Kungl. Maj:ts proposition nr 289.

1

Kr 289.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till
lag angående ändrad lydelse av 4 § lagen den 17
juni 1938 (nr 287) om semester, m. ra.; given
Stockholms slott den 4 juni 1941.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet hållna protokoll
vill Kungl. Maj:t härmed föreslå riksdagen att

dels antaga härvid fogade förslag till

1) lag angående ändrad lydelse av 4 § lagen den 17 juni 1938 (nr 287)
om semester samt

2) lag örn semester för viss militär tjänstgöringstid m. m.,

dels ock bifalla det förslag i övrigt, örn vars avlåtande till riksdagen föredragande
departementschefen hemställt.

GUSTAF.

Gustav Möller.

Bihang till riksdagens protokoll 1941

1 sami. Nr 289.

4UG 40

2

Kungl. Majus proposition nr 289.

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 4 § lagen den 17 juni 1938 (nr 287)

örn semester.

Härigenom förordnas, att 4 § lagen den 17 juni 1938 om semester skall
erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives:

4 §•

Semester utgår---mellan parterna.

Kätt till semester föreligger endast för kalendermånad, under vilken arbetstagaren
för arbetsgivarens räkning utfört arbete å minst sexton dagar. Härvid
skall med dag, å vilken arbete utförts, jämställas dag, varunder arbetstagaren
åtnjutit semester eller varit oförmögen till arbete på grund av olycksfall i
arbetet eller sådan sjukdom, som avses i lagen örn försäkring för vissa yrkessjukdomar,
eller fullgjort i värnpliktslagen föreskriven repetitionsövning,
beredskapsövning, landstormsrepetitionsövning eller landstormsbefälsövning.
Dag, under vilken arbetstagaren varit oförmögen till arbete eller fullgjort
militär tjänstgöring, må dock icke räknas honom till godo, därest arbete
eljest uppenbarligen icke kunnat beredas honom å sådan dag.

I semestern---däremot inräknas.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1941.

Kungl. Majus proposition nr 289.

3

Förslag

till

Lag

om semester för viss militär tjänstgöringstid m. m.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Har arbetstagare, å vilken lagen örn semester äger tillämpning, under år
1940 varit inkallad till tjänstgöring jämlikt § 28 mom. 1 eller § 36 mom. 2
värnpliktslagen, skall, med iakttagande i övrigt av vad i förstnämnda lag
stadgas, sådan tjänstgöring jämställas med militär tjänstgöring, varom i 4 §
andra stycket semesterlagen förmäles. I fråga örn månad, för vilken arbetstagaren
äger åtnjuta semesterlön eller ersättning därför på den grund, att
tjänstgöring jämlikt § 28 mom. 1 eller § 36 mom. 2 värnpliktslagen jämställes
med tid, då arbete utförts för arbetsgivarens räkning, skall dock
sådan lön eller ersättning utgå av statsmedel med tio kronor samt utbetalas
i den ordning Konungen bestämmer.

2§-

Äger person, som under år 1940 varit inkallad till tjänstgöring jämlikt
§ 28 morn. 1 eller § 36 mom. 2 värnpliktslagen, icke enligt bestämmelserna
i 1 § denna lag utfå semesterlön eller ersättning därför för tjänstgöringstiden,
skall, där sammanlagda tjänstgöringstiden under året uppgått till
minst 90 dagar, i den ordning Konungen bestämmer till honom av statsmedel
utgå ersättning för semester med tio kronor för varje tidrymd av 30
dagar tjänstgöringen under året sammanlagt varat.

3§.

Yad i denna lag stadgas skall beträffande värnpliktig, tillhörande årsklass
1939 eller 1940 eller årsgrupp 1940, äga tillämpning allenast i den mån av
honom fullgjord militär tjänstgöring överstiger 180 dagar.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad
uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 289.

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför
Hans Majit Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 16 maj 1941.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden
Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Möller, Sköld, Bergquist,
Bagge, Andersson, Domö, Rosander, Gjöres, Ewerlöf.

Efter gemensam beredning med cheferna för justitie-, försvars- oell finansdepartementen
anmäler chefen för socialdepartementet, statsrådet Möller,
fråga örn ändring av 4 § semesterlagen m. m. samt anför:

Gällande bestämmelser.

Semesterlagen.

Lagen den 17 juni 1938 (nr 287) örn semester äger tillämpning å arbetstagare
i allmän eller enskild tjänst med undantag för sådana arbetare hos
staten, för vilka gälla särskilda föreskrifter rörande semester. Från lagens
tillämpning är också undantagen arbetstagare, som är medlem av arbetstagarens
familj eller som avlönas uteslutande genom andel i vinst (1 §).
Huvudförutsättningen för rätt till semester är, att arbetstagaren innehaft
sin anställning sedan minst 180 dagar (3 § första stycket, 9 § andra stycket).
Semester utgår för kalenderår och omfattar en dag för varje kalendermånad
anställningen varat under närmast föregående kalenderår (kvalifikationstid),
för såvitt icke parterna träffat överenskommelse örn att annan period av
samma längd skall gälla såsom kvalifikationstid (4 § första stycket). Rätt
till semester föreligger (4 § andra stycket) endast för kalendermånad, under
vilken arbetstagaren för arbetsgivarens räkning utfört arbete å minst 16
dagar. Härvid skall med dag, å vilken arbete utförts, jämställas dag, varunder
arbetstagaren åtnjutit semester eller varit oförmögen till arbete på
grund av olycksfall i arbetet eller sådan sjukdom, som avses i lagen örn
försäkring för vissa yrkessjukdomar, eller fullgjort i värnpliktslagen föreskriven
repetitionsövning, landstormsrepetitionsövning eller landstormsbefälsövning.
Dag, under vilken arbetstagaren varit oförmögen till arbete eller
fullgjort militär tjänstgöring, må dock icke räknas honom till godo, därest
arbete eljest uppenbarligen icke kunnat beredas honom å sådan dag. —
Arbetsgivaren äger bestämma, när semester skall utgå (6 § första stycket).
Semester får icke utan arbetstagarens medgivande förläggas till tid, bland
annat, då arbetstagaren fullgör sådan militär tjänstgöring, varom talas i 4 §
andra stycket (6 § tredje stycket). — Under semester skall lön utgå (8 §

Kungl. Majus proposition nr 289. 5

första stycket). Arbetstagare, som är avlönad med tidion, beräknad för vecka
eller längre tidsenhet, äger uppbära den å semestertiden belöpande lönen
(8 § andra stycket). För annan arbetstagare skall lönen för varje semesterdag
utgå med belopp, motsvarande hans genomsnittliga inkomst för dag, då
arbete för arbetsgivarens räkning utförts under de månader av senast förflutna
kvalifikationstid, för vilka semesterrätt föreligger. Vid frånvaro från arbetet
på grund av militärtjänst, som omförmäles i 4 § andra stycket, skall vid
beräkning av semesterlönens storlek hänsyn tagas till den lön, som arbetstagaren
sannolikt skulle hava uppburit för nämnda tid, därest han utfört
arbete för arbetsgivarens räkning. — Arbetstagare, som utför arbetet i sitt
hem eller eljest under sådana förhållanden, att det ej kan anses tillkomma
arbetsgivaren att vaka över arbetets anordnande, är icke berättigad till semester
utan endast till semesterlön (9 § första stycket). Bestämmelser örn
lönens storlek givas i 9 § andra stycket. Beträffande sådana arbetstagare
gälla icke, bland annat, bestämmelserna i 4 § andra stycket och 8 § andra
stycket. — Arbetstagare, som lämnar sin anställning eller entledigas därifrån,
innan han åtnjutit honom enligt 4 § tillkommande semester eller
enligt 9 § tillkommande semesterlön, skall erhålla ersättning därför enligt
de i 8 och 9 §§ stadgade grunderna (12 §).

V ärnpliktslagen •

Jämlikt värnpliktslagen den 30 juni 1936 (nr 443) (ändrad genom lagar
den 22 april 1938, nr 124, den 2 juni 1939, nr 223, och den 14 juni 1940,
nr 511) omfattar vanlig repetitionsövning 25 eller 30 dagar (§ 27), landstormsrepetitionsövning
5 dagar samt landstormsbefälsövning 12 dagar (§ 36).
§ 27 mom. 2 a innehåller bestämmelser örn beredskapsövning. Enligt dessa
bestämmelser är värnpliktig, som uttagits till linjetjänst vid hären eller i
linjetjänst tilldelats kustartilleriet, skyldig att under fredstid, där Konungen
med hänsyn till krigsberedskapen så prövar nödigt och i den ordning
Konungen bestämmer, fullgöra en beredskapsövning örn högst 30 dagar före
utgången av fjärde året efter inskrivningsåret. Vidare må erinras örn de
bestämmelser, enligt vilka Konungen, då rikets försvar eller dess säkerhet
eljest det kräver, efter statsrådets hörande äger till tjänstgöring inkalla beväringen
(§ 28 mom. 1) eller landstormen (§ 36 mom. 2) eller de större eller
mindre delar därav, som finnas behövliga.

Vissa andra författningsbestämmelser.

I 1 § lagen den 14 oktober 1939 (nr 727) om förbud mot arbetstagares
avskedande med anledning av värnpliktstjänstgöring m. m. (ändrad genom
lag den 14 juni 1940, nr 505) stadgas, bland annat, att ingen på grund av
tjänstgöring, som åligger honom enligt värn pliktslagen eller som han eljest
jämlikt stadgande i lag är skyldig att utföra åt det allmänna, får skiljas
från anställning, som han innehar. — Avskedande av annan, självständig
grund kan däremot äga rum och detta även under tid, då militärtjänstgöring
fullgöres.

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 289.

Åtskilliga andra åtgärder liava även vidtagits till förbättrande av de värnpliktstjänstgöringsskyldigas
ställning. Av författningar på förevarande område
må nämnas lagen den 14 oktober 1939 (nr 728) med särskilda bestämmelser
rörande utmätning lios vissa värnpliktiga m. m., lagen den 31 oktober
1939 (nr 782) örn inskränkning i rätten att återtaga avbetalningsgods från
vissa värnpliktiga m. m., förordningen den 17 november 1939 (nr 810) med
särskilda bestämmelser angående indrivning av utskylder lios vissa skattskyldiga,
lagen samma dag (nr 811) angående undantag i vissa fall från
stadganden örn uttagande av avgift vid indrivning av kommunalutskylder,
lagen samma dag (nr 812) örn upphävande i vissa fall av verkan av uraktlåtenhet
att erlägga utskylder till kommun eller annan menighet med avseende
å rösträtt och behörighet samt lagen den 19 april 1940 (nr 233) örn
anstånd för vissa värnpliktiga med betalning av hyra m. m.

Särskilda bestämmelser finnas vidare utfärdade rörande avlöningsförmåner,
familjebidrag m. m. åt värnpliktiga.

Härjämte må erinras örn vissa av Kungl. Majit den 6 december 1940 utfärdade
bestämmelser angående ledighet för personal, å vilken krigsavlöningsreglementet
är tillämpligt (krigsledighetsbestämmelser) (Sv. förf.-saml.
986/1940). Enligt dessa bestämmelser kan ledighet beviljas bland annat i
form av krigspermission, som åtminstone i vissa fall avser att bereda vila och
rekreation, eller tjänstledighet. Vid beviljande av krigspermission och av
tjänstledighet för enskild angelägenhet av vikt eller för beredande av vila
och rekreation i fall, då ledigheten ej är att hänföra till krigspermission, skall
såsom allmän regel iakttagas, att av nämnda slag av ledighet för varje tjänstgöringsperiod
örn två månader sammanlagt må åtnjutas ledighet under högst
sex dygn, resdagar oräknade. Den sålunda beräknade ledigheten må sammanslås
till längre eller uppdelas på kortare ledighetsperioder. Under krigspermission
och tjänstledighet av förut angiven art bibehålies rätt till krigslön
och familjebidrag, varjämte viss ersättning för resekostnad utgår.

Tidigare förslag1 örn priviiegiering- i semesterli anseende
av vissa slag1 av militär tjänstgöring.

Semesterlagen.

I sakkunnigförslaget till semesterlag framhölls, att annan tjänstgöring än
repetitionsövning icke syntes kunna privilegieras med hänsyn till den ekonomiska
börda, som genom priviiegiering ålades arbetsgivarna.

Propositionen i ämnet (nr 286/1938) upptog sakkunnigförslaget med tillägg
av de kortvariga landstormsrepetitions- och landstormsbefälsövningarna.

Urtima riksdagen 1939''40.

I en motion (nr II: 7) vid urtima riksdagen 1939/40, vilken behandlades
i samband med förslag till lag örn förbud mot arbetstagares avskedande med
anledning av värnpliktstjänstgöring m. m., yrkades, att i nämnda lag skulle
införas bestämmelse, att fullgörande av förstärkt försvarsberedskap icke finge

7

Kungl. Maj:ts proposition nr 289.

medföra någon minskning av den semestertid oell semesterersättning, som
eljest skolat tillkomma den inkallade. I andra särskilda utskottets utlåtande
(nr 12) i ärendet anfördes, att vid en blivande omarbetning av semesterlagen
borde övervägas, i vad mån rätt till semester skulle föreligga jämväl vid annan
militärtjänstgöring än sådan, som omförmäldes i semesterlagen, men att
motionen icke borde föranleda någon åtgärd. Utskottets förslag bifölls av
riksdagen.

Departementspromemoria år 1939 angående
ändring av 4 § andra stycket

semesterlagen.

I en i slutet av år 1939 inom socialdepartementet upprättad promemoria
har ifrågasatts sådan ändring av semesterlagen (4 § andra stycket), att beredskapsövning
skulle helt jämställas med de i lagen redan upptagna värnpliktsövningarna
samt att tjänstgöring enligt § 28 mom. 1 och § 36 mom. 2
värnpliktslagen skulle intill fyra månader av varje kvalifikationstid — d. v. s.
i allmänhet kalenderår — få tillgodoräknas i semesterhänseende. Detta
förslag innebär alltså, att arbetsgivarna skulle utgiva semesterlön eller semesterersättning
för högst fyra dagar per kalenderår till hos honom anställda
arbetstagare för sådan tid, då de varit inkallade till ifrågavarande slag av
militär tjänstgöring.

4 § skulle efter genomförandet av de ifrågasatta ändringarna erhålla följande
lydelse (avvikelser från gällande lag kursiverade):

Semester utgår — — — mellan parterna.

Rätt till semester föreligger endast för kalendermånad, under vilken arbetstagaren
för arbetsgivarens räkning utfört arbete å minst sexton dagar. Härvid
skall med dag, å vilken arbete utförts, jämställas dag, varunder arbetstagaren
åtnjutit semester eller varit oförmögen till arbete på grund av olycksfall i arbetet
eller sådan sjukdom, som avses i lagen örn försäkring för vissa yrkessjukdomar,
eller fullgjort i värnpliktslagen föreskriven repetitionsövning, beredskapsövning,
landstormsrepetitionsövning eller landstormsbefälsövning. Med dag, å vilken arbete
utförts, skall ock jämställas dag, varunder arbetstagaren varit inkallad till tjänstgöring
jämlikt § 28 mom. 1 eller § 36 mom. 2 värnpliktslagen; sådan tjänstgöring må dock
endast under högst fyra månader av varje kvalifikationstid anses såsom arbetstid. Dag,
under vilken arbetstagaren varit oförmögen till arbete eller fullgjort militär
tjänstgöring, må likväl icke räknas honom till godo, därest arbete eljest uppenbarligen
icke kunnat beredas honom å sådan dag.

I semestern — — — däremot inräknas.

Över departementspromemorian hava efter remiss yttranden avgivits av
socialstyrelsen, kommerskollegium, svenska arbetsgivareföreningen, landsorganisationen
i Sverige, de anställdas centralorganisation (Daco) samt
kooperativa förbundet. Kommerskollegium har bifogat yttranden från järnkontoret
samt Stockholms och Skånes handelskammare ävensom handelskammaren
i Göteborg.

De i promemorian framlagda förslagen tillstyrkas av landsorganisationen,
Daco och kooperativa förbundet. Landsorganisationen anför bland annat:

Sedan principen örn privilegiering i vissa fall av frånvaro på grund av
värnpliktstjänstgöring fastslagits i 4 § andra stycket i gällande lag, synes

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 289.

anledning icke förefinnas att ingå på frågan om den föreslagna utsträckningens
berättigande ur principiell synpunkt. Förslaget bör bedömas genom en avvägning
ur skälighets- och billighetssynpunkt av de varandra motstående intressena.
Mot den ökade ekonomiska belastning av arbetsgivaren, som den
föreslagna utsträckningen kan föranleda, bör vägas den ekonomiska uppoffring
här ifrågavarande tjänstgöring betyder för arbetstagaren.

Landsorganisationen har vidare förklarat sig vilja i förevarande sammanhang
framhålla angelägenheten av att klarhet vunnes rörande förhållandet
mellan bestämmelserna i 9 § semesterlagen och privilegiationsbestämmelsen
i 4 § andra stycket. Frågan gällde, huruvida semesterlönen för arbetstagare,
som utförde arbetet i sitt hem eller eljest under sådana förhållanden, att det ej
kunde anses tillkomma arbetsgivaren att vaka över arbetets anordnande, skulle
beräknas med hänsyn även till den sannolika arbetsförtjänsten under frånvarotid,
som avsåges i 4 § andra stycket. En lagändring eller en auktoritativ lagtolkning
vore därutinnan påkallad.

Förslaget att jämställa beredskapsövningen örn 30 dagar med de i lagen
redan nu upptagna övningarna tillstyrkes jämväl i övriga remissyttranden
med undantag dock för svenska arbetsgivareföreningens yttrande. Yad beträffar
förslaget örn rätt för arbetstagare att i viss män tillgodoräkna sig
tjänstgöring enligt § 28 mom. 1 eller § 36 mom. 2 värnpliktslagen såsom
arbetad tid i semesterhänseende tillstyrker socialstyrelsen sådant tillgodoräknande
beträffande högst två månader under det att kommerskollegium, järnkontoret,
handelskamrarna och arbetsgivareföreningen avstyrka förslaget därutinnan.

Socialstyrelsen framhåller, att, då semestersakkunniga icke ansågo den s. k.
första tjänstgöringen böra privilegieras i semesterhänseende, huvudskälet därför
var, att det ansågs innebära ett omotiverat ingrepp i avtalsfriheten, örn
man ålade arbetsgivarna att låta arbetstagarna beräkna semesterrätt jämväl
under en längre värnpliktstjänstgöring. Vad de sakkunniga åsyftade var helt
enkelt att förebygga, att en kortare frånvaro från arbetet på grund av värnpliktstjänstgöring
skulle medföra förlust av semesterrätt. Förslaget örn att i
värnpliktslagen föreskriven beredskapsövning skulle jämställas med tid,
varunder arbete utförts, läge helt i linje med denna uppfattning, varför detta
förslag tillstyrktes.

Beträffande promemorieförslaget i övrigt anför socialstyrelsen:

Även örn man i likhet med semestersakkunniga anser, att värnpliktstjänstgöring
under fredstid närmast är att betrakta som en rekreation för de värnpliktiga,
måste det dock framhållas, att beredskapstjänstgöring under oroliga
tider med förläggning månadsvis ofta långt bort från den värnpliktiges hemort
eller rent av från odlade bygder innebär en kraftig påfrestning för individen,
som väl kan motivera ett anspråk på semester. Hänsyn bör, då det
gäller beredskapstjänstgöring, också tagas till att det här oftast är fråga örn
förhållandevis äldre män, som i stor utsträckning bildat familj och fått mera
fast fot på arbetsmarknaden. Styrelsen vill därför uttala som sin mening, att
starka skäl i och för sig tala för att semesterrätt må beräknas å tid för beredskapstjänstgöring.
Men om det också är skäligt gentemot arbetstagarna, att
de få tillgodoräkna sig semesterrätt å dylik tid, är det därför ingalunda sagt,

9

Kungl. Majus proposition nr 289.

att man bör lägga bördan härför på arbetsgivarna. Beredskapstjänstgöringen
har intet samband med förhållandet mellan arbetsgivare och arbetare och
något sakligt skäl att belasta arbetsgivarna med en ekonomisk börda för sådan
semesterrätt finnes icke. Den omständigheten, att en arbetsgivare enligt 1939
års lagstiftning icke må entlediga arbetstagare, som inkallas till beredskapstjänstgöring,
utan att denne är lagligen skyddad vid rätten att återgå till sin
förra anställning, saknar i förevarande sammanhang all betydelse. Skall man
nu skrida vidare på den väg, som föreslogs av semestersakkunniga beträffande
privilegiering av repetitionsövning och mot vilken någon invändning då icke
gjordes från arbetsgivarhåll, har man alltså uteslutande att hålla sig till rena
billighetsskäl. Man bör därvid icke gå längre än vad som kan anses skäligt
ur arbetsgivarnas synpunkt. Socialstyrelsen finner för sin del, att den föreslagna
tiden av fyra månader är för lång; styrelsen förordar, att tiden nedsätta
till högst två månader.

Socialstyrelsen förklarar härefter, att den rätta lösningen i och för sig skulle
vara, att staten ansvarade för kostnaderna för den semester, som belöpte å
värnpliktstid av olika slag. Genomfördes denna tanke, behövde man icke
stanna vid någon viss tidsgräns. Arbetsgivarna skulle i sådant fall endast
åläggas att bereda personalen ledighet under så lång tid, som motsvarade
den under värnpliktstiden intjänade semesterrätten. Semesterlönen kunde,
för att undvika beräkningssvårigheter, utgå med ett visst fixerat belopp, t. ex.
fem kronor örn dagen. Då det med ett system sådant som det sålunda ifrågasatta
icke kunde undvikas, att en värnpliktig kunde förvärva självständig rätt
till semester på grund av värnpliktstjänstgöring samt då en ganska omfattande
administrativ apparat skulle erfordras för utbetalning av semesterpengarna,
kunde styrelsen emellertid icke förorda berörda system.

Socialstyrelsen framhåller vidare, att styrelsen icke kunde tillstyrka den i
promemorieförslaget förordade regeln, att tjänstgöringen skulle maximeras
uteslutande med hänsyn till varje kvalifikationstid. Styrelsen ville i stället
förorda, att rätten att beräkna semestern maximerades i två hänseenden, nämligen
dels under samma kvalifikationstid och dels under en fortlöpande
tjänstgöring. Bestämmelsen borde därför så utformas, att beredskapstjänstgöring
jämlikt § 28 mom. 1 eller § 36 mom. 2 värnpliktslagen skulle jämställas
med tid, varunder arbete utförts, dock endast under högst två månader
av samma tjänstgöringsperiod och under högst två månader av samma
kvalifikationstid.

Socialstyrelsen har slutligen i förevarande sammanhang framhållit, att
styrelsen ansåge, att den första värnpliktstjänstgöringen icke kunde jämställas
med beredskapstjänstgöring.

Stockholms handelskammare, som tillstyrker att beredskapsövning skall
få tillgodoräknas, anför beträffande förslaget i övrigt, att det med hänsyn
till de utomordentliga tidsförhållanden, varunder den därvid ifrågavarande
militärtjänstgöringen ägde rum, ej vore påkallat att ifrågasätta lagstiftning
för därmed förknippade oväsentliga semesterspörsmål.

Skånes handelskammare intar enahanda ståndpunkt i sak samt erinrar därom,
att man redan vid semesterlagens tillkomst från näringslivets håll framhöll
vådorna av den ekonomiska belastning, som skulle komma att läggas på

10

Kungl. Majis proposition nr 289.

närings företagen. För företag, vilkas produktion baserades på stor användning
av mänsklig arbetskraft, skulle den föreslagna lagändringen innebära en skärpning
av denna belastning, som icke borde alldeles bagatelliseras. Lagändringen
borde begränsas till att gälla endast beredskapsövningen, medan det i
övrigt borde överlämnas åt arbetsgivarna själva att frivilligt och utan i lag
fastslagen förpliktelse avgöra, huruvida deras förhållanden medgåve dem att
tilldela sina tjänstemän och arbetare semester även för tid, under vilken vederbörande
varit inkallad till förstärkt försvarsberedskap eller mobilisering.

Järnkontoret framhåller, att, örn beträffande tjänstgöring jämlikt § 28 mom.
1 eller § 36 mom. 2 värnpliktslagen hänsyn skulle tagas till rena billighetsskäl,
den privilegierade tiden i varje fall ej borde omfatta mer än 30 dagar.

Kommerskollegium, som biträder promemorieförslaget såvitt angår beredskapsövningen,
yttrar:

Med hänsyn till de principer, som varit vägledande vid semesterlagens tillkomst,
varvid semestern på samma sätt som arbetslönen ansågs utgöra en
motprestation till det av arbetstagaren utförda arbetet, må erinras örn att
grunden till genomförandet av lagstiftning örn semester i första hand var att
söka i en rekreationssynpunkt, syftande till att arbetstagaren genom semestern
skulle erhålla behövlig vila eller rekreation. I likhet med Stockholms och
Skånes liandelskamrar finner kollegium den föreslagna utvidgningen av
semesterlagen till att privilegiera jämväl tjänstgöring jämlikt § 28 mom. 1
eller § 36 mom. 2 värnpliktslagen vara mindre tillrådlig, då härigenom näringslivet
skulle komma att åsamkas en ekonomisk belastning, som, därest den i
princip accepterades, dock finge i första hand anses vara en statens angelägenhet.

Svenska arbetsgivareföreningen framhåller inledningsvis, att det givetvis
vore en allmän angelägenhet av största vikt att efter förmåga sörja för dem,
som med stora personliga uppoffringar trädde till för rikets försvar. Det vore
emellertid ägnat att väcka allvarliga betänkligheter, örn dessa omsorger örn
de inkallade skulle taga sig former, som innebure utvidgning av en sådan
sociallagstiftning som den svenska semesterlagen. Man kunde fråga sig
redan örn det kunde vara förenligt med god omtanke örn landets ekonomiska
motståndskraft att låta semesterlagen träda i full tillämpning under en sådan
utomordentlig tid för vårt land som den innevarande. Att mera väsentligt
öka den ekonomiska belastning på produktionen, som semesterlagen medförde,
torde i nuvarande läge vara direkt olämpligt. Härefter anföres, bland annat:

Då det ej kan åligga arbetsgivaren att utgiva lön till arbetstagaren under
tid, då dennes arbetskraft tages i anspråk för försvarsväsendet, bör i princip
ej heller någon rätt till semester tillkomma inkallad arbetstagare för tid, då
denne är frånvarande från arbetet för fullgörande av militärtjänst. Att tillerkänna
arbetstagare semesterrätt under sådan frånvaro står alldeles särskilt
i strid med de grundprinciper, på vilka semesterlagen är uppbyggd. Lagen

betraktar semesterrätten såsom en genom arbete intjänad förmån.---

Visserligen har redan tidigare av rena billighetsskäl mindre avsteg gjorts från
denna princip, men det måste framhållas, att genom den föreslagna lagändringen
arbetsgivaren skulle kunna bliva skyldig att utgiva semesterlön eller
semesterersättning för en tid upp till åtta månader i en följd, under vilken
arbetstagaren icke utfört en enda dags arbete åt arbetsgivaren. Enligt för -

11

Kungl. Maj:ts proposition nr 289.

slaget privilegierad frånvaro skulle även under samma kvalifikationsår kunna
uppgå till en sammanlagd längd av betydligt över fyra månader, nämligen för
det fall att arbetstagaren växlar anställning under året.

Arbetsgivareföreningen, som beträffande förevarande förslag anser rekreationssynpunkterna
böra träda tillbaka för de ekonomiska övervägandena, framhåller
vidare, att, ehuru det vore såväl principiellt som ekonomiskt oriktigt
att låta i promemorieförslaget avsedd frånvaro för militärtjänstgöring kvalificera
till semesterrätt, vissa mindre sakliga skäl dock kunde anföras för att
låta sådan frånvaro i viss begränsad omfattning inrymmas under undantagsbestämmelsen
i 4 § andra stycket. Det kunde te sig svårförklarligt för den
enskilde arbetstagaren, varför icke även annan militärtjänstgöring, som icke
vore längre än de nu i lagen uppräknade arterna av sådan tjänstgöring, skulle
räknas som semestergrundande. Skulle det av sålunda angivna skäl anses rimligt
att utsträcka privilegieringen av frånvaro i följd av militärtjänstgöring,
borde dock i allt fall utvidgningen ej omfatta mer än beredskapsövning och
möjligen sådan tjänstgöring enligt § 28 mom. 1 eller § 36 mom. 2 värnpiiktslagen,
som ej vore av längre varaktighet än sådan övning.

Slutligen har arbetsgivareföreningen anfört:

En ytterligare betänklig konsekvens av förslaget är, att genom den ifrågasatta
ändringen av 4 § andra stycket arbetsgivaren till följd av den generella
hänvisningen till detta lagrum i 6 § tredje stycket skulle bliva förhindrad att
förlägga semestern till tid, då arbetstagaren utför sådan militärtjänstgöring,
varom här är fråga. Det må framhållas, att denna inskränkning i arbetsgivarens
rätt att fritt förlägga semestern givetvis icke blott har avsende å den ökning
av semestern, som föreslås i promemorian, utan gäller all den semester, vartill
arbetstagaren kan vara berättigad. I denna tid, då till följd av inkallelser till
militärtjänstgöring stor brist på yrkesarbetare inträtt inom vissa slag av
krigsviktiga industrier, framstår det såsom oförsvarligt att undanhålla en hel
del arbetskraft från produktionen under den tid, under vilken arbetstagarna
icke tagas i anspråk för militärtjänstgöring. Detta förefaller desto egendomligare
som det är bekant, att man utomlands under liknande förhållanden måst
helt suspendera åtskilliga sociallagar, bland dem semesterlagen. Vid en eventuell
ändring av 4 § andra stycket i enlighet med grunderna i promemorieförslaget
torde därför beaktas, att en ändring av 6 § tredje stycket är ofrånkomlig.

1940 urs lagtima riksdag.

I en motion (II: 188) yrkades, att tjänstgöring i förstärkt försvarsberedskap
skulle räknas som kvalifikationstid för semester. Andra lagutskottet anförde
i utlåtande nr 37:

Det i motionen II: 188 berörda spörsmålet om rätt att som kvalifikationstid
räkna även den tid, arbetstagare fullgör militärtjänstgöring under förstärkt
försvarsberedskap, förtjänar enligt utskottets mening noggrant övervägande.
Frågan uppmärksammades redan vid 1939/40 års urtima riksdag. Andra
särskilda utskottet uttalade då såsom önskvärt, att vid en blivande omarbetning
av semesterlagstiftningen även övervägdes, i vad mån rätt till semester
skulle föreligga jämväl vid annan militärtjänstgöring än sådan som omförmäldes
i semesterlagen. Häremot gjorde riksdagen ej erinran. Yad särskilt
angår den beredskapsövning om högst trettio dagar, varom bestämmelser

12

Kungl. Majus proposition nr 289.

infördes i värnpliktslagen år 1939, synas goda skäl tala för att densamma
jämställes med de i semesterlagen redan upptagna värnpliktsövningarna.
Örn oell i vad män en privilegiering bör ske även av den till tiden obestämda
tjänstgöring, till vilken inkallelse kan ske, då rikets försvar eller dess säkerhet
eljest^ det kräver, kan vara mera tveksamt. För båda dessa fall gäller,
att det måste möta betänkligheter att ålägga arbetsgivarna de ökade utgifter,
som skulle vara förenade med skyldighet för dem att i mera betydande utsträckning
till arbetstagarna utgiva förmåner enligt semesterlagen för tid,
då staten utnyttjat de sistnämndas arbetskraft. A andra sidan kunna givetvis
arbetstagare, örn de fullgjort en längre tids beredskapstjänst, som de ej få
räkna sig tillgodo, komma i en svår situation exempelvis örn verksamheten
vid den fabrik, där de äro anställda, helt inställes under semestertiden.
Tänkbart vore måhända, att staten här trädde emellan. Av vad i utskottets
redogörelse här ovan anförts framgår, att viss utredning i ämnet verkställts
inom socialdepartementet. Då utskottet förutsätter, att Kungl. Majit även
i fortsättningen skall ägna uppmärksamhet åt detta invecklade spörsmål,
finner utskottet ej skäl föreslå riksdagen att i anledning av motionen II: 188
vare sig besluta lagändring eller göra någon framställning till Kungl. Majit.

Riksdagen beslöt i enlighet med utskottets uttalande.

Framställningar till Kungl. Majit år 1941.

Avdelning 5 av svenska textilarbetareförbundet i Göteborg har i skrivelse i
april 1941 yrkat sådana ändringar i semesterlagen, att de inkallade erliölle
rätt till obeskuren semester och semesterersättning. Enligt nuvarande bestämmelser
förlorade de inkallade, som under år 1940 fullgjort militärtjänst,
en dags semester för varje månad, under vilken de på grund av inkallelsen
varit borta fran sitt civila arbete. Beredskapsmännen komme därigenom i
ogynnsammare ställning än de anställda, som icke varit inkallade till militärtjänst.
Då semester under år 1941 lämnades vid de företag, där de under
ar 1940 till beredskapstjänst inkallade vore anställda, kunde dessa komma
i den situationen, att de väl finge semester — företagen stängde i regel
under den tid semester lämnades — men ej semesterersättning.

I skrivelse den 25 april 1941 har landsorganisationen i Sverige, efter att
hava erinrat örn tidigare förslag rörande beredskapstjänstgöringens — varmed
i skrivelsen torde avses tjänstgöring icke blott enligt § 27 utan även
enligt §§ 28 och 36 värnpliktslagen — inbegripande under bestämmelserna
i 4 § andra stycket semesterlagen, anfört:

Anledningen till att framförda förslag örn beredskapstjänstgöringens inbegripande
under privilegieringen icke lett till några lagstiftningsåtgärder
torde lia varit att söka i de invändningar, som ur principiell synpunkt
kunnat resas mot att låta semesterlönekostnaden belasta arbetsgivarna.
Därest emellertid en lösning av frågan icke anses lämpligen böra ske inom
semesterlagstiftningens ram, synes det ofrånkomligt att kompensationsfrågan
genom statens försorg regleras i annan ordning. Landsorganisationen tillmäter
denna fråga den praktiska och framförallt psykologiska vikt att en
reglering av densamma enligt dess mening icke bör undanskjutas. Den totala
kostnaden för en av statsmedel utgående semesterlönekompensation åt
de inkallade torde icke heller vara av den storleksordning att frågans reglering
på detta sätt kan anses utesluten av statsfinansiella skäl.

Landsorganisationen hemställer, att spörsmålet måtte upptagas till utredning
samt förslag framläggas för riksdagen.

13

Kungl. Majus proposition nr 289.

Med hänsyn till att inkallelserna till tjänstgöring för rikets skydd under Departementsnuvarande
brydsanima tider för stora grupper av den manliga befolkningen Zeferi.
medfört tyngande bördor, är det ett samhällsintresse av vikt att tillse, att åtgärder
vidtagas, i den utsträckning det kan ske, för att förbättra de inkallades
förhållanden. Av vad i det föregående anförts framgår, att åtskilliga författningsbestämmelser
med sådant syfte tillkommit. Beträffande det under
senare år vid olika tillfällen diskuterade semesterspörsmålet har emellertid
hitintills någon rättslig reglering icke blivit genomförd.

Otvivelaktigt måste det kännas hårt för en arbetstagare, vilken varit inkallad
till militärtjänst och därigenom måhända orsakats svårt avbräck och
avsevärda olägenheter i såväl ekonomiskt som annat hänseende, att han icke kan
påräkna semester med åtföljande semesterlön för den tid, under vilken han
varit inkallad, medan däremot andra arbetstagare, som av en eller annan
anledning icke tagits från sin dagliga gärning till militärtjänst, ävensom
de kvinnliga arbetstagarna komma i åtnjutande av betalad ledighet för
motsvarande tid. I detta sammanhang vill jag framhålla, att den ledighet
under pågående militärtjänstgöring för vila och rekreation, som utgår jämlikt
krigslediglietsbestämmelserna, icke — trots dess omfattning — synes mig
kunna jämställas med semester i vanlig mening. Enligt min åsikt måste det
anses såsom en gärd av rättvisa mot de inkallade, vilka, örn de icke fullgjort
militärtjänst, kunnat få tillgodoräkna sig arbetet i sin civila gärning
såsom grundande rätt till semester, att inkallelsetiden skall få anses utgöra
arbetad tid i semesterlagens mening. Att märka är emellertid, att en
bestämmelse av sådant innehåll skulle hava den innebörden, att ifrågavarande
förmån icke skulle tillkomma andra än dem, som på grund av semesterlagens
regler kunna intjäna semester, d. v. s. dem, som vid tiden för inkallelsen voro
anställda. Undantagna bleve enskilda företagare, vissa familjemedlemmar
m. fl. Rättvisan synes mig fordra, att i detta sammanhang viss med semesterersättning
jämförlig ekonomisk gottgörelse för inkallelsetiden utgives även
till sådana personer, vilka icke i enlighet med vad nyss anförts erhålla semesterlön
eller ersättning därför. Under nämnda tid har staten nämligen haft att
sörja för de inkallade, och staten har i anledning därav i viss mån intagit en
ställning jämförbar nied en arbetsgivares. Jag återkommer till detta ersättningsspörsmål
i det följande.

Närmast behandlas nu det fall, att semesterlagen är tillämplig å den inkallade.
Härvid synas skilda slag av tjänstgöring böra behandlas på olika
sätt. Såvitt angår beredskapsövning enligt värnpliktslagens terminologi,
d. v. s. tjänstgöring jämlikt § 27 mom. 2 a under högst 30 dagar, synes densamma
vara helt jämförlig med de i 4 § andra stycket semesterlagen redan
nu upptagna militära övningarna. Ifrågavarande slags övning lärer förty böra
införas i sistnämnda lagrum, varav följer, att semester för sådan tid eller
ersättning därför skall bekostas av arbetsgivarna. En lagändring av angivna
innehåll synes emellertid icke kunna beräknas få någon nämnvärd ekonomisk
betydelse. Det må nämnas, att inkallelser till sådan tjänstgöring, varom nu
är fråga, icke förekommit vare sig under år 1940 eller under år 1941.

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 289.

Yad däremot angår inkallelser jämlikt § 28 mom. 1 oell § 36 mom. 2
värnpliktslagen hava sådana som bekant företagits i avsevärd utsträckning.
För egen del anser jag det icke böra ifrågakomma att lägga den ekonomiska
bördan av de semesterförmåner, som belöpa å dylik inkallelsetid, på arbetsgivarna.
Staten synes mig i stället böra svara därför. Med hänsyn till de
tekniska svårigheter, som skulle uppkomma, därest semesterlön eller ersättning
för sådan lön skulle gäldas av statsmedel med för envar arbetstagare
enligt semesterlagens regler individuellt uträknat belopp, synes det nödvändigt
att beträffande semester för tid, för vilken arbetstagaren blir berättigad
till semesterlön eller ersättning därför på den grund, att ifrågavarande
slag av militär tjänstgöring fullgjorts, fastställa ett enhetligt belopp för nyssnämnda
lön eller ersättning. Med beaktande av höjden å de genomsnittslöner
för arbetare inom olika verksamhetsgrenar, som enligt lönestatistisk årsbok
för Sverige 1939 utgått under nämnda år, anser jag mig böra föreslå, att nu
ifrågavarande lön och ersättning skola utgå med tio kronor för dag.

I anslutning till det anförda föreslår jag bestämmelser av innebörd, att
semester jämte semesterlön samt i förekommande fall semesterersättning
skola utgå enligt semesterlagens bestämmelser, dock med modifikation dels,
såsom nyss nämnts, beträffande semesterlönens eller semesterersättningens
belopp, dels ock därutinnan, att utbetalning av lönen eller ersättningen, i den
mån den belöper å inkallelsetid, icke skall ske genom arbetsgivaren utan i
den särskilda ordning Konungen bestämmer.

Bestämmelser i ämnet synas vara av den art, att de icke lämpligen böra
införas i semesterlagen utan i en särskild författning. Denna torde icke böra
givas tillämpning beträffande annan inkallelsetid än sådan, som förekommit
under år 1940. I lagens 1 § synes böra stadgas, att, örn arbetstagare, å vilken
semesterlagen äger tillämpning, under nyssnämnda år varit inkallad till tjänstgöring
jämlikt § 28 mom. 1 eller § 36 mom. 2 värnpliktslagen — även till den
del tjänstgöringen kan hava varit av frivillig natur — dylik tjänstgöring skall,
med iakttagande i övrigt av föreskrifterna i semesterlagen, jämställas med sådan
privilegierad militärtjänstgöring, varom förmäles i 4 § andra stycket sistnämnda
lag, därvid dock förut angivna särskilda regler rörande beloppet av semesterlön
och semesterersättning samt ordningen för utbetalning därav skola iakttagas.
Lämpligt synes mig vara, att länsstyrelserna anförtros uppgiften att verkställa
dessa utbetalningar. Uppgifterna rörande fullgjord tjänstgöring av angivet
slag synas, efter framställning från de inkallade, böra genom de militära
myndigheternas försorg tillställas dem. De inkallade få därefter begära
ersättning hos vederbörande länsstyrelse samt därvid såsom verifikation å
inkallelsetiden överlämna militärmyndighetens uppgift. Närmare föreskrifter
rörande de övriga handlingar, som torde erfordras till styrkande av framställt
ersättningskrav, främst beträffande anställningsförhållandet, synas
böra upptagas i de av Konungen utfärdade bestämmelserna. — Det må
nämnas, att, örn annan kvalifikationstid än kalenderåret är bestämd, t. ex. den
1 maj till och med den 30 april, för de månader av år 1940, som ligga i

15

Kungl. Majus proposition nr 289.

tiden före senast tilländalupna kvalifikationstid, i angivna exempel januari—
april 1940, semesterersättning skall utgå i stället för ledighet med lön.

Jag återkommer nu till frågan örn viss ersättning för inkallelsetid under
år 1940 även till sådana jämlikt § 28 mom. 1 eller § 36 mom. 2 värnpliktslagen
inkallade personer, vilka icke jämlikt bestämmelserna i 1 § erhålla semesterlön
eller ersättning därför. Under förutsättning att inkallelsen haft icke alltför
kort varaktighet, t. ex. minst 90 dagar, synes mig lämpligt, att en ersättning
■— motsvarande semesterersättning — utgår av statsmedel. Inkallelsetid
i olika omgångar torde böra få sammanläggas. För varje tidrymd av 30 dagar
som inkallelsen sammanlagt varat synes ersättning böra utgå med tio kronor.
I det fall, varom här är fråga, skall sålunda endast ersättning utgå. Beträffande
utbetalning av dessa ersättningar torde i huvudsak samma regler böra
gälla som i fråga örn de ersättningar av statsmedel, vilka skola utgå jämlikt
1 §. Föreskrifter i ämnet synas böra få utfärdas av Konungen. Bestämmelser
av nu omförmälda innehåll hava upptagits i 2 § av den särskilda lagen.

Därest bestämmelser, motsvarande de nu föreslagna, skulle komma att utfärdas
även beträffande tjänstgöring under år 1941, torde böra tillses, att
tjänstgöringstid under år 1940, för vilken ersättning icke utgått, får tagas med
i beräkningen vid uppskattning av ersättning för år 1941.

Med hänsyn till att s. k. första tjänstgöring för värnpliktiga under år 1940
i stor utsträckning fullgjorts efter inkallelse jämlikt § 28 morn. 1 värnpliktslagen
synes erforderligt att i förevarande lag göra ett allmänt undantag av
innebörd, att vad i lagen stadgas skall beträffande värnpliktig, tillhörande
årsklass 1939 eller 1940 eller årsgrupp 1940, äga tillämpning allenast i den
mån av honom fullgjord militär tjänstgöring överstiger 180 dagar. Bestämmelse
härom har intagits i 3 §.

Den nya lagen synes böra träda i kraft omedelbart.

Att i förevarande sammanhang upptaga till behandling frågan om saklig
ändring av bestämmelserna i 9 § semesterlagen synes mig icke böra ifrågakomma.

Det har av lätt förklarliga skäl visat sig ogörligt att mera exakt beräkna
de kostnader, som nu ifrågavarande förslag kunna komma att medföra för
statsverket. Med hänsyn till den betydelse ett genomförande av förslagen
ur olika synpunkter kan anses hava för de inkallade, torde dock de medel,
som komma att erfordras, under alla förhållanden få anses bliva väl använda.
Göres emellertid, med hänsyn till antalet inkallade och tidslängderna
av deras inkallelser, den uppskattningen, att ersättning av statsmedel kommer
att för år 1940 utgå för omkring två miljoner dagar, skulle statsverkets kostnader
för nämnda år belöpa sig till (2,000,000 X 10) 20,000,000 kronor. Ett förslagsanslag
å nämnda belopp synes nu böra anslås för nästa budgetår.

Slutligen vill jag i detta sammanhang framhålla, att det synes mig önskligt
att en utredning verkställes rörande samordnande i möjligaste mån av de
ekonomiska förmåner av skilda slag, som utgå till de inkallade.

I överensstämmelse med vad i det föregående anförts har inom socialdepartementet
upprättats förslag till lag angående ändrad lydelse av 4 § lagen

16

Kungl. Majas proposition nr 289.

den 17 juni 1938 (nr 287) om semester ävensom till lag örn semester för viss
militär tjänstgöringstid m. m.

Föredragande departementschefen hemställer härefter, att lagrådets utlåtande
över nämnda lagförslag, av den lydelse bilagor till detta protokoll utvisa,
måtte för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas
genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Maj:t Konungen.

Ur protokollet:

Stig Wernstedt.

Kungl. Maj:ts proposition nr 289.

17

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 4 § lagen den 17 juni 1938 (nr 287)

om semester.

Härigenom förordnas, att 4 § lagen den 17 juni 1938 om semester skall
erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives:

4§-

Semester utgår — — — mellan parterna.

Kätt till semester föreligger endast för kalendermånad, under vilken
arbetstagaren för arbetsgivarens räkning utfört arbete å minst sexton dagar.
Härvid skall med dag, å vilken arbete utförts, jämställas dag, varunder
arbetstagaren åtnjutit semester eller varit oförmögen till arbete på grund av
olycksfall i arbetet eller sådan sjukdom, som avses i lagen örn försäkring
för vissa yrkessjukdomar, eller fullgjort i värnpliktslagen föreskriven repetitionsövning,
beredskapsövning, landstormsrepetitionsövning eller landstormsbefälsövning.
Dag, under vilken arbetstagaren varit oförmögen till arbete
eller fullgjort militär tjänstgöring, må dock icke räknas honom till godo,
därest arbete eljest uppenbarligen icke kunnat beredas honom å sådan dag.

I semestern — — — däremot inräknas.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1941.

Bihang till riksdagens protokoll 1941.

1 saini

Nr 289.

mc <io 2

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 289.

Förslag

till

Lag

om semester för viss militär tjänstgöringstid m. in.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Har arbetstagare, å vilken lagen örn semester äger tillämpning, under år
1940 varit inkallad till tjänstgöring jämlikt § 28 mom. 1 eller § 36 mom. 2
värnpliktslagen, skall, med iakttagande i övrigt av vad i förstnämnda lag
stadgas, sådan tjänstgöring jämställas med militär tjänstgöring, varom i 4 §
andra stycket semesterlagen förmäles; dock att semesterlön eller ersättning
för semesterlön skall utgå av statsmedel med tio kronor i fråga örn månad,
för vilken arbetstagaren blir berättigad till semesterlön eller ersättning där*
för på den grund, att tjänstgöring som ovan först sägs jämställes med tid,
då arbete utförts för arbetsgivarens räkning, samt utbetalas i den ordning
Konungen bestämmer.

2§-

Ager person, som under år 1940 varit inkallad till tjänstgöring som i 1 §
först sägs, icke jämlikt bestämmelserna i nämnda paragraf utfå semesterlön
eller ersättning därför för tjänstgöringstiden, skall, där sammanlagda tjänstgöringstiden
under året uppgått till minst 90 dagar, i den ordning Konungen
bestämmer till honom av statsmedel utgå ersättning för semester med tio
kronor för varje tidrymd av 30 dagar tjänstgöringen under året sammanlagt
varat.

3§-

Vad i denna lag stadgas skall beträffande värnpliktig, tillhörande årsklass
1939 eller 1940 eller årsgrupp 1940, äga tillämpning allenast i den mån av
honom fullgjord militär tjänstgöring överstiger 180 dagar.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad
uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

Kungl. Majas proposition nr 289,

19

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagrad den
3 juni 1941.

N ärvarande:

justitieråden Forssman,

Bellinder,
regeringsrådet Lundevall,
justitierådet Sterzel.

Enligt lagrådet den 31 maj 1941 tillhandakommet utdrag av protokoll
över socialärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den 16
maj 1941, hade Kungl. Majit förordnat, att lagrådets utlåtande skulle för
det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upprättade
förslag till lag angående ändrad lydelse av 4 § lagen den 17 juni 1938 (nr
287) om semester ävensom till lag om semester för viss militär tjänstgöringstid
m. m.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, föredrogos inför lagrådet av
chefen för rättsavdelningen i socialdepartementet hovrättsrådet Sven Björkholm.

Lagrådet lämnade förslagen utan erinran.

Ur protokollet:

G. Lindencrona.

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 289.

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans
Magd Konungen i statsrådet å Stockholms slott den
4 juni 1941.

Närvarande:

Statsministern Hansson, statsråden Pehrsson-Bramstobp, Westman, Wigforss,
Möller, Sköld, Eriksson, Bergquist, Bagge, Andersson, Rosander,
Gjöres, Ewerlöf.

Efter gemensam beredning med cheferna för justitie-, försvars- och finansdepartementen
anmäler chefen för socialdepartementet, statsrådet Möller,
lagrådets den 3 i denna månad avgivna utlåtande över de den 16 maj 1941
till lagrådet remitterade förslagen till lag angående ändrad lydelse av 4 §
lagen den 17 juni 1938 (nr 287) örn semester ävensom till lag örn semester för
viss militär tjänstgöringstid m. m. samt anför, under förmälan att lagrådet
lämnat förslagen utan erinran, att i 1 och 2 §§ av sist omnämnda lagförslag
ansetts böra vidtagas vissa jämkningar av formell natur.

Föredraganden hemställer härefter, att Kungl. Majit måtte genom proposition dels,

jämlikt § 87 regeringsformen, förelägga riksdagen nyssnämnda
lagförslag till antagande,

dels ock föreslå riksdagen att å riksstaten för budgetåret
1941/42 under femte huvudtiteln till Semesterlön m. m. för viss
militär tjänstgöringstid anvisa ett förslagsanslag
av .............................................. kronor 20,000,000.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan lämnar Hans Majit Konungen bifall samt
förordnar, att proposition av den lydelse bilaga till detta
protokoll utvisar skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

Erik Montell.

Stockholm 1041. K. L. Beckmans Boktryckeri.