Kungl. Majlis proposition nr 227.

1

Nr 227.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående anslag
för viss hjälpverksamhet till förmån för de till militärtjänst
inkallades familjer; given Stockholms slott
den 9 maj 1941.

-Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över försvarsärenden för denna dag, föreslå riksdagen att bifalla
det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.

GUSTAF.

Per Edvin Sköld.

Utdrag av protokollet över försvarsärenden, hållet inför
Hans Majit Konungen i statsrådet å Stockholms slott
den 9 maj 1941.

Närvarande:

Statsministern Hansson, statsråden Pehrsson-Brambtorp, Westman, Wigforss,
Möller, Sköld, Eriksson, Bergquist, Bagge, Andersson, Domö,
Rosander, Gjöres, Ewerlöf.

Chefen för för försvarsdepartementet, statsrådet Sköld, anmäler, efter
gemensam beredning med cheferna för social- och finansdepartementen, fråga
örn viss hjälpverksamhet åt de till militärtjänst inkallades familjer och anför
därvid följande:

Enligt gällande krigsfamiljebidragsförordning den 17 april 1940 (nr 223)
och fredsfamiljebidragsförordning den 17 maj 1940 (nr 422) äro värnpliktiga
berättigade att i den utsträckning och i de former, som närmare föreskrivas
i förordningarna, åtnjuta familjebidrag. Ärenden angående bidrag enligt förstnämnda
förordning, som för närvarande huvudsakligen tillämpas, handläggas
för varje kommun av en familjebidragsnämnd. Tillsyn å verksamheten utBihang
till riksdagens protokoll 1941. 1 sami. Nr 227.

1007 41

2 Kungl. Majus proposition nr 227.

övas av statens arbetsmarknadskommission. Ärenden enligt fredsfamiljebidragsförordningen,
under nuvarande omständigheter avseende allenast vissa
samvetsömma värnpliktiga, behandlas av länsstyrelserna. Genom proposition
(nr 137) till årets riksdag hava förslag framlagts dels om vissa ändringar
i förstnämnda förordning, i huvudsak syftande till en utvidgning av kretsen
av bidragsberättigade familjemedlemmar och införande av en ny form av
familjebidrag, begravningsbidrag, dels ock örn en provisorisk höjning av såväl
krigs- som fredsfamiljebidragen. I förstnämnda hänseende innefattar förslaget
bland annat föreskrift örn rätt för tillsynsmyndigheten att för visst
fall, när synnerligen ömmande omständigheter föreligga, på ansökan av
familjebidragsnämnd medgiva, att annan anhörig till den värnpliktige än som
normalt avses i krigsfamiljebidragsförordningen må likställas med vissa där
angivna familjemedlemmar.

I förevarande sammanhang må även erinras örn förordningen den 31
augusti 1940 om värnpliktslån (nr 824), enligt vilken de som inkallats till beredskapstjänstgöring
och till följd därav råkat i ekonomiska svårigheter
under vissa förutsättningar kunna för särskilt ändamål erhålla lån av statsmedel.

Vid sidan av nämnda författningsmässigt reglerade biståndsverksamhet
har även på frivillighetens grund, med anlitande huvudsakligen av insamlade
och annorledes sammanbragta medel, bedrivits hjälpverksamhet för att
under nu rådande förhållanden ekonomiskt bispringa till militärtjänst inkallades
familjer. Genom beslut av Kungl. Majit den 19 april 1940 utvidgades
den redan tidigare tillsatta s. k. rikskommitténs arbetsuppgifter till att
avse — förutom humanitär hjälp åt vissa flyktingar inom Sverige och åt
den hemlösa finska civilbefolkningen samt ekonomiskt och materiellt stöd
för Finlands och sedermera jämväl Norges återuppbyggande — även berörda
frivilliga hjälpverksamhet. Enligt den av chefen för socialdepartementet
efter Kungl. Majda bemyndigande utfärdade instruktionen för rikskommittén
skulle det åligga denna beträffande den ekonomiska hjälpen åt
till militärtjänst i Sverige inkallades familjer att så ordna denna hjälpverksamhet,
att de medel, som stöde till förfogande, i främsta rummet komme
sådana inkallades familjer till del, vilka utöver av staten lämnade bidrag befunnes
vara i trängande behov av ekonomiskt bistånd, samt att för sådant
ändamål samverka med vederbörande statliga eller kommunala myndigheter
och enskilda organisationer.

Några detaljerade föreskrifter för bedrivandet av arbetet medfördelningen
av ifrågavarande medel lia icke meddelats av rikskommittén. Denna har avsett,
att medlen skulle kunna fritt användas i fall, där verkligt behov av
snar hjälp förelåge. I de av rikskommittén utfärdade, allmänt hållna direktiven
för fördelningen har anförts bland annat följande:

Kikskommitténs bidrag böra icke användas för en mera allmän förstärkning
av familjebidragen utan skola reserveras för fall, där på grund av särskilda
omständigheter kvarstår ett trängande hjälpbehov även sedan högsta
möjliga familjebidrag utanordnats.

3

Kungl. Majda proposition nr 227.

Detaljerade direktiv kunna ej givas utan prövningen måste ske från fall
till fall. Bland omständigheter, som kunna föranleda till sådana extra bidrag,
må exempelvis framhållas: omfattande underhållsskyldighet (t. ex. även
till syskon och andra släktingar för vilka bidrag ej erhålles), sjuklighet inom
familjen och dylikt. Som regel kan däremot hänsyn icke tagas till galdräntor,
som inkallad har att erlägga. Fordringsägares rätt kail göras gällande
först sedan familjen fått sin nödtorftiga försörjning och bör givetvis
ej säkerställas genom frivillig insamling. Undantagsfall kunna dock tankas,
såsom exempelvis när det gäller att hålla en försäkring vid makt eller att
inbetala en mindre återstod av köpeskillingen för något på avbetalning inköpt
föremål, som är för innehavaren av särskild betydelse och anstånd
icke kan erhållas enligt gällande lag.

Kikskommittén har utgått från att såsom en allmän regel vid direkta ens
tillämpande de inkallade genom de av kommittén till förfogande ställda
medlen alltid skulle erhålla hjälp i fall, där hjälpbehoven vöre av sådan art,
att fattigvården eljest finge ingripa.

Bidrag som nu avses lia utgått exempelvis i fall, då den värnpliktige
haft hjälpbehövande anhöriga, som författningsenligt icke kunnat erhålla
familjebidrag (syskon m. fl.), samt för hjälp till visst lantbruksarbete (vårbruk,
skördearbete m. m.), hemhjälp, inköp av utsäde, smågrisar m. m., betalning
av förfallna försäkringar, kostförbättring at sjuka anhöriga, sista inbetalningen
å betydelsefulla föremål (symaskiner, cyklar, lantbruksmaskiner),
reparation av bostäder, bidrag till utlösande av vissa föremål, som pantsatts
under militärtjänsttiden (cyklar, kostymer, vigselringar, ur lii. m.), betalning
av gas- och ljusräkningar, begravningshjälp, hjälp till uppehälle i
anledning av arbetslöshet efter värnpliktstjänstgöringens slut m. m. I de
större städerna, där behov av kläder samt av landsvistelse för sjuka eller
klena mödrar och barn ofta förekommer, har detta behov i viss utsträckning
kunnat avhjälpas med anlitande av ifrågavarande medel.

För sin verksamhet i dess helhet har kommittén disponerat de medel,
som genom den s. k. nationalinsamlingen ställts till dess förfogande, vissa
andra insamlade medel samt 300,000 kronor av lotterimedel.

För hjälp åt de inkallades familjer har rikskommittén anlitat landshövdingarnas
och överståthållarens medverkan. Dessa ha själva haft att organisera
verksamheten enligt riktlinjer, som uppdragits av kommittén. Enligt
dessa riktlinjer lia familjebidragsnämnderna delgivits kommitténs direktiv
med meddelande örn förutsättningarna för erhållande av extra bidrag. Nämnderna
lia uppmanats att i fall av behov av extra bidrag för någon inkallad
anmäla detta till vederbörande länsstyrelse (Överståthållarämbetet). I en del
län ha landshövdingarna för behandlingen av hithörande ärenden vid sin
sida tillsatt en mindre delegation. Så gott som regelmässigt förberedas
ärendena inom länsstyrelserna av tjänstemän, som i övrigt sysselsättas med
att handlägga frågor rörande familjebidrag och värnpliktslån, något som enligt
rikskommitténs mening visat sig vara till stor fördel för verksamheten.
Givetvis möter intet hinder för den värnpliktige eller hans anhöriga att
tillskriva vederbörande landshövding (överståthållaren) eller faniiljebidragsnämnden
i hemortskommunen med anhållan om bidrag. Genom cirkulär -

4 Kungl. Majus proposition nr 227.

skrivelser har militärbefälet upplysts om denna tillfälliga hjälpform, och
ansökningar örn hjälp ha icke sällan tillställts landshövdingarna (överståthållaren)
genom regementsombuden.

I syfte att vinna enhetliga bedömningsgrunder lia landshövdingarna (överståthållaren)
anmodats att månadsvis till rikskommittén insända samtliga
handlingar i ärenden, som varit föremål för prövning, varigenom kommittén
ständigt hållits underrättad om den praxis, sam tillämpats i landets olika
delar. I fall av större avvikelser ha landshövdingarna omedelbart underrättats
härom i och för rättelses vidtagande.

hiågia administrationskostnader utöver skrivhjälp inom länsstyrelserna
och kontoutgifter för postgiroutbetalningar ha i regel icke förekommit.

I en den 4 april 1941 dagtecknad, till Kungl. Maj:t ställd skrivelse har
rikskommittén, med framhållande av att verksamheten nu bedrivits så länge,
att rikskommittén snart ej förfogade över medel att fortsätta densamma,
lämnat en redogörelse för den hittills lämnade hjälpen åt de inkallades
familjer samt anmält nödvändigheten av fortsatt hjälp åt dessa jämväl i de
ifiågavarande fria formerna. Rikskommittén har härom vidare anfört:

Skulle en hjälpverksamhet sådan som rikskommitténs upphöra, torde vara
uppenbart, att de inkallades familjer och anhöriga till de värnpliktiga i ett
flertal fall av familjebidragsnämnderna måste hänvisas till kommunernas offentliga
hjälporgan (fattigvården), då krigsfamiljebidragen av förklarliga skäl
mäste vara strängt formbundna. Sålunda kunna familjebidragsnämnderna
icke reglera och avhjälpa uppkommande klädesbekymmer hos de inkallades
familjer ett behov, som blir allt mer och mer trängande ju längre beredskapen
fortfar. Ej heller förmå nämnderna meddela extra bidrag vid behov
av särskilt närande föda på grund av sjukdom inom familjekretsen m. m.

Inom rikskommittén har man vid olika tillfällen övervägt frågan örn fortsatt
hjälp åt de inkallade och formerna för en sådan hjälp, sedan kommitténs
medel förbrukats. Genom en cirkulärskrivelse till landets samtliga länschefer
och överståthållaren i Stockholm har kommittén berett dessa ti 11-

fälle att yttra sig i frågan.---I samtliga inkomna uttalanden betonas

önskvärdheten och nödvändigheten av en fortsatt hjälp under de former
som bedrivits av kommittén.--—

Då rikskommittén bär tänkt sig att i allt väsentligt böra upphöra med
sm här ifrågavarande verksamhet omkring den 1 juli 1941, torde frågan örn
fortsättandet av den ifrågavarande hjälpverksamheten genom annat organ
böra övervägas.

Av en vid rikskommitténs skrivelse fogad tablå framgår, att under tiden
intill den 1 februari 1941, d. v. s. under cirka nio månader, hjälp i den
form, varom nu är fråga, lämnats till omkring 45,900 familjer med sammanlagt
något mera än 2,705,000 kronor. Genomsnittet per månad blir cirka
300,000 kronor. Medelbeloppet per bidragstagare har utgjort ungefär 58
kronor.

Över rikskommitténs skrivelse har, efter remiss, utlåtande avgivits av
statens arbetsmarknadskommission, som anfört i huvudsak följande:

I likhet med rikskommittén och de landshövdingar, som i yttrande till
rikskommittén uttalat sig rörande erfarenheterna av kommitténs ifrågava -

Kungl. Majus proposition nr 227. 5

rande verksamhet, tinner arbetsmarknadskommissionen i hög grad erforderligt
att åtgärder vidtagas i syfte att rikskommitténs hjälpverksamhet till
förmån för de inkallades familjer kan fortsätta. Aven om krigsfamiljebidragsförordningen
ändras i enlighet med Kungl. Maj:ts för innevarande års riksdag
framlagda förslag, så kvarstår det dock alltjämt åtskilliga fall, då hjälp
är av behovet påkallad, men sådan icke kan lämnas enligt krigsfamiljebidrags
förordningens bestämmelser. Dessa hjälpbehov liro till väsentlig del av
sådan natur, att deras fyllande icke bör regleras av författningsbestämmelser
utan bör bliva föremål för fri prövning i varje särskilt fall.

Av rikskommitténs skrivelse framgår, att de medel, som hittills ställts
till förfogande åt landshövdingarna (överståthållaren), kunna beräknas räcka
till omkring den 1 juli innevarande år, d. v. s. till ingången av nästa budgetår.
Kommissionen har under hand inhämtat, att man icke kan räkna med,
att kommittén av återstående medelstillgångar, vilka äro avsedda jämväl förandra
ändamål än nu ifrågavarande verksamhet, skall ställa ytterligare belopp
till landshövdingarnas disposition för att användas till förmån för de
inkallade. Några inkomstkällor, som skulle öka medelstillgången, stå heller
icke till förfogande. På grund härav återstår ingen annan utväg för erhållande
av medel till fortsatt verksamhet än att ett särskilt statsanslag
anvisas för ändamålet. Kommissionen får på grund härav anhålla, att Kungl.
Maj:t måtte föreslå riksdagen att anvisa medel för hjälpverksamhetens fortsättande
under budgetåret 1941/42.

Vad angår storleken av det belopp, som bör anvisas av riksdagen, saknas
hållpunkter för en säker beräkning av behovet. Anslagsbehovet blir beroende
såväl av inkallelsernas omfattning som av inkallelseperiodernas längd
m. m. Av den av rikskommittén till dess skrivelse fogade tablån framgår,
att för tiden intill den 1 februari 1941 förbrukats genomsnittligt 300,000
kronor för månad. Statens arbetsmarknadskommission finner dock icke nu
skäl vara för handen att beräkna behovet för månad till fullt så stort belopp.
Om hänsyn tages till beräknade ändringar i krigsfamiljebidragsförordningen,
till den militära beredskapens nuvarande omfattning och till tillkomsten av
värnpliktslån synes det kommissionen, att man för närvarande kan räkna
anslagsbehovet efter ett genomsnittligt behov för månad av 250,000 kronor.
Dör budgetåret 1941/42 skulle alltså anslagsbehovet böra beräknas till
3,000,000 kronor. Ifrågavarande belopp synes kommissionen böra äskas av
riksdagen såsom reservationsanslag. Givetvis förutsätter kommissionen, att
det belopp av rikskommitténs medel, som redan utlämnats och vid ingången
av budgetåret 1941/42 ännu icke tagits i anspråk av landshövdingarna (överståthållaren),
i första hand skall användas för den fortsatta hjälpverksamheten
efter den 1 juli 1941. Skulle rikskommittén eventuellt kunna ställa
ytterligare belopp till förfogande för samma ändamål av de av kommittén
disponerade medlen, bör jämväl detta belopp tagas i anspråk, innan statsanslaget
utnyttjas för ändamålet. Härav följer, att i mån som rikskommittémedel
stå till förfogande efter ingången av budgetåret 1941/42 motsvarande
besparing uppkommer å det riksstatsanslag, som kan komma att anvisas för
ändamålet.

I fråga örn centralorgan för hjälpverksamhetens handhavande får kommissionen
anföra följande.

Därest rikskommittén, såsom i den remitterade skrivelsen anmäles, avsmalt
upphöra med sin hjälpverksamhet till förmån för de inkallade omkring
den 1 juli 1941, måste iedningen av verksamheten uppdragas åt annat organ.
I sådant fall synes det arbetsmarknadskommissionen vara lämpligast, att
det uppdrages åt kommissionen att övertaga de uppgifter beträffande hjälpverksamhetens
bedrivande, söm hittills ålegat rikskommittén. Kommissionen

6

Kungl. Maj;ts proposition nr 227.

Departements chefen.

har förut sig ålagt att vara tillsynsmyndighet i fråga örn krigsfamiljebidragsförordningens
tillämpning samt att handhava den centrala ledningen av
värnpliktslåneverksamheten. Inom kommissionen handläggas dessa ärenden
närmast av en enligt nådigt brev den 12 september 1940 inrättad särskild
delegation, som utgöres av arbetsmarknadskommissionens ordförande och
chef samt två av Kungl. Maj:t utsedda ledamöter. Denna delegation, som
i sitt arbete biträdes av den inom kommissionen organiserade sektionen
för värnpliktshjälp, har förvärvat stor erfarenhet rörande sitt verksamhetsområde,
och skulle, därest det ålades kommissionen att fortsätta den av
rikskommittén bedrivna verksamheten, i första hand komma att handlägga
ärenden jämväl rörande hjälpverksamheten.

Skulle det befinnas mindre lämpligt att inordna verksamheten under statens
arbetsmarknadskommission, synes det kunna ifrågakomma, att förordna
den ovannämnda delegationens medlemmar och eventuellt ytterligare någon
eller några personer att utgöra en särskild kommitté, åt vilken uppdrages
att handhava verksamheten.

Av praktiska skäl finner statens arbetsmarknadskommission dock lämpligast,
att det uppdrages åt kommissionen att övertaga rikskommitténs
uppdrag.

Beträffande formerna för verksamhetens bedrivande får kommissionen uttala,
att kommissionen förutsätter, att densamma skall bedrivas enligt samma
grunder som hittills, d. v. s. i förhållandevis fria former samt genom överståthållaren
och landshövdingarna. Härav följer givetvis, att av överståthållaren
respektive av landshövding meddelat beslut i bidragsärende icke
bör kunna bliva föremål för prövning av arbetsmarknadskommissionen respektive
av den särskilda kommitté, som kan komma att tillsättas. Däremot
bör kommissionen kunna utfärda generella riktlinjer för verksamhetens bedrivande.

Därest verksamheten skall handhavas av kommissionen, torde det böra
ankomma på Kungl. Majit att meddela särskilda föreskrifter rörande sättet
för redovisningen av utanordnade medel och rörande revisionen av medelsredovisningarna.

Såsom av förestående redogörelse framgår har rikskommittén sedan ungefär
ett år tillbaka bedrivit en omfattande verksamhet för att utom de gränser,
som utstakats genom förordningarna örn familjebidrag och värnpliktslån,
bringa ekonomisk hjälp åt de till militärtjänst inkallades familjer. De medel,
som stått till förfogande för denna verksamhet, lia i huvudsak sammanbragts
på frivillighetens väg. Rikskommittén har dock även disponerat lotterimedel.
Av överståthållaren och rikets landshövdingar, vilka för rikskommitténs
räkning var inom sitt område omhänderhaft fördelningen av de tillgängliga
medlen, har den stora betydelsen av denna hjälpverksamhet samfällt
vitsordats. Önskvärdheten av att densamma även i fortsättningen kan
fullföljas efter nu tillämpade riktlinjer har från många håll understrukits.

Aven enligt min mening utgör en hjälpverksamhet i sådana fria former
ett värdefullt komplement till den genom nämnda förordningar reglerade
bidrags- och låneverksamheten. Det är här icke fråga örn en mera allmän
förstärkning av familjebidragen utan örn ingripanden i sådana särskilt behjärtansvärda
fall som icke lämpligen kunna regleras i en allmän författning.
De exempel, som i det föregående lämnats angående hjälpverksamheten,

Kungl. Maj:ts proposition nr 227. <

äro härutinnan belysande. Jag anser därför starka skäl tala för att denna
fria hjälpverksamhet även i fortsättningen uppehälles. Då efter utgången
av juni månad i år andra nämnvärda medel icke kunna beräknas härför
stå till förfogande, torde för ändamålet böra anvisas ett särskilt statsanslag

Beträffande storleken av det belopp, som bör anvisas, ansluter jag mig
till de av statens arbetsmarknadskommission gjorda beräkningarna. Jag
finner sålunda, att ett anslag av 3,000,000 kronor bör vara tillfyllest. Anslaget
torde böra få karaktären av reservationsanslag och upptagas å fjärde
huvudtiteln under avdelningen E. Diverse. Liksom kommissionen förutsätter
jag, att de belopp av rikskommitténs medel, som redan utlämnats
och vid ingången av nästkommande budgetår ännu icke tagits i anspråk av
landshövdingarna (överståthållaren), i första hand skola användas för den
fortsatta hjälpverksamheten. Detsamma bör gälla de ytterligare medel, som
eventuellt kunna komma att av rikskommittén ställas till förfogande för
ändamålet.

Rikskommittén, som ansett sig böra upphöra med ifrågavarande hjälpverksamhet
omkring den 1 juli 1941, har i sin skrivelse hemställt örn övervägande
av frågan örn fortsättande av verksamheten genom annat organ. I
detta läge synes det mig lämpligast att i enlighet med statens arbetsmarknadskommissions
förslag uppdraga åt kommissionen att övertaga rikskommitténs
hithörande verksamhet. Till kommissionen skulle på detta sätt — bortsett
från de under rådande förhållanden fåtaliga ärendena enligt fredsfamiljebidragsförordningen
— sammanföras den centrala ledningen av bidrags- och
låneverksamheten för tillgodoseende av de värnpliktigas och deras familjers
behov. Den fond av erfarenhet rörande värnpliktshjälp, som redan nu finnes
samlad inom kommissionen, skulle därmed i fortsättningen kunna utnyttjas
även för nu ifrågavarande hjälpverksamhet.

Den ifrågavarande hjälpverksamheten bör även enligt min mening bedrivas
enligt i huvudsak samma grunder som hittills. Fördelningen av bidragen
bör sålunda ske i förhållandevis fria former samt i regel genom
överståthållarens och landshövdingarnas försorg. Därav följer, att beslut i
bidragsärende som nu avses icke bör kunna dragas under vare sig arbetsmarknadskommissionens
eller annan myndighets prövning. Erforderlig kontroll
å verksamheten synes kunna vinnas genom föreskrivande av redovisningsskyldighet.

Huvuddelen av det anslag som sålunda må komma att anvisas bör i enlighet
med det anförda ställas till arbetsmarknadskommissionens förfogande.
Emellertid torde en mindre del därav böra kvarhållas till Kungl. Maj:ts
disposition för fortsättande av sådan av rikskommittén bedriven hjälpverksamhet
som ägt rum i andra former än som direkta bidrag at inkallade
eller deras familjer. Jag tänker därvid närmast på den verksamhet för hjälp
med beklädnad åt inkallades barn som med bidrag av bland annat rikskommitté-medel
bedrivits av föreningen Rädda Barnen. Bidrag för dylik verksamhet
synas böra få utgå av det ifrågasatta nya anslaget, men torde beslut

8 Kungl. Majus proposition nr 227.

därom böra fattas av Kungl. Majit. Den del av anslaget som för sådana
ändamål bör stå till Kungl. Majlis disposition torde kunna begränsas till
cirka 150,000 kronor.

Under åberopande av det anförda får jag hemställa, att Kungl. Majit
måtte föreslå riksdagen

att för Hjälpverksamhet till förmån för de till militärtjänstgöring
inkallades familjer för budgetåret 1941/42 anvisa ett
reservationsanslag av 3,000,000 kronor.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan lämnar Hans Majit Konungen bifall samt
förordnar, att proposition av den lydelse bilaga till
detta protokoll utvisar skall avlåtas till riksdagen.

Vid protokollet:

Anders Broberg.

Stockholm 1941. K. L. Beckmans Boktryckeri.