Kungl. Maj:ts proposition nr 229.

1

Nr 229.

Kungl. Majis proposition till riksdagen med förslag till lag om
rätt för arrendator att bortföra stråfoder m. m.; given
Stockholms slott den 9 maj 1941.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll
vill Kungl. Majit härmed jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen att
antaga härvid fogat förslag till lag om rätt för arrendator att bortföra stråfoder
m. m.

GUSTAF.

A. Pehrsson-Bramstorp.

Bihang till riksdagens protokoll 19i1. 1 sami. Nr 229.

1

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 229.

Förslag

till

lag om rätt för arrendator att bortföra stråfoder m. m.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Arrendator må i enlighet med anvisningar, som lämnats av statens livsmedelskommission
eller efter dess bemyndigande av lokal kristidsmyndighet,
från den arrenderade fastigheten bortföra stråfoder utan hinder av vad i
arrendeavtalet eller eljest finnes stadgat rörande förbud mot sådant bortförande.

2 §•

Har i arrendeavtal fastställts viss odlingsplan för den arrenderade fastigheten,
må arrendatorn avvika från planen, i den mån livsmedelskommissionen
eller efter dess bemyndigande lokal kristidsmyndighet lämnat anvisningar
rörande tillämpning av annan odlingsplan.

3 §•

För tillämpning av denna lag erforderliga föreskrifter må meddelas av
Konungen eller efter Konungens bemyndigande av statens livsmedelskommission.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad
uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling, samt gäller till
och med den 30 juni 1942.

Kungl. Maj:ts proposition nr 229.

3

Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 25
april 1941.

N ärvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden

Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Sköld, Eriksson, Bergquist,

Bagge, Andersson, Domö, Rosander, Gjöres, Ewerlöf.

Efter gemensam beredning med cheferna för justitie-, ecklesiastik- och
folkhushållningsdepartementen anmäler chefen för jordbruksdepartementet,
statsrådet Pehrsson-Bramstorp, fråga om lagstiftning rörande rätt för arrendator
att i vissa fall föra stråfoder från den arrenderade fastigheten m. m.
samt anför:

I skrivelse den 18 mars 1941 har statens livsmedelskommission hemställt
om genomförande av sådan lagstiftning att arrendator kan dels avvika från
i arrendeavtalet fastställd odlingsplan, dels ock utan hinder av stadgandet
i 2 kap. 19 § nyttjanderättslagen eller arrendeavtalet bortföra stråfoder från
den arrenderade fastigheten.

I 2 kap. 19 § lagen om nyttjanderätt till fast egendom stadgas, bland
annat, att arrendator icke utan jordägarens samtycke äger föra stråfoder
från fastigheten, innan arrendet upphör. Har arrendatorn, när han skall avflytta,
stråfoder kvar, är han pliktig att till pris motsvarande hälften av det
i orten för dylikt foder gångbara överlåta det till jordägaren. Kan ej överenskommelse
träffas om den ersättning, vilken sålunda bör utgå, skall frågan
därom avgöras av tre ojäviga skiljemän, bland vilka en utses av vardera
parten och de sålunda utsedde tillkalla den tredje. Tredskas någondera parten
att utse skiljeman, eller kunna de utsedde ej förena sig örn valet av den
tredje, åge domaren eller utmätningsmannen i orten att förordna om valet.
Den, som ej nöjes med vad de flesta skiljemännen säga, äger att draga tvisten
under rättens prövning, så framt han instämmer sin talan inom nittio dagar
från det skiljemännens beslut tillställdes honom.

I vissa andra författningar finnas upptagna bestämmelser rörande förbud
för arrendator att bortföra stråfoder från arrenderad ecklesiastik jord och
kronojord.

Såsom motivering för den begärda lagstiftningen örn rätt att avvika från
fastställd odlingsplan har kommissionen anfört.

Med hänsyn till den bristande tillgången på utländska fodermedel har det
ansetts i hög grad önskvärt att den inhemska foderproduktionen i största

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 229.

möjliga utsträckning utvidgas och intensifieras. Statens livsmedelskommission
söker sedan en längre tid genom propaganda och på andra sätt verka
härför. Därvid har också framhållits betydelsen i nuvarande läge av att
trädesbruket i varje fall i viss omfattning inskränkes. På många håll har
också stort intresse visats för denna sak.

I åtskilliga arrendekontrakt finnas emellertid intagna bestämmelser, som
medföra att arrendatorerna ej kunna fritt disponera de arrenderade arealerna
utan äro bundna vid att använda en viss växtföljd. Sålunda gives ofta
en föreskrift därom att en viss del av den bortarrenderade fastighetens åkerareal
skall användas till träda eller till odling av gräs och andra foderväxter.
Betydelsen av en dylik anordning med hänsyn till jordens produktionsförmåga
är i viss mån föremål för olika meningar inom sakkunniga kretsar. Under
rådande förhållanden, då varje disponibel areal bör utnyttjas för en i
högsta grad intensifierad produktion, synes i varje fall ett fasthållande vid
kontraktsbestämmelser av nyssnämnda art icke vara försvarligt. I allmänhet
torde väl också jordägaren icke motsätta sig att föreskrifterna åtminstone
temporärt suspenderas.

Enligt vad för kommissionen anmälts förekomma emellertid även fall,
där jordägaren icke velat taga hänsyn till lägets krav utan enständigt utan
rimlig anledning vägrat att eftergiva de omtalade kontraktsbestämmelserna.
Att dylikt kan få förekomma måste under rådande förhållanden te sig synnerligen
stötande.

Rörande den ifrågasatta lagstiftningen angående suspension av 2 kap. 19 §
nyttjanderättslagen har kommissionen yttrat:

Det har redan i flera fall visat sig, att jordägaren med stöd av stadgandet
i 2 kap. 19 § nyttjanderättslagen förbjudit arrendatorn att försälja halm, som
arrendatorn själv ansett sig kunna undvara. Bakom detta förbud har då ofta
legat en önskan hos jordägaren att bekomma en större eller mindre del av
ersättningen för halmen. En sådan vägran från jordägarens sida medför
emellertid, att stråfodret icke kan på snabbaste och enklaste sätt tagas i
anspråk för tillgodoseende av de olika, delvis synnerligen trängande, stråfoderbehoven.
Livsmedelskommissionen kan nämligen då nödgas tillgripa
det relativt omständliga och tidsödande förfarande som anvisas i allmänna
förfogandelagen. På grund härav synes även nyssberörda lagstadgande — och
i överensstämmelse därmed avfattade kontraktsbestämmelser -—- under rådande
förhållanden böra suspenderas.

Därest en dylik suspension anses böra ifrågakomma, torde det jämväl böra
övervägas, huruvida ej jordägaren bör tillerkännas rätt att av arrendatorn
utbekomma viss andel av ersättning för stråfoder, som försäljes från fastigheten.
En sådan rätt skulle i så fall grundas på att den gödsel, som faller
efter foder, vilket alstras och utfodras å fastigheten, anses tillhöra denna.

Kommissionen vill i detta sammanhang för Kungl. Majit anmäla, att, då
fråga uppkommer om utbetalning av ersättning för stråfoder som enligt
kommissionens förordnande avstås från arrendegårdar till kronan jämlikt
allmänna förfogandelagen, kommissionen anser sig skyldig att, i vad på
kommissionen ankommer, föranstalta om ersättningens utbetalande till arrendatorn.
Denne synes nämligen i förevarande fall vara att betrakta såsom
ägare till stråfodret; någon anledning torde därför vid nuvarande lagbestämmelser
icke föreligga att, även om jordägaren anmäler anspråk på
ersättningen, tills vidare innehålla densamma eller nedsätta den i allmänt
förvar.

5

Kungl. Maj:ts proposition nr 229.

Över livsmedelskommissionens skrivelse har efter remiss yttrande den 4
april 1941 avgivits av lantbruksstyrelsen. Av detta yttrande må här återgivas
följande.

Såsom framhållits av livsmedelskommissionen torde arrendekontraktsbestämmelser,
som medföra tvång i fråga örn viss växtföljd rm m., nog stå
hindrande i vägen för en med hänsyn till rådande krisförhållande önskvärd
intensifiering eller omläggning av jordbruksdriften. Lantbruksstyrelsen
har därför intet att invända mot att den av statens livsmedelskommission
härutinnan ifrågasatta lagstiftningen kommer till stånd, varigenom kontraktsbestämmelser
av här berörda slag i lämplig omfattning upphävas, eller
varigenom Kungl. Majit erhåller befogenhet att förordna om sådant upphä Livsmedelskommissionens

förslag i fråga om suspension under rådande
krisförhållanden av lagstadgandet rörande arrendators rätt att bortföra strander
från fastighet och i överensstämmelse därmed avfattade kontraktsbestämmelser
vill ''lantbruksstyrelsen biträda, dock med viss inskränkning. Arrendator
bör sålunda enligt lantbruksstyrelsens mening visserligen erhålla
rätt att i nuvarande läge utan jordägarens samtycke föra stråfoder från fastighet,
men allenast i begränsad omfattning. Lantbruksstyrelsen förordar,
att dylik rätt må avse en årlig stråfoderkvantitet, motsvarande högst en tredjedel
av årets skörd av hö respektive halm. En vidsträcktare omfattning av
den ifrågasatta rätten synes icke kunna motiveras med önskvärdheten att
olika jordbrukares behov av strafoder ma kunna pa ett snabbt och enkelt

sätt tillgodoses. . . .,

Med anledning av vad livsmedelskommissionen vidare anfort, vill lantbruksstyrelsen
framhålla, att enligt styrelsens förmenande jordägare icke bör
tillerkännas rätt att av arrendator utbekomma viss andel av ersättning för
stråfoder, som arrendatorn försålt från fastigheten. Alltför stora svårigheter
skulle nämligen med säkerhet möta att fastställa rättvisa grunder för beräkliing
av sådan ersättningsandel. Dylik rätt komme därför sannolikt att medföra
svåröverskådliga konsekvenser i fråga örn rättsförhållandena joi dägare
och arrendator emellan. Härtill kommer, att arrendatorerna numera ganska
allmänt torde lia kommit till den uppfattningen att i regel intet står att vinna
genom utarmning av åkern på näringsämnen. I allmänhet torde arrendatorerna
vara benägna att söka genom användning av konstgödsel eller på annat
sätt kompensera ett bortförande från fastighet av stråfoder. Lantbruksstyrelsen
avstyrker alltså, att jordägare tillerkännes viss andel av ersättning
för stråfoder, som bortförts från arrenderad fastighet.

Lantbruksstyrelsen bär vidare övervägt, huruvida icke arrendator, som
bortför stråfoder från fastighet, borde åläggas att i stället tillföra fastigheten
viss kvantitet konstgödsel. Dylikt åläggande anser lantbruksstyrelsen sig
emellertid icke böra ifrågasätta, då däremot torde kunna anföras i huvudsak
samma skäl, som föranlett lantbruksstyrelsens avstyrkande av rätt för jordägare
till andel i ersättning för stråfoder, som bortförts fran utarrenderad
fastighet.

I)en lill följd av stormaktskriget i hög grad hindrade importen västerifrån
samt föregående års svaga foderskörd lia medfört en kännbar knapphet
å fodermedel. Varje möjlighet lill ökad inhemsk odling måste därför
under nuvarande förhållanden tillvaratagas. Av stor vikt är även att en rationell
fördelning av befintliga tillgångar på fodermedel genomföres. I sistberörda
syfte har Kungl. Majit genom kungörelse den 10 januari 1941 (nr

Departements»

chefen.

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 229-

16) förordnat om beslag å stråfoder. I 5 § av denna kungörelse föreskrives,
att innehavare av beslagtaget stråfoder, vilken vägrar att på villkor, som bestämmas
av livsmedelskommissionen, sälja varan till av kommissionen anvisad
köpare, skall vara pliktig att, i den mån kommissionen det föreskriver,
avstå densamma till kronan enligt allmänna förfogandelagen. Med stöd av
dessa bestämmelser har livsmedelskommissionen i första hand sökt verkställa
en lämplig frivillig fördelning av fodermedeltillgångarna. Vissa svårigheter
synas emellertid härvid ha uppstått i fråga örn stråfoder å utarrenderade
fastigheter. Enligt vad kommissionen upplyst ha fastighetsägare med
stöd av 2 kap. 19 § nyttjanderättslagen eller stadgande i arrendeavtalen motsatt
sig att stråfoder föres från de arrenderade egendomarna. I dylika fall
har livsmedelskommissionen måst använda förfogandelagens bestämmelser
för att få disponera fodermedlen i fråga, vilket har förorsakat onödig
omgång och kostnad. Ett smidigare och snabbare förfarande skulle givetvis
kunna genomföras, därest möjligheter förelåge att medgiva undantag mot
fastighetsägarens önskan från arrendeavtalets eller nyttjanderättslagens ifrågavarande
föreskrifter rörande förbud för arrendatorn att bortföra stråfoder
från den arrenderade egendomen. Ehuru det uppenbarligen måste ingiva
betänkligheter att medgiva avsteg från ingångna avtal, anser jag mig likväl
under nu för handen varande förhallanden kunna i viss utsträckning biträda
kommissionens förslag i detta avseende; i all synnerhet som här icke avses
annat än ett undvikande av det mera komplicerade och tungrodda förfarande
som en tillämpning av förfogandelagen innebär. Den nu ifrågasatta
lagstiftningen bör emellertid omgivas med tillräckliga garantier för förhindrande
av missbruk. Densamma bör sålunda icke, såsom livsmedelskommissionen
synes ha förutsatt, givas det innehåll, att det lägges i arrendatorns
hand att avgöra huruvida arrendeavtalet skall sättas ur kraft. Att såsom
lantbruksstyrelsen föreslagit härutinnan begränsa arrendatorns handlingsfrihet
att avse allenast viss del av det å fastigheten senast bärgade stråfodret
synes icke heller tillfredsställande. Syftet med den ifrågasatta lagstiftningen
torde bäst vinnas om upphävandet av avtals- och lagbestämmelserna göres
beroende av beslut av den eller de myndigheter som handha foderregleringen.
I den nya lagstiftningen torde därför böra upptagas ett stadgande av
innehåll, att arrendator må i enlighet med anvisningar, som lämnats av statens
livsmedelskommission eller efter dess bemyndigande av lokal kristidsmyndighet,
från den arrenderade fastigheten bortföra stråfoder utan hinder
av vad i arrendeavtalet eller eljest finnes stadgat rörande förbud mot sådant
bortförande. En dylik utformning av bestämmelsen ger möjlighet för vederbörande
myndighet att lämna dispens från såväl föreskrifter i arrendeavtalet
och nyttjanderättslagen som de för utarrenderande av ecklesiastik- och kronoegendom
gällande reglerna. Jag förutsätter emellertid att myndigheterna
vid beviljande av dispens beakta behovet av foder å den egendom, varom
fråga är. Givet är, att arrendatorn icke må genom försäljning av sådana
djur, som böra finnas å egendomen med hänsyn till dess storlek, förskaffa
sig möjlighet till större försäljning av foder än eljest skulle varit fallet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 229.

7

I skrivelsen från livsmedelskommissionen har även framhållits betydelsen
av att i nuvarande läge trädesbruket i varje fall i viss omfattning inskränktes.
Såsom jag redan inledningsvis anfört är det av största vikt att varje
möjlighet till odling utnyttjas. I icke ringa omfattning torde emellertid, då
det gäller utarrenderade egendomar, bestämmelser i arrendekontrakten rörande
skyldighet för arrendatorn att följa viss odlingsplan lägga hinder i vägen
för en sådan utvidgad odling. Dylika bestämmelser lära också i viss utsträckning
förhindra övex-gång till den för närvarande så betydelsefulla oljeväxtodlingen.
Önskvärt synes därför vara att även bestämmelser av nu ifrågavarande
slag kunna sättas ur kraft. Jämväl i denna fråga anser jag mig
böra biträda livsmedelskommissionens av lantbruksstyrelsen tillstyrkta förslag.
Såsom jag understrukit beträffande den förut förordade lagstiftningen
rörande medgivande för arrendatorn att bortföra stråfoder från den arrenderade
fastigheten, bör det icke få ankomma på arrendatorn att avgöra huruvida
och i vilken omfattning arrendeavtalet skall åsidosättas. I anslutning
till vad jag förut tillstyrkt finner jag mig i nu förevarande hänseende kunna
föreslå, att arrendator berättigas att avvika från i arrendeavtalet fastställd
odlingsplan, i den mån livsmedelskommissionen eller efter dess bemyndigande
lokal kristidsmyndighet lämnat anvisningar rörande tillämpning av annan
odlingsplan. Anvisningar av här ifrågavarande slag torde kunna givas mera
generell form och sålunda avse visst område eller vissa delar av landet.

Såväl livsmedelskommissionen som lantbruksstyrelsen lia upptagit till
övervägande frågan, huruvida icke jordägaren, därest medgivande att bortföra
stråfoder lämnas arrendatorn, bör erhålla någon gottgörelse av arrendatorn.
Det torde även kunna ifrågasättas om icke jordägaren även kan
vara berättigad till ersättning i det fall att arrendatorn avviker från den för
egendomen fastställda odlingsplanen. För min del är jag närmast böjd att
i förevarande hänseende i anslutning till vad lantbruksstyrelsen anfört icke
tillskapa några särskilda rättsregler rörande ersättning åt jordägaren. Den
nu av mig förordade lagstiftningen är påkallad av de särskilda av krisen
uppkomna svårigheterna för landets försörjning med livsmedel och torde
därför endast böra vinna tillämpning så länge dessa förhållanden äro bestående.
Någon nämnvärd skada torde jordägaren icke komma att lida därest
arrendatorn under ett eller annat år bortför mer stråfoder från egendomen
än i kontraktet medgivits eller avviker från fastställd odlingsplan. Arrendatorn
torde i eget intresse komma att tillföra egendomen erforderliga gödningsämnen.
För det fall att arrendet upphör under lagstiftningens giltighetstid
kan ifrågasättas huruvida icke jordägaren drabbas av en viss förlust.
Enligt 2 kap. 19 § nyttjanderättslagen är arrendatorn, när lian vid avflyttningen
bar stråfoder kvar, nämligen pliktig att till pris motsvarande hälften
av det i orten gångbara överlåta fodret till jordägaren. Medgives arrendator
med stöd av den nu förordade lagstiftningen att sälja fodret, kommer jordägaren
icke att kunna begagna sin lösningsrätt. I nuvarande läge torde emellertid
arrendatorn i regel komma att använda allt foder å fastigheten och
sålunda icke lämna något till jordägaren. För den händelse i något fall mera

8

Kungl. Maj-.ts proposition nr 229.

foder skulle finnas än som för närvarande behöves å egendomen och arrendatorn
önskar att få sälja detta i stället för att låta jordägaren övertaga
detsamma, torde man kunna förvänta att myndigheterna lämna anvisningar
härom endast i sådan omfattning att jordägarens berättigade intresse icke
trädes för när. Försäljning av sådant foder, som oundgängligen behöves för
egendomens rätta brukande, bör alltså icke ifrågakomma.

Erfordras för tillämpning av den nu tillstyrkta lagstiftningen ytterligare
föreskrifter, böra dessa få meddelas av Kungl. Maj :t eller efter Kungl. Maj:ts
bemyndigande av livsmedelskommissionen.

Såsom jag redan antytt bör lagstiftningen endast givas begränsad varaktighet.
Jag förordar att densamma till en början gives giltighet till och med
den 30 juni 1942.

Enligt bestämmelserna i 2 kap. 36 § nyttjanderättslagen är arrenderätten
förverkad, därest arrendatorn avviker från fastställd odlingsplan och icke
på tillsägelse vidtager rättelse eller ock mot stadgandet i 19 § från fastigheten
bortför stråfoder. Givet är, att, därest arrendator med stöd av nu ifrågavarande
lagstiftning avviker från fastställd odlingsplan eller bortför stråfoder,
berörda påföljd icke skall äga tillämpning. Något särskilt stadgande
härom torde icke vara erforderligt.

I huvudsaklig överensstämmelse med vad jag nu anfört har inom jordbruksdepartementet
upprättats förslag till lag om rätt för arrendator att bortföra
stråfoder m. m., vilket lagförslag torde böra såsom bilaga fogas vid detta
protokoll.1

Föredraganden hemställer härefter, att lagrådets utlåtande över lagförslaget
måtte för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas
genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Maj:t Konungen.

Ur protokollet:

Per Eldin.

1 Denna bilaga, vilken är likalydande med det vid propositionen fogade författningsförslaget,
har här uteslutits.

Kungl. Maj.ts proposition nr 229.

9

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 5 maj
1941.

Närvarande:

justitieråden Forssman,

Bellinder,
regeringsrådet Lundevall,
justitierådet Sterzel.

Enligt lagrådet den 2 maj 1941 tillhandakommet utdrag av protokoll över
jordbruksärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen i statsrådet den 25 april
1941, hade Kungl. Majit förordnat, att lagrådets utlåtande skulle för det i
§ 87 regeringsformen omförmälda ändamål inhämtas över upprättat förslag
till lag om rätt för arrendator att bortföra stråfoder m. m.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, föredrogs inför lagrådet av
byråchefen för lagärenden i jordbruksdepartementet hovrättsrådet B. Fallenius.

Lagrådet fann förslaget föranleda allenast följande yttrande:

Då tillträde och avträde av utarrenderad fastighet vanligen sker vid tiden
för laga fardag, den 14 mars, och således innan perioden för vinterutfodringen
är avslutad, överlämnas i ett mycket stort antal fall till nytillträdande
arrendator viss mängd stråfoder med förpliktelse för arrendatorn att vid avträdet
till jordägaren överlämna motsvarande myckenhet. Vid meddelandet
av anvisningar beträffande försäljning av stråfoder bör vederbörande kristidsmyndighet
taga hänsyn till dylika förpliktelser, vilka uppenbarligen lämnas
orubbade av förevarande lagstiftning.

Ur protokollet:
G. Lindencrona.

Bihang till riksdagens protokoll 19bl. 1 sund. Nr 229.

2

10

Kungl. Maj.ts proposition nr 229.

Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans
Maid Konungen i statsrådet å Stockholms slott den
9 maj 1941.

Närvarande:

Statsministern Hansson, statsråden Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss,

Möller, Sköld, Eriksson, Bergquist, Bagge, Andersson, Domö,

Rosander, Gjöres, Ewerlöf.

Efter gemensam beredning med cheferna för justitie-, ecklesiastik- och folkhushallningsdepartementen
anmäler chefen för jordbruksdepartementet,
statsrådet Pehrsson-Bramstorp, lagradets den 5 maj 1941 avgivna utlåtande
över det den 25 april 1941 till lagrådet remitterade förslaget till lag örn rätt
för arrendator att bortföra stråfoder m. m.

Efter att ha redogjort för innehållet i lagrådets utlåtande anför föredraganden: I

likhet med lagrådet anser jag, att vederbörande kristidsmyndighet vid
meddelande av anvisningar beträffande försäljning av stråfoder bör taga
hänsyn till i arrendeavtalet intagna föreskrifter angående skyldighet för
arrendatorn att vid avträdet av arrendet till jordägaren överlämna viss myckenhet
stråfoder. Såsom lagrådet framhållit lämnas givetvis dylika förpliktelser
orubbade av den nu föreslagna lagstiftningen.

Föredraganden hemställer härefter, att förenämnda lagförslag måtte jämligt
§ 87 regeringsformen genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen, att till
riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse, bilaga till
detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Benno Gårdsten.

417717. Stockholm, Isaac Marcus Boktryckeri-Aktiebolag. 1941.