Kungl. Maj:ts proposition nr 61.
1
Nr 61.
Kungl. May.ts proposition till riksdagen angående anvisande av
medel för utlämnande av kristan; given Stockholms
slott den 7 februari 1941.
Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över jordbruksärenden för denna dag, föreslå riksdagen att
bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.
GUSTAF.
A. Pehrsson-Bramstorp.
Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans
Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 7
februari 1941.
Närvarande:
Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden
Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Sköld, Eriksson, Bergquist,
Bagge, Andersson, Domö, Rosander.
Efter gemensam beredning med cheferna för finans- och folkhushållningsdepartementen
anför chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Pehrsson-Bramstorp:
Genom
beslut den 8 november 1940 bemyndigade Kungl. Majit chefen för
jordbruksdepartementet att tillkalla tre utredningsmän för att verkställa utredning
rörande ackords- och stödlån för jordbrukare m. m. Med stöd av
detta bemyndigande tillkallade jag samma dag såsom utredningsmän ledamoten
av riksdagens första kammare, generaldirektören A. R. Wohlin, tillika
ordförande, hovrättsrådet H. E. Anderberg samt dåvarande ledamoten av
riksdagens andra kammare, lantbrukaren O. S. Tornegård. Utredningsmännen,
vilka antagit benämningen 1940 års utredning om jordbrukets skuldsättning,
ha med skrivelse den 16 januari 1941 överlämnat betänkande med förRihang
till riksdagens protokoll 19il. 1 sami. Nr 61. 1
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 61.
slag till kungörelse om krislån till jordbrukare. Över betänkandet lia efter
remiss utlåtanden avgivits av statskontoret, lantbruksstyrelsen, egnahemsstyrelsen
och statens livsmedelskommission.
Redogörelse för vissa tidigare åtgärder till lindrande av jordbrukets
kreditsvårigheter.
Den kris som i början av 1930-talet drabbade jordbruket föranledde ett
flertal olika hjälpåtgärder. 1932 års riksdag (prop. nr 256; r. skr. nr 367)
anvisade 15,000,000 kronor till Ackordslån och stödlän åt jordbrukare. Villkoren
för erhållande av lån upptogos i kungörelsen den 30 juni 1932 (nr 366).
Redan påföljande år beslöts vissa ändringar i låneverksamheten (prop. nr
92; r. skr. nr 152) och ny kungörelse utfärdades den 21 april 1933 (nr 135).
Även vid 1934 års riksdag framlades en proposition i ämnet (nr 24). Kungl.
Majlis förslag godkändes (r. skr. nr 29), varefter kungörelse utfärdades den
23 mars 1934 (nr 54). Dessa bestämmelser inneburo bland annat följande.
Såsom allmänna förutsättningar för att lån skulle kunna beviljas gällde, att
sökanden skulle vara jordbrukare, att han på grund av då rådande jordbrukskris
kommit i ekonomiska svårigheter, att han skulle vara i trängande
behov av ekonomiskt bistånd samt att han kunde antagas ha själv gjort vad
på honom skäligen ankommit för övervinnande av svårigheterna och i övrigt
funnes förtjänt av bistånd. Lån kunde beviljas dels för underlättande
av ackord (ackordslån), dels ock för betalning av gäld annorledes än vid
ackord eller för anskaffande av för fastighetens fortsatta brukande oundgängligen
nödiga levande eller döda inventarier (stödlån).
Utöver vad som framgår av det nyss sagda fordrades, för erhållande av
ackordslån, att gäldenärens ställning på grund av krisen blivit så försämrad,
att skulderna överstego värdet av tillgångarna, samt att det med hänsyn till
ackordets beskaffenhet och omständigheterna i övrigt syntes sannolikt, att
han efter ackordets genomförande skulle kunna fortsätta att driva sitt jordbruk
och därunder göra rätt för sig. I anslutning härtill lämnades beträffande
ackordet vissa närmare föreskrifter, som måste uppfyllas, om ackordslån
skulle kunna beviljas. Å ackordslån erlades under de två första åren ej någon
ränta. Därefter skulle gäldas ränta efter 5 procent om året å halva lånebeloppet
och, sedan amorteringsskyldighet inträtt, å lånet i dess helhet.
Beträffande stödlån stadgades, att sådant lån fick beviljas allenast där det
syntes sannolikt, att sökanden, örn dylikt lån erhölls, skulle kunna fortsätta
att driva sitt jordbruk. Stödlan skulle återbetalas med en sjundedel årligen.
Åtog sig låntagaren att enligt godkänd plan och kostnadsberäkning utföra
visst, närmare angivet förbättringsarbete å den av låntagaren brukade fastigheten,
skulle emellertid sa stor del av lånet, som motsvarade beräknade
kostnaden för arbetet, anses gulden, då arbetet inom föreskriven tid vederbörligen
utförts. Ränta å stödlån skulle i regel ej erläggas.
Handläggningen av ärenden rörande ackordslån och stödlån skulle ankomma
på en av Kungl. Maj:t utsedd centralnämnd för ackords- och stödlåneärenden
samt på likaledes av Kungl. Maj:t utsedda lånenämnder, en för varje
hushållningssällskaps verksamhetsområde.
Kungl. Maj:ts proposition nr 61.
3
Med utgången av budgetåret 1934/35 upphörde verksamheten, såvitt densamma
avsåg utlämnande av nya stödlån.
Frågan örn ett fortsättande av ackordslåneverksamheten hade dessförinnan
varit föremål för överväganden av den s k. jordbrukskreditutredningen, vilken
den 16 november 1934 framlade ett betänkande i denna fråga jämte förslag
till kungörelse om lån till jordbrukare för genomförande av ackord m. m.
(stat. off. utr. 1934:45).
Jordbrukskreditutredningen fann, enligt vad i betänkandet anföres, starka
skäl tala för att möjligheter till erhållande av ackordslån fortfarande
skulle stå till förfogande. Utredningen ansåg emellertid hjälpåtgärder vara
av nöden även i vissa andra fall än där förutsättningar funnes för genomförande
av ackord, nämligen beträffande sådan jordbrukare, som, oavsett
om skulderna överstege tillgångarna, saknade medel till betalning av räntor
och amorteringar å lån och till följd härav hade att befara exekutiva åtgärder
mot egendomen. Utredningen föreslog därför, att vid sidan av ackordslånen
en särskild hjälpform, lån för förekommande av exekutiv försäljning,
skulle stå behövande jordbrukare till buds.
Förslag framlades för 1935 års riksdag genom proposition nr 187. Förslaget
antogs av riksdagen (r. skr. nr 244), varefter kungörelse i ämnet utfärdades
den 7 juni 1935 (nr 277).
För bedrivande av låneverksamheten enligt 1935 års kungörelse anlitades
de för omhänderhavande av den tidigare ackords- och stödlåneverksamheten
inrättade organen, centralnämnden och de lokala lånenämnderna. Genom
kungörelse den 28 april 1939 (nr 177) om ändring i vissa delar av 1935 års
lånekungörelse föreskrevs, att verksamheten från och med den 1 juli 1939
i sin helhet skulle handhavas av centralnämnden med biträde allenast av
ortsombud, i följd varav lånenämndernas verksamhet skulle upphöra med
utgången av budgetåret 1938/39.
Verksamheten avseende utlämnande av ackords- och exekutivlån upphörde
med utgången av budgetåret 1939/40. Genom beslut den 26 maj 1939 uppdrog
Kungl. Majit åt centralnämnden för ackordslåneärenden att verkställa utredning
rörande frågan örn de åtgärder som vid berörda verksamhets upphörande
borde vidtagas för beredande av bistånd på annat sätt åt enskilda
jordbrukare, vilka oförvållat råkat i ekonomiska svårigheter. I skrivelse till
Kungl. Majit den 14 november 1939 framlade centralnämnden resultatet av
den gjorda utredningen.
I proposition till 1940 års lagtima riksdag, nr 130, angående anslag till
egnahemsverksamheten för budgetåret 1940/41 m. m. upptog jag även här
berörda spörsmål till prövning, därvid jag i huvudsak uttalade min anslutning
till centralnämndens förslag. Sedan riksdagen behandlat ärendet (r. skr.
nr 273) och därvid icke funnit anledning till erinran mot det framlagda förslaget,
utfärdades den 7 juni 1940 nu gällande kungörelse (nr 592) örn
ackordslån och hjälplån till jordbrukare.
1 avseende å frågan örn allmänna förutsättningar för beviljande av lån
gjordes i 1940 års kungörelse icke någon ändring i förhållande till vad som
4
Kungl. Maj-.ts proposition nr 61.
tidigare härom gällt beträffande ackords- och exekutivlånen. Ej heller gjordes,
såvitt angår ackordslånen, någon ändring i de bestämmelser, som angiva
förutsättningarna med avseende å ackordsuppgörelsens beskaffenhet
och omfattning för beviljande av dylikt lån. I samband med lån för genomförande
av ackord kunna lån även beviljas för anskaffande av sådana yttre
inventarier eller utförande av sådana reparations- eller byggnadsarbeten, som
äro oundgängliga för jordbrukets fortsatta bedrivande.
Hjälplånen skola enligt 1940 års kungörelse användas till betalning av gäld
i och för reglering av gäldenärens skuldbörda på annat sätt än genom ackord.
Hjälplån må ock med eller utan samband med betalning av gäld användas
till nyssberörda anskaffnings- och reparations- eller byggnadsändamål.
Av innehållet i 1940 års kungörelse må ytterligare följande här återgivas.
Lån må icke beviljas till större sammanlagt belopp än 800 kronor, ökat
med fyrtio procent av uppskattade värdet av gäldenärens fastighet eller, örn
han brukar annans fastighet, tjugufem procent av dennas uppskattade värde.
Där ackordslån jämväl innefattar lån för förutnämnda anskaffnings- och
därmed jämförliga ändamål, må sammanlagda lånebeloppet höjas med belopp,
högst motsvarande tio procent av fastighetens värde. De till en och
samma person utlämnade lånen må icke sammanlagt uppgå till högre belopp
än 10,000 kronor; dock må lån efter Kungl. Maj:ts medgivande beviljas till
ett belopp av högst 15,000 kronor. Till säkerhet för lån skall, där gäldenären
äger fastighet, vilken icke är belånad till så högt belopp, som motsvarar
dess uppskattade värde, pantförskrivas inteckning i fastigheten intill sagda
värde. I övrigt skall såsom villkor för låns utlämnande föreskrivas, att för
lånet ställes godtagbar säkerhet, dock att, där gäldenären saknar möjlighet
att lämna dylik säkerhet och omständigheterna äro sådana, att gäldenären
kan förväntas fullgöra sina med lånet förbundna förpliktelser, sagda villkor
må helt eller delvis eftergivas. Lån är räntefritt under de två första åren.
Därefter gäldas ränta efter fyra procent örn året. Från och med femte kalenderåret
näst efter det, under vilket lånet utlämnats, skall å lånet årligen
erläggas amortering, som jämte ränta å oguldet lånebelopp utgöres genom
en varje år lika stor annuitet, så beräknad att lånet är återbetalat femton
år efter amorteringens början. Ansökan om lån ställes till egnahemsstyrelsen,
som efter prövning av låneärendet däri meddelar beslut och som för
erforderlig utredning m. m. anlitar biträde av egnahemsnämnderna.
För innevarande budgetår har till ackordslån och hjälplån till jordbrukare
anvisats ett reservationsanslag av 100,000 kronor. För nästkommande budgetår
har äskats samma belopp.
Utredningens förslag.
Utredningens förslag innebär i huvudsak följande.
För att bispringa jordbrukare, som på grund av felslagen skörd råkat i
sådana svårigheter, att han är i trängande behov av ekonomiskt bistånd böra
möjligheter öppnas att erhålla lån av statsmedel på fördelaktiga villkor. Dessa
s. k. krislån böra beviljas för inköp av utsäde, gödningsämnen, fodermedel,
kreatur eller annat, som erfordras för jordbruksdriftens upprätthållande el
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 61.
5
ler, i fall sådant inköp redan skett, för betalning av överhängande gäld. Lånen
böra i regel icke få överstiga 3,000 kronor. Lån må dock kunna, då synnerliga
skäl därtill äro förhanden, beviljas intill 5,000 kronor. Lånen böra
vara räntefria och böra kunna beviljas även utan att låntagaren lämnar pant
eller borgen. Återbetalning av lånen bör kunna ske genom att förbättringsarbeten
utföras å den av låntagaren brukade fastigheten. Såsom förbättringsarbeten
till gäldande av krislån må ej godkännas andra arbeten än sådana,
vilka syfta till höjande av jordbrukets avkastningsförmåga eller förbättring
av de hygieniska förhållandena å egendomen och vilka kunna av låntagaren
utföras utan alt åsamka honom utgifter för anskaffning av redskap
eller material i sådan omfattning, att syftet med lånet därigenom äventyras.
Den tid, inom vilken förbättringsarbete skall vara utfört, må ej bestämmas
längre än till dess fem år förflutit från lånets beviljande. Förbättringsarbeten
må ej föreskrivas i större omfattning än som motsvarar det beviljade lånets
belopp. Det åligger låntagare att inom tre månader efter den för förbättringsarbetets
avslutande bestämda tidpunkten avgiva skriftlig försäkran, att
arbetet blivit utfört inom föreskriven tid i överensstämmelse med godkänd
plan och kostnadsberäkning. Sådan försäkran skall vara till riktigheten bestyrkt
av egnahemsombud, jordbrukskonsulent, vandringsrättare, ordförande
i styrelsen för hushållskrets eller god man vid lantmäteriförrättning. Har
förbättringsarbete fullbordats inom utsatt tid, skall den däremot svarande delen
av lånet anses återbetald. I den mån lånets gäldande genom förbättringsarbeten
ej medgives, skall lånet återbetalas genom amortering med en femtedel
om året med början 1942. Brister låntagaren i fullgörande av vad som
åligger honom i avseende å förbättringsarbete, skall den låntagaren medgivna
rätten att till gäldande av lånet eller del därav utföra förbättringsarbete vara
förfallen, och låntagaren har i sådant fall att omedelbart inbetala den del av
lånet, som, om förbätringsarbete icke föreskrivits, skolat vara till betalning
förfallen.
Den av utredningen förordade låneverksamheten skall under egnahemsstyrelsens
tillsyn omhänderhavas av egnahemsnämnderna. Inköp som skola
ske för beviljat lånebelopp skall förmedlas av vederbörande egnahemsnämnd,
som därvid äger anlita sakkunnigt biträde av hushållningssällskapets tjänstemän.
Ansökan örn krislån skall göras hos egnahemsnämnden före den 1 september
1941 och bör åtföljas av styrkta uppgifter angående skördeutfallet år
1940 å den av sökanden brukade fastigheten samt rörande de omständigheter
i övrigt, som sökanden vill åberopa. Då lån beviljas, skall tillika föreskrift
meddelas rörande lånets användning och sättet för dess utbetalande. Belopp,
som avses skola användas för inköp av utsäde, gödningsämnen, fodermedel,
kreatur m. m., skall genom egnahemsnämndens försorg utbetalas till vederbörande
leverantör Låntagare, som önskar återbetala lånet eller del därav
genom förbättringsarbete, Ilar ali senast tre månader efter lånets beviljande
inkomma till egnahemsnämnden med arbetsförslag jämte plan och kostnadsberäkning
över arbetet. Det skall åligga egnahemsnämnd att övervaka,
att gäldenär fullgör sina skyldigheter i avseende å honom beviljat lån. Egna
-
6
Kungl. Maj.ts proposition nr 61.
hemsnänmd må uppsäga krislån till omedelbar betalning, där det befinnes,
att låntagaren genom oriktig uppgift föranlett lånets beviljande eller att han
använt lånebeloppet för annat ändamål än som avsetts, eller om låntagaren
visar försumlighet att erlägga föreskriven amortering eller annorledes bryter
mot vad honom enligt avgiven skuldförbindelse åligger. Uppsägning må även
ske när sådana förhållanden inträffat att låntagaren med hänsyn till det
med lånet avsedda syftet uppenbarligen icke längre bör få tillgodonjuta detsamma.
Sker uppsägning av lån skall å lånet gäldas ränta efter fem procent
örn året från och med uppsägningsdagen. Fråga om avskrivning av lån skall
underställas Kungl. Majit.
Utredningen har ansett att ett belopp av 10,000,000 kronor kommer att bliva
behövligt för låneverksamheten. Av detta belopp har utredningen föreslagit
att 3,000,000 kronor böra beviljas å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1940/41 och återstående 7,000,000 kronor å riksstaten för budgetåret
1941/42. Särskilt kostnadsanslag för låneverksamheten har icke ansetts
erforderligt, då det kan antagas, att verksamheten av egnahemsstyrelsen och
egnahemsnämnderna kan bedrivas inom ramen av denna organisations allmänna
omkostnadsanslag. Särskilda kostnader för krislåneverksamheten synas
icke behöva uppkomma i annan mån än som betingas av det biträde, som enligt
vad förut anförts förutsättes komma att lämnas av personer utanför egnahemsorganisationen.
För sådana mindre betydande kostnader torde efter
Kungl. Maj:ts bestämmande det allmänna låneanslaget kunna anlitas.
Utredningen har i sin motivering till en början uppdragit en jämförelse
mellan orsakerna till den kris, som föranledde 1932 års statsingripande och
den nu inträffade krissituationen för jordbruket. Härutinnan har utredningen
anfört i huvudsak följande.
Det läge, som år 1932 föranledde statligt ingripande i syfte att bereda jordbruket
vissa kreditlättnader, var till sin allmänna karaktär och till sina
yttringar på näringslivets område väsentligen ett annat än det, som nu
framkallats genom pågående stormaktskrig och härmed sammanhängande
omständigheter. Den kris, som i början på 1930-talet drabbade jordbruket i
landet, var en typisk deflationskris, vars utmärkande drag voro penningknapphet
och låga priser på jordbrukets produkter. Svårigheterna att under
sålunda ändrade förutsättningar sörja för normal förräntning av det i
jordbruket investerade kapitalet och bestrida ofrånkomliga löpande utgifter
blevo inom vida kretsar bland landets jordbrukare betydande. En ökad skuldbelastning
av jordbruket blev följden. En omständighet, som ytterligare bidrog
till att förvärra läget under den nu åsyftade jordbrukskrisen, var det
då tämligen höga ränteläget. Många jordbrukare, särskilt innehavare av
mindre brukningsdelar, räddades helt visst genom den tillfälliga lättnad, som
stödlånen kunde bereda, från ekonomiskt sammanbrott. Ej mindre än närmare
28.000.000 kronor tillfördes under denna tid det svenska jordbruket såsom
friskt kapital i form av stödlån, i det helt övervägande antalet fall utan
annan motprestation än den som innefattades i låntagarens skyldighet att
utföra ett för honom själv gagnelig! förbättringsarbete å egendomen. Jordbrukskrisen
under 1930-talets förra hälft gav även impulsen till statliga åtgärder
för reglering av jordbrukets produktpriser i syfte att höja näringens
Kungl. Maj:ts proposition nr 61.
7
lönsamhet. Efter krisen inträdde efter hand en återhämtning på det ekonomiska
livets område, men flera år måste likväl förflyta, innan de djupgående
verkningarna av krisens påfrestningar för jordbrukets vidkommande
kunde sägas vara övervunna. Till det relativt snabba tillfrisknandet bidrogo,
förutom de statliga stödåtgärderna, de genomsnittligt goda skördarna under
1930-talets senare år ävensom det sjunkande ränteläget. Såsom anmärkningsvärt
kan framhållas det bottenläge, som utlåningsräntan för hypotekslån
nådde under första hälften av 1939. Räntan var då bestämd till 23/4 procent
utan kapitalrabatt, ett förhållande som saknar motsvarighet i hypoteksinstitutionens
tidigare historia.
Under den tid, som förflutit sedan stormaktskrigets utbrott, har en mer
eller mindre utpräglad stegring av varupriserna ägt rum och den allmänna
räntenivån har stigit. Genom avspärrningen lia för landet betydelsefulla importmarknader
bortfallit och följden har blivit knapphet på åtskilliga varor,
bland annat även på förnödenheter för jordbrukets behov.
För jordbrukets del innebär det nuvarande allmänna krisläget allvarliga
påfrestningar i form av stegrade omkostnader. I viss män lia de ökade utgifterna
kunnat kompenseras genom höjda produktpriser. En stegring av
livsmedelspriserna kan emellertid befaras föra med sig mindre önskvälda
konsekvenser i fråga om krisens utveckling och förlopp. Åtgärder som på
denna väg syfta till en förbättring av jordbrukets lönsamhet måste därför
tillgripas med försiktighet. Under alla förhallanden blir det svart att därigenom
på längre sikt tillförsäkra jordbrukarna en avkastning, som motsvarar
de högre utgifterna, samt att åstadkomma en fortlöpande och fullständig
balans i jordbrukets inkomst- och utgiftsstat och samtidigt skälig
utkomst åt näringens utövare.
Men även om förutsättningar icke saknas att på den nu antydda vägen
bemästra de nied krisen sammanhängande svårigheterna för jordbruket, har
1940 års svaga skördeutfall komplicerat situationen på ett sätt, som för
många jordbrukare kan komma att medföra katastrofala verkningar.
Rörande 1940 års skördeutfall har utredningen yttrat i huvudsak
följande.
Vad angår skörden per hektar, lia samtliga län fått betydligt under medelskörd
av höstvete. Detsamma är förhållandet beträffande höskörden. Skörden
av potatis har däremot i de allra flesta län blivit bättre än normalt.
För vissa andra växtslag finner nian ganska stora variationer mellan de
olika länen.
Vad det totala skörderesultatet angår, beräknas hela veteskörden under
1940 ha givit cirka 50.6 procent av 1939 års skörd och rågskörden
75.2 procent. Hela brödsädesskörden utgjorde 58.1 procent av 1939 års
skörd och 66.2 procent av medelskörden. För stråsäd till foder är nedgången
från 1939 kraftig men likväl på det hela taget mindre än för brödsäd. Av
vallhö och ängsla") lia under 1940 skördats något mer än av 1931) ars kvantiteter.
För halm av höstsäd är skörden omkring hälften och för halm av
vårstråsäd omkring ''% i förhållande till 1939.
Vid bedömandet av siffrorna för totalskörden måste växlingarna i odlad
areal för olika växtslag beaktas. Den totala vetearealen beräknas lia minskats
i förhållande lill 1939 nied cirka 28.000 hektar, medan rågarealens minskning
inskränkte sig till något (iver 3,000 hektar.
Såsom ett sammanfattande omdöme om 1940 års skörd kan sägas att densamma
i avseende å mängd och beskaffenhet är åtskilligt under medelmåttan.
Skörderesultatet kan nied deri i årsväxt- och skörderapporterna tilllämpade
sifferskalan betecknas med talet 2.4.
8
Kungl. Maj:ts proposition nr 61.
Utredningen har i detta sammanhang framhållit, att redan vissa statliga
stödåtgärder i anledning av den dåliga skörden vidtagits. Härvid har utredningen
erinrat örn bestämmelserna i kungörelsen den 11 oktober 1940
(nr 868) angående statsbidrag för utrensning av tuberkulos inom vissa
nötkreatursbesättningar samt kungörelsen den 25 oktober 1940 (nr 898)
örn statsbidrag för inköp av stråfoder. Ytterligare har utredningen erinrat
örn Kungl. Maj:ts beslut den 13 december 1940, varigenom ett belopp av
högst 7,000,000 kronor anvisades för lämnande av rabatt vid inköp av
fodersäd och fodercellulosa.
Beträffande ändamålet med den nu ifrågasatta låneverksamheten
har utredningen anfört i huvudsak följande.
Man kan med största sannolikhet räkna med att den ännu delvis latenta
krisen under de första månaderna av år 1941 och senast i samband med vårbrukets
igångsättande under mars och april blir akut. Talrika mindre jordbrukare
torde ställas inför mycket betydande svårigheter, då det gäller inköp
av utsäde, gödningsämnen och andra driftsförnödenheter. Bristen på
fodermedel har vidare under hösten 1940 förorsakat en omfattande utslagning
av kreatursbesättningarna, vida överstigande det för årstiden eljest normala.
Den återanskaffning av kreatur, som blir nödvändig, därest jordbruksdriften
i fortsättningen skall kunna upprätthållas, kommer säkerligen
i många fall att äventyras på grund av brist på medel. En statlig hjälpaktion
blir i detta läge av nöden, icke endast med hänsyn till den enskilde
jordbrukarens intresse utan även såsom ett led i strävandena att inom det
möjligas gränser vidmakthålla livsmedelsproduktionen inom landet. Den
väsentliga uppgiften för en sådan hjälpaktion bör enligt utredningsmännens
förmenande vara att möjliggöra anskaffning av olika driftsförnödenheter
såsom utsäde, gödningsämnen, fodermedel och dylikt samt kreatur, allt givetvis
i den mån förnödenheterna finnas att tillgå i marknaden. Utredningsmännen
tänka sig därvid alt dylika driftsförnödenheter, försåvitt de icke
redan inköpts, skola såvitt möjligt in natura ställas till den behövande jordbrukarens
förfogande. Härutöver synes hjälp även böra lämnas dem, som,
när hjälpverksamheten igångsättes, redan själva sörjt för sådan anskaffning,
som förut åsyftats, i den mån de härigenom nödgats eftersätta sina betalningsförpliktelser
i övrigt. Den som själv verkställt inköp av driftsförnödenheter,
bör alltså i viss begränsad utsträckning erhålla hjälp till betalning av
skulder, nämligen i en omfattning, som ungefärligen motsvarar de gjorda
inköpen. Däremot bör hjälpen ej ifrågakomma för betalning i allmänhet av
sökandens överhängande gäld i syfte att ernå en mer eller mindre fullständig
sanering av skuldbördan.
I fråga om sättet för lämnande av bistånd har utredningen
framhållit bland annat:
Utredningen måste hysa betänkligheter mot att föreslå anordningar, vilka
innebära en ökad skuldsättning för jordbrukarna. Utredningen kan därför
icke förorda, att hjälp lämnas i form av amorteringslån, vilka mera regelmässigt
skulle återbetalas i penningar, och vilka därigenom skulle komma
att utgöra en tyngande ekonomisk belastning för den hjälpbehövande samt
för honom medföra en mer eller mindre varaktig ökning i skuldbördan. Då
emellertid betänkligheter måste hysas mot utlämnande av bidrag utan återbetalningsskyldighet,
har utredningen sökt finna en lösning, som på annat
sätt bringar de av den felslagna skörden drabbade jordbrukarna den tillfäl
-
9
Kungl. Maj:ts proposition nr 61.
liga krishjälp, som är ofrånkomligen nödvändig. Denna lösning innebär, att
en mellanform mellan rent understöd och lån väljes, samt vidare att den
modifierade låneform, som kravet på motprestation i form av produktionsbefrämjande
förbättringsarbete innebär, kommer till sa vidsträckt tillämpning
som möjligt. Därest krishjälpen till övervägande del innebär hjälp för
betalning av förnödenheter, som den av missväxt drabbade jordbrukaren
köpt eller ämnar köpa, och den honom för sadan anskaffning givna penninghjälpen
på ifrågavarande sätt återbetalas, kommer hjälpaktionen att anpassas
till det speciella syfte och få den tillfälliga karaktär, som avses, varjämte
hjälpen icke får mer bestående återverkningar på jordbrukarens skuldförhållanden.
En sådan hjälpform är även att föredraga såsom den ur nationalekonomiska
synpunkter mest naturliga och ändamålsenliga lösningen.
Hjälpen torde sålunda böra ges karaktären av lån, vilkas utlämnande grunda
ett statens fordringsanspråk mot mottagaren, men denne skall kunna
berättigas att helt eller delvis utbyta den betungande amorteringsplikten mot
utförande av förbättringsarbeten å egen gård.
Beträffande arten av de förbättringsarbeten, vilka härvidlag böra ifrågakomma,
må erinras om alt bestämmelserna om återbetalning av de under
åren 1932—1934 utlämnade stödlånen genom förbättringsarbete innefattade
en uppräkning av olika slag av arbeten, nämligen dränering eller annan dikning,
nyodling, röjning, betesförbättring, byggnadsarbete, anläggning för
gödselvård eller för ensilering, stenbrytning, åtgärder för skogskull, vägarbete
eller liknande. Utredningen bar för sin del ej ansett ändamålsenligt
att i författningen närmare angivas de arbeten, som skola kunna godkännas
för återbetalning av krislån. I sådant hänseende torde endast vissa allmänna
krav böra uppställas, nämligen att arbetet syftar till höjande av jordbrukets
avkastningsförmåga eller förbättring av de hygieniska förhållandena å egendomen.
Den förstnämnda av dessa synpunkter torde även ha legat till grund
för den i äldre stödlåneförfattningarna gjorda uppräkningen av olika arbeten,
vilka alla torde vara lill sin natur produktionsbefrämjande, och någon
avvikelse från tidigare tillämpade principer avses ej skola ske i annan mån
än som följer av uttrycket »förbättring av de hygieniska förhållandena».
Med sistnämnda uttryck åsyftar utredningen indragning av vattenledning,
egendomens elektrifiering och andra dylika arbeten.
Sättet för lånets återbetalning torde ej behöva definitivt fastställas i samband
med själva beviljandet av lån. Ofta nog kan läget för en lånesökande
vara sådant, att det är av vikt att lånemedlen snabbt komma honom tillhanda.
Ett onödigt dröjsmål med utbetalningen av lånebeloppet skulle säkerligen
uppkomma, örn upprättandet av specificerade arbetsförslag mäste
avvaktas. Det bör vara tillräckligt, att sökanden i själva låneansökningen
uppger att han önskar återbetalning genom utförande av förbättringsarbete.
Enligt förslaget bör därefter en tid av tre månader stå sökanden till buds
för inlämnande av plan och kostnadsberäkning över arbetet, under vilken
lid sålunda frågan örn återbetalningssättet är svävande. Å andra sidan bör
hinder ej möta mot att frågan örn lånets beviljande och sättet för dess återbetalning
prövas i ett sammanhang.
En särskild fråga är i vad mån arbeten, för vilkas utförande kräves en
mera omfattande anskaffning av redskap eller material, böra godkännas till
gäldande av kristan. Utredningen anser det löga tilltalande, örn en låntagare
ålades alt till gäldande av honom beviljat lån utföra eli förbättringsarbete,
vilket komine att belasta honom med utgifter för materialanskaffning i sådan
omfattning, att hans ekonomiska ställning därigenom ytterligare undergrävdes.
Emellertid kan lämpligheten av en fixerad gräns härvidlag ifrågasättas.
Förhållandena skifta trän lall till lall. Det kan i eli lall gälla ater
-
10
Kungl. Maj:ts proposition nr 61.
uppförande av ladugård eller annan byggnad, som nedbrunnit. Här är låntagaren
ovillkorligen tvungen att, om driften överhuvud taget skall kunna
upprätthållas, ersätta den förstörda byggnaden med en ny. Anledning att
underkänna arbetet härpå såsom motprestation för lån enbart av det skälet,
att materialkostnaden överstiger ett visst maximibelopp, torde saknas. Om
så likväl skedde bleve följden, att låntagaren nödgades föreslå ett annat,
kanske mindre viktigt arbete, vars utförande komme att åvila honom vid sidan
av det oundgängliga byggnadsarbetet. Liknande synpunkter göra sig
gällande exempelvis i fråga örn täckdikningsarbete. Ett dylikt arbete medför
en så påtaglig förbättring av förutsättningarna för jordbruksdriften, alt
detsamma redan på denna grund kan ur privatekonomisk synpunkt försvaras
såsom förbättringsarbete till gäldande av lån. Huvudsynpunkten vid här
åsyftade prövning av ärendena bör vara, att arbetets utförande ej medför
sådan belastning för låntagarens ekonomi, att syftet med lånet därigenom
förfelas.
Utredningen har beträffande de förutsättningar som böra vara
förhanden för att krislån skola kunna beviljas uttalat i huvudsak följande.
Krislånen avses skola komma endast de jordbrukare till godo, vilkas svårigheter
härröra från otillfredsställande skördeutbyte. Vid bedömandet från
lall till fall, huruvida hjälp i form av krislån bör lämnas, synes i första hand
avseende böra fästas vid skördeutbytet under år 1940. Inom vissa delar av
landet, särskilt på Gotland och Öland, lia dock även de närmast föregående
åren lämnat skördar, vilka såväl till kvantitet som kvalitet understiga det
normala. Hänsyn måste tagas jämväl härtill.
Det torde vara uppenbart att hjälp icke bör lämnas i sådana fall, där det
ogynnsamma skörderesultatet är att tillskriva förhållanden, vilka kunna läggas
vederbörande till last såsom försummelse. I sådant avseende må särskilt
uppmärksammas, huruvida vederbörande lagt sig vinn örn att i normal omfattning
sörja för utsäde, tillförande av gödning m. m. Överhuvudtaget
mäste den nu föreslagna hjälpaktionen tänkas tillämplig endast på sådana
jordbrukare, vilkas svårigheter vid en i övrigt normal drift ytterst orsakats
av ogynnsamma klimatiska förhållanden.
Ett ogynnsamt skörderesultat torde bliva särskilt kännbart för innehavare
av mindre och medelstora jordbruk. Småbrukarnas huvudsakliga inkomster
hänföra sig til! saluförandet av mjölk och smör samt andra animalia
produkter. Upprätthållandet av denna produktion blir för ifrågavarande
kategori av jordbrukare av avgörande betydelse för deras möjligheter
ätt med framgång driva jordbruket. Där i normala tider intet väsentligt överskott
för avsalu av foder- eller spannmålsskörden finnes, kommer skördeminskningen
och den därmed sammanhängande nödtvungna reduceringen av
djurbesättningarna att innebära ett allvarligt hot mot jordbrukarens hela
existens. Ehuru den tillämnade hjälpaktionen sålunda främst tänkes avsedd
för innehavare av mindre och medelstora jordbruk, kunna dock ej de större
brukningsdelarna i detta sammanhang lämnas helt obeaktade. 1 varje fall
bör det icke ifrågakomma alt genom uttryckliga bestämmelser i författningen
en avgränsning av hjälpen göres med hänsyn till brukningsdelarnas storlek.
En dylik gränsdragning framstår alltid såsom mer eller mindre godtycklig.
Den avgränsning av lijälpfallen, som i bär berörda avseende givetvis måste
ske, bör grundas på förhållandena i varje särskilt fall.
Lånehjälpen bör lämnas endast i de fall, där ett verkligt behov av hjälp
föreligger. Lånen böra dock ej förbehållas endast dem, vilka nått eller överskridit
gränsen för sin ekonomiska bärkraft. Det bör vara tillräckligt att
Kungl. Maj:ts proposition nr 61.
11
konstatera, att sökanden till följd av hög skuldsättning och därmed förenade
betalningsplikter icke är i stånd alt av egen kraft sörja för sådan anskaffning
av förnödenheter, som är den nu föreslagna låneverksamhetens huvudsakliga
ändamål. Det är vidare icke avsett, alt staten skall träda hjälpande
emellan i sådana fall, då sökanden har möjlighet all genom kreditinstitut
eller på annan rimlig väg själv anskaffa vad som för jordbruksdriftens upprätthållande
är av nöden.
I samband med den allmänna behovsprövningen bör även uppmärksammas,
huruvida sökande erhållit bidrag enligt kungörelsen den 11 oktober
1940 (nr 868) i samband med utrensning av tuberkulos inom nötkreatursbesättningen.
Krislån bör givetvis ej beviljas för inköp av kreatur i den
mån kostnaden härför täckes av statsbidrag.
Utredningen har funnit, att erfarenheterna från den tidigare stöd- och
ackordslåneverksamheten givit vid handen att säkerheterna för lånen
genomsnittligt icke voro av den art, att staten med begagnande av desamma
kunde effektivt skydda kronans fordran på grund av utlämnade lån,
när denna fråga vid inträffande konkurser eller exekutiva förfaranden bleve
aktuell. I betraktande härav har utredningen ansett rimligt, örn garantierna
för återbetalning av de här föreslagna krislånen väsentligen sökas i låntagarens
personliga förutsättningar såsom jordbrukare och hans skötsamhet
i allmänhet. Ett krislån borde sålunda i regel kunna utlämnas utan säkerhet.
Emellertid borde möjligheten att avkräva sådan icke vara helt utesluten.
Vad angår a morterings villkoren har utredningen yttrat följande.
Utredningen har utgått från alt krislånen i regel skola återbetalas genom
att låntagaren i viss ordning utför förbättringsarbete å sin egendom. Denna
form för återbetalning är för låntagaren gynnsammast. Återbetalning^ av
lånet i denna ordning bör dock icke vara en ovillkorlig förutsättning för lånehjälpen.
Fall kunna förekomma, där behov av lämpliga förbättringsarbeten
ej finnas, eller där återbetalning genom arbete av andra orsaker ej lämpligen
hör ifrågakomma. I fall av denna art har låntagaren att återbetala lånet
kontant genom amortering, och utredningen har därvid tänkt sig en amorteringstid
av fem år. Denna amorteringstid överensstämmer med vad i samma
avseende gällt i fråga om de ackordslån, vilka utlämnats med stöd av 1932—
1934 års kungörelser örn ackords- och stödlån. En lindring i de stadgade
återbetalningsvillkoren förutsattes emellertid skola kunna beredas vederbörande,
för den händelse konjunkturerna för jordbruket icke vid den tidpunkt,
då amorteringsplikten avsågs skola inträda, visades ha förbättrats i
märklig grad. En dylik omprövning kom även sedermera till stånd, vars
resultat blev en kungörelse den 28 maj 1937 (nr 317) angående ändrade villkor
för återbetalning av vissa ackordslån till jordbrukare. ^ Ifrågavarande
författning inrymde möjlighet för dem, som erhållit ackordslån enligt 1932—
1934 års kungörelser, att få amorteringstiden för lånen omlagd från fem till
femton år, varigenom lånen i berörda avseende likställdes med de ackordsoch
exekutivlån, vilka infördes genom kungörelsen den 7 juni 1935 (nr 277).
Utredningen är väl medveten örn att den femåriga amorteringstiden, även
såvitt angår de nu föreslagna krislånen, kan innefatta en alltför hård belastning
av vederbörande låntagares bärkraft, särskilt örn de allmänna förutsättningarna
för jordbruksdriften ytterligare försämras, eller örn lantagaren
även under de närmast följande åren skulle drabbas av missväxt. Å^ andra
sidan är det dock önskvärt att de bär föreslagna krislånen kunna sa snart
som möjligt avvecklas. Utredningen bar därför icke velat ga långt e än
12
Kungl. Majlis proposition nr 61.
vad som gällt för de tidigare aekordslånen, men liksom skedde beträffande
dessa bör även ifråga örn krislånen en omprövning av frågan om amorteringstidens
längd framdeles kunna ske, i den mån förhållandena det påkalla.
Någon anledning att, såsom skett i fråga örn aekordslånen, uppskjuta tiden
för amorteringsskyldighetens inträde synes i fråga örn krislånen ej föreligga.
Ett anstånd med amorteringsplikten syntes beträffande aekordslånen på
grund av då rådande jordbrukskris fullt befogat. Låntagaren måste, för att
ett effektivt resultat av hjälpen skulle ernås, lämnas god tid att förbättra
och konsolidera sin ställning. Motsvarande synpunkter göra sig ej med samma
styrka gällande beträffande den mera tillfälliga hjälpaktion, som krislånen
äro avsedda att utgöra. Utredningen anser sig kunna föreslå, att
amorteringsskyldigheten inträder år 1942. Då enligt förslaget amorteringen
skall erläggas kalenderårsvis i efterskott, kommer betalningsskyldigheten
för krislån icke att aktualiseras förrän minst ett år förflutit från lånets utbetalning.
Utredningen har även behandlat verksamhetens administration.
Härom har utredningen anfört:
Enligt utredningens mening bör administrationen av låneverksamheten
anförtros åt egnahemsorganisationen. Mot ett sådant förslag synes så mycket
mindre vara att invända som egnahemsstyrelsen med underlydande
nämnder numera utgör en helt statlig organisation med huvuduppgift att
ombesörja kreditgivning åt jordbruket. På egnahemsstyrelsen såsom ledande
och kontrollerande organ skall ansvaret för verksamhetens behöriga
bedrivande vila, medan handläggningen i detalj av förekommande
låneärenden samt beviljande av lån hör ankomma på de lokala egnahemsnämnderna.
I den mån krislånen komma till användning för inköp av förnödenheter
av olika slag, anser utredningen angeläget, att en kontroll kommer till stånd,
som innefattar vissa garantier såväl beträffande de inköpta varornas kvalitet
som i avseende å prissättningen. I detta syfte har föreslagits, att åt egnahemsnämnderna
även anförtros uppgiften att förmedla de inköp, till vilka
’ lån beviljas. Den sakkunskap, som i detta hänseende är att linna inom
hushållningssällskapen, torde böra tillgodoföras egnahemsnämnderna vid
deras inköpsförmedling. Hinder bör emellertid ej möta mot att egnahemsnämnderna
anlita sakkunnigt biträde av lämpliga personer även utom hushållningssällskapens
krets.
Särskilt då det gäller inköpsförmedling av livdjur torde slakteriföreningarna
kunna erbjuda god tjänst. En organiserad livdjursförmedling är i tillblivelse
inom många hushållningssällskaps distrikt. Tanken på en sådan
djurförmedling har främst förestavats av önskemålet att främja bevarandet
av reaktionsfria och eljest friska, produktionsdugliga djur. För beviljande
av statsbidrag i samband med utrensningen av tuberkulos inom nötkreatursbesättningar
enligt kungörelsen den 11 oktober 1940 krävs att djur inköpas
genom livdjursförmedling, som anordnas genom hushållningssällskapets
försorg eller med sällskapets godkännande av jordbruksorganisation,
eller, örn sådan förmedling icke anordnats inom sällskapets område, godkännes
av sällskapet. Den ordning som sålunda tänkes tillämpad för nyanskaffning
av kreatur i samband med utrensning av tuberkulösa djur,
torde kunna anlitas även för sådan djuranskaffning, som sker med användande
av krislånemedel.
Inköpsförmedlingen torde vidare, såvitt angår stråfoder, i viss omfattning
böra ske i samarbete med den nybildade Svenska stråfoderhandelsföreningen
u. p. a. och dennas olika kommissionärer.
Kungl. Maj.ts proposition nr 61.
13
Såsom framgår av vad förut anförts, avses krislånen icke skola komma
till användning för reglering i allmänhet av en nödställd jordbrukares
skulder. På vissa håll i landet, särskilt inom Gotlands län och på Öland,
torde emellertid missväxten i många fall ha orsakat ett sådant betryck, att
behov av hjälp även till sanering av skuldbördan förefinnes. Utredningen
har ansett, att för dylika fall stöde de nuvarande ackords- och hjälplånen
till buds och borde enligt utredningens mening komma till användning.
Framför allt den senare låneformen borde i det av missväxten orsakade,
tillfälliga krisläget få i ökad utsträckning anlitas i angivna syfte. Det borde i
anslutning härtill övervägas, i vad mån en sådan ökad användning av
ackords- och hjälplånen påkallade anvisande av ytterligare medel för ändamålet,
eventuellt redan å tilläggsstat för innevarande budgetår. Det ökade
anlitande av ackords- och hjälplånen, som sålunda förordades, betingades
av ett tillfälligt krisläge. Utredningen har emellertid understrukit att den
icke härmed velat föregripa den omprövning av frågan örn jordbrukets
skuldreglering, som utredningen framdeles enligt direktiven har att företaga.
Uppenbarligen borde ej den omständigheten, att en sökande visar sig
vara i behov av en mera omfattande ekonomisk sanering, utgöra hinder
för honom att komma i åtnjutande av den nu föreslagna krislånehjälpen.
Krislån borde sålunda kunna utlämnas även om i det särskilda fallet
behov av ackords- eller hjälplån förelåge.
Jag torde i detta sammanhang få anmäla två framställningar i ämnet
dels av Sveriges lantbruksförbund och dels av riksförbundet landsbygdens
folk.
Yttrandena.
Det av utredningen framlagda förslaget har tillstyrkts av lantbruksstyrelsen,
egnahemsstyrelsen och statens livsmedelskommission. Statskontoret
har avstyrkt förslaget.
Statskontoret har i sitt yttrande uttalat, att statskontoret funnit de föreslagna
lånevillkoren fördelaktigare än den föreliggande situationen kräver.
För övrigt har statskontoret ansett, att de redan befintliga hjälpformerna
— ackordslån och hjälplån — kunde avhjälpa jordbrukarnas mest
trängande behov av lån.
Statens livsmedelskommission, vars yttrande jämväl avsett nyssnämnda
två framställningar från Sveriges lantbruksförbund och riksförbundet landsbygdens
folk, har anfört bland annat:
1940 års felslagna skörd — frånsett Gotland och Öland samt vissa andra
av torkan särskilt hårt drabbade områden — torde icke omedelbart och i
allmänhet medfört svårare verkningar i fråga om jordbrukets likviditet. Att
jordbrukarna i allmänhet lyckats bemästra de av missväxten föranledda
svårigheterna synes i stor utsträckning få tillskrivas de omfattande åtgärder
i prisförbättrande samt, beträffande förnödenheter, prisförbilligande
riktning, som blivit vidtagna. I detta sammanhang bör nämnas, dels att
produktionsminskningen —- och särskilt gäller detta den för småbruket vik
-
14
Kungl. Maj:ts proposition nr 61.
tiga mjölkproduktionen — av allt att döma synes bli mindre än vad man
i höstas räknade med, dels att den nödvändiga utgallringen av i första hand
nötkreatur lämnat jordbrukarna ej oväsentliga tillskott av likvida medel.
Storleken av denna utgallring, vilken fortfarande pågår, motsvarar för närvarande
cirka 6.B procent av hela nötkreatursstocken.
I vad angår de av torkan hårt drabbade områdena samt det mindre jordbruket
synes det emellertid otvivelaktigt att jordbrukarna trots de vidtagna
stödåtgärderna i många fall lia svårt att täcka utgifterna för inköp av utsäde,
gödningsämnen och andra förnödenheter. Även om dessa svårigheter
ej böra överdrivas, synas de dock vara av sådan omfattning att de motivera
införandet av den av utredningen föreslagna hjälpverksamheten.
Beträffande den utformning det remitterade förslaget erhållit har kommissionen
i stort icke något att erinra. Kommissionen vill emellertid understryka
önskvärdheten av att egnahemsnämnderna, på sätt i förslaget förutsättes,
vid verksamhetens bedrivande uppehålla kontakt med hushållningssällskapens
konsulenter och övriga tjänstemän. I frågor som beröra jordbruksdriftens
planläggning och organisation eller avse inköp av driftsförnödenheter
torde samråd med vederbörande tjänstemän inom hushållningssällskapen
i regel böra ske. Särskilt under nu rådande kristid är det synnerligen
angeläget, att dylika frågor bedömas och handläggas enhetligt och
i överensstämmelse med uppgjorda planer. Kommissionen vill vidare framhålla
angelägenheten av en skyndsam behandling av förevarande ärende.
Kommissionen föreslår, att av de medel, som avsetts för verksamheten, lägst
5,000.000 kronor anvisas för innevarande budgetår.
Egnahemsstyrelsen har yttrat:
Jordbrukarna befinna sig, allmänt sett, icke i något kritiskt läge. Den
dåliga skörden har motvägts av höjda priser på lantbrukets produkter —
vilket dock endast i ringa omfattning kommer de mindre jordbruken till
godo — samt av ökade inkomster från eget skogsbruk och arbete på andras
skogar. Vad nu sagts hindrar icke, att en del jordbrukare, särskilt inom
vissa landsdelar, drabbats av stora svårigheter på grund av felslagen skörd.
Med hänsyn härtill och till omöjligheten att i nuvarande stund bedöma, i
vilken utsträckning sådana svårigheter framdeles kunna i ökad omfattning
aktualiseras, finner styrelsen skäl tala för att åtgärder vidtagas till hjälp
åt jordbrukare, som kunna komma i ohållbart läge. I likhet med utredningen
anser styrelsen dessa hjälpåtgärder böra inskränkas till sådana fall, då svårigheterna
närmast föranletts av felslagen skörd. Härvidlag bör en sträng
sakprövning äga rum och lån beviljas allenast där verkligt behov härav
föreligger.
Verkningarna av en dålig skörd torde ofta komma att framträda på det
sätt. att jordbrukaren kommer att sakna medel till utsäde, foder och gödningsämnen
samt till inköp av nya d jur i stället för sådana, som på grund
av foderbrist nedslaktats. Styrelsen delar utredningens uppfattning, att den
avsedda hjälpen bör inskränkas till att medel ställas till förfogande för dylika
inköp och för likvidering av överhängande gäld, som föranletts av sådana
inköp. I sistnämnda avseende håller styrelsen före att hänsyn också
bör tagas till sådan gäld, som hänför sig till här åsyftade inköp och som
föranletts av felslagen skörd även under år 1939. Detta kan särskilt ha betydelse
för Gotland och Öland.
I den mån en jordbrukares ställning blivit sådan, att ett lån till inköp
av förnödenheter eller inventarier icke bringar honom tillfvllestgörande
hjälp, kan tydligen möjlighet finnas att tilldela honom ackords- eller hjälplan
enligt 1940 års författning i detta ämne.
Kungl. Maj:ts proposition nr 61.
15
Enligt utredningens förslag skall krislån delvis kunna återbetalas genom
utförande av förbättringsarbeten. Styrelsen hyser tvekan i detta hänseende.
Bortsett från statskassans intresse av att stöd icke lämnas i form av bidrag,
där det är tillräckligt med lån, kan styrelsen icke undgå att finna, att redan
nu förefintliga möjligheter till erhållande av statsbidrag för olika slag av
odlings- och förbättringsarbeten ofta böra vara tillfyllest till stöd för dem,
som vilja utföra sådana arbeten. Det kan även befaras, att en anordning,
varigenom de, som icke ha tillfälle att på sina jordbruk verkställa förbättringsarbeten,
komma i sämre ställning än andra, kan verka godtycklig, överhuvudtaget
kan det visa sig, att de, som erhålla lån av nu ifrågasatt bi*
dragskaraktär, icke på lång sikt äro i större behov av hjälp än andra jordbrukare,
vilka av en eller annan anledning icke kunnat komma i åtnjutande
av denna speciella hjälphjon. Med hänsyn till vad sålunda anförts ifrågasätter
styrelsen, om här avsedda lån till hela sitt belopp böra efterskänkas
i gengäld mot utförda förbättringsarbeten. Styrelsen förordar sådan begränsa
ning i detta hänseende, att den avskrivning å lån, som här avses, skall kunna
uppgå till högst 50 procent av lånet, dock icke till högre belopp än 1,000
kronor. Vidare förutsätter styrelsen, att avskrivning allenast skall kunna
ske, då förbättringsarbete uppenbarligen är av sådan art och så utfört, att
det kan godtagas.
I fråga örn organisationen av ifrågavarande hjälpverksamhet finner styrelsen
naturligt, att utredningen ansett egnahemsnämnderna under styrelsens
ledning böra handha verksamheten. Det torde bli lämpligt, att egnahemsstyrelsen,
eventuellt genom särskild tjänsteman, före verksamhetens
igångsättande planlägger denna och genom resor till olika nämnder verkar
för likformighet beträffande tillämpningen av kommande bestämmelser på
området. I motsats till utredningen håller styrelsen före, alt lånesökande bör
ha möjlighet att hos styrelsen anföra besvär över egnahemsnämnds beslut.
Då fara kan föreligga för att den särskilda skyndsamhet, som kräves i
fråga om verksamhetens igångsättande, kan vålla svårigheter beträffande de
nya bestämmelsernas tillämpning, förordar styrelsen såsom en ytterligaré
garanti för ett lämpligt handhavande av verksamheten, att låneärenden skola
underställas styrelsens prövning i sådana fall, då egnahemsnämnds ledamöter
icke äro av samma mening.
Mot vad utredningen eljest anfört rörande verksamhetens organisation
har styrelsen intet annat att erinra än att, om det skulle visa sig att arbetet
med densamma skulle medföra behov av någon utökad arbetskraft eller av
särskilda expenser, vilka icke skulle kunna bekostas av de reguljära anslagen
för egnahemsverksamheten, Kungl. Maj:t torde böra äga att anvisa medel
för ändamålet från det anslag, som anvisas för krislånen.
Liksom gäller enligt kungörelsen örn ackordslån och hjälplån bör även
med avseende å krislån med jordbrukare likställas den, som utan samband
med jordbruk bedriver trädgårdsskötsel såsom självständig näring.
Härvid förutsättes emellertid, att trädgårdsskötseln icke till väsentlig del utgöres
av odling under glas.
Styrelsen kan ej finna tillräckliga skäl för all, såsom föreslagits, alla anspråk
på säkerhet för krislån eftergivas. Enligt styrelsens mening bör ifråga
om säkerheten för sådant lån gälla detsamma som för ackords- oell hjälplån.
Uppmärksammas må, att även för dylika lån kravet på säkerhet kan
eftergivas i särskilda fall.
Bland deni, som enligt förslaget skola kunna bestyrka, att visst arbete blivit
utfört, torde böra upptagas även ledamot av eller tjänsteman hos egnahemsnämnd.
Slutligen torde i författningen böra införas en allmän bestämmelse, att
16
Kungl. Majlis proposition nr 61.
egnahemsstyrelsen äger meddela de ytterligare föreskrifter rörande förfarandet
i låneärenden eller rörande tillämpningen i övrigt av kungörelsen,
som må finnas erforderliga.
Lantbruksstyrelsen har anfört i huvudsak följande.
I likhet med utredningsmännen anser lantbruksstyrelsen att hjälp bör lämnas
i form av räntefria lån, vilkas återbetalning skall kunna ske genom utförande
av förbättringsarbeten å den egna gården. De skäl, utredningen anfört
till stöd för sitt förslag, finner styrelsen fullt bärande. Lika litet som den
hjälp, varom här är fråga, bör ges såsom gåva, lika litet bör absolut krav
ställas på återbetalning genom amorteringar. Elt dylikt krav skulle med
sannolikhet endast medföra att många jordbrukare komme i ekonomiska
svårigheter då återbetalningsskyldigbet komme att inträda. Givetvis bör återbetalning
genom amorteringar — helt eller delvis — tillåtas i den utsträckning
låntagarna själva så önska. Det synes böra av lånemyndigheterna framhållas,
att återbetalning är den mest önskvärda formen för lånets gäldande,
om detta kan ske utan att det medför en varaktig ökning av skuldbördan.
Utredningen bar framhållit att, ehuru den föreslagna hjälpaktionen avser
mindre och medelstora jordbrukare, de större egendomarna icke kunna lämnas
helt obeaktade. Lantbruksstyrelsen anser det synnerligen angeläget att
även brukare av större brukningsdelar i sådana fall där, på grund av svagt
skördeutbyte och fullständig avsaknad av likvida medel, brukaren icke är i
stånd att sörja för sådan anskaffning av förnödenheter att produktionen kan
upprätthållas, må kunna bliva föremål för hjälpaktionen. För sådana fall finner
styrelsen det välbetänkt att lån kan beviljas intill 5,000 kronor.
Utredningens förslag rörande behovsprövning finner lantbruksstyrelsen
väl avvägt. I samband med behovsprövningen torde emellertid böra uppmärksammas,
huruvida sökanden erhållit -—- förutom bidrag enligt kungörelsen
den 11 okt. 1940 (nr 868) i samband med utrensning av tuberkulos
inom sin nötkreatursbesättning -— jämväl bidrag enligt kungörelsen den 25
oktober 1940 (nr 898) för inköp av stråfoder eller rabatter för inköp av foderspannmål
och fodercellulosa. Till bidrag av sistnämnda slag liksom även de
ifrågavarande rabatterna torde nämligen också viss hänsyn böra tagas vid
bedömande av frågan om beviljande av lån samt om lånets storlek. Uppgifter
örn erhållna bidrag och rabatter synas böra lämnas i ansökan om lån.
I detta sammanhang vill lantbruksstyrelsen starkt understryka, att lån icke
beviljas till högre belopp än som är oundgängligen nödvändigt för att fylla
därmed avsett ändamål.
Utredningen har föreslagit en amorteringstid av 5 år och, därest lånet skall
återbetalas genom förbättringsarbeten, en tid av 5 år, inom vilken sagda
förbättringsarbeten skola vara utförda. Därvid har emellertid förutsatts att
en så snabb återbetalning kan innebära en alltför hård belastning av vederbörande
låntagares bärkraft särskilt under vissa närmare angivna omständigheter,
och utredningen har därför förutsatt, att en anpassning av amorteringstidens
längd framdeles skall kunna ske. Lantbruksstyrelsen, som i likhet
med utredningsmännen finner det angeläget att ifrågavarande krislån snarast
avvecklas, finner den föreslagna amorteringstiden något kort. Då redan
utsagts alt berörda fråga skall kunna bliva föremål för anpassning framdeles,
vill styrelsen nu icke föreslå någon ändring. Styrelsen vill emellertid framhålla
att, därest amorteringstiden nu eller framdeles kommer att förlängas,
detta även bör gälla den tid, inom vilken för länets återbetalning ifrågasatta
förbättringsarbeten skola vara utförda. Även utförande av dylika arbeten på
alltför kort tid kan, särskilt för mindre jordbrukare, komma att innebära en
alltför hård belastning. Det bör under alla förhållanden tillses, att ifrågava
-
Kungl. Mcij:ts proposition nr 61.
17
rande arbeten icke framtvingas i sådan takt att löpande, viktiga arbeten i den
normala jordbruksdriften försummas.
Utredningen har i olika sammanhang framhållit, att likvida medel komma
att behövas bland annat för återanskaffning av nötkreatur. Härtill vill lantbruksstyrelsen
framhålla, alt, därest betesförhållandena bliva gynnsamma,
brist torde komma att finnas på nötkreatur. Under nämnd förutsättning torde
nämligen flertalet jordbrukare lia för små nötkreatursbesättningar i förhållande
till fodertillgången. Vid sådant förhållande synes krislån för dylikt
ändamål böra beviljas med stor försiktighet, enär eljest långivningen kan i
alltför hög grad komma att medverka till att en i förhållande till tillgången på
nötkreatur alltför stor efterfrågan skapas, varigenom priserna på nötkreaturen
kunna komma att stiga onormalt. Skulle ålerigen betesförhållandena bliva
ogynnsamma, torde flertalet jordbrukare icke hava behov av återanskaffning
av nötkreatur.
I fråga om verksamhetens finansiering har utredningen beräknat att ett
belopp av 10,000,000 kronor skulle vara tillräckligt, varav 3,000,000 kronor
borde upptagas på tilläggsstat för budgetåret 1940/41 och återstoden, 7,000,000
kronor, å ordinarie stat för budgetåret 1941/42. I likhet nied utredningen
anser lantbruksstyrelsen det svårt att erhålla säkra hållpunkter för bedömande
av frågan örn verksamhetens omfattning. För Gotland har behovet av
styrelsen uppskattats till omkring 3,000,000 kronor. Det föreslagna beloppet
av sammanlagt 10,000,000 kronor torde vara så väl avvägt som med nu
föreliggande kännedom om förhållandena är möjligt. Lantbruksstyrelsen vill
emellertid ifrågasätta, om icke ett något större belopp, förslagsvis 4,000,000
kronor, borde upptagas på tilläggsstat för innevarande budgetår och ett mot
denna ökning svarande mindre belopp på ordinarie stat för budgetåret 1941/
42. Behovet av likvida medel under vårmånaderna torde, bland de jordbrukare
varom här är fråga, nied sannolikhet komma att bliva tämligen stort. I
varje fall innebär en sådan uppdelning större garanti för att behoven kunna
(»liva tillgodosedda.
Skördeutfallet för år 1940 var, såsom utredningen framhållit, i genomsnitt Departements•
• o • chefen
betydlig! under medelnivån för de senaste åren. Inom vissa trakter och å vissa
brukningsdelar kan skördeutfallet nära nog betecknas såsom missväxt. För att
bistå de av det dåliga skördeutfallet mest drabbade jordbrukarna lia redan
vissa statliga åtgärder vidtagits. Jag erinrar härvid om möjligheterna att erhålla
dels statsbidrag för utrensning av tuberkulos inom nötkreatursbesättningar
och för inköp av stråfoder inom vissa delar av landet, dels ock rabatter
vid inköp av foderspannmål och utsäde. I samband med beviljande av medel
för inköp av stråfoder anvisades även ett anslag till bestridande av transportkostnaderna
för stråfoder lill vissa orter. Emellertid torde, oaktat redan vidtagna
statliga hjälpåtgärder, flerstädes i landet ha uppstått svårigheter för
jordbrukarna att anskaffa de kontanta medel, som erfordras för jordbrukets
bedrivande. Även örn en stegring av priserna å jordbruksprodukter ägt ruin.
har detta icke kunnat hjälpa deni, som haft litet eller intet att sälja. Man kan
således icke bortse från att den felslagna skörden medfört en avsevärd minskning
i inkomsterna från jordbruket med därav följande svårigheter alt erhålla
likvida tillgångar. Skulle hjälp härutinnan icke kunna erhållas, torde
i samband nied vårbrukets igångsättande uppstå betydande svårigheter att
anskaffa utsäde, gödningsämnen och andra driftsförnödenheter för jordII
i hung lill riksdagens protokoll lolli. 1 sami. Nr 61
2
18
Kungl. Maj.ts proposition nr 61.
bruket. Likaså torde svårigheter uppkomma att betala förfallna arrendeavgifter
och annuiteter å lån. Där nedslagning av nötkreatur i större omfattning
måst ske på grund av foderbristen, torde de för kreaturen influtna
likviderna ha medfört en tillfällig lättnad i betalningssvårigheterna, vilka
emellertid bli så mycket mera kännbara, då inköp av djur skall ske. Under
sådana förhållanden synes, därest staten icke träder hjälpande emellan,
kunna befaras en viss nedgång i jordbrukets produktion. I likhet med utredningen
och flertalet av de hörda myndigheterna anser jag med hänsyn
härtill, att ytterligare bistånd bör lämnas de jordbrukare, som drabbats av
felslagen skörd. Utredningen har föreslagit, att detta bistånd bör lämnas
på så sätt, att möjlighet öppnas att erhålla lån av statsmedel på fördelaktiga
villkor. Utredningens förslag hänitinnan kan jag biträda.
Såsom framgår av vad jag nyss antytt bör låneverksamheten avse att bispringa
jordbrukare, som på grund av felslagen skörd råkat i sådana svårigheter,
att de äro i trängande behov av ekonomiskt bistånd för att kunna
anskaffa för jordbrukets drift erforderliga förnödenheter såsom gödningsämnen,
fodermedel, utsäde eller kreatur. Därjämte torde såsom utredningen
förordat krisfån böra lämnas även i fall, där sådant inköp redan skett, för
betalning av överhängande gäld. Härunder torde jämväl böra inbegripas
exempelvis skuld å oguldet arrende och förfallna annuiteter å lån. Utredningen
synes mig i sin motivering ha uppdragit något för snäva gränser för
låneverksamheten. En något friare prövning av de ändamål, vartill lån bör
kunna beviljas, torde böra stå öppen för den myndighet som handhar verksamheten.
Det bör beaktas att även om inköp av nyss berörda beskaffenhet
icke varit behövliga, svårigheter att skaffa kontanta medel för jordbrukets
drift kunna uppkomma såsom en följd av den felslagna skörden. Vid beviljande
av lån bör hänsyn även kunna tagas till att skörden under 1939 slagit
fel. Givet är, att lånehjälpen endast bör lämnas där ett verkligt behov av
hjälp föreligger. Lånen böra såsom utredningen framhållit i regel endast
medgivas i de fall då det konstaterats, att lånesökanden lill följd av hög
skuldsättning och därmed förenade bctalningsplikter icke är i stånd att av
egen kraft bestrida förutberörda för driftens uppehållande nödvändiga utgifter.
Lånesökanden bör ha gjort vad på honom ankommer för övervinnande
av sina ekonomiska svårigheter. Såsom egnahemsstyrelsen föreslagit
bör med jordbrukare likställas den som bedriver trädgårdsskötsel såsom självständig
näring.
Rörande maximibeloppet för lån kan jag biträda utredningens förslag.
Lån torde icke annat än i undantagsfall böra beviljas till högre belopp än
3.000 kronor. Föreligger emellertid synnerliga skäl därtill, bör lån till högst
5.000 kronor kunna medgivas. Vid beviljande av lån bör beaktas om lånesökanden
tidigare erhållit hjälp av statsmedel i anledning av den felslagna
skörden. Därest lån för nu ifrågavarande ändamål skall bliva till hjälp för
låntagaren torde detsamma böra lämnas räntefritt. Icke heller anser jag att
säkerhet för lånen skall behöva fordras. Det klientel, som här kommer i
fråga, torde i stor utsträckning icke vara i stånd att lämna någon fullgod
Kungl. Maj.ts proposition nr 61.
19
säkerhet. Att uppställa krav på att säkerhet ovillkorligen skall ställas skulle
under sådana förhållanden föranleda, att ändamålet med låneverksamheten
i viss mån förfelades. Emellertid bör såsom utredningen framhållit möjligheten
att avkräva lånesökanden säkerhet icke vara utesluten.
I likhet med utredningen hyser jag starka betänkligheter mot att den nu
förordade låneverksamheten anordnas i form av amorteringslån, vilket
skulle medföra en ytterligare ökning av jordbrukets skuldbörda. Utredningen
har för undvikande härav föreslagit, att man skall kunna medgiva
att betalningarna av lån ske genom förbättringsarbeten å den jordbruksfastighet,
för vars drivande lånet beviljas. Denna form för låns gäldande har
redan prövats i fråga örn de under åren 1932—34 utlämnade stödlånen och
visat sig i stort sett medföra åsyftat resultat. Jag kan därför även på denna
punkt biträda utredningens förslag. Emellertid anser jag, att dylika avbetalningar
å krislån genom förbättringsarbeten böra medgivas högst intill
ett belopp av 1,000 kronor för varje låntagare. I anslutning till vad utredningen
anfört synes mest ändamålsenligt, att närmare föreskrifter icke upptagas
angående de arbeten, som skola kunna godkännas för återbetalning
av krislån. Det torde var tillräckligt, att vissa mera allmänna krav uppställas,
avseende att arbetet skall syfta till höjning av jordbrukets avkastningsförmåga.
I de fall, då återbetalning av krislån genom förbättringsarbete icke kan
ifrågakomma, torde såsom utredningen föreslagit amortering av detsamma
böra ske. De av utredningen förordade amorteringsvillkoren synas kunna
godtagas. Den föreslagna amorteringstiden av fem år kan visserligen synas
väl kort, men med hänsyn till önskvärdheten av att ifrågavarande låneverksamhet
avvecklas så snart ske kan torde amorteringstiden knappast böra bliva
av längre varaktighet. Av samma skäl synes någon amorteringsfri tid icke
böra medgivas, utan amorteringarna torde böra taga sin början år 1942.
Amorteringen bör för varje kalenderår erläggas före årets utgång. Skulle av
särskilda orsaker behov av längre amorteringstid uppkomma, torde framdeles
en förlängning kunna ske.
Den nu ifrågavarande låneverksamheten synes lämpligen kunna handhavas
av egnahemsnämnderna under egnahemsstyrelsens tillsyn. Såsom
utredningen föreslagit bör ansvaret för verksamhetens behöriga bedrivande
vila på styrelsen såsom det ledande och kontrollerande organet, under det
att handläggningen i detalj av låneärendena samt beviljande av lån bör
ankomma på egnahemsnämnderna. Dessa böra vid denna verksamhet rådgöra
och samarbeta med hushållningssällskapens ledning och tjänstemän. Det
är av vikt att så sker, då hushållningssällskapen i viss utsträckning handha
livdjursförmedlingen i anslutning till utrensningen av tuberkulos inom kreatursbesättningar
ävensom verksamheten avseende anskaffandet av foder. I
enlighet med vad egnahemsstyrelsen i sitt yttrande framhållit bör klagan
över nämndens beslut i låneärenden kuniia föras hos styrelsen. Däremot
anser jag onödigt, alt låneärende, i vilket olika meningar kommit till uttryck
inom nämnden, underställes styrelsen. Eli dylikt förfarande skulle
20 Kungl. Maj:ts proposition nr 61.
medföra onödig omgång och försena den slutliga behandlingen av låneansökningen.
Mot den av utredningen föreslagna kontrollen av användningen av beviljade
lånemedel har jag intet att erinra. Det bör emellertid tillses, att kontrollen
icke verkar försenande på erforderliga anskaffningar.
I fråga om förfarandet vid ansökan örn och beviljande av lån torde vad
utredningen föreslagit i huvudsak kunna vinna tillämpning.
Såsom utredningen förordat bör krislån av egnahemsnämnd kunna uppsägas
till omedelbar betalning, där det befinnes, att låntagaren genom oriktiga
uppgifter föranlett lånets beviljande eller att lånebeloppet använts för
annat ändamål än som avsetts eller om låntagaren visar försumlighet att
erlägga föreskriven amortering eller annorledes bryter mot vad enligt skuldförbindelse
åligger honom. Uppsägning av lånet bör även få ske då sådana
förhållanden inträffat, att låntagaren med hänsyn till det med lånet avsedda
syftet uppenbarligen icke längre bör få tillgodonjuta detsamma. Uppsäges
lånet, skall gäldas ränta efter fem procent från och med uppsägningsdagen.
Det bör få ankomma på Kungl. Majit att besluta om avskrivning av
lån, där så skulle finnas påkallat.
För att underlätta överblickandet av den föreliggande frågan torde utredningens
förslag till författningsbestämmelser böra såsom bilaga fogas till
protokollet.
Det är uppenbarligen förenat med stora svårigheter att göra något bestämt
uttalande rörande storleken av de medel som kunna bliva behövliga
för ifrågavarande låneverksamhets bedrivande. Jag vill emellertid förorda,
att det av utredningen föreslagna beloppet av 10,000,000 kronor ställes till
förfogande. Med hänsyn till att verksamheten snarast möjligt bör komma i
gång och då ett stort behov av medel redan under innevarande budgetår
kan väntas uppkomma, torde ett belopp av 5,000,000 kronor böra anvisas
å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1940/41. Återstående 5,000,000
kronor böra anvisas å riksstaten för nästkommande budgetår. Förevarande
anslag torde böra konstrueras såsom anslag för avsättning till diversemedelsfond.
Anslaget, som synes böra uppföras såsom obetecknat anslag, bör benämnas
»Avsättning till fonden för krislån till jordbrukare». I likhet med
utredningen anser jag icke erforderligt att särskilda medel anvisas för administrationskostnaderna.
Skulle det visa sig, att arbetet med låneverksamheten
kommer att medföra behov av ökad arbetskraft eller av särskilda expenser,
vilka icke kunna täckas av ordinarie tillgängliga medel för egnahemsverksamheten,
torde Kungl. Majit böra äga anvisa erforderliga belopp
för ändamålet från de anslag, som anvisas för krislånen.
Under åberopande av det anförda hemställer jag, att Kungl. Majit måtte
föreslå riksdagen
att till Avsättning till fonden för kristan till jordbrukare
under nionde huvudtiteln anvisa
dels å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1940/41
ett anslag av..........................kronor 5,000,000;
21
Kungl. Maj.ts proposition nr 61.
dels ock å riksstaten för budgetåret 1941/42 ett anslag
■................................... kronor 5,000,000.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen,
att proposition i ämnet av den lydelse, bilaga till detta
protokoll utvisar, skall avlåtas till riksdagen.
Ur protokollet:
P. Gullstrand.
22
Kungl. Maj.ts proposition nr 61.
Bilaga.
1940 års utrednings om jordbrukets skuldsättning
förslag
till
kungörelse om krislån till jordbrukare.
1 §.
Jordbrukare, som på grund av felslagen skörd råkat i sådana svårigheter,
att han är i trängande behov av ekonomiskt bistånd, och som gjort vad på
honom ankommit för övervinnande av svårigheterna, må kunna erhålla lån
av statsmedel (krislån) enligt bestämmelserna i denna kungörelse.
2 §•
Låneverksamheten skall under egnahemsstyrelsens tillsyn omhänderhavas
av egnahemsnämnderna, vilka äga bevilja lån i den utsträckning medel
härtill efter framställning av egnahemsstyrelsen anvisas av Kungl. Maj:t.
3 §•
Krislån må beviljas för inköp av utsäde, gödningsämnen, fodermedel,
kreatur eller annat, som erfordras för jordbruksdriftens upprätthållande,
eller, i fall där sådant inköp redan skett, för betalning av överhängande
gäld.
Inköp, varom i första stycket sägs, förmedlas av egnahemsnämnden, som
därvid äger anlita sakkunnigt biträde av hushållningssällskapets tjänstemän.
4 §•
Krislån må beviljas även utan att låntagaren lämnar pant eller borgen.
Lån må ej överstiga tretusen kronor; dock må, när synnerliga skäl därtill
äro för handen, lån efter egnahemsstyrelsens medgivande kunna beviljas
intill femtusen kronor.
I den mån ej annat följer av stadgandet i 12 § skall å krislån ej erläggas
ränta.
5 §•
Under de villkor och i den ordning, varom i 9—11 §§ förmäles, må krislån
kunna anses helt eller delvis guldet genom att förbättringsarbete utförts
å den av låntagaren brukade fastigheten.
I den mån lånets gäldande medelst förbättringsarbete ej medgives, skall
Kungl. Maj.ts proposition nr 61.
23
lånet återbetalas genom amortering med en femtedel örn året med början
år 1942. Amortering skall för varje kalenderår erläggas före årets utgång.
6 §.
Ansökan om krislån skall göras hos egnahemsnämnden före den 1 september
1941 och bör åtföljas av styrkta uppgifter angående skördeutfallet
år 1940 å den av sökanden brukade fastigheten samt rörande de omständigheter
i övrigt, som sökanden vill åberopa.
7 §•
Då lån beviljas, skall tillika föreskrift meddelas rörande lånets användning
och sättet för dess utbetalande. Belopp, som avses skola användas för
inköp av utsäde, gödningsämnen, fodermedel, kreatur m. m., skall genom
egnahemsnämndens försorg utbetalas till vederbörande leverantör.
Egnahemsnämndens beslut rörande låneansökning skall ofördröjligen tillställas
sökanden.
8 §.
Sedan lån av egnahemsnämnd beviljats må lånet, mot förskrivning å beloppet,
genom egnahemsnämndens försorg utbetalas till låntagaren eller
till annan, som i beslutet må hava anvisats.
9 §.
Låntagare, som önskar återbetala lånet eller del därav genom förbättringsarbete,
har att senast tre månader efter lånets beviljande inkomma till
egnahemsnämnden med arbetsförslag jämte plan och kostnadsberäkning
över arbetet.
Såsom förbättringsarbete till gäldande av krislån må ej godkännas andra
arbeten än sådana, vilka syfta till höjande av jordbrukets avkastningsförmåga
eller förbättring av de hygieniska förhållandena å egendomen och
vilka kunna av låntagaren utföras utan att åsamka honom utgifter för anskaffning
av redskap eller material i sådan omfattning, att syftet med lånet
därigenom komme att äventyras.
Den tid, inom vilken förbättringsarbete skall vara utfört, må ej bestämmas
längre än till dess fem år förflutit från lånets beviljande. Förbättringsarbete
må ej föreskrivas i större omfattning än som motsvarar det beviljade
lånets belopp.
10 §.
Låntagare, som erhållit rätt att till gäldande av lånet helt eller delvis utföra
förbättringsarbete, må likväl ej åtnjuta befrielse från gäldande av
amortering, med mindre det genom intyg av trovärdig person visas att av
föreskrivet förbättringsarbete för varje år minst så stor del blivit utförd,
som svarar mot amorteringsbcloppet.
24
Kungl. Maj.ts proposition nr 61.
11 §■
Det åligger låntagare att inom tre månader efter den för förbättringsarbetets
avslutande bestämda tidpunkten avgiva skriftlig försäkran, att arbetet
blivit utfört inom föreskriven tid i överensstämmelse med godkänd
plan och kostnadsberäkning. Sådan försäkran skall vara till riktigheten bestyrkt
av egnahemsombud, jordbrukskonsulent, vandringsrättare, ordförande
i styrelse för hushållskrets eller god man vid lantmäteriförrättning.
Har förbättringsarbete fullbordats inom utsatt tid, skall den däremot
svarande delen av lånet anses återbetald; ägande låntagaren för sådant fall
återbekomma vad han på grund av stadgandet i 10 § må hava erlagt såsom
amortering.
Brister låntagare i fullgörande av vad honom enligt första stycket åligger,
skall den låntagaren medgivna rätten att till gäldande av lånet eller del därav
utföra förbättringsarbete vara förfallen, i följd varav låntagaren har att
omedelbart inbetala den del av lånet, som, örn förbättringsarbete icke föreskrivits,
skolat vara till betalning förfallen.
12 §.
Det åligger egnahemsnämnd att övervaka, att gäldenär fullgör sina skyldigheter
i avseende å honom beviljat lån.
Egnahemsnämnd må uppsäga krislån till omedelbar betalning, där det befinnes,
att låntagaren genom oriktig uppgift föranlett lånets beviljande eller
att han använt lånebeloppet för annat ändamål än som avsetts, eller örn
låntagaren visar försumlighet att erlägga föreskriven amortering eller annorledes
bryter mot vad honom enligt avgiven skuldförbindelse åligger, så
ock eljest när sådana förhållanden inträffat att låntagaren med hänsyn
till det med lånet avsedda syftet uppenbarligen icke längre bör få tillgodonjuta
lånet.
Sker uppsägning av lån skall, ändå att ränta eljest ej skolat utgå, å lånet
gäldas ränta efter fem procent om året från och med uppsägningsdagen.
13 §.
Uppkommer fråga om avskrivning av fordran på grund av utlämnat lån,
skall ärendet underställas Kungl. Maj:t.
Denna kungörelse träder i kraft den
1941.
417191. Stockholm, Isaac Marcus Boktryckeri-Aktiebolag, 1941.