Kungl. Maj:ts proposition nr 253.

1

Nr 253.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag med
vissa bestämmelser örn tryckta skrifter vid krig eller
krigsfara; given Stockholms slott den 2 maj 1951.

Under åberopande av bilagda i statsrådet förda protokoll vill Kungl. Majit
härmed föreslå riksdagen att — med frånträdande av sitt i skrivelse den 13
juni 1940, nr 422, anmälda beslut — under förutsättning att av 1940 års lagtima
riksdag såsom vilande för vidare grundlagsenlig behandling antaget förslag
till ändrad lydelse av § 86 regeringsformen och § 38 riksdagsordningen
samt till införande i tryckfrihetsförordningen av en ny paragraf, betecknad
såsom § 6, varder av riksdagen slutligen godkänt, antaga bilagda förslag till
lag med vissa bestämmelser om tryckta skrifter vid krig eller krigsfara.

GUSTAF.

K. G. Westman.

Bihang till riksdagens protokoll loit. 1 sami. Nr 253.

1

2

Kungl. Maj.ts proposition nr 253.

Förslag

till

Lag

med vissa bestämmelser örn tryckta skrifter vid krig eller krigsfara.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

I den ordning varom stadgas i § 6 tryckfrihetsförordningen må förordnas,
då riket befinner sig i krig eller krigsfara, att vad i 2 § samt 4—9 §§ stadgas
om förhandsgranskning och införselförbud skall äga tillämpning, samt
då riket befinner sig i krig, att vad i 3, 4 och 9 §§ stadgas om utgivningsförbud
skall äga tillämpning.

2 §•

Konungen äger, då det nödvändiggöres av hänsyn till rikets farliga belägenhet,
att i fråga om tryckta skrifter meddela stadgande om förhandsgranskning,
i den omfattning som prövas erforderlig, för att förebygga att i sådan
skrift offentliggöras meddelanden, vilka äro ägnade att undergräva krigslydnaden,
försvåra militära företag eller eljest försämra krigsmaktens ställning
eller försvaga rikets försvarskraft eller att störa rikets fredliga förhållande
till främmande makt, eller vilka åsyfta att förbereda statsskickets omstörtande
med våldsamma medel eller med hjälp av främmande makt eller äro
ägnade att allvarligt störa ordningen inom landet.

3 §•

Konungen äger förbjuda utgivandet av periodisk skrift,

1) om i skriften offentliggjorts meddelande av sådan beskaffenhet som i
2 § sägs, eller

2) om genom uppenbar tredska eller grov försummelse av skriftens utgivare
föreskrifter som meddelats rörande förhandsgranskning av skriften icke
iakttagits.

Förbud, varom nu sagts, skall meddelas för viss tid, högst sex månader,
och må förlängas för högst sex månader varje gång samt återkallas, då anledning
därtill finnes.

I fall, som i första stycket under 1) sägs, må utgivningsförbud ej meddelas,
med mindre skriftens utgivare av chefen för justitiedepartementet tilldelats
varning med tillkännagivande, att skriftens innehåll givit anledning att

Kungl. Maj:ts proposition nr 253.

3

överväga dylikt förbud, samt jämväl därefter i skriften offentliggjorts meddelande
av sådan beskaffenhet som i 2 § sägs.

4 §•

Innan stadgande meddelas enligt 2 § om förhandsgranskning, som avser
viss skrift, eller enligt 3 § utgivningsförbud eller förlängning därav beslutas,
skall yttrande inhämtas från riksdagens tryckfrihetskommitterade.

5 §■

Granskning, varom i 2 § sägs, handhaves av statens granskningsmyndighet.

Statens granskningsmyndighet skall bestå av en granskningschef och sju
sakkunniga. Granskningschefen och de sakkunniga utses av Konungen. Tre
av de sakkunniga skola utses bland personer med erfarenhet av redaktionellt
tidningsmannaarbete, föreslagna av de tidningsmannaorganisationer som
Konungen bestämmer. Förslag härom skall för att vinna avseende upptaga
minst dubbelt så många personer som de, vilka skola med ledning av förslaget
förordnas till sakkunniga. Av de övriga sakkunniga skall en vara militär
befattningshavare och utses efter förslag av överbefälhavaren över rikets
försvarskrafter samt en hava erfarenhet rörande utrikespolitiska förhållanden.

Granskningsmyndigheten skall för granskningen tillsätta särskilda granskningsmän.

6 §•

Tillsyn över granskningsmyndighetens verksamhet utövas på sätt Konungen
bestämmer.

Granskningsmyndigheten bör vid fullgörandet av sina åligganden samarbeta
med statens informationsstyrelse.

7 §•

Granskningsmans åtgärd skall omedelbart underställas granskningsmyndighetens
prövning, därest den som beröres av åtgärden det begär. Klagan
över granskningsmyndighetens beslut må hos Konungen föras genom besvär,
vilka skola hava inkommit till justitiedepartementet sist å åttonde dagen
efter det klaganden erhållit del av beslutet. Utan hinder av däröver förd klagan
skall granskningsmyndighetens beslut lända till efterrättelse intill dess
annorlunda förordnas.

Närmare bestämmelser om granskningsmyndighetens verksamhet meddelas
av Konungen.

8 §•

Där det erfordras för att hindra spridande av meddelanden av sådan beskaffenhet
som i 2 § sägs, må Konungen meddela förbud mot att i riket införas
tryckta skrifter, genom vilka dylika meddelanden här kunna spridas.
I avbidan på Konungens beslut örn sådant förbud äger chefen för justitiedepartementet
därom meddela förordnande, som må gälla högst åtta dagar.

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 253.

9 §•

Har stadgande om förhandsgranskning jämlikt 2 § utfärdats eller förbud
jämlikt 3 eller 8 § meddelats, skall stadgandet eller förbudet även gälla skrift,
vilken uppenbarligen är avsedd att ersätta skrift som avses med stadgandet
eller förbudet.

10 §.

Underlåter utgivare av skrift att iakttaga föreskrift, som meddelats rörande
förhandsgranskning av skriften, eller utgiver någon skrift i strid mot utgivningsförbud
varom i 3 § sägs, eller bryter någon mot införselförbud som i
8 § sägs, straffes med dagsböter eller fängelse; och vare skriften förverkad.

Böter och förverkad egendom tillfalla kronan.

Denna lag träder i kraft den dag, Konungen med riksdagen bestämmer, och
skall gälla under ett år från nämnda dag. Förbud eller föreskrift enligt lagen
skall ej gälla utöver tiden för lagens giltighet. I fråga om sådant under nämnda
tid begånget brott, som i lagen avses, skall vad där är stadgat äga tillämpning
även efter det lagen i övrigt upphört att gälla.

Kungl. Maj:ts proposition nr 253.

5

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet
inför Hans Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 2 maj 1941.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden
Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Möller, Eriksson, Bergquist,
Bagge, Andersson, Rosander, Gjöres, Ewerlöf.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler chefen
för justitiedepartementet, statsrådet Westman, förslag till lag med vissa
bestämmelser om tryckta skrifter vid krig eller krigsfara.

Föredraganden anför:

I anledning av proposition (nr 269) till 1940 års lagtima riksdag antog
riksdagen såsom vilande för vidare grundlagsenlig behandling förslag till
ändrad lydelse av § 86 regeringsformen och § 38 riksdagsordningen samt
till införande i tryckfrihetsförordningen av en ny paragraf, betecknad såsom
§ 6. Enligt detta förslag, som ännu icke slutligt prövats av riksdagen,
må i den ordning varom stadgas i särskild av Konungen och riksdagen samfällt
stiftad lag, då riket befinner sig i krig eller krigsfara, meddelas föreskrift
om förhandsgranskning av tryckta skrifter och örn förbud mot införande
i riket av sådana skrifter, samt, då riket befinner sig i krig, jämväl
meddelas förbud mot utgivande av periodisk skrift. Bestämmelserna i
den särskilda lagen må, när riksdagen ej är samlad, träda i tillämpning,
då Konungen så förordnar; sådant förordnande må dock ej meddelas med
mindre Konungen låtit riksdagskallelse utgå eller riksdagen ändock skall
sammanträda inom trettio dagar. Gillas ej meddelat förordnande av nästföljande
riksdag inom trettio dagar från riksdagens början, skall detsamma
efter utgången av denna tid upphöra att lända till efterrättelse. Under
tid då riksdagen är samlad äger Konungen med riksdagens samtycke meddela
förordnande som nu sagts. För beslut av riksdagen som här avses erfordras,
att minst tre fjärdedelar av de röstande i vardera kammaren vid
votering instämt i beslutet.

I den nämnda propositionen framlades även förslag till lag med vissa
bestämmelser örn tryckta skrifter vid krig eller krigsfara. Förslaget antogs
av riksdagen med vissa smärre av konstitutionsutskottet förordade
jämkningar under förutsättning att den såsom vilande antagna grundlagsändringen
bleve slutligen godkänd. Riksdagens beslut anmäldes i skrivelse
den 13 juni 1940, nr 422.

6

Kungl. Maj.ts proposition nr 253.

Den sålunda villkorligt antagna lagen överensstämmer med avseende å
förutsättningarna för dess tillämpning med grundlagsförslaget. Enligt 2 § av
lagen äger Konungen, örn innehållet i periodisk skrift visat sig vid upprepade
tillfällen ägnat att framkalla fara för rikets säkerhet eller skada rikets
förhållande till främmande makt eller undergräva krigslydnaden eller ock
därmed åsyftats att förbereda samhällsordningens omstörtande med våldsamma
medel eller med hjälp av främmande makt, förbjuda att skriften utgives;
förbudet skall meddelas för viss tid, högst sex månader, och må förlängas
för högst sex månader varje gång samt återkallas då anledning därtill
finnes. Det skall även inbegripa skrift, vilken uppenbarligen är avsedd
att ersätta skrift som förbudet gäller. Vidare äger Konungen enligt 3 § att
till skydd för de allmänna intressen, varom i 2 § sägs, meddela stadgande
om förhandsgranskning av tryckta skrifter, i den omfattning och ordning
som prövas erforderlig och lämplig, ävensom örn befogenhet för granskningsmyndigheten
att därvid meddela de föreskrifter som finnas påkallade. Enligt
4 § skall, innan förbud enligt 2 § eller förlängning därav beslutas eller
enligt 3 § stadgande meddelas om förhandsgranskning, som endast avser
vissa skrifter, yttrande inhämtas från riksdagens tryckfrihetskommitterade.
Till skydd för nyssnämnda allmänna intressen må enligt 5 § chefen för justitiedepartementet
förbjuda att i riket införas tryckta skrifter, som äro avsedda
att här spridas. I 6 § stadgas, att där någon uppsåtligen utgiver skrift i strid
mot förbud, varom i 2 § sägs, eller utan att iakttaga stadgande om förhandsgranskning,
som meddelats enligt 3 §, eller åsidosätter föreskrift vid sådan
granskning eller överskrider förbud, varom i 5 § sägs, han skall straffas med
dagsböter eller fängelse, varjämte skriften skall vara förverkad. Lagen träder
i kraft den dag Konungen med riksdagen bestämmer och skall gälla under
ett år från nämnda dag.

Vid innevarande års riksdag har konstitutionsutskottet i utlåtande den 20
mars 1941, nr 8, med anledning av väckta motioner hemställt, att riksdagen
ville i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om skyndsam utredning av
frågan om revision av den av riksdagen villkorligt antagna lagen med vissa
bestämmelser örn tryckta skrifter vid krig eller krigsfara samt om framläggande
för innevarande riksdag av förslag i ämnet. I utlåtandet anförde
utskottet:

I det utlåtande (nr 28) till föregående års lagtima riksdag, vari utskottet
tillstyrkte de i det föregående berörda grundlags- och lagförslagen, framhöll
utskottet, att tryckfriheten — i vars hägn vårt svenska samhällsskick nått
sin nuvarande utveckling — var en för ett fritt och självständigt folk ovärderlig
och oförytterlig tillgång. Varje strävan att söka göra den offentliga
meningen i landet likriktad eller ensartad borde därför motarbetas. Även i
tider av krig och allmän osäkerhet borde pressens fria prövningsrätt så långt
möjligt lämnas oförkränkt. Utskottet ansåg det dock vara uppenbart, att
statsmakterna under utomordentliga förhållanden kunde behöva utrustas
med möjligheter till kontroll av och ingripande mot sådant missbruk av
tryckfriheten, genom vilket landets säkerhet kunde äventyras. Dylika ingripanden
måste emellertid ske med största varsamhet och borde endast få
förekomma då så befunnes oundgängligen nödvändigt.

Kungl. Maj:ts proposition nr 253.

7

Då utskottet alltfort omfattar den åsikt, som kommit till uttryck i detta
allmänna principuttalande, finner utskottet det synnerligen angeläget, att
den särskilda lag, som kompletterar den föreslagna nya 6 § tryckfrihetsförordningen,
är så utformad, att den med största möjliga klarhet anger cle förutsättningar,
under vilka censur och indragning av skrifter skola få förekomma,
samt att dessa ingripanden i det särskilda fallet icke gå längre än
vad som på grund av förhållandena är oundgängligen nödvändigt. Med hänsyn
till de erinringar, som ur dessa synpunkter riktats mot den särskilda lagens
utformning, får utskottet i betraktande av ämnets utomordentliga vikt
tillstyrka en närmare utredning av frågan om en sådan överarbetning av
denna lag, att denna utan att förfela sitt ändamål dock i görligaste mån skapar
garantier för tryckfrihetens bevarande även under utomordentliga förhållanden.
Vid en sådan undersökning bör uppmärksamheten i förut angivna
syfte framför allt inriktas på utformningen av 2 och 3 §§ i lagen. Härvid
bör även övervägas, huruvida ej de grundläggande reglerna angående såväl
de centrala som de lokala censurmyndigheternas organisation och befogenheter
ävensom besvärsförfarandet i censurmål böra meddelas i lagen och
icke endast i en administrativ tillämpningsförfattning. Vidare torde den frågan
böra tagas under omprövning, om ej 5 § i anslutning till den nya lydelsen
av 3 § 9 mom. tryckfrihetsförordningen bör utformas så, att den definitiva
rätten att förbjuda skrifters införande i riket lägges i Kungl. Maj:ts
hand och chefen för justitiedepartementet endast förlänas en provisorisk beslutanderätt
i ämnet.

Det är enligt utskottets mening önskvärt, att den förevarande revisionen
genomföres innan det såsom vilande för vidare grundlagsenlig behandling
antagna förslaget till ändrad lydelse av § 86 regeringsformen och § 38 riksdagsordningen
samt till införande i tryckfrihetsförordningen av en ny paragraf,
betecknad såsom § 6, slutligt prövas av riksdagen.

Utskottets utlåtande bifölls av riksdagen, som avlät skrivelse (nr 119) i
överensstämmelse med utskottets hemställan.

Med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande den 28 mars 1941 tillkallade jag
följande personer att deltaga i överläggningar rörande revision av den ifrågavarande
lagen, nämligen universitetskanslern ö. Undén, landshövdingen S.
Linnér, generalmajoren friherre A. O. Rappe, chefen för statens informationsstyrelse
professorn S. Tunberg, souschefen i samma styrelse expeditionschefen
C. Romberg, överstelöjtnanten K. G. Björck, biträdande avdelningschefen
i utrikesdepartementet R. Kumlin, byråchefen i utrikesdepartementet O. U.
K. Thorsing, ordföranden i konstitutionsutskottet kyrkoherden H. M. Hallén,
vice ordföranden i konstitutionsutskottet hemmansägaren J. E. Andersson,
ledamöterna i konstitutionsutskottet möbelsnickaren J. E. G. Fast, professorn
N. Herlitz och rektorn G. A. Mosesson, ordföranden i Publicistklubben
chefredaktören 1. Österström, verkställande direktören i Tidningarnas
telegrambyrå aktiebolag G. F. A. Reuterswärd, ordföranden i Svenska bokförläggareföreningen
och Boktryckarkammaren t. d. hovrättsrådet T. Liljestrand,
ordföranden i Svenska tidningsutgivareföreningen redaktören O. Alström,
ordföranden i Svenska journalistföreningen redaktören A. E. Jacobsson
samt chefredaktörerna fil. dr Ivar Andersson, B. Ilj. Berlin, fil. dr B. H.
Brilioth, S. Dehlgren, R. E. Ekman, Axel Johansson, R. Lindström, D. I.
Ollén och A. G. F. Vougt.

8

Kungl. Maj.ts proposition nr 253.

Överläggningar med de sakkunniga lia ägt rum den 31 mars samt den 21
och 28 april 1941.

Förhandsgranskningens anordnande och därmed sammanhängande organisationsfrågor
berördes i det sakkunnigbetänkande som låg till grund för den
villkorligt antagna lagen, och dessa spörsmål ha sedermera varit föremål för
ytterligare övervägande inom .justitiedepartementet. I det följande skall lämnas
en redogörelse för de förslag som härvid framlagts och för yttranden som
efter remiss avgivits över förslagen. Närmast torde det emellertid vara lämpligt
att giva en översikt över vissa författningsbestämmelser och organisatoriska
åtgärder, vilka föranletts av de genom kriget skapade förhållandena
och som åsyfta att förebygga publicering av för landets säkerhet skadliga
framställningar och uppgifter. I dessa hänseenden märkas de med stöd av
3 § 10 mom. tryckfrihetsförordningen utfärdade bestämmelserna om förbud
mot offentliggörande av vissa underrättelser om krigsmakten m. m. samt den
tillsyn över nyhetsförmedling och propaganda som utövas av statens informationsstyrelse.

Förbud mot offentliggörande av underrättelser om krigsmakten samt tillsyn
över nyhetsförmedling och propaganda.

Enligt kungörelse den 12 april 1940 (nr 19 7) angående
förbud mot offentliggörande i tryck av vissa underrättelser
om krigsmakten m. m. är det vid ansvar enligt 3 § 10 mom.
andra stycket tryckfrihetsförordningen förbjudet att genom beskrivning, avbildning
eller på annat sätt i tryck offentliggöra underrättelser örn de militära
stridskrafternas styrka, beteckning, organisation, gruppering, förläggning
och förflyttning, deras beväpning och utrustning, haverier som inträffa
vid stridskrafterna, olyckshändelser vid militära företag samt vad eljest är av
betydelse för bedömande av krigsmaktens stridsduglighet; militära kommenderingar
samt inkallelse, hemförlovning och permittering av militär personal;
befästningsanläggningar, mineringar, fältarbeten, militära förstöringsarbeten
och andra militära arbeten; flygplatser, för militärt ändamål inrättade samfärdselanstalter
samt åtgärder som för försvarsändamål vidtagas beträffande
samfärdseln i övrigt; anläggningar som äro avsedda för eller tagas i anspråk
för försvars väsendet eller krigsindustrien; ävensom anskaffning, tillverkning,
transport och lagring av förnödenheter för försvarsväsendets eller krigsindustriens
behov. Utan hinder av vad sålunda stadgas må underrättelse, som
där avses, i tryck kungöras, om den av behörig myndighet offentliggjorts eller
utlämnats för offentliggörande eller om tillstånd till kungörandet meddelats
av statens informationsstyrelse.

I den ursprungligen fastställda instruktionen för statens informationsstyrelse
den 26 januari 1940 (Sv. förf.-saml. nr 60) stadgades
bl. a., att styrelsen skulle övervaka alla slags skildringar för allmänheten, såsom
genom tidningar, tidskrifter, böcker, muntliga föredrag, bilder, film, ra -

Kungl. Maj:ts proposition nr 253.

9

dio, grammofonskivor m. m. Denna verksamhet skulle ha till syfte att förebygga,
att sådana skildringar lämnades allmänheten, som med hänsyn till det
politiska eller militära läget icke borde förekomma. I samband med beviljandet
av anslag till informationsstyrelsen anförde statsutskottet i utlåtande (nr
243) vid 1940 års lagtima riksdag, vilket godkändes av riksdagen, att nyttan
och lämpligheten av den övervakning av pressen, som inginge i styrelsens
åligganden, till vissa delar kunde dragas i tvivelsmål. Det syntes kunna ifrågasättas,
huruvida icke informationsstyrelsens förbindelser med pressen huvudsakligen
borde ske i form av informationer, varigenom förhållandet mellan
styrelsen och pressen skulle mera få karaktären av samarbete än av kontroll,
vilket finge anses framstå som ett önskemål. I anledning av denna erinran
från riksdagen ändrades den 25 oktober 1940 instruktionen så, att bestämmelserna
om övervakningsverksamheten bortföllo (Sv. förf.-saml. nr 920). Styrelsens
instruktion innehåller i sin nuvarande lydelse bl. a. följande:

Styrelsen åligger att, i enlighet med instruktionen och i övrigt gällande föreskrifter,
under Kungl. Majit handhava ledningen av den särskilda informationsverksamhet,
som vid krig eller krigsfara, vari riket befinner sig, eller eljest
under utomordentliga av krig föranledda förhållanden erfordras för att
bereda allmänheten upplysning rörande statsmakternas åtgöranden och ändamålet
därmed samt andra förhållanden av allmänt intresse ävensom för
att motverka utländsk opinionsbildning i för landet ogynnsam riktning. I
sådant syfte skall styrelsen bl. a. noggrant genomgå inom landet utkommande
eller hit införda tryckalster ävensom, i största möjliga utsträckning, andra
i utlandet utgivna tryckalster, som kunna antagas vara avsedda att införas
hit eller eljest beröra landets intressen. Vidare skall styrelsen med ledning
av det material, som framkommit vid genomgången av tryckalster eller avlyssnandet
av radioutsändningar eller eljest är tillgängligt, följa den in- och
utländska opinionens hållning inför statsmakternas åtgöranden samt i erforderlig
utsträckning hålla myndigheterna underrättade därom. Om anledning
därtill yppas, skall styrelsen vidtaga åtgärder i syfte att söka förebygga, att
sådana framställningar i någon form lämnas allmänheten, som med hänsyn
till landets politiska och militära läge icke böra offentliggöras. Styrelsen
skall jämväl eljest med upplysningar, råd och anvisningar bistå utgivare av
tidningar och andra tryckalster samt bild- och filmproducenter ävensom planlägga
och bedriva annan erforderlig upplysnings- och propagandaverksamhet
inom och utom landet. Styrelsen skall hos chefen för justitiedepartementet
anmäla sådana missbruk av tryckfriheten, som skada landets intressen.

Den informationsstyrelsen åliggande befattningen med till riket ej införda
utländska tryckalster, utländska radioutsändningar och för utlandet avsett
nyhetsmaterial, upplysnings- och propagandaverksamheten i utlandet ävensom
upplysningsverksamheten rörande rikets förhållande till främmande
makter ombesörjes av utrikesdeparrtementets pressbyrå i samverkan
med styrelsen och i enlighet med särskilt utfärdade bestämmelser.

Informationsstyrelsen består av en av Kungl. Majit förordnad ordförande
och chef, en likaledes av Kungl. Majit förordnad vice ordförande och souschef,

10

Kungl. Maj.ts proposition nr 253.

chefen för utrikesdepartementets pressbyrå, en militär ledamot, som förordnas
av Kungl. Majit efter förslag av överbefälhavaren över rikets försvarskrafter,
samt ytterligare tre av Kungl. Majit förordnade ledamöter, för närvarande
verkställande direktörerna i Tidningarnas telegrambyrå aktiebolag och aktiebolaget
Radiotjänst samt chefen för statens biografbyrå.

För stödjande av informationsstyrelsens förbindelser med pressen finnes en
särskild nämnd, kallad pressrådet. Det åligger pressrådet särskilt att
söka befordra ett gott samarbete mellan informationsstyrelsen och pressen
samt att planlägga och för styrelsen framlägga förslag till erforderliga åtgärder
med avseende å pressens verksamhet. Till ledamöter av pressrådet utser
ministern för utrikes ärendena sex representanter för pressen. Ordförande är
informationsstyrelsens ordförande.

Besvär över informationsstyrelsens beslut få anföras hos Kungl. Majit i utrikesdepartementet.
Styrelsen meddelar i stor omfattning råd och anvisningar
till pressen om vad som icke bör publiceras o. s. v. Stundom har detta skett
i form av en i förväg utsänd vädjan om tystlåtenhet beträffande visst förhållande
eller, ifall dettas publicering varit författningsenligt förbjudet, en erinran
därom. Stundom har det bestått i erinringar örn gjorda felgrepp för att
förebygga upprepning.

Förslag angående förhandsgranskningens anordnande samt däröver avgivna

yttranden.

Det i propositionen nr 269 till 1940 års lagtima riksdag framlagda förslaget
grundade sig på en av särskilda sakkunniga utarbetad promemoria med förslag
till vissa åtgärder mot missbruk av tryckfriheten (statens offentl. utredn.
1940:5). Däri anfördes beträffande förhandsgranskningens anordnande, att
granskningen naturligen kunde skifta till omfång och innebörd. Den borde
sålunda kunna anordnas t. ex. endast beträffande vissa slag av skrifter eller
viss periodisk skrift eller vissa delar av sådan skrift. Myndigheterna borde härvid
ha fria händer och några närmare bestämmelser i ämnet borde därför ej
upptagas i själva lagen. Förhandsgranskningen måste uppenbarligen i möjligaste
mån anordnas så, att den ej hindrade pressens arbete. Härutinnan torde
erfarenheterna från de krigförande länderna giva god ledning. Möjligen kunde
uppdraget anförtros åt statens informationsstyrelse. Censurmyndigheten borde
ha viss frihet att medge de lättnader som utan olägenhet för rikets intressen
kunde lämnas. Vid censurens närmare utformning borde beaktas angelägenheten
av friktionsfritt samarbete mellan censurmyndigheten och den lojala
pressen. Nödiga kontrollbestämmelser angående utövandet av censuren borde
utfärdas av Kungl. Majit.

I yttranden över de sakkunnigas förslag uttalade i denna del chefen för
försvarsstaben: Starka skäl talade för att förhandsgranskningen anförtroddes
åt informationsstyrelsen. Den kuhde dock ej omhänderha hela granskningsverksamheten
centralt utan måste till sitt förfogande ha ett antal censorer
även i landsorten. Granskningsverksamheten komme icke att omfatta
enbart uppgifter om landets försvar utan den komme att omspänna vår ut -

Kungl. Maj:ts proposition nr 253.

11

rikespolitik, krigsindustrien, folkförsörjningen, sjöfarten, det civila luftskyddet,
andan inom landet m. m. Stora krav måste därför ställas på censorernas
kunskaper och omdöme. Granskningsverksamheten kunde icke heller bedrivas
enbart, ja icke ens huvudsakligen med militära censorer. Granskningsorganisationen
borde i tid planeras och omdömesgill personal härför utväljas
och förberedas så att verksamheten dels kunde börja fungera omedelbart vid
behov, dels givas sådan karaktär att den underlättade den lojala och förhindrade
den illojala pressens verksamhet. Statens informationsstyreise anförde
att starka skäl — måhända mest vägande ur militära synpunkter — talade
för att upplysnings- och övervakningsverksamheten hölles förenade i en
enda statsinstitution. Styrelsen framhöll dock faran för att det intima och
förtroendefulla samarbete med pressen, som utgjorde en viktig förutsättning
för upplysningsarbetet, kunde tänkas bliva lidande härav. Svenska journalistföreningen
yttrade: En förhandsgranskning av tidningarnas innehåll måste
både då den planlades och då den utövade sin verksamhet ha tillgång till
journalistisk sakkunskap på nyhetstjänstens och den redaktionella arbetsledningens
område. Granskningsmännen måste kunna anpassa sig efter det
förhållandet att pressens livsluft vore aktualiteten och efter pressens arbetstempo.
Vi hade i vårt land en mycket talrikt och rikt förgrenad landsortspress,
i förhållande till folkmängden säkerligen talrikare och mer förgrenad
än i de stora länderna på kontinenten. Det bleve ett stort och omfattande
problem att ordna förhandsgranskningen för denna press, ty den hade rätt
att kräva att det icke skedde på sådant sätt att den genom samhällets åtgärder
trängdes tillbaka. Risken att detta kunde ske genom lokala granskningsmäns
bristande vidsyn, fackkunskap eller säkerhet i bedömningen eller genom
gången vid granskningsärendenas handläggning finge icke lämnas ur
sikte. Svenska tidning sutgivare f öreningen framhöll att censuren skulle enligt
förslaget kunna drabba icke endast meddelanden av militär eller i annat avseende
riksviktig beskaffenhet utan även rena åsiktsyttringar. Denna avsikt
vöre enligt föreningens mening betänklig. En förhandscensur av åsikter ställde
så stora omdömeskrav på den censurutövande institutionen eller myndigheten,
att det vore osannolikt att dessa krav överhuvud kunde bli tillgodosedda.
Svenska boktrgckareföreningen anförde: Samtidigt med att förordnande
utfärdades om förhandsgranskning borde tillsättas särskilda ombud
för varje särskilt tryckeri eller för grupper av tryckerier. För varje stort
tryckeri kunde således tänkas särskilt ombud samt för särskild grupp av
mindre tryckerier ett annat ombud, vilket hade att verkställa förhandsgranskningen.
Eventuella ombud borde i kvalifikationshänseenden tillsättas
med särskild tanke på den krävande och ömtåliga uppgift som de komme
att omhänderhava.

Inom justitiedepartementet har i anslutning till den villkorligt antagna
lagen med vissa bestämmelser örn tryckta skrifter vid krig eller krigsfara
i mars 1941 utarbetats ett förslag till granskningsföroröning,
varöver yttranden inhämtats från chefen för försvarsstaben och statens informationsstyrelse.

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 253.

Enligt förslaget skulle förhandsgranskningen handhavas av statens granskningsmyndighet
och under denna lydande granskningsmän. Statens granskningsmyndighet
skulle bestå av en granskningschef och sju sakkunniga.
Granskningschefen och de sakkunniga skulle utses av Konungen. Av de sakkunniga
skulle tre vara militära befattningshavare, representerande en var
av de tre försvarsgrenarna, samt en hava erfarenhet rörande utrikespolitiska
förhållanden. De övriga tre sakkunniga skulle utses bland personer, föreslagna
av de tidningsmannaorganisationer som Konungen bestämde. Förslag
härom skulle för att vinna avseende upptaga minst dubbelt så många personer
som de vilka skulle med ledning av förslaget förordnas till sakkunniga.
Granskningsmän skulle utses av granskningsmyndigheten. Vidare stadgades,
att granskningsmyndigheten vid fullgörandet av sina åligganden borde samarbeta
med statens informationsstyrelse. Granskningsmans åtgärd skulle omedelbart
underställas granskningsmyndighetens prövning, därest den som berördes
av åtgärden begärde det. Klagan över granskningsmyndighetens beslut
finge hos Konungen föras genom besvär, vilka skulle ingivas till justitiedepartementet
sist å åttonde dagen efter det klaganden erhållit del av beslutet.
Utan hinder av däröver förd klagan skulle granskningsmyndighetens beslut
lända till efterrättelse intill dess annorlunda förordnades. Slutligen upptogs i
förslaget stadgande därom att närmare bestämmelser om granskningsmyndighetens
verksamhet skulle meddelas i instruktion för myndigheten samt
att granskningsmyndigheten ägde utfärda föreskrifter rörande granskningsmännens
verksamhet.

I motiveringen till förslaget anfördes hl. a.:

Organisationen av den kontroll som i krig erfordras över tryckta skrifter
bör uppenbarligen vara färdig, innan en situation inträder då den kan behöva
tagas i anspråk. Erfarenheterna från andra länder lia visat att en improvisation
på detta område genom i hast vidtagna åtgärder kan medföra
allvarlig irritation och andra olägenheter. Vid organisationens utformning
kan ledning hämtas från England, Finland och Schweiz.

I propositionen nr 269 uttalade departementschefen, att kontrollåtgärder
av nu ifrågavarande slag borde komma till användning endast då det i
ett för landet synnerligen kritiskt läge befunnes oundgängligen erforderligt.
Det torde sålunda få förutsättas, att förhandsgranskning ej kommer att tillgripas
annat än i ett yttersta nödläge, då krigsmakten helt eller delvis är
ställd på krigsfot. Organisationen bör lia en sådan karaktär att den kan
fungera under ett krig. Det militära inflytandet bör därför vara särskilt
markerat. Däremot synes ej lämpligt att lägga kontrollen under de militära
myndigheterna.

Det kunde, såsom antytts av de sakkunniga, vilkas förslag legat till grund
för propositionen, ifrågasättas att uppdraga kontrollen åt statens informationsstyrelse.
I anslutning till vad lagtima riksdagen år 1940 uttalat i samband
med beviljande av anslag till informationsstyrelsen torde emellertid
dennas verksamhet främst böra inriktas på propaganda och upplysning. Propagandan
och granskningen böra lämpligen handhavas av skilda organ.

Den officiella informationsverksamheten under ett krig är av den största
betydelse. Såvitt angår militära nyheter måste informationsväsendet läggas
i militärmyndigheternas hand. Den statliga upplysningsverksamheten i övrigt
måste aktiviseras och bedrivas på sådant sätt att förtroendet för myn -

Kungl. Maj:ts proposition nr 253.

13

digheterna bevaras. Informationsstyrelsen torde helt böra ägna sig åt sådan
verksamhet. Råd och anvisningar med avseende å nyhetsförmedlingen böra
liksom för närvarande meddelas av informationsstyrelsen.

Det synes ändamålsenligt att en central organisation, förslagsvis benämnd
statens granskningsmyndighet, inrättas för förhandsgranskningen av tryckta
skrifter och därmed sammanhängande kontrollverksamhet. Uppenbart är,
att denna myndighet nära bör samarbeta med informationsstyrelsen.

Granskningsmyndigheten torde i anslutning till vad som gäller i fråga om
luftskyddsinspektionen böra bestå av en granskningschef samt särskilda sakkunniga.
Såväl granskningschefen som de sakkunniga böra utses av Kungl.
Majit. De sakkunniga böra vara sju till antalet. För granskningens utförande
böra därjämte i de orter där det är erforderligt finnas granskningsmän,
vilka böra tillsättas av granskningsmyndigheten.

Granskningschefen bör lia kännedom om pressen och dess arbetsförhållanden.
Av särskild vikt är, såsom nämnts, att den militära sakkunskapen blir
väl företrädd. Tre av de sakkunniga böra därför vara militära befattningshavare
och representera en var av de tre försvarsgrenarna. En av de sakkunniga
bör hava erfarenhet rörande utrikespolitiska förhållanden. De övriga
tre böra, i anslutning till vad som gäller i fråga örn tryckfrihetsnämnden,
utses bland personer, föreslagna av de tidningsmannaorganisationer
Kungl. Majit bestämmer. De organisationer som främst böra komma i fråga
äro publicistklubben, svenska tidningsutgivareföreningen och svenska journalistföreningen.

Omfattningen av granskningsmännens arbetsuppgifter blir naturligen olika
på olika orter. På mindre orter torde justitieministerns ombud för tryckfrihetens
övervakning, i den mån de befinnas lämpliga såsom granskningsmän,
kunna anlitas för sådant uppdrag. Å flertalet av de mellan fyrtio och femtio
orter i landet, där dagliga tidningar utkomma, torde det vara erforderligt att
särskilda granskningsmän utses. Dessa böra örn möjligt hava journalistisk
erfarenhet och böra företrädesvis utväljas bland personer som ej uttagas till
krigstjänstgöring. Granskningsmännen böra övervaka, att tidningarna följa
lämnade instruktioner. Granskningsmyndigheten bör tillse, att granskningsmännen
äro kompetenta och opartiska, att de ej överskrida gränserna för
sin befogenhet samt att granskningen sker efter enhetliga grunder och utan
onödig tidsutdräkt.

De grundläggande föreskrifterna rörande organisationen torde böra meddelas
i en författning, sedan riksdagens yttrande däröver inhämtats. De närmare
bestämmelserna örn granskningens omfattning och örn den ordning vari
de sakkunniga böra medverka vid ärendenas handläggning torde böra meddelas
i en av Kungl. Majit utfärdad instruktion. I denna bör utsägas, att
samtliga sakkunniga böra deltaga i beslut rörande frågor av allmän karaktär
eller av större vikt. Frånsett sådana ärenden bör granskningschefen äga
ensam beslutanderätt med .skyldighet dock att såvitt möjligt samråda med
en eller flera av de sakkunniga.

Vid planläggningen har man anledning att utgå från att den (ivervägande
delen av pressen lojalt samverkar med statsmakterna. Den ram inom vilken
den lojala pressen äger röra sig måste naturligen bestämmas med hänsyn till
det försvarspolitiska läget. Bestämmelserna härom torde i allmänhet böra
delgivas tidningsredaktionerna konfidentiellt. Principen bör emellertid, såsom
i England, vara att hinder icke läggas i vägen för pressens meddelanden
i den mån de ej inverka menligt på krigföringen. Härav följer att kritik av
regeringen icke förhindras. Sådan varsamhet måste dock iakttagas att icke
upplysningar meddelas som kunna bliva fienden till gagn. Någon begränsning
i den i egentlig mening inrikespolitiska diskussionen skall icke ifråga -

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 253.

komma. Granskningsmyndighetens uppgift när det gäller lojala pressorgan
kommer i själva verket att bliva av huvudsakligen rådgivande natur.

I den nämnda författningen torde ej kunna närmare angivas, hur övervakningen
i praktiken skall utföras. En förhandscensur i egentlig mening, d. v. s.
så anordnad att hela tidningen granskas i korrektur, behöver ej tillgripas
annat än mot illojala tidningsorgan, t. ex. sådana som bryta mot utfärdade
publiceringsförbud.

I yttrande över förslaget anförde chefen för försvarsstaben:

Under bedömande komma här endast de grundläggande föreskrifterna rörande
den organisation som föreslagits skola ombesörja granskningen enligt
3 § lagen med vissa bestämmelser om tryckta skrifter vid krig eller krigsfara.
De närmare bestämmelserna om granskningens omfattning lia nämligen
icke behandlats i promemorian, vilket hade varit ur flera synpunkter
önskvärt.

I detta sammanhang synes först frågan örn granskningsmyndighetens
ställning till informationsstyrelsen såsom det officiella organet för bland annat
propaganda och upplysning böra beröras. Uttalanden i riksdagen och
med anledning därav av Kungl. Majit vidtagna åtgärder synas tyda på att
statsmakterna anse, att informationsstyrelsen företrädesvis bör vara ett propaganda-
och upplysningsorgan.

Att kontrollen över tryckta skrifter icke kan ske utan att hänsyn tages till
den statliga propagandan och upplysningen är emellertid uppenbart. Detta
har även i någon mån beaktats i det föreliggande författningsförslaget nämligen
genom ett stadgande av innehåll, att den för nämnda kontroll avsedda
myndigheten borde samarbeta med informationsstyrelsen.

Detta stadgande måste anses till såväl avfattning som innehåll alltför vagt.
Jag betvivlar starkt, att ett dylikt stadgande — ens i skärpt form — kan leda
till effektivt samarbete.

I mitt med anledning av nådig remiss den 1 mars 1940 avgivna utlåtande
över förslag till åtgärder mot missbruk av tryckfriheten gav jag uttryck åt
åsikten, att starka skäl syntes mig tala för att även förhandsgranskningen
borde anförtros åt informationsstyrelsen.

Därest emellertid skälen mot en dylik anordning måste betraktas såsom de
utslagsgivande, synes det mig i varje fall nödvändigt att informations- och
censurorganen på ett eller annat sätt bringas under gemensam ledning till
undvikande av eljest ofrånkomliga missförstånd och slitningar.

Vad därefter angår förslaget rörande den centrala granskningsmyndighetens
organisation bör, på sätt uttalats i promemorian, den militära sakkunskapen
vara väl företrädd i nämnda myndighet. Detta synes ha blivit tillbörligt
beaktat genom föreskriften att av de åtta medlemmarna tre skola
vara militära befattningshavare, representerande en var av de tre försvarsgrenarna.
I denna del finnes sålunda ingenting i princip att erinra. Möjlighet
bör emellertid finnas att utbyta representanten för en viss försvarsgren
mot ytterligare en representant för en annan försvarsgren, örn förhållandena
nödvändiggöra detta. Till frågan örn de militära ledamöternas inflytande
vid censurfrågornas avgörande torde jag få anledning återkomma
i samband med utarbetandet av den blivande instruktionen för granskningsmyndigheten.

Förslaget att till granskningsmyndighetens förfogande skola finnas lokala
granskningsmän ute i landet överensstämmer med vad jag härom anfört i
ovannämnt underdånigt utlåtande. Någon permanent militär sakkunskap
torde emellertid icke överallt kunna ställas till de lokala granskningsmännens
förfogande. Däremot är det tänkbart att granskningsman i en ort med större

Kungl. Maj.ts proposition nr 253.

15

militär förläggning i regel skall kunna i ett tveksamt fall erhålla råd eller
anvisning av vederbörande chef eller av en av denne utsedd officer.

Statens informationsstgrelsc anförde i yttrande över förslaget:

Enligt förslaget skall ledningen av den granskningsverksamhet, varom
talas i 3 § lagen med vissa bestämmelser om tryckta skrifter vid krig eller
krigsfara, handhavas av ett särskilt statligt organ, statens granskningsmyndighet,
som vid fullgörandet av sina åligganden bör samarbeta med informationsstyrelsen.
Den av vissa sakkunniga framförda tanken att uppdraga ifrågavarande
kontroll åt informationsstyrelsen har alltså icke godtagits i förslaget.
Till stöd för den föreslagna ordningen anföres i promemorian bland
annat att -— i anslutning till vad 1940 års lagtima riksdag i visst sammanhang
uttalat -— informationsstyrelsens verksamhet främst torde böra inriktas på
propaganda och upplysning. Beträffande den statliga informationsverksamhetens
anordnande i krigstid uppdragas vissa riktlinjer. Såvitt angår militära
nyheter lägges informationsväsendet i militärmyndigheternas hand, medan
informationsstyrelsen helt skall ägna sig åt upplysningsverksamhet av annan
art. Råd och anvisningar med avseende å nyhetsförmedlingen skola liksom
nu meddelas av styrelsen. Samtidigt understrykes att granskningsmyndighetens
uppgift, när det gäller lojala pressorgan, i själva verket kommer att
bliva av huvudsakligen rådgivande karaktär.

Informationsstyrelsen kan icke underlåta framhålla, att en uppdelning på
flera inbördes självständiga organ av ifrågavarande, åtminstone delvis varandra
närliggande eller rent av sammanfallande arbetsuppgifter måste bliva
förbunden med stora vanskligheter och medföra avsevärda olägenheter såväl
för dessa organ själva som vid nyhetstjänsten genom telegrambyråer och
tidningar. Att draga en bestämd gräns mellan exempelvis kontroll och rådgivning
lärer erbjuda betydande svårigheter; denna gränsdragning kan för
övrigt väl tänkas böra ske på olika sätt allt efter den utsträckning vari förhandsgranskning
tillämpas. Det vill synas som örn en del av de funktioner,
som enligt promemorian skulle ankomma på granskningsmyndigheten, motsvarar
sådana som redan nu i ej ringa omfattning utövas av informationsstyrelsen.
Dispensrätten med avseende å förbudet att i tryck offentliggöra
militära underrättelser m. m. — vilken för närvarande tillkommer styrelsen —
torde svårligen kunna skiljas från den rådgivning i fråga örn nyhetsförmedlingen
i dylika ämnen, som synes vara avsedd att fortfarande ankomma på
styrelsen. Givetvis bör det icke få förekomma att en underrättelse, som utlämnats
av styrelsen eller mot vars publicering styrelsen förklarat hinder ej
möta, sedermera censureras av granskningsmyndigheten eller denna underställda
organ. ----Det är av största vikt både för de berörda myndig heterna

och för pressen, att ingen oklarhet råder beträffande de förras inbördes
befogenheter. Huruvida kompetenskonflikter kunna helt förebyggas
genom instruktionsbestämmelser, synes ganska tvivelaktigt. De nu nämnda
förhållandena torde göra det nödvändigt att ställa informationsstyrelsen och
granskningsmyndigheten under gemensam ledning.

Styrelsen, som utgår från alt nu berörda spörsmål skola upptagas till
närmare övervägande i samband med utarbetandet av instruktion för granskningsmyndigheten,
vill kraftigt understryka vad i den remitterade promemorian
anförts örn nödvändigheten av alt lia kontrollorganisationen färdig innan
en situation inträder, då den kail behöva tagas i anspråk. En i hast tillkommen,
mindre ändamålsenlig ordning .skulle lätt kunna leda till ett kaotiskt
tillstånd, vars olyckliga inverkningar på deli inre fronten i ett redan i och
för sig ytterst påfrestande läge icke böra underskattas.

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 253.

Vid de överläggningar, som enligt vad förut nämnts hållits inför chefen för
justitiedepartementet i mars och april 1941, har frågan örn förhandsgranskningens
anordnande behandlats med utgångspunkt från det inom justitiedepartementet
utarbetade förslaget och de yttranden som avgivits däröver.

Kontroll över tryckta skrifter i utlandet.

I England är enligt de vid krigsutbrottet utfärdade s. k. Defence Regulations
vid straffansvar förbjudet att offentliggöra något som kan vara av värde
för fienden. Sålunda stadgas bl. a. förbud att publicera upplysningar om
rikets stridskrafter, deras storlek, utrustning, tillstånd, operationer, m. m.,
om andra försvars- eller befästningsåtgärder, om krigsfångar, om krigsförnödenheter
samt om förhållanden i övrigt, rörande vilka upplysning kan
bliva direkt eller indirekt till nytta för fienden. Undantag göres för vad som
utlämnats för publicering av offentlig myndighet. Något dispensförfarande
finnes ej föreskrivet.

I anslutning till dessa bestämmelser har anordnats en frivillig censur
(voluntary censorsliip). Tidningar och förläggare erhålla från informationsministeriet
förtroliga listor över ämnen rörande vilka publicering ej alls
bör ske eller ej bör eller får ske utan att granskning ägt rum (without submission
to censorship). Med ledning av de lämnade anvisningarna kunna
tidningarna i de flesta fall själva avgöra om en viss nyhet bör publiceras eller
ej. Emellertid torde tidningarna numera i allmänhet låta sitt nyhetsmaterial
granskas. Om en viss nyhet passerat censuren utan anmärkning, är redaktören
fri från ansvar. Meddelanden genom pressbyråer och officiella krigsrapporter
äro på förhand godkända för publicering. Detsamma gäller nyhetsmaterial
som utsändes genom engelsk radio.

I Defence Regulations ha i maj 1940 införts vissa bestämmelser örn ingripande
mot landsskadlig propaganda. Örn vederbörande minister finner,
att någon befattar sig med systematiskt offentliggörande av sådant, som enligt
ministerns åsikt är ägnat att framkalla eller underblåsa motstånd mot
det framgångsrika genomförandet av ett krig vari riket är inbegripet, samt
att allvarlig olägenhet kan vållas av fortsatta offentliggöranden av liknande
slag, äger ministern låta tillställa honom skriftlig varning. Straff är stadgat
för den som icke låter sig rätta av dylik varning. Finner ministern att i en
tidning bedrives propagandaverksamhet av nyss angivet slag, äger han förbjuda
dess fortsatta utgivning. I januari 1941 har kommunistpressen förbjudits
med stöd av denna bestämmelse.

Censuren handhaves av informationsministeriet genom särskilda censorer.
Censurarbetet är uppdelat på olika sektioner för den dagliga pressen, för
den provinsiella veckopressen, för den tekniska, vetenskapliga och fackpressen,
för eftergranskning av tidningar, tidskrifter och böcker, för pressmeddelanden
till utlandet samt för granskning av bilder.

Ursprungligen rekryterades censurbyrån utan nämnvärd hänsyn till behovet
av journalistisk erfarenhet och på denna väg vunnen förtrogenhet med

Kungl. Maj:ts proposition nr 253.

17

allmänna angelägenheter. Det har dock i praktiken visat sig att tidigare
journalistisk erfarenhet utgör en värdefull tillgång för censorerna. Personalen
har därför i stor utsträckning förnyats och förstärkts med publicister och
tidningsmän.

För att underlätta kontakten med tidningarna förenades censurbyrån med
den officiella informationsbyrån. Då informationsministeriet vid krigets början
inrättades, organiserades de båda byråerna såsom en avdelning av ministeriet,
den s. k. nyhets- och censuravdelningen. På grund av den kritik ministeriet
under sin första tid var utsatt för uppstod en önskan att reducera dess
omfattning och minska dess ansvar. Ett av de medel som härför hugreps
var att skilja nyhets- och censuravdelningen från ministeriet. Ehuru avdelningen
även därefter hade sina lokaler inom ministeriet, erhöll den en därifrån
formellt fristående ställning. Denna anordning upphörde då den nuvarande
informationsministern tillträdde sin befattning, och avdelningen återfördes
till informationsministeriet.

I Finland genomfördes efter krigsutbrottet i november 1939 en fullständig
presskontroll under militärmyndigheternas ledning. Intet fick utgivas i
tryck utan militärmyndigheternas samtycke. Alla tryckta skrifter voro underkastade
förhandscensur av militärmyndigheterna, varvid hela innehållet,
även annonser o. dyl., granskades. Censurens uppgift var att hindra publicering
och spridande av sådana meddelanden, vilka kunde menligt inverka
på rikets försvar och den allmänna säkerheten.

Ett par månader efter fredsslutet avlöstes denna censur av en civil kontroll
under ledning av ministeriet för inrikesärendena. Denna regleras av
förordningen den 31 maj 1940 angående temporär övervakning av informationsväsendet.
Förordningen, som även avser post-, telegraf-, telefon- och
radiokontroll, innehåller bl. a. följande stadganden.

På grund av den av stormaktskriget föranledda yttre faran skola för
publicering i tidningar, tidskrifter och flygskrifter avsedda artiklar, nyheter
och bilder, vilka beröra de politiska förhållandena i utlandet eller Finlands
relationer till främmande stater eller till området för landets försvar hörande
angelägenheter, underställas myndigheternas granskning i den omfattning
inrikesministeriet efter införskaffande av generalstabens utlåtande
fastställer. Granskningen skall handhavas av ett ministeriet underlydande
granskningsverk samt nödigt antal lokala granskningsbyråer. Tryck- eller
bildalster av nämnda slag må ej publiceras, innan granskningsmyndighet
lämnat sitt tillstånd därtill. Örn alstrets publicering skulle äventyra rikets
yttre trygghet eller dess förhållande till andra stater eller landets försvar,
skall tillstånd vägras. Ilar sådant för publicering avselt alster tryckts, mångfaldigats
eller framställts ulan tillstånd eller mot granskningsmyndighetens
förbud, skall dess publicering och spridning förhindras. Alster, vars publicering
och spridning förhindrats, är lill staten förbrutet. Godkännes alsler ej
i sin helhet lör publicering, kan det publiceras, sedan av granskningsmyndigheten
föreskrivna delar avlägsnats från detsamma. Granskningsbyrås åtgärd
skall omedelbart underställas granskningsverkets prövning, därest ve llihany

till riksdagens protokoll 1941. 1 saini. Nr 253. 2

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 253.

derbörande sådant yrkar. Granskningsmyndighetens beslut kan genom besvär
överklagas hos ministeriet för inrikesärendena. Beslutet går i verkställighet,
ändå att besvär över detsamma anförts. Ministeriet fastställer, sedan
generalstabens utlåtande införskaffats, instruktioner för granskningsverket
och detsamma underlydande granskningsbyråer samt utfärdar närmare föreskrifter
angående tillämpningen av förordningen.

Enligt ministeriets för inrikesärendena beslut angående fastställandet av
de i förordningen förutsatta instruktionerna för tillämpningen av förordningen
kunna ur artiklar, översikter, kåserier samt skildringar av politisk
art eller notiser, som insänts av tidnings i utlandet verkande korrespondent,
eller uppsatser som beröra angelägenheter, vilka äga samband med rikets
försvar eller krigsmakt och äro avsedda för publicering i tidning, tidskrift
eller flygblad, uteslutas sådana uttalanden eller meddelanden, i vilka
främmande makts förhållanden missfirmas, Finlands neutralitet genom ensidigt
ställningstagande till förmån för någondera av de stridande eller intresserade
parterna äventyras eller misstänkliggöres eller ock i Finland rådande
stämningar framställas på ett sätt som är ägnat att äventyra Finlands
förhållande till främmande makter. Vidare böra därur uteslutas sådana
uttalanden och meddelanden, vilka beröra rikets försvar och krigsmakt,
samt överhuvud allt som direkt berör rikets militära försvarsberedskap, för
såvitt uppgifterna äro av den art att de, därest de bringas till offentligheten,
uppenbarligen kunde skada landets försvarsintressen. Bestämmelserna gälla
likväl icke sådana till området för landets försvar hörande uppgifter^ vilka
av vederbörande militärmyndighet offentligen utfärdats eller av generalstaben
godkänts.

I november 1940 infördes ett tillägg till förordningen angående temporär
övervakning av informationsväsendet, som även hänförde krigsböcker under
förhandscensur. Däri stadgas att bok eller bildverk, som berör det senaste
kriget i Finland, icke må utgivas om ej ministeriet för inrikesärendena, efter
hörande av generalstaben och ministeriet för utrikesärendena, givit tillstånd
därtill.

Böcker och artiklar, som ej kunna hänföras till krigslitteratur, äro ej
underkastade någon reglementerad förhandscensur, men förlag och presschefer
ha frivilligt gått med på att till granskning sända in sådana manuskript,
beträffande vilkas lämplighet ur försvarspolitiska och utrikespolitiska
synpunkter man kan hysa tveksamhet.

En rådgivande kommitté har tillsatts med uppgift att bistå granskningsverket
vid principiella avgöranden. Denna består av en representant för utrikesministeriet,
en för inrikesministeriet, en för generalstaben samt två för
Finlands journalistförbund.

För granskningen ha, förutom granskningsverket i Helsingfors, inrättats
aderton lokala granskningsbyråer i olika städer. Vid huvudstadstidningarna
och de större landsortstidningarna äro särskilda censorer anställda. I de
mindre landsortsstäderna torde censuren merendels vara ordnad så, att redaktionerna
sända manuskript eller korrektur till granskningsbyråerna eller

Kungl. Maj:ts proposition nr 253-

19

per telefon inhämta godkännande från dessa. Den inom granskningsverket
för press- och radiocensuren anställda personalen uppgick i januari 1941 till
ett åttiotal personer, men har sedan minskats och torde för närvarande utgöra
omkring sextio personer. De flesta censorerna äro journalister eller
läroverkslärare och utöva tjänsten som bisyssla.

Vid de större och för vederhäftighet kända tidningarna lämna censorerna
råd och upplysningar redan beträffande det inkommande materialet. Eftersom
Finska notisbyråns material redan är censurerat, inskränker sig censuren
beträffande sådana tidningar i huvudsak till ledare och redaktionella
artiklar i övrigt samt lill kåserier, lokalt nyhets- och bildmaterial o. dyl. De
tidningar, oftast av ytterlighetsriklning, vilka gjort sig kända för bristande
lojalitet i olika avseenden, underkastas förhandscensur på så sätt, att de
äro skyldiga att inlämna korrektur av hela tidningen till granskning.

Det åligger vederbörande censor att vaka över att hans anvisningar följas.
Om granskning underlåtes eller publiceringsförbud ej följes, skall granskningsverket
därom göra anmälan hos inrikesministeriet. Mot illojala tidningar,
som innehålla uttalanden eller uppgifter, vilka äro ägnade att skada
Finlands förhållande till andra stater eller äventyra rikets yttre trygghet
eller andra dess livsvillkor, kan tillgripas indragning och konfiskering utan
efterföljande domstolsprövning.

I Schweiz har förbundsrådet enligt en i augusti 1939 utfärdad förordning
erhållit bemyndigande att vidtaga erforderliga åtgärder för att upprätthålla
landets säkerhet, oavhängighet och neutralitet. Denna förordning anses ha
givit förbundsrådet fria händer med avseende å tryckfriheten. Förbundsrådet
har med stöd härav i september 1939 uppdragit åt arméstaben att
utöva kontroll över pressen. I fråga om allmänna åtgärder beträffande pressen
skola representanter för denna konsulteras. Dock innebär detta ej, att
förbundsrådet avstått från att själv ingripa då så erfordras. Besvär över
censurbeslut prövas av en pressnämnd, bestående av en förbundsdomare såsom
ordförande samt fyra ledamöter representerande bl. a. armén och pressen.
Uppsikten över presskontrollen utövas av inrikesministeriet.

Fullmakten för arméstaben avser ej rätt att förordna om allmän förhandscensur
av tryckta skrifter. Detta kan endast ske genom särskilt beslut av
förbundsrådet. Arméstaben har i september 1939 utfärdat listor över ämnen
beträffande vilka publicering ej alls får ske eller ej får ske utan att artikelmaterialet
förhandsgranskats. Dessa förbud avse tidningar, tidskrifter, flygskrifter,
broschyrer, böcker, filmer och radioutsändningar. De gälla icke
publicering av meddelanden som härröra från arméstaben eller annan militär
myndighet, ej heller från nyhetsbyråer utsända meddelanden som godkänts
av vederbörande censurmyndighet. Omedelbart efter krigsutbrottet
utfärdade arméstaben med hänsyn till kravet på militära hemligheters bevarande
förbud mot allt offentliggörande av uppgifter angående schweiziska
militära formationers befälsförhållanden, sammansättningar, förläggningar
och förflyttningar m. lii. Tidningsartiklar av teknisk natur rörande den
schweiziska armén måste leire införandet underställas vederbörande militära

20

Kungl. May.ts proposition nr 253.

myndigheter. Med hänsyn lill den ekonomiska försvarsberedskapen förbjöds
bl. a. publicerandet av uppgifter rörande import och export. De utfärdade
förbuden gälla såväl direkta meddelanden som återgivande av rykten eller
antaganden, även örn de refereras på sådant sätt att deras sanningsenlighet
sättes i tvivelsmål, och äro jämväl tillämpliga å hilder ägnade att sprida
uppgifter av hemlig natur. Utöver dessa av övervägande militära hänsyn
föranledda föreskrifter har arméstaben även utfärdat vissa riktlinjer för
pressens och press- och nyhetsbyråernas behandling av nyhetsstoffet ur politiska
synpunkter. Beträffande utrikespolitiken anföres att allmänheten har
rätt att erhålla upplysning genom pressen men att nyhetsförmedlingen dock
bör vara i möjligaste mån fullständig och undvika ensidighet. Varje tidning
har rätt att yttra sin mening i den mån den grundar sig på tillförlitliga
källor och är fri från förolämpningar. Sakligt och måttfullt uttryckt kritik
tillätes. Vidare framhålles att den schweiziska pressen skall behandla världshändelserna
uteslutande från schweizisk ståndpunkt med undvikande av allt
utländskt inflytande. Rykten och förutsägelser skola tydligt betecknas som
dylika. Rådgivning eller mästrande av utlandet får ej förekomma. Slutligen
förbjudes varje diskussion av den schweiziska neutraliteten, varigenom denna
kan komma i fara. Inrikespolitiska meddelanden äro enligt föreskrifterna
underkastade kontroll endast i den mån de skada den militära disciplinen
eller arméns anseende eller slagkraft eller om armén indrages i diskussionen.

Sedan vid en debatt i förbundsförsamlingen i februari 1940 begärts ökat
civilt inflytande över presskontrollen, ha i maj 1940 utfärdats vissa kompletterande
bestämmelser rörande presskontrollens organisation. Enligt dessa bestämmelser
indelas åtgärderna mot pressen i två grupper:

a) mildare: anmaningar, enstaka förbud och påbud, icke offentliga varningar
samt beslag av enstaka nummer. Beslut härom meddelas direkt av
vederbörande militära myndighet. Besvär får anföras till en kommission
med en militär såsom ordförande samt en militär och en eller två civila
bisittare, beroende på om ärendet är av militär eller civil natur;

b) strängare: offentliga varningar, ställande under förhandscensur, indragning.
Beslut härom meddelas av en presskommission under militärt ordförandeskap
och med två militära och fyra civila ledamöter. Besvär får anföras
till pressnämnden.

Presskontrollen omhänderhaves av en särskild avdelning inom arméstaben,
benämnd Press och radio, vilken har pressavdelningar inom varje territorialkommando
(15 st.). Varje sådan underavdelning består av militära och
civila personer. De senare, vilka äro inkallade för att fullgöra »Hilfdienstpflicht»,
uttagas bland personer under 60 år, som ej äro dugliga för militärtjänst.
Bland dessa finnes en grupp avsedd för publicitetstjänst, till vilken
hänföras personer med intellektuella yrken, såsom advokater, lärare och
journalister. De inkallade avlösas tämligen ofta. Kännedom och förståelse
för granskningsarbetets mål och metoder spridas härigenom förhållandevis
hastigt icke minst bland pressens män. Från Bern utgår en rådgivande och

Kungl. Maj:ts proposition nr 253.

21

vägledande verksamhet, som ledes av inrikesministern. Denne mottager dagligen
en representant för avdelningen Press och radio.

I februari 1941 har förbundsrådet med stöd av fullmaktslagen uppdragit
åt inrikesministeriet att upprätta ett »Verbindungsstelle för das Pressewesen».
Denna institution, vars chef utses av ministeriet i samråd med vissa
pressorganisationer, har till uppgift bl. a. att informera pressen om förbundsrådets
önskemål och uppfattning i utrikespolitiska angelägenheter.

Det må till sist nämnas, att förbundsrådet nyligen uppgjort förslag örn
anordnande av en allmän förhandscensur beträffande politiska broschyrer.
Censuren skulle utövas av Press och radio samt avse skrifter, med undantag
av tidningar och tidskrifter, vilka beröra politiska, militära eller folkförsörjningsfrågor
i utlandet eller Schweiz’ utrikespolitik.

Frankrike. Under världskriget 1914—1918 var, särskilt under krigets senare
del, den franska pressen underkastad sträng kontroll. Därefter rådde
intill utbrottet av det senaste kriget pressfrihet i landet. I september 1939
infördes fullständig förhandscensur över tryckta skrifter. Censuren handhades
av informationsministeriet. Något fritt offentligt meningsutbyte förekom
ej under kriget. Allt tryck måste uppvisas i korrektur för censorerna
och förses med deras godkännande.

Det allvarliga läge, vari landet alltsedan utbrottet av stormaktskriget befunnit
sig, har nödvändiggjort inskränkningar i den enskilde medborgarens
rättigheter i olika hänseenden. Vissa handlingar, som under lugnare förhållanden
icke framkalla olägenhet, kunna i nuvarande situation innebära en
fara för det allmänna. Detta återspeglas exempelvis i det nyligen reviderade
8 kapitlet strafflagen, vars stadganden om straff för brott mot försvaret, folkförsörjningen,
landets neutralitet o. s. v. till stor del icke äro tillämpliga eller
i vart fall icke bliva aktuella annat än i orostider. Andra på medborgarnas
handlings- och rörelsefrihet inverkande åtgärder, som under senare tiden
vidtagits, lia till huvudsakligt syfte att samla landels och folkets krafter inför
de påfrestningar som tidsläget förorsakar. Åtgärderna äro således av provisorisk
natur. De avse icke att för framtiden begränsa de medborgerliga
rättigheterna utan alt skapa medel att bevara dem för kommande tider.

Ur dessa synpunkter har man att betrakta även de åtgärder som vidtagits
och de förslag som föreligga rörande kontrollen över tryckta skrifter. Det
är här liksom på andra områden fråga örn en beredskapslagstiftning.

Tryckfriheten har i vårt land av ålder betraktats som en oumbärlig del
av den medborgerliga friheten. I princip torde enighet råda om att tryckfriheten
även vid krig och krigsfara bör i största möjliga utsträckning bevaras.
Å andra sidan torde delade meningar icke kunna föreligga därom att för
landet farliga missbruk av tryckfriheten icke få tillåtas. Grundvalen för
tryckfriheten under lugna tider rubbas uppenbarligen icke genom att i en
för landet särskilt kritisk situation kontrollen över tryckta skrifter skärpes.
Införandet av en sådan kontroll innebär intet misstroende mot pressen i gemen.
Största delen av denna har otvetydigt ådagalagt sin ansvarskänsla inför
tidsläget.

Departementschef
en.

22

Kungl. Maj.ts proposition nr 253-

Vissa åtgärder ha redan vidtagits för att förebygga spridandet av framställningar
och uppgifter som i nuvarande läge kunna vara till skada för
landet. Enligt kungörelse den 12 april 1940 har förbud meddelats mot
offentliggörande i tryck av vissa underrättelser om krigsmakten m. m.
Denna kungörelse är utfärdad med stöd av 3 § 10 mom. andra stycket tryckfrihetsförordningen
i dess äldre lydelse, enligt vilken Konungen ägde rätt
att förbjuda kungörande i tryck under krigstid eller vid krigsfara av vissa
uppgifter rörande försvaret. Detta lagrum har enligt ett av 1941 års riksdag
slutligen antaget förslag ändrats så, att lydelsen kommit i överensstämmelse
nied uttryckssätt som använts i 3 § 9 morn. tryckfrihetsförordningen och 8
kap. strafflagen. Genom förordning den 1 mars 1940, gällande till utgången
av mars 1942, har vidare möjlighet skapats att förbjuda befordran av vissa
periodiska skrifter med allmänna trafikmedel.

Det förslag om tillägg till tryckfrihetsförordningen av en ny § 6, som av
1940 års lagtima riksdag antagits såsom vilande och som nu föreligger till
slutlig prövning, innebär, såsom i det föregående omnämnts, att enligt stadganden
i särskild lag må, då riket befinner sig i krig eller krigsfara, meddelas
föreskrift örn förhandsgranskning av tryckta skrifter och om förbud
mot införande i riket av sådana skrifter, samt, då riket befinner sig i krig,
jämväl meddelas förbud mot utgivande av periodisk skrift. Bestämmelserna
i den särskilda lagen må, när riksdagen ej är samlad, träda i tillämpning,
då Konungen så förordnar. Sådant förordnande må dock ej meddelas med
mindre Konungen låtit riksdagskallelse utgå eller riksdagen ändock skall
sammanträda inom trettio dagar. Örn meddelat förordnande ej gillas av
nästföljande riksdag inom trettio dagar från riksdagens början, skall det efter
utgången av denna tid upphöra att lända till efterrättelse. Under tid då
riksdagen är samlad äger Konungen med riksdagens samtycke meddela förordnande
att lagen skall träda i tillämpning. I den såsom vilande antagna
grundlagsbestämmelsen stadgas vidare, att för beslut av riksdagen om tillämpning
av den särskilda lagen skall erfordras att minst tre fjärdedelar av de
röstande i vardera kammaren vid votering instämt i beslutet.

I den enligt grundlagsparagrafen förutsatta särskilda lagen, vilken av 1940
års lagtima riksdag antogs under villkor att grundlagsförslaget slutligen
godkändes, upptagas ytterligare garantier för att ifrågavarande ingrepp i
tryckfriheten icke företagas annat än då de äro oundgängligen nödvändiga.
Sålunda stadgas, att lagens ikraftträdande skall bero av samfällt beslut av
Konungen och riksdagen samt att lagen äger giltighet blott under ett år från
ikraftträdandet. Dessutom föreskrives att de av riksdagen valda tryckfrihetskommitterade
skola höras innan förhandsgranskning eller utgivningsförbud
i särskilda fall tillgripes.

Under behandlingen i riksdagen av dessa förslag framhölls från regeringens
sida, att ändringar kunde göras i den särskilda lagen i samband med den
slutliga prövningen av grundlagsändringen. Man synes nu böra begagna sig
av den möjlighet, som sålunda angavs, att taga till ledning de erfarenheter
som under det förflutna året vunnits i utlandet, då man söker utforma be -

Kungl. Maj:ts skrivelse Nr 253. 23

stämmelserna i lagen på sådant sätt att de göra minsta möjliga intrång i pressens
självverksamhet.

I fråga om graden och arten av den krigsfara, varunder förhandsgranskning
och införselförbud skola få tillgripas, finnes ingen begränsning stadgad i
den såsom vilande antagna 6 § tryckfrihetsförordningen. Vid framläggandet
av förslaget till 1940 års lagtima riksdag uttalade jag i motiveringen till stadgandet
härom, att åtgärder av nu ifrågavarande slag borde komma till användning
endast då det i ett för landet synnerligen kritiskt läge befunnes
oundgängligen erforderligt. Tillräckliga garantier för att åtgärderna icke
tillgrepes i annat fall finge anses ligga i att härför erfordrades riksdagens
samtycke. Önskemål lia vid upprepade tillfällen framförts därom att även i
lagtexten måtte komma till uttryck, att förhandsgranskning får tillgripas
endast i ett dylikt särskilt allvarligt läge. Då något hinder med hänsyn till
lagförslagens teknik icke möter mot att en erinran härom intages i den särskilda
lagen, har jag ansett mig böra tillmötesgå dessa önskemål på det sätt
att såsom förutsättning för förhandsgranskning i den särskilda lagen ytterligare
angives, att åtgärden nödvändiggöres av hänsyn till rikets farliga belägenhet.
Härigenom meddelas icke blott i motiveringen utan även i lagtexten
en vägledning för lösandet av bedömningsfrågan, när förhållandena
skola anses kräva att förhandsgranskning tillgripes.

Vad angår förutsättningarna för förhandsgranskning i övrigt skall enligt
3 § av den år 1940 villkorligt antagna lagen stadgande härom få meddelas
till skydd för de allmänna intressen, varom i 2 § av lagen sägs. I sistnämnda
paragraf stadgas örn utgivningsförbud, att sådant må meddelas, om
innehållet i periodisk skrift visat sig vid upprepade tillfällen ägnat att framkalla
fara för rikets säkerhet eller skada rikets förhållande till främmande
makt eller undergräva krigslydnaden eller ock därmed åsyftats att förbereda
samhällsordningens omstörtande med våldsamma medel eller med hjälp
av främmande makt.

Med anledning av de erinringar som riktats mot dessa stadganden torde
en omarbetning böra ske, varigenom förutsättningarna för förhandsgranskning
och utgivningsförbud så långt ske kan utformas i anslutning till den terminologi
som redan kommit till användning i lagstiftningen.

Vad först angår förhandsgranskningen torde det vara nödvändigt att denna
får användas för att förebygga icke blott meddelanden som kunna skada
försvaret utan även sådana meddelanden som kunna äventyra det fredliga
förhållandet till främmande makter eller rikets inre trygghet. I förstnämnda
hänseende ha orden ''undergräva krigslydnaden’, som återfinnas i
4 § 12 mom. tryckfrihetsförordningen, bibehållits. Därjämte lia upptagits
uttrycken ''försämra krigsmaktens ställning’ samt ''försvåra militära företag’,
vilka ansluta sig till stadgandet örn krigsförräderi i 8 kap. 6 § strafflagen.
Den hänsyn som måste tagas till vikten av att folkförsörjningen icke
utsättes för allvarlig skada innefattas i uttrycket ''försvaga rikets försvarskraft’.
I stället för uttrycket ''skada rikets förhållande till främmande makt’
har ansetts lämpligt att använda uttrycket ''störa rikets fredliga förhållande

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 253.

till främmande makt’, till vilket motsvarigheter förekomma i 8 kap. 3 och
4 §§ strafflagen örn brott som framkalla fara för krig eller repressalier eller
andra för riket skadliga åtgärder från främmande makts sida. Orden ''samhällsordningens
omstörtande’ ha jämkats till ''statsskickets omstörtande’. I
anslutning till lagarna om upplösning av vissa sammanslutningar och om
straff för sabotage har tillagts uttrycket ''allvarligt störa ordningen inom landet’.
Om bestämmelserna preciseras såsom nu sagts, torde det i den villkorligt
antagna lagen upptagna uttrycket ''framkalla fara för rikets säkerhet’
kunna utgå.

Såsom en förutsättning för utgivningsförbud beträffande periodisk skrift
torde böra uppställas, att i skriften offentliggjorts meddelande av sådan beskaffenhet
som angivits i fråga om förhandsgranskning. Då emellertid utgivningsförbud
bör tillgripas endast mot skrifter, i vilka bedrives en fortsatt
publiceringsverksamhet av dylikt slag, synes ytterligare böra fordras att offentliggörande
av meddelanden av angiven art upprepats, oaktat skriftens
utgivare av chefen för justitiedepartementet erhållit uttrycklig varning, vari
meddelats honom att skriftens innehåll givit anledning att överväga utgivningsförbud.

Utgivningsförbud bör även kunna ifrågakomma i det fall att, då förhandsgranskning
påbjudits beträffande en periodisk skrift, granskningen hindras
eller försvåras till följd av uppenbar tredska eller grov försummelse från utgivarens
sida. Ett särskilt stadgande härom torde böra meddelas. För utgivningsförbud
i dylikt fall synes icke böra uttryckligen förutsättas, att varning
meddelats eller att åsidosättandet av givna föreskrifter rörande granskningen
upprepats.

Enligt det förut omnämnda, inom justitiedepartementet utarbetade förslaget
till granskningsförordning skulle de grundläggande administrativa bestämmelserna
rörande förhandsgranskningen införas i en författning som
underställts riksdagen för yttrande. Med hänsyn till den vikt bestämmelserna
i en sådan författning äga skulle det i praktiken knappast ifrågakomma
att däri vidtaga någon ändring av betydelse utan riksdagens hörande. Under
sådana förhållanden medför det endast en formell ändring, örn dessa bestämmelser
inarbetas i tillämpningslagen.

Enligt förslaget till granskningsförordning skulle för omhänderhavande av
förhandsgranskningen finnas en central myndighet, statens granskningsmyndighet.
Denna skulle bestå av en granskningschef samt sju sakkunniga, av
vilka tre skulle utses på förslag av tidningsmannaorganisationema, tre vara
militärer med sakkunskap inom de olika försvarsgrenarna samt en hava erfarenhet
rörande utrikespolitiska förhållanden. Under granskningsmyndigheten
skulle lyda särskilda granskningsmän.

Jag kan i huvudsak ansluta mig till detta förslag. Det torde emellertid icke
vara erforderligt att i lagen utsäges att mer än en av de sakkunniga skall
vara militär. Bland de sakkunniga kan i så fall, därest detta kan ske med
beaktande av att kravet på militär sakkunskap tillgodoses, beredas plats för
andra personer med allmänt medborgerliga insikter.

Kunol. Maj.ts proposition nr 253.

25

Vad beträffar organisationen av granskningsverksamlieten i övrigt torde
det icke vara möjligt att i förväg bestämma dennas omfattning eller att närmare
angiva riktlinjerna för verksamheten. De organisatoriska frågorna
måste uppenbarligen lösas med hänsyn till de aktuella förhållandena. En
planläggning bör dock ske, som tar sikte på en situation då en mera
omfattande förhandsgranskning kan ifrågakomma. I en sådan situation
böra granskningsmän finnas på skilda platser i landet. Av största vikt
är att såsom granskningsmän erhållas för uppgiften lämpliga personer. I
första hand torde böra anlitas sådana som ha erfarenhet av tidningsmannaarbete.
Granskningsmyndigheten bör utöva en noggrann kontroll över granskningsmännens
verksamhet.

Vid planläggningen av organisationen bör tillses, att den erfarenhet på hithörande
område som vunnits, särskilt inom informationsstyrelsen, tillvaratages,
och granskningsmyndighetens verksamhet bör uppenbarligen bedrivas
i nära samband med informationsstyrelsen.

De närmare bestämmelserna rörande granskningsmyndighetens och granskningsmännens
verksamhet torde böra meddelas i administrativa författningar.
Innehållet i dessa författningar kan tydligen komma att växla efter det aktuella
läget.

Det är emellertid av största vikt, att det administrativa ingripandet i pressens
verksamhet göres endast i de fall och i den utsträckning det är oundgängligen
nödvändigt. Värdet av den ansvarsmedvetna pressens stöd för regeringens
utrikespolitik i ett för landet farligt läge ökas tydligen, örn det
såväl för pressen själv som för allmänheten är uppenbart att detta stöd gives
efter egen omprövning och av fri övertygelse.

För att såvitt möjligt undvika tillämpning av obligatorisk förhandsgranskning
synes det därför vara önskvärt, att ett frivilligt kontrollsystem skapas
under pressens egen medverkan. För detta ändamål och för att i övrigt åstadkomma
ett önskvärt samarbete mellan myndigheterna och pressen torde det
vara lämpligt att tillsätta en särskild pressnämnd, bestående av personer tillhörande
pressens egna organisationer. I samband med de under min ledning
hållna överläggningarna örn tillämpningslagens omarbetande har ett utkast
upprättats rörande en sådan nämnd. Denna, som bör träda i verksamhet oberoende
av förhandsgranskningens införande, bör ha till uppgift att medverka
vid upprätthållande av förbindelserna mellan pressen och myndigheterna
samt att vara ett organ för självdisciplin inom pressen. Nämnden utses av
Kungl. Majit och beslår av ordförande och sju ledamöler. Ledamöterna utses
på förslag av pressens yrkesorganisationer och dess politiska organisationer.
Nämnden bör genom regeringens försorg erhålla alla de upplysningar som
äro erforderliga för alt den skall kunna fylla sin uppgift, örn i en tidning
publiceras underrälleiser eller uttalanden, som anses falla utanför gränserna
av ett rätt bruk av tryckfriheten, bör pressnämnden ilga att tilldela utgivaren
varning. Varning bör efter nämndens prövning publiceras eller konfidentiellt
delgivas. Nämnden bör liven kunna höras i fråga örn förberedelser
till förhandsgranskning och avfattningen av därför nödiga instruktioner samt
i fråga örn utseende av lokala granskningsmän. Informationsstyrelsens press Bihang

lill riksdagens protokoll 1941. 1 sami. Nr 253. •!

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 253.

råd blir genom pressnämndens tillsättande överflödigt. Bestämmelser om
pressnämnden böra utfärdas i administrativ ordning.

Bland andra organisatoriska åtgärder som kunna visa sig erforderliga synes
även kunna ifrågasättas alt uppdraga åt en särskild ledamot av statsrådet
att utöva tillsyn över presskontrollen och den statliga informationsverksamheten.

I enlighet med vad i det föregående anförts har inom justitiedepartementet
upprättats nytt förslag till lag med vissa bestämmelser örn tryckta skrifter
vid krig eller krigsfara.

Beträffande de särskilda paragraferna i lagförslaget må ytterligare nämnas
följande.

Det har ansetts onödigt att i 1 §, såsom i den villkorligt antagna lagen skett,
upprepa de i § 6 av förslaget till tryckfrihetsförordning stadgade förutsättningarna
för att förordnande om tillämpning av lagen skall meddelas. Föreskrifterna
om förhandsgranskning ha upptagits i 2 § i stället för, såsom
enligt den villkorligt antagna lagen, i 3 §. I 3 § ha föreskrifterna om utgivningsförbud
meddelats. Stadgandet att sådant förbud även skall gälla skrift,
vilken uppenbarligen är avsedd att ersätta skrift som avses med förbudet,
har ansetts böra erhålla tillämpning även i fråga om förhandsgranskning
och införselförbud och har därför upptagits såsom en ny 9 §. I 5—7 §§
ha efter vissa jämkningar upptagits de i förslaget till granskningsförordning
angivna bestämmelserna. I 8 §, som motsvarar 5 § i den villkorligt antagna
lagen, har den ändringen gjorts, att efter förebild av 3 § 9 mom. tryckfrihetsförordningen
beslutanderätten i fråga om införselförbud lagts i Konungens
hand under det att chefen för justitiedepartementet fått rätt att provisoriskt
förordna därom. 10 §, som innehåller straffpåföljder m. m., överensstämmer
i sak med 6 § i den villkorligt antagna lagen.

Föredraganden hemställer härefter, att Kungl. Maj:t måtte genom proposition
föreslå riksdagen att — med frånträdande av sitt i skrivelse den 13
juni 1940, nr 422, anmälda beslut — under förutsättning att av 1940 års lagtima
riksdag såsom vilande för vidare grundlagsenlig behandling antaget
förslag till ändrad lydelse av § 86 regeringsformen och § 38 riksdagsordningen
samt till införande i tryckfrihetsförordningen av en ny paragraf,
betecknad såsom § 6, varder av riksdagen slutligen godkänt, antaga ifrågavarande
förslag till lag med vissa bestämmelser örn tryckta skrifter vid krig
eller krigsfara.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen, att
till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga
till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

G. Tidelius.

Stockholm 1941. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.

411748