Kungl. May.ts proposition nr 84.

1

Nr 84.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag angående
ändring i vissa delar av lagen den 12 april
1935 (nr 105) om bekämpande av smittsamma husdjurssjukdomar
(epizootilag); given Stockholms slott
den 14 februari 1941.

Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över jordbruksärenden för denna dag, föreslå riksdagen att
antaga härvid fogade förslag till lag angående ändring i vissa delar av lagen
den 12 april 1935 (nr 105) om bekämpande av smittsamma husdjurssjukdomar
(epizootilag).

GUSTAF.

A. Pelirsson-Bramstorp.

Bihang till riksdagens protokoll 1941. 1 samt. Nr 84.

1

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 84-

Förslag

till

lag angående ändring av vissa delar i lagen den 12 april 1935
(nr 105) om bekämpande av smittsamma husdjurssjukdomar

(epizootilag).

Härigenom förordnas, att 3 § 2 mom. samt 4, 5, 6, 8, 9 och 12 §§ lagen
den 12 april 1935 om bekämpande av smittsamma husdjurssjukdomar
(epizootilag) skola erhålla följande ändrade lydelse:

3 §•

2 mom. Veterinär skall — -—- -— av smittspridning.

Har mellan —--nyss sagts.

Har sjukdom, på grund varav ställe förklarats spärrat, befunnits icke förekomma,
skall förklaringen omedelbart upphävas. I annat fall skall förklaringen
gälla, intill dess det spärrade stället jämlikt 4 § förklarats smittat
eller misstänkt för smitta.

4 §•

7 mom. Länsstyrelse skall, då sjukdom som avses i denna lag inträffar
inom länet eller då det är skälig anledning till antagande att dylik sjukdom
inom länet förefinnes, där Konungen så föreskrivit förklara ställe, varest
sjukdomen inträffat eller misstänkes förefinnas, jämte omkringliggande område
i den utsträckning som prövas erforderlig smittat eller misstänkt för
smitta. I samband därmed ankommer på länsstyrelsen att enligt av medicinalstyrelsen
utfärdade anvisningar och föreskrifter dels anbefalla isolering
av det smittade eller för smitta misstänkta stället eller området ävensom
meddela förbud att begagna betesmark och att till smittat eller för smitta
misstänkt ställe eller område införa djur, som kunna angripas av sjukdomen,
eller från sådant ställe eller område utföra djur eller mjölk eller
andra produkter eller varor, som kunna bidraga till spridande av smitta, dels
ock utfärda de övriga bestämmelser, som finnas påkallade till förekommande
och hämmande av sjukdomen.

Har ställe eller område förklarats smittat av sjukdom som avses i denna
lag, ankommer det på länsstyrelsen att enligt av medicinalstyrelsen utfärdade
anvisningar och föreskrifter dels förklara omkringliggande område för
skyddsområde, dels ock i samband därmed förbjuda att, såvitt icke tillstånd i
den ordning medicinalstyrelsen bestämmer meddelats, till området införas eller
inom området från gård till annan förflyttas djur, som kunna angripas av

Kungl. Maj:ts proposition nr 84.

3

sjukdomen, eller att utan dylikt tillstånd därifrån utföras djur eller delar av
slaktade djur, som medföra särskild fara för spridande av smitta, eller varor,
som kunna medföra dylik fara.

2 mom. Har sjukdom, varav ställe eller område förklarats smittat, upphört
och föreskriven smittrening ägt rum, skall länsstyrelsen i enlighet med
bestämmelser, som utfärdats av medicinalstyrelsen, förklara området fritt
från smitta, och skall, därest omkringliggande område förklarats för skyddsområde,
sådan förklaring, där den ej tidigare upphävts, samtidigt upphöra
att gälla.

Har å--— för smitta.

5 §•

Inträffar sjukdom---därför misstänkta.

Medicinalstyrelsen må, då så anses lämpligt till förekommande eller bekämpande
av i denna lag avsedd sjukdom, påbjuda, att skyddsympning av
djur skall verkställas.

Medicinalstyrelsen tillkommer dels att meddela förbud mot införsel eller
utförsel av djur, produkter och varor, som kunna bidraga till spridande av
smitta, att gälla mellan skilda delar av riket, dels ock att utfärda erforderliga
föreskrifter angående smittrening i anledning av sjukdom som avses i denna
lag.

6 §•

Det åligger offentligt slakthus ävensom annan under offentlig kontroll
ställd slakteriinrättning att där så påkallas för nedslaktning enligt 5 § ställa
lokal och personal till förfogande ävensom att vid sin verksamhet iakttaga
de föreskrifter, som till undvikande av smittas spridande meddelas av medicinalstyrelsen.

8 §•

Ersättning av---Konungen utfärdar.

Anspråk på ersättning som förut nämnts skall vid talans förlust framställas
hos medicinalstyrelsen senast inom sex månader från den dag anspråket
uppkom, Konungen likväl obetaget att härifrån medgiva undantag, då så
finnes påkallat.

Beträffande ersättning till veterinär gäller vad särskilt är stadgat.

9 §.

Högsta tillsynen över åtgärder till bekämpande av sjukdom som avses i
denna lag tillkommer medicinalstyrelsen. Då särskilda skäl därtill föranleda,
må Konungen förordna att i fråga om bekämpande av viss sjukdom
de befogenheter och skyldigheter, som jämlikt denna lag och enligt densamma
meddelade bestämmelser ankomma på medicinalstyrelsen, skola helt eller
delvis tillkomma en av Konungen tillsatt nämnd.

Länsstyrelse skall---noggrant tillämpas.

Det åligger---och dylikt.

4 Kungl. Maj:ts proposition nr 84.

12 §.

Förseelse mot---allmän strafflag.

Dömes någon till ansvar för förseelse som avses i första stycket, må domstolen
på talan av allmän åklagare förordna, att rätt till sådan ersättning av
allmänna medel för kostnad eller förlust, som må utgå med stöd av denna
lag, helt eller delvis skall vara förverkad.

Innefattar förseelsen olovlig införsel, utförsel eller annan förflyttning av
djur, produkter eller varor som kunna bidraga till spridande av smitta må
domstolen tillika på talan av allmän åklagare förklara sådan egendom eller,
om den icke kan tillrättaskaffas, dess värde förbrutet. Vad sålunda skall anses
förbrutet tillfaller kronan.

Avskrift av utslag som här avses skall av domstolen översändas till medicinalstyrelsen.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1941.

Kungl. Maj:ts proposition nr 84.

5

Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den
1A februari 19Al.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden
Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Möller, Sköld, Eriksson,
Bergquist, Bagge, Andersson, Domö, Hosander.

Efter gemensam beredning med chefen för finansdepartementet anmäler
chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Pehrsson-Bramstorp, fråga om
ändrade bestämmelser för bekämpandet av smittsamma husdjurssjukdomar
och anför därvid:

Inledning.

Genom beslut den 3 februari 1939 bemyndigade Kungl. Majit chefen för
jordbruksdepartementet att tillkalla högst sju sakkunniga att inom departementet
verkställa utredning och avgiva förslag rörande nya bestämmelser
för bekämpandet av smittsamma husdjurssjukdomar samt för den statsunderstödda
försäkringsverksamheten mot förluster till följd av sådana sjukdomar.

Med stöd av detta bemyndigande tillkallade jag den 11 februari 1939 såsom
sakkunniga landshövdingen E. A. Beskow, tillika ordförande, generaldirektören
J. A. Höjer, professorn H. G. Magnusson, hovrättsrådet B. A.
Fallenius, chefveterinären S. Jerlov, sekreteraren hos Malmöhus läns hushållningssällskap
B. T. Lanke samt lantbrukaren M. Hj. Nilsson i Marielund.

De sakkunniga, vilka antagit benämningen epizootisakkunniga, lia den
30 september 1940 avgivit betänkande med förslag till ändrade bestämmelser
angående bekämpande av smittsamma husdjurssjukdomar (stat. off. utr.
1940: 26).

Över de sakkunnigas förslag lia yttranden avgivits av statskontoret, medicinalstyrelsen,
lantbruksstyrelsen, riksräkenskapsverket, statens veterinärbakteriologiska
anstalt, veterinärhögskolans lärarråd, Överståthållarämbetet,
hälsovårdsnämnden, slakt- och saluhallsstyrelsen och förste stadsveterinären
i Stockholm, samtliga länsstyrelser, hushållningssällskaps förvaltningsutskott
och länsveterinärer, lantbruksakademien, Sveriges lantbruksförbund
jämte ett flertal därtill anslutna organisationer, flertalet avelsförening -

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 84.

ar, svenska veterinärläkarföreningen, svenska länsveterinärföreningen, svenska
distriktsveterinärföreningen, föreningen Sveriges yngre veterinärer, riksförbundet
landsbygdens folk samt försäkringsbolaget för smittsamma husdjurssjukdomar,
ömsesidigt, och Skånes mindre jordbrukares ömsesidiga
kreatursförsäkringsförening.

Huvuddragen av de sakkunnigas förslag m. m.

Gällande bestämmelser.

Nu gällande bestämmelser rörande bekämpande av smittsamma husdjurssjukdomar
finnas i huvudsak upptagna i dels lagen den 12 april 1935 (nr
105) om bekämpande av smittsamma husdjurssjukdomar (epizootilag), dels
kungörelse samma dag (nr 106) med närmare föreskrifter angående bekämpande
av smittsamma husdjurssjukdomar, dels ock ett flertal av medicinalstyrelsen
utfärdade föreskrifter. Epizootikungörelsen har ändrats i vissa
hänseenden genom kungörelserna nr 839/1937, 545/1938 och 665/1938. Härjämte
ha vissa kompletterande bestämmelser i ämnet meddelats i dels kungörelsen
den 31 januari 1936 (nr 22) angående tillämpning inom Norrbottens
län å sjukdomen smittsam blodbrist hos häst (anaemia infectiosa equi) av
vissa föreskrifter i epizootilagen och kungörelsen nr 106/1935, dels kungörelsen
den 21 juli 1938 (nr 536) angående skyddsområde vid utbrott av muloch
klövsjuka m. m., vilken kungörelse ändrats genom kungörelsen nr 710/
1938, dels kungörelsen den 22 juni 1939 (nr 343) angående bestridande av
vissa kostnader i anledning av mul- och klövsjuka, dels kungörelsen den 22
december 1939 (nr 881) angående tillämpning av epizootilagen å sjukdomen
infektiös laryngotracheit hos höns m. m., dels kungörelsen den 9 februari
1940 (nr 64) angående tillämpning av epizootilagen å en svinpestliknande
sjukdom, dels kungörelsen den 31 maj 1940 (nr 406) angående förbud att
använda okokt avfall till svinföda m. m., dels ock kungörelsen sistnämnda dag
(nr 407) med vissa bestämmelser till förhindrande av spridning av sjukdomen
svinpest, vilken kungörelse ändrats genom kungörelsen nr 514/1940.

Utgifter, som åvila statsverket i anledning av bekämpandet av de smittsamma
husdjurssjukdomarna, bestridas från det under nionde huvudtiteln
uppförda förslagsanslaget till Förekommande och hämmande av smittsamma
husdjurssjukdomar: Övriga utgifter. Anslaget är för innevarande budgetår
uppfört med ett belopp av 100,000 kronor. I 1941 års statsverksproposition
har för ändamålet för budgetåret 1941/42 äskats ett förslagsanslag
av 100,000 kronor.

De sakkunniga.

De sakkunniga ha i sitt betänkande främst uppehållit sig vid de ändrade
bestämmelser som böra gälla i fråga örn mul- och klövsjuka. Emellertid ha
de sakkunniga även upptagit till behandling vissa andra sjukdomar såsom

Kungl. Maj:ts proposition nr 84.

7

svinpest och'' hönssjukdomar. De sakkunniga ha icke framlagt något förslag
till helt ny epizootilag och epizootikungörelse. Förslaget innefattar endast
ändringar i nämnda författningar. Därjämte har framlagts förslag till vissa
följdförfattningar. De sakkunniga ha ansett ändamålsenligt att bibehålla den
nuvarande uppdelningen av bestämmelserna rörande bekämpandet dels i en
av Kungl. Majit och riksdagen antagen epizootilag, vilken innehåller endast
huvudstadgandena i ämnet, dels ock i av Kungl. Majit eller vederbörande
myndighet utfärdade kungörelser.

De väsentligaste nyheterna i de sakkunnigas förslag i fråga om bekämpandet
av de smittsamma husdjurssjukdomarna avse organisatoriska förhållanden.
De sakkunniga ha sålunda föreslagit en klarare gränsdragning mellan
medicinalstyrelsen och länsstyrelserna med avseende å dessa myndigheters
befogenheter och skyldigheter vid bekämpande av epizootier. Enligt de sakkunnigas
förslag har avgörandet i hithörande frågor i huvudsak lagts i medicinalstyrelsens
hand. För närvarande råder en viss dualism mellan medicinalstyrelsen
och länsstyrelserna i det att i vissa fall länsstyrelserna äga
ensamt eller efter samråd med medicinalstyrelsen besluta i frågor rörande
bekämpandet, under det att i andra fall beslutanderätten tillkommer medicinalstyrelsen
ensam. Det har vidare föreslagits, att Kungl. Majit erhåller
befogenhet att vid svårare epizootier tillsätta en särskild nämnd, som
skall övertaga de medicinalstyrelsen åvilande befogenheterna och skyldigheterna
i fråga om epizootis bekämpande. Enligt de sakkunnigas mening
visar erfarenheten från den senaste mul- och klövsjukeepizootien 1938—39
att medicinalstyrelsen icke var i stånd att med tillgänglig arbetskraft fullgöra
såväl sina ordinarie uppgifter som ock det omfattande arbete som föranleddes
av epizootien. I förslaget har även ifrågasatts, att samtliga utbetalningar
av ersättningar för kostnader och förluster i anledning av epizooti
skall centraliseras till medicinalstyrelsen eller, i fall sådan nämnd som
nyss omförmälts tillsatts, till denna.

Enligt de sakkunnigas mening bör i största möjliga utsträckning eftersträvas
att förhindra, att veterinär samtidigt deltager i epizootibekämpande och
handhar annan veterinärvård. De sakkunniga förorda därför, att så snart
en smittsam sjukdom vunnit någon större spridning medicinalstyrelsen bör
förordna en särskild veterinär att såsom extra veterinär taga den närmaste
befattningen med samtliga fall av den smittsamma sjukdomen. Härvid bör
hinder icke möta att för detta speciella uppdrag anlita vederbörande distriktsveterinärer,
där de äro för uppdraget lämpliga.

Beträffande ersättning till djurägare för förlust i anledning av epizooti ha
de sakkunniga föreslagit, att kostnaderna för smittreningsåtgärder samt för
handräckning vid gravgrävning och nedslaktning av djur, vilka kostnader
jämlikt förenämnda kungörelse den 22 juni 1939 (nr 343) angående bestridande
av vissa kostnader i anledning av mul- och klövsjuka vid dylik sjukdom
gäldas av statsverket, framdeles även vid övriga epizootier, som avses
i epizootilagen, skola ersättas av statsmedel. Bestämmelserna lia i anslutning
härtill inarbetats i epizootikungörelsen.

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 84.

I betänkandet ha de sakkunniga framlagt vissa förslag rörande förfarandet
vid värdering av djur, som nedslaktas vid en epizooti eller som dö till
följd av skyddsympning. De sakkunniga föreslå att Kungl. Maj:t lämnas befogenhet
att meddela föreskrifter, vilka skola vara vägledande för värderingens
verkställande. Av praktiska skäl har det synts de sakkunniga mest ändamålsenligt
att de av Kungl. Maj:t utfärdade föreskrifterna endast innehålla
allmänna riktlinjer. På medicinalstyrelsen och lantbruksstyrelsen skulle det
få ankomma att meddela de närmare detaljanvisningar som härutinnan äro erforderliga.
Jag återkommer i det följande till en närmare redogörelse för
huru de sakkunniga tänkt sig värderingens verkställande. I anslutning till
de ifrågasatta bestämmelserna om värderingsförfarandet ha de sakkunniga
förordat, att vissa inskränkningar skulle kunna ske i värderingsmännens
antal.

Frågan om förverkande av statsersättning örn någon vållat kostnad eller
förlust genom bristande vård örn honom tillhöriga djur eller genom överträdelse
av gällande föreskrifter avgöres nu av administrativ myndighet. F.nligt
de sakkunnigas förslag är sådant förverkande knutet till att vederbörande
ådömes straff och skall beslutas av domstol.

I fråga om bekämpandet av mul- och klövsjuka ha de sakkunniga föreslagit
viss utvidgning av gällande bestämmelser rörande vaccinering av djur
mot sjukdomen. De sakkunniga Ira även i detta sammanhang ingått på vaccinationens
betydelse i kampen mot farsoten. Vaccination i större omfattning
förekom första gången under epizootien 1938—39. Enligt de sakkunnigas
mening bör — även om vaccineringen innefattar ett betydelsefullt medel
i kampen mot mul- och klövsjukan — alltjämt de hittills eljest tillämpade
bekämpningsmetoderna bibehållas. De sakkunniga anse sålunda, att nedslaktningsförfarandet
liksom nu i första hand bör tillämpas vid bekämpandet.
Därest detta av ekonomiska eller andra skäl bör övergivas, bör isoleringsförfarandet
tillgripas. Även vid en framtida mul- och klövsjukeepizooti hör således
liksom hittills isolering av smittade gårdar äga rum. Nu gällande bestämmelser
rörande isolering av smittade gårdar, vilka bestämmelser variera
allteftersom nedslaktnings- eller isoleringsförfarandet tillämpas, anse de sakkunniga
i huvudsak även i fortsättningen böra tillämpas. Vissa ändringar
avseende bland annat persontrafiken med smittade gårdar vid nedslaktningsförfarandet
föreslås dock. Enligt förslaget hör förbud för persontrafik till
och från smittad gård upphöra redan i och med att den slutliga smittreningen
godkänts. Beträffande isoleringsförfarandet ha de sakkunniga föreslagit den
lindringen i bestämmelserna, att förbud att utföra klövbärande djur och vissa
produkter inskränkts från 20 till 10 dagar efter den slutliga smittreningens
avslutande. Däremot anse de sakkunniga, att — till förhindrande av smittspridning
genom s. k. kroniska virusbärare — utförsel av livdjur från isolerad
gård under en tid av fyra—åtta månader efter friförklaringen icke bör få ske
utan tillstånd av medicinalstyrelsen.

Liksom nu är fallet förorda de sakkunniga, att även framdeles bör finnas

Kungl. Maj:ts proposition nr 84.

9

möjlighet att förklara visst område kring ett smittat ställe för skyddsområde.
Enligt gällande bestämmelser innebär sådan förklaring förbud att utan medicinalstyrelsens
tillstånd till området införa eller därifrån utföra djur eller
delar av slaktade djur eller varor som kunna sprida smitta. De sakkunniga
föreslå sådan skärpning av de åtgärder, som inom skyddsområde böra vidtagas
till förhindrande av smittspridning, att förbud utfärdas mot förflyttning
av djur från gård till annan (stand still). Beträffande skyddsområdes
omfattning innebär förslaget en avsevärd begränsning i förhållande till nuvarande
regler. De sakkunniga finna det till fyllest om skyddsområde i allmänhet
inskränkes till en omkrets av två kilometer från den smittade gården.
En viss begränsning av bestämmelsernas giltighetstid skall också kunna
ske enligt förslaget, varigenom en ytterligare lättnad ernås för dem som beröras
av åtgärderna. Tidpunkten för upphörande av områdes egenskap av
skyddsområde skall sålunda under nedslaktningsförfarandet kunna sättas
till 10 dagar efter smittförklaringen. Inom skyddsområde bör det vara förbjudet
att hålla sammankomster av olika slag. Där isoleringsförfarandet tilllämpas
eller där de för skyddsområde gällande bestämmelserna kunna tänkas
bliva av lång varaktighet eller där eljest rådande förhållanden sådant
påbjuda, bör meddelas viss lindring i bestämmelserna för skyddsområde.

Enligt de sakkunnigas uppfattning är det icke erforderligt att, såsom i viss
utsträckning skedde under senaste epizooti, meddela förbud för transport
mellan skilda län av den orsak, att i någotdera av länen smitta förekommit.
Såsom skett vid tidigare farsoter bör det stå öppet för vederbörande myndigheter
att vidtaga åtgärder till förhindrande av sammanförande av djur vid
marknader och auktioner m. m.

De sakkunniga ha vidare framlagt vissa förslag rörande anskaffande av
arbetskraft, transportmedel och materiel av olika slag vid epizootibekämpandet.
Härjämte ha de sakkunniga utarbetat förslag till de tillämpningsföreskrifter
till epizoolilagen rörande bekämpandet av mul- och klövsjuka, vilka
enligt de sakkunnigas mening böra utfärdas av medicinalstyrelsen.

Yttrandena.

I de över de sakkunnigas betänkande avgivna yttrandena ha de framlagda
förslagen i allmänhet vunnit anslutning eller lämnats utan erinran. Endast
i ett yttrande har påkallats en fullständig omarbetning av epizootilagen och
epizootikungörelsen. Mot den föreslagna gränsdragningen mellan medicinalstyrelsen
och länsstyrelserna ha endast från två länsstyrelser rests erinringar.
Den av de sakkunniga föreslagna nämnden har, framför allt från velerinärt
håll, föranlett anmärkningar. Det har härvid yrkats på mera stadigvarande
anordningar i fråga örn ledningen av epizootibekämpandet. Det ifrågasatta
värderingsförfarandet har i en del yttranden ansetts för tungrott och omständligt.
I övrigt lia endast vissa detaljerinringar framställts mot förslagen.

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 84.

Departements- Under den svåra raul- och klövsjukeepizooti, som under åren 1938—39
chefen, härjade j landet, framträdde vissa brister i de nu gällande bestämmelserna
rörande bekämpandet av denna farsot. Särskilt i fråga örn organisationen
av kampen mot sjukdomen voro dessa brister av allvarlig beskaffenhet. Med
hänsyn härtill och då erfarenheterna från mul- och klövsjukeepizootien torde
i viss mån vara tillämpliga å andra epizootier, synes erforderligt att vissa
ändringar i bestämmelserna om bekämpandet av smittsamma husdjurssjukdomar
komma till stånd. Flertalet av de av de sakkunniga ifrågasatta organisatoriska
förändringarna synas välbetänkta. Av stor betydelse lärer vara
att en klarare gränsdragning sker mellan medicinalstyrelsens och länsstyrelsernas
skyldigheter och befogenheter. Även de sakkunnigas förslag örn
öppnande av möjlighet för Kungl. Majit att överflytta den centrala ledningen
av bekämpandet av de smittsamma husdjurssjukdomarna till en särskild
nämnd torde böra genomföras.

Åtskilliga förenklingar och lättnader torde såsom de sakkunniga ifrågasatt
kunna ske i det nu tillämpade förfarandet vid bekämpandet av muloch
klövsjuka. I likhet med de sakkunniga anser jag emellertid att de nuvarande
huvudlinjerna för bekämpandet kunna i stort sett bibehållas.

Jag finner därför i anslutning till vad i de flesta yttrandena uttalats, att de
sakkunnigas förslag är lämpligt att läggas till grund för nya bestämmelser
i ämnet. Liksom hittills torde det vara mest ändamålsenligt, att de bestämmelser,
som reglera huvuddragen av bekämpandet av de smittsamma husdjurssjukdomarna
samt de enskilda djurägarnas och andra av bestämmelserna
berörda personers rättigheter och skyldigheter, upptagas i epizootilagen. I
den av Kungl. Majit i administrativ väg utfärdade kungörelsen böra därefter
liksom för närvarande sker upptagas sådana tillämpningsföreskrifter
till lagen, som äro av mera allmängiltig eller ingripande beskaffenhet. Härutöver
erforderliga detaljföreskrifter, som huvudsakligen äro av veterinär
eller lokal natur, böra däremot fastställas av medicinalstyrelsen eller vederbörande
länsstyrelse. Erfarenheten har givit vid handen, att denna indelning
av bestämmelserna är den lämpligaste och att, då ett frånträdande av
densamma skett, detta lett till svårigheter och tidsförlust vid föreskrifternas
utfärdande.

Efter detta principiella uttalande om min inställning till de sakkunnigas
förslag övergår jag till att lämna en mera detaljerad framställning av de av
de sakkunniga förordade ändringarna i de gällande bestämmelserna samt de
däröver avgivna utlåtandena och i sammanhang därmed framlägga min
ståndpunkt till berörda förslag.

Kungl. Maj:ts proposition nr 84.

11

Förslag till ändrade bestämmelser rörande bekämpandet av

mul- och klövsjuka.

De sakkunniga lia i sitt betänkande till en början lämnat en redogörelse
för tidigare mul- och klövsjukeepizootier inom landet samt för denna sjukdoms
kännetecken, uppkomst och förlopp. Rörande innehållet av denna redogörelse
hänvisas till betänkandet (sid. 37—47).

Härefter lia de sakkunniga upptagit till behandling de olika bekämpningsmetoderna
mot sjukdomen. De sakkunniga ha härvid behandlat dels de veterinärmedicinska
medlen för bekämpandet av sjukdomen dels ock övriga
bekämpningsmedel.

Veterinärmedicinska medel för bekämpandet av mul- och klövsjuka.

De sakkunniga.

De sakkunniga ha framhållit, att de metoder, som hittills i första liand
kommit till användning, när det gällt att bekämpa mul- oell klövsjuka,
varit antingen att helt nedslakta smittade besättningar (nedslaktningsmetoden)
eller ock att isolera dem (isoleringsmetoden), båda metoderna i samband
med desinfektion. Några tillförlitliga medel mot sjukdomen i form av
kemiska preparat hade man däremot ännu icke funnit. Under de senaste årtiondena
hade emellertid med den kännedom, som vunnits angående muloch
klövsjukans smittämne, åstadkommits och förbättrats vissa förebyggande
medel mot sjukdomen. Enligt vad erfarenheten visat bleve ett djur, som
genomgått sjukdomen, immunt mot densamma under en viss tid, beroende
på att i det sjuka djuret ämnen, s. k. antikroppar, bildades, vilka ägde förmågan
att neutralisera verkningarna av smittämnet. Av blodet från djur,
som tillfrisknat efter sjukdomen, hade man framställt veterinärmedicinska
medel, sera, vilka visat sig vara av betydelse när det gällt såväl att mildra
sjukdomens verkningar inom smittade besättningar som att förebygga nya
sjukdomsutbrott. Av blåsorna på tungan hos sjuka djur hade vidare framställts
ett ympmedel, vaccin, som helt eller delvis förebyggde sjukdomsutbrott.

Rörande vad de sakkunniga anfört beträffande framställningen och användningen
av sera, vilka sedan länge varit i bruk vid bekämpandet av muloch
klövsjuka, hänvisas till betänkandet (sid. 47—48).

Mot slutet av epizootien under åren 1938—39 kom vaccinering mot muloch
klövsjuka för första gången till användning i större omfattning. Rörande
vaccineringsmetoden lia de sakkunniga anfört bland annat följande.

Genom en serie upptäckter av dels den franske forskaren H. Vallée, dels
doktor Sv. Schmidt vid danska statens seruminstitut i Köpenhamn dels ock
den tyske forskaren professor Waldmann har under allra sista tiden kunnat
framställas ett vaccin mot mul- och klövsjuka som i praktiken visat
sig i viss mån effektivt. Vaccinationsmetoden skiljer sig från serumbehandlingcn
därigenom att själva smittämnet inympas, sedan det i förväg gjorts

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 84.

ofarligt. På så sätt tvingas djuren att själva producera antikroppar. Metoden
är en aktiv immunisering i motsats till serumbehandlingen, som är
en passiv immunisering. Tidigare framställda vacciner voro antingen för
svaga, varvid vaccinet visserligen var helt oskadligt men samtidigt för litet
verksamt, eller ock för kraftiga, varigenom i en del fall ett säkert skydd inträtt
men å andra sidan sjukdomsutbrott inträffat som varit förorsakade
direkt av det inympade vaccinet. Under år 1938 har emellertid å de tyska
forskningsanstalterna å ön Riems vid Greifswald med utnyttjande av Vallées
och Schmidts upptäckter utexperimenterats ett vaccin som visat sig vara
ofarligt för djuren och som ej nedsätter deras produktionsförmåga. Efter behandling
med detta vaccin lia djuren i stor utsträckning undgått att bliva
angripna av imil- och klövsjuka och icke heller visat sig smittfarliga för
andra djur. Immuniteten inträder icke omedelbart. Enligt erfarenheter från
bland annat Tyskland spåras densamma efter en vecka och är fullt utvecklad
efter 14 dagar. Hur länge immuniteten kvarstår efter vaccinationen
är ännu icke fullt klarlagt. I Tyskland och Danmark anses att skyddsverkan
kvarstår under en tid av nio månader eller än längre. Vissa erfarenheter
från Sverige tyda på att immuniteten icke varar ens så lång tid. En olägenhet
hos vaccinet är, att detsamma -— sådant det nu framställes — icke tål
att lagras längre tid än 5 månader och att det ovillkorligen måste hållas vid
en temperatur av omkring plus 3—7° C. Det är sålunda ännu icke möjligt
att hålla det lagrat från en epizooti till en annan.

Beträffande resultatet av vaccineringarna under 1938—39 års epizooti ha
de sakkunniga uttalat:

Försöksvaccinationen påbörjades den 2 mars 1939 och avslutades omkring
den 15 april 1939. Sammanlagt vaccinerades under försökstiden 147
besättningar med 2,944 nötkreatur. Inom 10 dagar efter första vaccineringen
inträffade utbrott av sjukdomen i 5 besättningar. I en av dessa besättningar
om 33 djur insjuknade endast en ko och trots nedsmittningsförsök
blevo övriga nötkreatur oberörda. I en andra besättning insjuknade 2
nötkreatur av 24 och i en tredje angrep farsoten endast svinen. I övriga två
besättningar blev förloppet godartat och endast 30 å 40 procent av djuren insjuknade.
Någon olägenhet av vaccineringen å övriga försöksgårdar märktes
ej.

För att kunna bedöma dess profylaktiska verkan inköptes från vaccinerade
besättningar 14 kor, vilka sedan full skyddsverkan ernåtts (mer än 14
dagar efter inokulationen) insattes i nysmittade besättningar och därstädes i
flertalet fall även infekterades artificiellt. Elva av dessa kor blevo icke angripna
utan visade sig hela tiden de voro uppställda i den sjuka besättningen
fullt friska och opåverkade.

Av försöken framgår sålunda, att vaccinet icke har ett absolut värde som
skyddsmedel men att det framkallar en för praktiska förhållanden betydelsefull
immunitet.

Sedan dessa försök avslutats ansåg sig medicinalstyrelsen i april månad
1939 böra påbörja en massvaccination av de djur inom Malmöhus län som
hittills varit oberörda av sjukdomen. Därvid förfors så, att varje besättning
ympades med en mindre dos och därefter revaccinerades tidigast 14 dagar
efter den första inokulationen. På så sätt vaccinerades omkring 15,000 besättningar
med cirka 100,000 djur. Efter verkställd vaccinering inträffade
utbrott i 33 av de vaccinerade besättningarna.

I de flesta av dessa utbrott var förloppet lindrigt, och vaccinverkan gav
sig tydligt tillkänna däri att endast en viss del av besättningen angreps. Där
kortare tid förflutit efter insprutningen till sjukdomens utbrott angreps så

Kungl. Maj:ts proposition nr 84.

13

gott som hela besättningen. I ett stort antal fall företogs ympning å förut
ej angripna djur som sedermera å bete sammanfördes med av sjukdomen
drabbade men tillfrisknade djur. I detta fall inträffade ej ett enda utbrott
å de talrika gemensamhetsbetena inom Malmöhus län.

Erfarenheterna från den sålunda företagna vaccineringen ha givit de sakkunniga
den uppfattningen, att i mul- och klövsjukevaccinet erhållits ett
gott profylaktiskt medel mot ifrågavarande sjukdom. Ehuru för ett rätt bedömande
av vaccinets skyddsverkan värdet av dess användning måste prövas
jämväl vid början av en epizooti, då virus med större livskraft sannolikt
torde förefinnas än vid slutet av en farsot, synes det dock ostridigt, att
tillkomsten av detta medel innebär ett betydelsefullt framsteg i bekämpandet
av mul- och klövsjukan.

De sakkunniga ha med hänsyn till att vaccinationen numera måste anses
ha fått en större betydelse föreslagit, att viss ändring i 5 § epizootilagen
måtte genomföras. I denna paragrafs första stycke stadgas, bland annat,
att, därest sjukdom, som avses i epizootilagen, inträffar, medicinalstyrelsen
må, där Kungl. Maj:t så föreskrivit för sjukdomens hämmande, besluta att
nedslagning eller dödande av besättning i vilken sjukdomen inkommit må
ske. I andra stycket av paragrafen stadgas, att medicinalstyrelsen tillika må,
då så anses lämpligt för sjukdomens bekämpande, påbjuda att skyddsympning
skall verkställas.

De sakkunniga ha framhållit, att avfattningen av andra stycket i paragrafen
föranlett den tolkningen, att en förutsättning för att de i lagrummet
uppräknade förfaringssätten över huvud skulle få tillgripas vore att sjukdom
inträffat inom landet. De sakkunniga ha därför ansett sig böra föreslå
sådan ändring i detta lagrum, att dylikt påbud kunde givas även innan
sjukdom inkommit i landet. Ympning med vaccin borde nämligen enligt de
sakkunnigas mening icke tillgripas allenast när sjukdomen fått en viss utbredning
utan även för att giva det bästa resultatet komma till stånd
redan innan sjukdomen nått landet. Med stöd av det av de sakkunniga föreslagna
stadgandet borde det ankomma på medicinalstyrelsen att tillse,
att åtgärder till förebyggande av sjukdomen genom ympning i god tid vidtoges
inom landet. Dessa åtgärder borde i främsta rummet avse ur avelssynpunkt
värdefulla besättningar i hotade områden men därutöver även,
om vaccin till skäligt pris kunde erhållas, ympning för åstadkommande av
en spärr i avsikt att kunna skydda mot sjukdomen.

De sakkunniga ha i detta sammanhang framhållit, att i Tyskland numera
under vissa förhållanden ympning med vaccin mot mul- och klövsjuka kunde
påbjudas. Hur detta skulle ske vore närmare reglerat genom särskilda
författningar. Kostnaderna för förfarandet gäldades av allmänna medel liksom
förhållandet vore hos oss vid ympning som påbjudits av vederbörande
myndighet.

Vaccineringsmetodens stora betydelse hade enligt vad de sakkunniga anfört
uppmärksammats vid det sammanträde, sorn under tiden den 30 maj—3
juni 1939 hölls i Paris med den internationella byrån för smittsamma husdjurssjukdomar
och varvid representanter från ett 40-tal länder närvoro. I

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 84.

en vid nämnda sammanträde enhälligt antagen resolution hade uttalats, att
möjligheterna till skyddsåtgärder mot mul- och klövsjuka i hög grad förändrats
genom användning av vaccin och att man kunde emotse att ett land
framdeles skulle kunna skydda sig mot sjukdomen och till och med förkväva
en redan utbruten epizooti. Därjämte hade framhållits vikten av att ett internationellt
samarbete komme till stånd i syfte att praktiskt säkerställa användningen
och tillverkningen av vaccin.

De sakkunniga lia även upptagit till behandling frågan om anskaffandet
av vaccin. Härvid ha de sakkunniga övervägt två olika möjligheter nämligen
antingen att få till stånd ett institut inom landet för vaccinframställning och
forskning rörande mul- och klövsjuka eller ock att få importera vaccin
från utlandet, därvid närmast Danmark varit i fråga. De sakkunniga lia
med hänsyn till kostnaderna och andra orsaker ansett den sistberörda utvägen
böra i första hand komma under övervägande. De sakkunniga ha ansett,
att ett avtal om leverans av vaccin borde träffas nied danska staten. För
att preliminärt undersöka möjligheterna till samarbete med Danmark i detta
hänseende hade vissa av de sakkunniga i Danmark besökt försökslaboratoriet
på ön Lindholm samt danska statens seruminstitut i Köpenhamn. Därvid
hade förts vissa förberedande förhandlingar med danska veterinärdirektoratet.
I närvarande läge hade de sakkunniga emellertid icke ansett sig
böra slutföra utredningsuppdraget i denna del utan ämnade i ett senare sammanhang
därom avgiva särskilt utlåtande.

Yttrandena.

De sakkunnigas förslag ha i yttrandena i huvudsak tillstyrkts eller lämnats
utan erinran. Medicinalstyrelsen och veterinärhögskolans lärarkollegium
ha emellertid ansett, att befogenhet borde tillerkännas medicinalstyrelsen
icke endast att påbjuda utan även efter framställan såväl medgiva
som förbjuda skyddsympning. Med den ringa erfarenhet, som hittills erhållits
om ympningens skyddsverkan liksom örn dess skadeverkan på den
enskilda djurindividen ävensom på en besättning i sin helhet borde enligt
medicinalstyrelsens mening stor försiktighet iakttagas vid lagstadgande örn
ympningen. I anslutning härtill har i båda yttrandena föreslagits, att i
andra stycket av 5 § epizootilagen efter ordet »påbjuda» införas orden »medgiva
eller förbjuda».

Lärarkollegiet har dessutom förordat, att i 5 § upptages ett stadgande av
innehåll att ägare av besättning, som genomgått i lagen avsedd smittsam
husdjurssjukdom, skulle vara skyldig att, då så av medicinalstyrelsen påfordrades,
tillhandahålla djur för blodtappning till beredande av skyddsämne.
Ersättning härför borde utgå enligt Kungl. Maj:ts bestämmande.

I lärarkollegiets yttrande har statens veterinärbakteriologiska anstalt helt
instämt.

Skaraborgs läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har framhållit
följande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 84.

15

Då vaccineringen torde få sin största betydelse som profylaktisk åtgärd,
bör den givetvis, såsom de sakkunniga framhålla, komma till användning
redan innan mill- och klövsjuka utbrutit i landet. Det förslag
till ändring i gällande epizootilag, som i anslutning därtill framlagts, synes
också i princip fullt riktigt, men lagbestämmelsen bör i denna punkt antingen
skärpas eller ock kompletteras med särskilda tillämpningsföreskrifter,
varigenom medicinalstyrelsen klart och tydligt ålägges icke blott att påbjuda
skyddsympning till förekommande av mul- och klövsjuka utan även övervaka,
att den blir verkställd. När och i vilken utsträckning sådant påbud
lämpligen bör utfärdas, torde få bli beroende på närmare prövning av medicinalstyrelsen.
Utskottet vill emellertid understryka de sakkunnigas uttalande,
att vaccineringen i främsta hand bör avse skyddandet av ur avelssynpunkt
värdefulla besättningar, och i anslutning därtill framhålla angelägenheten
av att förteckningar över sådana besättningar finnas tillgängliga
hos medicinalstyrelsen. Dylika förteckningar böra årligen upprättas av
sagda styrelse i samråd med lantbruksstyrelsen och efter hörande av vederbörande
hushållningssällskap, i analogi med vad som gäller i fråga örn
förteckningar över avelsbesättningar, vilka vid utbrott av mul- och klövsjuka
böra undantagas från nedslaktning.

övriga medel för mul- och klövsjukans bekämpande.

De sakkunniga.

Även om i vaccineringsförfarandet numera erhållits ett nytt medel i kampen
mot mul- och klövsjukan, torde likväl enligt vad de sakkunniga uttalat,
icke ett sådant förfarande uteslutande kunna hejda kraftigare mul- och klövsjukeepizootier.
De hittills tillämpade metoderna för sjukdomens bekämpande
anse de sakkunniga även framdeles, åtminstone tills vidare, böra komma
till användning vid sidan av vaccineringen. De sakkunniga lia framhållit,
att den åtgärd som tidigare i första hand begagnats vore nedslaktning av
smittade besättningar, varjämte även påbjudits inskränkningar i samfärdseln
till förhindrande av smittspridning ävensom desinfektion av smittade
gårdar. Därest nedslaktningsförfarandet av ekonomiska eller andra skäl ansetts
böra övergivas, hade man sökt begränsa sjukdomens vidare utbredning
genom en sträng isolering av smittade gårdar (isoleringsförfarandet).

De sakkunniga lia såsom skäl för sin uppfattning att även framdeles nyssberörda
åtgärder böra tillgripas för sjukdomens bekämpande anfört i huvudsak
följande.

Att prohibitiva åtgärder vid sidan av vaccineringsförfarandet alltjämt
måste tillgripas torde i viss mån framgå av vad de sakkunniga anfört med
avseende å vaccineringens effektivitet och nini- och klövsjukans oerhörda
smittfarligliet. Vaccineringen kan knappast omfatta alla kreatur som kunna
bliva smittade och torde icke med säkerhet skydda, därest djuren utsättas för
ett smittämne av hög virulens. Den trygghet som vaccineringen skänker mot
sjukdomens spridning ökas uppenbarligen, därest en kvantitativ begränsning
i smittämnets produktion kail ske. Under tidigare epizootier har nedslaktningsförfarandet
ansetts utgöra den enda verkligt effektiva bekämpningsmetoden
mot nyalstring av imil- och klövsjukesmittämne. Ett förhål -

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 84.

lande som i detta sammanhang måste beaktas är, att det understundom
förekommer fall, då djur efter genomgången sjukdom under längre tid förbliva
bärare av imil- och klövsjukesmitta. Under den senaste epizootien i
Sverige inträffade i ett icke ringa antal fall, att sjukdomen spreds genom
dylika kroniska smittbärare. Även detta förhållande giver belägg för uppfattningen,
att det mest effektiva medlet för smittämnets tillintetgörande
är nedslaktning av smittade besättningar med därefter följande desinfektion
av de smittade gårdarna. Härigenom förhindras dels bildandet av större
mängder smittämne dels ock uppkomsten av kroniska smittbärare. Emellertid
torde det ej få anses uteslutet att under vissa förhållanden (speciellt
beträffande värdefulla avelsbesättningar) tillgripa isoleringsförfarandet för
sjukdomens bekämpande. Med hänsyn till det i allt fall partiella skydd som
kan erhållas genom vaccineringen synes sannolikt, att isoleringsförfarandet
hädanefter endast undantagsvis skall komma till användning. Utöver nu
nämnda åtgärder är av utomordentlig vikt, att trafiken såväl i fråga örn
personer och klövbärande djur som ock med avseende å vissa produkter och
varor från eller till smittade områden begränsas eller helt avstänges ävensom
att en effektiv desinfektion kommer till stånd.

Full enighet synes även i utlandet råda därom, att prohibitiva åtgärder av
de av de sakkunniga angivna slag alltjämt måste vidtagas för att förhindra
smittans spridande. Belysande härför är, att vid det förut berörda under år
1939 hållna sammanträdet inom den internationella byrån i Paris för epizootiernas
bekämpande i denna fråga gjordes bland annat följande uttalande.

Så snart ett eller flera utbrott av mul- och klövsjuka i ett förut från
sjukdomen fritt land föreligger, bör genast nedslaktning av alla sjuka eller
för sjukdomen misstänkta djur ske. Örn man kan antaga, att sjukdomen
genom dessa åtgärder icke kan utrotas, skall man samtidigt genomföra
vaccination i en bestämd räjong runtomkring. Vid företagande av denna
vaccination får man under inga villkor släppa efter på ett strängt genomförande
av de hittills tillämpade administrativa åtgärderna i förebyggande
och bekämpande syfte. Såväl ifråga örn enstaka utbrott som vid större
antal fall är det möjligt att bekämpa sjukdomen, endast om varje utbrott
omedelbart i allra första stadiet anmäles till de veterinära myndigheterna.
Dessa måste vid fall av farsotsutbrott omedelbart kunna ingripa.

Ehuru flertalet av de bestämmelser, som de sakkunniga i nu förevarande
hänseenden föreslagit, äro avsedda att intagas i de av vederbörande myndighet
i samband med epizootis bekämpande meddelade föreskrifter, torde
likväl för att en överblick över de sakkunnigas förslag skall kunna erhållas
en redogörelse även för dessa förslag böra lämnas i detta sammanhang.

NedslaktningsförfGrundet och isoleringsförfarandet.

De sakkunniga, som sålunda ansett att nedslaktningsförfarandet alltjämt
bör i första rummet tillämpas för bekämpande av mul- och klövsjuka, ha
därefter upptagit till behandling frågan örn vilken myndighet som bör
besluta härom samt huru länge förfarandet bör fortsättas innan man övergår
till sjukdomens bekämpande genom isoleringsförfarandet.

Enligt gällande bestämmelser (5 § epizootilagen och 15 § 1 mom. epizootikungörelsen)
ankommer det på medicinalstyrelsen att vid utbrott av mul -

Kungl. Maj.ts proposition nr 84.

17

och klövsjuka inom landet besluta, huruvida för bekämpandet av sjukdomen
nedslaktning av smittad eller för smitta misstänkt kreatursbesättning skall
äga rum eller huruvida sjukdomen skall bekämpas genom isolering av sådan
besättning. Bestämmelserna äro emellertid så avfattade, att Kungl.
Majit i sista hand kan träffa avgörande, huruvida nedslaktning skall ske
eller icke. De sakkunniga ha funnit denna ordning ändamålsenlig och förordat,
att densamma alltjämt bibehålies. I första hand anse de sakkunniga
det böra ankomma på vederbörande centrala myndighet att besluta om förfarandets
användning och under hur lång tid detsamma skall tillämpas.

Beträffande sistnämnda fråga lia de sakkunniga anfört följande.

Det är uppenbarligen förenat med synnerliga svårigheter att göra mera
bestämda uttalanden i frågan, huru länge nedslaktningsförfarandet bör användas.
Spörsmålet bör nämligen bedömas olika i skilda län och inom olika
områden av landet med hänsyn även till sjukdomens lokala spridning. Uppenbarligen
måste stort avseende fästas vid de ekonomiska konsekvenserna
av förfarandet men även andra faktorer böra tagas i betraktande. Under
den senaste epizootien visade det sig omöjligt att i vissa delar av Skåne tillräckligt
snabbt genomföra nedslaktningen för att densamma skulle få avsedd
verkan. Utbrotten av sjukdomen inträffade nämligen en tid så tätt, att värdering
och nedslaktning icke kunde ske inom det närmaste dygnet efter
sjukdomens konstaterande. Vid sådant förhållande övergavs metoden då
det blev meningslöst att bibehålla förfarandet. Även vissa psykologiska moment
hos djurägarna böra beaktas. Ett nödvändigt villkor att fasthålla
vid nedslaktningsförfarandet är att detsamma åtnjuter allmänhetens stöd och
förtroende. Samtliga nu berörda förhållanden måste beaktas vid bedömandet
av frågan, huru länge nedslaktningen bör fortsätta. Det torde därför böra
ankomma på den myndighet som omhänderhar ledningen av kampen
mot sjukdomen att avgöra denna fråga från fall till fall. Med hänsyn till
möjligheten att genom vaccinering skydda de värdefullaste eller mest utsatta
besättningarna lärer det emellertid vara av stor vikt, att nedslaktningsförfarandet
icke övergivcs på ett för tidigt stadium. De utomordentliga
ekonomiska konsekvenserna av nedslaktningsförfarandets tillämpning torde
motivera att Kungl. Majit bibehålies vid befogenheten att förordna om
upphörande av förfarandets tillämpning.

Isolering av smittade gårdar.

De sakkunniga ha ansett, att såväl då nedslaktningsförfarandet som då isoleringsförfarandet
kommer till användning för bekämpande av mill- och klövsjuka
vissa inskränkningar i samfärdseln torde vara nödvändiga för att förhindra
smittspridning.

Enligt 4 § epizootilagen jämförd med 16 § 3 mom. epizootikungörelsen ankommer
det på vederbörande länsstyrelse att, då mul- och klövsjuka inträffar
inom länet eller då skälig anledning är till antagande, att dylik sjukdom
inom länet förefinnes, förklara ställe, varest sjukdomen inträffat eller misstankes
förefinnas, jämte omkringliggande område i den utsträckning, som
prövas erforderlig, smittat eller misstänkt för smitta. I samband därmed
ankommer på länsstyrelsen, dels att enligt av medicinalstyrelsen utfärdade
anvisningar och föreskrifter anbefalla isolering av det smittade eller för
smitta misstänkta stället eller området ävensom meddela förbud att begagna

Bihang litt riksdagens protokoll loit. 1 samt. Nr 84. 2

18

Kungl. May.ts proposition nr 84.

betesmark och att till smittat eller för smitta misstänkt ställe eller område
införa djur, som kunna angripas av sjukdomen, eller från sådant ställe eller
område utföra dylika djur eller mjölk eller andra produkter eller varor, som
kunna bidraga till spridande av smitta, dels ock att i samråd med medicinalstyrelsen
utfärda de övriga bestämmelser som finnas påkallade till förekommande
och hämmande av sjukdomen. Sedan smittförklaring utfärdats,
må länsstyrelsen efter medicinalstyrelsens hörande förklara omkringliggande
område för skyddsområde och i samband därmed förbjuda att utan medicinalstyrelsens
tillstånd till området införas djur, som kunna angripas av
sjukdomen, eller att utan dylikt tillstånd därifrån utföras sådana djur eller
sådana delar av slaktade djur, som medföra särskild fara för spridande av
smitta, eller varor, som kunna medföra dylik fara.

Genom kungörelsen den 21 juli 1938 (nr 536) angående skyddsområde vid
utbrott av mul- och klövsjuka m. m. med däri genom kungörelsen den 9 december
1938 (nr 710) företagna ändringar ha lämnats närmare föreskrifter
angående skyddsområdes omfattning samt om utförsel från skyddsområde.
Enligt dessa bestämmelser skall skyddsområde omfatta dels den kommun,
däri smittat ställe är beläget, dels ock de kommuner, som helt eller till någon
del äro belägna på mindre än en mils avstånd från den smittade gården, dock
att i fråga om kommun, som till övervägande del är belägen på längre avstånd
än nyss nämnts, av länsstyrelsen må bestämmas, att den antingen icke
alls eller endast till en del skall ingå i skyddsområdet. Vad sålunda stadgats
utgör emellertid ej hinder för länsstyrelsen att, då omständigheterna det
föranleda, i samråd med medicinalstyrelsen utfärda de bestämmelser örn ytterligare
åtgärder, som finnas erforderliga för mul- och klövsjukans bekämpande.

I epizootikungörelsen finnas upptagna ett flertal föreskrifter rörande länsstyrelsernas
åligganden för upprätthållande av isolering. Därjämte ha länsstyrelserna
under den senaste mul- och klövsjukeepizootien med stöd av i
författningarna lämnade bemyndiganden utfärdat ett stort antal föreskrifter
i samma syfte.

Såsom förut antytts äro de sakkunniga av den uppfattningen att även vid
en framtida mul- och klövsjukeepizooti liksom hittills torde bliva erforderligt,
att isolering av smittade gårdar och områden genomföres. De nu tillämpade
bestämmelserna rörande isolering av smittade gårdar, som variera allteftersom
nedslaktnings- eller isoleringsförfarandet tillämpas, anse de sakkunniga
i huvudsak även i fortsättningen böra tillämpas. Vissa ändringar ha
dock synts de sakkunniga böra vidtagas.

Vid nedslaktningsförfarandet gäller för närvarande förbud mot persontrafik
utan tillstånd av vederbörande veterinär till dess gården friförklarats,
d. v. s. till och med tjugu dagar efter den slutliga smittreningen. De sakkunniga
äro av den uppfattningen, att denna inskränkning i den personliga rörelsefriheten
torde kunna lindras högst väsentligt. Skedde den slutliga smittreningen
på ett tillfredsställande sätt, ha de sakkunniga ansett anledning icke
finnas att därefter upprätthålla förbud för persontrafik med den smittade

Kungl. Maj.ts proposition nr 84.

19

gården. I England och Schweiz hade dylika förbud icke uppställts och
någon olägenhet härav hade ej heller kunnat påvisas. Enligt de sakkunnigas
förmenande borde förbud för persontrafik till och från smittad gård alltså
upphöra i och med att den slutliga smittreningen godkänts.

I fråga om tillförsel av klövbärande djur till gård, där besättningen nedslaktats,
ha de sakkunniga ansett alltjämt böra gälla, att nya djur under inga
förhållanden borde få insättas förrän gården friförklarats, d. v. s. tjugu dagar
efter smittreningens avslutande. Även efter friförklaringen borde gälla den inskränkning
i tillförseln av djur att under fyra månader å gården endast finge
insättas sådana djur som, om möjligheter därtill förefunnes, vaccinerats
inom betryggande tid dessförinnan eller i annat fall behandlats med serum
samma dag djuren insattes å gården. Under smittförklaringstiden borde enligt
de sakkunnigas mening liksom hittills gälla vissa försiktighetsmått vid
användning av hästar utom gårdens område.

Mjölk och andra varor, som kunna medföra smitta, ha de sakkunniga föreslagit
böra i enlighet med gällande regler icke intill friförklaringen få utföras
från smittade gårdar.

Under isoleringsförfarandet gäller förbud mot persontrafik till och från
smittad gård intill friförklaringen. Friförklaring meddelas här, så snart den
slutliga smittreningen godkänts. Smittrening må ej verkställas förrän fyra
dagar förflutit sedan det sist insjuknade djuret tillfrisknat och minst fjorton
dagar förflutit sedan sjukdomen första gången konstaterades å gården. De
sakkunniga ha ej funnit anledning att härutinnan föreslå någon ändring.

Utförsel av klövbärande djur från smittade gårdar är vid isoleringsförfarandet
självfallet förbjuden under smittförklaringstiden. Även efter friförklaringen
gäller nu viss inskränkning härutinnan. Sålunda må under en tid
av tjugu dagar efter friförklaringen klövbärande djur överhuvud taget icke
utföras från gården. Under ett helt år därefter skola klövama hos alla livdjur
som föras från gården dessförinnan beskäras och behandlas med tjära
eller tjärsprit. Det har synts de sakkunniga möjligt att inskränka tiden för
totalt förbud mot utförsel av klövbärande djur från smittad gård till tio i
stället för tjugu dagar. Med hänsyn till förekomsten av kroniska smittbärare
borde enligt de sakkunnigas uppfattning möjlighet däremot finnas för medicinalstyrelsen
att ytterligare skärpa utförselförbud beträffande livdjur, så
att sådana djur under en tid av förslagsvis fyra till åtta månader från friförklaringen
icke utan medicinalstyrelsens tillstånd finge utföras från gården
Djur som vore födda efter sundfallet borde dock efter 10 dagar från friförklaringen
få fritt utföras från gården.

Beträffande mjölk och andra varor, som kunna medföra smitta, ha de
sakkunniga ansett, att vid isoleringsförfarandet liksom hittills utförselförbud
borde gälla till friförklaringen. Under vissa villkor och efter skriftligt tillstånd
av veterinären borde dock smör, ägg, spannmål och hudar få utföras
från smittad gård. Liksom i fråga örn klövbärande djur borde utförselförbudet
beträffande hö, halm, rotfrukter och andra fodervaror enligt de sakkunnigas
uppfattning utsträckas till tio dagar efter gårdens friförklaring.

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 84-

Även i fortsättningen ha de sakkunniga ansett möjlighet böra stå öppen
att vid misstanke örn sjukdomen meddela motsvarande föreskrifter som då
smitta konstaterats.

De sakkunniga ha slutligen framhållit, att det icke vore ändamålsenligt
att i den av Kungl. Majit och riksdagen antagna författningen i detalj föreskriva
vilka åtgärder som i fråga örn isolering av smittade och för smitta
misstänkta gårdar borde vidtagas. I stället borde det ankomma på vederbörande
statliga myndighet som handhade ledningen av kampen mot sjukdomen
att därom besluta. I författningarna borde därför liksom hittills endast
lämnas exempel på dylika åtgärder samt myndigheten givas fullmakt att
vidtaga erforderliga åtgärder.

Skyddsområde m. m.

Beträffande omfattningen av dylikt område gäller såsom förut berörts för
närvarande att detsamma i allmänhet skall omfatta kommun, där smittat
ställe är beläget, samt därjämte angränsande kommuner eller del därav, belägna
inom ett avstånd av en mil från den smittade gården. I fråga om begreppets
innebörd gäller, att länsstyrelse som utfärdat förordnandet i samband
därmed må förbjuda, att utan medicinalstyrelsens tillstånd till området
in- eller utföras djur eller delar av slaktade djur eller varor, som kunna sprida
smitta. Förordnande innefattande förbud mot att förflytta djur (s. k.
stand still) inom skyddsområdet har dock icke alltid förekommit.

De sakkunniga ha föreslagit, att även framdeles möjlighet borde finnas
att förordna om områdes förklarande för skyddsområde. Rörande omfattningen
av dylika områden samt beträffande innebörden av ett förordnande
örn skyddsområde ha de sakkunniga anfört följande.

De sakkunniga äro av den uppfattningen, att skyddsområden under den
senaste epizootien i överensstämmelse med 1938 års kungörelse understundom
gåvos ett alltför stort omfång. I ifrågavarande avseende är det naturligtvis
förbundet med vissa svårigheter att angiva några bestämda regler. Det synes
dock tillfyllest, därest skyddsområde begränsas till en omkrets av i allmänhet
två kilometer från den smittade gården. Givetvis måste dock i
varje fall hänsyn tagas till de lokala förhållandena, så att i möjligaste mån
naturliga gränser för området erhållas. Understundom torde området kunna
utmärkas genom anslag å de vägar och andra förbindelseleder som föra till
området eller ock beskrivas genom uppräkning av de gårdar som skola ingå
i detsamma. I andra fall kan det befinnas lämpligare att angiva området i
förhållande till vissa befintliga vägar, vattendrag o. d.

Örn de sakkunniga sålunda närmast äro av den meningen att en lindring
i bestämmelserna angående skyddsområde utan större olägenhet bör kunna
ske så till vida, att dylikt område i framtiden bör kunna givas mindre omfång
än vad hittills varit fallet, torde å andra sidan böra tagas under övervägande,
huruvida icke föreskrifterna angående vilka åtgärder som inom sådant område
skola vidtagas till förhindrande av smittspridning böra skärpas. Det
ligger i sakens natur att ju strängare dessa bestämmelser äro, desto större
utsikter förefinnas att hindra smittans spridande. Därest dessa strängare
bestämmelser tillämpas inom ett relativt litet område, böra desamma lättare
kunna upprätthållas och syftet med desamma alltså bättre kunna uppnås.

Kungl. Maj.ts proposition nr 84.

21

Härtill kommer att föreskrifterna i sådant fall icke komma att betunga så
stora delar av befolkningen. En viss begränsning av bestämmelsernas giltighetstid
lärer även kunna ske, varigenom en ytterligare lättnad ernås för
dem som beröras av åtgärderna. De sakkunniga vilja i anslutning till det
förfaringssätt, som med stor framgång kommit till användning i England,
förorda en sådan komplettering av de nuvarande bestämmelserna i fråga om
skyddsområde att inom dylikt område all förflyttning av klövbärande djur
utanför vederbörande gårds ägor förbjudes utan medicinalstyrelsens tillstånd
(stand still).

Inom skyddsområde torde det vidare böra vara förbjudet att hålla sammankomster
av olika slag. Härunder bör hänföras icke blott nöjestillställningar
utan även andra sammankomster, i regel jämväl allmän gudstjänst
och i lag föreskrivna kommunala sammanträden. Likaså torde det böra vara
förbjudet för invånare i skyddsområde att inställa sig på platser utom området
för att där deltaga i nyss avsedda sammankomster. Där isoleringsmetoden
tillämpas eller där de för skyddsområde gällande bestämmelserna
kunna tänkas bliva av lång varaktighet eller där eljest rådande förhållanden
sådant påkalla, torde möjlighet böra lämnas öppen för den centrala myndighet
som omhänderhar bekämpandet att medgiva lindring i bestämmelserna
för skyddsområde. Såväl föreskrifter örn stand still som förbud mot sammankomster
inom skyddsområde synas, då isoleringsförfarandet tillämpas,
icke böra upprätthållas, överhuvud taget torde omfattningen av åtgärderna
inom skyddsområde till hindrande av smittspridning överlämnas åt myndigheterna
att närmare bestämma i varje särskilt fall. Att upprätthålla förbud
mot sammankomster, då skyddsområde berör stad eller annat större samhälle,
torde knappast låta sig göra. Tidpunkten för upphörande av områdes
egenskap av skyddsområde torde under nedslaktningsförfarandet kunna sättas
till 10 dagar efter den senaste smittförklaringen inom området.

De sakkunniga ha föreslagit, att i epizootilagen skulle intagas en uttrycklig
bestämmelse därom att medicinalstyrelsen finge meddela förbud mot införsel
eller utförsel av djur, produkter och varor, som kunde bidraga till sjukdomars
spridande att gälla mellan skilda delar av riket. De sakkunniga ha härvid
erinrat om att under den sista epizootien meddelades i syfte att förhindra
sjukdomens spridning utanför Skåne och södra Halland förbud mot transport
av klövbärande djur eller delar av sådana djur ävensom hästar, fodermedel
m. m. från de mest smittade områdena. Gränsen för ifrågavarande transportförbud
gick efter en linje utmed Kristianstads läns länsgräns mot Blekinge
och Kronobergs län, följde därefter Hallands läns ostgräns till sjön Lyngem
och gick därifrån genom Fjärås socken fram till Kattegatt. De sakkunniga lia
ansett det kunna vara av vikt att jämväl vid framtida epizootier dylikt förbud
för transport från större områden av landet, där smittan fått en mycket
betydande omfattning, genomfördes på ett effektivt sätt. Däremot ha de sakkunniga
icke ansett erforderligt att, såsom i viss utsträckning skedde under
senaste epizooti, meddela transportförbud mellan skilda län av den orsak, att
i någotdera av länen smitta förekommit.

Förbud av olika slag.

De sakkunniga lia även i sitt betänkande något berört frågan örn utfärdande
av förbud mot dels auktioner, marknader och dylikt samt dels ock

22

Kungl. Maj.ts proposition nr 84.

nö.jestillställningar eller andra sammankomster. De sakkunniga ha framhållit
att erfarenheten visat, att sjukdomens utbredning i en del fall kunde
tillskrivas sammanförandet av djur vid marknader, auktioner och dylikt.
Såsom skett vid senaste epizootien borde därför även i framtiden stå öppet
för vederbörande myndigheter att vidtaga åtgärder till förhindrande av dylikt
sammanförande av djur. Vederbörande myndighet som ledde kampen
mot sjukdomen borde alltså ha skyldighet att meddela förbud mot eller
villkor för auktioner, marknader eller dylikt i trakter, varest risk för smittans
spridning på denna väg kunde anses föreligga. Där sammanförandet
av djur kunde medgivas, borde föreskrivas, att betryggande vaccinering av
djuren dessförinnan skett. De sakkunniga ha däremot ställt sig tveksamma
till möjligheten att inom större områden Upprätthålla rigorösa bestämmelser
mot folksamlingar vare sig i form av nöjesförbud eller förbud mot sammankomster
av olika slag. Förbud av sådan beskaffenhet borde i allmänhet inskränkas
till skyddsområde eller -—- där sammankomsten vore förlagd till
plats utanför skyddsområde — till personer som vore bosatta inom skyddsområde.

Smittreningsåtgärder.

De sakkunniga ha ansett, att även framdeles smittrening å de smittade
gårdarna samt å mejerierna måste äga rum. Vissa förenklingar i förfarandet
ha de sakkunniga emellertid ansett möjliga att genomföra utan att effektiviteten
av åtgärderna därigenom äventyras. Härigenom skulle icke oväsentliga
besparingar å kostnaderna kunna ske. De sakkunniga lia härutinnan i betänkandet
anfört i huvudsak följande.

På sina håll har ifrågasatts nödvändigheten av smittreningsförfarandets
upprätthållande i framtiden. Virus synes efter viss kortare tid förlora sin
smittkraft och dö. Medicinalstyrelsen har i anledning härav under den senaste
epizootien, liksom även skedde under epizootien 1924—27, företagit
vissa försök med en ännu mera förenklad smittrening än den senast tillämpade.
Endast mekanisk rengöring av ladugården förekom härvid. Av dessa
försök synes framgå att man icke kan lita till självrening inom ladugården.
Ett frångående av föreskriften om smittrening av smittade gårdar torde med
hänsyn härtill icke kunna ifrågakomma.

En viss förenkling av smittreningsförfarandet torde emellertid kunna genomföras.
Härigenom skulle icke blott en avsevärd kostnadsminskning uppkomma
utan även djurägarna besparas mycken tidsspillan och obehag. Förenklingen
får dock icke drivas så långt, att säkerheten av åtgärderna i alltför
hög grad minskas. Ett rätt avvägande av de olika intressen som här framträda,
nämligen å ena sidan intresset att kostnaderna hållas nere och desinfektionen
snabbt slutföres och å andra sidan intresset att en tillräcklig säkerhet
mot smittspridning vinnes, är av största vikt. I huvudsak torde smittreningen
kunna bedrivas efter de linjer som tillämpats under det senare skedet
av 1938—39 års epizooti.

Under detta skede av epizootien medgåvos väsentliga lättnader och förenklingar
i smittreningsförfarandet, varigenom kostnaderna kunde icke obetydligt
nedbringas. De härvid tillämpade smittreningsbestämmelserna innebära
i korthet, att mekanisk rengöring av ladugården jämte sodalutskurning

23

Kungl. Maj:ts proposition nr 84.

av inredningen utföres, varefter foderbord, basplatser och gangar. saint inredning
och väggar upp till manshöjd genomdränkas med enprocentig natronlutlösning.
I boningshus skall formalinrökning ske, varjämte använda tvättbara
kläder tvättas. Persondesinfektionen omfattar badning eller tvagning
på sätt omständigheterna medgiva. Den tidigare praktiserade minutiösa
skrapningen av inredningen samt den därefter följande kalksprutningen inne
i ladugården torde sålunda kunna underlåtas. ....

Även föreskrifterna rörande kompostering av gödsel torde böra i viss man
förenklas. Kompostering av gödsel torde sålunda kunna ske i gödselstaden
i stället för, såsom tidigare föreskrivits, ute på gårdens ägor. Någon lättnad
i fråga om lagringstiden i kompost lärer även kunna genomföras, då virus
synes dö inom relativt kort tid i den förbränningstemperatur som uppstår i
en omsorgsfullt upplagd kompost.

En viss skillnad torde emellertid böra göras mellan den smittrenmg som
företages, då nedslaktningsförfarandet tillämpas, och den som sker i fall då
den smittade gården isoleras utan nedslagning av besättningen. En grundligare
smittrening bör verkställas i det förra fallet, med hänsyn till att därefter
inom en icke alltför lång tidrymd i ladugården en ny besättning insättes,
vilken vanligen icke genomgått sjukdomen och trots vaccination eller
serumbehandling måhända icke är immun mot densamma.

Iakttages vid smittreningen de förenklingar som här antytts, torde kostnaderna
därför kunna nedbringas till under 15 kronor för nötkreatursenhet.
Under den tid de strängare bestämmelserna tillämpades under den senaste
epizootien uppgingo kostnaderna för smittreningen på vissa gårdar där nedslaktningsförfarandet
tillämpades till 37 kronor för nötkreatursenhet. I medeltal
torde kostnaderna ha stannat vid 19 kronor för nötkreatur. Smittreningens
effektivitet bör emellertid enligt de sakkunnigas mening icke äventyras
genom att utgifterna för kreatursenhet maximeras.

Yttrandena.

De av de sakkunniga framlagda förslagen ha i stort sett tillstyrkts eller
lämnats utan erinran. I vissa yttranden ha emellertid erinringar framställts
mot de av de sakkunniga föreslagna tiderna i fråga om gårdars
isolering samt mot de sakkunnigas förslag till bestämmelser angående skyddsområden.

Svenska länsveterinärläkareföreningen har i nu förevarande hänseende
framhållit i huvudsak följande.

Mot de sakkunnigas förslag till ändrade bestämmelser för skyddsområde
hyser styrelsen stora betänkligheter på grund av att klara administrativa
gränser enligt detsamma skulle vara omöjliga eller svåra att uppdraga, och
synes en exakt gränsdragning vara en nödvändig förutsättning för skyddsområdesbestämmelsers
efterlevnad.

De sakkunniga ha föreslagit, att utförande av livdjur från gård, som smittats
av mill- och klövsjuka, icke utan medicinalstyrelsens tillstånd skulle tå
äga rum förrän 8 månader förflutit efter gardens friförklaring. Bestämmelsen
synes lämplig för sådan gård, som isolerats under nedslaktningsförfarande
i övrigt, då sådana gårdars antal är relativt litet. Bestämmelsen bör
kompletteras med förbud att nied gårdens besättning under samma tidrymd
införliva nötkreatur, som ej genomgått mill- och klövsjuka, såvida icke medicinalstyrelsen
därtill givit sitt bifall. Vid allmänt isoleringsförfarande torde
bestämmelsen ej kunna genomföras.

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 84.

Svenska distriktsveterinärläkare föreningen har yttrat bland annat:

Persontrafiken från smittad gård föreslås helt fri efter desinfektionens godkännande.
Med rådande uppfattning i fråga om människans roll såsom smittospridare
kan det icke vara försvarligt att så tidigt tillåta fri personsamfärdsel
vid smittad gård inom nedslaktningsområde. Detta skulle bland annat
kunna leda till, att personer, som varit i kontakt med insjuknade djur vid
gård där nedslaktning ägt rum, redan efter en eller annan dag åter skulle
få röra sig fritt. En personspärr på åtminstone 10 dagar torde här vara
välbetänkt.

Liknande synpunkter lia framförts av länsveterinären i Malmöhus län.

Länsveterinären i Kristianstads län har anfört bland annat:

De sakkunnigas förslag angående skyddsområde innebär en betydande inskränkning
i sådant områdes storlek men å andra sidan en skärpning av
bestämmelserna inom detsamma. Värdet av den föreslagna förändringen
synes mig vara i hög grad tvivelaktigt på den grund, att enligt min mening
raul- och klövsjukans spridning beror på beröringsmekanismen och endast
i mindre grad på avståndet, och att sekundärfallen vid nedslaktningsförfarandet.
då skyddsområden kunna ha betydelse, sällan fälla inom ett område
med 2 kilometers radie från det smittade stället. En nödvändig förutsättning
för efterkommande av bestämmelserna inom ett skyddsområde är,
att dettas gränser kunna exakt angivas. De sakkunnigas förslag skulle i detta
hänseende säkerligen erbjuda mycket stora svårigheter. Än vidare synas de
strängare bestämmelserna vara svåra att upprätthålla, då till skyddsområde
komme att höra stad eller större samhälle, vilket även de sakkunniga framhållit.
Slutligen synes i alla fall persontrafiken inom detta mindre skyddsområde
vad angår den farligaste kontakten mellan gårdarnas djurskötare
icke förhindras. Misstänktförklaring av ställen med ur smittrisksynpunkt
farligt läge svnes därför kunna ersätta det föreslagna »stand still». Skall
»stand still» få större betydelse vid bekämpandet av nini- och klövsjukan,
måste det föreskrivas i ett betydligt större område, såsom fallet är i England,
men torde då en mångfald praktiska olägenheter medfölja, som i hög
grad försvåra dess tillämpning. Enligt min uppfattning är skyddsområde
av den storlek och de bestämmelser, som tidigare gällt, mera lämpligt för
våra förhållanden, då detsamma förhindrar djurtransport från den verkliga
farozonen till ännu intakta områden. Dylika skyddsområden synas emellertid
lia störst betydelse i början av en epizooti och bliva, sedan sjukdomen
nått större utbredning, av mindre betydelse, icke minst på den grund, att
givna bestämmelser då ofta icke åtlydas.

De sakkunniga ha föreslagit, att persontrafiken från smittad gård skall
lämnas fri, så fort desinfektionen blivit verkställd. Ett dylikt förfarande
måste bidraga till risk för smittspridning. Förfarandet kan möjligen vara
försvarligt, då isoleringsmetoden tillämpas, och svårigheter förefinnas att isolera
människor under så lång tid på sådan mångfald ställen. Under ncdslaktningsförfarande
verkställes desinfektionen på någon eller några dagar, och
hur noga den än sker, kan icke med säkerhet allt smittämne vara oskadliggjort.
Det synes därför vara ett krav av betydelse alt persontrafiken från
desinfekterad gård bindes under minst 10 dagar, ty tiden är en mäktig
bundsförvant, da det gäller förstörandet av detta labila smittämne. Samma
tidsbestämning för persontrafikens frigörande bör givas för isolerad gård, då
nedslaktningsförfarande i övrigt är gällande.

De sakkunniga ha föreslagit, att utförande av livdjur från gård, som smittats
av mul- och klövsjuka, icke utan medicinalstyrelsens tillstånd skulle

Kungl. Maj:ts proposition nr 84.

25

få ske, förrän 8 månader förflutit efter gårdens friförklaring. Bestämmelsen
synes vara lämplig för gård, som isolerats under nedslaktningsförfarande i
övrigt, då sådana gårdars antal är relativt litet. Den bör^ för sådan gårds
vidkommande vara kompletterad nied förbud, att med gårdens besättning
under samma tidrymd införliva nötkreatur, som icke genomgått mul- och
klövsjuka, såvida icke medicinalstyrelsen därtill givit sitt bifall. Vid allmänt
isoleringsförfarande torde bestämmelsen vara svar att genomföra. Den torde
inom sådant område lämpligen kunna ersättas med upplysningsverksamhet
angående vådan av sammanförande av djur, som genomgått mul- och klövsjuka,
med sådana, som icke varit smittade.

Länsstyrelsen i Kristianstads län har yttrat:

De sakkunniga synas förutsätta, att skyddsområdet icke blott skall angivas
såsom beläget inom viss radie i förhållande till det smittade stället
utan helst även beskrivas till sina gränser. Härigenom skulle säkerligen
länsstyrelserna komma att ställas inför betydande svårigheter. Det är nämligen
ingalunda säkert, att naturliga gränser kunna uppdragas för varje
skyddsområde. Det blir då nödvändigt att utan närmare beskrivning såsom
skyddsområde angiva ett område inom en viss radie i förhållande till det
smittade stället. Med ett dylikt angivande av skyddsområdet följer emellertid
den olägenheten, att det för de kringboende ställer sig svårt att avgöra,
om de bo inom eller utom skyddsområdet. Från denna synpunkt äger
den nuvarande bestämningen av begreppet skyddsområde såsom i regel omfattande
administrativ enhet företräde. Fasthållas bör i allt fall att en beskrivning
av skyddsområdena, sådan de sakkunniga tänkt sig, i de flesta fall
icke är möjlig att genomföra och vid en häftigare epizooti endast undantagsvis
kommer att medhinnas. Förbises böra icke heller de i hög grad ökade
kungörelsekostnaderna, som bli en följd av områdesbeskrivningens intagande.

Länsstyrelsen i Jönköpings län har ifrågasatt lämpligheten av alltför små
skyddsområden.

Genom den upptäckt av vaccin mot mul- och klövsjuka, som gjorts i Dan- Departementtmark
och Tyskland, synes ett medel ha erhållits, som torde betydligt öka chefenmöjligheterna
att i framtiden effektivare än hittills kunna bekämpa sjukdomen.
De resultat, som uppnåddes under senaste mul- och klövsjukeepizootien
under åren 1938—39, varvid vaccinering i större skala för första gången förekom
i landet, ingåvo goda förhoppningar i sådan riktning. Såsom de sakkunniga
framhållit torde några bestämda slutsatser emellertid icke kunna
dragas av dessa försök med hänsyn till att desamma igångsattes i ganska
sent skede av epizootien, då smittämnet torde ha förlorat mycket av sin virulens.
Jag delar därför de sakkunnigas uppfattning, att man även i framtiden
torde få räkna med sjukdomens bekämpande jämväl efter de nu tillämpade
linjerna med nedslaktning och isolering. Givet är dock att vaccinering
bör genomföras i den utsträckning, som för ett effektivt bekämpande av sjukdomen
befinnes erforderligt.

De sakkunniga lia berört frågan örn på vad sätt vaccin skall anskaffas
vid en kommande epizooti. I likhet med de sakkunniga håller jag före att
lämpligast vore örn en överenskommelse örn leverans av erforderliga kvantiteter
vaccin från Danmark kunde komma till stånd. Jag förutsätter att

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 84.

de sakkunniga lia sin uppmärksamhet riktad på detta spörsmål och så snart
ske kan upptaga överläggningar med vederbörande myndigheter i Danmark.

Den av de sakkunniga föreslagna ändringen av 5 § i epizootilagen, varigenom
möjlighet skulle öppnas för medicinalstyrelsen att förordna örn
skyddsympning även då sjukdomsfall ännu ej inträffat i landet, kan jag biträda.
Uppenbarligen är det till gagn att genom ett så tidigt ingripande som
möjligt sjukdomens inträngande i landet och spridning där förhindras. I
vissa yttranden har i anslutning till detta ändringsförslag yrkats på att medicinalstyrelsen
även skulle äga medgiva eller förbjuda skyddsympning. Förbud
mot användning av skyddsmedel mot sjukdomar torde icke ha sin plats i
epizootilagstiftningen i vidare mån än förbudet motiveras av att skyddsmedlet
i fråga innefattar en fara för sjukdoms spridande. Skulle så vara fallet,
lärer medicinalstyrelsen utan att uttryckligt stadgande därom upptages i
epizootilagen på grund av den allmänna befogenhet medicinalstyrelsen har
äga förordna att medlet icke må användas. I den mån förbud mot användande
av skyddsmedel avsetts av annan anledning än nyss berörts, synes
förbud av dylik art böra upptagas i en särskild lagstiftning. Denna fråga
torde emellertid icke böra behandlas i detta sammanhang. Spörsmålet lärer
tarva en ingående utr edning.

Jag anser icke heller påkallat att i epizootilagen upptaga något stadgande
av den innebörd veterinärhögskolans lärarkollegium förordat rörande skyldighet
att ställa djur till förfogande för blodtappning. Något behov av ett
dylikt stadgande har icke under tidigare epizootier visat sig vara för handen.
Tidigare ha djurägare så gott som undantagslöst lämnat sitt medgivande till
blodtappning.

Vad Skaraborgs läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott anfört i
fråga örn särskilda tillämpningsföreskrifter beträffande vaccineringsförlarandet
finner jag förtjäna beaktande. Det torde emellertid böra ankomma
på medicinalstyrelsen att meddela dylika bestämmelser, och jag förutsätter
att styrelsen har sin uppmärksamhet riktad på denna fråga.

Såsom jag förut antytt torde även en kommande epizooti av imil- och
klövsjuka böra bekämpas jämväl enligt de hittills använda bekämpningsmetoderna.
I första hand synes sålunda sjukdomen böra bekämpas genom nedslagning
av smittade besättningar. Därjämte torde även böra påbjudas inskränkningar
i samfärdseln samt desinfektion av smittade gårdar. De skäl
de sakkunniga anfört för nedslaktningsförfarandets bibehållande även i nuvarande
läge sedan vaccineringsmöjligheterna förbättrats synas övertygande.

I likhet med de sakkunniga anser jag, att de nu gällande bestämmelserna i
5 § epizootilagen och 15 § 1 mom. epizootikungörelsen rörande beslutandet
om nedslaktningen torde oförändrade kunna bibehållas. Såsom de sakkunniga
påpekat medgiver den utformning bestämmelserna fått, att frågan, huruvida
och i vilken omfattning nedslagning skall ske, i sista hand avgöres av
Kungl. Maj:t. Rörande frågan huru länge nedslaktningsförfarandet bör vidmakthållas
kan såsom de sakkunniga framhållit icke göras något bestämt
uttalande. Denna fråga måste avgöras dels med hänsyn till epizootiens ut -

Kungl. Maj-.ts proposition nr 84.

27

veckling och de möjligheter som kunna anses föreligga att hejda densamma,
dels ock under beaktande av de konsekvenser, som nedslaktningen medför
för landet och de enskilda djurägarna.

De sakkunniga ha framlagt förslag om ett flertal ändringar i de hittills
tillämpade reglerna rörande isolering av de av mul- och klövsjuka smittade
gårdarna samt angående skyddsområdenas omfattning och samfärdseln inom
dessa. Även i fråga örn smittreningsförfarandet ha de sakkunniga föreslagit
ett flertal nya föreskrifter. De av de sakkunniga upprättade förslagen
synas mig i huvudsak välbetänkta. Enligt de sakkunnigas förslag bör i 5 §
epizootilagen intagas en bestämmelse, som möjliggör för medicinalstyrelsen
att anordna spärrar mellan skilda delar av riket i syfte att förhindra smittans
spridande. Under senaste epizooti arén 1938—39 anordnades en dylik
spärr mellan Skåne och vissa delar av Halland samt landet i övrigt. Att möjligheter
för medicinalstyrelsen att föranstalta örn dylik anordning finnas torde
understundom vara av behovet påkallat. Förslaget föranleder därför ingen
erinran från min sida. Jag anser mig emellertid i övrigt icke böra närmare
ingå på detaljerna i de föreslagna föreskrifterna. Det bör ankomma på vederbörande
myndigheter, som handha bekämpandet av sjukdomen, att meddela
de i nu förevarande hänseenden erforderliga bestämmelserna. Såsom
allmän princip vid utformande av dessa föreskrifter synes emellertid böra
gälla att strängare ingrepp i den allmänna samfärdseln än som oundgängligen
kräves för sjukdomens bekämpande icke bör ifrågakomma. Enligt min
uppfattning synas de av de sakkunniga föreslagna föreskrifterna i stolt sett
innebära en tillfredsställande avvägning mellan å ena sidan de veterinära
kraven på att effektiva åtgärder mot sjukdomen företagas och å andra sidan
djurägarens och allmänhetens intresse att icke i anledning härav onödigt
betungas i den dagliga samfärdseln. I vissa avseenden lärer dock bestämmelserna
av vederbörande myndigheter böra underkastas förnyat övervägande.
Särskilt torde böra prövas frågan om skyddsområdenas omfattning
samt spörsmålet huruvida icke ytterligare förenklingar i fråga örn desinfektionsförfarandet
såväl å smittade gårdar som i fråga örn mejerierna kan ske
utan att effektiviteten av åtgärderna eftersättes.

Andra smittsamma husdjurssjukdomar än mul- och klövsjuka.

Såsom framgår av vad inledningsvis anförts lia de sakkunniga även till
övervägande upptagit frågan örn ändrade bestämmelser rörande bekämpande
av svinpest och vissa hönssjukdomar.

Svinpest.

Gällande bestämmelser m. m.

Innan jag ingår på de sakkunnigas förslag till ändrade bestämmelser rörande
svinpestens bekämpande, torde jag fa lämna en redogörelse för gällande
bestämmelser i ämnet.

28

Kungl. Maj.ts proposition nr 84-

Särskilda regler för bekämpande av sjukdomen svinpest finnas intagna i
epizootikungörelsen 25—28 §§. Enligt dessa bestämmelser gäller i huvudsak
följande.

Då anmälan att svinpest utbrutit inom landet inkommit till medicinalstyrelsen,
skall styrelsen skyndsamt besluta, huruvida för bekämpande av
sjukdomen nedslaktning av smittade eller för smitta misstänkt djurbesättning
skall äga rum eller huruvida sjukdomen skall bekämpas genom isolering
av sådan besättning.

Enligt 28 § epizootikungörelsen må länsstyrelse, därest ett flertal fall av
svinpest under kortare tidrymd inträffat inom länet, örn så prövas erforderligt
för bekämpande av sjukdomen, efter medicinalstyrelsens hörande förbjuda
utförsel av levande svin från länet. Finnes anledning antaga att genom
användande av köksavfall (s. k. svinmat) eller slaktavfall eller dylikt
för utfodring av svin kan befaras utbrott eller spridning av svinpest, må
länsstyrelse, i den utsträckning så prövas erforderligt, föreskriva, att sådant
avfall skall fullständigt genomkokas, innan det användes till utfodring.

Till komplettering av de nu angivna bestämmelserna har Kungl. Majit den 31
maj 1940 utfärdat två särskilda kungörelser i ämnet, nämligen dels nr 406
angående förbud att använda okokt avfall till svinföda, m. m., dels ock nr
407 med vissa bestämmelser till förhindrande av spridning av sjukdomen
svinpest. I förstnämnda kungörelse har bland annat stadgats förbud för användning
av slaktavfall, köksavfall och annat till svinföda avsett avfall, med
mindre det fullständigt genomkokats under minst 60 minuter. Kokning av
avfall må icke äga rum i svinstall eller i omedelbar närhet av sådant stall.
Fran anläggning, varest till svinföda avsett avfall yrkesmässigt underkastas
behandling som nyss sagts, må icke utlämnas därstädes behandlat avfall,
förrän anläggningen (kokningsapparatur och lokal) efter avsyning blivit godkänd
av vederbörande länsveterinär eller av annan tjänsteveterinär, som därtill
utsetts av länsveterinären. Enligt kungörelsen nr 407/1940 är det förbjudet
att bortföra svin fran besättning, örn under de senaste 20 dygnen svin från
annan besättning införlivats med besättningen eller örn under samma tid inom
besättningen inträffat sjukdoms- eller dödsfall. Sjukdoms- eller dödsfall
utgör dock icke hinder för bortförandet, örn detsamma uppenbarligen orsakats
av olycksfall eller sjukdom, som icke börjat med feber, eller veterinär intygar,
att det ej föranletts av svinpest. Det åligger den som utlämnar svin ur
sin besättning att tillhandahålla mottagaren av djuret skriftlig, bevittnad försäkran,
att sadant hinder mot bortförandet som nyss sagts icke föreligger. Vid
transport av svin från ort till annan skola iakttagas de föreskrifter som
medicinalstyrelsen meddelar. Genom kungörelsen nr 514/1940 har medicinalstyrelsen
tillerkänts rätt att meddela de närmare föreskrifter, som befinnas
erforderliga för tillämpning av kungörelsen nr 407/1940, så ock meddela allmänna
undantag från de i samma kungörelse givna bestämmelserna.

Medicinalstyrelsen har i särskild kungörelse meddelat bestämmelser rörande
transport av svin, m. m. samt till ledning för Överståthållarämbetet

Kungl. Maj:ts proposition nr 84.

29

och länsstyrelserna utarbetat förslag till föreskrifter i olika hänseenden, bland
annat angående förbud mot tillträde till svinstall, rörande gård misstänkt
för och smittad av svinpest samt angående slutlig desinfektion av ställe
smittat av svinpest.

De sakkunniga ha i betänkandet lämnat en redogörelse för ifrågavarande
sjukdoms kännetecken och smittvägarna för densamma ävensom för tidigare
epizootier. Beträffande innehållet i denna redogörelse hänvisas till betänkandet
(sid. 62—64).

De sakkunniga.

De sakkunniga ha ansett att nu gällande bestämmelser äro i stort sett tillfredsställande.
Emellertid ha de sakkunniga föreslagit, att i 28 § epizootikungörelsen
göres den ändring att det bör ankomma på länsstyrelsen att
efter medicinalstyrelsens anvisningar förbjuda utförsel av levande svin från
länet. I samma paragraf föreslås tillika den ändringen att det skall ankomma
på medicinalstyrelsen att utfärda föreskrift örn kokning av köks- eller slaktavfall,
som användes för utfodring av svin. Härjämte ha de sakkunniga förordat
upphävande av kungörelserna den 31 maj 1940 nr 406 och 407.

Ur de sakkunnigas motivering må här återgivas följande.

Nu gällande regler i epizootilagen och epizootikungörelsen rörande bekämpande
av sjukdomen svinpest torde i stort sett vara så avfattade att de möjliggöra
för medicinalstyrelsen och länsstyrelserna att föreskriva ändamålsenliga
åtgärder till förhindrande av smittspridning. De sakkunniga ha alltså
icke funnit anledning att härutinnan föreslå ändringar i bestämmelserna av
mera ingripande beskaffenhet.

En av de viktigaste åtgärderna mot sjukdomen svinpest är att tillse att
icke okokt köks- och slaktavfall kommer till användning vid utfodring av
svin. Enligt gällande bestämmelser må länsstyrelse, om det finnes anledning
antaga att genom användande av sådant avfall för utfodring av svin kan
befaras utbrott eller spridning av svinpest, i den utsträckning så prövas erforderligt
föreskriva, att avfallet fullständigt genomkokas, innan det användes
till utfodring. Under pågående epizooti har dylik bestämmelse utfärdats
av vissa länsstyrelser, under det att andra länsstyrelser, ehuru sjukdomsfall
inträffat i länen, icke ansett sig böra meddela sådant påbud. Denna omständighet
föranledde Kungl. Majit att, på framställning av medicinalstyrelsen,
från och med den 2 juni 1940 utfärda förbud för hela landet mot användande
av okokt avfall såsom svinföda.

Av flera orsaker torde det emellertid icke vara ändamålsenligt, att Kungl.
Majit under en pågående epizooti utfärdar detaljbestämmelser rörande sjukdomsbekämpandet,
helst som sådana bestämmelser regelmässigt endast skola
gälla för en begränsad tid. Det torde vidare ligga i sakens natur att regler
av denna art kunna behöva ändras med hänsyn till epizootiens förlopp och
spridning. Ett förfarande som nödvändiggör Kungl. Majits medverkan blir
då onödigt omständligt och kan lätteligen föranleda dröjsmål, som äventyra
åtgärdernas effektivitet. Gällande epizootilagstiftning utgår också från
att nu omnämnda bestämmelser skola utfärdas av medicinalstyrelsen eller
länsstyrelserna. För att de olika länsstyrelserna skola kunna handla efter
enhetliga principer och vidtaga erforderliga åtgärder under hänsynstagande
jämväl till veterinärmedicinska synpunkter ankommer det redan nu enligt
2 § epizootikungörelsen på medicinalstyrelsen att till ledning för liinssty -

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 84.

relserna angiva riktlinjer för bestämmelser angående sjukdomarnas bekämpande.
Då en åtgärd som nu ifrågavarande att utfärda förbud mot användande
av okokt avfall som svinföda är av avgörande betydelse för sjukdomsbekämpandet,
synes det emellertid de sakkunniga lämpligt att i epizootikungörelsen
(28 § 2 mom.) vidtaga den ändringen, att förbudet skall utfärdas
icke av vederbörande länsstyrelse utan av medicinalstyrelsen. Härjämte
bör förbud mot utförsel av levande svin från ett län böra efter medicinalstyrelsens
anvisningar utfärdas av länsstyrelsen.

I detta sammanhang ha de sakkunniga jämväl övervägt spörsmålet, om
icke bestämmelser rörande obligatorisk kokning av köks- och slaktavfall,
som skall användas till utfodring av svin, borde gälla oberoende av epizooti,
i varje fall kring våra större städer. Härför talar det skälet att ett
flertal smittsamma svinsjukdomar, även sådana som icke avses med epizootilagen,
kunna spridas genom köksavfall och slaktavfall. Ett generellt förbud
mot användning av okokt avfall som svinmat torde knappast kunna effektivt
övervakas. Det lärer därför vara mindre lämpligt att i en författning
som skall äga generell giltighet införa bestämmelser av denna art. Då pågående
svinpestepizooti tvingar vederbörande att koka allt avfall som går till
svinföda, är det ej orimligt att tänka sig, att åtminstone de som för dylikt
ändamål anskaffat särskild apparatur frivilligt komma att fortsätta med
kokningen, även örn föreskrifterna härom komma att upphävas. I varje fall
kan man förvänta att jordbrukarnas egna organisationer (närmast slakteriförbundet)
ägnar spörsmålet erforderlig uppmärksamhet.

Yttrandena.

I vissa yttranden ha påkallats mera omfattande ändringar av 28 § i epizootikungörelsen
än de sakkunniga föreslagit.

Medicinalstyrelsen har sålunda anfört:

Då det är önskvärt att länsstyrelsens ingripande sker snabbt och effektivt
och således, om möjligt, innan ett större antal fall av svinpest hunnit inträffa,
anser medicinalstyrelsen att orden »ett flertal fall av» böra utgå. Uttrycket
»under kortare tidrymd» torde såsom överflödigt böra bortfalla.

Härjämte får styrelsen anmärka, att likaväl som utförsel av levande svin
från smittat län i hög grad kan bidraga till smittspridning, så finner styrelsen
detta i lika hög grad vara fallet med kringföringshandel inom smittat län.

Med åberopande av det anförda föreslår medicinalstyrelsen att i första momentet
av 28 § stadgas, att länsstyrelse må, därest svinpest inträffat inom
länet eller angränsande län och när så prövas erforderligt till förekommande
eller bekämpande av sjukdomen, efter medicinalstyrelsens anvisningar förbjuda
såväl in- som utförsel av levande svin ävensom kringföringshandel
inom länet.

Då vid varje fall av svinpest stor sannolikhet föreligger för spridning av
sjukdomen genom användande av köksavfall och slaktavfall, torde stadgandet
härom i andra momentet av 28 § böra erhålla en med hänsyn härtill
ändrad avfattning. Därjämte synes tiden för genomkokningen böra bestämmas
till minst 60 minuter för att säkerhet mot smittspridning skall vinnas.
Yttermera finner styrelsen nödigt att föreskrifter meddelas rörande kokningsanordningar
m. m.

Styrelsen föreslår därför, att följande stadgande upptages i andra momentet:
Vid inträffat fall av svinpest må medicinalstyrelsen i den utsträckning så
prövas erforderligt föreskriva, att slaktavfall, köksavfall och annat till svin -

Kungl. Maj:ts proposition nr 84.

31

föda avsett avfall (s. k. svinmat) icke må användas till utfodring av svin
med mindre det fullständigt genomkokats under minst 60 minuter, varjämte
i samband därmed erforderliga föreskrifter (lämpliga och godkända kokningsanordningar,
rengöring och desinfektion av svinmatskärl m. m.) skola
utfärdas.

Vissa av de i medicinalstyrelsens utlåtande framförda förslagen lia även
framkommit i andra yttranden.

Länsveterinären i Västernorrlands län har med instämmande av länsstyrelsen
i länet framhållit bland annat följande.

I 27 § första momentet epizootikungörelsen stadgas, att, då ställe förklarats
smittat av svinpest, veterinär skall förordnas att utöva tillsyn över svinbesättningen
å stället, med besök visst antal gånger per månad. Bestämmelsen
avser givetvis isoleringsförfarandet, men detta har ej angivits, varför
momentet verkar vilseledande. Hela momentet torde utan större olägenhet
kunna avlägsnas, då sannolikheten talar för att isoleringsförfarandet beträffande
svinpest ej kommer att tillämpas inom vårt land, bland annat med
hänsyn till risken för kroniska virusbärare.

Uti samma paragraf andra momentet stadgas, att veterinär skall vid dödsfall
inom för svinpest misstänkt besättning företaga obduktion. Då obduktion
i dylikt fall numera, enligt medicinalstyrelsens cirkulär den 4 september
1940, är förbjuden, bör passusen örn obduktion utgå ur momentet. Av
samma anledning torde en viss justering böra ske av andra stycket i 26 §.

Föreskrifterna örn svinpest äro synnerligen knapphändiga uti den nuvarande
epizootiförordningen, och erfarenheterna från 1940 års epizooti ha
också givit vid handen, att dessa föreskrifter i och för sig giva mycket liten
ledning vid bekämpandet av denna viktiga och för folkhushållningen så förlustbringande
sjukdom. Även om numera de värsta luckorna i föreskrifterna
blivit fyllda genom en rad av detaljföreskrifter borde det icke nu vara ur
vägen att fordra en mera fyllig framställning i epizootiförordningen än vad
dessa fyra paragrafer förmå giva.

Länsstyrelserna i Stockholms och Jönköpings län ha ansett, att medicinalstyrelsen
borde meddela förbud mot in- och utförsel av svin.

Sveriges lantbruksförbund har framhållit, att skyldigheten att tillse att
endast kokt slaktavfall användes till svinföda borde åligga svinägaren och ej
slakterierna, då dessa icke kunde kontrollera hur avfallet användes.

Länsstyrelsen och hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Uppsala
län ha framhållit följande.

Vad svinpesten angår har helt nyligen utbrutit en visserligen för närvarande
tämligen begränsad epizooti. Det synes med stor sannolikhet kunna antagas,
att denna vunnit spridning genom smitta från slaktavfall eller matrester,
som utfodrats i okokt tillstånd. Kungörelsen den 31 maj 1940 synes
således icke lia varit tillräckligt effektiv. Det hade varit önskvärt, om de sakkunniga
upptagit frågan om anordnande på större platser av central desinfektion
av dylik svinlöda. Det torde lia visat sig, alt kokningen av svinföda
på den gård, där svinen ulfodras, ingalunda alltid blir tillräcklig och i varje
fall är svår att övervaka. En central upphettning, exempelvis genom övertrycksånga
i samband med någon större anläggning, skulle sannolikt visa sig
mera effektiv.

1 några yttranden har man motsatt sig upphävandet av kungörelserna nr
406 och 407/1940.

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 84.

Vissa smittsamma hönssjukdomar.

Gällande bestämmelser.

Epizootilagen upptager av smittsamma hönssjukdomar endast hönspest
och hönskolera. En annan smittsam sjukdom, nämligen hönstyfus, finnes
däremot behandlad i en kungörelse av den 20 november 1931 (nr 402). Trots
att denna sjukdom icke är upptagen i epizootilagen gäller för densamma synnerligen
stränga bestämmelser liknande dem vid elakartade smittsamma husdjurssjukdomar
med smittförklaring, spärr och under vissa villkor nedslagning.
Slutligen har en ny smittsam sjukdom, infektiös laryngotracheit hos
höns, som uppträdde i december 1939, genom kungörelsen den 22 december
1939 (nr 881) jämställts med de i epizootilagen upptagna sjukdomarna.

Beträffande hönspest och hönskolera gäller enligt epizootikungörelsen 34 §,
att veterinär som efter undersökning konstaterat förekomst av hönspest eller
hönskolera har att därom ofördröjligen underrätta länsstyrelsen, som skall
utfärda smittförklaring. Vid misstanke om sådan sjukdom utfärdas misstänktförklaring.

Enligt kungörelsen nr 402/1931 är stadgat anmälningsplikt för hönstyfus
i likhet med vad som gäller för övriga smittsamma husdjurssjukdomar. Djurägaren
är, då sjukdom utbrutit eller misstänkes, skyldig att inom 24 timmar
underrätta ordföranden i hälsovårdsnämnden, och besättningen skall hållas
avskild till dess att veterinär lämnat närmare föreskrifter. Hälsovårdsnämndens
ordförande skall rapportera förhållandet till länsstyrelsen, som har att
pröva huruvida veterinär bör förordnas att närmare utforska sjukdomens
beskaffenhet. Veterinären har i sådant fall att avlägga rapport till länsstyrelsen.
Har hönstyfus konstaterats, kan medicinalstyrelsen förklara området
smittat eller misstänkt för smitta och i erforderliga fall även förordna om
nedslaktning av djur. Av hönstyfus smittat ställe kan förklaras fritt 30 dagar
efter upphörandet av sista sjukdomsfallet eller sista dödsfallet under förutsättning
att smittrening under uppsikt av veterinär ägt rum. Har hela besättningen
dött eller nedslaktats, kan stället friförklaras 10 dagar efter avslutad
desinfektion. Under tid då smittförklaring gäller få mottagliga fjäderfän,
levande höns och hönsägg icke utföras från stället.

Medicinalstyrelsen utfärdade år 1933 råd och anvisningar rörande hönstyfus.

De sakkunniga.

I fråga om hönspest och hönskolera ha de sakkunniga icke ansett påkallat
att föreslå några ändringar i gällande regler i epizootikungörelsen.

De sakkunniga ha icke ansett lämpligt att upptaga hönstyfus bland de
sjukdomar som skola behandlas enligt epizootibestämmelserna. Beträffande
denna sjukdom ha de sakkunniga anfört bland annat följande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 84.

33

De nu enligt kungörelsen nr 402/1931 gällande bestämmelserna angående
hönstyfus lia i praktiken icke i alla delar tillämpats. Smittförklaring av
ställe offentliggöres icke. Skäl torde alltså tala för en viss omläggning av bestämmelserna
angående bekämpandet av denna sjukdom. Den intensifiering
av hönsskötseln som under senaste åren ägt rum talar särskilt härför.
Framkläckningen av kycklingar har sålunda centraliserats till avelsgårdar.
Sjukdomen har också på senare år avtagit i landet. Det enda veterinärmedicinska
kampmedlet mot hönstyfus är förebyggande åtgärder. Ehuru
större äggkläckningscentraler ännu förekomma endast sparsamt i landet,
finnes det redan exempel på att sådana centraler utvecklats till svåra smitthärdar.
Det torde icke vara lämpligt att bekämpa hönstyfus genom tvångsåtgärder.
Fasthellre bör ett frivilligt förfarande härvid komma till stånd.
Epizootilagens bestämmelser bleve i så fall icke tillämpliga för sjukdomens
bekämpande, varför frågan knappast har direkt samband med de sakkunnigas
utredningsuppdrag. Innan någon ändring vidtages i gällande bestämmelser
torde jämväl viss ytterligare utredning vara erforderlig.

De sakkunniga ha även behandlat sjukdomen infektiös laryngotrocheit.
Rörande denna sjukdom ha de sakkunniga i betänkandet anfört i huvudsak
följande.

Infektiös laryngotracheit är en mycket smittsam sjukdom, som endast
angriper höns, möjligen även fasaner. Den kännetecknas genom katarr i de
övre andningsvägarna, framförallt i luftstrupen. Den förekommer mest hos
unghöns och kycklingar i åldern från 6 månader till 1 år. Liksom hönspesten
förorsakas laryngotracheit av ett ultravirus. Sjukdomen är icke känd
mer än i ett fall i vårt land men torde lätt kunna uppträda i samband med
införseln av höns.

De i laryngotracheit sjuka djuren visa andningssvårighet och kasta med
huvudet under ansträngningar att frigöra sig från ansamling av slem och
dylikt från näshålan och halsorganen. Ett flertal av djuren dö under symtom
av kvävning. Sjukdomen brukar räcka 1—2 veckor, ofta t. o. m. i månader.
Dödligheten kan variera från 5—70 procent. Djur som överleva
sjukdomen tillfriskna så småningom helt. Många av dem fortsätta emellertid
att utsöndra smittämnet från andningsorganen och kunna därför i egenskap
av virusbärare under lång tid smitta ner mottagliga höns i omgivningen.
Enär sjukdomen kan förväxlas med hönssnuva och andra mindre allvarliga
lidanden, måste densammas art fastställas genom bakteriologisk undersökning
och ympning. Undersökningsmaterial, minst två döda eller slaktade
höns, bör insändas till av medicinalstyrelsen godkänt veterinärbakteriologiskt
laboratorium.

Sjukdomen sprides till synes genom smittbärare, örn dylika införas i en
frisk besättning. Olika föremål såsom fodersäckar, redskap, vilka använts
i den smittade hönsgården, liksom även personer, som fått skodon och överdragskläder
förorenade, kunna bidraga vid smittspridandet. Risken för smittans
överförande genom ägg synes ringa.

Nedslagning och oskadliggörande av alla höns, som blivit infekterade
eller varit utsatta för infektion, bör ske snarast möjligt. Därefter verkställes
rengöring och noggrann smittrening av äggkläckningsmaskiner och andra
apparater, som användas för kycklinguppfödning. Endast sådana kycklingar,
som blivit uppfödda fullständigt avskilda från den smittade avdelningen
i hönsgården, må undantagas från nedslaktningen.

Bihang till riksdagens protokoll 1941. i sami. Nr Si.

3

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 84.

Departements chefen.

Efter nedslagning av smittad besättning utrymmas samtliga hönshus,
vilka därefter rengöras och desinfekteras. Varken hönshus eller rastgårdar
böra få tagas i bruk förrän två månader efter smittreningen. Under denna
tid skola hönshusen hållas öppna för luftning med såvitt möjligt tillgång för
solljus. Personalens överdragskläder och skodon, som varit i användning vid
djurens skötsel, smittrenas genom bykning eller på annat lämpligt sätt. Likaledes
desinfekteras noggrant alla redskap, som använts i den smittade besättningen.
Djurägaren bör tillhållas att iakttaga största försiktighet vid inköp
av nya höns och att om möjligt bygga upp den nya besättningen genom
hemmakläckning av ägg från säkert friska hönsgårdar.

Tillämpningsföreskrifterna för infektiös laryngotracheit äro enahanda som
i fråga om hönspest och hönskolera. Vissa mindre jämkningar torde härutinnan
kunna övervägas. I samband med utredningen rörande hönstyfus
synes denna fråga böra upptagas till närmare undersökning.

Yttrandena.

Vad de sakkunniga anfört rörande nu ifrågavarande hönssjukdomar har
i de avgivna yttrandena i allmänhet icke föranlett någon erinran. Länsstyrelsen
i Malmöhus lön har förordat, att sjukdomen infektiös laryngotracheit
upptoges i epizootilagen.

I ett flertal yttranden har hemställts att sjukdomen infektiös anaemi
hos häst måtte behandlas enligt epizootilagens bestämmelser.

I likhet med de sakkunniga anser jag att de nu gällande bestämmelserna
i epizootikungörelsen rörande svinpesten i huvudsak kunna bibehållas oförändrade.
Såsom de sakkunniga förordat synes dock mera ändamålsenligt att
medicinalstyrelsen i stället för länsstyrelsen skall äga utfärda påbud om
kokning av köks- eller slaktavfall som användes för utfodring av svin. Ett
dylikt påbud kommer vanligen att gälla större områden eller ock hela riket.
Att såsom hittills låta det ankomma på länsstyrelserna att för varje län meddela
förbud av ifrågavarande slag kan icke anses lämpligt. I fråga om förbud
för utförsel av svin från ett län till andra delar av riket synes däremot
förbudet såsom av mera lokal omfattning böra meddelas av länsstyrelsen.
Jag vill emellertid i anledning av vad i yttrandena från länsstyrelserna i
Stockholms och Jönköpings län anförts framhålla att länsstyrelserna böra
ha skyldighet att följa av medicinalstyrelsen lämnade anvisningar rörande
meddelande av dylika förbud. Har alltså medicinalstyrelsen funnit förbud för
införsel av svin i fråga om visst län påkallat, har länsstyrelsen att utfärda
förbudet. I det följande återkommer jag mera ingående till frågan om vilken
myndighet, medicinalstyrelsen eller länsstyrelserna, som bör ha högsta ledningen
av kampen mot epizootierna, och dessa myndigheters inbördes ställning
i detta hänseende.

I anslutning till vad medicinalstyrelsen yttrat torde vara ändamålsenligt
att i kungörelsen kommer till klart uttryck att länsstyrelsen må förbjuda även
kringföringshandel med smågrisar inom länet. De av medicinalstyrelsen
föreslagna ändringarna i 28 § 2 mom. om kokningstider anser jag däremot
icke erforderliga. Att i epizootikungörelsen upptaga föreskrift härom torde

Kunni. Maj:ts proposition nr 84.

35

icke vara lämpligt. Dylika detaljbestämmelser lia sin plats i de tillämpningsföreskrifter
som medicinalstyrelsen har att utfärda rörande sjukdomens bekämpande.
Av samma anledning kan jag icke biträda länsstyrelsens och
länsveterinärens i Västernorrlands län hemställan örn upptagande av vidlyftigare
föreskrifter i ämnet i epizootikungörelsen. Icke heller i övrigt anser
jag vad i sistnämnda yttrande anförts påkalla ändring i de nuvarande bestämmelserna.
I 27 § 2 mom. epizootikungörelsen stadgas endast att länsstyrelsen
skall då ställe förklaras misstänkt förordna t jänste veter inär att, intill
dess visshet vunnits i fråga om sjukdomens förekomst, vid förnyat sjukdomseller
dödsfall inom svinbesättningen företaga erforderlig undersökning eller
obduktion. Givet är att veterinär har att ställa sig till efterrättelse de anvisningar
rörande undersökningen eller obduktionen som medicinalstyrelsen
meddelar.

I likhet med de sakkunniga anser jag att kungörelserna nr 406 och 407/
1940 böra upphävas. Det torde därefter böra ankomma på medicinalstyrelsen
att med stöd av epizootilagens och epizootikungörelsens bestämmelser
utfärda de föreskrifter som kunna finnas påkallade.

Vad de sakkunniga anfört angående hönssjukdomarna föranleder ingen
erinran från min sida.

Såsom i vissa yttranden påpekats synas skäl tala för att i epizootilagen
upptaga infektiös anaemi hos häst. Detta spörsmål torde emellertid böra
underkastas en grundligare undersökning, innan ett definitivt ståndpunktstagande
kan ske. Jag förutsätter, att medicinalstyrelsen upptar denna fråga
till utredning och därefter framlägger de förslag, som kunna finnas påkallade.

Ledningen av bekämpandet av smittsamma husdjurssjukdomar.

Medicinalstyrelsen och länsstyrelserna m. m.

Gällande bestämmelser.

Ledningen av arbetet med bekämpandet av de smittsamma husdjurssjukdomarna
tillkommer enligt nu gällande bestämmelser medicinalstyrelsen och
länsstyrelserna. De olika myndigheternas åligganden och befogenheter finnas
närmare och ganska detaljerat angivna i epizootilagen och tillämpningskungörelsen
till densamma. Jämlikt dessa författningar tillkommer den
centrala ledningen medicinalstyrelsen under det att den lokala påvilar länsstyrelserna.
Medicinalstyrelsen skall sålunda utöva högsta tillsynen över åtgärderna
till epizootiernas bekämpande och till ledning för länsstyrelserna
angiva riktlinjerna för bekämpandet. Medicinalstyrelsen skall utfärda anvisningar
och föreskrifter i fråga om isolering av smittat eller för smitta misstänkt
ställe, beträffande förbud att från sådant ställe bortföra djur, som
kunna angripas av sjukdomen, eller mjölk ävensom beträffande övriga nödiga
åtgärder till förhindrande av smittspridning. Styrelsen skall även utfärda
anvisningar och föreskrifter i fråga om isolering av skyddsområde samt i

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 84.

fråga om förbud att begagna betesmark och till sådant ställe eller område
införa djur, som kunna angripas av sjukdomen eller därifrån utföra dylika
djur, mjölk eller andra produkter, som kunna bidraga till spridande av
smitta. Bestämmelser rörande desinfektion samt friförklaring av smittad
egendom skola även meddelas av styrelsen. En av de viktigaste åtgärderna,
som ankommer på medicinalstyrelsen, är att meddela beslut om nedslaktningsförfarandet
skall tillgripas för epizootis bekämpande. På styrelsen ankommer
jämväl att påbjuda skyddsympning av djur, då så anses lämpligt.

Enligt epizootilagen har länsstyrelse vid bekämpandet av smittsamma husdjurssjukdomar
i huvudsak följande uppgifter. Då smittsam husdjurssjukdom
inträffar eller skälig anledning förefinnes till antagande att sjukdomen
finnes inom länet, har länsstyrelse att förklara ställe, varest sjukdomen inträffat
eller misstänkes förefinnas, jämte kringliggande område i den utsträckning
så prövas erforderligt smittat eller misstänkt för smitta. I enlighet
med medicinalstyrelsens föreskrifter och anvisningar skall länsstyrelse
därjämte anbefalla erforderliga isoleringsåtgärder samt meddela förbud att
begagna betesmark och att till isolerat ställe eller område införa djur, som
kunna angripas av sjukdomen, eller därifrån utföra sådana djur eller mjölk
eller andra produkter eller varor, som kunna bidraga till spridande av
smitta. Länsstyrelse må därjämte i samråd med medicinalstyrelsen utfärda
övriga bestämmelser som finnas påkallade till förekommande och hämmande
av sjukdomen. Härutinnan torde sålunda länsstyrelse äga en mera
självständig befogenhet. I epizootikungöreisen upptagas ytterligare åtgärder
som ankomma på länsstyrelse att mera självständigt besluta. Länsstyrelse
må sålunda meddela nöjesförbud, sörja för ändrad tid och ort för olika
offentliga sammanträden samt hos vederbörande myndighet utverka inställande
av gudstjänst, skol- och konfirmationsundervisning. I samråd med
medicinalstyrelsen skall länsstyrelse meddela föreskrifter till förebyggande
av smittspridning vid djurutställningar, marknader, auktioner m. m. ävensom
angående försiktighetsmått vid transport av djur, varor och redskap.
Länsstyrelse skall vidare utfärda erforderliga föreskrifter för mejerier,
kontrollassistenter, jordbrukskonsulenter och dylika personer ävensom för
polismyndigheterna beträffande deras åligganden med avseende å epizootis
bekämpande. På länsstyrelse skall enligt epizootilagen slutligen ankomma
att efter medicinalstyrelsens hörande besluta om skyddsområdes omfattning
m. m. Sedan sjukdomen upphört och smittrening verkställts i enlighet med
medicinalstyrelsens bestämmelser, skall länsstyrelse förklara område fritt
från smitta. Länsstyrelse påvilar slutligen även utbetalningar av olika erersättningar
till djurägare och veterinärer.

De sakkunniga.

Den nuvarande organisationen i fråga om ledningen av bekämpandet av
de smittsamma husdjurssjukdomarna ha de sakkunniga funnit i flera avseenden
bristfällig. De sakkunniga ha rörande bristerna i det nu tillämpade
systemet anfört i huvudsak följande.

Kungl. Maj.ts proposition nr 84.

37

Enligt gällande bestämmelser förefinnes icke någon enhetlig ledning av
kampen mot epizootierna. Ledningen har i viss mån delats mellan medicinalstyrelsen
och länsstyrelserna. I vissa frågor skall ledningen utövas av länsstyrelsen
efter de anvisningar som medicinalstyrelsen lämnar. I andra avseenden
ankommer det på länsstyrelsen att efter samråd med medicinalstyrelsen
vidtaga åtgärder till epizootis bekämpande. Denna dualism i ledningen för
bekämpandet har otvivelaktigt, enligt vad erfarenheterna från den senaste
mul- och klövsjukeepizootien visat, medfört icke obetydliga olägenheter.
Även beträffande sådana för sjukdomens bekämpande viktiga och i näringslivet
ingripande åtgärder såsom transportförbud mellan län ha olika bestämmelser
kommit till stånd. Särskild svårighet har vidare vållats av att t. ex.
nöjesförbud av skiftande innehåll och omfattning utfärdats. Allt detta har
medfört en minskad effektivitet i kampen mot sjukdomen jämte en viss
osäkerhet angående vad som lämpligen borde iakttagas. Understundom har
den bristande enhetligheten medfört, att den ena myndigheten utfärdat mera
vittgående bestämmelser än den andra ansett lämpligt och erforderligt. Frågan
om bestämmelses ändamålsenlighet har därför understundom måst underställas
Kungl. Maj:ts avgörande. Dessa förhållanden ha icke kunnat undgå
att i viss mån rubba det allmänna förtroendet till de åtgärder som vidtagits
till förhindrande av epizootiens spridning.

Vid en epizooti av den häftighet som den senaste mul- och klövsjukeepizootien
visade det sig att medicinalstyrelsen och länsstyrelserna icke helt och
hållet med den ordinarie arbetskraften voro i stånd att bemästra situationen.
Extraordinära åtgärder av olika slag måste tillgripas. Veterinärbyrån inom
medicinalstyrelsen förflyttades sålunda delvis till Malmö för att vara i närmare
kontakt med de trakter som svårast hemsöktes av epizootien. Chefen
för byrån tillädes därvid i stor utsträckning de befogenheter som under vanliga
förhållanden tillkomma styrelsens chef. Slutligen såg man sig nödsakad att
i viss utsträckning dubblera tjänsterna å byrån. Även inom vissa länsstyrelser
måste extra arbetskrafter anskaffas. Oaktat det förtjänstfulla arbete
som nedlagts uppstod, innan den nya organisationen hann genomföras och
de nya befattningshavarna erhållit en klar uppfattning örn sina åligganden,
vissa olägenheter för arbetets ändamålsenliga bedrivande, vilka jämväl kommo
att beröra allmänheten.

Vad nu anförts synes giva vid handen, att åtgärder böra vidtagas för erhållande
av en bättre organisation för handhavande av den mera centrala
ledningen av kampen mot epizootierna. Härvid synes erforderligt, att en
klarare gränsdragning sker i fråga om myndigheternas befogenhet i olika
avseenden. Därjämte synes böra övervägas, huruvida icke vid fara för eller
utbrott av häftigare epizootier möjlighet bör öppnas att tillsätta ett särskilt
organ, som kan övertaga den centrala ledningen av sjukdomens bekämpande.

Såsom framgår av vad de sakkunniga anfört lia dessa i huvudsak i två
hänseenden förordat ändring i den nuvarande organisationen av bekämpandet.
De sakkunnigas förslag innebär i första hand, att ledningen av kampen
mot epizootier skulle åvila medicinalstyrelsen. Enligt de sakkunnigas förslag
borde sålunda medicinalstyrelsen principiellt tilläggas beslutanderätten
i frågor rörande vilka åtgärder som skulle vidtagas för cpizootiers bekämpande
ävensom beträffande den omfattning åtgärderna borde erhålla. Denna
de sakkunnigas uppfattning utesluta dock icke alt länsstyrelserna borde äga
rätt all liksom hillills besluta i frågor av mera lokal natur eller med hogrän -

38

Kungl. Maj.ts proposition nr 84.

säd räckvidd. Dock skulle de härvid alltid vara skyldiga att ställa sig till
efterrättelse de föreskrifter eller anvisningar som medicinalstyrelsen kunde
finna anledning meddela. Spörsmål av större vikt borde alltid underställas
medicinalstyrelsens prövning. De sakkunniga lia emellertid betonat att vad
de sakkunniga föreslagit icke finge betaga länsstyrelserna möjlighet och
skyldighet att taga initiativ till vidtagande av de åtgärder som styrelserna
ansåge nödiga eller nyttiga.

De sakkunniga ha i detta sammanhang även förordat en centralisering till
medicinalstyrelsen av alla utbetalningar av ersättningar för kostnader eller
förlust i anledning av epizootier. Anspråk på sådan ersättning borde framställas
inom sex månader. Denna preklusionstid ha de sakkunniga icke ansett
böra gälla i fråga örn veterinärernas resekostnader och andra ersättningar.
Beträffande dessa borde gälla de bestämmelser som funnes upptagna i veterinärtaxan
och allmänna resereglementet.

Såsom inledningsvis berörts ha de sakkunniga föreslagit att, då särskilda
skäl därtill föranledde, Kungl. Majit skulle äga befogenhet förordna att i fråga
om bekämpande av viss sjukdom de befogenheter och skyldigheter, som jämlikt
epizootilagen och enligt densamma meddelade bestämmelser åvilade medicinalstyrelsen,
skulle fullgöras av en av Kungl. Majit tillsatt nämnd (medicinalstyrelsens
epizootinämnd). Enligt de sakkunnigas förslag skulle nämnden
bestå av tre ledamöter nämligen en veterinär, en administrativt erfaren
jurist och en praktisk jordbrukare eller en merkantilt sakkunnig person.
Nämnden skulle dessutom erhålla i övrigt erforderlig personal för att kunna
fullgöra sin uppgift.

De sakkunniga ha såsom motivering för sitt förslag rörande gränsdragningen
mellan medicinalstyrelsen och länsstyrelserna
anfört:

Flera vägande skäl torde tala för att avgörandet rörande olika åtgärder som
skola vidtagas i fråga örn bekämpandet i högre grad än för närvarande lägges
i medicinalstyrelsens hand. Det övervägande flertalet av dessa åtgärder
torde vara mer eller mindre betingade av veterinär-hygieniska skäl. Såsom
central myndighet äger medicinalstyrelsen bättre möjligheter än länsstyrelserna
att överblicka läget samt ur en större synvinkel bedöma detsamma och
de åtgärder som äro erforderliga. Medicinalstyrelsen besitter därjämte på
grund av sin ställning större möjlighet att i tid vidtaga åtgärder och upplägga
en plan mot epizootierna samt därvid utnyttja senare rön och erfarenheter
i fråga örn den sjukdom det i varje särskilt fall gäller att bekämpa.

Med hänsyn till det anförda anse de sakkunniga, att de nu gällande bestämmelserna
böra såvitt angår ledningen av arbetet mot epizootierna ändras
sålunda att medicinalstyrelsen principiellt tillägges beslutanderätten i frågor
rörande vilka åtgärder som skola vidtagas för epizootiernas bekämpande
ävensom beträffande den omfattning åtgärderna böra erhålla. Denna
principiella uppfattning utesluter givetvis icke att länsstyrelserna böra äga
rätt att fortfarande liksom hittills besluta i frågor av mera lokal natur eller
med begränsad räckvidd, dock med skyldighet för dem att därvid ställa sig
till efterrättelse de föreskrifter eller anvisningar som medicinalstyrelsen kan
ha meddelat. Vissa frågor av större vikt böra icke avgöras av länsstyrelse
utan underställas medicinalstyrelsen för godkännande. Hit äro enligt de

Kungl. Maj:ts proposition nr 84.

39

sakkunnigas uppfattning närmast att hänföra frågor rörande förbud mot
transport mellan olika län och anordnande av bevakning men även allmänna
principer för meddelande av nöjesförbud och förbud mot sammankomster,
auktioner m. m., vilka sistnämnda frågor hittills avgjorts av länsstyrelse ensam.
Givet är att länsstyrelserna böra äga möjlighet och skyldighet att taga
initiativ till vidtagande av åtgärder som de anse nödiga och nyttiga. Vaksamhet
från länsstyrelsernas sida är en värdefull tillgång som bör tillvaratagas.

I fråga om centraliseringen till medicinalstyrelsen av
utbetalningar av ersättningar för kostnad eller förlust i anledning av
epizooti ha de sakkunniga yttrat:

För närvarande utbetalas ifrågavarande kostnader av medicinalstyrelsen
och länsstyrelserna. De ordinarie lönerna till läns- och distriktsveterinärerna
gäldas sålunda av medicinalstyrelsen, medan de särskilda gottgörelserna till
veterinärerna i anledning av en epizooti utbetalas av vederbörande länsstyrelse.
Utbetalningar till djurägäre för kostnader och förlust verkställas likaledes
av länsstyrelserna. Vid nedslagning av djur i anledning av en epizooti
inflyta till statsverket vissa inkomster för slaktdjur som kunnat utnyttjas.
Dessa inkomster uppbäras av medicinalstyrelsen, som därvid erlägger de slaktavgifter
som komma i fråga. Erfarenheten har visat, att detta system icke
helt fungerat på ett tillfredsställande sätt. Länsstyrelserna ha vanligen icke
haft tillräcklig personal till sitt förfogande för att inom rimlig tid hinna avgöra
de ersättningsärenden som ankomma på dem. Givet är att vid en sådan
anhopning av ärenden som vid en svårare epizooti äger rum det icke heller
stått i länsstyrelsens makt att ägna samtliga ärenden en allsidig och grundlig
prövning. Genom att ärendena avgöras av skilda länsstyrelser kan även
olika praxis komma att utbildas i fråga om avgörandet av likartade ärenden.
Olägenheten härav ligger i öppen dag. Med hänsyn till det anförda vilja de
sakkunniga föreslå, att utbetalningsfrågorna handläggas centralt, och torde
därvid behandling av dessa frågor kunna anknytas till medicinalstyrelsen.
Härigenom lärer en rationalisering av ärendenas behandling kunna ske och
en större snabbhet och enhetlighet i avgörandet ävensom klarare överblick
över kostnaderna vinnas.

Såsom motiv för förslaget, att Kungl. Majit skall äga
tillsätta ett särskilt organ, epizootinämnden, för ledandet
av bekämpandet av epizootier ha de sakkunniga anfört i huvudsak följande.

Erfarenheterna från senaste mul- och klövsjukeepizooti synas tala för att
ett särskilt organ inrättas för att övertaga de åligganden i fråga örn ledningen
av sjukdomsbekämpandet som normalt tillkomma medicinalstyrelsen.
Det har nämligen uppstått vissa svårigheter för medicinalstyrelsen att med
det löpande arbetet även förena uppgiften alt leda kampen mot en häftigare
epizooti. Till en början torde de ordinarie arbetskrafterna icke vara tillräckliga
härför. Vidare lärer det som regel bliva nödvändigt att förlägga ledningen
av bekämpandet till de delar av landet, som i främsta rummet äro utsatta
för epizootiens härjningar. Med de ökade uppgifter, som enligt de sakkunnigas
förslag i dessa hänseenden skulle tillkomma medicinalstyrelsen, torde
det bliva än mera nödvändigt att vid en svårare epizooti den centrala ledningen
erhåller närmaste kontakt med det egentliga bekämpandet.

Olika vägar att lösa detta organisationsproblem torde sta öppna. Vilket
förfarande som härvid bör väljas beror givetvis på epizootiens beskaffenhet
ävensom på andra omständigheter, som kunna inverka på ett praktiskt ordnande
av ledningen utav sjukdomsbekämpandet. Under vissa förhållanden

40

Kungl. Maj:ts proposition nr 84.

kan det måhända vara tillräckligt att låta ett liknande förfarande som tilllämpades
under den senaste mill- och klövsjukeepizootien komma till användning.
Chefen för medicinalstyrelsens veterinärbyrå eller annan särskilt
förordnad befattningshavare tillägges i så fall några av styrelsens befogenheter.

Vid en allvarligare epizooti kan det emellertid visa sig, att även ett sådant
förfarande icke skulle giva tillräcklig kraft åt ledningen av sjukdomsbekämpandet.
Det synes de sakkunniga därför lämpligt att Kungl. Majit erhåller
befogenhet att, då så anses erforderligt, tillsätta en särskild nämnd,
som övertager medicinalstyrelsens funktioner i ifrågavarande hänseenden.
En sådan nämnd kan få en mera allsidig sammansättning och dess arbetsformer
kunna bliva smidigare och mera effektiva än som blir fallet vid anlitande
av förut praktiserad utväg. Vid en allvarligare epizooti synes det
också vara av ej ringa betydelse för medicinalstyrelsen oell dess övriga arbetsuppgifter,
att de befattningshavare, som ej direkt lia att syssla med epizootiens
bekämpande, helt avkopplas från handläggningen av dessa ärenden.
Genomföres detta förslag, skulle Kungl. Majit erhålla möjlighet att i varje
särskilt fall med hänsyn till föreliggande speciella förhållanden kunna ordna
ledningen av epizootibekämpandet på mest rationella sätt.

Föreslagna nämnd, som synes böra benämnas medicinalstyrelsens epizootinämnd,
torde böra träda i funktion först efter särskilt beslut av Kungl.
Majit. På medicinalstyrelsen bör ankomma att, då en husdjurssjukdom tagit
eller kunde väntas laga farsots karaktär, underställa Kungl. Majit frågan
om tillsättande av epizootinämnd.

Ehuru epizootinämnden bör givas en fullt självständig ställning, synes
nämnden likväl av praktiska hänsyn böra erhålla karaktären av ett medicinalstyrelsens
organ. Då ledningen av sjukdomsbekämpandet i normala fall
skall tillkomma medicinalstyrelsen, äro rapporter, räkningar samt ansökningar
av skilda slag ställda till medicinalstyrelsen. Då ledningen av visst sjukdomsbekämpande
övergår från medicinalstyrelsens ordinarie befattningshavare
till nämnden, torde vissa olägenheter lätteligen kunna uppstå, om nämnden
vore att betrakta såsom ett organ vid sidan av medicinalstyrelsen. Måhända
skulle också i sådant fall vissa meddelanden till nämnden fördröjas.
De sakkunniga förutsätta såsom självfallet, att kontakt och samarbete i behövlig
omfattning uppehälles mellan medicinalstyrelsen och epizootinämnden.
Det torde böra ankomma på nämnden alt hålla styrelsen underrättad
örn viktigare beslut samt bekämpandets utveckling och övriga mera betydelsefulla
förhållanden. I ett hänseende torde beslutanderätten icke böra tillkomma
nämnden, nämligen i fråga örn förordnande av för bekämpandet erforderlig
veterinär arbetskraft. Efter framställning från nämnden torde det
härvid höra åligga medicinalstyrelsen att till nämndens förfogande ställa det
antal för ifrågavarande uppdrag lämpliga veterinärer, som med hänsyn till
omständigheterna anses erforderliga. På nämnden skulle det sedermera få
ankomma att meddela närmare direktiv och förordnanden för de enskilda
veterinärerna beträffande de detaljuppgifter i bekämpandet som skola utföras
av dem.

Vad de sakkunniga anfört i fråga om behovet av ett särskilt organ för
den centrala ledningen av sjukdomsbekämpandet vid fara för eller utbrott
av häftigare epizootier torde närmast äga giltighet med nuvarande organisation
av ledningen utav landets civila veterinärväsende. Erinras må emellertid,
att 1939 års lagtima riksdag på hemställan av statsutskottet (uti. nr
5 punkt 72) i anledning av väckta motioner (1:98 och lii 169) i skrivelse
lill Kungl. Majit (nr 5) anhållit, att Kungl. Majit måtte föranstalta om en
förutsättningslös utredning rörande det civila veterinärväsendets ledning och

Kungl. Maj.ts proposition nr 84.

41

centrala organisation. I den av 1939 års urtima riksdag godkända propositionen
nr 79 har angivits att ifrågavarande utredning tills vidare bör anstå.

Rörande epizootinämndens organisation ha de sakkunniga
yttrat:

Epizootinämndens sammansättning bör bestämmas av Kungl. Maj:t med
hänsyn till rådande epizootis speciella karaktär och utbredning. I allmänhet
synes det tillräckligt, att nämnden består av tre ledamöter, därav en ordförande
och chef. Hinder bör givetvis ej förefinnas, att ledamöterna bliva flera
än tre, där så finnes lämpligt. Ordföranden och chefen i nämnden synes,
liksom under normala förhållanden chefen för medicinalstyrelsen, böra äga
ensam beslutanderätt i samtliga frågor. Härigenom vinnes större kraft och
snabbhet — två viktiga förutsättningar för ett effektivt bekämpande av de
smittsamma husdjurssjukdomarna. I och med nämndens tillsättande upphör
chefens för medicinalstyrelsen befattning med ifrågavarande ärenden.
En av ledamöterna i nämnden bör vara veterinär med praktisk erfarenhet
på epizootibekämpandets område. Såsom ledamöter i nämnden böra vidare
ingå en administrativt kunnig jurist för att biträda vid författningsfrågors
behandling samt en särskilt på det praktiska jordbrukets område eller på det
merkantila området sakkunnig. Enligt vad erfarenheten utvisar ha ofta invecklade
juridiska spörsmål förekommit, framför allt i samband med utfärdande
av föreskrifter i olika hänseenden. En viss besparing för statsverket
torde kunna göras genom en klok och förutseende organisation av upphandlingen
av den vid bekämpandet erforderliga materielen av skilda slag. Möjligt
synes vara att såsom merkantilt sakkunnig i nämnden förvärva en person som
även äger erfarenhet och kunskaper på det praktiska jordbrukets område.
Ledamöterna i nämnden torde, om densamma gives full organisation, i huvudsak
böra erhålla samma ställning som byråchefer i centrala verk, d. v. s.
vara föredragande i förekommande ärenden inom sina respektive områden
med reservationsrätt vid beslutens fattande. Mindre viktiga frågor böra de
få avgöra på eget ansvar.

Centraliseras utbetalandet av de statliga kostnaderna och ersättningarna
torde även dessa uppgifter lämpligen kunna överlåtas å epizootinämnden.
På grund av dessa ärendens stora omfattning torde i sådant fall avgörandet
av desamma kunna uppdragas åt den ledamot av nämnden ordföranden därtill
utser. Att pålägga nämndens ordförande avgörandet i samtliga dessa
ärenden synes icke möjligt med hänsyn till den stora arbetsbörda som kommer
att åvila honom i samband med själva bekämpandet.

Det torde få ankomma på Kungl. Maj:t att utfärda instruktion för nämnden.
Vidare synes det böra tillkomma Kungl. Maj:t att bestämma lönerna
till de olika medlemmarna i nämnden och till dess befattningshavare i övrigt.
För erhållande av dugliga personer torde löneförmånerna böra bestämmas
utan att man är bunden till de vanligen inom statsförvaltningen tillämpade
löneskalorna. På grund av de mycket betydande värden som vid en
svårare epizooli stå på spel synes icke alltför stort avseende böra fästas vid
lönekostnaderna. Ej heller torde nämndens ordförande och ledamöter behöva
utses bland medicinalstyrelsens befattningshavare. Nämnden bör givetvis
även förses med erforderliga arbetskrafter av olika slag. Speciellt synes
behov föreligga av veterinära arbetskrafter för inspekterande verksamhet.
Denna verksamhet bör nämligen betydligt utökas utöver den som förekom
vid senaste nild- och klövsjukeepizooti för att vinna bättre enhetlighet vid
veterinärernas tillämpning av olika bestämmelser och ökad effektivitet. Utgifterna
för nämnden och dess befattningshavare torde böra bestridas från
det under nionde huvudtiteln uppförda förslagsanslaget: Förekommande och
hämmande av smittsamma husdjurssjukdomar: övriga utgifter.

42

Kungl. Maj:ts proposition nr 84.

Yttrandena.

Den av de sakkunniga föreslagna gränsdragningen mellan medicinalstyrelsens
och länsstyrelsernas skyldigheter
och befogenheter har i de avgivna yttrandena i allmänhet vunnit anslutning
eller också lämnats utan erinran. Endast länsstyrelserna i Göteborgs
och Bohus samt Örebro län ävensom några hushållningssällskaps förvaltningsutskott
samt länsveterinärer ha motsatt sig de sakkunnigas förslag i
nu förevarande hänseende.

Länsstyrelsen i Stockholms län har framhållit, att de mest framträdande
bristerna i den gällande lagstiftningen angående epizootiers bekämpande syntes
vara de som beröra ledningen av kampen mot ifrågavarande sjukdomar.
De sakkunniga hade också ägnat detta spörsmål en ingående uppmärksamhet.
Länsstyrelsen har ansett de av de sakkunniga föreslagna ändringarna
påkallade och i stort sett riktigt avvägda.

Även länsstyrelsen och hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Uppsala
län ha funnit de sakkunnigas förslag rörande gränsdragningen mellan
medicinalstyrelsen och länsstyrelserna välbetänkt, då genom detsammas förverkligande
ett snabbare ingripande vid en farsots utbredning kunde komma
till stånd.

Liknande uttalanden ha gjorts av statskontoret, medicinalstyrelsen samt
länsstyrelserna i Blekinge, Hallands, Kopparbergs och Gävleborgs län ävensom
svenska veterinärläkar/öreningen.

Länsstyrelsen i Malmöhus län, som även förklarat sig biträda de sakkunnigas
förslag i förevarande avseende, har i anledning av detsamma ytterligare
anfört följande.

De åtgärder, som kunna ifrågakomma såsom led i kampen, ingripa mer
eller mindre i det vanliga livet. I stort sett bör befogenheten att påbjuda
dylika ingrepp kunna anförtros åt ett centralt organ såsom medicinalstyrelsen,
men ingrepp finnas av den beskaffenhet, att fråga är, örn icke, med avseende
å vikten av de intressen det gäller, avgörandet bör ligga hos Kungl.
Maj:t. Länsstyrelsen syftar härvid på en sådan åtgärd som den att avspärra
samfärdseln med främmande land eller i avsevärd mån försvåra sådan samfärdsel
genom påbjudande av åtgärder av ett eller annat slag för resandes
desinfektion m. m. Frågan om en dylik åtgärd är enligt länsstyrelsens förmenande
av den vikt — icke minst med hänsyn till det avbrott som kan
ske i en eljest önskvärd persontrafik — att den bör allsidigt prövas och
icke bedömas blott såsom en åtgärd till förhindrande av smittas införande
i landet. I förslaget till ändrad lydelse av 15 8 2 mom. i epizootikungörelsen
är sagt att medicinalstyrelsen, då fara för smittas spridande till landet föreligger,
skall genom framställning till Kungl. Maj:t påkalla vidtagandet av
lämpliga åtgärder för att hindra smittas spridande till landet. Denna föreskrift
torde emellertid icke behöva tolkas så, att förut avsedd åtgärd i
fråga örn samfärdseln med främmande land skulle förutsätta framställning
hos Kungl. Majit, ty denna åtgärd kan vidtagas med stöd av 3 §
andra stycket 1., d. v. s. av länsstyrelsen i enlighet med medicinalstyrelsens
föreskrift eller anvisning. I betänkandet är också föreslagna bestämmelsen
i 15 § 2 mom. motiverad på sådant sätt, att den ej kan antagas vara
avsedd att komma till användning för genomförande av förut angiven avspärrningsåtgärd.

43

Kungl. Maj:ts proposition nr 84.

I fråga om överflyttningen av ledningen av smittans bekämpande helt till
medicinalstyrelsen skall här icke göras något vidare uttalande än det att
länsstyrelserna, som enligt de sakkunniga givetvis »böra äga skyldighet att
taga initiativ till vidtagande av åtgärder som de anse nödiga och nyttiga»,
uppenbarligen äro både befogade och skyldiga att, för den händelse de
skulle finna de av medicinalstyrelsen eller dess företrädare påbjudna atgärder
vara med hänsyn till andra intressen, vilkas tillvaratagande tillhör
länsstyrelsens verksamhetsområde, alltför rigorösa, hos Kungl. Maj:t
göra den framställning, vartill fog anses föreligga.

Länsstyrelsen i Skaraborgs län, som principiellt biträtt de sakkunnigas
förslag, har emellertid förordat, att ledningen i vad avsage medicinalstyrelsens
befattning med hithörande frågor borde begränsas att omfatta dels utfärdande
av generella föreskrifter i kungörelseform e. d., dels ock meddelande
av anvisningar till ledning för länsstyrelsens befattning med givna bestämmelsers
tillämpning. Det torde få förutsättas och krävas, att medicinalstyrelsen
vid en epizooti före utfärdande av åtskilliga föreskrifter — därest de
icke vore av rent veterinär natur — borde finna lämpligt inhämta yttrande av
och samråda med vederbörande länsstyrelse sa att lokala synpunkter och intressen
i mån av behov bliva beaktade.

Länsstyrelsen och länsveterinären i Västernorrlands län ha uttalat viss
tvekan om den föreslagna centraliseringen till medicinalstyrelsen av ledningen
av bekämpandet.

Länsstyrelsen i örebro län har anfört, bland annat:

Mot de sakkunnigas förslag till gränsdragning mellan medicinalstyrelsens
och länsstyrelses befogenhet måste länsstyrelsen inlägga en bestämd gen -

Länsstyrelsen hemställer, att spörsmålet örn medicinalstyrelsens och länsstyrelses
kompetens göres till föremal för förnyat och mera ingående övervägande,
därvid bör uppgöras förslag ej blott till erforderliga författningsbestämmelser
utan även till de allmänna anvisningar, som det givetvis aligger
medicinalstyrelsen att utfärda.

Vid sådant förnyat övervägande anser länsstyrelsen att som allman princip
skall gälla att länsstyrelse har att fatta erforderliga lokala beslut, således
även förbud för transport till eller inom länet, anordnande av bevakning,
nöjesförbud och förbud mot sammankomster, auktioner m. m. samt att
länsstyrelse därvid skall följa av medicinalstyrelsen utfärdade allmänna an -

V . . .. i

Länsstyrelsen har visserligen uppmärksammat de sakkunnigas vardering
av länsstyrelsernas vaksamhet, men denna vaksamhet blir av ingen
betydelse örn en anmälan till medicinalstyrelsen icke föranleder någon åtgärd.
Särskilt i fråga örn transportförbud och sättet för bevakning av länets
gränser har länsstyrelsen icke alltid funnit det stöd hos medicinalstyrelsen,
som länsstyrelsen ansett sig lia anledning förvänta.

Det ögonblickliga handlande, som för att åtgärden skall vara till nytta,
kräves beträffande åtskilliga av nu avsedda beslut, gör det olämpligt att
desamma skola av länsstyrelse överlämnas till central myndighet. Erfarenheten
utvisar också att anmärkningsvärt dröjsmål förekommer i unaerställningsärenden.
Därjämte torde det vara en allmän erfarenhet pa länsstyrelsehåll,
att medicinalstyrelsen av fruktan för eventuella skadeståndsanspråk
från näringsidkare är obenägen att taga del i ansvar för åtgärder,
sorn ifrågasättas för hindrande av folksamlingar, vilka befaras bidraga till

44

Kungl. Maj-.ts proposition nr 84.

spridande av smitta. Länsstyrelsen finner det däremot vara på sin plats att
vissa beslut, särskilt sådana av mera ekonomisk räckvidd, skola av länsstyrelsen
omedelbart efter det de fattats underställas medicinalstyrelsen.
Finner medicinalstyrelsen beslutet onödigt må styrelsen upphäva detsamma.
Den olägenhet, som må uppkomma genom att av länsstyrelse meddelat förbud
i undantagsfall upphäves, finner länsstyrelsen vara vida mindre än att
erforderligt förbud fördröjes genom frågans underställande central myndighet.

I detta sammanhang tillåter sig länsstyrelsen framhålla, att länsstyrelse
enligt 6 § landshövdinginstruktionen har ansvar för ordnings och säkerhets
upprätthållande inom länet. Att såsom de sakkunniga föreslagit betaga
länsstyrelse rätt att utfärda de förbud länsstyrelse finner erforderliga till
säkerhet mot spridande av förödande smitta lärer icke gå för sig utan ändring
av nämnda stadgande i instruktionen.

Även hushållningssällskapets förvaltningsutskott i örebro län har uttalat
i viss mån liknande synpunkter.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus lån har yttrat i huvudsak följande.

Länsstyrelsen delar de sakkunnigas uppfattning om att ledningen av kampen
mot epizootiema lämnat åtskilligt övrigt att önska. Felet härtill ligger
emellertid enligt länsstyrelsens erfarenhet icke huvudsakligen hos länsstyrelserna
utan hos medicinalstyrelsen. Länsstyrelsen åsyftar erfarenheterna
från 1938—1939 års mul- och klövsjukeepizooti. Under denna torde länsstyrelserna
ha gjort sitt bästa för att hejda den svåra sjukdomen men ha
i hög grad saknat anvisningar, föreskrifter och stöd från medicinalstyrelsen.
Salunda hade de av medicinalstyrelsen år 1931 utfärdade råd och anvisningar
jämte föreskrifter till bekämpande av mul- och klövsjukan med därtill
hörande formulär till kungörelser och instruktioner icke bringats i överensstämmelse
med 1935 års epizootiförfattningar ehuru epizoolien icke började
förrän sommaren 1938. Att skriftligen eller per telefon erhålla råd och
anvisningar från medicinalstyrelsen visade sig ofta vanskligt, särskilt som
erforderliga åtgärder måste vidtagas med .största möjliga snabbhet för att
effektiviteten icke skulle äventyras. Sedan medicinalstyrelsens mul- och
klövsjukeavdelning flyttat till Malmö ökades svårigheterna i samarbetet.
Det inträffade till och med att länsstyrelsen erhöll olika besked i samma
ärende, beroende på vilken tjänsteman som svarade. Mul- och klövsjukeavdelningen
lämnade skriftliga föreskrifter och råd till slakterier, slaktdjursförsäljningsföreningar,
veterinärer och enskilda. Ofta hände det att
varken länsstyrelsen eller länsveterinären erhöll del av dessa föreskrifter,
vilket vållade svårigheter att lämna enskilda personer, tjänstemän och
slakteriinrättningar önskade upplysningar och anvisningar. Länsstyrelsen
tvingades till sist att i de flesta fall handla på egen hand, givetvis efter samråd
med länsveterinären.

Med hänsyn till dessa erfarenheter kan länsstyrelsen icke tillstyrka, att
beslutanderätten i fråga örn åtgärder mot epizootiema uteslutande överlämnas
till medicinalstyrelsen eller den nämnd, som skall tillsättas vid allvarligare
epizooti. En sådan anordning kan rent av tänkas fördröja fattande av
viktiga beslut i fall, da snabbt ingripande är av nöden. Att degradera länsstyrelserna
till enbart expedierande ämbetsverk vid bekämpandet av farsoter
kan bliva ödesdigert och mera kostsamt för staten än nu rådande förhållanden.

De sakkunnigas förslag rörande centralisering till medicinalstyrelsen
av utbetalningar av ersättningar för kostnad och

Kungl. Maj.ts proposition nr 84. 45

förlust i anledning av epizootier har i flertalet yttranden tillstyrkts eller lämnats
utan erinran.

Medicinalstyrelsen har påpekat, att de sakkunnigas förslag borde föranleda
ändring av kungörelsen den 22 juni 1928 (nr 243) angående granskning
av rapporter och räkningar m. m. i anledning av vissa av läkare och veterinärer
verkställda förrättningar. Hushållningssällskapets förvaltningsutskott
i Göteborgs och Bohus län har uttalat viss tvekan om lämpligheten av de
sakkunnigas förslag i förevarande del.

De sakkunnigas förslag rörande Kungl. Maj:ts befogenhet
att tillsätta en epizootinämnd har i flertalet avgivna
yttranden tillstyrkts eller lämnats utan erinran. I åtskilliga yttranden —
särskilt sådana från veterinära myndigheter och korporationer — har förslaget
emellertid givit anledning till erinringar och önskemål. I några yttranden
har påkallats inrättande av ett nytt ämbetsverk för veterinära frågor,
veterinäröverstyrelse. I andra yttranden har förordats en mera permanent
anordning än den av de sakkunniga föreslagna nämnden, vilken avses skola
tillsättas i samband med fara för epizooti. Från vissa håll har påpekats
att särskilda befattningshavare borde tillsättas inom medicinalstyrelsen för
att handha kampen mot epizootier av olika slag.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har anfört i huvudsak följande.

Med hänsyn till vikten av att kampen mot epizootierna planlägges och
förberedes i god tid vill länsstyrelsen ifrågasätta lämpligheten av att tillsätta
en epizootinämnd vid allvarligare farsot. Arbetet i en sådan nämnd
måste från början bliva improviserat. Om icke administrativt skolade arbetskrafter
ställas till nämndens förfogande, torde densamma bliva föga ägnad
att lämna länsstyrelserna den ledning som kräves.

Länsstyrelsen vill därför föreslå inrättande av en veterinäröverstyrelse för
veterinärväsendet, vilken bör handha den centrala ledningen. Försedd med
väl skolade och erfarna tjänstemän bör en sådan myndighet bättre än någon
annan vara ägnad att planlägga, förbereda och sedan leda kampen mot epizootierna.
Vid svårare epizooti bör det vanliga löpande arbetet hos överstyrelsen
omhänderhavas av vikarierande tjänstemän, så att de mera erfarna
kunna uteslutande ägna sig åt kampen.

Svenska distriktsveterinärläkare för eningen har yttrat:

Föreningen anser att så länge man är i avsaknad av ett särskilt förvaltningsorgan
för det civila veterinärväsendet, nämligen en egen veterinärstyrelse,
bör en dylik nämnd göras till ett permanent självständigt organ (epizootistyrelse),
vars chef skall vara veterinär. I epizootistyrelsen skola dessutom
ingå två på sitt respektive område (mill- och klövsjuka och svinpest)
erfarna veterinärer, övriga smittsamma husdjurssjukdomar torde vara av
så pass underordnad storleksordning att särskilda krafter för deras bekämpande
ej behövas. Dessa två befattningar kunna uppehållas av veterinärer
med ordinarie tjänster på annat håll. På var sitt område skulle de hålla
sig å jour med respektive sjukdomars förekomst i utlandet, framför allt i
grannländerna, vidare organisera och förbereda sjukdomens bekämpande i
alla detaljer vid händelse av att landet bleve hotat eller hemsökt. I den mån
någon av dessa sjukdomar närmar sig eller börjar uppträda inom landet,
avkopplas den för sjukdomens bekämpande utsedde veterinäre ledamoten

46

Kungl. Maj:ts proposition nr 84.

i epizootistyrelsen från sitt ordinarie arbete och inträder såsom ledare av
kampen mot ifrågavarande sjukdom.

I epizootistyrelsen skulle dessutom ingå en i medicinala veterinärfrågor
erfaren sekreterare samt i mån av behov nödig kanslipersonal.

Vid chefens för epizootistyrelsen sida skulle ställas ett råd av på olika
områden kunniga medlemmar (rådgivande nämnd). Däri böra representeras
sådana områden som jordbruk, mejerier, slakterier, det merkantila området
och den vetenskapliga forskningen.

I huvudsak samma synpunkter ha kommit till uttryck i yttrandet från
länsveterinären i Malmöhus län.

Sveriges yngre veterinärers förening har uttalat det önskemålet, att därest
en epizootinämnd inrättades denna gjordes permanent och även då epizooti
icke förelåge inom landet sammanträdde minst en gång årligen för uppgörande
av plan för bekämpandet, särskilt disponerandet av tillgänglig veterinärpersonal.

Svenska lånsveterinärföreningen har framhållit följande.

Förslaget att ledningen av bekämpandet skulle övertagas av en nämnd,
sammansatt på sätt i betänkandet föreslagits, synes styrelsen vara olyckligt.
Nämndens organisation innebär ej någon garanti för att sakkunskapen får
ett avgörande inflytande på sjukdomsbekämpandet. Styrelsen håller före att
en organisationsform med en mul- och klövsjukebyrå ansluten till medicinalstyrelsen,
där en av Kungl. Majit utsedd självständigt arbetande veterinär
byråchef har högsta ledningen, är att föredraga. Till byråchefens förfogande
bör ställas en rådgivande nämnd, sammansatt av personer representerande
olika intressen och väl förtrogna med förhållandena under en mul- och klövsjukeepizooti.

Länsstyrelsen i Kristianstads lån har i huvudsak anfört följande.

Länsstyrelsen vill till en början understryka vad de sakkunniga anfört
i fråga om nödvändigheten av en bättre organisation för handhavande av
den centrala ledningen i kampen mot epizootierna, varvid länsstyrelsen i
främsta rummet avser mul- och klövsjukan. Det torde nämligen icke kunna
förnekas, att vid sistförflutna mul- och klövsjukeepizooti och särskilt i dess
början kampen mot sjukdomen icke insattes med den planmässighet och
slagkraft, som varit önskvärd. En av huvudorsakerna härtill utgjorde säkerligen
den bristande beredskap, som förefanns i fråga örn den centrala
ledningen. Länsstyrelsen håller för sin del före, att det är av största vikt,
att den organisation, som skall handha ledningen av bekämpandet, är fastslagen
redan från början, så att den redan före inträdande epizooti kan vidtaga
alla förberedande åtgärder och omedelbart vid inträdande epizooti utan
föregående provisorier kan träda i funktion. Länsstyrelsen anser därför, att
högsta ledningen bör utövas av en särskild byrå, ansluten till medicinalstyrelsen
med en av Kungl. Majit förordnad veterinär som chef. Denne bör
i sitt handlande vara helt oberoende av medicinalstyrelsen och bör ansvara
för att före utbrytande epizooti alla förberedande åtgärder äro träffade. Å
denna byrå bör under rådande epizooti personal ständigt finnas tillgänglig,
som kan på begäran telefonledes informera de lokala myndigheterna om de
åtgärder, som i föreliggande fall kunna anses erforderliga. Länsstyrelsen
anser en dylik till medicinalstyrelsen anknuten byrå vida lämpligare än den
av de sakkunniga ifrågasatta epizootinämnden. Då denna sistnämnda enligt
förslaget skulle tillsättas först »då en husdjurssjukdom tagit eller kunde vän -

Kungl. Maj:ts proposition nr 84.

47

tas taga farsots karaktär» och följaktligen icke kan inverka på det viktiga
organisationsarbete, som bör utföras innan farsot står för dörren och följaktligen
icke heller bär ansvaret för de åtgärder, som vidtagits eller försummats
innan sjukdomen vunnit allmän spridning, kan länsstyrelsen icke
tillstyrka förslaget i denna del. Härtill kommer, att en till medicinalstyrelsen
anknuten epizootibyrå, trots sin i fråga om verksamheten fullt självständiga
ställning, just genom sitt organisatoriska samband med medicinalstyrelsen
har möjlighet att förfoga över dess veterinära organisation och resurser i
övrigt på ett naturligare och smidigare sätt än en nytillskapad nämnd. Chefen
för denna byrå bör vid behov kunna samråda med en sakkunnig nämnd
som lämpligen bör bestå av ett antal med raul- och klövsjukeepizooti förtrogna
personer, som böra utses av Kungl. Majit eller medicinalstyrelsen.
Denna rådgivande nämnd bör vara utsedd i förväg för att vid behov omedelbart
träda i verksamhet.

Länsveterinären i länet har framfört liknande synpunkter.

Även svenska veterinärläkareföreningen har uttalat sig för en lösning av
frågan örn den centrala ledningen av kampen mot epizootierna efter liknande
linje.

Medicinalstyrelsen har anfört i huvudsak följande.

De sakkunniga torde med sitt förslag örn tillsättande av en »medicinalstyrelsens
epizootinämnd» lia avsett i främsta rummet ett snabbare och effektivare
epizootibekämpande ävensom att för medicinalstyrelsen minska den
arbetsbörda, som givetvis följer då en epizooti av större omfattning uppträder
inom landet. Dessutom skulle genom de sakkunnigas förslag möjligheter
skapas för förläggandet av den centrala ledningen vid nedkämpandet
av en epizooti till den trakt där denna har sin största frekvens och utbredning.

Styrelsen får med anledning av förslaget till en början framhålla, att styrelsen
är fullt ense med de sakkunniga om att ett särskilt organ bör inrättas
till bekämpande av sådana smittsamma sjukdomar, som lätt antaga farsots
karaktär.

Då emellertid medicinalstyrelsen har en från de sakkunnigas i flera avseenden
avvikande mening i fråga örn såväl nämndens tillsättande som dess
funktion m. m., får styrelsen härmed föreslå följande:

Ordföranden i nämnden skall vara veterinär och tillsättas av Kungl.
Majit efter förslag av medicinalstyrelsen. För att tillförsäkra ledningen för
epizootibekämpandet nödig kontinuitet anser styrelsen att ordföranden bör
utses för tre år i sänder med rätt för honom till ersättning endast under
de tider han är förordnad och tjänstgör såsom ordförande i epizootinämnd
eller enligt vad i det följande sägs såsom extra byråchef.

Styrelsen får i detta sammanhang anföra, att styrelsen icke bär något afl
erinra mot de sakkunnigas förslag rörande de övriga nämndledamölernas
tillsättande och kvalifikationer.

De sakkunniga synas icke tillräckligt ha beaktat att inom landet samtidigt
kunna uppträda flera epizootier av olika slag. Medicinalstyrelsen får med
tanke på nämnda eventualitet ifrågasätta örn icke redan från början två
för respektive uppgifter skickade veterinärer av Kungl. Majit, efter medicinalstyrelsens
förslag, borde utses för att leda kampen mot de vanligaste
och mest förlustbringande kreatursfarsoterna, nämligen roul- och klövsjuka
samt svinpest. Skulle annan kreaturssjukdom antaga farsots karaktär, bör
på enahanda sätt särskild, för sistnämnda sjukdoms nedkämpande mest kvalificerad
veterinär utses.

48

Kungl. Maj.ts proposition nr 84.

Samtidigt med nyssnämnda åtgärder böra personliga suppleanter för en
var ordförande-veterinär efter förslag av medicinalstyrelsen utses för en
tid av tre år.

Vidare anser styrelsen ordförandena och deras suppleanter böra utses
omedelbart efter det de sakkunnigas förslag trätt i kraft. Ordföranden torde
därefter, efter framställning av medicinalstyrelsen, av Kungl. Majit förordnas
att i egenskap av extra byråchef i styrelsen eller, därest till ordförande utsetts
byråchefen å styrelsens veterinärbyrå, att i sin ordinarie byråchefsbefattning
med befrielse från övriga honom åliggande tjänstegöromål i samarbete
med medicinalstyrelsen, lantbruksstyrelsen, länsstyrelserna och andra
för ändamålet lämpliga organisationer, till exempel slakteri- och mejeriorganisationer,
vägstyrelser med flera utarbeta detaljerad beredskapsplan för bekämpande
av det slag av epizooti, för vilket han blivit utsedd.

Planen skall underställas medicinalstyrelsen för godkännande.

Sedan en var av förut nämnda extra byråchefer utarbetat vederbörlig beredskapsplan,
vilken blivit av styrelsen godkänd, samt fullgjort övriga förberedande
åtgärder, bör han efter medicinalstyrelsens framställning av
Kungl. Majit entledigas tills vidare från extra byråchefsbefattningen, dock
med skyldighet för honom att noggrant följa förekomst och utbredning av
den epizooti, för vars bekämpande han erhållit ifrågavarande uppdrag.

Så snart en kreaturssjukdom av epizootisk karaktär uppträder inom landet,
skall vederbörande ordförande vara skyldig att på medicinalstyrelsens
anmodan omedelbart inställa sig i medicinalstyrelsen för att där i egenskap
av extra byråchef (respektive ordinarie byråchefen å styrelsens veterinärbyrå)
i enlighet med den uppgjorda planen till en början deltaga i bekämpandet av
och handlägga ärenden beträffande den sjukdom, hans uppdrag avser. Härigenom
beredes honom möjlighet att från början följa sjukdomens morbiditet
och utveckling. Han blir även i tillfälle att från första stund noggrant sätta
sig in i för den rådande epizootien karakteristiska särdrag.

Anser medicinalstyrelsen att epizootien tagit en sådan vändning att nämnden
bör träda i verksamhet, har styrelsen att hos Kungl. Majit göra framställning
om att nämnden måtte träda i funktion. Sedan Kungl. Majit meddelat
beslut härom, överflyttas chefens för medicinalstyrelsen befogenheter
på ordföranden i vederbörande medicinalstyrelsens epizootinämnd inom de
gränser, som kunna komma att fastställas i instruktion för nämnden.

Sedan nämnden blivit tillsatt har ordföranden att omedelbart för de övriga
ledamöterna framlägga beredskapsplanen rörande epizootiens bekämpande
för eventuell ändring och komplettering. Nämndens samtliga ledamöter
böra vid behandlingen av de frågor, som kunna uppkomma under bekämpandets
gång, rådföra sig med varandra, på det att samtliga frågor
må bliva ur olika synpunkter så grundligt genomarbetade som möjligt. Skulle
därvid ytterligare ändringar i planen visa sig erforderliga, skola dessa företagas
efter samråd mellan nämndens ledamöter. Såframt i detta stycke omförmälda
ändringar såväl i fråga om bekämpningsåtgärder som i övrigt äro
av principiell eller av i samhällslivet mer ingripande natur, skola de underställas
medicinalstyrelsen för godkännande.

När den epizooti, för vilken nämnden är tillsatt, avtagit såväl i fråga om
frekvens som utbredning, skall medicinalstyrelsen efter samråd med nämnden
och efter hörande av samtliga för epizootiens bekämpande förordnade
överveterinärer eller, om dylika icke förordnats, samtliga länsveterinärer
inom de län, varest epizootien förekommit, hos Kungl. Majit hemställa om
nämndens upphörande samt förordnande för ordföranden-veterinären att
i egenskap av extra byråchef i medicinalstyrelsen, respektive såsom ordinarie
byråchef därstädes med befrielse från övriga tjänstegöromål, tillsvidare hand -

49

Kungl. Maj:ts proposition nr 84.

lägga ärenden rörande sjukdomen ävensom att, sedan epizootien inom landet
utslocknat, om så påfordras utarbeta redogörelse för epizootiens förlopp
m. m.

Synpunkter av i huvudsak samma innebörd som medicinalstyrelsen anfört
ha kommit till uttryck i yttrandena från veterinärhögskolans lärarråd, statens
veterinärbakteriologiska anstalt samt flera länsveterinärer.

Lantbruksstyrelsen, avelsföreningen för svensk röd och vit boskap samt
Värmlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott ha understrukit
vikten av att epizootinämnden funnes även mellan epizootierna. Lantbruksstyrelsen
har yttrat:

Lantbruksstyrelsen finner det lämpligt, att nämnden göres permanent. Det
torde nämligen starkt kunna ifrågasättas, om alltid tillräcklig effektivitet i
epizootikampen kan vinnas, därest bekämpandet, när epizootien antagit farsots
karaktär, överflyttas på en nytillsatt nämnd. En gynnsam utveckling av
kampen torde i hög grad vara beroende av de beredskapsåtgärder, som vidtagits,
samt den planmässighet, fasthet och kontinuitet, varmed bekämpandet
bedrives. Enligt lantbruksstyrelsens mening synes en beredskapsplan för
nästa epizooti — styrelsen syftar här särskilt på mul- och klövsjuka, bekämpandet
av övriga sjukdomar torde i allmänhet kunna verkställas av
medicinalstyrelsen — alltid finnas. Denna beredskapsplan bör ständigt anpassas
till erfarenheter, som vinnas. Nämnden synes böra finnas permanent.
Dess ledamöter torde dock böra tillsättas endast för viss tid, förslagsvis 3 år.
Vid behov, förslagsvis en gång om året eller oftare, synes medicinalstyrelsen
böra kalla nämndens ledamöter jämte sitt vetenskapliga råd för överläggningar
och informationer rörande vunna erfarenheter och de justeringar
i den beredskapsplan, som bör finnas.

Lantbruksakademien har framhållit:

Lantbruksakademien anser liksom de sakkunniga, att en särskild organisation
eller förstärkning av medicinalstyrelsens veterinärbyrå är behövlig vid
bekämpandet av mera svårartade smittsamma sjukdomar, såsom t. ex. muloch
klövsjuka och svinpest, och det bör kunna förväntas, att man härigenom
kan nå en betydligt effektivare kamporganisation. Lantbruksakademien
vill emellertid framhålla den stora betydelsen av att förberedelser i god tid
vidtagas för bekämpandet av sådana sjukdomar, som kunna antaga farsots
karaktär. Från denna sistnämnda synpunkt synes det knappast vara lämpligt
att vänta med tillsättandet eller förberedandet av en medicinalstyrelsens
epizootinämnd, tills utbruten epizooti antagit farsots karaktär, detta helst
som nämndens först då utsedda ledamöter måhända icke tidigare varit speciellt
beredda för uppgiften.

För att nå bästa möjliga beredskap vid sjukdomsbekämpandet synes det
vara lämpligt, att Kungl. Maj:t uppdrager åt medicinalstyrelsen att temporärt
tillkalla sakkunniga veterinärer — en för mul- och klövsjuke- och en
för svinpcstbekämpande — att inom medicinalstyrelsen utarbeta fullständiga
och detaljerade planer för respektive sjukdoms bekämpande. Dessa beredskapsplaner,
som böra utarbetas i samarbete med lantbruksstyrelsen samt
slakteri- och mejeriorganisationer m. fl., böra omfatta bland annai specialutbildning
av veterinärer avsedda för sjukdomsbekämpandet, materialanskaffning,
överenskommelser med slakteri- och mejeriorganisationer, planläggning
av erforderlig upplysningsverksamhet bland den djurägandc allmänheten
m. m.

Bihang till riksdagens protokoll 1941. 1 sami. Nr Si.

4

50

Kungl. Maj:ts proposition nr 84.

Åt den sakkunnige inora medicinalstyrelsen, som närmast skulle få att
ombesörja planläggningen av viss sjukdoms bekämpande, bör också uppdragas
att i mån av behov biträda medicinalstyrelsen när det gäller att tillhandagå
allmänheten med upplysningar rörande denna sjukdoms bekämpande
och frågor som sammanhänga härmed under de perioder, då epizootinämnd
icke fungerar.

Detta förslag innebär sålunda inrättandet av en permanent sakkunniginstitution,
där de sakkunniga inkallas till medicinalstyrelsen i mån av behov
för vidtagande av de förberedande åtgärderna. En enskild sakkunnig torde
dock endast böra förordnas för en tid av t. ex. 2 år i sänder.

Beträffande åtgärder vid utbruten epizooti tillstyrkes förslaget om tillsättande
av epizootinämnd. Lantbruksakademien vill emellertid förorda, att
denna åtgärd snarast vidtages, sedan det konstaterats att epizootien är av
mera allvarlig karaktär. Det synes även böra framhållas vikten av att epizzotinämnden
placeras inom det område, där sjukdomens utbredning är mest
hotande.

Länsstyrelsen i Malmöhus län, som biträtt de sakkunnigas förslag, har
framhållit i huvudsak följande.

Det synes länsstyrelsen angeläget att denna epizootinämnd tillsättes på ett
tidigt stadium, helst innan epizootien börjat. Det är nämligen enligt länsstyrelsens
förmenande av vikt att de som komma att ha ansvaret för ledningen
äro väl förberedda för sin uppgift. Epizootinämnden bör alltid finnas, åtminstone
i den gestalt att ordförande och två andra ledamöter äro utsedda
för lämplig period i sänder. Någon kostnad för staten skulle en dylik beredskap
ej medföra, då nämnden icke borde träda i verksamhet, förrän Kungl.
Majit därom förordnade. Värdet av angivna beredskap skulle huvudsakligen
ligga däri, att de utsedda ledamöterna gjorde sig beredda för den kommande
uppgiften genom att hålla sig å jour med vad som händer i fråga om
mul- och klövsjuka och kanske annan smittsam husdjurssjukdom såväl här
i landet som i utlandet, för vilket ändamål medicinalstyrelsen hade att tillhandahålla
dem uppgifter från statistiken m. m.

Sveriges lantbruksförbund har understrukit vikten av att epizootinämnden
finge en självständig ställning, som gjorde det möjligt för nämnden att med
kraft driva bekämpandet.

Beträffande den av de sakkunniga föreslagna epizooti nämndens
organisation har i ett stort antal yttranden påyrkats att ordföranden
skulle vara veterinär. Länsstyrelsen i Hallands län har ifrågasatt örn icke
nämnden borde få en mera representativ sammansättning och till ordförande
utses en av landshövdingarna i de län som drabbats av epizootien.
Lantbruksstyrelsen, länsstyrelsen i Skaraborgs län samt hushållningssällskapens
förvaltningsutskott i Östergötlands, Skaraborgs och Värmlands
lån ävensom avelsföreningarna för svensk lågland sbo skap och svensk råd
och vit boskap ha uttalat sig för att en ledamot av nämnden borde vara jordbrukare.
Sveriges lantbruksförbund har understrukit önskvärdheten av att
jordbrukare eller affärsman, som enligt förslaget skulle insättas i nämnden,
stöde i intim kontakt med jordbrukets affärsorganisationer, vilka i flera fall
starkt berördes av mul- och klövsjukeepizootiernas verkningar.

Kungl. Maj.ts proposition nr 84.

51

Sveriges yngre veterinärers förening har förordat, att antalet ledamöter i
nämnden ökades till fyra och att chefen för veterinärbyrån i medicinalstyrelsen
bleve självskriven ledamot av nämnden.

Statskontoret har ifrågasatt lämpligheten av att anförtro en av nämndens
ledamöter ensam beslutanderätten i ersättnings- och kostnadsfrågor. Enligt
statskontorets mening vore det med hänsyn till arten och omfattningen
av den utanordningsverksamhet, det här gällde, påkallat, att hithörande
ärenden föredroges för nämndens ordförande eller, därest hinder härför
skulle möta, avgjordes av tvenne ledamöter i förening.

Riksräkenskapsverket har motsatt sig att utbetalningsärendena överflyttades
från medicinalstyrelsen till epizootinämnden. Riksräkenskapsverket
har såsom skäl härför anfört:

Ett genomförande av de sakkunnigas förslag även i detta avseende skulle
emellertid nödvändiggöra, att epizootinämnden, vilken merendels torde komma
att fungera endast jämförelsevis korta tider, tillfördes kvalificerade kameralt
utbildade arbetskrafter. Att för ett tillfälligt ändamål organisera eo
så omfattande kameral förvaltning, som skulle erfordras, komme att föranleda
stora kostnader och dessutom icke verka befrämjande på den enhetlighet
vid handläggningen av dessa ärenden, vilken är önskvärd. Därtill
kommer, att inom medicinalstyrelsen redan finnes en stark kameral organisation,
som utan större svårighet torde kunna åtaga sig dessa utbetalningsärenden
även under sådana förhållanden, då epizootinämnd anses böra tillsättas.
Med hänsyn till det nära samband, som skulle bestå mellan nämnden
och medicinalstyrelsen, anser sig riksräkenskapsverket böra för sin del
bestämt förorda, att, även om epizootinämnd tillsättes, det likväl skall fortfarande
ankomma på medicinalstyrelsen att handlägga de utbetalningsärenden,
vilka föranledas av nämndens verksamhet.

Medicinalstyrelsen har omfattat samma mening som riksräkenskapsverket.

Såsom jag redan inledningsvis framhållit visade sig under den stora muloch
klövsjukeepizootien 1938—39 särskilt i fråga om ledningen av sjukdomsbekämpandet
allvarliga brister i nu gällande bestämmelser. Dessa medförde,
att osäkerhet uppstod hos de myndigheter som handhade ledningen,
nämligen medicinalstyrelsen och länsstyrelserna, rörande respektive myndigheters
befogenheter och skyldigheter. Någon enhetlig ledning kom härigenom
icke till stånd. Understundom utfärdades i samma fråga olika bestämmelser
inom närbelägna län. Denna brist på gemensam ledning medförde
ävenledes svårigheter då det gällde utfärdande av föreskrifter som avsågos
alt tillämpas i ett flertal län. Varje länsstyrelse kunde härvid endast meddela
bestämmelser såvitt angick länsstyrelsens eget verksamhetsområde. Fall
förekom även då länsstyrelse vägrade att utfärda bestämmelser, som medicinalstyrelsen
ansett påkallade. Understundom inträffade emellertid motsatta
förhållandet i det länsstyrelse meddelade föreskrifter som medicinalstyrelsen
icke fann behövliga. Med hänsyn till dessa och liknande erfarenheter
från den senaste mill- och klövsjukeepizootien synas starka skäl tala
för att ledningen av epizootibekämpandet principiellt lägges i en myndig -

Departemenls•
chefen.

52

Kungl. Maj-.ts proposition nr 84.

hets hand. I likhet med de sakkunniga anser jag, att ledningen bör åvila
medicinalstyrelsen. Såsom de sakkunniga framhållit äro övervägande flertalet
av de åtgärder, som skola vidtagas, betingade av veterinärhygieniska
skäl och kunna därför bäst bedömas av medicinalstyrelsen. Större möjligheter
förefinnas också för styrelsen att överblicka läget i fråga örn en epizooti
samt att ur en större synvinkel bedöma densamma och avgöra vilka
åtgärder som lämpligen böra vidtagas. De sakkunnigas förslag i nu förevarande
hänseende har även vunnit allmän anslutning i de avgivna yttrandena.
De skäl mot förslaget, som anförts av länsstyrelserna i Göteborgs och Bohus
samt örebro län, grunda sig huvudsakligen på länsstyrelsernas erfarenheter
från den senaste epizootien. Enligt min mening kunna dessa erfarenheter
näppeligen åberopas mot förslaget, då under denna tid just frånvaron av enhetlig
ledning i stor utsträckning torde ha föranlett de brister, som länsstyrelserna
påtalat i sina yttranden.

Även om i princip sålunda enligt min uppfattning beslutanderätten i frågor
rörande åtgärder mot en epizooti bör tillkomma medicinalstyrelsen, anser
jag likväl den ståndpunkten icke böra drivas därhän att länsstyrelserna
berövas befogenheten att fatta beslut i frågor av mera lokal natur eller med
begränsad räckvidd. Dylika frågor synas länsstyrelserna i allmänhet självständigt
kunna avgöra. I anslutning till vad de sakkunniga anfört vill även
jag i detta sammanhang betona, att vad nu förordats icke innebär att länsstyrelserna
skulle betagas möjligheten eller skyldigheten till initiativ i fråga
örn de åtgärder, som styrelserna anse nödiga och nyttiga. I kampen mot
epizootierna torde man icke kunna undvara länsstyrelsernas biträde och vaksamhet.
Såsom de sakkunniga framhållit böra länsstyrelserna emellertid
alltid vara skyldiga att ställa sig till efterrättelse de föreskrifter eller direktiv,
som medicinalstyrelsen meddelar. I överensstämmelse med vad jag nu
anfört bör omredigering av 4 § epizootilagen samt vissa stadganden i epizootikungörelsen
ske så att den nu förordade principen kommer till klart
uttryck i författningarna.

Även de sakkunnigas förslag om centralisering av utbetalningarna till medicinalstyrelsen
synes välbetänkt och torde böra genomföras. I anledning
härav torde en ändring i 8 § epizootilagen företagas avseende att anspråk
på ersättning för kostnader eller förlust i anledning av epizooti skall framställas
hos medicinalstyrelsen. Preklusionstiden bör på sätt de sakkunniga
föreslagit utsträckas till sex månader från den dag anspråket uppstod. I samband
med denna ändring synes såsom medicinalstyrelsen framhållit viss ändring
i kungörelsen nr 243/1928 vara påkallad. För veterinärernas ersättningar
bör gälla vad därom särskilt finnes stadgat.

Erfarenheterna från den senaste mul- och klövsjukeepizootien giva vid
handen, att medicinalstyrelsen icke kan med de ordinarie arbetskrafter, som
stå styrelsen till buds, bära den arbetsbörda som påvilar styrelsen vid en
mera svårartad epizooti. Åtgärder måste därför vidtagas för att antingen
tillföra styrelsen nya arbetskrafter i tillräcklig omfattning eller ock inrätta

53

Kungl. Maj:ts proposition nr 84.

ett särskilt organ som handhar epizootibekämpandet. Under den senaste epizootien
kom den förstnämnda utvägen till användning, i det en särskild
byrå för handläggning av epizootiärenden inrättades. Resultatet av detta
förfaringssätt synes emellertid såsom de sakkunniga framhållit i flera hänseenden
icke ha varit helt tillfredsställande. De sakkunniga lia ansett att en
bättre och mera rationell lösning av detta organisationsproblem vunnes därest
ett särskilt organ kunde tillsättas för handhavande av epizootibekämpandet.
Jag kan i huvudsak dela de sakkunnigas mening i detta hänseende.

I likhet med de sakkunniga anser jag lämpligt, att möjlighet öppnas för
Kungl. Maj:t att tillsätta en särskild nämnd att leda kampen mot epizootierna.
I vissa yttranden har väckts frågan huruvida icke nu borde inrättas
en särskild veterinär styr else som kunde handha alla veterinär frågor. Såsom
framgår av vad de sakkunniga anfört har riksdagen hemställt örn en
utredning rörande inrättande av en dylik styrelse. Det torde emellertid vara
nödvändigt att underkasta detta spörsmål ett grundligt övervägande innan
detsamma avgöres. Jag anser nied hänsyn härtill, att den i yttrandena framförda
frågan icke i detta sammanhang kan upptagas till behandling. Icke
heller kan jag dela den i vissa yttranden uttalade meningen att epizootinämnden
skall vara permanent. Epizootier av den omfattning, att en nämnd
skulle behövt tillsättas, ha hittills förhållandevis sällan uppträtt i landet.
Enligt vad erfarenheten visar förekomma mul- och klövsjukeepizootierna,
vilka torde vara de epizootier som kunna påkalla särskilda åtgärder av nu
ifrågavarande slag, ungefär nied 8—10 års intervaller. Något behov av ett särskilt
organ som skulle behandla epizootifrågor eller arbeta med planer för
mötande av epizootier torde icke föreligga. Den för medicinalstyrelsen tillgängliga
ordinarie arbetskraften lärer kunna räcka till härför, i varje fall
torde någon permanent förstärkning av densamma endast för ifrågavarande
ändamål icke vara erforderlig. I yttrandena synes lia förbisetts, att en av
de viktigaste uppgifterna för medicinalstyrelsens veterinärbyrå består just i
att handha ledningen av kampen mot de smittsamma husdjurssjukdomarna.
Det är emellertid av vikt att under de epizootifria tiderna inom medicinalstyrelsen
vidtagas de förberedelser, som äro nödvändiga i detta hänseende.
Det torde sålunda böra ankomma på medicinalstyrelsen att taga under övervägande
de av de sakkunniga utarbetade föreskrifterna rörande mul- och
klövsjukan och tillse att dessa hringas i det skick alt de kunna komma till
användning därest en ny epizooti skulle utbryta. Det ligger så mycket större
vikt härpå som medicinalstyrelsen enligt vad jag förut anfört bör lia den
huvudsakliga ledningen av kampen mot epizootier. Jag vill emellertid, i anledning
av vad i vissa yttranden framhållits rörande vikten av alt epizootinämnden
icke tillsättes på ett för sent stadium av epizootien, understryka,
att den enligt min mening hör tillsättas så tidigt alt densamma kan organisera
och leda hela kampen mot sjukdomen. Tidigare mul- och klövsjukeepizootier
lia samtliga kommit över Danmark och förebud för desamma lia
varslats lång tid innan sjukdomen nått Sverige.

1 vissa yttranden har påtalats, att de sakkunniga icke förutsett det för -

54

Kungl. Maj.ts proposition nr 84.

hållandet att två epizootier samtidigt kunde utbryta och att det sålunda kunde
föreligga behov av två olika nämnder. Enligt vad tidigare erfarenhet på
detta område visar har i landet under senare tid icke samtidigt förekommit
två epizootier av den omfattning att särskild nämnd skulle ha behövt tillsättas.
Såvitt jag kan finna lia de föreslagna bestämmelserna emellertid icke
givits den utformningen, att desamma skulle förhindra tillsättande av flera
epizootinämnder, därest så skulle visa sig av behovet påkallat.

Nämnden bör i förhållande till medicinalstyrelsen ha en fullt självständig
ställning. I och med att nämnden tillsatts böra i stort sett samtliga medicinalstyrelsens
skyldigheter och befogenheter med undantag för förordnandet
av veterinärer överflyttas på nämnden. Förordnandet av veterinärer att biträda
i kampen mot epizootier torde såsom de sakkunniga uttalat böra ske
av medicinalstyrelsen i samråd med nämnden. Medicinalstyrelsen bör emellertid
härvid i möjligaste man söka tillmötesgå nämndens önskemål i personfrågor.
Måhända bör även bestyret med utbetalandet av ersättningar kvarbliva
hos medicinalstyrelsen. Denna fråga torde emellertid få avgöras i samband
med nämndens organisation.

Vad angår nämndens organisation kan jag även i detta hänseende i huvudsak
ansluta mig till de sakkunnigas förslag. Frågan huruvida ordföranden
skall vara veterinär eller icke anser jag i likhet med de sakkunniga för
närvarande böra lämnas öppen. Till ordförandeposten bör utses den person
som kan anses därför lämpligast, oavsett om han är veterinär eller icke.
Kungl. Maj:t synes icke, lika litet som vid tillsättande av andra chefsbefattningar,
böra vid val av ordföranden vara bunden av något förslag från medicinalstyrelsen.
I likhet med vad i några yttranden uttalats anser jag, att
en ledamot i nämnden bör vara jordbrukare eller knuten till jordbrukets
organisationer. Epizootierna drabba kraftigast jordbrukare och dessas förtroende
för ledningen skulle säkerligen ökas därest de ägde en representant
i densamma. Såsom de sakkunniga föreslagit torde vara lämpligast att
ordföranden äger ensam besluta i alla frågor inom nämnden. Frågan huruvida
hans beslutanderätt i viss utsträckning bör kunna delegeras till annan
ledamot av nämnden torde få avgöras i samband med nämndens tillsättande
och under hänsynstagande till dess sammansättning. I enlighet med
vad de sakkunniga uttalat torde utgifterna för nämnden och dess befattningshavare
böra bestridas från det under nionde huvudtiteln uppförda förslagsanslaget
Förekommande och hämmande av smittsamma husdjurssjukdomar:
övriga utgifter.

Den av mig nu förordade anordningen påkallar att ett tillägg göres till
9 § i epizootilagen. I första stycket av denna paragraf torde böra upptagas
en föreskrift därom att Kungl. Majit, då särskilda skäl därtill föranleda, må
förordna att i fråga om bekämpande av viss sjukdom de befogenheter och
skyldigheter som jämlikt epizootilagen eller enligt densamma meddelade bestämmelser
åvila medicinalstyrelsen helt eller delvis skola fullgöras av en
av Konungen tillsatt nämnd.

Kunni. Maj:ts proposition nr 84.

55

V eter inar organisationen.

Gällande bestämmelser.

Den velerinära personal som står till förfogande för bekämpandet av en
epizooti består i första hand av länsveterinärer och distriktsveterinärer, varjämte
extra veterinärer kunna för ändamålet anlitas. Därest smittsam kreaturssjukdom
antagit farsots karaktär samt Kungl. Majit eller medicinalstyrelsen
finner de till hämmande av dylik farsot inom orten tillgängliga
veterinära krafterna icke vara för ändamålet tillräckliga, är jämlikt föreskrift
i 41 § veterinärinstruktionen i regel varje veterinär på anmodan skyldig att
mot ersättning deltaga i arbetet för farsotens bekämpande.

Vad beträffar länsveterinärs åligganden framgår av veterinärinstruktionen,
att länsveterinär under vanliga förhållanden skall utöva den veterinära
ledningen av en epizootis bekämpande.

Under den senaste mul- och klövsjukeepizootien ha emellertid länsveterinärerna
i denna sin egenskap handhaft det lokala befälet över bekämpandet
allenast i Södermanlands och Blekinge län. Beträffande de övriga län
där sjukdomen förekommit har medicinalstyrelsen i stället med stöd av föreskrifterna
i epizootikungörelsen förordnat särskilda överveterinärer att inom
för dem bestämda distrikt leda kampen mot sjukdomen. Till överveterinär
har i allmänhet förordnats länsveterinär. De mest arbetstyngda länen, Malmöhus,
Kristianstads, Hallands och Skaraborgs län, ha dessutom uppdelats
i två eller flera överveterinärdistrikt, därvid länsveterinären övertagit ett av
dessa distrikt. I Kristianstads län har länsveterinären därjämte handhaft
högsta ledningen av bekämpandet inom länet. I de övriga länen har han däremot
i tjänstgöringshänseende varit jämställd med andra inom länet förordnade
överveterinärer.

Överveterinärs åligganden under en mul- och klövsjukeepizooti äro angivna
i särskild instruktion som utfärdas av medicinalstyrelsen. Överveterinärs
åligganden då isoleringsförfarandet vunnit tillämpning ha i regel handhafts
av vederbörande tjänsteveterinär. De förordnade överveterinärerna ha
då i enlighet med medicinalstyrelsens direktiv fullgjort vissa inspektioner.

Distriktsveterinärs liksom även annan veterinärs åligganden i kampen mot
mul- och klövsjuka och vissa andra smittsamma husdjurssjukdomar framgå
närmast av bestämmelserna i 13 § epizootikungörelsen. Anser sig veterinär
vid mottagande av anmälan om sjukdomsfall lia grundad anledning misstänka
dylik sjukdom, skall han ofördröjligen i och för undersökning avresa
till stället för sjukdomsfallet. Tillika skall han omedelbart i enlighet med
epizootilagens bestämmelser förklara stället spärrat tills närmare undersökning
verkställts. Distriktsveterinärernas uppgifter under den senaste epizootien
ha åtminstone i början av farsotens utbredning koncentrerats till att
undersöka och ställa diagnos av alla anmälda misstänkta fall. Sedan nedslaktningsförfarande
inom ett distrikt eller län övergivits och isolering av
insjuknade besättningar tillgripits, lia distriktsveterinärerna i mycket stor utsträckning
tagits i anspråk för själva sjukdomsbekämpandet, såväl i vad

56

Kungl. Maj.ts proposition nr 84.

detsamma avsett avspärrning och smittrening av smittade ställen som ock
beträffande vården av de angripna djuren.

Vid varje epizooti av betydenhet inom vårt land ha extra veterinärer inkallats
för att biträda vid kampen mot sjukdomen. Så har också skett under
1938—39 års raul- och klövsjukeepizooti, i det att ej mindre än ett sjuttiotal
dylika veterinärer tagits i anspråk för ändamålet. Dessa extra arbetskrafter
ha i allmänhet utgjorts av yngre veterinärer utan fast anställning, vid slakterier
och hushållningssällskapens tuberkulosavdelningar anställda veterinärer
ävensom veterinärkandidater från veterinärhögskolan.

De sakkunniga.

Den nuvarande veterinärorganisationen lia de sakkunniga ansett i flera
hänseenden behäftad med vissa svagheter. De sakkunniga lia framhållit,
att vad som framför allt medverkat till att denna organisation icke haft den
effektivitet som varit påkallad med hänsyn till sjukdomens stora utbredning
syntes ha varit bristen på personal. Ett mycket stort behov av veterinärer
hade förelegat inom de av sjukdomen berörda områdena, ett behov som
tidvis endast dåligt kunnat fyllas. Denna brist på veterinära arbetskrafter
hade medfört, att de åtgärder av olika slag som erfordrats för sjukdomens
bekämpande icke kunnat påbörjas eller fullföljas med den snabbhet som
vore av nöden. Bristen på veterinära krafter hade även haft till följd, att
distriktsveterinärer måst tagas i anspråk för bekämpandet i en utsträckning
som enligt de sakkunnigas mening icke kunde anses lämplig. I stort sett blevo
ock distriktsveterinärerna tvungna att genom deltagande i mul- och klövsjukebekämpandet
eftersätta andra dem åvilande viktiga arbetsuppgifter
på den allmänna husdjurssjukvårdens område, mången gång till stort
men för sistnämnda arbete. De sakkunniga ha framhållit, att detta system
även ur en annan synpunkt varit mindre lämpligt. Det hade nämligen
visat sig att många djurägare, åtminstone under epizootiens tidigaste skede,
ej vågat för den vanliga sjukvården anlita distriktsveterinärerna av fruktan
att härigenom få sin besättning smittad av mul- och klövsjuka. Risken
för att smitta skulle kunna överföras genom veterinären från en sjuk lill en
frisk kreatursbesättning anse de sakkunniga — oavsett alla tili förhindrande
härav vidtagna försiktighetsåtgärder — vara uppenbar.

De sakkunniga ha för att i möjligaste mån söka vinna bot mot berörda
brister i den nuvarande organisationen föreslagit, att medicinalstyrelsen
skulle uppgöra en plan för de disponibla veterinära krafternas deltagande i
kampen mot epizootier. En dylik plan borde på förhand ligga utarbetad
för den händelse ett uppbåd av veterinärer måste ske. De sakkunniga ha
ansett, att liksom hittills den lokala ledningen av bekämpandet borde anförtros
åt överveterinärer. Vid valet av dessa borde hänsyn uteslutande tagas
till vederbörandes kvalifikationer för uppdraget. De sakkunniga ha föreslagit,
alt under de tider, då en epizooti vunne större utbredning och då sjukdomsutbrott
förekomme tätare, till överveterinärernas hjälp ställdes biträ -

57

Kungl. Maj:ts proposition nr 84.

dande överveterinärer. Enligt de sakkunnigas mening borde dessa biträdande
överveterinärer lämpligen bland annat kunna handha kontrollen över mejerierna.
De sakkunniga ha även ifrågasatt att, då en epizooti vunne större
spridning en särskild veterinär omedelbart förordnades att såsom extra veterinär
taga den närmaste befattningen med samtliga fall av den smittsamma
sjukdomen. Härvid lia de sakkunniga betonat, att hinder icke borde möta
att för detta speciella uppdrag anlita distriktsveterinären därest han ansåges
vara för uppdraget särskilt lämplig. I så fall borde annan veterinär förordnas
att upprätthålla distriktsveterinärtjänsten. Ej heller borde enligt de
sakkunnigas mening hinder möta att låta samme veterinär sköta inträffade
fall av den smittsamma husdjurssjukdomen i två eller flera veterinärdistrikt.
De sakkunniga ha framhållit, att vid rekryteringen av extra veterinärer borde
—- i den mån ej distriktsveterinären anlitades — liksom tidigare skett tagas
i anspråk veterinärer från slakterier och hushållningssällskapens tuberkulosavdelningar,
yngre veterinärer utan fast anställning samt veterinärkandidater
från veterinärhögskolan.

Yttrandena.

De sakkunnigas förslag i förevarande hänseenden har givit anledning till
vissa erinringar. I flertalet yttranden Ilar förslaget dock biträtts eller icke
föranlett erinran.

Svenska länsveterinär/öreningen har framhållit att, endast da länsveterinären
vore av en eller annan anledning mindre lämplig såsom överveterinär,
annan veterinär borde förordnas till denna tjänst.

Svenska veterinärläkare/öreningen har ansett, att veterinärorganisationen
ute i fältet torde upprättas genom utbyggande av den nuvarande organisationen,
icke genom en förändring av densamma. De extra veterinära krafter,
som visade sig erforderliga borde icke förordnas såsom självständiga tjänsteveterinärer
utan inordnas inom ramen för nuvarande organisation och underställas
de ordinarie tjänsteveterinärerna.

Länsstyrelsen i Malmöhus län har uttalat i huvudsak följande.

Det vill synas som om de sakkunnigas mening vöre, att distriktsveterinärerna
i regel skulle under en epizooti avkopplas från arbetet med sjukdomens
bekämpande och i stället ägna sig åt den vanliga djurvården. Länsstyrelsen
kan för sin del icke finna denna anordning tillfredsställande. Erfarenheten
visar, att lantbrukarna i synnerhet i början av en epizooti tillkallar
veterinär i följd av misstanke om förekomst av mul- och klövsjuka, även
där misstanken vilar på mycket svaga grunder och fråga i stället är örn
annan sjukdom. Skulle diagnostiserandet regelmässigt ankomma pa extra
veterinärerna, bleve det dessa som tillkallades, vilket medförde en avsevärd
försämring i fråga om sjukvården. Distriktsveterinärerna kunna så mycket
mindre undvaras i kampen mot sjukdomen som dessa i regel väl äro mera
erfarna och mera i stånd att ställa en säker diagnos än extra veterinärerna.
Vad som framför allt behöves i fråga om veterinärorganisationen under epizootien
är tillräckligt antal veterinärer som därtill står till förfogande. Erfarenheten
från tidigare epizootier visar att det ej sällan brustit i detta avseende.
Även där ett starkt behov förelegat för ökning av den veterinära arbets -

58

Kungl. Maj-.ts proposition nr 84.

Departements

chefen.

kraften, har det förekommit att svårighet funnits för att tillräckligt snabbt
fylla behovet. Det är således angeläget att en plan för tillgodoseende av
detta behov alltid finnes och snabbt kan genomföras.

Länsveterinären i Kristianstads län har anfört bland annat:

Angående den vid mul- och klövsjukans bekämpande synnerligen viktiga
detaljen veterinärorganisationen synas de sakkunniga ha överdrivit risken
ay smittöverföring genom veterinär och till följd härav, dels i sitt förslag i
viss grad raserat den betydelsefulla läns- och distriktsveterinärorganisationen,
och dels framkommit med förslag, som skulle utöka behovet av veterinärkrafter
i en grad, som praktiskt taget är omöjlig att ernå. De beklagliga
men dess bättre relativt få fallen, där veterinär synes ha förmedlat smittöverföring
bero på slarv, felaktiga dispositioner eller olyckliga tillfälligheter
och kunna säkerligen icke elimineras genom de sakkunnigas förslag till
skiljande av sjukvården från smittbekämpandet. Helt olycksdigert skulle det
säkert bliva, om de relativt oerfarna extraveterinärerna, som under nedslaktningsförf
arandet biträda överveterinär vid smittfallen, även skulle undersöka
de besättningar där misstänkta fall förekomma. Extraveterinärerna
böra, då nedslaktningsförfarandet tillämpas, endast användas på smittade
ställen och under isoleringsförfarande underställas distriktsveterinärerna,
da dessa kunna verkställa arbetsfördelningen så, att minsta möjliga risk
för veterinär smittspridning uppstår. För den viel smittbekämpandet betydelsefulla
länsveterinärorganisationen är icke i de sakkunnigas förslag uppdragna
klara linjer. Länsstyrelse måste för att rätt kunna fylla sin ansvarsfulla
ställning, då det gäller smittbekämpandet, ha till sin disposition lämplig
veterinär. Länsveterinär bör genom sin utbildning och ställning i övrigt
vara för detta ändamål lämplig. Skulle han emellertid av en eller annan
anledning vara mindre lämplig, bör han vid hotande mul- och klövsjukeepizooti
ersättas.

Länsveterinären torde, så länge fallen inom länet äro sporadiska, jämte
sin ställning som rådgivare till länsstyrelsen kunna som överveterinär handlägga
smittfallen. Vinner emellertid sjukdomen spridning, bör länet uppdelas
i lämpligt antal överveterinärdistrikt, och länsveterinär befrias från direkt
handläggning av smittfall. Han behövs då i stor utsträckning på länsstyrelsens
mul- och klövsjukebyrå som rådgivare till de biträdande överveterinärerna
vid svårare fall och för inspektionsverksamhet, som tidigare nära nog
helt legat nere. För att markera överveterinärens ledarställning böra de övriga
överveterinärerna, i enlighet med de sakkunnigas förslag, benämnas biträdande
överveterinärer.

Liknande synpunkter lia även anförts i svenska distriktsveterinärlåkare/öreningens
samt vissa länsveterinärers yttranden.

Å andra sidan har i yttranden från lantbruksstyrelsen, lantbruksakademien,
länsstyrelsen i Blekinge län och Sveriges lantbruks!örbund understrukits
önskvärdheten att veterinär icke deltoge i epizootibekämpandet samtidigt
som han handhade annan husdjurssjukvård.

Såsom framgår av vad de sakkunniga anfört torde veterinärorganisationen
under den senaste epizootien varit behäftad med vissa brister. En
av de förnämsta anledningarna härtill synes emellertid ha varit att veterinärer
icke kunnat disponeras för deltagande i sjukdomsbekämpandet i till -

Kungl. Maj.ts proposition nr 84.

59

rådelig omfattning. I likhet med de sakkunniga anser jag, att berörda brister
i varje fall i viss mån kunna undanröjas genom att en plan för disponerande
av alla tillgängliga veterinära krafter upprättas. En dylik plan bör på
förhand finnas utarbetad inom medicinalstyrelsen för den händelse en epizooti
skulle utbryta.

Liksom de sakkunniga anser jag, att ledningen av det lokala bekämpandet
såsom nu i regel sker bör ledas av överveterinärerna. Härtill böra utses
de för ändamålet lämpligaste veterinärerna. Intet torde heller vara att erinra
mot de sakkunnigas förslag att vid behov biträdande överveterinärer kunna
förordnas att bistå överveterinärerna.

Även i fråga om organiserandet av övriga veterinärers deltagande i kampen
mot epizootier delar jag de sakkunnigas uppfattning. Det torde sålunda
vara lämpligt att, då en epizooti vinner större spridning, en särskild veterinär
förordnas att i egenskap av extra veterinär i den utsträckning så kan
ske taga den närmaste befattningen med sjukdomsbekämpandet. Man torde
icke kunna bortse från att vissa risker för smittspridning föreligga, därest
samme veterinär anlitas för sjukdomsbekämpandet och den vanliga husdjurssjukvården.
I början av en epizooti torde det icke vara möjligt att helt
avkoppla tjänsteveterinärerna från befattningen med epizootibekämpandet.
Jag vill i likhet med de sakkunniga understryka, att till extra veterinärer att
deltaga i bekämpandet även böra kunna förordnas vederbörande distriktsveterinärer
där så finnes lämpligt.

Ersättning av allmänna medel för kostnader och förluster i
anledning av smittsamma husdjurssjukdomar.

Ersättning för smittrening, gravgrävning och nedslagning samt för intrång

i näring m. m.

Gällande bestämmelser.

Enligt 8 § epizootilagen skall ersättning av allmänna medel för kostnad
och förlust, som föranletts av stadgandena i lagen eller enligt densamma
meddelade bestämmelser, utgå jämlikt föreskrifter, som Kungl. Majit utfärdar.

Dylika föreskrifter lia meddelats i 9—11 §§ epizootikungörelsen samt genom
kungörelsen den 22 juni 1939 (nr 343) angående bestridande av vissa kostnader
i anledning av mul- och klövsjukan. Dessa bestämmelser innebära i
huvudsak följande.

Djurägare är berättigad till ersättning av allmänna medel för djur, med
undantag för hund och katt, som efter vederbörligt förordnande enligt epizootilagen
avlivas eller som dör till följd av skyddsympning, vilken verkställts
efter medicinalstyrelsens beslut. Ersättning skall utgå efter det värde
djuret skulle ha haft om sjukdomen ej inträffat. För djur, som dödats så -

60

Kungl. Majlis proposition nr 84.

som angripet av rots, skall dock ersättning av allmänna medel utgå med endast
halva värdet, därest djurets ägare medgivit dödandet eller djuret vid
obduktion befinnes angripet av sjukdomen. Därest nedslaktat djur eller del
därav kan användas och sådan vara ställes till djurägarens förfogande, skall
densamma särskilt värderas och avdrag därför göras vid ersättningens bestämmande.

Ersättning för förlust på grund av förbud att begagna betesmark skall utgå
av allmänna medel i den mån förlusten icke kan täckas genom försäkring
med bidrag av statsmedel. Förlusten skall uppskattas till sitt fulla värde.
Ersättning skall dock icke utgå, då betesförbudet föranletts av nedgrävning
av kadaver.

För den händelse förbud mot utförsel av produkt av mjölk utfärdas till
förhindrande av smittas spridande, skall ägaren, i den mån försäkring icke
kan erhållas mot den genom förbudet honom tillskyndade förlusten, vara berättigad
till ersättning för densamma av allmänna medel. Ersättningen skall
uppskattas efter vad i varje fall prövas skäligt.

Ersättning av allmänna medel för föreskrivna smittreningsåtgärder skall
utgå i den mån försäkring icke kan erhållas till täckande av kostnaden för
dylika åtgärder. Djurägare är dock icke berättigad till ersättning av allmänna
medel på grund av att han i enlighet med bestämmelserna i 7 § första
stycket epizootilagen ställt till förfogande arbetskraft och redskap för vidtagande
av åtgärd som nyss nämnts.

Då djurägare tillhandahållit arbetskraft för handräckning för annat ändamål
än för verkställande av smittreningsåtgärder, skall han därför vara berättigad
till gottgörelse av allmänna medel i den mån han för ändamålet
måst anställa särskilda arbetare eller arbetet utförts på övertid eller å söneller
helgdag. Ersättning skall utgå efter den arbetslön, som i orten i allmänhet
tillkommer sådan arbetare, dock högst med belopp som djurägaren nödgats
utgiva i ifrågakomna hänseende.

Beträffande ersättning vid mul- och klövsjuka för kostnader i anledning
av smittrening samt för vissa handräckningsåtgärder ha särskilda bestämmelser
meddelats genom förenämnda kungörelse nr 343/1939. Enligt denna
skall ersättning utgå av allmänna medel för smittreningsåtgärder, som i enlighet
med i vederbörlig ordning meddelade föreskrifter vidtagas i anledning
av mul- och klövsjuka, dock ej för av djurägaren till förfogande för ändamålet
ställda redskap eller för handräckning, som lämnats av djurägaren eller
dennes hustru. För arbetskraft, som kommit till användning, skall ersättning
utgå efter den arbetslön, som i orten i allmänhet tillkommer arbetare
för likartat arbete, dock högst med belopp som djurägaren nödgats utgiva i
ifrågakomna hänseende. Ersättning för handräckning för verkställande av
gravgrävning och för nedslaktning av djur, där nedslaktningen skett å gården,
skall bestridas av allmänna medel enligt nyss omförmälda grunder.

I 9 § epizootikungörelsen stadgas beträffande ersättning för siaktning och
transport till slaktplatsen att ersättning härför skall utgå av allmänna medel
då nedslaktning sker jämlikt bestämmelserna i 5 § epizootilagen med anli -

Kungl. Maj:ts proposition nr 84.

61

tande av slakthus, under offentlig kontroll ställd slakteriinrättning, annan av
medicinalstyrelsen godkänd lokal eller a slaktautomobil.

Av allmänna medel skola vidare gäldas kostnad för vakthållning och övriga
kostnader för områdes avspärrning, för värdering varom i 10 § förmäles,
för av djurägare använda, av veterinär föreskrivna vacciner eller andra
förebyggande medel, för av veterinär vid undersökning för konstaterande av
här ifrågavarande sjukdom använda hjälpmedel såsom maliem och dylikt,
för undersökning å statens veterinärbakteriologiska anstalt eller av medicinalstyrelsen
godkänt veterinärbakteriologiskt laboratorium beträffande förekomsten
av sådan sjukdom samt för fraktkostnad för insändande till anstalten
eller laboratoriet av prov och dylikt. Likaledes skall, där icke annorledes
särskilt stadgas, av allmänna medel gäldas ersättning för av veterinär
företagen förrättning eller eljest i vederbörlig ordning givna föreskrifter
för bekämpande av här avsedd sjukdom. Enligt 21 § epizootikungörelsen är
ägare av kreatursbesättning, som smittats av mul- och klövsjuka, då sjukdomen
bekämpas genom isolering, skyldig att på egen bekostnad ställa besättningen
under veterinärvård. I 22 § samma kungörelse föreskrives, att
djurägare vid isoleringsförfarandets tillämpning skall vara skyldig att inom
viss tid tillkalla veterinär för undersökning huruvida slutlig smittrening må
ske. Veterinären skall därest smittrening kan ske utfärda intyg härom. För
förrättningen och intyget skall djurägaren utgiva gottgörelse.

Därest vid bekämpande av smittsam husdjurssjukdom isolering av område
eller annan dylik åtgärd påbjudes och någon därigenom vållas väsentligt
intrång i näring eller avsevärd minskning i arbetsförtjänst må, om Kungl.
Majit finner skäl sådant medgiva, ersättning därför beredas honom av allmänna
medel. Likaledes kan, om Kungl. Majit finner särskilda omständigheter
därtill föranleda, vid förekomsten av smittsam husdjurssjukdom ersättning
utöver vad förut stadgats beredas djurägare för kostnad för dödande
eller oskadliggörande av djur samt för smittreningsåtgärder och därav förorsakad
förlust.

De sakkunniga.

I bestämmelserna rörande ersättning av statsmedel för förlust och kostnad
i anledning av mul- och klövsjuka ha de sakkunniga framlagt förslag till ett
flertal ändringar. De sakkunniga ha sålunda förordat, att ersättning för smittreningskostnaderna
framdeles borde gäldas av allmänna medel vid samtliga
sjukdomar som avsåges i epizootilagen. Ersättning borde enligt de sakkunnigas
mening dock ej utgå för av djurägaren till förfogande ställda redskap eller
för handräckning, som lämnats av djurägaren eller dennes hustru. Även kostnaderna
för gravgrävning och nedslaktning av djur borde bäras av staten
enligt samma grunder. De sakkunnigas förslag innebär, att i epizootikungörelsen
skulle inarbetas de bestämmelser som utfärdades i kungörelsen nr 343/
1939 i anledning av mul- och klövsjukeepizootien 1938—39. Enligt de sakkunnigas
förslag borde vidare en viss skärpning av bestämmelserna angående
ersättning för väsentligt intrång i näring eller avsevärd minskning i arbets -

62

Kungl. Maj:ts proposition nr 84.

förtjänst ske. Ersättning härför föreslås sålunda endast böra utgå då särskilda
skäl kunde anses föranleda därtill. Enligt vad de sakkunniga uttalat borde ersättning
i allmänhet endast utgå till enskilda personer. I syfte att förhindra
anhopning av ärenden av ifrågavarande slag hos Kungl. Maj:t lia de sakkunniga
föreslagit, att medicinalstyrelsen medgåves rätt att pröva ansökning
om ersättning, då det begärda beloppet icke överstege 200 kronor.

Bestämmelser, att Kungl. Maj:t kan utöver vad förut i kungörelsen stadgats
bereda djurägare ersättning för kostnad för dödande eller oskadliggörande
av djur samt för smittreningsåtgärd och därav föranledd förlust, lia de sakkunniga
icke ansett behöva upptagas i den nya lagstiftningen med hänsyn
till den av de sakkunniga föreslagna utvidgningen av rätten till ersättning
för smitlrening, nedslaktning och gravgrävning. Enligt vad de sakkunniga uttalat
torde Kungl. Maj:t oavsett bestämmelsen lia en dylik rätt.

De sakkunniga ha därjämte förordat vissa ändringar av bestämmelserna i
21 och 22 §§ epizootikungörelsen. Den i 21 § föreskrivna skyldigheten att
ställa smittad besättning under veterinärkontroll har föreslagits skola upphöra.
I fråga om ersättningen till veterinären varom föreskrives i 22 § lia de
sakkunniga ansett, att denna borde gäldas av djurägaren endast därest djurägaren
tillkallat veterinären för tidigt, så att denne icke kunde intyga att
smittrening kunde ske. I annat fall borde kostnaden gäldas av statsverket. I
anslutning härtill lia de sakkunniga ifrågasatt, att det veterinärbesök, som för
närvarande gjordes å gård, sedan denna varit friförklarad tjugu dagar, för
att tillse att spärrplakat bleve avlägsnade, kunde upphöra. Härigenom undvekes
en ökning av statsverkets kostnader.

De sakkunniga ha såsom motivering till sitt förslag rörande överflyttande
av smittreningskostnaderna å statsverket anfört bland annat
följande.

De bestämmelser som upptagits i kungörelsen nr 343/1939 angående bestridande
av vissa kostnader i anledning av mul- och klövsjuka anse de sakkunniga
även i fortsättningen böra vinna tillämpning. Bestämmelserna synas
nu böra utsträckas att gälla även ifråga om ersättning vid andra i epizootilagen
omförmälda sjukdomar än mul- och klövsjuka.

Såsom ett skäl att statsverket helt bör övertaga kostnaderna för smittreningsåtgärderna
kan framhållas, att dessa åtgärder till övervägande del
måste anses såsom en det allmännas angelägenhet. För det allmänna, som
har ett starkt intresse att hejda sjukdomen, är det av största vikt att smittrening
skyndsamt och på det mest effektiva sätt kommer till stånd. En annan
synpunkt som pekar mot att staten närmast bör bära kostnaderna för
smittreningen är det förhållandet, att utförandet av densamma helt regleras
av statliga organ. Det ankommer enligt gällande bestämmelser på de veterinära
myndigheterna att bestämma omfattningen och sättet för dessa åtgärders
utförande. I praktiken synes i regel så tillgå, att veterinären eller
särskilt förordnad desinfektör anskaffar erforderlig materiel och med lejt
folk verkställer desinfektionen. I förhållandevis få fall synes djurägaren under
senaste mul- och klövsjukeepizootien själv ha utfört några av desinfektionsåtgärderna
eller biträtt med deras utförande. Djurägaren kan sålunda å ena
sidan ej alls eller i allt fall ej i nämnvärd grad påverka desinfektionsförfa -

Kungl. Majlis proposition nr 84.

63

randet men å andra sidan är han dock betalningsskyldig för största delen
av kostnaderna därför. Detta synes obilligt, i synnerhet med hänsyn till att
kostnaderna på sina håll stigit till icke obetydliga belopp.

För närvarande finnes visserligen möjlighet för djurägaren att erhålla
försäkring hos de statsunderstödda försäkringsbolagen för täckande av den
del av smittreningskostnaderna som ej påvilar staten. Denna utväg har
under den senaste epizootien av mill- och klövsjuka endast i förhållandevis
ringa utsträckning anlitats. I Skåne voro vid den senaste epizootiens början
endast omkring 40 procent av besättningarna försäkrade i sådant hänseende.
I övriga av sjukdomen berörda län var procentsatsen ännu lägre. Flertalet
djurägare har sålunda drabbats av betydande kostnader, som de såsom regel
icke torde ha varit beredda att möta.

Det kan icke bortses från alt en fördel även skulle vinnas genom att
staten övertoge kostnaderna i nu ifrågavarande avseende därutinnan att
smittreningsåtgärderna då säkerligen skulle snabbare komma till utförande.
Vikten av att genom ett skyndsamt ingripande söka förebygga smittspridning
är uppenbar. Ju snabbare smittreningsåtgärderna vidtagas desto större
effekt ha de tili förhindrande av smittans spridande.

Kostnaderna för smittreningsåtgärderna kunna för den enskilde komma
att uppgå till synnerligen betydande belopp. Å andra sidan komma deras
överförande helt och hållet på statsverket att medföra dryga utgifter för
statskassan. De sakkunniga finna emellertid de skäl, som tala för att berörda
kostnader övertagas av staten, vara av den styrka, att de ökade krav
på staten som därav skulle uppstå icke få tillmätas avgörande betydelse
vid lösandet av den föreliggande frågan. Hänsyn får även tagas till att
genom smittreningens snabbare utförande statens övriga kostnader för sjukdomen
kunna väsentligt nedbringas. Det må framhållas, att i förhållande
till övriga kostnader för statsverket i anledning av mul- och klövsjukeepizooti
smittreningskostnaderna komma att vara av relativt underordnad betydelse.
Smittreningskostnaderna torde i fall, då nedslaktningsförfarandet
använts, kunna beräknas till högst 3 å 4 procent av statens utgifter för inlösen
av nedslaktade besättningar.

De sakkunniga vilja framhålla, att genom den förenkling och rationalisering
av smittreningsförfarandet, som innefattas i de sakkunnigas förslag, smittreningskostnaderna
torde kunna högst avsevärt nedbringas utan att likväl
effektiviteten eftersättes.

I fråga om sitt förslag angående ersättning för väsentligt intrång
i näring m. m. ha de sakkunniga framhållit i huvudsak följande.

Enligt 9 § 8 mom. epizootikungörelsen må — därest vid bekämpande av
ifrågavarande sjukdomar isolering eller annan dylik åtgärd påbjudes och
därigenom någon vållas väsentligt intrång i näring eller avsevärd minskning
i arbetsförtjänst — ersättning därför beredas honom av allmänna medel, örn
Kungl. Majit finner skäl sådant medgiva. Under åberopande av detta stadgande
lia under senaste mul- och klövsjukeepizootien gjorts ett stort antal
ansökningar örn ersättning för förluster i anledning av isoleringsbestämmelsernas
tillämpning. Sammanlagt ha sålunda till utgången av september 1940
inkommit 837 ansökningar. Av dessa ha avgjorts 605, av vilka endast 87 i
någon utsträckning bifallits. I allmänhet torde ansökningarna avse endast
mindre belopp. Sammanlagt ha i anledning av de ansökningar, som hittills
behandlats, beviljats ersättningar å omkring 12,500 kronor. Ersättning har
merendels endast medgivits då ömmande omständigheter talat därför.

64

Kungl. Maj:ts proposition nr 84.

Det bär synts de sakkunniga önskvärt, att åtgärder vidtagas i syfte att
förhindra att en så stor mängd ansökningar vilka icke torde böra bifallas
inkommer till Kungl. Maj:t. För detta ändamål synes en viss skärpning
i avfattningen av den nuvarande bestämmelsen böra ske. Ersättning bör
sålunda endast medgivas då särskilda skäl kunna anses därtill föranleda.
Såsom sådana skäl lärer i första hand kunna åberopas att ömmande förhållanden
föreligga, såsom då lantbrukare eller arbetare med svag ekonomisk
ställning genom isoleringsbestämmelsernas tillämpande eller andra dylika
åtgärder väsentligen hindras i sin näringsutövning. Likaledes bör enligt de
sakkunnigas mening gälla att ersättning i allmänhet endast bör utgå till
enskilda personer.

Yttrandena.

De sakkunnigas nu ifrågavarande förslag har i allmänhet biträtts i de avgivna
yttrandena. I vissa hänseenden har emellertid yrkats på längre gående
ändringar till förmån för djurägarna i bestämmelserna rörande ersättningar
för förluster och kostnader i anledning av epizootier. Medicinalstyrelsen,
veterinärhögskolans lärarråd samt statens veterinärbakteriologiska anstalt ha
föreslagit, att ersättning borde utgå till djurägare icke blott för djur som avlivats
eller dött till följd av skyddsympning utan även för djur, som inom
8 dygn aborterat efter skyddsympning, vilken verkställts efter medicinalstyrelsens
beslut, såframt aborten inträffade inom besättning, varest vederbörande
tjänsteveterinär veterligen annan abort av infektiös eller parasitär natur
icke förefunnes.

I fråga om förslaget om överflyttande helt av kostnaderna för smittreningen
på statsverket har detta i det övervägande antalet yttranden tillstyrkts.
Statskontoret har visserligen förklarat sig hysa betänkligheter mot
förslaget men har dock — med hänsyn till det läge vari ersättningsfrågan
nu är och den förhållandevis ringa betydelse ur kostnadssynpunkt, som utökningen
av tillämpningsområdet förväntas kunna få för statsverket — icke
velat motsätta sig de sakkunnigas förslag. Länsstyrelsen i Stockholms län
har ifrågasatt om ej en mindre del av smittreningskostnaderna borde stanna
ä djurägama.

I ett stort antal yttranden har yrkats, att ersättning för handräckning som
avsåges i 9 § 4 mom. epizootikungörelsen jämväl borde kunna utgå till djurägaren
och hans hustru.

I några yttranden har ifrågasatts om icke ersättning för gravgrävning endast
borde ifrågakomma vid mul- och klövsjuka.

Veterinärhögskolans lärarråd har med instämmande av statens veterinärbakteriologiska
anstalt föreslagit, att bestämmelserna örn ersättning för vacciner
eller andra förebyggande medel ändrades sålunda att ersättning utginge
för använda, av medicinalstyrelsen påbjudna vacciner eller andra förebyggande
eller botande medel. Lärarrådet har framhållit, att enligt den nuvarande
formuleringen av bestämmelserna skulle ersättning utgå endast för av
djurägaren använda vacciner och förebyggande medel. Ersättning skulle
alltså icke kunna gäldas för av veterinär använda medel, ej heller för botande
medel. Liknande uttalande har gjorts av medicinalstyrelsen.

Kungl. Maj:ts proposition nr Si.

65

I nyssberörda yttranden har även ifrågasatts en mindre jämkning i formuleringen
av bestämmelserna angående ersättning för intrång i näring och
minskning i arbetsinkomst. I yttrandena har påpekats, att enligt nuvarande
lydelse av bestämmelserna ersättning utginge endast då förlusten uppkommit
i anledning av påbjudna åtgärder vid bekämpande av sjukdom. En ändring
borde ske så att ersättning utginge även då åtgärderna avse förekommande
av sjukdom.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län har ansett, att skäl icke förelåge att begränsa
ersättning varom nu vore fråga endast till enskilda personer. Särskilt
handelsbolag och ekonomiska föreningar t. ex. för handel med svin hade
samma intresse som enskilda personer att erhålla ersättning för väsentligt intrång
i näring.

Länsstyrelsen i Malmöhus län har ifrågasatt örn bestämmelsen om rätt för
Kungl. Majit att bereda ersättning för smittrening och därav förorsakad förlust
utöver vad förut i epizootikungörelsen sagts borde helt utgå. Länsstyrelsen
har framhållit, att det hade förekommit vid desinfektion av gård, att det
ansetts billigare att nedriva en gammal och murken stallinredning än att desinfektera
den och att skäl funnes att i dylika fall tillerkänna gårdsägaren ersättning.
Det hade också förekommit att en mindre halmstack uppbränts i
stället för att påkostas desinfektion. Även i ett sådant fall borde ersättning
skäligen kunna utgå.

Den mest betydelsefulla av de av de sakkunniga förordade ändringarna i Departementsfråga
örn ersättningsgrunderna är förslaget om överflyttande å statsverket Cdefenav
hela kostnaden för smittrening för sjukdomar som avses i epizootilagen.

Såsom framgår av vad förut anförts vidtogs en dylik överflyttning i fråga om
smittreningskostnaderna vid mul- och klövsjuka i anledning av beslut av
1939 års lagtima riksdag (prop. nr 295; r. skr. nr 348). Bestämmelser härom
avsågos emellertid endast skola vara av provisorisk natur i avbidan på de
sakkunnigas förslag till bestämmelser rörande epizootibekämpandet. Det av
de sakkunniga nu framlagda förslaget rörande frågans definitiva lösning kan
jag biträda. Flera skäl synas tala för att kostnaderna för smittrening gäldas
av statsverket. Såsom de sakkunniga framhållit kan man icke bortse från
att smittreningsåtgärderna till övervägande del måste anses som en det allmännas
angelägenhet. För djurägaren, vars besättning redan drabbats av
sjukdomen, har vidtagande av dessa åtgärder — vid det förhållande att deras
huvudsakliga syfte uppenbarligen är ali förhindra sjukdomens vidare
spridning — icke något större intresse. Det torde sålunda i fall, då nedslaktningsförfarandet
icke tillämpas, vara för honom tämligen likgiltigt, huruvida
smittreningsåtgärder vidtagas eller ej, då hans besättning ändock under förhållandevis
lång lid är immun mot smittan. Nedslaktas besättningen, förefinnes,
i allt fall innan djurägaren hunnit anskaffa en ny sådan, vilket vanligen
drar avsevärd lid, ur hans synpunkt intet större behov av snabb smittrening
å gården. För det allmänna, som bär ett starkt intresse av att sjukdomen
hejdas, är det däremot av största vikt, alt smittrening sker skyndsamt

Bihang till riksdagens protokoll loit. 1 sami. Nr 84. 5

66

Kungl. Maj:ts proposition nr 84.

och på det mest effektiva sätt. Erfarenheten har visat att i kampen mot sjukdomen
smittreningen är en mycket viktig åtgärd för dess hejdande. Det är
vidare att märka att djurägaren icke alls eller i allt fall i mycket ringa grad
kan påverka desinfektionsförfarandet. Kostnaderna för detsamma skulle han
däremot det oaktat vara skyldig att bära. På sätt de sakkunniga påpekat
måste detta framstå såsom obilligt. För djurägarna, i synnerhet för dem
som inneha gårdar med mindre besättningar som äro mera avsides belägna,
kunna kostnaderna för smittreningen ofta bliva mycket betungande. Av utredningen
framgår att smittreningskostnaderna, då nedslaktningsförfarandet
använts, kunnat beräknas till högst 3 å 4 procent av statens utgifter för inlösen
av nedslaktade besättningar. Genom förenkling och rationalisering av
smittreningsåtgärder i enlighet med vad förut förordats torde dessa kunna
väsentligt förbilligas.

Även de sakkunnigas förslag att kostnaderna för gravgrävning och nedslagning
av djur skall gäldas av statsmedel anser jag mig kunna tillstyrka.
Gravgrävning och nedslagning ske nu merendels genom det allmännas försorg.
I anslutning till vad i ett flertal yttranden yrkats vill jag tillika förorda,
att ersättning skall utgå även för handräckning, som lämnats av djurägaren
och hans hustru.

I anslutning till vad veterinärhögskolans lärarråd föreslagit torde vidare
en mindre jämkning i formuleringen av bestämmelserna rörande ersättningen
för vacciner och andra förebyggande medel böra ske. Redan för närvarande
torde bestämmelsen i stort sett ha tillämpats i överensstämmelse
med vad som förordats. Däremot är jag icke beredd att tillstyrka det av
lärarrådet och vissa myndigheter framförda förslaget att ersättning skall utgå
vid abort. Det torde vara förenat med stora svårigheter att finna någon
tillfredsställande form för ersättningens fastställande. Dylika aborter i samband
med skyddsympning torde hittills ha varit sällsynta.

De av de sakkunniga föreslagna ändringarna i bestämmelserna rörande ersättning
för väsentligt intrång i näring eller avsevärd minskning i arbetsförtjänst
torde i huvudsak kunna godtagas. Enligt min mening lärer i stort sett
den praxis, som hittills gällt vid ersättningsfrågornas bedömande även i
fortsättningen böra tillämpas. De sakkunnigas förslag synes mig avse att
så skall ske. Hinder bör icke föreligga att, då särskilda skäl därtill föranleda,
lämna ersättning även till bolag och föreningar. I anledning av vad
länsstyrelsen i Malmöhus län anfört vill jag framhålla, att såsom de sakkunniga
anfört Kungl. Majit lärer äga rätt att, oavsett den av länsstyrelsen
omnämnda bestämmelsen finnes kvar eller icke, lämna ersättning i de av
länsstyrelsen omförmälda hänseenden.

De av mig nu förordade ändringarna i ersättningsgrunderna föranleda att
vissa ändringar böra vidtagas i epizootikungörelsen och kungörelsen om allmänna
grunder angående försäkring med statsbidrag mot förluster på grund
av smittsamma husdjurssjukdomar.

Även de av de sakkunniga förordade ändringarna i 21 och 22 §§ epizooti -

Kungl. Maj.is proposition nr 84.

67

kungörelsen kan jag tillstyrka. Dessa ändringar medföra vissa förenklingar
i förfarandet och torde såsom de sakkunniga framhållit icke komma att
medföra någon ökning i statsverkets nuvarande kostnader för epizootibekämpandet.

Värdering för bestämmande av ersättning.

Gällande bestämmelser.

I epizootikungörelsen lia upptagits närmare bestämmelser angående värdering
för bestämmande av ersättning för nedslaktade djur samt för förlust
på grund av förbud att begagna betesmark och för förlust på grund
av förbud mot utförsel av produkt av mjölk. Bestämmelserna härutinnan
finnas upptagna i 10 § av kungörelsen. Enligt dessa bestämmelser skall såsom
regel värderingen verkställas av vederbörande tjänsteveterinär eller
av länsstyrelsen därtill förordnad veterinär jämte en värderingsman. Då
fråga är örn värdering av besättning, som, oberäknat mindre djur, består
av mer än 10 nötkreatur eller 10 hästar över två års ålder eller 50 får eller
50 svin över fyra månaders ålder, skola i värderingsförrättningen deltaga
jämte veterinären två värderingsmän. Värdering av djur, som skola nedslaktas
för fastställande av diagnos, må verkställas av veterinären ensam, därest
djurägaren godkänner värderingen. Vid den svinpestliknande sjukdom, som
under 1940 uppträdde i landet, medgavs, att veterinären ensam fick värdera
besättningar med högst 75 svin.

Rörande utseende av värderingsmän stadgas, att det skall ankomma på
lantbruksstyrelsen samt hushållningssällskap eller dess förvaltningsutskott
att var för sig inom varje hushållningssällskaps område utse minst två värderingsmän
jämte suppleanter för dessa. Värderingsman skall utses för en
tid av tre år. Därest medicinalstyrelsen vid häftigt utbrott av smittsam sjukdom
skulle finna så erforderligt, skola efter framställning av styrelsen ytterligare
värderingsmän utses för den tid sjukdomen varar. Till värderingsmän
böra väljas personer, som äro bosatta inom olika delar av länet eller hushållningssällskapets
område.

Det åligger vederbörande veterinär att utsätta tid och plats för värderingsförrättningen
samt därtill kalla erforderligt antal värderingsmän. Skola i förrättningen
deltaga två värderingsmän, skall till densamma kallas en av de
av lantbruksstyrelsen utsedda och en av de av hushållningssällskapet eller
dess förvaltningsutskott utsedda värderingsmännen. Skulle veterinären icke
kunna med kallelse anträffa sådan värderingsman, eller kan värderingsman
icke utan avsevärt dröjsmål komma tillstädes, må veterinären i dennes ställe
kalla annan värderingsman. Till värderingsförrättningen skall genom veterinärens
försorg, såvitt ske kan, jämväl kallas djurägaren. Dennes frånvaro
skall dock icke utgöra hinder för förrättningens verkställande.

I fråga om ersättningens bestämmande gäller att, då i värderingsförrättning
del laga veterinär och en värderingsman och de icke kunna enas om er -

68

Kungl. Maj:ts proposition nr 84.

sättningens storlek, densamma skall bestämmas efter medeltalet av de utav
envar av dem föreslagna värdena. Deltaga i förrättningen veterinär och två
värderingsmän och kan enighet örn ersättningens storlek icke uppnås, skall
det värde gälla, varom två av de i förrättningen deltagande enats. För den
händelse alla äro av olika mening, skall ersättningen beräknas efter medeltalet
av de utav dem var för sig föreslagna värdena, dock ej till högre belopp
än som motsvarar det näst högsta av sagda värden.

över varje värdering skall värderingsinsirument enligt formulär som medicinalstyrelsen
fastställer upprättas i två exemplar, av vilka det ena skall
överlämnas till djurägaren och det andra skall, försett med bevis örn delgivningen
med denne, insändas till länsstyrelsen. Värderingsmännens beslut i
värderingsfrågan skall lända till efterrättelse. Någon rätt att överklaga detsamma
hos myndighet har icke öppnats i författningarna.

De sakkunniga.

De sakkunniga ha såsom förut berörts framlagt förslag rörande förfarandet
vid värdering av djur, för vilka ersättning skall utgå enligt förut omförmälda
bestämmelser. De sakkunnigas förslag innebär i huvudsak följande.
Kungl. Maj:t lämnas befogenhet att meddela föreskrifter, vilka skola vara
vägledande för värderingens verkställande. Dessa föreskrifter avses endast
skola innehålla allmänna riktlinjer för värderingsförfarandet. På medicinalstyrelsen
och lantbruksstyrelsen skall sedermera ankomma att meddela de
närmare detalj anvisningar som äro erforderliga för den egentliga prissättningen.
Vid värderingen skall hänsyn tagas dels till djurets slaktvärde och
dels till det livvärde djuret därutöver kan äga. Vid uppskattning av livvärdet
skall särskilt tagas i betraktande djurets ålder, avkastningsförmåga samt
avelsvärde ävensom, såvitt angår nötkreatur, frihet från tuberkulos. Därest
djur är behäftat med sjukdom, som nedsätter dess värde, skall detta beaktas
vid värderingen. De närmare anvisningarna angående värderingsförfarandet
skola utfärdas först i omedelbar anslutning till utbruten epizooti så att prissättningen
noga kan anpassas efter rådande prisläge. Anvisningarna skola
om särskilda skäl därtill föranleda få frångås vid värderingen. I så fall måste
dock skälen härför angivas i det instrument som skall upprättas över värderingen.
Klagan över värderingen skall icke få föras.

De sakkunniga ha även föreslagit vissa jämkningar i bestämmelserna rörande
värderingsnämndens sammansättning. Enligt förslaget avses att veterinär
ensam skall kunna värdera besättning, som består av högst 3 nötkreatur
eller högst 3 hästar eller högst 75 får, getter eller svin över fyra
månaders ålder. I andra fall bör i värderingen deltaga förutom veterinären
en värderingsman samt, när det är fråga om besättning som består av mer
än 30 nötkreatur eller 10 hästar, två värderingsmän.

De sakkunniga ha såsom allmän motivering för de föreslagna ändrade bestämmelserna
anfört följande.

Att värderingen sker på ett i möjligaste mån tillförlitligt och objektivt sätt
är ur såväl statens som djurägarnas intresse av största betydelse. Emellertid

Kungl. Maj:ts proposition nr 84.

69

torde genom den individuella värdering som enligt gällande regler praktiseras
knappast kunna undvikas att en betydande ojämnhet i resultaten uppstår.
Under senaste mul- och klövsjukeepizootien synes även en viss tendens
ha framträtt att vid nedslaktning värdera djuren alltför högt. Det är
uppenbart av stor vikt att så icke sker. För djurägarna komma i annat fall
de smittsamma husdjurssjukdomarna, vid vilka nedslaktningsförfarandet användes,
icke att framstå såsom en olycka, vilken så vitt möjligt bör undvikas.

För att råda bot mot sistnämnda olägenhet hade kunnat ifrågasättas att
införa den regeln, att djurägarna vid nedslaktningsförfarandet få stå viss
självrisk, exempelvis 10 procent av djurens värde. En sådan utväg synes emellertid
de sakkunniga icke böra tillgripas annat än i nödfall. De sakkunniga
vilja i stället föreslå, att Kungl. Maj:! lämnas befogenhet att meddela föreskrifter
vilka skola vara vägledande för värderingens verkställande. Ay praktiska
skäl synes det mest ändamålsenligt, att de av Kungl. Majit utfärdade
föreskrifterna endast innehålla allmänna riktlinjer. På medicinalstyrelsen
och lantbruksstyrelsen i förening torde det få ankomma att meddela de
närmare detaljanvisningar som härutinnan äro erforderliga, bland annat beträffande
den egentliga prissättningen.

Genom nu berörda anvisningar torde värderingarna bliva verkställda efter
mera enhetliga bedömningsgrunder i hela landet. Förekomsten av dylika
regler synes jämväl ägnad alt i avsevärd mån förhindra att djuren värderas
för högt.

Till närmare belysande av förslaget rörande värdering sförfarandet
ha de sakkunniga framlagt detaljerade exempel på de ifrågasatta
anvisningarnas utformning. De sakkunniga lia emellertid understrukit
att de av dem angivna siffrorna endast äro exempel och sålunda icke avsedda
att vara bindande för framtiden. Körande värderingen av nötkreatur
ha de sakkunniga yttrat i huvudsak följande.

Vid värderingen av kor. kvigor och kvigkalvcir torde det vara lämpligast
att utgå från djurens slaktvärde. Enklast synes vara att bestämma detta
värde genom uppskattning av djurets levande vikt. Då i allmänhet ett större
antal djur i varje besättning nedslaktas å slakteri, torde det mest rationella
vara att för dessa djur begagna slakteriets viktuppgifter. Djur som nedslaktas
å gården kunna med hänsyn till storleken indelas i lämpliga grupper och
jämföras med djur som föras till slakteriet. Vikten kan sedermera utan svårighet
uppskattas med ledning av de siffror som erhållas från slakteriet. På
den myndighet Kungl. Majit bestämmer — enligt de sakkunnigas mening
medicinalstyrelsen och lantbruksstyrelsen i förening — torde få ankomma
att fastställa visst pris för kilogram levande vikt. En sådan prisbestämning
kan utan svårighet ske med ledning av gällande noteringar. Givetvis måste
prisbestämningarna tid efter annan omprövas i den mån noteringarna ändras.
Ett icke avelsdugligt djur (t. ex. en gallko) kan — åtminstone örn djuret
upphört att mjölka — icke anses ha högre värde än vad som utvinnes
vid slakt. För avclsdugliga djur bör för vissa egenskaper utgå tillägg utöver
slaktvärdet. Genom detta system synes en tämligen exakt uppskattning av
djurens värde kunna ernås. Då högre värde än slaktvärde ej bör få åsättas
annat än i särskilt angivna fall och med fixerade belopp, torde värderingarna
i varje fall kunna hållas inom skäliga gränser. De sakkunniga förmena
att tillägg för egenskaper, som anses öka livvärdet, i allmänhet endast bör
utgå, då dessa egenskaper kunna styrkas genom att djuren i ett eller annat
avseende äro ställda under tillfredsställande kontroll.

70

Kungl. Maj:ts proposition nr 84.

För alla avelsdugliga djur synes först och främst ett tillägg böra utgå för
normallivvärdet, d. v. s. det livvärde utöver slaktvärdet en okontrollerad och
icke stamboksförd ko normalt kan anses äga. Detta tillägg torde böra bestämmas
med hänsyn till djurets ålder. För en låglandsko om tre års ålder
synes tillägget exempelvis kunna utgå med 200 kronor samt minska med 10
procent för varje år däröver. Tillägget för en sådan ko vid 8 års ålder skulle
alltså utgå med 100 kronor och belt bortfalla för djur över 12 års ålder.
För en ännu mjölkande gallko synes böra utgå visst tillägg, dock icke högre
än för en 10-årig ko. För dräktiga kvigor torde samma tillägg böra utgå som
för en 3-årig ko eller med 200 kronor. Beträffande övriga ungdjur synes tillläget
skäligen kunna bestämmas till belopp av exempelvis lägst 25 och högst
100 kronor beroende på djurets ålder. I fråga om djur av andra raser torde
grundtillägget böra bestämmas något lägre.

Beträffande djur, som äro anslutna till kontrollförening, såväl kor som ungdjur,
synes visst tillägg böra utgå med hänsyn till högre än normal mjölkavkastning.
Såsom normal årsavkastning torde för .svensk kullig boskap få räknas
100 kilogram smörfett, för svensk röd och vit boskap 120 kilogram smörfett
och för svensk låglandsboskap 140 kilogram smörfett. Tillägget synes
exempelvis böra utgå med 15 kronor för varje producerad myckenhet av 10
kilogram smörfett för år utöver angivna normalavkastning. Självfallet bör
detta tillägg anpassas efter smörnoteringarna. Djurets avkastning skall beräknas
efter genomsnittet för två kontrollerade år. Föreligger endast ett helt
kontrollerat år bör dock detta ligga till grund för värderingen. För yngre djur,
som ännu ej mjölkat eller nått fullt mjölkår, synes tillägget böra bestämmas
efter moderns avkastning, om hon stått under kontroll. I annat fall torde
djuret ej böra vara berättigat till tillägg. För en låglandsko, som lämnar en
årlig genomsnittlig avkastning om t. ex. 200 kilogram smörfett, skulle enligt
föreslagna regler tillägg utgå med 90 kronor. Jämväl detta tillägg bör i likhet
med tillägget för normallivvärdet reduceras för djur över 3 års ålder.

Djurens värde ur avelssynpunkt bör även berättiga till visst tillägg. Sådant
tillägg synes emellertid endast böra utgå för stamboksförda djur eller,
med hänsyn till härstamningen från stamboksförda föräldrar, stamboksberättigade
djur. Ifrågavarande tillägg synes exempelvis böra utgå med 50 till
150 kronor i enlighet med gällande normer för värdering. Måhända kunde
avelsföreningarna härvidlag utarbeta närmare riktlinjer för de individuella
värderingarna.

Slutligen torde vissa tillägg böra utgå för djur, som äro ställda under kontroll
med hänsyn till förekomsten av tuberkulos. Beträffande sådana djur
gäller för närvarande att pristillägg i allmänhet utgår för mjölk, som från
i detta hänseende kontrollerade besättningar levereras vid mejerier. Tillägget
synes med hänsyn härtill böra sättas i visst förhållande till mjölkavkastningen.
För nötkreatur som äro ställda under .statlig kontroll med tuberkulin
torde detta tillägg böra utgå med 40 procent å summan av tilläggen för normallivvärde
och för mjölkavkastning. Beträffande djur som äro ställda under
klinisk tuberkuloskontroll bör ifrågavarande tillägg utgå med 20 procent å
summan av sistnämnda bägge tillägg. Inom områden, där nötkreaturstuberkulos
praktiskt taget icke förekommer och där epizootilagens bestämmelser
äro tillämpliga på sjukdomens bekämpande, synes tillägg böra utgå för alla
djur, såvitt icke nedslaktningen föranletts av sjukdomen i fråga. Sålunda
böra inom s. k. tuberkulosfria områden samtliga djur erhålla ett tillägg med
40 procent å summan av tilläggen för normallivvärde och för mjölkavkastning.

Ett livdjurs saluvärde sammanhänger givetvis jämväl med kalvställningen.
Då förevarande ersättningar skola bestämmas under förutsättning att en

Kungl. Maj:ts proposition nr 84.

71

besättning i dess helhet nedslaktas, synes det åtminstone icke ifråga om
större besättningar erforderligt att vid de individuella värderingarna taga
särskild hänsyn till detta förhållande.

Är ett djur åter behäftat med sjukdom som väsentligen nedsätter dess värde
bör härför göras visst avdrag. Storleken av avdraget synes lämpligen
kunna bedömas av veterinären. Härvid har han att taga hänsyn till den verkliga
minskning i djurets värde sjukdomens förekomst anses medföra. Kan
sjukdomen även tänkas förorsaka kassation av kött, bör avdraget, där så
anses möjligt, bestämmas jämväl med hänsyn till att djurägaren icke kan få
ut fullt slaktvärde för djuret. Av den föregående framställningen framgår
att ett icke avelsdugligt djur icke bör åsättas högre värde än slaktvärde.
Vid sådant förhållande får självfallet något avdrag för sterilitet icke vidtagas.

I samband med att förevarande detaljanvisningar utfärdas av medicinalstyrelsen
och lantbruksstyrelsen torde styrelserna jämväl böra utarbeta lämpliga
tabeller till ledning för värderingsmännen. Finnes tillgång till sådana
tabeller torde uträkningen av de olika tilläggen knappast komma att vålla
något större besvär.

Att för värdering av tjurar uppställa liknande regler som för kor torde
knappast låta sig göra. Vid värdering av stamboksförda tjurar och tjurkalvar
berättigade till stamboksföring synes nied fördel biträde och utredning
kunna erhållas genom vederbörande avelsförening. Icke stamboksberättigagade
tjurar torde i regel icke böra åsättas högre värde än slaktvärde. Tjurkalvar,
som äro avsedda att försäljas såsom gödkalvar, synas däremot liksom
motsvarande kvigkalvar äga ett visst livvärde, som skäligen kan skattas
till exempelvis 25—100 kronor beroende på åldern.

I fråga om värderingen av svin lia de sakkuniga uttalat:

Vid värderingen av svin torde i stort sett samma principer som i fråga om
nötkreatur kunna följas. Härvidlag synes emellertid nödvändigt att uppställa
skilda regler för gödsvin och avelsdjur.

Värderingen av gödsvin, som uppnått lämplig slaktvikt (egentliga gödsvin),
torde vara mycket enkel. Värdet av dessa motsvarar slaktvärdet enligt gällande
notering. Grisar, som icke äro slaktfärdiga, d. v. s. i allmänhet djur
som icke uppnått sex månaders ålder, torde äga något högre värde än vad
som kan utvinnas vid slakt. En framkomlig väg för värdering av dessa djur
torde vara att till slaktvärdet enligt notering lägga högst det belopp som i
orten eller enligt notering betalas för s. k. smågrisar vid 6 veckors ålder.
Värdering av grisar under 6 veckor torde kunna ske genom lämplig reduktion
av noteringen å 6-veckorsgrisar.

För avclssuggor, d. v. s. djur som äro avsedda för avel och äro avelsdugliga,
bör för egenskaper som anses öka livvärdet utgå vissa tillägg utöver
slaktvärdet. Till en början synes tillägg böra utgå för normallivvärdet. I likhet
med motsvarande värde för nötkreatur bör detta tillägg bestämmas med
hänsyn till djurets ålder. Till skillnad mot värderingen av nötkreatur måste
hänsyn vid den individuella värderingen tagas jämväl till djurens dräktighet.
På grund härav torde tillägget för normallivvärdet göras rörligt för varje åldersgrupp.
För en dräktig ungsugga svnes tillägget böra utgå med exempelvis
100—125 kronor samt för suggor, 1—2 år gamla, variera mellan 75 och
100 kronor. För äldre suggor minskas gränsvärdena med 10 kronor för
varje år så, att livvärdet för en sugga över sju år kan variera från 15 till 40
kronor. För icke dräktiga ungsuggor bör tillägget exempelvis bestämmas
lill 50 kronor.

72

Kungl. Maj.ts proposition nr 84.

För avelssuggor, som stå under hushållningssällskapets kontroll med hänsyn
till avkastning i grisvikt ( d. v. s. sammanlagda vikten å avkomman vid
3 veckors ålder), bör utgå tillägg, örn grisarnas sammanlagda vikt i medeltal
av tre på varandra följande grisningar eller av det mindre antal grisningar
suggan medhunnit uppgår till 40 kilogram. Tillägg utgår i så fall med exempelvis
10 kronor och ökas med 10 kronor för varje 10-tal kilogram genomsnittligt
producerad grisvikt utöver nämnda grisvikt.

För stamboksförda djur eller med hänsyn till härstamningen därtill berättigade
inom stamboksförande besättning synes böra utgå tillägg med exempelvis
25—75 kronor.

Avdrag för sjukdom skall verkställas i enlighet med veterinärens bedömande.
Härvid skall hänsyn även tagas till om förekommen sjukdom kan
tänkas medföra kassation av kött.

I den mån fargaltar och unggaltar äro stamboksförda eller stamboksberättigade
kunna de med fördel värderas med ledning av uppgifter från vederbörande
stamboksförare.

Icke stamboksberättigade galtar åsättas i regel endast slaktvärde enligt notering.

Beträffande värderingen av får ha de sakkunniga framhållit:

Vid värdering av får synes man jämväl kunna utgå från slaktvärdet som
Fan bestämmas med ledning av noteringarna. För avelsdugliga hondjur bör
utgå tillägg för livvärde och i förekommande fall för avelsvärde.

Tillägget för livvärde bör bestämmas med hänsyn till djurets ålder och
utgå med exempelvis 50 kronor för tackor, 1—2 år gamla, samt minska med
10 procent för varje år därutöver så, att tillägget för tackor, 7—8 år gamla,
bör utgå med exempelvis 20 kronor. Tillägget för nästa åldersgrupp torde
böra bestämmas till exempelvis 10 kronor, medan tillägget för tackor, 9—10
år gamla, kan sättas till exempelvis 5 kronor. För lamm och ungfår under
ett års ålder göres ett tillägg till slaktvärdet av exempelvis 25 kronor.

För avelsvärde bör utgå visst tillägg. Med hänsyn till fårens låga slaktvikt
och då särskilt tillägg för avkastningen av praktiska skäl icke torde böra
utgå, synes detta tillägg böra kunna sättas ganska högt. Lämpligt torde
vara att det kan variera exempelvis mellan 20 och 100 kronor.

Baggarna synas böra värderas beträffande stamboksförda djur med biträde
av fåravelsföreningen och eljest med hänsyn till slaktvikten efter notering.

I fråga örn getter lia de sakkunniga icke ansett några särskilda värderingsregler
erforderliga.

Även angående hästar lia de sakkunniga uttalat att det skulle näppeligen
låta sig göra att upprätta mera bestämda värderingsregler, detta icke
minst med hänsyn till att man för dessa djur icke ägde tillgång till kontrollerade
prestationsprov. De med epizootilagen avsedda sjukdomarna, som
kunde angripa hästar, nödvändiggjorde i regel icke massnedslaktning av
sådana djur.

Såsom skäl för ändrade bestämmelser beträffande värderingsnämndens
sammansättning ha de sakkunniga yttrat i huvudsak följande.

Utfärdas regler rörande värdering av djur som skola nedslaktas vid
epizootier i huvudsaklig enlighet med de sakkunnigas förslag, torde nu
gällande bestämmelse att förutom veterinären en eller två värderingsmän

Kungl. Maj:ts proposition nr 84.

73

skola närvara vid värderingen få anses onödigt sträng. Enligt förslaget
skulle den egentliga värderingen praktiskt taget kunna inskränkas till en
uppskattning av djurens vikt samt ett bedömande av djurens avelsduglighet
och hälsotillstånd. Själva uträkningen av olika tillägg torde i stort
sett kunna ske efteråt med ledning av kontrollböcker och dylika handlingar.
Med hänsyn härtill synes det de sakkunniga onödigt att värdering
åtminstone av mindre besättningar verkställes av annan än vederbörande
veterinär. Enligt de sakkunnigas förmenande synes veterinären utan olägenhet
ensam kunna värdera besättning som består av högst 3 nötkreatur
eller högst 3 hästar eller, oberäknat mindre djur, högst 75 får, getter eller
svin över fyra månaders ålder. I andra fall torde i värderingen böra deltaga
förutom veterinären en värderingsman samt, när det är fråga örn besättning
som, oberäknat mindre djur, består av mer än 30 nötkreatur eller 10 hästar
över två års ålder, två värderingsman.

Dessa regler torde böra givas den tolkning, att vid bestämmande av antalet
värderingsman hänsyn endast tages till de djur som skola värderas. Det bör
ej heller verkställas någon sammanräkning av olika djurslag. Är det alltså
exempelvis endast fråga om värdering av får och svin samt antalet sådana
djur i besättningen över fyra månaders ålder är respektive 50 och 60, kan
veterinären ensam verkställa värderingen. Hade i samma besättning åter
jämväl funnits 4 nötkreatur, som skulle värderas, hade en värderingsman
måst tillkallas.

Enligt gällande regler torde värderingarna icke kunna överklagas. De sakkunniga
avse icke att härutinnan föreslå någon ändring. Emellertid torde det
böra åligga medicinalstyrelsen att före utbetalning av ersättning verkställa
kontroll över värderingsmännens beräkningar. Även örn dessa räknat för
lågt i förhållande till de givna värderingsreglerna, bör till djurägaren oberoende
av påminnelse utbetalas det högre belopp vartill hans förlust rätteligen
bort uppskattas.

Under senaste raul- och klövsjukeepizooti uppgingo kostnaderna för värdering,
d. v. s. ersättningar till värderingsman, till över 50,000 kronor. Nu
ifrågavarande förslag skulle alltså härutinnan medföra en viss besparing. I
vilken omfattning förslaget kan åstadkomma minskade kostnader beträffande
ersättning för nedslaktade djur, kan givetvis icke beräknas i förväg.

Yttrandena.

Rörande de sakkunnigas förslag till värderingsförfarande ha i yttrandena
framkommit delade meningar. I ett flertal yttranden har förslaget vunnit
gillande och dess genomförande har ansetts komma att medföra avsevärda
fördelar. Å andra sidan har förslaget i vissa yttranden avstyrkts. De viktigaste
erinringarna mot förslaget ha varit dels att detsamma vöre alltför
komplicerat och i tillämpningen för tungrott och dels att vid värderingen
djurägarna icke omedelbart erhölle kännedom om vilket ersättningsbelopp
som skulle utbetalas lill dem för de dödade djuren. Mot förslaget lia uttalat
sig länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län, lantbruksakademien, hushållningssällskapets
förvaltningsutskott i Malmöhus län, länsveterinärerna i Kristianstads,
Malmöhus och Hallands län samt de olika veterinär föreningarna.
En viss tvekan om förslagets lämplighet har kommit till uttryck i yttrandena
från länsstyrelsen i Kristianstads län samt hushållningssällskapets förvaltningsutskott
i Östergötlands och Kronobergs län. I övriga yttranden har förslaget
tillstyrkts eller lämnats utan erinran.

74

Kungl. Maj:ts proposition nr 84.

Ur yttrandena må i övrigt återgivas följande.

Lantbruksstyrelsen har funnit förslaget utgöra en mycket värdefull förbättring
i den hittills rådande ordningen. Då enligt denna inga andra föreskrifter
funnits än att djuren skulle uppskattas till det värde de haft, om de
icke drabbats av sjukdomen, hade det icke kunnat undvikas, att djuren inom
skilda områden blivit mycket olika värderade och vid vissa tillfällen för högt
värderade, varvid staten fått ikläda sig större utgifter för nedslaktade djur
än behövligt. Därest noggranna och praktiska värderingsanvisningar utarbetades
till ledning vid värderingen skulle vissa på olika håll befarade olägenheter
av förslaget icke bliva så stora.

Länsstyrelsen i Malmöhus län har anfört i huvudsak följande.

Enligt de sakkunnigas förslag skall ett exemplar av värderingsinstrumentet
överlämnas till djurägaren. Länsstyrelsen förutsätter att detta skall ske,
icke vid den förrättning som för ändamålet verkstäiles å gården, utan sedermera
efter det instrumentet kompletterats med viktuppgifter och eventuellt
uppgifter rörande andra förhållanden, som icke vore kända vid förrättningstillfället
eller åtminstone behövde kontrolleras efteråt; detta tänkt för det
vanligen förekommande fallet. Ägaren skulle således icke omedelbart vid
förrättningen erhålla kännedom örn ersättningsbeloppets storlek. Mot anordningen
i och för sig har länsstyrelsen icke något att erinra, då den sammanhänger
med nödvändigheten att erhålla en värdering där bättre än nu beaktas
de faktorer som inverka på priset samt dessa faktorer omöjligt kunna
fastställas vid förrättningen. Emellertid torde man ej kunna helt bortse från
att anordningen psykologiskt sett är mindre tilltalande. Länsstyrelsen håller
före att djurägarens intresse av att så snart som möjligt vinna kännedom
om ersättningsbeloppet skulle i någon mån kunna tillgodoses, örn han genast
erhölle upplysning örn grunderna för bestämmande av ersättningen. Ett avtryck
av värderingsreglerna borde överlämnas åt honom vid förrättningen,
och sedan kunde han lätt nog själv beräkna beloppets storlek.

Länsstyrelsen i Kristianstads lån har framhållit följande.

De sakkunnigas förslag rörande värderingsförfarandet synes huvudsakligen
lia tillkommit för att hindra allt för hög värdering av djuren. Det torde
emellertid vara tvivelaktigt huruvida förslaget i denna del kan anses framkomligt.
Sålunda förefaller det som en mycket vansklig uppgift att genom
uppskattning exakt bestämma djurets levande vikt och ålder. De betänkligheter
mot det föreslagna värderingsförfarandet, som såväl i nu nämnda som
övriga avseenden framförts av länsveterinären i dennes yttrande, synas värda
allt beaktande. De regler för värderingen, som angivits av de sakkunniga,
böra enligt vad som i betänkandet utsäges endast betraktas som exempel på
hur ett värderingsförfarande kan ordnas. Då emellertid just denna fråga utgör
en av kardinalpunkterna i förslaget, hade det varit önskvärt, att förslaget i
denna del av de sakkunniga upptagits till mera ingående behandling. Överhuvudtaget
synes det vanskligt att utan tvingande skäl överge ett system,
som såvitt länsstyrelsen har sig bekant dock fungerat i stort sett tillfredsställande.

Malmöhus läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har funnit den
föreslagna värderingsanordningen alltför invecklad och tidsödande. I stället
för av medicinalstyrelsen och lantbruksstyrelsen fastställda priser för kilo -

Kungl. Maj:ts proposition nr 84.

75

gram levande vikt har det synts utskottet lämpligt, att viss prisnotering å
närbelägen avsättningsort lades till grund för bestämmandet av ett djurs
slaktvärde. Utskottet bar vidare funnit egendomligt, att man icke ansett hänsyn
böra tagas till dräktighetsförhållandena, när det gällde nötkreatur, men
väl när det gällde svin samt att vid värdering av ej slaktfärdiga gödsvin tilllägget
bestämts till högsta värdet av en 6 veckors gris. De ifrågasatta tilläggen
för normallivvärde och avkastning hos nötkreatur ha ansetts för snäva
och avdragen för ålder alltför schablonmässiga. Tillägget för kliniskt undersökta
nötkreatur har förklarats icke stå i rimlig relation till det merpris
mjölken från sådana djur betingar. Slutligen har utskottet funnit uppenbart
oriktigt, att tillägg för stamboksförda svin utgår endast då dessa finnas inom
stamboksförd besättning.

Lantbruks!örbundet har i huvudsak anfört:

I fråga om de av de sakkunniga föreslagna grunderna för värderingen kan
förbundet ansluta sig till förslaget att Kungl. Majit lämnas befogenhet att
utfärda föreskrifter till vägledning för värdering av djur som avlivas. Förbundet
vill emellertid understryka vikten av att lämpliga normer för värderingen
fastställas så, att värderingen sker på ett sådant sätt att den varken
länder djurägaren till skada eller skaffar honom någon oförtjänt fördel. Beträffande
den av de sakkunniga berörda värderingen av icke slaktfärdiga
gödsvin anser förbundet metoden att göra tillägg på slaktvärdet med aktuella
noteringar för sexveckorsgrisar felaktig med hänsyn till att smågrispriset
alltför lätt ändras — en utbruten epidemi kan i och för sig starkt påverka
smågrisnoteringen — och dessutom är väsentligen olika i skilda delar av landet.
Enligt förbundets mening torde det vara lämpligare att gå på medeltalet
för ett flertal noteringar bakåt i tiden för att undvika de tillfälliga prisfluktuationerna
eller också att sätta smågrispriset i procent av slaktvärdet och
fastställa procenttalets storlek. Förbundet förutsätter att, innan närmare bestämmelser
rörande värderingsförfarandet utfärdas, frågan tages under förnyad
omsorgsfull prövning.

I detta sammanhang ville förbundet framhålla önskvärdheten av att i varje
län finnes ett tillräckligt antal värderingsman, så att resorna för dessa
ej bliva för långa. Såsom förhållandena varit under senaste mill- och klövsjukeepizootien
hunno i många fall de flesta djuren i en besättning smittas
av sjukdomen innan värderingen kunde ske.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län, som ansett det föreslagna värderingsförfarandet
i praktiken bliva alltför schematiskt och tungrott, har ifrågasatt,
huruvida det ej vore att föredraga att låta djurägaren stå en självrisk
av exempelvis 10 procent av djurens värde. Såsom korrelativ mot att alltför
höga värden det oaktat åsattes djuren har länsstyrelsen förordat, att vid varje
epizootis början vissa enhetliga värderingsföreskrifter utfärdades. I viss
mån liknande uppfattning har kommit till uttryck i hushållningssällskapets
förvaltningsutskotts i länet yttrande.

Svenska länsveterinärföreningen bär uttalat följande.

De sakkunnigas förslag till ändrat värderingsförfarande synes icke vara
lyckligt. Att lägga slaktvärdet lill grund vid värdering av livdjur, evad det
gäller nötkreatur, kan icke vora rättvist. Hullet hos korna kan variera avsevärt
i olika besättningar på grund av tillfälliga fluktuationer i fodertillgången,

76

Kungl. Maj:ts proposition nr 84.

liksom ett bruksdjurs värde endast till en viss del är beroende av dess storlek
och hull. Det är dessutom en synnerligen vansklig uppgift för värderingsmännen
att rätt uppskatta varje djurs vikt, och viktuppgiften blir lätt
utsatt för kritik och klagomål från djurägarnas sida, då dessa ju lätt med
tillhjälp av kreatursvåg kunna ha exakt fastställt densamma. En exakt åldersbestämning
är också i mångå fall förenad med svårigheter. Att med ledning
av viktnota från uppslagning vid kontrollslakteri uppskatta värdet av på
gården nedslaktade djur synes även vara vanskligt och skulle dessutom medföra
den olägenheten, att djurägaren först efter åtskilliga dygn finge reda
på ersättningsbeloppets storlek, vilket säkerligen skulle vålla stort missnöje.
De sakkunnigas förslag att tillägg endast skulle utgå till kontrollerade besättningar
innebär en uppenbar orättvisa mot goda icke kontrollerade bruksdjur,
som skulle bli för lågt värderade, en orättvisa som i stor utsträckning
kommer att gå ut över småbesättningar och småbrukare. Huruvida det framförda
förslaget skulle nedbringa statsutgifterna är svårt att bedöma, men
allt talar för att värderingarna icke bli rättvisa eller överhuvudtaget kunna
verkställas på ett tillfredsställande sätt; vidare skulle tidsåtgången utökas i
så hög grad, att snabb nedslagning omöjliggöres, och överveterinärens tid bli
så upptagen, att han förhindras verkställa andra viktiga och brådskande
göromål.

Sveriges yngre veterinärers förening har förordat, att vid utbrott av epizooti
för varje län skulle fastställas vissa genomsnittliga livdjursvärden.

Gotlands låns, Göteborgs och Bohus läns samt Älvsborgs läns norra och
södra hushållningssällskaps förvaltningsutskott ävensom länsveterinären i
Göteborgs och Bohus län ha ifrågasatt örn icke vid värderingen av djur
hänsyn även bör tagas till frihet från smittsam kastning. Avelsföreningen
för svensk låglandsboskap har framhållit, att den föreslagna minskningen i
»normallivvärdet» ej borde tillämpas förrän kon ifråga uppnått en ålder av
6 år, att det föreslagna tillägget för mjölkavkastning borde bestämmas efter
moderns avkastning även där det vore fråga om unga kor, som mjölkat i
endast 3 år, att de föreslagna tilläggen för hondjurens värde ur avelssynpunkt
syntes för låga saint att vid värdering av nyligen inköpta avelsdjur
nödig hänsyn borde tagas till inköpspriset. Att tillgång till tabeller till ledning
för värderingsmännen skulle underlätta värderingsarbetet har föreningen
ansett möjligt men samtidigt varnat för ett alltför schablonmässigt tillvägagångssätt
vid värderingen. Liknande synpunkter lia framhållits även av
Södermanlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott, som tillika
funnit lämpligt, att värderingsmännen lämnades större frihet, samt av Östergötlands
läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott, som jämväl ansett
att av Kungl. Majit meddelade föreskrifter med allmänna riktlinjer för värderingens
verkställande vöre tillfyllest, medan närmare detaljanvisningar icke
vore erforderliga.

I fråga om värderingsnämndens sammansättning lia i vissa yttranden uttryckts
viss tvekan örn lämpligheten att lämna åt veterinären att ensam verkställa
värderingar, särskilt om härvid komme att anlitas yngre oerfarna veterinärer.
Svenska länsveterinärföreningen har ansett att, därest en person skall
verkställa värderingen, såsom värderingsman endast borde anlitas länsveterinär,
överveterinär eller biträdande överveterinär.

77

Kungl. Maj:ts proposition nr 84.

Av mycket stor betydelse för såväl staten som djurägaren är att värdering- Dep^^nts''
arna av djur som skola nedslaktas sker på ett noggrant och tillförlitligt sätt.

För statsverket utgöra ersättningar för nedslaktade djur den utan jämförelse
drygaste utgiftsposten vid bekämpandet av epizootierna. Under den senaste
mul- och klövsjukeepizootien uppgingo ersättningarna för nedslaktade djur
under tiden den 19 maj 1938—den 30 juni 1940 till 12,142,541 kronor, under
det att flertalet övriga utgifter i anledning av epizootien något överstego
2,000,000 kronor. Såsom likvid för försålt kött lia emellertid under samma
tid influtit 2,337,154 kronor. För djurägaren utgöra djuren ofta en av hans
största tillgångar och representera icke sällan många års arbete som nedlagts
för att få fram en god kreatursbesättning. För närvarande finnas icke
några regler eller direktiv rörande de grunder som skola gälla för värderingen
i vidare mån än att det stadgats, att ersättning skall utgå efter det
värde djuren skulle haft om sjukdomen ej inträffat. Otvivelaktigt är, att
denna brist på vägledande föreskrifter orsakat en viss ojämnhet vid värderingarna
i olika delar av landet. De sakkunniga lia ifragasatt huruvida icke
det nuvarande värderingssystemet medfört en viss övervärdering av de nedslaktade
djuren. Ur statens synpunkt är det uppenbarligen av största vikt
att så icke sker. I annat fall komma såsom de sakkunniga framhållit de
smittsamma husdjurssjukdomarna, som bekämpas med nedslaktning, icke
att för djurägaren framstå såsom en olycka, vilken såvitt möjligt bör undvikas.
I likhet med de sakkunniga anser jag lämpligt för att råda bot mot
berörda olägenheter, att Kungl. Majit erhåller befogenhet att utfärda föreskrifter
till vägledning för värdering av djur, som skola nedslaktas. Såsom
de sakkunniga föreslagit torde det emellertid vara ändamålsenligt, att detalj -föreskrifterna utfärdas av medicinalstyrelsen och lantbruksstyrelsen.

De av de sakkunniga föreslagna grunderna för värderingsförfarandet ge
mig anledning till vissa erinringar och påpekanden. I likhet med vad som
anförts i en del yttranden anser jag det av de sakkunniga föreslagna värderingsförfarandet
väl komplicerat. Emellertid synes genom vissa förenklingar
och genom tillhandahållande av tabeller med erforderliga uträkningar och
anvisningar denna olägenhet kunna undanröjas. Det torde under sådana
förhållanden jämväl vara möjligt, i varje fall då besättningarna icke äro
större, att så gott som genast lämna djurägaren meddelande om det ersättningsbelopp
han kan påräkna. För värderingsmännen är det uppenbarligen
till gagn att ha tillgång till vägledande grunder som de kunna följa vid värderingen.
Det torde stärka deras ställning gentemot djurägarna och synes
även vara ägnat alt ingiva större förtroende till värderingarna hos dessa. En
jämnare värdering lärer även härigenom kunna ornäs. Det blir genom det nu
ifrågasatta förfaringssättet också större möjligheter för myndigheterna att
kontrollera värderingarna. Flera värderingsman kunna då också utan större
olägenhet utses. För närvarande har man sökt begränsa antalet värderingsman
för att i möjligaste mån få till stånd likformighet i värderingarna. Liksom
de sakkunniga vill även jag framhålla, att värderingsmännen böra äga
frångå grunderna i sådana fall då de finna desamma av en eller annan an -

78

Kungl. Maj:ts proposition nr 84.

ledning lämna oriktiga resultat, blott de göra anteckning i värderingsinstrurnentet
om anledningen till avvikelsen från de vägledande föreskrifterna.

Beträffande detaljerna i de grunder som ifrågasatts vill jag understryka
de sakkunnigas påpekande att de angivna sifferuppgifterna endast äro exempel
avsedda att belysa konsekvenserna av systemet. De belopp som skola
vara avgörande för ersättningen kunna fastställas först vid den tidpunkt då
epizootien pågår. De sakkunnigas uttalanden giva mig emellertid här anledning
till vissa påpekanden och reflexioner. I den mån noteringar böra
tjäna som utgångspunkt vid värderingen synes såsom Malmöhus läns hushållningssällskaps
förvaltningsutskott framhållit ligga närmast till hands
att begagna slakteriernas noteringar. I fråga örn minskning av det föreslagna
tillägget för livdjurvärdet för en ko, vill jag här framhålla, att denna
synes böra inträda icke såsom de sakkunniga ifrågasatt vid 3 års ålder utan
först vid 6 års ålder och då synes minskningen böra bestämmas till 15 procent
mellan 6—10 år och därefter till 20 procent. Tillägg för avelsvärde
synes enligt mitt förmenande icke böra utgå beträffande nötkreatur, med
mindre djurets årliga mjölkavkastning som regel uppgår till, för svensk kullig
boskap minst 120 kilogram smörfett, för svensk röd och vit boskap minst
140 kilogram smörfett samt för svensk låglandsboskap minst 160 kilogram
smörfett. Det av de sakkunniga förordade förfarandet med tillägg för djur
ställda under kontroll med hänsyn till förekomsten av tuberkulos finner jag
icke helt tillfredsställande. Det kan ifrågasättas örn man ej bör utgå från
att det normala är att djuren äro anslutna till den kliniska tuberkuloskontrollen.
För sådana djur bör sålunda icke utgå något tillägg. För kreatur,
som äro ställda under statlig kontroll med tuberkulin, synes däremot berättigat
att visst tillägg utgår. Detta synes böra bestämmas till 30 procent å
summan av tilläggen för normallivvärdet och mjölkavkastningen. Äro djuren
icke alls anslutna till det statliga tuberkulosbekämpandet synes ett motsvarande
avdrag av 30 procent böra göras. Inom områden, där nötkreaturstuberkulosen
praktiskt taget icke förekommer och där epizootilagens bestämmelser
äro tillämpliga på sjukdomens bekämpande, torde i anslutning
till vad de sakkunniga föreslagit tillägg böra utgå för alla djur, såvitt nedslaktningen
icke föranletts av tuberkulos. För samtliga djur inom s. k. tuberkulosfria
områden bör sålunda utgå ett tillägg av 30 procent av summan
av tilläggen för normallivvärdet och mjölkavkastningen.

Den i några yttranden berörda frågan, örn vid värderingen av nötkreatur
hänsyn bör tagas jämväl till djurens frihet från smittsam kastning, synes
icke nu böra avgöras. Vid ställningstagandet till detta spörsmål torde nämligen
särskild hänsyn böra tagas till sjukdomens allmänna utbredning i landet
och de åtgärder som äro vidtagna mot densamma. Det synes därför böra få
ankomma på Kungl. Maj:t att vid en framtida epizooti härutinnan meddela
det beslut som kan föranledas av då rådande förhållanden.

Utöver vad jag nu anfört vill jag framhålla att de sakkunniga, då de vid
värderingen för värdebestämningen utgå från djurets levande vikt, icke synas
ha beaktat, att djuren efter kalvningen nedgå i vikt, vilket förhållande

Kungl. Maj.ts proposition nr 84.

79

alltså kommer att medföra att djuret åsättes ett lägre värde. Detta torde
emellertid icke vara helt tillfredsställande då djurets värde såsom livdjur
icke kan anses ha förändrats. Nu anmärkta förhållande synes böra beaktas
av värderingsmännen och medföra erforderliga justeringar vid ersättningens
bestämmande.

Jag finner mig icke heller till alla delar kunna tillstyrka de sakkunnigas
förslag till värderingsnämndens sammansättning. I överensstämmelse med
vad i vissa yttranden uttalats anser jag icke tillfredsställande, att veterinär
ensam skall äga verkställa värdering av de mindre kreatursbesättningarna.
En viss risk kan föreligga att, då under stora epizootier mindre erfarna
veterinärer måste anlitas, värderingarna kunna bliva mindre tillförlitliga.
Men även örn genom de tilltänkta föreskrifterna rörande värderingsförfarandet
veterinärer kunna erhålla en god vägledning vid ersättningens bestämmande
och värderingarna därigenom kunna förväntas bliva i stort sett riktiga,
torde man likväl icke kunna bortse från att för ägarna av de mindre kreatursbesättningarna
det torde komma att framstå såsom i viss mån stridande mot
rättvisa och billighet att värderingen av deras djur skall ske på annat sätt
än då fråga är om besättningar med något flera djur. Jag förordar därför,
att i värderingarna av kreatursbesättningarna alltid skall jämte veterinären
deltaga en värderingsman. I anslutning till vad för närvarande gäller synas
dock utan olägenhet svinbesättningar med högst 75 djur kunna värderas av
veterinären ensam, då värderingen av svin i de flesta fall kan ske förhållandevis
schablonmässigt. Detsamma torde kunna gälla då värdering endast
skall ske av motsvarande antal får eller getter. Alt i vissa fall två värderingsmän
deltaga i värderingarna synes däremot icke erforderligt. Med den
föreslagna ändringen i värderingsnämndernas sammansättning synes det icke
längre vara motiverat att låta vissa värderingsmän utses av lantbruksstyrelsen
utan torde dessa böra utses av vederbörande hushållningssällskap eller
dess förvaltningsutskott. Begränsning av antalet värderingsmän medför jämväl
viss minskning i statens kostnader för värderingsförfarandet. För att
ytterligare nedbringa kostnaderna för värderingarna torde, såsom förut antytts,
böra övervägas, att flera värderingsmän förordnas inom varje län varigenom
resekostnaderna bliva lägre.

Förverkande av ersättning m. m.

Gällande bestämmelser.

Till förhindrande av missbruk av rätten till ersättning för förluster eller
skada till följd av smittsam husdjurssjukdom har i 8 § andra stycket epizootilagen
upptagits en bestämmelse därom att sådan ersättning skall vara förverkad,
därest den som haft kostnaden eller lidit förlusten vållat densamma
genom bristande vård om honom tillhöriga djur eller genom överträdelse av
de till skydd mot ifrågavarande sjukdomar givna föreskrifterna eller genom
införande från utrikes ort av djur, som han visste eller hade anledning misstänka
vara sjukt.

80

Kungl. Maj:ts proposition nr 84.

I 8 § tredje stycket epizootilagen finnes upptagen föreskrift rörande den
tid, inom vilken anspråk på ersättning skall vid talans förlust framställas
hos vederbörande länsstyrelse. Denna tid har bestämts till tre månader.
Kungl. Maj:t är likväl obetaget att för särskilt fall medgiva undantag från
denna bestämmelse.

De sakkunniga.

De sakkunniga lia föreslagit, att nuvarande bestämmelserna i 8 § andra
stycket epizootilagen skola utgå och att i stället i 12 §, där nu ett stadgande
finnes upptaget att förseelse mot epizootilagen eller enligt densamma meddelade
bestämmelser straffas enligt strafflagen, införas två nya bestämmelser
i ämnet. Enligt förslaget bör den ena bestämmelsen vara av innehåll, att i
de fall, där straff ådömes för förseelse, som nyss nämnts, domstolen tillika
må förordna, att ersättning av statsmedel helt eller delvis skall vara förverkad.
Det andra stadgandet avses skola innebära, att, därest förseelsen innefattar
olovlig införsel eller utförsel eller annan förflyttning av djur, produkter
eller varor, som kunna bidraga till spridande av smitta, domstolen
må på talan av åklagaren tillika förklara sådan egendom eller, om den icke
kan tillrättaskaffas, dess värde förbrutet. Slutligen ha de sakkunniga föreslagit
utsträckande av den i 8 § tredje stycket epizootilagen stadgade preklusionstiden
för ingivande av ansökan örn ersättning från tre till sex månader.
Sådan ansökan skall — med hänsyn till de sakkunnigas förslag om
centralisering av utbetalningarna till medicinalstyrelsen — alltid ställas till
denna myndighet.

Rörande sitt förslag till nya bestämmelser angående förverkande av ersättningen
av allmänna medel ha de sakkunniga i betänkandet anfört bland
annat:

Enligt vad de sakkunniga inhämtat ha de nuvarande bestämmelserna i
8 § andra stycket epizootilagen angående förverkande av statsersättning icke
i något fall tillämpats. En anledning härtill torde vara att det i de flesta
fall, då tillämpningen kunnat komma i fråga, framstått såsom obilligt att
hela ersättningen skall förklaras förverkad. Det torde även vara förenat
med svårigheter att i administrativ väg avgöra huruvida fullt godtagbara
skäl föreligga för att förklara ersättningen av statsmedel förverkad. För såväl
den enskilde djurägaren som myndigheterna innebär särskilt den nuvarande
bestämmelsen, att ersättningen skall vara förverkad, därest djurägaren
vållat kostnaden eller förlusten som skall ersättas genom bristande vård
om honom tillhörigt djur, en alltför stor osäkerhet i fråga örn när stadgandet
bör vinna tillämpning. Det synes de sakkunniga ur såväl rättssäkerhetssom
billighetssynpunkter mera tillfredsställande och lämpligt att spörsmålet
om förlust av den statliga ersättningen avgöres av domstol. De sakkunniga
vilja därför föreslå att de nuvarande bestämmelserna i 8 § andra stycket
utgå och att i stället i 12 §, där ett stadgande nu finnes upptaget att förseelse
mot epizootilagen eller enligt densamma meddeladé bestämmelser
straffas enligt strafflagen, införes ett nytt stycke av innehåll, att i de fall,
där straff sålunda ådömes, domstolen tillika må förordna, att ersättning av
statsmedel helt eller delvis skall vara förverkad. Domstolen får sålunda med
stöd av den i målet förebragta utredningen bedöma huruvida skäl finnes

Kungl. Maj:ts proposition nr 84.

81

att helt eller delvis förklara djurägaren förlustig ersättningen. För djurägaren
föreligger häri en större trygghet att frågan icke avgöres utan att tillräcklig
utredning förebragts och han blivit i tillfälle att framföra sina synpunkter.
Det torde också vara ur rättssäkerhetens synpunkt mera tillfredsställande
att förlusten endast inträffar i de fall då djurägaren gjort sig skyldig till
straffbar förseelse.

I sin motivering till förslaget om införande av en förverkandebestämmelse
i 12 § epizootilagen ha de sakkunniga till en början erinrat därom att i
skrivelse den 19 november 1938 länsstyrelsen i Östergötlands län hemställt,
att Kungl. Maj:t ville taga under övervägande framläggande av förslag om
höjning av straffmaximum för det i 19 kapitlet 17 § andra stycket andra
punkten strafflagen behandlade fallet att sjuka ej kommer av gärningen.
Med anledning härav hade inom justitiedepartementet utarbetats en promemoria
i ämnet jämte utkast till lag örn sådan ändrad lydelse av nämnda lagrum
att straffet enligt andra stycket för det fall, att sjuka ej kommer av
gärningen, bestämdes till böter eller fängelse. Över promemorian jämte lagutkastet
hade utlåtanden avgivits av ett flertal myndigheter, som därvid i allmänhet
lämnat lagutkastet utan erinran. Handlingarna i ärendet hade överlämnats
till de sakkunniga.

De sakkunniga ha beträffande sin ståndpunkt till ifrågavarande spörsmål
därefter vidare yttrat:

De sakkunniga hysa den uppfattningen, att påföljderna vid förseelse mot
föreskrifter för hindrande av spridning av smittsamma husdjurssjukdomar
mången gång icke stå i rimligt förhållande till den skada som därigenom
kan uppkomma och den ekonomiska vinning överträdelsen stundom medför.
Ifrågavarande lagrum torde emellertid jämväl i annat avseende kräva
omarbetning, vilken lämpligast kunde ske i samband med vidtagande av mera
omfattande ändringar i strafflagen. De sakkunniga ha därför övervägt örn
icke frågan nu kunde givas en tillfredsställande lösning på annat sätt än
genom en skärpning av själva straffskalan. Man torde därvid främst böra
taga hänsyn till sådana överträdelser av ifrågavarande bestämmelser som
kunna medföra ekonomisk vinning. Detta syfte torde ernås därigenom att
överträdelser, vilka innefatta olovlig införsel, utförsel eller annan förflyttning
av djur, varor eller produkter som kunna bidraga till spridande av
smitta, kunde medföra att sådan egendom eller dess värde förklarades förbrutet.
På grund härav anse sig de sakkunniga böra föreslå, att, i analogi
med föreskriften i 19 § 2 mom. förordningen den 10 maj 1940 (nr 373) angående
bekämpande av tuberkulos hos nötkreatur inom vissa områden, en
förverkandeklausul av nu angiven innebörd upptages i 12 § epizootilagen.

Yttrandena.

I de avgivna yttrandena ha de sakkunnigas nu ifrågavarande förslag tillstyrkts
eller lämnats utan erinran.

De sakkunnigas här ifrågavarande förslag kan jag helt biträda. Såsom deDepartementssakkunniga
framhållit lia de nuvarande bestämmelserna örn förverkande av chtf*nersättning
aldrig tillämpats. Anledningen härtill torde vara att söka däri
att det är förenat med stora svårigheter för administrativ myndighet att

Bihang till riksdagens protokoll 1941. 1 sami. Nr 84.

82

Kungl. Maj:ts proposition nr 84.

få en klar uppfattning huruvida omständigheterna äro sådana att det kan
anses berättigat att förklara ersättningen förverkad. I de flesta fall torde det
även komma att framstå såsom obilligt att djurägaren skall berövas hela
ersättningen. Ett överflyttande till domstols avgörande i samband med rättegång
mot djurägaren för överträdelse av epizootibestämmelserna av frågan
om förverkande av ersättningen synes ur såväl rättssäkerhets- som billighetssynpunkt
vara mera tillfredsställande än den nuvarande ordningen.
I likhet med de sakkunniga anser jag att den ifrågasatta höjningen av straffmaximum
för det i 19 kapitlet 17 § andra stycket andra punkten strafflagen
omförmälda brott icke bör upptagas till avgörande i nu förevarande sammanhang.
Frågan synes lämpligen böra utredas i samband med den nu pågående
revideringen av vissa delar av strafflagens speciella del. De sakkunnigas
förslag torde för närvarande innebära en ändamålsenlig lösning av det
föreliggande spörsmålet huru man skall kunna förhindra att en överträdelse
av epizootibestämmelserna, oaktat bötesstraff ådömes, medför ekonomisk
vinning för den felande. Mot det sätt varpå de sakkunniga utformat de nya
bestämmelserna är från min sida intet att erinra. De föreslagna ändringarna
i 8 och 12 §§ epizootilagen synas sålunda böra genomföras.

Anskaffande av arbetskraft, transportmedel och materiel.

Gällande bestämmelser:

Enligt 7 § epizootilagen åligger det djurägare att vid förrättning, som företages
på grund av lagen eller enligt densamma meddelade bestämmelser,
ställa för honom tillgänglig arbetskraft till förfogande. I samma paragraf
stadgas vidare att djurägaren skall ombesörja, att djur, om vilkets dödande
jämlikt epizootilagen förordnats, avlivas samt att kropp av sådant djur eller
av djur, som dött i någon i epizootilagen avsedd sjukdom eller efter
skyddsympning, oskadliggöres på sätt medicinalstyrelsen föreskriver. Därest
någon underlåter att skyndsamt fullgöra föreskriven åtgärd, skall densamma
genom länsstyrelsens försorg verkställas på den försumliges bekostnad.

I epizootikungörelsen 3 § punkt 7 har ytterligare föreskrivits, att, därest
djurägare icke tillhandahåller nödig arbetskraft för gravgrävning eller för
utförande av annat arbete, som föranledes av i vederbörlig ordning meddelad
föreskrift till bekämpande av i epizootilagen avsedd sjukdom, länsstyrelsen
skall på hemställan av veterinär anmoda polismyndighet att skyndsamt
tillkalla arbetsmanskap för arbetets utförande. Jämlikt 16 § 1 mom.
epizootikungörelsen skall länsstyrelsen vid fara för utbrott av mul- och klövsjuka
inom länet från vederbörande kommunalnämndsordförande, magistrat
och stadsstyrelse infordra uppgift å inom kommunen eller staden bosatta
personer, vilka vid utbrott av sjukdomen kunna anses lämpliga att utföra
arbete såsom desinfektörer, vaktmanskap, slaktare m. m. ävensom upprätta
samt till länsveterinären och vederbörande överveterinär översända förteckning
å sådan personal. För att leda desinfektionsarbetet kan länsstyrelsen

Kungl. Maj:ts proposition nr 84.

83

enligt 18 § epizootikungörelsen förordna särskild desinfektör. Enligt gällande
bestämmelser utgår arvode till desinfektör av statsmedel med 15 kronor örn
dagen. Någon resekostnadsersättning utbetalas icke. Tillika åligger det länsstyrelsen
enligt punkt 5 i 3 § att i den omfattning som anses nödig föranstalta
om effektiv bevakning av område, som förklarats smittat eller misstänkt
för smitta, samt, där så finnes påkallat av förhållandena, söka utverka, att
armén tillhörigt manskap med befäl och materiel i avvaktan på Kungl.
Maj:ts beslut i ärendet ställes till förfogande för vakthållning.

Enligt 6 § epizootilagen åligger det offentligt slakthus ävensom annan under
offentlig kontroll ställd slakteriinrättning, att där så påkallas för nedslagning
ställa lokal och personal till förfogande.

De sakkunniga.

De sakkunniga ha i sitt betänkande behandlat vissa frågor avseende anskaffande
av arbetskraft och materiel av skilda slag för bekämpande av
epizootier. De sakkunniga ha framhållit, att de problem, som under den
senaste mul- och klövsjukeepizootien i fråga örn anskaffande av arbetskraft
särskilt påkallat uppmärksamhet och även vållat vissa svårigheter avsett
lämpligaste sättet att få arbetskraft för gravgrävning och desinfektion
samt för vakthållning vid spärrgränser. Under den senaste epizootien övergick
man mer och mer enligt vad de sakkunniga vidare uttalat till att anlita
vägdistriktens arbetare för gravgrävning. De sakkunniga ha funnit denna
praxis ändamålsenlig. Enligt de sakkunnigas mening skulle det icke låta sig
göra att under tid mellan epizootierna hålla någon permanent organisation
eller beredskap i fråga om arbetskraft. Det borde ankomma på länsstyrelserna
att, då fara för epizooti vore för handen, träda i förbindelse med vägstyrelserna
i syfte att söka träffa överenskommelse om att få anlita vägdistriktets
arbetare för gravgrävning. I de fall där dylik överenskommelse icke kunde
träffas, finge det i första hand ankomma på vederbörande veterinär att anskaffa
arbetsfolk och, där han icke vore i stånd därtill, å länsstyrelsen. De
sakkunniga ha understrukit vikten av att största möjliga sparsamhet iakttoges
vid bestämmande av arbetslönerna. Det borde åligga medicinalstyrelsen
att vaka häröver.

I fråga örn anskaffande av desinfektörer ha de sakkunniga ansett lämpligt
att liksom hittills genom länsstyrelsens försorg uppgjordes en förteckning
över personer, som kunde förordnas för detta ändamål. Förordnandet
ha de sakkunniga för undvikande av onödig omgång föreslagit böra meddelas
av vederbörande överveterinär i stället för länsstyrelsen. Högre arvode
än det hittills tillämpade, 15 kronor, lia de sakkunniga ej funnit anledning
ifrågasätta i vidare mån än att medicinalstyrelsen borde lämnas befogenhet
att, där så funnes nödvändigt, medgiva höjning av beloppet.

Bevakningsmanskap vid spärrgränser ha de sakkunniga ansett lämpligast
liksom hittills böra anskaffas och förordnas av länsstyrelserna. Härtill borde
anlitas den ordinarie polispersonal som funnes tillgänglig och i övrigt
förordnas lämpliga personer, vilka tillädes polismans befogenheter. Att för

84

Kungl. Maj:ts proposition nr 84-

ifrågavarande ändamål använda militärmanskap såsom epizootikungörelsen
under vissa förhållanden förutsätter ha de sakkunniga ansett icke vidare
böra förekomma. För att nedbringa kostnaderna för spärranordningarnas
upprätthållande ha de sakkunniga ifrågasatt om det icke vore lämpligt att
bevakningen vid spärrgränserna, i stället för att som hittills göras stationär
och permanent dygnet runt, i viss omfattning och särskilt för mindre vägar
anordnades i form av patrullering av vägarna vid olika tider på dygnet.
Därest patrulleringen skedde å cykel eller motorcykel, kunde ytterligare inskränkningar
av bevakningspersonalens antal ske.

En annan fråga som under epizootien åren 1938—39 till en början vållade
vissa besvärligheter var spörsmålet om anskaffande av bilar för transport
av kreatur till slakterierna. I allmänhet avhämtades kreaturen genom slakteriernas
försorg i av dem iordningställda bilar. De sakkunniga ha ansett
att så även framdeles i stort sett borde ske. Kostnaderna för bilarnas iordningställande
för ändamålet torde åvila vederbörande bilägare. Staten borde
icke utan vägande skäl ikläda sig någon ersättningsskyldighet härför.

De sakkunniga ha i fråga om bestämmelserna i 6 § epizootilagen angående
slakteriernas skyldigheter föreslagit vissa mindre jämkningar. Sålunda borde
i denna paragraf intagas ett uttryckligt stadgande därom, att slakterierna
vid sin verksamhet skulle vara skyldiga iakttaga de föreskrifter, som till
undvikande av smittas spridande meddelats av medicinalstyrelsen. I anslutning
till denna ändring föreslås jämväl ändring av 2 § i kungörelsen den
30 november 1934 (nr 559) angående kontrollslakterier, avseende åläggande
för dylikt slakteri att ha erforderliga tvätt- och omklädningsrum för personalen
samt att vid lastbrygga eller ingång till slakteri anordna lämplig beläggning
av marken med hårt material m. m. De sakkunniga ha härom anfört
bland annat följande.

De sakkunniga vilja framhålla, att vissa hygieniska förbättringar i slakteriernas
utrustning för nedbringande av smittrisken under slakt i anledning
av raul- och klövsjuka torde böra genomföras. Vid vissa slakterier är sålunda
platsen framför slakteriet där djuren avlastas icke belagd med sådant ämne
(cement eller asfalt), att effektiv rengöring och desinfektion kan verkställas.
Likaledes torde på vissa håll saknas tillfredsställande omklädnadsrum för
den personal som sysslar med mul- och klövsjukeslakten. För att kunna anses
godtagbara vid dylik slakt böra omklädnadsrummen vara indelade i helt
skilda avdelningar, av vilka den ena användes för desinfektion och avtagande
av de under slakten begagnade kläderna samt den andra för påtagande av
rena kläder. Bristen på dylika anordningar torde medföra en icke ringa
smittrisk.

Av särskild vikt i detta sammanhang är också, att slakteriet har tillgång
på erforderlig personal samt att möjligheter förefinnas till tillfredsställande
isolering mellan lokaler som användas för vanlig slakt och sådana utrymmen
som behöva tagas i anspråk för slakt av djur som härröra från smittade
gårdar.

Enligt de sakkunnigas förmenande bör det åligga de offentliga slakthusen
samt de andra under offentlig kontroll ställda slakteriinrättningarna, vilka
jämlikt 6 § epizootilagen äro skyldiga alt ställa lokal och personal till förfogande
för nedslaktning, att vara utrustade med av de sakkunniga i det fö -

Kungl. Maj:ts proposition nr 84.

85

regående nyss omförmälda anordningar. Det torde böra ankomma på medicinalstyrelsen
att för godkännande av kontrollslakteri fordra att tillfredsställande
anordningar i sådant hänseende finnas. Detta lärer redan nu kunna
ske med tillämpning av kungörelsen den 30 november 1934 angående kontrollslakterier.
För vinnande av full tydlighet i detta hänseende vilja emellertid
de sakkunniga föreslå att uttryckliga stadganden upptagas i 2 § nämnda
kungörelse. En mindre jämkning i 6 § epizootilagen torde även böra ske
till vinnande av en klarare formulering av bestämmelserna i ämnet.

De sakkunniga ha i detta sammanhang även något berört möjligheterna
att tillvarataga kropparna efter sjuka djur som nedslaktades. De sakkunniga
ha ifrågasatt möjligheten att även transportera de sjuka djuren till slakteri
för att efter destruktion vid slakteriet kunna använda delar av djuren för tekniskt
bruk (tekniskt fett, gödningsämnen m. m.). De sakkunniga ha framhållit,
att så skedde i viss omfattning utomlands. Enligt de sakkunnigas mening
borde medicinalstyrelsen vid epizootier ha sin uppmärksamhet riktad
på denna fråga.

De sakkunniga ha slutligen i sitt betänkande föreslagit en centralisering av
mciterielanskaffningen. Härom ha de sakkunniga anfört bland annat:

De sakkunniga förorda att införskaffandet av anbud å desinfektionsmedel
då fara för epizooti hotar och övriga förberedande åtgärder för materielens
anskaffande centraliseras till medicinalstyrelsen. Det torde kunna förutsättas
att medicinalstyrelsens vanligen tillgängliga arbetskrafter icke kunna anlitas
för ifrågavarande ändamål vid sidan av sitt dagliga arbete. Styrelsen torde
därför böra lämnas tillstånd att flir vidtagande av åtgärder för dylik materielanskaffning
anställa en särskild person, som skulle ha att infordra anbud
från olika firmor örn leverans av materiel som behöves i större omfattning
samt att förhandla om leveransvillkor. Vidare borde han undersöka möjligheten
av att anskaffa lämpliga lokaler för materielens förvarande samt
övriga lokaler, som kunna behövas vid en större epizooti. över huvud synes
ifrågavarande person böra under medicinalstyrelsens överinseende vidtaga
alla sådana förberedande åtgärder som kunna underlätta materielanskaffningen
i händelse av en kraftigare epizooti. Sedan epizootien tagit större omfattning
och en särskild nämnd tillsatts för handhavande av ledningen av
kampen mot epizootien, må i denna nämnd kunna ingå den särskilda tjänsteman,
som handhar materielanskaffningen. Genom att anskaffningen i möjligaste
mån handhaves centralt vinnes bättre överblick örn vad som behöves,
och fördelaktigare villkor kunna erhållas. Efter epizootiens slut torde medicinalstyrelsen
böra, därest tillgängliga arbetskrafter icke kunna användas,
anlita lämplig person att taga hand örn överbliven materiel och antingen
försälja densamma eller ock ordna med dess lämpliga bevarande. De medel
som äro erforderliga för ifrågavarande tjänstemäns avlönande torde kunna
disponeras ur det allmänna anslag, som finnes för täckande av utgifterna för
epizootiens bekämpande.

Yttrandena.

I yttrandena lia vad de sakkunniga i nu förevarande hänseende föreslagit
i allmänhet icke föranlett någon erinran. Svenska distriktsveterinärföreningen
samt länsveterinären i Malmöhus län ha ifrågasatt, harvida icke ur stadgandet
i 7 § epizootilagen borde uteslutas föreskriften örn att djurägare skulle

86

Kungl. Maj:ts proposition nr 84.

vara skyldig ombesörja oskadliggörandet av döda djur. I allmänhet skedde
detta numera genom myndighets försorg. Länsstyrelsen i Jönköpings län
har ansett önskvärt, att medicinalstyrelsen vid beslutande örn spärrgräns
lämnade länsstyrelsen direktiv örn bevakningens anordnande. Länsstyrelsen i
Västmanlands län har uttalat, att det borde ankomma på polismyndigheten
i orten att anskaffa arbetsfolk. Medicinalstyrelsen har framfört vissa erinringar
mot förslaget såvitt angår slakteriernas skyldighet att hålla lämpliga
omklädningsrum. Styrelsen har härutinnan framhållit följande.

De sakkunniga synas utgå från att redan nu befintliga kontrollslakterier
skola vara skyldiga att på egen bekostnad vidtaga sådana ändringar och tillbyggnader
att de bliva väl lämpade för utförande av slakt av djur från smittade
besättningar. Visserligen torde det få anses önskvärt att kontrollslakterierna
vore anordnade på sätt epizootisakkunniga tänkt sig beträffande visst
antal omklädningsrum för personal och möjlighet till tillfredsställande isolering
mellan lokaler som användas för vanlig slakt och sådana utrymmen,
som behöva tagas i anspråk för slakt av djur från smittade besättningar.
Ihågkommas måste dock att kontrollslakterierna äro enskilda personer eller
sammanslutningar tillhöriga anstalter, som tillkommit i syfte dels att möjliggöra
slakt under goda hygieniska förhållanden och dels att åstadkomma
god kontroll av det uppslaktade köttet med avseende på tjänlighet till människoföda.
Däremot har syftemålet med deras uppförande ingalunda varit
att för det allmännas räkning anordna lokaler, särskilt lämpade för slakt av
för smitta misstänkta djur. Vid sådant förhållande är det helt naturligt att
de olika slakterilokalerna anordnats på ett sätt, som å ena sidan tillfredsställer
hygieniska krav och å andra sidan ställer sig ur ekonomisk och driftsynpunkt
mest fördelaktigt. Sålunda ha de för personalen avsedda tvätt- och
omklädnadsrummen särskilt vid de på senare tiden uppförda kontrollslakterierna
ofta icke förlagts i samma våning som slaktlokalerna utan i vindseller
källarvåningarna, vilkas utrymmen på så sätt kunnat bättre utnyttjas.

För kontrollslakterier, till vilkas uppförande tillstånd kommer att lämnas
efter utfärdandet av nya bestämmelser rörande personalens tvätt- och omklädnadsrum,
torde det icke behöva medföra svårighet att uppställa fordran
på slakterilokalernas anordnande enligt sakkunnigas förslag. Beträffande
de förut befintliga kontrollslakterierna torde det däremot i många fall komma
att draga betydande kostnader att anordna tvätt- och omklädnadsrum
m. m. på sätt sakkunniga synas ha tänkt sig. Av skäl som förut angivits
torde det böra anses obilligt kräva att slakterierna skola betungas med mera
avsevärda kostnader för dylika av »epizootislakt» betingade ändrings- eller
nybyggnadsarbeten. Kostnaderna härför torde i stället böra bestridas med
statsmedel. Under denna förutsättning har styrelsen intet att erinra emot
genomförande av de sakkunnigas förslag beträffande såväl tvätt- och omklädnadsrum
som berörda isoleringsmöjlighet vid kontrollslakteri och de offentliga
slakthusen.

Medicinalstyrelsen har därjämte förordat, att i 6 § epizootilagen intoges
stadgande därom att slakteri skulle vara skyldigt att ställa materiel till förfogande
samt att slakteri ävensom annan, som yrkesmässigt transporterar
djur eller kött, skulle vara skyldig att —- i mån av tillgång till för ändamålet
lämpligt transportfordon — på anfordran av vederbörande myndighet mot
den ersättning som medicinalstyrelsen bestämde verkställa transport av för
nedslaktning avsedda djur och deras kött. Medicinalstyrelsen har även an -

Kungl. Majlis proposition nr 84.

87

sett, att medicinalstyrelsen borde äga bestämma den ersättning, som skulle
utgå för begagnande av slakteriinrättning, ävensom ersättning till vid nedslaktningsförrättningen
verksam personal.

Lantbruksförbundet har i huvudsak anfört:

Förbundet anser visserligen önskvärt att omklädningsrum i enlighet med
de sakkunnigas förslag finnas, men örn detta uppställes såsom villkor för att
slakteri skall kunna anses godtagbart för raul- och klövsjukeslakt, torde en
del av de nuvarande kontrollslakterierna icke kunna ifrågakomma för ändamålet.
För flera av dem torde det även vara praktiskt taget omöjligt att anordna
de förordade dubbla omklädnadsrummen. Där exempelvis omklädnadsrummen
äro belägna i annan byggnad än själva slakteriet och måste
användas vid raul- och klövsjukeslakt, torde risk föreligga för att hela anläggningen
blir infekterad och till följd därav oanvändbar för annan slakt
samtidigt. Det torde vara lämpligast att föreskriva, att för slakteridriften ansvariga
personer och besiktningsveterinärer på bästa möjliga sätt ordna för
mul- och klövsjukeslakt vid de slakterier, där det icke är möjligt att genomföra
de av de sakkunniga föreslagna anordningarna. Förbundet vill erinra,
att vid mul- och klövsjukeslakt i Skara och Stenstorp åren 1938 och 1939
närliggande rum utan olägenhet kommo till användning såsom omklädnadsoch
tvättrum.

I vissa yttranden har viss tvekan uttalats om lämpligheten av en centralisering
av materielanskaffningen.

Vidtagandet av de av de sakkunniga föreslagna åtgärder skall huvudsak-i)^^n,«''
ligen ankomma på de administrativa myndigheter, som handha bekämpandet
av de epizootiska sjukdomarna. Vad de sakkunniga anfört rörande anskaffande
av arbetskraft torde i stort sett icke giva anledning till erinringar.

Såsom de sakkunniga framhållit synas skäl understundom kunna föreligga
att medgiva högre arvode åt desinfektörerna än enligt gällande bestämmelser.

I fråga örn anordnandet av spärrgränser vill jag understryka vikten av att
det sker på lämpligaste sätt och att den största möjliga sparsamhet iakttages.

Det synes under den senaste mul- och klövsjukeepizootien vid flera tillfällen
ha förekommit att vakthållningen varit ordnad på ett mindre tillfredsställande
sätt och utan iakttagande av tillbörlig sparsamhet.

De erinringar som i medicinalstyrelsens och lantbruksförbundets yttranden
anförts mot de sakkunnigas förslag i fråga om omklädnadsrummens anordnande
synas vara förtjänta av beaktande. Inom vissa slakterier kunna
förhållandena vara sådana att ett tillgodoseende av de sakkunnigas förslag
kan medföra alltför höga kostnader för att man rimligtvis skall kunna fordra
att åtgärderna skola genomföras av slakterierna i fråga. Möjlighet bör då
finnas för medicinalstyrelsen att medgiva dispens från föreskrifterna. En
övergångsbestämmelse, som möjliggör detta, synes därför böra fogas till de
föreslagna ändringarna av 2 § i kungörelsen angående kontrollslakterier.
Emellertid bör ett dylikt slakteri örn så icke är oundgängligen nödvändigt
icke anlitas för nedslaktning vid mul- och klövsjuka. Skulle slakteriet behöva
användas, böra så tillfredsställande anordningar som möjligt i nu ifrågavarande
hänseende vidtagas.

88

Kungl. Maj:ts proposition nr 84.

Den av de sakkunniga föreslagna jämkningen av 6 § epizootilagen torde
böra genomföras. Däremot anser jag icke, att slakterierna böra åläggas verkställa
transporterna av djur mot ersättning som medicinalstyrelsen bestämmer.
I fråga örn ersättningen till slakterierna och dess personal torde den nu
tillämpade ordningen böra bibehållas.

Vad de sakkunniga anfört rörande möjligheterna att bättre tillvarataga
kropparna av dödade djur synes böra av medicinalstyrelsen övervägas.

Även vad de sakkunniga föreslagit rörande materielanskaffningen torde
böra av medicinalstyrelsen beaktas. Det är av vikt att medicinalstyrelsen i
god tid då epizooti synes hota vidtager erforderliga åtgärder eller, därest medicinalstyrelsen
icke anser sig själv vara i stånd att leda kampen mot epizootien,
hemställer om tillsättande av epizootinämnd.

Utöver av mig i det föregående föreslagna ändringar i epizootilagen torde
en mindre jämkning av redaktionell natur böra företagas i 3 §.

I enlighet med vad jag i det föregående anfört har inom jordbruksdepartementet
upprättats förslag till dels lag angående ändring av vissa delar i lagen
den 12 april 1935 (nr 105) om bekämpande av smittsamma husdjurssjukdomar
(epizootilag), dels kungörelse örn ändring i vissa delar av kungörelsen
den 12 april 1935 (nr 106) med närmare föreskrifter angående bekämpande
av smittsamma husdjurssjukdomar, dels ock kungörelse örn ändring av 2 §
kungörelsen den 26 juli 1926 (nr 389) örn allmänna grunder angående försäkring
med statsbidrag mot förluster på grund av smittsamma husdjurssjukdomar.

För att riksdagen må bliva i tillfälle att överblicka den nu förevarande frågan
torde de tre sista författningsförslagen böra såsom bilaga 1—2 fogas till
protokollet. Jag har för avsikt att framdeles, sedan de ändrade bestämmelserna
i epizootilagen prövats av riksdagen ånyo för Kungl. Maj:t anmäla
frågan om utfärdande av tillämpningsföreskrifter och övriga erforderliga författningar.

Departementschefen hemställer härefter, att det inom departementet upprättade
förslaget till lag angående ändring av vissa delar i epizootilagen måtte
genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Till denna av statsrådet övriga ledamöter biträdda hemställan
lämnar Hans Majit Konungen bifall samt förordnar,
att proposition i ämnet av den lydelse, bilaga till detta protokoll
utvisar, skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:
Gustav T. Roupe.

Kungl. Maj.ts proposition nr 84.

89

Bilaga 1.

Förslag

till

kungörelse om ändring i vissa delar av kungörelsen den 12 april
1935 (nr 106) med närmare föreskrifter angående bekämpande av
smittsamma husdjurssjukdomar.

Härigenom förordnas, dels att 20 § kungörelsen den 12 april 1935 med
närmare föreskrifter angående bekämpande av smittsamma husdjurssjukdomar
skall upphöra att gälla dels ock att 2, 3, 9, 10, 11, 12, 15, 16, 18, 19,
21, 22, 24, 25, 28 och 32 §§ samma kungörelse1 skola erhålla följande
ändrade lydelse:

2 §.

1 mom. Medicinalstyrelsen åligger---avsedda sjukdomar

1. att med uppmärksamhet följa sådana sjukdomars uppträdande och
spridning såväl inom som utom riket samt att särskilt söka utröna sjukdomarnas
smittvägar;

2. att till ledning för länsstyrelserna och andra myndigheter meddela
anvisningar angående sjukdomarnas bekämpande;

3. att för---rapporter m. m.;

4. att till hjälp för djurägare meddela råd och anvisningar för sjukdomarnas
igenkännande och bekämpande;

5. att skyndsamt underrätta chefen för jordbruksdepartementet, då
sjukdom som avses i denna kungörelse utbrutit i landet, samt hålla honom
underrättad örn sjukdomens vidare utbredning och när densamma upphört;

6. att, i den mån ej nedan annorlunda stadgas, besluta om och verkställa
utbetalning av ersättning av allmänna medel för kostnad eller förlust,
som föranletts av stadgande i epizootilagen eller enligt densamma meddelade
bestämmelser; samt

7. att i övrigt handhava ledningen av kampen mot sjukdomarna och,
där så erfordras, genom framställningar till Kungl. Majit eller vederbörlig
myndighet verka för deras bekämpande.

2 mom. Medicinalstyrelsen må---en suppleant.

Då så anses erforderligt, må medicinalstyrelsen förordna lämpliga veterinärer
att i de hänseenden styrelsen bestämmer biträda överveterinärerna
vid ledandet av kampen mot här avsedd sjukdom (biträdande överveterinärer)
.

1 Senaste lydelse av 2 § se 1938:545, av 3 § se 1938:665, av 10 § se 1937:839.

90

Kungl. Maj:ts proposition nr 84.

Medicinalstyrelsen må---extra tjänsteveterinärer.

För överveterinär, biträdande överveterinär och extra tjänsteveterinär skall
medicinalstyrelsen utfärda särskilda instruktioner.

Underrättelse om — — — i länet.

3 mom. Med tjänsteveterinärer enligt epizootilagen och denna kungörelse
avses läns- och distriktsveterinärer samt med tjänsteårsberäkning anställda
stadsveterinärer ävensom i 2 mom. omförmälda överveterinärer, biträdande
överveterinärer och extra tjänsteveterinärer.

3 §.

Det åligger länsstyrelse att om utfärdandet av smittförklaring som omförmäles
i 4 § epizootilagen eller förklaring, att ställe eller område är misstänkt
för smitta, ävensom örn de i anledning därav meddelade föreskrifterna
skriftligen underrätta medicinalstyrelsen, länsveterinären, vederbörande
lokala tjänsteveterinärer samt i den utsträckning så finnes erforderligt övriga
myndigheter och veterinärer. Förklaringens innehåll skall ock bringas till
allmänhetens kännedom genom meddelande i länskungörelserna och, i erforderlig
omfattning, i en eller flera tidningar ävensom medelst anslag å
lämpliga platser inom och närmast omkring det ställe eller område, som
beröres av förklaringen.

Länsstyrelse åligger vidare i fråga om bekämpande av de sjukdomar som
avses i denna kungörelse

1. att, då i främmande land eller inom landet dylik sjukdom yppas under
sådana omständigheter, att fara för smittas spridande till länet föreligger,
vidtaga åtgärder till förekommande av sådan spridning;

2. att, då---till utlandet;

3. att, där---nämnda län;

4. att vid utbrott av sjukdom som här avses meddela föreskrifter till förebyggande
av smittas spridande vid djurutställningar, marknader, andra tillfällen
då djur sammanföras eller auktioner vid vilka djur skola försäljas
ävensom angående särskilda försiktighetsmått vid transport av djur, varor
och redskap;

5. att i den omfattning som anses nödig föranstalta om effektiv bevakning
av område som förklarats smittat eller misstänkt för smitta;

6. att förordna---smittat område;

7. att, därest---arbetets utförande;

8. att efter utbrott av sjukdom som här avses meddela erforderliga föreskrifter a)

för mejerier och för gårdar, som leverera mölk till mejeri, angående
åtgärder till hindrande av smittspridning, häri inbegripet förordnande om
stängning av mejeri i och för smittrening;

b) för kontrollassistenter, jordbrukskonsulenter och andra personer beträffande
de inskränkningar och försiktighetsmått, som skola gälla för dem
vid utövande av deras verksamhet;

Kungl. Maj:ts proposition nr 84.

91

c) för lokala polismyndigheter beträffande deras åligganden med avseende
å bekämpande av sjukdomen ävensom å undersökningar för utrönande
av smittkälla och dylikt; samt

9. att, där--— smittas spridande.

Vid utfärdande av bestämmelser och vidtagande av åtgärder i övrigt som
avses i epizootilagen och denna kungörelse har länsstyrelse att ställa sig till
efterrättelse de anvisningar och föreskrifter angående sjukdomarnas förekommande
och bekämpande som utfärdats av medicinalstyrelsen.

9 §.

1 mom. Djurägare är---ersättningens bestämmande.

2 mom. Ersättning för---av kadaver.

3 mom. Utfärdas till---prövas skäligt.

4 mom. Ersättning skall utgå av allmänna medel för smittreningsåtgärder,
som vidtagas i enlighet med i vederbörlig ordning meddelade föreskrifter,
dock ej för av djurägaren till förfogande för ändamålet ställda redskap.
För arbetskraft, som djurägaren tillhandahållit för ändamålet, skall ersättning
av allmänna medel utgå efter den arbetslön, som i orten i allmänhet
tillkommer arbetare för likartat arbete, dock, då lejd arbetskraft tillhandahållits,
högst med belopp som djurägaren nödgats utgiva i ifrågakomna hänseende.

5 mom. Har djurägare tillhandahållit arbetskraft för handräckning för
annat ändamål än för verkställande av smittreningsåtgärder, skall han därför
vara berättigad till gottgörelse av allmänna medel enligt i 4 mom. stadgade
grunder.

6 mom. Vid anlitande---allmänna medel.

7 mom. Av allmänna medel skola gäldas kostnad för vakthållning och
övriga kostnader för områdenas avspärrning, för värdering varom i 10 §
förmäles, för efter föreskrift av medicinalstyrelsen eller veterinär använda
vacciner eller andra förebyggande eller botande medel mot i denna kungörelse
avsedd sjukdom, för av veterinär vid undersökning för konstaterande
av här ifrågavarande sjukdom använda hjälpmedel såsom maliem och dylikt,
för undersökning å statens veterinärbakteriologiska anstalt eller av medicinalstyrelsen
godkänt veterinärbakteriologiskt laboratorium beträffande
förekomsten av sådan sjukdom samt för fraktkostnad för insändande till anstalten
eller laboratoriet av prov och dylikt. Likaledes skall, där icke annorledes
särskilt stadgas, av allmänna medel gäldas ersättning för av veterinär
företagen förrättning enligt denna kungörelse eller eljest i vederbörlig ordning
givna föreskrifter för bekämpande av i kungörelsen avsedd sjukdom.

8 mom. Påbjudes vid bekämpande av sjukdom som i denna kungörelse
avses isolering av område eller annan dylik åtgärd och vållas någon därigenom
väsentligt intrång i näring eller avsevärd minskning i arbetsförtjänst,
kan, örn särskilda skäl därtill föranleda, ersättning därför beredas honom av

92

Kungl. Maj.ts proposition nr 84.

allmänna medel. Ansökning om sådan ersättning prövas, därest det begärda
ersättningsbeloppet icke överstiger tvåhundra kronor, av medicinalstyrelsen,
i annat fall av Kungl. Maj:t.

10 §.

1 mom. Värdering för bestämmande av ersättning, som avses i 9 § 1
morn., skall verkställas av vederbörande tjänsteveterinär eller av medicinalstyrelsen
därtill förordnad veterinär. Då fråga är örn värdering av häst eller
nötkreatur eller eljest av besättning, som består av mer än 75 får, 75 getter
eller 75 svin över fyra månaders ålder, skall i värderingsförrättningen jämväl
deltaga en värderingsman. Värdering av djur, som skola nedslaktas enligt
bestämmelserna i 3 § 1 mom. epizootilagen, må verkställas av veterinären
ensam.

Värdering för bestämmande av ersättning, som avses i 9 § 2 och 3 morn.,
skall verkställas av vederbörande tjänsteveterinär eller av medicinalstyrelsen
därtill förordnad veterinär jämte en värderingsman.

2 mom. Det skall ankomma på hushållningssällskap eller dess förvaltningsutskott
att inom varje hushållningssällskaps område utse minst två värderingsmän
jämte suppleanter för dessa. Värderingsman skall utses för en
tid av tre år. Prövar medicinalstyrelsen vid häftigt utbrott eller med hänsyn
till omfattningen av sjukdom som i denna kungörelse avses så erforderligt,
skola ytterligare värderingsman utses för den tid sjukdomen varar. Till värderingsman
böra väljas personer, som äro bosatta inom olika delar av hushållningssällskapets
område. Uppgifter å de personer, som utses till värderingsman
och suppleanter, samt å deras post-, telegraf- och telefonadress
skola av hushållningssällskapen skyndsamt insändas till medicinalstyrelsen
och samtidigt därmed tillställas vederbörande länsstyrelse, vilken det åligger
att snarast möjligt införa uppgifterna i länskungörelserna samt särskilt underrätta
tjänsteveterinärerna.

3 mom. Vederbörande veterinär åligger att utsätta tid och plats för värderingsförrättningen
samt, i förekommande fall, därtill kalla värderingsman.

Till värderingsförrättningen —--förrättningens verkställande.

4 mom. Deltaga i värderingsförrättning veterinär och värderingsman och
kunna de icke enas om ersättningens storlek, skall densamma bestämmas
efter medeltalet av de utav dem föreslagna värden.

5 mom. över varje värdering skall värderingsinstrument enligt formulär
som medicinalstyrelsen fastställer upprättas i två exemplar, av vilka det ena
skall överlämnas till djurägaren och det andra skall, försett med bevis örn
delgivningen med denne, insändas till medicinalstyrelsen. 11

11 §•

1 mom. Framställning om utbekommande av ersättning skall göras skriftligen.
Har värdering varom förmäles i 10 § ägt rum, skall vid ansökningen
fogas värderingsinstrument med av veterinären åtecknat intyg att honom
veterligt förhållande icke förekommit, som kan föranleda förlust av er -

Kungl. Maj:ts proposition nr 84.

93

sättning enligt 12 § andra stycket epizootilagen, ävensom, då fråga är om
ersättning för djur om vars dödande medicinalstyrelsen förordnat, bevis att
djuret avlivats. Har värdering icke förekommit, skall framställningen, där
icke ersättning som avses i 9 § 8 mom. begäres, vara åtföljd av räkning,
attesterad av vederbörande veterinär, jämte intyg av denne som nyss nämnts.
Vägrar veterinär att utfärda dylikt intyg, må ersättning ej utbetalas förrän
frågan huruvida talan om förverkande av ersättningen skall föras avgjorts,
eller, där talan förts, densamma genom lagakraftägande utslag blivit prövad.

2 mom. Veterinär enligt--— veterinärs tjänsteförrättning.

3 mom. Värderingsman som---medicinalstyrelsen bestämmer.

12 §.

Den, som — — — förd klagan.

över verkställd värdering för bestämmande av ersättning som i 9 § 1—3
mom. avses må talan icke föras.

15 §.

1 mom. Medicinalstyrelsen skall---och överveterinär.

2 mom. Yppas mul- och klövsjuka i främmande stat under sådana omständigheter
att fara för smittas spridande till riket föreligger, skall medicinalstyrelsen
på lämpligt sätt fästa allmänhetens uppmärksamhet på den
fara som föreligger för sjukdomens införande till riket samt genom framställning
till Kungl. Maj:t påkalla vidtagandet av lämpliga åtgärder för att
hindra smittans införande och spridning.

3 mom. Vid fara för utbrott av mul- och klövsjuka inom riket ankommer
det på medicinalstyrelsen att infordra och granska anbud å leverans
av smittreningsmedel samt till ledning för inköp översända förteckning å
leverantörer till tjänsteveterinärerna inom hotade län.

4 mom. Lantbruksstyrelsen skall årligen före april månads utgång efter
hörande av hushållningssällskapen eller deras förvaltningsutskott uppgöra
förteckning över de nötkreaturs-, får- och svinbesättningar, vilka styrelsen
anser på grund av erkänt stort avelsvärde böra, i fall då för mul- och klövsjukas
bekämpande förordnas om nedslaktning av smittade eller för smitta
misstänkta besättningar, enligt stadgandet i 1 mom. undantagas från dylik
åtgärd. Förteckningen skall omedelbart tillställas medicinalstyrelsen.

16 §.

1 mom. Länsstyrelse skall vid fara för utbrott av mul- och klövsjuka inom
länet, dels från vederbörande kommunalnämndsordförande, magistrat och
kommunalborgmästare infordra uppgift å inom kommunen eller staden bosatta
personer, vilka vid utbrott av sjukdomen kunna anses lämpliga att utföra
arbete såsom desinfcktörer, vaktmanskap, slaktare m. m. ävensom upprätta
samt till länsveterinären och vederbörande överveterinärer översända
förteckning å sådan personal dels ock med vägstyrelsema söka träffa över -

94

Kungl. Maj.ts proposition nr 84.

enskommelser att i behövlig utsträckning få anlita vägdistriktens arbetare
ävensom nödig materiel för gravgrävning.

2 mom. Så snart anmälan som i 14 § avses inkommit, åligger det länsstyrelse
att utfärda smitt- eller misstänktförklaring samt vidtaga på styrelsen
i övrigt ankommande åtgärder för bekämpande av ifrågavarande sjukdom.
Förekommer sjukdomen icke tidigare inom landet, skall länsstyrelsen,
innan smitt- eller misstänktförklaring sker, inhämta medicinalstyrelsens
medgivande till förklaringens utfärdande.

18 §.

Slutlig smittrening å ställe varest mul- och klövsjuka förekommit skall
utföras under uppsikt av veterinär eller desinfektör, som förordnats av vederbörande
överveterinär. Arbetet skall utföras med noggrant aktgivande på
utfärdade föreskrifter. Efter smittreningens avslutande skall slutbesiktning
verkställas av vederbörande överveterinär eller den veterinär överveterinären
därtill utsett.

19 §.

Har beslut fattats att mul- och klövsjuka skall bekämpas genom isolering
av smittad eller för smitta misstänkt besättning, skall vad i 17 § 1 mom. stadgas
icke vidare tillämpas. För sådant fall skola de i 21—23 §§ upptagna särskilda
bestämmelserna lända till efterrättelse.

21 §.

Då kreatursbesättning smittats av mul- och klövsjuka samt sjukdomen
skall bekämpas genom isolering, skall vederbörande tjänsteveterinär tillse
att smittöverföring verkställes till samtliga klövbärande djur i besättningen
samt under den tid stället är smittförklarat övervaka efterlevnaden av gällande
isoleringsföreskrifter. Det åligger djurägaren att med uppmärksamhet
följa resultatet av smittöverföringen och lämna veterinären upplysning
därom.

22 §.

Hava å---till länsstyrelsen.

Har undersökning vid förrättning som i föregående stycke omförmäles
givit vid handen att slutlig smittrening icke må verkställas, skall djurägaren
för undersökningen utgiva gottgörelse till veterinären.

24 §.

Med avseende å bekämpandet av boskapspest och elakartad lungsjuka
skall i tillämpliga delar gälla vad beträffande bekämpandet av mul- och klövsjuka
föreskrives med undantag av bestämmelserna i 21 och 23 §§ samt under
iakttagande

beträffande boskapspest,---veterinär, samt

beträffande elakartad---finner erforderligt.

95

Kungl. Maj:ts proposition nr 84.

25 §.

Med avseende å bekämpande av svinpest skall i tillämpliga delar, i den
mån här nedan icke annorledes stadgas, gälla vad beträffande mul- och klövsjuka
föreskrives i 13—16 §§ samt 19 och 22 §§.

28 §.

1 mom. Länsstyrelse må, därest fall av svinpest inträffat inom länet eller
angränsande län och där så prövas erforderligt för bekämpande av sjukdomen,
efter medicinalstyrelsens anvisningar förbjuda införsel och utförsel av
levande svin till och från länet ävensom kringföringshandel med smågrisar
inom länet.

2 mom. Finnes anledning antaga att genom användande av köksavfall
(s. k. svinmat) eller slaktavfall eller dylikt för utfodring av svin kan befaras
utbrott eller spridning av svinpest, må medicinalstyrelsen i den utsträckning
så prövas erforderligt föreskriva, att sådant avfall skall fullständigt genomkokas,
innan det användes till utfodring.

32 §.

Har veterinär konstaterat mjältbrand hos husdjur eller frasbrand hos
idisslande djur, skall han ofördröjligen underrätta länsstyrelsen. Sådan sjukdom
må icke av veterinär förklaras vara för handen, med mindre diagnosen
fastställts genom undersökning i enlighet med av medicinalstyrelsen utfärdade
föreskrifter. Kan veterinär icke själv företaga sådan undersökning,
skall han för undersökning insända erforderligt prov till statens veterinärbakteriologiska
anstalt eller av medicinalstyrelsen godkänt veterinärbakteriologiskt
laboratorium.

Har länsstyrelse---utfärda smittförklaring.

Denna kungörelse träder i kraft den 1 juli 1941. Genom denna kungörelse
upphävas kungörelserna dels den 7 december 1929 (nr 371) med vissa föreskrifter
rörande inskränkningar i tillträde till ladugård, stall eller annat rum,
där kreatur eller foder förvaras, dels den 21 juli 1938 (nr 536) angående
skyddsområde vid utbrott av mul- och klövsjuka m. m., dels den 22 juni 1939
(nr 343) angående bestridande av vissa kostnader i anledning av mul- och
klövsjuka, dels den 31 maj 1940 (nr 406) angående förbud att använda okokt
avfall till svinföda, m. m. dels ock den 31 maj 1940 (nr 407) med vissa bestämmelser
till förhindrande av spridning av sjukdomen svinpest.

96

Kungl. Maj:ts proposition nr 84.

Bilaga 2.

Förslag

till

kungörelse^ om ändring av 2 § kungörelsen den 26 juli 1926 (nr
389) om allmänna grunder angående försäkring med] statsbidrag
mot förluster på grund av smittsamma husdjurssjukdomar.

Härigenom förordnas, att 2 § kungörelsen den 26 juli 1926 om allmänna
grunder angående försäkring med statsbidrag mot förluster på grund av
smittsamma husdjurssjukdomar1 skall erhålla följande ändrade lydelse:

2 §•

1. Försäkring, varom---två månader.

Försäkringen skall---årliga mjölkproduktion.

Försäkringen skall---av kadaver.

2. Ersättning skall---nytta användas.

3. Ersättning skall---skall utgå.

3a. Ersättning skall---fulla värde.

4. Lämnas i---utgående ersättningen.

5. Kungl. Maj:t äger förordna ombud med uppgift att hos bolag, som
antagits till försäkringsgivare, övervaka bolagets skaderegleringar jämlikt
denna paragraf.

Ombudet uppbär av bolaget arvode till belopp, som av Kungl. Majit bestämmes.

Denna kungörelse träder i kraft den 1 juli 1941.

1 Senaste lydelse se 1932:164.

417147. Stockholm, Isaac Marcus Boktryckeri-Aktiebolag, 1941.