Kungl. Maj:ts proposition nr 244.

1

Nr 244.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående fortsatt befrielse
för riksbanken från skyldigheten att inlösa av banken
utgivna sedlar med guld m. m.; given Stockholms slott
den 9 maj 1941.

Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att bifalla
det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.

GUSTAF.

Ernst Wigforss.

Bihang till riksdagens protokoll 1941. 1 sami. Nr 244—246.

1

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 244.

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj.t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 9 maj

1941.

Närvarande:

Statsministern Hansson, statsråden Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss,

Möller, Sköld, Eriksson, Bergquist, Bagge,"Andersson, Domö, Rosander,

Gjöres, Ewerlöf.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anför chefen
för finansdepartementet, statsrådet Wigforss:

I skrivelse den 19 april 1941 hava fullmäktige i riksbanken hemställt, att
riksbanken måtte för tiden från och med den 1 juli 1941 till och med den 30
juni 1942 befrias från skyldigheten att vid anfordran inlösa av banken utgivna
sedlar med guld efter deras lydelse. I samband härmed hava fullmäktige
i huvudsak anfört:

I skrivelse den 7 mars 1940 angående penning- och valutapolitiken uttalade
fullmäktige, att huvudmålet för penningpolitiken sådant det i tidigare programuttalanden
fastställts, nämligen eftersträvandet av största möjliga stabilitet
i prisnivån, borde kvarstå orubbat. Fullmäktige underströko emellertid
i samband härmed, att de medel av penningpolitisk natur, som stodo till
förfogande, icke vore tillräckliga för uppnående av angivna mål. De åtgärder
av allmänt ekonomisk och politisk art, som enligt fullmäktiges mening
krävdes härför, behandlades av fullmäktige i nämnda skrivelse. Enligt fullmäktiges
mening borde dessutom i det dåvarande läget penningpolitiken utformas
med tanke på nödvändigheten att skydda landets valutareserver.

Sedan denna skrivelse avlämnades, har vårt lands ekonomiska situation undergått
en avgörande förändring. Detta återspeglades redan vid behandlingen
vid 1940 års lagtima riksdag av den med anledning av fullmäktiges framställning
avgivna propositionen. I sitt utlåtande (nr 33) framhöll sålunda
bankoutskottet bland annat, att angelägenheten att skydda valutareserven
visserligen vore av stor betydelse, men att densamma på grund av den i april
1940 inträdda handelsavspärrningen tills vidare hade kommit i bakgrunden.

Riktigheten av detta uttalande har bestyrkts av den senare utvecklingen.
Det alltjämt i huvudsak kvarstående avbrottet i våra förbindelser västerut har
medfört, att landets guld- och valutatillgångar endast i mycket begränsad utsträckning
kunnat utnyttjas för att tillgodose importbehoven. I själva verket
har det synliga tillflödet av valutor till landet varit större än förbrukningen
därav. Från slutet av april 1940 till och med februari månad innevarande
år har sålunda riksbankens och affärsbankernas sammanlagda guld- och valutabehållning
undergått en nettoökning med omkring 115 milj. kr., medan
inströmningen av valutor i riksbanken till följd av överflyttning från affärsbankerna
till riksbanken under motsvarande period varit betydligt större,
nämligen omkring 295 milj. kr. Detta förhållande jämte den omständighe -

Kimot. Maj.ts proposition nr 244.

3

ten att valutamarknaden är underkastad statlig reglering har tills vidare gjort
det möjligt att utforma penningpolitiken utan att taga hänsyn till storleken
av landets valutabehållningar.

Så länge fria ekonomiska förbindelser med utlandet kunna upprätthållas,
är en allmän sänkning av växelkurserna att anse som ett effektivt medel då
det gäller att motverka en prisstegring. Under nuvarande förhållanden, då
endast en begränsad del av varuutbytet försiggår i fria valutor, har en dylik
åtgärd ej samma betydelse för prisnivån inom landet. Hänsyn till kursbestämmelserna
i vissa av våra clearingavtal samt till de svenska exportintressena
minskar dessutom i viss mån handlingsfriheten i detta avseende.

Då sålunda en växelkurssänkning i syfte att dämpa prisstegringen för
närvarande icke torde kunna ifrågakomma, finnes det anledning att ytterligare
understryka fullmäktiges ovan berörda uttalande, nämligen att penningpolitiska
åtgärder icke ensamma äro tillräckliga för att hålla tillbaka
en prisstegring. I själva verket synes detta uttalande lia vunnit ökad aktualitet
under det sist förflutna året. Den uppgång av den allmänna prisnivån,
som inträffat sedan krigsutbrottet, kunde till att börja med huvudsakligen
direkt och indirekt återföras på den starka prisstegringen på importerade
varor, som framkallades av de hastigt stigande frakt- och försäkringskostnaderna
samt i viss utsträckning av prisstegringen i utlandet. En väsentlig
del av den totala stegring av grosshandelspriserna med omkring 48 %, som
enligt kommerskollegii index inträffade från augusti 1939 till februari 1941,
förklaras sålunda av de stegrade importpriserna. Prisutvecklingen har sedermera
i ökad omfattning kommit att stå under inflytande av de statliga prisoch
kostnadsregleringarna samt, särskilt beträffande detaljpriserna, av ökad
beskattning. Varuknappheten och ökningen av penninginkomsterna, i väsentlig
grad framkallad av de omfattande, huvudsakligen av försvarspolitiska
skäl ökade statliga utgifterna, ha även i stegrad grad verkat prishöjande. Under
sådana förhållanden blir penningpolitikens betydelse för att bekämpa
prisstegringstendenserna alltmera minskad. Penningpolitiska medel bliva
därför i rådande läge endast länkar i den kedja av i vidsträckt mening ekonomisk-politiska
åtgärder, som måste sammanfogas för att prisläget skall
kunna bindas vid en icke alltför uppdriven nivå. Härvid är även att märka,
att penningpolitiken icke kan ställas uteslutande i prispolitikens tjänst. Vid
utformningen av de penningpolitiska åtgärderna måste nämligen dessas allmänna
verkningar på samhällsekonomien beaktas.

De allmänna förutsättningarna för bibehållandet av en viss prisstabilitet
lia behandlats av fullmäktige och av bankoutskottet i nyssberörda uttalanden.
I sitt utlåtande den 13 mars 1941 över förslag lill ny prisregleringslag
lia fullmäktige ånyo fäst uppmärksamheten på vissa grundläggande förutsättningar
för att prispolitiken skall kunna nå åsyftat resultat. Fullmäktige
lia härvid särskilt framhållit vikten av att statens utgifter icke tillåtas överstiga
de statliga inkomsterna med mera än som är oundgängligen nödvändigt,
att en ökning av produktionskostnaderna motverkas, varvid en begränsning
av lönestegringar och prisstegringar för jordbruks- och industriprodukter,
däribland även bränsle, är av särskild betydelse, att försörjningspolitiken
inriktas på att hålla varulillgången inom landet på en hög nivå
samt att inflationsförväntningar och tendenser till flykt titt sakvärden bekämpas.
I fortsättningen vilja fullmäktige därför begränsa sig till att framlägga
vissa synpunkter med avseende på penning- och kreditpolitiken.

Bankontskottet bär i sitt utlåtande den 14 mars 1941 (nr 21) angående
verkställd granskning av riksbankens och riksgiildskontorets styrelse och
förvaltning särskilt uppehållit sig vid ränte- och lönepolitiken. Utskottet
har härvid framhållit vikten av att en viss reduktion av den allmänna

Kungl. Maj:ts proposition nr 244.

räntenivån kommer till stånd, dels av hänsyn till näringslivets utveckling
och arbetslöshetens bekämpande, dels ur statsfinansiell synpunkt.

Enighet torde råda angående önskvärdheten av att räntorna inom landet
hållas på en så låg nivå som förhållandena medgiva. Den aktuella penningpolitiska
frågeställningen blir därför närmast å ena sidan hur mycket räntan
kan sänkas utan att riskerna för en kreditinflation och därmed för en från
penningsidan framkallad prisstegring bliva alltför stora, å andra sidan vilka
medel, som böra komma till användning för att åstadkomma en räntesänkning.

Vad den första frågan beträffar, är det enligt fullmäktiges mening icke
möjligt att i ett givet läge — och än mindre i förväg — på objektiva grunder
fastställa, var gränserna ligga för omfattningen av de ingripanden, som i
räntesänkande syfte kunna ske utan att alltför stora inflationsrisker uppkomma.
Förhållandena i detta avseende äro beroende av en mängd olika
faktorer av såväl ekonomisk som psykologisk art. Det är icke alltid möjligt
att med penningpolitiska medel ingripa i syfte att åstadkomma ett omslag
i en rådande marknadstendens på en kreditmarknad av en så förhållandevis
begränsad omfattning som den svenska. Däremot torde i allmänhet resultat
kunna vinnas med åtgärder som påskynda eller retardera en marknadsutveckling,
som redan börjat göra sig gällande eller för vilken i varje fall de
allmänna förutsättningarna kunna anses föreligga.

I detta sammanhang vilja fullmäktige påpeka, att det under de osäkra förhållanden,
som rådde på kreditmarknaden i .slutet av år 1939 och i början
av år 1940, samt med hänsyn till omöjligheten att förutse den utrikespolitiska
utvecklingen icke ansågs lämpligt att genom omfattande marknadsoperationer
hindra den åtstramning av kreditvillkoren, som gjort sig gällande sedan
mitten av år 1939. Såsom en följd av avspärrningen inträffade emellertid
under sommaren 1940 ett omslag på kreditmarknaden, bland annat kännetecknat
av en minskad kreditefterfrågan. Härigenom ökades möjligheterna
att föra en räntesänkande penningpolitik utan skadliga biverkningar. Penningmarknaden
har därför kunnat tillföras medel genom alt staten i viss
utsträckning upptagit krediter i riksbanken samt genom att denna i begränsad
omfattning övertagit obligationer utan att riskerna för en överdriven
kreditexpansion väsentligt stegrats. Härvid lia tendenserna till räntesänkning
även på kapitalmarknaden förstärkts.

Enligt fullmäktiges mening bör, om betydande förändringar i landets ekonomiska
och politiska läge icke inträffa, penningpolitiken kunna bidraga till
att åstadkomma den räntereduktion, som utskottet i sitt sistnämnda utlåtande
förklarat vara önskvärd. Fullmäktige anse emellertid, att detta liksom hittills
bör ske med försiktighet och under noga aktgivande på att tendenser till
en väsentligt ökad kreditgivning icke uppstå. Detta är så mycket mera angeläget
som det av prispolitiska skäl erfordras, att den köpkraft, som kan bilda
underlag för en prisuppdrivande efterfrågan på varor och tjänster, neutraliseras.
Såsom fullmäktige i sitt ovan nämnda uttalande angående förslag till
ny prisregleringslag framhållit, kan det dock krävas att prisutvecklingen behärskas
genom prisreglerande åtgärder utan att dessa erhålla stöd av i utpräglad
grad restriktiva, penningpolitiska åtgärder av generell art.

Vad beträffar de medel, som kunna komma till användning för att påverka
ränteläget i sänkande riktning, har utskottet särskilt pekat på möjligheterna
att genom en samverkan mellan riksgäldskontoret och riksbanken åstadkomma
en reduktion av diskontot på skattkammarväxlar. Utskottet har även
framhållit, att villkoren för långfristiga lån bland annat äro beroende av
den penningtillgång, som riksbanken genom köp av valutor, skattkammarväxlar,
obligationer etc. ställer till marknadens förfogande.

Kungl. Maj.ts proposition nr 244.

5

Fullmäktige vilja i detta sammanhang anföra, att det samarbete, som sedan
lång tid ägt rum mellan riksgäldskontoret och riksbanken, starkt utvecklats
sedan de stora statliga lånebehoven uppstått i syfte att i viss utsträckning
ställa medel till statens förfogande utan att riksgäldskontoret direkt
skulle behöva anlita marknaden och därigenom påverka lånevillkoren i
åtstramande riktning. Sålunda har riksbanken genom diskontering av skattkammarväxlar,
vilken diskontering under fjolåret omlades till särskilda
växelkrediter, tillhandahållit medel icke blott såsom tidigare för reservförrådsnämndens
inköp i utlandet, utan även sedan början av år 1940 för andra
statliga likvider i utländska valutor eller guld. Vidare har genom överenskommelse
mellan riksbanken och riksgäldskontoret till det senare såsom
kassaförstärkning överlämnats i riksbanken för statliga myndigheters räkning
innestående medel. Dessutom har riksbanken vid skilda tillfällen avlämnat
bud på och övertagit skattkammarväxlar, i regel i konkurrens med
affärsbankerna.

Så länge det nuvarande läget icke undergår några avsevärda förändringar,
kommer riksbanken även i fortsättningen att påverka tillgången på penningmarknaden
huvudsakligen genom dylika, i samverkan med riksgäldskontoret
vidtagna åtgärder berörande den statliga, kortfristiga upplåningen.

Emellertid böra, såsom utskottet antyder, även direkta ingripanden på den
långfristiga marknaden övervägas. Från riksbankens sida lia dylika ingripanden
hittills skett i viss omfattning, närmast för att hindra tillfälliga utbud
att pressa marknaden samt för att utjämna spänningar mellan olika avsnitt
av den långfristiga marknaden. Det bör även framhållas, att riksbanken
sökt påverka utvecklingen genom vissa underhandsförhandlingar med
affärsbanker, sparbanker och andra kreditinstitulioner beträffande räntesatser
och kreditvillkor i övrigt. Fullmäktige anse att riksbanken bör fortsätta
på den sålunda inslagna vägen.

Såsom ovan framhållits är det icke möjligt att uppdraga några allmänna
riktlinjer beträffande de gränser, inom vilka här antydda åtgärder i räntesänkande
syfte böra hållas för att en väsentligt ökad kreditgivning från
penninginstitutens sida skall undvikas. Utskottet har uttalat, att om en
ökad kreditgivning skulle komma till stånd den ekonomiska politikens ledning
förfogade över möjligheter att motverka densamma, exempelvis genom
åtgärder, för vilkas genomförande rätten att föreskriva, att affärsbankerna
skola hålla vissa kassareserver hos riksbanken kan tjäna såsom bakgrund.
Därvid torde utskottet avse, att kreditrestriktioner skulle kunna komma i
fråga, varvid kassareservlagen örn så erfordrades skulle kunna begagnas
såsom ett påtryckningsmedel vid förhandlingar med affärsbankerna.

Det är klart, att örn man är beredd att ingripa i det för närvarande fria
förhållandet mellan kreditgivarna och låntagarna, de nyss avsedda gränserna
för de räntesänkande åtgärdernas omfattning kunna sättas avsevärt vidare
än vad som eljest skulle vara fallet. Genom mer eller mindre långtgående
kreditrestriktioner, vilka enligt fullmäktiges mening i vissa situationer
kunna visa sig erforderliga, torde nämligen en överdriven kreditexpansion
kunna förhindras. Örn en dylik kreditexpansion ej motverkas genom
kreditrestriktioner, måste åtstramande åtgärder av generell natur tillgripas,
avsedda att framkalla ett omslag i marknadssituationen. Detta skulle emellertid
medföra oro och osäkerhet pä kreditmarknaden, vilket uppenbarligen
skulle leda till ogynnsamma konsekvenser för näringslivet. Under sådana
förhållanden är det enligt fullmäktiges mening av vikt att — örn införandet
av kreditrestriktioncr icke anses lif)ra ifrågakomma — dirigeringen
av kreditmarknaden i riktning mot ett lättare läge icke sker för brådstörtat.

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 244.

Departements chefen.

Till stöd för sin framställning om fortsatt befrielse för riksbanken från
skyldigheten att inlösa av banken utgivna sedlar med guld efter deras lydelse
ha bankofullmäktige uttalat, att ett återupptagande av denna skyldighet
med hänsyn till valutamarknadens allmänna läge icke syntes kunna ifrågakomma
under det kommande året.

En av fullmäktige, herr Jonsson, har enligt ett skrivelsen bifogat protokollsutdrag
anfört, att han ansåge, att fullmäktige bort mera bestämt ha uttalat
sig för kreditransonering såsom ett medel att förhindra en sådan olämplig
eller onödig kreditgivning, som kunde verka prisstegrande och öka inflationsrisken.

Fullmäktige i riksgäldskontoret hava, efter remiss, avgivit utlåtande i
ärendet och därvid förklarat sig icke hava något att erinra mot bifall till
bankofullmäktiges framställning.

I anslutning till sin hemställan om fortsatt befrielse för riksbanken från
skyldigheten att inlösa av banken utgivna sedlar med guld ha bankofullmäktige
framlagt vissa synpunkter på penningpolitikens utformning i nuvarande
läge. Fullmäktige ha därvid inledningsvis framhållit, att penningpolitikens
betydelse för att bekämpa prisstegringstendenserna blivit alltmera
minskad. Penningpolitiska medel vore endast länkar i den kedja av i
vidsträckt mening ekonomisk-politiska åtgärder, som måste sammanfogas
för att prisläget skulle kunna bindas vid en icke alltför uppdriven nivå.
Penningpolitiken kunde icke uteslutande ställas i prispolitikens tjänst. Vid
dess utformning måste de allmänna verkningarna på samhällsekonomien
beaktas.

Med avseende på de allmänna förutsättningarna för bibehållandet av en
viss prisstabilitet lia fullmäktige hänvisat till sitt utlåtande över förslag till
ny prisregleringslag, där fullmäktige särskilt framhållit vikten av att statens
utgifter icke tillåtas överstiga de statliga inkomsterna med mera än som
är oundgängligen nödvändigt, att en ökning av produktionskostnaderna motverkas,
att försörjningspolitiken inriktas på att hålla varutillgången inom
landet på en hög nivå samt att inflationsförväntningar och tendenser till
flykt till sakvärden bekämpas. I den nu föreliggande framställningen begränsa
sig fullmäktige till utformningen av den egentliga penning- och
kreditpolitiken. Fullmäktige ha därvid utgått från bankoutskottets nyligen
gjorda uttalande angående ränteutvecklingen, i vilket utskottet framhållit
vikten av att en viss reduktion av den allmänna räntenivån komme till
stånd.

Om betydande förändringar i landets ekonomiska och politiska läge icke
inträffa, borde penningpolitiken enligt bankofullmäktiges mening kunna
bidraga till att åstadkomma den önskvärda räntereduktionen. Detta borde
ske under noga aktgivande på att tendenser till en väsentligt ökad kreditgivning
icke uppstode, detta så mycket mera som det av prispolitiska skäl
erfordrades, att den köpkraft som kunde bilda underlag för en prisnppdri -

Kungl. Maj.ts proposition nr 244.

7

vande efterfrågan på varor och tjänster neutraliserades. Att fullmäktige likväl
icke vilja binda räntepolitiken inom de gränser, de prispolitiska önskemålen
kunna uppdraga, framgår av att till här återgivna förklaring fogats
en erinran om att det kunde krävas, att prisutvecklingen behärskades genom
prisreglerande åtgärder utan att dessa erhölle stöd av i utpräglad grad
restriktiva, penningpolitiska åtgärder av generell art.

Efter en översikt över de möjligheter som stöde riksbanken till buds att
genom ingripanden på den långfristiga kreditmarknaden såväl som genom
samarbete med riksgäldskontoret vid ordnandet av statens kortfristiga upplåning
stödja räntelägets utveckling i sjunkande riktning, lia fullmäktige i
anslutning till bankoutskottets nyssnämnda uttalande framhållit, att gränserna
för de räntesänkande åtgärdernas omfattning kunde sättas avsevärt
vidare än som eljest skulle vara fallet, om man vore beredd att ingripa i
det för närvarande fria förhållandet mellan kreditgivarna och låntagarna.
Genom mer eller mindre långtgående kreditrestriktioner, vilka enligt fullmäktiges
mening i vissa situationer kunde visa sig erforderliga, borde nämligen
en överdriven kreditexpansion kunna förhindras. Örn en dylik expansion
ej motverkades genom kreditrestriktioner, måste åtstramande åtgärder
av generell natur tillgripas, vilka kunde medföra oro och osäkerhet på kreditmarknaden.
Fullmäktige lia under sådana förhållanden funnit det vara
av vikt, att — örn införandet av kreditrestriktioner icke ansåges böra ifrågakomma
— dirigeringen av kreditmarknaden i riktning mot ett lättare
läge icke skedde för brådstörtat.

Vad fullmäktige anfört angående de allmänna önskemål, som nu måste
ställas på den ekonomiska politiken, innefattar ett understrykande av de
riktlinjer för denna politik åt vilka statsmakterna givit sin anslutning och
vilkas innebörd och räckvidd jag tidigare i olika sammanhang haft anledning
att närmare utveckla. Även fullmäktiges uttalanden i räntefrågan, som
utgå från nödvändigheten av att utforma penningpolitiken utan ensidigt
hänsynstagande till prispolitiska krav och under beaktande av samhällsekonomien
i dess helhet, anknyta till den avvägning av den ekonomiska politiken
som hittills eftersträvats och ansetts böra även för framtiden eftersträvas.
De påpekanden som fullmäktige göra angående utformningen av olika
åtgärder i syfte att ernå den önskvärda räntesänkningen torde på ett från
den angivna utgångspunkten riktigt och värdefullt sätt utveckla de av
bankoutskottet framlagda synpunkterna på räntepolitiken. Det synes mig
sannolikt, att riksbanken enligt av fullmäktige angivna linjer och i samarbete
med övriga kreditinstitutioner skall till båtnad för produktionen
kunna ulan risk för inflatoriska konsekvenser förverkliga den lägre räntenivå,
mot vilken utvecklingen nu synes tendera.

Då jag sålunda — med anslutning till hankoutskottets synpunkter på föreliggande
spörsmål — kan i huvudsak biträda vad fullmäktige i sin framställning
anfört, saknar jag anledning att här gå närmare in på de av fullmäktige
berörda frågorna. Jag torde i övrigt få hänvisa lill vad jag uttalat vid

8

Kungl. Maj.-ts proposition nr 244.

anmälan av förslaget till ny prisregleringslag och då särskilt till vad därvid
anförts angående målet för prispolitiken.

I likhet med bankofullmäktige finner jag det med hänsyn till valutamarknadens
allmänna läge uteslutet, att ett återupptagande av riksbankens skyldighet
att inlösa av banken utgivna sedlar med guld skall ifrågakomma under
det närmaste året.

Med åberopande av det anförda får jag hemställa, att Kungl. Maj:t måtte
föreslå riksdagen medgiva

att riksbanken må för tiden från och med den 1 juli 1941
till och med den 30 juni 1942 vara fritagen från skyldigheten
att vid anfordran inlösa av banken utgivna sedlar med
guld efter deras lydelse, med rätt dock för riksbanken att,
örn förhållandena därtill giva anledning, före utgången av
nämnda tid återupptaga inlösningen av bankens sedlar.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen,
att proposition av den lydelse, bilaga vid detta protokoll
utvisar, skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:
R. W(Erneman.