Kungl. Maj:ts proposition Nr 97.

1

Nr 97.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag
angående vissa ändringar i lagen den 7 december
1934 (nr 573) örn tillsättning av prästerliga tjänster;
given Stockholms slott den 28 februari 19Jfl.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll
vill Kungl. Majit härmed jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen
att antaga härvid fogat förslag till lag angående vissa ändringar i lagen
den 7 december 1934 (nr 573) örn tillsättning av prästerliga tjänster.

GUSTAF.

Edgar Rosander.

Bihang till riksdagens protokoll 1911. 1 sami. Nr 97.

I

2

Kungl. Majlis proposition Nr 97.

Förslag

till

Lag

angående vissa ändringar i lagen den 7 december 1934 (nr 573)
om tillsättning av prästerliga tjänster.

Härigenom förordnas, dels att till 3 § lagen den 7 december 1934 örn
tillsättning av prästerliga tjänster skall fogas ett nytt moment av nedan
angivet innehåll dels ock att 32 § 2 mom. samma lag skall erhålla ändrad
lydelse på sätt nedan angives:

3 §.

5. Präst, som tillhör Visby stift och där fullgjort, prästerlig tjänstgöring
under minst tio år, skall äga befordringsrätt till ordinarie prästerlig tjänst
jämväl inom annat stift. Då sådan präst vunnit befordran till kyrkoherdetjänst
inom annat stift, har omförmälda rätt för honom upphört.

32 §.

2. Valet skall---valet angivits. När alla, som vid det för valets

slut fastställda klockslaget äga tillträde till valet, avlämnat sina valsedlar,
skall omröstningen förklaras avslutad.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1942.

Kungl. Majlis proposition Nr 97.

3

Utdrag av protokollet över ecklesiastikärenden, hållet inför
Hans Majit Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 7 februari 19Jfl.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden
Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Sköld, Eriksson,

Bergquist, Bagge, Andersson, Domö, Rosander.

Chefen för ecklesiastikdepartementet, statsrådet Bagge, anmäler efter
gemensam beredning med chefen för justitiedepartementet fråga angående
vissa ändringar i lagen den 7 december 1934 örn tillsättning av prästerliga
tjänster samt anför härutinnan:

I skrivelse till Kungl. Maj:t den 25 november 1938 (nr 19) har kyrkomötet
anhållit, att Kungl. Majit måtte låta verkställa utredning, örn och
i vad mån vidgad ansökningsrätt till prästerliga befattningar i riket må
tilläggas dem, som komma att prästvigas för Visby stift, samt framlägga
det förslag, vartill denna utredning kan föranleda.

Kyrkomötet har därjämte i skrivelse till Kungl. Maj:t den 18 november
1938 (nr 6) framhållit såsom önskvärt att, när anledning till ändring i
lagen den 7 december 1934 örn tillsättning av prästerliga tjänster gives,
jämväl sådan ändring av 32 § 2 mom. nämnda lag vidtages, att nu gällande
bestämmelse rörande prästvals avslutande erhåller motsvarande avfattning,
som i kommunala vallagen och lagen örn val till riksdagen meddelats beträffande
däri avsedda val.

Över kyrkomötets ifrågavarande framställningar ha samtliga domkapitel
avgivit infordrade utlåtanden, därvid beträffande framställningen om ändring
av gällande bestämmelse rörande prästvals avslutande domkapitlet
i Visby tillika överlämnat yttranden från kontraktsprostarna i Visby stift.

Omförmälda framställningar ha därefter blivit föremål för övervägande
inom ecklesiastikdepartementet, varvid utarbetats förslag till lag angående
vissa ändringar i lagen den 7 december 198f (nr 573) örn tillsättning av
prästerliga tjänster.

Frågan om utvidgad befordringsrätt för präster tillhörande Visby stift.

Kyrkomötets framställning den 25 november 1938, vilken jag först upptager
till behandling, har till syfte att åt präster tillhörande Visby stift
bereda en mera vidsträckt befordringsrätt än som enligt lagen den 7 december
1934 om tillsättning av prästerliga tjänster (prästvalslagen) i allmänhet
tillkommer prästerskapet.

Enligt 3 § 1 mom. prästvalslagen åtnjuter präst befordringsrätt till pnis -

4 Kungl. Marits proposition Nr 97.

terlig tjänst endast inom det stift han tillhör, därest han ej enligt 28 §
nämnda lag varder av församling i annat stift kallad till fjärde provpredikant
eller eljest enligt prästvalslagen äger vidsträcktare rätt eller ock sådan
rätt särskilt meddelats honom av Konungen. Jämlikt 3 § 2 och 3 mom.
prästvalslagen skall emellertid befordringsrätt till domprostbefattning samt
till prästerlig tjänst i Stockholm sta öppen för hela rikets prästerskap och
skall präst, som tillhör Härnösands eller Luleå stift, äga befordringsrätt
inom båda dessa stift. Befordringsrätt till ordinarie prästerlig tjänst inom
vilket stift som helst föreligger därjämte enligt 3 § 4 mom. prästvalslagen
för prästmän, som inneha eller innehaft vissa särskilt uppräknade befattningar.
Berörda förmån tillkommer sålunda präst, som är eller varit anställd
i svenska kyrkans missionsstyrelses tjänst såsom missionär bland
icke kristna folk, i svenska kyrkans missionsstyrelses eller sjömansvårdsstyrelses
tjänst såsom sjömanspräst eller eljest för verksamhet bland
svenskar i utlandet, i sådan sekreterarbefattning hos svenska kyrkans missionsstyrelse,
sjömansvårdsstyrelse eller diakonistyrelse, som finnes upptagen
i de för styrelsen fastställda stadgar, såsom pastor vid svensk församling
i utlandet, för vilken kyrkoordning blivit av Konungen fastställd,
samt vid central straff- eller arbetsanstalt i sådan predikantbefattning, med
vilken ej får förenas annan syssla än predikantstjänst vid läns- och kronohäkte,
eller såsom pastor vid statens uppfostringsanstalt å Bona. Härvid
förutsättes dock, att vederbörande prästman under minst åtta år tjänstgjort
i en eller flera av ifrågavarande befattningar samt att han icke vunnit
befordran till kyrkoherdetjänst. Enligt 13 § 1 mom. prästvalslagen
skall vidare ansökningsrätt stå öppen för hela rikets prästerskap i sådana
fall, då ny ansökningstid skall utsättas för en ledig prästerlig tjänst, till
vilken tre behöriga sökande icke anmält sig inom den första ansökningstidens
utgång.

Den i 3 § 1 mom. prästvalslagen stadgade inskränkningen i prästerskapets
ansöknings- och befordringsrätt leder sitt ursprung från den förr i tiden
gällande s. k. indigenatsrätten, jus indigenatus, eller infödingsrätten, enligt
vilken prästman i allmänhet ej ägde att söka anställning och befordran
annorstädes än inom det stift, där han var född. I denna sin egentliga
och mera omfattande betydelse bibehöll sig indigenatsrätten till den 4
november 1876, då Kungl. Maj:t i enlighet med riksdagens beslut och efter
inhämtande av kyrkomötets samtycke förordnade, att vad lag och särskilda
författningar innehölle därom, att ej någon kunde vinna inträde i
prästämbetet inom annat stift, än där han vore född, skulle upphöra att
vara gällande. Sedan den tiden existerar indigenatsrätten — såsom stiftsbandet
allt fortfarande ej sällan betecknas — endast i den överflyttade
bemärkelsen, att prästmans ansökningsrätt i regel är inskränkt till det stift
han tillhör, och genom senare lagstiftning ha därjämte ytterligare vissa
lättnader i stiftsbandet kommit att inträda.

5

Kungl. May.ts proposition Nr 97.

I samband därmed, att Luleå stift inrättades, föreskrevs sålunda genom
lag den 27 oktober 1903 om ändrad lydelse av § 3 i lagen den 26 oktober
1883 angående tillsättning av prästerliga tjänster, att präst, som tillhörde
Härnösands eller Luleå stift, skulle äga befordringsrätt inom båda dessa
stift. Genom lagen den 9 december 1910 angående tillsättning av prästerliga
tjänster löstes vidare stiftsbandet dels i fråga om domprostbefattningarna
och dels för sådana fall, då ny ansökningstid skulle utsättas för en
ledig prästerlig tjänst, till vilken tre behöriga sökande icke anmält sig inom
den första ansökningstidens utgång. Enligt sistnämnda lag förelåg därjämte
för prästmän som innehade vissa särskilt uppräknade befattningar,
utan inskränkning av stiftsbandet, extra ansökningsrätt i de fall, då Konungen
hade att tillsätta kyrkoherdetjänst utan att därvid vara bunden
inom det föreliggande förslaget. Dylik ansökningsrätt tillkom sålunda vissa
utomlands tjänstgörande präster ävensom vissa fångpredikanter. Ifrågavarande
grupp av prästmän, vilka enligt 1910 års lag ägde extra ansökningsrätt,
tillerkändes sedermera genom nu gällande prästvalslag befordringsrätt
inom vilket stift som helst, varigenom de erhöllo möjlighet att
jämväl i vanlig ordning hos vederbörande domkapitel söka såväl kyrkoherde-
som komministerstjänst utom det egna stiftet, och blev i samband
härmed gruppen även något utvidgad.

Kyrkomötets framställning den 25 november 1938, vilken kan sägas
gå ut på beredande av ytterligare viss lättnad i stiftsbandet, i det den har
till syfte att åt präster tillhörande Visby stift bereda en mera vidsträckt
befordringsrätt än som med hänsyn till stiftsbandet i allmänhet är medgiven,
var föranledd av en av biskopen Torsten Ysander m. fl. vid 1938
års kyrkomöte väckt motion (nr 29), däri föreslagits, att kyrkomötet måtte
hos Kungl. Maj:t anhålla, det täcktes Kungl. Majit medgiva dem, som
komme att prästvigas för Visby stift, rätt att efter viss tids tjänstgöring å
Gotland söka ordinarie prästerlig beställning inom övriga stift. Till stöd
för detta förslag hade i motionen anförts bland annat följande:

Visby stift, som omfattade knappt 60,000 invånare, intoge genom sitt
ringa befolkningstal och genom sitt avskilda och isolerade läge en särställning
inom svenska kyrkan. Dessa förhållanden orsakade också olikartade
och kännbara svårigheter för det kyrkliga livet. Icke minst kännbar och
iögonenfallande bleve svårigheten beträffande prästrekryteringen. Stiftet,
som vore delat på 92 församlingar, kunde icke försörja sig självt med
prästerliga krafter. 60 procent av stiftets nu tjänstgörande präster vore
födda på fastlandet, och sedan år 1934 hade allenast en gotlänning prästvigts
för tjänstgöring på Gotland. Det läge i sakens natur, att de flesta
prästkandidater i första hand sökte vinna inträde i sina hemstift eller med
dessa likartade stift. Erfarenheten visade också, att de prästkandidater,
som hade sin hemort på fastlandet och som vöre obekanta med förhållandena
på Gotland, kände sig osäkra örn möjligheten att trivas på Gotland
och därför tvekade att räkna med Visby stift vid valet av det stift, för vilket
de sökte vigning. Även örn det senare visade sig, att den fastlänning,

6

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 97.

som prästvigdes för Visby stift, väl kunde finna sig till rätta där, utgjorde
dock denna förklarliga tvekan att för all framtid binda sig till Gotland
ett stort hinder för prästrekryteringen, och det syntes uppenbart att denna
olägenhet måste undanröjas. Det förslag, som i olika sammanhang framförts,
att ansökningsrätten till prästerlig tjänst skulle göras gemensam för
Visby stift och något av fastlandsstiften kunde knappast föra till frågans
lösning, även örn det vore värt beaktande. Rimligare syntes vara, att de
som sökte inträde i Visby stift tillförsäkrades rätt att efter viss tids tjänstgöring
där, exempelvis femton år, söka ordinarie tjänst i övriga stift. Därigenom
skulle rädslan att binda sig för livet till tjänstgöring på en isolerad
ö med utpräglad egenart elimineras. Prästkandidaterna skulle i förväg veta
att, lika väl som en utlandspräst efter viss tid hade möjlighet att komma
hem, den fastlänning som icke funne sig kunna trivas på Gotland skulle
äga liknande möjlighet. Vid ställningstagande till frågan örn sålunda föreslagen
ansökningsrätt för präster tillhörande Visby stift finge ock beaktas,
att olägenheten därav för övriga stift syntes bliva mycket ringa med hänsyn
därtill, att Visby stift icke hade mer än omkring 45 tjänstgörande präster.

Kyrkomötet, som på hemställan av kyrkolagsutskottet beslöt att hos
Kungl. Majit göra den framställning i ämnet, vilken återfinnes i kyrkomötets
skrivelse den 25 november 1938, har i berörda skrivelse anfört:

I motionen har framhållits, att Visby stift, som omfattar knappt 60,000
invånare, är delat på 92 församlingar med omkring 45 tjänstgörande präster,
att 60 procent av stiftets nu tjänstgörande präster äro födda på fastlandet
samt att sedan år 1934 allenast en gotlänning prästvigts för tjänstgöring
på Gotland. Dessa fakta giva vid handen, att stiftet är för litet för
att dess behov av präster skall kunna tillgodoses inom dess eget område.

Ännu en omständighet, som försvårar prästrekryteringen i stiftet, är
Gotlands isolerade läge. Erfarenheten har visat, att prästkandidater, som
lia sin hemort på fastlandet och äro obekanta med förhållandena på Gotland,
i allmänhet äro ohågade att låta sig prästvigas för Visby stift.

Kyrkomötet anser det därför vara nödvändigt, att åtgärder vidtagas
för att underlätta prästrekryteringen i stiftet.

Det i motionen framställda förslaget om vidgad ansökningsrätt efter viss
tjänstgöringstid för prästerskapet i Visby stift till prästerliga befattningar
i hela riket anser kyrkomötet vara ett uppslag till frågans lösning, som är
värt att närmare undersökas. Kyrkomötet, som anser att principen örn
stiftsbandet icke bör rubbas utan trängande skäl, vill trots detta icke
avvisa en anordning, som innebär ett avsteg från denna princip, men vill
därvid betona, att grunden härför är den särställning, som Visby stift genom
sin litenhet och sitt isolerade läge intager i förhållande till övriga stift
i riket.

I de yttranden, som av domkapitlen avgivits över kyrkomötets ifrågavarande
framställning, har denna tillstyrkts av samtliga domkapitel, och
ha domkapitlen därvid i allmänhet inskränkt sig till att i korthet uttala
sin anslutning till vad kyrkomötet i sin skrivelse anfört. Ett mera utförligt
yttrande i ärendet har emellertid avgivits av domkapitlet i Visby, som
anfört bland annat följande:

7

Kungl. Maj:ts proposition Nr 97.

Gotlands ringa folkmängd och övriga förhållanden syntes omöjliggöra,
att Visby stift kunde försörja sig självt med prästerliga krafter. På de
tre sista åren hade ingen infödd gotlänning prästvigts för tjänstgöring i
Visby stift. Enligt studentkatalogernas uppgifter syntes det komma att
dröja ännu minst tre år, innan någon i Gotlands nation inskriven teologie
studerande kunde förväntas bliva prästvigd. Stiftet vore alltså till större
delen beroende av det tillskott av prästerliga krafter, som det kunde erhålla
från fastlandsstiften. Av i Visby stift tjänstgörande präster vore ock 61,7
procent födda utom stiftet, och av dess prästerskap hade 25,5 procent icke
ansökningsrätt inom Visby stift utan tillhörde, beträffande transport, annat
stift för vilket de prästvigts. Gotlands relativt avskilda läge och i övrigt
slutna egenart gjorde, att de teologie studerandena från fastlandsstiften
ofta med tvekan och i sista hand räknade med Gotland såsom av dem
önskat arbetsfält. Det syntes ock vara av erfarenheten bestyrkt, att den
från fastlandet överflyttade prästmannen i åtskilliga fall efter viss . tid
kände isoleringen tung och arbetshämmande. Därtill komme, att Visby
stift icke inneslöte några pastorat av större arbetsuppgifter eller större
förmåner, till vilka transport kunde ställas i utsikt. Därest möjlighet bereddes
stiftets prästerskap att efter viss tids tjänstgöring vinna transport
till fastlandet, skulle viss trygghet givas de unga prästkandidaterna mot
de isoleringsrisker, som de nu räknade med och som nu avhölle dem från
Visby stift. De skulle genom en dylik säkerhetsförmån kunna räkna med
Visby stift såsom en lika naturlig arbetsmöjlighet som andra stift. Den i
kyrkomötets skrivelse omnämnda utvägen syntes domkapitlet framkomlig
och lämplig. Domkapitlet ville för sin del föreslå, att rätt till ansökning i
vanlig ordning utan hinder av stiftsband tillerkändes de prästmän, som
komme att prästvigas för Visby stift eller genom övergång i ansökningshänseende
komme att tillhöra Visby stift och som där efter prästvigning för
Visby stift eller övergång till detsamma.fullgjort väl vitsordad tjänstgöring
under tio år. En tjänstgöringstid av tio år syntes domkapitlet vara den
maximala tjänstgöring, som kunde föreskrivas såsom villkor. Föreskreves
längre tjänstgöring, komme förmånen att förfela den avsedda psykologiska
verkan. De unga prästkandidaterna komme icke att uppmuntras eller tryggas
av en förmån, som skötes för långt i framtiden. Med hänsyn till att det
för en och annan av de präster, som för närvarande tillhörde Visby stift,
uppkommit svårigheter att finna sig till rätta med det avskilda läget hemställde
domkapitlet tillika, att även det nuvarande prästerskapet i Visby
stift måtte erhålla den rätt, som nu föreslagits för de präster, vilka framdeles
komme att tillhöra stiftet.

Jag har i det föregående erinrat om, hurusom den i 3 § 1 mom. prästvalslagen
stadgade inskränkningen i prästerskapets ansöknings- och befordringsrätt
leder sitt ursprung från den förr i tiden gällande indigenatsrätten
eller infödingsrätten, enligt vilken prästman i allmänhet ej ägde att söka
anställning och befordran annorstädes än inom det stift, där han var född.
Ehuru detta krav på infödingskap numera bortfallit, torde man nog dock
alltjämt kunna räkna med att många av dem, som ägna sig åt prästkallet,
gärna vilja i första hand erbjuda sina tjänster åt det stift, som de av födseln
tillhöra och med vilket de av sådan anledning känna närmare förtrogen -

Departe mentschefen.

8 Kungl. Maj:ts proposition Nr 97.

het, samt att till följd härav prästerskapet i de särskilda stiften i regel kan
till väsentlig del rekryteras med präster, som äro födda inom vederbörande
stift.

Vad beträffar Visby stift, torde det emellertid vara uppenbart, att detta
stift, vars folkmängd enligt statistiska centralbyråns senaste uppgifter icke
uppgår till mer än något över 58,000 invånare, är av alltför ringa omfattning
för att dess behov av präster skall kunna tillgodoses inom dess eget
område. Enligt vad domkapitlet i Visby meddelat i sitt yttrande över
kyrkomötets ifrågavarande framställning, utgöres ock det nu i tjänst varande
prästerskapet inom Visby stift till något mer än 60 procent av präster,
som äro födda utom stiftet.

Visby stift är följaktligen med avseende å rekryteringen av dess prästerskap
till övervägande del beroende av det tillskott av prästerliga krafter,
som det kan erhålla fran de övriga stiften. Härvid ha emellertid yppat
sig vissa svårigheter, vilka sammanhänga med Gotlands förhållandevis
avskilda läge. Dessa svårigheter ha måhända visat sig mindre framträdande,
när det gällt att fran andra stift erhålla sökande till prästerlig tjänst i
sådana fall, då ansökningsrätt till tjänsten stått öppen för hela rikets prästerskap.
Där i dylikt fall en sökande från något av fastlandsstiften utnämnes
till prästerlig tjänst inom Visby stift, bevarar han ju ock sin befordringsrätt
inom det stift han tillhör och därmed även möjligheten att,
därest han icke skulle finna sig till rätta med förhållandena på Gotland,5
söka transport till fastlandet. Den som prästviges för Visby stift har däremot
på grund av stiftsbandet i regel icke möjlighet att söka prästerlig
tjänst inom annat stift, och med hänsyn till Gotlands avskilda läge lärer
det vid sadant förhållande fa anses vara väl förklarligt, örn prästkandidater
från fastlandet hysa viss obenägenhet mot att söka prästvigning för
Visby stift och därigenom för framtiden binda sig till tjänstgöring på
Gotland. Såsom kyrkomötet framhållit, har också erfarenheten visat, att
prästkandidater, som ha sin hemort pa fastlandet och äro obekanta med
förhållandena på Gotland, i allmänhet icke äro hågade att låta prästviga
sig för Visby stift. För det kyrkliga livets sunda utveckling torde det dock
vara angeläget, att prästerliga krafter kunna tillföras stiftet ej blott därigenom
att präster fran andra stift anmäla sig såsom sökande till prästerhga
tjänster i sådana fall, da ansökningsrätt star öppen för hela rikets
prästerskap, utan även och framför allt därigenom att prästkandidater
i tillräckligt antal söka prästvigning för Visby stift för att där begynna sin
prästerliga gärning. I likhet med kyrkomötet anser jag det därför vara
nödvändigt, att åtgärder vidtagas för att underlätta prästrekryteringen
i stiftet.

Då den obenägenhet att söka prästvigning för Visby stift, som erfarenheten
visat vara för handen, närmast beror av det förhållandet, att på
grund av stiftsbandet möjlighet för närvarande i regel icke förefinnes för

9

Kungl. Maj:ts proposition Nr 97.

präst att söka prästerlig tjänst utom det egna stiftet, torde det vara uppenbart,
att en reform i syfte att underlätta prästrekryteringen i Visby stift
bör gå ut på att i erforderlig utsträckning bereda dylik möjlighet åt prästerskapet
i stiftet. I den motion, som föranlett kyrkomötets ifrågavarande
framställning, har i sådant hänseende föreslagits, att de som komme att
prästvigas för Visby stift skulle erhålla rätt att efter viss tids tjänstgöring
å Gotland söka ordinarie prästerlig tjänst jämväl inom övriga stift. Detta
förslag om vidgad ansökningsrätt efter viss tjänstgöringstid för prästerskapet
i Visby stift till prästerliga befattningar i hela riket har kyrkomötet
ansett vara ett uppslag till frågans lösning, som vore värt att
närmare undersökas, och i de yttranden, som av domkapitlen avgivits
över kyrkomötets framställning, ha domkapitlen i allmänhet uttalat
sin anslutning till den ståndpunkt kyrkomötet sålunda intagit.
Emellertid har, såsom av handlingarna i ärendet framgår, ett av domkapitlen
i sitt yttrande framhållit, att en utvidgning av ansökningsrätten
för prästerskapet i Visby stift även kunde tänkas anordnad på
sådant sätt, att prästerskapet i stiftet erhölle gemensam ansökningsrätt
med prästerskapet i något eller några av de övriga stiften. Till stöd för
en dylik anordning kunde måhända åberopas, att gemensam ansökningsrätt
redan för närvarande förefinnes beträffande två av fastlandsstiften,
i det att präst, som tillhör Härnösands eller Luleå stift, äger befordringsrätt
inom båda dessa stift. Härvid är dock att märka, att denna för Härnösands
och Luleå stift gemensamma ansökningsrätt, vilken tillkom i samband
därmed att Luleå stift inrättades år 1904, har sin naturliga orsak i
det förhållandet, att dessförinnan det område, som Luleå stift omfattar,
tillhörde Härnösands stift. Vad beträffar Visby stift, föreligga däremot
icke några särskilda omständigheter, vilka kunna sakligt motivera, att
detta stift med avseende å prästerskapets befordringsrätt sammanföres med
något eller några av de övriga stiften, och bestämmandet av det eller de
stift, med vilka Visby stift i sådant hänseende skulle sammanföras, komme
i allt fall att bliva en fråga, som endast kunde avgöras mer eller mindre
godtyckligt. Det lämpligaste och mest ändamålsenliga synes mig därför
vara att, på sätt i motionen föreslagits, åt prästerskapet i Visby stift beredes
rätt att efter viss tjänstgöringstid söka ordinarie prästerlig tjänst
inom hela riket.

Beträffande frågan, huru denna tjänstgöringstid lämpligen bör bestämmas,
kunna i viss mån olika meningar göras gällande. Härvid kan hänsyn
tagas till den tjänstgöringstid av åtta år, som i 3 § 4 mom. prästvalslagen
föreskrives såsom villkor för att där avsedda prästmän skola
komma i åtnjutande av befordringsrätt inom vilket stift som helst.
Vidare har man att beakta, såväl att utsträckt befordringsrätt icke bör
tillerkännas prästerskapet i Visby stift efter så kort tjänstgöringstid, att risk
uppkommer för alltför täta ombyten å de prästerliga befattningarna i stiftet,

10

Kungl. Marits ''proposition Nr 97.

som ock att för erhållande av utvidgad befordringsrätt icke heller bör föreskrivas
så lång tjänstgöringstid, att ändamålet med ifrågavarande förmån
äventyras. Ur dessa nu angivna synpunkter torde, i enlighet med vad domkapitlet
i Visby föreslagit, omförmälda tjänstgöringstid lämpligen böra bestämmas
till tio år. Beträffande präster, som med avseende å ansökningsrätt
övergått från annat stift till Visby stift, uppkommer härvid den frågan,
huruvida dessa präster skola äga tillgodoräkna sig jämväl sådan tjänstgöring
inom Visby stift, som infallit under tid, då de ännu tillhörde annat
stift. I denna fråga, som icke torde vara av någon större praktisk betydelse,
har domkapitlet i Visby givit uttryck åt den uppfattningen, att endast
tjänstgöring, som infallit efter övergången till Visby stift, bör få tillgodoräknas.
Då emellertid den väsentliga förutsättningen för erhållande av utvidgad
befordringsrätt i förevarande fall synes böra vara tjänstgöring på
Gotland under en tid av tio år, torde övervägande skäl tala för att jämväl
sådan tjänstgöring inom Visby stift, som fullgjorts före övergången till detta
stift, bör få räknas vederbörande till godo. Att, såsom domkapitlet i Visby
föreslagit, i detta sammanhang föreskriva, att den fullgjorda tjänstgöringen
skall vara väl vitsordad, lärer icke böra ifrågakomma, då till följd av bestämmelserna
i 8 och 9 §§ prästvalslagen domkapitlen ha att vid uppgörande
av förslag till prästerliga tjänster taga hänsyn till beskaffenheten av vederbörandes
föregående tjänstgöring.

På sätt tidigare omnämnts, gäller såsom förutsättning för den över hela
riket utsträckta befordringsrätt, som enligt 3 § 4 mom. prästvalslagen tillkommer
där avsedda prästmän, att vederbörande icke vunnit befordran
till kyrkoherdetjänst. I anslutning härtill torde ock för präst, som tillhör
Visby stift, befordran till kyrkoherdetjänst inom annat stift böra medföra,
att hans rätt att utom det egna stiftet söka prästerlig tjänst upphör.

Ehuru den utvidgade befordringsrätt, som nu föreslagits för prästerskapet
i Visby stift, föranletts av nödvändigheten av att underlätta den blivande
prästrekryteringen i stiftet, lärer det dock få anses vara av rättvisa och
billighet påkallat att, i anslutning till vad domkapitlet i Visby hemställt,
ifrågavarande förmån tillerkännes även de präster, som redan vid tiden för
lagändringens ikraftträdande tillhöra Visby stift.

På sätt skett i det inom ecklesiastikdepartementet utarbetade förslaget
till lag angående vissa ändringar i prästvalslagen, torde de bestämmelser,
som erfordras för beredande av nu ifrågasatt utvidgning av befordringsrätten
för prästerskapet i Visby stift, lämpligen kunna införas såsom ett
nytt moment i 3 § prästvalslagen.

I samband med den nu behandlade frågan om beredande av utvidgad
befordringsrätt för präster tillhörande Visby stift kunde måhända ifrågasättas,
huruvida icke även i andra hänseenden behov föreligger av vissa
lättnader i stiftsbandet. Sålunda har domkapitlet i Härnösand i sitt yttrande
över kyrkomötets skrivelse framhållit, att vid den utredning, som i

11

Kungl. Maj:ts proposition! Nr 97.

anledning av kyrkomötets framställning kunde komma till stånd, även
syntes böra övervägas möjligheten att tillerkänna vidgad ansökningsrätt
åt prästerskapet i Härnösands och Luleå stifts ödebygdsförsamlingar. För
närvarande torde man emellertid enligt min mening böra vidtaga endast
den nu föreslagna utvidgningen av befordringsrätten för prästerskapet i
Visby stift, vilken är betingad av nödvändigheten av att underlätta prästrekryteringen
i stiftet och synes mig vara av särskilt angelägen natur. Det
av domkapitlet i Härnösand framförda förslaget om utsträckt befordringsrätt
för vissa präster i Härnösands och Luleå stift har därför synts mig
icke böra nu föranleda någon åtgärd.

Frågan om ändring av gällande bestämmelser rörande prästvals avslutande.

Jag anhåller nu att få övergå till behandling av kyrkomötets framställning
den 18 november 1938 örn ändring av gällande bestämmelser rörande
prästvals avslutande.

I 32 § 2 mom. prästvalslagen stadgas i fråga om prästval, bland annat,
att valet skall försiggå under de timmar, som av valförrättaren efter kyrkorådets
hörande blivit bestämda och i kungörelsen om valet angivits, samt
att, när den utsatta tiden är till ända och någon ej längre är tillstädes för
avgivande av röst, omröstningen skall förklaras avslutad. Ifrågavarande
stadgande har utan ändring upptagits från den förut gällande prästvalslagen
av den 9 december 1910, vilken lag i huvudsak grundade sig å ett
av särskilda kommitterade den 9 november 1907 avgivet förslag till lag
angående tillsättning av prästerliga tjänster.

Före tillkomsten av 1910 års lag gällde enligt lagen den 26 oktober 1883
angående tillsättning av prästerliga tjänster, att vid prästval röstningen
skulle verkställas efter upprop samt att röstägande, som två gånger uppropats
av valförrättaren och ej framträtt till valbordet, förlorat sin rösträtt.
I fråga om prästval i församling, där i följd av folkmängdens storlek röstning
efter upprop icke kunde bekvämligen tillämpas, ägde emellertid, efter
en år 1888 vidtagen ändring i 1883 års lag, Kungl. Maj:t förordna om annat
förfaringssätt.

I det förslag till lag angående tillsättning av prästerliga tjänster, vilket
framlades av 1907 års kommitté, hade med avseende å prästvals avslutande
upptagits en bestämmelse av innebörd att, när den utsatta tiden vore till
ända, dörrarna till vallokalen skulle stängas men alla dessförinnan inkomna
röstägande lämnas tillfälle att deltaga i valet. Vid granskning av denna
bestämmelse anmärktes emellertid av högsta domstolen, att i händelse vallokalen
icke vore tillräcklig för inrymmande av alla dem, som vid valtidens
utgång kommit tillstädes, ifrågavarande bestämmelse kunde vålla svårighet
samt att det hellre syntes kunna stadgas att, när den utsatta tiden vore till
ända och någon ej längre vore tillstädes för avgivande av röst, omröstningen
skulle förklaras avslutad. I enlighet med vad högsta domstolen sålunda

12

Kungl. Maj:ts proposition Nr 97.

förordat avfattades ock sedermera den i 1910 års lag förekommande bestämmelse
rörande prästvals avslutande, vilken därefter, såsom jag nyss
erinrat, oförändrad upptagits i 32 § 2 mom. i nu gällande prästvalslag.

I fråga om valförrättnings avslutande vid kommunalval och vid val till
riksdagens andra kammare gäller enligt 33 § 1 mom. kommunala vallagen
och 69 § 1. lagen om val till riksdagen, att när alla, som vid det för valförrättningens
slut fastställda klockslaget äga tillträde till valet, avlämnat
sina valsedlar, ordföranden skall förklara röstningen avslutad.

Kyrkomötets nu ifrågavarande framställning var föranledd av en av
skattedirektören K. G. A. Sandström m. fl. vid 1938 års kyrkomöte väckt
motion (nr 5), däri föreslagits, att kyrkomötet måtte i underdånig skrivelse
hemställa örn sådan ändring i lagen om tillsättning av prästerliga tjänster,
att bestämmelsen rörande valets avslutande erhölle motsvarande avfattning,
som i kommunala vallagen och lagen om val till riksdagen meddelats
beträffande däri avsedda val. Till stöd för detta förslag hade i motionen
anförts:

Den i 32 § 2 mom. prästvalslagen förekommande bestämmelsen rörande
prästvals avslutande hade visat sig medföra åtskilliga olägenheter. Sålunda
förekomme, att densamma missuppfattades av valförrättaren, så att denne
vägrade dem att rösta, vilka tillstädeskommit efter utgången av den i valkungörelsen
utsatta tiden men innan omröstningen förklarats avslutad.
Vidare orsakade bestämmelsen ej sällan betydande tidsutdräkt vid valförrättningen;
så länge någon vöre kvar, som icke hunnit rösta, finge valet
ej avslutas, ehuru den utsatta tiden vore överskriden. Under det att den
kvarvarande fullgjorde röstningen, hunne en ny väljare anlända, varpå valförrättningens
avslutande ånyo måste uppskjutas. På detta sätt kunde den
utsatta valtiden väsentligt överskridas, ehuru vid dess utgång endast en
väljare fanns tillstädes, som icke röstat. Fall kunde förekomma, då nu
berörda ordning för vals avslutande utnyttjades av personer, som arbetade
för den ene eller andre kandidaten, i det att valets avslutande fördröjdes
för att bereda tillfälle för i sista stund tillkallade väljare att hinna anlända.
De i kommunala vallagen och i lagen örn val till riksdagen förekommande
bestämmelserna örn valförrättnings avslutande tillämpades sålunda, att de,
som vid valtidens utgång tagit plats i den vid samma tidpunkt förefintliga
kön av väljare, finge fullgöra sin röstning oberoende av örn de befunne sig
inne i vallokalen eller ej, medan däremot inga senare anlända finge taga
plats i välj arkön. Med en avfattning i enlighet med berörda bestämmelser
i kommunala vallagen och i lagen om val till riksdagen undveke man
de olägenheter, som vore förenade med den nu gällande bestämmelsen
rörande prästvals avslutande. I

I det betänkande (nr 4), som kyrkolagsutskottet avgav i anledning av
berörda motion, anförde utskottet:

Utskottet vore ense med motionärerna örn att ifrågavarande bestämmelse
rörande prästvals avslutande kunde medföra de ogynnsamma verkningar,
som i motionen påtalats. Olägenheterna med tidsutdräkt och missbruk
för tillkallande i sista stund av väljare syntes dock endast göra sig
gällande i stora församlingar. Ehuru utskottet således ansåge den föreslagna

13

Kungl. Majlis proposition Nr 97.

ändringen vara befogad, vore den emellertid enligt utskottets förmenande
icke av den betydenhet, att en lagändring enbart fördenskull borde komma
till stånd. Dock borde enligt utskottets uppfattning förhållandet bringas till
Kungl. Maj:ts kännedom för att beaktas, därest annan ändring i prästvalslagen
komme att företagas.

Kyrkomötet beslöt därefter på hemställan av utskottet att hos Kungl.
Maj :t göra den framställning i ämnet, vilken återfinnes i kyrkomötets skrivelse
den 18 november 1938.

Framställningen har tillstyrkts i samtliga däröver avgivna yttranden.

Det torde vara obestridligt, att den i 32 § 2 mom. prästvalslagen förekommande
bestämmelsen rörande prästvals avslutande i vissa fall kan
medföra olägenheter i de hänseenden, som i den vid kyrkomötet väckta
motionen i ämnet närmare angivits. Även örn dessa olägenheter icke kunna
sägas ha gjort sig gällande annat än i begränsad omfattning, lärer det dock
få anses påkallat att genom en omredigering av ifrågavarande stadgande
till överensstämmelse med motsvarande bestämmelser i kommunala vallagen
och i lagen om val till riksdagen undvika de mindre gynnsamma
verkningar, som stadgandet i sin nuvarande avfattning kan medföra.
I enlighet härmed har ock i det inom ecklesiastikdepartementet utarbetade
förslaget till lag angående vissa ändringar i prästvalslagen den
nuvarande bestämmelsen rörande prästvals avslutande ersatts med ett stadgande
av innehåll, att när alla, som vid det för valets slut fastställda klockslaget
äga tillträde till valet, avlämnat sina valsedlar, omröstningen skall
förklaras avslutad. Att det härvid skall ankomma på valförrättaren eller,
där valförhandlingarna ledas av sådan biträdande valförrättare, som avses
i 22 § 3 mom. prästvalslagen, på denne att förklara omröstningen avslutad,
torde såsom självfallet icke behöva särskilt föreskrivas.

Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över omförmälda förslag
till lag angående vissa ändringar i lagen den 7 december 1934 (nr 573)
erm tillsättning av prästerliga tjänster av den lydelse, bilaga1 till detta protokoll
utvisar, måtte för det i § 87 regeringsformen avsedda ändamålet inhämtas
genom utdrag av protokollet.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
behagar Hans Majit Konungen lämna bifall.

Ur protokollet:

C. A. Ekbom. 1

1 Denna bilaga, vilken är lika lydande med det vid propositionen fogade lagförslaget, har
här uteslutits.

Departe mentschefen.

14

Kungl. Majlis proposition Nr 97.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Majlis lagråd den 21 februari 1941.

Närvarande:

justitieråden Forssman,

Bellinder,
regeringsrådet Lundevall,
justitierådet Sterzel.

Enligt lagrådet den 14 februari 1941 tillhandakommet utdrag av protokoll
över ecklesiastikärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den
7 februari 1941, hade Kungl. Majit förordnat, att lagrådets utlåtande skulle
för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upprättat
förslag till lag angående vissa ändringar i lagen den 7 december 1934
(nr 573) om tillsättning av prästerliga tjänster.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, föredrogs inför lagrådet av
häradshövdingen S. M. Nyström.

Lagrådet lämnade förslaget utan erinran.

Ur protokollet:

G. Lindencrona.

Kungl. Majds ''proposition Nr 97.

15

Utdrag av protokollet över ecklesiastikärenden, hållet inför
Hans Majit Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 28 februari 19Jfl.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden
Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Möller, Eriksson,
Bergquist, Andersson, Domö, Rosander.

Efter gemensam beredning med chefen för justitiedepartementet anmäler
t. f. chefen för ecklesiastikdepartementet, statsrådet Rosander lagrådets
den 21 februari 1941 avgivna utlåtande över det den 7 i samma månad
till lagrådet remitterade förslaget till lag angående vissa ändringar i
lagen den 7 december 1934 (nr 573) om tillsättning av prästerliga tjänster.

Med förmälan att lagrådet lämnat förslaget utan erinran hemställer
föredraganden, att förslaget måtte jämlikt § 87 regeringsformen genom
proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Majit Konungen,
att till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse,
bilaga vid detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Lennart Häggqvist.