Kungl MaJ.-ta proposition nr 234-

Nr 234.

Kungl. Alcij.ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
upphörande av landsfiskals rätt till andel i böter m.
m.; given Stockholms slott den 9 maj 1941.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill
Kungl. Majit härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen att
antaga härvid fogade förslag till lag örn upphörande av landsfiskals rätt
till andel i böter m. m.

GUSTAF.

K. G. Westman.

Bihang titt riksdagens protokoll 1941. 1 sami. Nr 234.

I

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 234.

Förslag

till

Lag

om upphörande av landsfiskals rätt till andel i böter m. m.

Härigenom förordnas, att vad i lag eller författning finnes stadgat om rätt
i vissa fall för åklagare eller annan att i anledning av åtgärd i tjänsten erhålla
andel i böter, vite eller skadestånd eller i förbruten egendom, dess värde
eller dylikt icke skall äga tillämpning å landsfiskal; skolande hans andel
i stället tillfalla kronan.

Denna lag träder i kraft den 1 oktober 1941. Vad i lagen stadgas skall
icke äga tillämpning i fall då genom utslag, som meddelats före lagens
ikraftträdande, böter, vite eller skadestånd ådömts, egendom förklarats förbruten
eller belopp, svarande mot egendomens värde, eller dylikt utdömts,
ändå att utslaget vid nämnda tidpunkt icke vunnit laga kraft.

Kungl. Maj.ts proposition nr 234.

3

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet
inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 18 april 1941.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden

Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Möller, Sköld, Eriksson,

Bergquist, Bagge, Andersson, Domö, Rosander, Gjöres.

Efter gemensam beredning med cheferna för social- och finansdepartementen
anmäler chefen för justitiedepartementet, statsrådet Westman, fråga
om lagstiftning angående upphörande av landsfiskals rätt till andel i böter
m. m.

Föredraganden anför:

Inom justitiedepartementet tillkallade sakkunniga — 1937 års landsfiskalsoch
stadsfiskalsutredning — avgåvo den 22 april 1939 betänkande med förslag
till omorganisation av landsfiskals- och stadsfiskalsbefattningarna m. m.
(statens offentl. utredn. 1939: 9). Sedan yttranden över betänkandet inkommit
från olika myndigheter och sammanslutningar, avlämnade Kungl. Maj:t
till 1940 års lagtima riksdag en på grundval av betänkandet utarbetad proposition
(nr 219), vari hemställdes att riksdagen måtte godkänna de i propositionen
framlagda grunderna för en omorganisation av landsfiskals- och
stadsfiskalsbefattningarna m. m., avsedd att träda i tillämpning vid den
framtida tidpunkt, som kunde bliva bestämd därför, sedan riksdagen, på
framställning, anvisat medel för de av omorganisationen föranledda kostnaderna.
Riksdagen anmälde därefter i skrivelse (nr 438), att riksdagen med
vissa erinringar godkänt de i propositionen framlagda grunderna för omorganisationen.

Den av 1940 års lagtima riksdag sålunda i princip godkända omorganisationen
innebär i huvudsak följande:

Under landsfogdarna såsom överåklagare och länspolischefer skola i de
större och medelstora städerna — med vissa undantag — stadsfiskalema och
å landsbygden landsfiskalerna vara lokala åklagare och polischefer. De
mindre städerna skola upphöra att utgöra egna åklagardistrikt och förty i
polis- och åklagarhänseende förenas med landsfiskalsdistrikt. Den åtalsrätt
som nu tillkommer i vissa köpingar tillsatt polisbefäl skall upphöra och
överflyttas å landsfiskalerna. Landsfiskalerna skola dessutom vara bl. a. utmätningsmän
inom sina distrikt och sålunda bibehålla bestyret med indrivning
och redovisning av restförda utskylder och av böter m. m. För behörig -

4

Kungl. Majlis proposition nr 234.

het till landsfiskalstjänst skola uppställas skärpta fordringar. Lönereglering
skall genomföras för landsfiskalerna och dessas biträden, i samband varmed
samtliga nu utgående sportler skola indragas till statsverket och landsfiskalerna
förbjudas att vid sidan örn tjänsten bedriva viss privat verksamhet. Stadsfiskalerna
skola i avvaktan på ett förstatligande av polisväsendet bibehållas
såsom kommunala befattningshavare, vilket innebär att deras avlöning skall
fastställas i nu gällande ordning. I samband med blivande löneregleringar
för stadsfiskalerna skola samtliga till dem utgående sportler indragas och
för stadsfiskalerna stadgas samma förbud i fråga örn bisysslor som för landsfiskalerna.
Som kompetensvillkor för stadsfiskalstjänst skola principiellt
gälla samma fordringar som i fråga örn landsfiskalstjänst.

På anmälan av chefen för socialdepartementet har Kungl. Majit förut i
dag beslutat till riksdagen avlåta proposition med anhållan bland annat, alt
riksdagen måtte godkänna, att den i princip beslutade omorganisationen av
landsfiskalsbefattningarna m. m. samt löneregleringen för landsfiskalerna
och deras biträden skall i enlighet med vad i propositionen anföres träda i
kraft den 1 oktober 1941.

I anledning härav torde frågan örn lagstiftning rörande indragning
av landsfiskalernas andelar i böter och förverkad
egendom m. m. nu böra underställas Kungl. Majits prövning.

Spörsmålet örn indragning av åklagarnas bötesandelar m. m. har vid åtskilliga
tillfällen varit föremål för statsmakternas uppmärksamhet.

Sålunda hemställde redan 1917 års riksdag (skrivelse nr 286), att Kungl.
Majit måtte taga under övervägande i vad mån gällande författningar skulle
kunna ändras sålunda, att åklagare och beslagare tillkommande andelar i
böter och beslagtagen egendom indroges till kronan, ävensom i vad mån
botes- och beslagarandelar i de fall, där de efter prövning möjligen ansågcs
böra bibehållas, skulle kunna till beloppet begränsas. Sedan i anledning av
denna skrivelse utlåtanden infordrats från åtskilliga myndigheter, utarbetades
år 1926 inom justitiedepartementet ett förslag till lag om ändrade
bestämmelser i vissa fall rörande fördelning av böter m. m. Enligt detta
förslag skulle — där i lag eller författning vore stadgat att andel i böter
eller vite eller i egendom som dömdes förbruten eller i värdet av sådan
egendom eller i förbrutet penningbelopp eller i skadestånd tillfölle åklagare,
beslagare eller angivare — i stället gälla, att inflytande medel vilka utgjorde
sådan andel skulle ställas till överståthållarämbetets respektive länsstyrelsernas
förfogande att i enlighet med föreskrifter, som Konungen utfärdade,
användas till uppmuntran av åklagare och polismän, vilka ådagalagt synnerligt
nit i sin tjänsteutövning. Från den angivna huvudregelns tillämplighet
föreslogos vissa undantag. Beträffande övergången till det nya systemet stadgades
i förslaget, att — där underrätt meddelat utslag före den nya lagens
ikraftträdande — äldre lag skulle tillämpas av högre instans dit målet fullföljts.

Vid föredragning av detta förslag i lagrådet den 4 april 1927 yppade sig

Kungl. Maj:ts proposition nr 234.

5

olika meningar. Tre av lagrådets ledamöter lämnade förslaget utan erinran
ur principiell synpunkt men ställde sig tveksamma inför frågan örn den
rätta tidpunkten för dess genomförande. En av nyssnämnda ledamöter ifrågasatte
— under erinran att landsfiskalerna icke fått sina avlöningsförmåner
ordnade på ett sätt som motsvarade på dem ställda krav — huruvida ej
med indragningen borde 1''å anstå åtminstone till dess den kunde ställas i
samband med en allmän lönereglering för nämnda tjänstemän. Den fjärde
ledamoten uttalade, att en så genomgripande förändring som den föreslagna
icke borde vidtagas annat än i samband med en omorganisation av åklagarväsendet
eller åtminstone en allmän löneförbättring för åklagarna.

Beträffande den föreslagna övergångsbestämmelsen uttalade lagrådet, att
spörsmålet i vad mån ny lag örn fördelning av böter m. m. skulle vinna tilllämpning
i fråga örn påföljd för tidigare begånget brott blivit besvarat på
olika sätt. I utlåtandet omnämndes, att avgörande betydelse därvid tillagts
än tiden för brottets begående, än åter huruvida åtal anställts eller utslag
avkunnats före den nya lagens ikraftträdande. Lagrådet erinrade emellertid
hurusom högsta domstolen i sin praxis i senare tid tillämpat en princip, som
något vidgade ny lags giltighetsområde, i det man ej tillerkände betydelse
åt att utslag tidigare meddelats, med mindre det gått i fällande riktning och
således bötesandel eller dylikt redan blivit — eller vid riktig lagtillämpning
bort från underrättens ståndpunkt i målets huvudfråga bliva —- åklagare
eller annan tillerkänt. Lagrådet hemställde att denna praxis måtte lagfästas
och alltså övergångsbestämmelsen få det innehåll, att den nya lagen ej
skulle av högre rätt tillämpas i mål om brott, för vilket den tilltalade sakfällts
genom utslag som meddelats före den dag då lagen trädde i kraft.

Förslaget blev icke framlagt för riksdagen.

Bötesandelarnas belopp begränsades genom lagen den 10 februari 1933
(nr 28) om ändrade bestämmelser i vissa fall rörande fördelning av böter
m. m. Enligt denna lag må andel i böter, vite eller skadestånd eller i förbruten
egendom, dess värde eller dylikt, som enligt lag eller författning skall
tillfalla åklagare, beslagare, angivare eller upptäckare av förseelse, ej utgå
med högre belopp än, böter och annat sammanlagt, 500 kronor, ändå alt
sådan begränsning eljest icke finnes stadgad. Från lagens bestämmelser gjordes
undantag i fråga örn den rätt till andel i böter och värdet av förverkad
egendom, som enligt lagen den 8 juni 1923 örn straff för olovlig varuinförsel
och lagen den 20 juni 1924 med särskilda bestämmelser angående olovlig
befattning med spritdrycker och vin tillkommer beslagare.

Enligt övergångsbestämmelse till lagen skulle vad i denna stadgas äga
tillämpning jämväl i fall, då den tilltalade sakfällts av första domstol efter
den 30 november 1932 genom utslag, som ej vid lagens ikraftträdande vunnit
laga kraft. Örn sådant utslag bleve ståndande, skulle de i lagen meddelade
föreskrifterna iakttagas av myndighet, som jämlikt lag eller författning har
att redovisa på grund av utslaget inflytande medel.

Vid behandlingen av detta lagstiftningsärende framfördes olika meningar
beträffande övergångsbestämmelsen (se proposition nr 5 och första lagut -

<)

Kungl. Maj:ts proposition nr 234.

skottets utlåtande nr 3). Sålunda hemställde lagrådets flesta ledamöter, att
övergångsbestämmelsen måtte avfattas på sätt i 1927 års förutnämnda lagrådsutlåtande
förordats. Till denna uppfattning anslöt sig en minoritet inom
första lagutskottet, under det att majoriteten tillstyrkte det förslag som framlagts
i propositionen och sedermera vann riksdagens bifall.

Frågan om en allmän indragning av åklagarnas rätt till andel i böter m. m.
var ånyo föremål för riksdagens uppmärksamhet i samband med tillkomsten
av gällande lag om mått och vikt. Förslaget till denna lagstiftning framlades
av Kungl. Majit genom proposition (nr 97) till 1934 års riksdag. Enligt förslaget
skulle böter som ådömdes enligt lagen tillfalla kronan. Detta innebalen
ändring i förhållande till då gällande bestämmelser, enligt vilka en tredjedel
av böterna skulle tillfalla kronan och två tredjedelar åklagaren, dock att
där särskild angivare funnes denne skulle taga hälften av åklagarens andel.
Första lagutskottet föreslog i sitt utlåtande (nr 33) i anledning av propositionen,
att de gällande bestämmelserna om bötesfördelning skulle bibehållas
Enligt utskottets mening kunde det nämligen icke vara riktigt att genom bifall
till förslaget i denna del utan samband med någon lönereglering beröva
åklagarna en avsevärd del av deras sportler. Sedan kamrarna stannat i olika
beslut i denna fråga, förordade utskottet (memorial nr 38), med vidhållande
av sitt ändringsförslag, att riksdagen måtte uttala sig för ett avskaffande i
största möjliga utsträckning av åklagares rätt till bötesandelar. Riksdagen
antog ändringsförslaget samt hemställde (skrivelse nr 159), att Kungl. Majit
måtte verkställa utredning angående de ekonomiska verkningar, som vore
förknippade med avskaffande av åklagares rätt till bötesandelar, samt därefter
för riksdagen framlägga det eller de förslag vartill utredningen kunde
föranleda.

I samband med en lönereglering för landsfogdarna utfärdades lagen den
24- april 1936 (nr 164) om upphörande av landsfogdes rätt till andel i böter
m. m. Enligt denna skall vad i lag eller författning finnes stadgat örn rätt
i vissa fall för åklagare eller annan att i anledning av åtgärd i tjänsten erhålla
andel i böter, vite eller skadestånd eller i förbruten egendom, dess
värde eller dylikt icke äga tillämpning å landsfogde. Hans andel skall i stället
tillfalla kronan. Lagen, som trädde i kraft den 1 juli 1936, innehåller inga
övergångsbestämmelser.

Indragning av stadsfiskalernas motsvarande andelar möjliggjordes följande
år genom lagen den 19 mars 1937 (nr 80) örn upphävande av vissti
åklagares rätt till andel i böter m. m. Enligt denna lag skall nämligen Konungen
äga rätt att, där av stad avlönad åklagare tillförsäkras skälig fast avlöning,
bestämma att rätt till andel som nyss sagts icke skall tillkomma sådan
åklagare.

År 1938 verkställdes vissa ändringar i 1923 års lag örn straff för olovlig
varuinfÖrset och 1924 års lag med särskilda bestämmelser angående olovlig
befattning med spritdrycker och vin, varigenom beslagares rätt till andel i
böter och värdet av förverkad egendom avskaffades. Härvid meddelades vissa
övergångsbestämmelser, vilka, såvitt angår 1923 års lag, voro av det innehåll,

Kungl. Maj.ts proposition nr 234-

7

att de äldre fördelningsföreskrifterna fortfarande skulle tillämpas, om före
den nya lagstiftningens ikraftträdande böter ådömts, egendom förklarats förverkad
eller belopp, svarande mot egendomens värde, utdömts, ändå att frågan
örn böternas ådömande, egendomens förverkande eller gäldande av dess
värde icke var slutligen avgjord vid tiden för den nya lagens ikraftträdande.

1937 års landsfiskals- och stadsfiskalsutredning har i sitt förut omnämnda
betänkande behandlat frågan örn indragning av landsfiskalernas botes- och
beslagarandelar samt därvid anfört bland annat:

Bötesandelarna — och de därmed i nu förevarande hänseende likställda
andelarna i beslagtagen och förbruten egendom m. m. — utgöra den sportelform
mot vilken den starkaste kritiken riktats. Anledningen till att åklagare
tillerkänts rätt till andel i böter som utdömts på hans talan har varit den att
åklagaren därigenom skulle sporras att nitiskt fullgöra sin åklagartjänst. Helt
visst hava åklagarandelarna också haft sin betydelse för åtalsfrekvensen. Häri
ligger emellertid också systemets svaghet. Det är icke i överensstämmelse med
rättsmedvetandet, att en åklagare skall hava ekonomisk fördel av att, i enlighet
med sin tjänsteplikt, åtala en person. Bland allmänheten har uppkommit
den föreställningen, att en åklagare skulle vara mera benägen att anställa åtal
för sådana brott, där han äger andel i böterna, än för sådana, där böterna gå
till kronan. Detta kan uppenbarligen vara ägnat att rubba tilltron till åklagarmaktens
objektivitet. Stundom har det gjorts gällande, att bötesandelarna
fyllde en funktion speciellt beträffande vissa grupper av brott, där åklagarens
arbete vore särskilt hårt och otacksamt och där utredningsarbetet ställde stora
krav på åklagarens oräddhet och förmåga av initiativ, varför det vore lämpligt
om åklagaren erhölle en viss ekonomisk uppmuntran för visat nit vid beivrandet
av dylika brott.

De anförda synpunkterna torde helt visst äga sitt berättigande. De hava
också beaktats i ett år 1926 inom justitiedepartementet utarbetat förslag till
lag örn ändrade bestämmelser i vissa fall rörande fördelning av böter m. m.

Den verksamhet som det härvidlag kan vara av intresse alt uppmuntra är
emellertid huvudsakligen ren polisverksamhet. Detta intresse är, i fråga om de
grupper av brott där det särskilt gör sig gällande, tillgodosett bl. a. genom de
särskilda föreskrifterna i kungörelsen den 16 december 1921 angående användningen
av viss del av böter m. m. enligt förordningen angående försäljning
av rusdrycker med flera författningar. Något behov torde icke föreligga
av att även till andra brottskategorier utsträcka tillämpningen av de i denna
kungörelse givna bestämmelserna örn användande av bötesmedel m. m. till
uppmuntran av polismän som ådagalagt synnerligt nit vid beivrandet av
olovlig rusdrycks- eller sprithantering.

Därest en lönereglering genomfördes för landsfiskalerna, förelåge enligt utredningens
mening icke något hinder mot att restlöst indraga samtliga till
landsfiskalerna nu utgående andelar i böter och beslagtaget gods.

Utredningen har vid sitt betänkande fogat ett utkast lill lag om upphörande
av landsfiskals rätt till andel i böter m. m. Förslaget har utformats i full
överensstämmelse med förutnämnda lag av den 24 april 1936 örn upphörande
av landsfogdes motsvarande rätt. Enligt utredningens mening syntes anledning
icke föreligga att i denna del göra skillnad mellan de båda åklagarkategorierna.

8

Kungl. Maj:ti proposition nr 234.

Departe ments chefen.

Den av Kungl. Majit och riksdagen i princip beslutade omorganisationen
av landsfiskalsbefattningarna och löneregleringen för landsfiskalerna förutsätter,
att de till dessa befattningshavare nu utgående sportlerna skola indragas
till statsverket. Sportelindragningen bör uppenbarligen omfatta jämväl
rätten till andel i böter och förverkad egendom m. m. Systemet med
åklagarandelar är numera ställt på avskrivning och har tillämpning i huvudsak
allenast inom vissa delar av specialstraffrätten. Ifrågavarande sportelform
har emellertid ännu icke kunnat helt avskaffas, emedan bötesandelarna
m. m. ansetts utgöra en så betydande del av åtskilliga åklagares inkomster,
att man funnit sig icke kunna helt indraga dem till statsverket
annat än i samband med en lönereglering för de berörda befattningshavarna.
Därest en med hänsyn till vikten och omfattningen av landsfiskalernas arbetsuppgifter
tillfredsställande lönereglering nu genomföres för dem, föreligger
icke längre detta hinder. Indragningen torde i likhet med vad som redan
skett i fråga örn landsfogdarna böra avse rätten att i anledning av åtgärd i
tjänsten erhålla andel i böter, vite eller skadestånd —- varmed avses sådant
skadestånd varom förmäles i 53 § 1. förordningen den 19 november 1914 angående
stämpelavgiften — eller i förbruten egendom, dess värde eller dylikt.

Lagstiftningen torde böra träda i kraft i samband med den nya löneregleringen
för landsfiskalerna eller sålunda den 1 oktober 1941. Med hänsyn
till vikten att ernå en enhetlig rättstillämpning synes det vara önskvärt att
genom en övergångsbestämmelse reglera frågan, i vad mån lagen skall tilllämpas
i fall, då mål anhängiggjorts före lagens ikraftträdande men vid
denna tidpunkt icke blivit avgjort genom lagakraftägande utslag, övergångsbestämmelsen
synes böra utformas i anslutning till motsvarande föreskrifter
i 1938 års lagstiftning rörande vissa ändringar i lagen om straff för
olovlig varuinförsel. Den bör sålunda få det sakliga innehåll, att den nya lagen
icke skall tillämpas i fall, då sakfällande utslag meddelats — oavsett i
vilken instans — före lagens ikraftträdande. Såsom framgår av det föregående
överensstämmer denna lösning i princip med vad lagrådet förordat i sitt år
1927 avgivna utlåtande.

I enlighet med vad sålunda anförts har inom justitiedepartementet upprättats
förslag till lag om upphörande av landsfiskals rätt till andel i böter
m. m.

Föredraganden hemställer härefter, att lagrådets utlåtande över ifrågavarande
lagförslag, av den lydelse bilaga1 till detta protokoll utvisar, måtte
för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag
av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Majit Konungen.

Ur protokollet:

Stefan Stiernstedt.

1 Denna bilaga, vilken äT likalydande med det vid propositionen fogade lagförslaget, har här
uteslutits.

Kungl. Maj:ts proposition nr 234.

9

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj.ts lagråd den 8 maj
1941.

Närvarande:

• • K j ''

justitieråden Forssman,

Bellinder,
regeringsrådet Lundevall,
justitierådet Sterzel.

Enligt lagrådet den 5 maj 1941 tillhandakommet utdrag av protokoll över
justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet
den 18 april 1941, hade Kungl. Majit förordnat, att lagrådets utlåtande skulle
för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upprättat
förslag till lag om upphörande av landsfiskals rätt till andel i böter
m. m.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, föredrogs inför lagrådet av
byråchefen för lagärenden i justitiedepartementet hovrättsassessorn Gunnar
Danielson.

Lagrådet lämnade förslaget utan erinran.

Ur protokollet:
G. Lindencrona.

Bihang till riksdagens protokoll 1941. t sami. Nr 234.

2

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 234.

Utdrag av protokollet över justUiedepartemenisärenden, hållet
inför Hans Majit Konungen i statsrddet å Stockholms
slott den 9 maj 1941.

Närvarande:

Statsministern Hansson, statsråden Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss,
Möller, Sköld, Eriksson, Bergquist, Bagge, Andersson, Domö, Rosander,
Gjöres, Ewerlöf.

Efter gemensam beredning med cheferna för social- och finansdepartementen
anmäler chefen för justitiedepartementet, statsrådet Westman, lagrådets
den 8 maj 1941 avgivna utlåtande över det den 18 april 1941 till lagrådet
remitterade förslaget till lag oqi upphörande av landsfiskals rätt till
andel i böter m. m.; därvid föredraganden hemställer, att förslaget, som av
lagrådet lämnats utan erinran, måtte jämlikt § 87 regeringsformen genom
proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Majit Konungen, att till
riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till
detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:
T. Eliaeson.

Stockholm 1941. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.

411949