Kungl. Maj:ts proposition nr 73.

1

Nr 73.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till
lag om tillsyn å radiologiskt arbete m. m. samt lag
angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 29 juni
1912 (nr 206) om arbetarskydd; given Stockholms
slott den 21 februari 1941.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet hållna protokoll
vill Kungl. Majit härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen
att antaga härvid fogade förslag till

1) lag örn tillsyn å radiologiskt arbete m. m. samt

2) lag angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 29 juni 1912 (nr 206)
örn arbetarskydd.

GUSTAF.

Gustav Möller.

Bihang till riksdagens protokoll 1941

1 sami. Nr 73.

994 40

2

Kungl. Majus proposition nr 73.

Förslag

till

Lag

om tillsyn å radiologiskt arbete m. lii.

Härigenom förordnas som följer:

1 §''

Med radiologiskt arbete avses i denna lag arbete, vari ingår bruk av
röntgenstrålar, alstrade vid en spänning av mera än 5,000 volt, eller radioaktivt
ämne, överstigande viss myckenhet, som medicinalstyrelsen äger fastställa.

Radiologiskt arbete må bedrivas allenast efter tillstånd av medicinalstyrelsen.

Tillstånd av medicinalstyrelsen erfordras ock för innehav, utan samband
med radiologiskt arbete, av radioaktivt ämne, överstigande den av medicinalstyrelsen
fastställda myckenheten.

2§-

Ansökan örn tillstånd att bedriva radiologiskt arbete skall innehålla uppgift
örn:

det slag av radiologiskt arbete, som skall bedrivas;

arbetsplatsen;

röntgenapparattyp samt högsta spänning och strömstyrka vid röntgenröret
eller, beträffande arbete med radioaktivt ämne, dess mängd och beskaffenhet; de

hjälpmedel i övrigt, som äro avsedda att användas i arbetet, i den
mån kännedom därom kan antagas vara av betydelse för prövning av ansökningen; den

person, som skall förestå arbetet, och dennes utbildning därför; samt

det antal personer, som beräknas skola sysselsättas i arbetet.

I ansökan örn tillstånd till innehav av radioaktivt ämne skall uppgift
lämnas örn:

ämnets mängd och beskaffenhet samt

platsen och de närmare anordningarna för ämnets förvaring.

Ansökan skall vara avfattad enligt formulär, som fastställes av medicinalstyrelsen.

3 §•

Såsom villkor för åtnjutande av tillstånd äger medicinalstyrelsen föreskriva
skyldighet att iakttaga av styrelsen meddelade särskilda bestämmelser.

Gäller tillståndet bedrivande av radiologiskt arbete, skola dessa bestämmelser
avse att vinna största möjliga trygghet mot att skada genom inverkan
av röntgenstrålar eller strålning från radioaktivt ämne tillskyndas någon,
som är sysselsatt i arbetet, person eller djur, som är föremål för radiologisk

Kungl. Maj:ts proposition nr 73. 3

undersökning eller behandling, eller någon, som tillfälligt uppehåller sig på
arbetsplatsen.

Är fråga om innehav av radioaktivt ämne, skola bestämmelserna åsyfta,
att ämnet så förvaras, att ej skada tillskyndas någon genom de därifrån
utgående strålarna.

4§-

Den som erhållit tillstånd enligt denna lag skall utan dröjsmål till medicinalstyrelsen
anmäla:

a) örn radiologiskt arbete, som enligt tillståndsbeslutet skall bedrivas å
viss plats, annat än tillfälligtvis flyttats till annan lokal, eller örn den lokal,
varest arbetet bedrives, väsentligen förändrats;

b) örn röntgenapparat utbytts eller sådan apparat eller till densamma
hörande anordningar underkastats avsevärd förändring;

c) örn den, som enligt ansökan eller tidigare gjord anmälan förestår
radiologiskt arbete, efterträtts av annan person;

d) örn mängden av radioaktivt ämne, som användes i radiologiskt arbete
eller annorledes innehaves, avsevärt ökats eller väsentlig ändring skett i
fråga örn sättet för förvaring av sådant ämne; samt

e) örn den, som bedrivit radiologiskt arbete, upphört därmed eller örn
mängden av radioaktivt ämne, som innehaves utan samband med radiologiskt
arbete, nedgått till eller under den fastställda myckenheten.

Medicinalstyrelsen äger, när inkommen anmälan därtill föranleder, återkalla
meddelat tillstånd.

5§-

Över ansökan örn tillstånd och över anmälan enligt 4 § första stycket under
a)—d) skall medicinalstyrelsen inhämta utlåtande av radiofysiska institutionen.
Därest medicinalstyrelsen så förordnar eller institutionen eljest finner
det nödigt, skall, innan dylikt utlåtande avgives, genom institutionens försorg
besiktning verkställas å arbets- eller förvaringsplatsen.

6 §•

Tillsyn å efterlevnaden av denna lag och med stöd av densamma meddelade
föreskrifter utövas, under medicinalstyrelsens överinseende och ledning,
av radiofysiska institutionen och vid institutionen anställda befattningshavare
(tillsy ning smäll).

Tillsyningsman har att besiktiga plats, där radiologiskt arbete bedrives
eller radioaktivt ämne förvaras. Besiktning skall, där ej av särskild anledning
annat påkallas, ske med regelbundna tidsmellanrum.

Yid besiktning äger tillsyningsman företaga prov och undersökningar till
kontroll å att meddelade skyddsföreskrifter behörigen iakttagas.

Finner tillsyningsman, att behov föreligger av skyddsföreskrifter utöver
de av medicinalstyrelsen meddelade eller att meddelade föreskrifter icke
blivit iakttagna, skall tillsyningsmannen anmäla förhållandet till medicinalstyrelsen.
Är fråga om meddelande av ytterligare skyddsföreskrifter, äger

4

Kungl. Majlis proposition nr 73.

tillsyningsmannen dock, därest iakttagandet av föreskrifterna icke medför
större kostnad eller olägenhet, själv därom förordna.

Närmare föreskrifter örn tillsynens utövande meddelas av Konungen.

8 §•

Där särskilda omständigheter det påkalla, äger medicinalstyrelsen förordna,
att anläggning för radiologiskt arbete skall sättas ur bruk, intill dess
åtgärd, som i anledning av besiktning eller eljest föreskrives, blivit vidtagen.

Har den, som erhållit tillstånd att bedriva radiologiskt arbete eller innehava
radioaktivt ämne, icke ställt sig av medicinalstyrelsen eller av tillsyningsman
meddelade skyddsföreskrifter till efterrättelse, äger medicinalstyrelsen
återkalla det meddelade tillståndet.

9§-

Den som bedriver radiologiskt arbete eller innehar radioaktivt ämne skall
omedelbart efter erhållen kännedom till radiofysiska institutionen anmäla
inträffad skada, som kan antagas hava samband med arbetet eller innehavet
av sådant ämne och vara av beskaffenhet, som i 3 § sägs.

10 §.

De allmänna föreskrifter, vilka, utöver vad denna lag innehåller, må erfordras
till förekommande av skada genom inverkan av röntgenstrålar eller
radioaktivt ämne, meddelas av medicinalstyrelsen efter samråd med riksförsäkringsanstalten.

11 §•

Då ärende enligt denna lag jämväl är beroende av tillämpningen av föreskrift,
som utfärdats rörande elektrisk starkströmsanläggnings utförande och
skötsel, skall samråd äga rum med kommerskollegium.

12 §.

I radiologiskt arbete må icke anställas annan än den, som vid läkarundersökning
befunnits icke förete sjuklighet eller svaghet, som kan anses
göra honom särskilt utsatt för den med arbetet förbundna hälsofaran.

I radiologiskt arbete anställda personer skola periodiskt underkastas besiktning
rörande sitt hälsotillstånd.

Närmare föreskrifter rörande undersökning och besiktning, som avses i
denna paragraf, meddelas av Konungen.

13 §.

På Konungen ankommer att fastställa taxa å gottgörelse för dels besiktning
enligt 5 och 7 §§, dels ock undersökning och besiktning, som avses
i 12 §.

Kostnaderna för besiktning enligt 5 och 7 §§ samt 12 § andra stycket
skola gäldas av den, som i varje särskilt fall bedriver det radiologiska arbetet
eller förvarar det radioaktiva ämnet eller sökt tillstånd därtill.

5

Kungl. Majus proposition nr 73.

14 §.

Den som olovligen bedriver radiologiskt arbete eller innehar radioaktivt
ämne straffes med dagsböter.

Lag samma vare där den, som med vederbörligt tillstånd bedriver radiologiskt
arbete eller innehar radioaktivt ämne, underlåter att ställa sig till
efterrättelse vad enligt denna lag eller med stöd av densamma meddelade
föreskrifter åligger honom, eller i ansökan eller eljest angående omständigheter,
varom det åligger honom att lämna upplysning, mot bättre vetande
avgiver oriktig eller ofullständig uppgift.

Böter, som ådömas enligt denna paragraf, tillfalla kronan.

15 §•

För radiologiskt arbete, som med vederbörligt tillstånd bedrives av staten
eller kommun, vare i fråga örn åliggande enligt denna lag föreståndaren för
arbetet ansvarig.

16 §.

Har tillsyningsman meddelat förordnande enligt 7 § tredje stycket, må
klagan däröver föras hos medicinalstyrelsen inom fjorton dagar från den dag
delgivning skett. Vid förordnandets meddelande skall tillkännagivas vad den
har att iakttaga, som vill föra sådan klagan.

Över beslut av medicinalstyrelsen enligt denna lag må klagan föras hos
Konungen inom tid, som för överklagande av förvaltande myndigheters
och ämbetsverks beslut är bestämd.

När tillstånd enligt denna lag återkallas eller förordnande meddelas, att
anläggning för radiologiskt arbete skall sättas ur bruk, äger medicinalstyrelsen
förordna, att beslutet skall gå i verkställighet utan hinder av anförda
besvär.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1941.

Den som vid lagens ikraftträdande bedriver radiologiskt arbete eller innehar
radioaktivt ämne, överstigande den med stöd av 1 § första stycket fastställda
myckenheten, vare, där han inom tre månader därefter ingiver ansökan
örn tillstånd enligt denna lag, utan hinder av vad i 1 § sägs berättigad
att bedriva nämnda arbete eller innehava dylikt ämne, intill dess beslut
meddelats i anledning av ansökningen.

6

Kungl. Majda proposition nr 73.

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 29 juni 1912 (nr 206)

om arbetarskydd.

Härigenom förordnas, att 1 § lagen den 29 juni 1912 om arbetarskydd
skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives:

1 §•

Denna lag — — — sätt användes.

Från lagens---eller icke.

Beträffande arbete----förorsaka olycksfall.

I fråga örn arbete, som avses i lagen om tillsyn å radiologiskt arbete
m. m., skall förevarande lag äga tillämpning allenast i vad den angår skydd
mot annan skada än sådan, som orsakas genom inverkan av röntgenstrålar
eller radioaktivt ämne.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1941.

Kungl. Maj:ts proposition nr 73.

7

Utdrag av ‘protokollet över socialärenden, hållet inför
Hans Majit Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 28 juni 1940.

N ärvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden

Pehrsson-Brahstorp, Möller, Sköld, Quensel, Eriksson, Bergquist,

Bagge, Andersson.

Efter gemensam beredning med chefen för ecklesiastikdepartementet samt
tillförordnade chefen för justitiedepartementet, statsrådet Bergquist, och
tillförordnade chefen för finansdepartementet, statsrådet Quensel, anför
chefen för socialdepartementet, statsrådet Möller:

Inom socialdepartementet föreligger för närvarande till prövning fråga
om åtgärder i syfte att bereda ökat skydd mot skada genom inverkan av röntgenstrålar
eller radioaktivt ämne. Jag anhåller nu att för Kungl. Majit få anmäla
detta ärende.

Tidigare behandling av frågan.

I en till medicinalstyrelsen ingiven skrivelse den 31 mars 1928 fäste
svenska radiologförbundet styrelsens uppmärksamhet på de vådor, som kunde
uppkomma såväl för patienter som framför allt för personal vid medicinsktradiologiskt
arbete, därest statlig kontroll icke utövades i någon form. Förbundet
uttalade såsom sin mening, att en effektiv kontroll torde vara möjlig
endast genom tillsättande av en specialinspektör jämlikt 23 § lagen örn
arbetarskydd, och anhöll, att styrelsen måtte upptaga nämnda fråga till behandling.
Vid skrivelsen var såsom bilaga fogat ett förslag till bestämmelser
angående skyddsåtgärder vid radiologiskt arbete.

I ytterligare en skrivelse till medicinalstyrelsen den 27 april 1928
framhöll svenska radiologförbundet vissa synpunkter på frågan, huruvida
särskilda villkor borde uppställas för rättighet att utöva radiologisk verksamhet.
Förbundet framhöll därvid, att det ej ens kunde utan vidare anses
riktigt, att läkarlegitimation utgjorde tillräcklig kontroll på kompetens till
utövande av radiologisk verksamhet. Badiologiens karaktär av fysikalisk
vetenskap och instrumentariets fordran på kännedom örn elektrotekniska
detaljer gjorde det nämligen omöjligt för den enskilde läkaren att utan vidare
utbildning efter legitimationen kunna vara kompetent att självständigt
utöva radiologisk verksamhet. Frågan huruvida någon form av licenssystem
borde införas ansåg sig förbundet emellertid ej kunna taga ställning till.
Däremot ansåg förbundet det självklart, att utvecklingen skulle komma in

8

Kungl. Majus proposition nr 73.

på en felaktig bog, därest det utan vidare skulle få anses berättigat även
för icke läkare att bedriva radiologisk verksamhet. Det vore enligt förbundets
mening ej förenligt med utvecklingen av god sjukvård i landet, därest
icke sakkunniga skulle komma att bedriva radiologisk verksamhet. Särskilt
gällde detta röntgen- och radiumbehandling på grund av de därmed förknippade
riskerna. Men även vid diagnostiskt arbete förefunnes, enligt vad
förbundet framhöll, risker, som kunde bli ödesdigra nog för såväl patienten
som den undersökande. Därtill komme, att nyttan av undersökningen bleve
ringa eller ingen, därest ej diagnosen bleve fullt säkerställd genom sakkunnigt
bedömande. Röntgenbilden vore ett dokument, för vars bedömande
fordrades stor erfarenhet och ingående kännedom örn såväl den normala
som den patologiska anatomien och fysiologien. Det vore utan vidare klart,
att kvalifikationer i detta hänseende ej funnes annat än hos den legitimerade
läkaren eller hos personer, som arbetade inom medicinen närstående
discipliner, t. ex. tandläkekonsten och veterinärmedicinen. Förbundet föreslog
därför, att medicinalstyrelsen skulle överväga och eventuellt vidtaga
de åtgärder, som kunde anses lämpliga för att begränsa utövandet av medicinsk-radiologisk
verksamhet till personer med läkarlegitimation eller till
eljest sakkunniga personer såsom tandläkare och veterinärer.

Sedan medicinalstyrelsen infordrat yttrande över svenska radiologförbundets
omförmälda båda skrivelser från medlemmen av styrelsens vetenskapliga
råd, professorn Gösta Forssell, tillstyrkte denne i skrivelse den 21 september
1929, att medicinalstyrelsen skulle taga de av förbundet föreslagna åtgärderna
i övervägande, enar desamma enligt Forssells mening innehölle synnerligen
beaktansvärda förslag till bestämmelser angående utövande av röntgendiagnostik
och radioterapi. De föreslagna skyddsbestämmelserna vore,
enligt vad vidare framhölls, avfattade i överensstämmelse med i Sverige
vunnen erfarenhet och i huvudsaklig överensstämmelse med de allmänna
bestämmelser beträffande skydd vid arbete med röntgenstrålar och radium,
vilka fastställdes av den andra internationella radiologkongressen år 1928.
Forssell föreslog dock vissa ändringar i och tillägg till nämnda skyddsbestämmelser.

Medicinalstyrelsen inkom därefter till Kungl. Majit med en den 8 januari
1932 dagtecknad framställning i ärendet. Styrelsen sade sig därvid till fullo
dela radiologförbundets uppfattning örn de stora risker, som radiologiskt
arbete medförde, och ansåg särskilda bestämmelser i ämnet vara behövliga.
I anledning därav hade styrelsen utarbetat ett framställningen bifogat förslag
till lag angående bedrivande för medicinskt ändamål av radiologiskt arbete
m. m. Rörande detta lagförslag yttrade styrelsen:

I avseende å den avfattning lagförslaget givits får styrelsen till en början
framhålla, att styrelsen, som ansett sig icke äga kompetens eller befogenhet
att utarbeta förslag omfattande allt radiologiskt arbete, begränsat detsamma
till sådant arbete, som avser medicinska, däri även inberäknade veterinärmedicinska,
ändamål. Då emellertid fara för liv eller hälsa otvivelaktigt
kan föreligga icke allenast för läkare och sjukvårdspersonal samt för den,
som på ett icke sakkunnigt sätt blir föremål för radiologisk undersökning

9

Kungl. Maj:ts proposition nr 73.

eller behandling, utan även för envar person, som utför dylikt arbete,
ifrågasätter styrelsen, om icke allt radiologiskt arbete, av vad slag det vara
må, samtidigt borde regleras genom lagbestämmelser. En förutsättning
härför är, att ifrågavarande lagförslag kompletteras med de bestämmelser,
som med hänsyn härtill äro erforderliga, eller, om så skulle vara lämpligare,
att en särskild lag för radiologiska arbeten, som icke avse medicinskt ändamål,
utfärdas.

Det av medicinalstyrelsen uppgjorda lagförslaget skulle äga tillämpning
beträffande envar, som för medicinskt ändamål bedreve radiologiskt arbete
och för sådant arbete innehade monterad eller färdigställd apparat eller
härför avsett radioaktivt preparat. Den, som innehade apparat eller preparat
av nu nämnt slag, skulle därom till medicinalstyrelsen ingiva anmälan, innehållande
vissa angivna uppgifter. Sådan anmälan skulle ock ingivas, örn
lokalerna för anläggningen förändrades eller apparat eller preparat förflyttades
till annan plats, eller utbyte av apparat ägde rum eller denna i nämnvärd
omfattning förändrades eller örn kvantiteten av preparatet nämnvärt
ändrades. Erforderliga bestämmelser rörande skyddsanordningar m. m. vid
radiologiskt arbete skulle utfärdas av medicinalstyrelsen. Tillsyn över apparater
och preparat samt desammas användning ävensom över tillämpningen
av skyddsbestämmelserna skulle utövas av medicinalstyrelsen, för vilket
ändamål styrelsen ägde företaga inspektion av radiologiskt arbete jämte för
arbetet disponibla anordningar och lokaler. Såsom biträde åt styrelsen vid
dylik tillsyn och inspektion ägde Kungl. Majit förordna en eller flera sakkunniga
personer. Örn vid inspektion eller eljest befunnes, att det arbete,
varom fråga vore, ej utfördes på tillfredsställande sätt, eller att annat
uppenbart missförhållande förelåge, ägde medicinalstyrelsen förbjuda arbetets
fortsatta bedrivande. Lagförslaget innehöll tillika ansvars-, besvärs- och
övergångsbestämmelser.

I sin framställning anförde medicinalstyrelsen vidare, att de bestämmelser
rörande skyddsanordningar m. m., vilka enligt lagförslaget skulle utfärdas
av styrelsen, i huvudsak borde ansluta sig till vad radiologförbundet föreslagit
med däri av professorn Forssell förordade ändringar. Framställningen
utmynnade i en hemställan, att Kungl. Majit måtte antingen föreslå riksdagen
att antaga lag angående bedrivande för medicinskt ändamål av radiologiskt
arbete m. m. i enlighet med styrelsens förutnämnda lagförslag eller,
därest en lag för allt radiologiskt arbete ansåges böra komma till stånd, i
nämnda lag upptaga de föreslagna bestämmelserna angående bedrivande för
medicinskt ändamål av radiologiskt arbete m. m. Styrelsen förklarade slutligen,
att styrelsen lämnat radiologförbundets skrivelse den 27 april 1928
helt åsido, enär det i skrivelsen ifrågasatta licenssystemet för verksamhet
på det radiologiska området i allmänhet enligt styrelsens förmenande borde
upptagas till omprövning i samband med eventuellt utarbetande av lagförslag
rörande radiologiskt arbete för annat än medicinskt ändamål.

Sedan socialstyrelsen anbefallts att avgiva yttrande i frågan örn reglering
av radiologiskt arbete ävensom i samband därmed, efter samråd i erforderlig
omfattning med medicinalstyrelsen, till Kungl. Majit inkomma med

10

Kungl. Majus proposition nr 73.

förslag till de bestämmelser, som funnes böra av Kungl. Majit utfärdas angående
bedrivande av radiologiskt arbete för annat än medicinskt ändamål,
anförde socialstyrelsen i skrivelse den 16 juli 1932:

Radiologiskt arbete utom det medicinska området men fallande inom
tillämpningsområdet för lagen örn arbetarskydd förekommer, såvitt för styrelsen
är känt, endast i ringa omfattning och torde därjämte äga rum under
sådana förhallanden, att man knappast synes behöva räkna nied någon
mera framträdande hälsorisk för de därmed sysselsatta. Särskilda bestämmelser
för bedrivande av dylikt radiologiskt arbete synas styrelsen därför
för närvarande ej påkallade. Möjligt är däremot, att radiologiskt arbete
för undervisnings- och forskningsändamål på sina håll kan utföras under
sådana förhållanden, att det kan vara motiverat att göra detsamma till föremål
för särskild kontroll.

Vad den av medicinalstyrelsen föreslagna regleringen rörande radiologiskt
arbete för medicinskt ändamål beträffar vill styrelsen erinra, att dylikt
arbete, utfört av hos anstalt eller praktiserande läkare, tandläkare eller veterinär
anställd personal (högre utbildad eller ej), otvivelaktigt faller inom
tillämpningsområdet för lagen örn arbetarskydd. En lag angående bedrivande
för medicinskt ändamål av radiologiskt arbete kommer därför till
väsentlig del — i avseende å de därmed sysselsatta arbetstagarna — att
utgöra en specialreglering på arbetarskyddslagens område. Styrelsen finner
emellertid en dylik specialreglering motiverad och anser det förslag, som
utarbetats av medicinalstyrelsen, kunna läggas till grund för lagstiftning
i ämnet.

Socialstyrelsen erinrade slutligen, att därest det, på sätt medicinalstyrelsen
föreslagit, uppdroges åt nämnda styrelse att med biträde av sakkunnig
person utöva tillsyn i angivna avseenden över bedrivandet av ifrågavarande
arbete, yrkesinspektionen borde i motsvarande mån bli fritagen
från skyldighet att utöva tillsyn å samma arbete enligt lagen örn arbetarskydd.

Genom beslut den 14 januari 1938 fann Kungl. Majit den i medicinalstyrelsens
skrivelse gjorda framställningen icke föranleda någon vidare
Kungl. Maj.ts åtgärd än att riksförsäkringsanstalten och medicinalstyrelsen
anmodades att gemensamt utarbeta förslag till anvisningar och föreskrifter
till förekommande av olycksfall och ohälsa vid bedrivande av radiologiskt
arbete, att, i mån av befogenhet, med ledning av förslaget gemensamt eller
var för sig meddela de anvisningar och föreskrifter, som kunde anses erforderliga,
samt att underrätta skolöverstyrelsen och kanslersämbetet vid
rikets universitet örn sålunda meddelade anvisningar och föreskrifter. Enligt
Kungl. Maj:ts beslut skulle det vidare ankomma på skolöverstyrelsen och
kanslersämbetet att i den omfattning, som funnes lämplig, låta bekantgöra
sagda anvisningar och föreskrifter inom läroanstalter och forskningsinstitut,
där radiologiskt arbete bedreves.

Med anledning av Kungl. Maj:ts omförmälda beslut uppdrogo riksförsäkringsanstalten
och medicinalstyrelsen i januari 1939 åt föreståndaren för radiofysiska
institutionen vid Konung Gustaf V:s jubileumsklinik, docenten
filosofie doktorn R. Sievert att utarbeta och till ämbetsverken inkomma
med förslag till skyddsbestämmelser vid användning av röntgen.

Till fullgörande av nämnda uppdrag överlämnade docenten Sievert med

11

Kungl. Majus proposition nr 73.

skrivelse elen 16 november 1939 till riksförsäkringsanstalten och medicinalstyrelsen
förslag till bestämmelser rörande skydd vid arbete med röntgenapparater
och radioaktiva preparat. I skrivelsen framhålles, att ehuru uppdraget
endast avsåg skyddsbestämmelser vid användandet av röntgen, även
skyddsbestämmelser för arbete med radioaktiva preparat m edtagits i förslaget.
Detta hade skett dels emedan strålningsriskerna vid arbete med
radioaktiva preparat i många avseenden vore analoga med dem, som förekomme
vid arbete med röntgenstrålar, dels emedan riskerna vid arbete med
radioaktiva preparat vore förhållandevis större än vid arbete med röntgenstrålar
och behovet av bestämmelser i det förra fallet därför vore minst
lika stort som i det senare. Yisserligen utfördes arbeten med större kvantiteter
radioaktiva preparat endast vid ett fåtal centralanstalter i landet,
men vid dessa anstalter vore ett jämförelsevis stort antal personer utsatta
för bestrålningsrisker, vilken omständighet torde böra anses utgöra ett tillräckligt
starkt motiv för införandet av bestämmelser även för detta slag
av arbete.

Docenten Sievert omnämner vidare i skrivelsen, att i vårt land funnes
omkring 2,000 röntgenapparater, av vilka något mera än hälften utgjordes
av anläggningar för tandröntgen. Antalet i radiologiskt arbete sysselsatta
personer uppskattades i skrivelsen till 3,000 ä 4,000, av vilka sannolikt
ungefär hälften utsattes för bestrålningsrisker i mycket stor utsträckning
och resten endast sporadiskt. Därtill komme riskerna för skador å patienter.
Omfattningen av röntgenarbetet syntes väl motivera en lagstiftning i ämnet.

Medicinalstyrelsen har i skrivelse den 30 mars 1940 till Kungl. Majit
överlämnat det av docenten Sievert uppgjorda förslaget till skyddsbestämmelser,
mot vilket styrelsen förklarar sig icke hava något att erinra.

Riksförsäkringsanstalten har, utan att taga slutlig ställning till de olika
bestämmelserna i förslaget, förklarat sig finna förslaget i stort sett vara väl
ägnat att läggas till grund för bestämmelser i ämnet.

Bestämmelser i gällande lagstiftning, tillämpbara beträffande
skador genom radiologiskt arbete.

I viss utsträckning innehåller redan gällande lag eller bereder den möjlighet
till utfärdande av bestämmelser med syfte att förebygga skador i
följd av radiologiskt arbete.

Kisk för dylika skador föreligger dels och framför allt vid medicinsktradiologiskt
arbete, dels inom vissa industrier, dels slutligen vid radiologiska
experiment i skolor och i högre forskningsinstitut. Såsom längre fram
närmare skall beröras, leda skaderiskerna i första hand sitt ursprung från
röntgen- och radiumstrålningen, vilken kan vålla svåra kroppsskador. Vid
alltför stark bestrålning av en kroppsdel uppstå svåra förbränningar. En
daglig svag bestrålning kan så småningom åstadkomma dels svåra och utbredda
hudåkommor, dels ock svåra allmänskador å organismen, framförallt
å könskörtlarna och de blodbildande organen. Skaderiskerna äro föranledda

12

Kungl, Maj:ts proposition nr 73.

jämväl därav att röntgendriften fordrar en mycket högspänd elektrisk ström.
Den högspända strömmen och röntgenstrålarna alstra hälsovådliga gaser,
t. ex. ozon och nitrösa gaser, vilka verka kraftnedsättande och förorsaka
illamående, därest luftväxlingen är dålig. En stor del av röntgenarbetet
måste utföras i mörker, vilket ock verkar kraftnedsättande på personalen.

Lagen den 29 juni 1912 om arbetarskydd äger — med vissa undantag,
från vilka i detta sammanhang kan bortses — tillämpning å varje rörelse,
industriell eller icke, vari arbetare användes till arbete för arbetsgivares
räkning, så ock å hus-, väg- eller vattenbyggnad, vattenavledning eller annat
dylikt särskilt arbetsföretag, vari arbetare på sådant sätt användes (1 §). I
lagen förstås med arbetare envar, som utför arbete för annans räkning utan
att i förhållande till denne vara att anse såsom självständig företagare, och
med arbetsgivare envar, för vilkens räkning arbete utföres av sådan arbetare,
utan att mellan dem står någon tredje person, vilken såsom självständig
företagare åtagit sig att ombesörja arbetets utförande (2 §).

Det var på förslag av lagrådets flertal som arbetarskyddslagens tillämpningsområde
byggdes på begreppet rörelse. Lagrådets flertal framhöll i
samband därmed att begreppet rörelse icke vore inskränkt till vad som förstodes
med näringsdrift, utan att däri inbegrepes jämväl sådan på yrkesmässigt
sätt bedriven verksamhet, som icke idkades såsom näring. Det
påpekades vidare, att dylik verksamhet dreves i rätt stor omfattning både av
staten och av vissa kommuner.

Med hänsyn till det tillämpningsområde arbetarskyddslagen sålunda äger
torde man kunna utgå från att densamma är tillämplig å all sjukvårdspersonal,
både högre och lägre samt utan avseende å örn personalen är anställd
vid offentliga sjukvårdsinrättningar eller hos enskilt praktiserande
läkare eller tandläkare. Vidare äger den tillämpning å all personal inom
industrien. Utom lagens tillämpningsområde falla däremot personer, som
syssla med experiment i skolor och högre forskningsinstitut. Vidare avser
lagen icke att bereda skydd åt patienter för skador vid läkarbehandling.

I 3 § arbetarskyddslagen stadgas, att arbetsgivare är pliktig iakttaga allt,
som i avseende å arbetslokaler, maskiner och redskap eller eljest med hänsyn
till arbetets natur skäligen kan anses av nöden för att skydda arbetarna
mot olycksfall och ohälsa i arbetet.

4 § samma lag innehåller en uppräkning av vissa åtgärder, som arbetsgivaren
särskilt skall vidtaga till förekommande av olycksfall i arbetet. Sålunda
skola, bland annat, elektriska maskiner, apparater och ledningar vara
så anordnade, att arbetarna icke utsättas för fara att skadas genom elektrisk
ström. Till arbete, där bristande kunskap eller färdighet medför fara för
olycksfall, må oerfaren arbetare ej användas, med mindre honom lämnas
erforderlig undervisning och ledning.

I 5 § uppräknas vissa åtgärder till förekommande av ohälsa i följd
av arbetet. I sluten arbetslokal skall finnas tillräckligt luftutrymme jämte
erforderlig, lämpligt anordnad luftväxling. Verksamma anordningar skola,

13

Kungl. Maj:ts proposition nr 78.

i den mån arbetets natur det medgiver, vidtagas till förhindrande av hälsoskadlig
gasspridning i arbetslokalen. Tiden för arbetares användande till
särskilt hälsofarlig sysselsättning skall tillbörligen inskränkas.

I 7 § 1 mom. stadgas, att örn för tillämpning av 3 § i avseende å
visst slag av sysselsättning eller användande av visst slag av maskin
eller redskap behov finnes ''av närmare föreskrifter, utöver vad i 4—6 §§
stadgas, Konungen äger utfärda sådana föreskrifter. Om dylika föreskrifter
innefatta förbud mot användande av visst slag av maskin eller
redskap eller mot dess användande med eller utan viss anordning, äger
Konungen enligt samma paragrafs 2 mom. jämväl föreskriva, att föremål, vars
användande sålunda är förbjudet, icke må till annan överlåtas eller upplåtas
till begagnande, med mindre det kan antagas, antingen att sådan åtgärd
skall vidtagas med föremålet, att det därefter icke är inbegripet under förbudet,
eller att föremålet uteslutande skall komma till användning, som ej
avses med förbudet.

Bedrives i visst fall arbete, som icke är underkastat lagen, under sådana
förhållanden, att därmed sysselsatta personer uppenbarligen utsättas för
allvarlig fara för olycksfall, må Konungen enligt 7 § 3 mom. förordna, att
lagen, i vad den åsyftar att förekomma olycksfall, skall i nödig omfattning
tillämpas å arbetet, ävensom meddela de föreskrifter, som kunna erfordras,
då i sådant fall arbetare icke användes till arbete för arbetsgivares räkning.

Råder vid arbetsställe missförhållande i något av de här förut angivna avseendena,
äger vederbörande yrkesinspektör, där för missförhållandets avhjälpande
så prövas nödigt, skriftligen förbjuda arbetsgivaren, sedan denne
blivit i saken hörd, att efter utsatt skälig tid bedriva visst arbete eller använda
viss arbetslokal, maskin, redskap eller annat hjälpmedel eller viss arbetsmetod
utan att ha iakttagit visst av yrkesinspektören vid förbudets meddelande
angivet villkor. Sådant förbud må jämväl meddelas av yrkesinspektionens
chefsmyndighet, d. v. s. riksförsäkringsanstalten (38 § 1 morn.). Medför missförhållandet
synnerlig fara för arbetares liv eller hälsa, må anstalten, på anmälan
av yrkesinspektören, utan att avbida arbetsgivarens yttrande, meddela
förbud att träda i kraft omedelbart och gälla tills vidare, intill dess
annorlunda förordnas, ävensom, där så finnes påkallat, låta genom polismyndighetens
försorg på arbetsgivarens bekostnad vidtaga nödig anordning till
säkerställande av förbudets upprätthållande (38 § 2 inom.).

Lagen den 14 juni 1929 örn försäkring för vissa yrkessjukdomar omfattar
även skada genom inverkan av röntgenstrålar, radium eller annat radioaktivt
ämne. Den, som jämlikt olycksfallsförsäkringslagen är försäkrad för skada
till följd av olycksfall i arbete, skall sålunda anses vara försäkrad jämväl för
yrkessjukdom, som uteslutande eller till övervägande del framkallats genom
inverkan av röntgenstrålar, radium eller annat radioaktivt ämne.

I sin ursprungliga lydelse gällde lagen om försäkring för vissa yrkessjukdomar
i fråga örn röntgenstrålar och radium men ej i fråga örn annat
radioaktivt ämne. Lagen trädde i kraft den 1 januari 1930 men äger icke

14

Kungl. Mo.j:ts proposition nr 73.

tillämpning i fråga om yrkessjukdom, som yppats före nämnda dag, oell
ej keller beträffande yrkessjukdom, som yppats senare, därest arbetaren icke
efter lagens ikraftträdande varit sysselsatt med arbete i verksamhet, där
arbetarna äro utsatta för inverkan av den art, som framkallat sjukdomen.
Ersättning i anledning av yrkessjukdom, som framkallats genom inverkan
av röntgenstrålar eller radium utgår icke, med mindre arbetaren inom tio år
före dagen för sjukdomens yppande varit sysselsatt med arbete i verksamhet,
där fara föreligger för sjukdomen.

Genom lag den 26 juni 1936 jämställdes med sjukdom, som framkallats
genom inverkan av röntgenstrålar eller radium, sjukdom, som framkallats
genom inverkan av annat radioaktivt ämne. Lagen den 26 juni 1936 trädde
i kraft den 1 januari 1937 men äger icke tillämpning i fråga örn yrkessjukdom,
som icke omfattades av förut gällande lag, därest sjukdomen yppats
före sistnämnda dag, och ej heller beträffande dylik sjukdom, som yppats
senare, därest arbetaren icke efter lagens ikraftträdande varit sysselsatt med
arbete i verksamhet, där fara föreligger för sjukdomen.

Såsom förut nämnts har man vid röntgenarbete att taga hänsyn ej blott
till de skador, som kunna förorsakas genom strålningen, utan även till att den
högspända elektriska ström, som kräves för sådant arbete, medför särskilda
skaderisker. Det må därför i detta sammanhang framhållas, att jämlikt 14 §
Kungl. Maj.ts stadga den 5 maj 1939 (nr 200) örn elektriska starkström sanläggningar
tillsyn häröver utövas av kommerskollegium samt av befattningshavare
hos kollegium och de kollegium underställda befattningshavarna inom statens
elektriska inspektion. I nämnda stadga äro föreskrifter givna om anmälningsplikt
till kommerskollegium, innan arbete med starkströmsanläggning påbörjas,
samt örn obligatorisk besiktning såväl innan anläggning tages i bruk som
därefter; dessa bestämmelser gälla emellertid endast koncessionerade anläggningar,
till vilka röntgenanläggningar icke äro att hänföra, Icke koncessionerade
anläggningar må enligt 18 § stadgan besiktigas i den omfattning
kommerskollegium eller särskild tillsyningsman inom kollegium eller statens
elektriska inspektion finner erforderligt. Kommerskollegium må därjämte,
när särskilda skäl föreligga, ålägga innehavare av sådan starkströmsanläggning
att på egen bekostnad låta besiktiga anläggningen genom annan fackman,
som kan av kollegium godkännas. Kollegium må meddela de säkerhetsföreskrifter
rörande anläggningen, vartill besiktningen må giva anledning.

A koncessionerade elektriska starkströmsanläggningar utöva kommerskollegii
tillsyningsmän i egenskap av specialinspektörer inom yrkesinspektionen
den eljest på yrkesinspektionens befattningshavare ankommande tillsynen
(kungörelse den 23 december 1937, nr 1021). Icke koncessionerade
starkströmsanläggningar däremot falla, i den mån de tillhöra arbetarskyddslagens
tillämpningsområde, under yrkesinspektionens tillsyn, försåvitt kommerskollegium
och riksförsäkringsanstalten icke funnit påkallat att i nu
ifrågavarande avseende likställa dem med koncessionerade anläggningar.

Kungl. Majus proposition nr 73.

15

Genom frivilliga överenskommelser ordnad kontroll å radiologiskt arbete.

Sedan lång tid tillbaka har i vårt land varit på frivillighetens grund anordnad
en omfattande kontroll över röntgenbeliandlingsanläggningar, skyddsanordningar
vid arbete med radioaktiva preparat m. m. Denna kontrollverksamhet
utövas för närvarande av den radiofysiska forskningsavdelningen
vid Konung Gustaf V:s jubileumsklinik.

Vad kontrollen av röntgenbehandlingsanläggningar angår avser denna
regelbunden tillsyn över att såväl anläggningar som arbetslokaler för
röntgenbehandling anordnas i huvudsak enligt riktlinjer, som antagits av de
internationella radiologkongresserna. Verksamheten avser även s. k. doseringskontroll,
d. v. s. att med hjälp av mätningar eller annorledes undersöka och
med tillfredsställande noggrannhet fastställa de fysikaliska faktorer, som
äro av väsentlig betydelse för själva röntgenbehandlingen och för anläggningens
ändamålsenliga drift.

Inom området för doseringskontroll har radiofysiska forskningsavdelningen
varit verksam sedan år 1926. I en cirkulärskrivelse den 30 april
1926 framhöll cancerföreningens i Stockholm styrelse, att metoderna för bestämmandet
av röntgenstrålningens kvantitet och kvalitet utvecklats, så att
man kunde erhålla en någorlunda exakt fysikalisk dosering av röntgenstrålningen.
Denna exakta fysikaliska dosering spelade, enligt vad i skrivelsen
vidare framhålles, en väsentlig roll såväl för uppnående av ett gynnsamt
resultat vid själva behandlingen som för genomförande av skyddsåtgärder
för undvikande av de risker, som vid röntgenbehandling kunde uppkomma
för såväl patienter som personal. Mätinstrumenten vore emellertid mycket
komplicerade, och deras liandhavande fordrade en ingående kännedom örn
radiofysiken, vilken endast kunde ägas av en utbildad fysiker. Det vore
nämligen icke möjligt för en läkare att jämte det medicinska området
även tillräckligt behärska radiofysiken. Föreningens styrelse hade kommit
till den bestämda övertygelsen, att stora fördelar för röntgenterapien i
många avseenden skulle kunna vinnas, örn de stora lasarettens röntgenavdelningar
kunde ställas under kontroll beträffande de fysikaliska driftsbetingelserna.
En fysikalisk avdelning fordrade emellertid stora omkostnader,
och de för kontrollen nödvändiga instrumenten vore dyrbara, varför
det torde vara förenat med mycket stora svårigheter att å röntgenavdelningarna
vid landets lasarett upprätta fysikaliska institut under kompetent
ledning. För att göra de olika lasaretten delaktiga av förmånen
av en exakt fysikalisk dosering, hade föreningens styrelse enligt skrivelsen
beslutat, att till föreningens vid radiumhemmet upprättade fysikaliska
laboratorium ansluta en ambulerande fysisk avdelning att träda i verksamhet
den 1 maj 1926. Föreningens styrelse ville i anledning därav
genom cirkulärskrivelsen lämna direktionerna för de sjukhus, som inrättat
röntgenavdelningar under ledning av specialutbildad radiolog, meddelande
örn möjligheten att på i skrivelsen angivna villkor tillgodogöra sig den ambulerande
avdelningens arbete.

16

Kungl. Maj:is proposition nr 78.

Inom kort hade flertalet röntgenbehandlingsavdelningar i landet börjat
anlita matavdelningen, och sedan många år tillbaka äro samtliga anslutna till
matavdelningen. När radiumhemmets fysiska laboratorium övergick i den
radiofysiska forskningsavdelningen vid Konung Gustaf V:s jubileumsklinik,
erhöll föreståndaren för forskningsavdelningen jubileumsfondens uppdrag att
omhänderhava den ambulerande avdelningen.

De undersökningar den ambulerande matavdelningen verkställer omfatta:

1. Undersökning av röntgenrörens lämplighet med avseende på egenfiltrering,
belastbarhet och hållbarhet.

2. Anvisandet av lämpliga kombinationer av strålfiltrering, rörspänning
och rörström, varvid de båda senare kontrolleras genom direkta mätningar.

3. Mätningar av strålintensiteten och vid förefallande behov även av
strålkvaliteten för samtliga ifrågakommande kombinationer enligt 2 mom.
På grundval av intensitetsmätningarna utfärdas anvisningar angående bestrålningstider
motsvarande vanligen förekommande stråldoser.

4. Kontrollmätning av eventuella reservröntgenrör, så att dessa vid förefallande
behov direkt kunna insättas i drift, varigenom ej längre driftsavbrott
uppkommer än vad som åtgår för rörbytet.

Doseringskontrollen utföres med ungefär ett halvt års mellanrum.

Tillsyn över att såväl anläggningar som arbetslokaler för röntgenbehandling
äro anordnade med vederbörlig hänsyn till skyddsbehovet utövas samtidigt
med doseringskontrollen.

Vid slutet av år 1939 omfattade kontrollen 50 avdelningar med sammanlagt
78 behandlingsplatser.

Arvodena för varje kontrollbesök lia i allt väsentligt utgått efter en och
samma taxa, nämligen 200 kronor för första och 100 kronor för varje därpå
följande behandlingsplats, som samtidigt kontrolleras inom samma behandlingsavdelning.
Dessutom har uttagits särskild omkostnadsersättning, innefattande
dels de direkta rese- och transportkostnaderna, dels ock de allmänna
omkostnaderna i form av trycksaker och skrivmateriel, telefon och porton
m. m.

Den radiofysiska forskningsavdelningen anlitas sedan åtskilliga år tillbaka
för utredningar och förslag beträffande skydd vid arbete med radium- och
röntgenstrålar och fungerar i samband därmed som en inofficiell provningsanstalt
för skyddsmateriel. A avdelningen hava företagits mätningar av
strålskyddsförmågan hos inlämnade prov och vid färdiga väggar för röntgenavdelningar
samt konstruktion av med skydd försedda arbetsbord, förvaringsskåp,
transportanordningar m. m. för radium. Därjämte lia föreskrifter utfärdats
beträffande arbete med röntgenstrålning och radiumpreparat.

Vid radiofysiska forskningsavdelningen utföras jämväl dels radioaktivitetsbestämningar
beträffande starka radioaktiva preparat, med ledning av vilka
bestämningar certifikat utfärdas, dels ock mätningar å svagt aktiva preparat,
såsom emanationshaltiga vatten, radiumkompresser, radioaktiva läkemedel av
olika slag m. m.

Kungl. Majas proposition nr 73.

17

Utländska bestämmelser till förekommande av skada vid
radiologiskt arbete.

Frågan om åtgärder till skydd för skada vid radiologiskt arbete har i ett
stort antal länder föranlett lagstiftningsåtgärder av olika slag. Med ledning
av i förevarande ärende lämnade uppgifter av ingenjörsvetenskapsakademien
och radiofysiska institutionen vid Konung Gustaf V:s jubileumsklinik har
utarbetats en kortfattad översikt över de skyddsåtgärder, som företagits i
olika länder. Nämnda översikt torde såsom bilaga (Bilaga B) få fogas till
detta protokoll.

Arten av de skador, som kunna uppkomma genom röntgen- och

radiumstrålning.

Frågan i vad mån åtgärder äro påkallade i syfte att bereda ökat skydd
mot skador genom inverkan av röntgenstrålar, radium eller annat radioaktivt
ämne är naturligen i hög grad avhängig av den svårhetsgrad, som utmärker
dylika skador. En orientering härom lämnas i en till handlingarna i förevarande
ärende hörande utredning av laboratorn i radiofysik vid radiofysiska
forskningsavdelningen, docenten S. Benner och assistenten i strålningsbiologi
vid samma avdelning, filosofie licentiaten A. Forsberg. Utredningen
torde såsom bilaga (Bilaga C) få fogas till protokollet i detta ärende.

Genom inverkan av röntgenstrålar, radium eller annat radioaktivt
ämne uppkomna yrkessjukdomsfall.

I det föregående har omnämnts, att lagen örn försäkring för vissa yrkessjukdomar
omfattar skador genom inverkan av röntgenstrålar, radium eller
annat radioaktivt ämne, och att alltså försäkring enligt lagen örn försäkring
för olycksfall i arbete gäller i fråga örn sådana skador.

Enligt kungörelsen den 22 november 1929 med särskilda föreskrifter i
anledning av lagen den 14 juni 1929 (nr 131) örn försäkring för vissa yrkes
sjukdomar, jämförd med kungörelsen den 9 november 1928 angående anmälan
örn olycksfall i arbete m. m., åligger det arbetsgivare eller arbetsföreståndare
att, sedan han från den, som drabbats av yrkessjukdom, eller eljest
erhållit underrättelse örn sjukdomsfallet, ofördröjligen därom göra skriftlig
anmälan till riksförsäkringsanstalten.

Förekomsten av nu nämnda anmälningsskyldighet erbjuder sålunda möjlighet
att vinna kännedom örn i vilken utsträckning under senare år i vårt
land uppkommit skador genom inverkan av röntgenstrålar, radium eller annat
radioaktivt ämne, dock endast såvitt inträffade sjukdomsfall fallit eller av
vederbörande ansetts falla inom tillämpningsområdet för lagen örn försäkring
för vissa yrkessjukdomar.

Under giltighetstiden för nyssnämnda lag lia till riksförsäkringsanstalten
anmälts åtta fall av yrkessjukdom, uppkomna genom inverkan av röntgenstrålar,
radium eller annat radioaktivt ämne. Av riksförsäkringsanstaltens
akter rörande nämnda fall inhämtas, bland annat, följande:

Bihang till riksdagens protokoll 1941. 1 sami. Nr 73.

!>!)4 40 2

18

Kungl. Majlis proposition nr 73.

1. Sjukvurdsvaktmästaren S. N. å J. länslasarett, vilken var sysselsatt i
röntgenarbete, ådrog sig till följd av nämnda arbete år 1925 en blodsjukdom
(brist på vita blodkroppar). Efter att under 21/2 månader lia avhållit sig
från arbetet blev S. N. friskskriven. Ar 1930 yppades åter samma blodsjukdom,
vilken gav sig tillkänna genom att S. N. blev blek, trött och yr i
huvudet. S. N. blev i anledning härav fullständigt arbetsoförmögen under
en tid av två månader samt återgick därefter i arbetet, oehuru kvarvarande
men fortfarande enligt läkarintyg ansågs förefinnas. Är 1932 yppade sig
åter recidiv av blodsjukdomen. S. N. var denna gång arbetsoförmögen under
två månader.

2. Röntgensköterskan R. P. å länslasarettet i B. drabbades år 1933 av
sjukdomssymptom, bestående i hudförändringar å båda händernas fingrar.
I olycksfallsanmälan uppgavs, att vanliga skyddsåtgärder i röntgenarbetet
kommit till användning, och att någon särskild anvisning av yrkesinspektionen
ej förekommit. Vidare uppgavs i anmälan, att R. P. under flera år
haft fläckig rodnad å fingrarna, vilken dock uppfattats som effekt av framkallningsvätskor.
Enligt läkarintyg var huden å samtliga fingrars distala
partier skrumpnad, torr och fläckigt rodnad genom kärlutvidgningar; naglarna
voro delvis torra, refflade, sköra och missfärgade. Enligt samma intyg
hade R. P. vid terapi ofta måst utsätta fingrarna för röntgenljus. Ar 1934
amputerades vänster långfinger. Enligt ett år 1939 utfärdat läkarintyg voro
händerna mycket känsliga för kyla samt mekaniska och kemiska retningar;
de tålde ej ens långvarigare tvättningar med neutral tvål. Huden holle sig
enligt intyget torr och hård, varför känsligheten i fingerspetsarna vore väsentligt
nedsatt, vilket förorsakade en viss fumlighet vid hanterandet av
smärre och lättare föremål. Naglarna voro sköra och sjirickiga. Tillståndet
utgjorde hinder för såväl flertalet egentliga sjuksköterskegöromål som för
det mesta av husligt arbete.

3. Röntgenöversköterskan A. A. började år 1926 tjänstgöring vid länslasarettet
i V. Under de första åren av sin tjänstgöring fick hon ofta hålla
plåtar i läge med händerna. Från och med år 1932 yppades en allt mera
tilltagande röntgendermatit å höger hand, mest lokaliserad till volarsidan
men även övergripande på dorsalsidan, speciellt å fingrarnas ytterleder. Hudförstöringen
hade fortskridit längst å fingerblommorna, varest ständiga
ulcerationer iakttogos. Under år 1935 förvärrades åkomman genom tilltagande
intensiva smärtor i fingerspetsarna. Naglarna atrofierade till stor del.
Sedan sjukdomen yppats, hade A. A. — enligt uppgift, lämnad i september
1938 — icke utfört något arbete. Vid sistnämnda tidpunkt uppgåvos vidare
högra handens tumme samt ring- och lillfingrar vara obrukbara, då de ej
kunde röras. Pek- och långfingrarna syntes ha normal rörlighet. Nageln
å långfingret angavs vara skadad.

4. Röntgensköterskan L. E. å E. sanatorium anmälde sig år 1936 lida av
yrkessjukdom, bestående i allmän kraftnedsättning. Vid läkarundersökning
fastställdes, att antalet vita blodkroppar var lågt. Enligt ett utlåtande i
ärendet av professorn Elis Berven hade L. E. haft en daglig arbetstid å
röntgenrummet av ungefär 2—3 timmar. Rummet hade varit 3.7 5 X 4.16
meter. Den använda röntgenapparaten hade varit av gammal modell, och
såväl skyddsanordningarna omkring röntgenröret som skyddet för röntgensköterskan
måste enligt Berven lia varit otillfredsställande. Intet skyddsrum
hade funnits, utan sköterskan hade under exponeringarna stått bakom
en blyskärm. Med den arbetsteknik, som tillämpats, hade sköterskan under
själva genomlysningarna utsatts för röntgenljus. En ingenjör vid den ingenjörsfirma,
som haft överinseendet över anläggningen, hade för Berven framhållit,
att han upprepade gånger påpekat, att apparat och skyddsåtgärder

19

Kungl. Maj:ts proposition nr 73.

varit otillfredsställande. Några åtgärder till förbättring i sagda hänseende
hade emellertid ieke vidtagits förrän efter ankomsten av en nj överläkare.

0 5. Sjuksköterskan G. H. var anställd såsom sjuksköterska sedan år 1910.
Ar 1911 visade sig första gången sjukdomssymptom i form av eksem.
De första åren behandlades G. H. med omslag och salvor. Hon röntgenbehandlades
också upprepade gånger. Enligt vederbörande läkares uppfattning
hade röntgenskadan uppkommit genom denna röntgenbehandling.
Röntgenskadan yppade sig sedermera i form av eksematösa och atrofiska
förändringar av huden å båda händerna, som diagnostiserats såsom röntgenatrofi
och eksem.

ö. Röntgensköterskan A. C. hade anställning såsom biträde vid röntgenbehandling
samt röntgenfotografering jämte framkallning a medicine doktor

T. S:s privata röntgeninstitut i S. åren 1902—1921 samt å legitimerade
läkaren N. H:s privata röntgeninstitut i S. åren 1922—1928. Under denna
tjänstgöring ådrog hon sig till följd av röntgenstrålning röntgenskador (hudatrofier
och hyperkeratoser) å båda händerna. Skadorna synas hava uppträtt
första gången i början av år 1913 och förvärrades efter hand. Enligt uppgifter
i en i januari 1937 inom riksförsäkringsanstalten upprättad promemoria
hade A. C. sökt läkarbehandling för åkomman först i februari 1933. I
mitten av samma år började sår uppstå i den genom röntgenskadorna torra
huden å vänster hand. Såret förvärrades så småningom. Eadiumbehandling
ägde rum i november 1933. Ett par månader därefter var såret läkt. I
januari 1935 fick hon nytt sår. I februari 1935 amputerades vänstra pekfingret
in på andra phalangen. Sårläkningen fördröjdes genom varbildning till

1 maj. I juni 193G behandlades hon å radiumhemmet för uppkommen hudåkomma
å balen, även den en följd av röntgen. I promemorian uppgives
vidare, att A. C. gå grund av de avsevärda besvär, som hudatrofin å händerna
medförde, icke utan mycket stor olägenhet kunde lia händerna i vatten.
Hon kunde nätt och jämt tvätta sig utan att klåda och irritation uppstode.
Hon kunde icke heller sy, enär fingertopparna voro känslolösa och svårighet
förelåge att fasthålla ett så fint föremål som en nål. — Under tiden från
januari 1937 synas A. C:s skador lia ytterligare förvärrats. Sålunda uppgives
i ett läkarintyg av oktober 1938, att en ulceration förefunnes å höger
långfinger vid nagelfalsen, och att en amputation av fingeränden tillråddes.
Enligt beslut av riksförsäkringsanstalten i november 1938 skulle A. C:s
sjukdom anses medföra nedsättning av hennes arbetsförmåga med 662/3
procent.

7. Röntgen- och operationssköterskan K. L. i S. ådrog sig i mars 1938
akut röntgendermatit med antydan till atrofi å båda händerna. Enligt den
ingivna skadeanmälan hade hon varit sysselsatt med röntgenundersökning
av tänder och därvid, då patienterna delvis utgjorts av småbarn i åldern
U/2—4 år, hållit tandfilmen med fingrarna. Sedan K. L. under ett halvt års
tid avhållit sig från arbete samt undergått behandling'' å radiumhemmet med
baddningar och salvor, kvarstod allenast en obetydlig torrhet å huden, antydande
en lätt grad av hudatrofi. Enligt uppgifter från det institut, varest
hon var anställd, hade K. L. muntligen lämnats föreskrift örn att undvika
att hålla filmen med händerna och tillsagts att i stället använda filmhållare
i form av träklossar, låta barnen själva hålla filmen eller låta barnen medföljande
personer göra det. Efter skadefallet hade mätningar beträffande
röntgendosen i olika delar av rummet vid direkt bestrålning företagits.

8. Röntgensköterskan A. K. å länslasarettet i Y. ådrog sig genom inverkan
av röntgenstrålar en i början av år 1937 första gången yppad blodsjukdom.
Vissa närmare upplysningar om fallet lämnas i ett av vederbörande
röntgenavdelningsläkare utfärdat intyg, dagtecknat i september 1939. Enligt

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 73.

intyget hade A. K., då hon hösten 1934 slutade sin elevtjänstgöring, normal
blodkroppsbild. Förhållandet var detsamma, då hon i mars 1936 började
sin anställning i Y. På grund av ett förbiseende företogs sedan icke någon
ny blodundersökning förrän i januari 1937, då blodsjukdom yppades. Före
den 1 maj 1938 tjänstgjorde A. K. å en äldre röntgenavdelning. Dess diagnostikrum
var iordningställt 1919. Vid renovering år 1930 företogos vissa
förbättringar i strålningsskyddet. En så genomgripande förändring som en
helt ny strålningsisolering av hela diagnostikrummet skulle utgjort, ansågs
ej befogad, enär avdelningen var avsedd att vara av endast provisorisk natur.
Provisoriet blev emellertid längre än avsett. En ny röntgenavdelning, i
vilken strålningsskyddet enligt intyget vore av absolut betryggande karaktär,
var färdig att tagas i bruk den 1 maj 1938. Jämväl avdelningsläkaren och
biträdena erhöllo under tiden för den äldre röntgenavdelningens bestånd
mer eller mindre kraftiga röntgenförändringar av blodet, vilka emellertid
gingo tillbaka.

Framställning av styrelsen för Konung Gustaf V:s jubileumsfond.

Styrelsens förslag.

Frågan örn reglerande åtgärder beträffande radiologiskt arbete har gjorts
till föremål för behandling i en den 11 november 1939 dagtecknad framställning
till Kungl. Majit från styrelsen för Konung Gustaf V:s jubileumsfond,
i vilken åberopas en skrivelse i ämnet från nämnden för forskningsavdelningarna
vid Konung Gustaf V:s jubileumsklinik. I framställningen beröres
dels frågan angående omorganisation och förstatligande av de svulstpatologiska
och radiofysiska forskningsavdelningarna vid Konung Gustaf V:s jubileumsklinik,
dels ock frågan örn införande av obligatorisk statlig kontroll å
samtliga röntgenanläggningar i riket samt i fråga örn användandet av radioaktiva
preparat.

Yad först omorganisationsfrågan beträffar, innebär det framlagda förslaget,
att verksamheten vid forskningsavdelningarna, som redan nu delvis
bekostas av statsmedel, skulle helt övertagas av staten. Avdelningarna
skulle anknytas till karolinska institutet och karolinska sjukhuset såsom
särskilda institutioner under namn av radiopatologiska respektive radiofysiska
institutionen. Jämsides med forskning, undervisning och sjukvårdande
verksamhet skulle den radiofysiska institutionen närmast under medicinalstyrelsen
utöva nämnda statliga kontroll över röntgenanläggningar och
användningen av radioaktiva preparat m. m. Kostnadsökningen för statsverket,
beräknad till 133,500 kronor örn året, skulle kompenseras dels genom
inkomster av den föreslagna kontrollverksamheten, beräknade till 90,500
kronor, dels ock genom en gåva från jubileumsfonden å 1,075,000 kronor,
vilket belopp vid en förräntning av 4 procent skulle inbringa statsverket
43,000 kronor per år. Dessutom skulle särskilda bidrag till det vetenskapliga
arbetet lämnas av cancerföreningen i Stockholm. Då kostnaderna för
kontrollverksamheten beräknats till ungefär 70,000 kronor, innebär förslaget,
att omkring 20 procent av inkomsterna av denna verksamhet skulle användas
för forskning, undervisning och sjukvårdande verksamhet.

21

Kungl. Majus proposition nr 73.

För verkställda kontrollundersökningar skulle erläggas ersättning enligt
en av Kungl. Majit fastställd taxa. Taxan för kontrollundersökningarna
borde beräknas så, att inkomsterna täckte, bland annat, kostnaderna för
den för kontrollverksamheten nödvändiga personalen oell de rese- och övriga
omkostnader, som sammanhängde med verksamheten.

I framställningen hänvisas vidare till en utredning, som föreståndaren för
radiofysiska forskningsavdelningen, docenten Sievert på anmodan av nämnden
för forskningsavdelningarna verkställt. Utredningsmannen, docenten Sievert
omnämner härvid den av forskningsavdelningen hittills bedrivna kontrollverksamhet,
för vilken jag förut lämnat en översiktlig redogörelse. Utredningsmannen
anför härefter, bland annat:

Under senaste åren har den fysiska forskningen och den tekniska utvecklingen
medfört, att allt intensivare röntgenstrålning och allt större kvantiteter
radium kommit till användning. Härmed hava riskerna för skador
för i radiologiskt arbete sysselsatt personal vuxit högst avsevärt. Det må
även framhållas, att röntgenstrålning vunnit en allt allmännare användning
inom medicin, tandläkekonst, vetenskap och teknik, vilket ytterligare bidragit
till ökning av riskmomenten. Röntgenstrålning begagnas nu av ett stort
antal personer, som sakna ingående kunskap om strålarnas fysiska natur
och deras biologiska verkningar och därför ej hava förutsättningar för att
bedöma, vilka skyddsåtgärder som äro nödvändiga. Det synes därför vara
ett statsintresse av vikt att snarast möjligt en effektiv kontroll av dylikt
arbete anordnas.

I detta sammanhang må även framhållas, att en löpande kontroll över
röntgenanläggningarna i landet är av utomordentligt stor betydelse för försvarsberedskapen.
En vid varje tidpunkt noggrann kännedom örn de olika
röntgenanläggningarnas användbarhet för olika ändamål samt förekomsten
av reservmateriel, såsom t. ex. ventilrör och röntgenrör, torde icke kunna
ernås utan en fortlöpande tillsyn inom detta område.

Den här berörda kontrollverksamheten, som måste anses vara av synnerligen
stort allmänt intresse, torde böra omhänderliavas av en statlig institution.
Sakkunskap på hithörande områden finnes inom landet endast vid
jubileumsklinikens radiofysiska forskningsavdelning, varför denna lämpligen
bör anlitas dels genom den nuvarande ambulerande avdelningen, dels genom
inrättandet av avdelningar, vilka skola kontrollera skyddet vid röntgen- och
radiumarbete och utföra därmed sammanhängande undersökningar såväl på
sjukvårdens område som inom industrien. En sådan kontrollverksamhet
måste anses utgöra ett statsintresse av stor betydelse.

Utredningsmannen framhåller vidare, att kontrollarbetet måste ske i intimt
samband med den vetenskapliga forskningen och arbetet för sjukvården,
enär det vore omöjligt att underhålla kontrollpersonalens kompetens, såvida
den icke samtidigt aktivt deltoge i dessa arbeten. Det syntes därför ofrånkomligt,
att kontrollverksamheten knötes till den enda institution i landet,
där vetenskapligt arbete och löpande arbete för sjukvården inom det strålningsfysiska
området förekomme. Det torde, framhålles vidare, icke medföra
några formella svårigheter, att föreståndaren jiimte erforderlig övrig personal
i vad avsåge kontrollarbetet underställdes medicinalstyrelsen och i sådan
egenskap fungerade såsom tillsyningsmän inom ifrågavarande område.

22

Kungl. Majits proposition nr 73.

Vid utredningen iiro fogade dels ett förslag till lagstiftning på förevarande
område, innehållande förslag till lag om radiologiskt arbete m. m. samt
förslag till lag örn ändrad lydelse av 1 § lagen den 29 juni 1912 örn arbetarskydd,
dels ock förslag till taxa för undersökningar, utförda av radiofysiska
institutionen. Dessa förslag torde såsom Bilaga I) oell Bilaga E få fogas
till statsrådsprotokollet i förevarande ärende. I anslutning till lagförslagen
anföres:

Den kontroll å bedrivande av radiologiskt arbete eller visst innehav av
radium eller annat radioaktivt ämne, som föreslås, är avsedd att omfatta
allt sådant arbete eller innehav vare sig det tjänar medicinskt ändamål eller
icke. Utvecklingen inom vissa industrigrenar visar hän mot ökad användning
av röntgen för tekniska ändamål, och det framstår därför numera såsom
mera angeläget än tidigare att jämväl på detta område bereda effektivt skydd
mot de skadliga inverkningarna av röntgenbestrålning.

Uppenbarligen har emellertid en kontroll av förevarande art sin största
betydelse i fråga örn radiologiskt arbete på det medicinska området. Det
skydd, som härutinnan skulle ernås, riktar sig såväl mot den personal, som
är sysselsatt i arbetet, som mot dem, som äro föremål för behandling eller
undersökning. I förstnämnda hänseende blir kontrollen i huvudsak av
arbetarskyddsrättslig karaktär; lagen örn arbetarskydd torde nämligen äga
tillämpning å all sjukvårdspersonal, både högre och lägre, vare sig personalen
är anställd vid offentliga sjukvårdsinrättningar eller hos enskilda
praktiserande läkare eller tandläkare. Att märka är emellertid, att sistnämnda
slag av läkare eller tandläkare själva falla utanför lagens tillämpningsområde.

I vad kontrollen avser att bereda skydd åt patienter för skador vid behandling
eller undersökning är den ur formell synpunkt av annan karaktär
och är närmast att jämföra med de föreskrifter av olika slag, som utfärdats
i syfte att få sjukvårdsarbetet så bedrivet, att riskerna för att fel begås vid
behandlingen av patienter i möjligaste mån begränsas.

I enlighet med det nu sagda skulle kontrollen å medicinskt radiologiskt
arbete komma att bedrivas så att säga på två linjer. I vad kontrollen avsåge.
skydd för anställd personal skulle kontrollinstitutionen verka såsom
specialinspektör enligt 23 § arbetarskyddslagen och vara underställd riksforsäkringsanstalten
i dess egenskap av yrkesinspektionens chefsmyndighet.
Kontrollen å skyddet för patienterna skulle däremot bliva underställd medicinalstyrelsen.

"Val saknas icke förebilder för en sådan anordning. Med hänsyn till
strålningsskyddsfrågornas särartade beskaffenhet synes det emellertid lättare
än i andra fall låta sig göra att avgränsa dessa frågor och underkasta dem
enhetlig administrativ behandling. En sådan enhetlighet torde nämligen ur
saklig synpunkt vara gagnelig, bland annat av den anledningen att man
därigenom undgår att för behandling av olika myndigheter splittra frågor,
som äga organiskt sammanhang med varandra.

Strålningsskyddsfrågorna torde äga mycket ringa gemenskap med de tekniska
frågor, som riksförsäkringsanstalten eljest har att handlägga i sin
egenskap av yrkesinspektionens chefsmyndighet. Det synes ligga närmare
till hands att knyta dessa frågor till medicinalstyrelsen, som i varje fall
inom sitt vetenskapliga råd torde äga tillgång till sakkunskap på området.

I överensstämmelse med det nu sagda har föreslagits den ändringen i 1 §
arbetarskyddslagen, att frågor örn skydd mot inverkan av röntgenstrålar,
radium eller annat radioaktivt ämne undantagas från arbetarskyddslagens

23

Kungl. Majus proposition nr 73.

tillämpning. Däremot skulle andra arbetarskyddsfrågor, vilka kunna uppkomma
i samband med radiologiskt arbete, fortfarande falla under nämnda lag.

För bedrivande av radiologiskt arbete eller innehav av radium eller annat
radioaktivt ämne skulle erfordras tillstånd av medicinalstyrelsen. Beviljandet
av tillstånd skulle vara beroende av att sådana anordningar vidtoges,_ som
erbjöde tillfredsställande skydd för såväl personal som patienter. Därjämte
bör krävas, att den, som skall bedriva eller förestå arbetet, äger en viss
grad av förtrogenhet därmed. Tillståndsfrågorna skulle under medicinalstvrelsen
handhavas av radiofysiska institutionen.

Utredningsmannen framhåller vidare, att den föreslagna kontrollverksamheten
skulle omfatta:

kontroll av röntgenterapianläggningar med avseende å dosering och skydd;

kontroll av skyddet vid röntgenanläggningar för diagnostik samt för tekniska
och vetenskapliga ändamål m. m. ävensom därmed sammanhängande
undersökningar; samt

kontroll av skyddet vid arbete med radioaktiva preparat samt undersökning
och montage av radioaktiva preparat.

Den s. k. skydds- och doseringskontrollen är avsedd att omfatta inspektion
med ungefär ett halvt års mellanrum för varje röntgenterapianläggning.

Den löpande kontrollen vid stationära och transportabla röntgenanläggningar
för medicinskt diagnostiska och veterinärmedicinska ändamål föreslås
skola äga rum en gång vartannat år. Vad anläggningar för tandröntgen
angili ge vore enligt utredningen arbetsförliallandena där delvis
annorlunda än vid andra röntgenanläggningar för diagnostik. Användningsfrekvensen
vore nämligen i allmänhet ej särskilt stor, strålningsintensiteten
vore betydligt mindre än vid övriga apparater och genomlysningar förekomme
i regel ej. Det oaktat hade enligt utredningen erfarenheten visat,
att under ogynnsamma omständigheter avsevärda risker för läkare och personal
kunde uppstå. Då strålskydd inom arbetsstrålknippet av praktiska
skäl endast undantagsvis kunde anordnas, bleve apparatens placering och
arbetsstrålknippets riktning i förhållande till personalens uppehållsplats
under arbetet av dominerande betydelse. Den vanliga uppfattningen att vid
tandröntgen riskerna för skador helt saknades eller vore obet^ dliga, gave
a priori anledning förmoda, att de faktiskt förefintliga riskerna förbisåges,
och att därför även inom detta område en rådgivande kontroll vore behövlig.
Med anledning av att tandröntgen i regel endast bedreves i mindre omfattning
och av personer, som eljest ej utsatte sig för bestrålningsrisker, torde emellertid
enligt utredningen en löpande kontroll, omfattande en besiktning vart
fjärde år, kunna anses vara tillfyllest. För tandkliniker och överhuvud taget
tandröntgenapparater, som användes mera intensivt, torde kontrollen böra
utföras vartannat år. — Böntgenanläggningar för tekniska ändamål användes
enligt utredningen under högst varierande förhallanden, ofta pa sadant sätt
att avsevärda bestrålningsrisker ej kunde undvikas. Sådana apparater borde
därför kontrolleras årligen, och där särskilt stora riskmonent syntes föreligga,
borde särskilt ingående undersökningar utföras. På grund av den för
närvarande hastiga utvecklingen av metodiken och användning,sfrekvensen på

24

Kungl. Majus proposition nr 73.

detta område kunde ej givas definitiv plan för denna kontrollverksamhet. —
Eöntgenanläggningar för vetenskapliga ändamål och för undervisning torde
böra inspekteras i den mån bestrålningsrisker kunde tänkas föreligga. En
med jämna tidsmellanrum utförd kontroll torde sannolikt endast i enstaka
fall ifrågakomma.

Slutligen föreslås, att inspektion obligatoriskt skall utföras en gång örn
året vid sjukvårdsinrättning, som disponerar över mera än 100 milligram
radium.

Yttranden över styrelsens framställning.

Över styrelsens för Konung Gustaf V:s jubileumsfond framställning lia
efter remiss yttranden avgivits av medicinalstyrelsen, riksförsäkringsaustalten,
statskontoret, kommerskollegium, kanslersämbetet för rikets universitet, efter
hörande av lärarkollegiet vid karolinska mediko-kirurgiska institutet, direktionen
för karolinska sjukhuset, ingenjörsvetenskapsakademien, svenska radiologförbundet,
svenska tandläkarsällskapet och Sveriges tandläkarförbund.

Den redogörelse för dessa yttranden, som jag i det följande vill lämna,
hänför sig endast till de delar av desamma, som beröra huvudpunkterna i
förslaget örn lagstiftning rörande radiologiskt arbete samt innehav av radium
eller annat radioaktivt ämne.

Medicinalstyrelsen förklarar sig icke ha något att erinra mot det föreliggande
förslaget.

Lärarkollegiet vid karolinska mediko-kirurgiska institutet framhåller, att
kollegiet hade sig väl bekant de utomordentligt stora risker, som användandet
av röntgen- och radiumstrålar medförde. Kollegiet funne därför en
lagstiftning, genom vilken effektiv kontroll av arbetet med dessa strålar
kunde åstadkommas, i hög grad önskvärd. Beaktas borde icke minst den
omständigheten, att röntgenstrålning numera användes i allt större utsträckning
inom forskning och undervisning, där i de flesta fall en mera ingående
kännedom örn strålningens biologiska verkningar saknades. Behovet av en
kontrollverksamhet av det slag som utredningen förordade, syntes kollegiet
vara styrkt av erfarenheterna inom den radiologiska vetenskapen.

Riksförsäkringsaustalten påpekar, att erfarenheten visat, att riskerna för
uppkomsten av skador vid radiologiskt arbete vore betydande. En särskild
fara vid ifrågavarande arbete läge däri, att den strålning, som gåve upphov
till skadorna, vore osynlig, och att skadeverkningarna ofta framträdde först
efter lång tid. Anstalten anför vidare:

Såsom allmänt är känt har användningen av röntgenstrålning vunnit allt
större omfattning inom vetenskap, medicin, jämväl veterinärmedicin och
tandläkekonst, samt teknik. Särskilt inom sistnämnda område har i vårt
land under senare år en påfallande utveckling i fråga örn användning av
röntgenstrålning ägt rum. Den fortgående fysiska forskningen och den tekniska
utvecklingen lia även medfört, att en intensivare röntgenstrålning och
större kvantiteter radium än tidigare kommit till användning. I samma
mån som röntgenstrålningen vinner ökad användning utom den egentliga
medicinens område ökas också tydligen antalet med röntgenarbete syssel -

25

Kungl. Majus proposition nr 73.

satta personer, som måste förutsättas sakna mera ingående kunskap örn strålarnas
fysiska natur och biologiska verkningar. Vad sålunda framhållits
torde gora uppenbart, att riskerna för uppkomsten av skadliga verkningar
vid röntgen- och radiumarbete ökat avsevärt under senare år.

På grund av vad ovan anförts tinner riksförsäkringsanstalten för sin del
angeläget, att en fortlöpande kontroll genom sakkunnig myndighet över bedrivandet
av röntgen- och radiumarbete med det snaraste anordnas. Erinras
må, att såväl medicinalstyrelsen som ingenjörsvetenskapsakademien tidigare
givit uttryck åt sin uppfattning örn behovet av en fortlöpande kontroll, den
senare i en framställning till Konungen den 10 mars 1939, vilken den 14
samma månad remitterats till anstalten för yttrande.

Styrelsen för jubileumsfonden har nu i sin framställning angående omorganisation
av forskningsavdelningarna vid jubileumskliniken framlagt ett
i enskildheter utarbetat förslag till upprättande av en kontrollverksamhet
på området, vari såsom viktigaste del ingår ett förslag till lag örn radiologiskt
arbete. Till detta förslag örn kontrollverksamhetens anordnande
finner sig anstalten i huvudsak kunna ansluta sig. Vad särskilt angår chefsmyndigheten
för den ifrågasatta tillsynen anser anstalten, med hänsyn till
att bedömningen av riskerna vid radiologiskt arbete väsentligen måste grunda
sig på överväganden av medicinsk-fysisk natur, lämpligt att till sådan myndighet
för hela kontrollområdet utses, åtminstone tillsvidare, medicinalstyrelsen.

Kommerskollegium — som förklarar sig finna behov av en ordnad kontroll
av radiologiskt arbete föreligga — yttrar:

Enligt 14 § Kungl. Maj:ts stadga den 5 maj 1939 örn elektriska starkströmsanläggningar
utövas tillsyn över elektriska starkströmsanläggningar av
kommerskollegium och de kollegium underställda befattningshavarna inom
statens elektriska inspektion. Enligt 4 och 23 §§ lagen den 29 juni 1912
om arbetarskydd utövas emellertid tillsynen beträffande elektriska maskiner,
apparater och ledningar, i vad dessa anläggningar falla inom arbetarskyddslagens
tillämpningsområde, av under riksförsäkringsanstalten lydande befattningshavare
inom yrkesinspektionen. Genom av Kungl. Majit den 23 december
1937 utfärdad kungörelse har fördelningen av tillsynen emellan å
ena sidan de kommerskollegium underlydande befattningshavarna och å
andra sidan de under riksförsäkringsanstalten lydande närmare reglerats.
Denna fördelning innebär i praktiken, att kollegii tillsyningsman i egenskap
av specialinspektörer inom yrkesinspektionen utöva den eljest på yrkesinspektionens
befattningshavare ankommande tillsynen, i vad avser koncessionerade
elektriska anläggningar, under det att icke koncessionerade starkströmsanläggningar
— till vilka röntgenanläggningar höra — i den mån de falla
under arbetarskyddslagens tillämpningsområde ligga under yrkesinspektionens
tillsyn.

Den av styrelsen för jubileumsfonden nu föreslagna ordningen skulle
alltså leda till att tillsynen över röntgenanläggningar skulle fördelas på så
sätt att i avseende å strålningsfaran tillsyn över samtliga anläggningar skulle
utövas av radiofysiska institutionen (medicinalstyrelsen), under det att i avseende
å starkströmsfaran tillsynen ankomme på yrkesinspektionens befattningshavare
(riksförsäkringsanstalten) beträffande anläggningar, som ligga
inom arbetarskyddslagens tillämpningsområde, men på befattningshavare vid
statens elektriska inspektion (kommerskollegium) i vad angår övriga anläggningar.

Kollegium finner en dylik ordning icke tillfredsställande, i all synnerhet
som ett sammanförande av tillsynen under en myndighet torde kunna åstad -

2(5

Kungl. Maj:ts proposition nr 73.

kommas utan eftersättande av kraven på nödig säkerhet. Till motivering
härav vill kollegium anföra följande.

Yarken yrkesinspektionen eller elektriska inspektionens befattningshavare
besitta kompetens på strålningsteknikens område. Detta ligger så vid sidan
av dessa befattningshavares verksamhet och utbildning, att det icke torde
kunna ifrågasättas, att denna del av tillsynen skulle ankomma på dem.
Denna bör självfallet åvila radiofysiska institutionens befattningshavare.

Beträffande den del av tillsynen, som avser starkströmsfaran, kan kompetensen
för befattningshavarna såväl vid radiofysiska institutionen som vid
yrkesinspektionen ifrågasättas, enär i regel ingen av dem torde besitta specialutbildning
på det starkström stekniska området. Med hänsyn emellertid
till att här är fråga örn ett mycket begränsat område av starkströmstekniken,
inom vilket numera anordningarna äro ganska ensartade och standardiserade,
torde det icke möta några svårigheter för vare sig vederbörande vid radiofysiska
institutionen eller vid yrkesinspektionen att tillägna sig nödiga insikter
på detta område. Vid sådant förhållande tala enligt kollegii mening
starka skäl för att tillsynen över röntgenanläggningar även i avseende å
starkströmsfaran överlåtes å radiofysiska institutionen, och att sålunda befattningshavarna
vid såväl yrkesinspektionen som statens elektriska inspektion
befrias från denna tillsyn. Några betänkligheter ur säkerhetssynpunkt
mot en dylik ordning synas icke behöva hysas, i all synnerhet örn — såsom
kollegium anser önskvärt — det i huvudlagförslagets § 12 införda stadgandet
sättes i kraft. Detta stadgande går nämligen ut på att, då ärende
jämväl berör fråga örn starkströmsanläggnings utförande och skötsel, samråd
skall äga rum med kommerskollegium.

IngenjörsvetensTcapsakademim anför följande:

Akademien utgår ifrån att övervakningen av personalens säkerhet på de
industriella området i fråga jämväl örn strålningsskydd bör falla under yrkesinspektionen
såsom i fråga om andra närliggande skyddsfrågor. Ä andra
sidan är det tydligt, att yrkesinspektionen därvid måste anlita fackman, som
för ändamålet engageras såsom specialinspektör. Det synes därvid ligga
nära till hands, att yrkesinspektionen kan vilja anlita radiofysiska institutionen,
som ju i eminent grad besitter sådan specialkompetens, ävensom att
yrkesinspektionen kommer att samarbeta med statens elektriska inspektion
i fråga örn de i röntgenanläggningarna ingående högspänningsanordningarnas
säkerhet. Det synes akademien mindre lämpligt att, såsom förutsättes i det
till nu förevarande remiss fogade förslaget, lösrycka säkerhetskontrollen vid
röntgenanläggningar från övrig administrativ säkerhetskontroll och giva radiofysiska
forskningsavdelningen i Kungl, förordning förankrad ensamrätt till
denna för dess egentliga syfte främmande arbetsuppgift.

Då så skett vid utarbetandet av förslaget, har enligt remisshandlingarna
avseende fästs vid den omständigheten, att den föreslagna kontrollverksamheten
skulle tillföra radiofysiska forskningsavdelningens stat ett belopp av
90,500 kronor, vilket i huvudsak skulle täckas genom avgifter från medicinska
röntgenanläggningar. Härmed skulle även forskningsverksamheten till en
viss grad finansieras. Örn vissa skäl kunna åberopas för en sådan anordning
i vad det gäller säkerhetskontrollen vid de allmänna sjukhusens röntgenanläggningar,
torde dessa skill icke i samma mån gälla med avseende på
säkerhetskontrollen vid röntgenanläggningar inom industriella företag och
knappast heller vid röntgenanläggningar tillhörande enskilda sjukhus och
läkare. Det torde vara mera i enlighet med nuvarande praxis, att offentlig
säkerhetskontroll bekostas av statsverket och av tillverkarna av kontrollerad
materiel men ej av dem, som använda materielen.

27

Kungl. Majlis proposition nr 78.

Som ett närliggande exempel kan nämnas säkerhetskontrollen vid elektriska
starkströmsanläggningar, som ombesörjes av den under kommerskollegii
elektriska byrå sorterande statens elektriska inspektion i intimt samarbete
med vederbörande organ inom yrkesinspektionen. Visserligen har det varit
praxis, att statsinspektörerna uppburit vissa ersättningar från ägarna till inspekterade
anläggningar. Men detta har visat sig medföra olägenheter, och
enligt vad akademien under hand erfarit är avsikten att inom kort borttaga
dessa avgifter, så att statsverket helt åtager sig kostnaden för denna säkerhetskontroll.

Vad beträffar kontrollen av tillverkad elektrisk materiel har däremot en
på privat initiativ igångsatt provningsanstalt, svenska elektriska materielkontrollanstalten
aktiebolag, givits statlig auktorisation på så sätt, att kommerskollegium
tillsvidare anlitar denna anstalt för att under ledning av en
statlig nämnd prova elektrisk materiel enligt föreskrifter, som fastställas av
kommerskollegium, under förutsättning att anstalten finansierar sig själv
genom uttagande av provningsavgifter, som erläggas av tillverkare och försäljare
av provad materiel. I direkt analogi härmed skulle yrkesinspektionen
i fråga örn kontroll över röntgenarbeten kunna samarbeta med statens
elektriska inspektion beträffande de elektriska anläggningsdelarna och eventuellt
genom dem anlita svenska elektriska materielkontrollanstalten för
elektrisk provning av materiel, samtidigt som radiofysiska forskningsavdelningen
på basis av affärsmässig överenskommelse anlitas för tillhandahållandet
av speciell radiofysisk sakkunskap och för utförandet av därmed sammanhängande
provningar.

Vad beträffar omfattningen och effektiviteten av den ifrågasatta kontrollen
av röntgenanläggningar har föreståndaren för tekniska röntgencentralen i
yttrande till ingenjörsvetenskapsakademien anfört följande:

»Enligt de föreiiggande förslagen skulle en betryggande säkerhet väsentligen
kunna uppnås därigenom att radiofysiska institutionen utövar en periodiskt
återkommande kontroll med intervall på 1—4 år, varjämte föreskrifter
härvid skulle lämnas i fråga örn skyddsåtgärder. Jag kan för min del icke
dela denna uppfattning, då under de senare åren några röntgenskador på
personer mig veterligt icke uppstått på grund av felaktigheter i apparatur
eller skyddsanordningar, därest dessa från början varit tillfredsställande.
Däremot synas vid flera tillfällen röntgenskador lia uppkommit, där vederbörande
på grund av okunnighet icke ägt kännedom örn givna föreskrifter
eller där genom grov vårdslöshet föreskrifterna åsidosatts. Jag anser därför
den föreslagna kontrollen vara av ytterst ringa värde, medan jag däremot
fäster det största avseende vid att handhavandet av röntgenanläggningarna
endast anförtros åt personer med härför erforderlig kompetens.

Jag kan heller icke anse det lämpligt, att en tillsyn över radiologiskt
arbete bekostas av dem, som äga röntgenanläggningarna respektive radiumpreparaten,
utan synes det mig önskvärt, att staten åtager sig kostnaderna
härför, såsom fallet är vid annan yrkesinspektion. Tillsynsmyndigheten bör
icke lia något ekonomiskt intresse i tillsynens handliavande. Kostnaderna
för erforderlig tillsyn torde, om överkvalificerad arbetskraft och överorganisation
undvikas, kunna hållas på ett väsentligt lägre belopp än det radiofysiska
forskningsavdelningen räknat med. Det förtjänar här påpekas, att
man i Norge, det enda land, där veterligt en kontrollorganisation sådan
som den här föreslagna inrättats, kalkylerat kostnaderna för kontrollen till
ett belopp av 30,000 kronor, vilket, omräknat för svenska förhållanden och
med hänsynstagande till att en mera omfattande kontroll kan bedrivas rationellare
än en mindre omfattande, för vårt vidkommande bör motsvara ett
belopp av cirka 50,000 kronor. Detta belopp avser kontroll, i den omfatt -

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 73.

ning radiofysiska forskningsavdelningen föreslår, såväl av radiumpreparat
oell terapianläggningar som diagnostikanläggningar oell röntgenanläggningar
för tekniskt och vetenskapligt bruk. En mindre omfattande kontroll bör
kunna ytterligare förbilligas.»

Svenska radio]ogjorlandet anför:

En frivillig kontroll av driftsbetingelserna vid röntgen- och radiumbehandling
har i vart land sedan länge förekommit vid alla de radiologiska avdelningar,
som förestås av specialutbildade radiologer. Denna kontroll har
verkställts av radiofysiska avdelningen vid radiumhemmet respektive Konung
Gustaf V:s jubileumsklinik. Den utgör grundvalen för exakt dosering vid
all strålbehandling och är sålunda nödvändig för patienternas säkerhet.
Kontrollen är viktig även med hänsyn till personalens säkerhet och ur
denna synpunkt oumbärlig å sjukhus, där radiumbehandling bedrives. Det
kan därför endast hälsas med livligaste tillfredsställelse, örn den övertages
av ett statligt organ och göres obligatorisk. Kostnaderna för denna kontroll
ha hittills burits av sjukhusen. Genom den föreslagna förändringen skulle
genomsnittskostnaden per sjukhus ej påverkas, men utjämning av resekostnaderna
ske. För i Stockholms närhet belägna sjukhus skulle kostnaderna
öka, för mera avlägsna sjukhus minska något. Sådan irtjämning av kostnaderna
synes förbundet fullt riktig.

Den föreslagna kontrollen av skyddsåtgärder skulle enligt föreliggande
förslag även omfatta röntgendiagnostiskt arbete. Såsom i utredningen rörande
den radiofysiska forskningsavdelningens organisation påpekas, tog
svenska radiologförbundet redan år 1924 initiativ till åtgärder i denna fråga
och har sedan alltjämt livligt intresserat sig för densamma. Förbundet hälsar
därför med livligaste tillfredsställelse det förslag, som nu föreligger. Även
i . diagnostikarbetet kunna patienterna utsättas för risk av skadlig bestrålning,
örn skyddsåtgärderna äro otillfredsställande. I detta arbete är det
dock framför allt personalen, som är utsatt för fara. Denna fara är så
mycket större, som den skadliga effekten av strålningen kan giva sig tillkänna
först efter åratal i form av sjukliga förändringar, som stundom kunna
vara irreparabla.

Tillverkarna av röntgenapparater äro helt visst inställda på att i görlig
mån eliminera riskerna för skadlig strålning. Då emellertid förändringar i
arbetsmetodiken, förslitning eller av annan orsak uppkomna brister i det
fasta skyddet kunna innebära stora risker, är det uppenbart, att en sakkunnigt
ledd, fortlöpande kontroll av strålskyddet i diagnostikarbete är av
behovet påkallad. En sådan kontroll är särskilt behövlig, då röntgendiagnostikapparater
användas av ej radiologiskt specialutbildade personer. I
ännu högre grad gäller detta vid arbete med apparater för tekniskt bruk,
vilka handhavas av personal, som icke kan förutsättas äga nödig kännedom
örn strålningens biologiska verkningar.

Sjukhusens utgifter för den föreslagna diagnostikkontrollen komma att
bliva relativt obetydliga. För en medelstor diagnostikavdelning med t. ex.
två fasta och två transportabla apparater skulle den årliga kostnaden uppgå
till 160 kronor, vilket måste betraktas som en skälig försäkringspremie för
personalen, som vid en sådan avdelning uppgår till 6 ä 7 personer.

Radiologförbundet har vid tidigare behandling av detta ärende som sin
mening uttalat, att dessa kostnader, liksom i fråga örn annan arbetarskyddsinspektion,
borde påvila statsverket. Förbundet anser sig dock icke efter
den nu förebragta utredningen rörande den radiofysiska forskningsavdelningens
organisation under nuvarande förhållanden hava anledning närmare
taga ställning till denna fråga. Förbundet vill i detta sammanhang med

Kungl. Maj-.ts proposition nr 73.

29

tacksamhet erinra om det frikostiga och betydande bidrag, varmed styrelsen
för Konung Gustav V:s jubileumsfond och cancerföreningen velat understödja
lösandet av denna för svensk medicinsk radiologi så viktiga fråga.

Förslaget innebär vidare, att de avgifter, som erläggas av sjukhus och
andra innehavare av röntgenapparater och radioaktiva preparat, till en mindre
del (cirka 20 procent) skola bidraga till kostnaderna för vetenskaplig verksamhet
på här berör-da område Då sådan vetenskaplig verksamhet är
grundval och nödvändig förutsättning för kontrollverksamheten, anser förbundet
det ej blott skäligt utan även nödvändigt, att ett sådant bidrag lämnas.
Härigenom kunna de radiologiska sjukhusavdelningarna hållas i kontakt
med utvecklingen inom de viktiga delar av strålningsfysiken, som beröra
den medicinska radiologien.

En lagstiftning i enlighet med det föreliggande förslaget till lag örn radiologiskt
arbete m. m. kommer enligt förbundets mening att verksamt förebygga
skador av radiologiskt arbete.

Svenska tandläkarsällskapet och Sveriges tandläkarförbund anföra i gemensamt
yttrande:

För ett bedömande av frågan, i vad mån den föreslagna kontrollverksamheten
kan anses nödvändig med hänsyn till radiologiskt arbete inom odontologien,
torde det vara nödvändigt att söka klargöra, i vilken utsträckning
risk för skador under nuvarande förhållanden kan anses föreligga.

Bortsett från de personliga kvalifikationerna hos den, som bedriver radiologiskt
arbete, torde det kunna sägas, att skaderisken står i visst förhållande
till arbetets art, i den mån som en strålning av olika mängd och egenskaper
därvid kommer till användning. Det torde sålunda icke kunna bestridas,
att radiologisk terapi och röntgengenomlysning av denna anledning äro att
betrakta såsom mera riskfyllda arbetsformer än röntgenfotografering, och att
det därför i förra fallet är av större vikt att kontrollera precisionen hos
apparaturen liksom effektiviteten hos vidtagna skyddsåtgärder. Av samma
anledning kan det sägas, att riskerna vid bilddiagnostik äro större ju »starkare»
apparat man använder, d. v. s. ju högre dess maximala prestationsförmåga
ligger vad beträffar strålningens kvalitet och kvantitet.

I nu berörda avseenden förhåller det sig inom det odontologiska radiologiska
arbetet på följande sätt. Svenska tandläkare giva icke, så vitt är
känt, radiologisk behandling, och det finnes för närvarande intet skäl, som
antyder, att utvecklingen skulle medföra en ändring i detta förhållande.
Inom tandröntgendiagnostiken är det med hänsyn till tandläkarens arbetsförhållanden
knappast möjligt att använda genomtysningstekniken, och det
är därför troligt, att bildtagning allt framgent kommer att förbliva normalmetoden
inom tandvården. Det framgår härav, att tandvårdsverksamheten
icke har behov av en röntgenapparatur med den större maximala prestationsförmåga,
som är nödvändig vid medicinsk terapi och diagnostik. De
två sista årtiondena hava också medfört en differentiering inom apparattekniken,
som resulterat i byggandet av speciella tanddiagnostikapparater, vilka
konstruerats med hänsyn tagen till tanddiagnostikens begränsade driftsanspråk,
samtidigt som de tillgodose instäilningstekniska behov med hänsyn
till käkgebitet. Tand läkarkåren har under denna tid varit i tillfälle att
samla en betydande erfarenhet beträffande dessa apparater, av vilka för närvarande
minst 1,400 äro i användning inom landet. Då likväl intet fall är
känt, där strålskada skulle hava uppkommit till följd av dessa apparaters
driftsbetingelser, måste antagandet, att strålskador av denna orsak likväl
skullo förekomma, sägas vara av hypotetisk natur och därför icke ägnat att
tjiina som underlag för ett så allvarligt ingripande, som en lagstadgad obligatorisk
kontroll otvivelaktigt kan siigas utgöra.

30

Kungl. Majlis proposition nr 73.

Det är för organisationerna så mycket mindre möjligt att tillstyrka ett
dylikt förslag, som de finna ett positivt stöd för erfarenheten, att strålskador
icke uppkomma vid normalt anordnad tandfotografering, i resultatet av
undersökningar, vilka 1934 utfördes vid tandläkarinstitutet av doktorerna
Benner och Thoraeus från radiumhemmets radiofysiska institution. Avsikten
med ifrågavarande undersökningar var just att utröna, i vad män de
röntgenkvantiteter, för vilka personal och patienter utsättas — när under
viss angiven sammanlagd arbetstid tandfotograferingen kontinuerligt fortgår
— kunde befinnas vara av den storleksordning, att extra skyddsåtgärder
borde vidtagas. Det framgår av det förda undersökningsprotokollet, att
stråldosernas sammanlagda storlek icke ens vid denna i jämförelse med
vanliga kliniska förhållanden mycket extrema bildtagningsfrekvens, påkallade
åtgärder till undvikande av risk för strålskador.

Naturligtvis kan det å andra sidan tänkas, att nya apparattyper framkomma,
vid vilka av någon anledning strålskyddet icke är så väl tillgodosett
som vid de hittills prövade. Organisationerna hava därför intet att
invända mot en kontroll, som kan vara ägnad att utesluta denna möjlighet.
En dylik kontroll bör emellertid enligt organisationernas uppfattning ske
hos fabrikanten eller försäljaren i form av s. k. typbesiktning.

Till stöd för behovet av en lagstadgad återkommande inspektion av radiologiska
anläggningar anföres i olika sammanhang, att en sådan skulle motverka
den risk för strålskador, som otvivelaktigt föreligger, när »röntgenstrålning
i alltmera stigande omfattning användes av personer som ej under
sin utbildning fått kännedom örn de därmed förenade riskerna och de erforderliga
skyddsåtgärderna». I samband med sistnämnda uttalande nämnas
områden, där riskmoment av denna art säkerligen föreligga, såsom inom
ingenjörstekniken, naturvetenskaperna, museitekniken etc. Men när i detta
sammanhang det uttalandet återfinnes, att »även det allt allmännare bruket
av röntgen för tandundersökningar kan i vissa fall innebära risker», finna
tandläkarorganisationerna det angeläget att framhålla följande.

En årligen återkommande undervisning i röntgendiagnostik har vid tandläkarinstitutet
varit anordnad sedan år 1918. Undervisningen har successivt
utbyggts och meddelas sedan flera år av lärare, för vilka kompetensfordringar
i vederbörlig ordning fastställts, samtidigt som den gjorts obligatorisk
för de studerande. Det torde icke föreligga skäl för antagandet, att vid
denna undervisning en kännedom örn röntgenriskerna i allmänhet och vad
som med anledning därav är att iakttaga vid tandfotografering icke skulle
hava bibragts eleverna. Det må i detta sammanhang framhållas, att det
enda med säkerhet kända skadefall vid tandfotografering i vårt land förorsakats
varken av strålningsbetingelserna hos den använda apparaten eller
därigenom att tandläkarutbildningen i berörda avseende skulle vara ofullständig.

Framställning av ingenj örsvetenskapsakademien.

Akademiens förslag.

I skrivelse till Kungl. Majit den 10 mars 1939 framhåller ingenjörsvetensJcapsakademien,
att det i vårt land liksom förut i Tyskland visat sig lämpligt
att för tillgodoseende av den kontroll, som den för varje år allt betydelsefullare
svetsteknikens utveckling krävde, skaffa anordningar för provning
av svetskonstruktioner medelst röntgengenomlysning. Förutom den därför
av akademien inrättade tekniska röntgencentralen hade jämväl väg- och

31

Kungl. Majus proposition nr 73.

vattenbyggnadsstyrelsen, Stockholms hamnstyrelse samt flera enskilda industrier
anskaffat apparaturer för detta ändamål. På dessa anläggningar,
vilka arbetade med en spänning av upp till 300,000 volt, måste enligt akademien
ställas mycket hårda krav ur säkerhetssynpunkt. Särskilda anordningar
måste vara vidtagna till skydd mot röntgenstrålarnas fysiologiska verkningar.
Trots att den bland annat i Tyskland och Holland tillverkade
apparaturen så långt möjligt sökt fylla nämnda krav, syntes det dock akademien
— särskilt med hänsyn till att apparaterna ofta handhades av på
röntgenområdet icke vetenskapligt skolad personal — önskligt att till förhindrande
av olyckshändelser få till stånd bestämmelser, avseende röntgenskydd
för den personal, som handhade röntgenanläggningar av olika slag.
Akademien hade därför låtit föreståndaren för tekniska röntgencentralen
utarbeta en promemoria med förslag till sådana bestämmelser. Akademien
överlämnade nämnda promemoria samt sade sig vilja understryka, att de
risker, som dagligen kunde uppstå för personal, som arbetade med tekniska
röntgenundersökningar, torde motivera, att åtgärder med det snaraste vidtoges
för att genom lämpliga föreskrifter förebygga dylika risker.

I nyssnämnda promemoria framhålles, att orsaken till att några bestämmelser
till skydd mot röntgenstrålning icke funnes i vårt land torde vara,
att röntgenanläggningar tills för några få år sedan endast kommo till användning
vid sjukhusens röntgenavdelningar och vid vetenskapliga laboratorier
samt därför endast handhades av vetenskapligt skolad personal. Som
emellertid röntgenanläggningar under de senaste åren börjat användas av
röntgentekniskt oskolade personer, exempelvis av läkare och veterinärer i
enskild praktik för medicinsk undersökning, av myndigheter och industriföretag
för materialundersökning samt i skobutiker för avprovning av skodon,
syntes det nu vara lämpligt för att icke säga nödvändigt att till förhindrande
av olyckshändelser röntgenskyddsbestämmelser utfärdades. I promemorian
föreslås därför lagstiftning angående röntgenskydd samt såsom komplement
till denna lagstiftning närmare anvisningar av yrkesinspektionens
chefsmyndighet. Ett vid promemorian fogat preliminärt förslag till kungörelse
angående röntgenskydd torde såsom bilaga (Bilaga F) få fogas till förevarande
protokoll. För bearbetande av detta preliminära förslag föreslås i
promemorian tillsättande av en kommitté, bestående av rejmesentanter för
yrkesinspektionens chefsmyndighet, medicinalstyrelsen, den medicinska användningen
av röntgen samt den tekniska användningen av röntgen.

Yttranden över ingen jörsvetenskaps akademiens

framställning.

Över ingenjörsvetenskapsakademiens framställning lia efter remiss yttranden
avgivits av riksförsäkringsanstalten och medicinalstyrelsen.

Iliksförsäkringsanstalten har såsom yttrande åberopat vad anstalten anfört
i sitt utlåtande (iver styrelsens för Konung Gustaf V:s jubileumsfond framställning
i ämnet.

Medicinalstyrelsen — som jämväl hänvisar till sitt yttrande över styrelsens

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 73.

för Konung Gustaf V:s jubileumsfond framställning i ämnet — åberopar
därjämte ett av medicinalstyrelsen infordrat yttrande från professorn Gösta
Forssell. Denne framhåller, att då jubileumsfondstyrelsens förslag omfattar
en fullständig plan för organisation av kontrollen jämte ett förslag till lagstiftning
i ämnet, tillsättandet av den i ingenjörsvetenskapsakademiens
skrivelse föreslagna kommittén icke torde vara erforderlig för frågans lösning.
Vidare erinras örn att förslag till bestämmelser rörande skydd vid
arbete med röntgenstrålar och radioaktiva preparat utarbetats av föreståndaren
för jubileumsklinikens radiofysiska forskningsavdelning. Nämnda
förslag hade tillkommit i samråd med specialister från riksförsäkringsanstalten
och medicinalstyrelsen samt diskuterats med svenska radiologförbundet
och föreståndaren för ingenjörsvetenskapsakademiens röntgencentral,
varvid framställda anmärkningar beaktats. Den av ingenjörsvetenskapsakademien
önskade utredningen torde sålunda få innefattas i den av styrelsen
för jubileumsfonden i ämnet avgivna framställningen.

Forssell fortsätter härefter:

Ehuru det på grand av vad som ovan sagts icke finnes något skäl att
ingå på detaljerna i den föreliggande framställningen, anser jag mig dock
böra framhålla, att den av ingenjörsvetenskapsakademien verkställda utredningen
praktiskt taget helt förbiser de åtgärder, som vidtagits i Sverige
beträffande skydd vid röntgenarbete. Sålunda har utredningsmannen synbarligen
icke ägt kännedom örn:

l:o) svenska radiologförbundets förslag till skyddsföreskrifter av år 1928,

2:o) den sedan mer än 15 år tillbaka bedrivna verksamheten vid radiumhemmets
fysiska laboratorium, numera jubileumsklinikens radiofysiska forskningsavdelning,
omfattande kontroll av skyddsmateriel och strålskyddsmätningar
på personal, konsulterande verksamhet inom det ifrågavarande området
samt tekniskt och vetenskapligt arbete dels för åstadkommandet av
lämpliga skyddsanordningar, dels för klarläggandet av de biologiska verkningarna
av svag bestrålning,

3:o) det förhållandet, att vi i Sverige hava en specialist på strålskyddsfrågor,
vilken sedan år 1928 är medlem av »International X-ray and Badrum
Protection Commission», och

4:o) att de internationella föreskrifterna med smärre ändringar hava tilllämpats
inom svensk medicinsk radiologi under de senaste 10 åren.

Departementsförslaget.

Allmänna synpunkter.

Departementschefen.

Det spörsmål, som avhandlas i jubileumsfondstyrelsens och ingenjörsvetenskapsakademiens
framställningar, är i främsta rummet en arbetarskyddsfråga.

Såsom förut påvisats torde de personer, vilka äro sysselsatta med radiologiskt
arbete, i betydande utsträckning falla under arbetarskyddslagens
tillämpningsområde. Olika omständigheter medverka dock till att den verkan
denna lags bestämmelser eljest må kunna utöva till förebyggande av att

33

Kungl. Majus proposition nr 73.

arbetare drabbas av olycksfall eller ohälsa i arbetet icke är att på samma
siitt räkna med, då det gäller skydd mot skada genom inverkan av röntgenstrålar
eller radioaktivt ämne. För att kunna bedöma huruvida ett visst
strålningsskydd är effektivt eller vilka åtgärder, som böra vidtagas för att
åstadkomma ett effektivt sådant skydd, erfordras kimskaper och erfarenheter
inom det strålningsfysiska området, vilka endast en specialist på
detta område kan antagas besitta. De ordinarie yrkesinspektörerna äga
sålunda icke kompetens att vid sin tillsyn giva några upplysningar, råd
eller anvisningar till skydd mot strålningsfaran. Aven bortsett från kompetensfrågan
försvåras möjligheterna för yrkesinspektörerna att ingripa vid
inträffade skadefall därigenom att röntgenskadorna ofta hava ett så smygande
förlopp, att de icke alls eller först alltför sent sättas i samband med
den verkliga sjukdomsorsaken.

En utväg att i viss mån undanröja nu nämnda olägenheter vore, att en
eller dera specialinspektörer jämlikt 23 § lagen örn arbetarskydd tillsattes
för radiologiskt arbete. Emellertid måste beaktas, att ehuru frågan örn
skydd mot strålningsfaran vid arbete med röntgen och radioaktiva ämnen,
såsom nämnts, i främsta rummet är en arbetarskyddsfråga, samma spörsmål
dock uppställer sig även i fall där arbetarskyddslagen icke är tillämplig.
Såsom i den av jubileumsfondstyrelsen åberopade utredningen påpekats har
man i detta sammanhang att beakta jämväl frågan örn skydd mot strålningsskador
för dem, vilka vid radiologiskt arbete äro föremål för behandling
eller undersökning — patientskyddet. Det är nämligen icke att taga för
givet, att patientskyddet blir automatiskt tillgodosett därigenom att föreskrifter
meddelas och tillsyn utövas ur arbetarskyddssynpunkt. Utanför
arbetarskyddslagens tillämpningsområde falla vidare dels av enskilt praktiserande
läkare och tandläkare bedrivet radiologiskt arbete, dels ock det
radiologiska arbete, som bedrives för forsknings- eller undervisningsändamål.
Slutligen är att märka, att skador kunna uppkomma av ett radioaktivt ämne,
även örn detta icke användes i radiologiskt arbete.

Förutsättningen för att skyddsbestämmelserna mot strålningsskador skola
bli allmängiltiga torde därför vara, att en kontrollorganisation vid sidan av
den enligt arbetarskyddslagen verkande yrkesinspektionen tillskapas. Därpå
bygger ock det förslag, som i detta ärende framlagts av styrelsen för Konung
Gustaf V:s jubileumsfond. Jubileumsfondstyrelsens förslag i denna del
har i princip tillstyrkts av samtliga remissmyndigheter med undantag av
ingenjörsvetenskapsakademien, vilken anser mindre lämpligt att lösrycka
säkerhetskontrollen vid röntgenanläggningar från övrig administrativ säkerhetskontroll.
Bland de tillstyrkande myndigheterna befinner sig sålunda
riksförsäkringsanstalten, vars verksamhetsområde denna fråga närmast berör.

Det av jubileumsfondstyrelsen framlagda förslaget syftar emellertid liingre
jin till uppbyggandet av en särskild kontrollorganisation i fråga om radiologiskt
arbete — med vilket sistnämnda uttryck i förevarande allmänna
argumentering jämställes innehav av radioaktivt ämne utan dess användande
i radiologiskt arbete. Nämnda förslag förutsätter sålunda, att radiologiskt

Bihang till riksdagens protokoll 1041. 1 sami. Nr 73. 994 40 3

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 73.

arbete ej skall få bedrivas utan av viss myndighet därtill meddelat tillstånd.
Med ett dylikt licenssystem synas två fördelar vara förenade. För
det första får vederbörande tillsynsmyndighet tillfälle att redan från första
början göra sitt inflytande gällande och med maktmedel — vägrande av
licens eller licensens återkallande — vaka över att av myndigheten meddelade
föreskrifter efterföljas. Vidare har licensmyndigheten möjlighet att upprätthålla
kravet på viss grad av förtrogenhet med radiologiskt arbete hos den,
som skall bedriva eller förestå arbetet. I ingenjörsvetenskapsakademiens
yttrande över jubileumsfondstyrelsens framställning har föreslagits, att vissa
angivna minimikvalifikationer — avseende exempelvis i fråga örn teknisk
röntgenanläggning civilingenjörsexamen eller akademisk examen med läroämnet
fysik samt därjämte specialutbildning i röntgenteknik — borde krävas
av den ansvarige ledaren för ett röntgenlaboratorium eller innehavaren av
en röntgenapparat. Härigenom skulle emellertid ställas orimligt höga fordringar
på dessa personer, gående långt utöver dem, som avse kompetens för
själva arbetets rent tekniska utförande. Det torde få anses såsom uteslutet
att exempelvis ålägga industrien att för röntgenarbete använda personal med
kompetens att bedöma de ytterst skiftande strålskyddsproblemen. De av
mig åsyftade kraven vid licensgivningen på förtrogenhet med radiologiskt
arbete avse sålunda ej, att några bestämda teoretiska kunskapsprov skola
behöva dokumenteras i dylika fall.

Därest förhållandena anses påkalla vidtagande av särskilda åtgärder till
skydd mot strålningsriskerna vid radiologiskt arbete, kan jag för min del
ansluta mig till den uppfattningen, att de erforderliga bestämmelserna böra
så uppbyggas, att bedrivande av radiologiskt arbete blir beroende av myndighets
tillstånd. Att sådana särskilda åtgärder äro påkallade, kan med
visst fog ifrågasättas av den anledningen, att antalet i vårt land yppade
röntgenskadefall måste betecknas som relativt ringa. Dock får den i det
föregående lämnade redogörelsen för de hos riksförsäkringsanstalten anmälda
skadefallen icke ensam tagas till utgångspunkt för en beräkning i detta avseende.
Däri ingå nämligen icke inträffade röntgenskadefall, som falla utanför
tillämpningsområdet för lagen örn försäkring för vissa yrkessjukdomar;
det är sålunda känt, att fall av svårartad beskaffenhet drabbat enskilt praktiserande
läkare. På grund av sättet för röntgenskadornas uppkomst är det
vidare icke osannolikt, att röntgenskadefall inträffat, utan att den verkliga
sjukdomskällan blivit klarlagd. Man måste i detta sammanhang även beakta,
att utvecklingen inom industrien visar hän mot ökad användning av
röntgen för industriella och tekniska ändamål; i ingenjörsvetenskapsakademiens
framställning i ämnet har sålunda särskilt framhållits utvecklingen i
detta avseende inom svetstekniken.

Det är givet, att jämväl de ekonomiska faktorerna måste skärskådas vid
övervägandena i denna fråga. Verkningarna härutinnan av det föreliggande
förslaget skola längre fram närmare beröras, men det må förutskickas, att
dessa enligt min mening icke äro sådana, att de böra utgöra hinder för en
eljest såsom önskvärd ansedd lagstiftning på detta område.

35

Kungl. Maj:ts proposition nr 78.

På grund av det nu anförda och under hänvisning jämväl till remissmyndigheternas
ställning till frågan förordar jag lagstiftning efter de principer,
varpå jubileumsfondstyrelsens förslag bygger, nämligen dels att bedrivande
av radiologiskt arbete skall vara beroende av myndighets tillstånd, dels ock
att sådant arbete skall vara underkastat periodisk kontroll.

Under ärendets remissbehandling har av svenska tandläkarsällskapet och
Sveriges tandläkarförbund gjorts gällande, att såvitt angår tandröntgenapparater
en fortlöpande kontroll icke visats vara av behovet påkallad. Dessa
båda organisationer avstyrka därför lagförslaget i den mån tandröntgendiagnostiken
därav beröres.

Tandröntgendiagnostikens särställning i förevarande avseende har i jubileumsfondstyrelsens
förslag beaktats så till vida, att den periodiska besiktningen
i fråga örn tandröntgen såsom regel ansetts kunna ske med längre tidsmellanrum
än beträffande andra röntgenanläggningar för diagnostik; det har
sålunda räknats med en besiktning vart fjärde år.

Såsom skäl för sitt ståndpunkttagande åberopa de båda tandläkarorganisationerna,
bland annat, att radiologisk terapi och röntgengenomlysning
äro att betrakta såsom mera riskfyllda arbetsformer än röntgenfotografering,
samt att riskerna vid bilddiagnostik äro större ju starkare apparat man använder,
d. v. s. ju högre dess maximala prestationsförmåga ligger vad beträffar
strålningens kvalitet och kvantitet. Organisationerna framhålla vidare,
att svenska tandläkare, såvitt känt, icke giva radiologisk behandling, att
genomlysningsteknik knappast är möjlig att använda inom tandröntgendiagnostiken
samt att tandvårdsverksamheten icke har behov av en röntgenapparatur
med den större maximala prestationsförmåga, som är nödvändig
vid medicinsk terapi och diagnostik.

Gentemot dessa uttalanden har emellertid i en av professorn Forssell
under hand överlämnad promemoria hänvisats till ett av docenten Sievert
härom avgivet yttrande. I detta yttrande framhålles, att orsaken till att
röntgenfotografering vid normal medicinsk röntgen vore mindre farlig än
genomlysning huvudsakligen vore den, att man vid fotograferingen i motsats
till vad som vore vanligt vid tandröntgen icke uppehölle sig i närheten
av strålknippet under exponeringen. Därtill komme enligt yttrandet, att
man vid tandröntgen normalt icke använde förstärkningsskärm, vilket medförde,
att den för tillräcklig svärtning av Ölmen nödvändiga strålmängden
vore sex ä tio gånger större än den vid normal medicinsk röntgenfotografering
brukliga. Vidare framhålles i Sieverts yttrande, att vid tandröntgen
numera användes apparater nied en spänning vid röntgenröret av 50,000
—60,000 volt, alltså icke nämnvärt lägre än den vid normal medicinsk röntgen
brukliga (50,000—80,000 volt). Den röntgenstrålning, som utginge från en
tandläkarapparat, vore enligt Sieverts mening till sill genomträngningsförmåga
och kvantitet per exponering räknat, även örn man toge hänsyn
till det kortare avståndet, av minst samma storleksordning som den strålning,
som förekomme vid vanlig medicinsk röntgendiaguostik. Det vore
endast den mindre användningsfrekvensen, som gjorde tandläkarapparaten

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 73.

något mindre riskabel. Kiskerna vid tandröntgen torde vara uppenbara.
I anledning av tandläkarorganisationernas påpekande, att intet fall vore
känt, där strålskada skulle ha uppkommit till följd av tandläkarapparaternas
driftsbetingelser, framhåller Sievert vidare i yttrandet, att strålskadorna
ofta vore av en så smygande och lömsk karaktär, att de icke utan vidare
kunde skiljas från andra sjukliga tillstånd, och att de dessutom ofta uppstode
först åratal efter bestrålningen. Slutligen framhåller Sievert, att de
av tandläkarorganisationerna åberopade undersökningar, som år 1934 utfördes
vid tandläkarinstitutet, avsågo, bland annat, att söka avgöra, huruvida röntgenavdelningen
å en då under byggnad varande institution skulle förses
med extra skyddsanordningar eller icke. Några år efter det avdelningen
tagits i bruk, uppstodo enligt vad Sievert upplyser strålskador där, och av
en företagen undersökning skulle ha tydligt framgått, att väsentliga bestrålningsrisker
förekommo.

Skillnaden mellan tandröntgen och medicinsk röntgen i övrigt synes mig
utgöra ej en artskillnad utan allenast en gradskillnad, betingad huvudsakligen
av att användningsfrekvensen vid tandröntgen såsom regel är mindre
än vid annan medicinsk röntgen. Den från sakkunnigt radiologiskt håll
hävdade uppfattningen, att väsentliga risker för strålskador förekomma även
inom tandröntgen, kan icke anses vederlagd genom vad av de båda tandläkarorganisationerna
anförts. Förutskickas må, att den årliga kostnad en
kontroll av föreslagen art skulle åsamka den enskilde tandläkaren beräknats
uppgå till allenast 15 kronor.

Jag finner på grund av det anförda icke skäl att från den föreslagna lagstiftningen
undantaga radiologiskt arbete för odontologiskt ändamål.

Enligt jubileumsfondstyrelsens förslag skulle sådant tillstånd, som avses
i den föreslagna lagen, meddelas av medicinalstyrelsen, som jämväl skulle
utöva överinseendet över och ledningen av den fortlöpande tillsynen. Denna
anordning har motiverats därmed, att strålningsskyddsfrågorna ägde mycket
ringa gemenskap med de tekniska frågor, som riksförsäkringsanstalten eljest
hade att handlägga i sin egenskap av yrkesinspektionens chefsmyndighet,
varför det syntes ligga närmare till hands att knyta dessa frågor till medicinalstyrelsen,
som i varje fall inom sitt vetenskapliga råd torde äga tillgång
till sakkunskap på området. Det har jämväl hänvisats till att kontrollen
även avser skydd för patienter, vilken fråga bör ligga inom medicinalstyrelsens
ämbetsområde. Förslaget har i denna del, såsom förut angivits,
lämnats utan erinran av såväl medicinalstyrelsen som riksförsäkringsanstalten.
Jämväl för egen del finner jag förslaget innebära den lämpligaste
anordningen härutinnan.

Under medicinalstyrelsen skulle enligt jubileumsfondstyrelsens förslag
tillsynen å radiologiskt arbete utövas av radiofysiska institutionen, vilken är
den benämning, som är avsedd för nuvarande radiofysiska forskningsavdelningen
efter dess eventuella förstatligande. Nämnda institution skulle sålunda
höras i alla tillståndsärenden och draga försorg örn de besiktningar,

37

Kungl. Maj:ts proposition nr 73.

som i samband därmed kunde vara erforderliga, samt genom lios institutionen
anställd personal utöva den fortlöpande tillsynen. Det synes uppenbart,
att kontrollen av radiologiskt arbete bör utövas av ett organ, som i
sig innesluter de speciella kunskaper och erfarenheter, som erfordras på
detta område. Med hänsyn härtill synes icke råda någon tvekan örn att icke
kontrollen bör utövas av radiofysiska forskningsavdelningen eller av organ,
som ersatt nämnda avdelning. Jubileumsfondstyrelsens förslag örn avdelningens
ombildande till statsinstitution ingår, som förut antytts, som ett led
i förslag örn förstatligande av jubileumsklinikens båda forskningsavdelningar
— såväl den radiofysiska som den svulstpatologiska — vilken fråga faller inom
ecklesiastikdepartementets föredragning. I denna fråga har jag samrått med
chefen för detta departement och kommit till det resultatet, att det visserligen
är tänkbart att med hänsyn till radiofysiska forskningsavdelningens nuvarande
organisation och fasta anknytning till ett statligt sjukhus anförtro de
tillärnade kontrolluppgifterna åt densamma sådan den nu är organiserad
men att det dock av flera skäl är önskvärt, att ett förstatligande sker i samband
med lagförslagets ikraftträdande. Chefen för ecklesiastikdepartementet
torde komma att framdeles framlägga förslag i denna riktning i anslutning
till det erbjudande, som enligt det föregående föreligger från jubileumsfondens
sida. Jag utgår alltså i det följande från att radiofysiska forskningsavdelningen
förstatligas från den tidpunkt, då lagstiftningen är avsedd
att träda i kraft.

Enligt jubileumsfondstyrelsens förslag äro de beräknade kostnaderna för
kontrollen avsedda att bestridas av dem, vilka erhållit vederbörligt tillstånd
att bedriva radiologiskt arbete, och ett förslag till taxa för utförda undersökningar
har i anslutning härtill upprättats.

Det kan onekligen med ett visst mått av berättigande göras gällande, att
då staten svarar för den arbetarskyddskontroll, som utövas genom yrkesinspektionen,
staten även bör stå kostnaderna för den statligt ordnade kontrollen
å radiologiskt arbete, alldenstund denna kontroll är tillkommen
främst ur arbetarskyddssynpunkt. Vad åter andra områden än arbetarskyddet
beträffar, upptager staten i olika sammanhang avgift av vederbörande
för den kontroll, som ur allmän synpunkt anses erforderlig; det må i detta
sammanhang såsom exempel erinras örn de bidrag, som uttagas till bankinspektionens
och försäkringsinspektionens organisation och verksamhet, och
om avgifterna för granskning av biografbilder samt för kontroll å krigsmaterieltillverkningen
och å farmacevtiska specialiteter, ävensom om de arvoden,
som tillsyningsman enligt stadgan om elektriska starkströmsanläggningar
äger uppbära av vederbörande anläggningsinneliavare.

Att, såsom ingenjörsvetenskapsakademien föreslagit, låta dem, som tillverka
materielen, deltaga i kontrollkostnaderna synes mig uteslutet, då det
icke råder någon tvekan örn att den övervägande delen av riskerna beror
på sättet för användningen och på speciella skyddsanordningar, som variera
från fall till fall, varför tillverkarna icke annat än i mycket ringa omfattning
äro ansvariga för skyddets effektivitet.

38

Kungl. Majus proposition nr 73.

Anledningen till att allmän anslutning skett till den i det föregående omnämnda
frivilliga kontrollverksamhet, som hittills förekommit och som bekostats
av dem, som i varje särskilt fall bedrivit radiologiskt arbete, torde
vara, att vederbörande funnit det vara i sitt eget intresse att underkasta sig
kontroll i ifrågavarande hänseende. Kontrollkostnaderna torde också med
skäl kunna betecknas såsom en försäkringspremie tillvinnande av ökad trygghet
mot skadefall, som kunna inträffa i det radiologiska arbetet; även örn skadan
ej träffar person, som själv driver radiologiskt arbete, medför den dock
ofta ekonomiska återverkningar för denne. Ståndpunkttagandet i förevarande
fråga synes mig därför kunna begränsas till huruvida de kostnader en statlig
kontroll skulle åsamka vederbörande kunna antagas bli av den storleksordning,
att på grund därav betänkligheter mot att låta kostnaderna bäras av
dem, som driva radiologiskt arbete, behöva göra sig gällande. På grund därav
torde innebörden i detta avseende av jubileumsfondstyrelsens förslag böra
angivas, därvid såsom utgångspunkt tages dess taxeförslag och den för olika
fall av styrelsen angivna intervallen mellan besiktningarna.

Avgiftsbelagd skydds- och doseringskontroll av röntgenbehandlingsavdelningar
har beräknats komma att ske å 48 olika lasarett, sjukhus, sjukhem
och kuranstalter. Den årliga kostnaden härför är beroende av, bland annat,
antalet behandlingsplatser och kan genomsnittligt beräknas uppgå till 610
kronor för varje avdelning.

För ordinarie inspektion av tandröntgenapparat har räknats med en avgift
av 60 kronor eller, med kontroll vart fjärde år, 15 kronor om året. I
fråga örn annan medicinsk röntgendiagnostik har föreslagits en avgift av 120
kronor i fråga örn fast och 80 kronor i fråga om transportabel anläggning;
då det förutsättes, att kontroll skall äga rum vartannat år, uppgår den årliga
kostnaden till hälften av dessa belopp. Avgiften för den årliga kontrollen
av röntgenanläggning för tekniskt ändamål beräknas, oavsett huruvida anläggningen
är stationär eller transportabel, uppgå till 100 kronor. Anläggningar
för vetenskapliga ändamål och för undervisning lia föreslagits skola
kontrolleras utan avgift, i den mån de icke användas i förvärvssyfte.

I fråga örn radioaktiva ämnen äro flera olika kostnadsalternativ att räkna
med, och må härutinnan hänvisas till det såsom Bilaga E till detta protokoll
fogade taxeförslaget.

I betraktande av omkostnadsstaterna för dem, som enligt förslaget skulle
lia att bära dessa kontrollkostnader, synas mig nämnda kostnader kunna
betecknas som relativt obetydliga.

Jag finner på grund härav icke anledning att frångå jubileumsfondstyrelsens
förslag rörande sättet för kontrollkostnadernas bestridande.

I detta sammanhang torde böra omnämnas, att professorn Forssell i sin
förenämnda, under hand överlämnade promemoria till bemötande upptagit
de jämförelser, vilka ingenjörvetenskapsakademiens tekniska röntgencentral
i sitt förut återgivna yttrande gjort med förhållandena i Norge. Forssell
framhåller sålunda i promemorian, att i Norge finnas omkring 30 och i
Sverige omkring 100 medicinska fackradiologer. Kostnadssumman bör

39

Kungl. Maj:ts proposition nr 73.

enligt promemorian beräknas i proportion till dessa tal, vilka torde utgöra
en någorlunda korrekt utgångspunkt för beräkning av arbetets omfattning,
och utgör i så fall icke, såsom röntgencentralen uppgivit, 50,000 utan 100,000
kronor eller alltså mera än den för den föreslagna kontrollverksamheten beräknade
kostnaden, 90,000 kronor. Vidare påpekas, att den norska kontrollen
icke avser röntgenanläggningar för tekniskt och vetenskapligt bruk och att de
norska kostnaderna sålunda avse en mera begränsad verksamhet än den,
varmed räknats i jubileumsfondstyrelsens förslag.

Enligt jubileumsfondstyrelsens förslag skulle arbetarskyddslagen fortfarande
äga tillämpning å radiologiskt arbete, i vad nämnda lag avser annat
skydd än mot olycksfall och ohälsa i arbetet genom inverkan av röntgenstrålar,
radium eller annat radioaktivt ämne. Innebörden härav blir alltså,
att den specialreglering, som skulle komma till stånd genom den föreslagna
lagen, skulle omfatta allenast strålningsfaran vid radiologiskt arbete, men
att, i den mån sådant arbete folie under arbetarskyddslagens tillämpningsområde,
tillsynen i övrigt — exempelvis beträffande de elektriska anordningarna,
arbetsplatsens beskaffenhet (belysning, luftväxling och dylikt),
minderårigas och kvinnors användande i arbetet m. m. — skulle handhavas
i den ordning arbetarskyddslagen eller därtill knutna specialbestämmelser
föreskriva.

Kommerskollegium bär i sitt remissyttrande i stället föreslagit, att tillsynen
över röntgenanläggningar även i avseende å starkströmsfaran skulle
överlåtas å radiofysiska institutionen. Körande den härför förebragta motiveringen
torde jag få hänvisa till kollegiets i det föregående återgivna
yttrande. Det må i detta sammanhang påpekas, att kommerskollegium föreslår
sådan ändring av 1 § arbetarskyddslagen, att radiologiskt arbete helt
skulle undantagas från lagens tillämpningsområde; nämnda ändringsförslag
är sålunda mera omfattande än vad som framgår av motiveringen, där endast
frågan örn starkströmsfaran beröres.

Då strålningsskyddsfrågorna föreslagits skola utbrytas ur arbetarskyddslagen
och kontrollen härutinnan föreslagits skola handhavas av ett särskilt statligt organ
— radiofysiska institutionen — under överinseende av medicinalstyrelsen,
ha motiven härtill främst varit att söka däri, att bedömningen av strålningsriskerna
vid radiologiskt arbete väsentligen måste grunda sig på överväganden
av medicinsk-fysisk natur. Det synes därför knappast lämpligt
att låta denna arbetarskyddstillsyn omfatta frågor, för vilkas bedömande de
avsedda tillsynsorganen ej äga några speciella förutsättningar. Aven örn det
förhåller sig så, att de starkströmstekniska anordningarna å röntgenapparater
numera äro ganska ensartade och standardiserade, synes det dock opåkallat
att överlåta å medicinalstyrelsen att såsom chefsmyndighet avgöra eventuellt
uppkommande bedömningsfrågor härutinnan. Några reella fördelar härmed
torde knappast vara att vinna. Emellertid böra vederbörande tillsyningsmän
å strålningsskyddet vid radiologiskt arbete instruktionsledes åläggas bringa
till yrkesinspektörs eller specialinspektörs kännedom, om vid besiktning å

Departementschefen.

40 Kungl. Majus proposition nr 73.

strålningsskydd iakttagelser gjorts beträffande starkströmsfaran, vilka anses
böra påkalla åtgärd från vederbörande inspektörs sida.

Jag finner mig på grund härav böra ansluta mig till vad jubileumsfondstyrelsen
i denna del föreslagit.

Av den nu lämnade redogörelsen för min uppfattning i olika viktigare
spörsmål, som sammanhänga med frågan örn ökat skydd vid radiologiskt
arbete, torde framgå, att jag finner det av jubileumsfondstyrelsen framlagda
lagförslaget bättre ägnat att läggas till grund för lagstiftning i ämnet än
det författningsutkast, som var fogat vid ingenjörsvetenskapsakademiens framställning
av den 10 mars 1939. Efter överarbetning av jubileumsfondstyrelsens
förslag har därför inom socialdepartementet upprättats förslag till
lag örn tillsyn å radiologiskt arbete m. m. samt förslag till lag angående
ändrad lydelse av 1 § lagen den 29 juni 1912 (nr 206) örn arbetarskydd.

Nämnda båda förslag ansluta sig till de av mig i det föregående angivna
riktlinjerna för en lagstiftning på området. För en del andra med lagstiftningen
sammanhängande spörsmål ämnar jag nu redogöra i samband med
en paragrafvis lämnad speciell motivering.

Speciell motivering.

1 §■

Denna paragraf motsvarar 1 § och 2 § första stycket i jubileumsfondstyrelsens
förslag; 2 § andra stycket i nämnda förslag har ej upptagits i departementsförslaget.

I sitt yttrande framhåller riksförsäkringsanstalten, att tillräckliga skäl ej
torde förefinnas för att läro- eller forskningsanstalt av liögskolekaraktär ej
skulle vara indragen under tillsynen. Den erfarenhet och kunskap i fråga
örn förebyggande av riskerna för skador vid radiologiskt arbete, som funnes
hos tillsynsmyndigheterna och som med kontrollverksamhetens fortgång alltmer
ökades, borde komma även dessa anstalter till godo.

I yttrande av ingengörsvetenslmpsakademiens tekniska röntgencentral, till vilket
yttrande akademien hänvisat, framhålles såsom uppenbart oriktigt, att anställda
vid universitet etc. icke, när så erfordrades, skulle beredas samma
skydd som exempelvis sjukhuspersonal. Dessutom torde åtminstone i vissa
fall gränsen mellan vetenskapligt ändamål och kommersiell användning vara
ytterst svävande. Enligt vad i yttrandet vidare framhålles, kunde det däremot
anses skäligt, att apparater, vid vilka högspänningen alstrades med
mindre induktionsapparater, och som vore avsedda för undervisningsändamål
i skolor etc. samt brukades endast för kortvariga demonstrationer några
få gånger örn året, undantoges från bestämmelserna.

I departementsförslaget har icke, såsom i jubileumsfondstyrelsens förslag,
fastställts den myckenhet av radioaktivt ämne, som skall komma till användning
för att radiologiskt arbete skall anses föreligga, utan avgörandet
härutinnan har överlåtits å medicinalstyrelsen. Härigenom vinnes, att om

41

Kungl. Majus proposition nr 73.

av den praktiska erfarenheten ändring skulle påkallas av de fastställda förutsättningarna
för att radiologiskt arbete skall anses föreligga, sådan ändring
kan verkställas nied mindre omgång än enligt jubileumsfondstyrelsens förslag.
Dessutom undviker man genom en sådan anordning att belasta lagtexten
med för lekmannen ej förståeliga facktermer.

I enlighet med vad riksförsäkringsanstalten föreslagit har den i jubileumsfondstyrelsens
förslag förekommande särbestämmelsen beträffande universitet,
högskola eller därmed jämförlig läro- eller forskningsanstalt icke upptagits
i departementsförslaget.

3 §■

Denna paragraf motsvarar 3 § i jubileumsfondstyrelsens förslag.

I det yttrande, som avgivits av ingenjörsvetenskapsakademiens tekniska
röntgencentral påpekas, att ansökan örn tillstånd bör innehålla jämväl vissa
andra uppgifter än i 3 § i jubileumsfondstyrelsens förslag angivits, såsom
apparatens uppställning, lokalens storlek och utseende, tjocklek och material
i väggar, bjälklag och dörrar, omgivande lokalers användning m. m.

De viktigaste av de uppgifter, som ansökning örn tillstånd skall inne- Departementshålla,
synas mig böra vara angivna i lagen. Finner prövningsmyndigheten, CÄe/*n''
d. v. s. medicinalstyrelsen, att behov föreligger att äga tillgång till vissa
andra uppgifter än de i lagen uppräknade, kan det ansökningsformulär
styrelsen har att fastställa avpassas härefter. Att i lagtexten upptaga de
detaljuppgifter det härvidlag kan vara fråga örn synes icke erforderligt.

5 §.

Paragrafen motsvarar 5 § i jubileumsfondstyrelsens förslag.

I det yttrande, som avgivits av ingenjör svetenskapsakademiens tekniska
röntgencentral anmärkes, att lagen icke bör taga hänsyn till patientskydd.

Yäl ha de skyddsföreskrifter, som med stöd av förevarande lag komma DepaHementsatt
utfärdas, och den kontroll, som skall åvägabringas genom lagen, bety- chefen delse

främst med hänsyn till de personer, som äro sysselsatta i radiologiskt
arbete; genom att de under längre tidsperioder dagligen bli utsatta förden
bestrålning, som förekommer vid ifrågavarande arbete, riskera de i särskilt
hög grad att verkningarna därav leda till skador, vilkas allvarliga karaktär
måhända yppas på ett alltför sent stadium. Men det synes dock bestyrkt,
att även bestrålning vid ett enstaka tillfälle kan på grund av oförsiktighet
eller bristande kännedom om erforderliga skyddsåtgärder medföra skadeverkningar.
Uppmärksamhet bör därför ägnas åt att, då röntgen kommer
till användning vid undersökning eller behandling av patienter, åtgärder till
förebyggande av röntgenskador bliva vidtagna.

I ett remissyttrande har föreslagits att i förevarande lag icke skulle beröras
frågan om patientskydd. Någon särskild motivering härför har emellertid
icke lämnats. För min del finner jag angeläget, att den föreslagna
lagen icke blott får arbetarskyddsrättslig karaktär utan även kan tjäna såsom

Departements

chefen.

42 Kungl. Maj:ts proposition nr 73.

ett medel att bereda ökat skydd åt dem, vilka för medicinskt ändamål utsättas
för bestrålning.

4 §.

Denna paragraf motsvarar 6 § i jubileumsfondstyrelsens förslag.

I sitt yttrande framhåller riksförsäkringsanstalten, att bestämmelsen i
6 § i jubileumsfondstyrelsens förslag, som innebär, att vissa ändringsarbeten å
röntgenapparat, förflyttning av sådan apparat m. m. ej få vidtagas utan tillstånd
av medicinalstyrelsen, torde bli ganska besvärande för innehavarna
av röntgenapparater och radioaktiva ämnen. Stadgandet synes anstalten
icke påkallat, utan torde det enligt anstaltens mening få anses tillfyllest
med att anmälan örn förändringarna göres till medicinalstyrelsen. Anmälan
bör emellertid, framhåller anstalten vidare, göras även i det fall, att annan
person än den, som i ansökningen örn tillstånd uppgivits skola förestå
arbetet, antages såsom arbetsföreståndare.

Svenska radiologförbundet framhåller, att, örn de radiologiska avdelningarna
skulle nödgas avvakta tillstånd av medicinalstyrelsen för att få vidtaga nödiga
reparationer, moderniseringar, utbyten av apparatdelar, ventilrör m. m.,
detta skulle kunna medföra för sjukvården synnerligen menliga driftsavbrott.
Förbundet föreslår, att i sådant fall skall fordras allenast anmälan, ävensom
att det föreslagna stadgandet örn skyldighet att söka tillstånd, då röntgenapparat
eller tillhörande anordning skall »utbytas eller underkastas avsevärd
förändring» ändras jämväl därhän att orden »utbytas eller» utgå. Förbundet
finner vidare motiverat att för enskild radiologisk verksamhet stadga skyldighet
att till medicinalstyrelsen ingiva anmälan, då annan person än den, för
vilken tillstånd beviljats, skall förestå arbetet. Det kunde, framhåller förbundet,
i annat fall inträffa, att sådan verksamhet komme att överflyttas på
okvalificerad person, vilket ur skyddssynpunkt innebure allvarliga vådor.

I likhet med riksförsäkringsanstalten och svenska radiologförbundet anser
jag, att förändringar av det slag, som beröres i förevarande paragraf, böra
få vidtagas utan avvaktande av tillstånd från tillsyningsmyndigheten, men
att föreskrift bör meddelas örn att denna skall genom en anmälan bliva
underrättad i saken. I fråga örn de olika omständigheter, som böra föranleda
anmälningsskyldighet, har jubileumsfondstyrelsens förslag ändrats så till
vida, att å ena sidan anmälningsskyldighet föreskrivits i det fall att den,
som tidigare uppgivits förestå radiologiskt arbete, efterträtts av annan person,
men å andra sidan anmälningsskyldighet icke ansetts erforderlig vid
värja utbyte av en till röntgenapparat hörande anordning utan allenast då
de till apparaten hörande anordningarna såsom helhet betraktade underkastats
avsevärd förändring. För ordningens skull har därjämte anmälningsskyldighet
föreskrivits vid upphörande av radiologisk verksamhet eller då
innehavet av radioaktivt ämne minskas under den för tillstånd fastställda
myckenheten.

Hava de förändringar, varom anmälan skett, rubbat någon av de förutsättningar,
varpå det förut meddelade tillståndet byggde, bör tillsynsmyndig -

43

Kungl. Majis proposition nr 73.

beten uppenbarligen taga under omprövning, huruvida tillståndet bör återkallas
eller ej och i sistnämnda fall huruvida förändrade förhållanden påkalla,
att ytterligare bestämmelser meddelas såsom villkor för att få åtnjuta
fortsatt tillstånd. Stadgande härom har upptagits i andra stycket av förevarande
paragraf.

5 och 6 §§.

Dessa paragrafer motsvara 4 § första stycket samt andra stycket första
punkten, 7 och 8 §§ i jubileumsfondstyrelsens förslag.

7 och 8 §§.

Dessa paragrafer motsvara 9 § första stycket första punkten samt andra
till och med femte styckena i jubileumsfondstyrelsens förslag.

Bestämmelsen i jubileumsfondstyrelsens förslag, att tillsyningsmannen
ägde, där så funnes nödigt, förordna, att radiologisk anläggning skulle sättas
ur bruk, intill dess av honom föreskriven åtgärd blivit vidtagen har mött gensaga
i yttrandena av riks för säkring sans t al t en och svenska radiologförbundet.
Enligt riksförsäkringsanstaltens mening kan det näppeligen anses motiverat
att giva tillsyningsmannen en så långt gående befogenhet, då någon omedelbart
förestående fara i ifrågavarande fall i regel icke torde föreligga. Befogenheten
torde enligt anstalten därför utan åsidosättande av något skyddsintresse
kunna förbehållas medicinalstyrelsen. Även radiologförbundet anser,
att ifrågavarande befogenhet endast bör tillkomma medicinalstyrelsen. Förbundet
ifrågasätter därjämte lämpligheten av att giva underordnad personal
vid radiofysiska institutionen befogenhet att meddela de föreskrifter, som
kunna erfordras till förekommande av skada i följd av arbetets bedrivande
eller på grund av förvaringen. Meddelande av dylika föreskrifter synes
nämligen enligt förbundets mening förutsätta tillgång till medicinsk sakkunskap.

I anledning av gjorda erinringar mot 9 § i jubileumsfondstyrelsens förslag
har nämnda förslag undergått vissa jämkningar i departementsförslaget.
Sålunda föreslås i departementsförslaget (7 § tredje stycket), att tillsyningsmannen
skall till medicinalstyrelsen anmäla, örn behov föreligger av skyddsföreskrifter
utöver de av medicinalstyrelsen meddelade eller örn vederbörande
icke iakttager de redan meddelade föreskrifterna. Dock har tillsyningsmannen
tillagts befogenhet att själv meddela sådana föreskrifter, vilkas
iakttagande icke medför större kostnad eller olägenhet. Vidare har befogenheten
att sätta radiologisk anläggning ur bruk, intill dess i anledning
av besiktning föreskriven åtgärd blivit vidtagen, tillagts medicinalstyrelsen
(8 § första stycket). Enligt 8 § andra stycket äger medicinalstyrelsen därjämte
återkalla tillståndet för den, som ej ställer sig givna föreskrifter till
efterrättelse.

De närmare föreskrifter örn tillsynens utövande, som enligt 7 § fjärde
stycket skola utfärdas av Kungl. Maj:t, böra innefatta bestämmelser om,
bland annat, intervallen mellan de periodiska besiktningar, som skola verkställas
av tillsyningsman.

Departements chefen.

44

Kungl. Maj:ts proposition nr 73.

Departementschefen.

Departements chefen.

9 §■

I förevarande paragraf har upptagits bestämmelse, i huvudsak motsvarande
stadgandet i 10 § i jubileumsfondstyrelsens förslag.

Svenska radiolog förbundet erinrar i sitt yttrande örn att lagen om försäkring
för vissa yrkessjukdomar och lagen örn försäkring för olycksfall i
arbete stadga skyldighet att hos vederbörande försäkringsinrättning anmäla
skador av det slag, varom här vore fråga. Vidare erinrar styrelsen örn den
anmälningsskyldighet beträffande skador å patienter, som stadgats genom
kungörelsen den 15 januari 1937 (nr 6) angående anmälan till polismyndighet
rörande vissa vid behandling å sjukvårdsinrättning uppkomna skador m. m.
Då den anmälningsskyldighet, som redan nu vore stadgad i olika avseenden,
syntes tillfyllest för att garantera såväl personal som patienter det skydd,
som kunde krävas, finner förbundet bestämmelsen i 10 § i jubileumsfondstyrelsens
lagförslag böra utgå. Förbundet föreslår i stället, att anmälan,
som jämlikt lagen örn försäkring för vissa yrkessjukdomar och lagen om
försäkring för olycksfall i arbete skall göras till vederbörande försäkringsinrättning,
samtidigt skall göras jämväl till medicinalstyrelsen.

Det är uppenbarligen av vikt, att vederbörande tillsynsmyndighet snarast
möjligt får kännedom örn inträffade strålningsskador. Med anledning
därav föreslås i departementsförslaget, att anmälan skall ske direkt till radiofysiska
institutionen, som därigenom kan på ett tidigt stadium få tillfälle
vidtaga erforderliga åtgärder.

10 §.

Enligt 11 § i jubileumsfondstyrelsens förslag skulle medicinalstyrelsen
utfärda erforderliga anvisningar till ledning för dem, som bedriva radiologiskt
arbete eller innehava radioaktivt ämne.

RUcsförsäJcringsanstalten anför i sitt yttrande, att det kan ifrågasättas,
örn nämnda bestämmelse vore behövlig, då det måste anses självfallet, att
det bör ankomma på medicinalstyrelsen i egenskap av chefsmyndighet att
meddela alla de anvisningar i berörda hänseende, som kunna finnas påkallade.
Däremot torde enligt anstaltens mening i lagen böra fastslås, att
skyddsföreskrifter rörande röntgen- och radiumarbete skola meddelas, en
uppgift, som lämpligen syntes kunna fullgöras av medicinalstyrelsen efter
samråd med riksförsäkringsanstalten. Med skyddsföreskrifter avsåge anstalten
därvid i detalj gående, allmänt tillämpliga dylika föreskrifter av det
slag, som på medicinalstyrelsens och riksförsäkringsanstaltens uppdrag utarbetats
av föreståndaren för radiofysiska institutionen.

Yad riksförsäkringsanstalten sålunda anfört har beaktats i departementsförslaget.

11 §■

Denna paragraf motsvarar 12 § i jubileumsfondstyrelsens förslag.

45

Kungl. Maj:ts proposition nr 73.

12 §■

Första stycket av förevarande paragraf saknar motsvarighet i jubileumsfondstyrelsens
förslag. Paragrafens andra stycke innehåller i sak samma
stadgande, som i jubileumsfondstyrelsens förslag är upptaget i 14 § första
stycket.

IliJcsförsäIcringsanstalten framhåller i sitt yttrande, att delade meningar
icke gärna kunde råda örn önskvärdheten för att icke säga nödvändigheten
av att den, som för annans räkning utförde radiologiskt arbete, underkastades
periodisk läkarbesiktning. Anstalten ansåge det emellertid vara av
vikt, att läkarundersökning ägde rum jämväl före anställandet i det farliga
arbetet, samt att endast sådan person finge anställas i arbetet, vilken icke
företedde sjuklighet eller svaghet, som kunde anses göra honom särskilt utsatt
för den med arbetet förbundna hälsofaran. En undersökning före anställandet
i arbetet måste anses önskvärd jämväl för fastställandet av den
anställdes »utgångsstatus» i bälsoavseende. En föreskrift om en första läkarundersökning
av det innehåll nyss angivits borde därför införas i en blivande
lag. I lagförslaget bade några bestämmelser örn semester eller örn
arbetstidens längd eller förläggning för personal, sysselsatt med röntgeneller
radiumarbete, icke upptagits. Så torde emellertid enligt anstaltens
mening böra ske.

Ingenjörsvetenskapsakademiens tekniska röntgencentral anmärker, att bestämmelsen
om periodisk läkarbesiktning borde gälla envar, som utförde radiologiskt
arbete, då det förefölle orimligt, att endast den, som utförde arbete
för annans räkning, skulle underkastas sådan läkarbesiktning.

Svenska radiologförbundet framhåller, att förbundet tidigare påpekat, att
skyddskontrollen skulle omfatta hälsokontroll beträffande i radiologiskt arbete
sysselsatt personal, varvid speciellt periodiska blodundersökningar syntes
förbundet önskvärda. Då sådan hälsokontroll av praktiska skäl möjligen
kunde utövas på annat sätt än genom läkarbesiktning, föresloge styrelsen,
att ordet läkarbesiktning utbyttes mot hälsokontroll.

I förevarande paragraf i departementsförslaget lia upptagits bestämmelser,
innehållande dels att i radiologiskt arbete icke må anställas annan än
den, som vid läkarundersökning befunnits icke förete sjuklighet eller svaghet,
som kan anses göra honom särskilt utsatt för den med arbetet förbundna
hälsofaran, dels ock att i dylikt arbete för annans räkning sysselsatta
personer skola underkastas periodiska besiktningar rörande sitt hälsotillstånd.
Det synes mig ur olika synpunkter synnerligen önskvärt att få till stånd en
medicinsk kontroll över de i radiologiskt arbete sysselsatta arbetarna. Främst
kan man därigenom på ett tidigt stadium bereda möjlighet till lämplig vård och
behandling åt dem, vilka, sig själva ovetande, i följd av arbetet redan blivit
sjuka. Vidare kan man därigenom från arbetet utestänga sådana personer,
vilka på grund av sin kroppskonstitution äro särskilt utsatta för den med
arbetet förbundna hälsofaran. Slutligen kan genom kontrollåtgärderna liopbringas
ett värdefullt material för vetenskapliga undersökningar på området.

Departements chefen.

46

Kungl. Maj.ts proposition nr 73.

Intervallerna mellan de periodiska besiktningarna torde böra fastställas
av Kungl. Majit med stöd av det bemyndigande att utfärda tillämpningsföreskrifter,
som föreslagits i 12 § tredje stycket.

De föreslagna bestämmelserna innehålla förbud mot att börja ett hälsofarligt
arbete men icke förbud mot att fortsätta ett redan påbörjat dylikt
arbete. Ett förbud av det senare slaget innehåller otvivelaktigt ett kraftigare
ingrepp i den personliga friheten än ett förbud av det förra slaget. Man
torde vidare kunna förvänta, att arbetsgivaren eller den försäkringsinrättning,
vari vederbörande är försäkrad jämlikt lagen örn försäkring för vissa
yrkessjukdomar, vidtager åtgärder för avlägsnande från radiologiskt arbete
av den, som av läkare förklarats icke vidare böra deltaga i detsamma; det
må i detta sammanhang erinras örn bestämmelsen i 4 § lagen om försäkring
för vissa yrkessjukdomar, enligt vilken arbetare, som av försäkringsinrättning
anmodats att, till förebyggande av att yrkessjukdom uppstår, återuppstår eller
förvärras, under någon tid avhålla sig från det farliga arbetet, skall, därest
omständigheterna icke till annat föranleda, äga att för den tid han avhåller
sig från detta arbete uppbära skälig ersättning icke överstigande hälften av
hel sjukpenning. Vidare må påpekas, att i 41 § arbetarskyddslagen bemyndigande
lämnats Kungl. Majit att beträffande synnerligen hälsofarligt
arbete meddela föreskrifter av samma räckvidd, varom här är fråga, samt
att Kungl. Majit med stöd därav meddelat dylika föreskrifter beträffande
arbete, som medför synnerlig fara för uppkomst av blyförgiftning eller stendammslunga
(kungörelse den 2 december 1938, nr 711).

Huruvida den besiktning, som är avsedd att äga rum med regelbundna
mellanrum, kan begränsas till allenast blodundersökning, torde senare få
tagas under övervägande. Möjligheten till sådan begränsning har genom
departementsförslaget icke uteslutits.

Då förevarande bestämmelser i främsta rummet äro av arbetarskyddskaraktär,
synes mig anledning icke föreligga att göra bestämmelserna tilllämpliga
å dem, som för egen räkning bedriva radiologiskt arbete, exempelvis
enskilt praktiserande läkare.

Riksförsäkringsanstalten har i sitt yttrande föreslagit, att i förevarande
lagförslag skulle upptagas bestämmelser jämväl örn semester och arbetstid.

Vad semesterfrågan angår vill jag erinra örn att spörsmålet örn att utmäta
olika semesterförmåner för skilda grupper av arbetstagare med hänsyn
till konstaterad skillnad i behovet av semester uppmärksammades i samband
med tillkomsten av lagen örn semester. Jag uttalade till det vid propositionen
med förslag till lag örn semester fogade statsrådsprotokollet för
den 12 mars 1938, att sådana praktiska svårigheter anmälde sig därutinnan,
att problemet icke kunde lösas, med mindre man under många år i följd
verkställde ingående vetenskapliga undersökningar. Det läte sig måhända
göra, framhöll jag vidare, att beträffande en och annan skarpt begränsad
yrkesgrupp, t. ex. gruvarbetare, objektivt konstatera behov av längre semester
än för andra löntagare. Beträffande det stora flertalet yrkesgrupper

47

Kungl. Majus proposition nr 73.

komme däremot förvisso meningarna att bryta sig rörande det faktiska behovet
av semester. Men även bortsett från svårigheten att kunna ena de
skiljaktiga meningarna i fråga örn det verkliga behovet av semester för olika
huvudgrupper av ax-betstagare, måsta det rent praktiskt vara omöjligt att på
ett rättvist sätt differentiera semestern för de mångtaliga befattningar, som
förekomme i verkligheten. Jag förklarade mig av dessa skäl icke kunna
biträda ett framställt yrkande örn verkställandet av en undersökning rörande
behovet av semester för skilda yrkesgrupper.

Jag vill icke i och för sig bestrida, att de i radiologiskt arbete sysselsatta
tillhöra en yrkesgrupp, som har ett konstaterbart behov av längre semester
än huvudparten av övriga löntagare. Det synes mig emellertid uteslutet
att för enbart denna yrkesgrupp fastställa semesterbestämmelser, som
avvika från de allmänna bestämmelserna. Frånsett den omständigheten
att därmed måste följa komplikationer beträffande åtskilliga av de förhållanden,
som regleras i semesterlagen, synes mig en dylik särreglering icke
försvai’bar utan en undersökning av semesterbehovet beträffande vissa andra
yrkesgrupper.

En inom svenska landstingsförbundet i november 1939 utarbetad översikt
över antalet semesterdagar för röntgenpersonal vid landstingens lasarett i jämförelse
med för andra befattningshavare av motsvarande grad vid dessa lasarett
utvisar, att röntgenpersonalen allenast i förhållandevis ringa utsträckning åtnjuter
längre semester än annan jämställd sjukvårdspersonal. Sålunda ha
röntgensköterskorna vid 16 landsting lika lång semester som annan sköterskepersonal;
vid återstående 8 landsting (inom ett landstingsområde förekommer
ej av landstinget anställd röntgenpersonal) överstiger semestertiden för röntgensköterskor
med 17—50 procent motsvarande tid för annan sköterskepersonal.
I fråga örn övrig röntgenpersonal, nämligen dels läkare, dels ock
sköterskebiträden, förekomma särbestämmelser beträffande semester vid
allenast 5 landsting. Beträffande i statens tjänst anställd röntgenpersonal
har behovet av längre semester uppmärksammats och föranlett särskilda
bestämmelser härom, vilka finnas upptagna i 55 § 4 och 5 mom. civila avlöningsreglementet.

En legal reglering av olika frågor rörande radiologiskt arbete kan förväntas
medföra, att den allmänna uppmärksamheten i högre grad än förut
blir fäst på den med nämnda arbete förbundna liälsofaran. Det är min
förhoppning, att den föreslagna lagen därvid även skall visa sig ägnad att
främja frivilliga överenskommelser om sådan längre semester för röntgenpersonal,
som är motiverad av de speciella förhållandena beträffande nämnda
arbete.

Ej heller såvitt angår frågan om arbetstidsreglering för i radiologiskt
arbete sysselsatt personal finner jag mig kunna förorda riksförsäkringsanstaltens
förslag. Som bekant förefinnes icke någon legal arbetstidsreglering
för sjukvårdsarbete. Medicinalstyrelsen har emellertid genom cirkulärskrivelse
den 30 maj 1936 till samtliga sjukvårdsanstalter med undantag av
statens sinnessjukhus meddelat anvisningar rörande ordnandet av därva -

Departements chefen.

48 Kungl. Majus proposition nr 73.

rande sjukvårdspersonals arbetsförhållanden. Enligt dessa anvisningar får
arbetstiden för sjuksköterska och annan sjukvårdspersonal, som har sitt
huvudsakliga arbete förlagt till röntgen- och radiumavdelning, ej överstiga
8 timmar örn dagen eller 48 timmar per vecka. Arbetsdagen bör uppdelas
så, att minst två timmars ledighet under den ljusa delen av dagen erhålles.
All ifrågavarande personal bör vidare sön- och helgdagar i största möjliga
utsträckning vara befriad från arbete.

Det har icke påvisats, att nyssnämnda anvisningar icke skulle vara tillfyllest
för det vidsträckta område, inom vilket de äga giltighet. Och vad
angår utanför anvisningarnas tillämplighetsområde liggande radiologiskt arbete
torde det i varje fall icke utan en närmare utredning i saken böra ifrågakomma
att införa arbetstidsreglerande bestämmelser.

13 §.

Bestämmelser motsvarande denna paragraf återfinnas i 4 § andra stycket
andra punkten, 9 § första stycket andra punkten, 13 § samt 14 § andra
stycket i jubileumsfondstyrelsens förslag.

Det torde böra ankomma på Kungl. Majit att fastställa taxor å gottgörelse
för de förrättningar, som angivas i denna lag. Bemyndigandet för
Kungl. Majit torde böra omfatta fastställandet av taxor för dels besiktning,
som genom radiofysiska institutionens försorg verkställes i anledning av ansökning
örn tillstånd eller anmälan örn flyttning av platsen för bedrivande
av radiologiskt arbete m. m., dels periodisk besiktning av tillsyningsman,
dels läkarundersökning å person, som skall anställas i radiologiskt arbete,
dels ock periodisk besiktning å hälsotillståndet hos den, som är anställd i
sådant arbete.

Börande spörsmålet örn bestridandet av kostnaderna för den besiktning,
som enligt förevarande lag skall verkställas å plats, där radiologiskt arbete
bedrives eller är avsett att bedrivas eller där radioaktivt ämne förvaras
eller är avsett att förvaras, hänvisas till vad i den allmänna motiveringen
anförts därom.

Enligt lagen örn arbetarskydd skall periodisk läkarbesiktning ske å minderåriga,
som användas till industriellt arbete eller till visst annat, i större
omfattning bedrivet arbete. Vidare må enligt samma lag Kungl. Majit föreskriva,
att sådan besiktning skall ske, där arbete vid visst arbetsställe finnes
vara synnerligen hälsofarligt. Beträffande gottgörelsen för sådana besiktningar
föreskriver lagen, att densamma skall, i vad den avser resekostnad,
bestridas av statsmedel men i övrigt av arbetsgivaren.

Beträffande besiktningar å personer, sysselsatta i radiologiskt arbete,
torde man endast i undantagsfall behöva räkna med, att någon resekostnad
skall uppkomma. Bestämmelserna synas därför — utan att sakligt sett
nämnvärd skiljaktighet uppstår i förhållande till åberopade bestämmelser i
arbetarskyddslagen — kunna givas det innehållet, att samtliga med dylik
besiktning förenade kostnader skola bestridas av arbetsgivaren.

49

Kungl. Majus proposition nr 73.

Enligt arbetarskyddslagen skall beträffande minderåriga, som användas
till industriellt arbete eller till visst annat, i större omfattning bedrivet
arbete, jämväl ske läkarundersökning före vederbörandes anställande; detsamma
gäller, därest Kungl. Majit det förordnar, i hälsofarligt arbete
anställda arbetare. Några bestämmelser örn vem som skall bestrida de
med sådan undersökning förenade kostnaderna äro icke meddelade i arbetarskyddslagen,
utan får arbetaren söka därom träffa godvillig uppgörelse med
arbetsgivaren. Med hänsyn till den likartade karaktären av bestämmelserna
örn läkarundersökning enligt arbetarskyddslagen och enligt den här föreslagna
lagen synes ej heller i detta sammanhang böra meddelas några bestämmelser
örn bestridandet av kostnaderna för läkarundersökning.

14 och 15 §§.

14 § i departementsförslaget motsvarar 15 § i jubileumsfondstyrelsens
förslag.

15 § i departementsförslaget äger ej motsvarighet i jubileumsfondstyrelsens
förslag.

Lagens rubrik, tidpunkten för dess ikraftträdande samt övergångsbestämmelser.

Kommerskollegium yttrar:

De bestämmelser, som erfordras för den ifrågasatta ordningens genomförande,
ha av styrelsen föreslagits skola utfärdas i form av lag. Enligt
kollegii mening bör tagas under övervägande huruvida icke ifrågavarande
bestämmelser kunde utfärdas av Kungl. Majit såsom administrativ förordning
— med riksdagens medverkan örn eller i den män så befinnes erforderligt.
Kollegium vill erinra örn att under kollegii ämbetsförvaltning hör
tillämpning av ett flertal i administrativ väg utfärdade författningar, genom
vilka regleras förhållanden, jämförliga med de, som nu äro i fråga.

Den föreslagna kontrollen beträffande radiologiskt arbete innebär, bland Departementsannat,
en specialreglering av arbetarskyddskaraktär på ett visst begränsat chefe>>-område. Då de allmänna arbetarskyddsrättsliga frågorna regleras genom
lag, synes lagformen böra komma till användning jämväl i nu förevarande
fall, även örn den föreslagna lagen innehåller vissa bestämmelser, för vilka
nämnda form icke är i och för sig erforderlig.

Den föreslagna lagen torde lämpligen böra träda i kraft den 1 juli 1941.

Departementsförslagets övergångsbestämmelser överensstämma i sak med
motsvarande bestämmelser i jubileumsfondstyrelsens förslag.

Det torde böra omnämnas, att i departementsförslaget ej upptagits stadgandet
i 16 § i jubileumsfondstyrelsens förslag, enligt vilket beträffande
arbete, som bedrives av staten eller kommun, åtgärd, som eldigt lagen skall
vidtagas av den som bedriver arbetet, i stället skall vidtagas av den som
förestår detsamma. I fråga om vissa av de i lagen föreskrivna åtgärderna
Bihang till riksdagens protokoll 1941. 1 sami. Nr 73. 994 4 0 4

50 Kungl. Maj:ts proposition nr 73.

synes deras fullgörande nämligen icke böra ankomma å arbetsföreståndare!!
— såvitt angår röntgenterapi oell medicinsk röntgendiagnostik i allmänhet
den för ett lasaretts röntgenavdelning ansvarige läkaren — utan i stället
å lasarettsdirektion eller lasarettssyssloman. Avgörandet av vem som i förekommande
fall bör svara för vidtagandet av viss åtgärd torde därför böra hänskjutas
till den praktiska tillämpningen.

Enligt 28 § arbetarskyddslagen är yrkesinspektör eller honom underordnad
befattningshavare förbjuden att på vissa angivna sätt taga befattning med
företag, som står under hans tillsyn. I 29 § samma lag har bland annat
yrkesinspektörs tillträde till arbetsställe, varest han skall fullgöra tjänsteåliggande,
lagfästs. Att några häremot svarande bestämmelser icke upptagits
i departementsförslaget beror allenast därpå att man på tillämpningsområdet
för förevarande lag torde kunna räkna med att vad de ovan åberopade
bestämmelserna innehålla blir beaktat utan särskild reglering i lag.

Det inom socialdepartementet utarbetade förslaget till lag angående ändrad
lydelse av 1 § lagen den 29 juni 1912 (nr 206) örn arbetarskydd skiljer
sig från motsvarande förslag av jubileumsfondstyrelsen därutinnan att orden
»olycksfall och ohälsa i arbetet» på hemställan av riksförsäkringsanstalten
utbytts mot ordet »skada».

Departementschefens hemställan.

Departementschefen hemställer härefter, att lagrådets utlåtande över inom
socialdepartementet upprättade förslag till

lag om tillsyn å radiologiskt arbete m. m. samt

lag angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 29 juni 1912 (nr 206) om
arbetarskydd,

av den lydelse bilaga [Bilaga A) till detta protokoll utvisar, måtte för det
i § 87 regeringsformen omförmälda ändamål inhämtas genom utdrag av
protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Majit Konungen.

Ur protokollet:

Stig Algott.

Kungl. Maj:ts proposition nr 73 (Bilagor).

51

Förslag

till

Lag

om tillsyn å radiologiskt arbete m. m.

Härigenom förordnas som följer:

Bilaga A.

1 §•

Radiologiskt arbete må bedrivas allenast av den, som därtill erhållit tillstånd
av medicinalstyrelsen.

Med radiologiskt arbete avses i denna lag arbete, vari ingår brak av
röntgenstrålar, alstrade vid en spänning av mera än 5,000 volt, eller radioaktivt
ämne överstigande viss av medicinalstyrelsen fastställd myckenhet.

Tillstånd av medicinalstyrelsen erfordras ock för innehav annorledes än i
samband med bedrivande av radiologiskt arbete av radioaktivt ämne överstigande
den med stöd av andra stycket fastställda myckenheten.

2 §■

Ansökning örn tillstånd att bedriva radiologiskt arbete eller innehava
radioaktivt ämne skall vara avfattad enligt formulär, som fastställes av
medicinalstyrelsen.

Avser ansökningen tillstånd att bedriva radiologiskt arbete, skola däri
uppgivas:

det slag av radiologiskt arbete, som skall bedrivas;

arbetsplatsen;

röntgenapparattyp samt högsta spänning och strömstyrka vid röntgenröret
eller, beträffande arbete med radioaktivt ämne, dess mängd och beskaffenhet; de

hjälpmedel i övrigt, som äro avsedda att användas i arbetet, i den
mån kännedom därom kan antagas vara av betydelse för prövning av ansökningen
;

den person, som skall förestå arbetet och dennes utbildning därför; samt

det antal personer, som beräknas skola sysselsättas i arbetet.

I ansökning om tillstånd till innehav av radioaktivt ämne skola uppgivas
:

ämnets mängd och beskaffenhet samt

platsen och de närmare anordningarna för ämnets förvaring.

3 §•

Vid meddelande av tillstånd äger medicinalstyrelsen såsom villkor för tillståndets
åtnjutande föreskriva skyldighet att iakttaga av styrelsen meddelade

52

Kungl. Majus proposition nr 73 (Bilagor).

särskilda bestämmelser. Såvitt gäller tillstånd till bedrivande av radiologiskt
arbete skola dessa bestämmelser avse att vinna största möjliga trygghet ej
mindre mot att i arbetet sysselsatt person skadligt påverkas av röntgenstrålar
eller strålning från radioaktivt ämne, än även mot att den, som vid
radiologiskt arbete för medicinskt, odontologiskt eller veterinärmedicinskt
ändamål är föremål för undersökning eller behandling, eller annan, som tillfälligt
uppehåller sig å undersöknings- eller beliandlingsplatsen, utsättes för
bestrålning, som är ägnad att giva upphov till skadliga verkningar. Då
fråga är om tillstånd till innehav av radioaktivt ämne, skola av styrelsen
meddelade särskilda bestämmelser åsyfta, att ämnet så förvaras, att därifrån
utgående strålar icke giva upphov till skadeverkningar.

4§-

Den som erhållit tillstånd enligt denna lag skall utan dröjsmål till
medicinalstyrelsen anmäla följande förhållanden, nämligen:

a) örn radiologiskt arbete, som enligt tillståndsbeslutet skall bedrivas å
viss plats, annat än tillfälligtvis flyttats till annan lokal, eller örn den lokal,
var est arbetet bedrives, väsentligen förändrats;

b) om röntgenapparat utbytts eller sådan apparat eller till densamma hörande
anordningar underkastats avsevärd förändring;

c) örn den, som enligt ansökning eller tidigare gjord anmälan förestår
radiologiskt arbete, efterträtts av annan person;

d) örn mängden av radioaktivt ämne, som användes i radiologiskt arbete
eller annorledes innehaves, avsevärt ökats eller väsentlig ändring skett
i fråga örn sättet för förvaring av sådant ämne; samt

e) örn den, som bedrivit radiologiskt arbete, upphört därmed eller örn
mängden av radioaktivt ämne, som innehaves annorledes än i samband med
bedrivande av radiologiskt arbete, nedgått under den med stöd av 1 § andra
stycket fastställda myckenheten.

I anledning av inkommen anmälan äger medicinalstyrelsen, örn skäl därtill
äro, återkalla meddelat tillstånd eller föreskriva nya villkor för tillståndets
fortsatta tillgodonjutande.

5 §.

Över ansökning örn tillstånd och över anmälan enligt 4 § a)—d) skall
medicinalstyrelsen inhämta utlåtande av radiofysiska institutionen. Därest
medicinalstyrelsen därom förordnar eller institutionen eljest finner det nödigt,
skall, innan dylikt utlåtande avgives, genom institutionens försorg besiktning
verkställas å arbets- eller förvaringsplatsen.

6 §•

Tillsyn å efterlevnaden av denna lag och med stöd av densamma meddelade
föreskrifter utövas, under medicinalstyrelsens överinseende och ledning,
av radiofysiska institutionen och vid institutionen anställda befattningshavare
(tillsy ning smän).

Kungl. Majus proposition nr 73 (Bilagor).

53

7 §•

Tillsyningsman har att besiktiga plats, där radiologiskt arbete bedrives
eller förvaring sker av radioaktivt ämne. Besiktning skall, där ej av särskild
anledning annat påkallas, ske med regelbundna tidsmellanrum.

Vid besiktning äger tillsyningsman företaga prov oell undersökningar till
kontroll å att meddelade skyddsföreskrifter behörigen iakttagas.

Finner tillsyningsman, att behov föreligger av skyddsföreskrifter utöver
de av medicinalstyrelsen meddelade eller att meddelade föreskrifter icke
blivit iakttagna, skall tillsyningsmannen anmäla förhållandet till medicinalstyrelsen.
Är fråga örn meddelande av ytterligare skyddsföreskrifter, äger
tillsyningsmannen dock, därest iakttagandet av föreskrifterna icke medför
större kostnad eller olägenhet, själv därom förordna.

Närmare föreskrifter örn tillsynens utövande meddelas av Konungen.

8 §•

Där särskilda omständigheter det påkalla, äger medicinalstyrelsen förordna,
att anläggning för radiologiskt arbete skall sättas ur bruk, intill dess
åtgärd, som föreskrivits i anledning av besiktning, blivit vidtagen.

Har den, som erhållit tillstånd att bedriva radiologiskt arbete eller inneliava
radioaktivt ämne, icke ställt sig av medicinalstyrelsen eller av tillsyningsman
meddelade skyddsföreskrifter till efterrättelse, äger medicinalstyrelsen
återkalla det meddelade tillståndet.

9 §•

Den som bedriver radiologiskt arbete eller innehar radioaktivt ämne
skall omedelbart efter därom erhållen kännedom till radiofysiska institutionen
anmäla inträffad oavsiktlig skada, som kan antagas hava uppkommit i arbetet
eller på grund av förvaringen och vara av beskaffenhet, som i 3 § sägs.

10 §.

De allmänna föreskrifter, vilka, utöver vad denna lag innehåller, må erfordras
till förekommande av skada genom inverkan av röntgenstrålar eller
radioaktivt ämne, meddelas av medicinalstyrelsen efter samråd med riksförsäkringsanstalten.

11 §.

Då ärende enligt denna lag jämväl är beroende av tillämpningen av föreskrift,
som utfärdats rörande elektrisk starkströmsanläggnings utförande och
skötsel, skall samråd äga rum med kommerskollegium.

12 §.

I radiologiskt arbete må icke anställas annan än den, som vid läkarundersökning
befunnits icke förete sjuklighet eller svaghet, som kan anses
göra honom särskilt utsatt för den med arbetet förbundna hälsofaran.

54

Kungl. Maj:ts proposition nr 73 (Bilagor).

I radiologiskt arbete anställda personer skola periodiskt underkastas besiktning
rörande sitt hälsotillstånd.

Närmare föreskrifter rörande undersökning och besiktning, som avses i
denna paragraf, meddelas av Konungen.

13 §.

På Konungen ankommer att fastställa taxa å gottgörelse för dels besiktning
enligt 5 och 7 §§, dels ock undersökning och besiktning, som avses
i 12 §.

Kostnaderna för besiktning enligt 5 och 7 §§ samt 12 § andra stycket
skola gäldas av den, som i varje särskilt fall bedriver det radiologiska
arbetet eller förvarar det radioaktiva ämnet eller sökt tillstånd därtill.

14 §.

Den som olovligen bedriver radiologiskt arbete eller innehar radioaktivt
ämne straffes med dagsböter. i

Lag samma vare där den, som med vederbörligt tillstånd bedriver radiologiskt
arbete eller innehar radioaktivt ämne, underlåter att ställa sig till
efterrättelse vad enligt denna lag eller med stöd av densamma meddelade
föreskrifter åligger honom, eller i ansökning eller eljest angående omständigheter,
varom det jämlikt denna lag åligger honom att lämna upplysning,
mot bättre vetande avgiver oriktig eller ofullständig uppgift.

Ä förseelse, varom i denna paragraf sägs, må allmän åklagare tala allenast
efter angivelse av medicinalstyrelsen.

Böter, som ådömas enligt denna paragraf, tillfalla kronan.

15 §.

Över beslut av medicinalstyrelsen enligt denna lag må klagan föras hos
Konungen inom tid, som för överklagande av förvaltande myndigheters och
ämbetsverks beslut är bestämd.

Beslut, varigenom tillstånd enligt denna lag återkallats eller förordnande
meddelats, att anläggning för radiologiskt arbete skall sättas ur bruk, går,
där medicinalstyrelsen det förordnar, i verkställighet utan hinder av anförda
besvär.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1941.

Den som vid lagens ikraftträdande bedriver radiologiskt arbete eller innehar
radioaktivt ämne överstigande den med stöd av 1 § andra stycket fastställda
myckenheten vare, där han inom tre månader därefter ingiver ansökning
örn tillstånd enligt denna lag, utan hinder av vad i 1 § sägs berättigad
att bedriva nämnda arbete eller innehava dylikt ämne, intill dess
beslut meddelats i anledning av ansökningen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 73 (Bilagor).

55

Förslag till Lag angående

ändrad lydelse av 1 § lagen den 29 juni 1912 (nr 206)

örn arbetarskydd.

Härigenom förordnas, att 1 § lagen den 29 juni 1912 om arbetarskydd
skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives:

1 §•

Denna lag-----sätt användes.

Från lagens —--eller icke.

Beträffande arbete---förorsaka olycksfall.

I fråga örn arbete, som avses i lagen örn tillsyn å radiologiskt arbete
m. m., skall förevarande lag äga tillämpning allenast i vad den avser skydd
mot annan skada än sådan, som orsakas genom inverkan av röntgenstrålar
eller radioaktivt ämne.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1941.

56

Kungl. Majus proposition nr 73 (Bilagor).

Bilaga B.

översikt över i främmande länder vidtagna skyddsåtgärder
för personal och patienter vid radiologiskt arbete.

Internationella överenskommelser.

Vid andra internationella radiologkongressen i Stockholm 1928 antogos
för första gången vissa riktlinjer för skydd i radiologiskt arbete, avsedda
att bilda utgångspunkt och grundval för nationella bestämmelser.

Vid de därefter vart tredje år följande internationella radiologkongresserna
ha dessa riktlinjer överarbetats och i vissa avseenden reviderats på grundval
av nya vetenskapliga och tekniska rön och erfarenheter. Senaste upplagan
av de internationella riktlinjerna tillkom år 1937.

Australien.

The Commomvealtli Departement of Health utgav år 1934 en handledning
angående skyddsåtgärder i radiologiskt arbete. I mars 1939 utkom en
reviderad upplaga av densamma. Föreskrifterna äro praktiskt taget identiska
med de för England gällande.

Danmark.

Genom lag den 15 april 1930 har indenrigsministeren bemyndigats att utfärda
reglemente för utförande och drift av anläggning för alstrande av
röntgenstrålar. I sådant reglemente kan enligt lagen föreskrivas skyldighet
att för sundhedsstyrelsen anmäla dels vid lagens ikraftträdande förefintliga
röntgenanläggningar, dels nya anläggningar, dels ock ändringar å äldre anläggningar.
Vidare kan föreskrivas skyldighet att giva sundhedsstyrelsen
eller av styrelsen befullmäktigad person tillträde för undersökning av röntgenanläggning
eller lokal, där sådan anläggning finnes. Därjämte kunna i reglementet
meddelas säkerhetsföreskrifter för utförande och drift av anläggning
samt regler rörande undersökning av och tillsyn å röntgenanläggning. Kostnaderna
för undersökning och tillsyn skola bestridas av anläggningarnas
ägare. Beträffande användning av radium och högfrekvensström för medicinskt-vetenskapligt
ändamål bemyndigas indenrigsministeren att utfärda reglemente
under hänsynstagande till de särskilda förhållandena på dessa områden.
-- Tillsyn å efterlevnaden av de bestämmelser, som meddelas i lagen
samt i därtill hörande reglementen, utövas av sundhedsstyrelsen. Till biträde
åt sundhedsstyrelsen härvid kan indenrigsministeren förordna en eller
flera sakkunniga.

Ku gällande reglemente för utförande och drift av anläggning för alstrande
av röntgenstrålar är av den 15 juli 1938.

England.

Genom samarbete mellan the Boyal Society of Medicine, tile Röntgen
Sodety, the British Association för'' the Advancement of Radiology, the
Institute of Physics, the Radium Instititute, London, och the National
Physical Laboratory tillsattes år 1921 en kommitté, benämnd the British
X-ray and Radium Protection Committee. Denna kommitté utgav i juli
1921 sina första Recommendations, d. v. s. en handledning beträffande erfor -

57

Kungl. Maj:ts proposition nr 73 (Bilagor).

derliga skyddsåtgärder i radiologiskt arbete. Kommittén har sedermera utgivit
reviderade upplagor av denna handledning.

Vid utfärdandet av sin handledning har kommittén samarbetat med the
National Pliysical Laboratory, vilken institution står till förfogande för utförande
av kontroll oell provningar.

Finland.

Handels- och industriministeriet har den 30 april 1932 stadfäst föreskrifter
för röntgenanläggningar, vilka föreskrifter lända till efterrättelse vid alla
anläggningar, som byggas efter den 1 juli 1932 ävensom vid utvidgningar
och större reparationer å gamla anläggningar.

Frankrike.

De franska föreskrifterna ha liksom de engelska karaktären av råd och
skilja sig icke i något väsentligt avseende från de internationella föreskrifterna.

Italien.

I detta land lia redan sedan tidigt funnits lagbestämmelser rörande skydd
för patienter och personal vid radiologiskt arbete samt föreskrifter för skydd
mot i angränsande lokaler utträngande strålning. Revision av bestämmelserna
torde senast lia skett år 1934.

Nederländerna.

Innehav av röntgenanläggningar och lagring av radioaktiva ämnen regleras
genom lag den 9 juli 1931. Enligt denna lag är det förbjudet att utan
skriftligt medgivande av viss därtill bemyndigad minister inneha apparat,
som alstrar strålar, eller lagra radioaktiva ämnen. Förbudet gäller icke för
de fabrikanter eller handlande, vilka ha en eller flera apparater på lager
under förutsättning att dessa apparater icke användas för alstring av strålar.
Ej heller gäller förbudet för de fabrikanter eller handlande, vilka i överensstämmelse
med de av myndigheterna lämnade anvisningarna lagerliålla radioaktiva
ämnen, avsedda för försäljning. Medgivande lämnas, örn de strålar,
vilka alstras medelst röntgenapparater eller av radioaktiva ämnen, skola
användas för medicinskt, veterinärmedicinskt, vetenskapligt eller tekniskt
bruk. En ytterligare förutsättning för att medgivande skall lämnas är, att
vederbörande erbjuder fullgod säkerhet för sin skicklighet med avseende å
strålars användning. Ministern är bemyndigad att till förekommande av
olyckshändelser till medgivandet knyta villkor eller företaga ändringar i villkoren
för lämnat medgivande. Medgivandet kan återkallas, örn dess innehavare
upphört att uppfylla något av de genom lagen eller genom de i
kraft av lagen fastställda bestämmelserna uppställda villkor. Vissa angivna
hälsovårdsmyndigheter ha att övervaka lagens uppfyllande. Närmare bestämmelser
äro meddelade rörande dessa myndigheters befogenheter.

Tillämpningsföreskrifter till lagen äro meddelade genom en förordning
av den 31 mars 1933.

Norge.

I Norge regleras förevarande fråga genom en lag av den 18 juni 1938.
Till värn om liv och hälsa samt för att göra anläggningar och apparater i
möjligaste mån verksamma och gagneliga för sjuka kan Konungen eller den
han därtill bemyndigar meddela allmänna föreskrifter om bruk av röntgenstrålar
för medicinskt ändamål samt örn anmälan och godkännande av samt

58

Kungl. Majus proposition nr 73 (Bilagor).

tillsyn å anläggningar, apparater och materiel för röntgenstrålar. Detsamma
skall gälla örn bruk av radium och radioaktiva ämnen. När så anses påkallat,
kan vederbörande departement eller tillsynsmyndighet i det enskilda
fallet meddela särskilda föreskrifter örn driften av anläggning och apparat.
I dylika föreskrifter kunna inrymmas bestämmelser örn utbildning, arbetstid
och arbetsvillkor m. m. för dem, som bruka eller arbeta med röntgenstrålar
eller radioaktiva ämnen, samt örn att sådana personer skola underkastas
periodisk läkarbesiktning. Vidare kan bestämmas, att anläggningar
och apparater icke må tagas i bruk, samt att apparater och materiel icke
må säljas, innan de blivit undersökta och godkända av vederbörande tillsynsmyndighet.
Godkännandet kan återkallas, när tillsynsmyndigheten finner
skäl därtill, och efter det godkännande lämnats kunna ytterligare föreskrifter
meddelas. Ägare eller brukare av anläggning, apparat eller ämne, som går
in under lagen, kan åläggas att efter taxa, som departementet bestämmer,
erlägga avgift för godkännande och för tillsyn. Konungen kan bestämma,
att lagen skall gälla jämväl i fråga örn bruk av röntgenstrålar och radioaktivt
ämne för annat än medicinskt ändamål. Konungen kan också låta
lagen omfatta apparater, som alstra andra elektriska strålar än röntgenstrålar,
såsom ultravioletta strålar, värmestrålar och liknande.

Den statliga kontrollen utövas genom statens fysiska kontrollaboratorium,
som är anknutet till riksliospitalet i Oslo.

Ryssland.

År 1925 utgåvos av folkkommissariatet regler för skydd och säkerhet vid
röntgenarbete. Huruvida dessa sedermera reviderats är icke känt.

Schweiz.

Schweizerische Röntgen-Gesellschaft antog den 28 april 1934 »Richtlinjen
flir die Erstellung und Fiihrung von medizinischen Röntgenanlagen».

Tyskland.

De tyska strålningsskyddsbestämmelserna omfatta dels bestämmelser av år

1933 rörande medicinska röntgenanläggningar, dels ock bestämmelser av år

1934 rörande icke medicinska röntgenanläggningar. Dessa säkerhetsföreskrifter
ha så till vida karaktär av lag, att de av vederbörande »yrkesförening» uttryckligen
blivit erkända såsom normgivande och därigenom erhållit laga
kraft i enlighet med bestämmelserna i riksförsäkringsförordningen. Föreskrifterna
skilja sig avsevärt från de internationella föreskrifterna,

U. S. A.

Frågor rörande skydd i radiologiskt arbete handläggas av en rådgivande
kommitté, bestående av representanter för the National Bureau of Standards,
the American Roentgen Ray Society, the Radiological Society of North
America, the American Medical Society, the American Radium Society samt
tillverkare av röntgenanläggningar. År 1931 utgavs en handledning beträffande
skydd i röntgenarbete. En reviderad upplaga härav utgavs år
1936. En handledning beträffande skydd i radiumarbete offentliggjordes
år 1938.

Kungl. Majus proposition nr 73 (Bilagor).

59

Bilaga C.

Om skador genom röntgen- och radiumstrålning.

Av S. Benner och A. Forsberg.

Sedan många år är det, särskilt bland läkare med radiologisk utbildning,
väl känt, att röntgen- och radiumstrålar under ogynnsamma omständigheter
kunna åstadkomma mer eller mindre svåra skador å den, som arbetar med
dem, vilka skador i ett flertal fall lett till döden. Minutiösa skyddsåtgärder
äro därför erforderliga för att möjliggöra ett riskfritt arbete med dessa strålar.
Tyvärr har ej alltid det praktiska förverkligandet av dessa skyddsåtgärder
gått hand i hand med den teoretiska insikten om deras nödvändighet, väl
oftast därför att vederbörande känt sig hindrad i sitt arbete av skyddsanordningarna
och därför trots riskerna underlåtit att använda dem. Sådana fall
äro visserligen numera mindre allmänna än förr, då skyddsanordningarna
voro både mera ohanterliga och mindre effektiva än nu och kännedomen örn
de stora riskerna av att försumma dem mindre eller helt obefintlig. Likväl
finnas fortfarande med visshet många, som i sitt arbete utsätta sig för sådan
bestrålning, som förr eller senare oundvikligen leder till skador, särskilt örn
vederbörande ej i tid varsnar faran och lägger örn sitt arbetssätt eller i svårare
fall helt uppgiver radiologiskt arbete. Detta sammanhänger med det
förhållandet, att reaktionen efter en bestrålning blir uppenbar först efter en
viss tid. Den första verkan på huden, nämligen rodnad, uppträder i regel
efter 3—4 veckor; senare komma, om stråldosen varit tillräckligt hög, avfjällning
av hudens yttersta lager och sårbildning. Vid mycket hög dos uppkommer
fullständig vävnadsdöd, nekros. Strålskadan beror på en degeneration
av kärlen med minskad nutrition och regeneration hos vävnaden. Skadan
kan långa tider vara latent för att sedan av någon anledning (trauma, infektion
eller dylikt) plötsligt bli manifest; har man under mellantiden, i den
tron att man ännu ej fått några skador, utsatt sig för ytterligare bestrålning,
kan givetvis den slutliga effekten bliva betydligt svårare, än örn bestrålningen
hade upphört förr.

En person kan t. ex. under hanterandet av radioaktiva preparat eller under
arbete med röntgengenomlysning med oskyddade händer lätt fa en mycket
stor stråldos, vilken dock som ovan nämnts först kommer till synes i form
av hudreaktion efter en latenstid av 3—4 veckor. Under pågående arbete
märker han ingenting och fortsätter därför på samma sätt. När reaktion i
form av liudrodnad, ömhet eller liknande kommer, kan lian sålunda hava
ådragit sig en stråldos, sorn efter en tid oundvikligen leder till oläkliga sar
eller till uppkomsten av en cancer eller ett sarcom. Det kan också tänkas,
att en person, t. ex. genom att hans arbetsplats är försedd med otillräckligt
skydd mot strålningen från ett röntgenrör eller ett radiumpreparat i närheten,
får en avsevärd allmänbestrålning utan att märka något alls eller blott
helt obestämda symptom (trötthet m. m.) då han redan fatt en dos,, som
kanske inom ett par år skall leda till en livsfarlig anemi eller leukemi.

Som en försvårande faktor beträffande framtidsutsikterna på detta område
tillkommer, att särskilt röntgenstrålning numera i alltmera stigande omfattning
användes av personer, som ej under sin utbildning fatt kännedom om
de därmed förenade riskerna och de erforderliga skyddsåtgärderna. Sålunda
användas röntgenstrålar inom tekniken alltmera för provning av konstruktioner
och material, inom fysik och kemi för spektroskopiska undersökningar
och kristallstrukturanalyser, inom experimentell biologi och biokemi för

60

Kungl. Majus proposition nr 73 (Bilagor).

undersökning av utvecklings- och ämnesomsättningsstörningar i samband
med vitaminbrist, inom museiteknik för undersökningar av övermålningar å
tavlor m. m. Bristen på laglig reglering har även lett till att röntgenapparater
använts för ändamål, som knappast kunna anses rättfärdiggöra tillgripandet
av ett så riskabelt hjälpmedel, t. ex. för demonstrationer i skobutiker.
Aven det allt allmännare bruket av röntgen för tandundersökningar
kan i vissa fall innebära risker.

Det kan därför vara av intresse att söka giva en översikt över de olika
former av strålskador, som iakttagits bland personer, sysselsatta med radiologiskt
arbete, och att göra en sammanställning av en del i litteraturen beskrivna
eller annorledes kända fall.

I stort sett kunna strålskadorna indelas i följande tre huvudgrupper:

1. Lokala skador, i huvudsak träffande huden; stundom även ögonen eller
andra organ.

2. Skador å fortplantningsorganen eller själva könscellerna.

3. Allmänna skador, yttrande sig genom förändringar i blodbilden (vanligast
anemi eller leukemi) och därmed sammanhängande symptom.

Hudskadorna kunna, örn den erhållna dosen är koncentrerad på relativt
kort tid, börja som ett erytem åtföljt av pigmentering och eventuellt atrofi
av huden. Då strålskador förekomma som yrkessjukdom, är det dock vanligare,
att bestrålningen fördelas över en lång tid med helt små doser varje
dag. I. så fall blir huden ofta så småningom tunn, glatt, pappersliknande
och spricker lätt; genom infektioner i småskador kunna stora, svårläkta sår
uppkomma. Så småningom uppkommer i många fall en kräftsvulst, som kan
utgå fran de nyssnämnda infekterade såren eller också från hudpartier, som
skenbart ej lidit svårare skador av bestrålningen. Örn nu ej radikala motåtgärder
vidtagas i tid, avsätter svulsten metastaser först i de närmaste
lymfkörtlarna och senare överallt i kroppen; den sjuke är då räddningslöst
förlorad.

I en på initiativ av H. Meyer utgiven sammanställning1) redovisas ett
90-tal dylika fall, som gått till döden, i allmänhet efter ett långvarigt svårt
lidande och upprepade amputationer av fingrar, händer eller armar. Sedan
denna sammanställning utgavs, hava ytterligare liknande dödsfall av samma
slag meddelats, och känt är, att dessutom många nu levande radiologer
hotas av samma öde eller åtminstone lida av skador, som betydligt nedsätta
deras arbetsförmåga. Även örn de flesta fallens ursprung går tillbaka på
radiologiens första tid, då kännedom örn nödvändigheten av strålskydd saknades
eller åtminstone skyddstekniken ännu ej var utbildad, uppkomma
dock ännu ständigt nya strålskador.

I en tysk rapport över yrkessjukdomar2) meddelas några nyligen inträffade
fall, vilka dock ej fått dödlig utgång, åtminstone ej vid tidpunkten för
rapportens utgivande. Sålunda fick en arbetare, som sysselsattes med genomlysningar
i en maskinfabrik, svåra skador på händerna efter tre månaders
arbete med defekta skyddshandskar. En tjänsteman i en elektromedicinsk
fabrik ådrog sig starr genom flerårigt arbete i laboratoriet och provrummet.
En student, som under sex veckor utfört röntgenundersökningar på metaller
i ett fysiskt laboratorium, erhöll på ena handen och armen delvis ulcererade
röntgenskador. Ett annat fall visar drastiskt nödvändigheten av att de anställda
få ordentliga upplysningar örn skyddsanordningar och föreskrifter.
En kvinnlig laborant sattes i en fabrik att undersöka metallprover med

b Ehrenbuch der Röntgenologen nild Radiologen aller Nationell. Stralilentherapie,
Sonderband XXII (1937).

2) Der gewerbeärztliche Dienst in den Jahren 1935 und 1936 (Arbeit lind Gesundlieit,
Heft 32). Georg Thieme, Leipzig (1938).

Kungl. Majus proposition nr 73 (Bilagor).

6 1

röntgengenomlysning. Trots att lion ej förut sysslat med röntgenarbete
och trots att lion bad om närmare anvisningar, tick lion inga sådana, med
det resultatet att lion liela första dagen arbetade utan blyglasskydd. Följden
blev både lokala oell allmänna skador (håravfall, stark huvudvärk, blodbrist,
inenstruationsstörningar m. m.). Ett liknande fall skildras av Schulz1). Ett
biträde på en röntgendiagnostikavdelning tappade en morgon en genomlysningsskärm
och spräckte blyglaset. Av rädsla för att avskedas sprang hon
genast till en glasmästare, som satte in en ny glasskiva, naturligtvis av vanligt
glas, då han ju ej visste vad glasskivan skulle tjäna till. Läkaren, som
sedan hela dagen arbetade bakom denna glasruta, fick en kraftig röntgenreaktion.
Närmare detaljer örn förloppet meddelas dock ej. Mardersteig2
anför tre fall, då arbetare vid en röntgenrörsfabrik fått skador på ögonen
med efterföljande grumling av linsen genom försummelse att skjuta för blyglasfönstret
framför röntgenrör, som befunno sig under evakuering.

Åv synnerligen stort intresse är en av Leddy 3) publicerad artikel örn 55
på Mayokliniken i Rochester behandlade fall av röntgendermiter bland läkare;
av dessa voro blott 20 från tiden före 1929. Bland de 55 fallen funnos 15
med benigna ulcerationer och 18 med maligna. 45 av fallen förorsakades
av röntgendiagnostiskt arbete, i regel reponerande av frakturer eller avlägsnande
av främmande kroppar under genomlysning. Anmärkningsvärt
är, att blott en av dessa 45 läkare var specialutbildad radiolog, att ingen
av dem regelbundet använde skyddshandskar och att de i regel först sent
förstodo anledningen till de uppträdande skadorna. De fortsatte sålunda
lugnt att arbeta med dåligt skydd och somliga behandlade till och med
sina skador med röntgen-, radium- eller ultraviolett strålning.

Bland nyare i Sverige förekommande fall kunna följande anföras.

1) En kvinnlig assistent i ett vetenskapligt laboratorium hade till uppgift
att röntgenfotografera möss. Helt okunnig örn riskerna, höll assistenten
i fråga under exponeringarna fast mössen med oskyddade händer mitt i
strålningsfältet. Då en dos örn cirka x!z—1 r erhölls vid varje exponering,
och ett stort antal exponeringar gjordes per dag under några månaders
tid, måste den erhållna dosen sammanlagt uppgå till mycket höga värden.
Märkvärdigt nog kunde vid härefter utförd läkarundersökning inga lokala
skador påvisas, vilket synes tyda på, att personen i fråga lyckligtvis var
ovanligt okänslig mot strålverkan. Ej heller några symptom på allmänna
skador kunde iakttagas. Örn ej detta tillbud hade upptäckts i tid, utan
arbetet hade fortsatt på samma sätt, råder intet tvivel om att allvarliga
röntgenskador snart skulle hava uppträtt.

2) En sköterska, som deltog vid röntgenupptagningar å en större tandklinik,
vilken företrädesvis hade barn i sin klientel, höll med fingrarna fast
tandfilmen i patienternas mun under pågående exponering. Som skäl härtill
angavs, att patienterna i allmänhet voro så oroliga, att det ej på annat sätt
gick att få goda bilder. Aven här togos ett stort antal exponeringar under
loppet av några månader. I detta fall visade sig snart symptom på en lokal
röntgenskada. Huden rodnade, blev tunn, glatt och atrofisk, sprickor i
huden uppkommo lätt. Flera naglar blevo ojämna och spruckna. Sedan
anledningen till dessa hudskador blivit klarlagd, och patienten befriats från
vidare röntgenarbete, gingo skadorna så småningom tillbaka. Numera göras
upptagningarna även vid den ifrågavarande kliniken så, att patienten själv
får hålla fast filmen i munnen, vilket i de allra flesta fall visat sig praktiskt

1) Schulz, Fortschr. Tlöntgcnstr., bd 58, Beiheft, sid. 23 (1938).

2) K. Mardersteig, Strahlentherapie, bd 01, sid. 279 (1938).

3) E. T. Leddy, Amer. J. Uoontgenol., bd 36, sid. 510 (1936).

62

Kungl. Maj:ts proposition nr 73 (Bilagor).

utförbart. Två andra på samma klinik tjänstgörande biträden Ängö lindrigare
lokala skador.

3) En röntgendiagnostiker erhöll dels på grund av felaktigheter i skyddsanordningarna,
dels på grund av palpering med oskyddade händer en så
hög stråldos, att svåra strålskador med åtföljande röntgencancer uppträdde
och nödvändiggjorde amputation av flera fingrar. Denna skada beror på
under de senaste 15 åren ådragen bestrålning.

Beträffande skador å könsorgan och könsceller finnas ej lika rikhaltiga upplysningar
i litteraturen. Det är ju emellertid allmänt känt, att strålningen
kan framkalla sterilitet såväl hos män som hos kvinnor. Härtill kommer
en ny synpunkt, som på de senare åren låtit mycket tala örn sig, särskilt
i Tyskland1): Det gäller risken för mutationer genom direkt verkan av strålningen
på könscellernas kromosomer. Genom försök på bananfiugor och
ett stort antal andra biologiska objekt vet man, att röntgen- och radiumstrålar
kunna framkalla mutationer, vilka i de flesta fall äro av ogynnsam
art och i många fall letäla. Det har vidare framgått, att effekten är proportionell
mot dosen, oberoende av örn den gives som engångsdos på kort tid
eller spädes ut över lång tid i ett stort antal smådoser. Man kan antaga,
att sådana mutationer kunna uppträda även hos människor. I sakens natur
ligger, att dylika verkningar i regel uppenbara sig först sent, stundom efter
flera generationer. Det kan tänkas, att ett allmänt användande av röntgenstrålning,
varvid breda folklager bliva utsatta för en mer eller mindre stark
bestrålning, under tidens lopp kan leda till ett så stort antal mutationer
av ogynnsam art, att folkets arvsmassa avsevärt försämras.

Det är givetvis förenat med en mycket stor osäkerhet att ur försök på
djur och växter söka uppskatta frekvensen hos de mutationer, som äro att
förvänta hos människor efter en viss bestrålningsdos, men enligt en av de
tyska forskarna gjord uppskattning skulle redan en dos av storleksordningen
50—100 r vara tillräcklig för att i högst avsevärd grad öka antalet mutationer
utöver de i naturen förekommande spontana mutationerna. Då ovissheten
på detta område är så stor och risker föreligga för sent uppträdande,
allvarliga skador, bjuder försiktigheten att hellre räkna toleransdosen i underkant
än i överkant.

Enligt Bernhardt2) förekomma ej sällan utvecklingsstörningar hos barn
av kvinnliga röntgenassistenter. Många fall av missfall, svåra förlossningar
m. m. efter röntgenbestrålning hava även beskrivits. Yid experiment på
djur uppnådde Bernhardt liknande effekter genom röntgenbestrålning.

Örn vi nu vända oss till de allmänna strålskador, vilkas viktigaste symptom
äro förändringar i blodbilden, måste det lömska och smygande förloppet
av dessa skador framhållas. Som redan tidigare nämnts, kan man lätt utan
att under bestrålningen märka något alls eller blott obestämda symptom
erhålla en livsfarlig stråldos. Härtill kommer, att strålskadorna i många
fall, utan att vara så svåra att de enbart skulle leda till döden, starkt nedsätta
kroppens motståndskraft, så att den strålskadade kan duka under för
t. ex. en relativt oskyldig infektion, som han annars skulle hava övervunnit.
Det är sannolikt, att många sådana fall hava förekommit, vid vilka strålskadans
betydelse blivit förbisedd och enbart infektionen angivits som dödsorsak.
Motsvarande gäller säkerligen även ett stort antal ej dödligt förlöpande
fall med obestämda allmänsymptom, vilka enbart tillskrivits överansträngning
m. m.

I den tidigare citerade Ehrenbuch der Böntgenologen und Badiologen

*) Se t. ex. jSt. W. Timoféeff-Ressowsky, Fortschr. Röntgenstr. bd 58, Beiheft, sid. 21
(1938) eller E. Hasché, Fortschr. Röntgenstr., bd 58, sid. 279 (1938).

2) F. Bernhardt, Strahlentherapie, bd 61, sid. 385 (1938).

Kungl. Majda proposition nr 73 (Bilagor).

63

aller Nationen linna vi omkring 25 dödsfall i allmänskador. I de flesta fall
rör det sig örn anemi, stundom i kombination med röntgencancer utgående
från lokala skador. Stundom förekommer även leukemi. Enligt O. M.
Henriques 4) voro 1937 i litteraturen beskrivna 32 dödsfall, förorsakade av
anemi genom strålverkan, och 17 dödsfall i leukemi. Aven här gäller, att
de flesta fallen härstamma från den tid, då skyddet och kunskapen örn
riskerna voro dåliga, men att ett icke obetydligt antal fall bero på under
relativt sen tid ådragna skador. Utöver de nämnda dödsfallen finnas i
litteraturen redogörelser för ett stort antal fall med blodsjukdomar, vilka
visserligen ej lett till döden men som tvingat vederbörande att helt lämna
radiologiskt arbete. I lättare fall har det räckt med en kortare eller längre
ledighet från arbete.

Från Danmark föreligger ett fall, beskrivet av Nielsen.2) Det är fråga
örn en sjuksköterska, som under åren 1918—1929 var anställd vid radiumstationen
i Köpenhamn och skötte arbetet med iordningställandet av radiumpreparat
för behandlingar. Härvid hade hon till hjälp biträden, anställda
för tre månader åt gången. Avsikten var givetvis, att biträdet skulle utföra
det mest riskabla arbetet med direkt hanterande av preparaten, men för
varje gång ett nytt biträde tillträdde, utförde sköterskan själv i högre grad
än som var önskvärt sådant arbete, till dess hon hunnit lära upp det nya
biträdet. 1928 började hennes allmäntillstånd försämras, och 1929 konstaterades
myeloid leukemi samt mjältförstoring. Härefter fortskred sjukdomen
snabbt med störningar i syn och hörsel, enorm mjältförstoring, alltmera
utpräglad leukemi. Hon avled i oktober 1931. En annan dansk sjuksköterska
avled 1935 av anemi.3 Hon hade haft röntgen- och radiumarbete sedan 1919.
Efter lokala skador å händerna utvecklade sig en anemi, som först konstaterades
i maj 1934. Trots järnmedikation och sommarferier blev blodbilden
ej förbättrad, men patienten förklarade sig må bra och började åter sitt
arbete, vilket snart visade sig laiva varit ett ödesdigert missgrepp. Efter
ungefär ett halvt års fortsatt arbete antog anemien en allvarligare karaktär,
och patienten avled i augusti 1935.

På många håll hävdas, att leukemier ej uppträda oftare bland radiologer
än bland befolkningen i övrigt. Aubertin4) anför häremot, att han till behandling
fått fem fall av leukemi bland radiologer men blott ett enda fall
bland alla övriga läkare, som sökt honom. Med hänsyn till att antalet radiologer
är betydligt mindre än antalet övriga läkare, synes detta klart bevisa
den större frekvensen av leukemi bland de förra, även örn de absoluta talen
äro små.

Enligt undersökningar av Mardersteig5) förekomma även blodbildsförändringar,
som ej direkt bero på röntgenbestrålning utan på inandning av de
ni trosa gaser, som alstras i rum, där oskyddade liögspänningsapparater arbeta.
Aven andra symptom såsom kronisk inflammation av tonsillerna framkallades
genom inandning av dessa gaser. Värdet av en god ventilation för
de anställdas hälsotillstånd belyses härav.

En särskild typ av strålskada består i förgiftning genom radioaktiva ämnen.
Härvid kunna även mycket små radiummängder få ytterst allvarliga verkningar,
dels beroende på att såväl a-strålar som /S-strålar här kunna utöva
sin verkan, medan det vid bestrålning genom utanför kroppen varande ra *)

O. M. Henriques, Bibliotek for Laeger, bd 129, sid. 73 (1937).

2) J. Nielsen, Acta Radiol. bd 13, sid. 385 (1932).

3) A. Hecht Johansen, Bibi. for laeger, bd 129, sid. 51 (1937) och J. Engelbreth-Holm.
Bibi. for laeger, bd 129, sid. 59 (1937).

4) C. Aubertin, Jonni. Beige de Radiologie, bd 21, sid. 148 (1932).

5 K. Mardersteig, Strahlcnterapie, bd 01, sid. 279 (1938).

64

Kungl. Maj:ts proposition nr 73 (Bilagor).

diumpreparat huvudsakligen rör sig om /-strålarna, dels på att de radioaktiva
ämnena i stor utsträckning bindas i kroppen och, om de äro tillräckligt
långlivade, utöva sin skadliga verkan under en följd av år. Från utländska
fabriker, där radioaktiva ämnen bearbetas, finnas ett stort antal dylika fall
meddelade. Den mest bekanta serien inträffade under åren 1917—1924 i
New Jersey, där ett antal arbeterskor sysselsattes med pensling av självlysande
ursiffror och visare med en blandning av ett radioaktivt ämne och
ett fluorescerande zinksulfidpreparat. Härvid förekom det ofta, att arbeterskorna
fuktade penslarna med läpparna, vaiägenom så småningom stora
kvantiteter radioaktiva ämnen inkommo i kroppen. 15 fall gingo till döden,
och i ytterligare ett stort antal fall observerades mer eller mindre svåra
skador (benbrott, käknekroser, anemi, sarcom). En redogörelse för dessa fall
har publicerats av Maitland1). För svenska förhållanden torde dessa riskmoment
vara av mindre betydelse, då radioaktiva ämnen ej synas i större
utsträckning användas på detta sätt inom industrien i vårt iand.

Vill man försöka uppskatta den absoluta frekvensen av röntgenskador av
olika slag ur statistiker utgivna av yrkesinspektioner och liknande myndigheter,
måste man jämte förut anförda omständigheter betänka, att ett stort
antal fall bland läkare icke anmälas, därför att de ej äro försäkringspliktiga
eller leda sitt ursprung till skador, som ligga så långt tillbaka i tiden, att
försäkringsskyldighet då ej rådde. Det sistnämnda gäller i stor utsträckning
även sköterskor och annan personal.

Hittills har det endast varit tal örn strålskador, som träffat den radiologiskt
sysselsatta personalen. En mycket viktig grupp bilda emellertid även
de skador, som träffa patienter på grund av överdosering vid radiologisk
behandling eller, stundom, undersökning, hinder röntgen- och radiumterapiens
första tid, då mätmetoderna voro föga utbildade samt röntgenrör och röntgenapparater
voro av sådan konstruktion, att strålningsutbytet i allmänhet
varierade starkt, voro sådana fall vanliga. Sievert''2) har utfört en undersökning,
som visade, att vid denna tid de doser, som gåvos vid olika sjukhus
och som enligt uppgift skulle vara lika stora, i verkligheten kunde förhålla
sig som 1 : 4. Med ökad erfarenhet och förbättrad teknik hava överdoseringsfallen
blivit mera sällsynta. I Sverige har härvid den sedan 1926 verksamma
ambulerande matavdelningen vid radiumhemmets fysiska laboratorium, numera
jubileumsklinikens radiofysiska forskningsavdelning, spelat en stor roll
genom att effektivt bidraga till större säkerhet och konstans i doseringen
och därigenom reducera antalet fall av röntgenskador genom överdosering.
Härvid bortses givetvis från de mycket vanliga fall, då det av medicinska
skäl varit omöjligt att helt undvika skada. Läkaren tvingas nämligen ofta
att välja det mindre onda, nämligen en måttlig röntgenskada, framför det
större onda, nämligen ofullständig läkning eller recidiv av en elakartad
tumör.

Helt kail visserligen ej den genom den moderna tekniken möjliggjorda
precisionen utnyttjas, om ej den behandlande läkaren äger tillräcklig erfarenhet
för att kunna bestämma den för varje fall lämpligaste dosen. Med
hänsyn till den mångskiftande arten av de sjukdomar, som behandlas med
röntgen- och radium strålning, och deras varierande reaktion på stråldoser
av olika storlek måste en grundlig radiologisk specialutbildning anses i hög
grad önskvärd för strålterapeuter. Övervägande antalet av de svenska läkare,
som ägna sig åt denna specialitet, har även genomgått sådan utbildning.
Det är dock sannolikt, att en löpande kontroll av driftbetingelserna även

*) H. S. Maitland, J. Amer. Med. Ass., bd 92, sid. 466 och 552 (1929\
2) R. Sievert, Acta Radio!., bd 7, sid. 461 (1926).

65

Kungl. Majda proposition nr 73 (Bilagor).

Lös strålterapeuter utan radiologisk specialutbildning i sin mån kan bidraga
till att förbättra säkerheten i den fysikaliska doseringen, dels genom att
föråldrade mätinstrument ooh mätmetoder ersättas med moderna, dels genom
att förmedla dessa läkares kontakt med representanter för den moderna
strålterapien. Avskräckande fall av skador hava förekommit, förorsakade
genom bristande radiologisk utbildning i förening med bristande mätteknik.

Bilaga I).

Styrelsens för Konung Gustaf V:s .jubileumsfond förslag.

Förslag

till

lag örn radiologiskt arbete m. m.

1 §•

Med radiologiskt arbete avses i denna lag arbete, vari ingår bruk av
röntgenstrålar, alstrade vid en spänning överstigande 5,000 volt, eller bruk
av radium eller annat radioaktivt ämne till en myckenhet, som med avseende
å /-strålningens jonisationseffekt i luft av spec. vikto.001293 motsvarar
mera än 1 milligram radiumelement jämte sina i jämvikt därmed varande
sönderfallsprodukter.

2 §•

Bedrivande av radiologiskt arbete må äga rum allenast efter därtill i enlighet
med bestämmelserna i denna lag erhållet tillstånd. Aven örn radiologiskt
arbete ej bedrives, erfordras sådant tillstånd ock för innehav av
radium eller annat radioaktivt ämne av den mängd och beskaffenhet, att
tillstånd skulle hava erfordrats för dess brukande i radiologiskt arbete.

Tillstånd enligt första stycket erfordras dock ej för universitet, högskola
eller därmed jämförlig läro- eller forskningsanstalt, därest arbetet eller innehavet
uteslutande tjänar vetenskapligt ändamål eller är avsett för undervisning,
beträffande innehav av radium eller radioaktivt ämne dock under
förutsättning att detsamma till sin myckenhet ej överstiger 10 gånger den
mängd som i 1 § sägs.

3§-

Ansökning om tillstånd enligt 2 § göres skriftligen hos medicinalstyrelsen.

I ansökningen skola uppgivas:

det ställe, där arbetet är avsett att utövas eller där förvaring skall ske
av det ämne, varom är fråga,

det slag av radiologiskt arbete, som skall bedrivas;

typen av röntgenapparat, det radioaktiva ämnets mängd och beskaffenhet
ävensom, i fråga om radiologiskt arbete, de hjälpmedel, som i övrigt skola
komma till användning i arbetet, i den mån kännedom om dem kan antagas
vara av betydelse för prövning av ansökningen;

den person, som skall förestå arbetet och den utbildning denne äger
därför; samt

det antal personer, som beräknas skola vara sysselsatta i arbetet.

Bihang till riksdagens protokoll 1941. 1 sami. Nr 73.

994 40 5

66 Kungl. Majlis proposition nr 73 (Bilagor).

Ansökningen skall vara avfattad enligt formulär, som fastställes av medicinalstyrelsen.

4 §■

I ärende rörande tillstånd till bedrivande av radiologiskt arbete eller
innehav av radium eller annat radioaktivt ämne skall medicinalstyrelsen inhämta
utlåtande av radiofysiska institutionen vid Konung Gustav V:s jubileumsklinik.

I ärende som i första stycket sägs, skall radiofysiska institutionen på
anmodan av medicinalstyrelsen eller då institutionen eljest finner så nödigt
verkställa besiktning å den plats, där arbetet skall bedrivas eller där förvaringen
skall ske. Kostnaden för sådan besiktning skall bestridas av sökanden.

5 §-

I beslut örn tillstånd enligt 4 § skola noggrant angivas de särskilda föreskrifter
och villkor, som skola gälla för radiologiskt arbetes bedrivande eller
för innehav av radium eller annat radioaktivt ämne. Nämnda föreskrifter
och villkor skola, såvitt gäller tillstånd till bedrivande av radiologiskt arbete,
så bestämmas, att därigenom största möjliga trygghet vinnes ej mindre mot
att personer, som äro sysselsatta i arbetet, skadligt påverkas av röntgenstrålar,
radium eller annat radioaktivt ämne, än även mot att vid radiologiskt
arbete för medicinskt, odontologiskt eller veterinärmedicinskt ändamål
föremålet för undersökning eller behandling eller ock annan person,
som uppehåller sig å undersöknings- eller behandlingsplatsen, utsättes för
bestrålning, som är ägnad att giva upphov till skadliga verkningar. I fråga
örn tillstånd till innehav av radium eller annat radioaktivt ämne skola föreskrifterna
och villkoren avse att få ämnet så förvarat, att de från ämnet
utgående strålarna icke giva upphov till skada.

6§-

Utan tillstånd av medicinalstyrelsen må ej väsentlig förändring ske av
de lokaler, i vilka radiologiskt arbete bedrives, eller nämnda arbete därest
det enligt tillståndsbeslutet skall bedrivas å viss plats annat än tillfälligtvis
flyttas till andra lokaler eller röntgenapparat eller tillhörande anordning
utbytas eller underkastas avsevärd förändring eller mängden av radioaktivt
ämne undergå avsevärd ökning eller ock ändring ske i fråga om sådant
ämnes förvaring. I fråga örn ansökning örn sådant tillstånd skola bestämmelserna
i 4—o §§ äga motsvarande tillämpning.

7 §•

Sedan anläggning för bedrivande av radiologiskt arbete tagits i bruk,
skall fortlöpande tillsyn utövas å att de föreskrifter och villkor, som meddelats
för arbetets bedrivande, noggrant iakttagas samt äro tillfyllest för
beredande av skydd i de hänseenden, som i 5 § angivas. Sådan fortlöpande
kontroll skall ock utövas å förvaringen av radium eller annat radioaktivt
ämne.

8 §•

Den i 7 § omförmälda tillsynen utövas, under överinseende och ledning
av medicinalstyrelsen, av föreståndaren för radiofysiska institutionen med
biträde av underlydande personal (tillsyningsmän).

Kungl. Majus proposition nr 73 (Bilagor).

67

9 §•

Tillsyningsman skall i enlighet med gällande föreskrifter med vissa tidsmellanrum
besiktiga anläggning för bedrivande av radiologiskt arbete eller
plats för förvaring av radium eller annat radioaktivt ämne. Kostnaden för
denna besiktning skall bestridas av den, för vilkens räkning arbetet bedrives
eller förvaringen sker.

Vid besiktningen skola, där tillsyningsmannen så fordrar, företagas prov
och experiment till kontroll å anläggningen.

Tillsyningsmannen meddelar de föreskrifter, som må erfordras till förekommande
av skada i följd av arbetets bedrivande eller på grund av förvaringen
; och må tillsyningsmannen, där sådant finnes nödigt, förordna, att
radiologisk anläggning skall sättas ur bruk, intill dess av honom föreskriven
åtgärd blivit vidtagen.

Där särskilda omständigheter sådant påkalla, äger medicinalstyrelsen förordna,
att radiologisk anläggning skall sättas ur bruk, intill dess besiktning,
varom i denna paragraf är sagt, kan företagas.

Närmare föreskrifter angående utövande av nu nämnda tillsyn meddelas
av Konungen.

10 §.

Den, som bedriver radiologiskt arbete eller innehar radium eller annat radioaktivt
ämne, skall omedelbart efter därom erhållen kännedom till medicinalstyrelsen
anmäla varje genom arbetets bedrivande eller på grund av förvaringen
uppkommen skada av beskaffenhet som i 5 § sägs.

11 §■

Av medicinalstyrelsen skola utfärdas erforderliga anvisningar till ledning
för dem, som bedriva radiologiskt arbete eller innehava radium eller annat
radioaktivt ämne.

19 §•

'' * Då ärende enligt denna lag jämväl berör fråga örn elektrisk starkströmsanläggnings
utförande eller skötsel, skall samråd äga rum med kommerskollegium.

13 §.

Taxa å gottgörelse för besiktning enligt 4 och 9 §§ fastställes av Konungen.

14 §.

Den som för annans räkning utför radiologiskt arbete skall underkastas
periodisk läkarbesiktning.

På Konungen ankommer ej mindre att meddela närmare föreskrifter
rörande läkarbesiktning enligt första stycket än även att fastställa taxa å
gottgörelse härför. Nämnda gottgörelse skall bestridas av den, för vilkens
räkning arbetet utföres.

15 §.

Den, som icke ställer sig till efterrättelse bestämmelserna i denna lag
eller med stöd av densamma meddelade föreskrifter, straffes med dagsböter,
där ej förseelsen enligt allmän lag bör beläggas med strängare straff. Böterna
tillfalla Kronan.

68

Kungl. Maj-.ts proposition nr 73 (Bilagor).

16 §.

Beträffande arbete, som bedrives av staten eller kommun, skall åtgärd,
som enligt denna lag skall vidtagas av den, som bedriver arbetet, i stället
vidtagas av den, som förestår detsamma.

Yad i första stycket sägs, skall äga motsvarande tillämpning, då staten
eller kommun innehar radium eller annat radioaktivt ämne.

Denna lag träder i kraft den 194 .

Det åligger den, som vid lagens ikraftträdande redan bedriver radiologiskt
arbete eller innehar radium eller annat radioaktivt ämne, att inom tre
månader efter lagens ikraftträdande till medicinalstyrelsen ingiva ansökning,
som i 3 § sägs. I avvaktan å tillstånd av medicinalstyrelsen må sökanden
fortfarande bedriva det radiologiska arbetet eller fortfara med sitt innehav.

Förslag

till

lag om ändrad lydelse av 1 § lagen den 29 juni 1912 om arbetarskydd.

1 §•

Denna lag---sätt användes.

Från lagens —--eller icke.

Beträffande arbete---förorsaka olycksfall.

I fråga örn arbete, som avses i lagen örn radiologiskt arbete m. m., skall
denna lag äga tillämpning allenast i vad den avser annat skydd än mot
olycksfall och ohälsa i arbetet genom inverkan av röntgenstrålar, radium
eller annat radioaktivt ämne.

Denna lag träder i kraft den

194 .

Kungl. Majus proposition nr 73 (Bilagor).

69

Bilaga E.

Styrelsens för Konung Gustaf V:s jubileumsfond förslag.

Förslag till taxa för undersökningar utförda av radiofysiska
institutionen.

I. Avdelningen för kontroll av röntgenanläggningar för diagnostik och, för
tekniska och vetenskapliga ändamål m. m.

1. Kontroll av strål- och spänningsskydd vid fast uppställd

diagnostikanläggning........................................ kronor 120: —

Kontroll av strål- och spänningsskydd vid transportabel

diagnostikanläggning........................................ » 80: —

Finnas å ett och samma sjukhus eller hos en och samma person liera
än två röntgenanläggningar, vilka kunna kontrolleras vid samma besök,
beräknas för de två första hel avgift men för därpå följande halv avgift,
därvid hel avgift i första hand erlägges för fasta anläggningar.

2. Kontroll av strål- och spänningsskydd vid röntgenapparat,

som uteslutande användes för tandröntgen.............. kronor 60: —

3. Kontroll av strål- och spänningsskydd vid röntgenanlägg ning

för tekniskt ändamål ................................ » 100: -—

Örn omfattningen av kontrollarbetet föranleder därtill, äger institutionens
föreståndare sänka avgiften med intill 50 procent eller höja den med
intill 100 procent.

4. Kontroll av strål- och spänningsskydd vid sådan röntgenanläggning för

vetenskapligt ändamål eller undervisning, som icke användes i förvärvssyfte
ingen avgift.

'' Användes sådan anläggning i förvärvssyfte, utgår avgift enligt 3.
Ovanstående avgifter gälla kontroll vid av institutionen föreslagen tidpunkt.
För alla inspektioner, som begäras vid sådan tidpunkt, att de
icke kunna infogas i avdelningens ordinarie reseprogram, äger institutionens
föreståndare höja avgifterna med intill 1Ö0 procent.

5. Bestämning av strålskyddsförmågan i mm bly vid en viss

rörspänning hos till institutionen insänt prov å strål skyddsmaterial.

............................................... kronor 30: —

För liknande samtidig bestämning å samma prov vid varje

annat spänningsvärde........................................ » 20: —

6. Bestämning av strålskyddsförmågan i mm bly vid en viss

rörspänning och i en viss strålriktning hos skyddskåpa
för röntgenrör, som, jämte röntgenrör och anslutnings kablar,

insänts till institutionen............................ » 30: —

För liknande samtidig bestämning å samma skyddskåpa

med samma spänning vid varje annan strålriktning...... » 10: —

7. Strålningsmätning med kondensatorkammare, de 6 första

kamrarna (jämte 3 avgiftsfria kontrollkammare) .......... » 20: —

För varje därpå följande kammare, använd vid samma mät ningstillfälle

.................................................. » 2: —

Sådana strålningsmätningar, som utföras av vederbörande kontrollant
vid eller i samband med periodisk besiktning, äro avgiftsfria.

70

Kungl. Maj:ts proposition nr 73 (Bilagor).

II. Avdelningen för kontroll av röntgenbehandlingsanläggningar.

8. Kontroll av dosering, strål- och spänningsskydd vid av
institutionen föreslagen tidpunkt, första behandlings platsen

...................................................... kronor 250: —

För varje därpå följande beliandlingsplats å samma avdelning,
kontrollerad vid samma besök.................. » 150: —

Därest driften är av ringa omfattning, äger institutionens föreståndare
bevilja nedsättning i avgifterna med intill 50 procent.

För alla inspektioner, som begäras vid sådan tidpunkt, att de ej kunna
infogas i avdelningens ordinarie reseprogram, ävensom för mera omfattande
mätningar, äger institutionens föreståndare höja avgifterna

med intill 100 procent.

9. Kalibrering av till institutionen insänd dosimeter, första

exemplaret .................................................. kronor 100: —

För varje därpå följande exemplar, tillhörande samma uppdragsgivare
och samtidigt insänt.......................... » 50: —

10. Undersökningar å strålskyddsmaterial och rörkåpor samt

strålningsmätningar med kondensatorkammare.......... se 5.—7. ovan.

III. Avdelningen för undersökning och montage av radioaktiva preparat
samt kontroll av skyddsanordningar m. m. vid arbete med desamma.

a) Radiummätningsarbeten.

11. Prövning av preparats täthet och fyllningsgrad samt preci sionsmätning

av radiuminnehållet (noggrannhet intill

±1.5 procent), grundavgift per preparat.................. kronor 25: —

Härtill kommer tilläggsavgift, per milligram av sammanlagda
radiummängden i de preparat, som varje särskilt

uppdrag avser: .............................................. » 0:25

För mätning av preparat, som ej är i radioaktiv jämvikt, utgår 100 procents
tillägg på ovanstående avgifter. Befinnes vid dessa prov, att
preparat är otätt, återsändes det till uppdragsgivaren, som erlägger
avgift enligt 12. Befinnes preparat vara tätt men dåligt fyllt, underrättas
uppdragsgivaren härom, innan mätningarna fortsättas. Avstår
han från fullständig mätning, erlägger han avgift enligt 13.

12. Prövning av preparat, som befunnits vara otätt och därför!J ^ ^™jften

avvisats från fortsatta mätningar..........................)[ en]jgt 11

f 25 procent av

13. Prövning av preparats täthet och fyllningsgrad............\ avgiften en I

ligt 11.

150 procent
av avgiften
enligt 11. för
ett radium 14.

Mätning av grupp örn 2—12 nominellt lika radiumpreparatl prep. med

jämte prövning av täthet och fyllningsgrad ..............) den radium mängd,

som
gruppen
sammanlagt
innehåller

71

Kungl. Majlis proposition nr 73 (Bilagor).

15. Approximativ mätning (noggrannhet ± 5 procent) av varje preparat i en
grupp mätt enligt 14. Avgiften angiven i procent av avgiften enligt 11.
för ett preparat med samma radiummängd, som gruppen sammanlagt
innehåller.

Antal preparat

2.........

3—5 .....

6—8 .....

9—12 ..

25 procent
50 »

100 »

150 »

Sammanlagda avgiften enligt 14. och 15. må dock ej överstiga 80 procent
av sammanlagda avgiften för individuell precisionsmätning enligt 11.
av varje preparat.

16. Prövning av förekomsten hos radiumpreparat av mesotorium

och radiotorium, för preparat med radiuminnehåll mellan
5 och 100 milligram........................................

17. Mätning av ett eller flera samtidigt inlämnade mineralprov

m. m. medelst ^-strålsmetod enligt Sievert (aktivitet

1—500 milligram per ton), första provet..................

För andra till och med tionde proven, per styck..........

För elfte och följande proven, per styck....................

Tilläggsavgift för prov i flytande form, per styck..........

18. Periodisk undersökning av sjukvårdsinrättnings radium förråd

med gruppkontrollapparat enligt Sievert, per grupp

och undersökningstillfälle, grundavgift ....................

Härtill kommer tilläggsavgift, per milligram sammanlagt

radiuminnehåll.......... ................................. —

Minsta avgift dock kronor 75: — per undersökningstillfälle

gifter gälla under förutsättning att avtal träffats örn undersökning
minst en gång årligen i minst 5 år och att undersökningen kan utföras
i samband med andra kontrollarbeten å samma sjukvårdsinrättning
eller att radiet insändes till kontrollanstalten.

kronor 80:

40

20

10

10

» 25: —

> 0:05

Dessa av -

b) Eadiummonteringsarbeten.

19. Invägning av radium i tuber, celler m. m., grundavgift per

preparat...................................................... kronor

Härtill kommer tilläggsavgift, per milligram av sammanlagda
radiummängden i de preparat, som varje särskilt

uppdrag avser .............................................. »

Inblandning av kvartspulver eller liknande, per preparat »

20. Uppvägning av radiumsulfat och smältning av porslins platta

för planpreparat

ej över 10 milligram per preparat........................ »

10—20 milligram per preparat............................ »

över 20 milligram enligt särskild överenskommelse —

21. Tillvaratagande av radiumrester och deras insmältning i

glasrör, efter invägning i:

1—20 preparat ............................................ »

21-35 » ............................................

36—50 » ............................................ >

över 50 » ........................................ — »

22. Upplösning av för ommontering insända likartade radium preparat

och tillvaratagande av radiet därur, första preparatet
...................................................... »

20: —

0:20
5: —

40: —
50: —

50: —
75: —
100: —
125: —

150: —

72

Kungl. Majus proposition nr 73 (Bilagor).

För varje följande preparat, samtidigt behandlat.......... kronor 5: —

23. Mätningar av radiuminnehåll vid leverans eller underl [50 procent av
monteringsarbetets förlopp, utan utfärdande av Gerti->! avgiften enfikat.
.........................................................II ligt 11.

c) Kontroll av skyddsanordningar m. m.

24. Inspektion av strålskyddsanordningar vid radiumbehand lingsavdelning

.............................................. kronor 100: —

För varje teleradiumbehandlingsplats tillkommer.......... » 50: —•

25. Strålningsmätningar med kondensatorkammare............ se 7. ovan

d) Särskilda bestämmelser.

För den händelse speciella omständigheter beträffande de preparat, som
skola mätas eller monteras, särskilt försvåra arbetena, äger institutionens
föreståndare bestämma förhöjningar av avgifterna med intill 100 procent.

Planeras insändandet av radioaktiva preparat för mätning eller montering,
skall meddelande härom först insändas till institutionen och svar härå avvaktas.
Mätningen respektive monteringsarbetet påbörjas först efter mottagande
av den summa, till vilken avgifter och omkostnader uppskattas.
Uppdragsgivaren skall skriftligen fritaga institutionen från varje ansvar, för
det fall att radium går förlorat eller att preparat skadas genom olyckshändelse.
På uppdragsgivarens begäran och bekostnad ombesörjes försäkring
mot sådan förlust eller skada. Uppdragsgivaren betalar utom mätningsavgifterna
även alla frakt- och emballagekostnader, porto och assurans vid
preparatens återsändande, eventuella telegram- och telefonkostnader m. m.

I V. Ilundersökningar.

För provningar och undersökningar, som på uppdragsgivarens särskilda
begäran utföras före andra inneliggande uppdrag och skyndsammast möjligt,
höjes avgiften efter närmare bestämmande av institutionens föreståndare med
intill 100 procent.

V. Undersökningar och provningar, som ej innefattas i taxan.

Avgifter för undersökningar och provningar, som ej innefattas i ovanstående
taxa, bestämmas av institutionens föreståndare.

Granskning av förslag till fasta strålskyddsanordningar för arbete med
röntgenstrålning och radioaktiva preparat är avgiftsfri. Detsamma gäller
även bedömning av resultatet av blodundersökningar å personal i radiologiskt
arbete.

Bilaga F.

Ingenjörsvetenskapsakademiens förslag till kungörelse angående

röntgenskydd.

§ 1. Tillämpningsområde.

Denna förordning avser apparater, vilka alstra röntgenstrålning för medicinskt,
veterinärmedicinskt, tekniskt eller vetenskapligt bruk. Undantagna
äro apparater avsedda för undervisningsändamål i skolor etc., vilka blott

73

Kungl. Maj:ts proposition nr 73 (Bilagor).

användas för kortvariga demonstrationer några gånger om året, oell vid vilka
högspänningen alstras med mindre induktionsapparater. Genomlysningsapparater
i skoaffärer och andra i denna förordning ej särskilt nämnda
röntgenapparater skola likställas med apparater för materialprovning, såvida
icke yrkesinspektionens chefsmyndighet annorlunda bestämmer.

§ 2. Anvisningars utfärdande.

Närmare anvisningar rörande apparaternas uppställning, användning, provning
och besiktning utfärdas av yrkesinspektionen.

§ 3. Anmälningsplikt.

Innan en röntgenanläggning tages i bruk, skall densamma anmälas till
yrkesinspektionens chefsmyndighet, varvid röntgenapparatens typ och max.
högspänningen uppges och en plan över anläggningens uppställning med
hänsyn till omgivande lokaler inlämnas. Redan i bruk befintliga röntgenapparater
skola anmälas till yrkesinspektionens chefsmyndighet före den

§ 4. Ansvarig ledare.

Varje röntgenanläggning skall underställas en ansvarig ledare, som skall
vara väl förtrogen med röntgenstrålningens fysikaliska grundlagar, dess inverkan
på den mänskliga organismen och de vid röntgenanläggningar till
förhindrande av olycksfall nödvändiga skyddsåtgärderna. Den ansvarige
ledarens namn samt dennes kvalifikationer uppges samtidigt med anläggningens
anmälning.

§ 5. Besiktning av anläggningen.

Innan en röntgenanläggning får tagas i bruk skall densamma besiktigas
av yrkesinspektionens specialinspektör för röntgenanläggningar. Företagas
ändringar å anläggningen eller företagas å de omgivande lokalerna sådana
ändringar, vilka kunna lia inverkan på de föreslagna skyddsåtgärderna, skola
dessa ändringar anmälas till yrkesinspektionen i och för förnyad besiktning.

§ 6. Tillsynens handhavande.

Att dessa bestämmelser och de av yrkesinspektionens chefsmyndighet
utfärdade anvisningarna efterföljas tillses av yrkesinspektionens specialinspektör.

§ 7. Ansvarsbestämmelser.

Den som icke iakttager i dessa bestämmelser och i anvisningarna givna
föreskrifter straffes med böter med högst kr. Till ansvar enligt denna
kungörelse må ej dömas, örn å förseelsen följer straff efter allmän lag.

§ 8. Allmänna bestämmelser.

Yrkesinspektionens chefsmyndighet äger rätt att, där så anses erforderligt,
skärpa bestämmelserna eller bevilja undantag från bestämmelserna i denna
kungörelse.

Denna förordning träder i kraft den

74

Kungl. Maj:ts proposition nr 73.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den
18 november 1940.

N ärvarande:
justitieråden Forssman,

Bellinder,
regeringsrådet Lundevall,
justitierådet Sterzel.

Enligt lagrådet den 11 juli 1940 tillhandakommet utdrag av protokoll över
socialärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den 28 juni 1940,
hade Kungl. Majit förordnat, att lagrådets utlåtande skulle för det i § 87 regeringsformen
omförmälda ändamålet inhämtas över upprättade förslag till lag
om tillsyn å radiologiskt arbete m. m. samt lag angående ändrad lydelse av 1 §
lagen den 29 juni 1912 (nr 206) örn arbetarskydd.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av hovrättsassessorn Johan Martin Wahlbäck.

Förslaget till lag om tillsyn å radiologiskt arbete lii. lii.

Förslaget föranledde följande yttrande av lagrådet:

1 §.

Då lagen lämpligen bör inledas med den i andra stycket av paragrafen upptagna
bestämningen av vad som avses med radiologiskt arbete, föreslås, att
första och andra styckena erhålla omvänd ordningsföljd.

3 §•

I lagtexten torde böra uttryckligen fastslås, att medicinalstyrelsen äger meddela
sådana särskilda bestämmelser, som avses i 3 §, ej blott i de fall nämnda
paragraf och 4 § angiva utan även eljest då behov av sådana bestämmelser
yppar sig. Detta kan lämpligen ske på det sättet, att i 3 § första punkten orden
vid meddelande av tillstånd uteslutas, så att lagrummet kommer att innehålla
ett allmänt bemyndigande för styrelsen att såsom villkor för åtnjutande av tillstånd
föreskriva skyldighet att iakttaga av styrelsen meddelade särskilda bestämmelser.

Dessa bestämmelser skola enligt paragrafen avse, bland annat, att bereda
skydd för den, som tillfälligt uppehåller sig på undersöknings- eller behandlingsplatsen.
Sistnämnda uttryck leder med hänsyn till sammanhanget tanken
endast på plats, där medicinsk, odontologisk eller veterinärmedicinsk undersökning
eller behandling äger rum. Då samma skydd bör beredas den, som tillfälligt
uppehåller sig å plats, där radiologiskt arbete för tekniskt ändamål

75

Kungl. Maj:ts proposition nr 73.

bedrives, torde orden undersöknings- eller behandlingsplatsen böra utbytas
mot arbetsplatsen.

Med de skadeverkningar, som omtalas i paragrafens sista punkt, åsyftas
uppenbarligen endast skada å person. Avfattningen torde därför böra jämkas
därhän, att det radioaktiva ämnet skall så förvaras, att skada icke tillskyndas
någon genom de därifrån utgående strålarna.

1 §•

Tillsyningsmannens skyldighet att besiktiga plats, där radiologiskt arbete
bedrives eller radioaktivt ämne förvaras, motsvaras enligt sakens natur
av en skyldighet för den, som bedriver arbetet eller förvarar ämnet, att bereda
tillsyningsmannen tillträde till arbets- eller förvaringsplatsen. Åsidosättande av
sistnämnda skyldighet kan medföra ansvar enligt 10 kap. 23 § strafflagen. Närmare
bestämmelser rörande denna fråga torde, såsom ock i remissprotokollet
framhållits, ej vara erforderliga.

8 §•

Enligt första stycket i förevarande paragraf har befogenhet givits medicinalstyrelsen
att förordna om anläggnings sättande ur bruk intill dess åtgärd, som
föreskrivits i anledning av besiktning, blivit vidtagen. I regel torde behovet
av skyddsföreskrifters meddelande eller annan åtgärds vidtagande konstateras
vid besiktning av tillsyningsman. Fall kunna dock inträffa då medicinalstyrelsen
finner det påkallat att föreskriva åtgärder, antingen generellt eller i
fråga örn viss anläggning, utan att besiktning i anledning härav hållits. Även
i sådana fall bör medicinalstyrelsen hava rätt att sätta anläggningen ur bruk.
Det torde ock kunna visa sig behövligt att anläggnings avstängande sker så
skyndsamt, att särskild skyddsföreskrift icke hinner dessförinnan meddelas.
En bestämmelse i syfte att möjliggöra ett snabbt ingripande hade ock upptagits
i 9 § av jubileumsfondsstyrelsens förslag men återfinnes icke i det remitterade
förslaget. Stadgandet i första stycket bör därför erhålla den avfattningen
att medicinalstyrelsen, då särskilda omständigheter det påkalla, äger
förordna, att anläggning för radiologiskt arbete skall sättas ur bruk, intill dess
åtgärd, som i anledning av besiktning eller eljest föreskrives, blivit vidtagen.

9 §■

Skälet till att den i paragrafen stadgade anmälningsplikten ansetts böra
uttryckligen begränsas till oavsiktlig skada torde vara, att man därigenom
velat utesluta sådan skada, som är en oundviklig följd av viss behandling.
Motsvarande stadgande i jubileumsfondsstyrelsens förslag innehåller icke ordet
oavsiktlig. Det lärer vara uppenbart och synes jämväl genom hänvisningen
till 3 § med erforderlig tydlighet framgå, att skada i förslagets mening icke
innefattar sådan kroppsskada, som måste tillfogas en patient för att över
huvud en effektiv behandling skall kunna komma till stand. Lagrådet hemställer
därför, att ordet oavsiktlig, som kan giva anledning till missförstånd
och i varje fall är obehövligt, måtte utgå.

76

Kungl. Maj:ts proposition nr 73.

14 §.

Enligt tredje stycket må allmän åklagare tala å förseelse, varom i denna
paragraf sägs, allenast efter angivelse av medicinalstyrelsen. Örn exempelvis
polismyndighet upptäckt att någon bedreve radiologiskt arbete utan tillstånd,
skulle således åtal icke kunna anställas utan medverkan av styrelsen.

Då tillräckliga skäl ej synas föreligga att på förevarande område frångå
vanliga regler örn åtal, hemställes, att detta stycke måtte utgå.

15 §.

Beslut som enligt 7 § meddelas av tillsyningsman bör självfallet kunna
överklagas. Då uttrycklig bestämmelse härom torde erfordras, hemställer lagrådet,
att i förevarande paragraf såsom första stycke införes ett stadgande av
innehåll att, örn tillsyningsman meddelat beslut örn särskild skyddsföreskrift,
klagan häröver må föras hos medicinalstyrelsen inom fjorton dagar från
dagen för delgivningen samt att vid beslutets meddelande skall tillkännagivas
vad den har att iakttaga, som vill föra klagan över beslutet.

I 53 § lagen örn arbetarskydd stadgas, att beträffande verksamhet, som
bedrives av staten eller kommun, skall vad i lagen är stadgat örn arbetsgivare
gälla arbetsföreståndaren. Liknande stadgande finnes i 11 § skogshärbärgeslagen
den 21 maj 1937.

Jubileumsfondsstyrelsens förslag upptager under 16 § stadgande av i
huvudsak samma innebörd. Detta stadgande har icke upptagits i det remitterade
förslaget. Anledningen härtill har angivits vara den att vissa av de i
lagen föreskrivna åtgärderna synas böra ankomma, icke på arbetsföreståndaren
— såvitt angår röntgenterapi och medicinsk röntgendiagnostik i allmänhet
den för ett lasaretts röntgenavdelning ansvarige läkaren — utan i
stället å lasarettsdirektion eller lasarettssyssloman; och har avgörandet av
vem som i förekommande fall bör svara för vidtagandet av viss åtgärd därför
ansetts böra hänskjutas till den praktiska tillämpningen.

Yad sålunda anförts synes knappast innefatta tillräckliga skäl att i förevarande
hänseende avvika från vad som gäller enligt förenämnda lagar. Yäl
måste det i fråga örn radiologiskt arbete, som drives för statens, landstings
eller primärkommuns räkning, enligt sakens natur ankomma på vederbörande
verk, myndighet eller styrelse att söka tillstånd till bedrivande av arbetet
eller att besluta om åtgärder av ekonomisk innebörd rörande anläggning för
sådant arbete. Men härutinnan intager ej den radiologiska verksamheten
någon särställning i förhållande till annan av staten eller kommun driven
verksamhet. När det ansetts riktigt att i fråga om det allmänna arbetarskyddet
göra vederbörande arbetsföreståndare ansvarig för efterlevnaden av
givna föreskrifter, måste detsamma därför ock anses böra gälla verksamhet
av ifrågavarande slag. Saknad av bestämmelse i ämnet skulle även kunna
giva anledning till ovisshet vid lagens tillämpning. I fråga om innehav av
radioaktivt ämne utan samband med radiologiskt arbete torde åtminstone för
närvarande behov av dylik föreskrift icke finnas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 73.

77

Lagrådet hemställer därför, att i lagen såsom särskild paragraf efter 14 §
måtte införas ett stadgande av innehåll att för radiologiskt arbete, som bedrives
av staten eller kommun, är i fråga örn åliggande enligt lagen föreståndaren
för arbetet ansvarig.

Denna bestämmelse avser uppenbarligen icke att reglera frågan huruvida
skadeståndsanspråk kan göras gällande mot stat eller kommun i anledning av
skada som tillskyndats någon genom radiologiskt arbete.

Arbetarskyddslagen innehåller i 47 § vissa bestämmelser till skydd för
yrkeshemligheter m. m. Förevarande lagförslag upptager icke några motsvarande
stadganden. Erforderliga föreskrifter torde lämpligen kunna införas
i blivande instruktion för befattningshavare vid radiofysiska institutionen.

Förslaget till lag angående ändrad lydelse av 1 § lagen om arbetarskydd.

Lagrådet lämnade förslaget utan erinran.

Ur protokollet:

G. Lindencrona.

78

Kungl. Maj:ts proposition nr 73.

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott
den 21 februari 1941.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärenden Gunther, statsråden

Pehrsson-Bbamstorp, Westman, Wigforss, Möller, Sköld, Eriksson,

Bergquist, Bagge, Andersson, Domö, Bosander.

Chefen för socialdepartementet, statsrådet Möller, anmäler efter gemensam
beredning med cheferna för justitie-, finans- och ecklesiastikdepartementen
lagrådets den 18 november 1940 avgivna utlåtande över de den 28 juni 1940
till lagrådet remitterade förslagen till

lag om tillsyn å radiologiskt arbete m. m. samt

lag angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 29 guni 1912 (nr 206) om
arbetarskydd.

Efter redogörelse för utlåtandet anför föredraganden:

Beträffande förslaget till lag örn tillsyn å radiologiskt arbete m. m. bar
lagrådet i fråga örn bestämmelserna i 3 och 8 §§ föreslagit vissa jämkningar,
genom vilka skulle vinnas, att meddelande enligt 3 § av föreskrift örn skyldighet
att iakttaga särskilda bestämmelser eller förordnande enligt 8 § första stycket
icke bleve knutet till vissa bestämt angivna förutsättningar utan kunde vidtagas
jämväl då så undantagsvis befunnes önskvärt i andra fall än de i
remitterade lagförslaget förutsatta. Mot vad sålunda föreslagits är icke
anledning till erinran. Jämväl vad lagrådet i övrigt anfört beträffande 3 §
synes mig böra iakttagas.

Under 9 § har lagrådet föreslagit borttagande av den uttryckliga begränsning,
som läge däri, att anmälningsskyldighet enligt nämnda paragraf endast
gällde skada, som vore oavsiktlig; begränsningen kunde nämligen enligt
lagrådets mening giva anledning till missförstånd och vore i varje fall obehövlig.
Någon reell ändring av anmälningsskyldighetens omfattning åsyftas
sålunda ej av lagrådet. Väl äger den avfattning ifrågavarande paragraf erhållit
i remitterade förslaget visst fog med hänsyn därtill att det vid medicinsk
röntgenterapi synnerligen ofta inträffar, att behandlingen giver upphov till
ej oväsentliga skador å friska organ, vilka skador emellertid äro av läkaren
förutsedda. Men å andra sidan åligger anmälningsskyldigheten allenast ett
ringa antal personer, hos vilka kan förutsättas insikt örn vilka skador denna
skyldighet är åsyftad att omfatta. Vad lagrådet föreslagit synes därför böra
iakttagas.

Med hänsyn till vad lagrådet anfört mot förslaget att begränsa åtalsrätten

Kungl. Majlis proposition nr 73. 79

för förseelse, varom i 14 § sägs, till fall, där medicinalstyrelsen angivit förseelsen
till åtal, förordar jag borttagande av denna begränsning.

I lagen torde, i enlighet med vad lagrådet föreslagit, rätten till besvär
över beslut av tillsyningsman enligt 7 § böra uttryckligen regleras.

Slutligen har lagrådet föreslagit, att i lagen måtte stadgas, att för radiologiskt
arbete, som bedrives av staten eller kommun, i fråga örn åliggande
enligt lagen föreståndaren för arbetet är ansvarig. Det bör understrykas,
att, såsom jämväl av lagrådets uttalande framgår, till åliggande, som sålunda
bör fullgöras av arbetsföreståndaren, icke ansetts böra hänföras skyldigheten
att söka tillstånd till bedrivande av radiologiskt arbete. Med den räckvidd
stadgandet därigenom erhåller förordar jag dess införande i lagen. Dock
bör till förtydligande av innebörden före ordet »bedrives» inskjutas orden
»med vederbörligt tillstånd».

I båda lagförslagen hava vissa smärre jämkningar av redaktionell innebörd
synts mig böra vidtagas; av dessa må anmärkas den av lagrådet föreslagna
ändringen av ordningsföljden å 1 § första och andra styckena lagen
örn tillsyn å radiologiskt arbete m. m.

Jag vill slutligen i detta sammanhang meddela, att chefen för ecklesiastikdepartementet
denna dag torde komma att föreslå, att nuvarande radiofysiska
forskningsavdelningen vid Konung Gustaf V:s jubileumsklinik skall från
och med den 1 juli 1941 förstatligas och därvid erhålla benämningen radio -fysiska institutionen.

Föredraganden hemställer härefter, att de båda i enlighet med vad nu
angivits ändrade lagförslagen måtte, jämlikt § 87 regeringsformen, genom
proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Majit Konungen,
att till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse
bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Ossian Larsson.