Kungl. Maj.ts proposition nr 45.
1
Nr 45.
Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
ändring i vissa delar av vattenlagen m. m.; given
Stockholms slott den 7 februari 1941.
Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll
vill Kungl. Maj :t härmed
dels, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen att antaga härvid
fogade förslag till
1) lag om ändring i vissa delar av vattenlagen;
2) lag örn tillsyn över vattendrag, sjöar och andra vattenområden;
3) lag om ändrad lydelse av 13 och 63 §§ stadsplanelagen den 29 maj
1931;
4) lag angående ändrad lydelse av 5 kap. 8 a § lagen den 12 maj 1917
örn fastighetsbildning i stad; och
5) lag angående ändrad lydelse av 19 kap. 1 § lagen den 18 juni 1926
örn delning av jord å landet,
dels ock inhämta riksdagens yttrande över bilagda förslag till förordning
om ändring i vissa delar av hälsovårdsstadgan den 19 juni 1919.
GUSTAF.
K. G. Westman.
i
Bihang till riksdagens protokoll 19il. 1 sami. Nr 45.
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 45.
Förslag
till
Lag
om ändring i vissa delar av vattenlagen.
Härigenom förordnas, att 8 kap. vattenlagen den 28 juni 1918 (nr 523)
samt, i nedan intagna delar, 2, 3, 9, 10, 11 och 13 kap. nämnda lag* 1 skola
erhålla ändrad lydelse på sätt i det följande angives:
2 KAP.
Om byggande i vatten och örn vattentäkt.
14 §.
Tarvas för -— --är stadgat.
Där vid---motsvarande tillämpning.
Erfordras till skydd mot förorening av vattendrag, sjö eller annat vattenområde,
att å annan tillhörig fastighet lägges besvär eller last, skall ock vad
i första stycket är stadgat äga tillämpning. Meddelas beslut härom, skall
vattenrättsdomaren ofördröjligen göra anmälan örn beslutet hos inskrivningsdomaren;
och varde med anmälan så förfaret, som om bevis angående
verkställd utmätning av fast egendom finnes föreskrivet.
35 §.
I vatten---nödgats utgiva.
Vad sålunda---däri nedsköljas.
Om förebyggande av förorening i vattendrag, sjö eller annat vattenområde
meddelas, utöver vad i 14 § sägs, bestämmelser i 8 kap.
38 §.
Där arbete, som ovan sägs, avser huvudsakligen anläggande av vattentäkt
eller utförande av vattenreglering eller inrättande, utvidgande eller förbätt
-
1 Senaste lydelse av 9 kap. 47 § och 11 kap. 29 § se 1919: 425; av 3 kap. 9 §, 8 kap., 10 kap.
32—34, 38, 40, 43, 44, 48, 51, 53, 55, 58, 64, 68, 74, 77, 79, 80 och 82 §§ samt 11 kap. 5, 45,
56, 65, 91, 92 och 94 §§ se 1920: 459; av 11 kap. 2 § se 1925: 61; av 11 kap. 59 § se 1932:
138; av 11 kap. 95 § se 1932 : 208; av 11 kap. 4 § se 1936: 70; och av 2 kap. 38 §, 9 kap.
1 §, 10 kap. 67 §, 11 kap. 17, 21, 26, 27, 32, 33, 36, 37, 46, 62, 63, 67, 75, 83 och 88 §§ samt av
13 kap. 8, 11 och 12 §§ se 1939: 146.
Kungl. Maj:ts proposition nr 45.
3
rande av allmän farled eller av allmän flottled, torrläggning av mark eller
avledande av kloakvatten eller industriellt avloppsvatten, skola stadgandena
i 2—37 §§ av förevarande kap. äga tillämpning endast, såvitt sådant finnes
för varje fall i 42—61 §§ av detta kap. eller i 3, 5, 6, 7 eller 8 kap. föreskrivet.
Är fråga---för annat.
3 KAP.
Om vattenreglering.
9 §•
Visas, efter det vattenreglering, som i 1 § sägs, blivit utförd, att densamma
länder till stadigvarande nytta för allmän hamn eller annan allmän farled
eller för anläggning, varigenom kloakvatten eller industriellt avloppsvatten
avledes, må ägaren av farleden eller anläggningen, där den vunna
nyttan kan uppskattas till visst penningbelopp, på talan av deltagarna förpliktas
att antingen på en gång eller med fördelning på visst antal år erlägga
högst så stor del av nämnda belopp, som svarar mot förhållandet mellan
å ena sidan företagets anläggningskostnad och å den andra den beräknade
båtnaden därav i sådant hänseende, som i 3 § avses. Å oguldet kapitalbelopp
skall gäldas ränta efter den räntefot, som finnes skälig. För bidrag,
som nu nämnts, förvärvas ej delaktighet i företaget, och vare förty bidragsgivaren
ej skyldig att taga del i framtida kostnad för detta.
Vad sålunda--— flottleds anläggningskostnad.
Anslag, som---givit anslaget.
8 KAP.
Om avloppsvatten.
Inledande bestämmelser.
1 §•
För avledande av spillvatten och annan flytande orenlighet från samhälle
eller fastighet skola gälla de villkor, som nedan i detta kap. för varje fall
stadgas.
Spillvatten och orenlighet, som härrör från bostäder eller från verksamhet,
vilken icke är att hänföra till industriell rörelse, benämnes i denna lag
kloakvatten. Spillvatten och orenlighet, som härrör från industriell rörelse,
benämnes industriellt avloppsvatten.
I fråga om vattens avledande för torrläggning av mark inom stadsplan,
som ej sker för viss eller vissa fastigheters räkning, eller för torrläggning
av begravningsplats skall gälla vad örn avledande av kloakvatten stadgas.
4
Kungl. Maj:ts proposition nr 45.
2 §•
Vad i denna lag sägs om avledande av kloakvatten eller industriellt avloppsvatten
skall i tillämpliga delar gälla jämväl utkastande, utsläppande
eller uppläggande av fast avfall från samhälle eller fastighet så, att vattendrag,
sjö eller annat vattenområde därav kan förorenas. Konungen eller
myndighet, som av Konungen utses, äger meddela särskilda bestämmelser
till förebyggande av sådan vattenförorening. I enahanda ordning må ock
meddelas erforderliga föreskrifter till förhindrande av att vatten förorenas
genom avfall från fartyg.
Utöver de bestämmelser, som meddelas i detta kap., skall gälla vad i
hälsovårdsstadgan eller eljest ur hälsovårdssynpunkt föreskrives.
Om avledande av kloakvatten.
Om kloakledningar.
3 §•
Kloakledning skall göras täckt, såframt ej med hänsyn till särskilda förhållanden
öppen ledning må tillstädjas. \
I övrigt skall kloakledning inrättas så, att ändamålet må utan oskälig kostnad
vinnas med minsta intrång och olägenhet för annan.
4 §•
Tarvas för avledande av kloakvatten, att ledning framdrages över annan
tillhörig fastighet, vare ägaren av den fastighet pliktig att mot ersättning,
som i 9 kap. sägs, tåla intrånget därav.
5 §•
Där för avledande av kloakvatten erfordras, att genom väg eller genom
järnvägs eller spårvägs banvall eller stationsområde avlopp anordnas eller
ock befintligt sådant utvidgas eller fördjupas, skall arbetet bekostas av anläggaren
samt ombesörjas av vägens, järnvägens eller spårvägens ägare,
såvitt ej denne hellre vill överlämna arbetet åt anläggaren.
Vad nu sagts om ägare av väg skall i fråga om allmän väg avse väghållaren.
6 §■
Skall allmän väg eller därtill hörande bro eller trumma byggas eller
ändras och påfordrar, innan arbetet påbörjas, någon, som för avledande av
kloakvatten är eller kan bliva i behov av avlopp genom vägen, att sådant
anordnas i enlighet med av honom framlagd, av sakkunnig person uppgjord
plan, åligge väghållaren att sålunda utföra arbetet, där det kan ske utan
men för väganläggningens brukbarhet och framtida bestånd; och njute ersättning
därför med det belopp, varmed väganläggningen och underhållet
Kungl. Maj.ts proposition nr 45.
5
därav må fördyras. Underlåtes det, må, därest avlopp sedermera påfordras,
större kostnad än nyss sagts ej åläggas den som är i behov av avloppet.
Vad ovan stadgats skall äga motsvarande tillämpning å järnväg och spårväg,
för vilken särskild banvall finnes anlagd, jämte därtill hörande broar
och trummor.
7 §•
I den mån ej detta kap. innehåller särskilda föreskrifter skall vad i 7 kap.
5, 12 och 16—19 §§ är stadgat om upptagande av dike i tillämpliga delar
gälla även beträffande kloakledningar.
8 §.
Kloakledning skall, örn någons rätt kan vara därav beroende, av ägaren
behörigen underhållas.
9 §•
Kan kloakledning, som skall byggas för ett samhälle, lämpligen inrättas
för avledande jämväl av annat samhälles kloakvatten, skall, där det från
sistnämnda samhälle påfordras, ledningen så byggas.
Finnes kloakledning, som ett samhälle vill anlägga, med väsentlig fördel
kunna användas för avledande av kloakvatten jämväl från annat samhälle,
som är i behov av kloakledning, vare sistnämnda samhälle pliktigt att taga
del i ledningens anläggande, där ej särskilda omständigheter föranleda att
med frågan om dess deltagande i företaget skäligen bör anstå.
10 §.
Anläggningskostnaden för ledning, varom i 9 § förmäles, varde, i den mån
ledningen är gemensam för två eller flera samhällen, mellan samhällena
fördelad med hänsyn tagen till mängden och beskaffenheten av det kloakvatten,
som från vart samhälle skall avledas; dock vare ej något samhälle
pliktigt att för avledande av sitt kloakvatten sammanlagt vidkännas större
kostnad än örn samhället anlagt särskild ledning eller att bidraga med
större belopp än med hänsyn till samhällets nytta av företaget kan anses
rimligt.
Har ett samhälle på sätt och för ändamål, som i 6 § sägs, förskjutit medel,
äge det tillgodonjuta ersättning för denna utgift med skälig ränta därå, dock
högst med det belopp, vartill nyttan av utgiften må skattas.
Vad i första stycket är stadgat om anläggningskostnaden skall äga motsvarande
tillämpning i fråga örn kostnaden för den gemensamma ledningens
skötsel och underhåll.
11 §•
Vill samhälle leda kloakvatten lill kloakledning, som redan anlagts för
annat samhälles räkning, må det ej förvägras, utan så är att väsentlig olägenhet
vållas därav och avledning kan ändamålsenligt beredas på annat sätt.
6
Kungl. Maj:ts proposition nr 45.
Har ett samhälle inrättat kloakledning så, att den med väsentlig fördel
kan användas för avledande av kloakvatten jämväl från annat samhälle,
vare sistnämnda samhälle pliktigt att, när det varder i behov av kloakledning,
ingå i företaget, där ej särskilda omständigheter föranleda att med
frågan örn dess deltagande i företaget skäligen bör anstå.
12 §.
Om fördelning av kostnaderna för gemensam ledning i fall, varom i 11 §
förmäles, gälle vad i 10 § stadgas, med iakttagande av att skyldigheten att
deltaga i anläggningskostnaden skall fastställas med hänsyn tagen till ledningens
värde i befintligt skick. Finnes nödigt, att ledningen utvidgas eller annorledes
förändras, vare det samhälle, som berättigats eller förpliktats att ingå
i företaget, ej skyldigt att taga del i redan nedlagd kostnad, som till följd
av ändringen varder onyttig.
13 §.
Tarvas ombyggnad av kloakledning, som är för två eller flera samhällen
gemensam, skall vad här ovan är stadgat om ny ledning äga motsvarande
tillämpning.
Sker ombyggnaden på yrkande av ett samhälle och är densamma ej tillika
erforderlig för det eller de andra samhällenas räkning, vare samhälle,
som sist sagts, ej pliktigt att bidraga till ombyggnaden i vidare mån än samhällets
utgifter till ledningens skötsel och underhåll beräknas bliva för framtiden
minskade. Varder kostnaden för ledningens skötsel och underhåll genom
ombyggnaden ökad, vare sistnämnda samhälle ej skyldigt att taga del
i sådan ökning.
14 §.
B?
Vad i 9—13 §§ är stadgat i fråga om två eller flera samhällen skall, med
de avvikelser, som föranledas av bestämmelserna i 15 och 16 §§, äga motsvarande
tillämpning med avseende å två eller flera fastigheter.
Lag samma vare beträffande samhälle och en eller flera fastigheter, som
ej ingå i samhällets stadsplan. I fråga om företag, som är gemensamt för
samhälle och därtill hörande, å område utom stadsplanen belägna fastigheter,
skall vid fördelning av kostnaderna skälig hänsyn tagas jämväl till samhällets
skyldighet att svara för allmänna sanitära intressen.
15 §.
Varda ett flertal fastigheter delaktiga i samma kloakledning, må, i den
mån ej ledningens längd eller arten av förefintlig bebyggelse eller eljest särskilt
förhållande till annat föranleder, fastigheterna förklaras pliktiga att
deltaga i kostnaden för hela ledningen, ändå att kloakvatten från dem tillledes
på skilda ställen.
16 §.
Ägare av fastighet, som ej är sökande till företag, varom ovan sägs, och ej
heller förenat sig med sökanden örn företaget eller fört talan, som föranlett
Kungl. Maj:ts proposition nr 45.
7
större anläggning än sökanden äskat, må berättigas att erlägga å honom belöpande
bidrag till anläggningskostnaden med fördelning på visst antal år
efter ty i varje fall prövas skäligt. Å oguldet kapitalbelopp skall beräknas
ränta efter den räntefot, som finnes skälig.
17 §•
Vad ovan i 3—16 §§ är stadgat skall ej äga tillämpning beträffande avledande
inom stadsplan av kloakvatten från byggnader, tomter, gator eller
andra platser inom det stadsplanelagda området.
Örn ledningar för såväl avledande av kloakvatten som torrläggning av mark.
18 §.
Vill någon leda kloakvatten till ledning, som skall byggas eller är anlagd
för torrläggning av mark, gäde därom vad i 9 § första stycket och 11 §
första stycket är stadgat.
Finnes ledning, som skall byggas eller är anlagd för torrläggning av mark,
med väsentlig fördel kunna användas jämväl för avledande av kloakvatten
från samhälle eller fastighet, som är i behov av ledning för sådant ändamål,
skall vad i 9 § andra stycket och 11 § andra stycket är stadgat örn
skyldighet att ingå i kloakledningsföretag lända till efterrättelse.
Med avseende å fördelning av kostnaderna för ledning, som i denna §
avses, mellan torrläggningsföretaget, å ena, samt den, som berättigats eller
förpliktats att ingå i företaget med hänsyn till möjligheten att använda ledningen
jämväl för avledande av kloakvatten, å andra sidan, skola bestämmelserna
i 10, 12 och 13 §§ äga motsvarande tillämpning. I fråga om anstånd
med gäldandet av bidrag till anläggningskostnaden skall 16 § lända
till efterrättelse.
19 §.
Ägare av mark, varifrån vattnet har naturligt fall åt det håll, där ledning
för avledande av kloakvatten skall byggas eller är anlagd, vare berättigad att
för markens torrläggning leda vattnet till ledningen under de förutsättningar
och villkor i övrigt, som ovan finnas stadgade i fråga om inledande av
kloakvatten i kloakledning.
Finnes ledning för avledande av kloakvatten vara till väsentlig nytta för
marks torrläggning, vare ägare av mark, som har båtnad av företaget, pliktig
att taga del i detta efter ty prövas skäligt; dock vare han ej skyldig vidkännas
större bidrag till kostnaden för företaget eller att gälda å honom belöpande
bidrag på andra villkor än om företaget allenast avsett torrläggning
av mark.
20 §.
Vid bedömande, huruvida ledning må användas för såväl avledande av
kloak vatten som torrläggning av mark, skall iakttagas, att erforderlig rening
av kloakvattnet ej må förhindras eller väsentligt försvåras.
8
Kungl. Maj.ts proposition nr 45.
Kloakvattnet bör, där det lämpligen kan ske, underkastas erforderlig rening,
innan det tillföres ledningen.
21 §.
Varda två eller flera fastigheter på grund av båtnad genom torrläggning
av mark delaktiga i företag, som i 18 eller 19 § sägs, skall den del av kostnaden
för företaget, som på grund av sagda båtnad åvilar fastigheterna,
mellan dem fördelas efter ty i 7 kap. örn dikningssamfällighet är stadgat.
22 §.
Vad ovan i 18—21 §§ är stadgat skall ej äga tillämpning å ledning inom
stadsplan för torrläggning av mark inom det stadsplanelagda området eller
för avledande av kloakvatten från byggnader, tomter, gator eller andra platser
inom detta område, dock att vad i 19 § första stycket är stadgat skall
gälla jämväl ledning, som nu sagts.
Om åtgärder till motverkande av förorening genom kloakvatten.
23 §.
Den, som avleder eller ämnar avleda kloakvatten till vattendrag, sjö eller
annat vattenområde, vare skyldig att, i den mån det kan anses skäligt, vidtaga
erforderliga åtgärder till motverkande av förorening.
24 §.
Tarvas för renande av kloakvatten, innan det utsläppes i vattendrag, sjö
eller annat vattenområde, att anläggning utföres å annan tillhörig fastighet,
vare ägaren av den fastighet pliktig att mot ersättning, som i 9 kap. sägs,
tåla intrånget därav; dock må ej för ändamål, som nu sagts, tagas i anspråk
tomtplats, trädgård eller park, där det utan synnerlig olägenhet kan undvikas.
25 §.
De bestämmelser, som i 3 och 8—16 §§ meddelats beträffande kloakledning,
skola i tillämpliga delar lända till efterrättelse jämväl i fråga om
åtgärd till motverkande av förorening genom kloakvatten, innan det utsläppes
i vattendrag, sjö eller annat vattenområde.
26 §.
Tarvas för motverkande av förorening genom kloakvatten, att nya eller
ändrade bestämmelser om vattenhushållningen vid byggnad i vatten meddelas
eller att sådan byggnad utrives eller ändras eller att eljest särskild
åtgärd vidtages i vatten, skall vad i 2 kap. örn byggande i vatten är stadgat
lända till efterrättelse; dock utgöre bestämmelserna i 3 § första stycket
nämnda kap. icke hinder för åtgärd, som nu nämnts.
9
Kungl. Maj:ts proposition nr 45.
27 §.
Är åtgärd, som i 26 § sägs, behövlig till följd av att kloakvatten avledes
från två eller flera samhällen, vare ettvart samhälle pliktigt att taga del i
företaget eller ty prövas skäligt.
28 §.
Har, där två eller flera samhällen avleda kloakvatten till samma vattenområde,
något samhälle vidtagit åtgärder för renande av sitt kloakvatten,
må samhälle, som alltjämt förorenar vattenområdet, förpliktas att, intill
dess samhället vidtager motsvarande åtgärder för renande av sitt kloakvatten,
årligen utgiva bidrag till kostnaden för förstnämnda åtgärder efter ty
prövas skäligt.
29 §.
Vad i 27 och 28 §§ är stadgat i fråga om två eller flera samhällen skall
äga motsvarande tillämpning med avseende å två eller flera fastigheter så
ock beträffande samhälle och en eller flera fastigheter, som ej äro belägna
inom samhällets stadsplan.
30 §.
Vållar förorening genom kloakvatten olägenhet, som är av någon betydelse,
skall, såframt ej olägenheten med hänsyn till förhållandena å orten
skäligen bör tålas, ersättning därför givas. Kan ersättningens belopp lämpligen
uppskattas på förhand, varde ersättning för framtiden bestämd efter
ty i 9 kap. skils, om det å någondera sidan påfordras.
Om avledande av Industriellt avloppsvatten.
31 §.
Vad i 3—22 §§ är stadgat örn kloakvatten och ledning för avledande av
kloakvatten skall äga motsvarande tillämpning i fråga örn industriellt avloppsvatten.
32 §.
Ej må någon så avleda industriellt avloppsvatten, att genom förorening av
vattendrag, sjö eller annat vattenområde ur allmän eller enskild synpunkt
uppkommer olägenhet av någon betydelse, med mindre föroreningens förebyggande
prövas kräva åtgärder, som ej skäligen kunna fordras.
Kan avloppsvattnet från fabrik eller annan industriell inrättning befaras
genom förorening av vattendrag, sjö eller annat vattenområde medföra, att
fiskerinäring av större betydenhet lider väsentligt förfång eller att eljest allmänna
intressen i avsevärd mån förnärmas, må medgivande till utsläppande
10
Kungl. Majlis proposition nr 45.
av avloppsvattnet lämnas allenast, såframt Konungen, efter hemställan av
vattendomstolen, förklarat, att med hänsyn till fabrikens eller inrättningens
betydelse för näringslivet eller för orten eller eljest från allmän synpunkt
hinder däremot ej möter.
33 §.
Vad i 24—29 §§ är föreskrivet om åtgärder till motverkande av förorening
genom kloakvatten samt kostnaden därför skall äga motsvarande tillämpning
beträffande industriellt avloppsvatten. Avledes avloppsvattnet från
fabrik eller inrättning, som är belägen inom stadsplan, icke genom samhället
tillhörig avloppsledning, vare därvid så ansett, som örn fabriken eller inrättningen
vore belägen utom det stadsplanelagda området.
34 §.
Kan utsläppandet av industriellt avloppsvatten i vattendrag, sjö eller annat
vattenområde antagas medföra avsevärt men för fiske, må ägaren av
den fabrik eller inrättning, varifrån avloppsvattnet härrör, förpliktas att till
befrämjande av fisket inom landet erlägga en årlig avgift med minst tjugufem
och högst tretusen kronor.
Avgift, som nu sagts, skall bestämmas efter ty skäligt finnes med fäst
avseende bland annat därå, om avloppsvatten utsläppes till större eller mindre
myckenhet eller är mer eller mindre skadligt för fisket, örn den, som utsläpper
avloppsvattnet, förpliktats att ersätta skada å fiske eller att vidtaga
åtgärder till motverkande av vattenförorening, vare sig genom anordningar
till fiskets bestånd eller eljest, samt örn dylika åtgärder för honom medföra
större eller mindre kostnad.
Huru avgift, varom i denna § förmäles, skall indrivas och för det därmed
avsedda ändamålet användas, därom förordnar Konungen.
35 §.
I fråga om ersättning för olägenhet av förorening genom industriellt avloppsvatten
skall vad i 30 § är stadgat äga motsvarande tillämpning.
36 §.
För avledande av avloppsvatten från fabrik eller annan industriell inrättning
inom samhälles stadsplanelagda område till samhället tillhörig avloppsledning
åge samhället föreskriva de villkor, som på grund av avloppsvattnets
beskaffenhet skäligen kunna anses erforderliga. Sedan avloppsvattnet
inletts i ledningen, är samhället ansvarigt för behövliga åtgärder till motverkande
av förorening genom avloppsvattnet ävensom för skada, som vållas
genom sådan förorening.
Beslut i fråga, som i första stycket första punkten sägs, skall underställas
Konungens befallningshavandes prövning.
Kungl. Maj:ts proposition nr 45.
11
37 §.
Konungen äger meddela förbud, för hela riket eller viss del av riket, mot
att anlägga vissa fabriker eller andra industriella inrättningar, innan frågan
om erforderliga åtgärder till motverkande av vattenförorening blivit prövad
enligt denna lag, eller mot att, innan sådan prövning verkställts, utsläppa
industriellt avloppsvatten i vattendrag, sjö eller annat vattenområde till större
mängd, med annan sammansättning eller på annat sätt än förut.
Konungen må ock, där det med hänsyn till landets djur- eller växtvärld
eller eljest ur naturskyddssynpunkt finnes vara av särskild betydelse, med
avseende å visst område meddela förbud mot ali förorening genom industriellt
avloppsvatten, såvitt det prövas kunna ske utan att innehavaren av
fabrik eller inrättning, som anlagts innan förbudet meddelats, lider oskäligt
intrång.
Gemensamma bestämmelser.
38 §.
Vill någon begagna sig av rättighet, som i 4, 5 eller 24 § sägs, eller erhålla
prövning av fråga angående delaktighet i företag eller bidragsskyldighet,
som i detta kap. avses, eller av fråga, under vilka villkor han må utsläppa
kloakvatten eller industriellt avloppsvatten i vattendrag, sjö eller annat
vattenområde, må ansökan därom ingivas till vattendomstolen och varde
målet därefter prövat i den ordning, som i 11 kap. stadgas för ansökningsmål;
dock att, där det finnes lämpligt, vattenrättsdomaren eller vattendomstolen
äger förordna, att målet skall behandlas vid syneförrättning, som i
10 kap. 32 § sägs. Där mål, som avser både avledande av kloakvatten eller
industriellt avloppsvatten och torrläggning av mark, efter ty nu sagts hänvisas
till syneförrättning, bör, där så kan ske, till ledning vid förordnande
av förrättningsman angivas, vilket ändamål bör anses som företagets huvudsakliga.
Ansökan, som i första stycket avses, må ock ingivas till Konungens befallningshavande;
och varde målet i ty fall städse behandlat vid syneförrättning.
som i 10 kap. 32 § sägs.
Synemännens utlåtande angående företaget skall, såvitt ej Konungen för
vissa fall stadgar undantag, underställas vattendomstolens prövning; dock
må ej vattendomstolen ingå i bedömande av frågor rörande ersättning i vidare
mån än som föranledes av anförda besvär eller av ändrade anordningar
eller föreskrifter rörande företagets utförande.
39 §.
Innefattar vattendomstolens laga kraft ägande beslut eller synemäns utlåtande,
varvid skall bero, medgivande till företag, som i detta kap. avses,
12
Kungl. Maj:ts proposition nr 45.
vare beslutet eller utlåtandet gällande mot envar, dock med de inskränkningar,
som följa av bestämmelserna i 40—44 §§ här nedan samt av vad
i 9 kap. ävensom i 10 kap. 77 och 78 §§ och 11 kap. 69 § finnes stadgat
örn förnyad prövning i vissa fall. Om begränsad rättsverkan i visst fall av
vattendomstolens beslut skils i 11 kap. 61 § andra stycket.
Om verkan av vattendomstolens beslut i fall, som jämlikt 26 § skola bedömas
enligt 2 kap., skall gälla vad i sistnämnda kap. är stadgat.
40 §.
Föreskrift, som efter ansökan, varom i 38 § förmäles, meddelats angående
villkoren för utsläppande av kloakvatten eller industriellt avloppsvatten
i vattendrag, sjö eller annat vattenområde, må, efter det tio år förflutit från
det beslutet därom vann laga kraft eller när eljest väsentligt ändrade förhallanden
inträtt, av vattendomstolen ändras efter ty skäligt finnes.
Vållas genom vattnets utsläppande betydande olägenhet, som vid beslutets
eller utlåtandets meddelande icke förutsetts, må vattendomstolen ock
meddela ändrade föreskrifter, som äro ägnade att förebygga eller i största
möjliga mån minska olägenheten för framtiden.
Vattendomstolens beslut eller synemäns utlåtande vare ej hinder för Konungens
befallningshavande att, när särskilda omständigheter föreligga, meddela
de föreskrifter, som föranledas härav.
41 §.
Har ersättning för skada eller intrång av förorening genom kloakvatten
eller industriellt avloppsvatten efter ty i 9 kap. 47 § skils bestämts att utgå
medelst ärlig avgift till visst belopp, vare beslutet icke hinder för vattendomstolen
att, i sammanhang med beslut örn nya eller ändrade föreskrifter till
motverkande av förorening eller då eljest ändrade förhållanden inträtt, meddela
sådana ändrade bestämmelser rörande ersättningen och sättet för dess
utgående, som därav föranledas.
Har ersättning för skada eller intrång, varom ovan sägs, ej bestämts genom
uppskattning på förhand, stånde den skadelidande fritt att föra talan
örn ersättning i den ordning i 11 kap. för stämningsmål är stadgad.
42 §.
Där genom utförande i enlighet med beslut eller utlåtande, varom i 39 §
förmäles, av företag, som med beslutet eller utlåtandet avses, i annat hänseende
än i 40 § sägs vållas skada eller intrång, som vid beslutets eller utlåtandets
meddelande icke förutsetts, må utan hinder av bestämmelserna i
39 § den, som lider skadan eller intrånget, framställa anspråk å ersättning
enligt reglerna i 9 kap.; dock skall sådant anspråk för att kunna upptagas
Kungl. Maj.ts proposition nr 45.
13
till prövning anmälas hos vattendomstolen inom fem år eller den längre
tid, högst tolv år, som genom beslutet eller utlåtandet må hava föreskrivits,
räknat från utgången av den för företagets fullbordande genom beslutet eller
utlåtandet eller ock sedermera i anledning av sökt anstånd bestämda tiden.
Är skada eller intrång, som i första stycket avses, av betydenhet, må inom
tid, som gäller för anmälan av anspråk enligt nämnda stycke, talan föras
örn vidtagande på företagets bekostnad av sådana åtgärder, som utan att
förnärma tredje mans rätt eller för företaget medföra väsentlig olägenhet
äro ägnade att förebygga eller i största möjliga mån minska skadan eller
intrånget för framtiden.
43 §.
Har företag, varom i detta kap. sägs, icke bragts till slut inom tid, som
enligt 10 kap. 62 § eller 11 kap. 63 § föreskrivits, vare angående företaget
meddelat beslut eller utlåtande förfallet; dock må, örn giltigt skäl för dröjsmål
visas eller genom företagets inställande synnerligt men skulle uppstå,
vattendomstolen på därom före nämnda tids utgång gjord ansökan bevilja
anstånd med företagets fullbordande på högst tio år.
Meddelas ej anstånd, åge deltagare i företaget påkalla vattendomstolens
prövning, huruvida den å företaget nedlagda kostnad skall gäldas allenast
av sökanden och dem, som förenat sig med honom, eller örn och i vilken
mån jämväl övriga deltagare skola med hänsyn till vunnen nytta taga del i
kostnaden.
44 §.
Finnes under utförandet av företag, som i detta kap. sägs, att visst arbete,
som i beslut eller utlåtande rörande företaget föreskrivits, kan anses obehövligt,
eller erfordras till följd av oförutsedd arbetssvårighet eller av annan
dylik orsak jämkning av de rörande företagets utförande meddelade bestämmelser,
åge vattendomstolen på ansökan av deltagare i företaget föreskriva
dylik jämkning ävensom i övrigt vidtaga den ändring i bestämmelserna rörande
företaget, som därav må föranledas.
Vad nu sagts skall äga motsvarande tillämpning, där, sedan bestämmelse
meddelats rörande skötsel eller underhåll av gemensam anläggning, varom
i detta kap. förmäles, eller kostnaden därför eller beträffande bidragsskyldighet,
varom i 27 och 28 §§ sägs, väsentlig ändring inträffar i något förhållande,
som lagts till grund för bestämmelsen.
45 §.
Har fastighet, som förklarats delaktig i företag, varom i detta kap. sägs,
eller som eljest ålagts bidragsskyldighet enligt detta kap., övergått till ny ägare,
vare jämväl denne pliktig att svara för den kostnad, som efter ty ovan
sagts belöper å fastigheten. Har föregående ägares skyldighet att erlägga sagda
kostnad blivit genom dom eller annorledes fastställd eller bar sådan skyl
-
14
Kungl. Majlis proposition nr 45.
dighet, i det fall att fastigheten är delaktig på grund av båtnad genom marks
torrläggning, åvilat fastigheten, oavsett huruvida båtnaden tagits i bruk, skall
dock ny ägare ej svara för bidrag, som förfallit till betalning mer än ett år
innan han blev ägare till fastigheten, eller, om han inropat fastigheten å exekutiv
auktion, för bidrag, som före försäljningsdagen förfallit till betalning.
Där föregående ägare försummat att verkställa arbete, som för utförande
av företag eller för underhåll därav ålagts honom, vare nye ägaren skyldig
fullgöra vad sålunda blivit eftersatt.
46 §.
Är företag, som i detta kap. avses, gemensamt för två eller flera samhällen,
skall det samhälle, som finnes bäst lämpat därför, åläggas att, mot ersättning
för den del av företagets utgifter, som skall åvila den eller de övriga
deltagarna, handhava företagets angelägenheter; dock må företaget, om det
befinnes lämpligt, uppdelas så, att dess angelägenheter i visst hänseende skola
handhavas av ett samhälle och i annat hänseende av annat samhälle.
Är företag gemensamt för samhälle och en eller flera fastigheter, skall
samhället handhava företagets angelägenheter, där ej särskilda förhållanden
till annat föranleda. Skall ej samhället handhava företagets angelägenheter,
gäde därom vad nedan i 47—52 §§ är stadgat med avseende å företag,
som är gemensamt för två eller flera fastigheter.
47 §.
I fråga om företag, som är gemensamt för två fastigheter, skall vad i 46 §
första stycket är stadgat äga motsvarande tillämpning.
48 §.
Är företag gemensamt för flera än två fastigheter, skall för handhavandet
av företagets angelägenheter utses styrelse, bestående av en eller flera ledamöter.
Vilja deltagarna antaga stadgar rörande handhavande av företagets angelägenheter,
stånde dem fritt; dock vare dylika stadgar ej gällande med mindre
de blivit av Konungens befallningshavande granskade och fastställda. I
fråga om stadgar för företag, som i detta kap. avses, skola i övrigt bestämmelserna
i 3 kap. 13 § äga tillämpning.
49 §.
Innan anmälan om styrelseval gjorts hos Konungens befallningshavande,
må ej i fall, som i 48 § avses, arbete å annans mark verkställas eller åtgärd
eljest till förfång för annan vidtagas. Vad nu sagts skall dock ej gälla, om
Kungl. Maj:ts proposition nr 45. 15
syssloman enligt 53 § förordnats för handhavande av företagets angelägenheter.
Sker ändring i styrelsens sammansättning, skall styrelsen ofördröjligen
göra anmälan därom hos Konungens befallningshavande.
Då anmälan, som i denna § sägs, ägt rum, skall underrättelse därom på
deltagarnas i företaget bekostnad intagas i länskungörelserna.
50 §.
Vad i 3 kap. 15 samt 17—21 §§ är stadgat skall äga motsvarande tillämpning
i fråga örn företag, som avses i 48 § i förevarande kap.; dock att förordnande,
som i 3 kap. 17 § sägs, skall införas i länskungörelserna samt att,
där icke i fastställda stadgar viss ort bestämts såsom styrelsens säte, talan,
som i 3 kap. 20 § omförmäles, skall anhängiggöras hos den allmänna underrätt,
inom vars domvärjo anläggningen eller största delen därav är belägen.
51 §.
Rätten att handhava de med företag, som i 48 § avses, förenade angelägenheter
utövas å sammanträde, därvid envar deltagare i företaget äger rösträtt
efter det andelstal, som är bestämmande för hans skyldighet att taga del
i företaget. Äro olika andelstal gällande i fråga om anläggningskostnad samt
skötsel och underhåll, skall, där ej fråga allenast är om åtgärd, som hör till
företagets utförande, det andelstal, som gäller skötsel och underhåll, tillämpas.
Kallelse till sammanträde skall, där ej i särskilda stadgar annorledes bestämts,
antingen skriftligen delgivas samtliga deltagarna minst en vecka före
sammanträdet eller ock minst fjorton dagar därförut kungöras såväl i kyrkan
för den eller de församlingar, där anläggningen är belägen, som ock i
minst en av ortens tidningar.
Beträffande sådant sammanträde skall i övrigt vad i 3 kap. 22 § är föreskrivet
i tillämpliga delar lända till efterrättelse.
52 §.
Vad i 3 kap. 23—25 §§ är stadgat om talan mot beslut, som fattas vid
sammanträde med deltagarna, samt örn hållande av dylikt sammanträde
skall äga motsvarande tillämpning beträffande företag, som avses i 48 § i
förevarande kap.; dock att talan skall i fall, som avses i 50 §, anhängiggöras
hos den allmänna underrätt, som i sistnämnda lagrum sägs.
53 §.
Kan med skäl antagas, att i fråga om företag, som i 46—48 §§ avses, viss
eller vissa deltagares intressen åsidosättas eller att företagets angelägenheter
16
Kungl. Maj:ts proposition nr 45.
eljest försummas eller handhavas på mindre lämpligt sätt, åge Konungens
befallningshavande förordna syssloman att handhava med företaget förenade
angelägenheter och företräda deltagarna. Syssloman, som nu sagts, må,
när förhållandena därtill föranleda, av Konungens befallningshavande entledigas
från uppdraget.
Om förordnande av syssloman skall på deltagarnas bekostnad intagas underrättelse
i länskungörelserna. Syssloman åtnjute av deltagarna arvode,
som bestämmes av Konungens befallningshavande.
Slutbestämmelser.
54 §.
Med samhälle avses i detta kap. kommun eller municipalsamhälle, varest
finnes stadsplan.
I fråga örn avledande av avloppsvatten från område, som ej ingår i stadsplanen,
skall sadant samhälle vara likställt med kommun eller municipalsamhälle,
varest stadsplan ej finnes.
Konungen äger förordna, att med avseende å visst område, som är beläget
inom stadsplan, tills vidare skall tillämpas vad i detta kap. stadgas beträffande
område utom stadsplan.
55 §.
Har kommun eller municipalsamhälle, varest stadsplan ej finnes, i särskild
ordning förpliktats att avleda avloppsvatten eller vill kommunen eller
municipalsamhället eljest avleda sådant vatten, gäde örn företaget vad om
avledande av avloppsvatten från fastighet är stadgat, dock att vad i 14 §
andra stycket är sagt om kostnaderna för företag, som är gemensamt för
samhälle och därtill hörande, utom stadsplanen belägna fastigheter, skall äga
motsvarande tillämpning. Med avseende å förvaltningen av gemensamma angelägenheter
må tillämpas vad i 46 § stadgas.
56 §.
I fråga om avledande av kloakvatten eller industriellt avloppsvatten från
byggnad eller anläggning, som tillhör annan än markens ägare och ej är att
anse såsom fast egendom, skall, såframt omständigheterna prövas därtill föranleda,
vad beträffande avledande av sådant vatten från fastighet är stadgat
om fastighetsägare gälla ägaren av byggnaden eller anläggningen. Berättigas
denne mot annans bestridande att deltaga i gemensamt företag, må såsom
villkor härför föreskrivas att säkerhet ställes för den kostnad, som belöper
på honom.
Kungl. Majlis proposition nr 45.
17
9 KAP.
Om ersättning.
Om ersättningsskyldighet i allmänhet.
1 §•
Där jämlikt denna lag rätt medgives någon att tillösa sig samfällt strömfall
med eller utan utmål eller att eljest lösa eller taga i anspråk annan tillhörigt
område eller att tillgodogöra sig vattenmängd eller vattenkraft, som
tillhör annan, eller att vidtaga åtgärd, varigenom eljest annans egendom
lider skada eller intrång, varde, såvitt ej i 1, 2, 5, 6 eller 8 kap. annorledes
stadgas, honom ålagt att efter ty nedan sägs gälda ersättning för egendom,
som avstås, eller för förlust, skada eller intrång, som förorsakas.
Ersättning skall---beslut fastställd.
47 §.
Ersättning i penningar varde bestämd att utgå på en gång; dock må skadeersättning
till följd av företag enligt 6 kap. eller till följd av förorening genom
avloppsvatten, varom förmäles i 8 kap., fastställas att utgå i årlig avgift,
när skälig anledning därtill förekommer.
Kan i mål rörande allmän flottled skada eller intrång ej på förhand med
säkerhet uppskattas eller synes den ej komma att årligen uppstå, må den
skadelidande hänvisas att göra sin talan gällande i den ordning, som i lagen
om flottning i allmän flottled föreskrives med avseende å flottningsskada,
dock att, där så ske kan, grunderna för ersättningens beräknande böra angivas.
50 §.
I fråga---enligt 9 §.
Beträffande ersättning för skada eller intrång av förorening genom avloppsvatten,
varom i 8 kap. sägs, skall förhöjning icke beräknas.
10 KAP.
Om syneförrättning.
32 §.
1 moni. Till handläggande---dylik förrättning.
2 mom. Beträffande syneförrättning---1 mom. sagts.
3 mom. Skall vattenreglering---dylik förrättning.
4 mom. Till handläggande av syneförrättning rörande avledande av
Bihang till riksdagens protokoll Idit. 1 sami. Nr 45. 2
18
Kungl. Maj.ts proposition nr 45.
kloakvatten eller industriellt avloppsvatten enligt 8 kap. skall förordnas person,
som på grund av avlagda kunskapsprov och praktisk erfarenhet av Konungen
förklarats behörig att hålla dylik förrättning. Är fråga om företag
av mindre omfattning och enkel beskaffenhet och kan det ej antagas beröra
motstående intresse av någon betydelse, må dock förordnande meddelas jämväl
annan i dylika frågor förfaren person, vilken finnes lämplig.
Beträffande syneförrättning rörande sådant företag enligt 8 kap., som
avser både avledande av kloakvatten eller industriellt avloppsvatten och
torrläggning av mark, skall vid förordnande av förrättningsman företagets
huvudsakliga ändamål vara avgörande.
33 §.
Förordnande, som i 32 § sägs, skall efter ansökan meddelas av Konungens
befallningshavande. I ansökningen skola så fullständigt som möjligt uppgivas
företagets beskaffenhet, omfattning och verkningar med angivande av
det vattenområde, som av företaget kan komma att beröras. Ansökningen
bör tillika innehålla uppgift å de fastigheter, som företaget efter ty i 14 kap.
4 § sägs förmenas angå, samt ägarnas namn och hemvist ävensom sådana
nyttjanderättshavares, vilkas rätt kan vara av företaget beroende. I fråga
om företag enligt 8 kap. vare dock ej erforderligt att angiva fastighet, vilken
av företaget beröres allenast genom förorening, i annat fall än då fråga är
om bestämmande av ersättning därför.
Vad i---denna §.
34 §.
Vid syneförrättning, som avses i 32 § 3 mom. och 4 mom. andra stycket,
skall, där den förordnade ej tillika är behörig att hålla syneförrättning, som
i 1 mom. sägs, person, som innehar dylik behörighet, förordnas att såsom
biträdande förrättningsman deltaga i förrättningen. Finnes eljest med hänsyn
till företagets beskaffenhet erforderligt, att biträdande förrättningsman
förordnas, skall det ock ske.
Är vid---finnes lämplig.
Örn förordnande---33 § stadgas.
38 §.
Efter samråd--— ortens tidningar.
Är företaget---stadgade ordning.
I kungörelse om företag enligt 8 kap. vare ej erforderligt att angiva
fastighet, vilken av företaget beröres allenast genom förorening, i annat fall
än då fråga är örn bestämmande av ersättning därför.
19
Kungl. Maj:ts proposition nr 45.
40 §.
Har kungörelse rörande företaget utfärdats, skall vad i 8 § är stadgat om
avlämnande av underrättelse till sakägare samt örn förteckning över avsända
underrättelser äga tillämpning jämväl i fråga om syneförrättning enligt
32 §, med iakttagande att sådan underrättelse skall avsändas till envar
i ansökningen uppgiven eller eljest för förrättningsmannen känd ägare
av fastighet, som i kungörelsen avses, till de kända nyttjanderättshavare,
vilkas rätt beröres i saken, så ock till känd förvaltning eller styrelse för allmän
farled eller vattenregleringsföretag eller flottningsstyrelse för allmän
flottled eller syssloman eller styrelse för torrläggningsföretag eller företag
enligt 8 kap., där det företag, varom fråga är, berör led eller företag, som
nu nämnts. Är egendomen samfälld för helt skifteslag eller eljest för flera
fastigheter, erfordras ej underrättelse till de särskilda delägarna i den samfällda
egendomen. Finnes för denna känd styrelse, varde styrelsen på nämnda
sätt underrättad.
43 §.
År fråga örn sänkning eller uttappning av sjö eller reglering av vattnets
avrinning ur sådant vattenområde eller kan företag, som eljest avses i 32 §
1—3 morn., antagas beröra fiskeintresse av någon betydelse, skall avskrift
av ansökningshandlingarna jämte kungörelsen utan dröjsmål av förrättningsmannen
översändas till lantbruksstyrelsen. Finner denna---för
fisket.
Kan yttrande---avgiva utlåtande.
44 §.
Beträffande företag, som avses i 32 § 4 morn., skall avskrift av ansökningshandlingarna
jämte kungörelsen utan dröjsmål avsändas till fisketillsynsmyndigheten.
Avskrift av kungörelsen skall tillika utan dröjsmål översändas till ortens
hälsovårdsmyndighet och förste provinsialläkaren i länet samt, örn företaget
är av betydelse för byggnadsverksamheten eller ordnandet av avlopp inom
orten, till byggnadsnämnd, där sådan finnes, och länsarkitekten. Förste provinsialläkaren
och länsarkitekten hava att, om anledning därtill förekommer,
hos Konungens befallningshavande göra anmälan om företaget för den åtgärd,
som enligt 42 § sista stycket eller eljest må ankomma på Konungens befallningshavande.
48 §.
Vill sökande återkalla ansökningen, gore det skriftligen hos förrättningsmannen,
innan förrättningen avslutas, eller hos vattendomstolen på sätt och
inom tid för fullföljd av talan mot synemännens utlåtande är stadgat.
Äro i fråga örn företag enligt 3 eller 7 kap. sökandena flera, må utan
samtligas medgivande återkallelse ej ske, utan så är, att kostnaden av syne
-
20
Kungl. Maj.ts proposition nr 45.
männen beräknas uppgå till mer än nio tiondelar av den uppskattade båtnaden
av företaget; dock att härvid hänsyn icke skall tagas till båtnad, för
vilken enligt 3 kap. 6 § och 7 kap. 29 § bidragsskyldighet till företaget inträder
först då båtnaden tages i anspråk. I fråga om företag enligt 8 kap.
må, där sökandena äro flera, utan samtligas medgivande återkallelse ej ske,
med mindre kostnaden för företaget finnes uppgå till högre belopp än med
hänsyn till nyttan därav kan anses rimligt eller företaget på grund av yrkande
under förrättningen blivit väsentligt utvidgat; dock att vad ovan
stadgats i fråga om 7 kap. skall gälla jämväl företag, som avser både avledande
av kloakvatten eller industriellt avloppsvatten och torrläggning av
mark, såvitt detsamma avser sistnämnda ändamål.
Sker återkallelse---såsom sökande.
51 §.
Där fråga är om avledande av kloakvatten eller industriellt avloppsvatten,
skola synemännen meddela erforderliga bestämmelser till motverkande av
vattenförorening.
53 §.
Yrkar vid — — — utan avseende.
Varder, innan syneförrättning rörande företag enligt 3, 7 eller 8 kap.
avslutats, ny syneförrättning anhängiggjord angående annat dylikt företag,
som rör samma vattenområde eller av annan grund synes ej kunna jämte
det förra företaget utföras, skall vederbörande förrättningsman härom
ofördröjligen göra anmälan hos Konungens befallningshavande.
Göres anmälan---bör förfaras.
Örn behandlingen — — — vattendomstolens prövning.
55 §.
Anhängiggöres, innan syneförrättning rörande företag enligt 3, 7 eller
8 kap. avslutats, jämlikt stadgande i 11 kap. eller i den ordning, som örn
syneförrättning rörande företag enligt 6 kap. är föreskriven, ansökan om
annat företag, som rör samma vattenområde eller av annan grund synes
ej kunna jämte det förra företaget utföras, ankomme på vattendomstolen
att i samband med prövning av ansökningsmålet eller efter underställning,
där sådan skall äga rum, meddela besked örn företagens förhållande till
varandra; och må förty, innan dylikt besked lämnats, ej meddelas slutligt
utlåtande rörande företag, som först nämnts.
58 §.
Vill någon sakägare förena sig med sökanden örn företaget eller yrka, att
däråt gives större omfattning än sökanden äskat, eller, om sökanden hos
förrättningsmannen återkallar ansökningen, inträda i sökandens ställe, gore
Kungl. Maj:ts proposition nr 45. 21
det skriftligen; och varde handlingen vitsordad medelst synemännens påskrift.
Yrkande om utvidgning av företaget må av förrättningsmannen upptagas
till prövning utan föregående ansökan, ändå att därmed avses att syneförrättning
för torrläggning av mark eller för avledande av kloakvatten eller
industriellt avloppsvatten skall avse båda ändamålen. Yrkandet varde i fall,
som sist sagts, kungjort på sätt i 38—44 §§ stadgas.
64 §.
Vid bestämmande av sakägare tillkommande ersättning för förlust, skada
eller intrång skola synemännen iakttaga de i 9 kap. stadgade grunder; dock
att, där fråga uppkommer örn ersättning medelst kraftöverföring, härom
skall gälla föreskriften i 20 §. Skall ersättning utgå med förhöjning över
värdet, böra värdet och förhöjningen var för sig angivas.
Uppkommer eljest---av synemännen.
67 §.
Sedan erforderliga---angående företaget.
Utlåtandet skall innehålla synemännens besked, med angivande av skälen,
i de i 62—64 §§ eller eljest här ovan omförmälda frågor. Avgift, som omförmäles
i 11 kap. 95 §, så ock avgift enligt 2 kap. 10 § eller 8 kap. 34 §,
där sådan bör utgå, skola bestämmas i utlåtandet. Lämnas medgivande till
vattenreglering, valide angivet, om företaget är av beskaffenhet att stadgandena
i 4 kap. örn nyprövning och om avgifter därå äga tillämpning; och
skall för sådant fall utlåtandet upptaga förslag till dylik avgift.
Skola två eller flera med skilda andelar taga del i företaget, skall utlåtandet
innehålla särskild längd, upptagande såväl den å varje delägare belöpande
anparten i kostnaden för företaget med noggrant angivande av
strömfall eller annan egendom, som med delaktigheten avses, som ock det
belopp, vartill kostnaden för företaget beräknats. Skall anläggningskostnaden
för viss del av företaget eller kostnaden för skötsel och underhåll
fördelas på särskilt sätt, varde det ock tydligt angivet i längden. För
varje delägare skall anmärkas, huruvida han är sökande till företaget eller
på grund av föreskriften i 82 § att anse såsom likställd med sökande, så
ock beskaffenheten av båtnad, som må hava lagts till grand för delaktigheten,
samt det uppskattade värdet av sagda båtnad. Ilar på grund av bestämmelsen
i 7 kap. 28 § eller 8 kap. 16 § rätt medgivits delägare att erlägga
å honom belöpande bidrag med fördelning å visst antal år, skall ock
härom anteckning ske. Beträffande mark, som genom företaget vinner torrläggning,
skall längden innehålla uppgift för varje fastighet å markens värde
före och efter företaget. Är i avbidan på slutlig uppskattning delaktigheten
bestämd på sätt i 61 § sägs, varde anteckning därom gjord.
Innehåller utlåtandet — — — sådan väg.
22
Kungl. Maj.ts proposition nr 45.
68 §.
Har i---angående företaget.
I fråga om företag enligt 8 kap. skall ock avskrift av förslaget till utlåtande
översändas till fisketillsynsmyndigheten.
74 §•
Avskrift av — — — nämnda ställen.
I andra---avskrift därav.
I fråga om företag enligt 8 kap. skall ock avskrift av utlåtandet översändas
till fisketillsynsmyndigheten.
77 §.
Menar någon, efter det företag, som avses i 32 § 1—3 mom. och 4 mom.
andra stycket, blivit fullbordat, att sedermera visat sig, att vid uppskattning,
som skett enligt 60 §, till hans skada värdet av den båtnad, som genom
torrläggning beredes till samfälligheten hörande mark, blivit oriktigt beräknat,
äge då erhålla ny uppskattning av värdet, där han före utgången av
kalenderåret näst efter det, som i utlåtandet eller sedermera i anledning av
ansökan om anstånd bestämts för företagets fullbordande, eller, om dessförinnan
företaget efter besiktning förklarats fullbordat, efter det, då sådan
besiktning ägt rum, gör ansökan därom hos Konungens befallningshavande.
Sådan ny —--av företaget.
Sker genom---jämkad därefter.
Är någon---11 kap. 85 § föreskriver.
79 §.
Vad i — — — av sökanden.
Äro flera —<--förskottspliktiga funnes.
Delägare vare icke berättigad till ersättning för sin talans bevakande vid
syneförrättningen. Har annan sakägare måst vidkännas särskild kostnad
för tillvaratagande av sin rätt till skadeersättning i målet eller eljest för bevakande
av sin rätt, skall i utlåtandet tillerkännas honom skälig gottgörelse
därför. I fråga om företag enligt 8 kap. vare sakägare, som fört talan allenast
med hänsyn till befarad olägenhet genom förorening, berättigad till gottgörelse
som nu sagts endast såframt sökanden påfordrat fastställande av
ersättning till honom för olägenheten eller det eljest varit av betydelse för
sakägaren att i ärendet bevaka sin rätt.
80 §.
Beträffande den slutliga fördelningen av kostnad, som i 79 § sägs, gälle
enahanda grunder som för fördelningen av kostnaden för själva företaget, dock
att sådan kostnad skall fördelas utan hänsyn till sådan begränsning i delak
-
Kungl. Maj.ts proposition nr 45.
23
tigheten, som omförmäles i 3 kap. 5 §, 7 kap. 27 och 28 §§ samt 8 kap. 16 §.
Avgift enligt 11 kap. 95 § skall fördelas enligt samma grunder, som jämlikt
sistnämnda lagrum skola tillämpas vid avgiftens bestämmande.
Har sakägare---kostnaden därför.
82 §.
Som sökande till förrättning, som i 32 § sägs, anses i detta kap. ej allenast
den, som sökt förrättningen, utan även den, som i den ordning 58 § stadgar
förenat sig med sökanden eller genom yrkande, som där sägs, föranlett
större anläggning än sökanden äskat eller, örn sökanden hos förrättningsmannen
återkallat ansökningen, inträtt i sökandens ställe.
11 KAP.
Om domstolar och rättegång i vattenmål.
2 §.
Vattendomstol består av en vattenrättsdomare såsom ordförande samt såsom
övriga ledamöter två vattenrättsingenjörer och två vattenrättsnämndemän.
Är anläggning, företag eller annat, varom i vattenmål är fråga, utan
nämnvärd inverkan å vattenförhållandena och beröres därav ej heller motstående
intresse av någon betydelse, vare dock i sådant mål vattendomstolen
beslutför med vattenrättsdomaren och vattenrättsnämndemännen samt allenast
en vattenrättsingenjör.
Vattenrättsdomare skall---erfaren man.
Vattenrättsingenjörerna skola vara i vattenfrågors tekniska behandling
sakkunniga och erfarna män.
Vattenrättsnämndemännen böra vara allmänt betrodda, om sin orts förhållanden
kunniga män och må ej hava uppnått sextiofem års ålder; och
skall i övrigt om valbarhet till vattenrättsnämndeman vad om nämndeman
vid häradsrätt är stadgat äga motsvarande tillämpning. Den, som uppnått
sextiofem års ålder, må utan hinder därav tjänstgöra i mål, varmed han
förut såsom vattenrättsnämndeman tagit befattning.
4 §•
Vattenrättsnämndemän utses för sex år, två för varje tingslag, som ensamt
utgör en domsaga, samt en för varje annat tingslag, på det sätt som
om utseende av ägodelningsnämndeman finnes stadgat; dock att domhavanden
föranstaltar om utseende av valmännen och att vid sådan förrättning
rösträtt tillkommer en var i kommunens allmänna angelägenheter röstberättigad.
I stad, som ej lyder under landsrätt, skall ock för tid, som nyss
sagts, av stadsfullmäktige väljas en vattenrättsnämndeman. Om valets utgång
skall på landet domhavanden och i stad stadsfullmäktiges ordförande
så snart ske kan meddela vattenrättsdomaren underrättelse.
24
Kungl. Maj:ts proposition nr 45.
Har vattenrättsnämndeman upphört att vara valbar eller hos vattenrättsdomaren
lagligen avsagt sig uppdraget, skall nytt val äga rum.
Örn skyldighet---tagit befattning.
5 §•
Av de---av dem.
Hålles vattendomstolens---att tjänstgöra.
Är vattendomstolen enligt vad i 2 § sägs beslutför med allenast en vattenrättsingenjör,
skall vattenrättsdomaren till tjänstgöring i domstolen kalla
den av vattenrättsingenjörerna, som företrädesvis äger sakkunskap i det ämne,
varom fråga är.
17 §.
Till vattenmål hänföras följande mål:
A. ansökning:*!]!!!!:
18. ansökan jämlikt 8 kap. 38 § första stycket om prövning, utan förutgången
syneförrättning enligt 10 kap., av fråga rörande företag, som avses
i 8 kap.;
19. ansökan om anstånd med fullbordande av företag, vartill medgivande
enligt denna lag lämnats, så ock örn tillämpning av de i 7 kap. 58 § andra
stycket och 59 § samt 8 kap. 43 § andra stycket och 44 § meddelade bestämmelser
eller örn sådan ny uppskattning, som avses i 69 § här nedan;
20. ansökan jämlikt 9 kap. 17 § om överflyttning från en fastighet lill
en annan av rättighet till kraftbelopp, vilket utgår i ersättning för förlorad
vattenkraft;
21. ansökan jämlikt 9 kap. 46 § om överflyttning från en fastighet till en
annan av rättighet till vatten, vilket skall tillhandahållas i ersättning för
förlust av grundvatten.
B. stämningsmål:
22. talan om borttagande eller ändrande av annan tillhörig byggnad i vatten
för uttagande av vattenkraft eller vattnets tillgodogörande annorledes
i industriellt syfte, för vattenreglering, för fiske eller fiskens framkomst,
för bevattning, för allmän farled eller för ändamål, som avses i 2 kap. 40 §
andra stycket eller 8 kap. 26 §, eller för järnvägsbro eller allmän vägbro,
såframt talan grundas därå, att byggnaden icke tillkommit i laga ordning
eller icke är av laga beskaffenhet;
23. talan örn ersättning för skada eller intrång av sådan byggnad i vatten,
som under 22 sägs;
24. talan om ansvar för det sådan byggnad utförts eller ändrats i strid
mot stadgande i denna lag eller mot föreskrift, som meddelats i sammanhang
med arbetets medgivande, eller för det någon mot stadgandet i 2 kap.
Kungl. Maj:ts proposition nr 45.
25
20 § tredje stycket underlåtit att söka vattendomstolens godkännande av
verkställd ändring å dylik byggnad;
25. talan jämlikt 2 kap. 24 § örn ändrande av byggnad i vatten, vartill
vattendomstolen meddelat tillstånd, eller om ändrade föreskrifter rörande
hushållningen med vattnet vid sådan byggnad;
26. talan, beträffande andra företag enligt denna lag än de i 6 kap. avsedda,
om ansvar eller skadestånd för hushållning med eller framsläppande
av vattnet i strid mot lag eller givna föreskrifter så ock talan jämlikt 2 kap.
31 § andra stycket om meddelande av dylika föreskrifter eller ändrande av
förut givna sådana i fråga om annan tillhörig byggnad i vatten;
27. talan, som grundas därå, att den, vilken är skyldig att underhålla
sådan byggnad i vatten, som under 22 sägs, brister i fullgörande av denna
skyldighet, eller därå, att någon utan erhållet medgivande, där sådant erfordras,
utriver dylik byggnad;
28. talan, som utan samband med ansökningsmål föres jämlikt 2 kap.
23 § örn gottgörelse för damm eller annan vattenbyggnad eller örn fortsatt
tillgodogörande av annan tillhörigt vatten och bestämmande av ersättning
därför, jämlikt 2 kap. 10 § om bestämmande av fiskeavgift, jämlikt 2 kap.
14 g om rätt till intrång å annans fastighet i vissa avseenden, jämlikt 2 kap.
15 § om rätt att begagna annan tillhörig byggnad i vatten eller jämlikt
2 kap. 16 § om rätt till utmål å annans fastighet;
29. talan utan samband med ansöknings- eller underställningsmål örn tdllämpning
av stadgandena i 1 kap. 6—13 §§;
30. talan om borttagande eller ändrande av annan tillhörig vattentäkt,
som ej är avsedd allenast för viss fastighets förseende med vatten till husbehovsförbrukning,
eller örn förbud mot tillgodogörande av grundvatten vid
sådan vattentäkt, såframt talan grundas därå att vattentäkten icke tillkommit
i laga ordning eller icke är av laga beskaffenhet eller att grundvatten
vid vattentäkten tillgodogöres till större myckenhet än lagligen är tillåten;
31. talan örn ersättning för skada eller intrång av sådan vattentäkt, som
under 30 sägs;
32. talan om ansvar för det sådan vattentäkt anlagts eller ändrats eller
nyttjats i strid mot stadgande i denna lag eller mot föreskrift, som med stöd
av denna lag meddelats;
33. talan jämlikt 2 kap. 51 § om ändrande av vattentäkt, vartill vattendomstolen
meddelat tillstånd, eller om ändrade föreskrifter rörande tillgodogörande
av grundvatten vid sådan vattentäkt;
34. talan jämlikt 2 kap. 56 § andra stycket örn meddelande av föreskrifter
rörande tillgodogörande av grundvatten vid annan tillhörig vattentäkt
eller ändrande av förut givna sådana föreskrifter;
35. talan, som utan samband med ansökningsmål föres jämlikt 2 kap.
45 § örn rätt till intrång å annans fastighet i vissa avseenden;
36. talan utan samband med ansökningsmål om tillämpning av stadgandena
i 2 kap. 49 och 52 §§;
37. talan jämlikt 3 kap. 6 § örn skyldighet för delägare i regleringssam -
26
Kungl. Maj.ts proposition nr 45.
fånighet att deltaga i kostnaden för vattenreglering och om beräkning av
den kostnad, vari sådan delägare har att taga del, så ock talan jämlikt
3 kap. 9 § om skyldighet för den, som av vattenreglering tillskyndas båtnad
i annat hänseende än som omförmäles i 3 § av nämnda kap., att lämna bidrag
till företaget;
38. talan jämlikt 5 kap. 10 § om vidtagande av sådana anordningar vid
allmän farled, som erfordras till förebyggande av skada genom vågsvall eller
dylikt;
39. talan beträffande allmän flottled örn vidtagande av sådana anordningar
eller åtgärder eller meddelande av sådana föreskrifter, som i 6 kap.
17 § första stycket eller 18 § sägs;
40. talan örn borttagande eller ändrande av anläggning eller om rättelse
i åtgärd, som skett för allmän flottled, såframt talan grundas därå, att anläggningen
eller åtgärden icke tillkommit i laga ordning eller icke är av
laga beskaffenhet, så ock talan om ansvar för vidtagande av dylik anläggning
eller åtgärd eller för olovligt hushållande med eller framsläppande av
vattnet i allmän flottled;
41. talan jämlikt 6 kap. 13 § första stycket om förverkande av rätten till
flottledsarbetes vidare utförande;
42. talan jämlikt 7 kap. 29 § örn skyldighet för ägare av mark att deltaga
i kostnaden för diknings-, vattenavlednings- eller invallningsföretag så
ock om sådan jämkning av bidragsskyldigheten, som i nämnda lagrum omförmäles;
43.
talan jämlikt 7 kap. 54 § om skyldighet att lösa mark, som ingår i
invailningssamfällighet;
44. talan, som grundas därå, att genom vattenavledning eller invallning
vattenförhållandena ändrats i strid mot stadgande i denna lag eller mot
föreskrift, som meddelats i samband med arbetets medgivande;
45. talan örn tillämpning av stadgandena i 7 kap. 57 § andra stycket;
46. talan om förbud mot utsläppande av avloppsvatten, varom i 8 kap.
förmäles, i vattendrag, sjö eller annat vattenområde eller angående åtgärd
till motverkande av olägenhet genom utsläppande därav;
47. talan utan samband med ansöknings- eller underställningsmål om ersättning
för olägenhet av förorening genom avloppsvatten, som nyss sagts;
48. talan örn ansvar för det sådant avloppsvatten avledes i strid mot föreskrift,
som meddelats enligt 8 kap.;
49. talan utan samband med ansöknings- eller underställningsmål om bestämmande
av fiskeavgift jämlikt 8 kap. 34 §;
50. talan örn tillämpning av stadgandena i 8 kap. 42 § andra stycket;
51. talan jämlikt 9 kap. 25, 29, 31 eller 42 g om ändrade föreskrifter rörande
kraftbelopp, som utgår i ersättning för förlorad vattenkraft, samt örn
ändring i vad förut bestämts angående uttagningskostnadens storlek och
dess gäldande, så ock talan om förnyad prövning av sådan ständig avgälds
belopp, som omförmäles i 9 kap. 23 §;
27
Kungl. Maj:ts proposition nr 45.
52. talan om fördelning av uppburen penningersättning, varom i 9 kap.
31 § förmäles;
53. talan om fastställande av vite, som i 9 kap. 37 § sägs, eller om höjning
eller sänkning av redan bestämt sådant vite;
54. talan jämlikt 9 kap. 39 § om rätt att åter komma i åtnjutande av vattenkraft,
som strömfallsägare till följd av företag enligt denna lag gått förlustig;
55.
talan jämlikt 9 kap. 46 § örn ändring i vad förut bestämts angående
vederlag för vatten, som skall tillhandahållas i ersättning för förlust av
grundvatten, eller om rätt att åter komma i åtnjutande av möjlighet att vid
egen vattentäkt tillgodogöra grundvatten;
56. talan jämlikt 9 kap. 73 § av innehavare av fordran, varför fast egendom
häftar, örn högre ersättning för egendomen eller för därifrån förlorad
vattenkraft eller för skada eller intrång därå;
57. talan jämlikt 9 kap. 74 § om rätt att få återlösa fast egendom, som
på grund av stadgande i denna lag blivit av annan löst.
C. besvärsmål:
58. besvär mot synemäns beslut, varigenom vid syneförrättning enligt 10
kap. jävsinvändning ogillats, ävensom klagan över synemännens åtgöranden
eller utlåtande i fall, då utlåtande ej underställes.
I>. underställningsmål:
59. underställning av samt besvär mot utlåtande vid syneförrättning enligt
10 kap. i fall, då underställning av utlåtandet äger rum.
Hurusom, efter---i 68 §.
21 §.
Finnes vid---beslut förbliva.
Där någon, mot vilken vid allmän domstol föres talan örn borttagande
eller ändrande av annan byggnad i vatten än som avses i 17 § 22 och 40,
förrän målet blivit vid underrätten avgjort, visar, att han hos vederbörande
vattendomstol gjort ansökan om sådan prövning beträffande byggnaden, som
i 17 § 3 sägs, skall, såframt ej frågan rör tvist örn äganderätt till fastighet
eller omfattningen av fastighets ägoområde, den allmänna underrätten hänvisa
det där anhängiga målet till handläggning och avdömande vid vattendomstolen
i sammanhang med ansökningsmålet. Varder den hos vattendomstolen
gjorda ansökningen avvisad eller återkallas densamma eller förklaras
den hava förfallit, skall på anmälan av någondera parten den allmänna
underrätten ånyo upptaga det där anhängiggjorda målet och detsamma
slutligen avdöma.
28
Kungl. May.ts proposition nr 45.
26 §.
Ansökan, som i 17 § 1—21 sägs, skall göras skriftligen och ingivas till vattenrättsdomaren
i det antal exemplar, som finnes nedan för varje fall föreskrivet.
27 §.
1 mom. Ansökan enligt---anläggningen, uppgiven.
1 fråga om ansökan enligt 17 § 2, 3, 4, 6, 7, 8, 10 och 18 skall vad i första
stycket stadgas i tillämpliga delar lända till efterrättelse; dock vare ej erforderligt
att i ansökan enligt 17 § 18 uppgiva fastighet, vilken av företaget
beröres allenast genom förorening, i annat fall än då fråga är om bestämmande
av ersättning därför.
2 mom. Ansökan, som---i 17 § 9 sägs.
3 mom. I ansökan -— --och hemvist.
4 mom. Då ansökan göres enligt 17 § 20, skall sökanden förete bevis
därom, huruvida den fastighet, varifrån rättigheten till överförd kraft skall
överflyttas, är besvärad med inteckning, ävensom de överenskommelser, som
i ärendet må hava träffats med inteckningshavare. Ansökningen skall därjämte
innehålla uppgift å den plats, dit kraften önskas för framtiden överförd,
samt vara åtföljd av plan för den erforderliga ledningens sträckning.
Vad nu sagts skall äga motsvarande tillämpning beträffande ansökan enligt
17 § 21 om överflyttning av rättighet till vatten.
29 §.
1 mål, som i 27 § 1, 2 och 3 mom. avses, skola samtliga ansökningshandlingar
ingivas i sex samt i övriga ansökningsmål i tre exemplar. Där så finnes
erforderligt, må vattenrättsdomaren föreskriva, att ytterligare ett eller
flera exemplar skola ingivas.
Hava ansökningshandlingar---förklaras förfallen.
32 §.
Äro ansökningshandlingarna---utfärda kungörelse.
Kungörelsen skall---skola ingivas.
I mål, som avses i 17 § 1—12, 17, 18, 20 och 21, skola i kungörelsen de
fastigheter, örn vilka uppgift skall lämnas i ansökningen, namngivas eller,
i den mån det kan ske på oförtydbart sätt, utmärkas medelst gemensam
geografisk eller annan beteckning, varjämte, där sökanden vill med tillärnad
byggnad tillgodogöra sig annan tillhörig vattenkraft, särskild uppgift
därom skall lämnas. I mål, som avses i 17 § 13, 14 och 15, skall i kungörelsen
uppgivas, vilka bebyggda strömfall eller med fast fiskebyggnad försedda
fisken saken må angå, så ock, då ansökningen avser utförande eller
godkännande av visst arbete, å vilken fastighet arbetet skall utföras eller är
utfört.
Innefattar ansökan---i företaget.
Om kungörelsens —---finnes stadgat.
År fråga om ansökan, varom i 17 § 14 och 19 förmäles, skall kungörelse
Kungl. Maj:ts proposition nr 45.
29
enligt denna § eller 61 § första stycket utfärdas allenast, då vattenrättsdomaren
prövar det nödigt. Utfärdas ej sådan kungörelse, skall dock tiden
och stället för vattendomstolens sammanträde sist å tjuguförsta dagen förut
kungöras på sätt i 33 § första stycket sägs.
Huruledes mål---andra stycket.
33 §.
Kungörelse, som i 32 § sägs, skall genom vattenrättsdomarens försorg dels
för uppläsande så snart ske kan i kyrkan genast avsändas, i mål, som i 17 §
1—12 samt 17, 18, 20 och 21 avses, till pastorsämbetet i den eller de församlingar,
där fastigheter, som omförmälas i kungörelsen, äro belägna, i
mål, som avses i 17 § 13, 14, 15 och 16, till pastorsämbetet i den eller de
församlingar, där den del av farleden eller flottleden, varom fråga är, framgår,
samt i mål, som avses i 17 § 19, till pastorsämbetet i den eller de församlingar,
i vilka ansökan om företaget förut kungjorts, dels ock inom tio
dagar införas i en eller flera av ortens tidningar så ock, där fråga ej allenast
är om företag enligt 8 kap., i allmänna tidningarna. Ett exemplar av kungörelsen
skall tillika med ett exemplar av ansökningshandlingarna ofördröjligen
sändas till det eller de ställen, som i kungörelsen angivits.
Vattenrättsdomaren skall därjämte, såframt i målet är fråga örn ansökan
enligt 17 § 1, 2, 3, 4, 6, 7, 8, 9, 10, 13, 14, 15 eller 18, utan dröjsmål i betalt
öppet brev eller brevkort å posten avlämna underrättelse om kungörelsens
utfärdande, örn det eller de ställen, varest handlingarna i målet hållas för
parterna tillgängliga, samt om den för erinringars avgivande bestämda tiden
till envar i ansökningen uppgiven eller eljest för honom känd ägare
av fastighet, som i kungörelsen omförmäles, så ock till de kända nyttjanderättshavare,
vilkas rätt beröres i saken. Underrättelsen skall adresseras till
den fastighet, varom fråga är, såvitt ej säker kunskap vinnes örn annan
adress inom landet för mottagaren. Varder efter ty i 37 § sägs sökanden
ålagt att delgiva viss sakägare kungörelsen, erfordras ej underrättelse, som
nu sagts, till sådan sakägare.
Där sakägare---nu sagts.
Är jord---sätt underrättad.
Ägare av---fastighetens ägare.
36 §.
I mål, som avses i 27 § 1 morn., skall, där fråga ej allenast är örn vattentäkt
eller örn företag enligt 8 kap., ett exemplar av ansökningshandlingarna
jämte kungörelsen utan dröjsmål av vattenrättsdomaren översändas till lantbruksstyrelsen.
Finner denna---till vattenrättsdomaren.
Vad nu---röna inverkan.
Kan yttrande---45 § sägs.
Är fråga om företag enligt 8 kap., skall vad i 10 kap. 44 § är stadgat äga
motsvarande tillämpning. Avskrift av kungörelsen skall ock tillställas
Konungens befallningshavande.
30
Kungl. Maj:ts proposition nr 45.
37 §.
Kan inverkan ske på kanal- eller slussanläggning, förelägge vattenrättsdomaren
sökanden att inom tid, som i varje fall föreskrives, och vid äventyr,
som nedan sägs, till vattenrättsdomaren ingiva bevis, att kungörelsen
delgivits anläggningens ägare eller styrelsen för densamma på sätt, som för
delgivande av stämning är stadgat. Lag samma vare beträffande känd förvaltning
eller styrelse för annan allmän farled eller vattenregleringsföretag
eller flottningsstyrelse för allmän flottled eller syssloman eller styrelse för
torrläggningsföretag eller företag enligt 8 kap., där det företag, varom i
målet är fråga, berör led eller företag, som nu nämnts.
Är fråga---vid anläggningen.
Vad i---annans vattentäkt.
Där fråga är om ansökan, som i 17 § 20 avses, förelägge vattenrättsdomaren
sökanden att inom tid, som vattenrättsdomaren bestämmer, och vid nedan
stadgat äventyr ingiva bevis örn kungörelsens delgivning med ägaren av
det strömfall, från vilket kraftbelopp, varom fråga är, tillhandahålles. Vad
nu sagts åge motsvarande tillämpning beträffande ansökan enligt 17 § 11
eller 12.
Är fråga örn ansökan, som i 17 § 21 avses, skall vattenrättsdomaren ålägga
sökanden att inom tid, som vattenrättsdomaren bestämmer, och vid nedan
stadgat äventyr ingiva bevis örn kungörelsens delgivning med ägaren av den
vattentäkt, från vilken vatten, varom fråga är, tillhandahålles.
Försummar sökanden--—— stadgade ordning.
45 §.
1 mom. Erfordras för---vattendomstolens sammanträde.
2 mom. Vattenrättsdomaren må---av nöden.
3 mom. Där vid undersökning jämlikt denna § i mål rörande företag
enligt 3 eller 8 kap. någon sakägare vill förena sig med sökanden örn företaget
eller yrka, att däråt gives större omfattning än sökanden äskat, gore
det skriftligen; och varde handlingen vitsordad medelst undersökningsförrättarens
påskrift samt översänd till vattenrättsdomaren.
46 §.
I mål, som i 17 § 6, 13, 15 och 18 omförmälas, må vattenrättsdomaren,
där sökanden därom anhåller och ärendet finnes brådskande, medgiva vidtagande
av erforderliga provisoriska åtgärder. Omfattar sådan åtgärd vidlyftigare
arbete eller är avsevärt intrång på allmän eller enskild rätt därav
att befara, må sådant förordnande av vattenrättsdomaren lämnas, allenast
såframt sökanden hos Konungens befallningshavande ställer pant eller borgen
för skadestånd, som han kan kännas skyldig utgiva till följd av arbetet
i fråga.
Tarvas till skydd mot förorening av vatten, att besvär eller last lägges å
annan tillhörig fastighet, åge ock vattenrättsdomaren, där sökanden det be
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 45.
31
gär och ärendet finnes brådskande, meddela provisoriska bestämmelser därom;
och skall i sådant fall vad i första stycket är stadgat om ställande av
säkerhet för skadestånd äga motsvarande tillämpning.
Beslut, som — — — annorlunda förordnar.
47 §.
Framgår av utlåtande, som i 45 § sägs, eller eljest, att företag eller åtgärd,
varom i målet är fråga, angår fastighet, som icke blivit enligt vad i
32 § är föreskrivet i kungörelse angiven, åligge vattenrättsdomaren att därom
utfärda kungörelse med tillkännagivande vad ägare till sådan fastighet
så ock nyttjanderättshavare, där dennes rätt är i fråga, har att iakttaga för
bevakande av sin rätt i målet ävensom att i fall, som i 33 § sägs, och på
sätt, där finnes stadgat, meddela sakägare, som nu nämnts, underrättelse om
kungörelsens utfärdande. Kungörelsen skall genom vattenrättsdomarens
försorg sist å fjortonde dagen före vattendomstolens sammanträde införas
i en eller flera av ortens tidningar så ock, där fråga ej allenast är om företag
enligt 8 kap., i allmänna tidningarna samt för uppläsande i kyrkan avsändas
till pastorsämbetet i den eller de församlingar, där de i kungörelsen
angivna fastigheter äro belägna. Ett exemplar av kungörelsen skall ofördröjligen
sändas till det eller de i kungörelse enligt 32 § angivna ställe eller
ställen.
Där så---finnes stadgat.
56 §.
Vill sökanden---hos domstolen.
Har återkallelse---bestämda ordning.
Vad i 10 kap. 48 § andra stycket stadgas i fråga örn företag enligt 3 eller
8 kap. skall i tillämpliga delar gälla jämväl, där sådant företag är föremål
för behandling i den för ansökningsmål stadgade ordning.
59 §.
Av de -—■ — — angivna ställen.
Är fråga om företag enligt 8 kap., skall avskrift av utslaget utan dröjsmål
översändas till fisketillsynsmyndigheten.
62 §.
1 mom. Där genom---under byggnadstiden.
2 mom. Är fråga---äga tillämpning.
3 mom. Vad i---andra ansökningsmål.
I mål---handläggning bildad.
I utslag, varigenom lämnas medgivande till utförande av vattenreglering,
varde angivet, örn regleringsföretaget är av beskaffenhet, att stadgandena i
4 kap. örn nyprövning och örn avgifter därå äga tillämpning. I fråga örn
meddelande av bestämmelser rörande delaktighet i företag, som nu sagts,
32 Kungl. Maj.ts proposition nr 45.
eller företag enligt 8 kap. skola i tillämpliga delar gälla föreskrifterna i 10
kap. 67 §.
63 g.
I sammanhang med beslut, varigenom ifrågasatt byggande i vatten eller
anläggande av vattentäkt eller utförande av företag enligt 3 eller 8 kap.
medgives, bestämme vattendomstolen viss tid, i regel ej överstigande tio år
eller, där fråga är örn anläggning för allmän flottled, två år, inom vilken
arbetet skall vara fullbordat.
Vad i---nämnda lagrum.
65 §.
Ändå att sökandens talan bifalles, varde honom ålagt att gottgöra motpart
sådana kostnader å målet, som prövas hava varit nödiga för tillvaratagande
av hans rätt; dock att i mål rörande företag enligt 5 eller 6 kap.
sakägare ej är berättigad till gottgörelse i annat fall än att han måst vidkännas
kostnad för tillvaratagande av sin rätt till skadeersättning i målet.
I fråga om företag enligt 8 kap. skall vad i 10 kap. 79 § tredje stycket är
stadgat äga motsvarande tillämpning.
Har svarandepart —--åsamkats denne.
67 §.
Vattendomstolen åge, när skäl därtill äro, förordna, att dess beslut må
verkställas utan hinder därav, att det icke äger laga kraft; dock allenast såframt,
innan medgivet arbete påbörjas eller, där fråga är om ändrade eller
nya bestämmelser angående hushållning med vatten eller nyttjande av vattentäkt
eller avledande av avloppsvatten, varom i 8 kap. sägs, dessa tillämpas,
hos Konungens befallningshavande ställes pant eller borgen för den ersättning
i penningar, som högre rätt kan ålägga sökanden eller anläggaren
att utgiva utöver vad vattendomstolen i sådant avseende bestämt, så ock för
det skadestånd, vartill han kan kännas skyldig, örn vattendomstolens beslut
eljest ändras.
Är sådant---äga rum.
75 §.
Vill någon mot annan föra talan, som i 17 § 22—57 avses, ingive till
vattenrättsdomaren skriftlig inlaga, innehållande uppgift å svarandens
namn och hemvist så ock å kärandens påståenden jämte skälen därtill; bifoga
ock de handlingar käranden vill åberopa till stöd för sin talan.
Inlaga, som---denna skyldighet.
Beträffande mål---finnes stadgat.
83 §.
Där någon, mot vilken talan föres i stämningsmål, till bemötande därav
hos vattenrättsdomaren gör ansökan, som i 17 § 2, 3, 4, 6, 7, 13, 14, 15 eller
Kungl. Maj-.ts proposition nr 45.
33
18 avses, varde målet i dess helhet handlagt i den för ansökningsmål stadgade
ordning, där det ej är av beskaffenhet att jämlikt 61 § andra stycket
ändock böra behandlas som stämningsmål.
Har i---annorlunda förordnar.
Vad nu sagts skall äga motsvarande tillämpning, där vattendomstol eller
annan myndighet meddelat förbud mot vattenförorening eller förordnat
om åtgärd till motverkande därav samt ansökan göres om ändring i vad
sålunda föreskrivits.
88 §.
Angående offentliggörande av kungörelse, som i 87 § sägs, gäde beträffande
mål, som avse företag enligt 6 kap., vad i 33 § första stycket finnes
stadgat i fråga om mål enligt 17 § 13, 14, 15 och 16 men i andra fall vad
nämnda lagrum föreskriver beträffande mål, som omförmälas i 17 § 1—12
samt 17, 18, 20 och 21; dock vare i fråga om företag enligt 7 eller 8 kap. ej
erforderligt, att kungörelsen införes i allmänna tidningarna. Är sådant företag
av mindre omfattning och berör det allenast viss eller vissa sakägare,
må kungörelsen, i stället för att införas i en eller flera ortstidningar, i rekommenderat
brev avsändas till envar sakägare.
Kungörelsen varde---mottaga förrättningshandlingarna.
Angå besvär---nämnda intressen.
Där i---motsvarande tillämpning.
91 §.
I besvärsmål---enligt 87 §.
Underställningsmål skall---mottaga förrättningshandlingarna.
Är fråga om. företag enligt 8 kap., må, där besvär ej anförts över syneförrättningen,
synemännens utlåtande fastställas utan att kungörelse skett.
92 §.
Vad i 29 § andra stycket, 39—41 §§, 56 § första stycket, 60 § första, andra
och fjärde styckena, 70—72 §§, 73 § första, andra och fjärde styckena samt
74 § stadgas beträffande ansökningsmål skall äga motsvarande tillämpning
å underställningsmål ävensom i tillämpliga delar å besvärsmål vid vattendomstolen,
60 § dock med iakttagande av bestämmelserna i 3 kap. 11 §,
6 kap. 3 § 1 morn., 7 kap. 45 och 55 §§ samt 8 kap. 38 §.
Bestämmelserna i----och underställningsmål.
94 §.
I underställningsmål---att förvänta.
Där i---dit återställas.
Är beslut i mål rörande företag enligt 3, 7 eller 8 kap. av beskaffenhet att
föranleda väsentliga förändringar i den enligt 10 kap. 67 § rörande delaktigheten
i företaget upprättade längden, åge domstolen uppdraga åt förrättningsmannen
att upprätta ny sådan längd i enlighet med domstolens beslut.
Bihang till riksdagens protokoll 1941. 1 sami. Nr 45. 3
34
Kungl. Maj:ts proposition nr 45.
95 §.
Lämnas jämlikt denna lag medgivande till byggande i vatten för vattnets
tillgodogörande såsom drivkraft eller till vattenreglering eller till torrläggningsföretag,
som avses i 7 kap., eller till företag enligt 8 kap., vilket avser
förutom avledande av kloakvatten eller industriellt avloppsvatten jämväl
torrläggning av mark, eller meddelas i syfte att vinna ökad möjlighet att
utnyttja vattenkraft ändrade bestämmelser rörande hushållningen med
vattnet, åligge sökanden att, så snart beslutet därom vunnit laga kraft, erlägga
viss avgift såsom bidrag till kostnaden för vattendomstolarnas organisation
och verksamhet.
Avgift, som nu nämnts, skall beträffande byggnad för vattnets tillgodogörande
såsom drivkraft bestämmas i förhållande till den förut icke tillgodogjorda
vattenkraft, som beräknas kunna vid lågvatten uttagas vid byggnaden,
dock med avdrag för den vattenkraft, för vilken i samband med regleringsföretag
avgift förut erlagts. Där med vattenreglering eller med ändrade
hushållningsbestämmelser åsyftas ökning i uttagbar vattenkraft, skall avgiften
bestämmas i förhållande till ökningen i den vattenkraft, som vid lågvatten
kan uttagas i sökandens eller, då fråga är om vattenreglering enligt
3 kap. 1 §, samtliga till regleringssamfälligheten hörande strömfall. Avses
att möjliggöra utnyttjande av förut uttagbar vattenkraft på fördelaktigare
sätt, varde avgiften bestämd i förhållande till den ökning i vattenkraftens
värde, som genom företaget eller genom de ändrade hushållningsbestämmelserna
beredes. Är ändamålet med vattenreglering jämväl torrläggning av
mark, skall avgift tillika utgå i förhållande till värdet av den båtnad, som i
nämnda hänseende vinnes genom företaget. Vad nu sagts åge ock tillämpning
i fråga om företag enligt 7 kap. samt företag enligt 8 kap., såvitt därigenom
vinnes båtnad genom marks torrläggning. Där till grund för avgiften skall
läggas storleken av viss vattenkraft, skall den utgå med en krona femtio
öre för varje hästkraft till och med 5,000, sjuttiofem öre för varje hästkraft
över 5,000 till och med 10,000 samt fyrtio öre för varje hästkraft utöver
10,000, men må ej, utom då fråga är örn vattenreglering, överstiga trettiotusen
kronor. Skall avgiften beräknas efter ökningen i värde å vattenkraft
eller efter båtnad, som beredes mark, varde den erlagd med en och en halv
för tusen av värdeökningen eller båtnaden.
Avgift, som---icke erläggas.
13 KAP.
Om besiktning och handräckning så ock om ansvar för
överträdelse av denna lag.
8 §•
Bygger någon---olagligen skett.
Där byggande---rätt kränkes.
Vad ovan i första och andra styckena är stadgat skall äga motsvarande
Kungl. Maj:ts proposition nr 45.
35
tillämpning, där någon utan föregången prövning vid vattentäkt tillgodogör
grundvatten till myckenhet, som han icke utan medgivande i laga ordning
är berättigad att tillgodogöra, eller någon nyttjar vattentäkt, vartill medgivande
inhämtats, i strid mot därvid givna föreskrifter. Lag samma vare,
där någon utsläpper industriellt avloppsvatten i vattendrag, sjö eller annat
vattenområde i strid mot föreskrift, som meddelats av Konungen jämlikt 8
kap. 37 §, eller någon, sedan prövning enligt denna lag ägt rum angående
villkoren för utsläppande av kloakvatten eller industriellt avloppsvatten, utsläpper
avloppsvatten i strid mot föreskrift, som därvid meddelats.
I fråga---avsedda fall.
11 §•
Den, som —--sex månader.
Till samma straff dömes den, som utsläpper industriellt avloppsvatten i
vattendrag, sjö eller annat vattenområde i strid mot föreskrift, som av Konungen
meddelats jämlikt 8 kap. 37 §.
12 §.
Den, som---sex månader.
Lag samma vare, där någon i strid mot förbud av vattendomstol utan
erforderlig rening utsläpper avloppsvatten, varom i 8 kap. sägs, i vattendrag,
sjö eller annat vattenområde eller efter åläggande enligt denna lag
att, om avloppsvatten utsläppes, vidtaga åtgärder till motverkande av vattenförorening
underlåter att utföra sådan åtgärd eller eljest från beslutet gör
avvikelse av beskaffenhet att kränka allmän eller enskild rätt.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1942.
Härigenom upphäves 12 § förordningen den 30 december 1880 om jordägares
rätt över vattnet å hans grund, i vad den ej förut blivit upphävd genom
lagen den 28 juni 1918 örn vad iakttagas skall i avseende å införande av
vattenlagen. Vid denna lags ikraftträdande anhängigt ärende, som i nämnda
paragraf avses, varde av Konungens befallningshavande bragt till slut.
Beslut, som med stöd av äldre lag meddelats angående åtgärd till motverkande
av vattenförorening, vare gällande intill dess annorlunda varder förordnat.
I fråga örn ärende, däri utlåtande av synemän meddelats före den 1 januari
1942, skall gälla vad i 8 kap. i dess förutvarande lydelse är stadgat.
Före den 1 januari 1942 vid allmän domstol anhängiggjort mål rörande
ämne, varom bestämmelse givits i denna lag, skall handläggas och bedömas
enligt äldre lag.
Där i lag eller särskild författning förekommer hänvisning till lagrum, som
ersatts genom bestämmelse i nya lagen, skall denna i stället tillämpas.
36
Kungl. Maj.ts proposition nr 45.
Förslag
till
Lag
om tillsyn över vattendrag, sjöar och andra vattenområden.
Härigenom förordnas som följer:
Inledande bestämmelse.
1 §•
över vattendrag, sjöar och andra vattenområden inom riket skall till motverkande
av vattenförorening utövas tillsyn efter vad nedan stadgas.
Örn tillsyn ur fiske- och naturskyddssynpunkt.
2 §.
Tillsyn ur fiske- och naturskyddssynpunkt skall under lantbruksstyrelsens
inseende utövas av en myndighet, benämnd fisketillsynsmyndigheten.
örn tillsyn av fiskeritjänstemän gäde vad särskilt är stadgat.
3 §.
Finner tillsynsmyndigheten, att industriellt avloppsvatten eller kloakvatten
genom förorening medför olägenhet av någon betydelse, äger den meddela
råd och anvisningar angående lämplig åtgärd till motverkande därav.
4 §•
När omständigheterna därtill föranleda, äger tillsynsmyndigheten hos
länsstyrelsen göra framställning om förbud mot utsläppande av avloppsvatten
utan erforderlig rening eller angående åtgärd till motverkande av olägenhet
genom utsläppande därav.
Med avseende å länsstyrelsens prövning skall vad i hälsovårdsstadgan föreskrives
äga motsvarande tillämpning.
5 §■
Finnes vattendomstols prövning erforderlig, äger tillsynsmyndigheten hos
vattendomstolen föra talan om förbud eller åtgärd, varom i 4 § sägs, efter
vad i vattenlagen är stadgat.
Kungl. Maj:ts proposition nr 45
37
Tillsynsmyndigheten må ock eljest i ärende angående vattenförorening föra
talan hos vattendomstol ävensom vid syneförrättning enligt 10 kap. vattenlagen.
6 §.
Konungen äger meddela erforderliga föreskrifter om skyldighet att göra
anmälan hos tillsynsmyndigheten i ärenden som beröra dennas verksamhet.
Örn tillsyn ur hälsovårdssynpunkt.
7 §•
Tillsyn ur hälsovårdssynpunkt utövas av hälsovårdsmyndigheterna enligt
vad därom särskilt stadgas.
I den mån så lämpligen kan ske skall ock fisketillsynsmyndigheten utöva
tillsyn ur hälsovårdssynpunkt. Om tillsynsmyndighetens befogenheter gäde
vad i 3 och 4 §§ är stadgat.
8 §■
Länsstyrelsen äger uppdraga åt lämplig person att ur hälsovårdssynpunkt
föra talan som i 5 § sägs.
Har ej särskild person förordnats, äger fisketillsynsmyndigheten, utan särskilt
uppdrag, föra sådan talan.
Om särskilda tillsyningsman.
9 §.
Finnes anledning till antagande, att genom utsläppande av avloppsvatten
från samhälle eller från fabrik, sjukhus eller annan inrättning kan uppkomma
avsevärd olägenhet, äger länsstyrelsen förordna särskild person att
tillse, att sådan olägenhet förebygges. Förordnandet må av länsstyrelsen
återkallas.
Närmare bestämmelser angående tillsyningsmannens åligganden meddelas
av länsstyrelsen.
10 §.
Ersättning till tillsyningsman skall gäldas av det samhälle eller innehavaren
av den fabrik eller inrättning, varifrån avloppsvattnet utsläppes, enligt
grunder som Konungen bestämmer.
Gemensamma bestämmelser.
11 §■
Fisketillsynsmyndigheten äger, i den mån för utförande av dess uppdrag
så erfordras, rätt att vinna tillträde till fabrik eller annan anläggning, evad
den är i bruk eller ej, ävensom att företaga undersökningar inom område
38 Kungl. Maj.ts proposition nr 45.
som hör till anläggningen eller å annan plats där undersökning kan vara
erforderlig.
Vad nu sagts skall, oavsett om tillsynsmyndigheten är tillstädes, jämväl
gälla fiskeritjänsteman eller annan som biträder tillsynsmyndigheten ävensom
sådan särskild tillsyningsman som avses i 9 §.
12 §.
Innehavare av anläggning, från vilken avloppsvatten utsläppes i vattendrag,
sjö eller annat vattenområde, är skyldig att på begäran lämna fisketillsynsmyndigheten
eller den som biträder denna eller särskild tillsyningsman
erforderliga upplysningar angående anläggningen.
13 §.
Vad i denna lag är stadgat om avloppsvatten skall i tillämpliga delar gälla
jämväl fast avfall eller annat som kan vålla vattenförorening.
14 §.
Det åligger polismyndighet att lämna den handräckning som erfordras för
utövande av tillsyn enligt denna lag.
15 §.
Den som tagit befattning med tillsyn enligt denna lag må ej röja yrkeshemlighet
eller, där det ej kan anses påkallat av hans åligganden, yppa
driftanordning eller affärsförhållande vid anläggning, i avseende å vilken
han tagit sådan befattning. Gör han sig skyldig till dylik förseelse, straffes
med dagsböter eller fängelse.
16 §.
Underlåter någon att fullgöra vad enligt 12 § åligger honom, straffes med
dagsböter.
17 §•
Åtal för förseelse mot denna lag anhängiggöres vid allmän domstol.
Förseelse som i 15 § sägs må ej åtalas av allmän åklagare, där den ej
av målsägande, angives till åtal.
18 §.
Böter som ådömas enligt denna lag tillfalla kronan.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1942.
Genom denna lag upphäves förordningen den 30 juni 1937 (nr 598) angående
särskilda åtgärder till motverkande av skada å fiske genom vattenförorening.
Kungl. Maj:ts proposition nr 45.
39
Förbud som meddelats enligt 7 § nämnda förordning vare gällande intill
dess annorlunda förordnas, överträder någon efter lagens ikraftträdande
sådant förbud, straffes med dagsböter. Äro omständigheterna försvårande,
må till fängelse i högst sex månader dömas.
Med avseende å den som vid lagens ikraftträdande innehar förordnande att
vara tillsyningsman jämlikt 5 § i förordningen skall så anses som om han
utsetts enligt 9 § i denna lag.
Begår den, som tagit befattning med tillsyn enligt förordningen, efter lagens
ikraftträdande förseelse som i 15 § sägs, skall vad i lagen är stadgat
angående sådan förseelse äga motsvarande tillämpning.
40
Kungl. Maj.ts proposition nr 45.
Förslag
till
Lag
om ändrad lydelse av 13 och 63 §§ stadsplanelagen den 29
maj 1931.
Härigenom förordnas, att 13 och 63 §§ stadsplanelagen den 29 maj 1931
(nr 142)1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives:
13 §.
Nybyggnad må---avsett ändamål.
Om så finnes erforderligt, äger Konungens befallningshavande för område
utom stadsplan, för vilket avstyckningsplan enligt vad därom särskilt är stadgat
blivit godkänd, meddela förbud mot nybyggnad utan tillstånd av Konungens
befallningshavande, innan avlopp för området anordnats.
63 §.
Nybyggnad må---avsett ändamål.
Å byggnadsmark---mot tomtindelningen.
Beträffande område---motsvarande tillämpning.
Örn så finnes erforderligt, äger Konungens befallningshavande för område,
som ingår i byggnadsplan eller för vilket avstyckningsplan enligt vad därom
särskilt är stadgat blivit godkänd, meddela förbud mot nybyggnad utan tillstånd
av Konungens befallningshavande, innan avlopp för området anordnats.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1942.
1 Senaste lydelse av 63 § se 1939: 75.
Kungl. Maj:ts proposition nr 45.
41
Förslag
till
Lag
angående ändrad lydelse av 5 kap. 8 a § lagen den 12 maj
1917 om fastighetsbildning i stad.
Härigenom förordnas, att 5 kap. 8 a §'' lagen den 12 maj 1917 (nr 269)
örn fastighetsbildning i stad skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angles:
-
5 KAP.
8 a §.
Avstyckning av---inom området.
Vid uppgörande av plan, varom nu sagts, skall iakttagas, att möjlighet herodes
till anordnande ej mindre av lämpliga trafikleder samt öppna platser
inom och utfartsvägar från det till avskiljande avsedda området än även, i
den mån så prövas erforderligt, av ledningar för belysning, för tillförsel av
vatten och för avlopp jämte reningsanordningar.
Finner byggnadsnämnd---punkten sägs.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1942.
1 Senaste lydelse se 1931: 143.
42
Kungl. Maj:ts proposition nr 45.
Förslag
till
Lag
angående ändrad lydelse av 19 kap. 1 § lagen den 18 juni
1926 om delning av jord å landet.
Härigenom förordnas, att 19 kap. 1 §1 lagen den 18 juni 1926 (nr 326)
om delning av jord å landet skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angles:
-
19 KAP.
1 §•
Från fastighet---äga rum.
Avstyckning av — — — inom området.
Vid uppgörande av plan, varom nu sagts, skall iakttagas, att möjlighet
beredes till anordnande ej mindre av lämpliga trafikleder samt öppna platser
inom och utfartsvägar från det till avskiljande avsedda området än även,
i den mån så prövas erforderligt, av ledningar för belysning, för tillförsel av
vatten och för avlopp jämte reningsanordningar.
Finner Konungens---lämnar tillstånd.
Denna lag Jräder i kraft den 1 januari 1942.
1 Senaste lydelse se 1937: 164.
Kuno!. Maj:ts proposition nr 45.
43
Förslag
till
Förordning
om ändring i vissa delar av hälsovårdsstadgan den
19 juni 1919.
Härigenom förordnas, att 1 §, 9 § 2 morn., 13 § 4 inom., 22 §, 24 § 1, 4 och
5 morn., 27 och 35 §§, 44 § 2 morn., 48, 50 och 52 §§, 55 § 2 mom. samt 60
och 61 §§ hälsovårdsstadgan den 19 juni 1919 (nr 566)1 skola erhålla ändrad
lydelse på sätt i det följande angives samt att i stadgan skall införas en
ny paragraf, betecknad 48 a §, med rubriken Örn avloppsledning, av nedan
angivet innehåll:
1 §•
Varje stad---—i staden.
För detta ändamål skall nämnden, bland annat, verka för:
att i---avloppsledningar anläggas;
att erforderliga åtgärder vidtagas till motverkande av vattenförorening;
att, där---öppet vatten.
Det åligger —--särskilt stadgat.
9 §•
2 mom. Vattnet i brunn, källa eller vattenledning, vare sig dessa äro
avsedda för allmänt eller enskilt begagnande, eller vattnet vid allmänt vattenhämtningsställe
vid sjö, vattendrag eller kanal må ej av någon förorenas.
Vad nu sagts skall dock ej gälla, där åtgärden är medgiven enligt vattenlagen.
13 §.
4 morn. Utan hinder av här ovan meddelade bestämmelser kan hälsovårdsnämnden
på ansökan medgiva anordnandet av vattenklosett, därest
den är så inrättad, att orenlighet och spolvatten medelst underjordisk ledning
föres ut omedelbart i stadens avloppsledning eller i lämpligt vattendrag
eller annat vattenområde. Därest orenligheten och spolvattnet icke föres ut i
stadens avloppsledning, äger hälsovårdsnämnden, i den mån så prövas erforderligt,
föreskriva, att avloppsvattnet skall ronäs. Ansökan örn tillstånd
till anordnande av vattenklosett skall avfattas skriftligen och jämte erforderlig
ritning över anläggningen ingivas till nämnden.
Utan hälsovårdsnämndens---icke anordnas.
Befinnas större---kan brukas.
1 Senaste lydelse av 27 och 52 §§ se 1936: 322.
44
Kungl. Maj.ts proposition nr 45.
Har prövning enligt vattenlagen ägt rum, under vilka villkor avloppsvatten
må utsläppas, gäde om verkan därav vad i nämnda lag är stadgat.
22 §.
Innan någon för avledande av spillvatten eller annan flytande orenlighet
anordnar underjordisk ledning, som ej är avsedd allenast för att föra ut avloppsvattnet
från fastighet till stadens ledning i angränsande gata eller väg,
skall han göra skriftlig anmälan därom hos hälsovårdsnämnden. Vid denna
anmälan skall fogas karta jämte beskrivning över ledningen, såframt ej
sådan eljest finnes tillgänglig för nämnden.
Avloppsledning skall---ledningens användning.
Rensning av---är stadgat.
Vad om avloppsledning är stadgat skall ock i tillämpliga delar gälla reningsanläggning
och andra till sådan ledning hörande anordningar.
24 §.
1 mom. Hälsovårdsnämnden skall vaka över att fabriker och näringar
icke inrättas eller drivas så, att de medföra sanitära olägenheter för närboende
eller det allmänna, vare sig genom spridning av damm, rök eller ånga
i större myckenhet eller av elak lukt eller genom utsläppande av giftiga gaser
eller illaluktande avloppsvatten eller avloppsvatten, som vållar vattenförorening,
eller ock genom åstadkommande av buller eller dylikt. Förefinnes
sådan olägenhet, skall nämnden tillhålla vederbörande att vidtaga
tjänliga åtgärder för dess avhjälpande. Verkställes ej av hälsovårdsnämnden
anbefalld åtgärd inom tid, som nämnden föreskriver, och är den anmärkta
olägenheten svår, må nämnden äga tills vidare förbjuda fabrikens
eller näringens drivande.
Har prövning enligt vattenlagen ägt rum, under vilka villkor avloppsvatten
må utsläppas, gäde om verkan därav vad i nämnda lag är stadgat.
4 mom. Färgeriet färgfabriker, garveriet lysgasverk, limkokerier, skinnberedningar,
slakterier, mejerier, stärkelsefabriker, stearinfabriker, fabriker
för bearbetning av tjära eller gasvatten ävensom andra fabriker och näringar,
som, utan att vara hänförliga till de i 2 och 3 mom. omförmälda,
dock till följd av det sätt, varpå de drivas, eller de ämnen, som genom dem
bearbetas, behandlas eller frambringas, eller avfallen vid deras drivande,
eller därvid utströmmande rök och ånga, eller spridande av elak lukt, eller
fara för vattens orenande eller ock av annan anledning kunna medföra sanitära
olägenheter, må förläggas endast å öppen och rymlig tomt i sådan del
av staden, som ej är tätt bebyggd.
5 mom. Innan någon---det allmänna.
Skall lägenhet---eller inrättas.
Om skyldighet att i vissa fall göra anmälan hos fisketillsynsmyndigheten
eller påkalla prövning enligt vattenlagen av fråga angående utsläppande av
avloppsvatten från fabrik eller annan industriell inrättning samt om förbud
Kungl. Maj:ts proposition nr 45.
45
mot varje förorening genom utsläppande av industriellt avloppsvatten i
vissa vattenområden gäde vad särskilt är eller kan varda stadgat.
Innan hälsovårdsnämndens besked meddelas i ärende, som skall anmälas
hos fisketillsynsmyndigheten, bör tillsynsmyndighetens yttrande avvaktas.
27 §.
Med dagsböter straffes, där ej strängare straff enligt allmän lag eller författning
bör följa å förseelsen,
lägenhetsinnehavare, som---meddelade föreskrifter;
den som underlåter att göra sådan anmälan, som i 22 § första stycket sägs,
eller bryter mot någon honom enligt tredje stycket i samma paragraf åliggande
skyldighet beträffande rensning av avloppsledning, avlägsnande från
staden av den därvid uppsamlade orenligheten samt forsling inom staden av
sådan orenlighet;
den som underlåter att göra---nedsatt lik.
Samma lag---25 § 5 mom. andra stycket.
35 §.
Varje kommun---inom området.
För detta ändamål skall nämnden, bland annat, verka för:
att invånarna----vattenledning anlägges;
att vattenavlopp, särskilt på platser med sammanträngd befolkning, anordnas
samt att de utföras så, att icke sanitär olägenhet vållas;
att i övrigt erforderliga åtgärder vidtagas till motverkande av vattenförorening;
att
sunda---öppet vatten.
Det åligger---särskilt stadgat.
44 §.
2 mom. Vattnet i brunn, källa eller vattenledning, vare sig dessa äro avsedda
för allmänt eller enskilt begagnande, eller vattnet vid allmänt vattenhämtningsställe
vid sjö, vattendrag eller kanal må ej av någon förorenas.
Vad nu sagts skall dock ej gälla, där åtgärden är medgiven enligt vattenlagen.
48 §.
1 mom. Avträde, urinkur, stall, fähus, svinhus ävensom gödselstad eller
annat upplag av spillning må ej läggas på mindre avstånd än sex meter från
lägenhet, varom i 46 § förmäles, och ej heller så, att flytande orenlighet därifrån
kan utbreda sig till boningshus eller sådan lägenhet, som i 46 § avses,
eller till brunn, källa eller annat vattenhämtningsställe eller till allmän väg
eller plats.
2 mom. Utan hinder av vad ovan stadgats om avträde kan hälsovårdsnämnden
på ansökan medgiva anordnandet av vattenklosett, därest den
46
Kungl. Maj:ts proposition nr 45.
är så inrättad, att orenlighet och spolvatten medelst underjordisk ledning
föres ut omedelbart i allmän avloppsledning eller i lämpligt vattendrag eller
annat vattenområde eller, om särskilda skäl därtill äro, kan avledas på annat
sätt, utan att olägenhet vållas därav. Därest orenligheten och spolvattnet
icke föres ut i allmän avloppsledning, äger hälsovårdsnämnden, i den mån så
prövas erforderligt, föreskriva, att avloppsvattnet skall renas. Ansökan om
tillstånd till anordnande av vattenklosett skall avfattas skriftligen och jämte
erforderlig ritning över anläggningen ingivas till nämnden.
Utan hälsovårdsnämndens medgivande får vattenklosett icke anordnas.
Befinnas större brister vidlåda vattenklosett och avhjälpas icke dessa brister
inom tid, som hälsovårdsnämnden föreskriver, eller skötes vattenklosett
vårdslöst, må nämnden tills vidare förbjuda, att inrättningen begagnas, eller
påbjuda sådana åtgärder, att inrättningen icke kan brukas.
Har prövning enligt vattenlagen ägt rum, under vilka villkor avloppsvatten
må utsläppas, gäde om verkan därav vad i nämnda lag är stadgat.
3 mom. Till allmän avstjälpningsplats för orenlighet får ej anvisas ställe,
som är beläget invid tätt bebyggt område eller nära intill allmän väg eller
farled.
Örn avloppsledning.
48 a §.
Innan någon för avledande av spillvatten eller annan flytande orenlighet
anordnar underjordisk ledning, som ej är avsedd allenast för att föra ut avloppsvattnet
från fastighet till allmän ledning i angränsande gata eller väg,
skall han göra skriftlig anmälan därom hos hälsovårdsnämnden. Vid denna
anmälan skall fogas karta jämte beskrivning över ledningen, såframt ej sådan
eljest finnes tillgänglig för nämnden.
Avloppsledning skall vara så inrättad, att den ej kan medföra sanitära
olägenheter. Uppstår felaktighet i avloppsledning eller befinnes den av annan
orsak föranleda sanitär olägenhet, skola åtgärder ofördröjligen vidtagas
för ledningens försättande i fullgott skick. Intill dess ledningen är försatt
i fullgott skick äger hälsovårdsnämnden, om så prövas nödigt, förbjuda ledningens
användning.
Rensning av avloppsledning skall äga rum så ofta behovet påkallar. Den
därvid uppsamlade orenligheten skall omedelbart på sådant sätt avlägsnas
att därav icke vållas sanitär olägenhet.
Vad örn avloppsledning är stadgat skall ock i tillämpliga delar gälla reningsanläggning
och andra till sådan ledning hörande anordningar.
50 §.
1 mom. Hälsovårdsnämnden skall vaka över att fabriker och näringar
icke inrättas eller drivas så, att de medföra sanitära olägenheter för närboende
eller det allmänna, vare sig genom spridning av damm, rök eller ånga
i större myckenhet eller av elak lukt eller genom utsläppande av giftiga ga
-
Kungl. Maj.ts proposition nr 45.
47
ser eller illaluktande avloppsvatten eller avloppsvatten, som vållar vattenförorening,
eller ock genom åstadkommande av buller eller dylikt. Förefinnes
sådan olägenhet, skall nämnden tillhålla vederbörande att vidtaga tjänliga
åtgärder för dess avhjälpande. Verkställes ej av hälsovårdsnämnden anbefalld
åtgärd inom tid, som nämnden föreskriver, och är den anmärkta olägenheten
svår, må nämnden äga tills vidare förbjuda fabrikens eller näringens
drivande.
Har prövning enligt vattenlagen ägt rum, under vilka villkor avloppsvatten
må utsläppas, gäde om verkan därav vad i nämnda lag är stadgat.
2 mom. Innan någon anlägger sulfatcellulosafabrik, fabrik, där djurämnen
brännas eller underkastas torr destination, fabrik för tillverkning av
animaliska gödningsämnen, ugn eller annan inrättning för rostning av arsenik-
eller svavelhaltiga malmer, fabrik för tillverkning av vitbetsocker, superfosfat,
fosfor, soda, ättiksyra, saltsyra, salpetersyra och svavelsyra, sådant
glasbruk eller kakelfabrik, där arsenik vid tillverkningen begagnas,
kalk-, koks- och masugn, trankokeri, talgsjuderi, benkvarn, pudrettfabrik,
färgeri, färgfabrik, garveri, lysgasverk, limkokeri, skinnberedning, slakteri,
mejeri, stärkelsefabrik, stearinfabrik eller fabrik för bearbetning av tjära
eller gasvatten, skall han göra skriftlig anmälan därom hos hälsovårdsnämnden
och avvakta besked, huruvida från dess sida hinder därför möter. Vid
denna anmälan skall fogas uppgift örn de anordningar, vilka äro ämnade
att vidtagas för att förhindra att fabriksrörelsen eller näringens bedrivande
må medföra sanitära olägenheter för närboende eller det allmänna.
Skall lägenhet---eller inrättas.
Om skyldighet att i vissa fall göra anmälan hos fisketillsynsmyndigheten
eller påkalla prövning enligt vattenlagen av fråga angående utsläppande av
avloppsvatten från fabrik eller annan industriell inrättning samt om förbud
mot varje förorening genom utsläppande av industriellt avloppsvatten i vissa
vattenområden gäde vad särskilt är eller kan varda stadgat.
Innan hälsovårdsnämndens besked meddelas i ärende som skall anmälas
hos fisketillsynsmyndigheten, bör tillsynsmyndighetens yttrande avvaktas.
52 §.
Med dagsböter straffes, där ej strängare straff enligt allmän lag eller författning
bör följa å förseelsen,
lägenhetsinnehavare, som---noggrann renlighet;
den som bryter mot stadgandet i 48 § 2 mom. andra stycket;
den som underlåter att göra sådan anmälan, som i 48 a § sägs;
den som bryter--—- nedsatt lik.
Samma lag---eller 49 a §.
55 §.
2 mom. Länsstyrelserna skola---avhjälpande vidtagas.
Ilar prövning enligt vattenlagen ägt rum, under vilka villkor avloppsvatten
må utsläppas, gäde örn rätt för länsstyrelsen att meddela ändrade föreskrifter
vad i nämnda lag är stadgat.
48
Kungl. Maj:ts proposition nr 45.
60 §.
Mot sådana---ordning beslutat.
Huruledes vissa frågor om avledande av kloakvatten och industriellt avloppsvatten
må dragas under vattendomstols prövning, därom stadgas i vattenlagen.
61 §.
Böter och vitén, som ådömas på grund av denna stadga eller de i enlighet
med densamma meddelade föreskrifter, tillfalla kommunen; dock att
vite, som må hava ådömts kommun, skall tillfalla kronan. Vad nu sagts
om kommun galle ock samhälle som i 34 § sägs.
Saknas tillgång---allmänna strafflagen.
Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1942.
Länsstyrelsen må vid vite ålägga ägare av nämnda dag befintlig underjordisk
ledning för avledande av spillvatten eller annan flytande orenlighet att,
örn ledningen ej är avsedd allenast för att föra ut avloppsvattnet från fastighet
till allmän ledning i angränsande gata eller väg, göra anmälan om ledningen
till hälsovårdsnämnden samt därvid, såvitt möjligt, foga karta jämte beskrivning.
Kungl. Maj:ts proposition nr 4ö.
49
Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet
inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet d Stockholms
slott den 22 november 1940.
Närvarande:
Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden
Westman, Wigforss, Möller, Sköld, Eriksson, Bergquist, Bagge,
Andersson, Domö, Rosander.
Efter gemensam beredning med cheferna för social-, kommunikations-,
finans-, jordbruks- och handelsdepartementen anmäler chefen för justitiedepartementet,
statsrådet Westman, fråga om ng lagstiftning angående motverkande
av vattenförorening m. m.
Föredraganden anför:
I skrivelse till Kungl. Maj:t den 15 mars 1935 (nr 89) hemställde riksdagen,
att Kungl. Maj:t ville låta verkställa skyndsam utredning rörande åtgärder
för att förhindra förorening i sjöar och vattendrag. Sakkunniga, som
av chefen för justitiedepartementet tillkallats enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande
den 11 september 1936, avgåvo i december 1936 förslag till provisoriska
bestämmelser i ämnet, vilket vid 1937 års riksdag blev i huvudsak
genomfört. De sakkunniga ha i november 1939 avlämnat slutligt betänkande
angående åtgärder till motverkande av vattenförorening m. m. (statens
offentl. utredn. 1939: 40).1 Sedan yttranden däröver inhämtats från
ett flertal myndigheter och sammanslutningar, anhåller jag att få upptaga
denna lagstiftningsfråga till behandling.
Gällande rätt.
I 12 § förordningen den 30 december 1880 om jordägares rätt över vattnet
å hans grund, den s. k. vattenrättsförordningen, ålägges ägare
av sågkvarn att tillse, att avfallet ej utsläppes i vattnet. Samma föreskrift
meddelas för det fall att vid annat verk eller inrättning uppkommer avfall,
varav uppgrundning eller annan olägenhet kan förorsakas. Vidtager ej
ägaren nödig åtgärd eller anstalt till skadans förekommande, äger länsstyrelsen
föreskriva vad i sådant hänseende bör iakttagas samt förelägga den
tredskande vite, om ansvar å försummelsen ej finnes särskilt stadgat. Sker
ändock skada, äger den skadelidande njuta ersättning därför efter domstols
1 De sakkunniga voro vattenrättsdomaren greve H. A. Hamilton, ordf., majoren I väg- och
vattenbyggnadskåren W. von Greyerz, direktören i Skönviks aktiebolag G. Göranson, agronomen
T. Anderson i Tejarp och numera hovrättsrådet, byråchefen för lagärenden A. G. Walin.
Bihang till riksdagens protokoll Idit. 1 sami. Nr 46. 4
50
Kungl. Maj.ts proposition nr 45.
beprövande. Enligt 8 § promulgationslagen till vattenlagen är nämnda paragraf
alltjämt gällande i vad den rör förorening.
Till sistnämnda stadgande anknyter numera förordningen angående
särskilda åtgärder till motverkande av skada å
fiske genom vattenförorening den 30 juni 1937. Genom denna
förordning har i avvaktan på en mera slutgiltig lagstiftning inrättats en
särskild tillsynsmyndighet för att övervaka, att fiskerinäringen såvitt möjligt
ej lider intrång genom vattenförorening. Tillsynsmyndigheten står under
lantbruksstyrelsens inseende.
I vattenlagen meddelas i 8 kap. bestämmelser om kloakledningar. Beträffande
frågan, huruvida och i vilken mån det må vara tillåtet att genom
kloakvatten förorena vatten, varöver annan äger råda, eller luften, samt
i fråga om ersättning därför skall enligt 17 § gälla vad särskilt är eller kan
varda stadgat. I 10 kap. 51 § vattenlagen stadgas, att vid syneförrättning
rörande kloakledning synemännen skola meddela sådana bestämmelser, att
vatten, varöver annan äger råda, eller luften icke genom avledandet förorenas
eller, om sådant förorenande ej kan undvikas, att olägenheterna därav
såvitt möjligt minskas. Ha särskilda föreskrifter i nämnda hänseende
meddelats vid prövning i därför stadgad ordning, skola de noga iakttagas av
synemännen.
Lagen örn flottning i allmän flottled den 19 juni 1919 innehåller
i 69 § vissa stadganden som röra vattenförorening. Virke, som tillföres
allmän flottled å plats varifrån dess utflottning beräknas kunna medhinnas
under första flottningsåret, må enligt detta lagrum flottas obarkat,
men vattendomstolen äger förordna, att virket skall barkas, såframt det finnes
skäligt. Virke, vars utflottning beräknas icke kunna medhinnas under
första flottningsåret, skall så fullständigt som möjligt befrias från bark,
örn ej vattendomstolen funnit skäligt medgiva undantag. Avbarkning må ej
verkställas å isen eller å stranden så nära vattnet att barken kan nedsköljas
däri.
Vidare finnas i hälsovårdsstadgan den 19 juni 1919 bestämmelser
som giva hälsovårdsmyndigheterna befogenhet att ingripa till skydd mot
vattenförorening som kan vålla olägenheter ur sanitär synpunkt.
I stadsplan dagen den 29 maj 1931 och byggnadsstadgan
den 20 november 1931 återfinnas vissa föreskrifter som beröra samhällenas
avloppsledningar. Slutligen kan erinras, att enligt lagen om expropriation
den 12 maj 1917 fastighet kan tagas i anspråk för att förhindra förorenande
av vattenledning, som är anlagd för en orts förseende med vatten,
eller för annat därmed jämförligt ändamål.
Huvuddragen i de sakkunnigas förslag.
Riksdagen begärde som förut nämnts år 1935 utredning angående åtgärder
för att förhindra förorening av vatten. I det utlåtande av jordbruksutskottet
(nr 35) som låg till grund för riksdagens skrivelse anfördes, att vid utred
-
Kungl. Maj.ts proposition nr 45.
51
ningen borde prövas, vilka åtgärder som erfordrades för att effektivt förhindra
uppkomsten av olägenheter genom vattenförorening. Utskottet framhöll
emellertid, att en sådan lösning som krävde inrättande av ett nytt ämbetsverk
borde undvikas. Samma ståndpunkt intog föredragande departementschefen
i uttalande till statsrådsprotokollet den 11 september 1936, då
han begärde bemyndigande att tillkalla de sakkunniga. Han uttalade även,
att det syntes särskilt böra övervägas, huruvida icke prövningen av hithörande
frågor kunde anförtros redan bestående myndigheter.
Efter att i korthet ha återgivit innehållet i den s. k. dikningslagskommitténs
år 1915 avgivna förslag i ämnet redogöra de sakkunniga i sitt betänkande
ingående för inhämtade upplysningar från länsstyrelser, tjänsteläkare,
fisketillsynsmyndigheten, fiskeriintendenterna, samhällen och inrättningar
samt uttala, att dessa upplysningar ovedersägligt ådagalade behovet av ny
lagstiftning mot vattenförorening. Missförhållanden vore sålunda allmänt
förekommande och ofta av allvarlig beskaffenhet. Orsakerna till olägenheterna
kunde till en del hänföras till bristen på teknisk hjälp åt de myndigheter
som hade att handlägga ärendena. Dessa myndigheter kunde emellertid
icke heller i övrigt anses fullt kompetenta att handlägga mera invecklade
ärenden. Särskilt gällde detta ofta hälsovårdsnämnderna. För att förekomma
vattenförorening vore också bestämmelser erforderliga örn skyldighet i vissa
fall att göra ansökan om förprövning, huruvida och under vilka villkor avloppsvatten
finge utsläppas i vattendrag, sjö eller annat vattenområde. Härjämte
är enligt vad de sakkunniga uttala av vikt, alt stadganden meddelas
örn skyldighet att deltaga i kostnaderna för kloakledningsföretag — tvångsdelaktighet
— eller för reningsverk m. m.
Vid utarbetandet av förslag till ny lagstiftning lia de sakkunniga ansett
den organisatoriska frågan, vilka myndigheter som borde handha
ärenden om vattenförorening, vara av grundläggande betydelse. Såsom en
ledande princip för lösningen av detta spörsmål — liksom för hela lagstiftningen
— ha de fastslagit, att man borde söka att med så små medel som
möjligt nå det eftersträvade målet, nämligen renare vattendrag. I överensstämmelse
härmed står såsom en annan grundprincip i förslaget, att man
bör söka att såvitt möjligt på frivillighetens väg successivt komma fram till
förbättrade förhållanden. Med den ståndpunkt de sakkunniga i dessa delar
intagit blir det en viktig uppgift för de offentliga myndigheterna att utöva
tillsyn. Sådan erfordras enligt de sakkunniga såväl ur sanitär synpunkt som
av hänsyn till fisket och det allmänna naturskyddet.
Ur sanitär synpunkt utövas nu tillsyn — under medicinalstyrelsens överinseende
— av hälsovårdsnämnderna och länsstyrelserna med biträde framförallt
av tjänsteläkarna. Någon ändring i denna del bär icke föreslagits av
de sakkunniga, men de ha förordat, att dessutom under medicinalstyrelsen
ställes en central sanitär tillsynsmyndighet som i samarbete nied
statens institut för folkhälsan skall lia till huvuduppgift att molverka att
sanitära olägenheter vållas av vattenförorening. Den som fungerar såsom sa
-
52
Kungl. Maj.ts proposition nr 45.
nitär tillsynsmyndighet skall enligt förslaget lia kemisk-bakteriologisk utbildning,
och vid hans sida skall ställas en medhjälpare med kemiskteknisk
utbildning. Myndigheten skall enligt förslaget i främsta rummet
ägna sin uppmärksamhet åt de olägenheter som kunde förorsakas av kommunalt
avloppsvatten.
Ur fiskesynpunkt skall enligt förslaget övervakning av vattendragen liksom
hittills åligga fiskeriintendenterna och andra fiskeritjänsteman. För fiskets
del skall även finnas en särskild fisketillsynsmyndighet lydande
under lantbruksstyrelsen. Myndigheten skall främst ägna sin uppmärksamhet
åt industriellt avloppsvatten. Förslaget kan i denna del sägas
innebära, att den år 1937 inrättade särskilda tillsynsmyndigheten bibehålies.
På nu nämnda myndighet skall enligt förslaget även ankomma att öva tillsyn
ur allmän naturskyddssynpunkt. Såsom tillsynsmyndighet fungerar för
närvarande laboratorn fil. lic. Sten Vallin, som biträdes av en assistent.
Myndigheten borde enligt de sakkunnigas mening förstärkas genom tillsättande
av en laboratorsbefattning, vars innehavare skulle äga kemisk-teknisk
utbildning, varjämte ett tidsenligt laboratorium borde inrättas.
Enligt förslaget skola de centrala tillsynsmyndigheterna genom råd och
anvisningar verka för förbättrade förhållanden såvitt möjligt i samförstånd
med samhällen och industriföretag m. fl. Det är emellertid uppenbart, att
tvångsmedel måste kunna tillgripas och att ovillkorligen förpliktande beslut
måste kunna meddelas. I fråga om de beslutande organ som skola
handha denna uppgift anknyter sakkunnigförslaget nära till nu rådande
ordning, enligt vilken beslutanderätten i föroreningsfrågor tillkommer dels
hälsovårdsnämnder och länsstyrelser, de förra dock allenast ur sanitär synpunkt,
dels ock — i samband med frågor om framdragande av kloakledningar
— synemän och vattendomstol. Det kan anmärkas, att synemäns
eller vattendomstols beslut angående åtgärder till motverkande av vattenförorening
för närvarande icke torde innebära hinder för hälsovårdsnämnd
eller länsstyrelse att meddela strängare bestämmelser.
De sakkunniga lia ansett det vara av stor vikt, att hälsovårdsmyndigheterna
alltjämt förbliva behöriga att meddela beslut i föroreningsfrågor.
Härom anföres i betänkandet bland annat:
Hälsovårdsnämnderna lia otvivelakigt på förevarande område en dem
naturligt tillkommande uppgift att fylla, var inom sitt distrikt. Detta gäller
i första hand deras allmänt övervakande verksamhet. I denna del torde utan
överdrift kunna påstås, att de äro mycket betydelsefulla organ. Även om
förhållandena i olika orter äro synnerligen växlande torde också av de till de
sakkunniga avgivna yttrandena framgå, att de i stort sett väl fylla sin
nyssnämnda uppgift. Hälsovårdsnämnderna inneha emellertid även, såsom
första beslutande instans i sanitära frågor, en viktig maktbefogenhet. Och
det lärer icke kunna bestridas, att nämnderna mången gång icke äga den
sakkunskap, som erfordras för prövning av hithörande frågor. På grund
härav torde nämnderna i viss utsträckning lia underlåtit att ingripa i frågor
av större mått eller mera invecklad beskaffenhet eller ock icke förmått
att bringa sådana ärenden till ett tillfredsställande slut. Härtill har emellertid
säkerligen även i viss mån medverkat, att hälsovårdsnämnderna ej all
-
Kungl. Maj.ts proposition nr 45.
53
lid äga tillräcklig auktoritet inom den egna kommunen. Däremot framgår
ej av yttrandena, att hälsovårdsnämnderna i någon anmärkningsvärd omfattning
skulle lia meddelat olämpliga eller oriktiga beslut. —--Det
måste också understrykas, att hälsovårdsnämndernas intresse och initiativkraft
i deras viktiga uppgift såsom övervakande organ helt säkert skulle
starkt minskas eller i många fall helt försvinna, örn de icke själva skulle
äga någon beslutanderätt i föroreningsfrågor. För övrigt är det uppenbart,
att särskilt i smärre frågor erforderligt ingripande som regel bör kunna erhållas
med minsta omgång och tidsutdräkt, örn man kan vända sig till
ett organ i orten som förut känner förhållandena där, samt att hälsovårdsnämnderna
särskilt vid handläggning av sådana mindre omfattande frågor
torde lia värdefullt stöd hos vederbörande provinsialläkare eller stadsläkare.
Det kunde helt naturligt sättas i fråga alt göra en uppdelning med
hänsyn till ärendenas beskaffenhet. Stora svårigheter skulle dock härvid möta
och en sådan uppdelning torde icke heller vara tillräckligt motiverad av
något föreliggande praktiskt behov. I praktiken skei- i viss man en fördelning
redan av det skäl, att hälsovårdsnämnden tvekar att ingripa,^ där den
ej har tillräcklig sakkunskap. Detta torde vara fallet i flertalet småkommuner.
Är nämnden, såsom t. ex. i en större stad, väl kvalificerad, ingriper den
naturligen även i mera komplicerade fall.
Överordnad hälsovårdsmyndighet är vederbörande länsstyrelse. Dennas
verksamhet består dels i prövning av besvär över hälsovårdsnämnds beslut
dels ock i ingripanden såsom första instans. I sistnämnda hänseende utgör
länsstyrelsernas verksamhet ett synnerligen viktigt komplement till de lokala
hälsovårdsmyndigheternas arbete särskilt i sådana fall, då en hälsovårdsnämnd,
till exempel med hänsyn till kostnaden för den egna kommunen
eller andra inom densamma föreliggande särskilda förhållanden, ej haft
tillräcklig auktoritet för att ingripa eller då frågan är mera komplicerad
eller berör flera kommuner. Å andra sidan torde det icke råda någon tvekan,
att även länsstyrelserna för närvarande ej sällan lia stora svårigheter
att komma till rätta med mera komplicerade föroreningsfrågor. Denna omständighet
utgör dock icke — lika litet som motsvarande förhållande beträffande
hälsovårdsnämnderna — tillräcklig anledning att undandraga länsstyrelsen
en uppgift som naturligt hör samman nied dess verksamhet i
övrigt som hälsovårdsmyndighet. Emot en sådan åtgärd kan även anföras,
att på landsbygden förste provinsialläkarna torde vara de organ som äro
livligast verksamma när det gäller att motverka vattenförorening. För dem
lärer vederbörande länsstyrelse vara den myndighet, med vilken de stå
i närmaste förbindelse och som är lättast tillgänglig. Effektiviteten av förste
provinsialläkarnas verksamhet skulle säkerligen minskas örn de ej vidare
kunde direkt hänvända sig till länsstyrelserna.
Av det anförda torde framgå, att såväl hälsovårdsnämnder som länsstyrelser
enligt de sakkunnigas mening måste i sin egenskap av hälsovårdsmyndigheter
bibehållas vid ett mycket väsentligt inflytande i föroreningsfrågor.
I annat fall skulle med största säkerhet inträda en betydande försämring,
i stället för en förbättring, av nu rådande förhållanden. Beträffande
särskilt länsstyrelserna hör uppmärksammas, att dessa på andra närliggande
lagstiftningsområden lia viktiga funktioner att fylla, så enligt flottningslagen,
stadsplanelagen och byggnadsstadgan liksom även i viss utsträckning
beträffande fastighetsbildningen. Någon inskränkning i dessa
funktioner torde icke komma i fråga, överhuvud utgöra länsstyrelserna
organ, som äro vana alt ingripa på så gott som alla områden, där allmänna
intressen kunna lida intrång, och detta är i hög grad förhållandet i fråga
örn vattenförorening.
54
Kungl. Maj:ts proposition nr 45.
Enligt förslaget skola hälsovårdsnämnderna liksom för närvarande
granska förhandsanmälningar om fabriker och näringar med hänsyn till
faran för vattenförorening, lika väl som med hänsyn till de sanitära intressena
i allmänhet. De skola vidare kunna ingripa även på ett senare stadium,
nämligen om det visar sig att under driften av viss fabrik eller utövningen
av en näring uppkomma olägenheter. Vidare skola de, var inom sitt hälsovårdsområde,
utöva kontroll över avloppsfrågorna i allmänhet. Länsstyrelserna
skola, såsom överordnade hälsovårdsnämnderna, enligt förslaget
äga samma maktbefogenhet som dessa. Dessutom skola länsstyrelserna enligt
förslaget äga att ingripa mot vattenförorening ej blott ur hälsovårdssynpunkt
utan även ur fiske- och naturskyddssynpunkt. Hälsovårdsmyndigheterna
ha dock i viss utsträckning förklarats bundna av vattendomstols beslut.
Väsentligt ökade befogenheter lia genom förslaget tillerkänts vattendomstolarna.
Det 1’örutsättes, att dessa i viss utsträckning skola verkställa
förprövning beträffande företag som kunna vålla vattenförorening.
Denna förprövning skall i allmänhet vara bindande för hälsovårdsmyndighet.
De sakkunniga anföra härom:
Av de föreslagna tillsynsmyndigheterna torde i synnerhet den av de sakkunniga
förordade sanitära tillsynsmyndigheten genom sin verksamhet komma
att giva hälsovårdsmyndigheterna tillgång till sakkunniga råd och anvisningar,
där de hittills huvudsakligen varit hänvisade till egen erfarenhet
eller till tjänsteläkares kunskaper eller till utlåtanden av sakkunniga, som
enskilda parter anlitat. Härjämte har på senare tid tillkommit statens institut
för folkhälsan. Men även med denna tillgång till råd och utlåtanden
från en sanitär tillsynsmyndighet och sagda institut torde hälsovårdsmyndigheterna
icke kunna anses kompetenta att slutligt pröva mera invecklade
ärenden angående vattenförorening. Det bör även erinras, att i samband med
sådana frågor ofta uppkomma spörsmål av civilrättslig natur, vilkas lösande
ej bör ankomma på administrativ myndighet. Skadeståndsfrågor bedömas
ock enligt gällande rätt av allmän domstol. Härjämte måste en modern
lagstiftning i ämnet innehålla bestämmelser om förprövning, när enskild
rätt kan komma att lida intrång, ävensom beträffande rätt att, t. ex.
för anläggande av reningsverk, mot ersättning taga i anspråk område hörande
till annans fastighet eller eljest göra intrång i annans rätt. Tillämpningen
av sådana bestämmelser torde icke kunna uppdragas åt administrativ
myndighet.
Chefen för justitiedepartementet tiar i direktiven för de sakkunniga antytt,
att frågor om förprövning beträffande anläggningar, som kunde vålla
vattenförorening, eventuellt kunde anförtros vattendomstolarna. Denna utväg
ligger också otvivelaktigt nära till hands. Vattendomstolarna äro vana att
omhänderha mål, där fråga är om bedömande på förhand av de verkningar
som kunna väntas uppkomma av ett företag. Däremot äro rådhus- och
häradsrätter numera utan erfarenhet i sådant avseende. Liksom i fråga om
grundvatten äro ock sistnämnda domstolars jurisdiktionsområden alltför
begränsade till sin omfattning, när det gäller frågor av förevarande natur.
Verkningarna av en anläggning, som vållar förorening, kunna nämligen
sträcka sig mycket långt utefter ett vattendrag. Vattendomstolarnas jurisdiktionsområden
lia däremot som bekant bestämts med hänsyn till nederbördsområden
och omsluta sålunda ett vattendrag från källan till utloppet.
Ur nu angivna synpunkter äro vattendomstolarna väl lämpade att omhän
-
Kungl. Majlis proposition nr 45.
55
derha inål som röra vattenförorening. Härtill kommer att, när det gäller
frågor örn rätt att taga i anspråk annan tillhörig fastighet, vattendomstolarna
helt visst äro de med sådana ärenden mest förfarna myndigheter som
stå till bilds. Vidare må erinras, att det emellanåt kan komma i fråga att
till motverkande av vattenförorening företaga åtgärder som på grund av
sin natur äro att hänföra till byggande i vatten. Det är också att märka
att frågor om vattenförorening redan nu -— ehuru mera sällan — bliva föremål
för vattendomstols prövning, nämligen genom överklagande av syneförrättning
enligt 10 kap. vattenlagen rörande kloakledningsföretag. Sådan
förrättning handlägges av en utav vederbörande länsstyrelse förordnad, i
regel av Kungl. Majit auktoriserad förrättningsman jämte gode män.
Ehuru sålunda starka skäl tala för att anförtro prövning av frågor om
vattenförorening åt vattendomstolarna, får å andra sidan icke förbises, att
dylika frågor ofta erbjuda stora svårigheter av teknisk innebörd och att
vattendomstolarna ej nu äga tillgång till någon speciell sakkunskap uti ifrågavarande
hänseende. De vid vattendomstolarna anställda vattenrättsingenjörerna
med sakkunskap särskilt i torrläggningsfrågor lia väl en viss erfarenhet
jämväl i föroreningsfrågor, men denna erfarenhet är uppenbarligen
icke tillräcklig i mera invecklade fall. Anvisningar om lämpliga reningsanordningar
och dylikt skulle i övrigt visserligen kunna erhållas från någon
av förutnämnda tillsynsmyndigheter men dessa torde icke för nu ifrågavarande
ändamål kunna vara att tillgå i sådan utsträckning, att vattendomstolarnas
prövning av föroreningsfrågor kan bygga å deras sakkunskap.
Tillsynsmyndigheterna torde också ofta komma att i blivande mål om vattenförorening
intaga partsställning, i vilket fall det tillkommer vattendomstolen
att pröva befogenheten av deras talan. Det lärer nied hänsyn till det
anförda kunna visa sig nödvändigt att till vattendomstolarna knyta en eller
flera vattenrättsingenjörer med särskild sakkunskap i föroreningsfrågor.
Detta torde även kunna bliva motiverat med hänsyn till den ökning i vattendomstolarnas
arbetsbörda, som kommer att inträda, därest de i väsentligt
större utsträckning än nu skola handhava ärenden rörande vattenförorening.
Framhållas bör emellertid, att det under alla förhållanden lärer bliva
nödvändigt att i viss utsträckning, när speciellt svåra frågor uppkomma,
anlita särskild sakkunskap.
De sakkunniga vilja under hänvisning till vad ovan framhållits förorda att
ett avgörande inflytande tillerkännes vattendomstolarna i föroreningsfrågor.
Vattendomstolarna skola enligt förslaget lia rätt att föreskriva avvikelse
från hälsovårdsmyndighets beslut, antingen i skärpande eller i mildrande
riktning. Dessa domstolar äro således de myndigheter som enligt förslaget i
regel skola lia sista ordet i föroreningsfrågor. Såväl vattenrättsdomaren som
domstolen har fått möjlighet att i brådskande fall meddela interimistiska
beslut i föroreningsärenden liksom att medgiva omedelbar verkställighet av
meddelade beslut.
De centrala tillsynsmyndigheterna, vilka enligt förslaget ej äga någon befogenhet
att meddela bindande föreskrift örn åtgärder till motverkande av
förorening, skola för att vid behov kunna framtvinga erforderliga åtgärder
äga att föra talan hos länsstyrelse eller vattendomstol.
Av de sakkunniga lia från nu angivna utgångspunkter utarbetats förslag
till lag om ändring i vissa delar av vallenlagen, lag om tillsyn över vattendrag.
sjöar och andra vattenområden, kungörelse örn förprövning rörande åt
-
56
Kungl. Maj:ts propositon nr 45.
gärder till motverkande av vattenförorening m. m., instruktioner för den
sanitära tillsynsmyndigheten och fisketillsynsmyndigheten, lag örn ändring
i vissa delar av stadsplanelagen den 29 maj 1931, lag angående ändrad lydelse
av 5 kap. 8 a § lagen den 12 maj 1917 örn fastighetsbildning i stad och
lag angående ändrad lydelse av 19 kap. 1 § lagen den 18 juni 1926 örn delning
av jord å landet ävensom till kungörelse örn ändring i vissa delar av
byggnadsstadgan den 20 november 1931 och förordning örn ändring i vissa
delar av hälsovårdsstadgan den 19 juni 1919. För innehållet i de särskilda
förslagen redogöres närmare i det följande. Förslagen till kungörelse om
förprövning och till instruktioner för tillsynsmyndigheterna behandlas i
samband med de bestämmelser som föreslagits i 8 kap. 37 § vattenlagen och
i lagförslaget rörande tillsyn över vattendrag, sjöar och andra vattenområden.
Yttranden.
över betänkandet ha efter remiss avgivits yttranden av vattenöverdomstolen
och samtliga vattenrättsdomare, medicinalstyrelsen, statens institut
för folkhälsan, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, vattenfallsstyrelsen,
byggnadsstyrelsen, kammarkollegiet, statskontoret, lantbruksstyrelsen, statens
fiskeriingenjör, fisketillsynsmyndigheten, fiskeriintendentema och statens
lantbruksingenjörer, lantmäteristyrelsen, egnahemsstyrelsen, kommerskollegium,
tekniska högskolan, Överståthållarämbetet och länsstyrelserna.
Kommerskollegium har vid sitt yttrande fogat utlåtanden av bland andra
Stockholms, Östergötlands och Södermanlands, Smålands och Blekinge, Skånes
samt Västergötlands och norra Hallands handelskammare, handelskamrama
i Göteborg och Gävle, Sveriges kemiska industrikontor, svenska cellulosaföreningen
och svenska pappersbruksföreningen. I det utlåtande som avgivits
av Skånes handelskammare har svenska sockerfabriksaktiebolaget instämt.
Länsstyrelserna ha i ett flertal fall överlämnat yttranden från överlantmätaren,
förste provinsialläkaren eller länsarkitekten i länet, från kommunala
myndigheter och tjänstemän samt från hushållningssällskapet i länet
eller dess fiskerikommitté. Vidare ha inkommit yttranden av vetenskapsakademien,
jernkontoret, ingeniörsvetenskapsakademien, Sveriges industriförbund,
i vars yttrande svenska garveriidkareföreningen instämt, svenska
teknologföreningen, med vilken svenska bryggareföreningen instämt, svenska
kommunaltekniska föreningen, förste provinsialläkarnes förening, föreningen
statens lantbruksingenjörer, svenska stadsförbundet, svenska landskommunernas
förbund, riksförbundet landsbygdens folk, Sveriges lantbruksförbund,
föreningen Sveriges länsfiskeritjänstemän, svenska insjöfiskarnas centralförbund,
svenska fiskevårdsförbundet, svenska naturskyddsföreningen och svenska
pappers- och cellulosaingeniörsföreningen. Svenska landstingsförbundet,
som beretts tillfälle att yttra sig i ärendet, har icke inkommit med yttrande.
Behovet av nya bestämmelser i ämnet vitsordas allmänt i de avgivna yttrandena.
De sakkunnigas förslag har också, utom i ett yttrande, ansetts äg
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 45.
57
nät att läggas till grund för lagstiftningen. Förslaget har sålunda helt tillstyrkts
eller lämnats utan erinran av vattenöverdomstolen, vattenrättsdomarne
i Söderbygdens, österbygdens och Västerbygdens vattendomstolar,
vattenfallsstyrelsen, egnahemsstyrelsen, länsstyrelserna i Södermanlands, Gotlands,
Västernorrlands, Jämtlands och Norrbottens län, förste provinsialläkare
i Gotlands, Västerbottens och Norrbottens län, fiskeriintendenterna i
övre norra och österhavets distrikt, svenska landskommunernas förbund,
riksförbundet landsbygdens folk, Västerbottens läns hushållningssällskap,
föreningen Sveriges länsfiskeritjänstemän och svenska insjöfiskarnas centralförbund.
Förslagets huvudprinciper ha vunnit anslutning även i de yttranden
som avgivits av vattenråttsdomaren i Norrbygdens vattendomstol, vetenskapsakademien,
Överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Kronobergs, Kalmar, Blekinge,
Hallands, Älvsborgs, Skaraborgs, örebro, Kopparbergs och Gävleborgs
lån, förste provinsialläkare i Södermanlands, Kronobergs, Kalmar,
Blekinge, Kopparbergs, Gävleborgs och Jämtlands län, statens fiskeriingenjör,
fisketillsynsmyndigheten, fiskeriintendenterna i södra och mellersta distrikten,
Skaraborgs läns hushållningssällskaps fiskerikommitté, föreningen
statens lantbruksingenjörer. samtliga lantbruksingenjörer, svenska fiskevårdsförbundet
och svenska naturskyddsföreningen. Lantbruksstyrelsen, lantmåteristyrelsen
och förste provinsialläkaren i Göteborgs och Bohus län ha,
ehuru de funnit en mera centraliserad ordning önskvärd, ej framställt något
yrkande om ändring i förslagets grunder. Länsstyrelsen i Västerbottens
län har allenast framställt erinran mot förslagen till ändringar i stadsplaneoch
fastighetsbildningslagstiftningen. Mot dessa förslag ha jämväl byggnadsstyrelsen
och vissa länsarkitekter gjort erinringar.
Även kammarkollegiet har framställt anmärkning mot vissa detaljer i förslaget.
I vissa yttranden ha — med tillstyrkande helt eller i huvudsakliga delar av
förslaget i övrigt — framförts betänkligheter mot den föreslagna lösningen
av organisationsfrågan. Dessa betänkligheter rikta sig främst mot att den
centrala tillsynen enligt förslaget skulle vara fördelad å två myndigheter,
nämligen en sanitär tillsynsmyndighet och en fisketillsynsmyndighet.
Denna uppdelning har i flera yttranden befarats komma att medföra
såväl onödiga kostnader som konflikter mellan myndigheterna, och en enda
tillsynsmyndighet som skulle fullgöra bägges uppgift har ansetts vara att
föredraga. Uttalanden av denna innebörd lia gjorts av medicinalstyrelsen,
kommerskollegium, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, länsstyrelserna i Uppsala,
Jönköpings, Kronobergs, Malmöhus, Göteborgs och Bohus och Skaraborgs
län, förste provinsialläkaren i Värmlands län, förste provinsiallåkarnes
förening, styrelsen för tekniska högskolan, ingeniörsvetenskapsakademien,
svenska stadsförbundet, Sveriges lantbruks/urband, Sveriges kemiska industrikontor,
svenska teknologföreningen, svenska kommunaltekniska föreningen
och svenska pappers- och cellulosaingcniörsföreningen.
Flera olika förslag till frågans lösning på annat sätt lia framkommit i ytt -
58
Kungl. Maj:ts proposition nr 45.
randena. Kommerskollegium har framhållit, att den nuvarande provisoriska
tillsynsmyndigheten vunnit allmänt erkännande, vartill i icke ringa mån syntes
ha bidragit dess tämligen fristående och självständiga ställning, och att
med hänsyn till de gynnsamma erfarenheterna av dass verksamhet syntes
bäst, att någon ändring åtminstone icke tills vidare vidloges. Av betänkandet
framginge också, att myndigheten redan handlagt ett tämligen stort antal
ärenden även rörande samhällens avloppsvatten eller kombinerad föroreningsverkan
av industrier och samhällen. Kollegiet har fördenskull föreslagit,
att den finge i samråd med medicinalstyrelsen och statens institut för
tolkhälsan fungera jämväl som sanitär tillsynsmyndighet. Tillika har framhållits
såsom i hög grad önskvärt och lämpligt att tillsynsmyndighetens självständiga
ställning upprätthölles. Samma ståndpunkt har intagits av länsstyrelsen
i Malmöhus län. Av Sveriges kemiska industrikontor uttalas, att
om fisketillsynsmyndighetens verksamhet utbyggdes så att den komme att
omfatta undersökning av avloppsvatten enligt kemiska, biologiska och bakteriologiska
metoder, borde det icke bliva avsevärt arbete över för den föreslagna
sanitära tillsynsmyndigheten, och fisketillsynsmyndigheten kunde i
sanitära frågor erhålla allt nödvändigt stöd från institutet för folkhälsan. Den
nuvarande tillsynsmyndigheten hade arbetat till allas båtnad och en utvidgning
av dess verksamhet borde vara tillfyllest.
I några yttranden, där inrättandet av en särskild sanitär tillsynsmyndighet
avstyrkts, har förordats, att statens institut för folkhälsan skulle helt
eller delvis fullgöra de uppgifter som enligt förslaget skulle ankomma pä
en särskild sanitär tillsynsmyndighet. Denna ståndpunkt har intagits av
länsstyrelserna i Kristianstads och Örebro lån samt av förste provinsialläkare
i flera län. Statens institut för folkhälsan har för egen del uttalat,
att för motverkande av vattenföroreningar krävdes i första hand möjlighet
till undersökningar över vattnets beskaffenhet med hänsyn till såväl hygieniska
synpunkter som fisket. De primära vattenundersökningarna syntes
böra utföras på institutet, vilket komme att äga ett härför välrustat laboratorium.
Speciella frågor rörande fisket borde däremot överlämnas åt undersöknings-
och försöksanstalten för sötvattensfisket. De administrativa uppgifter
som kunde anses erforderliga borde icke åvila institutet, men en särskild
tillsynsmyndighet syntes icke fördenskull erforderlig.
I yttranden, som avgivits av länsstyrelsen i Östergötlands län och förste
provinsialläkaren i länet, uttalas att, då det förelåge ett starkt lokalt behov
av tillgång till teknisk sakkunskap på området, vore det lämpligare att tilllämpa
ett mera decentraliserat system och ställa förslagsvis fyra på området
kunniga tjänstemän, en för varje vattendomstols område, till hälsovårdsmyndigheternas
förfogande. Aven i ett par andra yttranden framhäves behovet
av tillgång till konsulenter i sanitetstckniskt hänseende.
Ett enda, mera allsidigt utbyggt tillsynsorgan än de sakkunniga föreslagit,
avsett att uppbära båda de föreslagna tillsynsmyndigheternas uppgifter,
har förordats särskilt av ingeniörsvetenskapsakademien och svenska teknologföreningen.
Kungl. Maj:ts proposition nr 4J.
59
Ingeniörsvetcnskapsakademien anför härom, bland annat:
Det kunde synas föi-eligga vissa skäl att åt det nyinrättade statens institut
för folkhälsan anförtro frågor av den art, det här gäller. Institutet har
enligt för detsamma gällande instruktion att ägna uppmärksamhet åt vatten-
och avloppsfrågor men icke genom att i egenskap av övervakande
myndighet beivra missförhållanden och rådföra sig med samhällen och industrier
utan genom att bedriva praktiskt-vetenskapliga undersökningar och
forskningsverksamhet, bland annat inom ämnesområdet allmän hygien som
i viss mån även berör vatten- och avloppsfrågor. Institutets syfte är således
ett helt annat än de av de sakkunniga föreslagna tillsynsmyndigheternas,
och detta syfte bör icke förryckas utan fastmera på allt sätt fullföljas. Alt
tillsynsmyndigheterna kunna komma att draga fördel av institutets praktiskt-vetenskapliga
forskningsverksamhet är däremot ställt utom tvivel.
Med centralisering av tillsynsmyndigheterna till en enda kunna antagligen
vissa ej obetydliga fördelar i personal- och lokalhänseende vinnas. Klart
är, att ett enda institut för avloppsvattenfrågor måste komma att medföra
lägre kostnader för biträdande personal, laboratorium och bibliotek än
två från varandra skilda, och mycken tid och omgång kunde sparas, örn
alla arbetande krafter vore samlade på ett ställe. Framförallt borde dock
samarbetet mellan de medarbetande Wiva främjat, örn det hela ställdes under
en gemensam ledare.
I betänkandet framhålles enligt vår åtsikt alltför litet nödvändigheten av
att ingenjörsvetenskapen bleve tillräckligt fylligt företrädd inom tillsynsmyndigheten.
Tillsynsmyndighetens medarbetare måste visserligen äga sakkunskap
i limnologi, fiskenäring och avloppsvattenhygien, men myndigheten
måste framförallt äga ingenjörsvetenskaplig insikt i avloppsvattenteknik, örn
den rätt skall kunna fullgöra sin uppgift.
Om dessa synpunkter äro riktiga, så blir svaret på frågan om den lämpligaste
organisatoriska anordningen av tillsynsmyndigheten fullt klart: Tillsynsmyndigheten
bör vara en enda. Den bör ledas av med frågor om avloppsvattenrening
och kloakvattenanläggningar väl förtrogen ingenjör, och
under denne böra sortera tvenne vatteninspektörer, den ene kvalificerad i
limnologi och fiskekunskap, den andre förtrogen med avloppsvattensanitära
spörsmål.
Det är naturligtvis icke så, att de sakkunniga föi''bisett fördelarna av en
centralisering av de båda tillsynsmyndigheterna, men genomförbarheten
därav har av vissa skäl måst sättas i fråga. Vi känna icke mera ingående
dessa skäl. Skulle de emellertid i verkligheten vara starkare än som kommit
till uttryck i betänkandet, torde man bliva nödsakad att nu ansluta sig till
de sakkunnigas förslag. Det innebär dock en lösning, som i många hänseenden
företer en tydlig förbättring av de nuvarande förhållandena, även
örn den icke synes oss så god och effektiv som den av oss föreslagna.
Teknolog föreningen har, med framhävande av i huvudsak samma synpunkter
som ingeniörsvetcnskapsakademien, föreslagit inrättandet av en särskild
rådgivande, inspekterande och kontrollerande central tillsynsmyndighet,
stående under teknisk ledning och med ungefär samma befogenhet inom
hela verksamhetsområdet som de sakkunniga avsett för de håda av dem
föreslagna tillsynsmyndigheterna inom deras områden. Dessutom borde bedrivandet
av forskningar ingå i myndighetens skyldigheter. En sådan central
tillsynsmyndighet för behandling av frågor rörande förorening av vattendrag
och åtgärder till förekommande därav syntes föreningen lämpligen
GO
Kunni. Maj-As proposition nr 45.
böra arbeta på tre avdelningar, en kemisk-biokemisk, en teknisk-hygienisk
avdelning samt en avdelning för fiskevård och naturskydd, med var sin
chef. Dessa avdelningars chefer borde vara en kemist eller hygieniker, en
på vattenreningsområdet utbildad ingenjör samt en limnolog och fiskesakkunnig.
Tills vidare borde chefen för den teknisk-hygieniska avdelningen
kunna förordnas såsom chef för tillsynsmyndigheten. Även kunde tänkas,
att man till en början såsom ett provisorium åtnöjdes med två avdelningar,
en för sanitära och en för fiske- och naturvårdsärenden, men på sagda sätt
förenade, då enhetligheten syntes föreningen vara ett oeftergivligt villkor för
ernående av ett tillfredsställande resultat. Inom denna tillsynsmyndighets
avdelningar borde inrättas nödiga assistentbefattnigar m. m., vilka efter
behov fördelades på avdelningarna. Snarast möjligt borde upprättas så fullständiga
laboratorier som behovet påkallade samt bibliotek. — I andra
hand har föreningen ifrågasatt en utvidgning av den uppgift som nu tillkommer
statens institut för folkhälsan.
Av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har betonats, att enligt dess mening
behovet av teknisk sakkunskap vore avgörande för frågan om tillsynsverksamhetens
organisation. Styrelsen anför, att den rådgivande och granskande
verksamhet, som tillsynen främst avsåge, i första rummet gällde, vilka anordningar
som erfordrades för att motverka föroreningar och som vore
lämpliga därför, ej minst ur teknisk-ekonomisk synpunkt. Möjlighet att bedöma
detta funnes i första hand hos dem som besutte nödig sakkunskap
för projektering av dylika anläggningar, d. v. s. väg- och vattenbyggnadsingenjörer.
Denna synpunkt hade ej tillräckligt beaktats i betänkandet.
I flertalet yttranden från representanter för industrien och näringarna
har — med godtagande av förslaget om inrättande av två tillsynsmyndigheter
— förordats, att de båda myndigheterna borde underordnas en gemensam
chefsmyndighet. Jernkontoret, som i likhet med industriens representanter
i allmänhet uttalat sin tillfredsställelse med att icke nu föreslagits ett nytt
centralt ämbetsverk av den typ dikningslagskommittén på sin tid förordat,
har ansett, att de båda tillsynsmyndigheterna borde inordnas under kommerskollegium.
Även Sveriges industriförbund har, utan att nämna något
särskilt ämbetsverk, förordat en gemensam chefsmyndighet. Skånes handelskammare
har för sin del därtill föreslagit socialstyrelsen. I det yttrande som
avgivits av svenska cellulosa!öreningen framhålles att, ehuru de båda tillsynsmyndigheterna
delvis skulle gripa in i varandras befogenheter, farhågorna
för intressekonflikter ej finge överdrivas och icke borde utgöra hinder
mot genomförande av förslaget, om myndigheterna inordnades under
en och samma chefsmyndighet, förslagsvis kommerskollegium eller socialstyrelsen.
I
I ett yttrande, nämligen av statskontoret, har uttalats, att både fisketillsynsmyndigheten
och den sanitära tillsynsmyndigheten syntes kunna avvaras.
Ämbetsverket anför härom följande:
Kungl. Maj.ts proposition nr 4Ö.
61
Med hänsyn lill de ämbetsåligganden, som påvila medicinalstyrelsen i fråga
om den allmänna hälsovården och lantbruksstyrelsen med avseende å fiskerinäringens
tillstånd och utveckling, måste statskontoret finna det naturligt,
att den centrala tillsynen till motverkande av vattenförorening anförtros
åt dessa ämbetsverk, vart och ett i vad tillsynsverksamheten berör dess ämbetsområde.
En sådan anordning synes statskontoret så mycket mer motiverad
som under dessa ämbetsverk lydande lokala organ av de sakkunniga
tänkts — liksom hittills — skola i första hand hava att taga befattning med
denna tillsynsverksamhet.
För de analytiska och andra laboratorieundersökningar, som bliva påkallade
av här ifrågavarande verksamhet, torde i första hand statens institut
för folkhälsan böra anlitas. Såsom även de sakkunniga påpekat har detta
institut till uppgift att på uppdrag av myndigheter, sammanslutningar och
enskilda utföra praktisk-vetenskapliga undersökningar ävensom att eljest idka
forskningsverksamhet inom den allmänna hygienens, yrkeshygienens och
födoämneshygienens områden i syfte att förbereda och främja förebyggande
åtgärder, ägnade att bevara eller befordra folkhälsan. I fråga örn den allmänna
hygienen tillkommer det institutet bl. a. att ägna uppmärksamhet åt
vatten- och avloppsfrågor samt andra spörsmål av hygienisk-teknisk natur
ävensom att i övrigt såsom centralt undersökningsorgan biträda vid övervakningen
av den allmänna hygienen i riket. I den mån särskilda undersökningar
rörande föroreningars inverkan på fiskbeståndet befinnas erforderliga,
står den till lantbruksstyrelsen direkt anslutna undersöknings- och försöksanstalten
för sötvattensfisket till förfogande. Även för den centrala undersöknings-
och försöksverksamheten torde sålunda redan befintliga statliga
inrättningar kunna utnyttjas.
Arten av här ifrågavarande verksamhet måste givetvis föranleda ett intimt
samarbete mellan medicinalstyrelsen och lantbruksstyrelsen, och ofta
torde förekommande ärenden lämpligen böra avgöras av ämbetsverken gemensamt.
Att finna en praktisk form för detta samarbete liksom även för
samarbetet med statens institut för folkhälsan synes icke böra möta större
svårigheter. Härvid må bemärkas, att avdelningsföreståndare vid institutet
för folkhälsan har skyldighet att inom medicinalstyrelsen deltaga i handläggning
av ärende, som varit föremål för behandling å institutet.
Huruvida eller i vad mån den effektiviserade verksamhet till motverkande
av vattenförorening, vilken av de sakkunniga åsyftats, kan förorsaka behov
av ökade arbetskrafter hos de ämbetsverk och inrättningar, vilka enligt statskontorets
ovan framlagda förslag skulle handhava eller biträda vid den centrala
tillsynen, undandrager sig i frågans nuvarande läge statskontorets^ bedömande.
1 varje fall torde emellertid personalkostnaderna kunna hållas
icke obetydligt lägre än i betänkandet ifrågasatts, vartill kommer att beräknade
engångs- och expenskostnader till stor del torde kunna undvikas.
Utredning i bär berörda hänseenden lärer i första hand få verkställas av vederbörande
ämbetsverk.
I några andra yttranden har uttalats tvivel, att särskild tillsyn av ett centralt
organ vore strängt nödvändig ur sanitär synpunkt. Länsstyrelsen i Stockholms
län har med särskild hänsyn till nuvarande förhållanden ifrågasatt,
huruvida del vöre välbetänkt att inrätta en ny myndighet för ändamålet.
Vid sidan av de centrala tillsynsmyndigheterna skola enligt förslaget, såsom
förut nämnts, de lokala hälsovårdsmyndigheterna utöva till -
62
Kungl. Maj:ts proposition nr 45.
syn över vattendragen, var och en inom sitt område. Detta har ej föranlett
någon erinran i yttrandena. Även de sakkunnigas förslag, att hälsovårdsmyndigheterna
skulle i huvudsak bibehållas vid sin nuvarande befogenhet
att meddela beslut i föroreningsfrågor har i allmänhet gillats. Förhållandet
mellan hälsovårdsmyndigheterna och vattendomstolarna har också i regel
ansetts väl avvägt.
Av några myndigheter har dock uttalats, att hälsovårdsmyndigheterna borde
tillerkännas större befogenheter än de sakkunniga föreslagit. Medicinalstyrelsen,
som i övrigt uttalat att de sakkunniga på ett förtjänstfullt sätt löst
dem förelagda problem, har framfört yrkande i denna riktning och för sin
del anfört:
Sedan de sakkunniga på ett övertygande sätt ådagalagt behovet av ny lagstiftning
angående vattenförorening och därvid särskilt understrukit behovet
dels av sakkunnig teknisk hjälp åt berörda myndigheter dels ock av erforderliga
föreskrifter örn förhandsprövning av hithörande spörsmål, upptages
till behandling den praktiska organisatoriska frågan, vilken eller vilka myndigheter
som framdeles böra handha frågor örn vattenförorening. Medicinalstyrelsen
ansluter sig i stort sett till vad de sakkunniga härutinnan anfört.
Enligt styrelsens förmenande böra sålunda, med avvisande av det tidigare
förslaget örn inrättande av ett nytt centralt ämbetsverk för handläggning
av dessa frågor, hälsovårdsmyndigheterna i huvudsak bibehållas vid
sina nuvarande befogenheter. De hälsovårdsmyndigheter, som de sakkunniga
här närmast syfta pä, äro hälsovårdsnämnderna och länsstyrelserna
samt förste provinsialläkarna. Medicinalstyrelsen vill särskilt framhålla,
att ett utbrytande av de ur sanitär synpunkt synnerligen viktiga föroreningsfrågorna
ur hälsovårdsstadgan skulle vara till ogagn och äventyra •—
såsom de sakkunniga säga — hälsovårdsnämndernas intresse och initiativkraft
i deras viktiga uppgift såsom övervakande organ. Medicinalstyrelsen
erinrar i^ detta sammanhang örn de kompetenskonflikter och andra ogynnsamma
återverkningar det på sin tid genomförda avskiljandet ur hälsovårdsstadgan
av ärenden fallande under 1912 års lag om arbetarskydd
medfört.
Till en början synes det emellertid medicinalstyrelsen, som örn de sakkunniga
i alltför hög grad skjutit undan de hälsovårdande myndigheternas
inflytande vid avgörandet av frågor rörande vattenförorening. Då de sakkunniga
till vattendomstols prövning hänskjutit ärenden rörande dylika
frågor, lia de till undvikande av kompetenskonflikter ansett sig böra begränsa
hälsovårdsmyndigheternas befattning med dessa frågor. Å ena sidan
skulle vattendomstol äga rätt att ändra hälsovårdsmyndighets beslut
och å andra sidan skulle hälsovårdsmyndighet, frånsett vissa undantagsfall,
icke äga föreskriva något, som avviker från vattendomstols beslut. Den
på dylikt sätt begränsade befogenheten för hälsovårdsmyndigheterna kan
visserligen sägas vara en konsekvens av de allmänna grunder, på vilka sakkunnigförslaget
vilar. Medicinalstyrelsen hyser emellertid allvarliga farhågor
för att hälsovårdsarbetet till följd därav blir lidande. De hälsovårdande
myndigheternas intresse för vattenföroreningsfrågor och deras känsla
av ansvar för att dessa frågor erhålla en tillfredsställande lösning måste
väsentligen slappas, då avgörandet av frågorna i sista hand lägges i annan
myndighets hand. För att i någon mån minska denna olägenhet och för
att låta sakkunskapen på området bättre komma till sin rätt synes lämpligt,
att föreskrift meddelas därom, att vattendomstol ej äger ändra hälsovårdsmyndighets
beslut utan att tillsynsmyndigheten eller eventuellt medic!-
Kungl. Maj:ts proposition nr 45.
G3
nalstyrelsen avgivit utlåtande i ärendet. I motiveringen till ett dylikt stadgande
torde böra uttalas, att vattendomstol, endast när synnerliga skäl därtill
föreligga, bör frångå den ståndpunkt som kommit till uttryck i den
sakkunniga myndighetens utlåtande.
Styrelsen anser sig med skärpa böra framhålla, att det i den allmänna
hälsovårdens intresse är av vikt, att de lokala övervakande organen, hälsovårdsnämnderna,
i full utsträckning bibehållas vid sin författningsenliga
skyldighet och rätt att beivra sanitära missförhållanden. Denna skyldighet
och rätt synes ock kunna kvarstå oförändrad, eftersom hälsovårdsnämndernas
uppgifter i förevarande hänseenden ligga på ett annat plan än den
verksamhet som skulle utövas av vattendomstolarna.
Medicinalstyrelsen uttalar i anslutning härtill, att ur förslaget till ändring
av hälsovårdsstadgan borde uteslutas de bestämmelser som betoge
hälsovårdsmyndighet rätt att meddela föreskrifter i ämne som reglerats genom
vattendomstols dom. Till belysande härav har styrelsen framhållit följande:
Hälsovårdsnämndens
skyldighet att ingripa vid sanitärt missförhållande är
för närvarande generell. Sådant ingripande måste i förekommande fall kunna
ske omedelbart och stundom måste tidsfristen för missförhållandes avhjälpande
göras synnerligen kort — vid svår sanitär olägenhet eventuellt förenad
med livsfara kan föreläggande eller förbud meddelas att omedelbart
avhjälpa missförhållandet. Hälsovårdsnämnden har även utrustats med vittgående
maktmedel.
Därest kompetent myndighet, t. ex. Kungl. Maj:t i statsråd eller regeringsrätten
eller ock domstol, meddelat resolution eller utslag i ett ärende som
berör hälsovårdsintressen, synes det uppenbart, att hälsovårdsnämnden icke
kan meddela ett häremot stridande föreläggande eller förbud. Däremot
måste det ligga i sakens natur att hälsovårdsnämnden äger befogenhet och
skyldighet att vidtaga åtgärder mot sanitära missförhållanden, som kunna
uppkomma genom myndighetens beslut. När sålunda Kungl. Majit medgivit
anläggande av en begravningsplats utan hinder av vad därom finnes
stadgat i hälsovårdsstadgan, ankommer det på hälsovårdsnämnden att vidtaga
åtgärder för undanröjande av eventuella sanitära missförhållanden
t. ex. avstängning av brunn. Införas de ovannämnda tilläggen i hälsovårdsstadgan,
borde i författningstexten meddelas en generell bestämmelse, att
det ankomme på hälsovårdsnämnden att vidtaga de särskilda åtgärder, som
erfordrades för undanröjande av hälsofara. Att intaga en sådan bestämmelse
allenast i fråga örn vattendomstols beslut synes emellertid olämpligt
och vilseledande, då såsom nyss framhållits detsamma får anses gälla beslut
av alla kompetenta myndigheter.
Styrelsen vill tillägga, att det givetvis är hälsovårdsnämnd obetaget att
rubba exempelvis ett beslut i regeringsrätten, därest omständigheter inträffa
i fråga örn sanitära missförhållanden, som icke förelågo vid beslutets
fattande.
I huvudsak samma ståndpunkt som medicinalstyrelsen har avdelningsföreståndaren
vid statens institut för folkhälsan professor Carl Naeslund intagit.
Länsstyrelsen i Kristianstads län har likaledes ansett det olämpligt, att
vattendomstol skall äga att ändra hälsovårdsmyndighets beslut, vilket kunde
undergräva dennas auktoritet.
Även länsstyrelsen i Uppsala län förordar, att hälsovårdsmyndigheternas
64
Kungl. Maj:ts proposition nr 45.
inflytande ökas i förhållande till vad de sakkunniga föreslagit. Länsstyrelsen
anför bland annat:
Enligt länsstyrelsens mening är det nödvändigt att bibehålla hälsovårdsmyndigheterna,
och den kanske största betydelsen av det nya sakkunniginstitutet
torde bli, att hälsovårdsmyndigheterna med dess tillhjälp kunna
med större säkerhet och snabbhet ingripa mot sanitära missförhållanden.
Om sakkunniginstitutet blir utrustat med den expertis, som förslaget förutsätter,
torde man kunna hysa det förtroende till hälsovårdsmyndigheternas
beslut ur sanitär och fiskevårdssynpunkt att detta beslut, som alltid
föregås av vidlyftiga partsutredningar, kan vara så tillfredsställande som
omständigheterna efter teknikens utveckling medgiva. Någon anledning till
förnyad prövning av föroreningsfrågan ur dessa synpunkter föreligger därför
icke. De sakkunniga hava dock icke dragit konsekvensen av sitt eget
organisationsförslag, och följden därav har blivit en procedur, som icke
kan anses tillfredsställande. Då hälsovårds- och näringsfrågorna under
vissa förutsättningar hänskjutas till vattendomstol, kan dels avgörandet väsentligt
komma att fördröjas och dels en olämplig sammanblandning mellan
den administrativa och domstolsprocessen''uppstå. — I alla händelser
torde det vara sannolikt, att hänvändelsen till vattendomstolen kommer att
medföra uppskov med åtgärder, som ur sanitär eller fiskesynpunkt äro
önskvärda, varigenom de allmänna intressen, som hälsovårdsstadgan avser
att tillvarataga och som genom de sakkunnigas förslag om de nya tillsynsmyndigheterna
skulle bli bättre tillvaratagna, i stället eftersättas.
Enligt länsstyrelsens mening är det knappast möjligt att undvika dessa
olägenheter på annat sätt än att vattendomstolens kompetens i föroreningsfrågorna
inskränkes till frågor om privata rättigheter och skyldigheter, som
kunna vara förenade med ett avloppsledningsföretag, såsom om skyldighet
att deltaga i avloppsledning, den andel, som skall åvila varje delaktig i företaget,
samt ersättning för skada eller intrång av förorening.
I huvudsak samma ståndpunkt har intagits av länsstgrelsen i Västmanlands
lån, som förordat att länsstyrelserna skulle omhänderliava förprövning
av frågor om åtgärder till motverkande av vattenförorening beträffande
såväl kloakanläggningar som industriföretag.
Länsstyrelsen i Stockholms län har funnit det vara en rationell och praktisk
åtgärd att anförtro vattendomstolarna en vidgad befogenhet att pröva
frågor om vattenföroreningar, samtidigt som det vore nödvändigt att bibehålla
de nuvarande hälsovårdsmyndigheterna. Länsstyrelsen hade icke förbisett,
att förslaget i denna del innebure en dualism, men hade icke ansett
sig böra tillmäta betydelse åt de invändningar av formell art som fördenskull
skulle kunna göras. Enligt länsstyrelsens mening vore det emellertid
nödvändigt, att länsstyrelserna underrättades om alla ärenden angående vattenföroreningsfrågor
för att de skulle kunna rätt tillvarataga de sanitära
synpunkterna. Av denna anledning borde vissa tillägg göras till förslaget. I
I motsats till de myndigheter som ansett att hälsovårdsmyndigheternas
befogenheter borde utvidgas i förhållande till förslaget ha i vissa yttranden,
särskilt av representanter för industrien, framställts yrkanden örn inskränkning
i dessa befogenheter. Kommerskollegium erinrar, att såsom en svaghet
i de lokala tillsynsorganens handläggning av vattenföroreningsärenden
sedan gammalt framhållits bristen på tillgång till erforderlig fackkunskap.
Kungl. Maj.ts proposition nr 45.
65
Enligt gällande hälsovårdsstadga kunde hälsovårdsnämnd i vissa fall besluta
att tills vidare förbjuda fabriks eller närings drivande. Enligt kollegiets
mening borde förbud mot att utsläppa avloppsvatten som ansåges
vålla vattenförorening ej få meddelas av hälsovårdsnämnd utan att tillsynsmyndighetens
godkännande dessförinnan inhämtats. Även jernkontoret har
uttalat sig för en inskränkning i hälsovårdsnämndernas befogenheter. Av
handelskamrarnn i Göteborg och Gävle samt ingeniörsvetenskcipsakademien
har påyrkats, att hälsovårdsnämnderna icke skulle få förbjuda en fabriks
eller närings drivande. I de utlåtanden som avgivits av övriga handelskamrar
vilka yttrat sig i ärendet samt av Sveriges industriförbund och Sveriges lantbruksförbund
förordas, att hälsovårdsnämnderna helt berövas beslutanderätt
i vattenföroreningsfrågor. Svenska pappersbruksföreningen anser likaledes,
att hälsovårdsnämnd ej bör ha beslutanderätt i dylika frågor, och
tillägger, att icke heller länsstyrelse bör äga att utfärda förbud mot fortsättande
av en fabriks drift med mindre tillsynsmyndigheten förordat sådant
förbud eller frågan prövats av vattendomstol.
Svenska teknologi öreningen har i detta sammanhang förordat, att hälsovårdsområdena
bestämdes så att de komme att motsvara minst provinsialläkardistrikten,
varigenom hälsovårdsnämndernas kompetens borde kunna
höjas. Hälsovårdsnämnd borde likväl icke äga att förbjuda en fabriks
drift och i övriga föroreningsärenden borde den vara skyldig att inhämta
yttrande av vederbörande tillsynsmyndighet. Beslut av nämnden som avveke
från tillsynsmyndighetens yttrande borde underställas vattendomstols
prövning.
Enligt den mening som uttalats av svenska cellulosaföreningen och svenska
pappers- och cellulosaingeniörsföreningen borde varken länsstyrelse eller
hälsovårdsnämnd äga beslutanderätt i hithörande frågor. Även länsstyrelsen
i Värmlands län har ansett, att hälsovårdsnämndernas och länsstyrelsernas
befogenheter borde kunna inskränkas eller upphöra. Förutsättning härför
vore emellertid, att befogenhet att meddela interimistiska beslut i ökad utsträckning
anförtroddes vattenrättsdomarne. Jämväl enligt den mening som
uttalats av länsstyrelsen i Jönköpings län borde beslutanderätten i frågor
av hithörande art helt läggas hos vattendomstolarna.
Frågan om förhållandet mellan hälsovårdsmyndigheternas och vattendomstolarnas
prövningsrätt har särskilt uppmärksammats även i några andra
yttranden. Därvid ha framställts önskemål örn en mera preciserad kompetensfördelning.
Svenska stadsförbundet anför i denna del:
I kommunalförvaltningen har man haft ständigt upprepade ^mindre tillfredsställande
erfarenheter av en prövning av samma ärenden i såväl administrativ
väg som av domstol. För att taga ett nära till hands liggande exempel
må erinras örn frågan rörande städernas rätt att uttaga W. C.-avgifter eller
anslutningsavgifter till avloppsledning.
I förevarande fall skulle det emellertid icke röra sig enbart örn parallellt
arbetande, prövande instanser. Här skulle de håda vägarna stundom korsa
varandra. Domstolarna skulle kunna till prövning upptaga ärenden från kommunal
myndighet eller från en enskild, som hade sitt ärende gående den ad
Bihang
till riksdagens protokoll 19bl. 1 samt. Nr 45. 5
66
Kungl. Maj:ts proposition nr 45.
ministrativa vägen. I betänkandet ser man mycket optimistiskt på utvecklingen
i praktiken och väntar, att det hela skall reda upp sig utan oftare
förekommande överklaganden. Man torde emellertid lia all anledning att se
mera pessimistiskt på saken, om man betänker, att det här ofta nog kan
komma att gälla mycket betydande ekonomiska värden, varför besvärsmöjligheterna
med fog torde utnyttjas. Både den enskilde och de många myndigheter,
som skola vaka över dessa ärenden, torde få anledning tillse, att man
kommer in på domstolsvägen, och hälsovårdsnämndens befogenheter torde
bli nog så trängda mellan andra intressen.
Förbundet måste finna det i hög grad önskvärt, att klara linjer här uppdragas.
En fullständig avkoppling av hälsovårdsnämnderna vill styrelsen självfallet
icke tillråda. Med sin kännedom örn förhållandena inom kommunen
böra de vara självskrivna för uppgiften att övervaka och taga initiativ till åtgärder.
Men önskvärt vore, att i lagstiftningen en bestämd gräns kunde uppdragas
mellan de ärenden som nämnden utan något ingripande av domstol
finge handlägga i vanlig administrativ ordning och de ärenden som efter av
nämnden taget initiativ måste överlämnas för vidare handläggning domstolsvägen.
Dessa senare borde då helt vara avskilda från nämnden, som dock givetvis,
om ändrade förhållanden det påkallade, skulle äga ånyo draga ett dylikt
ärende inför domstol. Det skall icke förnekas, att stora svårigheter torde
möta för en dylik uppdelning. Men även örn densamma i lagstiftningen måste
anges i tämligen grova drag, kan man dock vänta sig i praxis en tämligen
fast fördelning.
A andra sidan har Överståthållarämbetet framhållit, att det icke funnes
någon möjlighet att draga en bestämd gräns mellan hälsovårdsmyndigheternas
och vattendomstolarnas kompetensområden. De regler som de sakkunniga
föreslagit syntes ämbetet väl ägnade att förebygga kompetenskonflikter.
I detta sammanhang må nämnas, att svenska naturskyddsföreningen framställt
anmärkning mot att vattendomstol enligt förslaget syntes kunna ändra
beslut om fridlysning som av länsstyrelse meddelats ur naturskyddssynpunkt.
I några yttranden har uttalats tvekan, huruvida vattendomstolarna,
som enligt de sakkunnigas förslag skulle ha ett avgörande inflytande på föroreningsfrågor,
kunde antagas bliva skickade att handlägga sådana ärenden.
Handelskammaren i Göteborg uttalar, att vattendomstolarna redan nu hade
för stor arbetsbörda, varigenom behandlingen av målen fördröjts. Vidare har
handelskammaren framhållit, att en tekniskt och ekonomiskt sakkunnig behandling
av vattenföroreningsfrågor krävde en i hög grad specialiserad sakkunskap
hos såväl vattenrättsingenjörer som domare. Handelskammaren har
därför ifrågasatt, huruvida icke särskilda vattendomstolar för handläggning
av avlopps- och vattenföroreningsfrågor borde inrättas. Fiskeriintendenterna
i östra distriktet och västerhavets distrikt ha av liknande skäl förordat, att
en särskild vattendomstol inrättas för hela riket. Fiskeriintendenten i västerhavets
distrikt synes därvid ha tänkt sig att domstolen, som borde utrustas
med laboratorium, skulle ersätta jämväl de föreslagna tillsynsmyndigheterna.
Den föreslagna lagstiftningen har avstyrkts endast i ett yttrande, nämligen
av fiskeriintendenten i nedre norra distriktet. Denne har uttalat, att vattenföroreningsärendenas
överflyttning till vattendomstolarna icke innebure någon
fördel ur fiskesynpunkt, snarare tvärtom. 1 vattendomstolarna funnes
Kungl. Maj.ts proposition nr 45.
67
icke någon representant för fiskerisakkunskapen, varemot i förhållande till
fisket motsatta intressen vore företrädda hos vattenrättsingenjörerna. I fråga
om den föreslagna fisketillsynsmyndighetens organisation syntes det vara ett
stort fel, att ledningen skulle omhänderhavas av en person med i huvudsak
fiskeribiologisk utbildning. Befattningen borde i stället innehavas av en expert
i reningsteknik.
Vidare bör nämnas, att i utlåtandet av handelskammaren i Göteborg avrådes
från att genomföra ny lagstiftning i ämnet under nu rådande förhållanden.
I denna fråga har å andra sidan lantbruksstyrelsen anfört, att det
ur de intressen som styrelsen hade att bevaka vore av så stor betydelse att
en bättre och mera tidsenlig ordning i fråga örn tillsyn över och åtgärder
mot vattenförorening komme till stånd, att en dylik ordning borde åstadkommas,
även om icke samtidigt alla betingelser därför förelåge.
Av vad som anförts i de sakkunnigas betänkande och i de avgivna yttrandena
framgår, att behovet av en tidsenlig lagstiftning i fråga om vattenförorening
är starkt framträdande. De sakkunniga ha utarbetat sitt förslag i nära
anslutning till nu bestående organisatoriska former och ha sålunda sökt såvitt
möjligt tillgodogöra den erfarenhet på området som redan finnes representerad
hos myndigheter och tjänstemän. Utmärkande för förslaget är vidare,
att frivillighetens väg ansetts böra anlitas så långt som möjligt vid
motarbetandet av vattenförorening och att all skälig hänsyn tages till kostnaderna.
Då grundlinjerna i förslaget uppdragits på detta sätt, torde det icke
möta hinder att under nu rådande förhållanden upptaga denna lagstiftningsfråga
till behandling, om än med hänsyn till det statsfinansiella läget vissa
modifikationer torde få vidtagas i förslaget. Ur allmän synpunkt är av vikt,
att frågan, som redan länge varit aktuell, erhåller sin lösning. Det bör framhållas,
att åtgärder av här ifrågavarande art enligt sakens natur kunna genomföras
först efter hand och måste lämpas efter rådande förhållanden. Förslaget
kommer fördenskull icke att medföra någon omedelbar påfrestning
för samhällen eller enskilda utan avser i stället, att förefintliga missförhållanden
skola, i den mån det är möjligt och rimligt, successivt avhjälpas,
samtidigt som uppkomsten av nya olägenheter i görligaste män bör förhindras.
Vissa av de ändringar som föreslagits i stadsplanelagstiftningen torde dock
icke böra upptagas i detta sammanhang. Dessa frågor synas lämpligen böra
uppmärksammas i samband med utredning av andra spörsmål inom stadsplanelagstiftningen.
.Tåg har för avsikt att föreslå att en sådan utredning företages.
Enligt de sakkunnigas mening höra samhällen och enskilda uppmuntras
alt självmant vidtaga erforderliga skyddsåtgärder mot vattenförorening, men
det ligger i sakens natur, att örn något resultat av betydelse skall vinnas, en
övervakning från det allmännas sida är nödvändig. De sakkunniga
föreslå, alt för detta ändamål skola finnas två centrala tillsynsorgan, nämligen
en sanitär tillsynsmyndighet under medicinalstyrelsen och en fisketill
-
Departe*
menta*
c heffla.
68
Kungl. Maj:ts proposition nr 45.
synsmyndighet under lantbruksstyrelsen. I åtskilliga yttranden har tillsynens
uppdelning på nämnda sätt föranlett erinringar. Då härvid uttalats, att ett gemensamt
tillsynsorgan skulle vara att föredraga, synes i vissa fall ha lagts
stor vikt vid att en enda institution sannolikt skulle bliva bättre ägnad
att utföra forskningar på området. Häremot bör erinras, att de tillsynsorgan
som de sakkunniga föreslagit främst skulle verka för att erforderliga åtgärder
till motverkande av förorening vidtagas, och således fullgöra en uppgift
av huvudsakligen administrativ natur, varemot enligt de sakkunnigas mening
forskningsuppgiften väsentligen borde åvila statens institut för folkhälsan
och undersöknings- och försöksanstalten för sötvattensfisket, nied vilka institutioner
de båda tillsynsmyndigheterna skulle samarbeta. De nämnda institutionerna
skulle också biträda med undersökningsarbeten i aktuella
frågor.
Med hänsyn till nuvarande förhållanden torde en begränsning i den föreslagna
organisationen vara ofrånkomlig. Det kan härvid synas erbjuda sig
en möjlighet att, såsom bland annat kommerskollegium förordat, ålägga
den nuvarande fisketillsynsmyndigheten att utöva tillsyn i lika mån ur sanitär
som ur fiske- och allmän naturskyddssynpunkt. Denna anordning skulle
emellertid innebära en väsentlig utvidgning av myndighetens verksamhet,
vilken för närvarande huvudsakligen avser tillsyn ur fiskesynpunkt. Utvidgningen
kan icke genomföras utan en betydande ökning av personalen liksom
av laboratorielokaler och andra hjälpmedel. Redan med hänsyn till kostnaderna
härför torde man vara nödsakad att skjuta den nu diskuterade möjligheten
åsido. Härjämte kan anmärkas, att det icke låter sig väl förena med
den ställning som bör tillkomma medicinalstyrelsen och hälsovårdsmyndigheterna
att lägga den centrala tillsynen ur sanitär synpunkt under en myndighet
som är ansluten till fiskeristaten och lyder under lantbruksstyrelsen.
I några yttranden har uttalats den åsikten att statens institut för folkhälsan
borde utses till tillsynsmyndighet. Icke heller detta förslag torde vara
genomförbart, enär de administrativa uppgifter som enligt de sakkunnigas
mening i främsta rummet skulle tillkomma tillsynsmyndigheterna icke lämpligen
kunna åläggas institutet. Detta bör icke så att säga göras till åklagare i
föroreningstvister, utan dess uppgift på området måste såsom de sakkunniga
förutsätta inskränkas till utförande av undersökningsarbeten i aktuella föroreningsfrågor
samt vetenskapliga forskningar i ämnet.
Då dessa utvägar icke stå till buds, torde för närvarande vara lämpligast
att i huvudsak bibehålla den nuvarande organisationen av tillsynsverksamheten.
Detta innebär, att fisketillsynsmyndigheten alltjämt kommer att utöva
tillsyn främst ur fiskesynpunkt, vartill dock torde kunna läggas tillsyn
ur allmän naturskyddssynpunkt, och att myndigheten skall utöva tillsyn ur
sanitär synpunkt allenast i den mån en sådan tillsynsverksamhet kan förenas
med myndighetens huvudsakliga uppgift. Den sanitära tillsynen får alltså i
första hand ankomma på hälsovårdsmyndigheterna — hälsovårdsnämnder
och länsstyrelser — samt tjänsteläkarna. Denna inskränkning i den föreslagna
organisationen medför — utom minskning i effektiviteten — vissa olägen
-
Kungl. Maj.ts proposition nr 45.
69
heter särskilt ur processuell synpunkt, då de sakkunniga avsett att den sanitära
tillsynsmyndigheten skulle vara det organ som hos vattendomstolarna
främst utförde talan med hänsyn till sanitära intressen. Dessa olägenheter
torde dock icke bliva av alltför stor betydelse, om i förslaget vidtagas vissa
andra jämkningar till vilka jag återkommer i det följande.
Med anledning av vad statskontoret anfört vill jag framhålla, att den nuvarande
fisketillsynsmyndighetens jämförelsevis självständiga ställning enligt
enstämmiga vittnesbörd visat sig vara till stort gagn och befrämjat ett
smidigt handlag i utövningen av tillsynsverksamheten, vilken också erhållit
de bästa vitsord. Myndigheten har kunnat på ort och ställe under eget ansvar
lämna råd och anvisningar angående erforderliga åtgärder. Självständigheten
skulle gå förlorad, om myndighetens arbetskrafter såsom statskontoret
synes ha förutsatt flyttas inom lantbruksstyrelsen för att där fylla
motsvarande uppgifter. Det är icke antagligt, att därigenom skulle vinnas
någon möjlighet att minska omkostnaderna eller att för samma kostnader
erhålla större arbetseffekt.
Av minst lika stor betydelse som det nu behandlade spörsmålet om den
centrala tillsynen till motverkande av vattenförorening är frågan, vilka myndigheter
som böra äga beslutanderätt i föroreningsfrågor. Även i detta
hänseende lia delade meningar uttalats av de hörda myndigheterna och
sammanslutningarna, om än det vida övervägande flertalet anslutit sig till
de sakkunnigas förslag. I de yttranden som avgivits av representanter för
industrien har mot förslaget erinrats, att hälsovårdsmyndigheternas befogenhet
att meddela beslut i föroreningsfrågor borde i rättssäkerhetens intresse
inskränkas, och anmärkningar ha särskilt riktats mot att hälsovårdsnämnderna
alltjämt skulle äga påbjuda inställandet av en fabriks drift eller
nedläggande av en näring. Å andra sidan har av vissa myndigheter — främst
medicinalstyrelsen — befarats, att vattendomstolarna genom förslaget tillerkänts
alltför stor makt i förhållande till hälsovårdsmyndigheterna, önskemål
ha också framställts örn en närmare kompetensfördelning mellan hälsovårdsmyndigheterna
och vattendomstolarna till undvikande av stridiga
avgöranden.
Invändningen, att med förslagets ståndpunkt slitningar möjligen kunde
uppstå mellan hälsovårdsmyndigheterna och vattendomstolarna, äger ett
visst berättigande. Den har också förutsetts av de sakkunniga och föranlett
särskilda föreskrifter lill undvikande av beslut som strida mot varandra.
Dessa föreskrifter kunna väl icke till fullo undanröja de praktiska olägenheter
som alltid kunna länkas följa av att administrativa myndigheter och
domstolar äga besluta i samma frågor — ett förhållande som ingalunda
saknar motsvarighet på andra områden — men starka lämplighetsskäl tala
likväl för de sakkunnigas ståndpunkt. Hälsovårdsmyndigheterna och vattendomstolarna
ha nämligen otvivelaktigt var för sig såsom beslutande organ
viktiga och med hänsyn lill avgörandets karaktär olikartade uppgifter
att fylla.
Hälsovårdsmyndigheterna kunna såsom lokala övervakande organ upp -
70
Kungl. Maj:ts proposition nr 45.
rätthalla intim kontakt med ortsförhållandena och böra därför vara ägnade
att snabbt ingripa. Visserligen äro de i regel icke kompetenta att pröva
svårbedömda tekniska spörsmål, men de måste likväl anses skickade för
uppgiften att i första hand ingripa mot sanitära olägenheter genom vattenförorening.
För att de skola kunna fullgöra denna uppgift är det nödvändigt,
att de äga meddela förelägganden av olika slag, anpassade efter omständigheterna
i varje särskilt fall. Sakkunniga råd och anvisningar kunna härvid
bland annat erhållas av statens institut för folkhälsan liksom i viss utsträckning
av fisketillsynsmyndigheten. Tydligt är också, att ledning vinnes genom
de avgöranden som träffas av vattendomstolarna. Typfall uppkomma
som lösa frågan i vilken omfattning åtgärder till motverkande av förorening
böra vidtagas, och hälsovårdsmyndigheternas uppgift blir då huvudsakligen
alt i likartade fall framtvinga motsvarande åtgärder. Då ett
sådant prejudicerande avgörande föreligger eller då fallet är av enklare
beskaffenhet eller utredningen eljest kan anses tillfredsställande, bör det
vara möjligt för hälsovårdsmyndigheterna att meddela jämförelsevis detaljerade
förelägganden. I andra fall åter torde de icke lämpligen kunna på
egen hand i detalj pröva, vilka åtgärder som skola vidtagas. I sådan händelse
kunna de enligt förslaget låta frågan örn de särskilda åtgärdernas
beskaffenhet gå till de för prövning därav bättre skickade vattendomstolarna.
Att hälsovårdsmyndigheterna på detta sätt må överlämna det slutliga
avgörandet till annan myndighet innebär icke, att de kunna undandraga sig
ansvaret för att åtgärder vidtagas mot en ur sanitär synpunkt menlig vattenförorening.
Deras funktion att i detta hänseende driva fram erforderliga åtgärder
kvarstår nämligen, med den skillnaden allenast att ingripandet kan
taga den formen att myndigheten tillser att frågan —- utan uppskov — blir
prövad av vattendomstol.
Ehuru hälsovårdsmyndigheterna måste anses oundgängliga som övervakande
och pådrivande organ, innebär detta givetvis icke, att det
skulle vara uteslutet att i ett eller annat hänseende inskränka deras befogenhet
utöver vad de sakkunniga ansett lämpligt. Men för att en sådan inskränkning
skall vidtagas måste starka praktiska skäl kunna åberopas. Några sådana
skäl ha enligt min mening icke anförts. Jag vill särskilt framhålla, att
såsom stöd för de framförda yrkandena örn inskränkning i hälsovårdsnämndernas
befogenheter icke i något fall kunnat åberopas missbruk. Den brist
hos hälsovårdsnämnderna som i många fall framhållits är i själva verket
i stället, att de icke äro tillräckligt effektiva.
Vattendomstolarnas naturliga uppgift i föroreningsfrågor är en helt annan
än hälsovårdsmyndigheternas, den är ej av övervakande och pådrivande
utan av rättsskipande natur. Det bör framhållas att -— såsom i ett yttrande
betonats — även avgörandet av frågan, i vilken utsträckning åtgärder
böra vidtagas till motverkande av förorening och i vad mån förorening
får tålas, är en uppgift som enligt svensk uppfattning måste anses tillhöra
rättsskipningen. Uppenbart är, att nämnda domstolar redan med hänsyn
till domsområdenas utsträckning äro på ett särskilt sätt lämpade för en
sådan uppgift. Varje vattendomstols område omsluter obrutna vattensystem,
Kungl. Maj.ts proposition nr 45.
71
från källan lill havet, medan gränserna för hälsovårdsnämndernas distrikt
så gott som alltid och länsgränserna mycket ofta avskära vattendragen, till
följd varav föroreningskällan kan finnas inom en hälsovårdsmyndighets område,
medan olägenheterna, såsom t. ex. i Ronnebyån, till väsentlig del uppkomma
inom annan eller andra myndigheters områden. Tydligen kunna
föroreningsfrågorna också äga ett intimt samband med andra spörsmål som
röra ett vattendrag, t. ex. en reglering av vattnets avrinning för att erhålla
ökad vattenkraft. De sakkunniga ha påpekat, att vattendomstolarna äga omfattande
erfarenhet av frågor om förprövning över huvud taget och att föroreningsfrågor
äro förknippade med skadeståndsfrågor och ett flertal andra
spörsmål av civilrättslig natur, såsom om rätt att taga i anspråk annans
mark och om delaktighet i gemensamma ledningar eller reningsverk. Det
kan icke sägas utgöra en naturlig uppdelning att såsom en länsstyrelse ifrågasatt
hänvisa dessa senare spörsmål till vattendomstol och alltid låta själva
föroreningsfrågan gå till hälsovårdsmyndighet. Enligt min mening tarvas
det, att för föroreningsfrågan en myndighet av domstols karaktär finnes som
kan slutligen skilja mellan stridiga intressen. I det fall att allenast enskilda
ekonomiska intressen stå mot varandra, synas för övrigt delade meningar
icke kunna råda om att frågan bör avgöras av domstol.
Vid vattendomstolarna finnas icke för närvarande anställda experter i föroreningsfrågor,
men de sakkunnigas förslag innebär möjlighet att låta särskilt
utbildad sakkunnig inträda såsom ledamot i domstolen när så erfordras.
Sakkunnig kan även anlitas såsom biträde åt domstolen utan att inträda såsom
ledamot i denna. Vilkendera formen som bör anlitas är en lämplighetsfråga
som med förtroende kan överlämnas åt tillämpningen. Att vattendomstolarna
icke skulle kunna med anlitande av erforderlig sakkunskap lösa den
uppgift som enligt förslaget pålagts dem, synes icke behöva befaras. Någon
anledning att såsom i vissa yttranden förordats inrätta en eller flera särskilda
vattendomstolar för ändamålet föreligger därför icke, och detta skulle för
övrigt vara förenat med flera olägenheter med hänsyn till det samband som
enligt vad förut nämnts finnes mellan föroreningsfrågor och andra vattenfrågor.
Om sålunda vattendomstolarna kunna antagas vara skickade att omhändertaga
mål som röra föroreningsfrågor i ökad omfattning, måste likväl beaktande
skänkas den invändningen att deras arbetsbörda redan nu är stor.
Då det ur statsfinansiell synpunkt bör undvikas att belasta domstolarna så
att avsevärda kostnader kunna uppkomma för extra arbetskraft, torde viss
begränsning böra göras av de fall då enligt de sakkunnigas förslag förprövning
av vattendomstol skall äga rum. Vid meddelande av bestämmelser härom,
vilka enligt förslaget skola utfärdas i administrativ ordning, torde alltså
böra iakttagas viss återhållsamhet.
Det är möjligt, att någon ytterligare minskning i det arbete som enligt förslaget
skulle åvila vattendomstolarna skulle kunna vinnas genom en kompetensfördelning
mellan hälsovårdsmyndigheterna och vattendomstolarna såsom
i vissa yttranden ifrågasatts. Att begränsa vattendomstolarnas behörighet
att döma i föroreningsfrågor kan dock icke gärna komma i fråga,
72
Kungl. Maj.ts proposition nr 45.
då dessa måste antagas vara de mest kompetenta myndigheterna samt skola
pröva ärendena även ur andra synpunkter än den sanitära.
I fråga om förhållandet mellan hälsovårdsmyndighets beslut
och vattendomstols avgöranden ha de sakkunniga ansett, att de
förra böra vika för de senare. Medicinalstyrelsen, som befarat att befogenhet
för vattendomstol att ändra hälsovårdsmyndighets beslut kunde verka hämmande
på hälsovårdsarbetet, har hemställt om ändring av förslaget på sagda
punkt. Styrelsen har tillika förordat, att hälsovårdsmyndighet skulle utan
inskränkning äga att meddela föreskrift som avviker från vattendomstols
beslut, under det att enligt förslaget sådan föreskrift skulle få meddelas
endast på grund av särskilda omständigheter och icke av hälsovårdsnämnd
utan allenast av länsstyrelse.
Det torde näppeligen finnas skäl för farhågan, att hälsovårdsarbetet skall
menligt påverkas av att vattendomstolarna erhålla befogenhet att slutligt avgöra
föroreningsfrågor. I själva verket torde antalet av de föroreningsärenden
som komma att handläggas av vattendomstol bliva ganska ringa
i jämförelse nied dem som komma att upptagas av hälsovårdsmyndigheterna,
och hälsovårdsmyndighets beslut kommer sannolikt endast mera sällan
att bliva föremål för omprövning av vattendomstol. Att vattendomstolen
i fall då frågan likväl dragés under dess prövning icke kommer att
ändra hälsovårdsmyndighetens beslut utan verkliga skäl, kan förutsättas.
Det bör emellertid anmärkas, att örn hälsovårdsmyndigheten inskränkt sig
till ett föreläggande som icke innehåller någon lösning i detalj av frågan
om åtgärder till motverkande av förorening, vattendomstolen uppenbarligen
har att komplettera beslutet i erforderliga delar. En av fördelarna med
de sakkunnigas förslag är, att hälsovårdsmyndigheten icke behöver inhämta
utredning om vad i detalj behöver göras utan kan inskränka sig till att
konstatera, att åtgärder erfordras för att häva sanitära missförhållanden,
och överlämna utformningen av åtgärderna antingen tills vidare åt den som
skall utföra dem eller också åt vattendomstol. I förra fallet kan vederbörande
frivilligt begära vattendomstolens utlåtande, men han kommer sannolikt
i allmänhet att föredraga att, efter tillkallande av teknisk sakkunskap
och i samråd bland annat med tillsynsmyndigheten, vidtaga åtgärderna utan
sådan prövning. Denna prövning är nämligen enligt sakens natur förenad
med vissa kostnader, varjämte förfarandet hos vattendomstol — om också
endast i begränsad omfattning — även kommer att innefatta prövning av
ersättningsanspråk som vederbörande hellre vill reglera i godo.
I detta sammanhang må uppmärksammas den praktiska frågan, vilken
verkan som skall tillkomma vitesföreläggande som av hälsovårdsmyndighet
meddelats i ett ärende, om detta därefter dragés under vattendomstols
prövning. Att någon tvekan icke behöver uppkomma, när föreläggandet
allenast innebär att frågan skall prövas på detta sätt, är ju tydligt.
I andra fall inverkar ärendets anhängiggörande hos vattendomstolen ej i och
för sig på vitesföreläggandet. Förslaget upptager emellertid — ill kap. 83 §
vattenlagen — en bestämmelse, enligt vilken vattenrättsdomaren äger för
-
Kungl. Maj.ts proposition nr 45.
73
ordna att vitesföreläggandet ej må tillämpas innan målet blivit avgjort eller
vattendomstolen annorlunda förordnat. Uppenbarligen får denna bestämmelse
icke tillämpas så, att därigenom vidtagandet av lämpliga åtgärder onödigtvis
fördröjes.
Vad härefter angår de sakkunnigas förslag att, sedan vattendomstol meddelat
sitt beslut, hälsovårdsmyndighet i regel icke må meddela föreskrift
som avviker därifrån, har jag även i denna del funnit förslagets ståndpunkt
välgrundad. Förslaget innefattar vidsträckta befogenheter för vattendomstolen
att själv, på ansökan eller efter därom förd talan, meddela ändrade
föreskrifter. Den möjlighet som förslaget därjämte ger länsstyrelse att meddela
avvikande föreskrifter på grund av särskilda omständigheter synes tillräcklig.
Med anledning av vad medicinalstyrelsen anfört om att bestämmelser kunna
behöva utfärdas såsom en följd av beslut som meddelas av vattendomstol
må för övrigt framhållas, att vattendomstolens beslut givetvis icke är
bindande i andra hänseenden än dem som varit föremål för domstolens prövning.
Ett beslut angående villkoren för avledande av kloakvatten utgör t. ex.
icke hinder för hälsovårdsnämnd att förbjuda användning av vattenhämtningsställe
som därigenom förorenas. Däremot är nämnden icke behörig att
förbjuda kloakvattnets avledande till vattendraget eller att föreskriva någon
reningsprocedur utöver vad vattendomstolen ansett behövligt.
Till sist må i detta sammanhang nämnas, att förslaget icke såsom svenska
naturskyddsföreningen antagit ger vattendomstol rätt att ändra beslut om
fridlysning som ur naturskyddssynpunkt meddelats av länsstyrelse enligt
därom gällande författningar.
Förslag om ändring i vattenlagen.
I vattenlagen regleras olika slags företag som röra vatten, däribland i 8
kap. företag som avse avledande av spillvatten eller annan flytande orenlighet,
i lagen benämnt kloakvatten. Bestämmelserna i nämnda kap. äro
emellertid för närvarande i flera hänseenden ofullständiga. Sålunda saknas
bestämmelser angående de förutsättningar under vilka spillvatten och annan
flytande orenlighet må utsläppas i vattendrag, sjö eller annat vattenområde
(recipienten). I detta avseende föreligger en väsentlig skillnad i jämförelse
med andra i vattenlagen reglerade företag, om vilka fullständiga bestämmelser
meddelas angående frågan under vilka förutsättningar och på vad sätt de
må genomföras. Vid jämförelse med 7 kap., som reglerar torrläggningsföretag,
framträder också såsom en brist i 8 kap., att det saknar stadganden
om skyldighet att deltaga — tvångsdelaktighet — i kloakledningsföretag som
lämpligen kan utföras så, att det länder till nytta för två eller flera intressenter.
De sakkunnigas förslag till lag örn ändring i vissa delar av vattenlagen
innehåller en fullständig omarbetning av 8 kap. Därjämte föreslås ändringar
74
Kungl. Maj.ts proposition nr 45.
i 2, 3, 9—11 och 13 kap., vilka dock till huvudsaklig del äro följdändringar
som sammanhänga med den nya lydelsen av förstnämnda kapitel.
Spillvatten och annan flytande orenlighet — avloppsvatten — indelas i
förslaget alltefter härkomsten i två huvudgrupper. Spillvatten och orenlighet,
som härrör från bostäder eller från verksamhet vilken icke är att hänföra
till industriell rörelse, benämnes kloakvatten. Spillvatten och
orenlighet, som härrör från industriell rörelse, benämnes industriellt
avloppsvatten.
I förslaget behandlas först avledande av kloakvatten. Förslaget upptager
i denna del till en början bestämmelser om framdragande av kloakledning
över annans mark eller genom väg eller järnvägs eller spårvägs
banvall eller stationsområde samt örn underhåll av kloakledning m. m.
De innehålla icke något väsentligt nytt i förhållande till gällande lag. En
viktig nyhet innefatta däremot efterföljande bestämmelser örn tvångsdela
k t i g h e t i kloakledningsföretag. De sakkunniga lia ansett ett starkt behov
föreligga av sådana bestämmelser, vilka bland annat vore en oundgänglig
förutsättning för att man skulle komma till rätta nied avloppsförhållandena
inom ett område med tät bebyggelse som ej utgjorde egen kommun
eller municipalsamhälle. En annan nyhet i förslaget rör företag för såväl
avledande av kloakvatten som torrläggning av
mark. Bestämmelserna härom innebära bland annat, att samhällen eller
enskilda som äro i behov av ledningar för avledande av kloakvatten samt
ägare av mark som behöver torrläggas kunna tvingas att gå tillsammans i
ett gemensamt företag, oavsett från vilken sida initiativet kommer till företaget.
De sakkunniga ha uttalat, att vissa svårigheter i fråga om fördelningen av
kostnaderna mellan kloakledningsintresset å ena samt torrläggningsintresset
å andra sidan icke kunde undvikas, men att det likväl icke kunde vara föremål
för tvekan, att bestämmelser borde meddelas om kombinerade företag
av denna natur.
De bestämmelser om avledande av kloakvatten för vilka nu redogjorts
skola enligt förslaget äga motsvarande tillämpning i fråga om industriellt
avloppsvatten.
Beträffande åtgärder till motverkande av vattenförorening
föreslås i flera hänseenden olika bestämmelser för kloakvatten å ena samt
industriellt avloppsvatten å andra sidan. Till stöd för att göra denna skillnad
har åberopats, att i fråga om kloakvatten borde tagas till utgångspunkt,
att vederbörande över huvud taget icke skäligen kan förvägras att avleda
kloakvattnet till någon närliggande recipient. Där en viss bebyggelse redan
finnes, har det sålunda icke ansetts kunna komma i fråga att ur allmän eller
enskild synpunkt ställa oöverstigliga hinder i vägen för kloakvattnets avledande.
Lagstiftningens uppgift är i sådant fall enligt de sakkunnigas mening
endast att meddela bestämmelser som syfta till att såvitt möjligt motverka
olägenheter genom avledandet. En annan sak är, att bebyggelsen ej
bör få växa upp på ett så planlöst sätt att vidtagandet av rationella åtgärder
till motverkande av olägenheter genom vattenförorening försvåras eller
Kungl. Maj:ts proposition nr 45.
75
fördyras. Detta spörsmål har av de sakkunniga ansetts höra hemma inom
stadsplane- och fastighetsbildningslagstiftningen, och de ha också såsom förut
nämnts framlagt ändringsförslag i därtill hörande författningar.
Den som avleder eller ämnar avleda kloakvatten till en recipient
skall enligt förslaget, i den mån det kan anses skäligt, vidtaga erforderliga
åtgärder till motverkande av förorening. Några detaljerade föreskrifter örn
vad som i varje fall skall iakttagas ha icke intagits i lagen. Om förorening
vållas av kloakvatten som avledes från två eller flera samhällen eller fastigheter,
kunna dessa enligt förslaget förpliktas att deltaga i kostnaden för ett
gemensamt reningsverk eller för andra åtgärder i gemensamt intresse till
motverkande av förorening, t. ex. rensningar i recipienten.
I fråga om industriellt avloppsvatten ha de sakkunniga framhållit,
att utgångsläget vore ett annat. Den som vill utföra en industriell anläggning
kan i viss utsträckning välja mellan flera platser, och ur föroreningssynpunkt
är det av stor betydelse, örn en fabrik förlägges t. ex. vid kusten
i stället för vid ett mindre vattendrag ett stycke in i landet. Ehuru utrymmet
för val mången gång är ganska begränsat, har nämnda förhållande
såsom en konsekvens i lagstiftningen ansetts böra föranleda, att frågan om
rätt att utsläppa industriellt avloppsvatten kan göras beroende av myndighets
prövning. Denna skall enligt förslaget ankomma på vattendomstol, med
eller utan föregången syneförrättning. I vissa fall skall frågan underställas
Kungl. Maj:t.
I förslaget stadgas förbud att avleda industriellt avloppsvatten så att genom
förorening av recipienten ur allmän eller enskild synpunkt uppkommer
olägenhet av någon betydelse, såvida icke föroreningens förebyggande prövas
kräva åtgärder som ej skäligen kunna fordras. Ägaren av fabrik eller
annan industriell inrättning kan enligt förslaget åläggas icke blott att själv
utföra åtgärder till motverkande av förorening eller att, eventuellt jämte
andra, bekosta sådana åtgärder utan även att utgiva en särskild avgift till
befrämjande av fisket inom landet.
Enligt förslaget äger Kungl. Majit förordna, att avloppsvatten från vissa
fabriker eller industriella inrättningar ej i något fall må utsläppas i vattendrag,
sjö eller annat vattenområde, innan frågan örn erforderliga åtgärder
till motverkande av förorening blivit prövad i den ordning förslaget innehåller.
Denna bestämmelse är avsedd att komma till användning i sådana
fall då man har särskild anledning att befara olägenheter genom förorening,
och sådan förprövning som nu nämnts skall enligt förslaget till kungörelse
i ämnet vara obligatorisk i fråga örn anrikningsverk, sulfit- eller
sulfatcellulosafabriker, träsliperier m. fl. Nämnda befogenhet för Kungl.
Majit kompletteras i förslaget av ett stadgande, enligt vilket förbud mot förorening
genom industriellt avloppsvatten må meddelas beträffande visst vattenområde,
då det med hänsyn till landets djur- eller växtvärld eller eljest
ur naturskyddssynpunkt är av särskild betydelse.
Den som avleder kloakvatlen eller industriellt avloppsvatten skall vara
skyldig alt giva ersättning för olägenhet genom förorening, såframt olägen
-
76 Kungl. Maj:ts proposition nr 45.
heten är av någon betydelse och ej med hänsyn till förhållandena på orten
skäligen bör tålas.
Till de materiella regler för vilka nu i huvudsak redogjorts ansluta i 8
kap. av förslaget utförliga regler örn sättet för prövning av frågor som röra
avledande av kloakvatten eller industriellt avloppsvatten, om verkan av beslut
i sådant ärende samt om förvaltningen av de gemensamma angelägenheterna
för ett företag med två eller flera intressenter m. m.
I 2, 3 och 9 kap. vattenlagen ha smärre ändringar föreslagits. Ändringarna
i 2 kap. gälla bland annat frågan om utkastande av fast avfall och
om utkastande eller utsläppande av avfall från fartyg. Beträffande
10, 11 och 13 kap. innehåller förslaget ett stort antal tillägg till eller jämkningar
av vattenlagens bestämmelser om förfarandet vid syneförrättning
eller inför vattendomstol samt om handräckning och straff.
I yttrandena ha grunddragen i förslaget till ändring av vattenlagen
i allmänhet icke föranlett några erinringar. Vissa anmärkningar av större
räckvidd ha dock framställts.
I fråga om den föreslagna gränsdragningen mellan kloakvatten och industriellt
avloppsvatten har Sveriges kemiska industrikontor uttalat, att någon
sådan uppdelning icke borde komma till stånd. Industrikontoret vitsordar,
att kloakvattnet i förhållande till det industriella avloppsvattnet vore jämförelsevis
enhetligt, men framhåller, att avloppsvattnen från sådana företag
som bearbeta organiska ämnen och t. ex. tillverka livsmedel komme förstnämnda
kategori mycket nära. Det industriella avloppsvattnet hade enligt
industrikontorets åsikt av de sakkunniga behandlats alltför strängt, och i
talrika fall bleve det svårt att skilja de båda kategorierna åt. Även Sveriges
industriförbund har funnit, att industriellt avloppsvatten behandlats för
strängt i jämförelse med kloakvatten, därvid förbundet uttalat att vad de
sakkunniga anfört till stöd för uppdelningen väl icke saknade berättigande
men icke kunde motivera så stor skillnad som föreslagits. De faktorer som
bestämde industriföretagens lokalisering vore enligt förbundets mening av
så grundläggande art, att ofta ej funnes någon möjlighet att såsom de sakkunniga
förutsatt välja mellan olika platser. Vidare har förbundet påpekat,
att kloakvattnet huvudsakligen förorsakade olägenheter av sanitär natur, det
industriella avloppsvattnet främst å fiske. En begränsning av föroreningar
genom kloakvatten vore fördenskull mera angelägen än en begränsning av
olägenheter genom industriellt avloppsvatten. Styrelsen för tekniska högskolan
har särskilt framhållit, att det i praktiken kunde komma att följa
svårigheter av tudelningen, och betänkligheter mot denna lia också uttalats
inom statens institut för folkhälsan av avdelningsföreståndaren professor
Naeslund samt av länsstyrelsen i Kristianstads län.
Ingeniörsvetenskapsakademien uttalar i sitt utlåtande, att med avseende
på skador i recipienten kloakvatten och industriellt avloppsvatten kunde
verka alldeles likartat, i det att båda kunde åstadkomma sanitära skador
och fiskeskador. Akademien anför vidare:
Kunni. Maj.ts proposition nr 45.
77
Såväl kloakvatten som industriella avloppsvatten kunna innehålla samma
kategorier av smutsämnen, nämligen fasta oorganiska ämnen, fasta organiska
ämnen, lösta oorganiska eller organiska ämnen eller kolloider. Vad som
med avseende på kvalitet skiljer dem åt är — örn man undantager vissa gifter,
som kunna förekomma i industriavloppsvatten, och vissa sjukdomsalstrande
bakterier, som oftare finnas i kloakvatten än i industrivatten — huvudsakligen
koncentrationen av de förorenande ämnena, men denna faktor
inverkar främst på beskaffenheten av de reningsanordningar, som kunna användas.
Härtill kommer, att i talrika fall avloppsvatten kunna förekomma,
som bestå av en blandning av både kloak- och industriellt avloppsvatten.
Med avseende på de reningsmetoder, som nu äro kända, kan det samman
fattningsvis sägas, att de bestå i anordningar för mekaniskt frånskiljande av
fasta partiklar av organiskt eller oorganiskt ursprung, biokemisk eller rent
kemisk mineralisering och oxidation av lösta organiska ämnen, oskadliggörande
medelst kemisk reagens av lösta ämnen, indunstning av avloppsvattnet
eller av lösningar, innan de inkomma i det gemensamma avloppsvattnet,
i vissa fall indunstningsåterstodens förbränning och slutligen avloppsvattnets
utspädning med friskt vatten eller dess återanvändning inom
fabrikationen eller dess utspridning över mark. Vid behandlingen råder den
likheten, att de metoder, som hittills använts vid kloakvattenrening, också i
princip tillämpats vid rening av industriavloppsvatten, medan det omvända
icke är fallet.
Den allmänna praktiska lösningen av problemet att rena enbart samhälleligt
kloakvatten torde dock kunna sägas vara bättre känd än fallet är vid
industriella avloppsvatten, som självfallet förete många olika typer, vilka
var och en fordra särskild behandling. Av stor praktisk betydelse är, att
vid reningen av avloppsvatten, av vad slag de vara må, de behandlas såvitt
möjligt i skilda anläggningar, ty endast därigenom kunna optimala betingelser
för de på reningsresultatet medverkande faktorerna skapas.
Däremot uppträda givetvis ofta svårlösta frågor i samband med renandet
av industriella avloppsvatten, som snarare äro av ekonomisk än teknisk art,
spörsmål där det gäller att avgöra, vad som är möjligt att med skäliga kostnader
uppnå.
Jämväl svenska kommunaltekniska föreningen har uppehållit sig vid spörsmålet,
om någon skillnad borde göras mellan kloakvatten och industriellt
avloppsvatten. Enligt vad föreningen framhållit kunde det ifrågasättas, om
icke den föreslagna uppdelningen vore onödig, men föreningen bar ej velat
förorda någon ändring i förslaget i denna del, då visst fog funnes för ett särskiljande
av kloakvatten och industriellt avloppsvatten, särskilt med hänsyn
till de åtgärder som kunde behöva vidtagas. Föreningen anför:
Det torde nog förhålla sig så, att även örn i många fall likartade mekaniska,
kemiska och biologiska processer kunna komma till användning för
rening av båda vattentyperna, så äro dock de tekniska anordningarna ofta
olika. I andra fall måste alldeles speciella reningsmetoder komma till användning
vid rening av industriellt avloppsvatten. För vissa slag härav hava
lämpliga reningsmetoder ännu ej blivit utexperimenterade, varför eventuella
krav på vattnets rening i dylika fall skulle kunna medföra alltför betungande
kostnader för industrierna ifråga.
För kloakvatten däremot finnas sedan länge reningsmetoder utprovade,
vilka ligga inom gränserna för det för samhällena i regel ekonomiskt möjliga.
Vidare finnes mellan de båda vattentyperna den olikheten, att kloakvattnet
kan vara smittoförande, medan åter industrivattnet kan medföra direkt
78
Kungl. Maj:ts proposition nr 45.
Departe ments chefen -
giftverkan på djur- och växtlivet i vattendragen. På grund härav torde det
kunna vara lämpligt, att kloakvatten och industriellt avloppsvatten skiljas
åt icke endast i lagar och förordningar utan också, såsom erfarenheten redan
visat erforderligt, i praktiken på så sätt, att de om möjligt avledas i skilda
ledningar och behandlas i skilda reningsverk, dock givetvis endast under förutsättning
att ej det ena slaget vatten är av så ringa mängd, att det vid sammanförandet
blir utan inverkan på det andras beskaffenhet.
Länsstyrelsen i Västmanlands län har ansett, att den skillnad som i förslaget
gjorts mellan kloakvatten och industriellt avloppsvatten borde utjämnas.
Enligt länsstyrelsens mening borde nämligen obligatorisk förprövning
stadgas jämväl i fråga örn större kloakanläggningar. Beträffande såväl dylika
anläggningar som fabriker och andra industriella inrättningar borde förprövningen
omhänderhavas av länsstyrelserna.
Beträffande bestämmelserna om gemensamma företag för avledande av
avloppsvatten har av förste provinsialläkarnes förening och förste provinsialläkaren
i Värmlands län invänts, att bestämmelserna vore otillräckliga. I
deras yttranden uttalas, att det i villasamhällen och andra områden med tätbebyggelse,
där hälsovårdsstadgans bestämmelser för landet gälla, ofta vöre
ogörligt att få till stånd samfällda vatten- och avloppsledningar. Erfarenheten
visade nämligen, att örn man för dylik tätbebyggelse, som saknade
ekonomisk myndighet i form av municipalbildning eller liknande, sökte få
till stånd samfällda åtgärder, detta oftast strandade på att de kommunala
bestämmande myndigheterna motsatte sig ekonomiska utlägg för endast viss
del av kommunen. Någon form av ekonomisk myndighet för områdena borde
införas. Förslaget syntes icke ha särskilt beaktat denna utomordentligt
viktiga del av problemet. Länsarkitekten i Stockholms län uttalar, att det
skulle vara till fördel, om en organisation för avloppsledningarnas ordnande
t. ex. inom ett byggnadsplaneområde kunde tillskapas av ungefär
samma art som en vägförening enligt lagen om enskilda vägar.
I det yttrande som avgivits av jernkontoret har berörts ett speciellt spörsmål
som torde böra omnämnas här, nämligen frågan om verkan av att genom
ett sjösänkningsföretag vattenmängden minskas i den recipient till vilken
kloakvatten eller industriellt avloppsvatten avledes och därigenom föroreningen
i densamma ökas. Ansvaret härför borde genom ändring i 7 kap. åläggas
den som företoge sjösänkningen. I
I de sakkunnigas förslag har 8 kap. vattenlagen blivit föremål för en genomgripande
omarbetning och utvidgning. I förslaget har skilts mellan
kloakvatten å ena samt industriellt avloppsvatten å andra sidan. Denna tudelning
synes mig befogad. Såsom de sakkunniga själva framhållit torde väl
båda slagen av avloppsvatten ofta avledas i gemensamma ledningar, och de
åtgärder som böra vidtagas för rening av avloppsvattnet kunna också vara
likartade. De skäl som de sakkunniga anfört för att giva nämnda slag av
avloppsvatten en i vissa hänseenden olika legislativ behandling måste det
oaktat anses välgrundade. Ett samhälle utvecklas ju efter hand, under det
Kungl. Maj:ts proposition nr 45.
79
att en industriell anläggning i regel på en gång utbygges till en för längre
tid bestående storlek. Detta är uppenbarligen av betydelse särskilt för deu
viktiga frågan, huruvida och i vad mån förprövning bör föreskrivas. Vidare
må erinras örn att effektiva och ekonomiskt utförbara anordningar numera
äro utexperimenterade för rening av kloakvatten, medan ingenjörsvetenskapen
ännu ej tillfredsställande löst detta problem i fråga örn åtskilliga
slag av industriellt avloppsvatten.
De nya bestämmelserna om tvångsdelaktighet i kloakledningsföretag m. m.
och om företag för såväl avledande av kloakvatten som torrläggning av mark
måste anses fylla en brist i gällande lag, som icke reglerar annat än frivillig
anslutning till företag för avledande av spillvatten och annan flytande orenlighet
samt, frånsett ett speciellt stadgande, över huvud taget ej behandlar
kombinerade företag för avledande av kloakvatten och för torrläggning.
I ett par yttranden har uttalats, att dessa bestämmelser vore otillräckliga och
att fördenskull tillika borde införas någon ny form av ekonomisk myndighet
för områden med tät bebyggelse i syfte att underlätta framtvingandet av samfällda
avloppsledningar. Denna ekonomiska myndighet borde då också
gälla vattenledningar. Avsikten med detta förslag är tydligen att skapa samfälligheter
som utgöra varken municipalbildning eller sådant gemensamt företag
som åsyftas i de sakkunnigas förslag. Såvitt angår avloppsledningar, varom
nu är fråga, kan jag dock ej finna annat än att sakkunnigförslaget löser
det problem som avses i nämnda yttranden. Samtliga fastigheter inom ett
tättbebyggt område kunna nämligen, om det är praktiskt genomförbart, enligt
förslaget tvingas samman i ett gemensamt företag, varigenom ekonomisk makt
vinnes över dem. Vidare kan enligt 54 § i förslaget, till vilken jag återkommer
i det följande, en kommun låta anordna avloppsledningar inom viss del av
kommunen med rätt att uttaga bidrag av de fastigheter som få nytta därav,
och denna möjlighet att erhålla kostnadsbidrag torde vara ägnad att väsentligt
verka för undanröjande av obenägenheten att vidtaga dylika åtgärder
för en begränsad del av kommunen.
Med anledning av vad länsarkitekten i Stockholms län anfört vill jag framhålla,
att vägfrågan och avloppsfrågan på platser med jämförelsevis tät bebyggelse
särskilt med hänsyn till de förvaltande organen om möjligt böra samordnas.
Då detta bör medföra en kostnadsminskning, synes emellertid med fog
kunna antagas, att en sådan samordning, om ej särskilda skäl tala i motsatt
riktning, äger rum på frivillighetens väg. Skulle i tillämpningen svårigheter
likväl uppstå, bör frågan med ledning av vunna erfarenheter bliva föremål
för omprövning.
Örn ett sjösänkningsföretag, såsom jernkontoret antagit, kan befaras genom
minskning av vattenmängden i en recipient vålla ökning av föroreningsgraden,
bör med tillämpning av stadgandet i 2 kap. 38 §* vattenlagen mellan de stridiga
intressena jämkas så, att ett vart kan tillgodoses utan väsentligt förfång för
annat. För skada eller intrång som åsamkas annan skall enligt 7 kap. 37 §,
jämförd med 1 §, ersättning utgå. På grund härav torde gottgörelse böra ut- 1
1 Jfr 10 kap. 56 § och 11 kap. 63 §.
80
Kungl. Maj:ts proposition nr 45.
dömas, om någon som förut avleder kloakvatten eller industriellt avloppsvatten
till recipienten eljest skulle bliva nödsakad att vidkännas kostnad som ej
skäligen kunnat åläggas honom, om sjösänkningen ej kommit till stånd. Något
tillägg till sistnämnda bestämmelse synes icke påkallat.
Mot ändringarna i 2, 3, 9—11 och 13 kap. vattenlagen synes i huvudsak
icke vara något att invända.
2 och 3 kap. vattenlagen.
I 2 kap. ha de sakkunniga under 14 § upptagit en bestämmelse örn tillskapande
av särskilda servitut till skydd mot vattenförorening.
Bestämmelsen, som icke föranlett någon erinran i yttrandena, synes lämplig.
Innebörden därav kommer att närmare belysas vid redogörelsen i det
följande för 8 kap. 23 och 32 §§ i förslaget.
I 2 kap. 35 § ha i förslaget intagits vissa stadganden angående förorening
genom fast avfall eller genom föremål eller ämnen från
fartyg. Dessa stadganden torde böra flyttas till 8 kap. och med visst tilllägg
upptagas under 2 §. 12 kap. 35 § synes allenast böra införas en hänvisning
till 8 kap.
Beträffande 2 kap. 38 § och 3 kap. 9 § ha föreslagits vissa ändringar av
redaktionell natur. Mot dessa ändringar torde icke vara något att erinra.
8 kap. vattenlagen.
1 och 2 §§.
Under 1 § i förslaget har upptagits ett inledande stadgande, enligt vilket
för avledande av spillvatten och annan flytande orenlighet
från samhälle eller fastighet skola gälla de villkor som i kapitlet för varje
fall stadgas. I paragrafen har vidare intagits den tidigare berörda bestämningen
av begreppen kloakvatten och industriellt avloppsvatten samt en
föreskrift, att i fråga om torrläggning av stadsplanen område, som ej utföres
för viss eller vissa fastigheters räkning, och torrläggning av begravningsplats
skall gälla vad om avledande av kloakvatten stadgas. I 2 § ha de
sakkunniga intagit en erinran om att hälsovårdsstadgans föreskrifter ej åsidosättas
genom stadgandena i vattenlagen.
Såsom förut antytts har i 2 kap. 35 § av de sakkunniga intagits bestämmelse
om utkastande i vatten av fast avfall, varigenom vattnet kan
förorenas. Enligt denna bestämmelse skall, därest fråga är om avfall från
samhälle eller fastighet, i tillämpliga delar lända till efterrättelse vad i 8
kap. i förslaget är stadgat om avloppsvatten. Beträffande utkastande eller
utsläppande av föremål eller ämnen, som kunna vålla förorening, från fartyg
skall enligt bestämmelse i samma paragraf i fråga om utfärdande av
erforderliga föreskrifter gälla vad i 5 kap. 12 § vattenlagen är stadgat.
Beträffande förorening genom fast avfall har Sveriges lantbruksförbund
påpekat, att enligt de sakkunnigas förslag skulle komma att gälla olika be
-
Kungl. Maj.ts proposition nr 45.
81
stämmelser, allteftersom avfallet härrörde från industriell rörelse eller ej.
Enligt förbundets mening borde de bestämmelser som föreslagits beträffande
industriellt avloppsvatten alltid gälla för fast avfall.
Emot de föreslagna bestämmelserna i 1 § synes ej vara något att erinra.
I 2 § torde, i överensstämmelse med vad de sakkunniga föreslagit under
2 kap. 35 §, böra införas föreskrift, att vad i lagen sägs om avledande av
kloakvatten och industriellt avloppsvatten i tillämpliga delar skall gälla jämväl
utkastande eller utsläppande av fast avfall från samhälle eller fastighet i
vattendrag, sjö eller annat vattenområde som kan förorenas därav. Att härigenom
i viss mån olika bestämmelser bliva tillämpliga, allteftersom avfallet
härrör från industriell rörelse eller ej, synes icke böra föranleda någon
erinran. Till bestämmelsen torde emellertid böra göras ett tillägg, enligt
vilket Kungl. Maj:t eller myndighet som Kungl. Majit därtill utser skall äga
rätt att meddela särskilda föreskrifter mot utkastande eller utsläppande av
avfall som nyss nämnts. Härigenom vinnes bland annat bättre anslutning
till det av de sakkunniga föreslagna stadgandet att beträffande utkastande eller
utsläppande av avfall från fartyg bestämmelser skola meddelas i den ordning
som i 5 kap. 12 § stadgas om föreskrifter för allmän farled. Sådana föreskrifter
meddelas enligt sistnämnda stadgande av Kungl. Maj:t eller den myndighet
Kungl. Majit utser därtill.
Även nyssnämnda stadgande örn utkastande eller utsläppande av avfall från
fartyg torde böra upptagas i 2 §.
3—8 §§.
I dessa paragrafer meddelas i huvudsaklig anslutning till gällande lag
vissa allmänna föreskrifter, hur kloakledning skall inrättas, samt bestämmelser
örn rätt att framdraga kloakledning över annans mark, genom väg
eller genom järnvägs eller spårvägs banvall eller stationsområde. Av dessa
bestämmelser ha 5, 6 och 8 §§ föranlett uttalanden i yttrandena.
Enligt 5 § skall, där för avledande av kloakvatten erfordras att avlopp
anordnas genom väg eller genom järnvägs eller spårvägs banvall eller stationsområde
eller att befintligt avlopp utvidgas eller fördjupas, arbetet bekostas
av anläggaren samt ombesörjas, där fråga är örn väg, av vägens
ägare, såvitt ej denne hellre vill överlämna arbetet åt anläggaren, och i annat
Tall av järnvägens eller spårvägens ägare. Svenska kommunaltekniska
föreningen har fäst uppmärksamheten vid att överenskommelser mellan
järnvägsförvaltningar och stadsmyndigheter rörande framdragandet av avloppsledningar
vanligen ske med utgångspunkt från att staden skall utföra
arbetet under kontroll av järnvägsförvaltningen, som på stadens bekostnad
verkställer erforderlig bevakning av järnvägslinjen. I 5 § borde därför beredas
möjlighet för järnvägs eller spårvägs ägare att överlämna arbetet åt
den som anlade avloppsledningen. En sådan ändring har förordats även i
vissa andra yttranden.
Bihang till riksdagens protokoll 1941. 1 sami. Nr 45.
Departe
menU
chefen.
6
Dtparle
menis
chefen.
Kungl. Maj:ts proposition nr 45-
Enligt 6 § andra stycket skola vissa bestämmelser i första stycket om anordnande
av avlopp i samband med byggande av väg m. m. äga motsvarande
tillämpning i fråga om järnväg och spårväg med särskild banvall. I ett
yttrande har påkallats förtydligande av stadgandet.
1 8 § i förslaget föreskrives, att kloakledning skall av ägaren underhållas,
om någons rätt kan vara beroende därav. Av länsstyrelsen i Jönköpings
län har beträffande denna bestämmelse anmärkts, att den kunde tagas till
intäkt för den uppfattningen att behörigt underhåll av kloakledning kunde
krävas endast då enskilds rätt så fordrade men ej då behov därav förelåge
ur allmän synpunkt. Det från gällande lag upptagna villkoret att någons
rätt skulle vara beroende av att ledningen underhölles borde därför utgå.
Den i vissa yttranden förordade jämkningen av 5 § i förslaget synes böra
vidtagas.
Beträffande 6 § torde såsom de sakkunniga ansett — i överensstämmelse
med 7 kap. 15 § — böra gälla, att den icke skall tillämpas å spårväg utan
särskild banvall. Ett förtydligande i denna del synes påkallat.
I redaktionellt hänseende torde böra vidtagas ett förtydligande av 5 §, varigenom
uttryckligen förklaras att vad där sägs om ägare av väg skall beträffande
allmän väg avse väghållaren. En motsvarande ändring bör göras i 6 §.
Med anledning av anmärkningen mot 8 § vill jag framhålla, att den av de
sakkunniga föreslagna lydelsen, som oförändrad hämtats från gällande lag,
torde innebära, att underhållet av en kloakledning icke får eftersättas, om
vare sig allmänt eller enskilt intresse skulle kränkas. Uttrycket »någons rätt»,
som har sin motsvarighet på andra ställen i vattenlagen, är sålunda icke
liktydigt med »enskild rätt».1
9 och 10 §§.
Med dessa paragrafer inledes den avdelning i förslaget som behandlar för
två eller flera intressenter gemensamma kloakledningar.
I fråga om rätt att deltaga i byggandet av kloakledning
stadgas i gällande lag, att ett samhälle kan påfordra, att kloakledning, som
skall byggas för annat samhälle, inrättas för avledande av båda samhällenas
kloakvatten. Såsom villkor härför gäller, att gemensam ledning finnes
medföra väsentlig fördel. De sakkunniga ha uttalat, att det uppenbarligen i
regel vore förmånligt, därest två eller flera samhällen kunde förena sig om
gemensam ledning. Att särskilt utreda, huruvida väsentlig fördel kunde*vinnas
genom att gemensam ledning byggdes, syntes icke vara påkallat i det fall
att ett samhälle önskade frivilligt deltaga i byggandet av ledning som annat
samhälle ville anlägga. Rätt att ingå i företaget skall därför, enligt 9 § första
stycket i förslaget, föreligga så snart det är lämpligt att gemensam ledning
bygges.
För närvarande saknas som förut nämnts föreskrift om skyldighet
att deltaga i byggandet av kloakledning. I förslaget har be
1
Jfr ang. innebörden av 2 kap. 2 § vattenlagen NJA II 1919 sid. 78. Se även NI\ II
1920 sid. 432.
Kungl. Maj.ts proposition nr 45.
83
stämmelse härom intagits såsom andra stycke i 9 §. De sakkunniga ha
övervägt, huruvida stadgande i detta ämne borde intagas i vattenlagen eller
anses utgöra en hälsovårdsangelägenhet som borde regleras i hälsovårdsstadgan,
och därvid stannat för det förra alternativet. Den omständigheten
att hälsovårdsmyndighet enligt denna stadga äger viss befogenhet att föreskriva
anordnande av avloppsledning bär ej ansetts böra hindra, att beslut,
varigenom en eller flera intressenter förklaras pliktiga att deltaga i sådant
företag, må kunna meddelas i annan ordning. Regleringen av intressenternas
inbördes förhållande kräver enligt vad de sakkunniga framhålla ofta en utredning
som icke lämpligen kan förebringas hos hälsovårdsmyndighet.
Såsom förutsättning för att ett samhälle skall vara pliktigt att taga del i
anläggandet av kloakledning skall enligt förslaget i första hand gälla, att
samhället är i behov av sådan ledning. Behovet kan ha blivit ådagalagt t. ex.
därigenom att länsstyrelsen förelagt samhället att anordna kloakledning. För
att ett samhälle skall kunna förpliktas att deltaga i anläggandet av kloakledning
som ett annat samhälle vill anlägga har ytterligare uppställts det
villkoret att väsentlig fördel finnes förenad med att gemensam kloakledning
bygges.
I fråga om fördelning av anläggningskostnaden för gemensam
ledning gäller nu, att kostnaden skall fördelas mellan samhällena
med hänsyn tagen dels till den kostnad för särskild ledning för vartdera
samhället som bortfaller därigenom att gemensam ledning bygges dels
ock till mängden kloakvatten som från vartdera samhället skall avledas.
Är ett samhälles kloakvatten av beskaffenhet att medföra särskild kostnad
beträffande ledningens inrättande eller anordnande, skall hänsyn tagas jämväl
härtill.
De sakkunniga framhålla i denna fråga till en början, att enahanda bestämmelser
syntes kunna meddelas om anläggningskostnadens fördelning
för det fall att ett samhälle berättigas att ingå i ett kloakledningsföretag och
det i förslaget nytillkomna fallet att ett samhälle förpliktas att deltaga i ett
sådant företag. Mot nu gällande bestämmelser, som allenast avse det förra
fallet, kunde anföras, att de städse förutsatte en beräkning av kostnaderna
för särskilda ledningar för vart samhälle och att detta innebure en åtgärd
som vore utan praktisk nytta för företaget. Härjämte vore att märka, att
de faktorer som enligt lagen främst skulle tagas i betraktande vid kostnadsfördelningen
— nämligen de kostnader som bortfalla genom att gemensam
ledning bygges samt vattenmängderna — vore inkommensurabla. Det funnes
icke någon möjlighet att enligt rationella grunder sätta dem i relation
till varandra.
Enligt 10 § första stycket i förslaget skall vid kostnadsfördelningen hänsyn
i första hand tagas till mängden och beskaffenheten av det
kloakvatten som från vart samhälle skall avledas. Med vattenmängd åsyftas
härvid vattenmängden under den tidsenhet som är bestämmande för ledningens
dimensionering. Särskild beskaffenhet hos kloak vattnet från ett samhälle
kan föranleda extra kostnad för bättre fall på ledningen, för särskilda
84
Kungl. Maj.ts proposition nr 45.
egenskaper hos de rör som skola användas eller för särskild anordning för
slam- eller fettavskiljare e. d. Sådan extra kostnad skall enligt förslaget
stanna å det samhälle, vars kloakvatten föranlett den, dock att även annat
samhälle skall förpliktas att bidraga därtill, om därigenom framtida kostnaden
för skötsel och underhåll minskas.
Vid sidan av nämnda huvudregel har i förslaget såsom en särskild begränsning
av bidragsskyldigheten stadgats, att ej något samhälle skall vara
pliktigt att för avledande av sitt kloakvatten sammanlagt vidkännas större
kostnad än örn samhället anlagt särskild ledning. Enär det likväl möjligen
kunde förekomma fall, då ett samhälles andel i kostnaderna för ett gemensamt
företag kunde bliva större än som vore skäligt, har ytterligare föreslagits,
att ett samhälle ej skall vara pliktigt att bidraga till gemensam ledning
med större belopp än som med hänsyn till samhällets nytta av företaget
kan anses rimligt.
I 10 § andra stycket av förslaget har intagits en speciell regel som syftar
på det fall att ett samhälle, innan frågan om byggande av gemensam ledning
är aktuell, förskjutit medel för anordnande av avlopp, som framdeles
kunde komma att behövas, genom väg, järnväg eller spårväg. För denna
utgift skall samhället, om sedermera ett gemensamt företag kommer till
stånd, njuta ersättning med skälig ränta, motsvarande högst det belopp vartill
nyttan av utgiften må skattas.
Beträffande fördelning av kostnaden för skötsel och underhåll
av gemensam ledning stadgas i gällande lag, att samhälle,
som begagnar kloakledning vars skötsel och underhåll åligger annat samhälle,
är pliktigt att medelst årlig avgäld gottgöra det andra samhället skälig
andel av kostnaden för underhåll och skötsel av den gemensamma delen av
ledningen. Avgälden skall bestämmas efter enahanda grunder som de vilka
skola lända till efterrättelse i fråga om anläggningskostnadens fördelning.
Stadgandet motsvaras i 10 § tredje stycket i förslaget av föreskrift, att de
föreslagna bestämmelserna örn anläggningskostnadens fördelning skola äga
motsvarande tillämpning i fråga om kostnaden för gemensam lednings skötsel
och underhåll. Detta innebär, att hänsyn skall tagas till vattenmängderna
från de olika samhällena och kloakvattnets beskaffenhet. Härjämte
bliva förut berörda inskränkningar i denna huvudregel tillämpliga, nämligen
att ej något samhälle skall vara pliktigt att för avledande av sitt kloakvatten
vidkännas större kostnad än om samhället anlagt särskild ledning eller att
bidraga med större belopp än med hänsyn till samhällets nytta av företaget
kan anses rimligt.
Ehuru enahanda lagregler sålunda föreslås för fördelning av anläggningskostnaden
och fördelning av kostnaden för skötsel och underhåll, innebär
detta icke, att andelstalen i fråga om en viss ledning nödvändigt skola i båda
hänseendena bliva desamma. Vid bestämmande av andelstalet i anläggningskostnaden
för en kloakledning lär nämligen enligt förslaget vattenmängden
per sekund bliva avgörande, medan vid fastställandet av andelstalet
i kostnaden för skötsel och underhåll den beräknade vattenmäng
-
Kungl. Majlis proposition nr 45.
85
den per år bör komma till användning. Vidare må nämnas, att ett samhälles
avloppsvatten — ehuru det icke vållar särskild utgift vid ledningens
byggande — likväl på grund av sin beskaffenhet kan medföra, att rensning
och underhåll av ledningen drager särskild kostnad. I sådant fall kan detta
samhälle komma att få vidkännas större andel i kostnaden för skötsel och
underhåll än i anläggningskostnaden.
Mot de föreslagna reglerna rörande kostnadsfördelningen lia erinringar
framställts i några yttranden.
Svenska teknologföreningen anför, att fördelning enligt vattenmängderna
i regel gåve anledning till orättvisor, enär vattenmängden visserligen kunde
anses dimensionerande för avloppsledningar och pumpverk men endast till
en del för reningsanläggningar. Vidare har föreningen gjort den invändningen,
att kostnaderna för en avloppsanläggning icke vore direkt proportionella
mot vattenmängden, även örn denna såsom i fråga örn ledningar och
pumpverk vore avgörande för dimensioneringen, eftersom kostnaderna i
allmänhet vore förhållandevis lägre för större vattenmängd än för mindre.
Den enligt föreningens uppfattning i många fall riktigare metoden vore att
utgå från den kostnad vardera intressenten finge vidkännas för en självständig
anläggning. Denna metod hade av de sakkunniga ansetts medföra
kostnader för utredningar som i sak icke skulle lia något praktiskt värde.
Invändningen kunde tänkas vara riktig i fråga om stora anläggningar, vilka
för sitt sammanförande krävde större omläggningar av programmen för
separata anläggningar, men dock endast om beräkningen krävdes genomförd
i detalj. I dylika fall måste emellertid principen om fördelning efter
vardera intressentens egen kostnad vara så mycket rättvisare. Härvid borde
man mycket väl kunna reda sig med ganska enkla överslagsberäkningar.
Samma ståndpunkt har intagits av svenska kommunaltekniska föreningen,
som gör gällande, att fördelning * enbart efter vattenmängd» kunde bliva
orättvis. Om man t. ex. tänkte sig, att två samhällen med lika stor folkmängd
och spillvattenmängd skulle gemensamt utföra ett pumpverk med
tryckledning för att skydda recipienten samt att det ena samhället hade sitt
avloppsnät anordnat enligt separatsystemet, det andra samhället enligt
kombinerat system med föreskrift örn tiofaldig utspädning av maximala
spillvattenmängden, så skulle det senare samhället komma att avleda tio
gånger så stor maximivattenmängd som det förra och således få betala omkring
90 procent av kostnaden för de gemensamma anläggningarna. I själva
verket förorenade båda samhällena recipienten ungefär lika mycket och hade
således ungefär lika stor nytta av eller rättare lika stor skuld till att anläggningen
komme till stånd. En riktigare fördelning erhölles genom att utgå
från vartdera samhällets kostnad för en egen anläggning. Även andra fördelningsgrunder
kunde tänkas, t. ex. i nyssnämnda fall på så sätt att en
grundkostnad beräknades för det tänkta förhållandet att båda samhällena
skulle avleda endast sitt spillvatten genom anläggningarna. Denna grundkostnad
skulle då fördelas lika på båda samhällena, varjämte det sam
-
86
Kungl. Maj:ts proposition nr 4ö.
Departe
ments
chefen.
hälle som hade kombinerat system skulle bestrida merkostnaden för anläggningarnas
utvidgande till sådan kapacitet att även erforderlig ytvattenmängd
kunde avledas. Det vore önskvärt, att bestämmelserna i detta avseende
formulerades så, att hänsyn finge tagas även till kostnaden för egen,
självständig ledning eller till annan fördelningsgrund som kunde finnas
skälig.
I det yttrande som avgivits av ingeniör svetenskapsakademien uttalas, att
kostnadsfördelningen alltid borde ske efter de kostnadsbelopp som särskilda
ledningar för samhällena skulle erfordra, enär denna fördelningsgrund vore
mest rättvis.
Av länsstyrelsen i örebro län har påpekats, att det vore uppenbart, ali
om vattenmängderna från de olika samhällena förändrades, en ändrad fördelning
av kostnaderna för skötseln borde kunna påkallas.
I samband med frågan om tvångsdelaktighet i kloakledningsföretag har
länsarkitekten i Stockholms län berört frågan örn möjlighet att enligt förslaget
genomföra en regionplan för ett större område, t. ex. Stockholm med
omnejd. Han har därvid anfört, att stad, köping och municipalsamhälle beträffande
icke stadsplanelagda delar ävensom landskommuner enligt förslaget
ej syntes vara berättigade eller förpliktade att inträda som sakägare i
den utsträckning som erfordrades för avloppsförhållandenas ordnande enligt
regionplanen, vilket kunde försvåra planens genomförande. Länsstyrelsen i
Stockholms län har likaledes påkallat uppmärksamhet för frågan om möjligheten
att genomföra regionplan.
Av två ledamöter i kammarkollegiet har framställts anmärkning mot den
föreslagna tvångsdelaktigheten. Kammarrådet Grönvall, med vilken t. f. kammarrådet
Gavelius i huvudsak instämt, har sålunda anfört, att tvångsdelaktighet
enligt förslaget syntes kunna framtvingas oberoende av relationen mellan
den tvingande och den tvingade partens intresse och kostnad för anordningen,
samt oberoende av om respektive intresse är aktuellt eller kommer att aktualiseras
först inom en närmare framtid.
De föreslagna bestämmelserna örn tvångsdelaktighet i kloakledningsföretag
torde böra genomföras. De två ledamöter i kammarkollegiet som framställt
erinringar mot de föreslagna reglerna örn tvångsdelaktighet synas icke
ha fullt beaktat de garantier som förslaget i denna del innehåller. Enligt detta
kan icke någon intressent förpliktas alt ingå såsom delägare i ett kloakledningsföretag,
innan han är i behov av ledning för avledande av kloakvatten.
Därjämte gäller enligt förslaget, att tvångsdelaktighet icke kan föreskrivas
utan att det är förenat med väsentlig fördel att ett gemensamt företag kommer
till stånd. Med anledning av vad länsarkitekten i Stockholms län anfört
i fråga om möjligheten att genomföra en regionplan vill jag framhålla, att en
landskommun, liksom stad eller municipalsamhälle beträffande icke stadsplanelagda
delar, på grund av stadgandet i 54 § i förslaget kan komma att
inträda såsom delägare i ett kloakledningsföretag.
Fördelningen av kostnaderna för en gemensam ledning skall enligt lili -
Kungl. Maj:ts proposition nr 4ö
87
vudregeln i förslaget ske med hänsyn främst till mängden och beskaffenheten
av det kloakvatten som skall avledas från varje deltagare i företaget.
I vissa yttranden ha som nämnts framställts erinringar mot förslaget i
denna del. Den kritik som därvid framförts synes delvis utgå från den felaktiga
förutsättningen att kostnadsfördelningen enligt förslaget skall ske enbart
— eller huvudsakligen — efter vattenmängderna. Enligt förslaget är
emellertid kloakvattnets beskaffenhet av lika stor betydelse. Om sålunda ett
samhälle till en gemensam ledning avleder koncentrerat kloakvatten, medan
ett annat samhälle tillför ledningen mera utspätt kloakvatten, skall fördelning
icke äga rum allenast efter vattenmängderna utan en modifikation vidtagas
i den av svenska kommunaltekniska föreningen förordade riktningen.
I detta sammanhang bör påpekas, att ehuru enligt förslaget samma lagbestämmelser
skola tillämpas å fördelning av t. ex. kostnaderna för reningsverk
och å fördelningen av kostnaderna för själva ledningen, detta likväl
icke innebär, att fördelningen för dessa olika delar av en anläggning skall
resultera i samma procenttal. Vattenmängderna äro bestämmande för dimensioneringen
av ledningen men äro icke avgörande för frågan, vilka åtgärder
som böra vidtagas till motverkande av förorening. I detta avseende är i
stället kloakvattnets beskaffenhet av avgörande betydelse. Emellertid bör
det framhållas, att den omständigheten att ett samhälle — med tillämpning
av kombinerat system —- tillför en gemensam ledning utspätt kloakvatten
kan medföra, att kostnaderna för rening bliva större än örn endast koncentrerat
kloakvatten tillförts ledningen. Den kostnadsökning som ett samhälle
på den grund vållar bör samhället självt vidkännas. Detta medger också
förslaget.
Mot förslaget har även anmärkts, att kostnaderna för en avloppsledning
icke äro direkt proportionella mot vattenmängden utan förhållandevis mindre
för större vattenmängder. Detta torde vara riktigt men synes likväl icke
leda till den ståndpunkt som intagits i vissa av förenämnda yttranden, nämligen
att kostnaderna för ett gemensamt företag böra fördelas efter vad det
skulle kostat varje deltagare att utföra ett motsvarande företag för egen
räkning. I likhet med de sakkunniga finner jag, att kostnaderna böra fördelas
icke med hänsyn till kostnaderna för uppkonstruerade företag som
ej äro avsedda att komma till stånd utan såvitt möjligt med hänsyn till vars
och ens andel i det företag som verkligen skall komma till utförande. Den
omständigheten att det t. ex. för en intressent skulle ställt sig orimligt dyrt
att ordna avlopp på egen hand bör enligt min mening icke föranleda, att
han får vidkännas en oproportionerligt stor del av kostnaden för en gemensam
anläggning. De sakkunnigas ståndpunkt ger uttryck för en mera socialt
betonad uppfattning och framhäver, att envar skall njuta förmånen av att
rättsordningen skapat möjligheter till samarbete mellan alla som kunna lia
gemensamt intresse i saken. Det förefaller tydligt, att denna uppfattning —
som ej främst tager i betraktande den ställning var och en skulle intagit örn
ett samarbete icke kommit till stånd — förtjänar företräde på ett område,
88
Kungl. Maj:ts proposition nr 45.
där den sanitära synpunkten och således ett framträdande allmänt intresse
är dominerande. För övrigt kan anmärkas, att det betraktelsesätt som kommit
till uttryck i nämnda yttranden står i strid mot den gällande lagstiftningen
om dikning. Där är visserligen fråga om enskilda sakägare, medan
det nu behandlade stadgandet i förslaget närmast rör samhällen. Denna
skdlnad kan dock näppeligen anses vara av betydelse i detta sammanhang.
Regeln skall dessutom enligt ett senare stadgande i förslaget även gälla för
enskilda sakägare.
Till undvikande av missförstånd bör påpekas, att förslaget icke ålägger
något samhälle alt bidraga till kostnaden för anläggning eller del av anläggning
som samhället icke använder. Intet samhälle är nämligen pliktigt
deltaga i kostnad för ledning ovanför den punkt där samhället tilleder sitt
avloppsvatten. Detta innebär tydligen, att ett kloakledningsföretag — liksom
ett dikningsföretag kan behöva indelas i skilda avdelningar med olika
delägare i varje avdelning.
Med anledning av vad en länsstyrelse anmärkt må erinras, att enligt 44 §
andra stycket i förslaget ändrade bestämmelser kunna meddelas angående
skötsel och underhåll av gemensam anläggning eller kostnaden därför, om
väsentlig ändring inträtt i något förhållande som lagts till grund för tidigare
beslut.
H—13 §§.
I gällande lag stadgas, att om samhälle vill inleda kloakvatten i kloakledning
som redan anlagts eller är under anläggning för annat samhälles räkning,
detta ej må förvägras utan så är att väsentlig olägenhet vållas därav
och avledning kan ändamålsenligt beredas på annat sätt. En motsvarande
bestämmelse har intagits såsom första stycke i 11 § i förslaget, därvid det
emellertid ej ansetts behövligt att upptaga det fallet att kloakledning är under
anläggning. Detta fall skall fördenskull bedömas enligt 9 eller 11 § allteftersom
arbetet fortskridit så långt att en ledning kan sägas vara anlagd
eller ej.
Såsom andra stycke i 11 § har upptagits stadgande om skyldighet för
samhälle att ingå såsom delägare i en redan befintlig kloakledning. Detta
stadgande är nytt och utgör ett komplement till 9 § i förslaget, enligt vilken
såsom förut nämnts ett samhälle kan förpliktas att deltaga i byggandet av
ny kloakledning. I 9 § förutsättes bland annat, att samhället är i behov
av sådan ledning. Om ett samhälle först efter ett antal år kan antagas bliva
i behov av kloakledning, kan det däremot icke förpliktas att redan från
början deltaga i företaget. Helt naturligt kan likväl vara lämpligt, att ledningen
till sina dimensioner och i övrigt bygges så, att den framdeles kan
användas även för avledande av klokvatten från ett sådant samhälle. För
att en dylik åtgärd icke skall vidtagas förgäves erfordras, att samhället,
när det blir i behov av ledning, kan förpliktas att ingå i företaget. Beträffande
villkoren härför skola enligt förslaget gälla samma krav som däri
uppställts för att ett samhälle skall kunna förpliktas att deltaga i byggandet
Kungl. Maj:ts proposition nr 46.
89
av ny kloakledning. Det fordras alltså — utom alt behov av ledningen skall
föreligga — att det skall vara förenat med väsentlig fördel att ledningen i
fråga användes för avledande av kloakvatten från samhället.
Beträffande fördelningen av kostnaderna stadgar gällande lag, att samhälle,
som berättigas att leda kloakvatten till befintlig ledning, skall vara
pliktigt att deltaga i anläggningskostnaden för den gemensamma delen av
ledningen enligt vad i lagen stadgas för det fall att fråga är om byggande
av ny ledning. Härtill är emellertid fogad den särskilda regeln, att den gemensamma
delen skall uppskattas till sitt värde i befintligt skick samt att
kostnaden för särskild ledning skall beräknas till det belopp som skulle åtgått
för ny ledning. Kostnaden för skötsel och underhåll skall fördelas enligt
enahanda grunder som anläggningskostnaden.
I förslaget ha under 12 § meddelats bestämmelser såväl om anläggningskostnadens
fördelning som beträffande kostnaden för skötsel och underhåll
av gemensam ledning, då ett samhälle berättigas eller förpliktas att ingå såsom
delägare i redan befintlig kloakledning. Som huvudregel skall gälla, att
kostnaderna skola fördelas enligt vad i 10 § stadgas, med iakttagande dock
att skyldigheten att deltaga i anläggningskostnaden skall fastställas med
hänsyn till ledningens värde i befintligt skick. Någon speciell regel för beräknande
av kostnaden för särskild ledning har icke ansetts erforderlig.
I gällande lag stadgas vidare för den händelse att samhälle vill leda
kloakvatten till befintlig ledning, att örn till följd av tilledandet finnes nödigt
att ledningen utvidgas eller annorledes förändras, samhället icke skall
vara pliktigt att taga del i redan nedlagd kostnad som till följd av ändringen
blir onyttig. I de sakkunnigas förslag har ett motsvarande stadgande
upptagits i 12 §, andra punkten, därvid stadgandet utvidgats till att omfatta
icke blott det fall att ett samhälle berättigas utan även det fall att ett samhälle
förpliktas att ingå såsom delägare i befintlig kloakledning. Nu gällande
föreskrift att det tilledande samhället alltid skall ensamt vidkännas kostnaden
för utvidgningen eller ändringen har uteslutits.
Beträffande ombyggnad av kloakledning som är gemensam för två eller
flera samhällen lia i förslaget under 13 § upptagits bestämmelser motsvarande
12 § i gällande lag.
Mot dessa bestämmelser som ej föranlett några särskilda uttalanden i de
avgivna yttrandena torde ej vara något att erinra.
14—16 §§.
Enligt gällande lag skall vad där sladgas beträffande gemensam kloakledning
för två eller flera samhällen äga motsvarande tillämpning med avseende
å kloakledning till gemensamt bruk för två eller flera
fastigheter eller för samhälle och en eller flera utom samhället
belägna fastigheter. En motsvarande bestämmelse har upptagits
såsom 14 § i förslaget. Enligt detta lagrum skall sålunda vad förslaget in
-
Deparle
ments
chefen.
90
Kungl. Maj.ts proposition nr 4ö.
nehåller om rätt eller skyldighet för samhälle att jämte annat samhälle deltaga
i kloakledningsföretag samt örn fördelning av de gemensamma kostnaderna
och beträffande ombyggnad av gemensam ledning äga motsvarande tillämpning
i fråga om två eller flera fastigheter samt beträffande samhälle och en
eller flera utom samhället belägna fastigheter. Härifrån har det emellertid
befunnits lämpligt att stadga vissa undantag.
De bestämmelser som enligt nyssnämnda stadgande i första hand skola
vara tillämpliga utgå från att örn två eller flera samhällen skola avleda
kloakvatten genom en och samma ledning, samfälligheten omfattar endast
den gemensamma delen av ledningen. På denna grund kan det bliva nödvändigt
att uppdela en ledning i flera sträckor med olika kostnadsfördelning
för de olika sträckorna. Sa länge det ej är fråga om andra deltagare än samhällen,
har en sådan uppdelning städse ansetts låta sig genomföras, enär det
knappast vore antagligt, att man behövde räkna med ledningar, gemensamma
för flera samhällen än två eller tre. Svårigheter ha däremot ansetts
kunna uppkomma, när flera fastigheter skola taga del i kloakledningsföretag.
I enkla fall borde väl samma regel som för samhällen tillämpas, men
för sådana fall, då bebyggelsen är tät, borde däremot enligt de sakkunnigas
mening icke föreligga skyldighet att uppdela huvudledningen i ett flertal
olika sträckor med olika regler om ansvaret för kostnaderna. Möjlighet
måste således finnas att, när ett flertal fastigheter skola taga del i ett kloakledningföretag,
förplikta dem att deltaga i kostnaden för hela huvudledningen
eller viss sträcka av denna, även om de komma att tilleda kloakvatten
på skilda ställen av huvudledningen eller sträckan. Stadgande härom
har upptagits i 15 §.
Under 16 § har i anslutning till vad som gäller örn dikningsföretag intagits
föreskrift, att ägare av fastighet, som ej är sökande till kloakledningsföretag
eller förenat sig med sökanden om företaget eller fört talan som föranlett
större anläggning än sökanden äskat, må berättigas att, mot skyldighet
att gälda ränta, erlägga på honom belöpande bidrag till anläggningskostnaden
med fördelning på visst antal år efter vad som i varje fall prövas
skäligt.
Mot 15 § i förslaget har av svenska kommunaltekniska föreningen anmärkts,
att varken i paragrafen eller genom de i motiveringen givna, i
övrigt mycket åskådliga exemplen klart framginge, när i visst fall fastighet
skulle bidraga till kostnaden för hela ledningen eller blott för en delsträcka.
Föreningen, som till fullo insåge svårigheten att här åstadkomma
en klar gränsdragning, ville betona önskvärdheten av en precisering till
förekommande av godtycklighet. Även Sollentuna kommunalfullmäktige ha
i avgivet yttrande uttalat som ett önskemål, alt ett förtydligande på denna
punkt ägde rum.
Stadsingeniören i Skellefteå har anfört, att fördelningen på flera fastigheter
av kostnaderna för en gemensam kloakledning borde ske efter grunder
som anslöte sig till dem vilka gällde för gatukostnadsbestämmelser en
-
Kungl. Maj:ts proposition nr ij.
91
ligt stadsplanelagen. Av länsarkitekten i Västerbottens län har befarats, att
den omständigheten att förslaget ej anslöte sig till vad som gällde om gatukostnadsbestämmelser
Romme att medföra stora olägenheter vid fastställande
av stadsplan för område, där förslagets bestämmelser förut tillämpats.
Det syntes också svårt att tillämpa de föreslagna bestämmelserna på ett
område med kraftigt växande bebyggelse. Hälsovårdsnämnden i Lidingö
har såsom en påtaglig olägenhet framhållit, att rättsförhållandet inom ett
samhälle, som anordnade avloppsledning, och ägarna av fastigheter inom
samhället enligt förslaget reglerades olika allteftersom fastigheterna vore
belägna inom eller utom stadsplan. En ändring i denna del borde vidtagas.
Lantbruksingenjören i Kronobergs län behandlar närmare frågan örn förhållandet
mellan 8 kap. vattenlagen och stadsplanelagstiftningen. I hans
yttrande anföres bland annat:
Enligt stadsplanelagen svarar samhälle för gatukostnaderna, vari ingå
kostnader för erforderliga avloppsledningar. Stadsfullmäktige eller motsvarande
myndighet kan dock besluta, att tomt skall bidraga till dessa kostnader.
I regel torde dock tomterna ej, eller endast i ringa mån, bidraga till
kostnaderna för vanliga avloppsledningar från bostadsfastigheter. Skillnaden
i kostnader för sådana ledningar bliver sålunda betydande för fastigheter
belägna inom eller utom stadsplan, då i förra fallet kostnaderna —
helt eller delvis — bestridas av allmänna medel, medan i det senare fallet
de enskilda fastigheterna hava att helt svara för desamma. Det bör ej förbises,
att örn samhälle, som tillämpar principen, att kostnaderna för kloakledning
helt eller delvis skola bestridas av allmänna medel, inkorporerar ett
område som ej är administrativ enhet och inom vilket ledningarna bekostats
av fastighetsägarna — kanske därtill av lagen tvingade av det större
samhället -— dessa icke torde hava laglig rätt att få ledningarna inlösta. Ett
liknande förhållande inträder, om i tätt bebyggt område, som enligt den
föreslagna lagen ej är att anse såsom samhälle, vissa fastighetsägare anlagt
ledningar och området efter en tid kommer att övergå till köping eller municipalsamhälle
med stadsplan. Det torde då kunna inträffa, att samhället
tager hand om de befintliga ledningarna utan att de ursprungliga anläggarna
hava möjlighet till ersättning.
Med hänsyn till vad nu sagts synes det, då anläggande av kloakledningar
i större eller mindre grad måste anses vara av allmänt intresse, motiverat,
att — för åstadkommande av en övergångsform mellan anläggande av dylika
ledningar helt av allmänna och helt av enskilda medel — riksdagen
beviljar medel till en särskild fond. ur vilken fastigheter, som ej äro belägna
inom stad, köping eller municipalsamhälle med stadsplan, kunde erhålla
annuitetslån mot fördelaktiga villkor och med en amorteringstid ej
understigande 20 år. De flesta tätt bebyggda områden på landet, vid vilka
företag av ifrågavarande slag kunna väntas bliva aktuella, bestå i icke
ringa omfattning av mindre fastigheter avsedda i huvudsak för ägarens eget
behov. Den vinst i bekvämlighet, som kan uppnås genom anläggning av
kloakledning, giver för en sådan ägare icke några inkomster och kostnaderna
kunna därför bliva synnerligen betungande. A andra sidan är det tydligt,
att fastighetens försäljningsvärde genom anläggningen bör öka, varför
säkerhet för lånet — liksom vid lån från avdikningslånefonden — bör kunna
tagas under övriga inteckningar. Därjämte synes mig böra bestämmas,
att örn statslån erhållits och fastighet därefter kommer att ingå i område
för stadsplan, vederbörande samhälle har att efter denna tidpunkt svara
92
Departementschefen
.
Kungl. Maj:ts proposition nr 45.
för amorteringarna i sadan omfattning att inom stadsplan nytillkomna fastigheter
uti ifrågavarande avseende bliva jämställda med samhällets övriga
fastigheter.
Skulle dylik anordning med lan ej kunna åstadkommas, böra redan vid
förrättningens fastställande sådana föreskrifter kunna meddelas, att om fastighet
sedermera kommer att ingå i stadsplan, ledningarna skola lösas av
samhället efter viss amorteringsplan eller med belopp motsvarande värdet
vid tidpunkten i fråga.
De spörsmål som blivit föremål för uppmärksamhet i detta yttrande ha
även berörts av Nacka kommunalfullmäktige och Nacka hälsovårdsnämnd.
För deras yttranden i denna del torde emellertid lämpligen böra redogöras
vid behandlingen av de sakkunnigas förslag till ändringar i stadsplanelagen.
Såsom svenska kommunaltekniska föreningen anfört är det svårt att närmare
precisera stadgandet i 15 §. En ledande synpunkt vid tillämpningen
därav bör vara, att de fastigheter som ligga inom ett område med tät bebyggelse
och sålunda tillsammans utgöra början till en samhällsbildning
i regel böra bidraga till kostnaden för hela den ledningssträcka fastigheterna
inom området begagna. I övrigt kan jag hänvisa till de exempel med vilka
de sakkunniga i sitt betänkande (sid. 127—128) belyst stadgandet.
Utan tvivel är det ett önskemål, att anläggningskostnaden för en gemensam
kloakledning i dylikt fall fördelas mellan flera sakägare enligt i huvudsak
samma principer som de vilka skola ligga till grund för gatukostnadsbestämmelser.
De i stadsplanelagen givna reglerna örn gatukostnadsbestämmelser
innehålla emellertid såvitt angår avloppsledning allenast, att tomtägarna
icke må belastas med större andel av kostnaden därför än som kan
anses belöpa på avloppet för tomterna, jämfört med annat avlopp för vilket
ledningen är avsedd, och att tomtägarnas åligganden skola motsvara skäliga
anspråk på rättvisa och billighet. Förslagets regler om kostnadsfördelningen
i fall som där avses strida icke mot nu nämnda stadganden i stadsplanelagen.
Det av en lantbruksingenjör berörda spörsmålet örn inlösen av ledningar
som redan finnas anlagda, då ett område ingår i ett samhälles stadsplan, är
av icke ringa praktisk betydelse. Samhället, som icke är berättigat att utan
medgivande disponera över fastighetsägarnas ledningar,1 kan väl tänkas sluta
avtal om att övertaga ledningarna mot viss ersättning, men fastighetsägarna
kunna icke framtvinga, att samhället övertager dem. Med visst fog kan
sägas, att samhället borde förpliktas att lösa befintliga ledningar som äro
lämpade för sitt ändamål. Denna fråga är dock icke begränsad till avloppsledningar
och torde icke lämpligen kunna upptagas till prövning utan närmare
utredning.
Det av samme lantbruksingenjör väckta förslaget örn inrättande av en
särskild fond för lån till kloakledningsföretag synes, oberoende av frågan
örn inlösningsskyldighet i fall som nyss nämnts, förtjänt av att framdeles
tagas under övervägande.
1 Jfr N. J. A. II 1931 sid. 285.
Kungl. Maj.ts proposition nr 45.
93
17 §.
Bestämmelserna i 8 kap. i dess nuvarande lydelse äro icke tillämpliga å
avledande inom samhälles planlagda område av kloakvatten från byggnader,
tomter, gator eller andra platser i samhället. Förhållandena inom planlagt
— varmed torde åsyftas stadsplanelagt — område skola enligt lagen
ordnas enligt de författningar som reglera ordningsfrågor av skilda slag
inom sådana områden.
I anslutning till den ståndpunkt som sålunda intagits i gällande lag har
i 17 § i förslaget upptagits föreskrift, att stadgandena i 3—16 §§ ej skola
äga tillämpning beträffande avledande inom samhälles stadsplanelagda område
av kloakvatten från plats i samhället. I detta sammanhang bör uppmärksammas,
att i 54 § av förslaget stadgas, att mark som ej ingår i stadsplanen
skall vid tillämpning av vad i kapitlet är stadgat anses belägen utom
samhället.
I yttrande av byggnadsnämnden i Umeå har med anledning av 17 § i förslaget
uttalats, att bestämmelsen om undantag från tillämpningen av 8 kap.
vattenlagen för stadsplanelagt område borde jämkas till att avse endast sådant
område där skyldighet föreligger att anlägga i stadsplanen upptagna
gator. Enligt stadsplanelagen skall ny gata upplåtas till allmänt begagnande,
i den mån bebyggandet kvarter efter kvarter fortskrider från förut upplåten
gata eller från allmän väg inom område som i väsentlig utsträckning är
bebyggt för bostads- eller industriändamål. Härjämte meddelas ett ytterligare
stadgande örn tidpunkten då gata skall vara upplåten. I nämndens yttrande
har framhållits, att det kunde bliva ändamålsenligt att anordna avloppsledning
inom en begränsad del av ett område som väl vore stadsplanelagt
men för vilket ett allmänt genomförande av stadsplanen ej vore att
motse förrän efter mycket lång tid. Även länsarkitekten i Västerbottens
län har berört detta spörsmål. Han erinrar, att i stor utsträckning tillginge
planläggning av ett stadssamhälle så att stadsplan fastställdes för ett avsevärt
större område än som oundgängligen behövde planläggas och kunde
förväntas bliva bebyggt inom den allra närmaste tiden. Det vore beklagligt,
örn för sådant område icke kunde begagnas de rättsregler rörande avlopps
anordnande som ifrågavarande kapitel i vattenlagen innehölle. Det fallet
kunde även tänkas, att ett bebyggelseområde vore beläget strax utanför
stadsplanelagt område, inom eller utom stadens område, och att avloppsfrågorna
inom detsamma icke kunde lösas förnuftigt utan att exempelvis
huvudavloppet måste gå genom stadsplanelagt område. Med den avfattning
17 § fått syntes detta icke kunna genomföras. Naturligast vore, att det
stadsplanelagda området uppdelades i ett område, där stadsplans genomförande
vore direkt aktuellt, och utanför liggande områden, varvid dessa
åtminstone i vissa avseenden skulle få betraktas såsom liggande utom stadsplan.
Skulle en sådan uppdelning kunna ske, erfordrades dock en icke obetydlig
revidering av stadsplanelagstiftningen.
y-t
Kungl. Maj:ts proposition m 4ö.
Departe
ments
chefen.
Det torde icke vara lämpligt att i delta sammanhang upptaga frågan om
att i stadsplanelagstiftningen verkställa en sådan uppdelning av stadsplanelagda
områden som länsarkitekten i Västerbottens län förordat. Önskemålet,
att vattenlagens bestämmelser om avloppsledningar i viss utsträckning skola
kunna tillämpas även på avledande av kloakvatten från fastigheter inom
stadsplanelagt område, torde emellertid böra föranleda ett tillägg till 54 § i
förevarande kapitel, varigenom möjliggöres att -—- efter beslut av Kungl.
Maj:t — en sådan tillämpning får äga rum. Sådant beslut bör givetvis föregås
av utredning, att det ej är förenat med olägenheter. I övrigt bör framhållas,
att förslaget icke från kapitlets tillämpning utesluter framdragande
av avloppsledning från område utom stadsplan över område inom stadsplan.
18—22 §§.
Enligt gällande lag förstås med kloakledning avloppsledning för avledande
av spillvatten eller annan flytande orenlighet, även örn därmed tillika
avses vattens avledande för torrläggning av begravningsplats eller av samhälles
planlagda område. I nära anslutning till detta stadgande har såsom
förut nämnts i 1 § av de sakkunnigas förslag upptagits en bestämmelse, att
i fråga om vattens avledande för torrläggning av begravningsplats eller för
torrläggning av samhälles stadsplanelagda område — såvitt torrläggning som
sist sagts ej utföres för viss eller vissa fastigheters räkning — skall gälla
vad örn avledande av kloakvatten är stadgat. När i det följande talas om
torrläggning av mark, åsyftas icke torrläggning som enligt denna bestämmelse
skall regleras enligt stadgandena om avledande av kloakvatten.
I gällande lag stadgas vidare, att avloppsledning, som är avsedd för dels
avledande av spillvatten och flytande orenlighet och dels torrläggning av
annan mark än begravningsplats eller samhälles planlagda område, skall
anses såsom kloakledning, därest spillvattnets och orenlighetens avledande
är det huvudsakliga ändamålet eller om spillvattnet eller orenligheten avsevärt
inverkar på det i avloppsledningen framrinnande vattnets beskaffenhet.
I övrigt innehåller gällande lag icke annan bestämmelse beträffande
ledning för såväl avledande av kloakvatten som torrläggning av mark än
ett stadgande i 14 §, enligt vilket ägare av mark under vissa villkor må
för torrläggning därav leda vattnet till kloakledning.
1 förslaget ha under 18—22 §§ meddelats bestämmelser örn ledningar för
såväl avledande av kloakvatten som torrläggning av mark, vilka bestämmelser
avse att reglera både frivillig anslutning till och tvångsdelaktighet i
dylika företag.
Under 18 § behandlas först frågan örn rättighet eller skyldighet
att för avledande av kloakvatten ingå i ett företag
som i första hand avser torrläggning av mark.
I de förut behandlade 9 § första stycket och 11 § första stycket i förslaget
ha meddelats bestämmelser om frivillig anslutning av en eller flera intressenter
till ett kloakledningsföretag. Bestämmelserna skola enligt nu ifråga
-
95
Kungl. Maj.ts proposition nr 4-j.
varande paragraf i förslaget gälla även i det fall att någon vill leda kloakvatten
till ledning som skall byggas eller är anlagd för torrläggningsändamål.
I 9 § andra stycket och 11 § andra stycket av förslaget ha, som den
förut lämnade redogörelsen visar, upptagits stadganden om tvångsanslutning
till kloakledningsföretag. Dessa bestämmelser ha ansetts böra erhålla
motsvarande tillämpning, därest ledning som skall byggas eller är anlagd
för torrläggning av mark, finnes med väsentlig fördel kunna användas
för avledande av kloakvatten från samhälle eller fastighet som är i behov
av ledning för sådant ändamål.
Kostnaderna för den gemensamma ledningen i dessa fall skola enligt förslaget
i första hand fördelas mellan kloakledningsintresset å ena
samt torrläggningsintresset å andra sidan. Efter övervägande av
flera alternativ för denna fördelning ha de sakkunniga stannat för att låta
de regler som enligt 10 § skola gälla inom ett kloakledningsföretag, de olika
intressenterna emellan, bliva tillämpliga när någon kloakledningsintressent
berättigas eller förpliktas att ingå i ett torrläggningsföretag.
Beträffande först anläggningskostnaden skall alltså som huvudregel
gälla, att den skall fördelas med hänsyn till mängden och beskaffenheten
av det vatten som avledes av en eller flera kloakledningsintressenter, å
ena, samt det vatten som avledes av en eller flera torrläggningsintressenter,
å andra sidan. Örn kloak vattnet föranleder att ledningen måste utföras
på visst sätt och därigenom ökad kostnad uppkommer, skall ökningen i
princip drabba kloakledningsintresset ensamt, enär den föranletts av kloakvattnets
beskaffenhet. Härvid får emellertid enligt vad de sakkunniga framhålla
uppställas den reservationen att om den kostnad för skötsel och underhåll
som eljest skolat åvila torrläggningsintresset minskas, t. ex. genom
att ledningen göres täckt i stället för öppen, torrläggningsintresset bör vidkännas
skälig andel jämväl av sagda ökning i anläggningskostnaden.
I 10 § av förslaget har enligt vad förut nämnts i fråga om kostnadsfördelningen
även stadgats, att ej något samhälle skall vara pliktigt att för avledande
av sitt kloakvatten sammanlagt vidkännas större kostnad än örn
samhället anlagt särskild ledning eller att bidraga med större belopp än med
hänsyn till samhällets nytta av företaget kan anses rimligt. Denna bestämmelse
skall jämväl äga tillämpning i förevarande fall. Härmed vinnes säkerhet
för att ej någotdera intresset kommer att betungas med icke skäliga
kostnader. Avsikten är ju tvärtom, att det gemensamma företaget skall
medföra fördelar för båda intressena.
Kostnaden för skötsel och underhåll av en ledning som är avsedd
för såväl avledande av kloakvatten som torrläggning av mark skall
enligt förslaget, liksom anläggningskostnaden, fördelas enligt vad i 10 § är
stadgat örn kloakledning. De sakkunniga anmärka, att eventuella rensningskostnader
mången gång torde föranledas allenast av kloakvattnets beskaffenhet
och att i sådant fall kloakledningsintresset ensamt bör få vidkännas
dessa kostnader.
För det fall då någon enligt 18 § berättigas eller förpliktas att ingå i re -
96
Kungl. Maj:ts proposition nr 45.
dan befintligt torrläggningsföretag skola gälla de modifikationer av reglerna
i 10 § som upptagits i 12 §. Ehuru av mindre praktisk betydelse
skola även reglerna i 13 § angående ombyggnad av kloakledning vara tilllämpliga.
Vidare skall bestämmelsen i 16 § gälla i de fall som avses i 18 §.
Under det att 18 § i förslaget reglerar frågan om rättighet eller skyldighet
att för avledande av kloakvatten ingå i ett företag som egentligen avser torrläggning
av mark, behandlar 19 § det motsatta fallet, nämligen frågan
örn rättighet eller skyldighet att för torrläggning av
mark ingå i ett företag som i första hand avser avledande
av kloakvatten.
Enligt gällande lag är ägare av mark, varifrån vattnet har naturligt fall åt
det håll där annans kloakledning framgår eller skall anläggas, berättigad att
för markens torrläggning leda vattnet till kloakledningen under de villkor
som i lagen finnas stadgade i fråga om rätt att inleda kloakvatten. Ett motsvarande
stadgande har upptagits i 19 § första stycket i förslaget. Beträffande
kostnadsfördelningen mellan torrläggningsintresset och kloakledningsintresset
samt ombyggnad av ledning skall vad i 10, 12 och 13 §§ är
stadgat för där avsedda fall äga motsvarande tillämpning. En undantagsbestämmelse
i gällande lag för det fall att ledningen går över planlagt område
eller bebyggd fabrikstomt har uteslutits i förslaget.
De sakkunniga lia härefter i 19 § andra stycket behandlat frågan om
skyldighet för ägare av mark, som genom torrläggning vinner båtnad av ett
kloakledningsföretag, att taga del i detta. Förut har framhållits, att enligt
de sakkunnigas mening såvitt möjligt enhetliga bestämmelser böra meddelas
i fråga örn gemensamma företag, vare sig fråga är om att berättiga någon
att ingå i företaget eller fråga är om att förplikta någon att ingå däri. I
nyssnämnda fall ha de sakkunniga ansett sig nödsakade att göra visst avsteg
från denna princip. Under det att beträffande rätt att för torrläggning
av mark leda vattnet till kloakledning i förslaget hänvisats till vad om inledande
av kloakvatten i kloakledning är stadgat, har någon motsvarande
hänvisning icke ansetts kunna införas i fråga örn skyldighet att på grund
av båtnad genom marks torrläggning deltaga i kloakledningsföretag.
Det är enligt vad de sakkunniga uttala icke säkert, att en kloakledning
kan eller bör utföras på sådant sätt alt den möjliggör torrläggning i hela
den omfattning som anses önskvärd. Ägare av mark som i viss mån vinner
möjlighet till förbättrad torrläggning genom ledningen kan sålunda för att
vinna ökad torrläggning bliva nödsakad att vidtaga ytterligare åtgärder.
Det är tänkbart, att kostnaden härför minskas därigenom att torrläggning
till en viss grad redan möjliggjorts genom kloakledningen. Kostnaden för
ytterligare torrläggning kan emellertid också bliva t. ex. ungefär densamma
som om någon torrläggning genom kloakledningen ej skett. Med hänsyn till
det anförda har det synts erforderligt, att möjlighet finnes att i varje särskilt
fall kunna bestämma skyldigheten att deltaga i kloakledningsföretaget
Kunni. Maj.ts proposition nr 45.
97
efter vad som finnes skäligt. Ytterligare har föreskrivits, att markens ägare
ej skall vara skyldig att vidkännas större bidrag till kostnaden för företaget
eller att gälda å honom belöpande bidrag på andra villkor än om företaget
allenast avsett torrläggning av mark. Detta innebär bland annat vid en jämförelse
med 7 kap. 27 §, att han ej är skyldig vidkännas större bidrag än
som svarar mot värdet av den båtnad som beredes hans mark.
Bestämmelserna i 18 och 19 §§ av förslaget förutsätta enligt vad de sakkunniga
framhålla, att frågan, huruvida viss ledning skall komma till användning
för både avledande av kloakvatten och torrläggning av mark, är
beroende av en lämplighetsprövning. Vid denna måste bland annat beaktas,
att ökad vattenmängd kan medföra väsentligt ökade kostnader för rening av
avloppsvattnet. Det kan på denna grund bliva nödvändigt att förvägra inledande
av icke förorenat vatten till en kloakledning. Med hänsyn till vikten
härav har i 20 § första stycket uttryckligen stadgats, att vid bedömande av
lämpligheten av att ledning användes såväl för avledande av kloakvatten
som för torrläggning av mark skall iakttagas, att erforderlig rening av
kloakvattnet ej må förhindras eller väsentligt försvåras.
I allmänhet lär det vara lämpligt att, där ledning skall användas såväl för
avledande av kloakvatten som för torrläggning av mark, erforderlig rening
av kloakvattnet sker redan innan det tillföres ledningen. Ehuru någon ovillkorlig
föreskrift därom icke kunnat meddelas, har det ansetts önskvärt att
såsom andra stycke i 20 § intaga en anvisning att nämnda regel såvitt möjligt
bör iakttagas.
De regler som enligt 18 och 19 §§ skola gälla om fördelning av kostnaden
för kombinerade kloaklednings- och torrläggningsföretag avse allenast fördelningen
av kostnaden mellan kloakledningsintresset å ena samt torrläggningsintresset
å andra sidan. En annan fråga är, efter vilka grunder den
andel som belöper på kloakledningsintresset skall fördelas mellan två eller
flera kloakledningsintressenter inbördes, liksom hur torrläggningsintressets
andel skall fördelas två eller flera torrläggningsintressenter emellan. Det
har ansetts tydligt, att förstnämnda andel bör fördelas enligt de grunder
som gälla för vanlig kloakledning samt att sistnämnda andel bör fördelas
enligt grunderna för dikningssamfällighet. I det förra hänseendet har icke
ansetts erforderligt att meddela något särskilt stadgande. Däremot har det
funnits önskvärt att i det senare hänseendet, under 21 §, intaga en erinran
örn bestämmelserna i 7 kap. angående dikningssamfällighet.
Under 22 § har upptagits stadgande, enligt vilket bestämmelserna i 18
—21 §§ ej skola gälla ledning inom samhälles stadsplanelagda område för avledande
av kloakvatten från plats i samhället eller för torrläggning av mark
i samhället, dock att bestämmelsen i 19 § första stycket ansetts böra gälla
jämväl ledning som nu sagts.
Dessa bestämmelser lia föranlett uttalanden i ett par yttranden. Av lantbruksingenjören
i Gotlands län bär ifrågasatts, huruvida det vore rättvist
Bihang till riksdagens protokoll 19H. 1 sami. Nr 45. 7
98
Kungl. Maj:ts proposition nr 45.
att fördela kostnaderna för kombinerade kloaklednings- och torrläggningsföretag
i första hand efter vattenmängderna. Han anför, bland annat:
Det torde kunna diskuteras, om ej torrläggningsintresset lastats för mycket.
Det synes som om vid kostnadsfördelningen den största momentana
spillvattenmängden och den största momentana dräneringsvattenmängden
skulle utgöra fördelningsgrunden enligt de sakkunnigas exempel å kostnadsfördelningslängd.
Man kommer härigenom upp till för torrläggningsintresset alltför ogynnsamma
resultat, även örn kloaldedningsintresset ensamt påbördas kostnaden
för erforderliga reningsanordningar. Under min praktik har jag några gånger
haft kombinerade avlopp för kloakvatten och dräneringsvatten. Dessa syneförrättningar,
som ej överklagats, lia handlagts på så sätt, att kostnaderna
för de olika intressena uträknats som skilda företag utan gemensamt avlopp,
varefter kostnaden för det för båda intressena fördelaktigare gemensamma
avloppet fördelats mellan de olika intressena i proportion till förutnämnda
skilda kostnader. En dylik fördelningsgrund efter beräknad kostnad
har även av de sakkunniga ansetts tänkbar vid dessa kombinerade företag
men övergivits på grund av att företagen aldrig avses att utföras vart
för sig. I 7 kap. finnes dock en liknande fördelningsgrund för olika avdelningar
inom ett torrläggningsföretag, då avdelningarna efter uppdelningen
få delaktighet i företaget efter en beräknad och icke en verklig kostnad.
För att komma ifrån vattenmängderna som direkt fördelningsgrund vid
kombinerade torrläggnings- och kloakledningsföretag synes denna metod
vara att föredraga.
Beträffande kostnaden för underhållet vid dessa kombinerade företag ha
de sakkunniga föreslagit, att medelvattenmängden skulle utgöra fördelningsgrunden.
Underhållskostnaden för gemensam ledning ökar med billiga reningsanordningar,
varvid torrläggningsintresset i dylika fall får vidkännas
större underhåll, om vattenmängderna utgöra fördelningsgrunden, och detta
oaktat att kloakledningsintresset kommit ifrån med mindre kostnad genom
mindre kostsamma reningsanordningar vid genomförandet av företaget. Det
torde därför kunna ifrågasättas, örn det ej vore lämpligt, att vid varje särskilt
fall av kombinerade företag fördelningen av underhållet prövas av synemännen,
varvid medelvattenmängderna ej skulle utgöra fördelningsgrunden.
Av handelskammaren i Gävle påpekas, att förslaget i 19 § behandlar
markägare som åberopar rätt att för torrläggning avleda vatten till en kloakledning
strängare än den som mot sin vilja förpliktas att deltaga i företaget.
Handelskammaren, som icke ville bestrida att en viss principiell skillnad
förelåge, har satt i fråga om icke förslaget kunde komma att medföra mindre
önskvärda konsekvenser, enär bidragets fastställande lätt kunde bliva
beroende av örn initiativet till anslutningen komme från den ena eller andra
sidan. Beträffande stadgandet i paragrafen, att den bidragspliktige ej skulle
vara skyldig vidkännas större bidrag till kostnaden för företaget än örn
detta allenast avsett torrläggning av mark, har handelskammaren anfört,
att avfattningen av stadgandet syntes vara för vid. Det ginge icke för sig
att uppskatta båtnaden av ett kloakledningsföretag på samma sätt som båtnaden
av ett torrläggningsföretag.
Tre ledamöter i kammarkollegiet lia ifrågasatt en jämkning av 19 § andra
stycket i motsatt riktning. T. f. kammarrådet Gavelius, med vilken kammar
-
99
Kungl. Maj:ts proposition nr 4ö.
rådén Grönvall och Schalling i huvudsak instämt, har sålunda anfört, bland
annat:
De intressen, som framtvinga ett kloakledningsföretag och ett torrläggningsföretag,
synas icke jämförbara. Kloakledningarna syfta att förebygga
vissa hygieniska olägenheter och företaget är ej inriktat på ekonomisk vinst
utan torde i allmänhet betraktas såsom en ekonomisk tunga. Ett torrläggningsföretag
åsyftar däremot ekonomisk vinst för deltagarna och får ej komma
till stånd tvångsvis med mindre det visar sig ekonomiskt berättigat. Invändningarna
mot den tvångsvisa anslutningen till torrläggningsföretag försvagas
ock i hög grad av de lättnader, som statsbidrag och odlingslån medföra.
Även örn en torrläggningsintressent endast kan tvingas med i ett kloakledningsföretag,
när detta kan vara till båtnad för torrläggning av mark, är
det tydligt, att risken för att tvingas med i ett olägligt eller ur torrläggningssynpunkt
mindre lämpligt kloakledningsföretag är betydligt större än sannolikheten
att ett olämpligt torrläggningsföretag kommer till stånd. Ur ekonomisk
synpunkt olämpliga torrläggningsföretag hava dock ej sällan förekommit.
Det kan därför befaras att en jordägare kan tvingas att för torrläggning
av sin mark deltaga i ett kloakledningsföretag under omständigheter, som för
honom visa sig vara besvärande i ekonomiskt hänseende. Ej heller är det givet,
att kombinationen ur torrläggningssynpunkt visar sig vara den mest rationella
lösningen. Vattendomstolens prövning torde icke under alla förhållanden
utgöra ett osvikligt skydd mot ekonomiska olägenheter. Snävare gränser
synas därför böra uppdragas för torrläggningsintressets tvångsvisa deltagande
i kloakledningsföretag. En lämplig avgränsning ställer sig kanske ej så lätt
att finna, men en bestämmelse innebärande alt till kloakledningsföretag
tvångsansluten torrläggningsintressent för sina andelar i företaget skulle deltaga
i kostnaderna i lägre proportion än övriga intressenter eller ock att
tvångsanslutning kan äga rum blott där denna kan antagas medföra synnerlig
nytta för fastighetens brukande, torde kunna övervägas. Det är då att förvänta,
att kloakledningsföretagen endast i begränsad omfattning komme att
till sig tvångsvis ansluta torrläggningsintressenter. Vid frivillig anslutning bär
regeln om detta begränsade deltagande i kostnaderna givetvis icke vara tilllämplig.
Nacka hälsovårdsnämnd har framfört vissa jämkningsförslag beträffande
såväl 19 som 20 §. Nämnden anför i fråga om den förra paragrafen
bland annat:
Innehållet i 14 § i gällande lag har i något förändrad form införts i förslagets
19 §. Förändringen synes i vissa hänseenden innebära förtydligande.
Fortfarande bibehålies dock en till synes — åtminstone under vissa förhållanden
— oavvislig rätt för ägare av på visst sätt beskaffad mark att nyttja
samhälles eller grannes kloakledning för markens torrläggning. Visserligen
göres detta beroende av ’de villkor, sorn ovan finnas stadgade’, d. v. s.
synbarligen väsentligen med avseende på andelskostnaders beräkning efter
vattenmängden. Det synes dock kunna bliva tvist i sådant fall, då ledningsdimensionen
eller sättet för reningsanordningarnas utförande kunna försvåra
ledningarnas sammanförande. Möjlighet för kloakledningens ägare att i dylikt
fall vägra torrläggningsvattens införande bör uttryckligen stadgas.
Mot 20 § har nämnden anmärkt, att den föreslagna bestämmelsen, att
kloakvattnet borde underkastas rening redan innan det tillfördes ledningen,
syntes vara alltför kategoriskt avfattad.
100
Kungl. Maj:ts proposition nr 45.
Departe
ments
chefen.
Vid behandlingen av 9 och 10 §§ har förut dryftats frågan, efter vilken
grund kostnaderna för ett kloakledningsföretag böra fördelas mellan två
eller flera intressenter. I likhet med de sakkunniga har jag ansett, att
denna fördelning i första hand borde ske med hänsyn till vattenmängderna
och avloppsvattnets beskaffenhet. Lantbruksingenjören i Gotlands län, som
synes lia godkänt denna princip beträffande kloakledningsföretagen, har
givit uttryck åt tvekan örn lämpligheten av att såsom de sakkunniga föreslagit
utsträcka dess tillämpning till kombinerade kloaklednings- och torrläggningsföretag.
Principen, som lämnats utan erinran av bland andra lantbruksstyrelsen
och övriga lantbruksingenjörer, synes emellertid bärkraftig
även i fråga om de kombinerade företagen. De sakkunniga lia i betänkandet
bemött farhågan, att kloakledningsintresset skulle komma att bliva alltför
gynnsamt ställt i förhållande till torrläggningsintresset, och därvid framhållit,
att den hänsyn som vid kostnadsfördelningen skulle tagas till avloppsvattnets
beskaffenhet komme att medföra en skälig utjämning. Beträffande
kostnaderna för skötsel och underhåll är att märka, att örn kloakvattnet
föranleder rensningar, kostnaderna härför skola åvila kloakledningsintresset.
Vidare kommer kloakledningsintresset ensamt att belastas med
kostnaderna för erforderliga reningsanordningar. Skulle dessa ej kunna
göras tillfredsställande utan på grund av kloakvattnets beskaffenhet rensning
erfordras även nedströms om reningsverket, skola tydligen jämväl kostnaderna
härför drabba kloakledningsintresset.
Av en hälsovårdsnämnd har yrkats, att stadgandet i 19 § om rätt att för
torrläggning av mark avleda vatten till kloakledning måtte modifieras så,
att denna rätt ej blir ovillkorlig.'' De sakkunnigas motivering till bestämmelsen
visar, att de utgått från att sådant tilledande skulle få ske, i fråga
om nya ledningar allenast där det finnes lämpligen kunna medgivas samt
beträffande befintliga ledningar i regel endast såframt väsentlig olägenhet ej
vållas. För att förtydliga lagtexten i denna del torde en mindre jämkning
böra vidtagas.
Vad de sakkunniga anfört till stöd för begränsningen i 19 § andra stycket
av bidragsplikten för den som genom kloakledning vinner båtnad genom
torrläggning av mark synes välgrundat. Den erinran som handelskammaren
i Gävle framställt däremot torde alltså icke böra föranleda någon ändring
i förslaget. Med anledning av vad handelskammaren i övrigt anfört bör
framhållas, att bestämmelserna i nämnda stycke gälla allenast den bidragsskyldighet
som åvilar en deltagare i företaget i egenskap av torrläggningsintressent.
En och samme fastighetsägare kan givetvis samtidigt komma att
ingå i företaget såsom kloakledningsintressent, men i fråga om den bidragsskyldighet
som på sådan grund åvilar honom äro bestämmelserna i 19 §
andra stycket icke tillämpliga.
De betänkligheter som vissa ledamöter i kammarkollegiet framställt mot
införande av nu nämnda bidragsplikt torde icke vara ägnade att ingiva farhågor,
enär stadgandet i fråga måste anses giva den beslutande myndigheten
tillräcklig befogenhet att avstyra olämpliga kombinerade företag. Sålunda kan
Kungl. Maj:ts proposition nr 45.
101
yrkande om bidragsplikt för torrläggningsintresset helt ogillas, t. ex. om den
båtnad som skulle vinnas ej är varaktig eller om den eljest framstår såsom
skäligen obetydlig. Det må anmärkas, att i de fall, då ett gemensamt företag
kommer till stånd, detta givetvis bör utföras på ett även ur torrläggningssynpunkt
lämpligt sätt. Tydligt är, att de torrläggningsintressenter som kunna
komma att deltaga i ett kombinerat företag måste anses berättigade att till
gäldandet av sin andel i kostnaderna erhålla statsbidrag och odlingslån på
samma sätt som om företaget allenast avsett torrläggning.
Andra stycket i 20 § synes med anledning av vad förenämnda hälsovårdsnämnd
anfört böra jämkas något.
23—25 §§.
Dessa paragrafer avhandla den centrala frågan i vad mån skyldighet skall
föreligga att vidtaga åtgärder till motverkande av förorening
genom kloak v attén.
Uppgifter som de sakkunniga inhämtat från länsstyrelser, tjänsteläkare,
samhällen och olika inrättningar visa, att missförhållanden till följd av förorening
genom kloakvatten äro allmänt förekommande. Av de olägenheter
som därav vållas måste enligt vad de sakkunniga framhålla den största betydelsen
tillmätas de olägenheter som äro av sanitär natur. Vattnet i ett
vattendrag kan redan genom en mindre grad av förorening bliva oanvändbart
för hushållsändamål och — med något vidgad användning av begreppet
sanitär olägenhet — även för vältning av kreatur, eller det kan bliva
mer eller mindre oanvändbart eller motbjudande för bad, varigenom bland
annat kan bliva nödvändigt att anordna dyrbara konstgjorda friluftsbad.
Vid svårare förorening uppkommer vidrig stank. Förorening av vattendrag
och sjöar torde slutligen ej sällan genom sjukdomsalstrande bakterier
ha medverkat till uppkomsten eller spridningen av epidemier. Ur fiskesynpunkt
kan förorening genom kloakvatten vålla skada t. ex. genom att
förorsaka fiskdöd. Vandringsfisk har på grund av förorening genom kloakvatten
övergivit förutvarande lekplatser. Erfarenheten har också visat, att
genom sådan förorening värdefulla kräftbestånd utrotats. Vidare kunna
fiskredskap bliva skadade genom slambildning m. m. Förorening genom
kloakvatten medför slutligen ur allmän naturskyddssynpunkt ofta olägenhet
genom att skapa otrevnad och giva vattendragen ett mindre tilltalande utseende.
De sakkunniga ha även framhållit, att vattnet i våra vattendrag av många
samhällen och enskilda företag tillgodogöres för vattenlcdningsändamål och
alt vattnets förorening i vattendragen kan försvåra dess tillgodogörande för
detta liksom för andra ändamål och på så sätt vålla kostnad eller förlust.
Såsom exempel på ekonomisk skada genom vattenförorening har också
nämnts, alt gasbildning från starkt förorenat vatten kan angripa hus eller
andra föremål.
102
Kungl. Maj:ts proposition nr 45.
Vid ingripande genom ny lagstiftning i ämnet måste enligt vad de sakkunniga
framhålla en avvägning ske mellan kostnaderna för erforderlig rening
å ena samt vikten av de motstående intressena å andra sidan. Denna
avvägning syntes icke kunna i detalj preciseras i lagstiftningen, enär förhållandena
vore alltför skiftande på grund av det stora antal olika faktorer
som spelade in. Hänsyn måste tagas till kloakvattnets mängd och beskaffenhet
liksom till bebyggelsens karaktär och möjligheten att anordna
reningsverk. Av synnerlig vikt vore vidare recipientens art och storlek, och
slutligen måste i varje särskilt fall tagas i betraktande, vilka intressen som
vore beroende av vattnets beskaffenhet i recipienten och styrkan av dessa
intressen.
I 23 § har upptagits det grundläggande stadgandet i fråga örn skyldighet
att vidtaga åtgärder till motverkande av förorening genom kloakvatten. Bestämmelsen
innehåller, att den som avleder eller ämnar avleda kloakvatten
till vattendrag, sjö eller annat vattenområde skall vara skyldig att, i den
mån det kan anses skäligt, vidtaga sådana åtgärder. Med »annat vattenområde»
avses havet, vik av havet samt kärr eller myr ävensom öppet dike.
De sakkunniga ha framhållit, att, ehuru stadgandet icke kunnat preciseras
mera än som skett, därigenom dock fastslagits såsom grundprincip,
att åtgärder till motverkande av förorening skola vidtagas. Det minimum
som under alla förhållanden fordras är enligt de sakkunnigas mening, att
alla grövre beståndsdelar i avloppsvattnet avskiljas. Att utan en sådan enkel
åtgärd utsläppa kloakvatten i vederbörande recipient måste anses utgöra
ett otillåtlig! oskick. Det kunde härjämte fastslås, att förorening som medförde
direkt fara för spridande av sjukdom icke under några förhållanden
borde tolereras. Detta vore icke liktydigt med att alla sanitära olägenheter
alltid måste förebyggas, ty ett betydande utrymme funnes mellan det ur
sanitär synpunkt tolerabla och det ur sådan synpunkt idealiska tillståndet.
De sakkunniga erinra örn önskvärdheten av att god tillgång finnes till bad
och framhålla, att det vattendrag som nyttjas därför helt naturligt helst bör
vara fritt från förorening, oaktat sådan intill en viss grad icke medför
något direkt men för badande.
Beträffande frågan om den närmare beskaffenheten av de åtgärder som
böra företagas till motverkande av förorening framhålla de sakkunniga i
främsta rummet reningsanläggningar som kloakvattnet får passera innan
det släppes ut i recipienten. I andra hand lia nämnts förändringar som
lämpligen böra vidtagas i recipienten t. ex. för underlättande av vattnets fria
lopp. Såsom villkor för utsläppande av kloakvatten borde också kunna
stadgas skyldighet att vidtaga särskilda åtgärder till skydd för fisket m. m.
Den nu behandlade 23 § bör jämföras med 2 kap. 14 § i förslaget. I sistnämnda
lagrum stadgas, att servitut till skydd mot förorening må läggas
å annan tillhörig fastighet. Detta innebär, att örn det skydd för motstående
intressen som följer av 8 kap. 23 § icke är tillfyllest, ytterligare skydd kan
vinnas enligt 2 kap. 14 §. För den inskränkning i annans rätt som uppkommer
genom servitutet skall emellertid utgå ersättning. Möjligheten att på
Kungl. Maj.ts proposition nr 45.
103
detta sätt tillskapa servitut kan användas t. ex. i den formen att en sjö så
att säga fridlyses mot vattenförorening genom att förbud meddelas för innehavarna
av strandfastigheterna att utan fullständig rening utsläppa kloakvatten
m. m. i sjön.
Under 24 § i förslaget har intagits stadgande, varigenom rättighet medgivits
att mot ersättning taga i anspråk annan tillhörig fastighet för reningsanläggning.
Härvid har emellertid, i överensstämmelse med flera andra
stadganden i vattenlagen, gjorts den inskränkningen att för ändamålet ej
må tagas i anspråk tomtplats, trädgård eller park, om det kan undvikas
utan synnerlig olägenhet. I 25 § har stadgats, att de i det föregående behandlade
3 och 8—16 §§ skola i tillämpliga delar lända till efterrättelse i
fråga om anläggning för renande av kloakvatten.
Beträffande den i 23 § behandlade frågan om skyldighet att motverka
olägenheter genom förorening har förste provinsialläkaren i Blekinge län
anmärkt, att lagförslaget, när däri talas om vattenförorening, icke nämner
den förorening av luften som kunde följa därav. I motiveringen hade uppmärksammats
bland annat, att vid svårare vattenförorening kunde uppkomma
vidrig stank, men i lagtexten hade icke angivits, att stank borde
förhindras. Ett förtydligande borde ske i denna del.
Med anledning av bestämmelsen i 23 § av förslaget bär vidare fiskeriintendenten
i södra distriktet påpekat behovet av att kunna föreskriva särskilda
åtgärder i recipienten till avhjälpande av skada å fisket. Han uttalar
i denna del:
De sakkunniga synas lia räknat med två olika sätt, varpå fiskets intressen
skola tillvaratagas vid vattenförorening. Antingen skola åtgärder vidtagas
för att upphäva eller minska föroreningen, eller också skall, örn detta icke
är möjligt, ersättning utgå med visst belopp.
Detta bör också anses nöjaktigt, då det gäller sådant fiske som direkt beröres
av föroreningen. Men även annat fiske kan indirekt skadas av en förorening.
Sålunda kan en lokal förorening i ett rinnande vattendrag hindra
ålynglet att gå upp till vattensystemet längre upp, vilket kan innehålla ett
flertal för ålen lämpliga sjöar med förut viktigt ålfiske. Föroreningen verkar
då som en damm, vilken ej kan passeras av ålynglet. I ett sådant fall
bör förorenaren kunna åläggas ali tillgodose det ovanför föroreningen belägna
vattensystemets ålyngelbehov genom inrättande av ålyngeluppsamling
och upptransport, ålyngelinplantering e. d.
Föroreningen kan också avstänga ett fiskslag från tillträdet till en lekplats
eller förstöra en sådan, fastän förutsättningarna för fiskslaget i övrigt
fortfarande liro goda. Sålunda kan en förorening i en å hindra lax, laxöring
eller strömlekande sik alt nå sina ovanför föroreningen liggande lekplatser
eller förstöra lekplatserna. Detta behöver åtminstone i en del fall ej hindra,
att fiskslaget i fråga fortfarande kan vidmakthållas genom lämpliga åtgärder
av ett eller annat slag. Lagen bör medgiva, att ålägganden av här
antydd art kunna fastställas, vilket enligt förslaget icke synes vara fallet.
I detta sammanhang må nämnas, att i flera yttranden framställts förslag
örn införande av skyldighet för den som avleder kloakvatten att i vissa fall
utgiva fiskeavgift på sätt de sakkunniga i 34 § föreslagit beträffande in
-
104
Departe
ments
chefen.
Kungl. Maj:ts proposition nr 45.
dustriellt avloppsvatten. Lantbruksstyrelsen uttalar, att de sakkunniga syntes
ha underskattat kloakföroreningens betydelse för fisket och synbarligen
av (ienna anledning icke föreslagit utgivande av fiskeavgift med anledning
av förorening genom kloakvatten. Styrelsen ville erinra, att vid fall av
kraftig förorening genom kloakvatten i nedre delen av ett vattendrag med
värdefull vandringsfisk, främst lax, laxöring och ål, uppvandringen helt
bunde omöjliggöras för denna fisk. Stora skador kunde härigenom orsakas
på värdefulla fiskbestånd, vilka skador icke endast berörde fisket i respektive
vattendrag utan även fisket vid kusterna och i havet. All anledning
förefunnes därför, att sådan fiskeavgift som enligt förslaget kunde utgå vid
förorening genom industriellt avloppsvatten skulle kunna utdömas även då
förorening genom kloakvatten förelåge. — Samma ståndpunkt har intagits
av kammarkollegiet och länsstyrelsen i Skaraborgs län samt av fisketillsynsmyndigheten,
fiskeriintendenterna i södra och mellersta distrikten, Sveriges
lanlbruksförbund och svenska fiskevårdsförbundet.
I detta sammanhang kan nämnas, att vetenskapsakademien ifrågasatt,
huruvida icke Kungl. Majit borde äga att ur naturskyddssynpunkt beträffande
visst område stadga förbud mot all förorening genom kloakvatten.
Akademien har med tillfredsställelse konstaterat, att bestämmelse därom av
de sakkunniga föreslagits beträffande industriellt avloppsvatten, i 37 § andra
stycket, och bär ansett, att en motsvarande bestämmelse kunde vara behövlig
i fråga om kloakvatten.
De sakkunniga ha åsyftat att genom den allmänt hållna bestämmelsen i
23 § giva en regel angående skyldighet att motverka förorening genom kloakvatten
som möjliggör en skälig tillämpning i varje särskilt fall. Till olägenheter,
vilka enligt denna bestämmelse böra motverkas, hör givetvis stank
som uppkommer genom kloak vattnets avledande till recipienten.
I fråga om de särskilda åtgärder som med stöd av det föreslagna stadgandet
kunna åläggas den som avleder eller ämnar avleda kloakvatten synes
det icke behöva bliva föremål för tvekan, att icke blott sådana åtgärder
kunna föreskrivas som avse att förekomma olägenhet genom förorening
utan även sådana som gå ut på att avhjälpa verkningarna av den
förorening som vållas. Till åtgärder som sist nämnts hör bland annat rensning
i recipienten. Därtill få också räknas inplantering av fiskyngel i vattendraget
och därmed jämförliga åtgärder som kunna vidtagas för att bota
skador som vållas i detta.
Beträffande industriellt avloppsvatten ha de sakkunniga föreslagit ett
stadgande enligt vilket — utöver sådana ålägganden som nu nämnts — fö
reskrift kan meddelas om viss avgift till befrämjande av fisket inom landet.
Mot att införa ett liknande stadgande beträffande kloakvatten talar, att avledandet
av kloakvatten i allmänhet utgör en av sanitära skäl önskvärd
åtgärd utan direkt samband med någon förvärvsverksamhet. Det synes då
mindre tilltalande att ålägga dem som, oftast för dryga kostnader, låta avleda
kloakvattnet, d. v. s. i regel vederbörande samhällen, att gälda sådan
Kungl. Maj.ts proposition nr 45.
105
fiskeavgift som nu nämnts. I fråga örn den praktiska innebörden av den
skillnad som förslaget i detta hänseende gör mellan kloakvatten och industriellt
avloppsvatten bör för övrigt uppmärksammas, att tillfredsställande
reningsmetoder för kloakvatten numera äro utexperimenterade, varför svårare
förorening genom kloakvatten icke vidare borde behöva uppkomma,
medan ännu mycket brister i fråga om möjligheterna att rena industriellt
avloppsvatten.
Vetenskapsakademiens förslag om att möjlighet borde införas för Kungl.
Maj:t att ur naturskyddssynpunkt stadga förbud mot all förorening av visst
vattenområde genom kloakvatten, synes icke grundat på tillräckliga skäl.
Om det anses böra helt förhindras, att kloakvatten från den bebyggelse som
finnes eller kan uppstå vid ett vattenområde avledes så att förorening äger
rum, och förorening icke utan oskälig kostnad för sakägaren kan förebyggas
genom reningsåtgärder, synes det riktiga vara, att det önskade skyddet beredes
genom tillskapande av servitut enligt 2 kap. 14 § i förslaget eller eventuellt
enligt lagen om expropriation.
I fråga om 25 § i förslaget torde böra göras en jämkning så att vad där
sägs om tillämpning av 3 och 8—16 §§ kommer att gälla varje åtgärd till
motverkande av förorening genom kloakvatten, innan det utsläppes i recipienten,
och ej blott reningsanläggningar.
26—29 §§.
De sakkunniga lia framhållit, att möjlighet bör finnas att reglera vattnets
avrinning vid en dammbyggnad, så att eventuella olägenheter genom att
förorenat vatten uppdämmes försvinna eller minskas, eller att för detta ändamål
utriva eller ändra dammen. Även andra åtgärder till motverkande av
olägenheter genom vattenförorening kunna böra vidtagas i ett vattendrag,
t. ex. rötning av detsamma eller stensättning av bottnen. Vidare må nämnas
rensning genom bortskaffande av slambankar o. d. Undantagsvis kan
det tänkas, att en ny damm bör byggas för att höja recipientens biologiska
självreningsförmåga.
Enligt 26 § i förslaget skola i samtliga nu angivna fall bestämmelserna i 2
kap. örn byggande i vatten vara tillämpliga. De sakkunniga erinra emellertid,
att enligt 2 kap. 3 § första stycket för tillåtligheten av byggande i vatten
gäller, att nyttan skall förhålla sig på visst sätt till skadan. Detta villkor
skall enligt förslaget icke gälla för nu ifrågavarande fall, varav följer att en
avvägning mellan olika intressen i stället skall ske efter fri prövning av vad
som ur allmän och enskild synpunkt kan antagas bliva till största gagn. I
27 § stadgas, att om åtgärd som i 26 § sägs är behövlig till följd av avledande
av kloakvatten från två eller flera samhällen, ett vart samhälle skall
vara pliktigt att laga del i företaget efter vad som prövas skäligt.
I anslutning härtill har en betydelsefull kompletterande bestämmelse upptagits
i 28 §. Av de sakkunniga framhålles, att i många fall kloakvatten avledes
till samma vattenområde från flera samhällen, utan att något av sam
-
106
Kungl. Maj:ts proposition nr 45.
Deparle
menis
chefen.
hallena vidtagit åtgärder till motverkande av förorening, samt att härigenom
allvarliga olägenheter vållats. En av anledningarna till föreliggande försummelser
syntes vara, att samhälle som ansett att någon åtgärd borde vidtagas
funnit detta meningslöst så länge ett eller flera andra samhällen fortsatte
att förorena vattenområdet. För att ett samhälle som vidtager åtgärder före
annat samhälle icke skall bliva missgynnat ha de sakkunniga föreslagit, att
samhälle som alltjämt förorenar vattenområdet må förpliktas att efter vad
som prövas skäligt årligen utgiva bidrag till det andra samhällets kostnad.
Enligt 29 § i förslaget skall vad i 27 och 28 §§ är stadgat om två eller
flera samhällen äga motsvarande tillämpning å två eller flera fastigheter
ävensom beträffande samhälle och en eller flera utom samhället belägna
fastigheter.
Bestämmelsen i 28 § har särskilt uppmärksammats i vissa yttranden av
kommunala myndigheter i förorter till Stockholm. I yttrande som avgivits
för kommunalfullmäktige i Stocksund har understrukits, att i flera fall obenägenhet
att vidtaga erforderliga åtgärder mot vattenförorening hade framträtt
på den grund att åtgärder Irån ett samhälles sida icke kunnat väntas
bliva effektiva utan att andra samhällen vidtoge motsvarande åtgärder.
Nämnda bestämmelse tillstyrktes därför såsom lämpad bland annat att underlätta
tillkomsten av frivilliga överenskommelser. Nacka hälsovårdsnämnd
har funnit bestämmelsen ägnad att såväl skapa rättvisa som underlätta
tillkomsten av reningsanordningar.
Å andra sidan har hälsovårdsnämnden i Lidingö avstyrkt bestämmelsen
under åberopande, att den medförde konsekvenser sorn vore svåra att överblicka
samt att det syntes oriktigt att ålägga en kommun kanske betydande
utgifter utan att de medförde någon sanitär förbättring och utan att det
samhälle, till vilket bidrag skulle utgå, visats lida någon skada.
Det i 28 § upptagna stadgandet om bidragsplikt, då två eller flera förorena
ett vattenområde, synes välgrundat. Även övriga bestämmelser som nu behandlats
torde vara lämpliga.
30 §.
I fråga örn ersättning för skada genom vattenförorening
gäller enligt 12 § i 1880 års vattenrättsförordning, såvitt angår »verk eller
inrättning», att skadan skall ersättas efter rättens beprövande -— oavsett om
dess uppkomst kan tillräknas innehavaren såsom försummelse eller ej. Beträffande
skada genom samhällens avloppsvatten har enligt vad de sakkunniga
uppgiva i rättspraxis skadestånd utdömts på den grund att vederbörande
samhälle ej vidtagit de reningsåtgärder som skäligen ankommo på
samhället.
Enligt de sakkunnigas mening är det tydligt, att liksom i fråga arn industriellt
avloppsvatten skyldigheten att ersätta skada av förorening genom
kloakvatten icke bör bygga allenast på försummelse. Även om alla skäliga åt
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 45.
107
gärder till motverkande av förorening vidtagits, bör rätt till ersättning kunna
föreligga för en skadelidande. De sakkunniga ha med denna utgångspunkt
i 30 § föreslagit, att ersättning skall utgå, örn förorening genom kloakvatten
vållar olägenhet som är av någon betydelse och olägenheten ej med
hänsyn till förhållandena å orten skäligen bör tålas. Bestämmelsen avser att
så nära som möjligt ansluta till den skadeståndsregel som enligt oskriven
lag gäller i grannskapsförhållanden.
I detta lagrum behandlas även frågan, i vad mån skadeersättning som i
lagrummet avses bör uppskattas och utdömas på förhand. De sakkunniga
lia erinrat, att skador genom företag som avses i vattenlagen i allmänhet
skola efter förhandsuppskatlning ersättas en gång för alla. Enligt de sakkunnigas
mening äro emellertid verkningarna av förorening så svåra att bedöma,
att förhandsprövning beträffande ersättningar därför icke kan föreskrivas
som regel. Understundom vore dock förhållandena sådana, att det med
ganska stor visshet kunde förutses, vilken skada som komme att inträda, och
med hänsyn härtill Ilar möjlighet synts böra stå öppen att bestämma ersättning
på förhand, om detta funnes lämpligen kunna ske.
I yttrandena har den föreslagna regeln örn ersättning för olägenhet genom
förorening av kloakvatten behandlats gemensamt med föreslaget stadgande
av samma innebörd beträffande industriellt avloppsvatten (35 §).
Sveriges industriförbund framhåller i dessa hänseenden, att — ehuru frågor
rörande ersättning för olägenheter av nämnda slag ofta måste vara mycket
komplicerade och det vore förenat med synnerlig svårighet att i lagtext
närmare angiva de grunder efter vilka ersättningen skulle bestämmas —
enligt förbundets mening varit önskvärt, att några närmare riktlinjer angivits
för ersättningsfrågornas bedömande. Förbundet anför i detta sammanhang
följande synpunkter:
Örn ett företag sedan längre lid tillbaka verkat förorenande i ett vattendrag,
måste detta faktum givetvis påverka ''förhållandena å orten’ och till en
viss grad förskjuta den gräns, intill vilken motstående intressen äro skyldiga
att tåla förorening. Frågan får särskild betydelse för sådana företag, som
existera vid den nya lagstiftningens ikraftträdande; och beträffande dylika
företag synas motiven (s. 198) giva stöd för en sådan slutsats. I detta sammanhang
aktualiseras den mera allmänna frågan örn betydelsen av att de
motstående intressena uppkommit senare än det förorenande företaget —
vare sig detta fanns vid lagstiftningens ikraftträdande eller kommit till efteråt
— exempelvis genom tillkomsten av bebyggelse invid vattendraget eller
anläggandet av fabrik eller annan inrättning, som lider men av föroreningen.
Även i dylika fall torde gränsen för vad som bör ''tålas'' förskjutas. En närliggande
fråga är, örn prioritetssynpunkten bör tillmätas betydelse även i de
fall, då flera förorenande industriföretag, som tillkommit vid olika tider, finnas
vid samma vattendrag. Av vad som anföres i motiven rörande ett likartat
fall skulle man vara böjd att antaga, att de sakkunniga icke velat tillerkänna
det äldre industriföretaget någon särställning vid ersättningsfrågans
bedömande. En sådan princip synes dock mindre väl låta sig förena med uttalandet
i motiven örn särskilt hänsynstagande till vid lagstiftningens ikraftträdande
befintliga företag. Undantag från principen torde därför understundom
vara påkallade.
108
Kungl. Maj:ts proposition nr 45.
Departe
ments
chefen.
I fall då skador uppkomma i ett vattendrag genom förorening från två
eller flera företag kan naturligen inträffa, att företagen bekosta reningsåtgärder
av högst olika omfattning icke blott absolut sett utan även i förhållande
till den förorening som företagen förorsaka. Att reningskostnaden skall
beaktas, då det gäller rätten att över huvud taget utsläppa avloppsvatten, är
klart utsagt i motiven till 8 kap 32 §; och detsamma torde böra gälla i de
nu åsyftade fallen. Den ersättningsskyldighet gentemot motstående intressen,
som må åläggas företagen, bör därför dem emellan fördelas med hänsyn
tagen icke blott till de efter reningen kvarstående olägenheter, som förorsakas
av respektive företag, utan även till reningskostnaderna.
I det yttrande som avgivits av svenska cellulosaföreningen uttalas, att lagförslaget
innebure en avgjord vinst såtillvida att frågan om ersättning komme
att avgöras av vattendomstolarna och icke av de allmänna domstolarna.
Lagtexten gåve emellertid rum för en mycket varierande tillämpning och borde
kunna i någon mån förtydligas. En viss mildring syntes även påkallad, i
det att ersättning borde förklaras icke skola utgå för olägenhet av mindre betydelse.
Föreningen har i detta sammanhang gjort gällande, att de som framställde
anspråk på ersättning med anledning av vattenförorening nästan alltid
hade överdrivna föreställningar om skadans omfattning och ekonomiska
betydelse. Även handelskammaren i Gävle har uttalat sig för en jämkning av
ersättningsbestämmelserna och föreslagit, att 30 § ändras därhän att ersättning
komme att utgå allenast för olägenhet »av betydelse». I fråga örn industriellt
avloppsvatten borde uttryckligen angivas, att ersättning ej skall
utgå för olägenhet av allenast ringa betydelse. I huvudsak samma ståndpunkt
har intagits av svenska pappers- och cellulosaingeniörsföreningen.
Den av de sakkunniga föreslagna skadeståndsregeln ansluter nära till den
oskrivna grannskapsrättens regler och ger rum för en skälighetsbedömning
efter omständigheterna i varje särskilt fall. Att i lagtexten närmare än som
skett precisera i vad mån ersättning skall utgå synes icke lämpligt med hänsyn
till det stora antalet olika faktorer som böra beaktas. Någon mildring av
det föreslagna stadgandet förefaller icke heller att vara påkallad. Det bör i
detta samband uppmärksammas, att alla frågor om ersättning med anledning
av vattenförorening enligt förslaget antingen skola direkt prövas av
vattendomstol eller också må genom besvär över syneförrättning dragas under
vattendomstolens prövning. Härigenom torde erforderlig säkerhet föreligga
för att bedömningen kommer att ske efter så enhetliga grunder som
möjligt. Vattendomstolarna bruka genom inbördes överläggningar söka fastställa
enhetliga riktlinjer för prövningen av de ärenden som de ha att handlägga.
Vid tillämpningen av stadgandet bör såsom Sveriges industriförbund framhållit
hänsyn i viss utsträckning tagas till den tid under vilken föi''orening
pågått. Vad förbundet anfört därom att storleken av de kostnader för reningsåtgärder
som ett företag fått vidkännas borde tillmätas betydelse för
frågan örn ersättning till den som lider olägenhet av förorening synes däremot
sakna fog. Kostnaderna för reningsåtgärder torde icke böra inverka på
Kungl. Maj:ts proposition nr 45.
109
rätten till ersättning. Alt effekten av reningsåtgärderna är av största betydelse
för frågan om skadestånd, är däremot självklart.
Någon verklig prioritetsrätt torde icke böra erkännas olika företag emellan,
men skälig hänsyn måste vid prövning av frågor örn nyanläggningar
städse tagas till de företag som redan avleda avloppsvatten till recipienten.
31—33 §§.
Enligt 31 § i förslaget skall vad i 3—22 §§ är stadgat om kloakvatten och
örn ledning för avledande av kloakvatten äga motsvarande tillämpning i
fråga om industriellt avloppsvatten.
I 32 § ha intagits de grundläggande bestämmelserna angående frågan om
tillåtligheten av förorening genom industriellt avloppsvatten.
Härom gäller nu enligt 12 § i 1880 års vattenrättsförordning, att all skadlig
vattenförorening genom avfall från verk eller inrättning är principiellt
otillåten. Denna bestämmelse har emellertid som bekant icke kunnat upprätthållas
i praktiken. I förslaget har som huvudregel stadgats, att industriellt
avloppsvatten ej må utan tillstånd avledas så, att genom förorening av
vattendrag, sjö eller annat vattenområde ur allmän eller enskild synpunkt
uppkommer olägenhet av någon betydelse. Tillstånd må ej lämnas, med
mindre föroreningens förebyggande prövas kräva åtgärder som ej skäligen
kunna fordras.
I vissa fall fordras enligt förslaget, att tillstånd inhämtas av Kungl. Majit.
I detta hänseende ha de sakkunniga föreslagit, att om avloppsvattnet från
fabrik eller annan industriell inrättning kan befaras genom förorening medföra
att fiskerinäring av större betydenhet lider väsentligt förfång eller att
eljest allmänna intressen i avsevärd mån förnärmas, medgivande till utsläppande
av avloppsvattnet må lämnas allenast såframt Kungl. Majit efter
hemställan av vattendomstol förklarat, att med hänsyn till fabrikens eller
inrättningens betydelse för näringslivet eller för orten eller eljest från allmän
synpunkt hinder däremot ej möter.
Liksom 23 § bör 32 § jämföras med 2 kap. 14 § i förslaget. I sistnämnda
lagrum stadgas, som förut nämnts, att servitut till skydd mot förorening
må läggas å annan tillhörig fastighet. Det skydd för motstående intressen
som följer av 8 kap. 32 § kan alltså på detta sätt förbättras, därvid emellertid
ersättning skall utgå till den som betungas av servitutet
I 33 § stadgas, att vad i 24—29 §§ föreslagits om åtgärder för renande av
kloakvatten eller motverkande av förorening genom kloakvatten samt kostnaden
därför skall äga motsvarande tillämpning beträffande industriellt avloppsvatten.
Härvid har uppmärksammats en särskild fråga som kan uppkomma
vid tillämpning av 25 eller 29 §. Enligt 14 §, lill vilken 25 § hänvisar,
kan samfällighet komma att bildas av samhälle och en eller flera
utom samhället d. v. s. utom stadsplan belägna fastigheter. Även i fall som
avses i 29 § kan samfällighet bildas av samhälle och en eller flera utom
samhället belägna fastigheter. Varken 14 eller 29 § i förslaget medger, att
Ilo
Kungl. Maj:ts proposition nr 45.
samfällighet bildas av samhälle å ena samt inom samhällets stadsplanelagda
område belägen fastighet å andra sidan. Om fabriken eller inrättningen
utsläpper sitt avloppsvatten direkt i recipienten, har emellertid ansetts, att
den hör kunna ingå i sådan samfällighet som förut nämnts med samhället.
En särskild bestämmelse härom har meddelats.
Av nu berörda bestämmelser har endast 32 § föranlett uttalanden i de avgivna
yttrandena. Därvid har i vissa fall tvekan kommit till synes, huruvida
bestämmelserna i paragrafen, i förening med de föreskrifter om obligatorisk
förprövning som kunna meddelas enligt 37 §, vöre tillfyllest. Länsstyrelsen i
Blekinge län anför i denna del:
Det är möjligt att den skälighetsprövning, som 32 § i förslaget förutsätter,
innebär tillräcklig garanti för att de intressen, som kunna komma i konflikt
med varandra, bliva på ett lämpligt sätt avvägda sins emellan. Huruvida
detta skall visa sig bliva fallet, blir emellertid i hög grad beroende på den
praxis, som inom bestämmelsens ram kommer att utbilda sig. Beträffande
nyanläggningar torde måhända icke föreligga någon större fara för att ej
den för dylika fall stadgade förhandskontrollen skall visa sig tillfyllest. Betydligt
mera tveksam måste man ställa sig till frågan, huruvida den föreslagna
bestämmelsen kan anses lämna ett tillräckligt effektivt vapen i deras
hand, som lida allvarligt men av en vattenförorening, vilken förorsakas av
en redan förefintlig industriell anläggning. Exempel härvidlag erbjuder föroreningen
av Bonnebyån genom verksamheten vid Konga fabrik. Därigenom,
att denna fabrik, tack vare brister i hithörande lagstiftning sådan denna
tolkats i praxis, under årens lopp fått utvidga sin verksamhet till en omfattning,
som ej står i något rimligt förhållande till vattendragets litenhet,
har befolkningen vid vattendraget under åratal varit utsatt för fullständigt
olidliga förhållanden: en hälsovådlig förskämning av luften, en vattenförorening
av sådan intensitet att den förorsakat allmän fiskdöd samt under
längre tider helt omöjliggjort vattendragets användning för bad, tvätt och
kreaturens vattning m. m. 1 ett fall sådant som detta, där en vidsträckt bygd
—- en stor del av Ronnebyåns natursköna dalgång — blivit så förstörd, att
den tidvis kan betraktas som hart när obeboelig, i ett sådant fall måste de
motsatta materiella intressena få vika, även om det gäller stora ekonomiska
värden och en industri av stor betydelse för näringslivet eller för orten.
Länsstyrelsen känner sig ej övertygad om att den föreslagna bestämmelsen
i 32 § skänker tillräcklig garanti härutinnan. Avgörandet är i första
hand överlämnat åt vattendomstolen, och utan dess framställning kan frågan
om tillstånd till avloppsvattnets utsläppande aldrig komma under den
prövning av Konungen som i paragrafen omnämnes. Länsstyrelsen vill därför
ifrågasätta, huruvida ej en prövning från Kungl. Maj:ts sida bör i ett
fall sådant som det ifrågavarande kunna — alldeles oberoende av vattendomstolens
inställning — påkallas av var och en som har intresse av frågan
eller åtminstone av hälsovårdsmyndighet i kommun, med avseende å vilken
så är fallet.
Av fiskeriintendenten i södra distriktet har framhållits, att den ståndpunkt
som intagits i förslaget vore förbunden med risken att vattenföroreningar
kunde fortgå under lång tid innan effektiva åtgärder vidtoges emot dem,
och att det borde vara möjligt att i lagen fastställa några minimifordringar
som alltid måste uppfyllas. Han anför vidare:
Kungl. Maj:ts proposition nr 45.
lil
Man kan sätta i fråga, om utsläppande i vattendrag av grövre fasta ämnen
från bebyggelse eller industri överhuvudtaget bör få förekomma. Detta
gäller även finare fasta ämnen, som tillföras vattendragen utan att vid
själva fabrikationen m. m. uppträda som uppslammade i vatten, t. ex. sågspån
från sågverk o. d. Några tekniska svårigheter att avskilja de uppslammade
grövre fasta ämnena före utsläppningen av avloppsvattnet i vattendragen
synas ej finnas. Mati har ej heller något behov av att just i vattendragen
utsläppa sådana fasta ämnen, grövre eller finare, som vid utsläppningen
ej förekomma i uppslammad form. Mot barkning å isen eller å stranden
så nära vattnet, att barken kan nedsköljas däri, gäller ovillkorligt förbud
enligt bestämmelserna för flottning. Denna skillnad mellan avfall från
sågverk och skogsavfall därifrån å ena och skogsavfall från barkning å
andra sidan synes knappast motiverad. Förbudet mot ^släppning av sådant
avfall synes böra vara ovillkorligt.
Å andra sidan har i det yttrande som avgivits av Sveriges industriförbund
förordats en modifikation av stadgandet i 32 § i mildrande riktning,
varjämte framhållits önskvärdheten av att mera bestämda regler kunde givas
än de föreslagna. Förbundet anför:
Tolkningen av uttrycket ''olägenhet av någon betydelse’ får en avgöx-ande
inverkan på de förorenande företagens rättsställning. Det är naturligen
vanskligt att i detta fall finna ett uttryck som å ena sidan lämnar rum för
en förnuftig och skälig tillämpning och å andra sidan giver domstolarna en
god ledning för hur prövningen skall verkställas. Förbundet vill emellertid
ifrågasätta, om det icke i rättssäkerhetens intresse hade varit möjligt att
finna ett uttryckssätt av något mera preciserad innebörd än det som kommit
tili användning i förslaget. Detta hade varit desto mer önskvärt som undantagen
från huvudregeln erhållit en så allmän avfattning, att tillämpningen
av dem säkerligen kan komma att vålla betydande svårigheter. Förutom
en närmare precisering av huvudregeln vill förbundet påyrka en sådan
modifikation därav, att ordet ''någon’ i uttrycket ''olägenhet av någon
betydelse’ utgår, enär uttrycket eljest synes få en allt för snäv innebörd.
Den i undantagsbestämmelsen föreskrivna skälighetsprövningen torde icke
erbjuda några egentliga svårigheter för de sannolikt relativt sällsynta fall
då kostnaden för erforderliga reningsåtgärder understiger värdet av de olägenheter,
som genom reningen skola förebyggas. I sådana fall då reningskostnaderna
till beloppet överstiga de genom reningen reducerade olägenheterna
uppkommer däremot frågan örn den rätta avvägningen mellan dessa
båda faktorer. Därest ett industriföretag genom motverkande åtgärder kan
reducera uppkomna skador å fiske med exempelvis 10,000 kronor, kan det
måhända vara skäligt att föreskriva dylika åtgärder, som kosta företaget till
och med något mera än detta belopp, men det synes å andra sidan självklart,
att så kostsamma motverkande åtgärder icke få föreskrivas att deras
vidtagande vöre ur nationalekonomisk synpunkt oförnuftigt.
Fall torde emellertid kunna tänkas, då ett motstående intresse har en sådan
hög valör ur allmän synpunkt att ett enbart utgivande av ersättning från det
förorenande företaget icke kan anses som en nöjaktig lösning av föroreningsfrågan
utan alt åtgärder måste vidtagas Lill förebyggande eller minskande
av föroreningen. Därest i ett dylikt fall kostnaderna för åtgärderna
ifråga skulle befinnas överstiga vad företaget vid den föreskrivna skälighetsprövningen
kan förpliktas att vidkännas, uppkommer frågan, hur de
överstigande kostnaderna skola bestridas. Förbundet som utgår ifrån att
dessa kostnader skola vidkännas av de motstående intressena och att detta
112
Kungl. Maj:ts proposition nr 45.
även är de sakkunnigas mening föreslår, att ett stadgande i denna riktning
för tydlighetens skull intages i lagen.
Även jernkontoret Ilar förordat en mildring av stadgandet i den riktning
industriförbundet angivit samt framhållit, alt ehuru det läge i sakens natur
alt bestämmelsen måste erhålla en ganska allmän utformning, det likväl
skulle vara till båtnad för rättstillämpningen om reglerna kunde göras mera
detaljerade, därvid det borde kraftigare betonas att all skälig hänsyn skulle
tagas till de ekonomiska konsekvenserna. Det kunde enligt jernkontorets
mening icke anses rimligt att nedlägga t ex. en kostnad av 10,000 kronor på
en reningsåtgärd som medförde nytta allenast för 5,000 kronor. Skånes handelskammare
har ansett, att — förutom en närmare precisering av bestämmelserna
i övrigt —- borde angivas, att med olägenhet genom förorening endast
avsåges mera konstanta företeelser. Av handelskammaren i Gävle betonas,
att vid den skälighetsprövning som erfordras för tillstånd att utsläppa
förorenade avloppsvatten de ekonomiska konsekvenserna borde nogsamt
beaktas och att lagrummet borde ändras så, att ej förorening av ringa
betydelse skulle kunna hindra ett företag att på ett ekonomiskt sätt befria
sig från avloppsvattnet.
I detta sammanhang torde även böra redogöras för vissa uttalanden som
i yttrandena gjorts angående frågan, huruvida den nya lagen borde bliva
tillämplig även på äldre anläggningar. I förslaget har ej gjorts någon skillnad
i detta hänseende mellan äldre och nya anläggningar, men de sakkunniga
förutsätta, att skälig hänsyn tages till de redan befintliga anläggningarna.
Svenska cellulosa!öreningen har ansett det obehövligt, att den nya lagen
blir tillämplig på äldre anläggningar, och anför härom:
Särskilt av bestämmelserna i 8 kap. 32 § och i övergångsstadgandena synes
framgå, att de sakkunniga icke avsett att inrymma någon särställning
åt de industriella anläggningar, vilka redan före den nya lagstiftningens
tillkomst avleda industriellt avloppsvatten. Att en viss hänsyn skall tagas till
dylika så att säga äldre anläggningar vid tillämpningen av 8 kap. 32 § torde
dock ligga i sakens natur.
Det kan icke vara förenligt med gängse rättsuppfattning att genomföra
föreskrifter, som skulle vara ägnade att menligt ingripa i ett före ikraftträdandet
av en ny lag tillkommet företags rättsliga status. I detta sammanhang
må framhållas, att i de fall, då vattenföroreningar från redan befintliga
industriföretag verkligen medföra olägenheter av betydenhet, uppgörelser
härom i regel torde hava träffats med enskilda sakägare. Dylika
uppgörelser, som haft till syfte att skydda enskilda intressen, hava i allmänhet
skett på godvillig väg och hava ofta säkrats genom servitutsinteckning.
I undantagsfall hava tvister örn ersättning gjorts till föremål för domstols
prövning. Vad de allmänna intressena angår — det allmänna fiskeintresset
och det sanitära intresset — må framhållas, att de äldre anläggningarna,
därest de i dylika hänseenden verkligen förorsakat olägenhet av
betydenhet, i allmänhet redan utfört reningsanordningar, varigenom den
menliga inverkan, avloppsvattnet kan hava utövat, i väsentlig grad ned
-
Kungl. Majlis proposition nr 45.
113
bringats eller helt eliminerats. Mera betydande olägenheter torde näppeligen
i något fall kvarstå, så mycket mera som den genom 1937 års lagstiftning
tillkomna tillsynsmyndigheten redan i ett par år utövat sin verksamhet.
Av det anförda framgår, att det icke torde vara nödvändigt att låta de
äldre anläggningarna vara underkastade den nya lagstiftningen. För den händelse
emellertid äldre anläggningar skulle komma att underkastas bestämmelserna
i den nya lagstiftningen, torde det få anses rimligt och nödvändigt,
att företagen genom ersättning av statsmedel hållas skadeslösa för därigenom
vållad förlust, åtminstone i sådana fall då förlusten icke kan anses stå i
rimlig proportion till företagets storleksordning. Såsom exempel härpå må
anföras sådana fall, då tillämpningen av de nya reglerna skulle föranleda
antingen en total driftsnedläggelse eller en väsentlig inskränkning av
driften.
Ersättning av allmänna medel hör enligt föreningens uppfattning utgå i
varje fall, då tillämpningen av den föreslagna lagstiftningen föranleder ett
ingrepp av angiven storleksordning i ett vid lagens tillkomst befintligt företags
rörelse. Ersättningen synes böra fastställas i enlighet med de bestämmelser,
vilka innehållas i 4 kap. 6 § 2 mom. vattenlagen ifråga om ersättning
för vattenkraftanläggning, som helt eller delvis skall inlösas efter företagen
nyprövning.
Av liknande skäl som de, vilka föranlett bestämmelserna om inlösen av
vattenkraftanläggning, bör ersättning av statsmedel kunna utanordnas jämväl
beträffande anläggning, som tillkommit efter genomförandet av den
ifrågasatta lagstiftningen, i den mån dylik anläggning drabbas av förlust
av angiven storleksordning genom föreskrifter fastställda vid företagen nyprövning
eller genom tillämpning av bestämmelserna i 8 kap. 37 §.
Även Smålands och Blekinge handelskammare bär uttalat, att äldre anläggningar
borde undantagas från lagens tillämpning. Sveriges industriförbund
anser det uteslutet, att en redan befintlig anläggning skulle komma att
åläggas så långt gående åtgärder att den tvingades att upphöra med driften.
Sveriges lantbruksförbund, som likaledes uppmärksammat frågan örn lagens
tillämplighet på äldre anläggningar, har härom, utan att framföra något
ändringsförslag, anfört följande:
Örn en lagstiftning i frågan kommer till stånd på grundval av förslaget,
anser förbundet det angeläget att, i anslutning till vad de sakkunniga anfört,
understryka vikten av att vid tillämpningen av lagbestämmelserna inga
oskäliga krav riktas mot bland annat redan befintliga mejerianläggningar.
Ett betydande antal av dessa ha tillkommit under tid, då vattenföroreningsfrågorna
icke beaktades i tillräcklig grad, och många av dem äro av
sådan storleksordning, att inga ekonomiska förutsättningar finnas att bära
de kostnader som följa med anläggandet av erforderliga reningsanordningar,
i den mån sådana äro utexperimenterade, eller att vidtaga andra åtgärder
för en tillfredsställande lösning av avloppsfrågorna. I den rationaliseringsprocess,
som under .senare år pågått inom mejerihanteringen, lia vid
anläggandet av nya mejerier — vilka av skilda orsaker utbyggts till väsentligt
större anläggningar — avloppsfrågorna som allmän regel ägnats långt
större beaktande. Det är skäl att antaga, alt, när efter inträdet av fredliga
förhållanden rationaliseringen av mejerihanteringen en gång ånyo kan upptagas,
de äldre mejeriernas avloppsfrågor i betydande omfattning komma
att lösas på så sätt, att nyanläggningar av mejerier, motiverade av denna och
andra faktorer, komma till stånd.
Bihang till riksdagens protokoll 1941. 1 saini. Nr
8
114
Kungl. Maj:ts proposition nr 45.
Departe■
mentschefen.
Den av en länsstyrelse uttalade farhågan att bestämmelserna i förslaget
icke skulle medgiva tillräckligt kraftigt ingripande mot förorening genom
industriellt avloppsvatten synes icke berättigad. Praktiska svårigheter att lösa
föroreningsfrågorna komma visserligen att alltjämt bestå, särskilt beträffande
redan befintliga anläggningar. En skärpning av förslaget kan emellertid
icke fördenskull anses befogad. Å andra sidan torde vad i några yttranden
från representanter för industrien anförts beträffande 32 § i förslaget icke
böra föranleda någon mildring av stadgandet.
Tillämpningen av nämnda paragraf förutsätter — liksom 23 § •—-en jämförelse
mellan kostnaderna för reningsåtgärder, å ena, och betydelsen av de
olägenheter som kunna vållas av avloppsvattnet, å andra sidan. Det är att
märka, att dessa olägenheter i allmänhet icke äro sådana att de kunna skattas
i penningar. Detta gäller framför allt sanitära olägenheter. För fiskeintresset
äro väl olägenheterna ofta av väsentligen ekonomisk natur men
kunna icke desto mindre svårligen värderas till visst belopp. Det blir därför
mera sällan fråga örn att endast väga ett fixt skadebelopp mot kostnaderna
för reningsåtgärder. För de sällsynta fall då frågan är så enkel
som sist sagts må erinras om att företag som avses i 2 kap. vattenlagen,
d. v. s. främst vattenkraftanläggningar, i regel icke må tillåtas, med mindre
nyttan överväger tre gånger skada och intrång på åker och äng samt två
gånger skada och intrång på annan egendom. Ehuru det icke ansetts möjligt
att införa någon motsvarande ekonomisk beräkning i fråga örn tillåtligheten
av förorening, bör, även om endast ett i penningar uppskattbart intrång
å t. ex. fiske vållas, befrielse från reningsåtgärder icke skäligen medgivas
utan att kostnaderna därför äro avsevärt större än skadan. Den omständigheten
att en naturtillgång i högre eller lägre grad går till spillo påkallar
försiktighet, även om det ekonomiska värdet därav ej synes alltför
stort. Ändrade förhållanden kunna föranleda, att denna tillgång framdeles
skulle blivit av väsentligt ökad betydelse, medan ändrade konjunkturer
kunna tvinga industriföretaget i fråga att nedlägga sin rörelse, sedan skadegörelsen
redan skett. Örn kraven på reningsåtgärder ställas jämförelsevis
högt, ökas ansträngningarna att finna nya reningsmetoder och att i form
av biprodukter tillvarataga de ämnen som förorsaka förorening.
Industriförbundet har anfört, att om kostnaderna för reningsåtgärder som
med hänsyn till motstående intressen i och för sig äro behövliga överstiga
vad ett företag vid skälighetsprövningen enligt 32 § kan förpliktas att vidkännas,
den överstigande delen av kostnaderna borde bäras av nämnda intressen.
Med anledning av detta uttalande må erinras om att bestämmelsen
i 2 kap. 14 § i förslaget utgår från att, om särskilt höga krav måste ställas
på vattenbeskaffenheten i recipienten, detta kan framtvinga ett så långtgående
ingripande mot dem som avleda eller skulle vilja avleda kloakvatten
eller industriellt avloppsvatten till denna att ersättning därför bör i viss utsträckning
givas. Detta ingripande skall enligt nämnda paragraf ske i den
formen att ett servitut tillskapas. Det kan emellertid också tänkas, att åläggande
enligt 8 kap. 32 § i förslaget om mera långtgående åtgärder, utan att
Kungl. Maj:ts proposition nr 45.
115
servitut tillskapas, anses böra givas allenast under förutsättning att bidrag
därtill erhålles från de intressen som påkalla åtgärderna. Något särskilt
stadgande som ger stöd åt en sådan tillämpning synes ej erforderligt.
I ett särskilt hänseende, nämligen i fråga om fast avfall, har i ett yttrande
påyrkats, att lagen borde innefatta kategoriskt förbud mot förorening.
Häremot kan erinras, att behov kan finnas av att kunna t. ex. tippa
avfall i en avsides belägen sjö, även om detta icke är någon önskvärd utväg
och såvitt möjligt bör undvikas. Något ovillkorligt förbud av angivet slag
kan därför icke komma i fråga. Det torde emellertid vara lämpligt, att man
i större utsträckning än förslaget förutsätter på förhand söker förekomma
att fast avfall utsläppes och att av denna anledning särskilda bestämmelser
böra meddelas. Sådana bestämmelser kunna enligt den lydelse av 2 § som
jag förut förordat meddelas av Kungl. Maj:t eller myndighet som Kungl.
Majit därtill utser.
Den nya lagen skall enligt de sakkunnigas förslag gälla jämväl anläggningar
som tillkommit före lagens ikraftträdande. Några principiella invändningar
häremot kunna näppeligen anföras, i synnerhet som de föreslagna
bestämmelserna i 32 § äro till sin avfattning mildare än vad som nu
gäller. Den omständigheten att gällande lag icke kunnat upprätthållas i tilllämpningen
kan givetvis icke grunda någon rätt för innehavaren av fabrik
eller inrättning som genom sitt avloppsvatten förorsakar förorening att
fortsätta därmed. Det förtjänar också påpekas, att en fabriks eller inrättnings
innehavare icke för närvarande är skyddad mot myndighets ingripande,
därför att förorening fått fortgå en längre tid. Han synes icke rimligen
kunna begära att bliva bättre ställd enligt den nya lagen, vars tillkomst
ju föranletts av de missbruk som förekommit och tyvärr alltjämt förekomma.
Å andra sidan ha de sakkunniga framhållit, att vid den skälighetsbedömning
som de nya bestämmelserna föreskriva rimlig hänsyn måste
tagas till att en anläggning tillkommit vid en tidpunkt, då föroreningsfrågan
ej tillräckligt beaktades. Även en sådan omständighet som att uppgörelse
skett med enskilda sakägare måste givetvis i förekommande fall tagas i betraktande.
Mot farhågan att alltför ingripande åtgärder möjligen skulle komma att
vidtagas mot industrien kunna åberopas erfarenheterna från den nyligen inrättade
fisketillsynsmyndighetens verksamhet. Den allmänna meningen torde
vara, att denna utövats med förståelse för industriens svårigheter och till båtnad
för intressena å ömse sidor. De principer som myndigheten tillämpat
komma givetvis att vara vägledande även i fortsättningen, sa starkt som i
förslaget skälighetssynpunkterna framträda. Någon skyldighet för det allmänna
att utgiva ersättning med anledning av förelägganden som kunna
komma att meddelas för industriföretag torde icke böra stadgas.
34 och 35 gg.
I 2 kap. 10 g och 6 kap. 9 g vattenlagen meddelas vissa bestämmelser
örn skyldighet för den som bygger i vatten och för flottande att utgiva
116
Kungl. Maj:ts proposition nr 45.
fiskeavgift. Skyldighet att erlägga sådan avgift har av de sakkunniga
ansetts böra föreskrivas även då utsläppande av industriellt avloppsvatten
kan antagas medföra avsevärt men för fiske, och stadgande härom har
upptagits i 34 §. Avgiftens belopp föreslås till lägst 25 kronor och högst
1,000 kronor årligen. Inom dessa gränser skall avgiften bestämmas efter
vad som finnes skäligt, med fäst avseende bland annat därå, örn avloppsvatten
utsläppes till större eller mindre myckenhet eller är mer eller mindre
skadligt för fisket, om den som utsläpper avloppsvattnet förpliktats att ersätta
skada å fiske eller att vidtaga åtgärder till motverkande av vattenförorening,
vare sig genom anordningar till fiskets bestånd eller eljest, samt
örn dylika åtgärder för honom medföra större eller mindre kostnad.
Avgiften skall enligt förslaget användas till befrämjande av fisket inom
landet. Att meddela föreskrift om att den skall utgå till anstalter för fiskets
främjande i vattenområdet i fråga har icke synts lämpligt, då detta måhända
skulle vara lönlöst. De sakkunniga ha framhållit, att det ej föreligger
hinder mot att avgiften, ehuru något sådant icke påbjudits, faktiskt kommer
till användning för befrämjande av fisket i det vattenområde som förorenas,
såframt det lämpligen kan ske. Bestämmelser huru avgiften skall
indrivas och användas för avsett ändamål skola meddelas av Kungl. Maj:t.
I 35 § av förslaget har upptagits stadgande örn ersättning för olägenhet
av förorening genom industriellt avloppsvatten.
I denna del skall vad i 30 § är stadgat om kloakvatten äga motsvarande
tillämpning.
I de yttranden som avgivits av kammarkollegiet, lantbruksstyrelsen, fisketillsynsmyndigheten,
statens fiskeriingenjör, fiskeriintendent erna i östra och
mellersta distrikten, länsstyrelsen i Skaraborgs län, Sveriges lantbruksförbund
och svenska fiskevårdsförbundet uttalas, att fiskeavgiftens maximibelopp satts
för lågt. Lantbruksstyrelsen framhåller, att då exempelvis värdefulla laxbestånd
rönte menlig påverkan genom förorening och skador upp stöde på
fiskbestånd såväl i ett visst vattendrag som i havet, den årliga skadegörelsen
kunde uppgå till betydligt högre belopp än 1.000 kronor. Styrelsen har
föreslagit, att maximiavgiften sättes till 5,000 kronor. Samma gräns har
föreslagits av kammarkollegiet samt nämnda fiskeriintendenter och länsstyrelse.
Beträffande användningen av avgiften uttalar lantbruksstyrelsen, att den
i främsta rummet borde tagas i anspråk för åtgärder i det vattendrag som
skadats, försåvitt icke vederbörande kunde åläggas att utföra direkta fiskevårdsåtgärder.
Även länsstyrelsen i Skaraborgs län och fiskeriintendenten
i mellersta distriktet anse, att fiskeavgiften i främsta rummet bör användas
till inplanteringar och motsvarande åtgärder i det förorenade området och
först om detta ej lämpligen låter sig göi-a användas till befrämjande av
fisket inom hela landet. Svenska fiskevårdsförbundet, som likaledes ansett
att avgiften i första hand borde komma vederbörande vattendrag till godo,
har påpekat, att medlen borde kunna tagas i bruk, om en reningsanläggning
vore av stort allmänt intresse främst ur fiskesynpunkt men det för
-
Kungl. Maj.ts proposition nr 45.
117
orenande företaget ej rimligen kunde åläggas att helt bekosta åtgärden eller
om försök i driftmässig skala med nya reningsmetoder erfordrades.
I de yttranden som avgivits av kommerskollegium, ingeniörsvetenskapsakademien,
jernkontoret, Östergötlands och Södermanlands handelskammare
och svenska pappersbruks!öreningen har påyrkats, att i lagen införes
stadgande att fiskeavgiftens belopp må ändras om ändrade förhållanden inträtt.
Jernkontoret har därvid framhållit, att även om man finge förutsätta
att vattendomstol på särskild talan kunde medgiva jämkning av beloppet,
vore det mer ändamålsenligt att intaga uttrycklig bestämmelse därom i 34 §.
Beträffande skadeståndsregeln i 35 § ha framförts vissa erinringar, för
vilka redogjorts under 30 §.
Av vad jag anfört i fråga örn 23 § framgår, att den som förorenar ett
vattendrag enligt förslaget kan åläggas icke blott att rena avloppsvattnet
utan även att vidtaga åtgärder för att avhjälpa verkningarna av den förorening
som likväl vållas. Till sådana åtgärder som sist nämnts hör — utom
rensning i recipienten — bland annat inplantering av fiskyngel. Detta överensstämmer
också med lydelsen av nu ifrågavarande 34 §, enligt vilken
vid fiskeavgiftens bestämmande skall tagas hänsyn till om åläggande givits
att motverka förorening »genom anordningar till fiskets bestånd eller eljest».
Den föreslagna fiskeavgiften skall utgå på grund av de mera svårbestämbara
skador som icke kunna motverkas genom andra åtgärder eller icke
kunna bestämt lokaliseras. I överensstämmelse med denna tankegång skall
avgiften enligt förslaget användas till befrämjande av fisket inom hela landet
och icke just till åtgärder i vattendraget i fråga. Även om syftet med
avgiften sålunda är mera begränsat än som torde ha antagits i vissa yttranden,
synes det vara anledning att bestämma högsta beloppet av avgiften
högre än de sakkunniga föreslagit. Den övre gränsen synes mig lämpligen
kunna fastställas till 3,000 kronor örn året. I fråga örn användningen av
avgiften torde i överensstämmelse med vad de sakkunniga förordat närmare
bestämmelser böra meddelas i administrativ ordning.
I flera yttranden har påyrkats införande av en särskild bestämmelse, att
fiskeavgiftens belopp vid ändrade förhållanden må jämkas. Såsom jernkontoret
anfört torde utan särskilt stadgande en sådan ändring, om den är påkallad,
kunna erhållas t. ex. i samband med nya föreskrifter örn den rening
av avloppsvattnet som erfordras, på samma sätt som över huvud taget ändrade
villkor för avledande av avloppsvatten skola kunna medgivas, örn skäl
därtill äro. Någon uttrycklig föreskrift om möjlighet att vinna ändring i
förut meddelade bestämmelser har icke ansetts erforderlig i fråga om andra
fiskeavgifter enligt vattenlagen. Det torde icke vara lämpligt, att i lagen intages
en särskild bestämmelse av denna innebörd med avseende å sådan
fiskeavgift som nu är i fråga.
Beträffande den i 35 § intagna skadeståndsregeln, som allenast hänvisar
till 30 §, torde icke vara något att tillägga till vad som anförts vid behandlingen
av sistnämnda paragraf.
Departement
schefen.
118
Kungl. Maj:ts proposition nr 45.
36 §.
I denna paragraf meddelas vissa särbestämmelser beträffande fabrik
eller annan industriell inrättning inom stadsplan.
I stadsplanelagen den 29 maj 1931 regleras bland annat samhälles skyldigheter
att iordningställa gata. Enligt 49 och 50 §§ i lagen kan samhällets
beslutande myndighet meddela bestämmelser om skyldighet för ägare av
tomt att bidraga till kostnaden därför, i vilken bland annat inräknas kostnaden
för avloppsledning i gatan. Dylika gatukostnadsbestämmelser skola
underställas Kungl. Maj:ts prövning, därest på tomtägare lägges skyldighet
som tidigare icke ålegat honom.
I 36 § av förslaget har upptagits en tilläggsbestämmelse till vad som sålunda
gäller enligt stadsplanelagen, varigenom beträffande industriellt avloppsvatten
fastslås vissa rättigheter för samhälle i förhållande till fabrik
eller annan industriell inrättning som är belägen inom samhälles stadsplanelagda
område och som avleder eller vill avleda sitt avloppsvatten till samhällets
ledningsnät.
I den mån ej särskilda bestämmelser i ämnet meddelats ger nu ifrågavarande
stadgande vederbörande samhälle befogenhet att i fråga om avloppsvattnets
avledande meddela erforderliga föreskrifter för varje särskilt fall.
Enligt vad de sakkunniga uttala kan samhället med stöd av stadgandet föreskriva,
att avloppsvattnet i större eller mindre omfattning skall renas
innan det tillföres ledningen, vare sig detta är påkallat för att skydda ledningen,
för att undvika eller underlätta rening sedan avloppsvattnet inkommit
i ledningen eller för att undvika skada genom avloppsvattnets utsläppande
i recipienten. Vidare kunde samhället föreskriva skyldighet för
vederbörande att deltaga i kostnaderna för rening som äger rum efter det
avloppsvattnet tillförts ledningen. Samhället kunde också tillförbinda vederbörande
att deltaga i skadestånd som samhället kan förpliktas utgiva till
följd av skada genom förorening eller att deltaga i kostnad för motverkande
av förorening genom åtgärd i recipienten. Slutligen kunde samhället
uttaga ersättning för nyttjandet av själva ledningen.
1 anslutning till det nu behandlade stadgandet har i 36 § tillika föreskrivits,
att, sedan avloppsvattnet tillförts samhällets ledning, samhället är ansvarigt
för behövliga åtgärder till motverkande av förorening genom avloppsvattnet
ävensom för skada som vållas genom sådan förorening.
Den befogenhet som enligt vad nyss sagts skall tillkomma samhälle kan
enligt vad de sakkunniga framhålla möjligen tänkas bliva föremål för missbruk,
varför de ifrågasatt att stadga att beslutet för att bliva gällande skall
fastställas av länsstyrelsen. Då denna utväg emellertid ansetts medföra
onödig omgång, ha de sakkunniga stannat vid att hänvisa vederbörande
till den rätt att anföra besvär hos länsstyrelse som enligt kommunallagarna
står till buds. Härvid syntes länsstyrelsen äga att undanröja beslut som
funnes ålägga vederbörande större tunga än lagen medgåve, d. v. s. mer än
som vore skäligt.
Kungl. Maj:ts proposition nr 45.
119
Emot bestämmelserna i denna paragraf lia betänkligheter uttalats av
handelskammaren i Gävle som anför bland annat:
Det är en nyhet av mycket stor räckvidd, som på detta sätt skulle införas
i lagstiftningen. Såsom en undantagslös regel gäller nämligen i enlighet med
kommunallagarnas grunder, att kostnaderna för avloppsledningar inom ett
samhälle tillhöra utgifter för sådana gemensamma ordnings- och hushållningsangelägenheter,
som skola bestridas med medel uttagna i den ordning,
som gäller för den kommunala beskattningen. Nu ifrågasattes ett synnerligen
viktigt avsteg från denna regel med rätt för kommunerna att, tvärtemot
vad hittills tillämpats eller varit möjligt, från fall till fall uppställa särskilda
krav på vidtagande av åtgärder och på rättigheter gentemot och skyldigheter
för industrier, som finnas inom samhälles stadsplanelagda område. Det är
givetvis angeläget att icke över hövan betunga kommunerna med de av den
industriella verksamheten inom samhället föranledda utgifterna, som skulle
bliva en följd av de skärpta bestämmelserna om åtgärder för vattnets tryggande
mot föroreningar. Detta förefaller vara motivet för att man velat
öppna möjlighet till kostnadernas överförande på den verksamhet, som
direkt förorsakat dem, men fråga är, om de sakkunniga härvid funnit en
lycklig lösning. Den hänvisning som göres till gatukostnadsbestämmelser är
icke träffande. Det är nämligen en stor skillnad mellan att tillämpa normer,
som fastställts av Kungl. Maj:t, och att kommunen själv får uppställa villkor
från fall till fall. I själva verket är det ett brytande av den kommunala
likställighetens princip, som här ifrågasättes på ett mycket viktigt område.
Vad den praktiska tillämpningen angår, så blir faran icke mindre genom
den allmänt hållna formuleringen, som givits åt denna samhällets befogenhet
att överflytta vissa kostnader för kloakledningarna nied tillhörande anläggningar.
Därvid torde med visshet kunna förutsägas, att i tillämpningen
de mest olika krav komma att uppställas och att den övre gränsen för anspråken
för industriernas medverkan kommer att bestämmas uteslutande
av vederbörande kommunala organs mer eller mindre klarsynta uppfattning
örn betydelsen av vederbörande industriella verksamhets bevarande
inom samhället.
Av länsstyrelsen i Östergötlands län har ifrågasatts, huruvida det icke för
att ernå avsett resultat i fråga örn länsstyrelses prövning av beslut som ett
samhälle meddelat enligt paragrafen vore erforderligt att stadga underställning
av beslutet. Även länsstyrelsen i Kopparbergs län har ansett, att fastställelseprövning
av offentlig myndighet bör äga rum.
Sveriges lantbruks}örbund har i sitt yttrande i detta samband berört frågan,
huruvida ett samhälle är pliktigt att taga emot industriellt avloppsvatten
i sina ledningar. Förbundet anför härom:
Förslaget synes innefatta skyldighet för ett samhälle att i sina avloppsledningar
mottaga industriellt avloppsvatten, såframt samhället icke kan
visa, att väsentlig olägenhet skulle vållas därav och avledning kan ändamålsenligt
beredas på annat sätt. Denna skyldighet skulle gälla, vare sig
den industriella inrättningen är belägen inom eller utom samhällets planlagda
område. Samhällets skyldighet skulle dock vara förknippad med rätt
att påfordra, att vattnet är renat, innan det mottages i samhällets ledningar
och att ägaren av den industriella anläggningen åtager sig vissa kostnader
för rening, örn sådan kan vara påkallad eller det vattnet mottagits i
samhällets ledningar, samt viss skadeståndsplikt och ersättning lör nyttjan
-
120
Kungl. Maj:ts proposition nr 4ö.
Departe
ments
chefen.
det. Prövningen av samhällets anspråk skulle i dylikt fall avgöras i sista
hand enligt vad som gäller om besvär enligt kommunallagarna.
Skulle mot förmodan förslaget icke innefatta skyldighet för samhället på
sätt nu sagts, anser sig lantbruksförbundet lia anledning framhålla som
önskvärt, att en dylik skyldighet kommer till direkt uttryck i lagen.
Förste provinsialläkaren i Kronobergs lån har ansett det böra klargöras,
huruvida 36 § i förslaget vore tillämplig, då redan under viss tid släppts ut
orent avloppsvatten från en anläggning.
Under det att kloakvatten till sin sammansättning är jämförelsevis enhetligt
kunna olika industriföretag avleda högst olika avloppsvatten till ett
samhälles avloppsledningar. Den kommunala likställighetens princip kan
icke anses innebära hinder mot att särskilda villkor bestämmas för industriellt
avloppsvatten, allt efter dess beskaffenhet.
Mot det föreslagna stadgandet synes fördenskull i huvudsak ej vara något
att erinra. Av de sakkunnigas motivering till detsamma framgår emellertid,
att de ansett att samhället skulle kunna uttaga avgift enligt paragrafen jämväl
för själva nyttjandet av en ledning, även om avgiften icke föranledes av
avloppsvattnets beskaffenhet. I denna del torde de betänkligheter som i ett
yttrande anförts mot paragrafens bestämmelser icke kunna frånkännas betydelse.
Samhällets befogenheter enligt paragrafen synas därför böra inskränkas
till rätt att föreskriva de villkor som påkallas av avloppsvattnets
beskaffenhet, t. ex. föreskrift om skyldighet att bidraga till reningskostnad.
Om sådan ändring vidtages i förslaget, torde kunna uteslutas den däri intagna
föreskriften örn att samhället äger meddela beslut av ifrågavarande
innebörd allenast i den mån ej särskilda bestämmelser äro gällande.
Det är tydligt, att frågan vad ett samhälle skäligen kan fordra i ett visst
fall måste bedömas med hänsyn till vad som från samhällets sida ansetts
böra krävas i andra fall, så att lika fall såvitt möjligt bedömas lika. För
att vinna bättre garanti, att rättvisa och billighet komma att ligga till grund
för beslut, som av den kommunala myndigheten meddelas enligt denna
paragraf i förslaget, synes myndighetens beslut böra underställas länsstyrelsens
prövning.
Frågan, huruvida ett samhälle är pliktigt att i sina ledningar taga emot
avloppsvatten från en fabrik eller inrättning, belägen utom stadsplan, regleras
i förslaget genom 31 §, jämförd med 9 och 11 §§. Under de i sistnämnda
paragrafer angivna betingelserna kan således ett industriföretag, som är beläget
utom stadsplan, berättigas att ingå såsom delägare i ett samhälles kloakledning.
Förslaget avser däremot icke att lösa frågan, i vad mån ett samhälle
är pliktigt att i sina ledningar mottaga avloppsvatten från ett industriföretag
inom stadsplan. Denna fråga torde närmast höra hemma inom stadsplanelagstiftningen.
I detta sammanhang bör emellertid erinras om att, såsom förut
nämnts, 54 § i förslaget torde böra ändras så, att Kungl. Majit tillerkännes
rätt att förklara att i fråga om visst område inom stadsplan tills vidare skall
tillämpas vad i 8 kap. vattenlagen stadgas beträffande område utom stadsplan.
Kungl. Maj:ts proposition nr 45.
121
Bestämmelserna i 36 § äro, såsom de sakkunniga uttalat i samband med
redogörelse för övergångsbestämmelserna, tillämpliga även å äldre anläggningar,
om ej uppgörelse träffats mellan samhället och industriföretaget i
fråga.
37 §.
Enligt de sakkunnigas mening bör i fråga om vissa slag av fabriker och
andra industriella inrättningar stadgas obligatorisk förprövning
av vattendomstol, innan avloppsvatten må utsläppas i vederbörande recipient,
oavsett vad i det särskilda fallet behöver befaras i fråga örn avloppsvattnets
inverkan på recipienten. Det har icke ansetts lämpligt att göra en uppräkning
av sådana inrättningar i själva lagen, enär möjlighet borde finnas
att meddela ändrade bestämmelser därom allt efter den erfarenhet som vinnes.
Bestämmelserna skola sålunda enligt första stycket i 37 § kunna utfärdas
av Kungl. Majit i administrativ ordning. I upprättat förslag till kungörelse
om förprövning rörande åtgärder till motverkande av vattenförorening
m. m. ha uppräknats följande fabriker och inrättningar, i fråga om
vilka förprövning skulle erfordras, nämligen anrikningsverk, kopparverk,
sulfit- och sulfatcellulosafabriker, träsliperier, pappersfabriker, papp- och
kartongfabriker, cellulosaspritfabriker, jäst- och melasspritfabriker, sockerfabriker,
konstsilke- och konstullfabriker, ulltvätterier, linrötningsverk, garveriet
oljeraffinaderier, kol-, trä- och torvdestillationsverk samt limfabriker.
Dessutom stadgar förslaget, att förprövning erfordras vid väsentlig ändring
eller utvidgning av driften vid fabrik eller inrättning som nu nämnts.
I fråga om naturreservat eller andra områden, där djur- eller växtvärlden
är av märklig beskaffenhet eller eljest förorening skulle kunna medföra
särskild olägenhet ur naturskyddssynpunkt, har det synts böra beredas möjlighet
att uppställa helt förbud mot förorening genom industriellt
avloppsvatten. Även i denna del har beslutanderätten enligt förslaget tillerkänts
Kungl. Majit. Bestämmelsen vilken intagits såsom andra stycke i 37 §
har givits sådan lydelse, att om t. ex. fågellivet i en viss sjö är av märklig
beskaffenhet, förbud mot förorening kan stadgas även beträffande tillflöde
till sjön, såframt förorening av tillflödet kan inverka menligt på beskaffenheten
av vattnet i sjön.
Vid behandling av frågan om övergångsbestämmelser till förslaget Ira de
sakkunniga särskilt uttalat sig örn 37 §. De lia funnit uppenbart att bestämmelsen
i första stycket ej må tillämpas så, att Kungl. Majit ålägger innehavaren
av fabrik eller anläggning, som är i bruk vid lagens ikraftträdande,
att underkasta sig förprövning för att vinna rätt att alltjämt utsläppa avloppsvatten
i vederbörande recipient på samma sätt som förut. Däremot
kunde hinder ej anses föreligga att beträffande fabrik eller anläggning, som
vore i bruk vid lagens ikraftträdande, stadga förbud mot att utan förprövning
vidtaga väsentlig utvidgning eller förändring av driften.
Beträffande stadgandet i 8 kap 37 § andra stycket anmärka de sakkun -
122
Kungl. Maj.ts proposition nr 45.
niga, att vid tillämpning därav borde iakttagas att oskäliga krav ej ställas
å redan befintliga industriella anläggningar.
Emot principen i de sakkunnigas förslag, att Kungl. Majit skall äga bestämma
att förprövning av vattendomstol skall vara obligatorisk i fråga om
vissa fabriker och andra industriella inrättningar, lia invändningar framställts
i ett par yttranden. Ingeniörsvetenskapsakademien har ansett den föreslagna
uppräkningen av industriella företag i viss mån godtycklig samt
anfört följande:
Det allmännas intresse bör inrikta sig mot recipientens beskaffenhet och
icke i första hand mot dem, som kunna vålla förorening av densamma. Vilken
fabrik eller inrättning som helst bör principiellt vara berättigad att
släppa ut avloppsvatten, endast den icke i recipienten vållar skada som ej
kan eller bör tålas. Skada genom avloppsvatten kan helt eller nästan helt
undgås med villkor, att recipienten medgiver det, vilket är fallet med strömmande
vatten av tillräckligt stor mäktighet. Å andra sidan kan en liten anläggning,
t. ex. ett mejeri eller slakteri, vålla stor skada i en liten recipient.
Det är härigenom som klassificeringen av industrianläggningarna i mer eller
mindre skadliga kommer att vila på osäker grund, när det icke samtidigt
nämnts något om recipientens storlek och beskaffenhet.
Naturligtvis kan man av vunnen erfarenhet göra gällande, att vissa industriers
avloppsvatten i allmänhet äro farligare för recipienterna än andra,
och att därför en viss uppdelning kan anses befogad. Ingenting hindrar
dock att även en såsom farlig ansedd anläggning vid undersökning av recipientens
beskaffenhet och kapacitet kan bedömas vara alldeles oskadlig.
Av detta skäl är vår erinran mera av principiell än reell praktisk art.
Det borde vara nog, att den som vill inrätta eller taga i bruk industrianläggning,
från vilken avloppsvatten komme att avflyta, hos länsstyrelse
gjorde anmälan därom. Sedan denna hos tillsynsmyndigheten inhämtat yttrande
om anläggningen, borde avgörande kunna, oftast lätt och enkelt, träffas,
örn ny anläggning eller väsentlig driftsutvidgning finge komma till
stånd eller ej.
I det yttrande som avgivits av svenska cellulosa!föreningen förordas, att
frågan huruvida förprövning skall äga rum får avgöras av tillsynsmyndighet.
Föreningen uttalar bland annat:
Det avgörande momentet bör i första hand vara den fara vattenförorening
innebär just för vederbörande recipient. I andra hand har man att bedöma
möjligheten att genom vidtagande av effektiva reningsanordningar eliminera
de skadliga verkningarna av avloppsvattnet. Därvid böra kostnaderna för
reningsanordningarnas utförande stå i rimlig proportion icke blott till fabriksföretagets
ekonomiska ställning, utan även till skadans omfattning.
Därest skadan är ringa men reningsanordningarna skulle bliva oproportionerligt
höga, bör företagets nationalekonomiska betydelse för landet vara
den utslagsgivande faktorn.
Utan hänsyn till beskaffenheten av det företag, varom fråga är, böra tillsynsmyndigheterna
avgöra, huruvida företaget utan vidare kan tillåtas, eller
huruvida prövning av vattendomstol skall ske. Därvid bör för tillsynsmyndigheterna
vara avgörande, huruvida fiskeavgift eller ersättning till sakägare
anses kunna komma ifråga. Ett annat fall, när tillsynsmyndigheten
bör hänskjuta frågan till vattendomstolen, föreligger, då godvillig överenskommelse
icke kan åvägabringas mellan intresserade parter rörande nyttjande
av befintliga reningsanordningar. Det torde icke vara lämpligt att åt
123
Kungl. Maj:ts proposition nr 45.
tillsynsmyndigheterna inrymma någon befogenhet att bestämma ersättningsbelopp.
Svenska pappersbruksföreningen uttalar, att det av de sakkunniga tilllämpade
systemet, ehuru det i många fall kunde bliva mycket betungande
för näringslivet, onekligen medförde fördelar och minskade risken att en viss
industri förlädes vid ett mindre lämpligt vattendrag, men framhåller, att det
vore nödvändigt att ärendena kunde handläggas med tillbörlig skyndsamhet.
I flera yttranden hemställes i fråga om nu ifrågavarande paragraf, att uttryckliga
bestämmelser meddelas till förmån för redan befintliga anläggningar.
Kommerskollegium uttalar, att i lagen borde angivas att Kungl. Maj:ts
rätt att tills vidare förbjuda avledning av industriellt avloppsvatten ej gällde
anläggningar tillkomna före förbudets ikraftträdande eller ock att ersättning
skulle lämnas för förlust som uppkomme, därest driften måste nedläggas.
Vid förbud ur naturskyddssynpunkt borde ersättning skäligen lämnas
för förlust, som uppstode för anläggning vilken tillkommit före förbudet.
Jernkontoret, Östergötlands och Södermanlands samt Skånes handelskammare
ävensom svenska pappersbruksf öreningen ha ansett, att de principer
som enligt uttalandena i de sakkunnigas motivering borde följas vid tillämpning
av paragrafen borde inskrivas i lagen. Enligt uttalande av Sveriges
industriförbund borde det vara uteslutet, att en redan befintlig industri med
stöd av lagrummet eller eljest ålades så långt gående åtgärder att den tvingades
att upphöra med driften. Handelskammaren i Gävle har uttalat, att det
icke vore rättvist att en företagare som dreve rörelse vid tiden för lagens
ikraftträdande skulle kunna bliva skyldig att underkasta sig förprövning för
rätt att utsläppa avloppsvatten på samma villkor som tidigare. I så fall
skulle en betydande osäkerhet inträda för en rad av landets viktigare industrier.
Enligt vad de sakkunniga anfört vore också avsikten en annan, men
detta borde närmare preciseras i första stycket av paragrafen. I andra stycket
borde stadgas, att om förbud som där avsåges vållade befintlig industri
väsentlig kostnad eller skada, ersättning skulle utgå av allmänna medel. Därest
handelskammarens önskemål beträffande första stycket ej vunne beaktande,
borde ändringsförslaget beträffande andra stycket gälla hela paragrafen.
Svenska cellulosa/öreningen har såsom förut nämnts ansett, att ersättning
bör utgå så snart befintlig anläggning drabbas av förlust av viss storleksordning
genom tillämpning av bestämmelserna i 37 §. I huvudsak samma
ståndpunkt har intagits av jernkontoret och svenska pappersbruksföreningen.
Även svenska pappers- och cellulosaingeniörsförcningen uttalar, att särskild
hänsyn måste tagas till befintliga anläggningar.
Vetenskapsakademien har anmärkt, att, när det gällde naturskyddsområden
som fridlysts enligt lagen angående naturminnesmärkens fredande,
länsstyrelsen borde äga alt efter hänvändelse från fisketillsynsmyndigheten
eller efter dennas hörande avgiva förklaring, varigenom en hotande fara för
skada genom vattenförorening kunde snabbt avlägsnas.
124
Kungl. Maj:ts proposition nr 45.
Departementschefen.
Den föreslagna bestämmelsen örn rätt för Kungl. Majit att stadga obligatorisk
förprövning beträffande vissa fabriker eller inrättningar synes med
anledning av de erinringar som framställts i yttrandena böra jämkas i syfte
att utmärka, att dylik förprövning må föreskrivas allenast beträffande nyanläggningar
och sådana ändringar av driften vid befintliga anläggningar som
kunna inverka på avloppsvattnet. Då behovet av förprövning kan vara väsentligt
olika inom olika delar av riket — man behöver endast jämföra förhållandena
i övre Norrland med förhållandena i sydligaste Sverige — torde
även böra uttryckligen angivas, att förbud som nu är i fråga må begränsas
till viss del av riket. I överensstämmelse med vad nu sagts har bestämmelsen
utformats så, att den kommer att innehålla befogenhet för Kungl. Majit
att meddela förbud, för hela riket eller viss del av riket, mot att anlägga
vissa fabriker eller andra industriella inrättningar, innan förprövning ägt
rum, eller att, innan sådan prövning verkställts, utsläppa industriellt avloppsvatten
till större mängd, med annan sammansättning eller på annat sätt
än förut.
Med hänsyn till de svårigheter som möjligen kunna uppkomma vid över
gången till en ny ordning torde — i anslutning till vad jag inledningsvis
anfört — vid utfärdande av tillämpningsbestämmelser till 37 § första stycket
böra tagas under övervägande att något minska antalet industrigrenar,
som skola vara underkastade förprövning. I avvaktan på närmare erfarenhet
om vattendomstolarnas möjlighet att med erforderlig skyndsamhet avgöra
de nya målen synes också lämpligt att till en början begränsa nämnda
bestämmelser till nyanläggningar. Det må anmärkas, att detta icke medför
något undantag från de materiella bestämmelserna i 32 §. I viss utsträckning
torde det vara möjligt att i stället för förprövning stadga, att anmälan skall
göras hos fisketillsynsmyndigheten.
Skyldighet för det allmänna att enligt vad i vissa yttranden blivit ifrågasatt
utgiva ersättning med anledning av föreskrift som kan komma att meddelas
vid förprövning enligt första stycket av paragrafen synes ej böra stadgas.
Beträffande den föreslagna befogenheten för Kungl. Majit att för visst
vattenområde meddela förbud mot all förorening genom industriellt avloppsvatten
torde det vara påkallat att stadga en inskränkning med hänsyn till
anläggningar som redan finnas när förbudet meddelas. Denna inskränkning
synes böra innebära, att oskäligt intrång ej må åsamkas innehavare av så
dan anläggning genom förbud som här avses. Någon sådan bestämmelse som
vetenskapsakademien ifrågasatt om befogenhet för länsstyrelse att ur naturskyddssynpunkt
meddela förbud mot all förorening av visst vattenområde
torde icke böra meddelas. Däremot synes genom en ändring i 13 kap. böra
beredas möjlighet att hos överexekutor erhålla snabbt ingripande mot överträdelse
av förbud som Kungl. Majit meddelat.
38 §.
I gällande lag stadgas beträffande anhängiggörande av ärende
som avses i 8 kap., att örn någon vill begagna sig av rättighet som
Kungl. Maj:ts proposition nr 45-
125
där sägs, skall, där ej överenskommelse träffas, genom ansökan till länsstyrelsen
inhämtas besked, huru och under vilka villkor arbetet må göras,
varefter frågan prövas vid syneförrättning enligt 10 kap. I regel vinner det
utlåtande vilket sedermera i saken avgives av synemännen laga kraft, örn
det ej överklagas hos vattendomstolen. I vissa specialfall som uppräknas
i 10 kap. 52 § skall emellertid utlåtandet underställas vattendomstolens prövning.
Enligt vad de sakkunniga framhållit bör möjlighet bibehållas att för prövning
av frågor om avledande av kloakvatten och industriellt avloppsvatten
anlita syneförrättning. Särskilt när det gäller att framdraga ledning över
annans mark eller att bestämma delaktighet för ett flertal intressenter i ett
och samma företag, vore syneförrättning den bästa formen för ärendets
handläggning. Mången gång kunde dock syneförrättning vara en onödigt
omständlig procedur för prövning av frågor som reglerades i 8 kap. av förslaget.
Örn sålunda t. ex. ett samhälle eller ett industriföretag allenast ville
erhålla prövning av villkoren ur föroreningssynpunkt för utsläppande av
kloakvatten eller industriellt avloppsvatten i vederbörande recipient, kunde
denna fråga ofta redan vid ansökans ingivande vara så utredd, att den
lämpligen kunde handläggas direkt av vattendomstol.
Att i lagen närmare angiva, i vilka fall syneförrättning lämpligen borde
äga rum och i vilka fall den vore onödig, har icke ansetts möjligt. Enligt
de sakkunnigas mening bör frågan lämpligen ordnas så, att sökanden berättigas
att ingiva ansökan till vattendomstolen och att vattenrättsdomaren
eller vattendomstolen får avgöra, huruvida målet bör prövas direkt av vattendomstolen
eller först bör handläggas vid syneförrättning enligt 10 kap.
Bestämmelser härom ha intagits såsom första stycke i 38 §. Härjämte har
stadgats, att om till syneförrättning hänvisas mål som avser både avledande
av kloakvatten eller industriellt avloppsvatten och torrläggning av mark,
till ledning vid förordnande av förrättningsman bör angivas, vilket ändamål
bör anses såsom företagets huvudsakliga. Förordnande av förräitningsman
meddelas enligt 10 kap. 33 § av länsstyrelsen.
De sakkunniga ha emellertid icke kunnat stanna vid denna form för
anhängiggörande av ärenden enligt 8 kap. utan ansett erforderligt att såsom
ett alternativ bereda möjlighet för vederbörande alt göra ansökan direkt hos
länsstyrelsen. Härvid erinras, att ärenden rörande torrläggningsföretag anhängiggöras
på dylikt sätt och att 8 kap. i förslaget reglerar bland annat
företag som avse både avledande av kloakvatten eller industriellt avloppsvatten
och torrläggning av mark. Örn ett planerat företag avsåge båda ändamålen,
syntes mindre lämpligt, alt ansökan skulle behöva göras både hos
länsstyrelsen och hos vattendomstolen. En motsvarande olägenhet skulle
uppkomma, örn det visade sig att ett företag som ursprungligen avsett endast
ettdera ändamålet borde utvidgas till att avse båda ändamålen. Med anledning
av vad nu anförts har såsom andra stycke i 38 § upptagits stadgande,
enligt vilket ansökan som avses i paragrafen må ingivas till länsstyrelsen
och målet därefter skall behandlas vid syneförrättning.
126
Kungl. Maj:ts proposition nr 45.
De sakkunniga lia ansett, att synemäns utlåtande i ärende som avses
i 8 kap. städse bör underställas vattendomstolens prövning, enär en kontroll
av synemännens utlåtanden ur flera synpunkter vore påkallad. I synnerhet
innan en mera stadgad praxis hunnit utbilda sig måste det enligt de
sakkunnigas mening anses lämpligt, att vattendomstolarna finge tillfälle
att leda utvecklingen i önskvärd riktning. Vattendomstolarna bleve på grund
av omfattningen av domsområdena i tillfälle att inhämta rikare erfarenheter
och därigenom skickade att säkrare än synemännen överblicka verkningarna
av ett ifrågasatt företag. De sakkunniga ha vidare erinrat, att frågor om
åtgärder till motverkande av förorening ofta krävde en ingående sakkunskap.
I synnerhet om meddelade beslut angående villkoren för utsläppande
av avloppsvatten i vederbörande recipient skulle vara bindande för någon
tid framåt, syntes nödvändigt, att trygghet erhölles för att en sakkunnig
handläggning ägt rum. En kontroll skulle väl kunna tänkas genom att
bereda de förut omnämnda särskilda tillsynsmyndigheterna tillfälle att följa
syneförrättningama och överklaga därvid meddelade beslut, men det kunde
icke påräknas, att sagda myndigheter skulle kunna så i detalj följa varje
mål att de städse kunde taga ståndpunkt till frågan, huruvida överklagande
av synemännens utlåtande vore erforderligt eller ej. Härjämte anföres, att
de komme att erhålla en mera opartisk ställning, om de ej behövde överklaga
eventuellt felaktiga utlåtanden utan i stället hördes av vattendomstolen,
om det i samband med underställning funnes erforderligt.
Stadgande örn underställning av synemännens utlåtande i ärende som
avses i 8 kap. har i enlighet med det anförda intagits såsom tredje stycke i
paragrafen.
Beträffande anhängiggörandet av ifrågavarande ärenden har lantbruksstyrelsen
förordat en ändring i förslaget, i vad det ger en sökande valrätt
mellan att ingiva ansökningen till vattendomstolen eller att ingiva den till
länsstyrelsen. Större enhetlighet och mindre omgång kunde uppnås, örn
redan från början viss åtskillnad gjordes mellan olika grupper av ärenden
och uttryckliga bestämmelser infördes till ledning vid avgörandet huru de
olika ärendesgrupperna skulle behandlas.
Även länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har berört frågan om sättet
för anhängiggörande av hithörande ärenden. Länsstyrelsen anför:
I förslaget föreskrives, att ansökan, som avses i 38 §, må ingivas — förutom
till vattendomstolen —- jämväl till länsstyrelsen och att i sistnämnda
fall målet städse skall behandlas vid syneförrättning. Denna bestämmelse
har motiverats med att sökanden — örn han anser att målet ej är av den
beskaffenhet att det kräver syneförrättning — vänder sig direkt till vattendomstolen.
Det torde emellertid kunna befaras att sökanden i många fall
kommer att vända sig till länsstyrelsen enbart av den anledningen att länsstyrelsen,
dit sökanden är van att vända sig, är lättare tillgänglig. För förhindrande
av att mål i onödan hänskjutas till syneförrättning torde det vara
nödvändigt att jämväl i de fall, då ansökan ingives till länsstyrelsen, medgiva
vattenrättsdomaren eller vattendomstolen prövningsrätt huruvida syneförrättning
må erfordras.
Kungl. Maj.ts proposition nr 4ö.
127
Länsstyrelsen i örebro län ifrågasätter, huruvida icke synemän borde
lia möjlighet att på ett tidigt stadium underställa vattendomstolen fråga
om att ärendet borde handläggas direkt av vattendomstolen. I detta sammanhang
kan nämnas, att svenska cellulosa!Greningen förordat, att vattendomstolen
skulle äga att hänvisa ärende, som lämpligen kunde handläggas
av tillsynsmyndighet, till sådan myndighet.
Mot den av de sakkunniga föreslagna bestämmelsen att synemännens
utlåtande städse skall underställas vattendomstolens prövning lia invändningar
rests av föreningen statens lantbruksingenjörer, med instämmande
av samtliga lantbruksingenjörer och lantbruksstyrelsen. Föreningen anför
följande:
Vattendomstolen nied sin nuvarande sammansättning har icke större speciell
sakkunskap för bedömande av dessa frågor än synemän. För åstadkommande
av enhetlig och ändamålsenlig tillämpning av de lagar och förordningar,
som beröra lantbruksingenjörernas verksamhet, anordnar föreningen
varje år diskussioner, vartill ofta inbjudas särskilt sakkunniga föredragshållare.
För samma ändamål utger föreningen en särskild tidskrift,
vari, förutom förenämnda föredrag och diskussioner, prejudicerande eller
annars för lagtillämpningen betydelsefulla domstolsutslag publiceras. I den
måll handläggandet av ifrågavarande syneförrättningar kommer att anförtros
åt statens lantbruksingenjörer, torde alltså bästa möjliga garanti för utformande
av lämplig praxis och enhetlig tillämpning av lagen erhållas utan
generell bestämmelse örn underställning.
Sådan generell underställning kan väntas medföra olägenheter i två hänseenden.
För det första måste ju varje underställning taga någon tid, och
skall det vara någon mening med den, måste ju vederbörande domstolsledamot
sätta sig fullständigt in i förslaget.‘Det är härvid i allmänhet fråga örn
specialfrågor, för vars bedömande vattendomstolen åtminstone för närvarande
saknar särskild sakkunskap, varför man måste räkna med att särskild sakkunnig
behöver höras, örn domstolsprövningen skall lia något värde. I så° fall
måste prövningen väntas ta avsevärd tid. För det andra måste en sådan
prövning kosta pengar. Denna kostnad skall visserligen enligt förslaget icke
gäldas av parterna, men någon måste ju betala den, och det blir ju då skattebetalarna.
De sakkunniga lia tydligen icke helt förbisett dessa båda olägenheter, ty
de lia föreslagit ett tillägg till 11 kap. 91 §, varigenom möjliggöres för vattendomstol
att fastställa synemännens utlåtande vid förrättning enligt 8
kap. utan kungörelseförfarande. Kostnaderna för domstolens resa till platsen
och den tid som åtgår för själva kungörelseförfarandet, skulle härigenom
kunna inbesparas. Kvar står emellertid under alla omständigheter den
tid och kostnad, som erfordras för realprövningen. Skall denna realprövning
lia något fog för sig, måste såviil dröjsmålet sorn kostnaden bli av den storleksordning,
att de i allmänhet icke kunna betecknas som betydelselösa.
Ur parternas synpunkt är det härvid tidsförlusten som är av största betydelse.
Det förhåller sig nämligen mycket ofta så, att frågan örn framdragande
av kloakledning och anordnande av reningsverk uppskjutes, till dess
förhållandena bliva ur hygienisk synpunkt olidliga, och företagets utförande
blir då synnerligen brådskande särskilt ur deras synpunkt, som lida
skada av vattenföroreningen. Det kan också väntas, att ett mycket stort antal
förrättningar för ordnande av avlopp för mejerier, slakterier och småsamhällen
komma att sökas under tiden närmast efter den nu föreslagna
Departe
ments
chefen.
128 Kungl. Maj:ts proposition nr 45.
nya lagens ikraftträdande, varför man enligt vårt förmenande måste räkna
med antingen en kraftig förstärkning av personalen vid vattendomstolarna
eller ock en avsevärd fördröjning av de där handlagda målen, därest alla
dessa förrättningar skola bli föremål för verklig prövning i vattendomstol.
Det är givet, att misstag kan komma att begås vid handläggning av ifrågavarande
slag av syneförrättningar, men vi förmena dels att en generell underställningsskyldighet
icke kan väntas säkerställa häremot och dels att en
sådan underställning måste anses så mycket mera onödig, som ju den nya
lagen särskilt genom bestämmelserna i 8 kap. 40 och 44 §§ medger förnyad
prövning och ändring av fastställda bestämmelser, när förhållandena så påkalla
och senast efter 10 år.
Bestämmelsen örn underställning av synemännens utlåtande bör sålunda
enligt vårt förmenande ändras i sådan riktning, att underställning skall äga
rum allenast när särskilda förhållanden sådant påkalla. Till sådana särskilda
förhållanden torde böra hänföras dels samma omständigheter, som enligt
nu gällande lag föranleda underställning vid syneförrättning enligt 7 kap.
vattenlagen, och dels de fall, då synemännens utlåtande avviker från förslag
eller yrkande, som under förrättningen framförts från hälsovårdsmyndighet,
tillsynsmyndighet eller särskilt förordnad sakkunnig.
Vattenrättsdomaren i Norrbygdens vattendomstol har ansett det onödigt
att över huvud taget stadga underställning av synemännens utlåtande samt
har för sin del anfört följande:
En enhetlig rättstillämpning bör visserligen eftersträvas på detta som på
andra rättens områden. Men skall vattendomstolen kunna på ett värdefullt
sätt påverka rättstillämpningen, räcker det ej med att studera papperen;
domstolen måste bege sig till ort och ställe i och för syn och för att höra
folk om omständigheter som äro av betydelse. Men detta blir både tidsödande
och dyrbart. Enligt betänkandet skall tillsynsmyndighet erhålla avskrift
av ansökningshandlingarna, av förslaget till synemännens utlåtande
samt av själva utlåtandet. Tillsynsmyndighet lärer få befogenhet att hos
vattendomstolen anföra besvär över utlåtandet. Hälsovårdsmyndighet och
förste provinsialläkaren skola underrättas om företaget. Att härutöver stadga
skyldighet att underställa utlåtandet vattendomstolens prövning förefaller
onödigt. Prövningen av ett underställt mål av detta slag kommer lätt —
utan vattendomstolens syn på platsen — att inskränka sig till en formell
granskning av handlingarna utan praktiskt värde. Är detta antagande riktigt,
kommer en föreskrift om underställning endast alt medföra en onödig
ökning av vattendomstolarnas arbetsbörda. Det kan slutligen anmärkas, att
om synemännens utlåtande verkligen grundats på något misstag av betydelse,
synemännens beslut säkerligen blir överklagat av sakägare och sålunda
kommer under vattendomstolens prövning.
De sakkunnigas förslag ger som nämnts möjlighet att välja mellan att
ingiva ansökan örn prövning av fråga som behandlas i 8 kap. antingen
till vattendomstolen eller till länsstyrelsen. I förra fallet bestämmer vattenrättsdomaren
eller vattendomstolen, huruvida det erfordras att ärendet behandlas
vid särskild syneförrättning. I senare fallet skall ärendet däremot
alltid handläggas vid sådan förrättning.
Med hänsyn till de praktiska skäl som de sakkunniga anfört för denna
valrätt torde den böra bibehållas. Mot anmärkningen, att länsstyrelsen kun
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 45.
129
de bliva nödsakad att hänvisa ett ärende till syneförrättning som lämpligare
bort handläggas direkt av vattendomstol, kan anföras, att det torde vara
praktiskt sett uteslutet, att sökande som förberett ärendet så grundligt att
syneförrättning ej erfordras skall underlåta att vända sig direkt till vattendomstolen.
I detta sammanhang må påpekas, att länsstyrelsens befattning
med ärendet inskränker sig till förordnande av förrättningsman.
Synemännens utlåtande skall enligt förslaget städse underställas vattendomstolens
prövning. Vad de sakkunniga anfört till stöd för detta stadgande
är utan tvivel värt beaktande. Särskilt under tiden närmast efter lagens
ikraftträdande synes det betydelsefullt, att vattendomstolarna bliva i tillfälle
att utöva en allmän kontroll. Att vattendomstolen icke utan undersökning
på platsen kan bilda sig en bestämd uppfattning om lämpligheten
i detalj av vad synemännen föreslagit, är visserligen uppenbart. Det
måste emellertid alltid vara av värde, att vattendomstolen åtminstone genom
granskning av handlingarna kan övertyga sig om att förrättningsmannen
utfört undersökningar av det slag och i den omfattning som må anses
erforderliga och att åtgärder föreskrivits av sådan art som utredningen
visar vara behövliga och rimliga. Stadgandet om underställning måste alltså
ur flera synpunkter anses lämpligt. Det kan dock vara onödigt att i lagen
utesluta möjlighet till att göra undantag därifrån, t. ex. för ärenden av enklare
beskaffenhet och enhetlig typ, örn erfarenheten medgiver det. Rätt att
stadga sådant undantag synes genom ett tillägg till bestämmelsen böra anförtros
åt Kungl. Majit.
39 och 40 §§.
I anslutning till vad som enligt 7 kap. 56 § gäller om torrläggningsföretag
ha de sakkunniga under 39 § beträffande verkan av vattendomstolens
beslut föreslagit, att beslut, vilket innefattar medgivande till företag
som avses i nu förevarande kapitel, skall med vissa betydelsefulla inskränkningar
vara gällande mot envar.
I fråga om de inskränkningar, som böra stadgas i rättskraften hos beslut,
varigenom medgivande lämnas till ett företag, hänvisas i 39 § till speciella
regler i 40 §, såvitt angår villkoren för utsläppande av avloppsvatten i vederbörande
recipient. Vissa andra undantag meddelas i 41—44 §§. Härjämte
har förbehåll gjorts för den omprövning av ersättningsfi-ågor som enligt
9 kap. i vissa fall kan ske samt för omvärdering av båtnad enligt 10
kap. 77 och 78 §§ samt 11 kap. 69 §. Vidare har anmärkts att, därest ett
ansökningsmål enligt 11 kap. 61 § andra stycket handlagts enligt vad som
gäller örn stämningsmål, rättskraften skall vara inskränkt till parterna i
målet och deras rättsinnehavare, och slutligen Ilai erinrats, att om verkan av
vattendomstolens beslut i fall som enligt 26 § i förevarande kap. skola bedömas
enligt 2 kap. skall gälla vad i sistnämnda kap. är stadgat.
Bihang till riksdagens protokoll 19tl. 1 sami. Nr 45.
9
130
Kungl. Maj.ts proposition nr 45.
I 40 § behandlas såsom nyss nämnts frågan om rättskraften hos vattendomstols
beslut, såvitt det avser villkoren för utsläppande av kloakvatten
eller industriellt avloppsvatten i vattendrag, sjö eller annat vattenområde. Särskilda
bestämmelser i detta hänseende saknas för närvarande och såväl 12 §
i 1880 års vattenrättsförordning som hälsovårdsstadgan torde medgiva, att
frågan örn åtgärder till motverkande av vattenförorening, sedan den blivit
prövad av vederbörande myndighet, kan bliva föremål för förnyad prövning.
Föreskrift angående åtgärd till motverkande av förorening som kan lia
meddelats enligt 10 kap. 51 § vattenlagen lär ej heller hindra, att ändrade
bestämmelser senare meddelas.
Det är enligt vad de sakkunniga framhållit önskvärt, att den som enligt
vattenlagen erhållit prövning av frågan, under vilka villkor han må utsläppa
avloppsvatten i en recipient, beredes viss trygghet för att han icke inom kort
förklaras skyldig att iakttaga väsentligt strängare bestämmelser. En sådan
trygghet vore ej blott till nytta för honom själv utan även ägnad att befordra
vidtagandet av reningsåtgärder och således till fördel också ur allmän synpunkt.
A andra sidan erinra de sakkunniga, att det kunde vara mycket
svårt att bedöma verkningarna av avloppsvatten på förhand. Dessa kunde
sträcka sig mycket långt utefter ett vattendrag och i förening med andra
faktorer åstadkomma helt oväntade olägenheter. Med hänsyn härtill vore det
betänkligt att låta avgöranden som träffats vid en viss tidpunkt bliva bindande
under någon längre tid. Vissa rättsmedel mot misstag skulle väl kunna
vinnas genom sådana bestämmelser som vattenlagen i andra kapitel innehåller
örn oförutsedda skador, men dessa bestämmelser vore enligt de sakkunnigas
mening mindre väl avpassade för olägenheter som uppkomme ur
allmän synpunkt, särskilt när dessa vore av sanitär natur.
De sakkunniga ha i denna fråga för sin del —- såsom första stycke i 40 §
— föreslagit en bestämmelse, enligt vilken föreskrift, som efter ansökan
enligt 38 § meddelats angående villkoren för utsläppande av kloakvatten
eller industriellt avloppsvatten i recipienten, må efter vad som finnes skäligt
ändras av vattendomstolen efter det tio år förflutit eller när eljest väsentligt
ändrade förhållanden inträtt. Vidare må vattendomstolen — enligt
andra stycket — meddela ändrade föreskrifter, därest genom utsläppande av
kloakvatten eller industriellt avloppsvatten vållas betydande olägenhet som
vid tidigare besluts meddelande icke förutsetts. I paragrafen har slutligen
såsom tredje stycke upptagits stadgande som ger rätt för länsstyrelse att av
särskilda skäl meddela föreskrifter som avvika från vattendomstols beslut.
Sistnämnda stadgande innebär ett avsteg från den förut nämnda principen
i förslaget, att hälsovårdsmyndighet ej bör äga att ändra vattendomstols
beslut. Om t. ex. en epidemi utbryter eller vattentillgången i recipienten
är osedvanligt ringa, har det nämligen ansetts nödvändigt att snabbt
ingripande kan ske, och därtill vore länsstyrelsen bäst lämpad.
Bestämmelserna i 40 § ha särskilt uppmärksammats av industriens representanter,
därvid vissa modifikationer ansetts önskvärda till förmån för de
Kungl. Maj:ts proposition nr 45.
131
företag som blivit föremål för vattendomstols prövning. Sveriges industriförbund
anför i denna del:
Enligt 8 kap. 40 § i förslaget skall vattendomstolens beslut angående villkoren
för utsläppande av kloakvatten eller industriellt avloppsvatten kunna
modifieras antingen sedan väsentligt ändrade förhållanden inträtt eller efter
det tio år förflutit från det beslutet vunnit laga kraft. I förra fallet, d. v. s.
då väsentligt ändrade förhållanden inträtt, är det enligt förbundets mening
rimligt, att en omprövning av företagets rättigheter kan äga rum, därest ändringarna
orsakats av företaget självt. Om åter förändringarna bestå däri att
nya förorenande företag eller ny bebyggelse eller eljest nya motstående intressen
tillkommit, kan det ifrågasättas, om icke möjligheterna till en jämkning
i det tidigare beslutet böra vara avsevärt mindre. Den trygghet, som
stadgandet åsyftar att till en viss grad bereda det förorenande företaget,
skulle bli skäligen illusorisk, därest en omprövning av villkoren för utsläppande
av avloppsvatten skulle få ske bland annat varje gång ett nytt företag
tillkommit, som förorenar samma vattendrag. Härmed vill förbundet
naturligen icke hava sagt, att det förorenande företag som först anlagts bör
vara helt oberoende av senare tillkomna förändringar. Det synes dock rimligt
att här, liksom vid tillämpningen av 8 kap. 30 §, prioriteten beaktas vid
bedömande av ett företags rättsställning.
Genom andra stycket av 8 kap. 40 § beredes ytterligare möjlighet för vattendomstolen
att meddela ändrade föreskrifter rörande motverkande av vattenförorening,
nämligen på den grund att industriellt avloppsvatten eller
kloakvatten befinnes vålla betydande olägenhet, som domstolen vid meddelande
av tidigare beslut i föroreningsärendet icke förutsett. Häremot torde
någon befogad erinran icke kunna göras. Det vill dock synas som om domstolens
möjligheter härutinnan borde något begränsas i förhållande till förslaget.
Enligt de bestämmelser, som enligt vattenlagen gälla om ersättning
för oförutsedd skada vid byggande i vatten (2 kap. 24 § andra^ stycket), förutsättes
för meddelande av ändrade föreskrifter rörande hushållningen med
vatten m. m. att ändringarna icke för ägaren medföra väsentlig olägenhet.
Motsvarande inskränkning synes böra göras i nu förevarande lagrum.
Jernkontoret har ansett den föreslagna tidsfristen av tio år alltför kort
och uttalat, att fristen enligt vanliga industriellt-ekonomiska förhållanden
borde vara dubbelt så lång. Beträffande bestämmelsen i andra stycket av
paragrafen om oförutsedda olägenheter har jernkontoret förordat samma
ändring som industriförbundet. Jernkontoret bär vidare payrkat uteslutning
av bestämmelsen örn rätt för länsstyrelse att meddela av särskilda förhållanden
föranledda föreskrifter, oaktat prövning av vattendomstol förevarit, och
föreslagit, att i stället interimistiska beslut vid behov borde meddelas av
vattenrättsdomaren eller vattendomstolen. Av svenska cellulosa!öreningen
har föreslagits, att förutnämnda tidsfrist måtte fastställas till 25 å 30 år. I
övrigt har föreningen framställt samma önskemål som jernkontoret. 1 huvudsak
samma ståndpunkt bär intagits av svenska pappers- och cellulosaingeniörsföreningen.
Smålands och Blekinge handelskammare har ansett,
att fristen borde bestämmas till 30 år, i allt fall då dyrbarare reningsanläggningar
måst byggas.
Beträffande bestämmelsen i tredje stycket av paragrafen har förste provinsialläkaren
i Södermanlands län ansett, alt även hälsovårdsnämnd bör få
132
Kungl. Maj:ts proposition nr 45.
Departe
ments.
chefen.
den befogenhet som där tillerkänts länsstyrelse alt meddela föreskrifter som
föranledas av särskilda förhållanden.
Det är synbarligen förenat med viss risk att åt beslut, varigenom tillätes
att kloakvatten eller industriellt avloppsvatten utsläppes i en recipient, tillerkänna
bindande verkan, såtillvida att det skulle befria från skyldighet att
vidtaga ändrade eller ytterligare åtgärder till motverkande av förorening. De
sakkunniga ha med rätta framhållit, att det måste anses utgöra en naturlig
förpliktelse för såväl samhällen som enskilda att — även om en gång prövning
enligt vattenlagen förevarit — framdeles förbättra sina anordningar
för sådant ändamål allt efter teknikens framsteg på området. De åtgärder
till motverkande av förorening som i olika fall kunna komma att föreskrivas
måste också bliva av synnerligen växlande natur. Detta är givetvis av stor
betydelse för frågan i vad mån ytterligare åtgärder skäligen kunna fordras.
Den som vid viss tidpunkt berättigats att utsläppa avloppsvatten utan att
behöva vidtaga mer än kanske mycket enkla åtgärder, t. ex. av det skälet att
några motstående intressen av betydelse då ej funnos, har icke anledning
förvänta, att han för all framtid skall slippa lika lindrigt undan. Däremot
kan den som vid en viss tidpunkt vidtagit dyrbara och då förstklassiga anordningar
icke skäligen förpliktas att vidtaga nya kostsamma åtgärder för
samma ändamål, innan han haft rimlig tid att amortera kostnaderna för de
förra.
Den lösning av dessa spörsmål som de sakkunniga i 40 § föreslagit innebär
ett rimligt hänsynstagande till de intressen som stå emot varandra. Vad
särskilt angår frågan, i vad mån ändrade förhållanden i recipienten böra
kunna föranleda ändrade föreskrifter, må framhållas, att om en fabrik erhållit
tillstånd att utsläppa avloppsvatten under förutsättning att den förses
med så goda reningsanordningar som vid tiden i fråga stodo till buds för
rimlig kostnad, innehavaren i regel icke skäligen kan förpliktas att vidtaga
några väsentliga ändringar på den grund att en ny fabrik tillkommer vid
vattendraget. Såtillvida bör prioriteten anses medföra en förmånsställning.
Även efter tioårsfristens utgång bör för övrigt innehavaren av en sådan fabrik
äga anspråk på att rimlig hänsyn tages till de kostnader som redan en
gång nedlagts på reningsanordningar. Det blir domstolarnas sak att på denna
punkt, liksom i övrigt, vidtaga den skälighetsprövning som över lag är
nödvändig när det gäller frågor rörande vattenförorening.
Den av de sakkunniga föreslagna bestämmelsen om rätt för länsstyrelse
att av särskild anledning ingripa, även sedan prövning enligt vattenlagen
ägt rum, synes icke ulan olägenhet kunna undvaras. Det torde icke vara
lämpligt att lägga denna uppgift på vattenrättsdomaren eller vattendomstolen,
vilka icke skola vara skyldiga att utöva någon fortlöpande tillsyn över
vattnets beskaffenhet i vattendragen eller att handla av eget initiativ. Ej
heller synes det lämpligt att utan tvingande skäl giva vattenrättsdomaren
eller vattendomstolen i uppdrag att på talan av myndighet eller enskild part
ingripa med brådskande åtgärder för mera övergående förhållanden. För
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 45.
133
slaget medger väl —- enligt 11 kap. 46, 66, 67 och 81 §§ — att interimistiska
tillstånd kunna givas av vattenrättsdomaren, att deldom kan meddelas och
att vattendomstols dom kan omedelbart tillämpas, om förordnande därom
gives, men härutöver torde man icke böra gå.
Att i nu berörda hänseende tillerkänna hälsovårdsnämnd samma befogenhet
som länsstyrelse synes icke lämpligt.
41—45 §§.
I 41 § av förslaget stadgas, att om ersättning för skada eller intrång genom
kloakvatten eller industriellt avloppsvatten bestämts att utgå medelst årlig
avgift, ändrade bestämmelser rörande ersättningen och sättet för dess utgående
må meddelas i sammanhang med beslut om nya eller ändrade föreskrifter
till motverkande av förorening eller då eljest ändrade förhållanden
inträtt. Vidare meddelas en bestämmelse angående talan örn ersättning, då
sådan ej bestämts genom uppskattning på förhand.
Under 42—45 §§ i förslaget ha i nära överensstämmelse med 8 kap. 11 och
16 §§ i gällande lag, jämförda med 7 kap. 57—58 och 60 §§, upptagits bestämmelser
om oförutsedda skador i annat hänseende än till följd av förorening
samt örn verkan av dröjsmål med ett företags utförande, om jämkningar
i sättet för företagets utförande och om ny fastighetsägares skyldigheter.
I fråga om 41 § har jernkontoret anmärkt, att det ej klart franninge av
lagtexten, huruvida den skadevållande — och icke blott den skadelidande
— hade rätt att påkalla ändrade bestämmelser rörande ersättningen, då
ändrade förhållanden inträtt. Om driften för en tid nedlades eller inskränktes
eller mera effektiva reningsanordningar vidtoges, syntes den skadevållande
böra ha dylik rätt. Samma anmärkning har framställts av svenska
cellulosaföreningen.
Avfattningen av 41 § torde icke giva fog för den tolkningen, att rätten att
påkalla ändrade bestämmelser angående ersättning, som bestämts att utgå
medelst årlig avgift, skulle vara förbehållen endera av parterna, ersättningsgivaren
och ersättningstagaren. Något förtydligande av paragrafen synes ej
behövligt.
46—53 §§.
I dessa paragrafer meddelas bestämmelser om förvaltningen av angelägenheterna
i sådana gemensamma företag som behandlats i de föregående bestämmelserna
i kapitlet.
Svenska kommunaltekniska föreningen har fäst uppmärksamheten vid att
i fråga om företag, gemensamt för två eller flera samhällen, skyldigheten
att handhava företagets angelägenheter enligt 46 § skulle åläggas det samhälle
som funnes bäst lämpat därför. Föreningen har framhållit, att även
Departe
ments
chefen.
134
Kungl. Maj.ts proposition nr 45.
Departe
ments
chefen.
andra organisationsformer kunde komma i fråga, t. ex. kommunalförbund,
och stadgandet borde därför kompletteras genom en föreskrift som medgåve
att avvikande bestämmelser kunde meddelas.
Förslaget torde icke innebära hinder mot att ett kommunalförbund övertager
de förpliktelser vilka enligt 46 § ålagts samhälle som ingår i förbundet.
Jämväl i övrigt synes paragrafen erbjuda tillräckliga möjligheter att ordna
de gemensamma angelägenheterna på ett praktiskt sätt.
54 §.
I 8 kap. 19 § i gällande lag stadgas, att med samhälle avses i kapitlet stad,
köping och municipalsamhälle. Enligt 54 § i förslaget skall med samhälle
förstås stad eller annan kommun, för vilken finnes stadsplan. Härjämte har
föreskrivits, att vad i lagrummet är stadgat örn kommun skall äga motsvarande
tillämpning beträffande köping som icke utgör egen kommun och
municipalsamhälle.
Vid tillämpning av vissa bestämmelser i gällande lag, liksom i förslaget,
är av betydelse vad som menas med att mark är belägen »utom samhället».
Enligt de sakkunnigas mening måste därmed enligt gällande lag åsyftas, att
marken är belägen utom stadsplan. Ett stadgande av denna innebörd har
införts i de sakkunnigas förslag.
I detta sammanhang ha de sakkunniga fäst uppmärksamheten vid att
8 kap. vattenlagen för närvarande icke innehåller några som helst bestämmelser
för det fall att en landskommun vill framdraga avloppsledning. De
sakkunniga ha erinrat, att landskommun understundom av hälsovårdsmyndighet
ålagts att anlägga dylik ledning. För att fylla denna lucka stadgas i
förslaget, att om kommun i särskild ordning ålagts att avleda avloppsvatten
från mark, som ej ingår i stadsplan, eller kommun eljest vill vidtaga sådan
åtgärd, beträffande företaget skall gälla vad örn avledande av avloppsvatten
från fastighet är stadgat. Med denna lydelse kommer bestämmelsen även
att gälla det icke stadsplanelagda området i kommun med stadsplan.
Beträffande bestämmelsens närmare innebörd ha de sakkunniga framhållit,
att kommunen i fråga med stöd därav kan tvinga ägare av fastigheter som äro
i behov av avloppsledning att jämlikt 14 §, jämförd med 9 § i förslaget, deltaga
i kostnaderna för företaget. Om sålunda en viss kommun utom stadsplanelagt
område anlägger en avloppsledning som med väsentlig fördel kan användas
t. ex. för avledande av kloakvatten från ett antal fastigheter vilka
äro i behov av kloakledning, kan kommunen i den ordning som i 38 § sägs
framställa yrkande om att fastigheterna skola förklaras pliktiga att ingå i
företaget. Härvid kommer fastigheterna åvilande skyldighet att bidraga till
kostnaderna att bestämmas av vattendomstol, med eller utan föregången
syneförrättning, enligt de grunder som angivas i 10 §. Kostnaderna skola sålunda
fördelas med hänsyn till mängden och beskaffenheten av det avloppsvatten
som avledes från fastigheterna jämfört med det avloppsvatten som i
Kanal. Maj:ts proposition nr 45.
135
övrigt avledes genom ledningen, med beaktande att ej någon må belastas
med större kostnad än om han anlagt egen ledning eller med större belopp
än som med hänsyn till nyttan av företaget kan anses rimligt. Av 11 § framgår
vidare, att kommunen, efter det en ledning anlagts, kan utverka åläggande
för ägare av fastighet att ingå i företaget, då han blir i behov av kloakledning.
Slutligen må påpekas, alt jämlikt 19 § ägare av mark som vinner
båtnad genom torrläggning kan förpliktas att taga del i företaget efter vad
som prövas skäligt.
Beträffande frågan vad som skall förstås med »samhälle» har länsarkitekten
i Västerbottens län framhållit såsom önskvärt, att terminologin anpassas
efter stadsplanelagen. I två yttranden har påpekats, att enär ordet samhälle
i förslaget användes i olika betydelser, ett förtydligande vore behövligt.
Av länsstyrelsen i Uppsala län har uttalats tvekan örn lämpligheten över
huvud taget av stadgandet i 54 § i vad det rör landskommuner eller icke
stadsplanelagda delar av annan kommun. Länsstyrelsen har härom anfört
följande:
Det synes tveksamt vad förslaget i denna del kommer att innebära. Med
stöd av gällande hälsovårdsstadga kan en kommun (municipalsamhälle) av
hälsovårdsmyndighet få sig ålagt att anlägga en avloppsledning. Kostnaderna
därför komma att drabba samtliga skattedragande i kommunen. Enligt
förslaget skall beträffande avloppsledning från mark, som ej ingår i stadsplan,
gälla vad om avledande av avloppsvatten från fastighet är stadgat.
Detta synes innebära, att kostnaderna skola fördelas på fastigheterna —
och endast på dessa — efter grunderna i 8 kap. 10—13 §§. Om denna tolkning
är riktig, skulle förslaget innebära en väsentlig förändring ifråga örn
kostnaderna. Mot en sådan begränsning av ansvarigheten till vissa fastighetsägare
måste anmärkas, att anläggandet av en avloppsledning ofta har
så stor betydelse för alla samhällets invånare och indirekt för hela kommunen,
att den väl motiverar att samtliga skattedragande deltaga däri. I själva
verket är detta förutsättningen för ett föreläggande av nyss angiven beskaffenhet.
Egendomligt blir det också, om inom samma kommun finnes ett område
med stadsplan och ett annat utan stadsplan samt enligt 14 § en särskild
kostnadsfördelning mellan, å ena sidan, det stadsplanelagda området och, å
andra sidan, var och en av de återstående i avloppsledningen intresserade
fastigheterna skulle ske enligt de i 10—13 §§ angivna grunderna.
Ofta visar det sig innebära en väsentlig besparing att på en gång utföra
en anläggning av vattenledning och avloppsledning. Beträffande vattenledning
föreslås icke något lagstadgande av sådan innebörd som i 54 §. Då
kostnaderna för företagen i allmänhet äro så stora, att de bestridas genom
lån för båda ändamålen, synes den föreslagna delaktighetsregeln i 54 §
kunna medföra svårigheter med avseende å finansieringen, svårigheter, vilka
i varje fall icke torde vara närmare utredda av de sakkunniga.
Resultatet av dessa anmärkningar blir, att det synes närmare böra undersökas,
huruvida regeln i 54 § bör gälla sådana fall, då kommun (köping,
municipalsamhälle) företager anläggning av avloppsledning.
Nacka kommunalfullmäktige och hälsovårdsnämnd lia anmärkt, att enligt
förslaget en kommun, som icke hade stadsplan, ej syntes kunna bliva
bärare av ett sådant för flera intressenter gemensamt avloppsföretag som
Departe
ments
chefen.
Kungl. Maj:ts proposition nr 45.
avsåges i förslaget. Kommunalfullmäktige lia ifrågasatt, huruvida icke lagen
borde givas en sådan utformning att kommun finge bli bärare av avloppsföretaget
och handha dess angelägenheter även örn inom kommunen ej funnes
stadsplanelagt område.
Denna paragraf lär med anledning av vad som uttalats i yttrandena böra
delvis omarbetas. Härvid synes till en början definitionen av begreppet samhälle
kunna redaktionellt förenklas, lämpligen så att det angives att med
samhälle avses kommun eller municipalsamhälle, varest finnes stadsplan.
Vidare synes ur paragrafen böra uteslutas bestämmelsen örn att mark som
cj ingar i stadsplan skall anses belägen utom samhället. I anledning härav
bör i stället förtydligande ske av de med bestämmelsen åsyftade paragrafer
i förslaget, där det är av betydelse om mark är belägen »utom samhället»
eller ej.
Av länsstyrelsen i Uppsala län har som nämnts uttalats tvekan om lämpligheten
av den särskilda bestämmelse som de sakkunniga i 54 § föreslagit
med avseeende å det fall att en kommun förpliktats eller eljest vill låta utföra
avloppsledning för område som ej ligger inom stadsplan. Förslaget innebär
i denna del bland annat, att kommunen kan berättigas att erhålla bidrag
till kostnaden av fastighet som är belägen utom stadsplan och som är i
behov av sådan ledning. Enligt länsstyrelsens mening borde kostnaden
drabba kommunens medlemmar i gemen, enär åtgärden vore en deras samfällda
angelägenhet.
Nämnda bestämmelse i förslaget innebär en nyhet som torde kunna bliva
av stor praktisk betydelse. Erfarenheten har visat, att inom landskommunerna
rått en — för övrigt mycket naturlig — obenägenhet att genom kommunens
försorg låta anordna avloppsledningar för en mindre del av kommunen,
enär kostnaderna härför skulle komma att drabba alla kommunens
skattskyldiga, ehuru manga, kanske de flesta icke hade något intresse av
ledningarna. Förslaget är ägnat att undanröja denna obenägenhet, och det
synes icke vara mer än skäligt, att de intressenter som få avleda sitt avloppsvatten
genom ledningarna få bidraga till kostnaden före dem som ej
ha någon direkt nytta av avloppet. Att de enskilda fastighetsägarna på detta
sätt ma förpliktas att bidraga till kostnaden för en åtgärd som vidtagits av
kommunen, överensstämmer med stadsplanelagens föreskrifter om möjlighet
att genom gatukostnadsbestämmelser uttaga bidrag till iordningställande
av gata.
Bestämmelsen i fråga kan tänkas komma att tillämpas även i det fall att
en kommun, för vilken finnes stadsplan, vill anordna avloppsledning för
område utom stadsplan. För närvarande kan kommunen icke erhålla bidrag
till kostnaden därför av de enskilda fastighetsägarna, under det att för område
inom stadsplan finnes möjlighet att genom gatukostnadsbestämmelser
ålägga tomterna sådan bidragsskyldighet. Det synes ur principiell synpunkt
ej vara något att erinra mot att möjlighet nu beredes kommunen att erhålla
bidrag även till kostnaden för ledning som är avsedd för område utom stads
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 45.
137
plan. Då det eljest ankommer på innehavarna av fastigheter utom stadsplan
att själva ordna och bekosta erforderligt avlopp, komma de icke att
försättas i sämre ställning genom att bidrag till kostnaderna enligt förslaget
kunna uttagas av dem, för den händelse avloppet i stället ordnas genom
kommunens försorg.
Vad i detta sammanhang anförts örn kommun gäller även municipalsamhälle.
Förenämnda länsstyrelse har även anfört, att lån till företag för utförande
av vattenledningar och avloppsledningar bruka upptagas utan fördelning
på de särskilda ändamålen. Detta förhållande synes dock icke kunna
föranleda, att hithörande spörsmål örn avloppsledningar icke skulle kunna
regleras för sig. Erforderliga beslut örn upptagande av lån böra givetvis,
i den mån så erfordras, anpassas efter den ändrade lagstiftningen.
Beträffande omfattningen av fastigheternas bidragsplikt i nu ifrågavarande
fall bör framhållas, att förslaget ej innebär att alltid, eller ens i flertalet
fall, hela kostnaden skall fördelas på de fastigheter vilka lia nytta
av en ledning som kommunen anlägger. Kommunen torde t. ex. mången gång
kunna tänkas dimensionera ledningen så, att den skall räcka för en avsevärt
ökad framtida anslutning, och det vore då icke skäligt, att de fastigheter
som ha omedelbar nytta av ledningen tvingas att tills vidare bekosta hela
anläggningen. Bestämmelsen i 10 § att ingen deltagare må åläggas större andel
än som är rimligt bör komma till tillämpning i dylikt fall. För övrigt
kan ledningen givetvis tänkas avsedd för att tjäna även andra intressen,
vilka i så fall skola bära sin andel av kostnaderna.
Med anledning av vad i två yttranden uttalats om förvaltningen av ett gemensamt
företags angelägenheter synes genom en hänvisning till 46 § böra
beredas möjlighet att i fall som här avses utse kommun eller municipalsamhälle
att omhänderhava angelägenheterna.
Vid behandling av 17 § i förslaget har jag framhållit, att på grund av
önskemål som uttalats i vissa yttranden borde göras ett tillägg i 54 §, varigenom
möjlighet öppnas att tillämpa förslagets bestämmelser örn avloppsledningar
även i vissa fall då fråga vore om framdragande av ledning över
mark inom stadsplan för avledande av kloak vatten från byggnader, tomter,
gator och andra platser inom det stadsplanelagda området. I detta
syfte har i paragrafen införts stadgande, enligt vilket Kungl. Maj:t äger
förordna, att i fråga om visst område inom stadsplan tills vidare skall tillämpas
vad i kapitlet stadgas beträffande område utom stadsplan.
{) kap. vattenlagen.
1 detta kap. lia endast vidtagits vissa mindre ändringar i 1, 47 och 50
§§. Ändringen av 1 § utgör en redaktionell följdändring. 1 47 § har intagits
en bestämmelse, enligt vilken ersättning till följd av förorening må fastställas
att utgå i årlig avgift, när skälig anledning därtill förekommer, varjämte
införts en erinran örn stadgandet i 8 kap. 30 §. Och i 50 § har föreslagits,
138
Kungl. Maj:ts proposition nr 45.
Departe
ments
chefen.
att ersättning med anledning av förorening icke, såsom i vissa andra fall
enligt vattenlagen, skall utgå med 50 procents förhöjning.
Av kammarkollegiet har anförts, att grundsatsen om förhöjning av ersättning
i vissa fall över värdet avsåge att bereda kompensation för förlust
av möjligheten av den skadade egendomens framtida utveckling till ökad
produktivitet. Ur denna synpunkt motiverades ej olika värderingsgrunder, i
fall ett fiske förstördes genom en kraftanläggning eller genom avloppsvatten
från en fabrik, därest skadan kunde uppskattas till ett engångsbelopp. Om
däremot ersättning skulle fastställas att utgå i årlig avgift, borde någon förhöjning
av värdet icke ske. Icke heller borde förhöjning ifrågakomma vid
skada genom utsläppande av kloakvatten.
Den erinran om stadgandet i 8 kap. 30 § som de sakkunniga infört i 47 §
torde icke vara behövlig.
Beträffande frågan örn förhöjd ersättning för olägenhet genom förorening
må erinras, att förhöjning enligt vattenlagen ej kommer i fråga annat än då
ersättning för vissa skador genom ett planerat företag uppskattas i samband
med förprövning av frågan om företagets tillåtlighet. De sakkunnigas
förslag utgår från att det i regel icke är möjligt att i samband med förprövning
fastställa, huruvida och i vad mån sådan olägenhet kan uppkomma
trots de reningsåtgärder som föreskrivas. Frågan om ersättning måste därför
i allmänhet hänskjutas till att prövas stämningsvägen, sedan det visat sig
om och i vad mån genom företaget uppkommit olägenheter som böra ersättas.
Enligt vad de sakkunniga anfört skulle redan på den grund uppkomma
skillnad mellan eljest likartade fall, örn förhöjning föreskreves i fråga örn
förhandsuppskattning av vissa skador. Vidare märkes, att enligt kammarkollegiets
förslag förhöjning i övrigt ej skulle utgå i fråga örn ersättning med
anledning av förorening genom kloakvatten, utan allenast då förorening vållas
av industriellt avloppsvatten, och ej heller då ersättningen fastställes i
form av årlig avgift.
Att utdöma förhöjd ersättning i den begränsade omfattning som kollegiets
förslag innebär skulle föranleda en olikhet i behandlingen av förekommande
ersättningsanspråk som måste förefalla allmänheten svårförståelig och godtycklig.
Vad särskilt angår en gränsdragning i detta fall mellan kloakvatten
och industriellt avloppsvatten är tydligt, att en sådan måste giva upphov till
särskilda svårigheter i tillämpningen, enär kloakvatten och industriellt avloppsvatten
ofta avledas i gemensamma ledningar och det i regel är ogörligt
att fastställa, varifrån olägenheten härrör, i synnerhet som vissa slag av industriellt
avloppsvatten, t. ex. från mejerier och slakterier, stå kloakvattnet
nära. övervägande skäl torde fördenskull tala för den ståndpunkt i frågan
som intagits i de sakkunnigas betänkande och som överensstämmer med allmänna
skadeståndsregler.
Kungl. Maj:ts proposition nr 45.
139
10 kap. vattenlagen.
1 detta kap. som handlar om förfarandet vid syneförrättning ha de sakkunniga
förordat ett flertal smärre ändringar och tillägg. Beträffande innebörden
härav torde, i den mån redogörelse ej lämnas i det följande, fa hänvisas
till betänkandet.
I fråga om bestämmelserna i 32 och 34 §§ i kapitlet, vilka röra förordnande
av förrättningsmän, har av lantbruksingenjören i Södermanlands län
framställts önskemål örn att de måtte förtydligas. Såsom i hans yttrande
framhålles kan enligt den förra paragrafen i fråga örn företag av mindre omfattning
och enkel beskaffenhet, som icke berör motstående intresse av någon
betydelse, till förrättningsmän förordnas person vilken ej — såsom eljest
kräves — är auktoriserad av Kungl. Majit. Nämnde lantbruksingenjör har
anmärkt, att det syntes svårt att avgöra, när denna undantagsbestämmelse
vore tillämplig. Beträffande 34 § har han framhållit, att denna paragraf,
enligt vilken biträdande förrättningsmän skulle förordnas när det funnes
erforderligt, ej vore klart avgränsad mot 46 § som innehölle stadgande om
tillkallande av sakkunnig vid syneförrättning.
Lantbruksstyrelsen har uttalat, att i många fall syntes bliva svårt att
finna personer som hade tillräckliga kunskaper och erfarenhet för att kunna
fungera som förrättningsmän i föroreningsärenden. Därest lantbruksingenjörerna
skulle verkställa dylika förrättningar, syntes viss kompletterande
utbildning erfordras. Ett uttalande av samma innebörd har gjorts av Sveriges
lantbruksförbund. Även styrelsen för tekniska högskolan framhåller betydelsen
av att fullgod utbildning på området erhålles. Denna fråga hade
redan upptagits till behandling inom högskolan.
Även med avseende å 44 § i de sakkunnigas förslag ha vissa erinringar
framställts. Enligt denna paragraf skall i fråga om företag enligt 8 kap. i
regel avskrift av ansökningshandlingarna jämte kungörelsen avsändas till
den av de båda föreslagna tillsynsmyndigheterna vilkens verksamhetsområde
företaget huvudsakligen berör, varjämte avskrift av kungörelsen skall
översändas till ortens hälsovårdsmyndighet och förste provinsialläkaren i
länet. Länsstyrelsen i Kopparbergs län har påyrkat föreskrift, att hälsovårdsnämnden
ej blott skall underrättas utan att dess yttrande också skall
avvaktas. Länsstyrelserna i Stockholms och Jönköpings län ha uttalat, att
jämväl länsstyrelsen borde underrättas. Förste provinsialläkaren i Stockholms
län har anmärkt, att ur paragrafen uteslutits nu gällande föreskrift
örn att förste provinsialläkaren kunde hos länsstyrelsen göra anmälan i syfte
att allmänt ombud vid förrättningen skulle förordnas. Denna bestämmelse
borde enligt hans mening bibehållas. Lantbruksstyrelsen och fiskeriintendenterna
i östra och mellersta distrikten ha hemställt örn föreskrift att båda
de föreslagna tillsynsmyndigheterna städse skola underrättas. Länsarkitekten
i Västerbottens län anser, att byggnadsnämnd alltid bör kallas, där sådan
finnes.
140
Kungl. Maj.ts proposition nr 45.
Departe
ments
chefen.
Bestämmelsen om förordnande av förrättningsman i 10 kap. 32 § ger i
förslaget liksom i gällande lag rum för i viss mån skiftande tillämpning.
Detta kan dock svårligen undvikas. Vid behov torde genom cirkulär till
länsstyrelserna kunna meddelas vissa anvisningar för tillämpningen.
Vad i ett yttrande anförts örn att 34 § i förslaget ej vore bestämt avgränsad
mot 46 § är riktigt, men detta förhållande torde icke medföra några olägenheter.
De sakkunniga ha med ändringen av den förra paragrafen velat
inskärpa vikten av att sakkunnig biträdande förrättningsman skall finnas,
när det erfordras. Då bestämmelsen i 46 §, jämförd med 3 §, allenast ger
synemännen rätt att tillkalla sakkunnig, är ändringen i 34 §, som innebär
skyldighet att vid behov tillkalla biträdande förrättningsman, icke överflödig.
Att såsom i vissa yttranden yrkats i 44 § införa stadgande om skyldighet
för förrättningsman att underrätta länsstyrelsen örn förrättningen synes ej
erforderligt. Den av de sakkunniga uteslutna bestämmelsen angående skyldighet
för förste provinsialläkaren att göra anmälan hos länsstyrelsen örn
ärende, som nu är i fråga, torde däremot böra återupptagas i paragrafen,
då de sakkunnigas förslag örn inrättande av en sanitär tillsynsmyndighet
åtminstone icke för närvarande kan genomföras. Härjämte torde byggnadsnämnd
och länsarkitekt böra underrättas, såframt ärendet är av betydelse
för byggnadsverksamheten eller ordnandet av avlopp inom orten.
Beträffande länsarkitekten synes böra meddelas samma föreskrift örn skyldighet
att anmäla ärendet hos länsstyrelsen som för förste provinsialläkaren.
Det kan erinras, att länsstyrelsen får kännedom om förrättningen även
därigenom att det är denna myndighet som förordnar förrättningsman.
Föreskrift om att hälsovårdsnämnds yttrande skall avvaktas synes icke
behövlig. Det torde ligga i sakens natur, att förrättningsmannen är skyldig
att giva var myndighet eller tjänsteman som skall underrättas tillräcklig tidrymd
alt inkomma med utlåtande.
Det förhållandet att någon särskild sanitär tillsynsmyndighet ej inrättas
föranleder följdändringar ej blott i 44 § utan även i 68 och 74 §g i 10 kap.
I dessa paragrafer föreslås av de sakkunniga, att avskrifter av handlingar
och utlåtanden skola sändas till den tillsynsmyndighet vars verksamhetsområde
företaget huvudsakligen berör. I stället torde böra föreskrivas, att de
skola sändas till fisketillsynsmyndigheten. Enligt förslaget skola sådana avskrifter
ej sändas till tillsynsmyndighet, örn ärendet allenast rör grunderna
för delaktighet i ett företag. Denna begränsning som torde vara av ringa
praktisk betydelse synes kunna utgå.
I 79 § ha de sakkunniga intagit en bestämmelse, enligt vilken sakägare,
som med anledning av företag enligt 8 kap. fört talan allenast med hänsyn
till befarad olägenhet genom förorening, är berättigad till gottgörelse för
sina kostnader i målet endast såframt sökanden påfordrat fastställande av
ersättning till honom för olägenheten eller det eljest varit av särskild betydelse
för sakägaren att i ärendet bevaka sin rätt. Då denna bestämmelse
möjligen kan givas en för sakägaren obillig tolkning, torde den böra jämkas
Kungl. Maj:ts proposition nr 45.
141
så, att gottgörelse för kostnaderna skall utgå — utom då sökanden påfordrat
fastställande av ersättning för sådan olägenhet som nyss nämnts — när det
varit »av betydelse» för sakägaren att bevaka sin rätt.
11 och 13 kap. vattenlagen.
De bestämmelser som ill kap. meddelas rörande domstolar och rättegången
i olika slag av vattenmål ha av de sakkunniga i allmänhet funnits väl
ägnade att tillämpas jämväl i mål som avses i 8 kap. enligt den nya lydelsen.
Ett antal mindre ändringar ha dock vidtagits. De viktigaste av dessa ändringar
röra vattenrättsingenjörerna samt frågan om utseende av vattenrättsnämndemännen.
I sistnämnda avseende innebär förslaget, att även städer
som ej lyda under landsrätt skola utse vattenrättsnämndemän. Vidare må
nämnas, att de sakkunniga föreslagit vissa ändringar av bestämmelserna om
kungörande av ansökan till vattendomstolen m. m., i avsikt att förbilliga och
förenkla förfarandet samt begränsa antalet sakägare som behöver inkallas
till vattendomstolens sammanträde.
Beträffande vattenrättsingenjörerna anföra de sakkunniga, att det kunde
bliva nödvändigt att till vattendomstolarna knyta en eller flera ingenjörer
med särskild sakkunskap i föroreningsfrågor. Att på förband bedöma, i vad
mån behov i sådant avseende komme att föreligga, vore emellertid knappast
möjligt. Svårigheten att beräkna antalet mål och arbetet med dem syntes
tala för att en mera definitiv lösning av frågan finge anstå till dess någon
tids erfarenhet vunnits samt att i stället tills vidare särskilda experter i
mån av behov anlitades. Redan nu borde dock genom ändring av 2 § i
11 kap. öppnas möjlighet att i vattendomstolen insätta en ingenjör med
särskild sakkunskap i föroreningsfrågor i stället för någon av de nuvarande.
Sagda ändring borde vidtagas på det sättet att ur lagen uteslötes
den nuvarande bestämmelsen att den ena vattenrättsingenjören skall vara
sakkunnig särskilt beträffande byggande i vatten och den andre särskilt i
frågor örn torrläggning av mark. Bestämmelser, hur sakkunskapen skulle
vara fördelad på vattenrättsingenjörerna, syntes lämpligen kunna meddelas
i den stadga för vattendomstolarna som utfärdas i administrativ ordning.
I fråga örn vattenrättsnämndemännen erinra de sakkunniga, att enligt 11
kap. 4 § i gällande lag dessa utses, två för varje tingslag som utgör en domsaga
samt en för varje annat tingslag, på sätt örn utseende av ägodelningsnämndeman
finnes stadgat, dock att domhavanden föranstaltar örn utseende
av valmännen och att vid sådan förrättning rösträtt tillkommer envar i kommunens
allmänna angelägenheter röstberättigad. Av 6 kap. 16 § i lagen den
12 maj 1917 om fastighetsbildning i stad framginge, att stad som lyder under
landsrätt deltager i val av ägodelningsnämndeman och följaktligen även
i val av vattenrättsnämndemän. Siad med egen jurisdiktion ägde diiremot
icke deltaga i val av vattenrättsnämndemän. Med hänsyn lill den stora betydelse
som lagstiftningen örn vattenförorening bade för städerna borde även
142
Kungl. Maj:ts proposition nr 45.
Departe
ments
chefen.
för städer som ej lyda under landsrätt utses vattenrättsnämndemän som
kunde kallas att deltaga i ärenden i vilka kännedom om städernas förvaltningsförhållanden
m. m. vore av betydelse. I detta hänseende har föreslagits,
att i stad som ej lyder under landsrätt skall av stadsfullmäktige utses
en vattenrättsnämndemän.
I 13 kap. i förslaget ha införts vissa bestämmelser om handräckning och
straff.
Med anledning av de sakkunnigas förslag om ändring i 11 kap. har kommerskollegium
i sitt yttrande understrukit önskvärdheten av att vattendomstolarna
erhålla erforderlig tillgång på teknisk sakkunskap i vattenföroreningsfrågor,
vilket bland annat vore en förutsättning för att målen skulle
kunna handläggas med tillbörlig skyndsamhet. Ett uttalande i samma riktning
har gjorts av Smålands och Blekinge handelskammare. Svenska teknolog
förening en har funnit det nödvändigt, att redan från första början såsom
medlem av domstolen inginge vattenrättsingenjör som främst borde vara
förtrogen med vattenföroreningsfrågors tekniska behandling samt besitta erforderlig
kunskap i därmed förbundna kemiska problem. Till att bör ja med
syntes för samtliga vattendomstolar endast en vattenrättsingenjör med dessa
kvalifikationer erfordras, vilken då vid behov skulle rycka in i den domstol
där vattenrättsdomaren påkallade hans deltagande i arbetet. Av svenska
cellulosaföreningen uttalas, att det vore nödvändigt att förstärka vattendomstolarna
med sakkunnig bisittare med kemisk-teknisk och limnologisk utbildning.
Svenska pappersbruks/öreningen anser, att bisittarna borde äga
tillfredsställande utbildning i kemiskt, biologiskt och helst även limnologiskt
hänseende. Förste provinsialläkaren i Jämtlands län framhåller, att till ledamöter
i vattendomstolen i föroreningsfrågor borde utses personer med vederbörlig
utbildning inom den hygienisk-bakteriologiska vetenskapen. Aven
av förste provinsialläkaren i Stockholms län har påpekats, att vattendomstolarna
vore i behov av hygienisk sakkunskap.
Beträffande de särskilda bestämmelserna i 11 kap. örn förfarandet i vattenmål
har länsstyrelsen i Stockholms län påyrkat, att föreskrift meddelas
om att hälsovårdsnämnd, förste provinsialläkaren och länsstyrelsen skola
underrättas i ansökningsmål rörande avledande av kloakvatten och industriellt
avloppsvatten.
övervägande skäl synas tala för att någon vattenrättsingenjör för föroreningsfrågor
tills vidare icke anställes. Innan närmare erfarenhet föreligger
kan icke avgöras, huruvida något större behov därav föreligger. I den mån
sakkunskap erfordras som ej finnes tillgänglig hos vattendomstolen kunna
enligt bestämmelserna i 11 kap. särskilda sakkunniga anlitas. I viss utsträckning
torde också fisketillsynsmyndigheten och statens institut för folkhälsan
kunna tillhandagå med yttranden.
Enligt 11 kap. 36 § i förslaget skall i ansökningsmål som röra företag enligt
8 kap. gälla vad som stadgas i 10 kap. 44 § om underrättelser till där
Kungl. Maj.ts proposition nr 45.
143
angivna myndigheter och tjänstemän. Därutöver torde böra föreskrivas, att
särskild underrättelse skall givas till länsstyrelsen.
I 13 kap. ha de sakkunniga föreslagit bland annat, att handräckning skall
kunna meddelas av överexekutor, därest någon i strid mot föreskrift som
jämlikt 8 kap. 37 § första stycket utfärdats av Kungl. Majit utsläpper industriellt
avloppsvatten utan föregående prövning enligt vattenlagen. Härjämte
stadgas straff för överträdelsen. Några motsvarande bestämmelser lia icke
ansetts böra införas i vattenlagen med hänsyn till sådana förbud ur naturskyddssynpunkt
som kunde komma att meddelas jämlikt 8 kap. 37 § andra
stycket, därvid de sakkunniga torde ha förutsatt, att straffpåföljd stadgas i
samband med förbudet. Det synes emellertid lämpligare, att denna fråga
regleras i vattenlagen på samma sätt som de sakkunniga föreslagit beträffande
överträdelse av föreskrift som meddelats enligt första stycket i 37 §.
Detta påkallar jämväl en ändring av 11 kap. 17 § 48 i förslaget, så att till
vattenmål hänföres varje talan om ansvar för det kloakvatten eller industriellt
avloppsvatten avledes i strid mot föreskrift, som meddelats enligt 8 kap.
Övergångsbestämmelser.
Enligt de sakkunnigas förslag skall 12 § i 1880 års vattenrättsförordning
upphävas genom den nya lagen, i den mån paragrafen ej förut blivit satt
ur kraft genom promulgationslagen till vattenlagen. Beträffande ärenden
som vid lagens ikraftträdande äro anhängiga hos länsstyrelse enligt nämnda
paragraf stadgas i förslaget, att de skola prövas enligt vad i hälsovårdsstadgan
är föreskrivet. De sakkunniga ha erinrat, att enligt deras förslag till lag
om tillsyn över vattendrag, sjöar och andra vattenområden vad i hälsovårdsstadgan
är föreskrivet om länsstyrelses prövning ur hälsovårdssynpunkt
skall lända till efterrättelse jämväl med avseende å länsstyrelses prövning
ur fiske- och naturskyddssynpunkt. Vid den fortsatta handläggningen
av ärende som anhängiggjorts enligt 12 § i vattenrättsförordningen
kunde således länsstyrelsen meddela beslut även ur sådan synpunkt som
sist sagts.
En fråga av stor praktisk vikt är, vilken betydelse som bör tillerkännas
beslut som med stöd av äldre lag meddelats angående åtgärder till motverkande
av vattenförorening. I detta hänseende torde såsom förut nämnts
för närvarande gälla, att av länsstyrelse jämlikt 12 § vattenrättsförordningen
eller hälsovårdsstadgan meddelat beslut icke utgör hinder mot meddelande
framdeles av ändrade bestämmelser. Detsamma torde gälla föreskrift om åtgärd
till motverkande av vattenförorening som må lia meddelats vid syneförrättning
jämlikt 10 kap. 51 § vattenlagen. Vid sådant förhållande har det
av de sakkunniga ansetts icke komma i fråga, att dylika beslut efter den nya
lagens ikraftträdande skulle kunna utgöra hinder mot att ändrade bestämmelser
meddelas i den ordning som hädanefter koinme att gälla, och i övergångsbestämmelserna
föreslås fördenskull, att beslut som med stöd av äldre
144
Kungl. Maj:ts proposition nr 45.
Departe
ments
chefen.
lag meddelats angående åtgärd till motverkande av vattenförorening skall
vara gällande allenast intill dess annorlunda varder förordnat.
I 8 kap. i förslaget ha liksom i gällande lag meddelats bestämmelser om
bland annat rätt för samhälle eller ägare av fastighet att ansluta till kloakledning
som planeras eller byggts av annan. Förslaget innehåller emellertid
för sådant fall i flera hänseenden, såsom beträffande kostnadsfördelningen,
bestämmelser som avvika från de nu gällande. Det har ansetts olämpligt
att av denna anledning uppriva vad som blivit bestämt genom utlåtande som
meddelats före den nya lagens ikraftträdande. Fördenskull har i övergångsbestämmelserna
intagits stadgande, att i fråga om ärende, däri utlåtande av
synemän meddelats före nya lagens ikraftträdande, skall gälla vad i 8 kap. i
dess nuvarande lydelse är stadgat.
De sakkunniga ha även uttalat sig om det fall att förorening från samhälle,
fabrik eller annan inrättning faktiskt fortgått längre tid, därvid det
kunde tänkas att uppgörelse träffats med vederbörande enskilda sakägare. I
sådan händelse vore dessa även enligt nya lagen uteslutna från rätt att föra
talan örn bävande av föroreningen lika väl som från rätten att begära skadestånd.
Å andra sidan vore tydligt, att de föreslagna centrala tillsynsmyndigheterna
icke genom en dylik uppgörelse vore berövade rätt att föra
talan i anledning av föroreningen. Emellertid måste enligt vad de sakkunniga
framhålla den omständigheten att uppgörelse skett med enskilda sakägare
tagas i betraktande vid ett bedömande enligt bestämmelserna i 8 kap.
vilka åtgärder till motverkande av förorening som skäligen kunde fordras,
över huvud taget bleve det i tillämpningen nödvändigt att i fråga om befintliga
anläggningar taga hänsyn till rådande förhållanden liksom till att
anläggningarna tillkommit vid en tid då föroreningsfrågan allmänt ej ägnades
tillräckligt beaktande. Några särskilda bestämmelser med hänsyn till
faktiskt föreliggande förhållanden erfordrades emellertid ej fördenskull.
I övergångsbestämmelserna har till sist intagits föreskrift att, där i lag eller
särskild författning förekommer hänvisning till lagrum som ersatts genom
bestämmelse i nya lagen, denna i stället skall tillämpas.
I fråga om ärende som är anhängigt hos länsstyrelse enligt 12 § i vattenrättsförordningen
torde, med en redaktionell jämkning i förslaget, böra stadgas,
att ärendet av länsstyrelsen skall föras till slut.
Beträffande frågan om behovet av särskilda övergångsbestämmelser med
hänsyn till de vid lagens ikraftträdande bestående förhållandena må hänvisas
till vad som anförts vid behandlingen av 8 kap. 32 och 37 §§ i förslaget.
Förslag: om tillsyn över vattendrag'', sjöar och andra
vattenområden.
Såsom förut nämnts har den 30 juni 1937, efter förslag av de sakkunniga,
utfärdats förordning angående särskilda åtgärder
till motverkande av skada å fiske genom vattenför
-
145
Kungl. Maj.ts proposition nr 45.
orening. Enligt denna förordning skall för sådant ändamål utövas tillsyn
över vattendrag, sjöar och andra vattentäckta områden av en särskild
tillsynsmyndighet. Tillsynsmyndigheten, som förutsattes skola förrätta inspektionsresor,
äger tillträde till fabriker och andra anläggningar, och innehavaren
av fabrik eller annan anläggning, från vilken avfall eller dylikt utsläppes
i vatten, är skyldig att på begäran lämna erforderliga upplysningar
angående fabriken eller anläggningen. Beträffande tillsynsmyndighetens befogenheter
i övrigt stadgas, att örn vattenförorening finnes medföra skada å
fiske, tillsynsmyndigheten äger meddela råd och anvisningar angående lämplig
åtgärd eller anstalt till motverkande av föroreningen. Vidtager ej innehavaren
av fabrik eller annan anläggning åtgärd eller anstalt som skäligen
kan fordras, skall tillsynsmyndigheten göra anmälan därom till länsstyrelsen
för den åtgärd som på länsstyrelsen kan ankomma jämlikt 12 § i 1880
års vattenrättsförordning. I 1937 års förordning stadgas vidare, att om föreskrift
angående vidtagande av åtgärd eller anstalt som nyss sagts meddelats
i fråga om viss fabrik eller anläggning, länsstyrelsen kan på begäran av tillsynsmyndigheten
förordna särskild person att tillse att föreskriften iakttages.
Kostnaden för sådan tillsyn skall bestridas av fabrikens eller anläggningens
innehavare.
Innan någon uppför eller inrättar sulfit- eller sulfatcellulosafabrik, sockerfabrik,
jästfabrik, anrikningsverk eller annan fabrik eller anläggning, som
Kungl. Majit bestämmer, eller vidtager väsentlig ändring eller utvidgning
av driften vid sådan fabrik eller anläggning, skall enligt förordningen anmälan
i god tid förut göras hos tillsynsmyndigheten. Om det i fråga örn
sådan fabrik eller anläggning befinnes att fara föreligger för betydande
skada å fiske genom vattenförorening, äger länsstyrelsen att på begäran
av tillsynsmyndigheten meddela förbud att taga fabriken eller anläggningen
i bruk eller att ändra eller utvidga driften förrän innehavaren visat att
han vidtagit åtgärd eller anstalt som skäligen kan fordras. Förordningen
innehåller slutligen vissa straffbestämmelser m. m.
De sakkunniga ha såsom förut nämnts föreslagit, att den nuvarande tillsynsverksamheten,
som huvudsakligen avser att tillvarataga fiskets intressen,
utvidgas så att en motsvarande tillsyn kommer att äga rum till motverkande
av olägenheter ur hälsovårdssynpunkt, varjämte nalurskyddsintresset borde
beaktas även ur andra synpunkter än fiskets. I fråga om sättet för en utvidgning
av tillsynsverksamheten har av de sakkunniga förordats, att den
nuvarande anordningen bibehålies med en till lantbruksstyrelsen knuten tillsynsmyndighet
som främst skulle beakta fiskesynpunkten samt att till medicinalstyrelsen
knytes ett motsvarande organ för tillsyn ur sanitär synpunkt.
Fisketillsynsmyndighetens verksamhet borde jämväl avse tillsyn ur
naturskyddssynpunkt i allmänhet.
De sakkunniga ha närmare behandlat frågan örn den sanitära tillsynsmyndighetens
ställning till statens institut för folkhälsan och till fisketillsvnsmyndigheten.
Då någon sanitär tillsynsmyndighet av skäl som förut blivit
Bihang till riksdagens protokoll 1961. 1 sami. Nr 45. 10
146
Kungl. Maj:ts proposition nr 45.
anförda icke torde böra inrättas för närvarande, kunna dessa frågor här förbigås.
Tillsynsmyndigheternas verksamhet skall enligt de sakkunnigas förslag
stödja sig på en särskild lag om tillsyn över vattendrag,
sjöar och andra vattenområden, avsedd att ersätta 1937 års
förordning. Förslaget till sådan lag innehåller till en början i syfte att betona
önskvärdheten av att frivillighetens väg anlitas en bestämmelse, enligt
vilken tillsvnsmyndighet, örn avloppsvatten finnes medföra olägenhet av
någon betydelse, äger meddela råd och anvisningar angående lämplig åtgärd
lill motverkande därav. När omständigheterna därtill föranleda, skal! tillsynsmyndighet
enligt följande bestämmelser i förslaget äga att hos vederbörande
länsstyrelse göra framställning om förbud mot utsläppande av avloppsvatten
utan erforderlig rening eller om föreskrift angående åtgärd till
motverkande av olägenhet genom utsläppande därav. Beträffande länsstyrelsens
prövning skall såväl ur fiske- och naturskyddssynpunkt som ur hälsovårdssynpunkt
lända till efterrättelse vad i hälsovårdsstadgan är föreskrivet.
Detta innebär bland annat, att länsstyrelsen kan meddela beslut som
omedelbart skall lända till efterrättelse. Finnes vattendomstols prövning erforderlig,
äger tillsynsmyndighet enligt förslaget att hos vattendomstolen föra
talan om förbud eller åtgärd som nyss sagts. Tillsynsmyndighet skall även
eljest vara behörig att föra talan hos vattendomstol ävensom vid syneförrättning
enligt 10 kap. vattenlagen.
Enligt förslaget skall Kungl. Maj:t äga att meddela erforderliga föreskrifter
om skyldighet att göra anmälan hos tillsynsmyndighet. Sådana föreskrifter
ha upptagits i förslaget till kungörelse om förprövning rörande åtgärder
till motverkande av vattenförorening m. m. Enligt detta skall anmälan göras
av den som vill anlägga eller inrätta betnings-, galvaniserings- eller annat
järn- eller metallverk, fiberplattfabrik, stärkelsefabrik, potatisbränneri, mejeri
eller ysteri, margarinfabrik, slakteri, köttkonserv- eller fiskkonservfabrik,
fiskmjölsfabrik, textilblekeri eller textilfärgeri, läderfabrik, fettraffinaderi,
stearin-, tvål- eller tvättmedelsfabrik, kemisk gödningsämnesfabrik,
krut- eller sprängämnesfabrik, klorkalk- eller klor- och alkalifabrik, konsthartsfabrik,
benmjölsfabrik eller ångtvättinrättning. Anmälningen skall enligt
förslaget i regel göras till båda de förordade tillsynsmyndigheterna. Anmälan
hos den föreslagna sanitära tillsynsmyndigheten skall enligt förslaget
dessutom göras av den som ville utföra ledning till vattendrag, sjö eller annat
vattenområde för avledande av kloakvatten från mer än 50 hushåll eller från
kasern, sjukhus eller därmed jämförlig inrättning, avsedd för mer än 150
personer.
Lagförslaget innehåller vidare bestämmelse angående rätt för länsstyrelsen
att i särskilda fall tillsätta tillsyningsman, om skäl finnes till antagande
att avsevärd olägenhet kan uppkomma genom utsläppande av avloppsvatten
från samhälle eller från fabrik, sjukhus eller annan inrättning. Sådan tillsyningsman,
för vilken länsstyrelsen fastställer instruktion, må av länsstyrelsen
entledigas från uppdraget, när förhållandena därtill föranleda. Ersätt
-
Kungl. Maj.ts proposition nr 45.
147
ning till honom skall enligt förslaget gäldas av det samhälle eller innehavaren
av den fabrik eller inrättning, från vilken avloppsvattnet utsläppes, enligt
grunder som Kungl. Maj:t bestämmer.
Förslaget upptager slutligen föreskrifter om tillträde till anläggningar, om
uppgiftsskyldighet, om skyldighet för polismyndighet att lämna handräckning
och om straff m. m.
I förslag till instruktioner ha de sakkunniga upptagit närmare bestämmelser
örn de föreslagna tillsynsmyndigheternas verksamhet. Beträffande dessa
bestämmelser kan här anmärkas, att vardera tillsynsmyndigheten ålagts att
granska anmälningar örn nya fabriker och andra industriella inrättningar
samt handlingar som enligt vattenlagen tillställas dem. De skola vidare företaga
inspektionsresor och vid behov föra talan örn föreskrifter till motverkande
av vattenförorening. Härjämte meddelas åtskilliga föreskrifter om
tillsynsmyndigheternas inbördes förhållande m. m.
Beträffande de invändningar som i yttrandena framställts mot uppdelningen
av den centrala tillsynen på två organ må här hänvisas till den redogörelse
som lämnats i samband med behandlingen av huvuddragen i de sakkunnigas
förslag.
I de yttranden som avgivits av länsstyrelsen i Skaraborgs län samt fiskeriintendenterna
i östra och mellersta distrikten ifrågasättes, huruvida det vore
lämpligt att uppdraga tillsynen ur naturskyddssynpunkt åt fisketillsynsmyndigheten.
Nämnda länsstyrelse har förordat, att denna tillsyn anförtros ett
organ med större kompetens på naturskyddets område, t. ex. den hos samfundet
för hembygdsvård anställda vägvårdskonsulenten. Fiskeriintendenten
i mellersta distriktet har vidare anmärkt, att fiskeriintendentema borde befrias
från den skyldighet som nu åligger dem att utöva tillsyn till motverkande
av vattenförorening. Vetenskapsakademien har funnit ändamålsenligt,
att fisketillsynsmyndigheten utövar tillsyn jämväl ur allmän naturskyddssynpunkt,
men förutsätter, att myndigheten ålägges att samråda med akademien
i varje särskilt fall, då naturskyddsintresset mera direkt beröres.
Kammarkollegiet och svenska naturskyddsföreningen ha framställt anmärkning
mot att tillsynmyndighet enligt förslaget skulle äga att föra talan
i vattenmål. Kollegiet anför i denna del, bland annat:
Enligt vattenlagen åligger det kammarkollegiet alt bevaka det allmännas
rätt och intressen i vattenmål. Bestämmelserna härom finnas meddelade dels
i vattenlagen och dels i kungörelsen den 23 december 1918 angående bevakande
av det allmännas talan i vattenmål.
I de fall, då kollegiet bevakar allmänna fiskeintressen, samarbetar kollegiet
i enlighet med gällande förvaltningsregler med vederbörande fiskeriintendenter,
vilka i övrigt hava att avgiva yttranden till vattendomstolen eller
syneförrättaren i hithörande frågor. Kollegiets talan har emellertid icke grundats
enbart på fiskeriintendenternas yttranden, utan därjämte har utredning
införskaffats från ortsmyndigheter och enskilda samt de med kollegiet härvidlag
samarbetande centrala myndigheterna. I frågor rörande skydd för
djur- och växtvärlden eller andra naturskyddsintressen samarbetar kollegiet
med bland andra vetenskapsakademiens naturskyddskommitté och vederbö
-
148
Kungl. Maj:ts proposition nr 45.
rande naturskyddsorganisationer, i första hand svenska naturskyddsföreningen,
ävensom ortsbefolkningen. Då sanitära intressen berörts i vattenmål,
t. ex. i samband med sjöregleringar eller vattenhushållningen vid dammbyggnader,
har kollegiet vid utförandet av det allmännas talan samarbetat med
bland andra vederbörande tjänsteläkare eller kommunala myndigheter, vilka
tillhandahållit kollegiet utredningsmaterial.
Enligt föreliggande förslag till lag om tillsyn över vattendrag, sjöar och
andra vattenområden synes det närmast skola ankomma på de båda tillsynsmyndigheterna
att bevaka de allmänna intressena i mål och ärenden örn
vattenförorening. I ett fall, nämligen då bestämmande av fiskeavgift enligt
förslagets 8 kap. 34 § vattenlagen skall ske efter stämning å vederbörande
företag, har det ansetts böra ankomma enbart på kammarkollegiet att utföra
det allmännas talan.
Då någon ändring icke föreslagits i 1918 års kungörelse angående bevakande
av det allmännas talan i vattenmål, kommer kollegiets befogenhet
alltjämt att omfatta tillvaratagandet av de allmänna intressena även i andra
mål och ärenden om vattenförorening än de som avse fiskeavgift. Kollegiets
möjligheter härvid synas emellertid i verkligheten bliva rätt begränsade dels
på grund av de befogenheter som föreslagits tillkomma tillsynsmyndigheterna
dels, och framför allt, emedan kollegiet icke skulle erhålla någon underrättelse
om ifrågavarande mål och ärenden.
Vad de sakkunniga i förevarande hänseende föreslagit föranleder kollegiet
till vissa erinringar.
Såvitt framgår av vad i betänkandet anföres rörande tillsynsmyndigheterna
skola dessa för utförande av dem anförtrodd talan icke för närvarande förses
med statlig ombudsmannaorganisation. Vid förande av talan i de nya
föroreningsmålen kunna tillsynsmyndigheterna emellertid icke undgå att
ställas inför rättsliga överväganden, som ofta nog kunna bli av svårbedömbar
art. Att för dylika omständigheter icke träffa sådana anstalter, att den tekniska
sakkunskapen tillförsäkras samarbete med på området erfarna juridiska
medarbetare torde vara mindre lämpligt. Erinras må ock, att de mål,
vilka här komma ifråga, ofta torde draga med sig vidlyftiga och dyrbara utredningar
och redan på den grund kunna få betydliga ekonomiska konsekvenser
för statsverket eller för enskilda och kommuner. Att åt icke juridiskt
utbildade personer anförtro det allmännas talan i föroreningsmålen
torde få anses mindre välbetänkt med hänsyn jämväl därtill, att det allmännas
motparter i regel icke lära underlåta att anlita välkvalificerat juridiskt
biträde. De allmänna intressena kunna därför befaras bliva i processuellt
hänseende sämre tillgodosedda än de enskilda motparternas, såvida ej
juridisk sakkunskap står till tillsynsmyndighetens förfogande för utförande
av dess talan.
Erfarenheterna under den tid som förflutit, sedan vattenlagen börjat tilllämpas,
torde lia ådagalagt lämpligheten av en utom vattendomstolen stående,
juridiskt kvalificerad representant för de allmänna intressena i vattenmål
och det nu framlagda förslaget lärer utgå från att enahanda behov
skulle föreligga i nu avsedda mål. Det har också visat sig, att formerna för
samarbetet mellan kollegiet och de olika fackrepresentanter, vilka presterat
det fackliga underlaget för kollegiets talan, fungerat väl och möjliggjort
effektiva insatser. Under sådana omständigheter synes det lämpligt och följdriktigt,
att i vattenföroreningsmålen låta det allmännas talan bevakas och
utföras i huvudsakligen samma ordning som i övriga vattenmål. Enklast
synes detta kunna ske så, att tillsynsmyndigheterna, till vilka skola översändas
ett exemplar av ansökningshandlingar och kungörelse vid syneförrättningar
och mål rörande företag enligt 8 kap. vattenlagen, hänvisas till att
Kungl. Maj:ts proposition nr 45.
149
vid av dem funnet behov av talan för bevakande av allmänt intresse vända
sig till kammarkollegiet, som skall hava att utföra det allmännas talan i
målet med utnyttjande av det material, som erhålles från tillsynsmyndigheten
eller annan. Organisatoriskt sett skulle en sådan anordning medföra
en förenkling av tillsynsmyndigheternas arbetsuppgifter genom deras befriande
från bestyret med det processuella utförandet och bevakandet av berörda
allmänna intressen i domstolsväg. Härigenom skulle ock vinnas en
koncentrering på en hand av det allmännas talan i vattenmål.
Samma synpunkter synes icke gälla beträffande den föreslagna befogenheten
för tillsynsmyndighet att hos administrativ myndighet (länsstyrelse)
påkalla vissa ingripanden. Denna anmälan torde från tillsynsmyndighetens
sida icke vara av processuell innebörd.
På grund av vad sålunda anförts avstyrker kollegiet föreliggande förslag,
i vad det avser tillsynsmyndigheternas befogenhet att föra talan för det allmänna
vid syneförrättningar och vattendomstolar. Sådan talan bör utföras
av kollegiet. Kollegiet föreställer sig emellertid, att i åtskilliga ansökningsmål
utförande vid domstol av talan för det allmänna icke erfordras utan endast
ett sakkunnigt utlåtande från tillsynsmyndighetens sida.
Kollegiet har även framhållit, att enskilda sakägare kunde bliva i behov
av kostnadsfri rättshjälp, och härom uttalat följande:
I vissa vattenmål, däri kammarkollegiet bevakar det allmännas talan, åligger
det kollegiets ombud, i regel kammaradvokatfiskalen, att hjälpa enskilda
sakägare med råd vid bevakandet av deras rätt. Så är fallet beträffande ansökningsmål
enligt 11 kap. 17 § 1—6 vattenlagen, alltså mål om, bland annat,
byggande i vatten, hushållning med vatten och vissa vattenregleringar,
ävensom enligt 10 kap. 42 § vattenlagen beträffande där omförmälda syneärenden.
Enligt 11 kap. 35 § och 10 kap. 42 § vattenlagen åligger det ombud,
som för talan för det allmänna i hithörande mål och ärenden, att på begäran
tillhandagå dem, vilkas rätt beröres i saken, med kostnadsfria råd
angående bevakandet av deras rätt. Under vissa förutsättningar kan annan
än allmänt ombud av länsstyrelsen förordnas att biträda de enskilda sakägarna.
För att det allmänna ombudet skall i vattenmål kunna på ett effektivt sätt
bevaka förekommande allmänna intressen har det ansetts vara av vikt, att
ombudet jämväl bereder sig tillfälle att genom överläggningar med enskilda
sakägare förvärva kännedom örn de synpunkter, som hos dem göra sig
gällande rörande företagets betydelse i ena eller andra riktningen för orten.
Det har då, väl närmast ur social synpunkt, ansetts lämpligt att uppdraga
åt det allmänna ombudet att på begäran meddela rättshjälp åt sakägarna,
även då härvid varit fråga örn tillgodoseende av intressen, vilka i huvudsak
kunna betraktas såsom enskilda.
Några bestämmelser, motsvarande nu berörda, lia icke upptagits i föreliggande
förslag. Det synes emellertid önskvärt alt få till stånd liknande
föreskrifter även i förevarande fall. De vattenföroreningar, som utgöra föremål
för den nu föreslagna lagstiftningen, vålla ofta olägenheter^ inom vidsträckta
områden och för stora grupper enskilda sakägare. Frågan i vad
mån olägenhet genom vattenförorening skall ersättas eller måste tålas samt
vilka åtgärder böra vidtagas till motverkande av vattenförorening, skall enligt
förslaget bedömas efter skälighetsgrunder, beträffande vilka föreliggande
förslag lämnat domstolarna föga ledning. Det måste anses vara ett intresse
av vikt, att de synpunkter i frågan, som företrädas av de sakägare,
vilka lida olägenhet genom vattenföroreningen, komma till allsidigt uttryck.
Förslaget innehåller vidare bestämmelser (10 kap. 79 § och 11 kap. 65 8
150
Kungl. Maj:ts proposition nr 45.
Depar lern
entychefen.
vattenlagen), som med avvikelse härutinnan från reglerna i andra vattenmål
begränsa möjligheterna för sakägare att få ersättning för kostnad för
tillvaratagande av sin rätt till skadestånd. Starka skäl måste då anses tala
för att icke beröva dessa sakägare den förmån av kostnadsfri rättshjälp, som
enligt ovan anmärkta bestämmelser i andra vattenmål av större omfattning
stå de enskilda sakägarna till buds. Kollegiet anser därför, att motsvarande
bestämmelser böra meddelas jämväl beträffande företag enligt 8 kap. vattenlagen.
I fråga om de särskilda bestämmelserna i lagförslaget har lantbruksstyrelsen
framhållit, att det för vederbörande tillsynsmyndighet i många fall komme
att framstå såsom tveksamt, huruvida den för erforderlig åtgärd borde vända
sig till länsstyrelse eller till vattendomstol. Enligt lantbruksstyrelsens mening
borde dock närmare erfarenhet av lagens tillämpning avvaktas, innan
eventuella ändringsförslag i denna del kunde framläggas. Länsstyrelsen i Jönköpings
län har uttalat, att det borde klargöras, huruvida tillsynsmyndighet
ägde anföra besvär över beslut i anledning av talan som förts av myndigheten.
I det yttrande som avgivits av ingeniörsvetenskapsakademien har
framställts erinran mot att — på sätt följde av förslaget — beslut av länsstyrelse
som meddelades ur fiske- eller allmän naturskyddssynpunkt kunde
förklaras lända till efterrättelse omedelbart.
Erinringar ha även framställts med anledning av de föreslagna bestämmelserna
om tillsättande av särskilda tillsyningsmän. Kommerskollegium
har sålunda ansett, att tillsyningsman borde få förordnas allenast efter tillsynsmyndighets
hörande och förslag å lämplig person. Samma ståndpunkt
har intagits av fiskeriintendenten i mellersta distriktet, Skånes handelskammare
och handelskammaren i Gävle. Svenska teknologföreningen framhåller
åter såsom önskvärt, att innan tillsyningsman förordnas samråd sker med
innehavaren av den anläggning som skall övervakas. Ingeniörsvetenskapsakademien
och svenska cellulosaföreningen ha ansett, att sådan tillsyningsman
bör utses av tillsynsmyndighet i stället för av länsstyrelsen, varjämte
av föreningen uttalats att klagan borde få föras över beslutet. I övrigt har av
länsstyrelsen i Jönköpings län anmärkts, att tillsyningsman borde åtnjuta
samma skydd och vara underkastad samma ansvar som besiktningsman,
varom förmäles i 13 kap. 6 § vattenlagen.
Östergötlands och Södermanlands handelskammare har ifrågasatt, huruvida
över huvud taget giltig anledning funnes att bereda möjlighet att tillsätta
särskilda tillsyningsmän. Därest bestämmelser härom likväl meddelades,
borde i allt fall förordnande av tillsyningsman endast ske på framställning
av tillsynsmyndighet. Svenska pappersbruksföreningen anser likaledes,
att ifrågavarande bestämmelser böra utgå eller i allt fall inskränkas till vad
som stadgas örn tillsyningsman i 1937 års förordning.
I några yttranden ha förordats vissa tillägg till de föreslagna administrativa
bestämmelserna om anmälningsskyldighet.
Då någon särskild sanitär tillsynsmyndighet för närvarande icke torde
böra inrättas, måste detta lagförslag bliva föremål för omarbetning. Därvid
Kungl. Maj-.ts proposition nr 45.
151
synes i anslutning till vad jag tidigare anfört i fråga om tillsyn ur hälsovårdssynpunkt
böra angivas, att denna utövas av hälsovårdsmyndigheterna
enligt vad därom särskilt stadgas, dock att fisketillsynsmyndigheten i den mån
det lämpligen kan ske skall utöva tillsyn även ur sådan synpunkt. Fisketillsynsmyndigheten
tolide också i enlighet med vad de sakkunniga föreslagit
höra utöva tillsyn ur allmän naturskyddssynpunkt. Såsom vetenskapsakademien
hemställt bör den emellertid åläggas att samråda med akademien, varom
bestämmelse lämpligen kan intagas i tillsynsmyndighetens instruktion.
I de yttranden som avgivits av kammarkollegiet och svenska naturskyddsföreningen
har framställts erinran mot att tillsynsmyndighet enligt förslaget
skulle äga att utföra talan, därvid erinrats att kammarkollegiet — enligt
kungörelse den 23 december 1918 — äger att i vattenmål bevaka det allmännas
rätt.
Med anledning härav må erinras, att det för närvarande enligt 10 kap. 42 §
vattenlagen ankommer på länsstyrelsen att, örn behov därav anses föreligga,
förordna allmänt ombud vid syneförrättning som rör avledande av spillvatten
och annan orenlighet. Den ståndpunkt som intagits i nämnda yttranden
torde fördenskull — även bortsett från den förändrade innebörden av
8 kap. i förslaget — innebära en utvidgning av kammarkollegiets åligganden,
om också ej av dess befogenheter. Ehuru det kunde synas vara till fördel
att genom att utesluta fiskelillsynsmyndigheten från talerätt skapa mera
enhetlighet såvitt angår utförande av talan vid vattendomstol, torde dock
övervägande skäl tala för de sakkunnigas mening. Särskilt i stämningsmål
om skyldighet att vidtaga åtgärder till motverkande av förorening måste
det anses av vikt, att den på området sakkunniga tillsynsmyndigheten må
själv besluta örn talans anhängiggörande och utförande. Beträffande ansökningsmål
som röra föroreningsfrågor kan med större fog ifrågasättas att
låta kammarkollegiet utföra talan. Då fisketillsynsmyndigheten likväl alltid
hör höras i ärendet, synes dock mera praktiskt att även i sistnämnda fall
giva denna myndighet befogenhet att själv framställa behövliga yrkanden.
I invecklade ärenden torde uppkomma behov av juridisk sakkunskap och
av mera omfattande utredning än fisketillsynsmyndigheten kan tänkas verkställa
på egen hand. Kammarkollegiet torde därför böra bibehållas vid
befogenhet att föra talan i vattenmål även då de röra förorening. Någon
ändring i lagförslaget erfordras icke härför. Fisketillsynsmyndigheten synes
i sin instruktion böra åläggas att, när så erfordras, hos kollegiet göra framställning
örn att kollegiet utför sådan talan.
Vad angår behovet av rättshjälp må erinras om förutnämnda bestämmelse
i 10 kap. 42 § vattenlagen, enligt vilken länsstyrelsen har att förordna
allmänt ombud, när anledning därtill förekommer. En motsvarande bestämmelse
finnes intagen i 11 kap. 35 §. Sådant ombud bör, om ej kammarkollegiet
för talan, även gå enskilda till handa med kostnadsfria råd.
Beträffande utförande av talan ur sanitär synpunkt erfordras en ändring
i förslaget med hänsyn till den begränsning av den tilltänkta tillsynsorganisationen
som måst vidtagas. I anslutning till nyssnämnda stadgande i 10 kap.
152
Kungl. Maj:ts proposition nr 45.
42 § vattenlagen synes i denna del böra stadgas, att länsstyrelsen äger uppdraga
åt lämplig person att föra sådan talan. Om ej särskild person förordnats,
synes befogenhet att föra talan böra tillkomma fisketillsynsmyndigheten.
Att fisketillsynsmyndigheten äger överklaga beslut som meddelas i ärende
där den fört talan, torde vara tydligt utan särskild föreskrift. Om annan
förordnats, är befogenheten att överklaga beroende av förordnandets innehåll.
Fisketillsynsmyndigheten måste också anses behörig att överklaga
länsstyrelses beslut.
Som förut nämnts skall enligt förslaget länsstyrelse, om så erfordras, äga
att tillsätta tillsyningsman för visst samhälle eller viss anläggning. Någon
ändring i denna del torde ej böra vidtagas med anledning av de anmärkningar
som framställts i några yttranden. Det ligger i sakens natur, att länsstyrelsen,
innan beslut meddelas, låter höra den över vilken tillsyn skall
utövas, liksom att fisketillsynsmyndighetens yttrande inhämtas, åtminstone
då ärendet berör dess huvudsakliga verksamhetsområde, nämligen tillsyn
ur fiske- och allmän naturskyddssynpunkt. Uppenbart är, att länsstyrelsens
beslut må överklagas. Vidare må framhållas, att tillsyningsmannen torde utan
särskilt stadgande vara att anse såsom tjänsteman såvitt angår hans ifrågavarande
syssla.
I övrigt torde lagförslaget böra undergå vissa mindre ändringar.
Den omarbetning som enligt vad nu anförts bör vidtagas av förslaget påkallar
även ändring i de administrativa bestämmelser som de sakkunniga
ansett böra utfärdas i anslutning till lagen.
I betänkandet har föreslagits en ökning av fisketillsynsmyndighetens
nuvarande personal och inrättandet av ett nytt laboratorium för dess bruk.
Ehuru denna förstärkning av fisketillsynsmyndigheten framstår såsom
synnerligen angelägen, torde på grund av det statsfinansiella läget böra anstå
därmed någon tid.
Förslag om ändringar i stadsplanelagen, byggnadsstadgan,
fastighetsbildningslagen och jorddelningslagen.
De sakkunniga ha enligt vad förut nämnts framhållit, att i lagstiftningsväg
borde sörjas för att ingripande kunde ske på ett tidigt stadium till förhindrande
av att bebyggelse växte upp på ett så planlöst sätt att vidtagandet
av erforderliga åtgärder till motverkande av förorening väsentligt försvårades.
Erfarenheten hade visat, att samhällen bildades utan att erforderlig
hänsyn foges till möjligheterna att anordna avlopp och än mindre till möjligheten
att utföra avskärande ledningar och reningsanläggningar. I
I stadsplanelagen den 29 maj 1931 gives icke någon antydan om
att vid upprättande av stadsplan, stomplan, byggnadsplan eller utomplansbestämmelser
avloppsfrågan skall beaktas. Av 15 § i byggnadsstadgan den
153
Kungl. Maj:ts proposition nr 45.
20 november 1931 framgår emellertid, att vid upprättande av stadsplan hänsyn
skall tagas till markens höjd- och grundförhållanden samt förefintliga
möjligheter för vattnets avledande och att gator skola givas sådan riktning,
lutning, bredd och anordning i övrigt att möjlighet beredes till anordnande
av avlopp. Enligt 18 § i stadgan skall också stadsplanekarta åtföljas
av sådan utredning angående sättet för vattnets avledande som kan erfordras
för stadsplaneförslagets prövning. Vidare stadgas i 22 § att, sedan stadsplan
fastställts, plan för avledande av vatten eller flytande orenlighet från
såväl gator och andra allmänna platser som byggnadsmark och andra områden
(avloppsplan) skall av stadsfullmäktige antagas till efterrättelse. Planen
skall hringas i verkställighet i den mån sådant genom bebyggande varder
erforderligt.
Frågan i vad mån vid uppgörande och fastställelse av stadsplan m. m.
borde beaktas jämväl anordnandet av avlopp var föremål för delade
meningar under förarbetena till stadsplanelagen. Enligt det förslag till
stadsbyggnadslag som avgavs år 1928 av tillkallade sakkunniga skulle
för ordnande av stadsbebyggandet uppgöras en allmän plan (generalplan) i
fråga örn anläggningar för huvudtrafik eller anordnande av särskilda trafikområden
eller i fråga örn huvudfördelning av områden i övrigt för olika
sladsbyggnadsändamål. I den mån så prövades erforderligt finge i generalplanen
upptagas huvudanläggningar för avlopp, vattentillförsel och elektrisk
starkström. Beträffande stadsplan stadgades i förslaget bland annat, att om
underjordiska avloppsledningar skulle anordnas, till stadsplanen skulle höra
plan utvisande huvudsakliga anordningen av dylika ledningar (avloppsplan).
Hade huvudledning för avlopp upptagits i generalplan, skulle den
särskilt uppmärksammas i avloppsplanen. I andra fall skulle i stadsplanen
utvisas, att möjlighet funnes till anordnande av nöjaktigt avlopp.
Delta förslag föranledde kritik i vissa däröver avgivna yttranden och blev
ej genomfört.
I det föreliggande betänkandet ha de sakkunniga efter redogörelse för
vissa till dem framställda önskemål anfört, att det syntes de sakkunniga
som om vägande skäl talade för det i 1928 års betänkande upptagna förslaget
om skyldighet att i viss utsträckning upprätta avloppsplan i samband
med stadsplan. Nu gällande bestämmelser syntes nämligen icke innebära
erforderlig garanti, att avloppsfrågan i samband med stadsplans upprättande
skänktes tillbörligt beaktande. Frågan hade förlagts i andra planet, vilket
lätt kunde medföra att den i viss mån tills vidare lämnades därhän för
att lösas så gott det ginge när den bleve mera aktuell.
De sakkunniga lia förordat, att i 2 § stadsplanelagen införes ett stadgande
som inskärper vikten av att avloppsfrågan hör till dem som böra vara i
princip lösta vid uppgörande av stadsplan. Sträckningen av avloppsledningar
finge dock icke fastlåsas på ett alltför tidigt stadium, varför stadsplanen
allenast borde innehålla erforderliga bestämmelser angående den huvudsakliga
anordningen av avlopp och vad därmed ägde samband. Vad som
redan vid stadsplans antagande borde klarläggas vore, hur huvudledningar
154
Kungl. Maj:ts proposition nr 45.
och avskärande ledningar skulle kunna anordnas samt varest erforderligt
reningsverk skulle kunna anläggas.
De sakkunniga ha vidare anfört, att det icke vore nog att myndigheterna
ägnade intresse åt avloppsfrågan först när upprättande av stadsplan vore
aktuellt. Fördenskull föreslås införande i 10 § stadsplanelagen av föreskrift,
att örn särskilda bestämmelser erfordras om den huvudsakliga anordningen
av avlopp och vad därmed äger samband, även stomplan för stad skall
innehålla sådana bestämmelser. Vidare har 11 § jämkats så, att utomplansbestämmelser
för stad förklaras skola meddelas, därest för område som ej
ingår i stadsplan eller stomplan föreligger behov av särskilda bestämmelser
i nämnda hänseende.
För att förmå enskilda markexploatörer att ordna åtminstone huvudavlopp
innan exploateringen framskridit alltför långt ha de sakkunniga härjämte
föreslagit, att i 13 § stadsplanelagen införes stadgande som medger
länsstyrelsen att meddela förbud mot nybyggnad inom område som omfattas
av stomplan eller utomplansbestämmelser, innan erforderliga åtgärder för
ordnande av huvudavlopp vidtagits.
Vad i stadsplanelagen är stadgat örn stad skall enligt 56 och 57 §§ även
gälla vissa andra samhällen.
Stadsplanelagens föreskrifter om byggnadsplan och om utomplansbestämmelser
för landsbygden ha av de sakkunniga kompletterats i analogi med
vad som föreslagits beträffande stadsplan och utomplansbestämmelser för
stad. I 61 § har sålunda intagits stadgande, att byggnadsplan skall innehålla
erforderliga bestämmelser örn den huvudsakliga anordningen av avlopp och
vad därmed äger samband. Härjämte har i 63 § införts en bestämmelse,
att länsstyrelsen må meddela förbud mot nybyggnad inom område som ingår
i byggnadsplan, innan erforderliga åtgärder för ordnande av huvudavlopp
vidtagits. Vidare har i 66 § första stycket meddelats föreskrift, att utomplansbestämmelser
skola meddelas, därest inom visst område föreligger behov
av särskilda bestämmelser örn den huvudsakliga anordningen av avlopp
och vad därmed äger samband. Även för område som omfattas av utomplansbestämmelser
skall länsstyrelsen äga att meddela förbud mot nybyggnad,
innan erforderliga åtgärder för ordnande av huvudavlopp vidtagits.
I anslutning till dessa ändringar i stadsplanelagen ha de sakkunniga föreslagit
vissa mindre tillägg till bestämmelserna i byggnadsstadgan.
Föreskrifterna i 15 § i stadgan om vad som skall iakttagas vid uppgörande
av stadsplan ha i sakkunnigförslaget ändrats så, att där angives att
vid planens uppgörande hänsyn skall tagas till möjligheten att vidtaga erforderliga
åtgärder till motverkande av vattenförorening samt att gator skola
givas sådan riktning, lutning, bredd och anordning i övrigt att bland annat
möjlighet beredes till anordnandet av huvudavloppsledningar och avskärande
ledningar samt reningsanläggningar. Under 17 § har upptagits stadgande,
att i stadsplanebestämmelser skall angivas den huvudsakliga anordningen
av avlopp jämte vad därmed äger samband, och i 22 § föreslås, att
155
Kungl. Maj:ts proposition nr 4ö.
avloppsplan skall upptaga jämväl erforderliga åtgärder till motverkande av
vattenförorening.
Beträffande ordnandet av stads område utom stadsplan har i 30 § i förslaget
angivits, att vid upprättande av stomplan hänsyn skall tagas till möjligheten
att ordna»avlopp och vidtaga erforderliga åtgärder till motverkande
av vattenförorening. Under 31 § har meddelats föreskrift, att i stomplanebestämmelser
skall angivas den huvudsakliga anordningen av avlopp jämte
vad därmed äger samband. Härjämte har i 32 §, vilken innehåller bestämmelser
angående stomplanekarta och den utredning som skall åtfölja sådan
karta, vidtagits den kompletteringen att stomplanekarta skall åtföljas av
sådan utredning angående sättet för vattnets avledande som kan erfordras
för stomplaneförslagets prövning.
I 33 § ha de sakkunniga i fråga om utomplansbestämmelser för stad föreslagit,
att sådana bestämmelser skola innehålla de föreskrifter som i avseende
å den huvudsakliga anordningen av avlopp och vad därmed äger
samband erfordras utöver vad som därom föreskrives i stadgan och stadens
byggnadsordning.
I fråga om byggnadsplan och utomplansbestämmelser för landet hänvisas
i 88 och 94 §§ till bland annat förenämnda 15, 17 och 33 §§ i stadgan.
Förut föreslagna ändringar av 15, 17 och 33 §§ komma sålunda att omfatta
jämväl byggnadsplan och utomplansbestämmelser på landet. I
I 5 kap. 8a § fastighetsbildningslagen för stad och 19 kap. 1 §
jorddelningslagen för landet stadgas om avstyckningsplan, att vid
uppgörande därav skall iakttagas att möjlighet beredes till anordnande ej
mindre av lämpliga trafikleder samt öppna platser inom och utfartsvägar
från det till avskiljande avsedda området än även av ledningar för belysning,
för tillförsel av vatten och för avlopp, i den mån så prövas erforderligt.
I anslutning till vad som förut anförts angående önskvärdheten av att frågan
om åtgärder till motverkande av förorening genom avloppsvatten uppmärksammas
på ett så tidigt stadium som möjligt ha de sakkunniga föreslagit, att
dessa båda lagrum ändras så, att därav framgår att även behovet av reningsanordningar
skall beaktas vid uppgörande av avstyckningsplan.
Beträffande förslaget om ändring i stadsplanelagen bär byggnadsstyrelsen
ifrågasatt, huruvida de föreslagna ändringarna i 2, 10, 11 och 61
§§ samt 66 § första stycket vore behövliga eller lämpliga, och har därvid
anfört följande:
De sakkunniga synas bland annat åsyfta, att i stadsplanen skall genom
stadsplanebestämmelser fixeras den huvudsakliga anordningen av avlopp
och vad därmed äger samband. En ingående prövning av denna fråga vid
förarbetena till 1931 års stadsplanelag och byggnadsstadga ledde icke till
upptagandet av något dylikt stadgande. Orsaken därtill torde hava varit,
att vid upprättandet av stadsplan för visst område hänsyn alltid skall tågås
till områdets lämpligaste användning i alla avseenden, däri även inbegripet
avloppsfrågan och vad därmed äger samband. Några särskilda omständigheter,
ägnade att påkalla komplettering i detta hänseende av de bestämmel
-
ISO
Kungl. Maj:ts proposition nr 45.
ser, som intagits i 1931 års lagstiftning, hava icke enligt styrelsens mening
framkommit av de gångna årens erfarenheter.
Med de fordringar, som numera ställas på en tidsenlig stadsplan, torde det
alltså få anses självklart, att bland annat avloppsfrågan och vad därmed
äger sammanhang skall behörigen beaktas och tillgodoses vid uppgörande av
stadsplan och annan planläggning för samhällelig bebyggelse.
Om en stadsplan upprättas på det sätt, som den hör och skall upprättas,
skall dess gatunät även inrymma avloppssystemet. Det torde få anses höra
till undantagen och beroende av särskilda terrängförhållanden, örn avloppsledningar
skola behöva framdragas i andra områden än gator och torg och
annan allmän platsmark. Föreskrift angående användningen av den allmänna
marken anses icke vara av stadsplanebestämmelses natur, utan områdena
fastställas endast på stadsplanekartan. Behov av stadsplanebestämmelser, avseende
planutrymmen för avloppsanordningar, har i mycket liten omfattning
framträtt och endast där annan än gatu- eller övrig allmän platsmark
behövt tagas i anspråk för ändamålet. Bestämmelserna hava i så fall praktiskt
taget inskränkt sig till två slag, nämligen dels anvisande av markområden
för sådana till avlopp hörande anordningar som exempelvis pumpstationer,
reningsanläggning och dylikt, dels inneburit stadgande rörande ledningar
över enskilda områden, där sådant undantagsvis förekommer.
I anslutning till vad sålunda anförts kan byggnadsstyrelsen icke finna det
erforderligt eller lämpligt med det föreslagna tillägget till 2 § stadsplanelagen.
Ej heller synas tillräckliga skäl föreligga för de föreslagna tilläggen till 10
och 11 §§ stadsplanelagen, avseende att huvudsakliga anordningen av avlopp
skall kunna regleras medelst stomplane- respektive utomplansbestämmelser.
Tidpunkten måste då anses vara inne att mera planmässigt än vad
som kan åstadkommas enbart med en stomplan reglera själva bebyggelsen.
Oberoende härav kan det för övrigt ifrågasättas, huruvida några speciella avloppsförhållanden
över huvud taget kunna regleras i en sådan plan. Med
dess starkt begränsade möjligheter har stomplaneinstitutet visat sig vara alltför
ofullständigt och har därför praktiskt taget icke heller kommit till någon
nämnvärd användning.-----Några möjligheter att med tillhjälp av utom
plansbestämmelser
fixera några särskilda ledningssträckningar föreligga över
huvud taget icke.
Vad nu sagts beträffande 2, 10 och 11 §§ stadsplanelagen gäller även de
föreslagna tilläggen till lagens 61 § och 66 § första stycket. Förefinnes behov
av att inom utomplansområde genom bestämmelser meddela föreskrift
om den huvudsakliga anordningen av avlopp och vad därmed äger samband,
torde även finnas behov av en mera allmän planutredning, och därmed
alltså förutsättningarna för en byggnadsplan förefinnas.
I huvudsak samma ståndpunkt har intagits av länsarkitekterna i Östergötlands
och Jämtlands län. Den förre har uttalat, att det väl borde ytterligare
understrykas att avloppsfrågorna måste ägnas tillbörlig uppmärksamhet
vid plans uppgörande och prövning, men har ansett, att detta skett i tillräcklig
mån genom de föreslagna ändringarna i 13, 63 och 66 §§ stadsplanelagen
samt 15, 30 och 32 §§ byggnadsstadgan ävensom ändringarna i fastighetsbildnings-
och jorddelningslagarna samt hälsovårdsstadgan. Länsarkitekten
i Stockholms län har uttalat, att det syntes svårt att förstå, hur bestämmelser
i stomplan eller i utomplansbestämmelser angående den huvudsakliga
anordningen av avlopp skulle kunna utformas så att de bleve av
157
Kungl. Maj:ts proposition nr 45.
något praktiskt värde, varjämte han påpekat att det kunde bliva erforderligt
att anställa särskilda sakkunniga för granskning av upprättade förslag i
fråga om avlopp.
Länsarkitekten i Västerbottens län anför beträffande de föreslagna ändringarna
i 2 och 61 §§ i stadsplanelagen, att de komme att medföra svårigheter
och olägenheter i praktiken. Beträffande förslaget om ändring i 11 §
har länsarkitekten uttalat, att utomplansbestämmelser numera sällan fastställdes
för stadssamhällens ytterområden, enär tillräcklig reglering i vanliga
fall erhölles genom föreskrifterna i 80 § byggnadsstadgan, och det vore
därför lämpligt att införa kompletterande bestämmelser även här. Beträffande
landsbygden har han förordat, att ett planinstitut, motsvarande stomplan
i stad, tillskapas. I fråga om förslaget till ändring i 66 §, enligt vilket
utomplansbestämmelser på landsbygden kunde fastställas om behov visades
föreligga av bestämmelser angående den huvudsakliga anordningen av avlopp
och vad därmed ägde samband, framhåller han, att detta förslag måste
medföra att dylika bestämmelser komme att fastställas för alla icke alltför
obetydliga samhällsbildningar, där svårighet kunde tänkas uppkomma att
lösa avloppsfrågoma, och att detta bleve av ytterligt stor betydelse för hithörande
frågors lösning.
I detta sammanhang må anmärkas, att Danderyds kommunalnämnd uttalat,
att den funnit att frågan om avloppsvattnets renande helt lämnats å
sido även i byggnadsplaner uppgjorda på länsarkitektkontoret och avseende
områden med höghusbebyggelse.
I yttrande som avgivits av länsarkitekt- och regionplanekontoren i Göteborg
anföres, att i fråga örn mark som planlägges genom stads-, stom- och
byggnadsplaner, eller där utomplansbestämmelser utfärdas, relativt goda möjligheter
att få avloppsfrågoma nödigt beaktade syntes skapas, om stadsplanelagen
och byggnadsstadgan kompletterades på sätt som de sakkunniga föreslagit,
dock endast under förutsättning att man kunde tolka föreslagna
kompletteringar så att ingripande för att ordna avloppsfrågoma genom planläggning
eller utomplansbestämmelser kunde ske på ett tillräckligt tidigt
stadium, att lösningen av avloppsfrågan vid planläggning av ett område
skulle ske i sammanhang med dylika frågor i omgivningen och att man
kunde hindra att tomt eller tomtplats inom område som här vore i fråga
bebyggdes, örn avlopp icke bleve på ett tillfredsställande sätt ordnat från
byggnaden redan i samband med dess uppförande. Huruvida föreslagen
komplettering av lag och stadga kunde tolkas så, syntes vara beroende av
innebörden i uttrycken »huvudsakliga anordningen» av avlopp och »huvudavlopp».
Ilur sagda uttryck i detta sammanhang vore avsedda att fattas,
syntes oklart. — I detta yttrande har länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus
län instämt.
Länsstyrelsen i Västmanlands län har befarat, att de föreslagna bestämmelserna
skola visa sig icke vara tillfyllest, och i denna del anfört följande:
I fråga örn vissa ändringar i stadsplanelagstiftningen avsedda att jämväl
på detta område tillvarataga hälsovårdsintrcssena torde de sakkunnigas för
-
158
Kungl. Maj.ts proposition nr 45.
slag komma att fylla ett behov. Nuvarande lagstiftning eller rättare sagt
bristen på lagbestämmelser i detta hänseende har medfört, att stadsplanerandet
i stor utsträckning skötts för sig utan större hänsyn till behovet av ett
samtidigt ordnande av avloppsfrågorna, ett förhållande som givetvis icke
varit till båtnad för samhällets hälsovård. Det förefaller emellertid som om
utformandet av lagbestämmelserna i förslaget icke blivit sådant, att någon
större effekt därmed kan förväntas. Enligt länsstyrelsens förmenande hava
nämligen de sakkunniga i begreppet utomplansbestämmelser inlagt något
mera än vad där rent sakligt hör hemma. Med sådana bestämmelser avses
och kommer väl ock i stadsplaneteknisk mening att avses meddelande av
föreskrifter för arten och omfattningen av bebyggandet inom ett visst område,
men man erhåller däremot inga som helst riktlinjer för markens indelning
i trafikleder, tomtmark eller dylikt, då någon på karta återgiven plan
och än mindre på marken utmärkt sådan icke upprättas. Några härför erforderliga
mätningar eller avvägningar förutsättas icke skola ske. Med hänsyn
härtill, och då det av de sakkunniga föreslagna tillägget i stadsplanelagen
och byggnadsstadgan väl icke torde komma att medföra någon saklig
ändring i det nuvarande begreppet utomplansbestämmelser, torde dessa icke
kunna förväntas bliva till något avsevärt gagn för uppordnandet på förhand
i stora drag av avloppsfrågorna inom ett visst område. Härför fordras undersökningar
och utredningar av helt annan och vidlyftigare art än som alfallet
vid meddelandet av utomplansbestämmelser i lagens nuvarande mening.
Länsstyrelsen förutsätter därför, att åtgärder komma att vidtagas för
ytterligare omarbetning av stadsplanelagstiftningen i denna del. Vad nu
sagts om utomplansbestämmelserna torde ock äga tillämpning å stomplan.
Även länsarkitekten i Örebro lån bar funnit de föreslagna bestämmelserna
otillräckliga. Han uttalar därom bland annat:
Det väsentliga i avloppsfrågan är, att det på ett tidigt stadium blir fastslaget
hur huvudledningar och avskärande ledningar skola kunna anordnas
samt vart avloppsvattnet skall ledas och varest erforderliga reningsverk
skola kunna anläggas. Dessa spörsmål böra vara klarlagda, innan bebyggelsen
får större omfattning och innan markens detaljplanläggning täger fastare
form.
Man synes emellertid icke som regel kunna räkna med att ett område,
som är avsett att detaljplanläggas med exempelvis stadsplan eller byggnadsplan,
är av den omfattning, att sådana anordningar komma inom det av
planläggningen berörda området. Avstyckningsplaner omfatta i regel ännu
snävare begränsade områden än stads- och byggnadsplaner. Erfarenheten
har visat, att de väsentliga delarna i ett avloppssystem, nämligen anordningarna
för avloppsvattnets uppsamlande och oskadliggörande, ofta komma
helt eller delvis utanför det område, som direkt beröres av planläggningen.
Frågan om hur huvudledningar och avskärande ledningar skola anordnas
och var erforderliga reningsverk lämpligen kunna förläggas synes erfordra
sådana plantekniska undersökningar, att nöjaktiga föreskrifter härom
icke heller torde kunna intagas i allmänt hållna utomplansbestämmelser.
Genom stomplaneläggning i likhet med vad som föreslogs beträffande generalplan
i det förslag till stadsbyggnadslag, som avgavs år 1928, synas de
för avloppsfrågan grundläggande problemen kunna få sin riktigaste lösning.
Nu gällande föreskrifter i stadsplanelagen om stomplan synas därför böra
kompletteras på lämpligt sätt, varjämte stomplaneinstitutet bör införas även
för den egentliga landsbygden.
Kungl. Maj.ts proposition nr 45.
159
Länsstyrelsen i örebro län har med anledning av länsarkitektens utlåtande
anfört, att i avvaktan på en mera effektiv lagstiftning de sakkunnigas förslag
dock i viss mån tjänade sitt syfte.
Medicinalstyrelsen har understrukit behovet av införande av ett stomplaneinstitut
för landsbygden och erinrat, att denna fråga bland annat behandlats
av bostadskommissionen inom nationernas förbund i juni 1939.
Stomplanen borde upptaga huvuddragen av en gemensam anläggning för
en trakt och kunde lämpligen utarbetas länsvis. Formerna härför erbjöde
många problem som vore i behov av särskild utredning. Om icke en sådan
skedde, syntes stora ekonomiska värden komma att gå till spillo. Även
Sveriges lantbruksförbund bar ansett lämpligt, att sakkunnigförslaget
kompletteras med bestämmelser om krav på en fullständig utredning beträffande
anordnandet av kloakavlopp, så att frågan om kloakvattnets avledande
vid begynnande samhällsbildning redan från början ägnas erforderlig
uppmärksamhet.
Förslaget om införande av möjlighet att meddela nybyggnadsförbud
i avbidan på avloppsfrågans ordnande har i allmänhet vunnit anslutning
i yttrandena. Överlantmätaren i Västerbottens län har dock uttalat, att
förslaget syntes alltför strängt, och länsarkitekten i samma län har förordat,
att möjlighet införes till att meddela dispens från sådant förbud. Länsarkitekten
i Kopparbergs län anser, att nybyggnadsförbud som kunde komma
att meddelas enligt förslaget kunde drabba ägare av tomtmark alltför
hårt.
Å andra sidan har i flera yttranden föreslagits, att de av de sakkunniga
i detta hänseende förordade bestämmelserna utvidgas. Byggnadsstyrelsen
anför, att den föreslagna tilläggsbestämmelsen i 13 § stadsplanelagen icke
borde begränsas att gälla områden som omfattades av stomplan eller utomplansbestämmelser.
Då stomplaneinstitutet komme till mycket liten användning
och samma förhållande gällde utomplansbestämmelser i stad, borde
13 § givas den ändrade lydelse att uttrycket »område som omfattas av stomplan
eller utomplansbestämmelser» utbyttes mot »område som icke ingår i
stadsplan». Länsarkitekten i Stockholms län har uttalat, att ett förbud av
denna art vore lika motiverat för de områden där byggnadsverksamheten reglerades
endast enligt 80 § byggnadsstadgan och för sådana områden där
stadsplan funnes men avloppsledningar icke anlades. Länsstyrelsen i länet
har understrukit detta uttalande och framhållit, att det funnes stadsplanelagda
områden, där fastighetsbildningen helt och hållet skett genom avstyckning
och där tomtindelning sedermera ej ägt rum. Enär tomtindelning utgjorde
förutsättning för tillämpning av stadsplanelagcns bestämmelser örn
upplåtande av gata, förelåge inom stadsplaneområden av nyssnämnda slag
icke den möjlighet att framdriva ett ordnande av områdenas huvudavlopp
som för tomtindelade stadsplaneområden följde av stadgandet i 42 § andra
stycket sista punkten stadsplanelagen. Beträffande sådana utom stadsplan
belägna områden, där byggnadsverksamheten reglerades endast av 80 § byggnadsstadgan,
vore länsstyrelserna över huvud taget förhindrade att ingripa
160
Kungl. Mcij:ts proposition nr 45.
mot byggnadsverksamheten, så länge bestämmelserna i paragrafen iakttoges.
Dessa bestämmelser toge emellertid icke alls sikte på ordnandet av huvudavlopp.
Länsarkitekten i Västerbottens län har uttalat tvekan, huruvida utomplansbestämmelser
för landet borde kombineras med byggnadsförbud, även
örn i många fall en sådan åtgärd kunde vara lämplig. Dessa bestämmelser
borde nämligen endast användas på område, där byggnadsverksamheten
kunde förväntas bliva reglerad utan påverkan av länsstyrelsen. Därest ett
stomplaneinstitut infördes för landsbygden, vore det däremot naturligt, att
länsstyrelsen i anslutning härtill hade rätt att utfärda förbud mot nybyggnad.
Emot förslaget örn ändring i byggnadsstadgan har liksom beträffande
stadsplanelagen erinrats, att ändringarna delvis syntes överflödiga.
Byggnadsstyrelsen har i anslutning till vad förut anförts om innebörden
av stadsplanebegreppet uttalat, att intet behov syntes förefinnas av de
föreslagna ändringarna i 15, 17 och 22 §§ byggnadsstadgan. Med hänsyn
till vad som anförts beträffande stomplans och utomplansbestämmelsers
begränsade värde syntes ej heller finnas anledning att omnämna avlopp och
därmed sammanhängande anordningar i 30—33 §§ byggnadsstadgan. Skulle
ett behov anses förefinnas att särskilt understryka, att hänsyn borde tagas
till vidtagandet av erforderliga åtgärder till motverkande av vattenförorening,
ville dock styrelsen för sin del icke motsätta sig de i detta avseende
föreslagna tilläggen till 15 och 30 §§. Länsarkitekten i Jämtlands län har
ansett de föreslagna bestämmelserna i 15, 22 och 30 §§ lämpliga men avstyrkt
förslaget beträffande 17, 31 och 33 §§.
Av länsarkitekten i Västerbottens län har i detta sammanhang förordats,
att i 22 § byggnadsstadgan införes krav på att avloppsplan som där avses
skall fastställas eller åtminstone godkännas av länsstyrelsen. Länsstyrelsen
i Jönköpings län har påpekat behovet av sakkunnig hjälp för kontroll av
att avloppsplan genomföres.
Beträffande förslagen till ändringar i fastighetsbildningslagen
och jorddelningslagen har byggnadsstyrelsen ifrågasatt, huruvida
det vöre erforderligt att komplettera uttrycket »ledningar för avlopp» med
orden »jämte reningsanordningar», då reningsanordningar enligt gällande
praxis måste inbegripas under avlopp.
I detta sammanhang må upptagas en fråga som väckts i de yttranden
vilka avgivits av Nacka hälsovårdsnämnd och Nacka kommunalfullmäktige.
Frågan rör den förändring som uppkommer i förhållandet mellan fastighetsägare
och kommun, då ett område blir stadsplanelagt. Hälsovårdsnämnden
anför härom:
I 50 § stadsplanelagen finnes beträffande grunderna för gatukostnadsbestämmelser
för stadsplanelagt område föreskrivet bl. a. att ersättningsskyldighet
ej må avse gatudel eller avloppsledning, vars anläggning påbörjats,
då fråga om gatukostnadsbestämmelser väcktes hos stadsfullmäktige.
Kungl. Majlis proposition nr 45.
161
Den frågan synes därför böra besvaras: Huru kommer del att bli möjligt
att få ut av vattendomstol fastställd avgift för avloppsanslutning från fastighet
inom stadsplanelagt område, om avloppsledning som ingår i fastighetens
liuvudavloppssystem anlagts innan området blev stadsplanelagt eller
rättare innan frågan om gatukostnadsbestämmelser blivit väckt? Det torde
icke ens vara möjligt, att kommunen vid behandling av stadsplaneförslag
för området bland villkoren för samtycke till stadsplanen upptager, att ifrågavarande
eventuellt tidigare fastställt bidragsbelopp skall utgå. Nämnden
får därför föreslå, att för undvikande av en för kommunens skattedragare
otillfredsställande utgång av ett sådant läge det må till nyss anförda bestämmelse
i 50 § stadsplanelagen tilläggas: »såvida icke vattendomstol med
stöd av vattenlagen fastställt viss bidragsplikt, i vilket fall dess dom skall
bestå».
Nämnden bar emellertid funnit det vara anledning att undersöka, huruvida
icke för en landskommun med tätbebyggda områden, som icke äro
och icke avses att inom närmaste tid bliva stadsplanelagda, må kunna i lagen
införas bestämmelser, som kunna fullständiga de i förslaget uppställda
bestämmelserna om delaktighet i kostnader för avloppsledningar på ett sätt
som ansluter sig till anordningen med gatukostnadsbestämmelser. Ett sätt
vore att inom landskommun må upprättas avloppskostnadsbestämmelser för
mark, som ej tillhör stadsplanelagt område, och att dessa bestämmelser må
kunna inlämnas till vattendomstol för granskning och fastställelse och för
användande i den mån anslutning till avloppsledning kommer att ifrågasättas.
Ett annat sätt synes vara, att såväl lands- som stadskommun må äga
rätt att upptaga frågan om gatukostnadsbestämmelser att gälla för stadsplanelagt
område, oaktat stadsplan ännu ej är begärd än mindre fastställd för
någon mark inom kommunen. Särskilt — och måhända uteslutande — torde
vid dylika bestämmelsers utarbetande böra åsyftas sådana områden, för
vilka byggnadsplan redan finnes fastställd eller åtminstone är framlagd såsom
förslag.
Kommunalfullmäktige ha anslutit sig till vad nämnden sålunda anfört
samt tillika förordat ett stadgande örn att byggnadsplan, styckningsplan och
utomplansbestämmelser skola innehålla kostnadsberäkning och finansieringsplan
med angivande av vem som skall bära kostnaden.
De sakkunnigas förslag örn ändringar i stadsplanelagen och byggnadsstadgan
beröra spörsmål av ömtålig natur. I vissa yttranden har invänts,
att ändringarna delvis vore onödiga, enär redan gällande bestämmelser borde
medföra att frågan om avlopp tillbörligen beaktas vid upprättande av planer
för bebyggelsen, medan å andra sidan yrkanden om mera ingripande
ändringar framställts. Då utredning, såsom jag förut uttalat, torde böra
företagas angående andra frågor på stadsplanelagstiftningens område, synes
det lämpligt, att även vissa av de önskemål som de sakkunniga avsett att
tillgodose i detta sammanhang må komma under omprövning vid nämnda
utredning.
De sakkunnigas förslag örn ändring i stadsplanelagstiftningen torde nu
böra upptagas allenast i vad det rör nybyggnadsförbud, en fråga som är av
stor praktisk betydelse. I denna del har föreslagits, att länsstyrelsen skall
tillerkännas befogenhet att meddela sådant förbud för områden, som omfattas
av stomplan, byggnadsplan eller utomplansbestämmelser, vilka förbud
Bihang till riksdagens protokoll 1941. 1 saini. Nr 45.
Departe
ments
chefen.
11
162
Kungl. Maj:ts proposition nr 45.
skulle gälla intill dess erforderliga åtgärder för ordnande av huvudavlopp vidtagits.
Bestämmelserna härom äro avsedda att tillämpas, då exploatering av
mark i städernas närhet eller eljest kan antagas komma att framskrida i
snabb takt utan att avloppsfrågan erhåller en tillfredsställande lösning. Med
anledning av vad i yttrandena anförts torde nämnda befogenhet att meddela
nybyggnadsförbud såvitt angår stad böra utsträckas till att gälla all mark i
staden. Med stad böra självfallet jämställas andra samhällen, där stadsplanelagens
bestämmelser för stad äro gällande. Beträffande landsbygden synes
däremot en inskränkning i förslaget böra ske såtillvida att befogenheten att
meddela nybyggnadsförbud i avbidan på avloppsfrågans lösning begränsas
till områden, där byggnadsplan eller avstyckningsplan finnes. I anledning
härav erfordras ett stadgande i 19 kap. 13 § jorddelningslagen.
Mot länsstyrelsens beslut kunna givetvis besvär anföras. Detta torde innebära
tillräckligt skydd mot beslut, som skulle medföra obilliga verkningar.
Med avseende å den närmare utformningen av ifrågavarande bestämmelser
har i ett yttrande ifrågasatts, huruvida uttrycket »huvudavlopp» är tillräckligt
tydligt. Även huvudledningar för mindre områden böra inbegripas,
varemot servisledningar böra lämnas utanför. Detta torde tydligare framgå,
örn ordet huvudavlopp utbytes mot uttrycket »avlopp för området». Slutligen
lärer böra uttryckligen angivas, att länsstyrelsen kan medgiva undantag
från sådana nybyggnadsförbud som nu äro i fråga.
Av de önskemål som i övrigt framställts i yttrandena torde här böra uppmärksammas
hälsovårdsnämndens och kommunalfullmäktiges i Nacka förslag
om införande av möjlighet att genom gatukostnadsbestämmelser ålägga
ägare av tomt att bidraga till kostnaderna för gata som redan anlagts när
stadsplan fastställes. Med anledning av detta förslag må erinras, att gällande
lag ej torde innebära hinder mot att gatukostnadsbestämmelser av ett
samhälle antagas på förhand för att av Kungl. Maj:t fastställas samtidigt
med fastställandet av stadsplan för området i fråga.1 För gata som iordningställes
efter det frågan om gatukostnadsbestämmelser väckts lärer bidragsskyldighet
kunna stadgas, även om gatans iordningställande äger rum
innan stadsplan för området fastställes. Vidare må framhållas, att fastighetsägare
som enligt vattenlagen ålagts att bidraga till kostnaden för utförandet
av en gemensam avloppsledning icke torde bliva befriad från denna
bidragsplikt till företaget enbart genom att stadsplan fastställes för området.
Om samhället vill träda i företagets ställe och avtal träffas örn inlösen av
ledningen, kan samhället fördenskull tänkas övertaga även företagets rättigheter
mot de särskilda delägarna.
Förslag- om ändring i hälsovårdsstadgan.
De sakkunniga ha med anledning av vissa önskemål som framställts till
dem uttalat, att de icke ansett det ingå i deras uppgift att utreda eventuellt
behov av mera genomgripande ändringar i hälsovårdsstadgan. De ha däremot
upptagit förslag örn vissa smärre ändringar och tillägg som äga närmare
samband med lagstiftningen om vattenförorening.
1 Jfr N. J. A. II 1931 sid. 359.
Kunni. Maj:ts proposition nr 45.
163
I det följande komma dessa ändringar och tillägg att behandlas utom såvitt
rör vissa bestämmelser angående förhållandet mellan hälsovårdsmyndigheterna
och vattendomstolarna, varom jag förut uttalat mig.
1 och 35 §§.
I dessa paragrafer ha de sakkunniga ansett sig böra intaga uttrycklig erinran
örn att hälsovårdsnämnd skall verka för att erforderliga åtgärder vidtagas
till motverkande av vattenförorening. Beträffande landsbygden har därjämte
i 35 § stadgats, att nämnden skall vara verksam för att vattenavlopp
anordnas, därvid de sakkunniga framhållit att detta särskilt borde ske på orter
med sammanträngd befolkning. Med bestämmelsen åsyftas icke att på
kommunen lägga någon ny börda att anordna avloppsledningar, utan detta
skall på landet alltjämt i första hand ankomma på fastighetsägarna själva.
Dessa tillägg ha vunnit gillande i yttrandena. Medicinalstyrelsen har emellertid
förordat, att i 35 § uttryckligen angives, att anordnandet av vattenavlopp
företrädesvis bör äga rum på platser med större sammanträngd befolkning.
I 35 § i förslaget torde böra göras ett tillägg av den innebörd medicinalstyrelsen
förordat.
9, 13, 44 och 48 §§.
I 9 och 44 §§ har anmärkts, att vattenförorening kan vara tillåten enligt
vattenlagen, varjämte vissa redaktionella jämkningar vidtagits.
113 och 48 §§ meddelas bestämmelser om vattenklosetter. Enligt
den förra paragrafen gäller för närvarande i stad, att hälsovårdsnämnd äger
på ansökan medgiva anordnandet av vattenklosett, därest den är så inrättad
att orenlighet och spolvatten medelst underjordisk ledning omedelbart föres
ut i stadens avloppsledning eller i lämpligt vattendrag. Utan hälsovårdsnämndens
medgivande får vattenklosett i stad icke anordnas. Befinnas större
brister vidlåda vattenklosett och avhjälpas icke dessa brister inom tid som
hälsovårdsnämnden föreskriver eller skötes vattenklosett vårdslöst, må nämnden
tills vidare förbjuda att inrättningen begagnas eller påbjuda sådana åtgärder
att inrättningen icke kan brukas. Med stad jämställas enligt 34 §
vissa andra samhällen med sammanträngd befolkning. Några motsvarande
bestämmelser för den egentliga landsbygden finnas icke.
Med stadgandet att orenlighet och spolvatten skall »omedelbart» föras ut
i stadens avloppsledning har avsetts att förbjuda de reningsanordningar inom
de enskilda tomterna i form av s. k. septic tanks och reningsbrunnar som
tidigare ansetts sanitärt fördelaktiga. De sakkunniga ha icke funnit anledning
att föreslå någon ändring beträffande detta stadgande i vad det innebär,
att örn orenlighet och spolvatten från vattenklosett skall förås ut i allmän
avloppsledning, detta skall ske »omedelbart». Däremot borde stadgandet
kompletteras med hänsyn till det fall att orenligheten och spolvattnet föres
ut i »lämpligt vattendrag». För detta fall har föreslagits, att erforderlig
Departe
ments
chefen.
164
Kungl. Maj.ts proposition nr 45.
rening skall äga rum, därvid de sakkunniga framhållit att det numera funnes
möjlighet att för måttliga kostnader anordna smärre reningsanläggningar som
medförde jämförelsevis gott resultat. Stadgandet borde vidare jämkas så att
med vattendrag uttryckligen jämställdes annat vattenområde.
Beträffande förhållandena på landet ha de sakkunniga funnit goda skäl
tala för en utjämning av den skillnad i förhållande till bestämmelserna för
stad som föreligger i förevarande hänseende. För att vattenklosctt skall få
medgivas föreslås i huvudsaklig anslutning till vad som gäller för stad, att
den skall vara så inrättad att orenlighet och spolvatten föres ut antingen i
allmän avloppsledning eller ock, efter erforderlig rening, i lämpligt vattendrag
eller vattenområde. Någon föreskrift i avsikt att i det förra fallet förhindra
enskilda reningsanordningar syntes ej böra meddelas för landet. I
fråga om hälsovårdsnämnds befogenheter i övrigt har i likhet med vad som
gäller för stad stadgats, att om större brister befinnas vidlåda vattenklosett
och dessa brister ej avhjälpas inom tid som hälsovårdsnämnden föreskriver,
eller om vattenklosett skötes vårdslöst, nämnden må förbjuda att inrättningen
begagnas eller påbjuda sådana åtgärder att inrättningen icke kan brukas.
Bestämmelser i dessa hänseenden ha upptagits såsom 2 mom. i 48 §. I
52 § har stadgats straff för den som utan hälsovårdsnämndens medgivande
anordnar vattenklosett.
Med anledning av förslaget om ändring av 13 och 48 §§ har medicinalstyrelsen
uttalat, att det syntes böra tillkomma hälsovårdsnämnd att avgöra,
huruvida reningsåtgärder erfordrades då avloppsvattnet skulle utledas icke i
allmän avloppsledning utan till lämpligt vattendrag eller annat vattenområde,
och att förslaget borde jämkas i överensstämmelse härmed. Beträffande
landet borde vidare, liksom för stad, angivas, att avloppsvatten som
skulle föras till allmän ledning skulle avledas genom underjordisk ledning
»omedelbart» till den förra. Styrelsen ifrågasätter vidare, huruvida icke möjlighet
borde finnas till avvikelse från de i 48 § föreslagna nya bestämmelserna
för landet. I undantagsfall syntes sålunda hälsovårdsnämnd böra äga
att medgiva anordnande av vattenklosett med avlopp i marken. Liksom för
stad borde slutligen i 48 § beträffande landet stadgas, att ansökan till hälsovårdsnämnd
skulle avfattas skriftligen och vara åtföljd av ritning. Även
länsstyrelsen i Kronobergs län har ansett, att dispensrätt borde medgivas från
de nya bestämmelserna i 48 §. Länsstyrelsen i Kopparbergs län har ifrågasatt,
huruvida icke kravet på tillstånd till vattenklosett för landet vore onödigt.
Förste provinsialläkarne i Stockholms och Blekinge län ha framställt invändningar
mot de föreslagna föreskrifterna örn rening av avloppsvattnet
innan det föres ut i lämpligt vattendrag eller vattenområde. Därvid har anförts,
att enskilda fastighetsägare ej vore kompetenta att sköta reningsbrunnar
och att erfarenheterna av små reningsanläggningar icke uppmuntrade
till deras användning. Beträffande 48 § har förste provinsialläkaren i Stockholms
län ansett, att avloppsvatten som från vattenklosett tillföres allmän
avloppsledning alltid borde föras »omedelbart» ut i ledningen.
Kungl. Maj:ts proposition nr 45.
165
De ändringar i dessa paragrafer som de sakkunniga föreslagit torde i huvudsak
kunna godtagas. Med anledning av vad i yttrandena anförts synas
likväl 13 och 48 §§ böra erhålla sådan jämkad lydelse, att därav framgår att
hälsovårdsnämnden äger avgöra, i vad mån rening av avloppsvattnet erfordras
då det icke omedelbart föres ut i allmän ledning. Det torde vidare i 48 §
böra stadgas, att avloppsvattnet i regel skall föras ut genom underjordisk
ledning och. örn det ledes till allmän ledning, »omedelbart». Härjämte torde
i paragrafen böra införas möjlighet att i undantagsfall medgiva andra sätt
att avleda avloppsvattnet än till allmän avloppsledning eller vattendrag eller
annat vattenområde. Vad medicinalstyrelsen yttrat om formen för ansökan
till hälsovårdsnämnden och ingivande av ritning synes också böra beaktas.
22 och 48 a §§.
Beträffande beskaffenheten av avloppsledning i stad gäller enligt
22 §, att den skall vara så inrättad att den ej kan medföra sanitära olägenheter.
Uppstår felaktighet i avloppsledning eller befinnes den av annan
orsak föranleda sanitär olägenhet, skola åtgärder ofördröjligen vidtagas för
ledningens försättande i fullgott skick. Intill dess ledningen är försatt i fullgott
skick, äger hälsovårdsnämnden förbjuda ledningens användning om det
prövas nödigt. Vidare meddelas bestämmelser örn rensning av avloppsledning.
De sakkunniga ha föreslagit, att under en ny paragraf, benämnd 48 a §,
motsvarande bestämmelser meddelas för landet. Beträffande rensning av avloppsledning
borde därvid stadgas, att sådan skulle äga rum så ofta behovet
påkallade och att den därvid uppsamlade orenligheten skulle omedelbart avlägsnas
på sådant sätt att därav icke vållades sanitär olägenhet. Vidare har
i tydlighetens intresse för såväl stad som landet föreslagits uttrycklig föreskrift,
att vad om avloppsledning är stadgat i tillämpliga delar skall gälla reningsanläggning
och andra till ledningen hörande anordningar.
Härjämte ha de sakkunniga ansett önskvärt, att hälsovårdsnämnderna finge
tillfälle till viss förliandskontroll över ledningar för avledande av spillvatten
eller annan flytande orenlighet. Det kunde enligt de sakkunnigas mening
ifrågasättas att i detta hänseende stadga skyldighet att inhämta tillstånd av
hälsovårdsnämnd, såframt ej ärendet blivit prövat enligt vattenlagen, men
ett sådant stadgande kunde bliva onödigt betungande och en föreskrift örn
förhandsanmälan syntes i huvudsak tillfyllest för att ge hälsovårdsnämnderna
erforderlig möjlighet att ingripa. Skyldigheten att göra anmälan syntes
härvid kunna inskränkas till ledning för spillvatten och annan orenlighet som
ginge direkt till vattendrag eller annat vattenområde, medan däremot servisoch
andra grenledningar kunde lämnas utanför.
De sakkunniga anföra vidare, att erfarenheten visat, att på många håll
kunskap cj funnes örn sträckningen av underjordiska avloppsledningar, vilket
vore till stor olägenhet, när fråga uppkomme örn att utföra ändrade anordningar,
anlägga samlingsledning, avhjälpa uppkomna fel m. m. För att
Departe
ments
chefen.
166
Kungl. Maj:ts proposition nr 45.
i görlig mån avhjälpa detta missförhållande för framtiden syntes böra stadgas,
att vid anmälan som förut sagts skulle fogas karta jämte beskrivning över
ledningen, såframt ej sådan ändock funnes tillgänglig för nämnden.
Bestämmelser av denna innebörd ha föreslagits såväl för stad som för landet.
Beträffande stad har för ändamålet erforderlig ändring vidtagits i 22 §,
varjämte bestämmelse om straff för den som underlåter att fullgöra föreskriven
anmälningsskyldighet intagits i 27 §. I fråga om landet ha bestämmelser
intagits i nyssnämnda 48 a § och i 52 §. Såsom övergångsstadgande
har föreslagits en föreskrift som ger länsstyrelse befogenhet att förelägga innehavare
av redan befintlig ledning att inkomma med karta och beskrivning
däröver.
Medicinalstyrelsen har i sitt yttrande ifrågasatt vissa jämkningar av nämnda
paragrafer i förslaget. Styrelsen anser, att stadgandena om anmälan till
hälsovårdsnämnd borde begränsas till underjordiska ledningar men å andra
sidan omfatta alla »nu ifrågavarande» underjordiska avloppsledningar och
således ej endast sådana som ledde direkt till vattendrag eller annat vattenområde.
Styrelsen har i samband härmed uttalat, att styrelsen anslöte sig
till de sakkunnigas uppfattning, att föreskrift om att tillstånd till avloppsledning
skulle inhämtas från hälsovårdsnämnden skulle bliva alltför betungande.
I sistnämnda fråga har däremot länsstyrelsen i Hallands län förordat, att
sökanden skulle vara skyldig att avvakta nämndens besked, huruvida från
dess sida hinder mötte mot avloppsledningens anordnande.
1 ett par yttranden förordas väsentligt längre gående föreskrifter i fråga
om avloppsledningar än de sakkunniga föreslagit. Länsstyrelsen i Västmanlands
län har uttalat, att svårigheter uppstått därigenom, att bestämmelser
saknats som givit länsstyrelsen möjlighet att genom en förhandsprövning
skapa garantier mot tillkomsten av i sanitärt hänseende vådliga avloppsledningar.
Länsstyrelsen vore icke övertygad örn att med den föreslagna lydelsen
av 22 och 48 a §§ skapats betryggande garantier, då man endast velat
föreskriva anmälningsskyldighet till hälsovårdsnämnd om planerade ledningsanläggningar.
I länsstyrelsens yttrande anföres vidare:
Enligt länsstyrelsens förmenande torde gagnet av en sådan anmälan i
många fall bliva illusoriskt. Visserligen torde i de fall, där det endast är
fråga om avledande av vatten från en enstaka fastighet till en viss recipient,
enbart en anmälan vara tillfyllest. Helt annorlunda ställer sig dock saken, då
fråga är örn ett gemensamt ordnande av ett helt samhälles avlopp. I sådana
fall borde enligt länsstyrelsens förmenande redan på förhand frågorna örn
dels recipientens förorenande genom avloppets utsläppande och dels de därav
motiverade förebyggande åtgärderna i det stora hela vara på ett i görligaste
mån betryggande sätt lösta, något som enligt länsstyrelsens förmenande icke
torde kunna förväntas bliva fallet enbart genom en anmälan till ortens hälsovårdsnämnd.
En förhandsprövning hos länsstyrelse utmynnande i särskilt
tillstånd för anläggningens utförande torde däremot bliva fullt betryggande.
En sådan förhandsprövning torde icke heller behöva medföra något större
avbräck för anläggaren, då väl de bakteriologiska m. fl. undersökningar och
utredningar, som torde krävas för ett ställningstagande från anläggarens sida
till frågan om inrättandet av reningsverk m. m., böra vara slutförda i sam
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 45.
167
band med planerandet av anläggningen i sin helhet. Med vad nu framhållits
vill länsstyrelsen ingalunda hava påyrkat, att samtliga med en avloppsanläggning
förknippade frågor skola vara redan på förhand avgjorda, då dels
under anläggningens begagnande vunna erfarenheter dels teknikens framsteg
kunna motivera detaljändringar och förbättringar. Vad länsstyrelsen
således önskar få på förhand prövat är anläggningens huvudsakliga anordning.
Förste provinsialläkaren i Blekinge län har dels förordat införande av tillståndskrav
beträffande avloppsledningar dels ock uttalat, att hälsovårdsnämnderna
borde söka förebygga olägenheter genom undersökningar av vattendragen.
Han anför bland annat:
Det ligger stor vikt uppå, att hälsovårdsnämnden får möjlighet att så bestämma
över avloppsnätets dragande, att en viss plan kan följas. Nämnden
bör verka med tanke på framtiden — till den ser knappast den enskilde
fastighetsägaren. Örn en ledning icke för tillfället medför sanitär olägenhet
ehuru den kan komma att göra det i avseende på tilltänkta anläggningar,
kan nämnden icke enligt förslaget förhindra anläggandet av den föreslagna
ledningen.
Det torde böra stadgas, att nämnderna skola låta undersöka vederbörande
vattendrags faktiska upptagningsförmåga i avseende på avlopp från antalet
hushåll, invånarantal o. s. v., satt i samband med frågan om beräknad framtida
tillförsel av industriella avlopp. Sådan undersökning skulle göras av
auktoriserad expert. Endast på sådant sätt kunna olägenheter förebyggas,
och detta måste vara huvudsynpunkten. Att hälsovårdsnämnderna med stöd
av dessa expertuttalanden, grundade på vattendragens biokemiska syreförbrukning
m. m. och härpå grundade slutsatser angående vattnets reningsförmåga
i avseeende på ytterligare tillförsel av avloppsvatten, uppgöra allmänna
planer för avloppens framtida ordnande, förefaller nödvändigt.
Det bör tydligt stipuleras, att hälsovårdsnämnd skall ha rättighet att låta
verkställa förberedande tekniska, kemiska och bakteriologiska undersökningar
vid supponerade föroreningar av vatten och att kostnaderna härför
skola erläggas av vederbörande fabrik eller enskild person, som antages orsaka
föroreningen, eventuellt av en felaktigt klagande. Kommunen skall icke
behöva stå för kostnaden, enär undersökningen då troligen blir mer sällan
utförd.
Å andra sidan har av svenska kommunaltekniska föreningen anförts, att
redan de av de sakkunniga föreslagna bestämmelserna om anmälningsskyldighet
syntes kunna bliva betungande särskilt för samhällen i stark utveckling.
I städer och större kommuner, där sakkunnig byggande myndighet
funnes, vore samarbetet med hälsovårdsnämnden så intimt, att de sanitära
synpunkterna bleve beaktade utan särskild anmälningsskyldighet. Länsstyrelsen
i Göteborgs och Kohus län har befarat, att den stadgade anmälningsplikten
beträffande landsbygden skulle bliva betungande och icke medföra
väsentlig nytta. Anmälan borde viii ske i här avsedda fall, men det kunde
ifrågasättas, örn den alltid behövde givas den omfattande beskaffenhet som
föreslagits.
Det synes vara befogat att i viss omfattning stadga skyldighet att göra
förhandsanmälan till hälsovårdsnämnd örn avloppsledningar. Såsom medi
-
Deparle
ments
chefen.
168
Kungl. Maj:ts proposition nr 45.
cinalstyrelsen uttalat torde emellertid anmälningsskyldigheten böra begränsas
till underjordiska ledningar. Å andra sidan synes den böra omfatta jämväl
vissa andra ledningar än sådana som leda direkt ut till recipienten. Anmälan
torde således böra äga rum även beträffande vissa grenledningar. En
lämplig lösning av frågan synes kunna vinnas genom att låta föreskriften
gälla underjordisk avloppsledning som ej är avsedd allenast för att föra ut
avloppsvattnet från fastighet till allmän ledning i angränsande gata eller väg.
Att en sådan föreskrift skulle bliva alltför betungande kan näppeligen antagas.
I likhet med de sakkunniga, i vilkas uttalanden medicinalstyrelsen uttryckligen
instämt, anser jag, att i hälsovårdsstadgan icke bör införas krav på
tillstånd av hälsovårdsnämnd för anordnande av underjordisk avloppsledning.
Detta ståndpunktstagande innebär ej, att nämnden skulle stå maktlös
mot den som icke beaktar dess anvisningar. Skulle någon utföra en ledning
i strid mot nämndens uttalande med påföljd att olägenheter uppstå, utsätter
han sig givetvis för omedelbart ingripande från nämndens sida. Vad särskilt
angår frågan om uppgörande av plan för avloppsledningar synes icke antagligt,
att hälsovårdsnämnderna annat än i undantagsfall äro kompetenta
därtill. Däremot kan det vara lämpligt att låta länsstyrelserna upprätta sådana
planer. Denna fråga torde böra uppmärksammas vid blivande utredning
om ändringar i stadsplanelagstiftningen.
24 och 50 §§.
I fråga om fabriker och näringar stadgas för stad i 24 § 1 morn.,
att hälsovårdsnämnden skall vaka över att fabriker och näringar icke inrättas
eller drivas så, att de medföra sanitära olägenheter för närboende eller
det allmänna, vare sig genom spridning av damm m. m. eller genom utsläppande
av illaluktande avloppsvatten eller på annat sätt. Förefinnes sådan
olägenhet, skall nämnden tillhålla vederbörande att vidtaga tjänliga åtgärder
för dess avhjälpande. Verkställes ej av hälsovårdsnämnden anbefalld
åtgärd inom tid som nämnden föreskriver och är den anmärkta olägenheten
svår, må nämnden äga tills vidare förbjuda fabrikens eller näringens drivande.
Enligt 2 mom. må vissa fabriker och inrättningar — bland andra
sulfatcellulosafabriker — ej anläggas inom stad. I 3 mom. föreskrives, att
ett flertal uppräknade fabriker och inrättningar icke må inom stad anläggas
eller inrättas annorstädes än å öppen och rymlig plats som är avsedd för
sådant ändamål och ligger avlägset från de mera bebyggda stadsdelarna.
Vidare stadgas i 4 mom. beträffande ett antal fabriker och näringar, som
utan att vara att hänföra till de i 2 och 3 mom. omförmälda, dock genom
fara för vattens orenande eller av annan anledning kunna medföra sanitära
olägenheter, att de må förläggas endast å öppen och rymlig tomt i sådan del
av staden som ej är tätt bebyggd. Härefter stadgas i 5 morn., att innan någon
anlägger eller inrättar fabrik eller näring, som förut i paragrafen blivit
uttryckligen omförmäld, han skall göra skriftlig anmälan därom hos häl
-
Kungl. Mcij.ts proposition nr 45.
169
sovårdsnämnden och avvakta besked, huruvida från dess sida hinder därför
möter. Vid denna anmälan skall fogas uppgift om de anordningar, vilka
äro ämnade att vidtagas för att förhindra att fabriksrörelsen eller näringens
bedrivande må medföra sanitära olägenheter för närboende eller det allmänna.
Skall lägenhet, inrymmande fabrik eller näring, ombyggas eller
skola eljest därmed vidtagas förändringar, hänförliga till ombyggnad eller
nyanläggning, eller skola betydande ändringar ske i tillverkningssättet, betraktas
fabriken eller näringen såsom skulle den ånyo anläggas eller inrättas.
Enligt 6 mom. skall vad i 1, 4 och 5 mom. är sagt om fabriker och näringar
även gälla upplag som kunna medföra sanitära olägenheter. I 27 §
stadgas straff för den som underlåter att göra anmälan som avses i 24 § 5
och 6 mom.
Beträffande landet meddelas i 50 § 1 mom. samma bestämmelser som enligt
24 § 1 mom. gälla för stad. Enligt 50 § 2 mom. gäller, att innan någon
på landet anlägger vissa uppräknade fabriker eller inrättningar, han skall
göra skriftlig anmälan därom hos hälsovårdsnämnden och avvakta besked,
huruvida från dess sida hinder därför möter. Vid denna anmälan skall fogas
uppgift om de anordningar, vilka äro ämnade att vidtagas för att förhindra
att fabriksrörelsen eller näringens bedrivande må medföra sanitära
olägenheter för närboende eller det allmänna. Beträffande ombyggnad eller
förändring av lägenhet, inrymmande fabrik eller näring, eller av tillverkningssättet
meddelas samma stadgande som för stad. I 52 § stadgas ansvar
för den som underlåter att göra anmälan som avses i 50 § 2 mom.
Enligt de sakkunnigas mening vore ifrågavarande föreskrifter alltjämt behövliga
och borde i huvudsak bibehållas. Härigenom komme väl att i flera
fall föreligga anmälningsskyldighet såväl till hälsovårdsnämnd som till endera
eller båda de förut behandlade centrala tillsynsmyndigheterna. Den
tunga som förpliktelsen att göra anmälan på mer än ett håll innebure syntes
väl icke böra tillmätas någon större betydelse, men en beaktansvärd olägenhet
kunde tänkas uppkomma därigenom att möjligen olika besked kunde erhållas
från olika håll. Beträffande innebörden härav erinras, att hälsovårdsnämnd
hade att beakta även andra omständigheter än fara för olägenheter
genom vattenförorening. Hälsovårdsnämndens prövning vore sålunda mera
vittomfattande än tillsynsmyndighets och kunde redan av detta skäl svårligen
undvaras. Tillsynsmyndighetens granskning åter vore uppenbarligen
behövlig för att särskilt i mera svårbedömda ärenden bereda möjlighet till sakkunnig
förhandskontroll i fall då förprövning av vattendomstol icke vore
föreskriven. Någon formell oegentlighet kunde enligt vad de sakkunniga
framhålla ej uppkomma därigenom att till äventyrs tillsynsmyndighet och
hälsovårdsnämnd vore av olika mening angående åtgärder till motverkande
av vattenförorening. Det besked som kunde komma att avgivas av tillsynsmyndighet
vore nämligen icke av förpliktande verkan utan endast eli tillkännagivande
av tillsynsmyndighetens uppfattning i saken.
Beträffande de särskilda detaljbestämmelserna i hälsovårdsstadgan angående
fabriker och näringar lia de sakkunniga uttalat, att dessa vore i behov
170
Kungl. Maj:ts proposition nr 45.
Departe
ments
chefen.
av en allmän översyn men att därmed borde anstå tills frågan om lagstiftning
rörande förorening av luften blivit löst. I 24 § 4 mom. och 50 § 2 mom.
har vidtagits den ändringen att den i vartdera momentet givna uppräkningen
av fabriker och näringar kompletterats med mejeri som enligt erfarenhetens
vittnesbörd visat sig kunna medföra betydande olägenheter genom vattenförorening.
Härav följer bland annat, att mejeri icke må anläggas annat än
efter anmälan till hälsovårdsnämnd.
I några yttranden ha yrkanden om jämkningar i förslaget framförts i vad
det innebär att anmälan i åtskilliga fall skall göras hos såväl hälsovårdsnämnd
som tillsynsmyndighet. För att i viss mån undanröja olägenheten
härav har medicinalstyrelsen ansett lämpligt att, då förhandsanmälan rörande
åtgärder till motverkande av vattenförorening m. m. skall ske hos tillsynsmyndighet,
hälsovårdsnämnden ålägges att taga del av tillsynsmyndighetens
yttrande i ärendet, om det lämpligen kan ske. Förste provinsialläkaren
i Örebro lån har befarat, att särskilt hälsovårdsnämnder i små landskommuner
komme att känna sig befriade från det verkliga ansvaret att grundligt
pröva ärendet, när de visste att detta i alla händelser anmälts till tillsynsmyndigheten.
Det kunde ifrågasättas, huruvida det icke vore ändamålsenligare
att anmälan till tillsynsmyndighet insändes genom hälsovårdsnämnden
som skulle därtill foga en redogörelse för sin uppfattning i saken för att
tvingas att på allvar sätta sig in i ärendet. Även ingeniörsvetenskapsakademien
förordar, att anmälan till tillsynsmyndighet skall insändas genom hälsovårdsnämnden
i orten.
Handelskammaren i Gävle har ifrågasatt, huruvida det icke kunde stadgas
att anmälan skulle ske hos länsstyrelsen som därefter skulle vidarebefordra
den till vederbörande myndigheter.
I detta sammanhang må erinras om de förut behandlade anmärkningar som
särskilt av representanter för industrien anförts mot de befogenheter som enligt
förslaget alltjämt skulle tillkomma hälsovårdsnämnderna.
Enligt förslaget skulle i åtskilliga fall komma att föreligga skyldighet att
göra anmälan dels till hälsovårdsnämnd dels ock till de föreslagna tillsynsmyndigheterna
eller endera tillsynsmyndigheten. Då någon sanitär tillsynsmyndighet
icke för närvarande torde böra inrättas, inträder den förenklingen
i förhållande till förslaget, att anmälan utom till hälsovårdsnämnden icke
i något fall behöver ske till mer än en tillsynsmyndighet, nämligen fisketillsynsmyndigheten.
Att förhandskontroll kommer att utövas av hälsovårdsnämnden ur hälsovårdssynpunkt
och av tillsynsmyndigheten främst ur fiske- och naturskyddssynpunkt
synes lämpligt. För att befrämja ett samarbete synes såsom medicinalstyrelsen
föreslagit böra stadgas, att hälsovårdsnämnden bör avvakta
fisketillsynsmyndighetens yttrande i saken. Tillsynsmyndigheten bör i sin
instruktion åläggas att översända yttrande till hälsovårdsnämnden och att
däri angiva, ur vilka synpunkter och hur ingående det varit möjligt för
myndigheten att för sin del granska anmälningen.
171
Kungl. Maj.ts proposition nr 45.
27, 52, 55, 60 och 61 §§.
I 27 och 52 §§ ha införts vissa straffbestämmelser för vilka förut redogjorts.
Till 55 och 60 §§ ha endast fogats vissa tillägg, vari erinras om bestämmelserna
i förslaget till ändring i vattenlagen.
I fråga örn 61 § ha de sakkunniga föreslagit en ändring beträffande fördelningen
av böter och vitén som ådömas på grund av hälsovårdsstadgan
eller i enlighet med denna utfärdade föreskrifter och som för närvarande
städse tillfalla kommunen. Enligt sakkunnigförslaget skall vite som ådömts
kommun tillfalla kronan, varjämte vad som i paragrafen sagts om kommun
även skall gälla municipalsamhälle, där stadgans bestämmelser för stad
gälla.
Emot dessa ändringar synes icke vara något att erinra.
Den nya lagstiftningen torde böra träda i kraft den 1 januari 1942.
I enlighet med det anförda ha på grundval av de sakkunnigas förslag,
med de av mig i det föregående förordade ändringarna samt vissa redaktionella
jämkningar, inom justitiedepartementet upprättats förslag till
1) lag om ändring i vissa delar av vattenlagen;
2) lag om tillsyn över vattendrag, sjöar och andra vattenområden;
3) lag örn ändrad lydelse av 13 och 63 §§ stadsplanelagen den 29 maj 1931;
4) lag angående ändrad lydelse av 5 kap. 8 a § lagen den 12 maj 1917
örn fastighetsbildning i stad; och
5) lag angående ändrad lydelse av 19 kap. 1 och 13 §§ lagen den 18 juni
1926 örn delning av jord å landet.
Med framläggande av förslag örn ändringar i hälsovårdsstadgan — över
vilket förslag riksdagens yttrande bör inhämtas — torde böra anstå till dess
förenämnda lagförslag undergått vederbörlig granskning i lagrådet.
Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över de inom justitiedepartementet
upprättade lagförslagen, av den lydelse bilaga1 till detta protokoll
utvisar, måtte för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet
inhämtas genom utdrag av protokollet.
Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Majit Konungen.
Ur protokollet:
G. Tidelius.
1 I denna bilaga har här uteslutits de under 9—11 och 13 kap. upptagna bestämmelserna i
förslaget till lag örn ändring i vissa delar av vattenlagen, vilka äro likalydande med motsvarande
bestämmelser i det vid propositionen fogade förslaget.
Departe
ments
chefen.
172
Kungl. Maj:ts proposition nr 45.
Förslag
till
Lag
om ändring i vissa delar av vattenlagen.
Härigenom förordnas, att 8 kap. vattenlagen den 28 juni 1918 (nr 523)
samt, i nedan intagna delar, 2, 3, 9, 10, 11 och 13 kap. nämnda lag1 skola
erhålla ändrad lydelse på sätt i det följande angives:
2 KAP.
Om byggande i vatten och om vattentäkt.
14 §.
Tarvas för---är stadgat.
Där vid---motsvarande tillämpning.
Erfordras till skydd mot förorening av vattendrag, sjö eller annat vattenområde,
att å annan tillhörig fastighet lägges besvär eller last, skall ock vad
i första stycket är stadgat äga tillämpning. Meddelas beslut härom, skall
vattenrättsdomaren ofördröjligen göra anmälan om beslutet hos inskrivningsdomaren;
och varde med anmälan så förfaret, som om bevis angående
verkställd utmätning av fast egendom finnes föreskrivet.
35 §.
I vatten---nödgats utgiva.
Vad sålunda---däri nedsköljas.
Om förebyggande av förorening i vattendrag, sjö eller annat vattenområde
stadgas i 8 kap.
38 §.
Där arbete, som ovan sägs, avser huvudsakligen anläggande av vattentäkt
eller utförande av vattenreglering eller inrättande, utvidgande eller förbättrande
av allmän farled eller av allmän flottled, torrläggning av mark eller
avledande av kloakvatten eller industriellt avloppsvatten, skola stadgandena
i 2—37 §§ av förevarande kap. äga tillämpning endast, såvitt sådant finnes
1 Senaste lydelse av 9 kap. 47 § och 11 kap. 29 § se 1919: 425; av 3 kap. 9 S, 8 kap., 10 kap.
32 34, 38, 40, 43, 44, 48, 51, 53, 55, 58, 04, 68, 74, 77, 79, 80 och 82 §§ samt 11 kap. 5, lf,
56, 65, 91, 92 och 94 §§ se 1920 : 459; av 11 kap. 2 § se 1925: 61; av 11 kap. 59 § se 1932:
13S; av 11 kap. 95 § se 1932 : 208; av 11 kap. 4 § se 1936: 70; och av 2 kap. 38 §, 9 kap.
1 §- 10 kaP- 67 §, 11 kap. 17, 21, 26, 27, 32, 33, 36, 37, 46, 62, 63, 67, 75, 83 och 88 §§ samt av
13 kap. 8, 11 och 12 §§ se 1939: 146.
Kungl. Maj:ts proposition nr 45. 173
för varje fall i 42—61 §§ av detta kap. eller i 3, 5, 6, 7 eller 8 kap. föreskrivet.
Är fråga---för annat.
3 KAP.
Om vattenreglering.
9 §•
Visas, efter det vattenreglering, som i 1 § sägs, blivit utförd, att densamma
länder till stadigvarande nytta för allmän hamn eller annan allmän farled
eller för anläggning, varigenom kloakvatten eller industriellt avloppsvatten
avledes, må ägaren av farleden eller anläggningen, där den vunna
nyttan kan uppskattas till visst penningbelopp, på talan av deltagarna förpliktas
att antingen på en gång eller med fördelning på visst antal år erlägga
högst så stor del av nämnda belopp, som svarar mot förhållandet mellan
å ena sidan företagets anläggningskostnad och å den andra den beräknade
båtnaden därav i sådant hänseende, som i 3 § avses. Å oguldet kapitalbelopp
skall gäldas ränta efter den räntefot, som finnes skälig. För bidrag,
som nu nämnts, förvärvas ej delaktighet i företaget, och vare förty bidragsgivaren
ej skyldig att taga del i framtida kostnad för detta.
Vad sålunda---flottleds anläggningskostnad.
Anslag, som---givit anslaget.
8 KAP.
Om avloppsvatten.
Inledande bestämmelser.
1 §•
För avledande av spillvatten och annan flytande orenlighet från samhälle
eller fastighet skola gälla de villkor, som nedan i detta kap. för varje fall
stadgas.
Spillvatten och orenlighet, som härrör från bostäder eller från verksamhet,
vilken icke är att hänföra till industriell rörelse, benämnes i denna lag
kloakvatten. Spillvatten och orenlighet, som härrör från industriell rörelse,
benämnes industriellt avloppsvatten.
I fråga örn vattens avledande för torrläggning av mark inom stadsplan,
som ej sker för viss eller vissa fastigheters räkning, eller för torrläggning
av begravningsplats skall gälla vad örn avledande av kloakvatten stadgas.
2 §•
Vad i denna lag sägs om avledande av kloakvatten eller industriellt avloppsvatten
skall i tillämpliga delar gälla jämväl utkastande eller utsläppande
av fast avfall från samhälle eller fastighet i vattendrag, sjö eller
174
Kungl. Maj.ts proposition nr 45.
annat vattenområde, som därav kan förorenas, dock att Konungen eller myndighet,
som Konungen därtill utser, äger meddela särskilda bestämmelser
däremot. Beträffande utkastande eller utsläppande av avfall från fartyg
meddelas erforderliga föreskrifter efter vad i 5 kap. 12 § stadgas.
Ur hälsovårdssynpunkt skall utöver de bestämmelser, som meddelas i
detta kap., gälla vad i hälsovårdsstadgan är föreskrivet.
Om avledande av kloakvatten.
Om kloakledningar.
3 §•
Kloakledning skall göras täckt, såframt ej med hänsyn till särskilda förhållanden
öppen ledning må tillstädjas.
I övrigt skall kloakledning inrättas så, att ändamålet må utan oskälig kostnad
vinnas med minsta intrång och olägenhet för annan.
4 §•
Tarvas för avledande av kloakvatten, att ledning framdrages över annan
tillhörig fastighet, vare ägaren av den fastighet pliktig att mot ersättning,
som i 9 kap. sägs, tåla intrånget därav.
5 §•
Där för avledande av kloakvatten erfordras, att genom väg eller genom
järnvägs eller spårvägs banvall eller stationsområde avlopp anordnas eller
ock befintligt sådant utvidgas eller fördjupas, skall arbetet bekostas av anläggaren
samt ombesörjas av vägens, järnvägens eller spårvägens ägare,
såvitt ej denne hellre vill överlämna arbetet åt anläggaren.
Vad nu sagts om ägare av väg skall i fråga om allmän väg avse väghållaren.
6 §•
Skall allmän väg eller därtill hörande bro eller trumma byggas eller
ändras och påfordrar, innan arbetet påbörjas, någon, som för avledande av
kloakvatten är eller kan bliva i behov av avlopp genom vägen, att sådant
anordnas i enlighet med av honom framlagd, av sakkunnig person uppgjord
plan, åligge väghållaren att sålunda utföra arbetet, där det kan ske utan
men för väganläggningens brukbarhet och framtida bestånd; och njute ersättning
därför med det belopp, varmed väganläggningen och underhållet
därav må fördyras. Underlåtes det, må, därest avlopp sedermera påfordras,
större kostnad än nyss sagts ej åläggas den som är i behov av avloppet.
Vad ovan stadgats skall äga motsvarande tillämpning å järnväg och spårväg,
för vilken särskild banvall finnes anlagd, jämte därtill hörande broar
och trummor.
Kungl. Maj:ts proposition nr 45.
175
7 §.
I den mån ej detta kap. innehåller särskilda föreskrifter skall vad i 7 kap.
5, 12 och 16—19 §§ är stadgat om upptagande av dike i tillämpliga delar
gälla även beträffande kloakledningar.
8§.
Kloakledning skall, örn någons rätt kan vara därav beroende, av ägaren
behörigen underhållas.
9 §.
Kan kloakledning, som skall byggas för ett samhälle, lämpligen inrättas
för avledande jämväl av annat samhälles kloakvatten, skall, där det från
sistnämnda samhälle påfordras, ledningen så byggas.
Finnes kloakledning, som ett samhälle vill anlägga, med väsentlig fördel
kunna användas för avledande av kloakvatten jämväl från annat samhälle,
som är i behov av kloakledning, vare sistnämnda samhälle pliktigt att taga
del i ledningens anläggande.
10 §.
Anläggningskostnaden för ledning, varom i 9 § förmäles, varde, i den mån
ledningen är gemensam för två eller flera samhällen, mellan samhällena
fördelad med hänsyn tagen till mängden och beskaffenheten av det kloakvatten,
som från vart samhälle skall avledas; dock vare ej något samhälle
pliktigt att för avledande av sitt kloakvatten sammanlagt vidkännas större
kostnad än om samhället anlagt särskild ledning eller att bidraga med
större belopp än med hänsyn till samhällets nytta av företaget kan anses
rimligt.
Har ett samhälle på sätt och för ändamål, som i 6 § sågs, förskjutit medel,
åge det tillgodonjuta ersättning för denna utgift med skälig ränta därå, dock
högst med det belopp, vartill nyttan av utgiften må skattas.
Vad i första stycket är stadgat örn anläggningskostnaden skall äga motsvarande
tillämpning i fråga om kostnaden för den gemensamma ledningens
skötsel och underhåll.
11 §•
Vill samhälle leda kloakvatten till kloakledning, som redan anlagts för
annat samhälles räkning, må det ej förvägras, utan så är att väsentlig
olägenhet vållas därav och avledning kan ändamålsenligt beredas på annat
sätt.
Har ett samhälle inrättat kloakledning så, att den med väsentlig fördel
kan användas för avledande av kloakvatten jämväl från annat samhälle,
vare sistnämnda samhälle pliktigt att, när det varder i behov av kloakledning,
ingå i företaget.
12 §.
Örn fördelning av kostnaderna för gemensam ledning i fall, varom i 11 §
förmäles, gäde vad i 10 § stadgas, med iakttagande av att skyldigheten att
176
Kungl. Maj:ts proposition nr 45.
deltaga i anläggningskostnaden skall fastställas med hänsyn tagen till ledningens
värde i befintligt skick. Finnes nödigt, att ledningen utvidgas eller
annorledes förändras, vare det samhälle, som berättigats eller förpliktats
att ingå i företaget, ej skyldigt att taga del i redan nedlagd kostnad, som till
följd av ändringen varder onyttig.
13 §.
Tarvas ombyggnad av kloakledning, som är för två eller flera samhällen
gemensam, skall vad här ovan är stadgat örn ny ledning äga motsvarande
tillämpning.
Sker ombyggnaden på yrkande av ett samhälle och är densamma ej tillika
erforderlig för det eller de andra samhällenas räkning, vare samhälle,
som sist sagts, ej pliktigt att bidraga till ombyggnaden i vidare mån än samhällets
utgifter till ledningens skötsel och underhåll beräknas bliva för framtiden
minskade. Varder kostnaden för ledningens skötsel och underhåll genom
ombyggnaden ökad, vare sistnämnda samhälle ej skyldigt att taga del
i sådan ökning.
14 §.
Vad i 9—13 §§ är stadgat i fråga om två eller flera samhällen skall, med
de avvikelser, som föranledas av bestämmelserna i 15 och 16 §§, äga
motsvarande tillämpning med avseende å två eller flera fastigheter så ock
beträffande samhälle och en eller flera fastigheter, som ej äro belägna inom
samhällets stadsplan.
15 §.
Varda ett flertal fastigheter delaktiga i samma kloakledning, må, i den
mån ej ledningens längd eller arten av förefintlig bebyggelse eller eljest särskilt
förhållande till annat föranleder, fastigheterna förklaras pliktiga att
deltaga i kostnaden för hela ledningen, ändå att kloakvatten från dem tillledes
på skilda ställen.
16 §.
Ägare av fastighet, som ej är sökande till företag, varom ovan sägs, och ej
heller förenat sig med sökanden örn företaget eller fört talan, som föranlett
större anläggning än sökanden äskat, må berättigas att erlägga å honom belöpande
bidrag till anläggningskostnaden med fördelning på visst antal år
efter ty i varje fall prövas skäligt. Å oguldet kapitalbelopp skall beräknas
ränta efter den räntefot, som finnes skälig.
17 §.
Vad ovan i 3—16 §§ är stadgat skall ej äga tillämpning beträffande avledande
inom stadsplan av kloakvatten från byggnader, tomter, gator eller
andra platser inom det stadsplanelagda området.
Kungl. Maj.ts proposition nr 45.
177
Örn ledningar för såväl avledande av kloakvatten som torrläggning av mark.
18 §.
Vill någon leda kloakvatten till ledning, som skall byggas eller är anlagd
för torrläggning av mark, galle därom vad i 9 § första stycket och 11 §
första stycket är stadgat.
Finnes ledning, som skall byggas eller är anlagd för torrläggning av mark,
med väsentlig fördel kunna användas jämväl för avledande av kloakvatten
från samhälle eller fastighet, som är i behov av ledning för sådant ändamål,
skall vad i 9 § andra stycket och 11 § andra stycket är stadgat om
skyldighet att ingå i kloakledningsföretag lända till efterrättelse.
Med avseende å fördelning av kostnaderna för ledning, som i denna §
avses, mellan torrläggningsföretaget, å ena, samt den, som berättigats eller
förpliktats att ingå i företaget med hänsyn till möjligheten att använda ledningen
jämväl för avledande av kloakvatten, å andra sidan, skola bestämmelserna
i 10, 12 och 13 §§ äga motsvarande tillämpning. I fråga om anstånd
med gäldandet av bidrag till anläggningskostnaden skall 16 § lända
till efterrättelse.
19 g.
Ägare av mark, varifrån vattnet har naturligt fall åt det håll, där ledning
för avledande av kloakvatten skall byggas eller är anlagd, vare berättigad att
för markens torrläggning leda vattnet till ledningen under de förutsättningar
och villkor i övrigt, som ovan finnas stadgade i fråga om inledande av
kloakvatten i kloakledning.
Finnes ledning för avledande av kloakvatten vara till båtnad för torrläggning
av mark, vare dennas ägare pliktig att taga del i företaget efter ty prövas
skäligt; dock vare han ej skyldig vidkännas större bidrag till kostnaden
för företaget eller att gälda å honom belöpande bidrag på andra villkor än
örn förelaget allenast avsett torrläggning av mark.
20 §.
Vid bedömande, huruvida ledning må användas för såväl avledande av
kloakvatten som torrläggning av mark, skall iakttagas, att erforderlig rening
av kloakvattnet ej må förhindras eller väsentligt försvåras.
Kloakvattnet bör, där det lämpligen kan ske, underkastas erforderlig rening,
innan det tillföres ledningen.
21 §.
Varda två eller flera fastigheter på grund av båtnad genom torrläggning
av mark delaktiga i företag, som i 18 eller 19 § sägs, skall den del av kostnaden
för företaget, som på grund av sagda båtnad åvilar fastigheterna,
mellan dem fördelas efter ty i 7 kap. örn dikningssamfällighet är stadgat.
Bihang lill riksdagens protokoll 1951. 1 sami. Nr 45
12
178
Kungl. Maj.ts proposition nr 45.
22 §.
Vad ovan i 18—21 §§ är stadgat skall ej äga tillämpning å ledning inom
stadsplan för torrläggning av mark inom det stadsplanelagda området eller
för avledande av kloakvatten från byggnader, tomter, gator eller andra platser
inom detta område, dock att vad i 19 § första stycket är stadgat skall
gälla jämväl ledning, som nu sagts.
Örn åtgärder till motverkande av förorening genom kloakvatten.
23 §.
Den, som avleder eller ämnar avleda kloakvatten till vattendrag, sjö eller
annat vattenområde, vare skyldig att, i den mån det kan anses skäligt, vidtaga
erforderliga åtgärder till motverkande av förorening.
24 §.
Tarvas för renande av kloakvatten, innan det utsläppes i vattendrag, sjö
eller annat vattenområde, att anläggning utföres å annan tillhörig fastighet,
vare ägaren av den fastighet pliktig att mot ersättning, som i 9 kap. sägs,
tåla intrånget därav; dock må ej för ändamål, som nu sagts, tagas i anspråk
tomtplats, trädgård eller park, där det utan synnerlig olägenhet kan undvikas.
25 §.
De bestämmelser, som i 3 och 8—16 §§ meddelats beträffande kloakledning,
skola i tillämpliga delar lända till efterrättelse jämväl i fråga om
åtgärd till motverkande av förorening genom kloakvatten, innan det utsläppes
i vattendrag, sjö eller annat vattenområde.
26 §.
Tarvas för motverkande av förorening genom kloakvatten, att nya eller
ändrade bestämmelser om vattenhushållningen vid byggnad i vatten meddelas
eller att sådan byggnad utrives eller ändras eller att eljest särskild
åtgärd vidtages i vatten, skall vad i 2 kap. om byggande i vatten är stadgat
lända till efterrättelse; dock utgöre bestämmelserna i 3 § första stycket
nämnda kap. icke hinder för åtgärd, som nu nämnts.
27 §.
Är åtgärd, som i 26 § sägs, behövlig till följd av att kloakvatten avledes
från två eller flera samhällen, vare ettvart samhälle pliktigt att taga del i
företaget efter ty prövas skäligt.
28 §.
Har, där två eller flera samhällen avleda kloakvatten till samma vattenområde,
något samhälle vidtagit åtgärder för renande av sitt kloakvatten,
må samhälle, som alltjämt förorenar vattenområdet, förpliktas att, intill
dess samhället vidtager motsvarande åtgärder för renande av sitt kloakvat
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 45. 179
ten, årligen utgiva bidrag till kostnaden för förstnämnda åtgärder efter ty
prövas skäligt.
29 §.
Vad i 27 och 28 §§ är stadgat i fråga om två eller flera samhällen skall
äga motsvarande tillämpning med avseende å två eller flera fastigheter så
ock beträffande samhälle och en eller flera fastigheter, som ej äro belägna
inom samhällets stadsplan.
30 §.
Vållar förorening genom kloakvatten olägenhet, som är av någon betydelse,
skall, såframt ej olägenheten med hänsyn till förhållandena å orten
skäligen bör tålas, ersättning därför givas. Kan ersättningens belopp lämpligen
uppskattas på förhand, varde ersättning för framtiden bestämd efter
ty i 9 kap. skils, om det å någondera sidan påfordras.
Om avledande av industriellt avloppsvatten.
31 §.
Vad i 3—22 §§ är stadgat örn kloakvatten och ledning för avledande av
kloakvatten skall äga motsvarande tillämpning i fråga örn industriellt avloppsvatten.
32 §.
Ej må någon så avleda industriellt avloppsvatten, att genom förorening av
vattendrag, sjö eller annat vattenområde ur allmän eller enskild synpunkt
uppkommer olägenhet av någon betydelse, med mindre föroreningens förebyggande
prövas kräva åtgärder, som ej skäligen kunna fordras.
Kan avloppsvattnet från fabrik eller annan industriell inrättning befaras
genom förorening av vattendrag, sjö eller annat vattenområde medföra, att
fiskerinäring av större betydenhet lider väsentligt förfång eller att eljest allmänna
intressen i avsevärd mån förnärmas, må medgivande till utsläppande
av avloppsvattnet lämnas allenast, såframt Konungen, efter hemställan av
vattendomstolen, förklarat, att med hänsyn till fabrikens eller inrättningens
betydelse för näringslivet eller för orten eller eljest från allmän synpunkt
hinder däremot ej möter.
33 §.
Vad i 24—29 §§ är föreskrivet örn åtgärder till motverkande av förorening
genom kloakvatten samt kostnaden därför skall äga motsvarande tillämpning
beträffande industriellt avloppsvatten. Avledes avloppsvattnet från fabrik
eller inrättning, som är belägen inom stadsplan, icke genom samhället
tillhörig avloppsledning, vare därvid så ansett, som örn fabriken eller inrättningen
vore belägen utom det stadsplanelagda området.
180
Kuno!. Maj:ts proposition nr 45.
34 §.
Kan utsläppandet av industriellt avloppsvatten i vattendrag, sjö eller annat
vattenområde antagas medföra avsevärt men för fiske* må ägaren av
den fabrik eller inrättning, varifrån avloppsvattnet härrör, förpliktas att till
befrämjande av fisket inom landet erlägga en årlig avgift med minst tjugufem
och högst tretusen kronor.
Avgift, som nu sagts, skall bestämmas efter ty skäligt finnes med fäst
avseende bland annat därå, örn avloppsvatten utsläppes till större eller mindre
myckenhet eller är mer eller mindre skadligt för fisket, om den, som utsläpper
avloppsvattnet, förpliktats att ersätta skada å fiske eller att vidtaga
åtgärder till motverkande av vattenförorening, vare sig genom anordningar
till fiskets bestånd eller eljest, samt örn dylika åtgärder för honom medföra
större eller mindre kostnad.
Huru avgift, varom i denna § förmäles, skall indrivas och för det därmed
avsedda ändamålet användas, därom förordnar Konungen.
35 §.
I fråga om ersättning för olägenhet av förorening genom industriellt avloppsvatten
skall vad i 30 § är stadgat äga motsvarande tillämpning.
36 §.
För avledande av avloppsvatten från fabrik eller annan industriell inrättning
inom samhälles stadsplanelagda område till samhället tillhörig avloppsledning
åge samhället föreskriva de villkor, som på grund av avloppsvattnets
beskaffenhet skäligen kunna anses erforderliga. Sedan avloppsvattnet
inletts i ledningen, är samhället ansvarigt för behövliga åtgärder till motverkande
av förorening genom avloppsvattnet ävensom för skada, som vållas
genom sådan förorening.
Beslut i fråga, som i första stycket första punkten sägs, skall underställas
Konungens befallningshavandes prövning.
37 §.
Konungen äger meddela förbud, för hela riket eller viss del av riket,
mot att anlägga vissa fabriker eller andra industriella inrättningar, innan
frågan om erforderliga åtgärder till motverkande av vattenförorening blivit
prövad enligt denna lag, eller mot att, innan sådan prövning verkställts,
utsläppa industriellt avloppsvatten i vattendrag, sjö eller annat vattenområde
till större mängd, med annan sammansättning eller på annat sätt än förut.
Konungen må ock, där det med hänsyn till landets djur- eller växtvärld
eller eljest ur naturskyddssynpunkt finnes vara av särskild betydelse, med
avseende å visst område meddela förbud mot all förorening genom industriellt
avloppsvatten, såvitt det prövas kunna ske utan att innehavaren av fabrik
eller inrättning, som anlagts innan förbudet meddelats, lider oskäligt
intrång.
Kunell. Maj:ts proposition nr 45.
181
Gemensamma bestämmelser.
38 §.
Vill någon begagna sig av rättighet, som i 4, 5 eller 24 § sägs, eller erhålla
prövning av fråga angående delaktighet i företag eller bidragsskyldighet,
som i detta kap. avses, eller av fråga, under vilka villkor han må utsläppa
kloakvatten eller industriellt avloppsvatten i vattendrag, sjö eller annat
vattenområde, må ansökan därom ingivas till vattendomstolen och varde
målet därefter prövat i den ordning, som i 11 kap. stadgas för ansökningsmål;
dock att, där det finnes lämpligt, vattenrättsdomaren eller vattendomstolen
äger förordna, att målet skall behandlas vid syneförrättning, som i
10 kap. 32 § sägs. Där mål, som avser både avledande av kloakvatten eller
industriellt avloppsvatten och torrläggning av mark, efter ty nu sagts hänvisas
till syneförrättning, bör, där så kan ske, till ledning vid förordnande
av förrättningsman angivas, vilket ändamål bör anses som företagets huvudsakliga.
Ansökan, som i första stycket avses, må ock ingivas till Konungens befallningshavande;
och varde målet i ty fall städse behandlat vid syneförrättning,
som i 10 kap. 32 § sägs.
Synemännens utlåtande angående företaget skall, såvitt ej Konungen för
vissa fall stadgar undantag, underställas vattendomstolens prövning; dock
må ej vattendomstolen ingå i bedömande av frågor rörande ersättning i vidare
mån än som föranledes av anförda besvär eller av ändrade anordningar
eller föreskrifter rörande företagets utförande.
39 §.
Innefattar vattendomstolens laga kraft ägande beslut eller synemäns utlåtande,
varvid skall bero, medgivande till företag, som i detta kap. avses,
vare beslutet eller utlåtandet gällande mot envar, dock med de inskränkningar,
som följa av bestämmelserna i 40—44 §§ här nedan samt av vad
i 9 kap. ävensom i 10 kap. 77 och 78 §§ och 11 kap. 69 § finnes stadgat
örn förnyad prövning i vissa fall. Örn begränsad rättsverkan i visst fall av
vattendomstolens beslut skils i 11 kap. 61 § andra stycket.
Örn verkan av vattendomstolens beslut i fall, som jämlikt 26 § skola bedömas
enligt 2 kap., skall gälla vad i sistnämnda kap. är stadgat.
40 §.
Föreskrift, som efter ansökan, varom i 38 § förmäles, meddelats angående
villkoren för utsläppande av kloakvatten eller industriellt avloppsvatten
i vattendrag, sjö eller annat vattenområde, må, efter det tio år förflutit
från det beslutet därom vann laga kraft eller när eljest väsentligt ändrade
förhållanden inträtt, av vattendomstolen ändras efter ty skäligt finnes.
Vållas genom vattnets utsläppande betydande olägenhet, som vid beslutets
eller utlåtandets meddelande icke förutsetts, må vattendomstolen ock
182
Kungl. Maj:ts proposition nr 45.
meddela ändrade föreskrifter, som äro ägnade att förebygga eller i största
möjliga mån minska olägenheten för framtiden.
Vattendomstolens beslut eller synemäns utlåtande vare ej hinder för Konungens
befallningshavande att, när särskilda omständigheter föreligga,
meddela de föreskrifter, som föranledas härav.
41 §.
Har ersättning för skada eller intrång av förorening genom kloakvatten
eller industriellt avloppsvatten efter ty i 9 kap. 47 § skils bestämts att utgå
medelst årlig avgift till visst belopp, vare beslutet icke hinder för vattendomstolen
att, i sammanhang med beslut örn nya eller ändrade föreskrifter till
motverkande av förorening eller då eljest ändrade förhållanden inträtt, meddela
sådana ändrade bestämmelser rörande ersättningen och sättet för dess
utgående, som därav föranledas.
Har ersättning för skada eller intrång, varom ovan sägs, ej bestämts genom
uppskattning på förhand, stånde den skadelidande fritt att föra talan
om ersättning i den ordning i 11 kap. för stämningsmål är stadgad.
42 §.
Där genom utförande i enlighet med beslut eller utlåtande, varom i 39 §
förmäles, av företag, som med beslutet eller utlåtandet avses, i annat hänseende
än i 40 § sägs vållas skada eller intrång, som vid beslutets eller utlåtandets
meddelande icke förutsetts, må utan hinder av bestämmelserna i
39 § den, som lider skadan eller intrånget, framställa anspråk å ersättning
enligt reglerna i 9 kap.; dock skall sådant anspråk för att kunna upptagas
till prövning anmälas hos vattendomstolen inom fem år eller den längre
tid, högst tolv år, som genom beslutet eller utlåtandet må hava föreskrivits,
räknat från utgången av den för företagets fullbordande genom beslutet eller
utlåtandet eller ock sedermera i anledning av sökt anstånd bestämda tiden.
Är skada eller intrång, som i första stycket avses, av betydenhet, må inom
tid, som gäller för anmälan av anspråk enligt nämnda stycke, talan föras
om vidtagande på företagets bekostnad av sådana åtgärder, som utan att
förnärma tredje mans rätt eller för företaget medföra väsentlig olägenhet
äro ägnade att förebygga eller i största möjliga mån minska skadan eller
intrånget för framtiden.
43 §.
Har företag, varom i detta kap. sägs, icke bragts till slut inom tid, som
enligt 10 kap. 62 § eller 11 kap. 63 § föreskrivits, vare angående företaget
meddelat beslut eller utlåtande förfallet; dock må, om giltigt skäl för dröjsmål
visas eller genom företagets inställande synnerligt men skulle uppstå,
vattendomstolen på därom före nämnda tids utgång gjord ansökan bevilja
anstånd med företagets fullbordande på högst tio år.
Kungl. Maj:ts proposition nr 45.
183
Meddelas ej anstånd, åge deltagare i företaget påkalla vattendomstolens
prövning, huruvida den å företaget nedlagda kostnad skall gäldas allenast
av sökanden och dem, som förenat sig med honom, eller om och i vilken
mån jämväl övriga deltagare skola med hänsyn till vunnen nytta taga del i
kostnaden.
44 §.
Finnes under utförandet av företag, som i detta kap. sägs, att visst arbete,
som i beslut eller utlåtande rörande företaget föreskrivits, kan anses obehövligt,
eller erfordras till följd av oförutsedd arbetssvårighet eller av annan
dylik orsak jämkning av de rörande företagets utförande meddelade
bestämmelser, åge vattendomstolen på ansökan av deltagare i företaget föreskriva
dylik jämkning ävensom i övrigt vidtaga den ändring i bestämmelserna
rörande företaget, som därav må föranledas.
Vad nu sagts skall äga motsvarande tillämpning, där, sedan bestämmelse
meddelats rörande skötsel eller underhåll av gemensam anläggning, varom
i detta kap. förmäles, eller kostnaden därför eller beträffande bidragsskyldighet,
varom i 27 och 28 §§ sägs, väsentlig ändring inträffar i något förhållande,
som lagts till grund för bestämmelsen.
45 §.
Har fastighet, som förklarats delaktig i företag, varom i detta kap. sägs, eller
som eljest ålagts bidragsskyldighet enligt detta kap., övergått till ny ägare,
vare jämväl denne pliktig att svara för den kostnad, som efter ty ovan sagts
belöper å fastigheten. Har föregående ägares skyldighet att erlägga sagda
kostnad blivit genom dom eller annorledes fastställd eller har sådan skyldighet,
i det fall att fastigheten är delaktig på grund av båtnad genom marks
torrläggning, åvilat fastigheten, oavsett huruvida båtnaden tagits i bruk, skall
dock ny ägare ej svara för bidrag, som förfallit till betalning mer än ett år
innan han blev ägare till fastigheten, eller, örn han inropat fastigheten a
exekutiv auktion, för bidrag, som före försäljningsdagen förfallit till betalning.
Där föregående ägare försummat att verkställa arbete, som för utförande
av företag eller för underhåll därav ålagts honom, vare nye ägaren skyldig
fullgöra vad sålunda blivit eftersatt.
46 §.
Är företag, som i detta kap. avses, gemensamt för två eller flera samhällen,
skall det samhälle, som finnes bäst lämpat därför, åläggas att, mot ersättning
för den del av företagets utgifter, som skall åvila den eller de övriga
deltagarna, handhava företagets angelägenheter; dock må företaget, örn det
befinnes lämpligt, uppdelas så, att dess angelägenheter i visst hänseende skola
handhavas av ett samhälle och i annat hänseende av annat samhälle.
Är förelag gemensamt för samhälle och en eller flera fastigheter, skall
samhället handhava företagets angelägenheter, där ej särskilda förhållan
-
184
Kungl. Maj:ts proposition nr 45.
den till annat föranleda. Skall ej samhället handhava företagets angelägenheter,
gäde därom vad nedan i 47—52 §§ är stadgat med avseende å företag,
som är gemensamt för två eller flera fastigheter.
47 §.
I fråga om företag, som är gemensamt för två fastigheter, skall vad i 46 §
första stycket är stadgat äga motsvarande tillämpning.
48 §-
Är företag gemensamt för flera än två fastigheter, skall för handhavandet
av företagets angelägenheter utses styrelse, bestående av en eller flera ledamöter.
Vilja deltagarna antaga stadgar rörande handhavande av företagets angelägenheter,
stånde dem fritt; dock vare dylika stadgar ej gällande med mindre^
de blivit av Konungens befallningshavande granskade och fastställda. I
fråga om stadgar för företag, som i detta kap. avses, skola i övrigt bestämmelserna
i 3 kap. 13 § äga tillämpning.
49 §.
Innan anmälan om styrelseval gjorts hos Konungens befallningshavande,
må ej i fall, som i 48 § avses, arbete å annans mark verkställas eller åtgärd
eljest till förfång för annan vidtagas. Vad nu sagts skall dock ej gälla, örn
syssloman enligt 53 § förordnats för handhavande av företagets angelägenheter.
Sker ändring i styrelsens sammansättning, skall styrelsen ofördröjligen
göra anmälan därom hos Konungens befallningshavande.
Då anmälan, som i denna § sägs, ägt rum, skall underrättelse därom på
deltagarnas i företaget bekostnad intagas i länskungörelserna.
50 §.
Vad i 3 kap. 15 samt 17—21 §§ är stadgat skall äga motsvarande tillämpning
i fråga örn företag, som avses i 48 § i förevarande kap.; dock att förordnande,
som i 3 kap. 17 § sägs, skall införas i länskungörelserna samt att,
där icke i fastställda stadgar viss ort bestämts såsom styrelsens säte, talan,
som i 3 kap. 20 § omförmäles, skall anhängiggöras hos den allmänna underrätt,
inom vars domvärjo anläggningen eller största delen därav är belägen.
51 §.
Rätten att handhava de med företag, som i 48 § avses, förenade angelägenheter
utövas å sammanträde, därvid envar deltagare i företaget äger rösträtt
efter det andelstal, som är bestämmande för hans skyldighet att taga del
i företaget. Äro olika andelstal gällande i fråga om anläggningskostnad samt
185
Kungl. Maj:ts proposition nr 45.
skötsel och underhåll, skall, där ej fråga allenast är om åtgärd, som hör till
företagets utförande, det andelstal, som gäller skötsel och underhåll, tillämpas.
Kallelse till sammanträde skall, där ej i särskilda stadgar annorledes bestämts,
antingen skriftligen delgivas samtliga deltagarna minst en vecka
före sammanträdet eller ock minst fjorton dagar därförut kungöras såväl i
kyrkan för den eller de församlingar, där anläggningen är belägen, som ock
i minst en av ortens tidningar.
Beträffande sådant sammanträde skall i övrigt vad i 3 kap. 22 § är föreskrivet
i tillämpliga delar lända till efterrättelse.
52 §.
Vad i 3 kap. 23—25 §§ är stadgat om talan mot beslut, som fattas vid
sammanträde med deltagarna, samt örn hällande av dylikt sammanträde
skall äga motsvarande tillämpning beträffande företag, som avses i 48 § i
förevarande kap.; dock att talan skall i fall, som avses i 50 §, anhängiggöras
hos den allmänna underrätt, som i sistnämnda lagrum sägs.
53 §.
Kan med skäl antagas, att i fråga örn företag, som i 46—48 §§ avses, viss
eller vissa deltagares intressen åsidosättas eller att företagets angelägenheter
eljest försummas eller handhavas på mindre lämpligt sätt, åge Konungens
befallningshavande förordna syssloman att handhava med företaget förenade
angelägenheter och företräda deltagarna. Syssloman, som nu sagts, ma,
när förhållandena därtill föranleda, av Konungens befallningshavande entledigas
från uppdraget.
Örn förordnande av syssloman skall på deltagarnas bekostnad intagas underrättelse
i länskungörelserna. Syssloman åtnjute av deltagarna arvode,
som bestämmes av Konungens befallningshavande.
54 §.
Med samhälle avses i detta kap. kommun eller municipalsamhälle, varest
finnes stadsplan.
Har kommun eller municipalsamhälle i särskild ordning alagts att avleda
avloppsvatten från mark, som ej ingår i stadsplan, eller vill kommun eller
municipalsamhälle eljest avleda avloppsvatten från sådan mark, gälle om
företaget vad örn avledande av avloppsvatten från fastighet är stadgat, dock
att, om någon skall jämte kommunen eller municipalsamhället deltaga i företaget,
i fråga örn förvaltningen av de gemensamma angelägenheterna må
tillämpas vad i 46 § stadgas.
Konungen äger förordna, att i fråga örn visst område, som är beläget inom
stadsplan, tills vidare skall tillämpas vad i detta kap. stadgas beträffande
område utom stadsplan.
1 Jfr not. sid. 171.
186
Kungl. Majis proposition nr 45.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1942.
Härigenom upphäves 12 § förordningen den 30 december 1880 om jordägares
rätt över vattnet å hans grund, i vad den ej förut blivit upphävd genom
lagen den 28 juni 1918 om vad iakttagas skall i avseende å införande av
vattenlagen. Den 1 januari 1942 anhängigt ärende, som i nämnda paragraf
avses, varde av Konungens befallningshavande bragt till slut.
Beslut, som med stöd av äldre lag meddelats angående åtgärd till motverkande
av vattenförorening, vare gällande intill dess annorlunda varder förordnat.
I fråga om ärende, däri utlåtande av synemän meddelats före den 1 januari
1942, skall gälla vad i 8 kap. i dess förutvarande lydelse är stadgat.
Där i lag eller särskild författning förekommer hänvisning till lagrum, som
ersatts genom bestämmelse i nya lagen, skall denna i stället tillämpas.
Kungl. Maj.ts proposition nr 45.
187
Förslag
till
Lag
om tillsyn över vattendrag, sjöar och andra vattenområden.
Härigenom förordnas som följer:
Inledande bestämmelse.
1 §•
över vattendrag, sjöar och andra vattenområden inom riket skall till motverkande
av vattenförorening utövas tillsyn efter vad nedan stadgas.
Örn tillsyn ur fiske- och naturskyddssynpunkt.
2 §•
Tillsyn ur fiske- och naturskyddssynpunkt skall under lantbruksstyrelsens
inseende utövas av en myndighet, benämnd fisketillsynsmyndigheten.
Om tillsyn av fiskeritjänstemän gälle vad särskilt är stadgat.
3 §•
Finner tillsynsmyndigheten, att industriellt avloppsvatten eller kloakvatten
genom förorening medför olägenhet av någon betydelse, äger den meddela
råd och anvisningar angående lämplig åtgärd till motverkande därav.
4 §■
När omständigheterna därtill föranleda, äger tillsynsmyndigheten hos
länsstyrelsen göra framställning örn förbud mot utsläppande av avloppsvatten
utan erforderlig rening eller angående åtgärd till motverkande av olägenhet
genom utsläppande därav.
Med avseende å länsstyrelsens prövning ur fiske- och naturskyddssynpunkt
skall vad i hälsovårdsstadgan är föreskrivet om länsstyrelses prövning
ur hälsovårdssynpunkt lända till efterrättelse.
5 §.
Finnes vattendomstols prövning erforderlig, äger tillsynsmyndigheten ur
fiske- och naturskyddssynpunkt hos vattendomstolen föra talan örn förbud
eller åtgärd, varom i 4 § sägs, efter vad i vattenlagen är stadgat.
Tillsynsmyndigheten må ock eljest i ärende angående vattenförorening ur
188
Kungl. Maj.ts proposition nr 45.
fiske- och naturskyddssynpunkt föra talan hos vattendomstol ävensom vid
syneförrättning enligt 10 kap. vattenlagen.
6 §.
Konungen äger meddela erforderliga föreskrifter om skyldighet att göra
anmälan hos tillsynsmyndigheten i ärenden som beröra dennas verksamhet.
Örn tillsyn ur hälsovårdssynpunkt.
7 §•
Tillsyn ur hälsovårdssynpunkt utövas av hälsovårdsmyndigheterna enligt
vad därom särskilt stadgas.
I den mån så lämpligen kan ske skall ock fisketillsynsmyndigheten utöva
tillsyn ur hälsovårdssynpunkt. Om tillsynsmyndighetens befogenheter gälle
vad i 3 och 4 §§ är stadgat.
8 §•
Länsstyrelsen äger uppdraga åt lämplig person att ur hälsovårdssynpunkt
föra talan som i 5 § sägs.
Har ej särskild person förordnats, äger fisketillsynsmyndigheten, utan särskilt
uppdrag, föra sådan talan.
Om särskilda tillsyningsman.
9 §■
Finnes anledning till antagande, att genom utsläppande av avloppsvatten
från samhälle eller från fabrik, sjukhus eller annan inrättning kan uppkomma
avsevärd olägenhet, äger länsstyrelsen förordna särskild person att
tillse, att sådan olägenhet förebygges. Tillsyningsmannen må av länsstyrelsen
entledigas från uppdraget, när förhållandena därtill föranleda.
Närmare bestämmelser angående tillsyningsmannens åligganden meddelas
av länsstyrelsen.
10 §.
Ersättning till tillsyningsman skall gäldas av det samhälle eller innehavaren
av den fabrik eller inrättning, varifrån avloppsvattnet utsläppes, enligt
grunder som Konungen bestämmer.
Gemensamma bestämmelser.
11 §•
Fisketillsynsmyndigheten äger, i den mån för utförande av dess uppdrag
så erfordras, rätt att vinna tillträde till fabrik eller annan anläggning, evad
den är i bruk eller ej, ävensom att företaga undersökningar inom område
som hör till anläggningen eller å annan plats där undersökning kan vara
erforderlig.
189
Kungl. Maj:ts proposition nr 45.
Vad nu sagts skall, oavsett om tillsynsmyndigheten är tillstädes, jämväl
gälla fiskeritjänsteman eller annan som biträder tillsynsmyndigheten ävensom
sådan särskild tillsyningsman som avses i 9 §.
12 §.
Innehavare av anläggning, från vilken avloppsvatten utsläppes i vattendrag,
sjö eller annat vattenområde, är skyldig att på begäran lämna fisketillsvnsmyndigheten
eller den som biträder denna eller särskild tillsyningsman
erforderliga upplysningar angående anläggningen.
13 §.
Vad i denna lag är stadgat om avloppsvatten skall i tillämpliga delar gälla
jämväl fast avfall eller annat som kan valla vattenförorening.
14 §.
Det åligger polismyndighet att lämna den handräckning som erfordras för
utövande av tillsyn enligt denna lag.
15 §.
Den som tagit befattning med tillsyn enligt denna lag må ej röja yrkeshemlighet
eller, där det ej kan anses påkallat av hans åligganden, yppa
driftanordning eller affärsförhållande vid anläggning, i avseende å vilken
han tagit sådan befattning. Gör han sig skyldig till dylik förseelse, straffes
med fängelse eller dagsböter.
16 §.
Underlåter någon att fullgöra vad enligt 12 § åligger honom, straffes med
dagsböter.
17 §.
Åtal för förseelse mot denna lag anhängiggöres vid allmän domstol.
Förseelse som i 15 § sägs må ej åtalas av allmän åklagare, där den ej
av målsägande angives till åtal.
18 §.
Böter som ådömas enligt denna lag tillfalla kronan.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1942.
Genom denna lag upphäves förordningen den 30 juni 1937 (nr 598) angående
särskilda åtgärder till motverkande av skada å fiske genom vattenförorening.
Förbud som meddelats enligt 7 § nämnda förordning vare gällande
intill dess annorlunda förordnas. Vad i 8—11 §§ i förordningen är stadgat
skall alltjämt tillämpas i fråga om förseelse som där sägs. Med avseende å
den som vid lagens ikraftträdande innehar förordnande att vara tillsyningsman
jämlikt 5 § i förordningen skall så anses som örn han utsetts enligt 9 §
i denna lag.
190
Kungl. Maj:ts proposition nr 45.
Förslag
till
Lag
om ändrad lydelse av 13 och 63 §§ stadsplanelagen den 29
maj 1931.
Härigenom förordnas, att 13 och 63 §§ stadsplanelagen den 29 maj 1931
(nr 142)1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives:
13 §.
Nybyggnad må---avsett ändamål.
Örn så finnes erforderligt, äger Konungens befallningshavande för visst
område meddela förbud mot nybyggnad utan tillstånd av Konungens befallningshavande,
innan avlopp för området anordnats.
63 §.
Nybyggnad må —--avsett ändamål.
Å byggnadsmark---mot tomtindelningen.
Beträffande område---motsvarande tillämpning.
Konungens befallningshavande äger ock meddela förbud mot nybyggnad
utan tillstånd av Konungens befallningshavande inom område, som ingår
i byggnadsplan, innan avlopp för området anordnats.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1942.
1 Senaste lydelse av 63 § se 1939 : 75.
Kungl. Maj:ts proposition nr 45.
191
Förslag
till
Lag
angående ändrad lydelse av 5 kap. 8 a § lagen den 12 maj
1917 om fastighetsbildning i stad.
Härigenom förordnas, att 5 kap. 8 a §'' lagen den 12 maj 1917 (nr 269)
om fastighetsbildning i stad skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angi
ves:
5 KAP.
8 a §.
Avstyckning av---inom området.
Vid uppgörande av plan, varom nu sagts, skall iakttagas, att möjlighet beredes
till anordnande ej mindre av lämpliga trafikleder samt öppna platser
inom och utfartsvägar från det till avskiljande avsedda området än även, i
den mån så prövas erforderligt, av ledningar för belysning, för tillförsel av
vatten och för avlopp jämte reningsanordningar.
Finner byggnadsnämnd---punkten sägs.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1942.
1 Senaste lydelse se 1931: 143.
192
Kungl. Maj.ts proposition nr 45.
Förslag
till
Lag
angående ändrad lydelse av 19 kap. 1 oell 13 §§ lagen den
18 juni 1926 om delning av jord å landet.
Härigenom förordnas, att 19 kap. 1 och 13 §§* lagen den 18 juni 1926
(nr 326) om delning av jord å landet skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan
angives:
19 KAP.
1 §•
Från fastighet---äga rum.
Avstyckning av---inom området.
Vid uppgörande av plan, varom nu sagts, skall iakttagas, att möjlighet
beredes till anordnande ej mindre av lämpliga trafikleder samt öppna platser
inom och utfartsvägar från det till avskiljande avsedda området än även,
i den mån så prövas erforderligt, av ledningar för belysning, för tillförsel av
vatten och för avlopp jämte reningsanordningar.
Finner Konungens---lämnar tillstånd.
13 §.
Inom område--- — äga rum.
Avstyckning inom---—- tomtindelning därigenom försvåras.
Inom område---föreskrifter motverkas.
Ej må---bebyggande försvåras.
Avstyckning inom område, för vilket finnes av Konungens befallningshavande
godkänd avstyckningsplan, må ej ske i strid mot samma plan eller
så verkställas, att områdets lämpliga indelning i fastigheter därigenom försvåras.
Angående förbud mot nybyggnad inom området gäde vad i 63 §
fjärde stycket stadsplanelagen stadgas beträffande område, som ingår i
byggnadsplan, så ock vad i stadsplanelagen eljest är föreskrivet om förbud,
som i nämnda lagrum sägs.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1942.
1 Senaste lydelse av 1 § se 1937: 164 och av 13 § se 1931: 144.
Kungl. Majlis proposition nr 45.
193
Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 31 januari
1941.
Närvarande:
justitieråden Forssman,
Bellinder,
regeringsrådet Lundevall,
justitierådet Sterzel.
Enligt lagrådet den 14 december 1940 tillhandakommet utdrag av protokoll
över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i
statsrådet den 22 november 1940, hade Kungl. Majit förordnat, att lagrådets
utlåtande skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas
över upprättade förslag till
1) lag om ändring i vissa delar av vattenlagen;
2) lag om tillsyn över vattendrag, sjöar och andra vattenområden;
3) lag örn ändrad lydelse av 13 och 63 §§ stadsplanelagen den 29 maj
1931;
4) lag angående ändrad lydelse av 5 kap. 8 a § lagen den 12 maj 1917 örn
fastighetsbildning i stad; och
5) lag angående ändrad lydelse av 19 kap. 1 och 13 §§ lagen den 18 juni
1926 örn delning av jord å landet.
Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av byråchefen för lagärenden i justitiedepartementet hovrättsrådet
Gösta Walin.
Förslagen föranledde följande yttrande av lagrådet.
Förslaget till lag om ändring i vissa delar siv vattenlagen.
En av de betydelsefullaste nyheterna som förslaget upptager är införande
av skyldighet att deltaga i kloakledningsföretag, som lämpligen kan utföras
så, att det länder till nytta för två eller flera intressen. Detta innebär bland
annat att samhälle under vissa förutsättningar kan tvinga ägare av därtill
hörande, utom stadsplan belägen fastighet att ingå i kloakledningsföretag,
som samhället vill igångsätta, och av ägaren fordra bidrag till anläggningens
utförande.
Beträffande stadsplanelagt område är samhälles rätt att av fastighet utfå
ersättning för kloakledning reglerad i stadsplanelagen. Enligt denna är anläggningen
av kloakledning en samhällets angelägenhet. Tomtägare kan icke
förpliktas att själv direkt låta verkställa arbetet eller alt ingå såsom del
Bihang
till riksdagens protokoll 1941. 1 sami. Nr 45. 13
194
Kungl. Maj.ts proposition nr 45.
ägare i den egentliga ledningen. Däremot kan tomtägare i vissa fall och inom
i lagen uppdragna gränser förpliktas att bidraga lill kostnaderna för anläggningen.
Detta sker därigenom att samhället antager gatukostnadsbestämmelser;
dessa skola underställas Konungens prövning, där på tomtägare
lägges skyldighet, som tidigare icke ålegat honom. Genom sådana bestämmelser
sker en uppdelning av kostnaden för kloakledningen mellan å ena
sidan tomterna och å andra sidan samhället. Tomtägare inom ett visst avloppsområde
må icke belastas med större andel av kostnaden för avloppsledning
än som kan anses belöpa å avloppet från tomterna, jämfört med
annat avlopp, för vilket ledningen är avsedd, och hans åligganden skola motsvara
skäliga anspråk på rättvisa och billighet. Enligt uttalande under förarbetena
till lagen skall vid kostnadens fördelning hänsyn tagas ej blott till
avlopp från samhället tillhöriga områden utan även lill allmänna sanitära
intressen, vilka ansetts vara samhällets sak att tillgodose. Underhåll av avloppsledning
vilar enligt stadsplanelagen på samhället.
Med avseende å område, som ej ingår i stadsplan, hava i det remitterade
förslaget upptagits andra regler. Enligt 8 kap. 14 § skall vad i 9—13 §§
samma kapitel stadgas i fråga om två eller flera samhällen med vissa avvikelser
äga motsvarande tillämpning å två eller flera fastigheter så ock
beträffande samhälle och en eller flera fastigheter, som ej äro belägna inom
samhällets stadsplan. Enligt bestämmelsen i 54 § andra stycket skall, där
kommun eller municipalsamhälle förpliktats eller eljest vill avleda avloppsvatten
från mark utom stadsplan, örn företaget gälla vad om avledande av
avloppsvatten från fastighet är stadgat. Av dessa stadganden följer att anläggningen
blir företagets egendom även i det fall att samhället tagit initiativ
till anläggningen. Samhället har emellertid enligt 8 kap. 46 § företrädesrätt
att handhava företagets angelägenheter. Den fastigheterna åvilande bidragsplikten
till kostnaderna bestämmes av vattendomstol eller vid syneförrättning
enligt de grunder, som angivas i 10 §. Kostnaderna skola sålunda fördelas
med hänsyn till mängden och beskaffenheten av det avloppsvatten, som
avledes från fastigheterna, jämfört med det avloppsvatten, som i övrigt avledes
genom ledningen, därvid dock skall iakttagas att ej någon belastas
med större kostnad än örn han anlagt egen ledning eller med större belopp
än som med hänsyn till hans nytta av företaget kan anses rimligt. Huruvida
därvid skall beaktas även samhällets skyldighet att svara för allmänna sanitära
intressen framgår ej med erforderlig tydlighet av lagtext och motiv.
Trots den föreslagna begränsningen av fastighetsägares ersättningsplikt torde
den största delen av kostnaden och i vissa fall hela kostnaden kunna påläggas
fastighetsägarna. I fråga om kostnaden för gemensam lednings skötsel
och underhåll kunna enligt förslaget även bidrag uttagas av delägarna. Det
lärer därför i många fall bli en betydande skillnad mellan de kostnader, som
utom stadsplan belägna fastigheter få sig pålagda, och de bidrag, som genom
gatukostnadsbestämmelser kunna uttagas av tomtägare.
Frågan hur förhållandet skall regleras då stadsplan utsträckes över område,
där kloakledningsföretag finnes, Ilar lämnats olöst i sakkunnigförslaget.
Kunni Maj:ts proposition nr 45.
195
I ett däröver avgivet yttrande har föreslagits att lösningsplikt skulle stadgas
för samhället. Departementschefen, som funnit visst fog finnas för en sådan
plikt, har dock icke ansett sig kunna upptaga detta spörsmål till prövning utan
närmare utredning.
Även örn det ligger i sakens natur att icke i allo samma regler i förevarande
avseenden kunna tillämpas å områden inom och utom stadsplan, synes
det dock vara mindre tillfredsställande att frågan örn fastighetsägares rättigheter
och skyldigheter gentemot samhället skall avgöras efter så olika
regler i det ena och det andra fallet. Särskilt framträdande blir olägenheten
härav därigenom att det lämnats öppet huru förliallandena skola ordnas, da
bebyggelsen nått den utveckling, att området bör läggas under stadsplan eller
bilda eget municipalsamhälle.
Förslaget har emellertid beaktansvärda förtjänster och torde efter vissa
ändringar, varom i det följande hemställes, komma att fylla de anspråk, som
för närvarande kunna ställas på en tidsenlig lagstiftning inom ifrågavarande
område.
2 kap. 35 §.
Då stadganden om förebyggande av förorening i vattendrag, sjö eller annat
vattenområde meddelas ej blott i 8 kap. utan även i 2 kap. 14 §, torde tredje
stycket av förevarande paragraf böra undergå viss jämkning i avfattningen.
8 kap. 2 §.
I 2 kap. 35 § vattenlagen stadgas förbud mot utkastande eller utsläppande
i vatten av föremål, som kunna åstadkomma menlig uppgrundning, liksom
ock mot uppläggande av dylika föremål så nära vattnet, att de kunna däri
nedsköljas. Lagrådet hemställer, att i anslutning härtill första punkten av
första stycket i förevarande paragraf erhåller den avfattningen att vad i
lagen sägs örn avledande av kloakvatten eller industriellt avloppsvatten skall
i tillämpliga delar gälla jämväl utkastande, utsläppande eller uppläggande
av fast avfall från samhälle eller fastighet så, att vattendrag, sjö eller annat
vattenområde därav kan förorenas.
Beträffande utkastande eller utsläppande av avfall från fartyg innehåller
andra punkten av första stycket, att erforderliga föreskrifter därom meddelas
efter vad i 5 kap. 12 § stadgas. Då sistnämnda lagrum allenast avser
bestämmelser angående allmän farled, torde nu ifrågavarande stadgande, som
åsyftar även andra vattenområden, till förekommande av missuppfattning
böra undergå någon jämkning i avfattningen.
8 kap. 9 §.
Såsom villkor för att ett samhälle må förpliktas att deltaga i anläggandet
av en kloakledning, som annat samhälle vill utföra, stadgas i andra
stycket av förevarande paragraf, att ledningen med väsentlig fördel kan
användas för avledande av kloakvatten jämväl från förstnämnda samhälle
196
Kungl. Maj:ts proposition nr 45.
och att detta samhälle är i behov av kloakledning. Enligt motiven är härvid
icke erforderligt att just det samhälle, som förpliktas att deltaga i företaget,
har väsentlig fördel av att en gemensam ledning bygges.
Dessa regler medföra, såsom en nödvändig följd av själva principen om
tvångsdelaktighet, att ett samhälle i viss utsträckning måste finna sig i att
ordna sitt avloppssystem vid en tidpunkt som, betraktad enbart ur samhällets
egen synpunkt, är mindre lämplig. Här är därför särskild varsamhet
på sin plats. Även örn sakläget är sådant, att det i och för sig framstår såsom
behövligt att ett samhälle förskaffar sig ett modernt avloppssystem och
samhället genom att ingå i ett gemensamt företag kan få kostnaderna för
tillgodoseende av detta behov nedbragta, kunna dessa dock med hänsyn till
samhällets ekonomiska ställning vara så avsevärda, att samhället ej vid
denna tidpunkt kan bära dem utan att åsidosätta andra allmänna intressen,
vilka samhället har att tillgodose. Jämväl andra fall kunna tänkas,
da med ett samhälles förpliktande att ingå i ett gemensamt företag
skäligen bör få anstå. Ett uppskov kan exempelvis vara påkallat för att
Heliggöra att företaget redan från början erhåller större anslutning, med
de fördelar ur teknisk och annan synpunkt som därav kunna följa, eller eljest
kan utföras under väsentligt gynnsammare förhållanden. Försiktigheten
synes därför bjuda att tvangsregeln något mildras, förslagsvis genom ett
tillägg av innebörd alt ett samhälle ej må förpliktas att deltaga i anläggandet
av en av ett annat samhälle ifrågasatt kloakledning, där särskilda
omständigheter föranleda att med frågan örn dess deltagande i företaget
skäligen bör anstå.
Liknande synpunkter kunna läggas på frågan örn skyldighet jämlikt 8
kap. 18 § andra stycket i förslaget att ingå i ett kombinerat kloakledningsoch
torrläggningsföretag. Erhåller den av lagrådet ifrågasatta begränsningen
av ett samhälles tvångsdelaktighet i ett kloakledningsföretag formen av
ett tillägg till andra stycket av 8 kap. 9 §, kommer detta till följd av hänvisningen
i 8 kap. 18 § andra stycket att gälla även i fråga om kombinerade
kloaklednings- och torrläggningsföretag.
Vad ovan yttrats äger i väsentlig mån tillämplighet jämväl vad angår
fastighetsägare. Av 8 kap. 14 § följer, att tillägget i fråga blir gällande även
beträffande fastigheter.
Lagrådet hemställer örn sådan jämkning av 8 kap. 9 § som föranledes
av det anförda.
8 kap. 11 §.
Under hänvisning till lagrådets yttrande vid 9 § av detta kap. hemställer
lagrådet, att andra stycket av förevarande paragraf måtte jämkas i enlighet
med vad där förordats.
8 kap. 14 §.
I mångå fall torde även avloppsledning, som är avsedd för bebyggelse å
område utom stadsplan, tjäna allmänna sanitära intressen inom kommu
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 45.
197
nen. Den kan vara av betydelse jämväl för andra medlemmar i kommunen
än ägarna av därav berörda fastigheter och sålunda indirekt för kommunen
i dess helhet. Denna betydelse för det allmänna blir i regel större ju
närmare området är beläget en stadsplanelagd del av kommunen och ju
snabbare bebyggelsen kan förväntas komma att tillväxa. Å andra sidan bör
icke förbises att, om en bebyggelse bar uppstått för sig på ett långt från samhällets
centrum beläget och därifrån isolerat område, det allmänna kommunala
intresset av att området förses med kloakledning kan vara jämförelsevis
ringa.
På sätt lagrådet tidigare påpekat framgår icke tydligt av lagtext och
motiv, huruvida enligt det remitterade förslaget vid kostnadsfördelningen
hänsyn skall tagas till samhällets skyldighet att svara för allmänna sanitära
intressen. Stadgandet i 8 kap. 10 § örn fördelning av kostnaderna för
avloppsledning avser i första hand det fall att ledningen är gemensam
för två eller flera samhällen. I följd härav har berörda skyldighet icke kunnat
i lagtexten angivas såsom inverkande på kostnadens fördelning. Departementschefen
har vid behandlingen av 8 kap. 54 § framhållit att i där
avsedda fall förslaget icke innebär att alltid eller ens i flertalet fall hela
kostnaden skall fördelas på de fastigheter, vilka hava nytta av en ledning
som kommunen anlägger. Såsom exempel på fall då kostnad icke uteslutande
skall påläggas fastighet nämnes att ledningen är överdimensionerad
med hänsyn till framtida behov eller att den är avsedd att tjäna även andra
intressen. Det synes ej fullt klart vilka intressen som därvid åsyftas. Giltig
grund torde saknas att ej låta samhällets skyldighet i ovan anmärkta hänseende
komma till skäligt beaktande vid kostnadsfördelningen. Då detta
torde vara av den betydelse att uttrycklig lagbestämmelse härom bör upptagas,
hemställes, att till förevarande paragraf fogas ett tillägg av innebörd
att i fråga örn företag, som är gemensamt för samhälle och därtill hörande,
å område utom stadsplanen belägna fastigheter, skall gälla att vid fördelning
av kostnaderna skälig hänsyn skall tagas jämväl till samhällets skyldighet
att svara för allmänna sanitära intressen.
8 kap. 18 §.
Att rättvist fördela kostnaden för en ledning, som skall användas såväl
för torrläggning av mark som för avledande av kloakvatten, erbjuder stora
svårigheter på grund av de olika företagens bristande jämförbarhet. Den
i 10 § föreskrivna fördelningen efter vattenmängderna kan, även örn kloakvattnets
särskilda beskaffenhet beaktas, lända till ett för torrläggningsintresset
ogynnsamt resultat, då det är maximiavrinningen som blir bestämmande
vid uppskattningen av vattenmängderna. Det kommer därför att
vid lagtillämpningen bliva av största vikt att de i samma paragraf upptagna
modifikationerna i huvudregeln noggrant iakttagas. För detta ändamål
erfordras ej blott att kostnaderna beräknas för de särskilda företagen
vart för sig utan även att de fördelar, som genom företagen å ömse sidor
198
Kungl. Maj.ts proposition nr 45.
vinnas, till sin betydelse i görligaste mån avvägas mot varandra. På grundval
härav måste i sista hand verkställas en sådan skälighetsprövning att
den i följd av gemensamheten uppkomna vinsten så rättvist som möjligt
fördelas mellan de olika intressena.
8 kap. 19 §.
I 7 kap. 20 § vattenlagen stadgas att, om dike, som någon vill upptaga,
är till båtnad jämväl för annans mark, denne är skyldig att taga del i dikningen.
Grunden för stadgandet torde vara den naturliga samhörighet, som
förefinnes mellan de särskilda av dikningsföretaget berörda fastigheterna.
Någon sådan naturlig samhörighet kan däremot icke anses råda mellan ett
kloakledningsföretag å ena och ett torrläggningsföretag å andra sidan. Markägare
synas därför icke böra tvingas att deltaga i kloakledningsföretag såframt
icke någon mera betydande fördel ur torrläggningssynpunkt vinnes. En dylik
inskränkning är desto mera påkallad som tvångsdelaktighet kan göras gällande
även i fall då något torrläggningsföretag icke är tillämnat eller över
huvud föremål för något aktuellt intresse från markägares sida. Medför
kloakledningsföretag väsentlig nytta för torrläggning av mark, torde däremot,
i överensstämmelse med föreskrifterna i 7 kap., varje markägare, som har
båtnad av företaget, böra vara pliktig att taga del i detsamma. På nu anförda
skäl hemställer lagrådet, att tvångsdelaktigheten i förevarande fall bestämmes
sålunda, att om ledning för avledande av kloakvatten finnes vara till väsentlig
nytta för marks torrläggning, ägare av mark, som har båtnad av
företaget, skall vara pliktig att taga del i detta efter ty prövas skäligt, dock
med de ytterligare inskränkningar som angivas i andra stycket av paragrafen.
8 kap. 54 §.
Förslaget skiljer i olika avseenden mellan samhällen och fastigheter, varvid
enligt 54 § första stycket med samhälle avses kommun eller municipalsamhälle,
där stadsplan finnes. Enligt den för alla kommuner och municipalsamhällen
— vare sig deras område till någon del är stadsplanelagt eller
ej — gemensamma bestämmelsen i 54 § andra stycket skall, för det fall att
kommun eller municipalsamhälle i särskild ordning förpliktats eller eljest vill
avleda avloppsvatten från mark som ej ingår i stadsplan, å företaget, med
visst undantag, tillämpas vad som är stadgat om avledande av avloppsvatten
från fastighet. Då denna bestämmelse är den enda som i förslaget meddelas
angående kommuner och municipalsamhällen utan stadsplan, äger man av
bestämmelsen motsättningsvis sluta, att dylika kommuner och municipalsamhällen
icke med tillämpning av förslagets bestämmelser om tvångsanslutning
kunna förpliktas att anlägga avloppsledningar. Förevarande stadgande
torde avse att uttömmande reglera motsvarande frågor även beträffande
övriga kommuners och municipalsamhällens icke stadsplanelagda delar. Med
hänsyn till avfattningen av den i första stycket meddelade definitionen å
samhälle synes emellertid ett förtydligande härutinnan vara påkallat. Detta
Kungl. Maj.ts proposition nr 45.
199
kan lämpligen ske på det sättet, att 54 § andra stycket utbrytes till en särskild
paragraf, 55 §, som begränsas att avse allenast kommun eller municipalsamhälle,
varest stadsplan ej finnes, samt att i 54 § införes en bestämmelse av
innebörd att samhälle, som i första stycket avses, skall i fråga örn avledande
av avloppsvatten från område som ej ingår i stadsplanen vara likställt med
kommun eller municipalsamhälle, varest stadsplan ej finnes.
I fråga om avloppsföretag, som avses i 54 § andra stycket av det remitterade
förslaget, är behovet av en kostnadsfördelningsregel, enligt vilken hänsyn
kan tagas till kommunens skyldighet att svara för allmänna sanitära intressen,
särskilt framträdande. När en kommun anordnar avlopp för ett icke stadsplanelagt
område, är nämligen den främst till avloppsvattnets mängd och
beskaffenhet anknutna fördelningsregeln i 10 § icke tillfyllest, såvitt angår
fördelningen av kostnaderna mellan kommunen och de särskilda fastigheterna.
Därtill kommer, att redan av länsstyrelsens föreläggande eller kommunens
beslut att anordna avlopp för området framgår, att kommunen där har
allmänna sanitära intressen att bevaka. Den nya 55 § torde därför böra innehålla
en hänvisning till 14 §, varigenom den av lagrådet i anslutning till
sistnämnda paragraf förordade fördelningsregeln erhåller motsvarande tilllämpning.
Lagrådet hemställer följaktligen, att 54 § måtte omarbetas i enlighet med
de ovan angivna riktlinjerna.
Bestämmelserna i förslagets 8 kap. avse enligt 1 § att reglera avledandet
av avloppsvatten från samhälle eller fastighet. Huruvida den byggnad eller
anläggning, från vilken vattnet avledes, tillhör fastighetens ägare eller annan
är enligt sakens natur i och för sig likgiltigt. Fråga kan emellertid uppstå till
vem de i förslaget uppställda rättigheterna och skyldigheterna hänföra sig i
fall då byggnaden ej tillhör markens ägare. Då 14 kap. 2 § vattenlagen med
äganderätt till fastighet likställer endast stadgad åborätt och fideikommissrätt,
måste frågan enligt förslaget, särskilt för varje bestämmelse, lösas på tolkningens
eller analogiens väg.
I vissa fall är det påtagligt att frågan om äganderätten till marken enligt
8 kap. är betydelselös, såsom exempelvis i 23 och 34 §§. I andra fall åter
kan förslaget giva anledning till tvekan. Särskilt gäller detta beträffande de
viktiga reglerna örn gemensamma avloppsföretag. Bestämmelserna i 14—16 §§
tala, såvitt i detta sammanhang är av intresse, endast om fastigheter och
fastighetsägare och detsamma gäller stadgandet i 45 § om skyldighet för ny
ägare att svara för bidrag till gemensamt företag. Å andra sidan är det emellertid
icke fastigheten såsom sådan utan själva bebyggelsen som föranleder
behovet av avloppsledningar, och starka skäl tala följaktligen för alt med
ägare av fastighet i viss utsträckning likställa ägare av byggnad å annans
mark, även om byggnaden ej är att anse såsom fast egendom. Frågan om
tillåtligheten av en analogisk rättstillämpning kan här vara föremål för delade
meningar och i varje fall synes en uttrycklig bestämmelse av praktiska
skäl vara att föredraga. En förebild kan härutinnan hämtas från lagen örn
200
Kungl. Maj:ts proposition nr 45.
enskilda vägar, som i 1 § andra stycket meddelar en särskild bestämmelse
om byggnader och industriella anläggningar å annans mark.
Då de omständigheter, varunder byggnadens ägare förfogar över marken,
kunna vara av synnerligen skiftande beskaffenhet, måste — i likhet med vad
som gäller enligt nyssnämnda lagrum — från fall till fall avgöras, huruvida
lian bör kunna likställas med en fastighetsägare. Av särskild betydelse blir
härvid, huruvida byggnadens ägare har tryggad rätt att under mera avsevärd
tid förfoga över grunden. Endast där så är förhållandet lärer han kunna anses
företräda ett intresse av den betydenhet att han bör kunna tvinga annan att
deltaga i ett gemensamt företag; och likaledes torde endast under nämnda
förutsättning för hans byggnad föreligga ett sådant behov av avlopp att han
skäligen bör kunna tvingas in i ett gemensamt företag. Att hans rätt till
grunden formellt är begränsad till förhållandevis kort tid lärer emellertid
härutinnan ej böra utgöra hinder, örn man med hänsyn till omständigheterna
i övrigt har grundad anledning att utgå från att han även i fortsättningen
äger förfoga över marken. Härvid kunna, bland annat, arten och värdet av
hans byggnad erbjuda viss vägledning. Huru stränga krav man i det särskilda
fallet bör ställa kan i övrigt bero exempelvis på beskaffenheten och omfattningen
av de åtgärder som påkallas. Sålunda kunna strängare krav bliva att
ställa pa den som vill tvinga annan att deltaga i anläggandet av en gemensam
ledning än på den som allenast begär anslutning till en redan befintlig ledning.
I den mån kostnaderna för ett gemensamt företag belöpa på en byggnad å
annans mark kan den omständigheten att byggnadens ägare ej tillika är ägare
till marken medföra att övriga intressenter utsättas för ökade risker. Om ägaren
av sådan byggnad mot annans bestridande berättigas att deltaga i ett gemensamt
företag, synes därför möjlighet böra finnas att, där det prövas
erforderligt, såsom villkor föreskriva att säkerhet ställes för den kostnad som
belöper på honom. Däremot synes det ej finnas fog att föreskriva ställande
av säkerhet, när byggnadens ägare tvingas in i ett gemensamt företag, eller
att neka honom den rätt att erlägga bidrag till anläggningskostnaden med fördelning
på flera år, som enligt 8 kap. 16 § i vissa fall tillkommer fastighetsägare.
Den reglering av fragan örn byggnad å annans mark som här ifrågasatts
torde i ärendets nuvarande läge böra avse allenast ägarens ställning såsom
intressent i ett avloppsföretag. Likartade spörsmål kunna visserligen tänkas
uppkomma även vid andra företag enligt vattenlagen, exempelvis vid torrläggningsföretag.
Deras praktiska betydelse torde emellertid där vara väsentligt
mindre, och de synas i varje fall icke kunna i lag regleras utan
allsidig utredning. Vid kombinerade avlopps- och torrläggningsföretag skulle
följaktligen den ställning byggnadens ägare till äventyrs intager såsom torrläggningsintressent
bliva att bedöma enligt samma grunder som eljest gälla
inom 7 kapitlets område. Frågan huruvida även andra intressenter än de i
14 kap. 2 § angivna och ägare av byggnad å annans mark böra likställas med
fastighetsägare synes böra lösas i ett större sammanhang.
Kungl. Maj:ts proposition nr 45.
201
På grund av vad sålunda anförts hemställer lagrådet, att i slutet av 8 kap.
införes en ny paragraf av innebörd att, i fråga om avledande av kloakvatten
eller industriellt avloppsvatten från byggnad eller anläggning som tillhör
annan än markens ägare och ej är att anse såsom fast egendom, skall, såframt
omständigheterna prövas därtill föranleda, vad beträffande avledande av
sådant vatten från fastighet är stadgat om fastighetsägare gälla ägaren av
byggnaden eller anläggningen, samt att, örn denne mot annans bestridande
berättigas att deltaga i gemensamt företag, såsom villkor härför må föreskrivas
att säkerhet ställes för den kostnad som belöper på honom.
11 kap. 17 §.
Vad i 46, 47 och 48 stadgas örn talan rörande avloppsvatten skall på grund
av bestämmelsen i 8 kap. 2 § gälla även i fråga örn motsvarande talan angående
fast avfall från fastighet eller samhälle. Däremot skall talan, som
grundar sig på förorening genom avfall från fartyg, anhängiggöras vid allmän
domstol.
övergångsbestämmelserna.
I överensstämmelse med den grundsats, som följts vid införande av vattenlagen
ävensom däri genom lagen den 19 juni 1919 och lagen den 11 juni
1920 gjorda ändringar, torde bland övergångsbestämmelserna till den nu föreslagna
lagen böra intagas stadgande av innehåll att före den 1 januari 1942
vid allmän domstol anhängiggjort mål rörande ämne, varom bestämmelse
givits i denna lag, skall handläggas och bedömas enligt äldre lag. Lagrådet
hemställer, att sådant stadgande införes närmast före sista stycket i de föreslagna
övergångsbestämmelserna.
Förslaget till lag om tillsyn över vattendrag, sjöar och andra
vattenområden.
9 §•
Paragrafen innehåller bland annat, att tillsyningsman må av länsstyrelsen
entledigas från uppdraget, när förhållandena därtill föranleda. Lagrådet föreslår
att — till tydligare utmärkande av att uppdraget skall gälla endast
tills vidare — i stället stadgas, att förordnandet må av länsstyrelsen när som
helst återkallas.
15 §.
Åsidosättandet av den tystnadsplikt som åligger tillsynsmyndigheten och
dess medhjälpare straffas enligt 9 § förordningen den 30 juni 1937 — i nära
anslutning till 47 § arbetarskyddslagen — med dagsböter eller fängelse. I
lagförslagets förevarande paragraf uppställes däremot fängelse såsom det
202
Kungl. Maj:ts proposition nr 45.
straff som i första hand bör tillämpas. Då tillräckliga skäl för en sådan
skärpning av straffskalan icke synes föreligga, hemställer lagrådet, att straffet
i 15 § bestämmes till dagsböter eller fängelse.
Övergångsbestämmelserna.
Övergångsbestämmelserna innehålla, bland annat, att vad i 8—11 §§ förordningen
den 30 juni 1937 är stadgat alltjämt skall tillämpas i fråga örn
förseelse som där sägs. Denna bestämmelse torde böra utgå. Då förordningens
8 § i vad den hänvisar till 3 § är strängare än den föreslagna 16 §, synes
enligt allmänna rättsgrundsatser sistnämnda lagrum böra tillämpas jämväl
å förseelse som förövats före den nya lagens ikraftträdande. I övrigt torde
även utan uttrycklig bestämmelse förordningen bliva att tillämpa å äldre
förseelser. I fråga om vissa förseelser som förövats efter lagens ikraftträdande
erfordras däremot särskilda bestämmelser. Enligt förslaget skall äldre
lag tillämpas, därest den som tagit befattning med tillsyn enligt 1937 års
förordning röjer yrkeshemlighet eller dylikt, även om förseelsen förövats
först efter det den nya lagen trätt i kraft. Det naturligaste synes emellertid
vara att överträdelse av tystnadsplikten bedömes enligt de regler som gälla
vid förseelsens begående, vare sig tillsynen utövats med stöd av de gamla
eller de nya bestämmelserna. Vidare måste i lagen beaktas det fall att någon
efter lagens ikraftträdande överträder förbud som meddelats enligt förordningens
7 §. Den hänvisning till förordningens 8 § som förslaget i denna
del innehåller synes lämpligen böra utbytas mot en särskild straffbestämmelse
utformad i anslutning till sistnämnda lagrum.
Lagrådet hemställer därför, att hänvisningen till 8—11 §§ i förordningen
måtte utgå, samt att i stället tillfogas dels en bestämmelse enligt vilken —
för det fall att den, som tagit befattning med tillsyn enligt förordningen, efter
lagens ikraftträdande begår förseelse som i 15 § sägs — vad i lagen är stadgat
angående sådan förseelse skall äga motsvarande tillämpning, dels en
bestämmelse av innebörd att den, som efter lagens ikraftträdande överträder
förbud som meddelats enligt 7 § i förordningen, skall straffas med dagsböter
och att, om omständigheterna äro försvårande, fängelse i högst sex månader
må ådömas. Jämväl i mål av sistnämnda slag torde de för lagen i dess
helhet gemensamma bestämmelserna i 17 och 18 §§ om forum och bötesfördelning
utan vidare bliva tillämpliga.
Övriga lagförslag.
De sakkunniga föreslogo att i 13 § stadsplanelagen skulle införas stadgande
om rätt för länsstyrelsen att meddela byggnadsförbud inom område
som omfattades av stomplan eller utomplansbestämmelser, innan erforderderliga
åtgärder för ordnande av huvudavlopp vidtagits. Såsom motiv för
stadgandet åberopades, att exploateringen av dylika områden regelmässigt
torde omhänderhavas av enskilda, som jämväl ofta åtoge sig avloppsfrågor,
Kuncjl. Maj.ts proposition nr 45.
203
vägfrågor m. m.; att härvid inträffade att nybyggnad bomme till stånd i avsevärd
omfattning utan att ens de huvudsakliga anordningarna för avlopp
ordnats; att det vore synnerligen önskvärt att möjlighet funnes att förhindra
en sådan utveckling och därigenom tvinga exploatören att själv ordna åtminstone
huvudavlopp innan exploateringen framskridit alltför långt; samt
att det föreslagna förbudet väl kunde formellt komma att rikta sig mot köparna
av tomter inom området men likväl torde komma att bliva ett verksamt
tvångsmedel gentemot exploatören.
I det remitterade förslaget har förbudet utsträckts till att gälla all mark
i stad eller samhälle, där stadsplanelagens bestämmelser för stad äro gällande.
Såsom skäl härför har åberopats, förutom ett yttrande av byggnadsstyrelsen
beträffande utomplansområden, uttalande av en länsstyrelse, som
framhållit att det funnes stadsplanelagda områden, där fastighetsbildningen
helt och hållet skett genom avstyckning och där tomtindelning sedermera ej
ägt rum, samt att då tomtindelning utgjorde förutsättning för tillämpning
av stadsplanelagens bestämmelser örn upplåtande av gata, den möjlighet
icke förelåge att framdriva ett ordnande av dylika områdens huvudavlopp,
som följde av stadgandet i 42 § andra stycket sista punkten stadsplanelagen.
Vad sålunda åberopats torde icke utgöra tillräcklig anledning att utsträcka
stadgandet att avse jämväl stadsplanelagt område. Till en början må framhållas
att bestämmelserna äro overksamma beträffande redan bebyggda fastigheter.
Vad de obebyggda angår föreligger redan i 17 § första stycket stadsplanelagen
byggnadsförbud å mark, som ej blivit indelad till tomter. Länsstyrelsen
äger visserligen meddela dispens från detta byggnadsförbud men
endast då synnerliga skäl därtill äro. Härigenom måste det anses på tillfredsställande
sätt sörjt för att för framtiden hindra uppkomsten av sådana missförhållanden,
som givit anledning till det föreslagna byggnadsförbudet inom
stadsplan. Det bör vidare beaktas att det skäl, som föranlett de sakkunnigas
stadgande i ämnet, nämligen att skapa ett tvångsmedel mot markexploatörer,
icke äger giltighet för område inom stadsplan. Enligt bestämmelserna i 52
och 53 §§ stadsplanelagen kan Konungen förordna att då stadsplan skall
läggas över område i en ägares hand, varmed asyftas markexploatör, denne
skall icke blott till staden avstå gatumark och dylikt utan även bekosta anläggning
av gator och avloppsledningar i viss utsträckning. Något behov av
ytterligare tvångsmedel mot sådan exploatör torde icke vara erforderligt.
Vad angår område, som icke ingår i stadsplan och där tidpunkten för sådan
planläggning ännu icke är inne, kan det icke anses uteslutet att behov
av byggnadsförbuds meddelande emellanåt kan förefinnas. Att på sätt de
sakkunniga föreslagit anknyta förbudet till område, som omfattas av stomplan
eller utomplansbestämmelser, torde särskilt efter de ändringar, som i
övrigt vidtagits i sakkunnigförslaget, icke vara lämpligt. Härigenom nar man
icke det åsyftade målet eller att få ett tvångsmedel mot exploatör. Ej heller
bör i enlighet med byggnadsstyrelsens förslag stadgandet avse varje område
utom stadsplan. Å rent agrara delar av stad eller stadsliknande samhälle saknas
behov av sådant byggnadsförbud. Däremot torde ett visst behov av sadant
204
Kungl. Maj:ts proposition nr 45.
stadgande föreligga beträffande områden, där en exploatering är förestående.
Detta torde icke kunna vara fallet i fråga om andra områden än dem,
för vilka avstyckningsplan godkänts. Hava sådana förhållanden inträtt att
avstyckningsplan bör upprättas, giver gällande lagstiftning vederbörande
myndighet befogenhet att framtvinga plans upprättande genom de i fastighetsbildningslagen
och jorddelningslagen intagna förbuden mot avstyckning.
Det måste därför anses tillfyllest att anknyta byggnadsförbudet till avstyckningsplan;
tidigare kan behov därav knappast tänkas uppkomma. Visserligen
träffas härigenom icke sådana områden utom stadsplan, där jorddelning
för tätare bebyggelse skett annorledes än genom avstyckning, men för dylika
områden, som i allmänhet redan torde vara bebyggda, skulle ett byggnadsförbud
sakna större praktisk betydelse.
Förbud, varom här är fråga, böra meddelas med varsamhet och huvudsakligen
i sådana fall, da det gäller att komma till rätta med markexploatör.
Vad angår den egentliga landsbygden torde i överensstämmelse med det
remitterade förslaget motsvarande möjlighet böra finnas beträffande områden,
som ingå i byggnadsplan eller avstyckningsplan. Emellertid synas bestämmelser
i fråga om avstyckningsplan lämpligare kunna upptagas i stadsplanelagen
än i jorddelningslagen.
Lagrådet hemställer därför, att de nya bestämmelserna i 13 och 63 §§
stadsplanelagen måtte avfattas i enlighet med vad ovan yttrats och att vid
bifall härtill den föreslagna ändringen i 19 kap. 13 § jorddelningslagen måtte
såsom obehövlig utgå.
Ur protokollet:
G. Lindencrona.
Kungl. Maj.ts proposition nr 45.
205
Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 7 februari 1941.
Närvarande:
Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden
Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Sköld, Eriksson, Bergquist,
Bagge, Andersson, Domö, Rosander.
Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Westman, anmäler, efter gemensam
beredning med cheferna för social-, kommunikations-, finans-, jordbruks-
och handelsdepartementen, lagrådets den 31 januari 1941 avgivna
utlåtande över till lagrådet den 22 november 1940 remitterade förslag till
1) lag om ändring i vissa delar av vattenlagen;
2) lag örn tillsyn över vattendrag, sjöar och andra vattenområden;
3) lag örn ändrad lydelse av 13 och 63 §§ stadsplanelagen den 29 maj
1931;
4) lag angående ändrad lydelse av 5 kap. 8 a § lagen den 12 maj 1917
örn fastighetsbildning i stad; och
5) lag angående ändrad lydelse av 19 kap. 1 och 13 §§ lagen den 18 juni
1926 örn delning av jord å landet.
Efter redogörelse för utlåtandet anför föredraganden:
Beträffande förslaget till lag örn ändring i vissa delar av vattenlagen
har lagrådet såsom en av de betydelsefullaste nyheterna i förslaget
framhållit införandet av skyldighet att deltaga i kloakledningsföretag,
vilket lämpligen kan utföras så, att det länder till nytta för två eller
flera intressen.
Med avseende å tillämpningen av bestämmelserna örn bildandet av samfälligheter
i visst fall, nämligen då kommun eller municipalsamhälle skall
jämte enskilda fastighetsägare utföra ett kloakledningsföretag för icke stadsplanelagt
område, har lagrådet anmärkt, att frågan om fastighetsägares rättigheter
och skyldigheter gentemot kommun eller municipalsamhälle, inom
vars område fastigheterna äro belägna, enligt förslaget vore att bedöma enligt
andra regler än de som enligt stadsplanelagen gällde beträffande gatukostnadsbestämmelser
för område inom stadsplan. Vid ärendets föredragning
i statsrådet den 22 november 1940 har jag framhållit, att förslaget likväl
är ägnat att i sin mån utjämna den skillnad som nu föreligger mellan
områden inom och utom stadsplan samt att de regler, som enligt förslaget
skola gälla för det fall att kommun eller municipalsamhälle anordnar avloppsledning
för område utom stadsplan, icke kunna anses stå i strid mot
stadsplanelagens gatukostnadsbestämmelser. Jag framhöll vidare att, när
206
Kungl. Maj:ts proposition nr 45.
kommun eller municipalsamhälle skall framdraga ledning utom stadsplan,
ingen fastighetsägare enligt förslaget får åläggas större andel i kostnaden än
som är rimligt med hänsyn till hans nytta av företaget samt att, örn ledningen
skall tjäna även andra intressen än fastighetsägarnas, samma intressen
givetvis skola bära sin andel av kostnaderna. Lagrådet har emellertid
icke ansett detta tillfyllest och har, vid behandlingen av 8 kap. 14 och 54 §§
i förslaget, hemställt, att det måtte uttryckligen stadgas att, när kommun
eller municipalsamhälle skall jämte till kommunen eller samhället hörande,
utom stadsplan belägna fastigheter ingå i ett gemensamt avloppsföretag, vid
kostnadsfördelningen skall beaktas samhällets skyldighet att svara för allmänna
sanitära intressen. De tilläggsbestämmelser, varom lagrådet sålunda
hemställt, torde vara ägnade att överbygga vad som skiljer det remitterade
förslaget från stadsplanelagens bestämmelser.
Lagrådet har i detta sammanhang såsom en brist påpekat, att frågan, hur
förhållandet skall regleras då stadsplan utsträckes över område där kloakledningsföretag
finnes, tills vidare lämnats olöst. Jag har förut framhållit, att
en bestämmelse örn lösningsplikt för samhället i sådant fall har fog för sig
men att frågan om införandet av dylik plikt icke är begränsad till avloppsledningar
— den gäller bland annat även vägar och vattenledningar — och
tarvar närmare utredning. Detta spörsmål, som lärer höra hemma i stadsplanelagen,
och således icke i vattenlagen, torde böra upptagas vid den utredning
av olika frågor inom stadsplanelagstiftningen, för vilken jag förut
uttalat mig.
Lagrådet har i övrigt med avseende å frågan örn tvångsdelaktighet hemställt,
att i 8 kap. 9 och 11 §§ av förslaget införes ett tillägg som möjliggör
att uppskov med bildandet av tvångssamfälligheter enligt förslaget kan
medgivas av särskilda skäl. Jag finner mig böra biträda vad lagrådet sålunda
hemställt.
I överensstämmelse med dessa ändringar i förslaget står en av lagrådet
förordad jämkning i 8 kap. 19 § i syfte att utmärka, att kloakledningsföretag
ej mot bestridande skall kunna utvidgas till kombinerat kloakledningsoch
torrläggningsföretag, såvida det icke är till väsentlig nytta ur torrläggningssynpunkt.
Även denna jämkning torde vara lämplig.
I det remitterade förslaget har icke upptagits någon bestämmelse för det
fall att byggnad eller anläggning är belägen å annans mark och icke på
grund av vad särskilt är stadgat likväl utgör fast egendom. Frågan om rätt
eller skyldighet för ägaren av sådan byggnad eller anläggning att deltaga
i ett gemensamt företag, liksom fråga örn tillämpning å honom av andra
bestämmelser i förslaget, måste fördenskull enligt förslaget lösas på tolkningens
eller analogiens väg. Lagrådet har hemställt, att ett särskilt stadgande
meddelas, enligt vilket bestämmelsernas tillämplighet skall bedömas
med hänsyn till omständigheterna i varje särskilt fall. Ett sådant stadgande
torde böra upptagas, lämpligen såsom sista paragraf i 8 kap. Med hänsyn
till vad lagrådet anfört såsom motiv för detsamma torde det vara tydligt,
att därav icke får motsättningsvis slutas att vad i andra kapitel i vattenlagen
sägs örn ägare av fastighet icke skulle kunna under några om
-
Kungl. Maj.ts proposition nr 45.
207
ständigheter bliva att tillämpa å ägare av byggnad eller anläggning å annans
mark, då byggnaden eller anläggningen icke enligt vad särskilt är stadgat
utgör fast egendom. Intages ett sådant stadgande som nu sagts, synes före
54 § böra införas en ny rubrik, varigenom denna och efterföljande paragrafer
i kapitlet sammanfattas under beteckningen »Slutbestämmelser».
De jämkningar som lagrådet i övrigt förordat i förslaget örn ändring i
vattenlagen torde böra vidtagas. Därjämte synas ett par jämkningar av redaktionell
natur böra ske.
I fråga om förslaget till lag om tillsyn över vattendrag, sjöar
och andra vattenområden har lagrådet föreslagit vissa smärre
jämkningar i 9 och 15 §§, som synas böra beaktas. Även den omformulering
av övergångsbestämmelserna som lagrådet förordat måste anses innebära
en förbättring. I övrigt torde 4 och 5 §§ i detta förslag böra i redaktionellt
hänseende jämkas något.
Vad slutligen angår förslaget till lag om ändrad lydelse av 13
och 63 §§ stadsplanelagen torde, såsom lagrådet hemställt, bestämmelsen
i 13 § om meddelande av byggnadsförbud för område i stad
böra inskränkas till område, för vilket godkänd avstyckningsplan finnes.
I redaktionellt hänseende synes, likaledes enligt lagrådets hemställan, motsvarande
bestämmelse om byggnadsförbud för område med avstyckningsplan
på landsbygden böra intagas i 63 § stadsplanelagen, i stället för i 9
kap. 13 § lagen örn delning av jord å landet.
Denna ändring påkallar jämväl ändring av rubriken till förslaget till 1 a g
om ändring i lagen om delning av jord å landet.
Vid ärendets föredragning i statsrådet den 22 november 1940 har jag
redogjort för de sakkunnigas förslag till förordning om ändring i
vissa delar av hälsovårdsstadgan den 19 juni 1919 och
de jämkningar i detta förslag som ansetts böra vidtagas. Jag nämnde tilllika,
att med framläggande av förslag därom, över vilket riksdagens yttrande
torde böra inhämtas, borde anstå till dess förenämnda lagförslag
undergått vederbörlig granskning i lagrådet. 1 enlighet med vad jag vid
samma tillfälle uttalat har inom justitiedepartementet upprättats förslag till
förordning örn ändring i vissa delar av nämnda stadga.
Föredraganden hemställer, att de i enlighet med vad nu angivits ändrade
lagförslagen måtte jämlikt § 87 regeringsformen genom proposition föreläggas
riksdagen till antagande samt att riksdagens yttrande måtte inhämtas
över förslaget till förordning om ändring i vissa delar av hälsovårdsstadgan.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Majit Konungen, att till
riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga
till detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
G. Tidelius.
208
Kungl. Majlis proposition nr 45.
Innehållsförteckning.
Sid.
Propositionen...................................................................... 1
Författningsförslag.............................................................. 2
Utdrag av statsrådsprotokollet den 22 november 1940............................ 49
Gällande rätt .................................................................. 49
Huvuddragen i de sakkunnigas förslag........................................ 50
Yttranden...................................................................... 56
Departementschefens uttalande beträffande huvuddragen i de sakkunnigas
förslag........................................................................ 67
Förslag om ändring i vattenlagen ............................................ 73
2 och 3 kap................................................................. 80
8 kap......................................................................... 80
9 kap......................................................................... 137
10 kap....................................................................... 139
11 och 13 kap............................................................... 141
Övergångsbestämmelser...................................................... 143
Förslag örn tillsyn över vattendrag, sjöar och andra vattenområden........ 144
Förslag örn ändringar i stadsplanelagen, byggnadsstadgan, fastighetsbildningslagen
och jorddelningslagen ................................................ 152
Förslag örn ändring i hälsovårdsstadgan...................................... 162
Bilagor till statsrådsprotokollet den 22 november 1940 .......................... 172
Utdrag av lagrådsprotokollet den 31 januari 1941.............................. 193
Utdrag av statsrådsprotokollet den 7 februari 1941 .............................. 205
Stockholm 1941. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.
403031