utgjorde ofta en
avsevärd ekonomisk tillgång för ett affärsföretag, som av statsmakterna
borde skyddas. Det läge även i öppen dag att en sådan möjlighet som att
en svensk firma stämdes inför domstol, synbarligen endast på grund av
ofullständighet i lagen om gälds betalning genom nedsättande av penningar
i allmänt förvar, påkallade snabb åtgärd. Handelskammaren finge därför
tillstyrka Skånes handelskammares framställning.

Där gäldenär ej vet eller bör veta vem som är borgenär, så ock där ovisshet
råder örn vem av två eller flera som är rätt borgenär samt gäldenären
icke skäligen kan anses pliktig ätt på eget äventyr bedöma, till vilken av
dem betalningen skall erläggas, äger gäldenären enligt 1 § andra stycket
lagen den 24 mars 1927 örn gälds betalning genom penningars nedsättande
i allmänt förvar fullgöra betalningen genom att för borgenärens räkning
nedsätta beloppet hos överexekutor.

Såsom den ovan lämnade framställningen utvisar, har i åtskilliga fall,
då gäldenär häftat i skuld till utländsk borgenär, krav på betalning framställts
av två sinsemellan konkurrerande anspråkshavarc, av vilka vardera
ansett sig berättigad att, med den andres uteslutande, företräda borgenären

144

och på grund därav uppbära betalningen. Då i flera sådana fall gäldenär,
till undvikande av risk att nödgas betala skulden mer än en gång, nedsatt
penningar hos överexekutor för borgenärens räkning under åberopande av
berörda lag, har i rättegång mot gäldenären den sålunda verkställda depositionen
förklarats vara utan verkan. Enligt vad jag inhämtat föreligga
emellertid även domar, där utgången blivit den motsatta, d. v. s. gäldenären
ansetts berättigad att med befriande verkan nedsätta skuldbeloppet
hos överexekutor. Någon prövning i högsta instans av berörda fråga torde
icke hava ägt rum.

Skulle lagen örn guids betalning genom penningars nedsättande i allmänt
förvar icke anses tillämplig i fall som handelskamrarna i sina ovan
återgivna skrivelser åsyfta, synes mig här föreligga en lucka i lagstiftningen,
som snarast bör utfyllas. Örn lagen däremot rätteligen bör tolkas
så, att fall av ifrågavarande slag äro hänförliga under densamma, torde
böra övervägas, huruvida icke lagens avfattning bör förtydligas. Såsom av
det ovan anförda framgår, råder nämligen hos dömande och exekutiva
myndigheter stor ovisshet i saken.

Med stöd av den befogenhet min instruktion lämnar mig får jag härmed
i underdånighet för Eders Kungl. Majit framlägga ovan berörda förhållanden
och spörsmål till den åtgärd Eders Kungl. Majit må finna framställningen
föranleda.”

Framställningen har remitterats till kommerskollegium, Ö. Ä. ävensom
länsstyrelserna i Malmöhus samt Göteborgs och Bohus län för avgivande
av yttranden.

3. Utlåtande angående av fångvårdsstyrelsen väckt fråga om
begränsning av fångförteckningarna och den föreskrivna
granskningen av dessa.

Genom remiss den 21 augusti 1940 lämnade Kungl. Majit justitieombudsmannen
tillfälle att avgiva utlåtande rörande av fångvårdsstyrelsen väckt
fråga om begränsning av fångförteckningarna och den föreskrivna granskningen
av dessa. Med anledning därav anförde jag i skrivelse den 7 september
1940 till Konungen följande:

”För övervakning av rättstillämpningen i brottmål och straffverkställigheten,
vilken övervakning alltjämt har sin stora betydelse, torde fångförteckningar
med i stort sett det innehåll, som sådana förteckningar för närvarande
hava, vara oundgängliga. Utan något egentligt men för den erforderliga
kontrollen synas dock vissa begränsningar såväl i fråga om förteckningarnas
omfattning som beträffande granskningen kunna genomföras.

145

Sålunda torde det icke vara av behovet påkallat att fånge, som redovisats
i förteckning, ånyo redovisas allenast av anledning att han efter
verkställt straff avgått från fängelset. Kontrollen över att fånge frigives
å den för straffet bestämda slutdagen lärer numera icke äga någon större
betydelse. Att en fånge icke frigives å den i verkställighetsresolutionen bestämda
dagen torde nämligen i vår tid vara så gott som uteslutet.

I likhet med fångvårdsstyrelsen anser jag det vidare överflödigt att i förteckningarna
upptaga sådana fångar, som under strafftiden förflyttas mellan
olika fängelser, däribland s. k. transportfångar.

En begränsning av antalet granskande myndigheter skulle enligt min
mening utan olägenhet kunna ske. Denna begränsning torde lämpligen böra
åstadkommas genom att låta granskningen hos hovrätterna upphöra. En
sådan åtgärd skulle bland annat medföra, att förteckningarna tidigare än
vad nu är fallet kunde bliva föremål för granskning hos riksdagens ombudsmän
och justitiekanslersämbetet. Översändande av några förteckningar till
kammarrätten torde numera icke ifrågakomma. Att J. 0:s granskning av
förteckningarna bör bibehållas finner jag uppenbart. I detta sammanhang
må erinras, att enligt 19 § i den för J. O. gällande instruktionen bör J. O.
inhämta noggrann kännedom om anledningen till häktande av personer,
som åtalas vid annan domstol än krigsdomstol, och om tiden för deras hållande
i fängsligt förvar. Denna uppgift fullgöres, förutom vid inspektioner
av fängelser och häkten, huvudsakligen genom granskning av de till justitieombudsmansexpeditionen
insända fångförteckningarna, vilken granskning
utgör ett viktigt led i J. 0:s ämbetsverksamhet.”

4. Framställning angående innehållet av domstols eller domares
bevis örn utslag rörande häktad.

Den 27 december 1940 skrev jag till Konungen följande:

”Enligt lagen den 26 mars 1909 angående verkställighet i vissa fall av
straff, ådömt genom icke laga kraft ägande utslag, äger i allmänhet den,
som blivit dömd till straffarbete på viss tid eller till fängelse eller arrest,
före besvärstidens utgång förklara sig nöjd med utslaget och villig att undergå
den ådömda bestraffningen, varefter straffet genast skall gå i verkställighet
utan hinder av åklagares eller målsägandes besvär.

2 § innehåller bestämmelser örn nöjdförklaring av häktad person. Sådan
förklaring skall avgivas i vittnens närvaro, om den dömde förvaras i länsfängele
inför dess föreståndare eller K. B., örn den dömde hålles i militärhäkte
inför den befälhavare, som över häktet har uppsikt, och i övriga fall
inför tillsyningsmannen eller föreståndaren vid häktet. Vidare är i detta

10 — Justitie ombud »mannen 8 ämbctsberättclsc till 1941 års riksdal/.

146

lagrum stadgat, att förklaringen ej må gälla, där ej vid tiden för dess
avgivande utslaget eller rättens eller domarens bevis örn den ådömda
bestraffningen och den utgång i övrigt, som målet såvitt den dömde rörer
genom utslaget erhållit, kommit vederbörande myndighet till handa samt
den dömde före den dag, då förklaringen avgives, och efter den dag, då utslaget
för honom vid rätten avkunnades eller, örn det ej sålunda avkunnats,
blev honom annorledes delgivet, inom fängelset haft betänketid under
två dagar i följd.

Förklaring, som avgivits i överensstämmelse med vad i 2 § stadgas, må
icke återtagas. Har den dömde, innan förklaringen avgives, anfört besvär
över utslaget, skola besvären anses genom förklaringen återkallade.

I 20 § förordningen den 7 december 1883 angående expeditionslösen
föreskrives, att då någon som hålles häktad blivit av underrätt dömd
till straffarbete på viss tid eller till fängelse eller arrest och straffdomen
ej är villkorlig eller målet i vad den dömde rörer underställt högre rätts
prövning, skall, där ej utslaget avsändes till vederbörande myndighet
samma dag det avkunnas, genast till den myndighet översändas sådant
bevis, som omförmäles i 2 § ovannämnda lag.

Enligt vad jag under utövningen av mitt ämbete funnit är det icke
ovanligt, att bevis av nu angiven art, s. k. domsbevis, äro ofullständiga. Jag
har sålunda i många fall uppmärksammat att, då häktad person ådömts
frihetsstraff och därjämte förpliktats att till målsägande utgiva skadestånd
eller att återgälda statsverket ersättningar, som av allmänna medel tillerkänts
den häktades rättegångsbiträde eller på åklagarens begäran i målet
hörda vittnen, domsbevis utfärdats utan att däri upptagits annat än det
straff, som ådömts den häktade. I ett och annat av mig granskat domsbevis
har efter angivandet av det ådömda straffet tillagts, att den dömde
''dessutom ålagts ersättningsskyldighet’ eller Viss ersättningsskyldighet’.

Av ordalydelsen i 2 § i lagen den 26 mars 1909 framgår emellertid, att
domsbevis skall innehålla uppgift icke blott örn det ådömda straffet utan
även örn den utgång i övrigt målet, såvitt den dömde rörer, genom utslaget
erhållit, alltså jämväl uppgift om all ersättningsskyldighet, som
ålagts honom.

Syftet med domsbevisets översändande är att på grund av detta nöjdförklaring
skall kunna avgivas. Då sådan förklaring skall omfatta icke blott
den ådömda bestraffningen utan även den ersättnings- och skadeståndsskyldighet,
som blivit den dömde ålagd, är det av största vikt, att beviset
avfattas i full överensstämmelse med föreskrifterna i 2 § lagen den 26
mars 1909.

Med hänsyn till att många domare, såsom det ovan sagda torde utvisa,
bruka utfärda ofullständiga domsbevis anser jag mig böra ifrågasätta, örn
icke genom cirkulär eller annorledes vederbörandes uppmärksamhet borde

147

fästas därpå, att domsbevis skall innehålla fullständiga uppgifter om den
utgång målet, såvitt den dömde rörer, genom utslaget erhållit.

Med stöd av den befogenhet min instruktion lämnar mig får jag härmed
i underdånighet för Eders Kungl. Majit framlägga ovan berörda förhållanden
till den åtgärd Eders Kungl. Majit må finna framställningen föranleda.
”

5. Framställning angående upprättande av ett centralt
register över avhandlingar rörande lösöreköp.

I detta ämne avlät jag den 27 december 1940 till Konungen följande
framställning:

”1 1 § förordningen den 20 november 1845 i avseende på handel om
lösören, som köparen låter i säljarens vård kvarbliva, den s. k. lösöreköpsförordningen,
stadgas, att den som tillhandlar sig lösören och tillåter, att
desamma få i säljarens vård kvarbliva, skall, om han vill att vad han tillhandlat
sig skall fredas från utmätning för säljarens skuld och i händelse
av dennes konkurs avskiljas från boets tillgångar, upprätta skriftlig avhandling
om köpet med förteckning å de köpta persedlarna och vittnens
underskrift. Sedermera skall han låta från predikstolen i kyrkan uti den
församling, där säljaren bor, å nästa söndag, då gudstjänst därstädes hålles,
om köpeavhandlingen uppläsa kungörelse, upptagande säljarens och
köparens namn och yrken, dagen då avhandlingen blivit uppgjord samt
köpeskillingens belopp, över vilket uppläsande bevis bör tecknas å handlingen.
Därefter bör densamma, örn egendomen finnes i stad, inom åtta
dagar efter kungörandet uppvisas i Stockholm hos Ö. Ä:s kansli och i rikets
övriga städer inför rådhusrätt för att i dess protokoll intagas samt, örn
egendomen finnes å landet, ej allenast inom berörda tid för landsfiskalen i
orten uppvisas och i bestyrkt avskrift honom tillställas utan ock senast
vid det allmänna tingssammanträde, som näst efter en månad infaller,
företes inför häradsrätten till intagande i dess protokoll.

Enligt 2 § samma förordning böra Ö. Ä:s kansli samt rådhus- och häradsrätter
genast hos sig, till allmänhetens kännedom, angående uppvisade och
inprotokollerade köpeavhandlingar offentligen anslå kungörelser av enahanda
innehåll, som ovan är nämnt.

I en till mig inkommen skrift har advokaten Per Swenson å Jönköpings
juridiska byrås vägnar framhållit de svårigheter, som föreligga att erhålla
kännedom om lösöreköp, samt ifrågasatt, om icke för att råda bot på detta
missförhållande, som innebure viss osäkerhet vid kreditgivning, föreskrifter
borde meddelas antingen örn kungörande i allmänna tidningarna eller örn

148

uppläggande av ett centralregister över lösöreköpsavhandlingar. Swenson
Ilar i sin skrift anfört följande.

Lösöreköpsförordningen hade på sin tid tillkommit som skydd mot
ohemula försäljningar till förfång för säljarens borgenärer. De publicitetsoch
registreringsåtgärder, som föreskreves i förordningen, hade tidigare med
hänsyn till samhällets dåvarande struktur och de begränsade, i regel till
orten inskränkta låne- och kreditaffärerna varit tillfredsställande. Sedan
förordningens tillkomst hade emellertid samhället undergått en väsentlig
förändring. I motsats till den tidigare mera stationära bosättningen karakteriserades
nuvarande tid av stor rörlighet och den ökade ekonomiska samfärdseln
hade medfört kreditaffärer mellan personer å vitt skilda orter.
Vid kreditaffärerna hade som regel en kreditgivare vid bedömande av kreditrisken
att hålla sig till de upplysningar, som kunde erhållas om kredittagarna.
Numera inhämtades dessa upplysningar i huvudsak hos firmor,
vilka i likhet med Jönköpings juridiska byrå yrkesmässigt bedreve upplysningsverksamhet.
De undersökningar, som före lämnande av kreditupplysning
vidtoges, kunde emellertid i regel med hänsyn till det sätt, varpå
lösöreköp publicerades och registrerades, icke omfatta jämväl sådana köp.
En undersökning därom skulle ju medföra en genomgång av rättens förteckningar
över lösöreköp å samtliga de orter, där vederbörande varit
bosatt. Det vore sålunda mera en slump om lösöreköp komme till en kreditgivares
kännedom. Lösöreköp vore i allmänhet en kreditväg, som tillgrepes
endast i nödfall. Det karakteristiska för lösöreköp torde numera vara, att
därmed åsyftades att antingen skydda lösöret åt säljaren eller ock skapa
en säkerhetsrätt åt viss borgenär, ofta någon närstående. Som regel torde
kunna sägas, att ett lösöreköp vore ett tecken på antingen inträdande försämring
av säljarens ekonomiska ställning eller ock en redan ansträngd
eller undergrävd sådan ställning hos honom. För en kreditgivare vore det
sålunda av betydelse att hava kännedom örn tillvaron av lösöreköp. Visserligen
torde större delen av köpmannakåren med kännedom örn lösöreköps
menliga inverkan å vederbörandes kredit undvika lösöreköp. Däremot
hade sådana mindre industrier, som med hänsyn till sin omfattning icke
kunde erhålla förlagsinteckning, som surrogat nödgats begagna sig av de
möjligheter lösöreköpsförordningen lämnade. Enligt vad Swenson kunde
finna skulle en ändring av publicitetsåtgärderna därhän, att kungörelse
infördes i Post- och Inrikes Tidningar eller eventuellt ett centralregister
över lösöreköp inrättades, i viss mån undanröja den osäkerhet vid kredit -givning, som lösöreköpen onekligen skapade. Swenson ville för den skull
hemställa, att J. O. måtte taga det anförda under omprövning samt, om
angivna utvägar kunde anses lämpliga, hos Kungl. Maj:t framlägga förslag
till ändring och komplettering av lösöreköpsförordningen.

149

Vad Swenson sålunda anfört synes mig vara värt beaktande. De i förordningen
föreskrivna åtgärderna för kungörande av lösöreköp kunna visserligen,
ehuru under nuvarande samhällsförhållanden ej särskilt ändamålsenliga,
vara av icke ringa betydelse i fråga om att göra köpet känt för säljarens
borgenärer och således bereda dem möjlighet att inom den i förordningen
utsatta tidsfristen genom utmätning av godset eller säljarens
försättande i konkurs tillvarataga sina intressen. Detta lärer framför allt
gälla örn förhållandena på landsbygden. Däremot torde ifrågavarande publicitetsåtgärder
vara av ganska liten praktisk nytta för personer, som framdeles
komma i förbindelse med säljaren och hava behov av upplysningar
om honom att tjäna till ledning i fråga om kreditgivning. I synnerhet framträda
olägenheterna i alla de fall, då vederbörande efter lösöreköpet flyttat
mellan orter, som ligga under olika rätters domvärjo. Därför skulle det,
icke minst för företag som yrkesmässigt lämna soliditetsupplysningar, utan
tvivel vara till gagn, om möjligheten att erhålla kännedom om förhandenvaron
av lösöreköp kunde underlättas.

I motsats till vad som gäller beträffande lösöreköp skall i fråga örn
konkurs, omyndighetsförklaring, boskillnad, bodelning och äktenskapsförord
av i 8 kap. 2 § giftermålsbalken omförmält innehåll, vilka rättsinstitut
liksom lösöreköp äro av betydelse för kreditgivning, kungörelse införas i
Post- och Inrikes Tidningar samt, utom beträffande omyndighetsförklaring,
jämväl i ortstidning. Det skulle därför ligga nära till hands att föreskriva
sådant kungörande även angående lösöreköp. Detta skulle möjliggöra
för upplysningsbyråer, banker och andra, som regelmässigt taga del
av innehållet i Post- och Inrikes Tidningar, att själva föra register över
kungjorda lösöreköp. Ett sådant kungörande skulle emellertid medföra icke
oväsentliga kostnader. Då dessa väl i sista hand skulle komma att stanna
å säljaren, som i regel är en person i brydsamma ekonomiska förhållanden,
synes mig en annan utväg för frågans lösning än den nu behandlade böra
sökas.

Frågan skulle enligt min mening lämpligast kunna lösas genom inrättandet
av ett centralt register över lösöreköp, ur vilket upplysningar lätt
skulle kunna erhållas av intresserade. Registrets förande borde uppdragas
åt statistiska centralbyrån, som nu för äktenskapsregistret. Då i detta
register registreras bland annat boskillnader, bodelningar och äktenskapsförord,
skulle ett lösöreköpsregister komplettera äktenskapsregistret såsom
upplysningskälla i fråga om vissa förhållanden, som kunna vara av betydelse
vid bedömande av en persons kreditvärdighet.

Tanken på ett centralregister över lösöreköpsavhandlingar är icke ny.
I ett av särskilt tillkallad kommitté år 1912 avgivet betänkande med förslag
rörande rättsstatistikens organisation och därmed sammanhängande
ämnen föreslog kommittén upprättandet inom statistiska centralbyrån av

150

ett centralt kreditregister, med särskilda avdelningar för konkurser, omyndighetsförklaringar,
äktenskapsförord, boskillnader och lösöreköp.

Efter att hava behandlat frågan om registrering av konkurser och omyndighetsförklaringar
anförde kommitterade i sitt betänkande bland annat
följande: Av betydelse för kreditgivning vore emellertid även förekomsten
av sådana rättsinstitut som äktenskapsförord, boskillnad och lösöreköp.
Visserligen hade lagen sökt sörja för en viss publicitet beträffande de
nämnda instituten, men dessa bestämmelser hade dock visat sig otillräckliga
för att bereda affärsmannen erforderlig kännedom därom. Uppenbarligen
måste det då för affärsvärlden bliva synnerligen värdefullt, örn ett
centralt register upprättades, ur vilket man hastigt och med ringa kostnad
kunde erhålla uppgift i berörda avseenden för vilken person som helst.
Kommitterade vore ingalunda av den meningen, att t. ex. ett äktenskapsförords
förekomst i och för sig skulle stämpla en person såsom mindre
kreditvärdig. Men örn blott den intresserade genom ett centralt register
kunde erhålla kännedom om ett förords existens, kunde han sedan lätt
hos domstolen i orten göra sig underrättad örn dess innehåll. Som en utvidgning
av registreringen till att omfatta även äktenskapsförord, boskillnader
och lösöreköp icke i nämnvärd mån skulle öka kostnaderna för
registreringen och närmare uppgifter rörande jämväl dessa rättsärenden
vore av betydelse för statistiken, något som i all synnerhet gällde om boskillnaderna,
hade kommitterade ansett sig böra föreslå central registrering

av äktenskapsförord, boskillnader och lösöreköp.---Då samtliga de

föreslagna registren avsåge samma huvudsakliga ändamål, nämligen att
tjäna till ledning för affärsvärlden särskilt i fråga om kreditgivning, syntes
lämpligt, att de formellt betraktades icke såsom fristående särskilda register
utan såsom avdelningar av ett gemensamt dylikt, vilket då syntes kunna
benämnas kreditregister.

Efter avgivandet av nämnda betänkande har äktenskapsregistret tillkommit.
Enligt kungörelse den 11 oktober 1920 angående äktenskapsregistret
skola till detta register lämnas uppgifter angående beslut, som avses
i 5 kap. 13 § giftermålsbalken, angående handlagda mål om boskillnad,
återgång av äktenskap eller ogiltighet av vigsel, hemskillnad eller äktenskapsskillnad
samt angående ingivna äktenskapsförord och bodelningshandlingar.

I fråga örn ''lösöreköp har emellertid kommitterades förslag icke medfört
inrättandet av något register. Det synes mig anmärkningsvärt, att medan
boskillnad, bodelning och vissa äktenskapsförord såväl kungöras i tidningar
som registreras i ett centralregister, lösöreköp icke äro föremål för vare sig
den ena eller den andra av nämnda åtgärder.

Om Ö. Ä. och domstolarna ålades att till statistiska centralbyrån för
registrering insända uppgifter rörande uppvisade och inprotokollerade lös -

151

öreköpsavhandlingar, torde detta åliggande icke komma att medföra någon
nämnvärd ökning av arbetsbördan för de olika uppgiftslämnarna. För statistiska
centralbyrån skulle det säkerligen ej heller bliva betungande att
med ledning av de inkomna uppgifterna föra registret. Antalet lösöreköp
har under femårsperioden 1934—1938 årligen i medeltal utgjort omkring
800.

6. Framställning angående utsträckt tillämpningsområde för
stadgandet i 20 § lagen den 9 april 1937 örn
verkställighet av bötesstraff.

Den 31 december 1940 avlät jag till Konungen följande framställning:

”Enligt lagen den 9 april 1937 om verkställighet av bötesstraff skall numera,
örn böter skola förvandlas, mål därom upptagas av allmän underrätt
i den ort, där den bötfällde finnes, eller ock av allmän underrätt, vid vilken
förts talan om ansvar varom i målet är fråga. Sådant mål må dock i rättens
ställe upptagas på landet av domaren och i stad med rådhusrätt av
lagfaren ledamot i rätten, vilken därtill är satt. Polisdomstol och poliskammare
med domsrätt äga även behörighet upptaga mål, varom nu är fråga.

Talan om förvandling av böter utföres av allmän åklagare.

Där ej annat följer av bestämmelserna i ovannämnda lag skall beträffande
mål om förvandling av böter i tillämpliga delar gälla vad som är
stadgat om brottmål, däri talan om ansvar föres; dock att mål om förvandling
av böter må handläggas och avgöras utan hinder av att den bötfällde
ej inställt sig i målet.

Enligt 17 § skall vad som är stadgat örn verkställighet av utslag, varigenom
någon dömts till frihetsstraff, äga motsvarande tillämpning å utslag,
varigenom förvandlingsstraff ålagts. Dock må förordnas, att sådant
utslag skall verkställas utan hinder därav att det ej vunnit laga kraft.

I 20 § föreskrives, att vad i 27 kap. rättegångsbalken samt 12 § lagen
den 14 juni 1901 örn vad iakttagas skall i avseende å införande av lagen
örn ändring i vissa delar av samma balk finnes stadgat för det fall att
part hålles i målet häktad skall ock gälla, där på grund av beslut i mål
örn förvandling av böter ådömt förvandlingsstraff gått i verkställighet
utan hinder därav att det ej vunnit laga kraft.

Enligt 27 kap. 1 § rättegångsbalken, som innehåller föreskrifter örn in -

152

givande till hovrätt av besvär över underrätts utslag, står det part, som
vill överklaga utslag i mål däri han hålles häktad, öppet att intill besvärstidens
utgång avlämna besvärsskrift till K. B. eller tillsyningsmannen vid
häktet. 12 § promulgationslagen den 14 juni 1901 innehåller närmare föreskrifter
om vad K. B. och tillsyningsman hava att iakttaga i fall, då häktad
vill i målet anföra besvär. Har klagande, som i målet hålles häktad, underlåtit
att till hovrätten ingiva underrättens protokoll, skall jämlikt 27 kap.
4 § rättegångsbalken felande protokoll införskaffas genom hovrättens försorg.
En annan bestämmelse i samma kapitel, som i detta sammanhang bör
omnämnas, är den i 12 § intagna, att örn part i målet hålles häktad och
han eller annan skall höras över besvär, har hovrätten att genom K. B.
infordra förklaring på sätt tjänligast finnes.

Beträffande tillkomsten av det ovan återgivna stadgandet i 20 § lagen
örn verkställighet av bötesstraff må erinras om att i det till lagrådet remitterade
lagförslaget i ämnet, som i 18 § första stycket upptog de bestämmelser
vilka nu återfinnas i lagens 17 §, fanns icke något stadgande motsvarande
det sedermera under 20 § i lagen intagna.

Vid granskning av förslagets 18 § yttrade lagrådet följande: Enligt första
stycket må i mål om förvandling av böter förordnas, att utslag varigenom
förvandlingsstraff ålagts skall verkställas utan hinder därav att det ej
vunnit laga kraft. Därest den dömde på grund av sådant förordnande gått
förlustig sin frihet, torde han vid fullföljd av talan i målet böra erhålla
enahanda lättnader i fråga örn avlämnande av besvärsskrift och beträffande
besvärsproceduren i övrigt, vilka gälla för det fall att part hålles
häktad i målet. Lagrådet hemställer därför, att ett stadgande måtte meddelas
av innehåll att vad i 27 kap. rättegångsbalken samt 12 § lagen den
14 juni 1901 om vad iakttagas skall i avseende å införande av lagen om
ändring i vissa delar av samma balk finnes stadgat för det fall att part
hålles i målet häktad skall ock gälla där på grund av beslut i mål om
förvandling av böter ådömt förvandlingsstraff gått i verkställighet utan
hinder därav att det ej vunnit laga kraft. Stadgandet torde lämpligen böra
ingå i förevarande lag såsom sista paragraf i avdelningen om förvandling
av bötesstraff.

Med anledning av denna hemställan blevo i det lagförslag, som i proposition
nr 35 förelädes 1937 års riksdag, i en ny 20 § upptagna ovanberörda
föreskrifter rörande likställande i visst fall av den, som undergår förvandlingssträff,
med häktad i fråga om överklagande av straffbeslutet.

I ett av mig nyligen behandlat ärende, däri länsstyrelsen i Göteborgs
och Bohus län avgivit yttrande, har länsstyrelsen framhållit, att starka
skäl syntes tala för att 20 § lagen örn verkställighet av bötesstraff ändrades,
så att lagrummet bleve tillämpligt jämväl i vissa andra fall än då på
grund av beslut i mål om bötesförvandling ådömt förvandlingsstraff gått

153

i verkställighet utan hinder därav att förvandlingsbeslutet ej vunnit laga
kraft.

Handlingarna i nämnda ärende utvisa bland annat följande.

Sedan försäljaren Sven Olof Pettersson i Göteborg av olika domstolar
ådömts böter för åtskilliga förseelser, ålade bötesförvandlingsdomaren vid
rådhusrätten i Göteborg genom utslag den 26 juni 1939 Pettersson förvandlingsstraff
för böterna ifråga med fängelse i 31 dagar. Pettersson, som
vid tiden för meddelandet av detta utslag undergick honom tidigare ådömt
frihetsstraff å centralfängelset å Härlanda, överlämnade därefter till direktören
vid fängelset en till Göta hovrätt ställd skrift, vari Pettersson anförde
besvär över utslaget. Sedan denna skrift från fängelset avlämnats till länsstyrelsen
och därefter översänts till hovrätten, förklarade hovrätten i utslag
den 24 augusti 1939, att enär det enligt lag och av bötesförvandlingsdomaren
meddelad besvärshänvisning ålegat Pettersson att till hovrätten ingiva
sina besvär, men besvären blivit med posten insända till hovrätten
från K. B., funne hovrätten Petterssons talan icke kunna till prövning
upptagas.

I en sedermera till mig inkommen klagoskrift gjorde Pettersson gällande,
att han förlorat sin besvärstalan på grund av felaktigt förfarande av
fängelsemyndigheten eller någon tjänsteman vid länsstyrelsen.

I infordrat yttrande uppgav direktören vid fängelset, att enligt förklaring
av en i juli 1939 såsom direktör vid fängelset tjänstgörande assistent
vederbörande tjänsteman vid länsstyrelsen på telefonförfrågan sagt sig
kunna mottaga Petterssons till assistenten den 13 juli avlämnade besvärsskrift.

På min anmodan avgav även länsstyrelsen yttrande i saken, därvid länsstyrelsen
tillika överlämnade och åberopade en av extra länsnotarien Nils
Wallenberg avgiven redogörelse för den befattning länsstyrelsen tagit med
Petterssons besvärsskrift, vilken inkommit till länsstyrelsen med fängelsets
postväska den 14 juli efter det Pettersson på morgonen samma dag redan
frigivits från fängelset.

Vid prövning av det hos mig anhängiggjorda ärendet fann jag med hänsyn
till föreliggande omständigheter ärendet icke föranleda något ingripande
från min sida mot någon tjänsteman.

I sitt yttrande hade länsstyrelsen anfört bland annat följande.

Beträffande mål, i vilket någon höljes häktad, hade i rättegångsbalken
medgivande lämnats den häktade att för överklagande av meddelat utslag
avlämna besvärsskrift till vederbörande länsstyrelse eller tillsyningsman
vid hiiktet. Anledningen därtill vore givetvis, att häktade på grund av det
frihetsberövande, som de vore underkastade, svårligen kunde iakttaga de
bestämmelser, som i detta hänseende gällde för parter å fri fot. Nämnda
förmån tillkomme däremot icke häktad vid klagan i annat mål än det, i

154

vilket han häktats, och ej heller fånge, som avtjänade straff. Uppenbarligen
förelåge emellertid samma svårighet för fånge att ingiva sina besvär till
hovrätten, då besvären gällde annat mål än häktningsmålet, som då de
avsåge detta. Något behov att genom lagändring giva alla fångar samma
lättnad med avseende på besvärs ingivande, som gällde för häktad i häktningsmålet,
syntes tidigare icke med styrka hava gjort sig gällande. I och
med tillkomsten av lagen örn verkställighet av bötesstraff torde det dock
komma att inträffa ganska ofta, att fånge eller häktad klagade i mål, i
vilket han icke hölles häktad, nämligen förvandlingsmålet. Eftersom förvandlingsstraffet
avklippte den dömdes möjlighet att betala böterna, finge
man räkna med att den dömde sökte vinna ytterligare respit genom att
överklaga förvandlingsdomen. För den händelse rätten förordnat, att förvandlingsstraffet
skulle gå i verkställighet utan hinder därav, att utslaget
ej vunnit laga kraft, ägde visserligen den dömde jämlikt 20 § lagen om
verkställighet av bötesstraff rätt att liksom vissa häktade ingiva sina besvär
till länsstyrelsen, men dylikt förordnande torde sannolikt icke komma
i fråga annat än i undantagsfall. Fånge, som ådömts förvandlingsstraff utan
dylikt förordnande, erhölle tydligen icke denna förmån. Enligt länsstyrelsens
förmenande talade emellertid starka praktiska skäl för att alla
fångar och häktade personer medgåves rätt att vid klagan över förvandlingsstraff
ingiva sina besvär till länsstyrelsen eller tillsyningsmannen vid
häktet. Länsstyrelsen ville därför ifrågasätta, huruvida icke anledning kunde
föreligga att fråga örn lagändring i sådant hänseende väcktes.

Såsom av det ovan sagda framgår äro åtskilliga förmåner beredda häktade
personer i fråga om besvär i mål, däri de hållas häktade. De skäl,
som föranlett dessa lättnader för häktade beträffande avlämnande av besvärsskrift
och jämväl rörande besvärsproceduren i övrigt, kunna åberopas
för en utsträckning av dessa processuella förmåner att gälla även med
avseende å de fall, där någon som ej är på fri fot klagar över utslag i
annat mål än det, vari han berövats friheten. Frågan om en dylik utsträckning
har också upprepade gånger varit föremål för omprövning. Tungt
vägande praktiska skäl hava emellertid gjort, att frågan fått förfalla. Med
rätta har särskilt framhållits, att en utvidgning av de ifrågavarande stadgandenas
tillämpningsområde till andra än dem, som genom beslut i målet
äro berövade friheten, skulle öka svårigheten att vinna säker upplysning
örn den laga kraft, som kunde hava åkommit utslag.

I det avseende, varom här är fråga, synas mig mål örn bötesförvandling
intaga en särställning. Det torde ofta inträffa, att en person under det han
avtjänar frihetsstraff blir dömd till bötesförvandlingsstraff. Jag erinrar om

155

att vid verkställighet av frihetsstraff undersökning brukar ske, huruvida
fången ådömts böter som ännu äro oguldna. Endast under den i 20 § lagen
om verkställighet av bötesstraff angivna förutsättningen äger emellertid
den till förvandlingsstraff för böter dömde åtnjuta de lättnader i fråga om
anförande av besvär m. m., som tillkomma häktad. Liksom länsstyrelsen
i Göteborgs och Bohus län anser jag det med skäl kunna ifrågasättas, örn
icke dessa lättnader alltid borde tillkomma fångar och med dem jämställda
vid klagomål över bötesförvandlingsutslag, alltså även ifall deras frihetsberövande
icke grundats på beslut i målet om förvandling. Beträffande
bötesförvandlingsutslag tala icke med samma styrka som i andra fall de
skäl, som anförts mot att tillerkänna ifrågavarande processuella förmåner
åt klagande, vilken undergår frihetsstraff utan sammanhang med det mål
vari klagan föres. Det må härutinnan framhållas, att bevis om att laga
kraft åkommit utslag om bötesförvandling sällan torde begäras av annan
än myndighet, som har att bringa utslaget till verkställighet. Någon enskild
målsägande i mål örn bötesförvandling finnes ju icke. Ett annat förhållande
att beakta är, att då bötesförvandlingsstraff ådömes den, som håller
på att avtjäna frihetsstraff, meningen är, att de båda straffen skola sammanläggas.
Ett visst samband mellan straffen kan alltså sägas föreligga.

Vad nu anförts synes mig tala för att det undantagsstadgande, som innefattas
i bestämmelsen i 20 § lagen om verkställighet av bötesstraff, får
ett vidare tillämpningsområde.

Den av mig ovan behandlade frågan skulle efter en rättegångsreform i
överensstämmelse med processlagberedningens förslag komma i ett väsentligt
annat läge. Med hänsyn till de av beredningen föreslagna ändringarna
beträffande sättet för fullföljd av talan har beredningen ansett det icke
erforderligt att i lagen införas några särskilda bestämmelser rörande fullföljdsinlaga
från häktade och med dem jämställda. Beredningen har emellertid
framhållit, att i administrativ ordning syntes böra stadgas skyldighet
för tillsyningsman vid häkte och föreståndare för allmän uppfostringsanstalt
att mottaga och till underrätten insända fullföljdsinlaga. Då det emellertid
är ovisst när en ny rättegångsordning kan komma att träda i kraft,
synes det mig kunna ifrågasättas, örn icke lagändring i här ovan av mig
föreslagen riktning borde snarast företagas.

156

V. Inspektionsresor under år 1940.

Under mina ämbetsresor år 1940 har jag inspekterat domstolar och
andra myndigheter inom Gävleborgs län. Tjänstförrättande justitieombudsmannen
Rudewall har företagit inspektionsreaa inom Värmlands
län.

Redogörelse för vad under inspektionerna förekommit lämnas i det
därunder förda protokollet, sorn jämte justitieombudsmannens diarium
och registratur kommer att för granskning överlämnas till riksdagens
första lagutskott.

VI. Under år 1940 handlagda klagomål och
anställda åtal m. m.

Antalet härstädes under år 1940 diarieförda ärenden — däri inbegripna
24 av tryckfrihetskommittén handlagda ärenden — har uppgått
till 778,

Vid 1940 års början voro frånsett ett antal balanserade ärenden av
annan beskaffenhet — av förut inkomna klagomål eller eljest mot tjänste -

män anhängiggjorda ärenden fortfarande under handläggning härstädes
................................................ 41

Under år 1940 hava anhängiggjorts ärenden mot tjänstemän:
genom inkomna klagomål — däribland icke inberäknat ett antal

anonyma skrifter, vilka icke diarieförts — ett antal av.........383

samt på grund av anmärkningar, gjorda vid granskning av fångförteckningar
eller vid ämbetsresa eller annorledes, ett antal av . . 258
Summa balanserade och inkomna ärenden mot tjänstemän 632

Av berörda 632 ärenden hava under år 1940:

1) såsom återkallade avskrivits.......................... 3

2) till annan myndighet överlämnats..................... 4

3) efter vederbörandes hörande fått förfalla................166

4) efter annorledes verkställd utredning avskrivits...........160

5) utan åtgärd avskrivits...............................133

6) till åtal hänvisats.................................. 14

7) föranlett åtgärd för disciplinär bestraffning.............. 1

8) föranlett annan åtgärd än enligt 6 och 7................102

9) föranlett framställning till Kungl. Maj:t................ 2

157

och äro vid 1940 års slut:

10) i avbidan på infordrad förklaring, påminnelsers avgivande eller

annan utredning vilande................................. 32

11) i avbidan på domstols eller myndighets beslut vilande..... 5

12) på prövning beroende...........,................... 10

Summa 632

Under år 1940 har, såsom av ovanstående redogörelse framgår, i 15
ärenden beslutits anställande av åtal eller vidtagande av åtgärd för
disciplinär bestraffning, nämligen

på grund av förd klagan i............................... 2

av annan anledning i...................................13

Summa 15

För nedan angivna fel eller försummelser i tjänsten har förordnäts
om åtal mot:

1) borgmästare och rådman för felaktigt ådömande av särskilda straff
i stället för gemensamt straff (sid. 9 o. f.);

2) t. f. assessor vid rådhusrätt för dröjsmål med expediering av rättens
beslut örn inhämtande av yttrande från interneringsnämnden;

3) konkursdomare för försummelse att verksamt ingripa mot förvaltare,
som gjort sig skyldig till dröjsmål med avslutande av konkurser
(sid. 30 o. f.);

4) rättens ombudsman i konkurs för dröjsmål med dennas avslutande
(sid. 41 o. f.);

5) rättens ombudsman i konkurser för försummelse att verksamt
ingripa mot förvaltare i anledning av dels dröjsmål med slutförandet
av konkurs och dels underlåtenhet att i den omfattning som vederbort
hålla konkursbos medel insatta i bank (sid. 61 o. f.);

6) rättens ombudsman i konkurser för försummelse att införskaffa och
till konkursdomaren överlämna förvaltarberättelser m. m. (sid. 44 o. f.);

7) rättens ombudsman i konkurs för försummelse att ingripa mot förvaltare,
som underlåtit avgiva kvartalsräkningar och i den omfattning
som vederbort insätta konkursboets medel i bank för boets räkning
(sid. 54 o. f.);

8) rättens ombudsman i konkurs för försummelse att öva tillsyn
över konkursbos medelsförvaltning (sid. 58 o. f.);

9) t. f. konkursdomare för bristande tillsyn över rättens ombudsman
i konkurser;

158

10) rättens ombudsman i konkurser för försummelse att införskaffa
och till konkursdomaren överlämna förvaltarberättelser samt för dröjsmål
med överlämnande av förslag till slututdelning m. m. (sid. 84 o. f.);

11) rättens ombudsman i konkurser för försummelse att verksamt
ingripa mot förvaltare, som i stor utsträckning underlåtit att hava
konkursbos medel insatta i bank för boets räkning, m. m. (sid. 67 o. f.);

12) rättens ombudsman i konkurser för bristande tillsyn över konkursbos
medelsförvaltning samt underlåtenhet att avgiva utlåtande över förvaltares
slutredovisning m. m. (sid. 77 o. f.);

13) rättens ombudsman i konkurser för dels försummelse att öva tillsyn
över konkursbos medelsförvaltning och dels för tidigt uppbärande
av arvode (sid. 72 o. f.); och

14) rättens ombudsman i konkurser för dels försummelse att öva tillsyn
över konkursbos medelsförvaltning och dels för tidigt uppbärande
av arvode (sid. 92 o. f.).

Därjämte har åtgärd för disciplinär bestraffning för tjänstefel vidtagits
mot:

15) polisöverkonstapel för anlitande av underordnade polismän såsom
borgensmän m. m. (sid. 97 o. f.).

Ordföranden i nedre justitierevisionen har på förfrågan uppgivit, att
sedan början av senaste lagtima riksdag någon förklaring av lag, i den
ordning § 19 regeringsformen bestämmer, icke blivit av Kungl. Majit
meddelad.

För fullgörande av den i 13 § av instruktionen för justitieombudsmannen
lämnade föreskriften örn avgivande av redogörelse för behandlingen
av riksdagens hos Kungl. Majit anmälda beslut och gjorda framställningar
hava från statsdepartementen införskaffats uppgifter rörande
dels vilka åtgärder, som blivit vidtagna i anledning av 1940 års riksdagars
skrivelser, dels ock — beträffande sådana genom föregående riksdagars
skrivelser hos Kungl. Majit anhängiggjorda ärenden, vilka vid
1940 års början voro i sin helhet eller till någon del oavgjorda — vilka
åtgärder under nästlidna år blivit vidtagna.

159

Uppgifterna, som angiva ärendenas ställning vid utgången av år 1940,
innefattas i tre såsom bilagor II, III och IV till denna berättelse fogade
förteckningar. Såsom bilagor äro även intagna en tabell över de skrivelser,
1940 års riksdagar avlåtit till Kungl. Majit (bil. I), och en förteckning
över ärenden, som hos Kungl. Majit anhängiggjorts genom skrivelser
från justitieombudsmannen före den 1 januari 1940 och vari under år
1940 åtgärd vidtagits eller vilka vid samma års slut ännu voro på Kungl.
Majits prövning beroende (bil. V).

Stockholm i justitieombudsmansexpeditionen den 10 januari 1941.

NILS LJUNGGREN.

Gösta Stenlund.

160

TRYCKFRIHETSKOMMITTÉNS BERÄTTELSE

AVGIVEN ÅR 1941.

Till RIKSDAGEN.

Kommittén har under år 1940 haft att pröva 20 från chefens för justitiedepartementet
ombud inkomna anmälningar örn tryckta skrifters indragning
jämlikt § 4 mom. 12 tryckfrihetsförordningen ävensom 3 anmälningar
från befälhavare vid krigsmakten örn sådan indragning med stöd av mom.
13 samma paragraf.

Förordnanden örn indragning hava meddelats beträffande följande skrifter,
nämligen: ”Vad gäller kampen i Finland?”, ”Storm. Nr 1, 1940.”,
”Vad vill kommunisterna”, nr 18 för den 23 januari 1940 (indraget 2 gånger)
och nr 21 för den 26 januari 1940 av tidningen ”Gotlands Folkblad”,
nr 14 för den 3 februari 1940 och nr 17 för den 10 februari 1940 av tidningen
”Syd Svenska Kuriren”, nr 30 för den 14 — den 20 augusti 1940 av
tidskriften ”Världen i dag Tidskrift för politik ekonomi och arbetarrörelse”,
följande nummer år 1939 av tidningen ”Ny Dag”, nämligen nr 296 för
den 21 december, nr 297 för den 22 december, nr 298 för den 23 december
(indraget 3 gånger), nr 299 för den 27 december (indraget 2 gånger), nr 300
för den 28 december (indraget 2 gånger), nr 301 för den 29 december och
nr 302 för den 30 december (indraget 2 gånger) samt följande nummer år
1940 av samma tidning, nämligen nr 1 för den 2 januari, nr 2 för den 3
januari, nr 3 för den 4 januari, nr 4 för den 5 januari, nr 5 för den 8 januari
(indraget 2 gånger), nr 6 för den 9 januari (indraget 2 gånger), nr 7 för den
10 j anuari och nr 9 för den 12 januari (indraget 2 gånger).

Indragning av nämnda skrifter har ägt rum vid Södra skånska infanteriregementet,
Hallands regemente, Livregementet till häst, Svea ingenjörkår,
Signalregementet och å Gotland förlagda militära styrkor samt å flygplankryssaren
Gotland.

Efter prövning av de insända handlingarna har kommittén funnit de
meddelade förordnandena böra äga bestånd utom i följande tre fall.

Med stöd av § 4 mom. 13 tryckfrihetsförordningen hade militärbefälhavaren
på Gotland förordnat örn indragning av nr 21 för den 26 januari

161

1940 av tidningen ”Gotlands Folkblad”. Vid prövning av ärendet den 6
februari 1940 beslöt kommittén, att det givna förordnandet icke skulle äga
bestånd.

På framställning av chefen för Södra skånska infanteriregementet hade
tryckfrihetsombudet i Ystad förordnat örn indragning av nr 17 för den 10
februari 1940 av tidningen ”Syd Svenska Kuriren”. Vid prövning av ärendet
den 23 februari 1940 beslöt kommittén, att det givna förordnandet icke
skulle äga bestånd.

Slutligen hade chefen för Stockholms örlogsstation med stöd av § 4 mom.
13 tryckfrihetsförordningen förordnat om indragning av nr 30 av tidskriften
”Världen i dag Tidskrift för politik ekonomi och arbetarrörelse”. Vid
prövning av ärendet den 25 september 1940 beslöt kommittén, att det givna
förordnandet icke skulle äga bestånd.

Sedan Kungl. Majit den 9 februari 1940, jämlikt § 5 mom. 13 tryckfrihetsförordningen,
beslutat att genom chefen för justitiedepartementet föranstalta
om sekvestrering och indragning av en av Hermann Rauschning
författad, av Lindbergs Tryckeriaktiebolag i Stockholm år 1940 tryckt och
å bokförlaget ”Natur och Kultur” utkommen bok med titeln ”Samtal med
Hitler”, hade chefen för justitiedepartementet — med tillkännagivande att
sådan åtgärd blivit av honom anbefalld samt att han icke komme att hänvisa
ifrågavarande bok till åtalande av aktor vid vederbörlig domstol —
till kommittén överlämnat ett exemplar av samma bok för erhållande av
sådant utlåtande av kommittén, som omförmäles i nämnda paragraf.

Vid prövning av ärendet den 23 februari 1940 fann kommittén sig ej
kunna avgiva det utlåtandet, att ifrågavarande skrift, efter lagens bokstav,
icke kunde åtalas.

Därjämte har kommittén den 22 januari 1940 till Konungen avgivit utlåtande
över ett av tillkallade sakkunniga den 6 november 1939 avgivet betänkande
angående revision av tryckfrihetsförordningens ansvarighetsregler
och därmed sammanhängande förhållanden.

Stockholm i januari 1941.

NILS LJUNGGREN.

HENRIK SCHUCK. NILS STJERNBERG. ODAL OTTELIN.
TORSTEN FOGELQVIST. HENNING LEO. ÖSTEN UNDÉN.

Gösta Stenlund.

11 — Justitieombudsmannens ämbetsberättclse till 1941 års riksdag.

162

BILAGOR.

Bilaga I.

Tabell

över de av 1940 års riksdagar avlåtna skrivelser m. m. i nummerföljd
enligt hillänget till riksdagens protokoll.

Det andra siffertalet utvisar det nummer, under vilket skrivelserna för
varje särskilt departement upptagits i den såsom bilaga II här nedan
införda förteckningen.

Lagtima	27	K	6	58	Fö	5	89	Jo	15	120	Ju	10	150	Ju	13
riksdagen.	28	Fö	1	59	8	4	90	Jo	16	121		)	151	s	19
1	Fi	8	29	Fö	2	60	Fi	5	91	Jo	17	122		)	152	Fi	25
2	Ju	9	30	Jo	2	61	E	4	92	E	6	123		)	153	S	20
3	u	5	31	Fi	3	62	Ju	7	93	S	8	124	Fi	18	154	s	21
4	Fö	49	32	U	2	63	Ju	8		E	5	125	Fi	19	155	Fö	20
5	s	14	33	H	2	64	Jo	6	94	K	12	126	S	15	156	Ju	15
6	K	26	34	U	3	65	H	7	95	K	13	127	Fö	15	157	S	22
7	Fi	26	35	H	3	66	K	8	96	K	14	128	Fö	16	158	Fi	28
8	E	10	36	Fö	3	67	Fi	6	97	K	15	129	K	16	159	Fo	6
9	Jo	7	37	H	4	68	Fö	6	98	Fi	12	130	Ju	11	160	Ju	16
10	H	11	38	H	5	69	Fö	7	99	Fi	13	131	Fo	4	161	u	6
11	Fo	7	39	Ju	3	70	Fö	8	100	Fi	14	132	S	16	162	Fö	22
12	Fö	9	40	H	1	71	Fi	7	101	s	9	133	Fo	5	163	Fö	23
	S	5	41	S	3	72	Fö	10	102	s	10	134	Ju	12	164	H	16
	Fi	9	42	Ju	4	73	U	4	103	s	11	135	H	14	165	Ju	17
	H	8	43	Fö	4	74	H	9	104	s	12	136	Fi	20	166	s	23
13	U	1	44	E	1	75	H	10	105	Fö	11	137	Fi	21	167	s	24
14	K	1	45	Fi	4	76	K	9	106	Fö	12		H	15	168	Fö	21
15	K	2		Fo	2	77	8	6	107	Fö	13	138	FI	22		Fi	27
16	K	3	46	E	2	78	Jo	8	108	Fö	14	139	Fi	23	169	Jo	19
17	Jo	1	47	H	6	79	Fi	10	109	H	12	140	Fi	24	170	Jo	20
18	Fo	1	48	Ju	5	80	K	10	110	H	13	141	Fö	17	171	Jo	21
19	Ju	1	49	4)		81	Jo	9	lil	E	7	142	Fö	18	172	Jo	22
20	S	1	50	4)		82	Jo	10	112	Jo	18	143	E	11	173	Jo	23
21	Fi	1	51	Ju	6	83	Jo	11	113	E	8	144	E	12	174	Fi	29
22	Ju	2	52	4)		84	S	7	114	E	9	145	E	13	175	E	14
23	s	2	53	4)		85	K	11	115	s	13	146	K	17	176	E	15
24	Fi	2	54	Jo	3		Fi	11	116	Fi	15	147	Ju	14	177	Fo	8
	E	3	55	Jo	4	86	Jo	12	117	Fi	16		Fö	19	178	H	17
25	K	4	56	Jo	5	87	Jo	13	118	Fo	3	148	S	17	179	Fi	30
26	K	5	57	K	7	88	Jo	14	119	Fi	17	149	s	18	180	K	18

’) Skrivelse till fullmäktige i riksbanken. — *) Skrivelse till fullmäktige i riksgäldskontoret. —
s) Skrivelse till styrelsen för riksdagsbiblioteket. — 4) Utfärdade förordnanden.

163

181	IC	19	240	Jo	29	300	Jo 37	360	S	53	417	Fi	91	20	K	51
182	K	20	241	S	39	301	Fi 65	361	Fi	73	418	E	33	21	Fö	53
183	K	21	242	Fö	29	302	Fi 64	362	Fi	74	419	H	29	22	Jo	51
184	Fi	31	243	K	27	303	Fi 66	363	Fi	75	420	Fo	14	23	Fö	54
185	Fi	32	244	K	28	304	Fi 67	364	Fi	76	421	Ju	40	24	E	35
186	Fi	33	245	K	29	305	4)	365	Ju	35		u	7	25	Fo	19
187	Fö	24	246	K	30	306	4)	366	H	22	422	Ju	41	26	Fö	55
188	K	22	247	K	31	307	4)	367	Ju	36	423	Ju	43	27	S	70
189	K	23	248	Ju	25	308	4)	368	Fi	77	424	Fi	92	28	S	71
190	S	25	249		)	309	4)	369	Fö	45	425	Fi	93	29	Fö	56
191	Fi	34	250	Fi	47	310	4)	370	Fi	78	426	Fi	89	30	H	32
192	Ju	18	251	Jo	30	311	4)	371	Fi	79	427	Jo	48	31	Fö	57
193	Ju	19	252	Fö	32	312	4)	372	Fi	80	428	Fi	94	32	Fi	113
194	s	26	253	Fö	30	313	4)	373	Fi	81	429	Fi	95	33	Jo	52
195	Fi	35	254	Fö	31	314	4)	374	S	54	430	Fo	15	34	Jo	53
	H	18	255	Fö	33	315	4)	375	Ju	37	431	S	61	35	Jo	54
196	S	27	256	K	32	316	4)	376	Ju	38	432	S	62	36	H	33
197	Fi	37	257	K	33	317	Ju 29	377	11	23	433	s	64	37	E	36
198	Fi	38	258	K	34	318	Fö 38	378	H	24	434	s	65	38	K	52
199	K	24	259	K	35	319	Ju 30	379	E	30	435	Fi	98	39	K	53
200	Jo	24	260	Fi	49	320	S 45	380	Fo	10	436	S	66	40	Fi 114
201	Jo	25	261	S	40	321	E 26	381	Ju	39	437	Fi	96	41	K	54
202	Fi	36	262	S	41	322	Fö 39	382	Fo	9	438	S	63	42	Jo	55
203	Jo	26	263	Fi	48	323	Fö 44	383	Fö	46	439	Fö	50	43	Jo	56
204	Ju	22	264	Fi	63	324	Fö 40	384	H	26	440	Fo	17	44	Jo	57
205	Ju	23		E	24	325	H 19	385	S	57	441	Fo	18	45	Fö	58
206	Ju	20	265	E	25	326	Fö 42	386	S	55	442	Fi	99	46	Jo	58
207	Ju	21	266	Fi	50	327	H 20	387	s	56	443	U	9	47	Jo	59
208	Fi	39	267	Ju	26	328	Fö 43	388	Ju	42	444	Fi 100	48	Fö	59
209	Fi	40	268	E	22	329	Fi 70		s	58	445	U	10	49	Ju	45
210	Fö	25	269	Ju	27	330	Fi 68		K	42	446	Fö	51	50	Ju	46
211	Fö	26	270	Fi	51	331	Fi 69		Fi	88	447	Fi	97	51	Ju	48
212	Fö	27	271	Fi	52	332	Fi 71		E	31	448	Fi 101	52	Ju	47
213	Fö	28	272	Jo	36	333	S 46	389	Fo	11	449	Fi 102	53	Fi 115
214	S	28	273	Jo	31	334	S 47	390	S	59	450	Fi 103	54	Fö	60
215	S	29	274	Fö	34	335	Fö 41	391	Fo	12	451	Fi 104	55	Fi 116
216	Fi	41	275	Fö	35	336	E 27	392	Fö	47	452	Fi 105	56	K	55
	E	18	276	Fi	54	337	Fi 72	393	H	27	453	Fi 106	57	Fi	117
217	E	16	277	Fi	55		E 28	394	11	28				58	E	37
218	E	17	278	Fö	36	338	Jo 38	395	E	32				59	S	72
219	Fi	42	279	Jo	32	339	S 49	396	Fo	13	urtima	60	Fö	61
220	K	25	280	Jo	33	340	S 50	397	Fo	16	riksdagen.	61	K	56
221	Ju	24	281	Jo	34	341	Ju 31	398	K	47	i	U	11	62	Iv	57
222	s	30	282	Jo	35	342	K 39	399	Fi	90	2	Fi 107	63	K	58
223	s	36	283	Fi	56	343	S 48	400	K	43	3	Fi 108	64	Jo	60
224	s	31	284	Fi	59	344	K 40	401	K	44	4	Fi 109	65	Fö	62
225	s	37	285	S	44	345	K 41	402	K	45	5	Jo	49	66	Fö	63
226	s	38	286	Fi	60	346	H 21	403	Fi	82	6	Fi 110	67	Jo	61
227	E	19	287	Fi	61	347	Ju 32	404	Fi	83	7	Fi lil	68	IC	59
228	s	32	288	S	42	348	Ju 33	405	Fi	84	8	Fö	52	69	K	60
229	s	33	289	Fi	53	349	E 29	406	Fi	85	9	K	48	70	S	73
230	s	34	290	S	43	350	Jo 39	407	Fi	86	10	Fi 112	71	Fo	20
231	s	35	291	K	36	351	Jo 40	408	Fi	87	11	K	49	72	II	34
232	Fi	43	292	K	37	352	Jo 41	409	11	25	12	K	50	73	Fö	64
233	E	20	293	Fi	62	353	Jo 42	410	Jo	46	13	S	67	74	Ju	49
234	E	21	294	Fi	57	354	Jo 43	411	Jo	47	14	E	34	75	Fi 120
235	Fi	44	295	Ju	28	355	Jo 44	412	Ju	44	15	Jo	50	76	Fi 118
236	Fi	45	296	Fi	58	356	S 51	413	IJ	8	16	H	30	77	Fi 119
237	Fi	46	297	Fö	37	357	Ju 34	414	Fö	48	17	II	31	78	S	74
238	Jo	27	298	E	23	358	S 52	415	S	60	18	S	68	79	Fi 121
239	Jo	28	299	K	38	359	Jo 45	416	K	46	19	8	69	80	Fö	65

164

81	H	35	87	K	61	90	Fo	22	96	H	38	100 Fi 127	101	Fo	26
82	Jo	62		Fi	[24	91	Fi 125	97	Fö	68	E	39	102	Fi	128
83	S	75		E	38	92	Fi 126	98	Fo	23	Jo	66	103	Fi	122
84	S	76		Jo	63	93	Jo	65	99	Fo	24	H	39	104	Fi	123
85	Fo	21	88	Fö	66	94	H	36	100	Fö	69	Fo	25
86	H	37	89	Jo	64	95	Fö	67		K	62

165

Bilaga II.

Förteckning

över de av 1940 års riksdagar till Konungen avlåtna skrivelser
jämte uppgifter örn de åtgärder, som under nämnda år vidtagits
i anledning av samma skrivelser.

(Det för varje ärende inom parentes utsatta siffertalet utvisar riksdagsskrivelsens nummer
enligt hillänget till riksdagens protokoll.)

1. Justitiedepartementet.

Riksdagens skrivelse

1. den 13 februari 1940, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
utgifter å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1939/40, i vad propositionen
avser andra huvudtiteln. (19.)

Den 1 mars 1940 anmäld, därvid Kungl. Majit ställt det av riksdagen anvisade
förslagsanslaget å tilläggsstat för budgetåret 1939/40 till Civil personal vid
krigsrätterna: Ersättningar till civila ledamöter i fältkrigsrätter till statskontorets
och länsstyrelsernas förfogande.

2. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1939/40, i vad propositionen
avser framställning örn anslag till kapitalinvestering i statens allmänna
fastighetsfond för anordnande av skyddsrum m. m. vid fångvårdsanstalterna.
(22.)

Den 1 mars 1940 anmäld och föreskrifter meddelade fångvårdsstyrelsen.

3. den 14 februari, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om utsträckning av tiden för upptagande av växelprotest m. m.
vid krig eller krigsfara. (39.)

Lag i ämnet utfärdad den 16 februari 1940 (sv. f. nr 79).

4. den 17 februari, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag angående ändrad lydelse av 10, 11 och 15 §§ lagen den 18 juni
1926 (nr 336) om sammanläggning av fastigheter å landet, m. m. (42.)

Lagar i ämnet utfärdade den 23 februari 1940 (sv. f. nr 100—102).

5. den 20 februari, angående val av riksdagens justitieombudsman och hans
efterträdare. (48.)

Den 8 mars 1940 anmäld samt lagd till handlingarna.

6. samma dag, angående val av riksdagens militieombudsman och hans
efterträdare. (51.)

Den 8 mars 1940 anmäld samt lagd till handlingarna.

166

7. den 28 februari, i anledning av Kungl. Majits proposition med förslag
till lag om skyldighet för ägare av anläggningar och byggnader att anordna
skyddsrum m. m. (62.)

Lag i ämnet samt kungörelse angående inrättande av skyddsrum för anläggningar
och byggnader m. m. ävensom kungörelse om ändring i vissa delar av
byggnadsstadgan utfärdade den 1 mars 1940 (sv. f. nr 119—121).

8. samma dag, i anledning av dels Kungl. Maurts proposition med förslag
till förordning rörande förbud mot befordran av vissa periodiska skrifter
med statliga trafikmedel m. m., dels ock en i ämnet väckt motion. (63.)

Förordning utfärdad den 1 mars 1940 (sv. f. nr 117).

9. den 5 mars, i anledning av de i statsverkspropositionen gjorda framställningarna
rörande utgifterna för budgetåret 1940/41 under riksstatens
andra huvudtitel, innefattande anslagen till justitiedepartementet. (2.)

Den 31 maj och den 14 juni 1940 anmäld, varvid föreskrifter meddelats vederbörande.

10. den 1 april, i anledning av väckt motion örn ändring av 3 kap. 6 § giftermålsbalken.
(120.)

Den 12 april 1940 framlade Kungl. Majit i proposition till riksdagen, nr 200,
förslag till lag örn ändrad lydelse av 3 kap. 6 § och 4 kap. 7 § giftermålsbalken.
Sedan riksdagen antagit det i pröpositionen framlagda lagförslaget, har lag i
ämnet utfärdats den 26 april 1940 (sv. f. nr 273). (Jfr ärendet under punkt 19
här nedan.)

11. den 10 april, i anledning av Kungl. Majits proposition till riksdagen med
förslag till lag angående ändrad lydelse av 4 § lagen den 28 maj 1937
(nr 249) om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar.
(130.)

Lag i ämnet ävensom kungörelse med förordnande angående vissa tullverkets
handlingar jämlikt 4 § andra stycket ifrågavarande lag utfärdade den 12 april
1940 (sv. f. nr 203 och 204).

12. den 12 april, i anledning av Kungl. Majits proposition med förslag till
lag om ändrad lydelse av 39 § lagen den 23 oktober 1914 (nr 325) om
krigsdomstolar och rättegången därstädes. (134.)

Lag i ämnet utfärdad den 13 april 1940 (sv. f. nr 211).

13. den 16 april, i anledning av Kungl. Majits i statsverkspropositionen
gjorda framställning om anslag till kapitalinvestering för budgetåret
1940/41, avseende justitiedepartementets verksamhetsområde. (150.)

Den 31 maj 1940 anmäld och föreskrifter meddelade fångvårdsstyrelsen.

14. den 17 april, i anledning av Kungl. Majits proposition med förslag till
lag örn vissa ändringar i lagen den 12 juni 1925 (nr 338) örn värnpliktiga,
vilka hysa samvetsbetänkligheter mot värnpliktstjänstgöring, samt till
lag om ändrad lydelse av 1 § lagen den 12 juni 1925 (nr 183) om straff
för förbrytelser i tjänsten av vissa värnpliktiga (civilarbetare). (147.)

Lag i ämnet utfärdad den 19 april 1940 (sv. f. nr 245). (Jfr punkt 19 härnedan
under försvarsdepartementet.)

15. samma dag, i anledning av Kungl. Majits proposition med förslag till
lag örn anstånd för vissa värnpliktiga med betalning av hyra m. m. (156.)

Lag i ämnet utfärdad den 19 april 1940 (sv. f. nr 233).

167

16. den 20 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med
förslag till lag om ändring i vissa delar av lagen den 26 november 1920
(nr 796) om val till riksdagen. (160.)

Lag i ämnet utfärdad den 26 april 1940 (sv. f. nr 271).

17. den 23 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående förstärkning
av andra huvudtitelns anslag till extra utgifter. (165.)

Den 3 maj 1940 anmäld och föreskrifter meddelade vederbörande.

18. den 24 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag med särskilda bestämmelser angående domstolarna och rättegången
vid krig eller krigsfara m. m. (192.)

Lag i ämnet utfärdad den 26 april 1940 (sv. f. nr 272).

19. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag om ändrad lydelse av 3 kap. 6 § och 4 kap. 7 § giftermålsbalken. (193.)

Lag i ämnet utfärdad den 26 april 1940 (sv. f. nr 273).

20. den 27 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag angående förordnande örn anstånd med betalning av gäld m. m.
(moratorielag). (206.)

Lag i ämnet utfärdad den 3 maj 1940 (sv. f. nr 300).

21. samma dag, angående tydliggörande av namnunderskrift å expedition
från offentlig myndighet. (207.)

Den 7 juni 1940 anmäld, därvid Kungl. Majit förordnade, att cirkulär till statsmyndigheterna
angående tydliggörande av namnunderskrift å utgående expedition
skulle utfärdas (sv. f. nr 497).

22. den 30 april, i anledning av Kungl. Majlis proposition angående statsverkets
övertagande av staden Eksjös förpliktelser beträffande innehavare
av vissa befattningar, vilka vid upphörande av rådhusrätten i
staden komma att indragas. (204.)

Den 17 maj 1940 anmäld, därvid Kungl. Majit delgivit statskontoret riksdagens
beslut.

23. samma dag, i anledning av Kungl. Majits proposition angående anslag
till Häradsrätterna: Avlöningar m. m. (205.)

Den 31 maj 1940 anmäld och föreskrifter meddelade vederbörande.

24. den 7 maj, i anledning av Kungl. Majits proposition med hemställan om
riksdagens samtycke till utfärdande av förordnande jämlikt 1 § lagen
den 26 april 1940 med särskilda bestämmelser angående domstolarna och
rättegången vid krig eller krigsfara m. m. (221.)

Kungörelse med förordnande jämlikt 1 § ifrågavarande lag utfärdad den 10
maj 1940 (sv. f. nr 312).

25. den 15 maj, i anledning av Kungl. Majits proposition med förslag till
lag örn ändrad lydelse av 8 kap. samt 9 kap. 7 § och 10 kap. 14 § strafflagen
nr. m. (248.)

Lagar i ämnet utfärdade den 17 maj 1940 (sv. f. nr 356—358). Beträffande den
av riksdagen begärda kompletteringen av gällande lagbestämmelser i syfte att
bereda möjlighet till effektivare ingripande mot sabotage eller försök eller förberedelse
därtill har Kungl. Majit den 21 juni 1940 bemyndigat chefen för
justitiedepartementet alt tillkalla sakkunniga att inom departementet biträda
med utredning av nämnda spörsmål. De på grund av detta bemyndigande till -

168

kallade sakkunniga hava den 26 juli 1940 avgivit promemoria med utkast till
lag med vissa bestämmelser mot sabotage, varefter Kungl. Majit genom proposition
till urtima riksdagen (nr 55) framlagt förslag till lag i ämnet. Sedan riksdagen
med vissa ändringar antagit de av Kungl. Majit framlagda lagförslagen,
hava lagar utfärdats den 13 december 1940 (sv. f. nr 995—997). Såvitt angår
riksdagens anhållan örn utredning rörande förhållandet mellan tillämpningsområdet
för allmänna strafflagen och strafflagen för krigsmakten, är ärendet beroende
på Kungl. Majits prövning.

26. den 24 maj, i anledning av Kungl. Majits proposition med förslag till lag
angående ändring i vissa delar av lagen den 27 juni 1924 (nr 320) om
förmynderskap, m. m. (267.)

Lagar i ämnet och förordning utfärdade den 31 maj 1940 (sv. f. nr 449—456).

27. samma dag, i anledning av väckt motion om lagstiftning angående servitutsrättens
förhållande till stadsplanelagstiftningen. (269.)

Ärendet är beroende på Kungl. Majits prövning.

28. den 27 maj, i anledning av konstitutionsutskottets memorial med förslag
till lag angående ändrad lydelse av 5 §; i stadgan den 26 maj 1909 örn val
till riksdagens utskott. (295.)

Lag i ämnet utfärdad den 14 juni 1940 (sv. f. nr 507).

29. den 29 maj, i anledning av väckta motioner angående det ekonomiska
mellanhavandet mellan stad, som förenas med domsaga, och domsagans
tingshusbyggnadsskyldiga. (317.)

Ärendet är beroende på Kungl. Majits prövning.

30. samma dag, i anledning av Kungl. Majits proposition med förslag till lag
om förbud i vissa fall mot beviljande av kvarstad eller skingringsförbud.
(319.)

Lag i ämnet utfärdad den 31 maj 1940 (sv. f. nr 473).

31. den 7 juni, i anledning av Kungl. Majits proposition med förslag till lag
om ändrad lydelse av 1 kap. 8 §, 3 kap. 14 §, 4 kap. 3 och 4 §§ samt
17 kap. 1 § lagen den 18 juni 1926 (nr 326) om delning av jord å landet,
m. m. (341.)

Lagar i ämnet utfärdade den 14 juni 1940 (sv. f. nr 501 och 502).

32. samma dag, i anledning av väckta motioner angående tiden för ikraftträdandet
av 1939 års lagstiftning örn villkorlig dom m. m. (347.)

Ärendet är beroende på Kungl. Majits prövning.

33. samma dag, i anledning av Kungl. Majits proposition med förslag till
lag om ändrad lydelse av 191 § strafflagen för krigsmakten. (348.)

Lag i ämnet utfärdad den 14 juni 1940 (sv. f. nr 474).

34. den 8 juni, i anledning av Kungl. Majits proposition angående anslag till
Civil personal vid krigsrätterna: Ersättningar till civila ledamöter i fältkrigsrätter
m. m. (357.)

Den 21 juni 1940 anmäld och föreskrifter meddelade vederbörande.

35. den 11 juni, i anledning av dels Kungl. Majits proposition med förslag
till lag angående förbud mot vissa sammanslutningars verksamhet, dels
ock vissa i ämnet väckta motioner. (365.)

Lag angående upplösning av vissa sammanslutningar m. m. utfärdad den 14
juni 1940 (sv. f. nr 503).

169

36. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag angående ändrad lydelse av 2 § 16 :o) lagen den 26 maj 1909 (nr 38
s. 3) örn Kungl. Maj:ts regeringsrätt. (367.)

Lag i ämnet utfärdad den 14 juni 1940 (sv. f. nr 506).

37. den 13 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lagom ändrad lydelse av 1, 7 och 61 §§ strafflagen för krigsmakten. (375.)

Lag i ämnet utfärdad den 14 juni 1940 (sv. f. nr 642).

38. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med hemställan
örn riksdagens samtycke till utfärdande av förordnande jämlikt 1 § moratorielagen.
(376.)

Förordning örn inskränkning i rätten att återtaga avbetalningsgods m. m. utfärdad
den 14 juni 1940 (sv. f. nr 504).

39. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 14 oktober 1939 (nr 727)
om förbud mot arbetstagares avskedande med anledning av värnpliktstjänstgöring
m. m. (381.)

Lag i ämnet utfärdad den 14 juni 1940 (sv. f. nr 505).

40. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med
förslag till ändrad lydelse av § 54 regeringsformen samt av §§ 37 och 50
riksdagsordningen, jämte i ämnet väckta motioner m. m. (421.)

Skrivelsen, vari hemställes, att Kungl. Maj:t snarast ville fatta beslut örn protokollföring
vid utrikesnämndens sammanträden, har den 18 juni 1940 överlämnats
till utrikesdepartementet.

41. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med
förslag till ändrad lydelse av § 86 regeringsformen och § 38 riksdagsordningen
samt till införande i tryckfrihetsförordningen av en ny paragraf,
betecknad såsom § 6, m. m. (422.)

Skrivelsen är med avseende å den av riksdagen under angiven förutsättning antagna
lagen med vissa bestämmelser om tryckta skrifter vid krig eller krigsfara
beroende på Kungl. Maj:ts prövning i samband med fastställande, efter beslut
av instundande riksdag, av den ändrade lydelse av de grundlagsparagrafer,
varom förslag framlagts i den åberopade propositionen.

42. den 14 juni, i anledning av riksdagens år 1939 församlade revisorers berättelse
angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1938—
30 juni 1939 m. m. (388.)

Skrivelsen, som överlämnats till justitiedepartementet beträffande dels punkten
3 angående tiden för redovisning av utskylder, erlagda genom införsel, och dels
punkten 7 angående överåriga depositioner, är föremål för utredning inom justitiedepartementet,
i vad den avser de under dessa punkter angivna frågorna.

43. den 15 juni, i anledning av väckt motion örn visst tillägg till lagen om
val till riksdagen. (423.)

Lag i ämnet utfärdad den 21 juni 1940'' (sv. f. nr 550).

44. den 17 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under
andra huvudtiteln gjorda framställning angående anslag till extra utgifter.
(412.)

Den 21 juni 1940 anmäld och föreskrifter meddelade vederbörande.

170

45. den 26 oktober, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag med särskilda bestämmelser angående stats- och kommunalmyndigheterna
och deras verksamhet vid krig eller krigsfara m. m. (49.)

Lag i ämnet utfärdad den 1 november 1940 (sv. f. nr 923).

46. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
med särskilda bestämmelser angående förmynderskap, godmanskap och
boutredning vid krig eller krigsfara m. m. (50.)

Lag i ämnet utfärdad den 1 november 1940 (sv. f. nr 925).

47. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
med särskilda bestämmelser angående patent vid krig eller krigsfara
m. m. (52.)

Lag i ämnet utfärdad den 1 november 1940 (sv. f. nr 924).

48. den 6 november, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag med särskilda bestämmelser angående bolag, föreningar, sparbanker,
vissa andra inrättningar och stiftelser vid krig eller krigsfara m. m.
(51.)

Lag i ämnet utfärdad den 8 november 1940 (sv. f. nr 926).

49. den 4 december, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag om straff för sabotage m. m. (74.)

Lagar i ämnet utfärdade den 13 december 1940 (sv. f. nr 995—997).

2. Utrikesdepartementet.

Riksdagens skrivelse

1. den 17 januari 1940, angående utseende av ledamöter och suppleanter
i utrikesutskottet och utrikesnämnden. (13.)

Anmäld den 19 januari 1940.

2. den 17 februari, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1939/40, i vad propo •

sitionen avser tredje huvudtiteln. (32.)

Anmäld den 8 mars 1940, varvid nödiga föreskrifter meddelades.

3. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i propositionen angående utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1939/40 gjorda framställning
om anslag till kapitalinvestering i statens allmänna fastighetsfond
till iståndsättning av beskickningshuset i Madrid. (34.)

Anmäld den 8 mars 1940, varvid nödiga föreskrifter meddelades.

4. den 9 mars, i anledning av i statsverkspropositionen gjord framställning
om anslag till inköp av fastighet för beskickningen i Lima. (73.)

Anmäld den 30 mars 1940, varvid nödiga föreskrifter meddelades.

5. den 13 mars, i anledning av de i statsverkspropositionen gjorda framställningarna
rörande utgifterna för budgetåret 1940/41 under riksstatens
tredje huvudtitel, innefattande anslagen till utrikesdepartementet. (3.)

Anmäld den 28 juni 1940, varvid nödiga föreskrifter meddelades.

171

6. den 23 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
till anordnande av skyddsrum m. m. vid beskicknings- och konsulatfastigheter.
(161.)

Anmäld den 3 maj 1940, varvid nödiga föreskrifter meddelades.

7. den 13 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med
förslag till ändrad lydelse av § 54 regeringsformen samt av §§ 37 och 50
riksdagsordningen, jämte i ämnet väckta motioner m. m. (421.)

Anmäld den 27 september 1940, varvid Kungl. Majit fattade beslut angående

protokollföring vid utrikesnämndens sammanträden. Skrivelsen är därmed slutbehandlad
i vad på utrikesdepartementets föredragning ankommer.

8. den 17 juni, i anledning av Kungl. Majits i statsverkspropositionen under
tredje huvudtiteln gjorda framställning angående anslag till extra utgifter.
(413.)

Anmäld den 28 juni 1940, varvid nödiga föreskrifter meddelades.

9. den 21 juni, i anledning av Kungl. Majits proposition angående anslag
till statens informationsstyrelse för budgetåret 1940/41. (443.)

Anmäld den 28 juni 1940, varvid nödiga föreskrifter meddelades.

10. samma dag, i anledning av Kungl. Majits framställning om anvisande av
anslag till kassareserv å svenska beskickningar i utlandet. (445.)

Anmäld den 28 juni 1940, varvid nödiga föreskrifter meddelades.

11. den 6 augusti, angående utseende av ledamöter och suppleanter i utrikesutskottet
och utrikesnämnden. (1.)

Anmäld den 9 augusti 1940.

3. Försvarsdepartementet.

Riksdagens skrivelse

1. den 17 februari 1940, i anledning av vissa i Kungl. Majits proposition
angående utgifter å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1939/40
gjorda framställningar örn anslag under försvarsdepartementet till kapitalinvesteringar
i fonden för förlag till statsverket. (28.)

Anmäld och slutbehandlad den 23 februari 1940.

2. samma dag, i anledning av Kungl. Majits proposition angående anvisande
å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1939/40 av vissa anslagsmedel
till försvarsändamål. (29.)

Anmäld och slutbehandlad den 23 februari 1940.

3. samma dag, i anledning av Kungl. Majits proposition angående utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1939/40, i vad propositionen
avser fjärde huvudtiteln. (36.)

Anmäld och slutbehandlad den 23 februari 1940.

4. samma dag, i anledning av Kungl. Majits proposition med förslag till
förordning örn befrielse i visst fall från påföljd jämlikt § 41 mom. 1
värnpliktslagen den 30 juni 1930 (nr 443). (43.)

Anmäld och slutbehandlad den 23 februari 1940, därvid förordning i iimnet utfärdats
(sv. f. nr 103).

172

5. den 28 februari, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa
åtgärder för förstärkning av flygvapnet. (58.)

Anmäld den 1 mars 1940, därvid dels beslötos vissa utvidgningar av flygvapnets
organisation, dels uppdrogs åt flygförvaltningen och chefen för flygvapnet att
inkomma med vissa därav föranledda förslag och utredningar. Sedan nämnda
förslag och utredningar inkommit, är ärendet numera slutbehandlat.

6. den 6 mars, i anledning av gjorda framställningar örn anslag till central
torpedverkstad. (68.)

Anmäld den 8 mars 1940, därvid förordnades att en ny central torpedverkstad
skulle komma till utförande i huvudsaklig överensstämmelse med av marinförvaltningen
avgivet förslag, varjämte uppdrogs åt nämnda myndighet att uppgöra
och inkomma med definitiv situationsplan och erforderliga huvudritningar
för fastställelse ävensom med de övriga förslag i ämnet, som kunde finnas påkallade.
Sedan nämnda uppdrag fullgjorts, har ärendet slutbehandlats den 26
april 1940.

7. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts framställning angående anvisande
å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1939/40 av anslag till
flyttning av visst kustartilleribatteri. (69.)

Anmäld och slutbehandlad den 8 mars 1940.

8. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts framställning angående anvisande
å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1939/40 av anslag
till kapitalinvesteringar i fonden för förlag till statsverket till vissa militära
flygfältsarbeten m. m. (70.)

Anmäld och slutbehandlad den 8 mars 1940.

9. den 9 mars, angående regleringen för budgetåret 1940/41 av utgifterna
under riksstatens tolfte huvudtitel, innefattande anslagen till pensionsväsendet,
utom i vad angår anslaget till allmänna indragningsstaten. (12.)

I vad på försvarsdepartementet ankommer anmäld och slutbehandlad den 7
maj 1940.

10. samma dag, i anledning av i statsverkspropositionen gjorda framställningar
om anslag under försvarsdepartementet till kapitalinvesteringar i försvarsväsendets
fastighetsfond. (72.)

Anmäld den 15 mars 1940 och slutbehandlad beträffande vissa punkter. Samma
dag uppdrogs åt arméförvaltningen, marinförvaltningen och flygförvaltningen
att inkomma med förslag angående användningen av i återstående punkter omförmälda
reservationsanslag. Ärendet är beträffande sistnämnda punkter delvis
alltjämt beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

11. den 15 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående förstärkning
av fjärde huvudtitelns anslag till kommittéer och utredningar genom
sakkunniga. (105.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 mars 1940.

12. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående gäldandet
av vissa haverikostnader m. m. (106.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 mars 1940.

13. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående befrielse
för vicekorpralen S. H. Hansson m. fl. från ersättningsskyldighet. (107.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 mars 1940.

173

14. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts framställning om anslag till
om- och tillbyggnad av marinens köttcentral i Karlskrona. (108.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 mars 1940.

15. den 6 april, i anledning av Kungl. Maurts proposition angående ytterligare
förstärkning av anslaget till frivilliga skytteväsendets befrämjande. (127.)

Anmäld och slutbehandlad den 12 april 1940.

16. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående, viss omläggning
av systemet för de värnpliktigas rullföring och redovisning m. m.
(128.)

Anmäld den 19 april 1940, därvid åt chefen för armén uppdrogs att inkomma
med slutligt förslag angående vidtagande av åtgärder för införande av maskinella
anordningar för de värnpliktigas rullföring och redovisning m. m. Förslag i ämnet
har inkommit den 27 december 1940. Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts
prövning.

17. den 16 april, i anledning av väckt motion örn överlämnande till Blekinge
musei- och hembygdsförbund av visst Karlskrona grenadjärregementes
enskilda lägerkassa tillhörigt soldattorp m. m. (141.)

Anmäld och slutbehandlad den 26 april 1940.

18. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
av vissa kronan tillhöriga markområden. (142.)

Anmäld och slutbehandlad den 26 april 1940.

19. den 17 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag om vissa ändringar i lagen den 12 juni 1925 (nr 338) om värnpliktiga,
vilka hysa samvetsbetänkligheter mot värnpliktstjänstgöring, samt till
lag örn ändrad lydelse av 1 § lagen den 12 juni 1925 (nr 183) om straff
för förbrytelse i tjänsten av vissa värnpliktiga (civilarbetare). (147.)

Anmäld och slutbehandlad den 19 april 1940, därvid lagar i ämnet utfärdats
(sv. f. nr 244 och 245).

20. samma dag, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till förordning örn familjebidrag åt värnpliktiga under krigstjänstgöring
m. m. (krigsfamiljebidragsförordning), dels ock i ämnet väckta motioner.
(155.)

Anmäld den 17 april 1940, därvid förordning och kungörelse i ämnet utfärdats
(sv. f. nr 223 och 224); ånyo anmäld samt slutbehandlad den 3 maj 1940, därvid
kungörelser i ämnet utfärdats (sv. f. nr 322 och 323).

21. den 20 april, i anledning av Kungl. Maj:ts framställningar angående förskottsstat
för försvarsväsendet m. m. (168.)

Anmäld och slutbehandlad den 3 maj 1940 i vad på försvarsdepartementet ankommer.

22. den 23 april, i anledning av Kungl. Maj:ts framställning angående anvisande
å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1939/40 av anslag till
anskaffning och förnyelse av flygmateriel. (162.)

Anmäld och slutbehandlad den 3 maj 1940.

174

23. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts framställningar angående anvisande
å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1939/40 av anslag
till kapitalinvesteringar i fonden för förlag till statsverket till anordnande
av flygplats å Ostkusten m. m. (163.)

Anmäld och slutbehandlad den 3 maj 1940.

24. samma dag, i anledning av framställningar angående ersättning till vissa
personer i anledning av sjukdom eller kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring.
(187.)

Anmäld och slutbehandlad den 3 maj 1940.

25. den 30 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående utvidgning
av Svea trängkårs kasernområde. (210.)

Anmäld och slutbehandlad den 10 maj 1940.

26. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående slutande
av avtal mellan kronan och Karlskrona stad om reglering av vissa tvistiga
mellanhavanden. (211.)

Anmäld och slutbehandlad den 10 maj 1940.

27. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
av vissa kronan tillhöriga markområden. (212.)

Anmäld och slutbehandlad den 10 maj 1940.

28. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts framställning angående anvisande
å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1939/40 av anslag
till kapitalinvestering i fonden för förlag till statsverket till förvärv av
mark vid Hårsfjärden. (213.)

Anmäld den 10 maj 1940, därvid åt marinförvaltningen uppdrogs att vidtaga
åtgärder i syfte att åstadkomma en sänkning av priset å det till inköp föreslagna
markområdet. Sedan nämnda uppdrag fullgjorts, har ärendet slutbehandlats den
20 september 1940.

29. den 10 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts framställningar angående förordning
om familjebidrag åt värnpliktiga under tjänstgöring i fredstid
(fredsfamiljebidragsförordning) ävensom angående anslag till familjebidrag
åt värnpliktiga. (242.)

Anmäld den 17 maj 1940, därvid förordning och kungörelser i ämnet utfärdats
(sv. f. nr 422—424); ånyo anmäld den 21 juni 1940, därvid de av riksdagen till
familjebidrag åt värnpliktiga anvisade förslagsanslagen ställts till vederbörande
myndigheters förfogande. Ärendet är därmed slutbehandlat.

30. den 21 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående befrielse
för förre reservofficersaspiranten Å. O. Lidholm från viss ersättningsskyldighet.
(253.)

Anmäld och slutbehandlad den 31 maj 1940.

31. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående gäldande
av vissa haverikostnader. (254.)

Anmäld och slutbehandlad den 31 maj 1940.

32. den 24 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anställning
å civilanställningsstat under budgetåret 1940/41 för visst fast anställt
manskap vid försvarsväsendet. (252.)

Anmäld och slutbehandlad den 21 juni 1940.

175

33. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
till flottans ersättningsbyggnad m. m. och till modernisering av Karlskrona
örlogsvarv. (255.)

Anmäld och slutbehandlad den 31 maj 1940.

34. den 27 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts framställningar angående anvisande
å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1939/40 av anslag
dels till anordnande av en reservkraftstation i Fårösund, dels ock till vissa
fortifikatoriska anläggningar m. m. (274.)

Anmäld och slutbehandlad den 31 maj 1940.

35. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts framställningar angående anvisande
å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1939/40 av anslag
till kapitalinvesteringar i fonden för förlag till statsverket dels till barackbyggnader
för lantförsvaret, dels ock till vissa byggnadsarbeten för arméns
hundgård. (275.)

Anmäld och slutbehandlad den 31 maj 1940.

36. den 29 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående rätt för
vissa militära beställningshavare att tillgodoräkna sig tid för anställning
i finsk tjänst för placering i löneklass m. m. (278.)

Anmäld och slutbehandlad den 31 maj 1940.

37. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående organiserandet
av ett hemvärn. (297.)

Anmäld och slutbehandlad den 31 maj 1940, därvid kungörelse i ämnet utfärdats
(sv. f. nr 408).

38. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag örn ändrad lydelse av 13 § lagen den 31 mars 1938 (nr 87) angående
skyldighet för kommuner och enskilda att fullgöra rekvisitioner för krigsmaktens
behov (rekvisitionslagen). (318.)

Anmäld och slutbehandlad den 31 maj 1940, därvid lag i ämnet utfärdats (sv.
f. nr 411).

39. den 1 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående långtjänstpremie
åt vissa till beredskapstjänst inkallade värnpliktiga vid
marinen. (322.)

Anmäld och slutbehandlad den 7 juni 1940.

40. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts framställning om anvisande
av anslag till anskaffning och förnyelse av flygmateriel. (324.)

Anmäld och slutbehandlad den 7 juni 1940.

41. den 4 juni, i anledning av väckt motion om avdrag enligt civila avlöningsreglementet
vid tjänstledighet för fullgörande av tjänstgöring såsom
medlem av landstormskvinnoförening. (335.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

42. den 5 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till
statens ammunitionsnämnd för budgetåret 1940/41. (326.)

Anmäld den 14 juni 1940, därvid av riksdagen anvisat förslagsanslag ställdes
till arméförvaltningens civila departements förfogande samt uppdrogs åt statens
ammunitionsnämnd att inkomma med förslag till närmare bestämmelser angående
dispositionen av anslagsbeloppet i fråga. Sedan dylikt förslag inkommit, har

176

Kungl. Maj:t den 18 oktober 1940 fastställt stat för budgetåret 1940/41, varmed
ärendet slutbehandlats.

43. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts framställning om anslag till
kapitalinvesteringar i försvarsväsendets fastighetsfond dels till vissa förråds-
och garagebyggnader, dels ock till nybyggnad för ammunitionsfabriken.
(328.)

Anmäld och slutbehandlad den 14 juni 1940.

44. den 7 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående avyttrande
av vissa kronan tillhörande markområden jämte en i ämnet väckt
motion. (323.)

Anmäld den 14 juni 1940, därvid medgavs, att den i skrivelsen under punkt 1
omförmälda fastigheten finge med den rätt kronan därtill ägde överlåtas till
Skövde stad på de villkor, som angåvos i det i förenämnda proposition omförmälda,
mellan arméförvaltningens fortifikationsstyrelse och Skövde stads drätselkammare
träffade, den 5 och den 9 februari 1940 dagtecknade bytesavtalet,
varjämte, i fråga om sättet för erläggande från stadens sida av kompensation
för mervärdet av den mark staden genom avtalet erhölle, åt fortifikationsstyrelsen
uppdrogs att, efter förebringande av den ytterligare utredning som
funnes påkallad, inkomma med förnyat förslag. Samma dag uppdrogs åt flygförvaltningen
att uppgöra och inkomma med förslag till avtal rörande försäljning
av de i skrivelsen under punkt 2 omförmälda fastighetsdelarna. Förslagen
i fråga hava ännu icke inkommit.

45. den 13 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
stat för försvarsväsendets fastighetsfond för budgetåret 1940/41. (369.)

Anmäld den 21 juni 1940, därvid stat fastställdes.

46. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag örn vissa ändringar i värnpliktslagen den 30 juni 1936 (nr 443). (383.)

Anmäld den 14 juni 1940, därvid lag i ämnet utfärdats (sv. f. nr 511), varjämte
chefen för armén anbefalldes att uppgöra och inkomma med förslag till de bestämmelser,
som betingades av det i övergångsbestämmelserna till förenämnda
lag intagna stadgandet rörande överföring till linjetjänst av år 1940 inskrivna,
till ersättningsreserven uttagna värnpliktiga. Sedan dylikt förslag inkommit, har
Kungl. Majit förordnat, att år 1940 inskrivna, till ersättningsreserven uttagna
värnpliktiga skulle på sätt Kungl. Majit i kommandoväg närmare bestämde
överföras till linjetjänst, varmed ärendet slutbehandlats.

47. den 17 juni, i anledning av Kungl. Majits proposition angående avlöning
av viss krigspolispersonal. (392.)

Anmäld och slutbehandlad den 21 juni 1940.

48. samma dag, i anledning av Kungl. Majits i statsverkspropositionen under
fjärde huvudtiteln, avdelningen Flygvapnet, gjorda framställningar angående
anslag till extra utgifter. (414.)

Anmäld och slutbehandlad den 21 juni 1940.

49. den 21 juni, i anledning av de i statsverkspropositionen gjorda framställningarna
rörande utgifterna för budgetåret 1940/41 under riksstatens
fjärde huvudtitel, innefattande anslagen till försvarsdepartementet. (4.)

Anmäld samma dag. Sedan åtskilliga stater fastställts och beslut rörande användningen
av vissa anslag meddelats, är ärendet numera slutbehandlat.

177

50. samma dag, i anledning av Kungl. Majits proposition med förslag till
förordning om ändrad lydelse i vissa delar av krigsavlöningsreglementet.
(439.)

Anmäld och slutbehandlad den 28 juni 1940, därvid förordning i ämnet utfärdats
(sv. f. nr 641).

51. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts framställningar om anslag till
dels ökade medel till anskaffning och förnyelse av flygmateriel, dels ock
täckning av vissa försvarskostnader. (446.)

Anmäld den 28 juni 1940, därvid de i skrivelsen anvisade anslagen ställdes till
vederbörande myndigheters förfogande; och skulle Kungl. Majit framdeles, efter
förslag av riksräkenskapsverket, fastställa allmänna riktlinjer för genomförande,
efter avslutandet av räkenskaperna för budgetåret 1939/40, av vissa medelsöverföringar
från det i skrivelsen under punkt 2 anvisade förslagsanslaget till
å förskottsstaten för försvarsväsendet m. m. för nämnda budgetår anvisade
förskottsanslag. Sedan nyssnämnda förslag inkommit, har Kungl. Majit den 18
oktober 1940 meddelat föreskrifter angående dispositionen av ifrågavarande
förslagsanslag, varmed ärendet slutbehandlats.

52. den 28 augusti, i anledning av Kungl. Majits förslag angående anslag till
vissa befästningsanläggningar. (8.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 augusti 1940.

53. samma dag, i anledning av Kungl. Majits proposition angående utgifter
å tilläggsstat I för budgetåret 1940/41, i vad propositionen avser anslag
till försvarsväsendets verkstadsnämnd. (21.)

Anmäld den 30 augusti 1940, därvid det i skrivelsen anvisade anslaget ställdes
till arméförvaltningens civila departements förfogande, varjämte försvarsväsendets
verkstadsnämnd anbefalldes att till Kungl. Majit inkomma med förslag
angående dispositionen av de för nämndens verksamhet under budgetåret 1940/41
avsedda medlen. Ärendet är alltjämt beroende på Kungl. Majits prövning.

54. samma dag, i anledning av Kungl. Majits proposition angående utgifter
å tilläggsstat I för budgetåret 1940/41, i vad propositionen avser kapitalinvesteringar
i försvarsväsendets fastighetsfond. (23.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 augusti 1940.

55. samma dag, i anledning av Kungl. Majits proposition angående anvisande
å tilläggsstat I för budgetåret 1940/41 av anslagsmedel för vissa byggnadsarbeten
m. m. vid försvarsväsendet. (26.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 augusti 1940.

56. den 30 augusti, i anledning av Kungl. Majits proposition med förslag
till förordning örn värnpliktslån. (29.)

Anmäld och slutbehandlad den 31 augusti 1940, därvid förordning och kungörelse
i ämnet utfärdats (sv. f. nr 824 och 825) samt föreskrifter meddelats
angående gäldandet av kostnaderna för värnpliktslån.

57. den 2 oktober, i anledning av Kungl. Majits proposition med förslag till
förordning örn inställande år 1940 av mönstring, som avses i § 32 värnpliktslagen
den 30 juni 1936 (nr 443). (31.)

Anmäld och slutbehandlad den 4 oktober 1940, därvid förordning i ämnet utfärdats
(sv. f. nr 857).

12 — Justitieombudsmannens ämbetsbcrättelse till 1941 ars riksdag.

178

58. den 23 oktober, i anledning av Kungl. Maj:ts förslag angående vissa anläggningar
vid flottans skifferoljeverk å Kinnekulle. (45.)

Anmäld och slutbehandlad den 25 oktober 1940.

59. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts förslag angående inköp av vissa
handelsfartyg för flottans räkning. (48.)

Anmäld och slutbehandlad den 25 oktober 1940.

60. den 30 oktober, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anvisande
å tilläggsstat I för budgetåret 1940/41 av vissa ytterligare anslagsmedel
för olika försvarsändamål. (54.)

Anmäld och slutbehandlad den 1 november 1940.

61. den 6 november, i anledning av Kungl. Maj:ts förslag angående anvisande
av medel till restaurering av rikssalen å Karlbergs slott. (60.)

Anmäld och slutbehandlad den 8 november 1940.

62. den 13 november, i anledning av Kungl. Maj:ts förslag angående anslag
till bostadsbyggnader för centrala torpedverkstaden. (65.)

Anmäld och slutbehandlad den 15 november 1940.

63. den 20 november, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
anordnande av bostäder för viss personal vid Skaraborgs flygflottilj. (66.)

Anmäld och slutbehandlad den 22 november 1940.

64. den 30 november, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anvisande
av medel för ytterligare anskaffning av artillerimateriel m. m.,
för modernisering av Stockholms örlogsvarv och till vissa för flygvapnet
avsedda anläggningar. (73.)

Anmäld och slutbehandlad den 6 december 1940.

65. den 17 december, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
ytterligare anslag till flottans ersättningsbyggnad. (80.)

Anmäld och slutbehandlad den 20 december 1940.

66. den 19 december, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
ekonomiskt stöd åt den som lidit förlust i anledning av vissa åtgärder
som vidtagits för militära ändamål. (88.)

Anmäld och slutbehandlad den 20 december 1940.

67. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående avtal
rörande leverans av flygmateriel till staten. (95.)

Anmäld och slutbehandlad den 20 december 1940.

68. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa
byggnadsarbeten vid försvarsväsendet. (97.)

Anmäld den 20 december 1940, därvid dels vederbörande förvaltningsmyndigheter
bemyndigades att med beaktande av vad som i ämnet anförts i propositionen
låta utföra de under punkterna 1, 21, 22, 23, 33 och 34 i skrivelsen avsedda
arbetena, dels ock uppdrogs åt samma myndigheter att — likaledes med beaktande
av vad som i ämnet anförts i propositionen samt efter inhämtande av
yttrande av 1940 års militära byggnadsutredning beträffande uppgjorda ritningar
och kostnadsberäkningar — inkomma med förslag angående användningen
av de under punkterna 2—20 och 24—32 i skrivelsen omförmälda reservationsanslagen.
Ärendet är alltjämt beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

179

69. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående för skilda
ändamål å drift- och kapitalbudgeten äskade anslag, hänförliga till tillläggsstat
I för budgetåret 1940/41. (100.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 december 1940 i vad på försvarsdepartementets
handläggning ankommer.

4. Socialdepartementet.

Riksdagens skrivelse

1. den 13 februari 1940, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
utgifter å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 19.39/40, i vad propositionen
avser femte huvudtiteln. (20.)

Anmäld den 23 februari och den 5 april 1940. Ärendet är därmed slutbehandlat.

2. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1939/40, i vad propositionen
avser framställning om anslag till kapitalinvestering i statens allmänna
fastighetsfond för anordnande av skyddsrum vid statens sinnessjukhus.
(23.)

Anmäld och slutbehandlad den 23 februari 1940.

3. den 14 februari, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag om ändring i vissa delar av luftskyddslagen den 11 juni 1937 (nr 504).
(41.)

Lag i ämnet utfärdad den 23 februari 1940 (sv. f. nr 81).

4. den 2 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med anhållan om
riksdagens yttrande angående de av den internationella arbetsorganisationens
konferens år 1939 vid dess tjugofemte sammanträde fattade besluten,
i vad propositionen hänvisats till lagutskott. (59.)

Anmäld och slutbehandlad den 21 mars 1940.

5. den 9 mars, angående regleringen för budgetåret 1940/41 äv utgifterna
under riksstatens tolfte huvudtitel, innefattande anslagen till pensionsväsendet,
utom i vad angår anslaget till allmänna indragningsStaten. (12.)

Anmäld och slutbehandlad den 24 maj 1940 i vad på socialdepartementets föredragning
beror.

6. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
av ett till landsfiskalsbostället Rinkeby 31 i Danderyds socken av
Stockholms län hörande område. (77.)

Anmäld och slutbehandlad den 21 mars 1940.

7. den 13 mars, i anledning av Kungl. Mäj:ts proposition angående de av
den internationella arbetsorganisationens konferens år 1939 vid dess tjugofemte
sammanträde fattade besluten, i vad propositionen avser rekommendationer
angående yrkesutbildning och lärlingsväsen. (84.)

Anmäld och slutbehandlad den 21 mars 1940.

8. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med
förslag till lag angående ändring i vissa delar av lagen den 15 juni 1935
(nr 337) om kommunalstyrelse i Stockholm, m. m. (93.)

Anmäld, såvitt angår socialdepartementet, den 21 mars 1940, därvid lag i ämnet

utfärdades (sv. f. nr 153).

180

9. den 15 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag angående ändrad lydelse av 26 och 30 §§ lagen den 28 juni 1935 (nr
434) om folkpensionering, m. m. (101.)

Författningar i ämnet utfärdade den 21 mars 1940 (sv. f. nr 156—158).

10. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
angående ändrad lydelse av 7 § lagen den 12 juni 1931 (nr 233) örn behandling
av alkoholister (alkoholistlag). (102.)

Lag i ämnet utfärdad den 21 mars 1940 (sv. f. nr 151).

11. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
angående ändrad lydelse av fjärde stycket i övergångsbestämmelserna till
lagen den 18 april 1935 (nr 113) med vissa bestämmelser om arbetsförmedling,
m. m. (103.)

Anmäld den 21 mars 1940, därvid lag i ämnet utfärdades (sv. f. nr 155) och

åtgärd i övrigt beslöts.

12. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
angående ändring i vissa delar av lagen den 2 juni 1916 (nr 180) örn
skyddskoppympning. (104.)

Lag i ämnet utfärdad den 21 mars 1940 (sv. f. nr 159).

13. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående beredande
av sjukhusvård i Sverige åt krigsinvalider från Finland m. m. (115.)

Anmäld och slutbehandlad den 21 mars 1940.

14. den 29 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställningar rörande utgifterna för budgetåret 1940/41 under riksstatens
femte huvudtitel, innefattande anslagen till socialdepartementet.

(5.) . .

Anmäld den 26 april, den 24 och 31 maj, den 14 och 28 juni samt den 19 juli
1940, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

15. den 6 april, i anledning av Kungl. Majis proposition angående befrielse
för stenarbetaren Karl Edvin Karlsson från skyldighet att till kronan
utgiva viss ersättning. (126.)

Anmäld och slutbehandlad den 26 april 1940.

16. den 13 april, i anledning av Kungl. Majis proposition med förslag till
förordning om ersättning av statsmedel i vissa fall för skada till följd av
olycksfall, som förorsakats av krigsåtgärd, m. m. (132.)

Förordning i ämnet utfärdad den 13 april 1940 (sv. f. nr 213).

17. samma dag, i anledning av Kungl. Majis proposition med förslag till
förordning om utrymningshjälp m. m. (148.)

Anmäld den 13 april 1940, därvid författningar i ämnet utfärdades (sv. f. nr

215—218, 220 och 238).

18. samma dag, i anledning av Kungl. Majis proposition med förslag till lag
angående ändring i vissa delar av lagen den 31 mars 1938 (nr 90) örn förfoganderätt
för luftskyddets behov. (149.)

Lag i ämnet utfärdad den 13 april 1940 (sv. f. nr 219).

181

19. den 16 april, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställningar om anslag till kapitalinvesteringar för budgetåret 1940/41,
avseende socialdepartementets verksamhetsområde. (151.)

Anmäld och slutbehandlad den 21 juni 1940.

20. samma dag, i anledning av väckta motioner om ändrad ordning beträffande
tillsynen över statens sinnesslövård. (153.)

Anmäld den 21 juni 1940, därvid åt medicinalstyrelsen uppdrogs att taga det i
skrivelsen berörda spörsmålet under övervägande och till Kungl. Maj:t inkomma
med förslag i ämnet. Sedan sådant förslag inkommit, är ärendet beroende på
Kungl. Maj:ts prövning.

21. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anvisande
av medel till utrustning av statens anstalt för själsligt abnorma manliga
skyddshemselever. (154.)

Anmäld och slutbehandlad den 19 april 1940.

22. den 17 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående lån av
statsmedel för anordnande av skyddsrum. (157.)

Anmäld och slutbehandlad den 21 juni 1940.

23. den 23 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående lån av
statsmedel åt stiftelsen Godtemplarordens vårdhem för alkoholister för
utförande av byggnadsarbeten m. m. vid erkända alkoholistanstalten
Dagöholm. (166.)

Anmäld och slutbehandlad den 10 maj 1940.

24. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anvisande
av vissa anslag till det civila luftskyddet. (167.)

Anmäld och slutbehandlad den 3 maj och den 7 juni 1940.

25. den 24 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med hemställan
örn riksdagens samtycke till utfärdande av förordnande jämlikt 1 § lagen
den 30 december 1939 (nr 934) om tjänsteplikt. (190.)

Kungörelse i ämnet utfärdad den 26 april 1940 (sv. f. nr 269).

26. den 26 april, i anledning av väckta motioner angående stads rätt att
utträda ur landsting. (194.)

Lag angående ändrad lydelse av 3 § 1 mom. lagen den 20 juni 1924 (nr 349)
om landsting utfärdad den 3 maj 1940 (sv. f. nr 295).

27. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
till statens utrymningskommission m. m. (196.)

Anmäld och slutbehandlad den 26 april 1940.

28. den 30 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående åtgärder
för utbildning av viss ersättningspersonal. (214.)

Anmäld och slutbehandlad den 10 maj 1940.

29. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående utbyte
av viss statens anstalt för sinnesslöa flickor tillhörig mark. (215.)

Anmäld och slutbehandlad den 21 juni 1940.

30. den 4 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till
statens arbetsmarknadskommission m. m. (222.)

Anmäld den 7 maj och den 21 juni 1940. Författningar i ämnet utfärdade den
7 maj 1940 (sv. f. nr 326—329). Ärendet är slutbehandlat.

182

31. deli 8 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
om meddelande av förordnande att lantarbetstidslagen den 15 juni 1939
(nr 255) icke skall äga tillämpning. (224.)

Lag i ämnet utfärdad den 10 maj 1940 (sv. f. nr 309).

32. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen för
budgetåret 1940/41 gjorda framställning örn anslag till bidrag till driften
av vårdhem för lättskötta sinnessjuka jämte i ämnet väckta motioner.
(22,8,)

Anmäld och slutbehandlad den 24 maj 1940.

33. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
till barnsjukvården m. m. (229.)

Anmäld och slutbehandlad den 24 maj 1940.

34. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ändrad
användning av ett för budgetåret 1937/38 till lån till svenska dialconisssällskapet
för om- och tillbyggnadsarbeten vid skyddshemmet Sjötorp
anvisat anslag. (230.)

Anmäld och slutbehandlad den 24 maj 1940.

35. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
till vissa byggnadsarbeten vid statens tvångsarbetsanstalt å Svartsjö och
statens alkoholistanstalt därstädes. (231.)

Anmäld och slutbehandlad den 24 maj 1940.

36. den 10 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under
femte huvudtiteln gjorda framställning om anslag till Socialstyrelsen:
Avlöningar till personal för verksamheten i allmänhet. (223.)

Anmäld och slutbehandlad den 24 maj 1940.

37. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
angående ändrad lydelse av 3 och 29 §§ lagen dea 11 september 1936
(nr 506) om förenings- och förhandlingsrätt, (225.)

Lag i ämnet utfärdad den 17 maj 1940 (sv. f. nr 332).

38. samma dag, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om förhandlingsrätt för kommunala tjänstemän, dels ock i ämnet
väckta motioner. (226.)

Anmäld den 17 maj 1940, därvid lag i ämnet utfärdades (sv. f. nr 331) och åtgärd

i övrigt beslöts.

39. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
om särskild ersättning i vissa fall för skada till följd av olycksfall
vid flygning. (241.)

Förordning i ämnet utfärdad den 17 maj 1940 (sv, f. nr 333).

40. den 21 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående överskridande
av viss delpost i den för länsstyrelserna fastställda avlöningsstaten
för budgetåret 1939/40. (261.)

Anmäld och slutbehandlad den 31 maj 1940.

41. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till
arkivfotografering av vissa handlingar. (262.)

Anmäld och slutbehandlad den 31 maj 1940.

183

42. den 25 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
till bidrag till inköp av motorf) randsprutor åt vissa kommuner. (288.)

Anmäld och slutbehandlad den 31 maj 1940.

43. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
örn grunderna för avlöning av viss personal tillhörande det allmänna
luftskyddet. (290.)

Författningar i ämnet utfärdade den 31 maj 1940 (sv. f. nr 432 och 433).

44. den 27 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ytterligare
bidrag till föreningen till minne av Konung Oscar I och Drottning Josephina
för upprätthållande av verksamheten vid skyddshemmet åkerbrukskolonien
Hall. (285.)

Anmäld och slutbehandlad deu 7 juni 1940.

45. den 31 maj, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag angående ändring i vissa delar av lagen den 20 juni 1924 (nr 349)
örn landsting, m. m., dels ock i ämnet väckta motioner. (320.)

Anmäld den 20 depember 1940, därvid författningar i ämnet utfärdades (sv. f.

nr 1043—1059).

46. den 4 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen för
budgetåret 1940/41 under femte huvudtiteln gjorda framställning om anslag
till Statens sinnessjukhus: Avlöningar m. m. (333.)

Anmäld och slutbehandlad den 21 juni 1940.

47. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
till Medicinalstyrelsen: Beredskapsorganisation för budgetåret 1940/41.
(334.)

Anmäld och slutbehandlad den 14 juni 1940.

48. den 5 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till
sommarvistelse på landet för barn från städer och andra tättbebyggda
samhällen m. m. (343.)

Anmäld och slutbehandlad den 7 juni 1940.

49. den 7 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
örn undantag från gällande bestämmelser rörande arbetstidens reglering
m. m. (339.)

Lag i ämnet utfärdad den 14 juni 1940 (sv. f. nr 484).

50. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
örn tillägg till 3 § epidemilagen den 19 juni 1919 (nr 443). (340.)

Lag i ämnet utfärdad den 14 juni 1940 (sv. f. nr 485).

51. den 8 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till
åtgärder för arbetsmarknadens reglering m. m. jämte en i ämnet väckt
motion. (356.)

Anmäld och slutbehandlad den 21 juni 1940.

52. samma dag, angående åtgärder mot nedskräpande eller vandalisering och
förstöring av mark eller vatten inom bebyggda områden eller i dessas
närhet. (358.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

184

53. den 12 juni, i anledning av väckta motioner om inbegripande av skrivoch
telegrafistkramp under lagen om försäkring för vissa yrkessjukdomar.
(360.)

Anmäld den 21 juni 1940, därvid åt riksförsäkringsanstalten uppdrogs att, i samråd
med medicinalstyrelsen och styrelsen för statens institut för folkhälsan, verkställa
den genom skrivelsen begärda utredningen samt inkomma med förslag i
ämnet. Detta uppdrag har ännu icke fullgjorts.

54. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
angående ändrad lydelse av 10 § lagen den 14 juni 1918 (nr 422) om fattigvården,
m. m. (374.)

Anmäld den 14 juni 1940, därvid författningar i ämnet utfärdades (sv. f. nr
482 och 483) och åtgärd i övrigt beslöts.

55. samma dag, angående skyndsamma åtgärder i syfte att underlätta för
vanföra personer att vinna arbetsanställning. (386.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

56. samma dag, angående utredning om de praktiska åtgärder, som äro ägnade
att tillgodoföra samhället och det produktiva livet de partiellt arbetsföras
arbetskraft. (387.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

57. den 14 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordningar
angående ändrad lydelse av 3 § förordningen den 11 juni 1937
(nr 338) om moderskapspenning, m. m., såvitt angår förordningsförslaget.
(385.)

Förordning i ämnet utfärdad den 21 juni 1940 (sv. f. nr 552).

58. samma dag, i anledning av riksdagens år 1939 församlade revisorers berättelse
angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1938—
30 juni 1939 m. m. (388.)

Anmäld och slutbehandlad den 23 augusti 1940 i vad på socialdepartementets
föredragning beror.

59. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
till främjande av bostadsförsörjning för mindre bemedlade, barnrika familjer
m. m. jämte i ämnet väckta motioner. (390.)

Anmäld och slutbehandlad den 28 juni och den 30 augusti 1940. Författningar
i ämnet utfärdade förstnämnda dag (sv. f. nr 668—671).

60. den 17 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under
femte huvudtiteln gjorda framställning angående anslag till extra utgifter.
(415.)

Anmäld och slutbehandlad den 21 juni 1940.

61. den 18 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts framställningar om anslag till
mödrahjälp och moderskapspenning för budgetåret 1940/41 jämte en i
ämnet väckt motion. (431.)

Anmäld och slutbehandlad den 28 juni 1940.

62. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under
femte huvudtiteln gjorda framställning örn anslag till Bidrag till sjukkassor
för budgetåret 1940/41. (432.)

Anmäld och slutbehandlad den 28 juni 1940.

185

63. samma dag, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition angående omorganisation
av landsfiskals- och stadsfiskalsbefattningarna m. m., dels
ock i ämnet väckta motioner. (438.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

64. den 21 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under
femte huvudtiteln gjorda framställningar om anslag till Fögderiförvaltningarna:
Avlöningar m. m. (433.)

Anmäld och slutbehandlad den 28 juni 1940.

65. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till
anordnande av nya lokaler åt yrkesskolan vid vanföreanstalten i Hälsingborg.
(434.)

Anmäld och slutbehandlad den 28 juni 1940.

66. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts framställningar angående ytterligare
anslag till civila luftskyddet ävensom anslag till understöd åt flyktingar
från Norge. (436.)

Anmäld och slutbehandlad den 21 juni 1940.

67. den 28 augusti, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anordnande
av skyddsrum vid vissa skyddshem. (13.)

Anmäld och slutbehandlad den 6 september 1940.

68. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående utgifter
å tilläggsstat I för budgetåret 1940/41, i vad propositionen avser femte
huvudtiteln. (18.)

Anmäld och slutbehandlad den 6 september 1940.

69. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående utgifter
å tilläggsstat I för budgetåret 1940/41, i vad propositionen angår kapitalinvesteringar
i statens allmänna fastighetsfond avseende socialdepartementets
verksamhetsområde. (19.)

Anmäld och slutbehandlad den 6 september 1940.

70. samma dag, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning angående ändring i vissa delar av förordningen den 11 juni
1937 (nr 339) örn mödrahjälp, m. m. dels ock en i ämnet väckt motion.
(27.)

Författningar i ämnet utfärdade den 31 augusti 1940 (sv. f. nr 786—793).

71. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
angående ändrad lydelse av fjärde stycket i övergångsbestämmelserna till
lagen den 18 april 1935 (nr 113) med vissa bestämmelser örn arbetsförmedling.
(28.)

Lag i ämnet utfärdad den 31 augusti 1940 (sv. f. nr 784).

72. den 2 november, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ändring
av hälsovårdsstadgan den 19 juni 1919 (nr 566). (59.)

Kungl. Maj:t har den 22 november 1940 förordnat, att skrivelsen såsom icke

föranledande någon Kungl. Maj:ts åtgärd skulle läggas till handlingarna.

73. den 20 november, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anvisande
av medel till anskaffande av gengasaggregat för vissa statens
sinnessjukhus tillhöriga motorfordon m. m. (70.)

Anmäld och slutbehandlad den 22 november 1940.

186

74. den 10 december, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
till främjande av bostadsbyggande på landsbygden m. m. (78.)

Anmäld och slutbehandlad den 13 december 1940.

75. den 17 december, i anledning av Kungl. Marits proposition angående anskaffande
av vissa motorbrandsprutor för industriens behov. (83.)

Anmäld och slutbehandlad den 20 december 1940.

76. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anvisande
av vissa anslag till det civila luftskyddet. (84.)

Anmäld och slutbehandlad den 20 december 1940.

5. Kommunikationsdepartementet.

Riksdagens skrivelse

1. den 6 februari 1940, i anledning av Kungl. Majis proposition angående
beviljande av lån till aktiebolaget Kattstrupeforsen m. m. (14.)

Anmäld den 9 februari 1940, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

2. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anordnande
av luftskyddsrum i vissa postverket tillhöriga fastigheter. (15.)

Anmäld den 9 februari 1940, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

3. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts förslag örn anslag under sjätte
huvudtiteln till kommittéer och utredningar genom sakkunniga. (16.)

Anmäld den 9 februari 1940, därvid erforderlig åtgärd beslöts.

4. den 13 februari, i anledning av Kungl. Majis förslag om anslag på tillläggsstat
II för statens järnvägar. (25.)

Anmäld den 23 februari 1940, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

5. samma dag, i anledning av Kungl. Majis förslag örn kapitalinvesteringar
i luftfartsfonden. (26.)

Anmäld den 23 februari 1940, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

6. samma dag, i anledning av Kungl. Majis förslag örn anslag till ändringsarbeten
m. in. i rikets allmänna kartverks lokaler. (27.)

Anmäld den 23 februari 1940, därvid erforderlig åtgärd beslöts.

7. den 28 februari, i anledning av Kungl. Majis proposition angående medel
till luftskyddsanordningar vid telegrafverket m. m. (57.)

Anmäld den 1 mars 1940, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

8. den 2 mars, i anledning av Kungl. Majis proposition angående bemyndigande
för Kungl. Maji att besluta om tilläggsavgift för vissa postexpeditioner
vid postverkets expedition å centralstationen i Stockholm.

'' W

Anmäld den 8 mars 1940, därvid erforderlig åtgärd beslöts.

9. den 9 mars, angående Kungl. Majis i statsverkspropositionen gjorda
framställningar om kapitalinvestering för budgetåret 1940/41 i avseende
å postverket, telegrafverket, statens järnvägar och statens vattenfallsverk,
m. m. (76.)

Anmäld den 15 mars 1940, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

187

10. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning om ändrad lydelse av § 2 morn, 1 och § 3 mom. 2 förordningen
den 21 juni 1922 (nr 277) angående postsparbanken. (80.)

Anmäld den 15 mars 1940, därvid förordning i ämnet utfärdades (sv. f. nr 144).

11. den 13 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag om ändring i vissa delar av kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370), m. m. (85.)

Anmäld, såvitt avser kommunikationsdepartementet, den 15 mars 1940, därvid

lag i ämnet utfärdades (sv. f. nr 142).

12. den 15 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående förvärv
av vattenrätt i Ångermanälven m. m. (94.)

Anmäld den 21 mars 1940, därvid erforderlig åtgärd beslöts.

13. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
av kronans fallandelar i Kässelälven m. m. (95.)

Anmäld den 21 mars 1940, därvid erforderlig åtgärd beslöts.

14. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
till kapitalinvestering för vattenledning vid tekniska högskolan och statens
väginstitut m. m. (96.)

Anmäld den 21 mars 1940, därvid erforderlig åtgärd beslöts.

15. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
till kapitalinvestering för anskaffning av vägmaskiner m. m. (97.)

Anmäld den 12 april och den 1 augusti 1940, därvid erforderliga åtgärder be slötos.

16. den 6 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående civiltekniska
luftskyddsåtgärder vid statens kraftverksanläggningar. (129.)

Anmäld den 19 april 1940, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

17. den 16 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
till statens transportkommission. (146.)

Anmäld den 19 april 1940, därvid erforderlig åtgärd beslöts.

18. den 23 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
till elektrifiering av banan Långsele—Boden m. m. (180.)

Anmäld den 3 maj 1940, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

19. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
till alarmanordningar vid telegrafverket m. m. (181.)

Anmäld den 26 april 1940, därvid erforderlig åtgärd beslöts.

20. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
till bidrag till reservkraftanordningar å Gotland. (182.)

Anmäld den 26 april 1940, därvid erforderlig åtgärd beslöts.

21. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående inköp
för statens järnvägars räkning av godsvagnar. (183.)

Anmäld den 26 april 1940, därvid erforderlig åtgärd beslöts.

22. den 24 april, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition angående förordning
örn ändrad lydelse av 23 § 2 mom. och 34 § 1 mom. vägtrafikstadgan
den 23 oktober 1936 (nr 562), dels ock i ämnet väckta motioner.
(188.)

Anmäld den 31 maj 1940, därvid förordning i ämnet utfärdades (sv. f. nr 442).

188

23. samma dag, i anledning av vackt motion angående begränsning av hastigheten
för motorfordon. (189.)

Anmäld den 6 december 1940, därvid beslöts, att skrivelsen skulle, såsom icke

föranledande någon Kungl. Maj:ts åtgärd, läggas till handlingarna.

24. den 26 april, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag
till bidrag till enskilda järnvägar för anordnande av vissa skyddsrum.
(199.)

Anmäld den 10 maj 1940, därvid erforderlig åtgärd beslöts.

25. den 4 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen framlagda
förslag till stat för luftfartsfonden m. m. (220.)

Anmäld den 10 maj 1940, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

26. den 10 maj, angående Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställningar i fråga om utgifterna för budgetåret 1940/41 under riksstatens
sjätte huvudtitel, innefattande anslagen till kommunikationsdepartementet.
(6.)

Anmäld den 24 maj 1940, och hava då samt sedermera under året erforderliga

åtgärder beslutits.

27. den 18 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående statsförvärv
av Göteborg—Borås med flera järnvägar. (243.)

Anmäld den 24 maj 1940, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

28. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående statsförvärv
av Falkenbergs järnväg. (244.)

Anmäld den 24 maj 1940, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

29. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående statsförvärv
av Kalmar—Berga, Östra Smålands och Mönsterås järnvägar. (245.)

Anmäld den 24 maj 1940, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

30. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående införlivande
med statens järnvägar av de till de statliga järnvägsbolagen
hörande järnvägarna samt Skåne—Smålands järnväg. (246.)

Anmäld den 24 maj 1940 och hava då samt sedermera under året erforderliga

åtgärder beslutits.

31. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående förändring
i avseende å löneställning och antal beträffande vissa ordinarie befattningar
vid postverket, telegrafverket, statens järnvägar och statens vattenfallsverk
m. m. (247.)

Anmäld den 24 maj 1940, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

32. den 21 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
till vissa kraftledningar m. m. för militära behov. (256.)

Anmäld den 24 maj 1940, därvid erforderlig åtgärd beslöts.

33. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
till anskaffning av två kortvågssändare för radiotelegrafi. (257.)

Anmäld den 24 maj 1940, därvid erforderlig åtgärd beslöts.

34. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående räntan
för egnahemslån vid statens järnvägar och statens vattenfalls verk. (258.)

Anmäld den 24 maj 1940, därvid erforderlig åtgärd beslöts.

189

35. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
till anordnande av skyddsrum i statens järnvägar tillhöriga fastigheter.
(259.)

Anmäld den 24 maj 1940, därvid erforderlig åtgärd beslöts.

36. den 28 maj, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till förordning angående yrkesmässig automobiltrafik m. m., såvitt angår
förordningsförslaget, dels ock i ämnet väckta motioner. (291.)

Anmäld den 25 oktober 1940, därvid förordning i ämnet utfärdades (sv. f.

nr 910).

37. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående kungörelse
örn hänförande av vissa automobiler till fordonstypen motorredskap m. m.
(292.)

Anmäld den 31 maj 1940, därvid kungörelse i ämnet utfärdades (sv. f. nr 440).

38. den 29 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående förvärv
för kronans räkning av vattenrätt i Indalsälven m. m. (299.)

Anmäld den 31 maj och den 8 november 1940, därvid erforderliga åtgärder

beslötos.

39. den 7 juni, i anledning av väckt motion angående borttagande av straffbestämmelsen
för befordran med lastautomobil av last, vars vikt överstiger
den för automobilen fastställda maximilasten. (342.)

Anmäld den 14 juni 1940, därvid förordning i ämnet utfärdades (sv. f. nr 508).

40. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående godkännande
av avtal mellan kronan och Stockholms stad rörande vissa markfrågor
i Stockholm m. m. jämte i ämnet väckta motioner. (344.)

Anmäld den 8 november 1940, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

41. den 8 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts framställning om anslag till
statens biltrafiknämnd. (345.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

Anmäld, såvitt avser kommunikationsdepartementet, den 26 juli 1940, därvid

beslöts, att skrivelsen i denna del skulle, såsom icke föranledande någon Kungl.

Maj:ts åtgärd, läggas till handlingarna.

43. den 17 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts förslag om anslag till anskaffning
av brandredskap för Kalmar slott. (400.)

Anmäld den 21 juni 1940, därvid erforderlig åtgärd beslöts.

44. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts förslag om anslag till anläggningsarbeten
å viss järnvägslinje. (401.)

Anmäld den 21 juni 1940, därvid erforderlig åtgärd beslöts.

45. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts förslag örn anslag till anordnande
av skyddsrum i statens fastigheter. (402.)

Anmäld den 21 juni 1940, därvid erforderlig åtgärd beslöts.

190

46. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under
sjätte huvudtiteln gjorda framställning angående anslag till extra utgifter.
(416.)

Anmäld den 21 juni 1940, därvid erforderlig åtgärd beslöts.

47. den 21 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
till vägskatteutjämningsbidrag m. m. (398.)

Anmäld den 28 juni 1940, därvid erforderlig åtgärd beslöts.

48. den 28 augusti, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående utgifter
å tilläggsstat I för budgetåret 1940/41, i vad propositionen avser
sjätte huvudtiteln. (9.)

Anmäld den 30 augusti 1940, därvid erforderlig åtgärd beslöts.

49. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående utgifter
å tilläggsstat I för budgetåret 1940/41, i vad propositionen avser kapitalinvesteringar
i statens affärsverksfonder m. m. (11.)

Anmäld den 30 augusti 1940, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

50. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående förvärv
av vattenrätt i Ume älv m. m. (12.)

Anmäld den 30 augusti 1940, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

51. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående förflyttning
av viss stationsUtrustning vid telegrafverket. (20.)

Anmäld den 30 augusti 1940, därvid erforderlig åtgärd beslöts.

52. den 5 oktober, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående medgivande
för Stockholms stad att vidtaga vissa åtgärder för reglering av
Mälaren m. m. (38.)

Anmäld den 11 oktober 1940, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

53. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående statligt
stöd åt segelflygningen. (39.)

Anmäld den 11 oktober och den 6 december 1940, därvid erforderliga åtgärder

beslötos.

54. den 9 oktober, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående särskild
portoavgift för debetsedelsförsändelser. (41.)

Anmäld den 11 oktober 1940, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

55. den 30 oktober, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående förvärv
av vattenrätt i Tännforsen inom Indalsälvens vattensystem. (56.)

Anmäld den 8 november 1940, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

56. den 12 november, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
anslag till vissa väg- och broföretag. (61.)

Anmäld den 15 november 1940, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

57. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ytterligare
medel för anskaffning av gengasaggregat för statens järnvägars
landsvägsfordon. (62.)

Anmäld den 15 november 1940, därvid erforderlig åtgärd beslöts.

191

58. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ytterligare
medel för anskaffning av gengasaggregat m. m. för postverkets
motorfordon. (63.)

Anmäld den 15 november 1940, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

59. den 20 november, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
reglering av vissa sjöar inom Indalsälvens regleringsområde. (68.)

Anmäld den 22 november 1940, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

60. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående förvärv
av vattenrätt i Ren- och Degerforsarna i Yindelälven. (69.)

Anmäld den 22 november 1940, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

61. den 19 december, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
reglering av vissa arvoden m. m. (87.)

Anmäld, såvitt avser kommunikationsdepartementet, den 30 december 1940, därvid
erforderliga åtgärder beslötos.

62. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående för skilda
ändamål å drift- och kapitalbudgeten äskade anslag, hänförliga till tillläggsstat
I för budgetåret 1940/41. (100.)

Anmäld, såvitt avser kommunikationsdepartementet, den 30 december 1940,

därvid erforderliga åtgärder beslötos.

6. Finansdepartementet.

Riksdagens skrivelse

1. den 13 februari 1940, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
utgifter å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1939/40, i vad propositionen
avser sjunde huvudtiteln. (21.)

Anmäld den 16 och den 23 februari 1940. Ärendet är slutbehandlat.

2. den 17 februari, i anledning av Kungl. Maj:ts framställningar under rubriken
Utgifter å driftbudgeten, För flera huvudtitlar gemensamma frågor.

. (24.)

Anmäld den 21 mars'' 1940, varvid cirkulär till statsmyndigheterna utfärdades
(sv. f. nr 196). Åter anmäld den 14 juni 1940; kungörelser utfärdade samma dag
(sv. f. nr 697—699). Åter anmäld den 21 juni 1940; kungörelse utfärdad samma
dag (sv. f. nr 705). Ärendet är därmed slutbehandlat.

3. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1939/40, i vad propositionen
avser första huvudtiteln. (31.)

Anmäld och slutbehandlad den 1 mars 1940.

4. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1939/40, i vad propositionen
avser huvudtiteln för folkhushållningsdepartementet. (45.)

Anmäld och slutbehandlad den 21 juni 1940 såvitt på finansdepartementets föredragning
ankommer.

192

5. den 25 februari, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition nied hemställan
om riksdagens samtycke till meddelande av förordnande jämlikt 1 §
valutalagen den 22 juni 1939 (nr 350). (60.)

Anmäld och slutbehandlad den 25 februari 1940, varvid författningar utfärdades
(sv. f. nr 97, 98, 125 och 126).

6. den 2 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag angående ändrad lydelse av 6 § lagen den 15 juni 1934 (nr 300) om
sparbankernas säkerhetskassa. (67.)

Anmäld och slutbehandlad den 8 mars 1940, varvid lag och kungörelse utfärdades
(sv. f. nr 129 och 130).

7. den 6 mars, i anledning av riksdagens år 1939 församlade revisorers framställning
i fråga om effektivare indrivning av vissa utskylder samt skärpt
kontroll däröver. (71.)

Anmäld den 8 mars, den 24 maj och den 21 juni 1940. Ärendet är slutbehandlat.

8. den 9 mars, i anledning av de i statsverkspropositionen gjorda framställningarna
rörande utgifterna för budgetåret 1940/41 under riksstatens
första huvudtitel, innefattande anslagen till hov- och slottsstaterna. (1.)

Anmäld och slutbehandlad den 7 juni 1940.

9. samma dag, angående regleringen för budgetåret 1940/41 av utgifterna
under riksstatens tolfte huvudtitel, innefattande anslagen till pensionsväsendet,
utom i vad angår anslaget till allmänna indragningsstaten. (12.)

Anmäld den 26 april 1940, varvid kungörelse utfärdades (sv. f. nr 307). Äter
anmäld den 31 maj 1940, då ärendet slutbehandlades i vad på finansdepartementets
föredragning ankommer.

10. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
angående preskription av vissa riksbankssedlar av äldre typ. (79.)

Anmäld och slutbehandlad den 15 mars 1940, varvid lag utfärdades (sv. f. nr 143).

11. den 13 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
örn ändring i vissa delar av kommunalskattelagen den 28 september 1928
(nr 370), m. m. (85.)

Anmäld och slutbehandlad den 15 mars 1940, varvid lag (sv. f. nr 137) och förordningar
(sv. f. nr 138—141) utfärdades.

12. samma dag, i anledning av framställningar angående pensioner och understöd
åt vissa i statens tjänst anställda eller förut anställda personer m. m.
(98.)

Anmäld och slutbehandlad den 21 mars 1940.

13. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
om fortsatt giltighet av lagen den 22 december 1939 (nr 895) angående
rätt för Konungen att meddela särskilda bestämmelser örn riksbankens
sedelutgivning och bankrörelse m. m. (99.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 mars 1940, varvid lag utfärdades (sv. f.
nr 172).

14. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
örn fortsatt giltighet av valutalagen den 22 juni 1939 (nr 350). (100.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 mars 1940, varvid lag utfärdades (sv. f. nr 171).

193

15. den 29 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag örn fortsatt giltighet av maximiprislagen den 22 juni 1939 (nr 349).
(116.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 mars 1940, varvid lag utfärdades (sv. f. nr 170).

16. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
om fortsatt giltighet av lagen den 20 oktober 1939 (nr 734) med särskilda
bestämmelser angående gäldande av ersättning enligt fartygsuttagningslagen
m. fl. lagar. (117.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 mars 1940, varvid lag utfärdades (sv. f. nr 173).

17. den 2 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående tullfrihet
för viss sjukvårds-, beklädnads- och sjuktransportmateriel. (119.)

Anmäld och slutbehandlad den 12 april 1940.

18. den 6 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående beräkning
i vissa fall av anställningstid för pension enligt kungörelsen den 7 december
1934 (nr 585) med föreskrifter angående pensionering av viss arbetarpersonal
i statens tjänst. (124.)

Anmäld och slutbehandlad den 19 april 1940.

19. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående rätt för
föreståndaren för Weibullholms växtförädlingsanstalt H. A. K. Lamprecht
och lärarinnan i kvinnlig slöjd i Sundbybergs skoldistrikt Augusta
Pauline Walkendorff till viss tjänstårsberäkning för pension. (125.)

Anmäld och slutbehandlad den 19 april 1940.

20. den 12 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning örn ändrad lydelse av 4 och 5 §§ tulltaxeförordningen den
4 oktober 1929 (nr 316) m. m. (136.)

Anmäld och slutbehandlad den 26 april 1940, varvid författningar utfärdades
(sv. f. nr 279—281).

21. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående bemyndigande
att förordna om uttagande av! viss tilläggstull å druv- och stärkelsesocker
m. m. (137.)

Anmäld och slutbehandlad den 20 september 1940, varvid kungörelse utfärdades
(sv. f. nr 832).

22. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning om fortsatt uppskov med ikraftträdandet av föreskriven skatt
å motorsprit. (138.)

Anmäld och slutbehandlad den 26 april 1940, varvid förordning utfärdades
(sv. f. nr 262).

23. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ersättning
av statsmedel för taxeringsarbete i Stockholms stad för tiden 1 oktober
1940—30 september 1941. (139.)

Anmäld och slutbehandlad den 3 maj 1940.

24. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning med särskilda bestämmelser rörande mantalsskrivningen för
år 1941 i anledning av folkräkningen den 31 december 1940. (140.)

Anmäld och slutbehandlad den 26 april 1940, varvid förordning utfärdades
(sv. f. nr 264).

13 — Justitieombudsmannens ämbctsbcrättclae till 1941 års riksdag.

194

25. den 16 april, i anledning av Kungl. Majlis i statsverkspropositionen gjorda
framställning örn anslag till kapitalinvesteringar för budgetåret 1940/41,
avseende finansdepartementets verksamhetsområde. (152.)

Anmäld och slutbehandlad den 26 april 1940.

26. den 20 april, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställningar rörande utgifterna för budgetåret 1940/41 under riksstatens
sjunde huvudtitel, innefattande anslagen till finansdepartementet.
(7.)

Anmäld den 24 maj och den 21 juni 1940; sistnämnda dag utfärdades kungörelse
(sv. f. nr 607). Åter anmäld den 1 och den 9 augusti 1940. Ärendet är
slutbehandlat.

27. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts framställningar angående förskottsstat
för försvarsväsendet m. m. (168.)

Anmäld och slutbehandlad den 3 maj 1940.

28. den 23 april, i anledning av väckta motioner om utredning rörande höjd
pensionsålder för statsanställda m. fl. (158.)

Anmäld den 31 maj 1940, varvid cirkulär utfärdades (sv. f. nr 421). Samma
dag uppdrogs åt 1938 års pensionssakkunniga att verkställa utredning av frågan
örn förlängning av gällande anståndstid för avsked ur tjänst vid uppnådd
pensionsålder.

29. samma dag, angående regleringen för budgetåret 1940/41 av utgifterna
under riksstatens tolfte huvudtitel, i vad angår anslaget till allmänna
indragningsstaten. (174.)

Anmäld och slutbehandlad den 3 maj 1940.

30. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
stat för statens allmänna fastighetsfond för budgetåret 1940/41 m. m.
(1™-)

Anmäld den 14 juni 1940. Ärendet är i viss del beroende på Kungl. Maj :ts
prövning.

31. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställning om statsgaranti för aktiebolaget Svenska Tobaksmonopolets
pensionskassor. (184.)

Anmäld och slutbehandlad den 17 maj 1940.

32. samma dag, i anledning av framställningar angående pensioner eller
understöd åt vissa i statens tjänst anställda personer m. fl. (185.)

Anmäld den 17 maj och den 20 september 1940. Ärendet är slutbehandlat.

33. samma dag, i anledning av framställningar rörande understöd åt efterlevande
till vissa i statens tjänst anställda personer m. fl. (186.)

Anmäld och slutbehandlad den 17 maj 1940.

34. den 24 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning angående ändrad lydelse av 2 § förordningen den 17 juni 1938
(nr 370) om särskild skatt å förmögenhet. (191.)

Anmäld och slutbehandlad den 26 april 1940, varvid förordning utfärdades
(sv. f. nr 257).

195

85. den 26 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
viss ändring i gällande tulltaxa m. m. (195.)

Anmäld och slutbehandlad samma dag, varvid författningar utfärdades (sv. f.
nr 282—284).

36. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
av vissa allmänna arvsfonden tillfallna fastigheter. (202.)

Anmäld den 24 maj och den 8 november 1940. Ärendet är därmed slutbehandlat.

37. den 27 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående överenskommelse
med lotsverkets enskilda pensionskassa om övertagande av viss
del av kassans rörelse, m. m. (197.)

Anmäld den 24 maj 1940. Åter anmäld den 31 maj 1940, varvid kungörelser
utfärdades (sv. f. nr 487—490). Ärendet är slutbehandlat.

38. den 30 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående hyresbidrag
och provisorisk avlöningsförstärkning under budgetåret 1939/40
till flaggkorpraler i flottans reserv vid militär tjänstgöring i anledning av
anbefalld förstärkt försvarsberedskap eller partiel'' mobilisering m. m.
(198.)

Anmäld och slutbehandlad den 24 maj 1940.

39. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
manskapsavlöningsreglemente m. m. (208.)

Anmäld den 21 juni 1940, varvid skrivelsen slutbehandlades i vad avser finansdepartementets
föredragning; författningar utfärdade samma dag (sv. f. nr
052—659 samt 706).

40. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts förslag om ändring av 66 §
2 mom. civila avlöningsreglementet den 4 januari 1939 (nr 8) m. m. (209.)

Anmäld den 24 maj 1940, varvid kungörelse utfärdades (sv. f. nr 470). Åter
anmäld den 21 juni 1940; kungörelser utfärdade samma dag (sv. f. nr 607—610).
Åter anmäld den 2 juli 1940, varvid författningar utfärdades (sv. f. nr 678 och
679), samt den 5 juli 1940. Ärendet är slutbehandlat.

41. den 4 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa anslag
till folkskoleväsendet m. m. jämte i ämnet väckta motioner. (216.)

Anmäld den 21 juni 1940; kungörelser utfärdade samma dag (sv. f. nr 700, 701,
703). Åter anmäld den 1 november 1940. Ärendet är slutbehandlat.

42. samma dag, i anledning av väckt motion örn vikariatsersättning till pensionerade
före detta folk- och småskollärare. (219.)

Anmäld den 17 maj och den 18 oktober 1940. Kungörelse utfärdad sistnämnda
dag (sv. f. nr 914). Ärendet är därmed slutbehandlat.

43. den 8 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående avstående
i vissa fall av allmänna arvsfondens rätt till arv. (232.)

Anmäld och slutbehandlad den 24 maj 1940.

44. samma dag, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående försäljning
av viss kronan tillhörig mark i Luleå, m. m. (235.)

Anmäld den 24 maj och den 21 juni 1940. Ärendet är slutbehandlat.

45. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
till statens krisrevision för budgetåret 1940/41. (236.)

Anmäld och slutbehandlad den 7 juni 1940.

196

46. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
till kostnader för dyrortsgruppering för budgetåret 1940/41. (237.)

Anmäld och slutbehandlad den 7 juni 1940.

47. den 18 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning örn värnskatt för budgetåret 1940/41. (250.)

Anmäld och slutbehandlad den 31 maj 1940, varvid förordning utfärdades
(sv. f. nr 402).

48. den 22 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning örn ändrad lydelse av 3 § förordningen den 19 november 1914
(nr 383) angående stämpelavgiften, m. m. (263.)

Anmäld och slutbehandlad den 24 maj 1940, varvid författningar utfärdades
(sv. f. nr 389—391).

49. den 24 maj, angående anvisande av de i regeringsformens 63 § föreskrivna
kreditivsummor. (260.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

50. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
vissa ändringar i gällande tulltaxa m. m. (266.)

Anmäld och slutbehandlad den 31 maj 1940, varvid författningar utfärdades
(sv. f. nr 464—469).

51. den 25 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående fortsatt
befrielse för riksbanken från skyldigheten att inlösa av banken utgivna
sedlar med guld m. m. (270.)

Anmäld och slutbehandlad den 31 maj 1940, varvid kungörelse utfärdades
(sv. f. nr 392).

52. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag om fortsatt giltighet av lagen den 15 december 1939 (nr 850) angående
rätt för Konungen att i vissa fall meddela särskilda bestämmelser
om bankaktiebolags kassareserv. (271.)

Anmäld och slutbehandlad den 31 maj 1940; lag utfärdad samma dag (sv. f.
nr 393).

53. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
till särskild ersättning för debitering av värnskatt. (289.)

Anmäld och slutbehandlad den 14 juni 1940.

54. den 27 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående dispositionsrätten
till vissa anslag å förskottsstaten för försvarsväsendet m. m.
(276.)

Anmäld och slutbehandlad den 31 maj 1940.

55. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
av viss kronan tillfallen fast egendom. (277.)

Anmäld den 31 maj 1940. Ärendet är därmed slutbehandlat i vad på finansdepartementets
föredragning ankommer.

56. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående lönetursrätt
för vissa ordinarie tjänstemän hos pensionsstyrelsen. (283.)

Anmäld och slutbehandlad den 31 maj 1940.

197

57. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning om fortsatt giltighet av förordningen den 18 juni 1937 (nr
481) angående rätt för Konungen att i vissa fall meddela särskilda bestämmelser
örn stämpelavgift vid köp och byte av fondpapper. (294.)

Anmäld och slutbehandlad den 31 maj 1940, varvid förordning utfärdades
(sv. f. nr 394).

58. samma dag, i anledning av framställning från fullmäktige i riksgäldskontoret
angående förlängning av bemyndigande för fullmäktige att till
riksbanken överlämna skattkammarväxlar m. m. (296.)

Anmäld och slutbehandlad den 31 maj 1940.

59. den 28 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående expeditionsvakten
i finansdepartementet K. E. Axelssons lönetursrätt. (284.)

Anmäld och slutbehandlad den 7 juni 1940.

60. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående efterskänkande
i vissa fall av kronans rätt till danaarv. (286.)

Anmäld och slutbehandlad den 7 juni 1940.

61. samma dag, i anledning av väckta motioner angående slopande av markegångssättningen.
(287.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

62. samma dag, i anledning av väckta motioner örn utökning av arbetstiden
för befattningshavare i statens tjänst. (293.)

Skrivelsen har enligt Kungl. Maj:ts beslut den 22 november 1940 överlämnats
till den inom finansdepartementet tillsatta beredningen rörande begränsningar
i statsutgifterna för att tagas i övervägande vid fullgörande av beredningens
uppdrag.

63. den 29 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
till avlöningar vid de allmänna läroverken m. m. jämte i ämnet väckta

• motioner. (264.)

Anmäld den 21 juni 1940, varvid kungörelser utfärdades (sv. f. nr 702 och 703).
Ånyo anmäld den 1 november 1940. Ärendet är därmed slutbehandlat.

64. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning örn ändrad lydelse av 18 § 1 mom. förordningen den 15 december
1914 (nr 436) angående statsmonopol å tobakstillverlcningen i
riket. (302.)

Anmäld och slutbehandlad den 31 maj 1940, varvid författningar utfärdades
(sv. f. nr 395 och 396).

65. den 31 maj, angående Kungl. Maj:ts förslag om ändring av 55 § civila
avlöningsreglementet den 4 januari 1939 (nr 8). (301.)

Anmäld och slutbehandlad den 14 juni 1940, varvid kungörelse utfärdades
(sv. f. nr 498).

66. samma dag, angående val av fullmäktige i riksbanken och suppleanter
för riksdagens fullmäktige i nämnda bank. (303.)

Anmäld och slutbehandlad den 7 juni 1940.

67. samma dag, angående val av ordförande och fullmäktige i riksgäldskontoret
samt suppleanter för fullmäktige i samma kontor. (304.)

Anmäld och slutbehandlad den 7 juni 1940.

198

68. samma dag, i anledning av Kungl. Majis proposition angående ytterligare
förlängd giltighet av gällande indelning för taxering till statlig
inkomst- och förmögenhetsskatt samt kommunalskatt av samtliga orter
i riket med avseende å levnadskostnadernas höjd. (330.)

Anmäld och slutbehandlad den 14 juni 1940; kungörelse utfärdad samma dag
(sv. f. nr 513).

69. samma dag, i anledning av Kungl. Majis proposition med förslag till
förordning om fortsatt tillämpning av förordningen den 8 juni 1923
(nr 155) angående omsättnings- och utskänkningsskatt å spritdrycker.
(331.)

Anmäld och slutbehandlad den 7 juni 1940; förordning utfärdad samma dag
(sv. f. nr 438).

70. den 4 juni, i anledning av Kungl. Majis i statsverkspropositionen gjorda
framställning örn anslag till oförutsedda utgifter. (329.)

Anmäld och slutbehandlad den 14 juni 1940.

71. samma dag, i anledning av Kungl. Majis proposition med förslag till lag
angående utövande under vissa utomordentliga förhållanden av fullmäktige
i riksbanken och fullmäktige i riksgäldskontoret tillkommande
befogenheter, m. m. (332.)

Anmäld och slutbehandlad den 7 juni 1940, varvid lag utfärdades (sv. f. nr 437).

72. den 5 juni, i anledning av Kungl. Majis proposition angående avlöningsoch
statsbidragsbestämmelser i anledning av undervisningens inställande
till följd av bränslebrist m. m. (337.)

Ärendet är i viss, på finansdepartementets föredragning ankommande del beroende
på Kungl. Majis prövning.

73. den 11 juni, angående användande av riksbankens vinst för år 1939. (361.)
Anmäld och slutbehandlad den 21 juni 1940.

74. samma dag, i anledning av Kungl. Majis framställningar örn anslag till
dyrtidstillägg åt f. d. befattningshavare i statens tjänst m. fl. pensionärer
m. m. (362.)

Anmäld och slutbehandlad den 21 juni 1940.

75. samma dag, angående regleringen för budgetåret 1940/41 av utgifterna
under huvudtiteln Riksdagen och dess verk m. m. (363.)

Anmäld och slutbehandlad den 21 juni 1940.

76. samma dag, i anledning av Kungl. Majis proposition angående översten
F. A. K. Allbrandts tjänstepensionsförmåner i händelse av förflyttning
till lägre beställning. (364.)

Anmäld och slutbehandlad den 21 juni 1940.

77. samma dag, i anledning av Kungl. Majis proposition med förslag till
förordning örn nöjesskatt, m. m., jämte i ämnet väckta motioner. (368.)

Anmäld och slutbehandlad den 14 juni 1940, varvid författningar utfärdades
(sv. f. nr 478—481).

78. den 13 juni, i anledning av Kungl. Majis proposition angående anslag
till fortlöpande konsumtionsundersökningar. (370.)

Anmäld och slutbehandlad den 21 juni 1940.

199

79. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
till valutakontoret. (371.)

Anmäld och slutbehandlad den 28 juni 1940.

80. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts förslag till stat för riksgäldsfonden
för budgetåret 1940/41. (372.)

Anmäld och slutbehandlad den 21 juni 1940.

81. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående biträdande
av ackord med avseende å lån från statens utlåningsfonder m. m.
(373.)

Anmäld och slutbehandlad den 21 juni 1940, varvid bland annat cirkulär till
statsmyndigheterna utfärdades (sv. f. nr 677).

82. samma dag, i anledning av väckta motioner örn ändrade bestämmelser
rörande avdrag för förlust vid beräkning av skattepliktig inkomst av
fastighet, rörelse och tillfällig förvärvsverksamhet. (403.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

83. samma dag, i anledning av väckta motioner örn sådan ändring av skattebetalningssystemet
att skatterna komma att betalas samma år som
inkomsten intjänats m. m. (404.)

Anmäld den 20 september 1940 och överlämnad till t. f. underståthållaren

K. G. A. Sandström såsom särskilt tillkallad utredningsman.

84. samma dag, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående åtgärder
för åvägabringande av effektivare kronouppbörd och skärpt kontroll
därå. (405.)

Anmäld och slutbehandlad den 21 juni 1940.

85. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning om tilläggsskatt å bensin, m. m. (406.)

Anmäld och slutbehandlad den 21 juni 1940, varvid författningar utfärdades
(sv. f. nr 561—565).

86. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående underlättande
av hjälpsändningar till krigsfångar och vissa andra krigsoffer.
(407.)

Anmäld och slutbehandlad den 21 juni 1940.

87. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning om höjning av utskiftningsskatten. (408.)

Anmäld och slutbehandlad den 21 juni 1940, varvid förordning utfärdades
(sv. f. nr 545).

88. den 14 juni, i anledning av riksdagens år 1939 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1938—
30 juni 1939 m. m. (388.)

Anmäld den 21 juni 1940. Enligt Kungl. Maj:ts beslut nämnda dag hava
tryckta exemplar av skrivelsen för vidare behandling i angivna delar överlämnats
till justitiedepartementet (punkterna 3:o och 7:o Tiden för redovisning
av utskylder, erlagda genom införsel; Överåriga depositioner), socialdepartementet
(punkt l:o Vissa upphandlingsärenden, i vad angår upphandling vid
statens arbetsmarknadskommission), kommunikationsdepartementet (punkt 2:o

200

Mark- och stadsplaneförhandlingarna mellan kronan och Stockholms stad) och
ecklesiastikdepartementet (punkt 8:o Länsstyrelsernas disposition av anslagen
till folkskoleväsendet). Ärendet under punkt 5:o (Tillgodoräkning av icke-ordinarie
anställning för uppflyttning i högre löneklass) anmäldes och slutbehandlades
den 25 oktober 1940; kungörelse utfärdades samma dag (sv. f. nr 900).
Ärendet under punkt l:o (Vissa upphandlingsärenden) i förut ej angiven del
samt ärendena under punkt 4*:o (Kammarrättens arbetsbalans m. m.) och punkt
6:o (Ersättning till vissa vikarier å landsfiskalstjänster) äro beroende på Kungl.
Maj:ts prövning.

89. den 15 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning angående ytterligare utsträckning av Kungl. Maj:ts befogenhet
att meddela förordnande jämlikt 1 § förordningen den 7 juni 1935
(nr 259) om accis å margarin och vissa andra fettvaror, m. m. (426.)

Anmäld och slutbehandlad den 21 juni 1940, varvid författningar utfärdades
(sv. f. nr 567—569).

90. den 17 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående tillägg
till de av riksdagen godkända grunderna för dyrtidstillägg under budgetåret
1940/41 åt vissa befattningshavare i statens tjänst m. fl. (399.)

Anmäld och slutbehandlad den 12 juli 1940, varvid kungörelse utfärdades
(sv. f. nr 710).

91. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under
sjunde huvudtiteln gjorda framställning angående anslag till extra utgifter.
(417.)

Anmäld och slutbehandlad den 21 juni 1940.

92. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med
förslag till lag om ändrad lydelse av 5 § valutalagen den 22 juni 1939
(nr 350). (424.)

Anmäld och slutbehandlad den 28 juni 1940, varvid författningar utfärdades
(sv. f. nr 613 och 614).

93. samma dag, angående ändrad lydelse av § 10 i instruktionen för riksdagens
revisorer av stats-, banko- och riksgälds verken. (425.)

Anmäld och slutbehandlad den 21 juni 1940, varvid kungörelse utfärdades
(sv. f. nr 634).

94. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till
kostnader för årlig taxering för budgetåret 1940/41. (428.)

Anmäld och slutbehandlad den 21 juni 1940.

95. den 18 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställning om anslag till bidrag till skattetyngda kommuner m. m.
(429.)

Anmäld och slutbehandlad den 21 juni 1940.

96. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa av
krisläget föranledda lönespörsmål jämte i ämnet väckta motioner. (437.)

Anmäld i viss del den 21 juni 1940, varvid kungörelser utfärdades (sv. f. nr
611, 700—702 och 704). Ärendet är i övriga delar beroende på Kungl. Maj:ts
prövning.

201

97. samma dag, angående beräkning av bevillningarna förbudgetåret 1940/41
m. m. (447.)

Anmäld och slutbehandlad den 21 juni 1940, varvid författningar utfärdades
(sv. f. nr 537 och 538).

98. den 21 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående förlängd
giltighet för den allmänna beredskapsstaten för budgetåret 1939/40. (435.)

Anmäld den 28 juni 1940. Ärendet är i viss del beroende på Kungl. Maj:t$ prövning
(jfr bilaga IV p. 74—77 och 80).

99. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående beredskapsstat
för försvarsväsendet m. m. för budgetåret 1940/41. (442.)

Anmäld och slutbehandlad den 21 juni 1940.

100. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts framställning om anvisande
av ytterligare medel till luftskyddsanordningar i vissa kungl, slott. (444.)

Anmäld och slutbehandlad den 28 juni 1940.

101. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts förslag om anslag till avskrivning
av nya kapitalinvesteringar för budgetåret 1940/41. (448.)

Anmäld och slutbehandlad den 28 juni 1940.

102. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts förslag örn anslag till avskrivning
av nya kapitalinvesteringar å tilläggsstat II för budgetåret 1939/40.
(449.)

Anmäld den 28 juni 1940. Ärendet är i viss del beroende på Kungl. Maj:ts
prövning.

103. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts förslag om anslag till avskrivning
av oreglerade kapitalmedelsförluster för budgetåret 1940/41. (450.)

Anmäld och slutbehandlad den 28 juni 1940.

104. den 26 juni, angående tilläggsstat II för budgetåret 1939/40. (451.)
Anmäld och slutbehandlad den 28 juni 1940.

105. samma dag, angående statsregleringen för budgetåret 1940/41. (452.)
Anmäld och slutbehandlad den 28 juni 1940.

106. samma dag, med överlämnande av riksstat för budgetåret 1940/41. (453.)
Anmäld och slutbehandlad den 28 juni 1940.

107. den 17 augusti, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till förordning om krigskonjunkturskatt för år 1940, m. m. (2.)

Anmäld och slutbehandlad den 19 augusti 1940, varvid författningar utfärdades
(sv. f. nr 764—767).

108. den 24 augusti, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till förordning om rätt att använda försvarsobligation såsom betalningsmedel
vid erläggande av arvsskatt, m. m. (3.)

Anmäld och slutbehandlad den 4 oktober 1940, varvid författningar utfärdades
(sv. f. nr 860 och 861).

109. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning örn viss skattefrihet beträffande svenska statens sparobligationer.
(4.)

Anmäld och slutbehandlad den 18 oktober 1940, varvid förordning utfärdades
(sv. f. nr 877).

202

110. den 28 augusti, angående fortsatt giltighet av gällande förskottsstat för
försvarsväsendet m. m. (6.)

Anmäld och slutbehandlad den 6 september 1940.

111. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående utgifter
å tilläggsstat I för budgetåret 1940/41, i vad propositionen avser vissa
anslag till hov- och slottsstaterna. (7.)

Anmäld och slutbehandlad den 6 september 1940.

112. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående utgifter
å tilläggsstat I för budgetåret 1940/41, i vad propositionen avser sjunde
huvudtiteln. (10.)

Anmäld och slutbehandlad den 6 september 1940.

113. den 8 oktober, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag om ändring i vissa delar av kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370). (32.)

Anmäld och slutbehandlad den 18 oktober 1940, varvid lag utfärdades (sv. f.

nr 876).

114. den 9 oktober, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående återbetalning
av tull för viss spritinförsel m. m. (40.)

Anmäld och slutbehandlad den 18 oktober 1940.

115. den 26 oktober, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning om ändrad lydelse av 1—3 §§ förordningen den 9 maj 1924
(nr 118) med vissa bestämmelser angående handel med brännved och
annat virke i löst mått. (53.)

Anmäld och slutbehandlad den 1 november 1940, varvid förordning utfärdades

(sv. f. nr 901).

116. den 30 oktober, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående uppställningen
av avlöningsstaterna för allmänna civilförvaltningens myndigheter.
(55.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

117. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående placering
i löneklass av vissa statstjänstemän. (57.)

Anmäld och slutbehandlad den 8 november 1940.

118. den 3 december, i anledning av Kungl. Maj:ts propositioni angående tullfri
införsel av ett parti konfektionsartiklar. (76.)

Anmäld och slutbehandlad den 13 december 1940.

119. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till
anläggningskapital för nya sulfitspritfabriker. (77.)

Anmäld och slutbehandlad den 6 december 1940.

120. den 4 december, i anledning av Kungl. Majis proposition med förslag till
förordning angående särskild beredskapsmönstring för år 1941 m. m. (75.)

Anmäld den 6 december 1940, varvid författningar utfärdades (sv. f. nr 971—

974), och den 30 december 1940, varvid kungörelse (sv. f. nr 1041) utfärdades.

Ärendet är därmed slutbehandlat.

203

121. den 11 december, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till förordning om allmän omsättningsskatt. (79.)

Anmäld den 13 december 1940, varvid författningar utfärdades (sv. f. nr 1,000—
1,002). Ärendet är, i vad angår riksdagens begäran örn utredning om accis å
visst slag av papper, fortfarande beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

122. den 18 december, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition rörande bemyndigande
för Kungl. Majit att i vissa fall medgiva eftergift beträffande
krigskonjunkturskatt m. m. (103.)

Anmäld den 30 december 1940, varvid tillsattes en särskild nämnd för beredning
av hithörande frågor. ÄTendet är beroende på Kungl. Majits prövning.

123. samma dag, i anledning av Kungl. Majits proposition med förslag till
förordning angående ändrad lydelse av 1 och 5 §§ förordningen den 2
juni 1922 (nr 260) örn automobilskatt. (104.)

Anmäld och slutbehandlad den 20 december 1940, varvid utfärdades författningar
(sv. f. nr 1,019—1,021).

124. den 19 december, i anledning av Kungl. Majits proposition angående reglering
av vissa arvoden m. m. (87.)

Avskrifter av skrivelsen hava den 27 december 1940 överlämnats till social-,
kommunikations-, ecklesiastik- och jordbruksdepartementen för behandling, såvitt
på nämnda departement ankommer. I vad skrivelsen ankommer på finansdepartementets
föredragning, har densamma anmälts och slutbehandlats den
30 december 1940, varvid kungörelse utfärdats.

125. samma dag, i anledning av Kungl. Majits proposition angående kristillägg
åt vissa befattningshavare i statens tjänst m. fl. (91.)

Ärendet är beroende på Kungl. Majits prövning.

126. samma dag, i anledning av Kungl. Majits proposition angående lärares
avlönings- och anställningsförhållanden under tid, då undervisningen inställes
eller begränsas på grund av vid krig eller krigsfara vidtagna anordningar
eller till följd av bränslebrist eller av annan dylik orsak,
m. m. (92.)

Ärendet är beroende på Kungl. Majits prövning.

127. samma dag, i anledning av Kungl. Majits proposition angående för skilda
ändamål å drift- och kapitalbudgeten äskade anslag, hänförliga till tillläggsstat
I för budgetåret 1940/41. (100.)

Avskrifter av skrivelsen hava den 23 december 1940 överlämnats till utrikes-,
försvars-, kommunikations-, ecklesiastik-, jordbruks-, handels- och folkhushållningsdepartementen
för behandling, såvitt på nämnda departement ankommer.
I vad skrivelsen ankommer på finansdepartementets föredragning, har densamma
anmälts och slutbehandlats den 30 december 1940.

128. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts förslag dels örn anslag till avskrivning
av nya kapitalinvesteringar å tilläggsstat I för budgetåret
1940/41, dels ock i fråga örn vissa allmänna spörsmål, som beröra riksstaten
och tilläggsstat I för samma budgetår. (102.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 december 1940.

204

7. Ecklesiastikdepartementet.

Riksdagens skrivelse

1. den 17 februari 1940, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
utgifter å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1939/40, i vad propositionen
avser åttonde huvudtiteln. (44.)

Anmäld och slutbehandlad den 1 mars 1940.

2. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1939/40, i vad propositionen
avser kapitalinvesteringar i statens allmänna fastighetsfond för anordnande
av skyddsrum i vissa universitetsfastigheter. (46.)

Anmäld och slutbehandlad den 8 mars 1940.

3. samma dag, i anledning av Kungl. Majits framställningar under rubriken
Utgifter å driftbudgeten, För flera huvudtitlar gemensamma frågor. (24.)

Anmäld den 21 och den 28 juni 1940. Skrivelsen är därmed slutbehandlad, såvitt
avser ecklesiastikdepartementet.

4. den 28 februari, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställning örn anslag till anordnande av skolbarnsbespisning
jämte en i ämnet väckt motion. (61.)

Anmäld och slutbehandlad den 15 mars 1940, därvid utfärdades en kungörelse
(sv. f. nr 185).

5. den 13 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med
förslag till lag angående ändring i vissa delar av lagen den 15 juni 1935
(nr 337) om kommunalstyrelse i Stockholm, m. m. (93.)

Anmäld och slutbehandlad såvitt avser ecklesiastikdepartementet den 21 mars
1940, därvid utfärdades en lag (sv. f. nr 154).

6. den 15 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
till brandalarmanläggning i nationalmuseet. (92.)

Anmäld och slutbehandlad den 21 mars 1940.

7. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag ur
kyrkofonden för budgetåret 1940/41 för biträde vid handläggning av
boställsärenden och vad därmed äger samband, (lil.)

Anmäld och slutbehandlad den 5 april 1940.

8. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
örn ändrad lydelse av 12 § och 14 § 2 mom. lagen den 9 december 1910
(nr 141, sid. 27) örn reglering av prästerskapets avlöning. (113.)

Anmäld och slutbehandlad den 12 april 1940, därvid utfärdades en lag och en
kungörelse (sv. f. nr 227 och 228).

9. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anordnande
av skyddsrum för vissa museisamlingar. (114.)

Anmäld och slutbehandlad den 21 mars 1940.

10. den 29 mars, angående Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställningar för budgetåret 1940/41 rörande utgifterna under riksstatens
åttonde huvudtitel, innefattande anslagen till ecklesiastikdepartementet,
m. m. (8.)

Kungl. Majit har den 19 och den 26 april, den 3 och den 24 maj, den 14 och

205

den 28 juni samt den 13 december 1940 avgjort skilda delar av ärendet. Därvid
utfärdades den 26 april 1940 en kungörelse (sv. f. nr 299) och den 14 juni 1940
en kungörelse (sv. f. nr 580).

11. den 16 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående indragning
av de med universitetsprofessurerna i praktisk teologi förenade prebendena.
(143.)

Anmäld och slutbehandlad den 26 april 1940.

12. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående överlåtelse
på Strängnäs stad av Kungl. Maj:t och kronan tillkommande rätt till
visst markområde i Strängnäs m. m. (144.)

Anmäld och slutbehandlad den 26 april 1940.

13. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till
om- och tillbyggnad av ekonomibyggnaderna vid dövstumskolan å Broby
gård m. m. (145.)

Anmäld och slutbehandlad den 26 april 1940.

14. den 23 april, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställning angående stipendier åt studerande vid universiteten i Uppsala
och Lund samt karolinska mediko-kirurgiska institutet m. m. (175.)

Anmäld och slutbehandlad den 3 maj 1940.

15. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställning örn anslag till kapitalinvestering i statens lånefond för
universitetsstudier m. m. (176.)

Anmäld och slutbehandlad den 3 maj 1940.

16. den 30 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående rätt för
professorn S. B. Liljegren att för erhållande av ålderstillägg tillgodoräkna
sig viss tjänstgöring. (217.)

Anmäld och slutbehandlad den 10 maj 1940.

17. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
till värme- och ventilationsanläggningar i operabyggnaden m. m. (218.)

Anmäld och slutbehandlad den 10 maj 1940.

18. den 4 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa
anslag till folkskoleväsendet m. m. jämte i ämnet väckta motioner. (216.)

Anmäld den 24 och den 31 maj samt den 7 juni 1940. Skrivelsen är därmed slutbehandlad,
såvitt avser ecklesiastikdepartementet.

19. den 8 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställning angående understöd åt anstalter och föreningar, som anordna
populärvetenskapliga föreläsningar m. m. (227.)

Anmäld och slutbehandlad den 14 juni 1940, därvid utfärdades en kungörelse
(sv. f. nr 579).

20. samma dag, i anledning av Kungl. Majda i statsverkspropositionen gjorda
framställning angående anslag till nybyggnad för de teoretiska institutionerna
m. m. vid karolinska mediko-kirurgiska institutet. (233.)

Anmäld och slutbehandlad den 31 maj 1940.

206

21. samma dag, i anledning av Kungl. Majis i statsverkspropositionen gjorda
framställning angående anslag under riksstatens åttonde huvudtitel till
dyrtidstillägg åt befattningshavare i statens tjänst. (234.)

Anmäld och slutbehandlad den 7 juni 1940.

22. den 24 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
grunder för dyrtidstillägg åt präster för budgetåret 1940/41. (268.)

Anmäld och slutbehandlad den 21 juni 1940.

23. den 28 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ersättning
åt sakkunniga i akademiska befordringsärenden. (298.)

Anmäld den 14 juni 1940. I viss del är ärendet alltjämt beroende på Kungl.
Maj:ts prövning.

24. den 29 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till
avlöningar vid de allmänna läroverken m. m. jämte i ämnet väckta motioner.
(264.)

Anmäld den 14 juni 1940, därvid utfärdades tre kungörelser (sv. f. nr 493, 557
och 558). Skrivelsen är därmed slutbehandlad, såvitt avser ecklesiastikdepartementet.

25. samma dag, i anledning av Kungl. Majlis i statsverkspropositionen gjorda
framställning angående anslag till bidrag till avlöning åt vissa på indragningsstat
hos landsting uppförda dövstumlärare. (265.)

Anmäld och slutbehandlad den 21 juni 1940.

26. den 31 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till
karolinska sjukhuset och serafimerlasarettet samt till avlöningar vid karolinska
mediko-kirurgiska institutet jämte i ämnet väckta motioner. (321.)

Anmäld den 28 juni 1940. Skrivelsen är därmed slutbehandlad, såvitt avser
ecklesiastikdepartementet.

27. den 5 juni, i anledning av Kungl. Majis proposition angående anslag till
vissa extra undervisningskurser för medicine studerande. (336.)

Anmäld och slutbehandlad den 28 juni 1940.

28. samma dag, i anledning av Kungl. Majis proposition angående avlöningsoch
statsbidragsbestämmelser i anledning av undervisningens inställande
till följd av bränslebrist m. m. (337.)

Anmäld och slutbehandlad den 7 juni 1940, därvid utfärdades en kungörelse
(sv. f. nr 460).

29. den 7 juni, i anledning av dels Kungl. Majis proposition angående åtgärder
till skydd för prästgårdarnas byggnadskultur, dels ock i ämnet väckta
motioner. (349.)

Anmäld och slutbehandlad den 23 juli 1940, därvid utfärdades en lag och en
kungörelse (sv. f. nr 733 och 734).

30. den 13 juni, i anledning av Kungl. Majis proposition angående överskridande
av vissa poster i avlöningsstaterna för universiteten och karolinska
mediko-kirurgiska institutet m. m. (379.)

Anmäld och slutbehandlad den 21 juni 1940.

207

31. den 14 juni, i anledning av riksdagens år 1939 församlade revisorers berättelse
angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill hörande
fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1938—
30 juni 1939 m. m. (388.)

Punkten 8: Länsstyrelsernas disposition av anslagen till folkskoleväsendet. Skrivelsen
är i denna del beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

32. den 17 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående byggnader
för nomadskolorna. (395.)

Anmäld och slutbehandlad den 16 augusti 1940.

33. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under
åttonde huvudtiteln gjorda framställning angående anslag till extra utgifter.
(418.)

Anmäld och slutbehandlad den 21 juni 1940.

34. den 28 augusti, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående utgifter
å tilläggsstat I för budgetåret 1940/41, i vad propositionen avser
åttonde huvudtiteln. (14.)

Anmäld och slutbehandlad den 6 september 1940.

35. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående utgifter
å tilläggsstat I för budgetåret 1940/41, i vad propositionen avser
kapitalinvestering i statens allmänna fastighetsfond för byggnads- och
inredningsarbeten vid karolinska mediko-kirurgiska institutet. (24.)

Anmäld och slutbehandlad den 6 september 1940.

36. den 5 oktober, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
till skyddsrum vid serafimerlasarettet m. m. (37.)

Anmäld och slutbehandlad den 18 oktober 1940.

37. den 30 oktober, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ändring
i reglerna för utbetalning av statsbidrag till avlöning åt vissa kommunalt
anställda lärare m. fl. (58.)

Skrivelsen är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

38. den 19 december, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
reglering av vissa arvoden m. m. (87.)

Anmäld den 30 december 1940. I viss del är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts

prövning.

39. samma dag, i anledning av Kungl. Majis proposition angående för skilda
ändamål å drift- och kapitalbudgeten äskade anslag, hänförliga till tillläggsstat
I för budgetåret 1940/41. (100.)

Skrivelsen är beroende på Kungl. Majis prövning.

8. Jordbruksdepartementet.

Riksdagens skrivelse

1. den 6 februari 1940, i anledning av Kungl. Majis proposition angående
avlöningsförmåner till viss lärarpersonal vid lantbruks- och lantmannaskolor
under tjänstledighet för militärtjänstgöring i anledning av anbefalld
förstärkt försvarsberedskap m. m. (17.)

Anmäld den 13 februari, den 1 mars och den 21 juni 1940, varmed skrivelsen

208

slutbehandlats. Besluten den 1 mars och den 21 juni innefattade utfärdande
av två kungörelser i ämnet (sv. f. nr 131 och 649).

2. den 13 februari, i anledning av Kungl. Majlis i proposition angående utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1939/40 under nionde
huvudtiteln gjorda framställningar. (30.)

Anmäld och slutbehandlad den 23 februari 1940.

3. den 20 februari, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående avstående
i vissa fall av mark från kronoegendomar eller upplåtande av
nyttjanderätt eller servitutsrätt till sådan mark. (54.)

Anmäld och slutbehandlad den 8 mars 1940, därvid en författning utfärdades
i ämnet (sv. f. nr 133).

4. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående medgivande
för Kungl. Maj:t att i vissa fall försälja kronoegendom m. m. (55.)

Anmäld och slutbehandlad den 8 mars 1940.

5. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående bemyndigande
för Kungl. Majit att biträda ackordsuppgörelser i fråga örn kronans
fordringar för försålda kronoegendomar. (56.)

Anmäld och slutbehandlad den 8 mars 1940.

6. den 2 mars, i anledning av Kungl. Majits proposition med förslag till lag
om ändrad lydelse av 8 § 1 mom. lagen den 11 maj 1934 (nr 140) angående
köttbesiktning och slakthus. (64.)

Anmäld och slutbehandlad den 8 mars 1940, därvid en kungörelse utfärdades
i ämnet (sv. f. nr 124).

7. den 9 mars, i anledning av vissa aV Kungl. Majit i statsverkspropositionen
under nionde huvudtiteln gjorda framställningar jämte i dessa ämnen
väckta motioner. (9.)

Riksdagens beslut innebär bifall till vad jordbruksutskottet i utlåtande nr 1
föreslagit med undantag för förslaget under punkt 123. Beslut i fråga om punkterna
11 och 12 har meddelats i skrivelsen nr 169, redovisad under punkt 19 här
nedan, i fråga om punkt 75 i skrivelsen nr 200, redovisad under punkt 24 här
nedan, i fråga om punkt 104 i skrivelsen nr 238, redovisad under punkt 27 här
nedan, i fråga om punkterna 109 och 110 i skrivelsen nr 427, redovisad under
punkt 48 här nedan, i fråga om punkt 123 i skrivelsen nr 90, redovisad under
punkt 16 här nedan, i fråga örn punkterna 129—137 i skrivelsen nr 273, redovisad
under punkt 31 här nedan, samt i fråga om punkterna 235—237 i skrivelsen
nr 411, redovisad under punkt 47 här nedan. I utlåtandet härutöver behandlade
punkter hava anmälts och slutbehandlats den 17 maj 1940 med undantag
för dels punkterna nr 1, 2 och 229—232, vilka anmälts och avgjorts den 30
mars 1940, dels punkterna 40, 86, 87 och 212—217, vilka anmälts och avgjorts
den 5 april 1940, dels punkterna 17, 31—36, 64—68, 154, 191, 196—204, 206 och
211, vilka anmälts och avgjorts den 12 april 1940, dels punkterna 52, 168—177
och 218—225, vilka anmälts och avgjorts den 19 april 1940, dels punkterna
18—30, 39, 70—74, 76, 77 och 79, vilka anmälts och avgjorts den 26 april 1940,
dels punkten 94, vilken anmälts och avgjorts den 24 maj 1940, dels punkten 148,
vilken anmälts och avgjorts den 7 juni 1940, dels punkterna 42 och 43, vilka
anmälts och avgjorts den 21 juni 1940, dels ock punkterna lil, 180, 181, 186
och 228, vilka slutbehandlats senare. Sålunda ha punkterna 180, 181 och 186

209

slutbehandlats den 12 juli 1940, punkten lil den 9 augusti 1940 samt punkten
228 den 4 oktober 1940. Besluten den 17 maj och den 21 juni innefattade bland
annat utfärdande av ett flertal författningar (sv. f. nr 355, 410, 430, 675, 724
och 847—849).

8. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
till åtgärder för avhjälpande av stråfoderbrist på Öland. (78.)

Anmäld och slutbehandlad den 21 mars 1940.

9. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående befrielse
för dödsboet efter legitimerade veterinären A. A. A. Norlén från viss ersättningsskyldighet.
(81.)

Anmäld och slutbehandlad den 21 mars 1940.

10. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
av mark från vissa kronoegendomar m. m. (82.)

Punkterna 1—25 och 27 hava anmälts och slutbehandlats den 21 mars 1940.
Beträffande punkt 26 har riksdagens beslut meddelats i skrivelsen nr 91, redovisad
under punkt 17 här nedan.

11. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anvisande
av medel för uppförande av bostadsbyggnad å hemmanen Kurravaara
nr 5 och 7 i Jukkasjärvi socken. (83.)

Anmäld och slutbehandlad den 21 mars 1940.

12. den 15 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående Sveriges
deltagande i internationella skogsvårdscentralen i Berlin. (86.)

Anmäld och slutbehandlad den 5 april 1940.

13. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen beträffande
jordbruksdepartementet gjorda framställningar om anslag till
kapitalinvesteringar. (87.)

Beslut i fråga örn punkterna 11—14, 19, 23 och 24 hava meddelats i riksdagens
skrivelse nr 273, redovisad under punkt 31 här nedan, samt i fråga örn punkt
22 i skrivelsen nr 350, redovisad under punkt 39 här nedan. Övriga punkter hava
anmälts och slutbehandlats den 19 och den 26 april 1940. Sistnämnda dag utfärdades
två kungörelser (sv. f. nr 352 och 354).

14. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående disponerande
av avkastningen av statens hästavelsfond m. m. (88.)

Anmäld och slutbehandlad den. 21 mars 1940.

15. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående fortsatt
reglering av tillverkningen och avsättningen av potatismjöl. (89.)

Anmäld och slutbehandlad den 21 mars 1940, därvid bland annat utfärdades en
kungörelse i ämnet (sv. f. nr 165).

16. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under
nionde huvudtiteln gjorda framställning örn bidrag till ladugårdsförbättringar.
(90.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 mars 1940.

17. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
av stadsägorna nr 887, 888 och 891 i Västerås stad. (91.)

Anmäld och slutbehandlad den 21 mars 1940.

14 Justitieombudsmannens ömhet^berättelse till 19.'',1 års riksdag.

210

18. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ersättning
från kyrkofonden för övertalig personal vid domänverket. (112.)

Anmäld och slutbehandlad den 21 mars 1940.

19. den 20 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
till lantbruksattachéerna. (169.)

Anmäld och slutbehandlad den 26 april 1940.

20. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
till beredskapskurser i mjölkning m. m. (170.)

Anmäld och slutbehandlad den 26 april 1940.

21. samma dag, i anledning av Kungl. Maurts proposition angående stödjande
av odlingen av vissa kulturväxter m. m. (171.)

Anmäld den 24 maj och den 21 juni 1940, varmed skrivelsen slutbehandlats.
Beslutet sistnämnda dag innefattade bland annat utfärdande av kungörelse i
ämnet (sv. f. nr 605).

22. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående inköp
för statens hingstdepåers och stuteris räkning av avelshingstar av nordsvensk
ras. (172.)

Anmäld och slutbehandlad den 26 april 1940.

23. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående avlöningsförmåner
till sekreterare hos hushållningssällskap samt jordbrukson
mejerikonsulenter under tjänstledighet för militärtjänstgöring i anledning
av anbefalld förstärkt försvarsberedskap m. m. (173).

Anmäld och slutbehandlad den 17 maj 1940, därvid bland annat utfärdades en
kungörelse i ämnet (sv. f. nr 376).

24. den 26 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående det statsunderstödda
bekämpandet av tuberkulos hos nötkreatur. (200.)

Anmäld och slutbehandlad den 10 maj 1940, därvid bland annat utfärdades tre
författningar i ämnet (sv. f. nr 373—375).

25. samma dag, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående lindring
i villkoren för kraftleverans från Hjältorps ström i Fritsla socken av
Älvsborgs län. (201.)

Anmäld den 9 maj och den 9 augusti 1940, varmed skrivelsen slutbehandlats.

26. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
av mark från vissa kronoegendomar m. m. (203.)

Punkterna 1—12, 14—19 samt 21—29 hava anmälts och slutbehandlats den 10
maj 1940. Beträffande punkterna 13 och 20 hava riksdagens beslut meddelats i
skrivelsen nr 351 resp. skrivelsen nr 281, redovisade under punkt 40 resp. punkt
34 här nedan.

27. den 7 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
till fraktlindring för kalk. (238.)

Anmäld och slutbehandlad den 7 juni 1940.

28. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
å tilläggsstat II till prisreglerande åtgärder på jordbrukets område. (239.)

Anmäld den 10 maj och den 14 juni 1940, varmed skrivelsen slutbehandlats.

211

29. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
å tilläggsstat II till viss lagring av jordbruksprodukter m. m. (240.)

Anmäld den 10 och den 31 maj 1940, varmed skrivelsen slutbehandlats.

30. den 18 maj, i anledning av väckta motioner angående lån till silosanläggningar
för beredande av ensilagefoder. (251.)

Anmäld den 24 maj 1940, därvid uppdrogs åt statens livsmedelskommission att
verkställa utredning rörande ifrågavarande spörsmål. Sedan kommissionen den
24 juli 1940 avgivit förslag i ämnet, har ärendet ånyo anmälts den 1 augusti
1940 (prop. nr 1, bil. 7, p. 2). Ärendet är slutbehandlat.

31. den 24 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
till egnahemsverksamheten för budgetåret 1940/41, m. m. (273.)

Anmäld och slutbehandlad den 7 juni 1940, därvid bland annat utfärdades författningar
i ämnet (sv. f. nr 589—593, 595 och 596).

32. samma dag, i anledning av väckta motioner om tillsättande av en kommission
för det norrländska näringslivets förkovran. (279.)

Anmäld den 16 augusti 1940, därvid Kungl. Majit förordnade en utredningsman
att, enligt chefens för jordbruksdepartementet närmare bestämmande, verkställa
förberedande undersökning i ämnet. Denna har ännu ej slutförts.

33. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ändrade
grunder för ersättning till veterinärer, som deltaga i bekämpandet av
epizootier m. m. (280.)

Anmäld och slutbehandlad den 31 maj 1940, därvid utfärdades en kungörelse
i ämnet (sv. f. nr 429).

34. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
av Trönninge nr 13 i Hallands län. (281.)

Anmäld och slutbehandlad den 7 juni 1940.

35. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag å
tilläggsstat II till åtgärder för förhindrande av skogsbrand. (282.)

Anmäld den 31 maj och den 12 juli 1940, varmed skrivelsen slutbehandlats.

36. den 25 maj, i anledning av Kungl. Majits proposition angående ersättning
till följd av olycksfall, som drabbat elev vid veterinärhögskolan.
(272.)

Anmäld och slutbehandlad den 7 juni 1940.

37. den 28 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag å
tilläggsstat II till understöd åt fiskare jämte i ämnet väckt motion. (300.)

Anmäld den 7 och den 19 juni 1940, varmed skrivelsen slutbehandlats.

38. den 7 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
angående ändrad lydelse av 12 § lagen den 2 juni 1933 (nr 269) örn ägofred
m. m., såvitt angår lagförslaget. (338.)

Anmäld och slutbehandlad den 14 juni 1940, därvid utfärdades lag i ämnet
(sv. f. nr 598).

39. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
angående ändrad lydelse av 12 § lagen den 2 juni 1933 (nr 269) örn ägofred
m. m., såvitt propositionen hänvisas till jordbruksutskottet. (350.)

Anmäld och slutbehandlad den 14 juni 1940, därvid bland annat utfärdades
författningar i ämnet (sv. f. nr 599 och 600).

212

40. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
av Mellanängen nr 1 och Österängen nr 2 i Jönköpings län, (351.)

Anmäld och slutbehandlad den 9 augusti 1940.

41. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående uppskov
med amorteringar å lån från fiskerilånefonden. (352.)

Anmäld och slutbehandlad den 14 juni 1940, därvid utfärdades en kungörelse
i ämnet (sv. f. nr 510).

42. samma dag, i anledning av väckta motioner angående befolkningens å
norra Öland rätt till utsyning av husbehovsvirke från Böda kronopark.
(353.)

Anmäld och slutbehandlad den 26 juli 1940.

43. samma dag, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående räntan
å ogulden köpeskilling för viss kronoegendom samt om betalningsanstånd
för köpare av sådan egendom. (354.)

Anmäld den 14 juni och den 9 augusti 1940, varmed skrivelsen slutbehandlats.
Beslutet den 14 juni innefattade bland annat utfärdande av en kungörelse i
ämnet (sv. f. nr 571).

44. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående åtgärder
för lagring av brännoljor för jordbrukets behov. (355.)

Anmäld och slutbehandlad den 14 juni 1940.

45. den 8 juni, angående vattenförsörjningen för vissa bebyggelseområden på
landsbygden. (359.)

Anmäld den 11 oktober 1940, därvid uppdrogs åt egnahemsstyrelsen att efter
samråd med styrelsen för statens institut för folkhälsan verkställa utredning i
ämnet. Denna avvaktas.

46. den 13 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts i proposition angående reglering
av förskottsstaten för försvarsväsendet m. m. beträffande jordbruksdepartementet
gjorda framställning om anslag till statens hingstdepåer
och stuteri. (410.)

Anmäld och slutbehandlad den 21 juni 1940.

47. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under
nionde huvudtiteln gjorda framställningar angående anslag till extra utgifter,
dyrtidstillägg och barntillägg för budgetåret 1940/41. (411.)

Anmäld och slutbehandlad den 21 juni 1940.

48. den 15 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående prisreglerande
åtgärder på jordbrukets område m. m. (427.)

Anmäld den 21 juni, den 9 och den 23 augusti 1940, varmed skrivelsen slutbehandlats.
Beslutet den 21 juni innefattade bland annat utfärdande av författningar
i ämnet (sv. f. nr 618—632 och 635).

49. den 24 augusti, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning om viss tillämpning i fråga om älgkött av lagen den 11 maj 1934
(nr 140) angående köttbesiktning och slakthus, m. m. (5.)

Anmäld och slutbehandlad den 31 augusti 1940, därvid utfärdades två författningar
i ämnet (sv. f. nr 796 och 797).

213

50. den 28 augusti, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående utgifter
å tilläggsstat I för budgetåret 1940/41, i vad propositionen avser
vissa anslag under nionde huvudtiteln. (15.)

Anmäld och slutbehandlad den 31 augusti 1940, därvid bland annat utfärdades
två kungörelser i ämnet (sv. f. nr 815 och 816).

51. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts förslag angående anslag till
bidrag till anskaffande av gasgeneratorer för jordbrukstraktorer. (22.)

Anmäld och slutbehandlad den 4 oktober 1940.

52. den 5 oktober, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ytterligare
statsbidrag för utredning rörande reglering av Övre och Nedre
Olandsån i Uppsala och Stockholms län. (33.)

Anmäld den 11 oktober och den 1 november 1940, varmed skrivelsen slutbehandlats.

53. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
till lånefonden för inköp av gasgeneratorer för motordrift. (34.)

Anmäld och slutbehandlad den 11 oktober 1940, därvid bland annat utfärdades
en kungörelse i ämnet (sv. f. nr 865).

54. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anvisande
av medel till spannmålskreditfonden. (35.)

Anmäld och slutbehandlad den 11 oktober 1940.

55. den 9 oktober, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa
åtgärder för bekämpandet av tuberkulos hos nötkreatur. (42.)

Anmäld och slutbehandlad den 11 oktober 1940, därvid bland annat utfärdades
kungörelse i ämnet (sv. f. nr 868).

56. den 19 oktober, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
till vissa hjälpåtgärder jämte i ämnet väckta motioner. (43.)

Anmäld och slutbehandlad den 25 oktober 1940, därvid bland annat utfärdades
kungörelse i ämnet (sv. f. nr 898).

57. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
av ett område av kronoegendomen Hjära nr 1 i Malmöhus län. (44.)

Anmäld och slutbehandlad den 25 oktober 1940.

58. den 23 oktober, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anvisande
av medel för uppförande av en mejerianläggning å Ljusnedals
bruksegendom. (46.)

Anmäld den 25 oktober 1940, därvid länsstyrelsen i Jämtlands län anbefalldes
att inkomma med förslag till bestämmelser angående användningen av ifrågavarande
medel. Detta avvaktas.

59. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anvisande
av medel till åtgärder för ökad användning av inhemskt motorbränsle.
(47.)

Anmäld och slutbehandlad den 25 oktober 1940.

60. den 13 november, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
anslag till befrämjande av landsbygdens elektrifiering. (64.)

Anmäld och slutbehandlad den 15 november 1940.

214

61. den 20 november, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
anvisande av medel till stödjande av linodlingen m. m. (67.)

Anmäld och slutbehandlad den 22 november 1940, därvid bland annat utfärdades
en kungörelse i ämnet (sv. f. nr 952).

62. den 17 december, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
bidrag till uppförande av brandtorn m. m. (82.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 december 1940.

63. den 19 december, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
reglering av vissa arvoden m. m. (87.)

Skrivelsen, som från finansdepartementet överlämnats för handläggning i vad
på jordbruksdepartementet ankommer, är anmäld och slutbehandlad den 30 december
1940.

64. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
av mark från vissa kronoegendomar m. m. (89.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 december 1940.

65. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående statens
tecknande av aktier i Aktiebolaget Träkolsbriketter. (93.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

66. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående för skilda
ändamål å drift- och kapitalbudgeten äskade anslag, hänförliga till tillläggsstat
I för budgetåret 1940/41. (100.)

Se ovan under 63.

9. Handelsdepartementet.

Riksdagens skrivelse

1. den 14 februari 1940, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till lag angående ändrad lydelse av 48 och 149 §§ lagen den 25
maj 1917 (nr 257) om försäkringsrörelse. (40.)

Anmäld och slutbehandlad den 23 februari 1940, varvid lag i ämnet utfärdades

(sv. f. nr 82).

2. den 17 februari, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1939/40, i vad propositionen
avser tionde huvudtiteln. (33.)

Anmäld och slutbehandlad den 1 mars 1940.

3. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i propositionen angående utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1939/40 gjorda framställning
om anslag till kapitalinvestering i fonden för förlag till statsverket
till anläggningar för oljelagring ovan jord. (35.)

Anmäld och slutbehandlad den 1 mars 1940.

4. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under
tionde huvudtiteln gjorda framställning örn anslag till säkerhetsanstalter
för sjöfarten. (37.)

Anmäld och slutbehandlad den 1 mars 1940.

215

5. samma dag, i anledning av i statsverkspropositionen gjord framställning
om anslag till kapitalinvestering i statens allmänna fastighetsfond till
säkerhetsanstalter för sjöfarten. (38.)

Anmäld och slutbehandlad den 1 mars 1940.

6. den 20 februari, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning om fortsatt giltighet av förordningen den 17 juni 1932 (nr 245)
angående rätt för Konungen att åsätta särskild tullavgift. (47.)

Anmäld och slutbehandlad den 8 mars 1940, varvid förordning i ämnet utfärdades
(sv. f. nr 122).

7. den 2 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
av lägenheten Sporrmossen å Grängesbergs gruvallmänning. (65.)

Anmäld och slutbehandlad den 21 mars 1940.

8. den 9 mars, angående regleringen för budgetåret 1940/41 av utgifterna
under riksstatens tolfte huvudtitel innefattande anslagen till pensionsväsendet,
utom i vad angår anslaget till allmänna indragningsstaten. (12.)

Anmäld och slutbehandlad den 17 maj 1940.

9. samma dag, i anledning av i statsverkspropositionen gjorda framställningar
örn anslag under handelsdepartementet till kapitalinvesteringar i fonden
för förlag till statsverket. (74.)

Anmäld och slutbehandlad den 21 mars 1940.

10. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående upplåtelse
av rätt till bearbetande av icke inmutningsbara mineralfyndigheter
å kronojord. (75.)

Anmäld och slutbehandlad den 21 mars 1940.

11. den 13 mars, i anledning av de i statsverkspropositionen gjorda framställningarna
rörande utgifterna för budgetåret 1940/41 under riksstatens
tionde huvudtitel, innefattande anslagen till handelsdepartementet. (10.)

Anmäld och slutbehandlad beträffande punkterna 24 och 80 den 26 juni, beträffande
punkten 25 den 12 september och beträffande övriga i skrivelsen upptagna
punkter den 30 mars 1940.

12. den 15 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
till statens skeppsprovningsanstalt. (109.)

Anmäld och slutbehandlad den 5 april 1940.

13. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående upplåtelse
av kronan tillkommande rätt till inmutat område. (110.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 mars 1940.

14. den 12 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag angående fortsatt giltighet av lagen den 16 februari 1934 (nr 19) örn
fullgörande i vissa fall av betalningsskyldighet i förhållande till utlandet
m. m. (135.)

Anmäld och slutbehandlad den 19 april 1940, varvid lag i ämnet utfärdades
(sv. f. nr 234).

15. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående bemyndigande
att förordna om uttagande av viss tilläggstull å druv- och stärkelsesocker
m. m. (137.)

Skrivelsen har överlämnats till finansdepartementet för handläggning.

216

16. den 23 april, i anledning av Kungl. Maj ds proposition angående ytterligare
anslag till säkerhetsanstalter för sjöfarten. (164.)

Anmäld och slutbehandlad den 3 maj 1940.

17. den 24 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anvisande
å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1939/40 av anslag till
anordnande av skyddsrum vid vissa lots- och fyrplatser. (178.)

Anmäld och slutbehandlad den 3 maj 1940.

18. den 26 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
viss ändring i gällande tulltaxa m. m. (195.)

Skrivelsen har överlämnats till finansdepartementet för handläggning.

19. den 1 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ytterligare
anslag till anläggningar för oljelagring. (325.)

Anmäld och slutbehandlad den 14 juni 1940.

20. den 5 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
till främjande och nyttiggörande av vissa uppfinningar m. m. (327.)

Anmäld och slutbehandlad den 14 juni 1940.

21. den 7 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag örn
ändrad lydelse av 9 § förordningen den 16 maj 1884 (nr 25) angående
patent. (346.)

Anmäld och slutbehandlad den 14 juni 1940, varvid lag i ämnet utfärdades
(sv. f. nr 477).

22. den 11 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
med vissa bestämmelser örn inländsk försäkringsrörelse vid krig m. m.
och lag med vissa bestämmelser örn utländsk försäkringsrörelse här i riket
vid krig m. m. (366.)

Anmäld och slutbehandlad den 21 juni 1940, varvid lagar i vederbörande ämnen
utfärdades (sv. f. nr 541 och 542).

23. den 13 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med hemställan örn
riksdagens samtycke till utfärdande av visst förordnande. (377.)

Anmäld och slutbehandlad den 21 juni 1940, varvid kungörelse i ämnet utfärdades
(sv. f. nr 543).

24. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
till anordnande av vissa farleder. (378.)

Anmäld och slutbehandlad den 21 juni 1940.

25. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
till förberedande arbeten å vissa staten tillhöriga torvmossar. (409.)

Anmäld och slutbehandlad den 21 juni 1940.

26. den 14 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
om krigsskadeersättning. (384.)

Anmäld och slutbehandlad den 21 juni 1940, varvid lag i ämnet utfärdades
(sv. f. nr 540).

27. den 17 juni, i anledning av Kungl. Maj ds i statsverkspropositionen under
tionde huvudtiteln gjorda framställning om anslag till avlöningar vid
fartygsinspektionen. (393.)

Anmäld och slutbehandlad den 21 juni 1940.

217

28. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående lån för
uppförande av en anläggning för tillverkning av strängbetong. (394.)

Anmäld och slutbehandlad den 21 juni 1940.

29. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under
tionde huvudtiteln gjorda framställning angående anslag till extra utgifter.
(419.)

Anmäld och slutbehandlad den 21 juni 1940.

30. den 28 augusti, i anledning av Kungl. Majlis proposition angående utgifter
å tilläggsstat I för budgetåret 1940/41, i vad propositionen avser
tionde huvudtiteln. (16.)

Anmäld och slutbehandlad den 12 september 1940.

31. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående utgifter
å tilläggsstat I för budgetåret 1940/41, i vad propositionen avser kapitalinvestering
i statens utlåningsfonder. (17.)

Anmäld och slutbehandlad den 12 september 1940.

32. den 28 september, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag med vissa bestämmelser om livförsäkring m. m. vid krig. (30.)

Anmäld och slutbehandlad den 4 oktober 1940, varvid lag i ämnet utfärdades
(sv. f. nr 851).

33. den 5 oktober, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ändring
i grunderna för utlämnande av torvlån från industrilånefonden. (36.)

Anmäld och slutbehandlad den 11 oktober 1940, varvid kungörelse i ämnet utfärdades
(sv. f. nr 866).

34. den 27 november, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag angående ändring i vissa delar av lagen den 21 juni 1940 (nr 540)
örn ^^skadeersättning. (72.)

Anmäld och slutbehandlad den 6 december 1940, varvid lag i ämnet utfärdades
(sv. f. nr 980).

35. den 17 december, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition om anslag till
skifferoljeverk. (81.)

Anmäld och slutbehandlad den 20 december 1940.

36. den 19 december, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
inrättande av en lånefond för anskaffande av gasgeneratorer för vissa
fartyg. (94.)

Anmäld och slutbehandlad den 20 december 1940, varvid kungörelse i ämnet
utfärdades (sv. f. nr 1018).

37. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslagtill
torvberedning å vissa staten tillhöriga mossar. (86.)

Anmäld och slutbehandlad den 20 december 1940.

38. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
till anläggningar för utnyttjande av vissa staten tillhöriga mineralfyndigheter
m. m. (96.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 december 1940.

218

39. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående för skilda
ändamål å drift- och kapitalbudgeten äskade anslag, hänförliga till tillläggsstat
I för budgetåret 1940/41. (100.)

Anmäld och slutbehandlad, i vad på handelsdepartementets föredragning ankommer,
den 30 december 1940.

10. Folkhushållningsdepartementet.

Riksdagens skrivelse

1. den 10 februari 1940, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till lag med vissa bestämmelser om fraktfart med svenska fartyg,
m. m. (18.)

Anmäld och slutbehandlad den 21 mars 1940, varvid lag i ämnet ävensom kungörelse
med förordnande jämlikt 1 § ifrågavarande lag utfärdades (sv. f. nr 176
och 177).

2. den 17 februari, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1939/40, i vad propositionen
avser huvudtiteln för folkhushållningsdepartementet. (45.)

Anmäld och slutbehandlad den 23 februari 1940.

3. den 29 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag angående fortsatt giltighet av allmänna förfogandelagen den 22 juni
1939 (nr 293). (118.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 mars 1940, varvid lag i ämnet utfärdades
(sv. f. nr 168).

4. den 10 april, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om skyldighet att avverka ved till avsalu, m. m., dels ock i ämnet
väckta motioner, såvitt propositionen och motionerna hänvisats till lagutskott.
(131.)

Anmäld och slutbehandlad den 12 april 1940, varvid lag i ämnet utfärdades
(sv. f. nr 199).

5. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition nr 171, i vad densamma
avser förslag till lag med visst tillägg till lagen den 28 september
1928 (nr 377) om skogsaccis. (133.)

Anmäld och slutbehandlad den 12 april 1940, varvid lag i ämnet utfärdades
(sv. f. nr 200).

6. den 17 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition nr 189 angående
reglering av sockernäringen i riket, såvitt propositionen hänvisats till
bevillningsutskottet. (159.)

Anmäld och slutbehandlad den 19 april 1940, varvid förordning i ämnet utfärdades
(sv. f. nr 276).

7. den 23 april, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställningar rörande utgifterna för budgetåret 1940/41 under riksstatens
elfte huvudtitel, innefattande anslagen till folkhushållningsdepartementet.
(11.)

Anmäld och slutbehandlad den 10 maj 1940.

219

8. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts framställning angående anslag
till statens sockernämnd. (177.)

Anmäld och slutbehandlad den 10 maj 1940.

9. den 13 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag om skyldighet att bortföra varuförråd, m. m. (382.)

Anmäld och slutbehandlad den 21 juni 1940, varvid två lagar och en kungörelse
i ämnet utfärdades (sv. f. nr 645—647).

10. den 14 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
å tilläggsstat II för budgetåret 1939/40 till vissa vedeldningsprov m. m.
(380.)

Anmäld och slutbehandlad den 21 juni 1940.

11. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
till statlig lagerhållning m. m. (389.)

Anmäld och slutbehandlad den 21 juni 1940.

12. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition, angående anslag till
åtgärder för befrämjande av gengasdrift. (391.)

Anmäld och slutbehandlad den 14 juni 1940.

13. den 17 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
till ytterligare medel för kontroll och undersökning av gasgeneratoraggregat.
(396.)

Anmäld och slutbehandlad den 21 juni 1940.

14. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under
elfte huvudtiteln gjorda framställning angående anslag till extra utgifter.
(420.)

Anmäld och slutbehandlad den 21 juni 1940.

15. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
till anordnande av lastnings- och lossningsanläggningar för sockerbetor
m. m. (430.)

Anmäld och slutbehandlad den 21 juni 1940, varvid kungörelse i ämnet utfärdades
(sv. f. nr 547).

16. den 18 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
till statliga åtgärder för tryggande av vedproduktionen m. m. jämte i
ämnet väckta motioner. (397.)

Anmäld och slutbehandlad den 28 juni 1940.

17. den 21 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts framställning angående anslag
å tilläggsstat II för budgetåret 1939/40 till inköp av gengasaggregat.
(440.)

Anmäld och slutbehandlad den 28 juni 1940.

18. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
till allmänna utgifter för pris- och handelsreglerande åtgärder å tilläggsstat
II för budgetåret 1939/40. (441.)

Anmäld och slutbehandlad den 28 juni 1940.

19. den 28 augusti, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående utgifter
å tilläggsstat I för budgetåret 1940/41, i vad propositionen avser
vissa kapitalinvesteringar i fonden för förlag till statsverket. (25.)

Anmäld och slutbehandlad den 6 september 1940.

220

20. den 20 november, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 10 mars 1939 (nr 68)
örn statlig krigsförsäkring m. m. (71.)

Anmäld och slutbehandlad den 22 november 1940, varvid utfärdades lag i ämnet
samt kungörelse med förordnande jämlikt 1 § lagen om statlig krigsförsäkring
i dess sålunda ändrade lydelse (sv. f. nr 942 och 943).

21. den 19 december, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående
anslag till förlagskapital för inköp av förnödenheter m. m. (85.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 december 1940.

22. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till
förmalningsersättningar. (90.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 december 1940.

23. samma dag, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående anslag
till ytterligare förlagskapital för Svenska gengasaktiebolaget. (98.)

Anmäld och slutbehandlad den 20 december 1940.

24. samma dag, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående reglering
av vedproduktionen. (99.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 december 1940, varvid kungörelse i ämnet
utfärdades (sv. f. nr 1062).

25. samma dag, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående för skilda
ändamål å drift- och kapitalbudgeten äskade anslag, hänförliga till tillläggsstat
I för budgetåret 1940/41. (100.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 december 1940 i vad på folkhushållningsdepartementets
föredragning ankommer.

26. samma dag, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående ersättning
till importörer och exportörer för vissa krigsförluster. (101.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 december 1940.

221

Bilaga III.

Särskild förteckning

över sådana i förteckningen under bilaga II här ovan upptagna
ärenden, som vid utgången av år 1940 ännu voro i sin helhet
eller till någon del på Kungl. Majis provning beroende.

(Det för varje ärende inom parentes utsatta siffertalet utvisar riksdagsskrivelsens nummer
enligt hillänget till riksdagens protokoll.)

1. Justitiedepartementet.

Riksdagens skrivelse

25. den 15 maj 1940, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om ändrad lydelse av 8 kap. samt 9 kap. 7 § och 10 kap. 14 §
strafflagen m. m. (248.)

27. den 24 maj, i anledning av väckt motion örn lagstiftning angående servitutsrättens
förhållande till stadsplanelagstiftningen. (269.)

29. den 29 maj, i anledning av väckta motioner angående det ekonomiska
mellanhavandet mellan stad, som förenas med domsaga, och domsagans
tingshusbyggnadsskyldiga. (317.)

32. den 7 juni, i anledning av väckta motioner angående tiden för ikraftträdandet
av 1939 års lagstiftning om villkorlig dom m. m. (347.)

41. den 13 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med
förslag till ändrad lydelse av § 86 regeringsformen och § 38 riksdagsordningen
samt till införande i tryckfrihetsförordningen av en ny paragraf,
betecknad såsom § 6, m. m. (422.)

42. den 14 juni, i anledning av riksdagens år 1939 församlade revisorers berättelse
angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill hörande
fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1938—30 juni
1939 m. m. (388.)

2. Försvarsdepartementet.

Riksdagens skrivelse

10. den 9 mars 1940, i anledning av i statsverkspropositionen gjorda framställningar
om anslag under försvarsdepartementet till kapitalinvesteringar i
försvarsväsendets fastighetsfond. (72.)

16. den 6 april, i anledning av Kungl. Majds proposition angående viss omläggning
av systemet för de värnpliktigas rullföring och redovisning m. m.
(128.)

222

41. den 4 juni, i anledning av väckt motion om avdrag enligt civila avlöningsreglementet
vid tjänstledighet för fullgörande av tjänstgöring såsom medlem
av landstormskvinnoförening. (335.)

44. den 7 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående avyttrande
av vissa kronan tillhörande markområden jämte en i ämnet väckt motion.
(323.)

53. den 28 augusti, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående utgifter
å tilläggsstat I för budgetåret 1940/41, i vad propositionen avser anslag
till försvarsväsendets verkstadsnämnd. (21.)

68. den 19 december, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa
byggnadsarbeten vid försvarsväsendet. (97.)

3. Socialdepartementet.

Riksdagens skrivelse

20. den 16 april 1940, i anledning av väckta motioner om ändrad ordning beträffande
tillsynen över statens sinnesslövård. (153.)

52. den 8 juni, angående åtgärder mot nedskräpande eller vandalisering och
förstöring av mark eller vatten inom bebyggda områden eller i dessas
närhet. (358.)

53. den 12 juni, i anledning av väckta motioner om inbegripande av skrivoch
telegrafistkramp under lagen om försäkring för vissa yrkessjukdomar.
(360.)

55. samma dag, angående skyndsamma åtgärder i syfte att underlätta för vanföra
personer att vinna arbetsanställning. (386.)

56. samma dag, angående utredning örn de praktiska åtgärder, som äro ägnade
att tillgodoföra samhället och det produktiva livet de partiellt arbetsföras
arbetskraft. (387.)

63. den 18 juni, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition angående omorganisation
av landsfiskals- och stadsfiskalsbefattningarna m. m., dels
ock i ämnet väckta motioner. (438.)

4. Kommunikationsdepartementet.

Riksdagens skrivelse

41. den 8 juni 1940, i anledning av Kungl. Maj:ts framställning om anslag
till statens biltrafiknämnd. (345.)

5. Finansdepartementet.

Riksdagens skrivelse

28. den 23 april 1940, i anledning av väckta motioner om utredning rörande
höjd pensionsålder för statsanställda m. fl. (158.)

223

30. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
stat för statens allmänna fastighetsfond för budgetåret 1940/41 m. m.
(179.)

49. den 24 maj, angående anvisande av de i regeringsformens 63 § föreskrivna
kreditivsummor. (260.)

61. den 28 maj, i anledning av väckta motioner angående slopande av markegångssättningen.
(287.)

62. samma dag, i anledning av väckta motioner om utökning av arbetstiden
för befattningshavare i statens tjänst. (293.)

72. den 5 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående avlöningsoch
statsbidragsbestämmelser i anledning av undervisningens inställande
till följd av bränslebrist m. m. (337.)

82. den 13 juni, i anledning av väckta motioner örn ändrade bestämmelser
rörande avdrag för förlust vid beräkning av skattepliktig inkomst av fastighet,
rörelse och tillfällig förvärvsverksamhet. (403.)

83. samma dag, i anledning av väckta motioner örn sådan ändring av skattebetalningssystemet
att skatterna komma att betalas samma år som inkomsten
intjänats m. m. (404.)

88. den 14 juni, i anledning av riksdagens år 1939 församlade revisorers berättelse
angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1938—
30 juni 1939 m. m. (388.)

96. den 18 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa av
krisläget föranledda lönespörsmål jämte i ämnet väckta motioner. (437.)

98. den 21 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående förlängd
giltighet för den allmänna beredskapsstaten för budgetåret 1939/40. (435.)

102. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts förslag om anslag till avskrivning
av nya kapitalinvesteringar å tilläggsstat II för budgetåret 1939/40.
(449.)

116. den 30 oktober, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående uppställningen
av avlöningsstaterna för allmänna civilförvaltningens myndigheter.
(55.)

121. den 11 december, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till förordning örn allmän omsättningsskatt. (79.)

122. den 18 december, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition rörande bemyndigande
för Kungl. Majit att i vissa fall medgiva eftergift beträffande
krigskonjunkturskatt m. m. (103.)

125. den 19 december, i anledning av Kungl. Majits proposition angående kristillägg
åt vissa befattningshavare i statens tjänst m. fl. (91.)

224

6. Ecklesiastikdepartementet.

Riksdagens skrivelse

23. den 28 maj 1940, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
ersättning åt sakkunniga i akademiska befordringsärenden. (298.)

37. den 30 oktober, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående ändring
i reglerna för utbetalning av statsbidrag till avlöning åt vissa kommunalt
anställda lärare m. fl. (58.)

38. den 19 december, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
reglering av vissa arvoden m. m. (87.)

7. Jordbruksdepartementet.

Riksdagens skrivelse

32. den 24 maj 1940, i anledning av väckta motioner om tillsättande av en
kommission för det norrländska näringslivets förkovran. (279.)

45. den 8 juni, angående vattenförsörjningen för vissa bebyggelseområden på
landsbygden. (359.)

58. den 23 oktober, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anvisande
av medel för uppförande av en mejerianläggning å Ljusnedals
bruksegendom. (46.)

65. den 19 december, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
statens tecknande av aktier i Aktiebolaget Träkolsbriketter. (93.)

225

Bilaga IV.

Förteckning

„ över ärenden, som hos Kungl. Maji anhängig gjorts genom
skrivelser från riksdagen före år 1940 men vid samma års
början varit i sin helhet eller till någon del oavgjorda,
jämte uppgift örn den behandling, dessa ärenden
undergått under år 1940.

(Det för varje ärende inom parentes utsatta siffertalet utvisar riksdagsskrivelsens nummer
enligt hillänget till riksdagens protokoll.)

1. Justitiedepartementet.

Riksdagens skrivelse

1. den 11 juni 1917, angående utredning om indragning till statsverket av
allmänna åklagare och beslagare tillkommande andelar i böter och beslagtagen
egendom m. m. (286.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1937 sid. 274, 1938
sid. 280 och 1940 sid. 301. I proposition till 1940 års lagtima riksdag (nr 219)
har Kungl. Majit förelagt riksdagen förslag angående omorganisation av landsfiskals-
och stadsfiskalsbefattningarna m. m., avsedd att träda i tillämpning vid
den framtida tidpunkt, som kan bliva bestämd därför. Riksdagen har genom
skrivelse den 18 juni 1940 (nr 438) förklarat sig i huvudsak godkänna de föreslagna
grunderna för ifrågavarande omorganisation. (Jfr punkt 63 under socialdepartementet
i bilaga II.) I den män ärendet icke slutbehandlats är det beroende
på Kungl. Majits prövning. (Jfr ärendena under punkterna 12 och 39 här
nedan.)

2. den 23 maj 1924, i anledning av väckta motioner om skrivelse till Kungl.
Majit med begäran om förslag till bestämmelser rörande fastighetsfideikommissens
upphävande eller fideikommissjordens tillgodogörande för
egnahemsbildningen. (201.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1937 sid. 274 och
1940 sid. 301. Ärendet är föremål för fortsatt beredning inom justitiedepartementet.

3. den 19 april 1929, i anledning av dels Kungl. Majits proposition med förslag
till lag örn trafikförsäkring å motorfordon m. m., dels ock i ämnet
väckta motioner. (94.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1937 sid. 275, 1938
sid. 281, 1939 sid. 279 och 1940 sid. 302. I den mån ärendet icke slutbehandlats
är det beroende på Kungl. Majits prövning. (Jfr ärendet under punkten 19.)

15 — Justitieombudsmannens ämbetsbcrättelse till 1941 års riksdag.

226

4. den 13 maj 1930, rörande vissa ändringar i förordningen den 29 november
1867 angående forntida minnesmärkens fredande och bevarande. (187.)

Ärendet, som den 29 augusti 1939 överlämnats från ecklesiastikdepartementet,
är beroende på Kungl. Maj :ts^ prövning. (Jfr punkt 2 under ecklesiastikdepartementet
i bilaga IV.)

5. den 2 juni 1930, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om kommunalstyrelse på landet m. m. ävensom i ämnet väckta
motioner. (330.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1936 sid. 335 och

1939 sid. 280. Såvitt angår frågan örn ändring av bestämmelserna om skadeståndsansvar
för kommunala förtroendemän är ärendet fortfarande beroende på
Kungl. Maj:ts prövning.

6. den 11 mars 1931, i anledning av väckt motion örn beredande åt omnibustrafiken
av visst straffrättsligt skydd mot uppsåtlig skadegörelse
m. m. (53.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

7. den 20 maj 1931, i anledning av väckt motion angående införande av ett
dagordningsinstitut i vår författning. (246.)

Angående tidigare vidtagen åtgärd, se ämbetsberättelsen 1938 sid. 281. Ärendet
är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

8. den 8 mars 1932, i anledning av väckta motioner örn avskaffande av krigsdomstolarna
och strafflagen för krigsmakten. (68.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1937 sid. 276, 1939
sid. 280 och 1940 sid. 802. Straflfrättskommittén har den 30 september 1940 avgivit
betänkande med förslag till ändring av strafflagen för krigsmakten, i vad
den berör förmögenhetsbrotten (st. oflf. utr. 1940:25). Sedan infordrade utlåtanden
häröver inkommit, är ärendet i denna del beroende på Kungl. Maj:ts
prövning. Det utredningsarbete angående revision av strafflagen för krigsmakten,
som sedan år 1936 omhänderhafts av särskilt tillkallad sakkunnig, vilar
tillsvidare.

9. den 12 maj 1932, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag örn uppläggande av nya fastighetsböcker för landet m. m.,
dels ock i ämnet väckta motioner. (206.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1937 sid. 276. Ärendet
är, i de delar det icke tidigare slutbehandlats, beroende på Kungl. Maj:ts
prövning.

10. samma dag, i anledning av väckt motion angående upphävande av den
s. k. lösöreköpsförordningen m. m. (209.)

Ärendet är föremål för utredning inom justitiedepartementet.

11. den 11 juni 1932, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag med särskilda bestämmelser om delning av jord å landet inom
vissa delar av Kopparbergs län m. m. (348.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1939 sid. 281 och

1940 sid. 303. Den utredning, som uppdragits åt de jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande
den 9 juni 1939 tillkallade sakkunniga för revision av fastighetsbildningsväsendet
å landet m. m., pågår. (Jfr ärendet under punkten 46.)

227

12. den 13 april 1934, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition nied förslag
till lag om mått och vikt. (159.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1937 sid. 278 och
1940 sid. 303. Ärendet är, i de delar det icke tidigare slutbehandlats, beroende
på Kungl. Majits prövning. (Jfr ärendena under punkterna 1 och 39.)

13. den 20 april 1934, i anledning av Kungl. Majits proposition med förslag
till lag om ändrad lydelse av 22 kap. 5 och 21 §§ strafflagen. (195.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1938 sid. 332 och

1939 sid. 282. Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

14. den 8 maj 1934, i anledning av dels Kungl. Majits proposition med förslag
till lag om sterilisering av vissa sinnessjuka, sinnesslöa eller andra
som lida av rubbad själsverksamhet, dels ock en i ämnet väckt motion.
(228.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1937 sid. 279, 1938
sid. 283 och 1940 sid. 303. Sedan lagrådet den 29 november 1940 avgivit utlåtande
över upprättat förslag till lag om sterilisering, har Kungl. Majit den 13 december

1940 beslutat avlåta proposition till riksdagen i ämnet.

15. den 4 mars 1935, i anledning av väckta motioner angående djurplågeri.
(61.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1938 sid. 284 och
1939 sid. 282. Ärendet är föremål för fortsatt utredning inom justitiedepartementet.

16. den 11 mars 1935, i anledning av väckt motion örn ändrad lagstiftning
angående rätt att draga vissa ledningar över annans mark. (71.)

Ärendet är föremål för utredning inom justitiedepartementet.

17. den 15 mars 1935, i anledning av väckta motioner örn lagstiftning rörande
fiskets skyddande mot förorening av vattnet i vattendragen. (89.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1937 sid. 279, 1938
sid. 284 och 1940 sid. 304. Efter det infordrade utlåtanden avgivits över det
av sakkunniga avgivna betänkandet angående åtgärder till motverkande av
vattenförorening m. m. (st. off. utr. 1939:40), har Kungl. Majit genom remiss
den 22 november 1940 underställt upprättat lagförslag i ämnet lagrådets granskning.

18. den 5 april 1935, i anledning av väckta motioner angående beredande av
skydd för pensionsfonder inom enskilda företag m. m. (141.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1937 sid. 279,
1938 sid. 284, 1939 sid. 282 och 1940 sid. 304. Ärendet är beroende på Kungl.
Majits prövning.

19. den 9 april 1935, i anledning av väckta motioner om vägfred m. m. (158.)
Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1938 sid. 284, 1939
sid. 282 och 1940 sid. 304. I den mån ärendet icke slutbehandlats är det beroende
på Kungl. Majits prövning. (Jfr ärendet under punkten 3.)

20. den 5 juni 1935, i anledning av Kungl. Majits proposition nr 31 med förslag
till lag örn vissa ekonomiska stridsåtgärder. (287.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder i fråga om den i skrivelsen begärda utredningen
angående möjligheterna att tillskapa en rättsordning, som bereder arbe -

228

tare vid byggnadsföretag ökat skydd för lönefordringar, se ämbetsberättelserna

1938 sid. 285 och 1939 sid. 282. Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.
(Jfr ärendet under punkten 43.)

21. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition nr 33 med förslag
till lag om ändrad lydelse av 11 kap. 8 § strafflagen. (289.)

Angående tidigare vidtagen åtgärd, se ämbetsberättelsen 1937 sid. 280. Frågan
örn i skrivelsen begärd utredning angående lagstiftning örn ökat skydd för
ämbets- och tjänstemän samt innehavare av offentligt uppdrag är beroende på
Kungl. Maj:ts prövning.

22. den 7 juni 1935, angående ordnande av kommissionärsverksamhet vid
rikets överdomstolar och städernas rättsväsen. (308.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1938 sid. 285. Ärendet
är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

23. den 18 februari 1936, i anledning av väckta motioner angående inskränkning
i fråga om uppläsandet av världsliga kungörelser vid svenska kyrkans
gudstjänster. (28.)

Ärendet är föremål för utredning inom justitiedepartementet. (Jfr ärendet under
punkten 56.)

24. samma dag, i anledning av väckt motion angående vissa ändringar i gällande
bestämmelser om utomäktenskapligt barns arvsrätt m. m. (29.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1938 sid. 285. Ärendet
är beroende på Kungl. Maj :ts prövning.

25. den 21 april 1936, i anledning av väckta motioner angående delning av
mark, som förut använts till väg. (172.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1938 sid. 286 och

1939 sid. 283. Ärendet är föremål för vidare utredning inom justitiedepartementet.

26. den 9 maj 1936, i anledning av väckta motioner om beredande av möjlighet
till uppdelning av avdikningslån vid jorddelning. (218.)

Angående tidigare vidtagen åtgärd, se ämbetsberättelsen 1940 sid. 305. Den
utredning, som uppdragits åt de jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 9 juni
1939 tillkallade sakkunniga för revision av fastighetsbildningsväsendet å landet
m. m., pågår. (Jfr ärendet under punkten 46.)

27. den 19 juni 1936, i anledning av riksdagens år 1935 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1934—
30 juni 1935. (339.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder i fråga om den i skrivelsen berörda frågan
om ändrade bestämmelser angående uppbörd och utbetalning av vid talan mot
hovrätts utslag eller beslut nedsatta fullfölj dsavgifter och kostnadsersättningar,
se ämbetsberättelserna 1939 sid. 284 och 1940 sid. 305. Ärendet är beroende på
Kungl. Maj:ts prövning.

28. den 27 juni 1936, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om förenings- och förhandlingsrätt m. m., dels ock väckta
motioner angående lag om vissa ekonomiska stridsåtgärder m. m. (418.)

Angående vidtagna åtgärder i vad angår den av riksdagen begärda utredningen

229

om föreningsväsendets normering genom lagstiftning, se ämbetsberättelserna
1939 sid. 284 och 298 samt 1940 sid. 306. Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts
prövning. (Jfr punkt 38 under socialdepartementet i bilaga IV.)

29. den 13 mars 1937, i anledning av väckta motioner angående ändringar
i lagen den 18 juni 1925 om rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare att
inlösa under nyttjanderätt upplåtet område. (98.)

Angående tidigare vidtagen åtgärd, se ämbetsberättelsen 1940 sid. 306. Den
utredning, som uppdragits åt de jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 9 juni

1939 tillkallade sakkunniga för revision av fastighetsbildningsväsendet å landet
m. m., pågår. (Jfr ärendet under punkten 46.)

30. den 6 april 1937, i anledning av väckt motion angående bestridandet av
kostnaderna för hemtransport av avliden sjöman, som varit anställd å
svenskt fartyg. (128.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1939 sid. 285 och

1940 sid. 306. Det från kommerskollegium infordrade utlåtandet över betänkande
med förslag till ändringar i vissa delar av sjömanslagen m. m. (st. off. utr.
1939:21) har ännu icke avgivits.

31. den 24 april 1937, i anledning av väckt motion örn åtgärder i syfte att
parts ekonomiska oförmåga att inställa sig vid domstol må anses utgöra
laga förfall m. m. (192.)

Angående vidtagen åtgärd, se ämbetsberättelsen 1940 sid. 306.

32. samma dag, i anledning av väckt motion angående en partiell, kompletterande
revision av förmynderskapslagstiftningen. (194.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1938 sid. 224 och
1940 sid. 306. Kungl. Maj:t har i proposition, nr 107, till 1940 års lagtima riksdag
framlagt förslag till lag angående ändring i vissa delar av lagen den 27 juni
1924 om förmynderskap, till lag angående ändrad lydelse av 13 § lagen s. d.
angående införande av lagen örn förmynderskap samt till lag angående ändring
i vissa delar av lagen s. d. om vård av omyndigs värdehandling m. fl. författningsförslag.
Sedan de av Kungl. Majit framlagda förslagen antagits av riksdagen,
hava lagar och förordning i ämnet utfärdats den 31 maj 1940 (sv. f. nr
449—456). Ärendet är därmed slutbehandlat. (Jfr ärendet under punkten 26 i
bilaga II.)

33. samma dag, i anledning av väckt motion angående upphävande eller
revision av lagen om straff för ämbetsbrott av präst m. m. (196.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

34. den 8 maj 1937, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag örn ändring i vissa delar av strafflagen, m. m., dels ock väckta
motioner angående effektivare lagstiftning mot ocker. (278.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1938 sid. 225, 1939
sid. 285 och 1940 sid. 307. Sedan infordrade utlåtanden avgivits över 1937 års
lösdriverilagstiftningskommittés betänkande med förslag till lag örn arbetsfostran
m. m. (st. off. utr. 1939:25), är ärendet med avseende å frågan örn den
straffrättsliga behandlingen av förbrytare, vilkas kriminalitet sammanhänger
med ett lättjefullt och oordnat levnadssätt hos den brottslige, beroende på
Kungl. Maj:ts prövning. Frågan örn åvägabringande av en effektivare lagstiftning
emot ocker har behandlats av straffrättskommittén i dess den 29 juni 1940

230

avgivna betänkande med förslag till lagstiftning om förmögenhetsbrotten (st. off.
utr. 1940: 20). Sedan detta betänkande remitterats till ett flertal myndigheter
och sammanslutningar för yttrande samt infordrade utlåtanden avgivits, är
ärendet även i denna del beroende på Kungl. Maj:ts prövning. Den för utredning
rörande åtgärder för bekämpande av homosexualitetens samhällsfarliga yttringar
särskilt tillkallade sakkunnige har den 19 december 1940 avlämnat betänkande.

35. samma dag, i anledning av väckta motioner angående ändring i strafflagens
bestämmelser om sabbatsbrott. (279.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

36. den 25 maj 1937, i anledning av väckta motioner om åtgärder för stärkande
av justitiekanslerns samt justitieombudsmannens och militieombudsmannens
ställning. (313.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1938 sid. 226, 1939
sid. 286 och 1940 sid. 307. Kungl. Maj:t har i proposition (nr 152) till 1940
års lagtima riksdag framlagt förslag till ändrad lydelse av §§ 96, 97 och 98 regeringsformen
samt av § 42 mom. 2 och § 68 riksdagsordningen, vilka förslag
beröra endast justitieombudsmannens och militieombudsmannens verksamhet.
Sedan de av Kungl. Majit framlagda förslagen antagits av riksdagen såsom
vilande för vidare grundlagsenlig behandling, är ärendet således i denna del
beroende på beslut av instundande riksdag. Förslag till nya instruktioner för
riksdagens ombudsmän torde komma att framläggas för samma riksdag. I fråga
om justitiekanslerns allmänna ämbetsstäIlning är ärendet beroende på Kungl.
Maj :ts prövning.

37. den 29 maj 1937, i anledning av väckt motion om revision av lagen angående
utlämning av förbrytare, m. m. (356.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

38. den 2 juni 1937, angående utredning örn orsakerna till den ökade ungdomsbrottsligheten
m. m. (387.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1938 sid. 227 och
1940 sid. 307. Utredningsarbetet rörande åtgärder mot ungdomsbrottsligheten
samt missförhållandena inom det offentliga nöjeslivet har under året bedrivits
endast i begränsad omfattning.

39. den 5 juni 1937, i anledning av väckt motion angående reformering av
åklagarväsendet. (424.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1938 sid. 227, 1939
sid. 286 och 1940 sid. 307. I proposition till 1940 års lagtima riksdag (nr 219)
har Kungl. Majit förelagt riksdagen förslag angående omorganisation av landsfiskals-
och stadsfiskalsbefattningarna m. m., avsedd att träda i tillämpning vid
den framtida tidpunkt, som kan bliva bestämd därför. Sedan riksdagen genom
skrivelse den 18 juni 1940 (nr 438) förklarat sig i huvudsak godkänna de föreslagna
grunderna för ifrågavarande omorganisation, är ärendet beroende på
Kungl. Majits prövning. (Jfr punkt 63 under socialdepartementet i bilaga II.)

40. samma dag, i anledning av väckta motioner angående utredning av frågan
örn ersättning av statsverket till den, som lidit skada till följd av
felskrivning i fastighetsbok m. m. (425.)

Angående tidigare vidtagen åtgärd, se ämbetsberättelsen 1940 sid. 308. Den åt

231

tillkallad sakkunnig anförtrodda utredningen om det allmännas ansvar för
skada, som uppkommit genom fel eller försummelse av tjänsteman, vilar tills
vidare.

41. den 8 juni 1937, i anledning av väckt motion om inrättande av ett centralt
organ för planmässig organisation av de statliga och statsunderstödda
anstalterna för asociala individer. (434.)

Angående vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1939 sid. 302 punkten 71
och 1940 sid. 308.

42. den 5 mars 1938, i anledning av väckta motioner om viss ändring i bestämmelserna
örn sättet för val av förstakammarledamöter i stad, som
utgör egen valkrets. (83.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

43. den 12 mars 1938, i anledning av väckta motioner angående ändring av
17 kap. 4 § handelsbaden m. m. (96.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning. (Jfr ärendet under punkten 20.)

44. den 18 mars 1938, med hemställan örn utredning angående en departementalreform.
(112.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1940 sid. 308. I proposition
(nr 33) till 1940 års lagtima riksdag har Kungl. Majit framlagt förslag
till ändrad lydelse av §§ 5, 6, 25 och 43 regeringsformen samt § 38 riksdagsordningen.
Riksdagen har därefter, med vissa jämkningar, antagit dessa grundlagsändringar
såsom vilande för vidare grundlagsenlig behandling. Förslag till lagstiftning
angående antalet statsdepartement och statsråd utan departement är
under utarbetande inom justitiedepartementet och är avsett att föreläggas 1941
års riksdag.

45. den 5 april 1938, i anledning av väckt motion örn ändring av 55 § lagen
den 12 maj 1917 om expropriation. (167.)

Angående tidigare vidtagen åtgärd, se ämbetsberättelsen 1939 sid. 223. Ärendet
är beroende på Kungl. Majits prövning.

46. den 6 maj 1938, i anledning av väckt motion angående revision av lagstiftningen
om delning av jord å landet. (234.)

Angående tidigare vidtagen åtgärd, se ämbetsberättelsen 1940 sid. 309. Kungl.
Majit har, efter förslag av de för revision av fastighetsbildningsväsendet å landet
tillkallade sakkunniga, i proposition till 1940 års lagtima riksdag, nr 90,
framlagt förslag till lag örn ändrad lydelse av 1 kap. 8 §, 3 kap. 14 §, 4 kap.
3 och 4 §§ samt 17 kap. 1 § lagen den 18 juni 1926 (nr 326) örn delning av
jord å landet samt till lag örn ändrad lydelse av 1, 3 och 6 §§ lagen den 18 juni
1926 (nr 336) om sammanläggning av fastigheter å landet, berörande frågan örn
tillstånd till laga skifte och dess samband med frågan om möjligheterna att
stärka bärkraften hos redan befintliga jordbruk. Sedan lagförslagen antagits
av riksdagen, hava lagar i ämnet utfärdats den 14 juni 1940 (sv. f. nr 501 och
502). (Jfr ärendet under punkten 31 i bilaga II.) Det åt de nämnda sakkunniga
jämlikt Kungl. Majits bemyndigande den 9 juni 1939 givna utredningsuppdraget
fullföljes i övriga delar. (Jfr ärendena under punkterna 11, 26 och
29 här ovan.)

232

47. den 20 maj 1938, i anledning av väckt motion angående de inom statskyrkans
ram existerande fria evangeliska samfundens rättsliga ställning,
m. m. (300.)

Angående tidigare vidtagen åtgärd, se ämbetsberättelsen 1939 sid. 224. Ärendet
är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

48. den 25 maj 1938, angående beredande av möjlighet för svenska medborgare
av judisk börd att utträda ur mosaisk församling utan att inträda
i svenska kyrkan. (323.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

49. den 1 juni 1938, i anledning av väckta motioner örn förstärkt grundlagsskydd
för vissa fundamentala principer för det nuvarande samhället.
(362.)

Angående tidigare vidtagen åtgärd, se ämbetsberättelsen 1940 sid. 309. Det åt
särskilt tillkallade sakkunniga givna utredningsuppdraget har ännu icke slutförts.

50. den 1 mars 1939, i anledning av väckta motioner om ändrade bestämmelser
rörande ersättning till rättegångsbiträde i fri rättegång. (67.)

Ärendet är föremål för utredning inom justitiedepartementet.

51. samma dag, i anledning av väckta motioner angående revision av lagstiftningen
om kvinnas behörighet att innehava statstjänst och annat allmänt
uppdrag. (68.)

Angående tidigare vidtagen åtgärd, se ämbetsberättelsen 1940 sid. 233. Den
ifrågasatta sakkunnigutredningen har icke påbörjats, varför ärendet vilar tillsvidare.

52. den 29 april 1939, i anledning av riksdagens år 1938 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1937—
30 juni 1938. (219.)

Angående vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1940 sid. 234.

53. den 13 maj 1939, i anledning av väckt motion angående införande av
möjlighet att inskriva gruvrätt i protokoll, fört av inskrivningsdomare,
och därefter inteckna samma rätt. (262.)

Angående vidtagen åtgärd, se ämbetsberättelsen 1940 sid. 234.

54. samma dag, i anledning av väckta motioner angående beredande av effektivare
skydd för svensk konstslöjd. (263.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

55. samma dag, i anledning av väckta motioner örn åstadkommande av dels
vissa ändringar i organisationen för behandling av utlänningsärenden, dels
ock en ny invandringslag. (264.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1940 sid. 235. Den
utredning, som uppdragits åt de jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 9
juni 1939 tillkallade sakkunniga, har pågått allenast i begränsad omfattning.

56. den 3 juni 1939, i anledning av väckt motion om uteslutande ur vissa
kommunallagar m. fl. författningar av bestämmelserna örn obligatorisk
uppläsning av kungörelse om stämma och sammanträde m. m. (341.)

Ärendet är föremål för utredning inom justitiedepartementet. (Jfr ärendet under
punkten 23.)

233

57. den 6 juni 1939, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition nied förslag till
allmän beredskapsstat för budgetåret 1939/40, i vad propositionen avser
anslag under justitiedepartementets verksamhetsområde. (330.)

Ärendet är beroende på Kungl. Majis prövning.

58. den 9 juni 1939, i anledning av dels Kungl. Majis proposition med förslag
till lag om villkorlig dom m. m., dels ock i ämnet väckta motioner.
(388.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1940 sid. 235. Såvitt
angår riksdagens hemställan om en omläggning eller utvidgning efter vissa riktlinjer
av rättsstatistiken rörande villkorligt dömda och andra grupper av brottslingar,
är ärendet beroende på Kungl. Maj Is prövning.

59. den 12 oktober 1939, i anledning av Kungl. Majis proposition med förslag
till lag örn ändring i 8 kap. strafflagen, m. m. (20.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1940 sid. 237. Efter
det att de jämlikt Kungl. Majis bemyndigande den 20 oktober 1939 tillkallade
sakkunniga för revision av gällande allmänna straffbestämmelser om spioneribrott
den 10 april 1940 avlämnat betänkande med förslag till ändrad lydelse av
8 kap. strafflagen m. m. (st. off. utr. 1940:8), innehållande även förslag till
ändring i tryckfrihetsförordningen, har Kungl. Maj:t i proposition till 1940 års
lagtima riksdag, nr 217, framlagt förslag till lag om ändrad lydelse av 8 kap.
samt 9 kap. 7 § och 10 kap. 14 § strafflagen, till lag om ändring i vissa delar
av strafflagen för krigsmakten ävensom till lag med vissa bestämmelser till skydd
för försvaret m. m. Sedan de av Kungl. Majit framlagda förslagen, efter ändringar
i vissa avseenden, antagits av riksdagen, hava lagar i ämnet utfärdats
den 17 maj 1940 (sv. f. nr 356—358). (Jfr ärendet under punkten 25 i bilaga II.)
Ärendet är därmed slutbehandlat.

60. den 8 januari 1940, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om vissa tvångsmedel vid krig eller krigsfara m. m. (112.)

Lag i ämnet ävensom kungörelse med förordnande jämlikt 1 § ifrågavarande lag
utfärdade den 9 januari 1940 (sv. f. nr 3 och 4).

Av dessa ärenden äro alltså de under 32, 59 och 60 omförmälda av Kungl.
Majit inom justitiedepartementet slutligen behandlade samt de övriga på prövning
beroende.

2. Utrikesdepartementet.

Riksdagens skrivelse

1. den 29 mars 1930, i anledning av Kungl. Majits proposition till riksdagen
angående godkännande av en i Genéve den 17 juni 1925 dagtecknad
konvention rörande kontroll av den internationella handeln med vapen,
ammunition och krigsmaterial. (79.)

Anmäld den 22 november 1940, varvid Kungl. Majit beslöt, att ärendet skulle
avskrivas.

2. den 23 mars 1931, i anledning av Kungl. Majits proposition angående
godkännande av en i Genéve den 2 oktober 1930 dagtecknad konvention
örn finansiell hjälp m. m. jämte i ämnet väckt motion. (90.)

Anmäld den 22 november 1940, varvid Kungl. Majit beslöt, att ärendet skulle
avskrivas.

234

3. den 13 april 1932, i anledning av väckta motioner om Sveriges anslutning
till den av Nationernas förbunds församling under dess nionde ordinarie
möte förordade generalakten i dess helhet. (103.)

Anmäld den 22 november 1940, varvid Kungl. Maj:t beslöt, att skrivelsen icke
skulle föranleda någon Kungl. Maj:ts åtgärd.

4. den 26 maj 1939, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
uppförande av beskickningshus i Tokio m. m. (309.)

Ärendet är beroende på Kungl. Majits prövning.

5. den 3 juni 1939, i anledning av väckta motioner om författningsändringar
beträffande samarbetet mellan regering och riksdag i utrikespolitiska
ärenden. (342.)

Anmäld den 1 december 1939. Sedan den på grund av bemyndigande av sagda
dag tillkallade sakkunnige avgivit utlåtande i ärendet, beslöt Kungl. Majit den
10 maj 1940 på justitiedepartementets föredragning att. avlåta proposition till
riksdagen (nr 254). Skrivelsen kommer, så vitt på utrikesdepartementets föredragning
ankommer, icke vidare att bliva föremål för Kungl. Maj :ts prövning.

Av dessa ärenden äro alltså de under 1—3 samt 5 omförmälda av Kungl.
Majit inom utrikesdepartementet slutligen behandlade.

3. Försvarsdepartementet.

Riksdagens skrivelse

1. den 30 maj 1929, i anledning av väckta motioner angående Stockholms
flottstations förflyttning från huvudstaden m. m. (234.)

Kungl. Majit har den 24 mars 1938 uppdragit åt chefen för marinen att i samråd
med chefen för försvarsstaben och chefen för marinförvaltningen verkställa
viss utredning rörande plats i Stockholms skärgård för förläggning av Stockholms
örlogsstation och örlogsvarv samt att avgiva förslag i ämnet. Chefen för
marinen har den 24 januari 1939 avgivit utredning och förslag i ämnet. Ärendet
är alltjämt beroende på Kungl. Majits prövning.

2. den 16 juni 1936, i anledning av Kungl. Majits propositioner nr 225 angående
försvarsväsendets ordnande, nr 226 med förslag till värnpliktslag
och nr 227 med förslag till lag örn tillägg till lagen den 9 april 1926 (nr
66) angående anskaffande av fartyg för krigsmaktens ställande på krigsfot
(fartygsuttagningslagen), ävensom i anledning av de inom riksdagens
kamrar väckta motioner i dithörande ämnen. (327.)

Anmäld bland annat den 8 juli 1936, därvid Kungl. Majit, såvitt nu är i fråga,
bemyndigat chefen för försvarsdepartementet att tillkalla en sakkunnig, jämte
sekreterare, att verkställa förberedande utredning rörande förändrade bestämmelser
för rekrytering av försvarsväsendets officerskår m. m. (se ämbetsberättelsen
1937 sid. 228). Över ett av den sakkunnige avgivet betänkande i ämnet
hava under år 1938 cheferna för armén, marinen och flygvapnet avgivit utlåtanden.
Anmäld ånyo den 27 januari 1939, därvid Kungl. Majit, såvitt nu är
i fråga, bemyndigat chefen för försvarsdepartementet att tillkalla utredningsmän
för att inom departementet biträda med fortsatt utredning angående principerna
för rekryteringen av försvarsväsendets officerskårer m. m. samt avgiva
det förslag, vartill utredningen kunde föranleda. Utredningsmännen hava den

235

21 december 1939 inkommit med betänkande med utredning och förslag angående
rekryteringen av försvarsväsendets officerskårer m. m. (st. off. utr.
1939:43). Sedan yttranden från olika myndigheter numera inkommit, är ärendet
alltjämt beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

3. den 13 maj 1938, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
till anordnande av tjänstebostäder vid Gotlands kustartillerikårs förläggning
i Fårösund jämte i ämnet väckta motioner. (246.)

Genom brev den 17 mars 1939 har Kungl. Majit fastställt vissa planer. Genom
brev den 25 oktober 1940 har Kungl. Majit fastställt inkvarteringsplan för kåren,
varmed ärendet slutbehandlats.

4. samma dag, i anledning av Kungl. Majlis proposition angående anslag
till påbörjande av vissa till Stockholms garnison hörande truppförbands
och anstalters utflyttande till Järvafältet. (253.)

Sedan arméförvaltningens fortifikationsstyrelse inkommit med förslag i ämnet,
har Kungl. Majit anvisat medel till förberedande åtgärder för Stockholms garnisons
utflyttande till Järvafältet. Sedermera har Kungl. Majit genom proposition
nr 79 till 1939 års urtima riksdag förordat uppskov med vidare åtgärder i ärendet.
I proposition nr 73 till 1940 års urtima riksdag har emellertid förutsatts,
att berörda anslagsmedel numera skulle få användas för därmed avsedda
ändamål.

5. den 21 april 1939, i anledning av Kungl. Majits framställning angående
anslag till nybyggnad för de militära högskolorna. (175.)

Anmäld den 5 maj 1939, därvid uppdrogs åt byggnadsstyrelsen att uppgöra och
inkomma med definitiv byggnadsplan för den för de militära högskolorna avsedda
nybyggnaden. Kungl. Majit, som den 30 juni 1939 godkänt av byggnadsstyrelsen
ingivna ritningar till ifrågavarande nybyggnad, att i huvudsak läggas
till grund för uppförande å angiven plats av berörda nybyggnad, har i anslutningtill
vad som förordats i propositionen nr 79 till 1939 års urtima riksdag den
30 december 1939 föreskrivit, att arbetet med iordningställande av huvudritningar
och entreprenadritningar jämte tillhörande handlingar för nybyggnaden
skulle fortgå samt att de egentliga byggnadsarbetena icke finge påbörjas, förrän
Kungl. Majit därtill lämnat tillstånd.

6. den 29 april 1939, i anledning av riksdagens år 1938 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1937—
30 juni 1938. (219.)

Punkten 3. Vård av civila patienter å vissa garnisonssjukhus. Anmäld den 15 juni
1939, därvid chefen för försvarsdepartementet bemyndigades tillkalla högst fem
sakkunniga för att inom departementet biträda med utredning rörande de organisationsfrågor,
som sammanhänga med vård av civila patienter på militära
sjukvårdsinrättningar, ävensom de spörsmål i övrigt, som i anslutning därtill
kunna uppkomma. De sakkunniga hava den 3 november 1939 avgivit betän
hände i ämnet (st. off. utr. 1939: 31). Betänkandet har beaktats vid uppgörandet
av statsverkspropositionen och propositionen nr 159 till 1940 års lagtima riksdag
(4:e huvudtiteln, punkt 46). Ärendet kommer icke vidare att bliva föremål
för Kungl. Majits prövning.

7. den 31 maj 1939, i anledning av väckta motioner om utökning av musikkårerna
vid vissa regementen. (319.)

236

Anmäld den 15 juni 1939, därvid uppdragits åt chefen för armén att inkomma
med utredning rörande den i skrivelsen väckta frågan. Sådan utredning har ännu
icke inkommit.

8. den 6 juni 1939, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
allmän beredskapsstat för budgetåret 1939/40, i vad propositionen avser
anslag under försvarsdepartementets verksamhetsområde, jämte en i
ämnet väckt motion. (331.)

Med hänsyn till innehållet i riksdagens skrivelse den 21 juni 1940, nr 435, föranleder
ifrågavarande ärende icke vidare åtgärd. (Jfr punkten 98 under finansdepartementet
i bilaga II.)

9. den 15 juni 1939, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslagsmedel
till nybyggnad för ammunitionsfabriken. (455.)

Anmäld den 15 juni 1939, därvid uppdrogs åt arméförvaltningens tygdepartement
och fortifikationsstyrelse att ytterligare utreda frågan om fabrikens omfattning
och organisation m. m. samt att inkomma med situationsplan rörande
anläggningen i fråga under beaktande av vad som framhållits i fråga örn angelägenheten
att i möjligaste mån nedbringa anläggningskostnaderna. Sedan till
åtlydnad härav tygdepartementet och fortifikationsstyrelsen ingivit dels en
situationsplan för ifrågavarande anläggning, dels ock ett på situationsplanen
grundat förslag till disponerande av i riksdagens skrivelse för budgetåret 1939/40
anvisat reservationsanslag å 500,000 kronor, avseende vissa förberedande åtgärder
för anläggningen, har Kungl. Majit genom brev den 8 december 1939 fastställt
den ingivna situationsplanen för den nya ammunitionsfabriken samt ingivna
situationsplan och ritningar till byggnader för fabrikens tändmedelsavdelning,
att i huvudsak lända till efterrättelse, varjämte Kungl. Majit dels ställt
ovannämnda anslag å 500,000 kronor till fortifikationsstyrelsens förfogande för
vidtagande av förberedande åtgärder till nybyggnad för ammunitionsfabriken,
och dels medgivit, att kostnaderna för fabrikens tändmedelsavdelning finge bestridas
med 600,000 kronor av de genom brev den 6 september 1939 för krigsindustriella
åtgärder anvisade medel samt med högst 592,900 kronor av medel,
som fortifikationsstyrelsen skulle äga att förskottera. Förevarande ärende kommer
icke vidare att bliva föremål för Kungl. Majits prövning.

10. den 11 november 1939, i anledning av Kungl. Majits proposition angående
anvisande av medel för uppförande av nybyggnad för luftförsvarscentral
m. m. (56.)

Anmäld den 17 november 1939, därvid bland annat uppdragits å byggnadsstyrelsen
att i samråd med vederbörande myndigheter uppgöra och till Kungl.
Majit inkomma med definitiva ritningar för ifrågavarande byggnad. Sedan byggnadsstyrelsen
inkommit med dylika ritningar, har Kungl. Majit genom brev den
2 februari 1940 godkänt desamma att i huvudsak lända till efterrättelse vid
uppförande av byggnaden för luftförsvarscentral. Ärendet är därmed slutbehandlat.

Av dessa ärenden äro alltså de under 3, 6 och 8—10 omförmälda av Kungl.
Maj :t inom försvarsdepartementet slutligen behandlade samt de övriga på prövning
beroende.

237

4. Socialdepartementet.

Riksdagens skrivelse

1. den 11 maj 1907, angående ordnandet av apoteksväsendet efter utgången
av år 1920. (135.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1940 sid. 312 med
hänvisning. Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

2. den 15 juni 1921, i anledning av väckta motioner angående lagstiftning
till förebyggande av samhällsfarliga arbetsinställelser m. m. (345.)

Den 22 juni 1928 hava utfärdats lagar om kollektivavtal och om arbetsdomstol.
I vad angår anordningar ägnade att förekomma arbetsinställelser i tvister, däri
staten eller kommun är part, är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts prövning
(se vidare ämbetsberättelsen 1933 sid. 274). (Jfr ärendena under punkterna 6,
20 och 26.)

3. den 17 april 1923, i fråga örn beredande av arbete åt tuberkulossjuka
konvalescenter. (67.)

Medicinalstyrelsen har den 8 juni 1923 anbefallts inkomma med utredning och
förslag i frågan. Sedan detta uppdrag fullgjorts, är ärendet beroende på Kungl.
Maj:ts prövning. (Jfr ärendet under punkten 46.)

4. den 3 juni 1924, angående åtgärder för hävande av pantlånerörelsens
sociala nackdelar. (242.)

Sedan socialstyrelsen efter inhämtande av yttranden från vederbörande myndigheter
och korporationer år 1930 inkommit med anbefalld utredning i ämnet,
har Kungl. Majit genom beslut den 29 oktober 1937 anbefallt styrelsen att,
i den mån så kunde finnas erforderligt på grund av ändrade förhållanden, verkställa
förnyad utredning i frågan och inkomma med de förslag, vartill utredningen
kunde giva anledning. Detta uppdrag har ännu icke blivit fullgjort.
(Jfr ärendet under punkten 36.)

5. den 27 maj 1925, i anledning av väckt motion om viss ändring i lagen
om rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare att inlösa under nyttjanderätt
upplåtet område. (228.)

Skrivelsen, som den 19 november 1937 överlämnats från justitiedepartementet,
har överlämnats till de sakkunniga, vilka av chefen för socialdepartementet den
3 december 1937 tillkallats att inom departementet biträda med utredning rörande
behovet av allmänna samlingslokaler samt dess tillgodoseende genom medverkan
av stat och kommun m. m., för att tagas i övervägande vid fullgörande
av detta uppdrag. Sedan de sakkunniga den 8 november 1939 avgivit betänkande
i ämnet, är detta efter remissbehandling i vanlig ordning föremål för
Kungl. Majis prövning. (Jfr ärendet under punkten 50.)

6. den 30 april 1926, i anledning av väckta motioner om lagstiftning angående
obligatorisk skiljedom i vissa arbetstvister m. m. (167.)

Ärendet, som avgjorts beträffande frågor örn kollektivavtal och arbetsdomstol,
är i övrigt beroende på Kungl. Majis prövning. (Jfr ärendena under punkterna
2, 20 och 26.)

7. den 8 juni 1927, i anledning av väckta motioner örn åvägabringande av
utredning och förslag rörande statsbidrag till bestridande av kostnaderna
för den allmänna sjukvården i riket. (318.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1940 sid. 313 med

238

hänvisning. I vissa delar är ärendet fortfarande beroende på Kungl. Maj:ts
prövning.

8. den 16 maj 1928, i anledning av väckta motioner örn åvägabringande av
utredning och förslag rörande utbyggande av den frivilliga försäkringen
enligt lagen örn försäkring för olycksfall i arbete. (205.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1936 sid. 333 med
hänvisning. Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

9. den 25 maj 1928, angående hotell- och restaurangpersonalens samt badhuspersonalens
anställningsförhållanden m. m. (243.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1940 sid. 313. Ärendet
är beroende på Kungl. Maj:ts prövning. (Jfr ärendet under punkten 40.)

10. den 2 maj 1930, i anledning av riksdagens år 1929 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1928—
30 juni 1929. (175.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1940 sid. 313—314.
Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning. (Jfr ärendet under punkten 18.)

11. den 13 mars 1931, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med anhållan
örn riksdagens yttrande rörande vissa av den internationella arbetsorganisationens
konferens år 1930 fattade beslut, dels ock i ämnet väckta
motioner. (70.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1935 sid. 391. I fråga
om arbetstidsförhållandena beträffande butikspersonalen och övriga denna personal
närstående anställda har Kungl. Maj:t för 1939 års lagtima riksdag framlagt
proposition med förslag till arbetstidslag för detaljhandeln m. m., vilket
förslag i huvudsak av riksdagen godkänts. Författningar i ämnet hava därefter
utfärdats av Kungl. Maj:t den 22 juni 1939 (sv. f. nr 287—289). Vad angår
sjukhus- och sinnessjukhuspersonalens arbetstidsförhållanden, se ämbetsberättelsen
1939 sid. 291.

12. den 20 maj 1931, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag angående ändring i vissa delar av lagen den 29 juni 1912 (nr
206) om arbetarskydd, dels ock i ämnet väckta motioner. (238.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1940 sid. 314 med
hänvisning. Jämlikt Kungl. Maj:ts den 30 juni 1938 givna bemyndigande har
departementschefen vidare tillkallat sakkunniga för att inom departementet verkställa
en översyn av den svenska arbetarskyddslagstiftningen (1938 års arbetarskyddskommitté).
Kommitténs arbete vilar tillsvidare.

13. den 13 juni 1932, i anledning av väckta motioner angående skogsbygdens
arbetslöshets- och försörjningsproblem. (375.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1940 sid. 315. Ärendet
är beroende på Kungl. Maj :ts prövning.

14. den 9 februari 1933, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med anhållan
om riksdagens yttrande rörande vissa av den internationella arbetsorganisationens
konferens år 1932 fattade beslut. (19.)

Anmäld den 21 april 1933.1 anslutning till det av arbetskonferensen antagna förslaget
till konvention angående skydd mot olycksfall för arbetare, sysselsatta
med lastning eller lossning av fartyg, hava författningar utfärdats den 8 oktober

239

1937 (sv. f. nr 813—816). Beträffande förslag till konvention angående minimiålder
för barns användande till icke industriellt arbete jämte en rekommendation
i ämnet har socialstyrelsen inkommit med anbefalld utredning rörande
lämpligheten av ändringar i eller tillägg till 1897 års förordning angående barns
användande vid offentliga förevisningar och 1926 års lag angående meddelande
av förbud för barn att idka viss försäljning. Genom beslut den 8 juli 1938 har
föreskrivits, att handlingarna i sistnämnda del av ärendet skulle överlämnas
till de jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 30 juni 1938 utsedda sakkunniga
för verkställande av en översyn av den svenska arbetarskyddslagstiftningen
(1938 års arbetarskyddskommitté) för att tagas i övervägande vid fullgörandet
av kommitténs uppdrag. Kommitténs arbete vilar tillsvidare.

15. den 21 juni 1933, i anledning av Kungl. Maj:ts i propositionerna nr 211,
212 och 216 gjorda framställningar angående anslag till arbeten till motverkande
av arbetslösheten samt till bekämpande av arbetslösheten jämte
i dessa ämnen väckta motioner. (356.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1940 sid. 315 med
hänvisning. I skrivelsen ej slutbehandlade spörsmål äro föremål för socialvårdskommitténs
överväganden. (Jfr ärendet under punkten 16.)

16. den 4 maj 1934, i anledning av väckta motioner angående vissa ändringar
i lagen om fattigvården. (224.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1940 sid. 316. Den
17 december 1937 har Kungl. Majit bemyndigat chefen för socialdepartementet
att utse en kommitté med uppdrag att verkställa en översyn av den svenska
socialvården och framlägga de förslag, vartill denna översyn föranleder. Kommitténs
arbete pågår. (Jfr ärendena under punkterna 15, 29, 54, 69, 70, 72
och 75.)

17. den 1 juni 1934, i anledning av väckta motioner angående valbarhetsvillkor
för beklädande av poster i kommunala nämnder och styrelser.
(292.)

Ärendet, som i vissa delar avgjorts, är i övrigt beroende på Kungl. Majits prövning.
(Se vidare ärendena under punkterna 23 och 28.)

18. den 5 juni 1934, i anledning av riksdagens år 1933 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1932—
30 juni 1933. (307.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1940 sid. 316. Ärendet
är beroende på Kungl. Majits prövning. (Jfr ärendet under punkten 10.)

19. den 11 juni 1934, i anledning av väckta motioner om utredning och förslag
angående förhållandena inom byggnadsindustrien. (372.)

Sedan skrivelsen anmälts den 28 september 1934, har chefen för socialdepartementet
jämlikt bemyndigande samma dag tillkallat sakkunniga — 1934 års
byggnadsindustrisakkunniga —■ för att inom departementet biträda med utredning
i frågan. Detta uppdrag har numera slutförts genom avgivande aV betänkanden
i ämnet. Efter hörande av vissa myndigheter och sammanslutningar hänsköts
ärendet i vad avser fardagsfrågan till justitiedepartementet för beaktande
vid avgivandet till 1939 års lagtima riksdag av förslag till lag angående ändring
i vissa delar av nyttjanderättslagen m. m. Den 9 augusti 1940 förordnade
Kungl. Majit, att föreniimnda sakkunnigas betänkanden jämte däröver avgivna

240

yttranden med flera handlingar skulle överlämnas till de den 1 augusti 1940
tillkallade sakkunniga för undersökning angående nuvarande byggnadskostnader
m. m. för att beaktas vid fullgörande av sistnämnda sakkunnigas uppdrag. (Jfr
ärendet under punkten 78.)

20. samma dag, i anledning av väckta motioner angående lagstiftning till
arbetsfredens bevarande m. m. (373.)

Anmäld den 31 december 1934, därvid beslöts tillkallandet av särskilda sakkunniga
för utredning av i skrivelsen omförmälda och vissa andra därmed sammanhängande
spörsmål. De sakkunniga hava den 9 december 1935 avgivit betänkande
örn folkförsörjning och arbetsfred. Ärendet är beroende på Kungl.
Maj:ts prövning. (Jfr ärendena under punkterna 2, 6 och 26.)

21. den 14 juni 1934, i anledning av väckta motioner angående åtgärder till
förhindrande av fackliga eller andra yrkesorganisationers kollektiva anslutning
till visst politiskt parti. (410.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

22. den 30 april 1935, i anledning av väckta motioner angående undersökning
av vårt lands befolkningsfråga m. m. (181.)

Sedan skrivelsen anmälts den 17 maj 1935, har chefen för socialdepartementet,
jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande, den 22 i samma månad tillsatt en kommission
för undersökning av vårt lands befolkningsfråga. Vissa avsnitt av kommissionens
sedermera framlagda förslag hava lagts till grund för propositioner
till riksdagen. (Se ämbetsberättelsen 1940 sid. 317.) I andra delar äro förslagen
beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

23. den 25 maj 1935, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen
med förslag till lag örn kommunalstyrelse i Stockholm ävensom i anledning
av propositionen väckta motioner. (237.)

Anmäld den 15 juni 1935, därvid lag i ämnet utfärdades (sv. f. nr 337). Kungl.
Majit har därefter den 9 januari 1936 till riksdagen avlåtit proposition (nr 12)
med förslag till lag örn ändring i vissa delar av kommunala vallagen, vilken
proposition av riksdagen bifallits. Författningar i ämnet utfärdade (sv. f. nr
76 och 77). Frågan om fullgjord skattebetalning såsom villkor för valbarhet och
behörighet till kommunala förtroendeuppdrag har delvis avgjorts genom utfärdande
av lagar i ämnet (se under punkten 28). I övrigt är ärendet i denna
del beroende på Kungl. Maj:ts prövning. (Jfr ärendena under punkterna 17
och 28.)

24. den 1 juni 1935, angående åtgärder för anläggning av badinrättningar
på landsbygden. (268.)

Anmäld den 5 juli 1935, därvid medicinalstyrelsen anbefalldes att i samråd
med pensionsstyrelsen och skolöverstyrelsen verkställa utredning och inkomma
med förslag i ämnet. Sedan förslag inkommit den 30 oktober 1936, är ärendet
beroende på Kungl. Maj :ts prövning.

25. den 6 juni 1935, i anledning av riksdagens år 1934 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1933—
30 juni 1934. (279.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1940 sid. 317. Ärendet
är i viss del beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

241

26. den 7 juni 1935, i anledning av väckta motioner angående lagstiftning
till arbetsfredens främjande m. m. (300.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning. (Jfr ärendena under punkterna
2, 6 och 20.)

27. den 28 februari 1936, i anledning av väckta motioner om beredande av
rätt för municipalsamhälle att upprätta högre folkskola. (62.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

28. den 20 mars 1936, i anledning av väckta motioner om skärpning av utskyldsstrecket
såsom villkor för valbarhet till kommunala förtroendeuppdrag.
(106.)

Anmäld den 30 juni 1936, därvid lagar utfärdades (sv. f. nr 428, 429 och 433).
I vad angår av riksdagen begärd utredning beträffande frågan örn införande i
kommunallag av allmänna valbarhetsbestämmelser rörande kommunala uppdragshavare
är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts prövning. (Jfr ärendena under
punkterna 17 och 23.)

29. den 25 april 1936, i anledning av väckta motioner angående vissa ändringar
i fattigvårdslagen m. m. (185.)

Ärendet är föremål för övervägande inom socialvårdskommittén. (Jfr ärendet
under punkten 16.)

30. den 2 maj 1936, i anledning av väckt motion om utvidgning av rätten
att erhålla lindring i de mindre bemedlades kostnader för vård av sinnessjuka,
sinnesslöa och fallandesjuka. (202.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1940 sid. 318. Ärendet
är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

31. den 5 maj 1936, i anledning av väckta motioner om ändrade grunder för
statsbidrag till avlöning av vissa befattningshavare vid polisväsendet.
(209.)

Anmäld den 10 juli 1936, därvid dels samtliga länsstyrelser anbefalldes, dels
ock vissa organisationer bereddes tillfälle att avgiva yttranden över skrivelsen.
Sådana yttranden hava därefter inkommit. Genom beslut den 25 november
1938 har Kungl. Majit bemyndigat departementschefen att utse en kommitté
för utredning av frågan om polisväsendets förstatligande m. m. I samband därmed
att denna kommitté den 8 december 1938 blivit utsedd, har skrivelsen överlämnats
till kommittén för att av densamma tagas i övervägande vid fullgörandet
av dess uppdrag. Kommitténs arbete pågår. (Jfr ärendena under punkterna
63 och 64.)

32. den 20 maj 1936, i anledning av väckta motioner angående en utvidgad
livsmedelslagstiftning. (243.)

Angående vissa vidtagna åtgärder i anledning av livsmedelslagstiftningssakkunnigas
förslag i ämnet, se ämbetsberättelsen 1940 sid. 319. Vidare har Kungl.
Majit den 20 oktober 1939 uppdragit åt de sakkunniga att verkställa utredning
av frågan om försäljning av mjukt matbröd efter vikt, i anledning varav de
sakkunniga avgivit ett den 25 november 1939 dagtecknat förslag till vissa föreskrifter
i ämnet. Ett den 19 april 1940 avlämnat betänkande angående kontroll
å handeln med ost m. m. har den 20 i samma månad överlämnats till folkhushållningsdepartementet.
Vidare har till jordbruksdepartementet överlämnats ett
elen 22 november 1940 avlämnat betänkande med förslag till förordning örn

16 Justitieombudsmannens ömhet »berättelse till 19^1 urs riksdag.

242

ändrad lydelse av förordningen angående förbud i vissa fall mot användande av
vilseledande varubeteckningar vid handel med födoämnen. De sakkunnigas arbete
fortgår.

33. den 23 maj 1936, angående åtgärder till åstadkommande av utsträckt
användning av vatten- och sanitetsledningar på landsbygden. (244.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1940 sid. 319. Ärendet
är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

34. samma dag, angående underlättande och tryggande av möjligheten för den
icke jordägande befolkningen att idka friluftsliv. (246.)

Anmäld den 10 oktober 1936, därvid medicinalstyrelsen anbefalldes att avgiva
yttrande i anledning av vad i skrivelsen anförts. Sedan nämnda yttrande inkommit,
har chefen för socialdepartementet, jämlikt Kungl. Maj:ts den 28 maj
1937 givna bemyndigande, den 9 juni 1937 tillkallat sakkunniga för att verkställa
utredning och avgiva förslag rörande underlättande och tryggande av möjligheterna
för den icke jordägande befolkningen att idka friluftsliv m. m. (fritidsutredningen).
Utredningen har avgivit betänkanden dels den 28 november 1938
med förslag angående regleringen av strandbebyggelsen m. m., dels ock den 31 maj
1940 med utredning och förslag angående inrättande av fritidsreservat för städernas
och de tättbebyggda samhällenas befolkning. Sistnämnda betänkande är
efter avslutad remissbehandling föremål för Kungl. Maj:ts övervägande. I övrigt
pågår utredningsarbetet rörande spörsmålet om semester för husmödrar. (Jfr
ärendena under punkterna 42, 49 och 53.)

35. samma dag, angående åtgärder för utrotande av väggohyran i hela landet.
(264.)

Anmäld den 10 juli 1936, därvid medicinalstyrelsen anbefalldes att i samråd
med socialstyrelsen efter verkställande av erforderlig utredning inkomma med
förslag i ämnet. Sedan medicinalstyrelsen den 18 maj 1937 inkommit med viss
framställning, har Kungl. Maj:t den 15 september 1939 anbefallt statens institut
för folkhälsan att verkställa fortsatt utredning rörande de olika medel,
som kunna komma till användning vid bekämpande av väggohyra. Detta uppdrag
har ännu icke fullgjorts.

36. den 5 juni 1936, angående reformering av pantlånerörelsen. (275.)

Jfr ärendet under punkten 4.

37. den 18 juni 1936, i anledning av väckta motioner angående offentliga
nöjestillställningar m. m. (353.)

Anmäld den 11 november 1938, därvid Kungl. Majit uppdrog åt landshövdingen
Arvid Lidén att såsom sakkunnig inom socialdepartementet företaga en
översyn av bestämmelserna i ordningsstadgan för rikets städer och därmed sammanhörande
författningar samt verkställa därav föranledd utredning ävensom
avgiva förslag till erforderliga författningsbestämmelser. Utredningsarbetet vilar
tillsvidare. (Jfr ärendet under punkten 65.)

38. den 27 juni 1936, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om förenings- och förhandlingsrätt m. m., dels ock väckta
motioner angående lag om vissa ekonomiska stridsåtgärder m. m. (418.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1940 sid. 320. Ärendet
är beroende på Kungl. Majlis prövning.

243

39. samma dag, i anledning av väckta motioner angående lagstiftning örn
arbetsavtal m. m. (421.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1940 sid. 320. Vidkommande
den fortsatta utredningen rörande frågan om lagstiftning om arbetsavtal
är ärendet i denna del beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

40. den 6 mars 1937, i anledning av väckt motion om viss ändring i 1 §
i lagen den 16 maj 1930 örn arbetstidens begränsning. (54.)

Anmäld den 18 juni 1937, därvid socialstyrelsen anbefalldes att verkställa utredning
samt inkomma med förslag i ämnet. Detta uppdrag har ännu icke fullgjorts.
(Jfr ärendet under punkten 9.)

41. den 9 mars 1937, angående utredning örn rening och desinficiering av
vissa för sängkläder m. m. avsedda råvaror. (63.)

Anmäld den 19 mars 1937, därvid medicinalstyrelsen anbefalldes att i samråd
med socialstyrelsen och kommerskollegium verkställa den av riksdagen begärda
utredningen samt inkomma med det förslag i ämnet, vartill utredningen kunde
föranleda. Detta uppdrag har ännu icke fullgjorts.

42. samma dag, i anledning av väckta motioner om vissa ändringar i lagen
den 12 maj 1917 om expropriation. (65.)

Anmäld den 29 oktober 1937, därvid beslöts, att skrivelsen i vad anginge fråga
örn rätt att expropriera mark för kommunala friluftsbad skulle överlämnas till
fritidsutredningen (jfr ärendet under punkten 34) för att tagas i övervägande
vid fullgörandet av dess uppdrag. Frågan har behandlats i utredningens den
31 maj 1940 avgivna betänkande med utredning och förslag angående inrättande
av fritidsreservat för städernas och de tättbebyggda samhällenas befolkning,
vilket betänkande efter avslutad remissbehandling är föremål för Kungl. Maj:ts
övervägande.

43. den 17 mars 1937, i anledning av vissa i statsverkspropositionen gjorda
framställningar rörande utgifterna för budgetåret 1937/38 under riksstatens
femte huvudtitel, innefattande anslagen till socialdepartementet.
(5.)

Anmäld den 23 april 1937. Beträffande i skrivelsen under punkterna 78 respektive
115 gjorda uttalanden angående utredning örn ändrade grunder för statsbidrag
dels till sinnesslö- och epileptikeranstalter, dels ock till lindring av mindre bemedlade
patienters å landsbygden sjukvårdskostnader har medicinalstyrelsen —
till åtlydnad av Kungl. Maj:ts den 23 april 1937 meddelade uppdrag — den 27
augusti respektive den 15 september 1937 inkommit med förslag därutinnan.
Frågan örn grunderna för statsbidrag till lindring i sjukvårdskostnaderna för
mindre bemedlade patienter å landsbygden är slutbehandlad genom utfärdandet
av 1939 års kungörelse i ämnet (sv. f. nr 257). Vidkommande spörsmålet örn
ändrade grunder för sinnesslö- och epileptikeranstalter är ärendet därutinnan
alltjämt beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

44. den 16 april 1937, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition, nr 15, med
förslag till lag angående ändrad lydelse av 6, 7, 8, 13, 29 och 40 §§ lagen
den 28 juni 1935 (nr 434) om folkpensionering jämte i ämnet väckta motioner.
(147.)

Anmäld den 23 april 1937, därvid lag i ämnet utfärdades (sv. f. nr 63). Därjämte
anbefalldes pensionsstyrelsen att, i enlighet med riksdagens i skrivelsen
gjorda anhållan, verkställa en allsidig och förutsättningslös utredning, huruvida

244

till blindhetsersättning berättigade personer genom ändringar i lagen om folkpensionering
eller på annat sätt kunde beredas en förbättrad ekonomisk ställning,
samt inkomma med förslag i ämnet. Sedan denna utredning den 23 december
1938 avgivits, är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

45. den 28 april 1937, angående sättet för erläggande av vårdavgifter vid
statens sinnessjukhus. (229.)

Den 2 juli 1937 anbefalldes socialstyrelsen och medicinalstyrelsen att i anledning
av skrivelsen verkställa erforderlig utredning samt däröver avgiva utlåtande.
Sedan utlåtanden inkommit, är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

46. samma dag, angående yrkesutbildning av tuberkuloskonvalescenter i vissa
fall. (230.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning. (Jfr ärendet under punkten 3.)

47. den 8 maj 1937, i anledning av väckta motioner angående vissa ändringar
i lagen om försäkring för olycksfall i arbete. (261.)

Anmäld den 11 juni 1937, därvid riksförsäkringsanstalten anbefalldes att verkställa
den i skrivelsen begärda utredningen samt att inkomma med de förslag,
vartill utredningen kunde föranleda. Detta uppdrag har ännu icke fullgjorts.
(Jfr ärendet under punkten 71.)

48. samma dag, i anledning av väckta motioner angående utredning av frågan
om det kommunala revisionsväsendet. (266.)

Den 24 september 1937 hava vissa sammanslutningar lämnats tillfälle att avgiva
yttrande över skrivelsen. Remissbehandlingen är ännu ej avslutad.

49. den 12 maj 1937, angående beredande av vila åt husmödrar på landsbygden.
(270.)

Sedan skrivelsen den 28 maj 1937 anmälts i samband med tillkallandet av fritidsutredningen
(jfr ärendet under punkten 34), överlämnades densamma den
9 september 1937 till nämnda utredning för att tagas i övervägande vid fullgörandet
av det utredningen meddelade uppdraget. Detta uppdrag har ännu
icke slutförts.

50. samma dag, angående tillgodoseende av behovet av allmänna samlingslokaler.
(271.)

Anmäld den 19 november 1937, därvid chefen för socialdepartementet bemyndigades
att utse sakkunniga att inom departementet biträda med utredning rörande
behovet av allmänna samlingslokaler samt dess tillgodoseende genom
medverkan av stat och kommun jämte andra därmed sammanhängande frågor.
Departementschefen har därefter den 3 december 1937 tillkallat ifrågavarande
sakkunniga, vilka den 8 november 1939 avgivit betänkande i ämnet. Detta är
efter remissbehandling föremål för Kungl. Maj:ts prövning. (Jfr ärendet under
punkten 5.)

51. den 26 maj 1937, angående de civila tjänsteläkarnas ställning i städer
och stadsliknande samhällen. (339.)

Anmäld den 19 maj 1939, därvid chefen för socialdepartementet bemyndigades
att utse sakkunniga för verkställande av ytterligare utredning rörande frågan
örn de civila tjänsteläkarnas ställning i städer med över 5,000 invånare. Utredningsarbetet
vilar tillsvidare.

245

52. den 2 juni 1937, angående central bearbetning av de vid inskrivningsförrättningarna
inhämtade hygieniska uppgifterna. (340.)

Anmäld den 18 juni 1937, därvid statistiska centralbyrån anbefalldes att verkställa
utredning och avgiva förslag i ämnet. Detta uppdrag har ännu icke fullgjorts.

53. samma dag, i anledning av väckt motion örn anslag till bidrag för ordnande
av semestermöjligheter åt vissa folkgrupper m. m. (385.)

Anmäld den 18 juni 1937, därvid de med stöd av Kungl. Maj:ts den 28 maj
1937 givna bemyndigande tillkallade sakkunniga för verkställande av utredning
rörande underlättande och tryggande av möjligheterna för den icke jordägande
befolkningen att idka friluftsliv m. m. (fritidsutredningen) anbefalldes att vid
fullgörande av sitt uppdrag beakta de i skrivelsen gjorda uttalandena. (Jfr ärendet
under punkten 34.)

54. den 4 juni 1937, i anledning av väckta motioner angående översyn av
bestämmelserna rörande samhällets hjälpverksamhet m. m. (403.)

I skrivelsen avhandlade spörsmål äro föremål för övervägande inom socialvårdskommittén.
(Jfr ärendet under punkten 16.)

55. den 5 juni 1937, i anledning av Kungl. Maj:ts framställning angående
anslag till skyddsuppfostran m. m. jämte i ämnet väckta motioner. (400.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1940 sid. 323. Ärendet
är i viss del beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

56. den 21 februari 1938, i anledning av väckta motioner angående fördelning
mellan landsting och fattigvårdssamhälle av den till vissa fattiga
sinnessjuka utgående folkpensionen. (44.)

Anmäld den 18 mars 1938, därvid beslöts, att skrivelsen skulle överlämnas till
socialvårdskommittén, som hade att verkställa den av riksdagen i ämnet begärda
utredningen samt till Kungl. Majit inkomma med de förslag, vartill
denna utredning kunde föranleda. Detta uppdrag har ännu icke slutförts.

57. den 18 mars 1938, i anledning av väckt motion angående rätten till uttagande
av övertidsarbete enligt lagen den 16 maj 1930 örn arbetstidens
begränsning. (108.)

Anmäld den 22 april 1938, därvid socialstyrelsen anbefalldes att verkställa den
utredning, varom riksdagen i skrivelsen gjort framställning, samt att inkomma
med de förslag, vartill utredningen kunde föranleda. Detta uppdrag har ännu
icke fullgjorts.

58. den 5 april 1938, i anledning av väckta motioner örn beredande av representation
åt de privatanställda i arbetsdomstolen m. m. (166.)

Anmäld den 8 juli 1938, därvid arbetsdomstolen, arbetsrådet och försäkringsrådet
anbefalldes att avgiva utlåtande över skrivelsen. Utlåtanden hava ännu
icke avlämnats av arbetsdomstolen och arbetsrådet.

59. den 18 maj 1938, angående yngre sjukhusläkares avlönings-, arbets- och
bostadsförhållanden. (282.)

Anmäld den 31 augusti 1938, därvid chefen för socialdepartementet bemyndigades
att tillkalla sakkunniga för att verkställa utredning och avgiva förslag rörande
ledningen av landstingens hälso- och sjukvårdsverksamhet ävensom rörande
de yngre sjukhusläkarnas avlönings-, arbets- och bostadsförhållanden. Depar -

246

tementschefen har därefter den 20 september 1938 tillkallat ifrågavarande sakkunniga
(1938 års hälso- och sjukvårdssakkunniga), vilka den 29 juli 1939 avgivit
utredning och förslag i förstnämnda fråga. Efter verkställd remissbehandling
är ärendet i denna del beroende på Kungl. Maj:ts prövning. Utredningsarbetet
i övrigt pågår. (Jfr ärendet under punkten 60.)

60. den 24 maj 1938, i anledning av väckta motioner om viss ändring av
gällande bestämmelser angående tillsättande av underläkare vid vissa
av landsting eller kommun drivna sjukhus. (306.)

Anmäld den 8 juli 1938, därvid åt medicinalstyrelsen uppdrogs att verkställa
den i skrivelsen begärda utredningen samt till socialdepartementet inkomma
med de förslag, till vilka utredningen kunde föranleda. Sedan sådan utredning
inkommit, har densamma genom beslut den 18 november 1938 överlämnats till
1938 års hälso- och sjukvårdssakkunniga för att tagas under övervägande vid
fullgörandet av de sakkunnigas uppdrag. (Jfr ärendet under punkten 59.) Nämnda
sakkunniga hava den 29 juli 1939 avgivit betänkande med utredning och förslag
rörande ledningen av landstingens hälso- och sjukvårdsverksamhet, i vilket betänkande
det i förevarande skrivelse upptagna spörsmålet jämväl gjorts till föremål
för behandling. På grundval av betänkandet har förslag i frågan därefter
förelagts 1940 års lagtima riksdag genom proposition nr 89. Skrivelsen är därmed
slutbehandlad. (Jfr ärendet under punkten 45 i bilaga II.)

61. den 25 maj 1938, angående vissa ändringar i gällande vapenkungörelse.
(326.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

62. samma dag, angående utredning örn utlandssvenskarnas rättigheter och
skyldigheter. (328.)

Anmäld den 8 juli 1938, därvid skrivelsen överlämnades till socialvårdskommittén.
Sedan kommittén i skrivelse den 19 oktober 1938 anhållit att bliva
befriad från detta uppdrag, har Kungl. Majit den 18 november 1938 anbefallt
socialstyrelsen att verkställa den i skrivelsen begärda utredningen samt att inkomma
med de förslag, vartill utredningen kunde föranleda. Detta uppdrag är
ännu icke fullgjort.

63. samma dag, i anledning av väckta motioner angående polisväsendets
förstatligande m. m. (330.)

Genom beslut den 25 november 1938 har Kungl. Majit bemyndigat departementschefen
att utse en kommitté för utredning av frågan örn polisväsendets
förstatligande m. m. I samband därmed att denna kommitté den 8 december
1938 blivit utsedd har skrivelsen överlämnats till kommittén för att av densamma
tagas i övervägande vid fullgörandet av dess uppdrag. (Jfr ärendena
under punkterna 31 och 64.) Kommitténs arbete pågår.

64. den 27 maj 1938, i anledning av riksdagens år 1937 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte
därtill hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning. (308.)

Beträffande den i skrivelsen under punkten 2:o gjorda anhållan, att Kungl.
Majit ville vidtaga åtgärder i syfte att åstadkomma en i möjligaste mån enhetlig
tillämpning av bestämmelserna rörande ersättning till statsverket vid
anlitande av statspolis, uppdrogs den 15 juli 1938 åt statspolisintendenten att
verkställa erforderlig utredning i ämnet samt inkomma med förslag till de be -

247

stämmelser, till vilka utredningen kunde föranleda. Sedan sådant förslag inkommit
samt utlåtanden däröver infordrats från vissa myndigheter, har ärendet
den 21 april 1939 överlämnats till 1939 års polisutredning (jfr ärendena
under punkterna 31 och 63) för att tagas i övervägande vid fullgörande av det
uppdrag, som den 25 november 1938 meddelats utredningen. Kommitténs arbete
pågår.

65. den 1 juni 1938, i anledning av dels Kungl. Majits proposition med förslag
till förordning örn tillägg till förordningen den 10 juni 1932 (nr 200)
angående utsträckt tillämpning av vissa bestämmelser i § 13 av ordningsstadgan
för rikets städer den 24 mars 1868 (nr 22) m. m. dels ock
i ämnet väckt motion. (364.)

Anmäld den 17 juni 1938, därvid författning i ämnet utfärdades (sv. f. nr 286).
Beträffande i skrivelsen i övrigt gjord anhållan, att Kungl. Majit ville låta
systematiskt sammanföra och i erforderlig mån jämväl omarbeta de i ordningsstadgan
för rikets städer och därmed sammanhängande författningar ingående
bestämmelserna rörande offentliga tillställningar etc., har Kungl. Majit den
11 november 1938 uppdragit åt landshövdingen Arvid Lidén att såsom sakkunnig
inom socialdepartementet företaga en översyn av bestämmelserna i
ordningsstadgan för rikets städer och därmed sammanhörande författningar samt
verkställa därav föranledd utredning ävensom avgiva förslag till erforderliga
författningsbestämmelser. Utredningsarbetet vilar tillsvidare. (Jfr ärendet under
punkten 37.)

66. den 3 juni 1938, angående utredning om en centraliserad upplysningsverksamhet
för ungdomens yrkesvägledning. (428.)

Anmäld den 15 juli 1938, därvid åt socialstyrelsen uppdrogs att i samråd med
skolöverstyrelsen verkställa den i skrivelsen begärda utredningen samt till socialdepartementet
inkomma med det förslag, vartill utredningen kunde föranleda.
Sedan socialstyrelsen den 22 februari 1939 avgivit förslag i ämnet, är ärendet
beroende på Kungl. Majits prövning.

67. samma dag, angående utredning och förslag i fråga om en friare omflyttning
inom Norden. (430.)

Anmäld den 18 november 1938, därvid socialstyrelsen anbefalldes att verkställa
den i skrivelsen begärda utredningen. Jämlikt Kungl. Majits beslut den
9 februari 1940 skall med fullgörande av utredningsuppdraget tillsvidare anstå.

68. den 8 juni 1938, i anledning av Kungl. Majits proposition angående inrättande
av en central depå för blindas arbeten jämte i ämnet väckta
motioner. (440.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1940 sid. 326. Ärendet
är beroende på Kungl. Majits och riksdagens prövning.

69. den 25 februari 1939, i anledning av Kungl. Majits proposition med förslag
till lag angående ändrad lydelse av 65 § lagen den 14 juni 1918 (nr
422) örn fattigvården m. m. (57.)

Lagar i ämnet utfärdade den 17 mars 1939 (sv. f. nr 65—67); och beslöts därvid
tillika, att handlingarna i ärendet skulle överlämnas till socialvårdskommittén
för att tagas under övervägande vid fullgörandet av kommitténs uppdrag. (Jfr
ärendet under punkten 16.)

248

70. den 12 mars 1939, i anledning av väckta motioner örn förnyad utredning
angående utvidgad försäkring mot olycksfall i arbete. (95.)

Anmäld den 13 april 1939, därvid beslöts, att handlingarna i ärendet skulle överlämnas
till socialvårdskommittén för att tagas under övervägande vid fullgörande
av kommitténs uppdrag. (Jfr ärendet under punkten 16.)

71. samma dag, i anledning av väckt motion angående införande av olycksfallsförsäkring
för innehavare av offentliga förtroendeuppdrag. (96.)

Anmäld den 13 april 1939, därvid riksförsäkringsanstalten anbefalldes att verkställa
utredning i ämnet. Detta uppdrag har ännu icke slutförts. (Jfr ärendet
under punkten 47.)

72. den 15 mars 1939, angående utredning örn vederlag till kommunerna för
deras kostnader i anledning av barnavårdsnämndernas befattning med
vissa ärenden. (116.)

Anmäld den 13 april 1939, därvid beslöts, att handlingarna i ärendet skulle
överlämnas till socialvårdskommittén för att tagas under övervägande vid fullgörande
av kommitténs uppdrag. (Jfr ärendet under punkten 16.)

73. den 22 april 1939, i anledning av väckt motion rörande viss ändring i lagen
den 11 september 1936 örn förenings- och förhandlingsrätt. (197.)

Lag i ämnet utfärdad den 17 maj 1940 (sv. f. nr 332). Ärendet är därmed slutbehandlat.
(Jfr ärendet under punkten 37 i bilaga II.)

74. den 6 maj 1939, angående utredning rörande åtgärder i syfte att minska
utbredningen av tandsjukdomar. (235.)

Anmäld den 30 juni 1939, därvid åt medicinalstyrelsen uppdrogs att i samråd
med tandläkarinstitutets lärarråd verkställa allsidig utredning rörande de åtgärder,
som böra vidtagas för att dels minska de vanligast förekommande tandsjukdomarnas
utbredning i landet, dels ock åstadkomma erforderlig prövning och
kontroll av tandvårdsmateriel. Uppdraget har ännu icke blivit fullgjort.

75. samma dag, angående utredning örn pension eller statsbidrag åt vissa
kvinnor med två eller flera minderåriga barn. (236.)

Anmäld den 19 maj 1939, därvid beslöts, att handlingarna i ärendet skulle överlämnas
till socialvårdskommittén (jfr ärendet under punkten 16) för att tagas
under övervägande vid fullgörandet av kommitténs uppdrag.

76. den 17 maj 1939, angående åvägabringande av större enhetlighet i fråga
om måltidstider. (267.)

Anmäld den 9 augusti 1940, därvid Kungl. Maj:t uppdragit åt länsstyrelserna
att taga initiativ till förhandlingar mellan representanter för olika myndigheter
och olika parter på arbetsmarknaden samt för husmödrarna i syfte att genom
frivilliga överenskommelser uppnå större enhetlighet i fråga om måltidstiderna
än den som för närvarande råder. Ärendet är därmed slutbehandlat.

77. samma dag, angående hemhjälpverksamhetens planmässiga organiserande
och stödjande från det allmännas sida. (268.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

78. den 20 maj 1939, angående utredning rörande byggnadskostnaderna på
landsbygden. (279.)

Anmäld den 9 augusti 1940, därvid Kungl. Majit förordnat, att 1934 års byggnadsindustrisakkunnigas
betänkanden jämte däröver avgivna yttranden ävensom

249

riksdagens förenämnda skrivelse med därtill hörande utlåtanden skola överlämnas
till de den 1 augusti 1040 tillkallade sakkunniga för undersökning angående
nuvarande byggnadskostnader m. m. för att beaktas vid fullgörande av
de sakkunnigas uppdrag. (Jfr ärendet under punkten 19.)

79. den 6 juni 1939, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
allmän beredskapsstat för budgetåret 1939/40, i vad propositionen avser
vissa anslag under socialdepartementets verksamhetsområde. (332.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

80. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
till uppförande av nybyggnad för en statens sjuksköterskeskola. (356.)

Anmäld den 30 juni 1939, därvid åt byggnadsstyrelsen uppdrogs att i samråd
med styrelsen för statens sjuksköterskeskola upprätta fullständiga ritningar och
kostnadsberäkningar för ifrågavarande nybyggnad. I enlighet med Kungl. Maj:ts
förslag i proposition till riksdagen den 10 november 1939 angående åtgärder
för begränsning av statsutgifterna under budgetåret 1939/40 m. m. har byggnadsföretaget
tillsvidare uppskjutits. Den 9 augusti 1940 har åt byggnadsstyrelsen
uppdragits att, med anlitande av anslaget, på grundval av föreliggande
huvudritningar låta upprätta erforderliga entreprenadhandlingar för byggnadsföretaget.

81. den 9 juni 1939, angående utredning rörande missförhållanden inom det
offentliga nöjeslivet m. m. (382.)

I skrivelsen framförda spörsmål hava för övervägande hänskjutits till de sakkunniga
för utredning rörande åtgärder för bekämpande av ungdomsbrottsligheten
m. m., vilka jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 29 juli 1939 tillkallats
av chefen för justitiedepartementet. De sakkunnigas arbete vilar tillsvidare.

82. samma dag, i anledning av väckta motioner om ändrad kommunal indelning
i syfte att åstadkomma större kommunala enheter m. m. (387.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

Av dessa ärenden äro alltså de under 60, 73 och 76 omförmälda av Kungl. Majit
inom socialdepartementet slutligen behandlade samt de övriga på prövning
beroende.

5. Kommunikationsdepartementet.

Riksdagens skrivelse

1. den 13 mars 1931, i anledning av väckt motion örn lagbestämmelser
mot uppsättande invid vägarna av trafiksäkerheten ovidkommande
reklamannonser. (71.)

Ärendet har, i vad avser utredning huruvida och på vad sätt ändringar i gällande
lagstiftning må kunna vidtagas för att ytterligare förhindra, att annonstavlor,
reklamskyltar och dylikt så uppsättas, att de verka i hög grad förfulande
på utsikt över landskap eller bebyggd ort, jämlikt Kungl. Maj:ts förordnande
den 17 november 1939 överlämnats till 1938 års sakkunniga för utredning om
vägväsendets förstatligande.

250

2. den 13 juni 1932, i anledning av dels riksdagens revisorers uttalande
angående åtgärder för reglering av konkurrensförhållandet mellan järnvägs-
och automobiltrafiken, dels ock i ämnet väckta motioner m. m.
(364.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1940 sid. 327. Sedan
1938 års järnvägstaxekommitté den 30 januari 1939 inkommit med förslag till
taxa för befordring av gods m. m. å statens järnvägar, är ärendet beroende på
Kungl. Maj:ts prövning.

3. den 4 mars 1935, angående reglering för budgetåret 1935/36 av utgifterna
för kapitalökning i avseende å postverket, telegrafverket, statens
järnvägar och statens vattenfallsverk. (62.)

Anmäld den 15 mars 1935, därvid länsstyrelsen i Norrbottens län anbefalldes
verkställa av riksdagen begärd utredning angående förbindelse mellan Haparandahamn
och Haparanda samt att till Kungl. Majit inkomma med utredningen
och med redogörelse för de åtgärder, som länsstyrelsen kunde hava vidtagit i
anledning av utredningen, ävensom, därest statens bistånd för åvägabringande
av förenämnda kommunikationsförbindelse skulle befinnas oundvikligt, med det
förslag i sådant hänseende, vartill utredningen kunde giva anledning, varjämte
då samt sedermera under året i övrigt erforderliga åtgärder beslutits. Sedan
länsstyrelsen inkommit med framställning i ovannämnda hänseende samt därefter
järnvägsstyrelsen, länsstyrelsen, statens trafikkommission och ånyo järnvägsstyrelsen
avgivit särskilda utlåtanden, har ärendet den 23 september 1940
åter remitterats till länsstyrelsen.

4. den 6 juni 1935, i anledning av riksdagens år 1934 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1933—
30 juni 1934. (279.)

Anmäld, såvitt angår kommunikationsdepartementet, den 15 juni 1935, därvid
tillkallades sakkunniga för utredning i fråga om ny lagstiftning beträffande enskilda
vägar m. m. (1935 års vägsakkunniga).

Punkten 4 (enskilda vägar intagna till allmänt underhåll). Sedan de sakkunniga
den 2 januari 1939 avgivit betänkande angående jämte annat grunder för
intagning av enskild väg till allmänt underhåll och utlåtanden häröver avgivits,
är ärendet i denna del föremål för Kungl. Majits prövning.

5. den 17 mars 1936, i anledning av väckta motioner angående beredande
av ökade möjligheter för arrendatorer att erhålla rösträtt vid val av vägstämmoombud.
(95.)

Anmäld den 5 juni 1936, därvid uppdrogs åt 1935 års vägsakkunniga att verkställa
den av riksdagen begärda utredningen samt att till Kungl. Majit inkomma
med det förslag, vartill utredningen kunde giva anledning. De sakkunniga hava
den 4 oktober 1939, i samband med hemställan att de dem lämnade utredningsuppdragen
måtte få anses avslutade, uttalat, att förevarande ämne saknade
aktualitet, sedan frågan örn ett förstatligande av den allmänna väghållningen
på landet blivit föremål för utredning genom särskilt tillkallade sakkunniga.
Ärendet är föremål för Kungl. Majits prövning.

6. den 21 april 1936, i anledning av väckta motioner om statlig automobiltrafik
mellan Pajala och Kiruna. (168.)

Anmäld den 30 april 1936, därvid uppdrogs åt generalpoststyrelsen att till

251

Kungl. Majit inkomma med utredning rörande möjligheterna att inrätta en
postdiligenslinje mellan Pajala och Kiruna. Sedan sådan utredning inkommit
den 23 december 1936 samt järnvägsstyrelsen och länsstyrelsen i Norrbottens
län och därefter ånyo järnvägsstyrelsen avgivit infordrade utlåtanden, är ärendet
föremål för Kungl. Majits prövning.

7. den 28 april 1936, i anledning av väckta motioner om bemyndigande för
Kungl. Majit att försälja tomter å hamnområden, tillhöriga statens fiskehamnar.
(191.)

Anmäld den 8 maj 1936, därvid väg- och vattenbyggnadsstyrelsen anbefalldes
att till Kungl. Majit inkomma med den i riksdagens skrivelse åsyftade utredningen
samt med de förslag i ämnet, vartill utredningen kunde föranleda. Utredning
och förslag hava ännu icke inkommit.

8. den 29 maj 1936, i anledning av väckt motion angående köpings eller
annat samhälles på landet skyldighet att utan kostnad tillhandahålla
vägmark. (285.)

Sedan byggnadsstyrelsen avgivit utlåtande i ärendet, har detsamma anmälts
den 13 maj 1937, därvid uppdrogs åt 1935 års vägsakkunniga att verkställa
den av riksdagen begärda utredningen. Genom beslut den 17 november 1939
har Kungl. Majit befriat nämnda sakkunniga från det dem givna utredningsuppdraget
samt uppdragit åt 1938 års sakkunniga för utredning örn vägväsendets
förstatligande att verkställa ifrågavarande utredning.

9. den 27 juni 1936, i anledning av dels Kungl. Majits proposition med
förslag till förordning angående yrkesmässig trafik med automobil, dels
ock väckta motioner om viss ändring i gällande motorfordonsförordning.
(419.)

Anmäld den 30 juni 1936, därvid utfärdades en förordning (sv. f. nr 448).
Jämlikt Kungl. Majits den 5 september och den 9 oktober 1936 givna bemyndiganden
har departementschefen därefter den 19 september och den 10 oktober
1936 tillkallat nio sakkunniga för verkställande av utredning rörande erforderliga
åtgärder för ett ändamålsenligt ordnande av den yrkesmässiga automobiltrafiken
(1936 års trafikutredning). Sedan de sakkunniga avgivit ettiden 16
december 1938 dagtecknat betänkande med förslag i ämnet och utlåtanden
däröver avgivits, har Kungl. Majit den 8 mars 1940 avlatit proposition (nr
115) med förslag till förordning angående yrkesmässig automobiltrafik m. m.

10. den 9 mars 1937, angående vissa utgifter för kapitalökning för budgetåret
1937/38 i avseende å postverket, telegrafverket, statens järnvägar
och statens vattenfallsverk. (64.)

Anmäld den 2 april 1937, och hava då samt sedermera under åren 1937 och
1938 erforderliga åtgärder beslutits med avseende å de i skrivelsen upptagna
punkterna med undantag av:

Punkten 20 (radioanläggningar för luftfarten). Den 2 april 1937 anbefalldes
telegrafstyrelsen att, efter samråd med väg- och vattenbyggnadsstyrelsen och
vederbörande lokala myndigheter, till Kungl. Majit inkomma med förslag till
anslagets användning. Sedan sådant förslag inkommit, anmäldes ärendet i denna
del ånyo den 26 april 1940, därvid erforderlig åtgärd beslöts.

11. den 1 mars 1938, angående regleringen för budgetåret 1938/39 av utgifterna
för kapitalinvestering i avseende å postverket, telegrafverket, statens
järnvägar och statens vattenfallsverk. (68.)

252

Anmäld den 18 mars 1938, och hava då samt sedermera under åren 1938 och
1939 erforderliga åtgärder beslutits med avseende å de i skrivelsen upptagna
punkterna med undantag av:

Punkten 22 (radioanläggningar för luftfarten). Den 18 mars 1938 anbefalldes
telegrafstyrelsen att, efter samråd med väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
och vederbörande lokala myndigheter, till Kungl. Majit inkomma med
förslag till anslagets användning. Sedan sådant förslag inkommit, anmäldes
ärendet i denna del ånyo den 29 november 1940, därvid erforderlig åtgärd
beslöts.

12. den 12 mars 1938, i anledning av väckta motioner örn skärpt lagstiftning
rörande alkoholpåverkan under färd med motorfordon m. m. (99.)

Sedan Ö. Ä. och samtliga länsstyrelser, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen samt
1937 års sakkunniga rörande trafiksäkerheten avgivit infordrade utlåtanden i
ämnet, anmäldes ärendet den 19 augusti 1940, därvid utfärdades en förordning
(sv. f. nr 775).

13. den 30 april 1938, angående utredning av skärgårdarnas trafikproblem.

Anmäld den 21 juli 1938, därvid departementschefen bemyndigades att tillkalla
sakkunniga för utredning rörande skärgårdarnas behov av förbättrade
kommunikationer m. m. Med stöd av nämnda bemyndigande har departementschefen
den 30 juli 1938 tillkallat sakkunniga (sakkunniga för utredning
rörande skärgårdarnas kommunikationsbehov). Sedan de sakkunniga den 25
november 1939 och den 8 juli 1940 avgivit förslag rörande skärgårdarnas behov
av förbättrade kommunikationer (del I och II) och utlåtanden häröver avgivits,
är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

14. den 4 mars 1939, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
försäljning av en telegrafverket tillhörig tomt i Nynäshamn. (61.)

Anmäld den 17 mars 1939, därvid uppdrogs åt telegrafstyrelsen att upprätta
förslag till köpekontrakt rörande försäljningen. Sedan sådant förslag inkommit,
anmäldes ärendet den 13 december 1940, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

15. den 18 april 1939, i anledning av väckt motion örn övergång till högertrafik.
(170.)

Anmäld den 20 juli 1939, därvid departementschefen bemyndigades tillkalla
sakkunniga för utredning rörande lämpligheten av en övergång till högertrafik
m. m. Med stöd av nämnda bemyndigande har departementschefen den 26
augusti 1939 tillkallat sakkunniga (1939 års högertrafikkommitté). Sedan kommittén
den 6 december 1940 avgivit betänkande med förslag rörande övergång
till högertrafik i Sverige, är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

16. den 29 april 1939, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående avlöningsförmåner
för personal vid Borås—Jönköpings järnväg, som vid järnvägens
införlivande med statens järnvägar övergår i nämnda järnvägars
tjänst. (209.)

Anmäld den 9 februari 1940, därvid erforderlig åtgärd beslöts.

17. den 23 maj 1939, i anledning av väckta motioner angående vissa ändringar
av 36 § i 1934 års lag örn allmänna vägar. (299.)

Anmäld den 17 november 1939, därvid uppdrogs åt 1938 års sakkunniga för
utredning örn vägväsendets förstatligande att verkställa utredning i ifrågavarande
ämne.

253

18. den 26 maj 1939, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
omorganisation av vattenfallsstyrelsen m. m. (313.)

Anmäld den 2 juni 1939, därvid erforderliga åtgärder beslötos. Därjämte uppdrogs
åt väg- och vattenbyggnadsstyrelsen att inkomma med förslag till åtgärder
för överförande av förvaltningen av Södertälje kanal till nämnda styrelse.
Sedan sådant förslag inkommit, är ärendet i denna del föremål för Kungl.
Maj:ts prövning.

19. den 3 juni 1939, i anledning av väckta motioner örn beredande åt stadsplanelagda
samhällen på landet av lättnad i dem åvilande bördor för
väg- och gatuhållning. (351.)

Anmäld den 15 juni 1939, därvid skrivelsen överlämnades till 1938 års sakkunniga
för utredning om vägväsendets förstatligande för att tagas i övervägande
vid fullgörandet av det de sakkunniga lämnade uppdraget.

20. den 6 juni 1939, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till allmän beredskapsstat för budgetåret 1939/40, i vad propositionen
avser anslag under kommunikationsdepartementets verksamhetsområde
med undantag för affärsverken. (333.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

21. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
allmän beredskapsstat för budgetåret 1939/40, i vad propositionen avser
anslag till kapitalinvestering i affärsverksfonderna. (337.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

Av dessa ärenden äro alltså de under 9—12, 14 och 16 omförmälda av Kungl.
Maj:t inom kommunikationsdepartementet slutligen behandlade samt de övriga
på prövning beroende.

6. Finansdepartementet.

Riksdagens skrivelse

1. den 27 april 1906, i anledning av riksdagens år 1905 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning under år 1904. (87.)

Ärendet är, i vad angår frågan om regleringen av den till vissa stapelstäder utgående
tolagsersättningen, beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

2. den 3 maj 1913, angående kungl. Djurgårdens bevarande i största möjliga
utsträckning såsom naturlig park. (69.)

Ö. Ä., som anbefallts att efter Stockholms stadsfullmäktiges hörande yttra sig i
ärendet, har ännu ej inkommit med sådant yttrande.

3. den 17 maj 1913, angående utfärdande av enhetliga bestämmelser för
kommunernas bokföring. (116.)

Enligt Kungl. Maj:ts beslut den 29 november 1940 har skrivelsen överlämnats
till sakkunniga angående finansstatistiken för att av dem tagas under övervägande
vid utförande av sakkunniguppdraget.

4. den 26 maj 1915, angående minskning av utgifterna för Sveriges officiella
statistik i samband med omläggning av grunderna för densamma. (173.)

Ärendet har behandlats i statistiksakkunnigas den 1 juni 1922 avgivna betänkande
med utredning och förslag till åtgärder för minskning av kostnaderna för

254

den officiella statistiken samt åstadkommande av permanent kontroll över det
statistiska arbetet m. m. Kungl. Maj:t har sedermera den 22 november 1940,
med återkallande av visst den 26 september 1930 meddelat utredningsuppdrag,
förordnat, att ifrågavarande ärende skulle överlämnas till den inom finansdepartementet
tillsatta beredningen rörande begränsningar i statsutgifterna för
att tagas i övervägande vid fullgörandet av beredningens uppdrag.

5. den 15 juni 1917, angående en kraftigare reglerande verksamhet från statens
sida på den inhemska penningmarknaden, eventuellt genom en särskild
statsbank. (322.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

6. den 12 juni 1918, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl.
Majit angående tillsättande av en jordkommission med närmare angivet
uppdrag. (368.)

Chefen för finansdepartementet har jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande den
1 februari 1935 uppdragit åt generaldirektören L. Berglöf att såsom sakkunnig
inom finansdepartementet biträda med utredning av frågan om den rättsliga
vården och förvaltningen av kronans fasta egendom.

7. den 24 mars 1920, angående av postverket ifrågasatt övertagande av
stämpel trycket. (95.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

8. den 11 maj 1921, i fråga örn åvägabringande av en rationell skatteuppbörd.
(167.)

Ärendet har — i den mån detsamma icke avser delning av kronouppbörden och
inrättande av intressekontor för befattningshavare i statens tjänst — varit föremål
för utredning av 1936 års uppbördskommitté, som den 19 december 1938
avgivit betänkande med förslag till omorganisation av uppbördsväsendet och
folkbokföringen m. m., vilket är beroende på Kungl. Maj:ts prövning. Den 20
september 1940 har departementschefen enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande
samma dag tillkallat en utredningsman med uppdrag att verkställa utredning
angående åtgärder för åstadkommande av en tidigare inbetalning av kronoutskylder
samt därmed sammanhängande spörsmål.

9. den 20 mars 1923, i anledning av väckt motion om förhindrande, att
vissa av statsfinansiella skäl genomförda tullförhöjningar utnyttjas av
inhemska tillverkare. (58.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

10. den 27 april 1923, angående vidtagande av anordningar till viss lättnad
för skattskyldig i fall av dubbelbeskattning. (116.)

Ärendet, som behandlats uti 1924 års uppbördssakkunnigas den 30 juni 1929
avgivna betänkande angående rationell skatteuppbörd (st. off. utr. 1929:17),
har den 29 september 1932 för utredning överlämnats till kammarrättsrådet
C. W. U. Kuylenstierna i egenskap av sakkunnig inom finansdepartementet.

11. den 6 juni 1923, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till förordning örn ändrad lydelse av §§ 1 och 5 i förordningen den 2 juni
1911 angående grunderna och sättet för markegångsprisens bestämmande.
(284.)

Sedan socialstyrelsen den 14 mars 1930 inkommit med anbefalld utredning, är
ärendet beroende på Kungl. Majlis prövning.

255

12. den 15 maj 1925, i anledning av väckt motion om utredning och förslag
angående skyldighet för svenska medborgare, som mottaga utnämning
till riddare och kommendörer av ordnar, att lösa utnämningsbrev och
erlägga härför stadgad stämpelavgift. (194.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

13. den 28 maj 1927, i anledning av riksdagens år 1926 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1925—
30 juni 1926. (225.)

Ärendet har, såvitt rör punkten 5 (den rättsliga vården av kronans fasta egendom),
överlämnats till generaldirektören L. Berglöf för att av honom tagas i
övervägande vid fullgörandet av det ovan under 6 omförmälda uppdraget.

Vad beträffar punkten 6 (placeringen av vissa kapitaltillgångar) har statskontoret
inkommit med utredning och förslag till åtgärder för ernående av större
enhetlighet och mera tidsenliga föreskrifter beträffande grunderna för den olika
verk och myndigheter åliggande placeringen av statsverkets med därtill hörande
fonders kapital. Över statskontorets förslag (st. off. utr. 1929:35) hava utlåtanden
avgivits av åtskilliga verk och myndigheter m. fl. Ärendet är beroende på
Kungl. Maj:ts prövning. Förnyat uppdrag har lämnats statskontoret jämlikt
Kungl. Maj:ts beslut den 17 juni 1938 och den 8 november 1940. (Jfr ärendet
under punkten 59 här nedan.)

14. den 27 mars 1928, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående provisorisk
förlängning av förordningen den 26 juli 1926 (nr 382) angående
utförselbevis för råg och vete m. m. ävensom i ämnet väckta motioner.
(93.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning i vad rör beräkningen av städernas
tolagsersättning med avseende å de tullavgifter, som skolat utgå för
importerad spannmål men från vilka avgifters erläggande vederbörande befriats
på grund av avlämnade utförselbevis.

15. den 15 maj 1928, i anledning av riksdagens år 1927 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1926—
30 juni 1927. (190.)

Beträffande punkten 4 (tillämpningen vid länsstyrelserna av vissa bestämmelser
i avlöningsreglementet för allmänna civilförvaltningen) är ärendet beroende på
Kungl. Maj:ts prövning. Ärendet har, såvitt rör punkten 5 (inteckningar i kronans
fastigheter), överlämnats till generaldirektören L. Berglöf för att av honom
tagas i övervägande vid fullgörandet av det ovan under 6 omförmälda uppdraget.

16. den 1 juni 1928, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till kommunalskattelag in. m. jämte i ärendet väckta motioner. (344.)

Skrivelsen är i vad angår dels punkten a) (frågan örn en rationell utjämning av
skattetrycket inom kommunerna), dels punkten b) (frågan i vad mån och på
vad sätt tryggandet åt kommunerna av tillgång till fasta beskattningsunderlag
må kunna komma att utöver fastighet vila å även andra beskattningsföremål
såsom näringsföretag och penningkapital, samt hur vid en sådan beskattning
hänsyn skall kunna tagas till de skattskyldigas olika skatteförmåga), dels ock
punkten c) (frågan om förvärvskällornas omfattning vid beskattning av inkomst
av jordbruksfastighet, vilken fråga berörts i propositionen nr 220 till

256

1932 års riksdag, sid. 127 och 128) numera föremål för utredning av kommunalskatteberedningen.
Till kommunalskatteberedningen har därjämte den 27 november
1936 överlämnats ärendet under punkten e) (frågan i vad mån avdrag för
gäldränta må äga rum vid statens taxering till kommunal inkomstskatt) för att
tagas under övervägande vid fullgörande av beredningens uppdrag.

Sedan försäkringsinspektionen den 18 november 1933 inkommit med infordrad
utredning av frågan under punkten d) om ändring i lagstiftningen rörande försäkringsrörelse,
i den mån denna avser bestämmande av räntefoten för beräkning
av premieåterbäringsreserv, och Ö. Ä. den 20 januari 1934 avgivit infordrat
utlåtande häröver, är ärendet i denna del numera beroende på Kungl. Maj:ts
prövning.

17. den 16 maj 1929, i anledning av riksdagens år 1928 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1927
—30 juni 1928. (175.)

I anledning av vad riksdagen under punkten 5 (utgifter för renhållning m. m.
å vissa av kronan för den allmänna trafiken eller till Stockholms stad upplåtna
områden) anfört uppdrog Kungl. Majit den 2 oktober 1931 åt kronans fastighetskommission
av år 1925 att å kronans vägnar gentemot Stockholms stad
framställa anspråk på att renhållningen av kronans till staden eller för den allmänna
trafiken utan ersättning upplåtna områden icke vidare skulle bekostas
av kronan. Enligt Kungl. Majits beslut den 2 december 1932 åvilar detta uppdrag
numera djurgårdskommissionen.

Vad angår ärendet under punkten 6 (stämpelavgifter för vissa nya fondpapper)
av förevarande skrivelse, har på grund av Kungl. Majits beslut den 16 maj
1930 utredning igångsatts rörande ändrade bestämmelser i fråga om stämpelavgifter,
som avses i 8 § stämpelförordningen. Resultaten av vissa förberedande
undersökningar hava överlämnats till finansdepartementet. Ärendet är beroende
på Kungl. Majits prövning.

18. den 5 juni 1929, i anledning av väckt motion om upphävande av stämpelplikten
beträffande växlar och räntebesked från bankinrättningar. (314.)

På grund av Kungl. Majits beslut den 16 maj 1930 har utredning igångsatts
rörande ändrade bestämmelser i fråga örn stämpelavgifter, som avses i 8 § stämpelförordningen.
Resultaten av vissa förberedande undersökningar hava överlämnats
till finansdepartementet. Ärendet är beroende på Kungl. Majits prövning.

19. den 29 mars 1930, i anledning av väckt motion örn viss ändring i lagen
om skogsaccis. (103.)

Ärendet har den 20 november 1936 överlämnats till kommunalskatteberedningen
för att tagas under övervägande vid fullgörande av det beredningen lämnade
uppdraget.

20. den 2 maj 1930, i anledning av riksdagens år 1929 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1928—
30 juni 1929. (175.)

Ärendet under punkten 7 angående befattningshavares befrielse från en viss del
av sin tjänstgöring är beroende på Kungl. Majits prövning. Sedan riksräkenskapsverket
inkommit med förslag till ändrade bestämmelser angående bestri -

257

dande av avlöningskostnader vid nyreglerade verk inom allmänna civilförvaltningen,
har statskontoret häröver avgivit utlåtande. Hithörande spörsmål ha
behandlats i propositionen nr 35 till 1940 års urtima riksdag angående uppställningen
av avlöningsstaterna för allmänna civilförvaltningens myndigheter.
(Jfr punkten 116 i bilaga II.)

21. den 31 maj 1930, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående upphävande
av villkor i skatteköpebrev rörande hemmanet % mantal
Köpinge nr 4 inom Hälsingborgs stad. (327.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

22. den 3 juni 1930, i anledning av väckta motioner örn sänkning av repartitionstalet
för jordbruksfastighet. (340.)

Frågan om fördelning på olika kommuner av inkomst av rörelse, vilken fråga
varit föremål för övervägande av 1930 års kommunalskatteberedning, har jämlikt
Kungl. Maj:ts beslut den 28 oktober 1932 för fortsatt utredning överlämnats
till kammarrättsrådet C. W. U. Kuylenstierna i egenskap av sakkunnig inom
finansdepartementet.

Beträffande övriga i skrivelsen berörda, ännu ej avgjorda frågor hänvisas till
vad som under punkten 16 härovan anmärkts rörande punkterna a) och b) i riksdagens
skrivelse den 1 juni 1928, nr 344.

23. den 11 juni 1930, angående åtgärder för införande av folkregister m. m.

(38L) .o . .

Ärendet har varit föremål för utredning av 1936 års uppbördskommitté, som den
19 december 1938 avgivit betänkande med förslag till omorganisation av uppbördsväsendet
och folkbokföringen m. m., vilket är beroende på Kungl. Maj:ts
prövning.

24. den 28 maj 1931, i anledning av väckt motion angående beskattningen
av äkta makar och örn hänsynstagande vid beskattningen till försörjning
av hemmavarande barn. (291.)

Beträffande statsbeskattningen har ärendet behandlats i proposition nr 258 till
1938 års riksdag. Såvitt angår kommunalskattelagstiftningen är ärendet under
utredning av kommunalskatteberedningen.

25. den 2 juni 1931, i anledning av riksdagens år 1930 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1929
—30 juni 1930. (346.)

Ärendet under punkten 4 angående ersättning till länsstyrelsernas och fögderiförvaltningarnas
tjänstemän för taxeringsarbete är beroende på Kungl. Maj:ts
prövning.

26. den 10 maj 1932, i anledning av väckt motion angående ytterligare begränsning
av rätten för skattskyldig att sammanföra inkomster från olika
verksamhetsgrenar till en och samma förvärvskälla. (191.)

Anmäld den 16 september 1932 och överlämnad för utredning till kammarrättsrådet
C. W. IJ. Kuylenstierna i egenskap av sakkunnig inom finansdepartementet.

27. den 11 maj 1932, angående utredning och förslag rörande preskriptionstiden
för resterande kronoutskylder. (177.)

Se ovan under 26.

17 — Justitieombudsmannen* ämbetsbcrättclse till 19^1 års riksdal/.

258

28. samma dag, angående överlåtande av uppbörd av kronoskatt i stad å
bankinrättning, som erhållit Kungl. Maj:ts oktroj. (178.)

Se ovan under 26.

29. den 9 juni 1932, i anledning av riksdagens år 1931 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1930—
30 juni 1931. (213.)

Ärendet under punkten 5 (inköp av skriv- och räknemaskiner för statsförvaltningens
behov) anmäldes och slutbehandlades den 2 juli 1940 i vad avser skrivmaskiner,
varvid utfärdades kungörelse (sv. f. nr 691). I vad avser räknemaskiner
är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

Ärendet under punkten 6 (statsliggaren) är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

30. den 11 juni 1932, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till ecklesiastik boställsordning m. m., dels ock i ämnet väckta motioner.
(361.)

Beträffande frågan om påskyndat avskrivande av prästerskapets till statsverket
indragna tionde är ärendet, sedan kammarkollegium och statskontoret den 5
april 1934, efter vederbörandes hörande, inkommit med gemensamt utlåtande,
beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

31. den 15 juni 1932, angående rätt för dubbeltaxerad person till anstånd
med gäldande av det ena av de påförda skattebeloppen. (369.)

Anmäld den 16 september 1932 samt överlämnad för utredning till kammarrättsrådet
C. W. U. Kuylenstierna i egenskap av sakkunnig inom finansdepartementet.

32. den 24 maj 1933, i anledning av väckt motion angående avlösning enligt
bestämmelserna för frälseskatteränta av vissa avgifter till Lunds domkyrka
samt s. k. hospitalsränta. (240.)

Ärendet har, utom i vad gäller s. k. erkänsla vid försäljning utom börd av skattesålda
domkyrkohemman, behandlats i propositioner nr 234 och 236 till 1937 års
riksdag, varefter förordning i ämnet utfärdats den 18 juni 1937 (sv. f. nr 590).
Ärendet är, i vad angår erkänsla, beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

33. den 27 maj 1933, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
om ändring i vissa delar av allmänna resereglementet den 27 juni 1929
(nr 210) m. m. jämte i ämnet väckta motioner. (247.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

34. den 22 mars 1934, i anledning av väckta motioner om ändring i gällande
bestämmelser rörande tillverkning, beskattning och försäljning av maltdrycker.
(121.)

Ärendet har varit föremål för utredning av 1934 års maltdryckskommitté. Sedan
kommittén den 15 januari 1936 avgivit betänkande med förslag i ämnet (st. off.
utr. 1936: 5), har frågan örn tillverkning och beskattning av maltdrycker behandlats
i proposition nr 68 till urtima riksdagen 1939. I övrigt är ärendet beroende
på Kungl. Maj:ts prövning.

35. den 20 april 1934, i anledning av väckt motion angående åvägabringande
av ett särskilt skattesystem för sjöfolk. (177.)

Ärendet har varit föremål för utredning av 1936 års uppbördskommitté, som

259

den 19 december 1938 avgivit betänkande med förslag till omorganisation av
uppbördsväsendet och folkbokföringen m. m., vilket är beroende på Kungl.
Maj :ts prövning.

36. samma dag, i anledning av väckt motion angående ändringar i mantalsskrivningsförordningen.
(178.)

Ärendet har varit föremål för utredning av 1936 års uppbördskommitté, som
den 19 december 1938 avgivit betänkande med förslag till omorganisation av
uppbördsväsendet och folkbokföringen m. m., vilket är beroende på Kungl.
Maj:ts prövning.

37. den 1 juni 1934, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar angående dyrtidstillägg åt befattningshavare i statens
tjänst m. fl. under budgetåret 1934/1935 jämte i ämnet väckta
motioner. (284.)

Ärendet är, i vad det angår dyrtidstillägg å vissa arvoden, beroende på Kungl.
Maj:ts prövning. En omreglering, innebärande dyrtidstilläggens avveckling, har
beträffande vissa grupper av arvoden verkställts vid 1939 års lagtima riksdag.

38. den 2 juni 1934, angående förbättrande av landskommunernas räkenskapsväsen.
(298.)

39. den 5 juni 1934, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till avtal med Luossavaara-Kiirunavaara Aktiebolag och Trafikaktiebolaget
Grängesberg-Oxelösund jämte i ämnet väckta motioner. (301.)

Ärendet har, i vad angår riksdagens hemställan om utredning rörande åstadkommande
av en krossverksanläggning å Svartön, enligt Kungl. Maj:ts beslut
den 17 juni 1938 överlämnats till sakkunniga för utredning av frågan om fördelning
av malmexporten mellan Narvik och Luleå för att tagas i övervägande
vid fullgörandet av det åt de sakkunniga lämnade uppdraget.

I enlighet med vad i bilaga 16 till propositionen nr 79 till 1939 års urtima
riksdag förordats, förklarade departementschefen den 30 december 1939, att med
slutförandet av omförmälda utredning skulle tillsvidare anstå.

40. samma dag, i anledning av riksdagens år 1933 församlade revisorers berättelse
angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill hörande
fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1932—30 juni
1933. (307.)

Ärendet under punkten 2 (avkortningslängder för kronorestantier i Stockholm)
har varit föremål för utredning av 1936 års uppbördskommitté, som den 19
december 1938 avgivit betänkande med förslag till omorganisation av uppbördsväsendet
och folkbokföringen m. m., vilket är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.
Ärendet under punkten 3 (utanordnandet av statsmedel m. m.) är beroende
på Kungl. Maj:ts prövning.

41. den 9 juni 1934, angående åtgärder för begränsning av bisyssleväsendet
m. m. (358.)

Ärendet har varit föremål för utredning av kvinnoarbetskommittén, sorn den
23 november 1938 avgivit betänkande angående gift kvinnas förvärvsarbete
m. m., vilket är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

260

42. den 15 juni 1934, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående rätt
till tjänstepension för tjänstemän, tillhörande den civila statsförvaltningen,
och för arbetare i statens tjänst, jämte i ämnet väckta motioner.
(384.)

Slutbehandlad den 14 juni 1940.

43. den 4 juni 1935, i anledning av väckt motion angående ändrade grunder
för sättande av markegång. (270.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

44. den 6 juni 1935, i anledning av riksdagens år 1934 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1933—
30 juni 1934. (279.)

Ärendet under punkten 5 (provision för stämpelförsäljning), vilket behandlats
i propositionen nr 208 år 1939, är såvitt angår stämpelförsäljare med oreglerad
avlöning beroende på Kungl. Maj:ts prövning (jfr sv. f. 1939:330 och 334).

Ärendet under punkten 6 (partiella ledigheter) är beroende på Kungl. Maj:ts
prövning. (Jfr ärendet under punkten 20 här ovan.)

45. samma dag, i anledning av vissa motioner avseende ändringar i gällande
kommunalskattelag m. m. (282.)

Ärendet är föremål för utredning av kommunalskatteberedningen.

46. samma dag, i anledning av väckta motioner om åtgärder för effektiv indrivning
av skogsaccis och skogsvårdsavgifter. (284.)

Ärendet har den 20 november 1936 överlämnats till kommunalskatteberedningen
för att tagas i övervägande vid fullgörandet av det beredningen lämnade uppdraget.

47. den 7 juni 1935, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om folkpensionering m. m., dels ock i ämnet väckta motioner.
(298.)

Ärendet, vilket överlämnats från socialdepartementet, i vad avser riksdagens
anhållan om utredning rörande ändring i förordningen den 16 december 1927
angående understöd av skatteutjämningsmedel, har i berörda del den 20 november
1936 överlämnats till kommunalskatteberedningen för att tagas i övervägande
vid fullgörande av det beredningen lämnade uppdraget.

48. den 14 juni 1935, angående åtgärder för ökad malmutskeppning över
Luleå. (309.)

Ärendet har, enligt Kungl. Maj:ts beslut den 17 juni 1938, överlämnats till sakkunniga
för utredning av frågan om fördelning av malmexporten mellan Narvik
och Luleå för att tagas i övervägande vid fullgörandet av det åt de sakkunniga
lämnade uppdraget.

I enlighet med vad i bilaga 16 till propositionen nr 79 till 1939 års urtima
riksdag förordats, förklarade departementschefen den 30 december 1939, att
med slutförandet av omförmälda utredning skulle tillsvidare anstå.

49. den 1 april 1936, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående nedsättning
av avgiften för skatteinbetalning över postgiro vid skatteuppbörd
i Stockholms stad. (127.)

Ärendet har överlämnats från kommunikationsdepartementet, i vad avser frågan,
huruvida skatteuppbörden — ej blott den statliga utan även den kommunala

261

— i övriga delar av landet lämpligen må kunna anordnas på enahanda sätt som
för Stockholms stad. Ärendet överlämnades därefter den 13 november 1936 i
berörda del till 1936 års uppbördskommitté för att tagas i övervägande vid
fullgörandet av kommitténs uppdrag. Kommittén har den 19 december 1938
avgivit betänkande med förslag till omorganisation av uppbördsväsendet och
folkbokföringen m. m., vilket är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

50. den 2 april 1936, i anledning av väckt motion angående en förstärkning
av fullmäktige i riksbanken m. m. (140.)

Anmäld den 21 januari 1938, varvid Kungl. Majit förklarade, att förevarande
framställning för det dåvarande ej föranledde någon Kungl. Maj:ts åtgärd.

51. den 29 maj 1936, i anledning av väckt motion om skattefrihet för förbättringsbidrag
till främjande av byggnadsverksamhet på landet. (284.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

52. den 19 juni 1936, i anledning av riksdagens år 1935 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1934—
30 juni 1935. (339.)

Ärendena under punkterna 5 (kassarabatter m. m.), 6 (anmärkningsarvode till
advokatfiskalerna vid hovrätterna) samt 10 (statsverkets provision å uppbörden
av landstingsskatt i magistratsstäder) äro beroende på Kungl. Maj:ts prövning.
Av dessa har ärendet under punkten 6 berörts i 1939 års statsverksproposition
(sjunde huvudtiteln, sid. 86).

53. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts propositioner nr 201, med förslag
till allmänt familjepensionsreglemente m. m., nr 245 angående överenskommelser
med civilstatens och telegrafverkets änke- och pupillkassor
om övertagande av kassornas rörelse m. m. samt nr 258 angående överenskommelse
med statens järnvägars änke- och pupillkassa örn övertagande
av kassans rörelse m. m. jämte i ämnet väckta motioner. (366.)

Frågan om utredning rörande utvidgning av familjepensionsrätten för barn till
att, i den omfattning som finnes skälig, gälla även manlig befattningshavares
eller arbetares barn utom äktenskap är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

54. den 22 juni 1936, i anledning av Kungl. Maj:ts propositioner med förslag
till förordning angående ändring i vissa delar av förordningen den 28 september
1928 örn statlig inkomst- och förmögenhetsskatt m. m. (387.)

Anmäld dels den 30 juni 1936, då förordning utfärdades (sv. f. nr 410), dels
ock den 13 augusti 1936, varvid 1936 års skattekommitté tillsattes. Sedan nämnda
kommitté den 27 november 1937 avgivit betänkande med förslag till omläggning
av den direkta statsbeskattningen m. m., har ärendet i denna del behandlats
i proposition nr 258 till 1938 års riksdag. Övriga i skrivelsen omförmälda
frågor hava behandlats av 1936 års skattekommitté, som den 20 december 1939
avgivit betänkande rörande beskattningen av stiftelser och ideella föreningar
m. fl. juridiska personer m. m. Ärendet är i sistberörda del beroende på Kungl.
Maj:ts prövning.

55. den 25 maj 1937, i anledning av riksdagens år 1936 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1935—
30 juni 1936. (311.)

262

I ärendena under punkterna 5 (vissa avskrivningsfrågor) och 7 (indrivningen
av kronans fordringar i balans- och därmed jämställda mål) har riksräkenskapsverket
den 24 november 1939 anbefallts att avgiva utlåtande och förslag.

Skrivelsen har i vad angår punkten 6 (formerna för arbetet inom statsförvaltningen)
enligt Kungl. Majrts beslut den 22 november 1940 överlämnats till
den inom finansdepartementet tillsatta beredningen rörande begränsningar i
statsutgifterna för att tagas i övervägande vid fullgörandet av beredningens
uppdrag.

Ärendet under punkten 4 (ersättning under flygtjänstgöring och i anledning
av olycksfall under sådan tjänstgöring), som överlämnats från försvarsdepartementet,
har i vad angår flygtillägg åt officerare och underofficerare m. fl. behandlats
i propositionen nr 245 år 1939. I återstående del har frågan underställts
1940 års lagtima riksdag, i vad angår ersättning i anledning av olycksfall under
flygtjänstgöring i proposition nr 193 (socialdepartementet) och vad beträffar
flygtillägg åt manskap i proposition nr 127. Ärendet är därmed slutbehandlat.

56. den 4 juni 1937, i anledning av väckt motion om viss ändring av gällande
bestämmelser rörande restitution av arvsskatt. (408.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

57. samma dag, i anledning av väckt motion angående viss ändring i 19 §
förordningen om arvsskatt och skatt för gåva. (409.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

58. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning om ändrad lydelse av 3 och 8 §§ förordningen den 19 november
1914 (nr 383) angående stämpelavgiften, ävensom vissa motioner
angående stämpelavgiften. (416.)

Anmäld den 18 juni 1937 och den 20 januari 1939 och därvid slutbehandlad
utom i vad angår åtgärder mot uteblivet eller försenat erläggande av lagfartsstämpel,
i vilken del ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

59. den 27 maj 1938, i anledning av riksdagens år 1937 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning. (308.)

Anmäld beträffande punkten 8 (vissa fondmedel m. m.) den 17 juni 1938, därvid
Kungl. Maj:t anbefallde statskontoret dels att i vissa hänseenden verkställa utredning
rörande behandlingen av de statskontorets förvaltning underställda,
räntebärande fonderna, dels ock att framlägga förslag till regler för statskontorets
fondförvaltning. Utredningsuppdraget har genom Kungl. Maj:ts beslut
den 8 november 1940 utvidgats till att omfatta jämväl frågan om förutsättningarna
för viss decentralisering av ifrågavarande fondförvaltning.

Ärendena under punkterna 3 (vissa entreprenadförfaranden), 4 (ersättning
enligt allmänna resereglementet), 5 (räntor å vissa restituerade utskylder), 6
(brandförsäkring av statsverket tillhörande byggnader m. m.) samt 8 (vissa
fondmedel m. m.) äro beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

60. samma dag, i anledning av väckta motioner örn nedsättning av tullsatserna
på industrimaskiner, som ej tillverkas inom landet. (331.)

Ärendet, som behandlats i ett av 1938 års tulltaxerevision den 8 mars 1939 avgivet
betänkande, är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

263

61. den 8 juni 1938, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
till nyanskaffning av maskiner för mynt- och justeringsverket. (434.)

Anmäld den 17 juni och den 16 september 1938. Ärendet är beroende på Kungl.
Maj:ts prövning.

62. den 10 februari 1939, i anledning av Kungl. Maj:ts framställningar under
rubriken Utgifter å driftbudgeten, För flera huvudtitlar gemensamma
frågor beträffande ändring av tillämpningsområdet för olika anslagstyper.
(20.)

Anmäld och slutbehandlad, i vad på finansdepartementets föredragning ankommer,
den 26 april 1940.

63. den 21 april 1939, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
försäljning av den s. k. Gripsholmsjorden i Nyköping. (176.)

Anmäld den 5 maj 1939. Ärendet är i viss del beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

64. den 22 april 1939, angående Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen för
budgetåret 1939/40 gjorda framställningar under riksstatens åttonde
huvudtitel, innefattande anslagen till ecklesiastikdepartementet m. m. (8.)

Skrivelsen har överlämnats till finansdepartementet från ecklesiastikdepartementet
för handläggning såvitt angår fråga om ersättning för mistad avlöning
under fullgörande av uppdrag såsom ledamot av domkapitel. Ärendet, vari allmänna
lönenämnden avgivit utlåtande, är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

65. den 29 april 1939, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
överenskommelser med universitetets i Uppsala pensionsinrättning för
tjänstemäns änkor och barn, vaktbetjäningens vid Uppsala universitet
pensionsinrättning för änkor och barn samt pensionsinrättningen för
änkor och barn efter befattningshavare vid universitetet i Lund örn övertagande
av dessa pensionsinrättningars rörelse, m. m. (201.)

Anmäld den 9 juni 1939. Åter anmäld den 30 juni 1939, varvid kungörelser utfärdades
(sv. f. nr 509 och 510). Ärendet, som ånyo i vissa delar anmälts den 23
augusti och den 25 oktober 1940, är därmed slutbehandlat.

66. samma dag, i anledning av riksdagens år 1938 församlade revisorers berättelse
angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill hörande
fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1937—30 juni
1938. (219.)

I ärendet under punkten 1 (avlöning till befattningshavare vid fångvårdsstaten
under vissa förordnanden av längre varaktighet) har allmänna lönenämnden den
24 november 1939 anbefallts att avgiva utlåtande och förslag. Nämnda ärende
och ärendet under punkten 7 (centralupphandling för statsmyndigheternas behov)
äro beroende på Kungl. Maj:ts prövning. Vad angår ärendet under punkten
6 (tillsättningar av tjänster inom den civila statsförvaltningen) hava under
år 1939 i instruktionerna för åtskilliga förvaltningsgrenar införts bestämmelser
om förkortade ansöknings- och besvärstider i tjänstetillsättningsärenden. Enligt
beslut den 24 november 1939 har riksdagens skrivelse överlämnats till 1938 års
pensionssakkunniga för att, såvitt fråga är örn bestämmelse rörande tid för ansökning
örn avsked och pension, tagas i övervägande vid fullgörandet av dc
sakkunnigas uppdrag.

264

67. den 13 maj 1939, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående redovisningen
av vissa av försvarsväsendet, tullverket och lotsverket disponerade
fastigheter m. m. (245.)

Anmäld den 9 juni 1939 samt den 14 juni 1940. Ärendet är i viss del beroende
på Kungl. Maj:ts prövning.

68. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa
anslag till ersättning till statens domäners fond för upplåten mark m. m.
(246.)

Anmäld den 9 juni 1939, därvid Kungl. Majit anbefallde domänstyrelsen att
avgiva förslag till föreskrifter rörande redovisningen av vissa fastigheter, samt
den 28 juni 1940. Ärendet är i viss del beroende på Kungl. Majits prövning.

69. den 20 maj 1939, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till stat för statens allmänna fastighetsfond för budgetåret 1939/40 m m
(270.)

Anmäld den 2 juni 1939 och den 21 juni 1940. Ärendet är därmed slutbehandlat.

70. den 23 maj 1939, angående anvisande av de i regeringsformens 63 § föreskrivna
kreditivsummor. (271.)

Anmäld och lagd till handlingarna den 7 juni 1940.

71. samma dag, i anledning av väckt motion om beredande av tjänste- och
familjepensionsrätt åt extra lantmätare. (273.)

Sedan ärendet den 9 februari 1940 anmälts för Kungl. Majit och statskontoret
efter inhämtande av yttrande från lantmäteristyrelsen den 28 maj 1940 däri
avgivit infordrat utlåtande, är ärendet beroende pa Kungl. Mnjits prövning.

72. den 26 maj 1939, i anledning av Kungl. Majits proposition angående godkännande
av ett avtal mellan Sverige och Amerikas Förenta Stater för
undvikande av dubbelbeskattning och fastställande av bestämmelser angående
ömsesidig handräckning beträffande inkomst- och andra skatter,
m. m. (317.)

Anmäld den 20 december 1940, varvid utfärdades kungörelser med bestämmelser
rörande undvikande av dubbelbeskattning (sv. f. nr 1040 och 1042). I vad angår
frågan örn fastställande av bestämmelser angående ömsesidig handräckning avvaktas
tilläggsöverenskommelse med Amerikas Förenta Staters finansministerium.
Ärendet är i denna del beroende på Kungl. Majits prövning.

73. den 3 juni 1939, i anledning av väckta motioner angående formerna för
riksdagens budgetbehandling. (343.)

Ärendet är beroende på Kungl. Majits prövning.

74. den 6 juni 1939, i anledning av vissa i Kungl. Majits proposition med
förslag till allmän beredskapsstat för budgetåret 1939/40 behandlade allmänna
principfrågor. (329.)

Anmäld den 22 juni 1939 och den 28 juni 1940. Jfr punkten 98 i bilaga II.

75. samma dag, i anledning av Kungl. Majits proposition med förslag till
allmän beredskapsstat för budgetåret 1939/40, i vad propositionen avser
anslag under finansdepartementets verksamhetsområde. (334.)

Jfr punkten 98 i bilaga II.

265

76. den 7 juni 1939, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
allmän beredskapsstat för budgetåret 1939/40, i vad propositionen avser
anslag till avskrivning av nya kapitalinvesteringar. (363.)

Jfr punkten 98 i bilaga II.

77. den 9 juni 1939, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till allmän beredskapsstat för budgetåret 1939/40, i vad propositionen
avser anslag till kapitalinvestering i statens utlåningsfonder och fonden
för låneunderstöd. (338.)

Jfr punkten 98 i bilaga II.

78. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående disposition
av fonden för vissa stödåtgärder inom malmkommunerna. (364.)

Anmäld den 22 juni 1939. Skrivelsen har överlämnats till 1937 års arbetslöshetssakkunniga,
åt vilka Kungl. Majit uppdragit att i samband med utförandet av
de sakkunniga anförtrodda utredningar utarbeta förslag till definitiva dispositionsbestämmelser
för ifrågavarande fond.

79. samma dag, i anledning av väckta motioner om utsträckning av riksdagens
revisorers granskningsrätt att omfatta vissa monopolföretag m. m.
(376.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj :ts prövning.

80. den 10 juni 1939, med överlämnande av beredskapsstat för budgetåret
1939/40. (373.)

Jfr punkten 98 i bilaga II.

81. den 15 juni 1939, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till militärt avlöningsreglemente m. m. jämte i ämnet väckta motioner.
(426.)

Anmäld den 15 juni 1939, varvid kungörelser utfärdades (sv. f. nr 275, 277 och
428). Åter anmäld den 24 november 1939. Ånyo anmäld den 8 mars 1940 i proposition
nr 127 med förslag till manskapsavlöningsreglemente m. m. samt den
21 juni 1940, varvid kungörelse utfärdades (sv. f. nr 657). Ärendet är, såvitt
angår frågan om lönegradsplaceringen för vissa skol- och kårchefer, beroende på
Kungl. Maj :ts prövning.

82. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts förslag om anslag till avskrivning
av nya kapitalinvesteringar för budgetåret 1939/40 m. m. (460.)

Anmäld den 22 juni 1939. Ärendet är slutbehandlat.

83. den 16 juni 1939, angående statsregleringen för budgetåret 1939/40. (463.)
Anmäld den 22 juni 1939 och den 24 maj 1940. Ärendet är därmed slutbehandlat.

84. den 25 november 1939, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
bemyndigande att träffa vissa avtal rörande produktion av sulfitsprit
m. m. jämte i ämnet väckta motioner. (69.)

Anmäld den 1 december 1939, den 19 januari, den 7 och 14 juni, den 19 juli,
den 6 och 27 september och den 4 oktober 1940. Ärendet är därmed slutbehandlat.

85. den 13 december 1939, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till förordning angående tillverkning och beskattning av maltdrycker
m. m. (87.)

Anmäld den 15 december 1939, varvid författningar utfärdades (sv. f. nr 887—

266

894). Ånyo anmäld den 24 maj och den 28 juni 1940. Ärendet är i viss del beroende
på Kungl. Maj:ts prövning.

86. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående redovisningen
av utgifter under fjärde huvudtiteln vid mobilisering m. m. (88.)

Anmäld den 4 och 19 januari 1940. Ärendet är därmed slutbehandlat.

87. den 14 december 1939, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
avlöningsförmåner till viss civilpersonal i statens och kommuns tjänst
under tjänstledighet på grund av inkallelse till militär tjänstgöring i anledning
av anbefalld förstärkt försvarsberedskap, m. m. (92.)

Anmäld den 22 december 1939, varvid utfärdades kungörelser (sv. f. nr 967—
969 samt 977 och 978), den 16 februari 1940, varvid utfärdades kungörelse (sv. f.
nr 78), den 21 mars 1940, varvid utfärdades cirkulär till statsmyndigheterna
(sv. f. nr 196), den 26 april 1940, varvid utfärdades kungörelse (sv. f. nr 324),
den 21 juni 1940, varvid utfärdades kungörelser (sv. f. nr 700—702) samt den
5 juli 1940, varvid ärendet slutbehandlades.

88. den 20 december 1939, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till förordning örn industrisockerskatt, m. m. jämte i ämnet väckta
motioner. (105.)

Anmäld den 22 december 1939, varvid författningar utfärdades (sv. f. nr 905—
908). I vad angår frågan örn tullhöjning å varor, hänförliga till stat. nr 293,
298 och 299: 1, har skrivelsen ånyo anmälts den 26 januari 1940, varvid kungörelser
utfärdats (sv. f. nr 45—47). Ärendet är därmed slutbehandlat.

Av dessa ärenden äro alltså de under 42, 62, 65, 69, 70, 82—84 och 86—88
omförmälda av Kungl. Majit inom finansdepartementet slutligen behandlade
samt de övriga på prövning beroende.

7. Ecklesiastikdepartementet.

Riksdagens skrivelse

1. den 2 juni 1927, i anledning av väckt motion angående viss ändring i
fastställda villkor för behörighet att söka och innehava befattning som
lärare vid folkskola. (265.)

Sedan skolöverstyrelsen den 7 maj 1928 inkommit med yttrande, har ärendet
den 22 september 1932 överlämnats till 1932 års seminariesakkunniga, vilka den
9 augusti 1935 med sitt betänkande återställt handlingarna i ärendet. Ärendet
är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

2. den 13 maj 1930, rörande vissa ändringar i förordningen den 29 november
1867 angående forntida minnesmärkens fredande och bevarande. (187.)

Den 22 september 1938 utfärdades en instruktion för riksantikvarieämbetet
och statens historiska museum m. m. (sv. f. nr 588). De jämlikt nådiga beslut
den 11 oktober 1930 och den 27 mars 1936 tillkallade sakkunniga för utredning
av frågan angående kulturminnesvården i riket hava med skrivelse den 31 december
1938 till Kungl. Majit överlämnat förslag till revision av gällande fornminneslagstiftning,
vilket förslag den 29 augusti 1939 överlämnats till justitiedepartementet.
Ärendet är därmed slutbehandlat i vad på ecklesiastikdepartementets
föredragning ankommer.

267

3. den 11 juni 1932, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till ecklesiastik boställsordning m. m., dels ock i ämnet väckta motioner.
(361.)

Sedan i 1936 års ämbetsberättelse närmare redogjorts för åtgärder, som i anledning
av skrivelsen vidtagits, hava ytterligare åtgärder beträffande skrivelsen icke
vidtagits.

4. den 24 april 1934, angående åtgärder för ungdomens skyddande i religiöst
och sedligt hänseende m. m. (202.)

Anmäld den 31 maj 1934, därvid beslöts remiss till skolöverstyrelsen. Skolöverstyrelsen
inkom med utlåtande den 25 juni 1934. Sedan Kungl. Majit den 24
september 1934 uppdragit åt skolöverstyrelsen och medicinalstyrelsen att inkomma
med förslag till erforderliga åtgärder för åstadkommande inom och utom
skolan av en vidgad och förbättrad undervisnings- och upplysningsverksamhet
rörande de sexuella frågorna, hava nämnda myndigheter den 28 juni 1935 inkommit
med förslag i ämnet, över vilket förslag befolkningskommissionen yttrat sig
i sitt betänkande i sexualfrågan (st. off. utr. 1936: 59). Över befolkningskommissionens
yttrande i frågan hava Fredrika Bremerförbundet den 5 november och
Sveriges husmodersföreningars riksförbund den 9 november 1937 yttrat sig. Skrivelsen
är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

5. den 12 juni 1934, i anledning av väckta motioner om ändring av grunderna
för dyrtidstillägg och pensionstillägg åt pensionärer hos vissa pensionskassor
m. m. (365.)

Delvis anmäld den 27 oktober 1939. Den 15 november 1939 överlämnades skrivelsen
till sakkunniga för utredning rörande prästerskapets familjepensionering.

6. den 15 maj 1935, angående obligatorisk undervisning i folk- och småskolor
i hälsovård m. m. (220.)

Yttranden i ärendet hava inkommit den 6 september 1935 från skolöverstyrelsen
och den 15 februari 1936 från medicinalstyrelsen. Ärendet är beroende på Kungl.
Maj:ts prövning.

7. den 1 juni 1935, angående införande av gemensamma måltidstimmar.
(267.)

Anmäld den 18 oktober 1935 och beslöts, i vad angår skolväsendet, remiss till
skolöverstyrelsen. Svar å remissen har ännu icke inkommit.

8. den 14 juni 1935, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
till statens arbetslöshetskommission, kontant understödsverksamhet,
statliga och statskommunala reservarbeten m. m. jämte i dessa ämnen
väckta motioner. (371.)

Med utdrag av statsrådsprotokollet över socialärenden den 8 maj 1936 överlämnades
den 2 juni 1936 till ecklesiastikdepartementet förevarande skrivelse
för handläggning i vad den avser undersökning rörande icke hemortsberättigade
ur synpunkten av antal, förekomst m. m. Skrivelsen är i nämnda avseende beroende
på Kungl. Maj:ts prövning.

9. den 26 mars 1936, i anledning av väckt motion örn viss ändring av bestämmelserna
rörande förening av folkskollärarbefattning med organisteller
klockarsyssla. (114.)

Den 5 augusti 1940 remitterades ärendet till folkskolans besparingssakkunniga.
Svar å remissen har ännu icke inkommit.

268

10. den 18 april 1936, angående reglering av rätten för såväl döpta som odöpta
att till förutvarande förnamn lägga nya sådana. (171.)

Efter hörande av samtliga ecklesiastiska konsistorier har statistiska centralbyrån
den 30 mars 1937 inkommit med av utredning åtföljt förslag i ämnet. 1936 års
uppbördskommitté har den 21 mars 1938 inkommit med yttrande i ärendet.
Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

11. den 22 maj 1936, angående reformering enligt vissa riktlinjer av undervisningen
vid de högre allmänna läroverken. (256.)

Anmäld och slutbehandlad den 8 mars 1940.

12. den 29 maj 1936, angående upprättande av ett statens filmarkiv. (273.)
Anmäld den 18 september 1936, därvid statens biografbyrå anbefalldes att till
Kungl. Majit inkomma med utredning i ärendet. Utredningen har ännu icke
inkommit.

13. den 4 maj 1938, angående skolkökslärarinnornas vid fortsättningsskolorna
anställnings-, bostads-, löne- och pensionsförhållanden. (231.)

Skrivelsen är beroende på Kungl. Majits prövning.

14. den 10 maj 1938, i anledning av väckt motion örn avskaffande av prästexamen.
(243.)

Anmäld och slutbehandlad den 7 juni 1940.

15. den 27 maj 1938, i anledning av riksdagens år 1937 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning. (308.)

Punkten 7 angående statsbidrag till Söderköpings stads skolor för yrkesundervisning.
Yttranden i ärendet hava inkommit den 12 december 1938 från skolöverstyrelsen,
den 8 februari 1939 från statskontoret och den 26 juni 1940 från
riksräkenskapsverket. Remitterad den 28 juni 1940 till skolöverstyrelsen, som
ännu icke inkommit med yttrande.

16. den 28 maj 1938, angående ett effektivare utnyttjande av skol- och bildningsfilmen
i undervisningens tjänst. (327.)

Anmäld och slutbehandlad den 22 november 1940.

17. den 12 mars 1939, i anledning av väckta motioner örn utsträckt tillämpning
av det representativa systemet enligt lagen om församlingsstyrelse.

(109.)

Anmäld den 5 april 1940 och beslöts remiss till kammarkollegiet. Svar å remissen
har ännu icke inkommit.

18. den 22 april 1939, angående Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen för
budgetåret 1939/40 gjorda framställningar under riksstatens åttonde huvudtitel,
innefattande anslagen till ecklesiastikdepartementet m. m. (8.)

Punkten 152. Småskoleseminarier: Anordnande av fortbildningskurser för småskollärare.
Anmäld och slutbehandlad den 30 december 1939.

Punkten 195. Bidrag till avlöning åt vissa på indragningsstat hos landsting''
m. fl. uppförda dövstumlärare. Anmäld och slutbehandlad den 21 juni 1940.

Punkten 222. Understöd för anordnande av universitetscirklar. Anmäld och
slutbehandlad den 30 december 1939.

269

19. den 26 april 1939, i anledning av Kungl. Majrts proposition med förslag till
lag angående vissa ändringar i lagen den 9 december 1910 (nr 141, sid.
27) örn reglering av prästerskapets avlöning. (216.)

Anmäld den 6 september 1939, därvid utfärdades en lag (sv. f. nr 630). I viss
del är ärendet alltjämt beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

20. den 29 april 1939, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
till örn- och nybyggnadsarbeten vid nomadskolorna jämte en i ämnet
väckt motion. (206.)

Anmäld den 12 maj 1939. I viss del är ärendet alltjämt beroende på Kungl.
Maj:ts prövning.

21. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anställningsförhållandena
för biträdande lärare vid folkskolor och lärare vid
mindre folkskolor jämte i ämnet väckta motioner. (213.)

Anmäld den 19 april 1940, därvid utfärdades tre kungörelser (sv. f. nr 250—
252). Skrivelsen är därmed slutbehandlad, såvitt avser ecklesiastikdepartementet.

22. samma dag, i anledning av riksdagens år 1938 församlade revisorers berättelse
angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill hörande
fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1937—
30 juni 1938. (219.)

Anmäld och slutbehandlad den 9 februari 1940.

23. den 12 maj 1939, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående reglering
av den årliga lästiden vid folkskolan m. m. jämte vissa i ämnet
väckta motioner. (252.)

Anmäld den 19 april 1940, därvid utfärdades tre kungörelser (sv. f. nr 250—252).
Skrivelsen är därmed slutbehandlad, såvitt avser ecklesiastikdepartementet.

24. den 20 maj 1939, i anledning av väckta motioner om ändrad lydelse av
7 § 2 mom. lagen om kyrkofond. (278.)

Den 2 juni 1940 remitterades ärendet till kammarkollegiet. Svar å remissen har
ännu icke inkommit.

25. den 31 maj 1939, angående effektiviserande av den tekniska forskningen.
(328.)

Den 15 augusti 1940 överlämnades ärendet till handelsdepartementet. Skrivelsen
är därmed slutbehandlad, såvitt avser ecklesiastikdepartementet.

26. den 6 juni 1939, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
allmän beredskapsstat för budgetåret 1939/40, i vad propositionen avser
anslag under ecklesiastikdepartementets verksamhetsområde. (335.)

Anmäld och slutbehandlad den 24 maj 1940.

27. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
till karolinska sjukhuset och serafimerlasarettet samt till avlöningar vid
karolinska inediko-kirurgiska institutet jämte vissa i ämnet väckta motioner.
(352.)

Anmäld den 22 juni och den 7 juli 1939. Förstnämnda dag utfärdades därvid ett
reglemente (sv. f. nr 416). I vad avser utredning rörande evalvering av vissa
läkare tillkommande ersättningar är ärendet alltjämt beroende på Kungl. Maj:ts
prövning.

270

28. den 10 juni 1939, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
statsbidrag till skolhusbyggnad i Tännäs skoldistrikt. (378.)

Remitterad den 22 juni 1939 till skolöverstyrelsen, som ännu icke inkommit med
yttrande.

29. den 13 juni 1939, i anledning av väckta motioner angående främjande av
undervisningen per korrespondens m. m. (414.)

Anmäld och slutbehandlad den 22 november 1940.

30. den 14 december 1939, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
avlöningsförmåner till viss lärarpersonal under tjänstledighet för militärtjänstgöring
i anledning av anbefalld förstärkt försvarsberedskap m. m.
(93.)

Delvis anmäld den 9 februari 1940, därvid utfärdades tre kungörelser (sv. f. nr
104—100). Ånyo anmäld och slutbehandlad den 7 juni 1940, därvid utfärdades
tre kungörelser (sv. f. nr 460—462),

Av dessa ärenden äro alltså de under 2,11, 14, 16, 18, 21—23, 25, 26, 29 och 30
omförmälda av Kungl. Majit inom ecklesiastikdepartementet slutligen behandlade
samt de övriga på prövning beroende.

8. Jordbruksdepartementet.

Riksdagens skrivelse

1. den 18 mars 1930, i anledning av väckt motion örn förhållandet mellan
Arjeplog- och Karesuandolapparna samt lappförfattningarnas anknytningtill
det levande livet. (75.)

Jämlikt Kungl. Maj :ts beslut har chefen för jordbruksdepartementet den 28 april
1939 tillkallat sakkunnig person att verkställa överarbetning av 1930 års lapputrednings
den 29 december 1935 avgivna betänkande. Den 27 november 1940
har avgivits betänkande angående lägenhetsupplåtelser åt lappar, som lämnat
renskötseln (st. off. utr. 1940:37). Överarbetningen är i övrigt ej slutförd.

2. den 23 maj 1930, i anledning av väckta motioner rörande vissa sociala
jordfrågor. (276.)

Skrivelsen har i vad den avser vissa egnahemsfrågor slutbehandlats den 17 mars
1939, därvid beslöts proposition till riksdagen (nr 236). I den del skrivelsen har
avseende å vissa arrendeförhållanden är den alltjämt beroende på Kungl. Maj:ts
prövning.

3. den 28 april 1933, i anledning av Kungl. Maj:ts under nionde huvudtiteln
gjorda framställning angående anslag till fraktlindring för kalk jämte i
ämnet väckta motioner. (171.)

Lantbruksstyrelsen den 30 juni 1938 givet uppdrag att verkställa utredning beträffande
frågan om fraktbidrag jämväl vid sjötransporter av kalk har ännu ej
fullgjorts.

4. den 5 juni 1934, i anledning av väckta motioner rörande ändringar i
arrendelagstiftningen m. m. (311.)

Sedan 1936 års arrendeutredning den 9 november 1938 avgivit betänkande med
förslag till ändringar i arrendelagstiftningen (st. off. utr. 1938: 38) samt yttranden
däröver avgivits av åtskilliga myndigheter och sammanslutningar, är ärendet
beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

271

5. den 22 februari 1935, i anledning av väckta motioner om ändrade bestämmelser
beträffande understöd till förbättringsarbeten inom jordbruket.
(46.)

Anmäld den 10 maj 1935, därvid lantbruksstyrelsen anbefalldes att verkställa
utredning i de av riksdagen angivna hänseenden. Denna avvaktas.

6. den 15 mars 1935, angående ett rationellt och vinstgivande tillgodogörande
av svenska frukter och bär. (75.)

En i anledning av förevarande riksdagsskrivelse från lantbruksstyrelsen infordrad
utredning i ämnet har den 25 februari 1938 överlämnats till livsmedelslagstiftningssakkunniga
för att — i avseende å införande av lagstadgad märkning
av vissa läskedrycker — tagas i övervägande vid fullgörande av de sakkunnigas
uppdrag. Detta uppdrag har ännu ej fullgjorts.

7. den 7 maj 1935, i anledning av väckta motioner angående åtgärder till
bekämpande av smittsam kastning hos nötkreatur samt om lagstiftning
rörande handeln med husdjur. (199.)

I den del skrivelsen icke slutbehandlats, nämligen beträffande lagstiftning rörande
handeln med husdjur, föreligger ett av lantbruksstyrelsen och medicinalstyrelsen
den 3 november 1936 avgivet betänkande.

8. den 6 juni 1935, i anledning av riksdagens år 1934 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1933—
30 juni 1934. (279.)

I vad skrivelsen avsetts till handläggning på jordbruksdepartementets föredragning
och ej slutbehandlats, nämligen beträffande punkten 9, utnyttjande av
kronans fiskevatten, föreligger ett av fiskevattensutredningen den 1 september
1939 avgivet betänkande (st. off. utr. 1939:28) jämte yttranden däröver av
åtskilliga myndigheter och sammanslutningar.

9. den 7 juni 1935, i anledning av väckta motioner om åtgärder till höjande
av skogsbrukets ekonomiska bärkraft m. m. (274.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

10. samma dag, i anledning av väckta motioner angående beredande av medinflytande
åt skogsägare vid handhavande av flottningsföreningarnas
angelägenheter. (296.)

1936 års skogsutredning, som äger att taga skrivelsen i övervägande, har i denna
del ännu ej slutfört sitt uppdrag.

11. den 25 april 1936, i anledning av väckta motioner örn ändringar i arrendelagstiftningen,
återupptagande av den sociala jordbruksfrågans lagvägar
m. m. (180.)

Sedan 1936 års arrendeutredning den 9 november 1938 avgivit betänkande (st.
off. utr. 1938:38) samt yttranden däröver avgivits av åtskilliga myndigheter
och sammanslutningar, är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

12. den 13 maj 1936, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
domänverkets övertagande av Kalix träindustriaktiebolags tillgångar
m. m. (228.)

Jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande har chefen för jordbruksdepartementet den

II november 1938 tillkallat en utredningsman att verkställa fortsatt utredning
rörande domänverkets skogsindustriella rörelse. Denne har den 31 januari 1940

272

avlämnat ytterligare utredning och förslag i ämnet. Sedan yttranden över förslaget
avgivits av statskontoret, domänstyrelsen, riksräkenskapsverket och statens
pcnsionsanstalt, är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

13. den 22 maj 1936, angående utredning av smörets och margarinets näringsfysiologiska
betydelse m. m. (255.)

Näringsrådet, som anbefallts att verkställa utredning rörande ifrågavarande
spörsmål, har avlämnat ett förslag i ämnet till 1938 års jordbruksutredning. Ärendet
är alltjämt beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

14. den 23 maj 1936, i anledning av väckta motioner om viss ändring av norrländska
arrendelagen m. m. (259.)

Sedan 1936 års arrendeutredning den 9 november 1938 avgivit betänkande (st.
olf. utr. 1938: 38) samt yttranden däröver avgivits av åtskilliga myndigheter och
sammanslutningar, är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

15. den 29 maj 1936, i anledning av väckta motioner om åtgärder till främjande
av det svenska fisket. (288.)

Den 1 februari 1940 har chefen för jordbruksdepartementet jämlikt Kungl.
Maj:ts bemyndigande tillsatt en kommitté med uppgift att såsom organisationskommitté
tillvarataga fiskarenas gemensamma intressen ävensom att efter departementschefens
närmare bestämmande vidtaga erforderliga åtgärder för bildandet
av en riksorganisation för fiskare (1940 års fiskerikommitté). Kommittén
har ännu ej slutfört sitt arbete.

16. samma dag, i anledning av väckt motion angående den industriella rationaliseringens
och koncentrationens inverkan på den jordbrukande befolkningens
förvärvsmöjligheter. (290.)

Ett lantbruksstyrelsen den 7 maj 1937 givet uppdrag att verkställa visst undersöknings-
och utredningsarbete rörande frågan om torrläggning av närmare
angivna markkomplex inom Uppsala län har ännu ej slutförts.

17. den 10 april 1937, i anledning av väckta motioner angående anordnande
av småbrukarkurser m. m. (133.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

18. den 24 april 1937, i anledning av väckta motioner angående omorganisation
av kontrollen över tillverkning av och handel med margarin m. m.
(207.)

Livsmedelslagstiftningssakkunniga den 13 maj 1937 givet uppdrag att i samband
med dem anbefalld utredning upptaga de i skrivelsen omförmälda spörsmålen
till behandling har ännu ej slutförts.

19. den 28 april 1937, i anledning av väckta motioner angående vägnätets
utbyggande med ett system av cykelvägar. (217.)

Sedan väg- och vattenbyggnadsstyrelsen samt domänstyrelsen den 11 september
1939 avgivit förslag i ämnet samt statskontoret däröver avgivit utlåtande, har
skrivelsen anmälts den 12 april 1940 (se prop. nr 236 sid. 64—65). Skrivelsen
är därmed slutbehandlad.

20. den 4 maj 1937, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående överförande
av vissa kronoparker i Jämtlands län till renbetesfjällen m. m.
samt en i ämnet väckt motion. (256.)

Genom beslut den 16 februari 1940 har skrivelsen överlämnats till utrednings -

273

mannen för verkställande av överarbetning av 1930 års lapputrednings betänkande.
Skrivelsen är därmed slutbehandlad.

21. den 26 maj 1937, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
av mark från kronoegendomen Stora och Lilla Avesta nr 1 i Kopparbergs
län jämte i ämnet väckta motioner. (336.)

Anmäld den 11 juni och den 21 juli 1937, varmed skrivelsen slutbehandlats i
vad den avser försäljning av den mindre lotten av ifrågavarande kronoegendom.
Vidkommande försäljningen av den större lotten förordnade Kungl. Majit den
11 juni 1937, att därmed skulle tillsvidare anstå.

22. den 27 maj 1937, i anledning av väckt motion om lagstiftning i visst avseende
rörande saluhållande av gödsel- och fodermedel. (341.)

Anmäld den 10 september 1937, därvid uppdrogs åt kommerskollegium och lantbruksstyrelsen
att gemensamt verkställa av riksdagen begärd utredning rörande
lämpligheten av åtgärder till skydd mot saluhållande av mindervärdiga gödselmedel.
Utredningen har ännu ej slutförts.

23. den 19 mars 1938, i anledning av väckt motion angående utredning rörande
förekomsten av olika slag av svinsjukdomar inom landet m. m. (122.)

Anmäld den 6 maj 1938, därvid uppdrogs åt lantbruksstyrelsen och medicinalstyrelsen
gemensamt att verkställa av riksdagen begärd utredning. Denna har
ännu ej slutförts.

24. den 26 april 1938, i anledning av väckt motion angående skyldighet för
försäljare av hästkreatur att tillhandahålla intyg om deras ålder. (203.)

Skrivelsen är alltjämt beroende på Kungl. Marits prövning.

25. den 17 maj 1938, i anledning av väckt motion angående utredning om
sammanslagning av de båda svinraserna Yorkshire och Förädlad Lantras.
(273.)

Anmäld den 17 juni 1938, varvid uppdrogs åt lantbruksstyrelsen att verkställa
utredning i ämnet. Denna har ännu ej slutförts.

26. samma dag, i anledning av väckt motion angående skäliga administrationsbidrag
till hushållningssällskapen för deras verksamhet i samband
med vissa stödåtgärder. (276.)

Anmäld den 4 januari 1940 (se bil. till statsverksprop. IX h. t. p. 81). Ärendet
är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

27. den 1 juni 1938, i anledning av väckt motion angående utredning av lantbrukets
lärlingsfråga. (371.)

Sedan lantbruksstyrelsen den 1 juli 1940 avgivit betänkande angående lantbrukets
lärlingsfråga samt yttranden däröver avgivits av åtskilliga myndigheter
och sammanslutningar, är ärendet beroende på Kungl. Maj :ts prövning.

28. den 6 maj 1939, i anledning av väckta motioner om fortsatt tillämpning
av lagen den 17 juni 1932 angående ytterligare utsträckning av lagen den
22 juni 1928 om ersättning till strandägare för mistad fiskerätt. (228.)

Anmäld den 30 juni 1939, därvid uppdrogs åt kammarkollegiet att i samverkan
med vederbörande strandägare verkställa av riksdagen begärd utredning. Denna
har ännu ej slutförts.

18 — Justitieombudsmannens ömhet aberiitt else till 1041 örn riksdag.

274

29. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående den lägre
lantbruksundervisningens ordnande. (230.)

Under år 1940 har skrivelsen anmälts den 4 januari och den 21 juni. Beslutet
den 21 juni innefattade bland annat utfärdande av kungörelser i ämnet (sv. f.
nr 675, 724, 847—849). Ärendet är därmed slutbehandlat.

30. den 23 maj 1939, i anledning av väckt motion angående kronoskogvaktarboställena
å häradsallmänningar. (298.)

Anmäld den 30 juni 1939, därvid uppdrogs åt kammarkollegiet att verkställa
utredning i ämnet. Utredningen har ännu ej slutförts.

31. den 3 juni 1939, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
beredskapsstat för budgetåret 1939/40, i vad propositionen avser nionde
huvudtiteln. (339.)

I skrivelse den 21 juni 1940, nr 435, har riksdagen förklarat, att av 1939 års
lagtima riksdag med avseende å den allmänna beredskapsstaten för budgetåret
1939/40 givna bemyndiganden under i skrivelsen givna förutsättningar skola äga
fortsatt giltighet för budgetåret 1940/41. Ärendet är alltjämt beroende på Kungl.
Maj:ts prövning.

32. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i proposition med förslag till
beredskapsstat för budgetåret 1939/40 å kapitalbudgeten gjorda framställning
örn anslag till byggnadsarbeten vid veterinärhögskolan. (340.)

Se ovan under 31.

33. den 6 juni 1939, i anledning av väckta motioner om ökat tullskydd för
matlök. (354.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

34. den 13 juni 1939, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ändrade
grunder för egnahemsverksamheten m. m. jämte i dessa ämnen väckta
motioner. (444.)

Är 1940 har skrivelsen anmälts den 4 januari, den 8 mars, den 7 juni och den 25
oktober. Beslutet den 7 juni innefattande utfärdandet av två kungörelser (sv. f.
nr 589 och 590). Skrivelsen är därmed slutbehandlad.

35. den 28 november 1939, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
försäljning av ett område av kronoegendomen Starby kungsladugård
i Östergötlands län. (73.)

Anmäld och slutbehandlad den 1 december 1939.

Av dessa ärenden äro sålunda de under 19, 20, 29, 34 och 35 omförmälda av
Kungl. Maj:t inom jordbruksdepartementet slutligen behandlade samt de övriga
på prövning beroende.

9. Handelsdepartementet.

Riksdagens skrivelse

1. den 17 april 1928, i anledning av väckt motion angående ändrad lydelse
av 9 § i lagen om tillsyn å fartyg m. m. (123.)

Ifrågavarande skrivelse är, i vad den avser lastmärke för fartyg i östersjöfart
med en bruttodräktighet örn minst 150 registerton, slutbehandlad genom utfärdandet
av lagen den 30 juni 1932 (nr 324) angående ändrad lydelse av bland
annat 9 § lagen den 16 oktober 1914 örn tillsyn å fartyg. Sedan kommerskolle -

275

gium den 22 december 1937 avgivit utlåtande rörande bland annat frågan om
lastmärke för mindre fartyg, vilka nyttjas i östersjöfart eller utrikesfart, har
Kungl. Majit den 28 januari 1938 utfärdat kungörelse (nr 23) med ändrad
bestämmelse angående lastmärke å vissa fartyg. Skrivelsen är ånyo anmäld den
20 januari 1940 och därmed slutbehandlad.

2. den 11 april 1934, i anledning av väckta motioner örn utredning angående
de ekonomiska och sociala verkningarna av de s. k. enhetsprisföretagen
inom detaljhandeln m. m. (146.)

Sedan de jämlikt Kungl. Maj:ts beslut den 15 juni 1934 för ärendets utredning
tillkallade sakkunniga den 30 november 1935 avgivit utredning i ärendet (st. off.
utr. 1935: 63) och kommerskollegium däröver den 20 februari 1940 avgivit infordrat
utlåtande — därvid fogats yttranden från intresserade organisationer
och sammanslutningar m. fl. — har Kungl. Majit den 8 mars 1940 funnit utredningen
och vad däröver anförts i avgivna yttranden och framställningar icke för
närvarande föranleda någon vidare åtgärd.

3. den 20 april 1934, i anledning av väckta motioner örn uppställande av
legala kompetensvillkor för rätten att idka hantverk m. m. (191.)

Sedan de jämlikt Kungl. Majits bemyndigande den 9 januari 1936 tillkallade
sakkunniga för verkställande av utredning i ämnet (1936 års hantverkssakkunniga)
den 10 juni 1938 avgivit betänkande jämte lagförslag angående lärlingsutbildningen
inom hantverket och den mindre industrien (st. off. utr. 1938: 30),
är ärendet beroende på Kungl. Majits prövning.

4. den 18 maj 1934, angående den praktiska utbildningen av maskinistelever.
(257.)

Sedan kommerskollegium den 21 september 1937 efter remiss avgivit utlåtande
i ämnet, har Kungl. Majit den 30 september 1937 uppdragit åt kommerskollegium
att verkställa den av riksdagen begärda utredningen. Denna är ännu icke
slutförd.

5. den 28 mars 1935, i anledning av väckta motioner angående utredning
örn rätten att idka hantverk. (127.)

Sedan 1936 års hantverkssakkunniga den 15 augusti 1939 avgivit betänkande
jämte, bland annat, förslag till kungörelse angående mästarbrev för hantverksutövare
(st. off. utr. 1939: 46), har ärendet anmälts den 11 oktober 1940 och
därvid slutbehandlats, i vad på handelsdepartementets föredragning ankommer,
genom utfärdandet av kungörelse i ämnet (sv. f. nr 873).

6. den 6 juni 1935, i anledning av väckta motioner örn åtgärder till ernående
av ökad säkerhet till sjöss. (291.)

Sedan Kungl. Majit den 22 maj 1936 anbefallt kommerskollegium att verkställa
och till Kungl. Majit inkomma med den av riksdagen begärda utredningen ävensom
med de förslag, vartill utredningen kunde föranleda, har kommerskollegium
i betänkande den 28 oktober 1937 inkommit med utlåtande och förslag i ämnet.
Ärendet är därefter beroende på Kungl. Majits prövning.

7. den 5 maj 1936, i anledning av väckt motion angående befrielse för mindre
bemedlade uppfinnare från erläggande av vissa patentavgifter. (208.)

Sedan Kungl. Majit den 22 maj 1936 anbefallt patent- och registreringsverket

276

att verkställa utredning i ämnet, har Kungl. Maj:t sedermera den 1 november
1940 förordnat, att 1938 års patentutredning skulle hava att verkställa utredningen.
Denna är ännu icke slutförd.

8. den 27 juni 1936, i anledning av väckta motioner om befrämjande av
exporten och avsättningen i övrigt av gatsten m. m. (384.)

Sedan de jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 5 mars 1937 tillkallade sakkunniga
för utredning rörande befrämjande av avsättningen av den svenska
stenindustriens produkter (1937 års granitutredning) den 1 april 1939 avgivit
betänkande i ämnet (st. off. utr. 1939:11), är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts
prövning.

9. den 28 april 1937, angående åstadkommande av lindring i visst avseende
för svenska fiskare vid besök i norska hamnar. (228.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

10. den 31 maj 1939, angående utredning om handelssjöfartens skydd under
krigsförhållanden. (327.)

Enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande av den 30 juni 1939 uppdrogs den 13 juli
samma år åt särskilda utredningsmän, 1939 års sjöfartsskyddsutredning, att
verkställa skyndsam utredning i frågan. På de sakkunnigas förslag äskade Kungl.
Majit bland annat i proposition nr 25 till 1939 års urtima riksdag ett reservationsanslag
å 1,000,000 kronor till främjande av handelsfartygs förseende med
skyddsanordningar mot minsprängning. Anslaget beviljades av riksdagen. Skrivelsen
är därmed slutbehandlad.

11. samma dag, angående effektiviserande av den tekniska forskningen. (328.)
Enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 31 augusti 1940 har den 13 september
samma år uppdragits åt särskilda utredningsmän att verkställa utredning örn
den tekniskt-vetenskapliga forskningens ordnande. Utredningen är ännu icke
slutförd.

12. den 6 juni 1939, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till allmän beredskapsstat för budgetåret 1939/40, i vad propositionen
avser anslag under handelsdepartementets verksamhetsområde. (336.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

13. den 20 december 1939, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
åtgärder för begränsning av statsutgifterna under budgetåret
1939/40 m. m. jämte i ämnet väckta motioner. (97.)

Anmäld den 30 december 1939 och därvid slutbehandlad i vad på handelsdepartementets
föredragning ankommer.

14. den 20 december 1939, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till anläggande av ett tackjärn verk i Norrbotten. (98.)

Anmäld den 12 juli 1940, varvid Kungl. Majit, bland annat, uppdrog åt chefen
för handelsdepartementet att till ett nominellt belopp av 3,499,500 kronor för
Kungl. Majit och kronan låta teckna aktier i Norrbottens Järnverk Aktiebolag.
Skrivelsen är därmed slutbehandlad.

Av dessa ärenden äro alltså de under 1, 2, 5, 10, 13 och 14 omförmälda av
Kungl. Majit inom handelsdepartementet slutligen behandlade samt de övriga
på prövning beroende.

277

10. Folkhushållningsdepartementet.

Riksdagens skrivelse

1. den 25 november 1939, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
överföring på staten av vissa krigsrisker vid import m. m. (66.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 december 1939.

2. den 28 november 1939, i anledning av Kungl. Majrts förslag örn uppförande
å riksstaten för budgetåret 1939/40 av en huvudtitel för folkhushållningsdepartementet
m. m. (70.)

Delvis anmäld den 15 december 1939. I övrigt är skrivelsen beroende på Kungl.
Maj:ts prövning.

278

Bilaga V.

Förteckning

över ärenden, som hos Kungl. Majit anhängiggjorts genom skrivelser
från justitieombudsmannen före den 1 januari 1940 och
vari under år 1940 åtgärd vidtagits eller vilka vid samma års
slut ännu voro på Kungl. Majis prövning beroende, jämte
kortfattad uppgift örn ärendenas behandling.

1. 1908 den 31 januari (nr 4-7) och 1910 den 7 januari (nr 37), angående
domstolarnas arkiv m. m.

Se ämbetsberättelsen 1937 sid. 323. Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts
prövning. (Justitiedepartementet.)

2. 1923 den 26 juni (nr 303), angående ändring av bestämmelserna örn gåvobeskattning
i kungl, förordningen den 19 november 1914 örn arvsskatt
och skatt för gåva.

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning. (Finansdepartementet.)

3. 1925 den 11 december (nr 629), angående ändring av bestämmelserna örn
resekostnadsersättning i kungl, förordningen den 12 juli 1878 angående
ersättning till förrättningsmän för utmätning i enskilda mål samt till
stämningsmän m. m.

Ärendet har anmälts den 29 november 1929 och den 21 december 1933 (se vidare
ämbetsberättelsen 1934 sid. 377). I övrigt är ärendet fortfarande beroende
på Kungl. Maj:ts prövning. (Socialdepartementet.)

4. 1926 den 22 december (nr 600), angående åtgärder för bättre tillgodoseende
av vittnens rätt att undfå ersättning för inställelse vid domstol.

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1940 sid. 354. Ärendet
är beroende på Kungl. Maj:ts prövning. (Justitiedepartementet.)

5. 1934 den 22 mars (nr 240), angående ändring i lagstiftningen om trafikförsäkring
å motorfordon.

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1938 sid. 335,
1939 sid. 335 och 1940 sid. 355. Ärendet är, till den del det icke slutbehandlats,
föremål för fortsatt beredning inom justitiedepartementet. (Justitiedepartementet.
)

6. 1934 den 15 september (nr 573), angående åtgärder för åstadkommande
av likformighet vid beräkning av strafftid, då avbrott i verkställighet
äger rum till följd av ny rannsakning.

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning. (Justitiedepartementet.)

7. 1935 den 11 januari (nr 51), angående åklagares rätt att bedriva advokatverksamhet.

279

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1937 sid. 324,
1938 sid. 335, 1939 sid. 335 och 1940 sid. 355.1 proposition (nr 219) till 1940 års
lagtima riksdag har Kungl. Majit förelagt riksdagen förslag angående omorganisation
av landsfiskals- och stadsfiskalsbefattningarna m. m., avsedd att träda
i tillämpning vid den framtida tidpunkt, som kan bliva bestämd därför. Sedan
riksdagen genom skrivelse den 18 juni 1940 (nr 438) förklarat sig i huvudsak
godkänna de föreslagna grunderna för ifrågavarande omorganisation, är ärendet
beroende på Kungl. Majits prövning. (Jfr punkt 03 under socialdepartementet
i bilaga II.) (Justitiedepartementet.)

8. 1935 den 31 december (nr 766), angående skyldighet för förmyndare att
vid uppbärande av omyndig tillkommande försäkringsbelopp förete bevis
om överförmyndarens tillstånd till beloppets utbetalning.

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1938 sid. 336 och
1940 sid. 355. Kungl. Majit har genom proposition till 1940 års lagtima riksdag
(nr 107) framlagt förslag till lag angående ändring i vissa delar av lagen den
27 juni 1924 (nr 320) om förmynderskap m. fl. författningsförslag. Sedan riksdagen
antagit de av Kungl. Majit framlagda författningsförslagen, har Kungl.
Majit den 31 maj 1940 utfärdat lagar och förordning i ämnet (sv. f. nr 449—
456). Ärendet är därmed slutbehandlat. (Justitiedepartementet.)

9. 1936 den 16 september (nr 566), angående skärpning av straffet för spridande
av efterbildning av penningsedel m. m.

Ärendet är beroende på Kungl. Majits prövning. (Justitiedepartementet.)

10. 1937 den 9 april (nr 272), angående bestämmelser örn fördelning av kostnaderna
för tjänsteresor i vissa fall.

Över framställningen hava, på grund av remiss, utlåtanden avgivits av länsstyrelserna
i Stockholms, Södermanlands, Kalmar, Malmöhus, Jämtlands och
Västerbottens län samt av statskontoret. Ärendet har sedermera behandlats i
1937 års landsfiskals- och stadsfiskalsutrednings betänkande med förslag till
omorganisation av landsfiskals- och stadsfiskalsbefattningarna m. m. (st. off.
utr. 1939:9). Ärendet är beroende på Kungl. Majits prövning. (Finansdepartementet.
)

11. 1937 den 28 december (nr 769), angående förtydligande bestämmelser
örn lösen- och stämpelavgifter för vissa bevis m. lii.

Ärendet är beroende på Kungl. Majits prövning. (Finansdepartementet.)

12. 1937 den 31 december (nr 778), angående rätt för svarandepart, som beviljats
fri rättegång, att kostnadsfritt erhålla protokoll i målet, även örn
begäran därom framställes först efter det utslag meddelats.

Se ämbetsberättelsen 1939 sid. 336. Ärendet är beroende på Kungl. Majits
prövning. (Justitiedepartementet.)

13. 1938 den 10 november (nr 61)5), angående resestipendier åt åklagare.
Ärendet är beroende på Kungl. Majits prövning. (Socialdepartementet.)

14. 1938 den 19 december (nr 725), angående resekostnads- och traktamentsersättning
till domare för inspektionsresor till överförmyndare.

Se ämbetsberättelsen 1940 sid. 356. Ärendet är beroende på Kungl. Majits
prövning. (Justitiedepartementet.)

280

15. 1938 den 30 december (nr 740), angående skyldighet för utmätningsman
att i dagboken i utsökningsmål införa specificerad uppgift rörande förrättningskostnad
m. m.

Över framställningen hava utlåtanden avgivits av åtskilliga myndigheter och
sammanslutningar. Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning. (Socialdepartementet.
)

16. 1938 den 31 december (nr 743), angående fastställande av viss, med hänsyn
till alkoholhalten i blodet bestämd gräns, vid vilken förare av motorfordon
skall anses vara i lagens mening påverkad av starka drycker.

Se ämbetsberättelsen 1940 sid. 356. Sedan utredningsmannen avgivit ett den
28 juni 1940 dagtecknat betänkande med förslag till ändrad lagstiftning angående
s. k. rattfylleri (st. off. utr. 1940:17) samt vissa myndigheter och sammanslutningar
avgivit yttranden över betänkandét, är ärendet beroende på
Kungl. Maj:ts prövning. (Kommunikationsdepartementet.)

17. 1939 den 20 juni (nr 394), angående omreglering av Nordmarks, Jösse
och Södersysslets domsagor.

Svea hovrätt har, på grund av remiss, avgivit utlåtande i anledning av framställningen.
Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning. (Justitiedepartementet.
)

18. 1939 den 27 december (nr 740), angående bestämmelser, huru förfaras
skall med medel, som i utdelningsförslag tillagts konkursborgenär men
av honom icke lyftas.

Skrivelsen har remitterats för utlåtande till statskontoret och vissa sammanslutningar.
(Justitiedepartementet.)

19. 1939 den 30 december (nr 744), angående skyldighet i visst fall för konkursförvaltare
att lämna överexekutor uppgift å borgenärer, som äga
fordran med förmånsrätt enligt 17 kap. 4 § handelsbaden.

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning. (Justitiedepartementet.)