Kungl. Maj:ts proposition nr 214.

1

Nr 214.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till förordning
angående ändring i vissa delar av förordningen
den 15 juni 1934 (nr 264) om erkända arbetslöshetskassor,
m. m.; given Stockholms slott den 2 maj 1941.

Under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över socialärenden
för denna dag vill Kungl. Maj:t härmed föreslå riksdagen att

dels antaga härvid fogade förslag till

1) förordning angående ändring i vissa delar av förordningen den 15 juni
1934 (nr 264) om erkända arbetslöshetskassor samt

2) förordning angående ändring i vissa delar av förordningen den 15 juni
1934 (nr 265) örn statsbidrag till erkända arbetslöshetskassor,

dels ock bifalla det förslag i övrigt, om vars avlåtande till riksdagen föredragande
departementschefen hemställt.

GUSTAR

Gustav Möller.

Bihang till riksdagens protokoll 1941. 1 sami. Nr 214.

1

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 214.

Förslag

till

Förordning

angående ändring i vissa delar av förordningen den 15 juni 1934 (nr
264) om erkända arbetslöshetskassor.

Härigenom förordnas, att 11 §, 17—20 §§, 21 § 1, 3 och 4 mom. samt 22,
23, 25 och 38 §§ förordningen den 15 juni 1934 örn erkända arbetslöshetskassor1
skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives:

11 §.

Medlem av---sitt medlemskap.

Tillsynsmyndigheten äger, därest särskilda omständigheter därtill föranleda,
beträffande viss kassa eller viss grupp av kassas medlemmar medgiva,
att den tidpunkt, då sådan påföljd som i första stycket sägs skall inträda,
bestämmes senast till utgången av tjugusjätte veckan.

Tillsynsmyndigheten må ock medgiva, att i stadgarna för viss kassa bestämmelse
intages, att kassans styrelse beträffande medlem, vilken på grund
av förhinder icke erlagt avgift före den i stadgarna eljest angivna senaste
tidpunkten, må besluta, att han likväl icke skall anses hava utträtt ur kassan.
Sådant beslut skall för att bliva gällande hava godkänts av tillsynsmyndigheten.

17 §.

1 mom. Erkänd arbetslöshetskassa skall utgiva understöd dels i form av
ett för dag beräknat belopp, benämnt daghjälp, dels ock i form av ett för
barn utgående tillägg till daghjälp, benämnt barntillägg.

Understöd må därjämte utgivas såsom hjälp till täckande av rese- och flyttningskostnader
för tillträdande av arbete å annan ort.

1 annan form än nu sagts må understöd icke utgivas av erkänd arbetslöshetskassa.

2 mom. Barntillägg utgår till försäkrad, som har barn eller adoptivbarn
under 16 år, vilket är kyrkoskrivet hos honom eller beträffande vilket eljest
på av tillsynsmyndigheten föreskrivet sätt styrkes, att den försäkrade fullgör
honom åliggande underhållsskyldighet. Efter samma grunder skall barntillägg
utgivas till gift försäkrad för andra makens barn i tidigare gifte eller utom
äktenskap. I intet fall må dock barntillägg för ett och samma barn utgå till

1 Senaste lydelse av 11 §, 20 § 3 moni., 21 § 1 mom. samt 22 och 23 §§ se SFS 1937: 227.

Kungl. Maj:ts proposition nr 214.

3

mera än en person. Äro flera personer enligt vad ovan stadgats berättigade
till barntillägg för samma barn, skall tillägget utgå till fadern, örn han är en
av de berättigade, samt eljest till modern.

3 mom. Daghjälp och barntillägg må, såvida omständigheterna därtill
föranleda, helt eller delvis utgivas i naturaförmåner.

18 §.

Daghjälp må icke utgivas till medlem för söndag. Ej heller må daghjälp
utgivas för annan helgdag, med mindre medlemmen var arbetslös nästföregående
eller efterföljande vardag, eller för dag, för vilken han trots sin arbetslöshet
åtnjuter avlöning.

19 §.

Medlem av erkänd arbetslöshetskassa, som önskar komma i åtnjutande
av daghjälp för viss dag, skall den dagen hos organ för den offentliga arbetsförmedlingen
personligen söka arbete. Är medlemmen avlägset boende
eller skulle av annan anledning skyldigheten att personligen inställa sig bliva
synnerligen betungande för honom eller föreligga eljest särskilda omständigheter,
må denna skyldighet eftergivas honom. Beslut härom meddelas, därest
eftergiften avser viss dag eller visst antal dagar av varje vecka, av arbetsförmedlingsanstalt
och eljest av tillsynsmyndigheten. Intyg, som utfärdats
om arbetsansökan eller örn meddelad eftergift därifrån skall, då understöd
sökes, av medlemmen ingivas till kassan.

Intyg, varom---kassans handlingar.

20 §.

1 mom. Såsom daghjälp ---om dagen.

Daghjälp skall —--lägre belopp:

1) i fall som följa av första stycket här ovan eller som omförmälas i
3 mom. i denna paragraf eller i 24 § första stycket;

2) till kvinnliga---lämnat medgivande.

Såsom familjeförsörjare---eller adoptant.

2 mom. Barntillägg utgör 60 öre om dagen för varje barn, för vilket sådant
tillägg enligt 17 § 2 mom. skall utgå.

I daghjälp och barntillägg må icke tillhopa utbetalas högre belopp för dag
än som svarar mot fyra femtedelar av den i 1 mom. första stycket angivna
arbetsförtjänsten. Måste understödet på grund härav minskas, skall barntillägget
nedsättas eller helt innehållas. Summan av daghjälp och barntillägg
må överstiga sex kronor örn dagen.

3 mom. Är medlem i erkänd arbetslöshetskassa i anledning av arbetslöshet
lagligen berättigad till regelbundet utgående understöd av annan beskaffenhet
än fattigvård, må daghjälp och barntillägg till honom utgivas allenast
i den män understödet icke uppgår lill den andel av arbetsförtjänsten, varom
i 1 inom. sägs.

Kassa äger i sina stadgar föreskriva, att till medlem, vilken uppbär under -

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 214.

stöd, som i första stycket nämnts, må utgå daghjälp allenast i den mån understödet
icke uppgår till den medlemmen eljest tillförsäkrade daghjälpen.

4 mom. Erkänd arbetslöshetskassa äger i sina stadgar föreskriva, att daghjälp
icke må utgå till medlem, som på grund av driftinskränkning vid det
företag, där han fortlöpande är anställd, har arbete ett mindre antal dagar
än vid full drift är vanligt.

Har sådan föreskrift icke meddelats, skall vid driftinskränkning det antal
dagar under varje vecka, för vilka han eljest varit berättigad till daghjälp,
minskas med en; dock att tillsynsmyndigheten äger för viss kassa medgiva,
att begränsningen av understödsrätten skall tillämpas endast i det fall, då
arbetsgivaren i förväg kungjort plan för arbetets fortsatta bedrivande.

Den i andra stycket föreskrivna begränsningen av understödsrätten skall
icke ske efter arbetsperiod, som överstiger 24 dagar.

5 mom. Erkänd arbetslöshetskassa skall i sina stadgar intaga erforderliga
bestämmelser till förhindrande av ett ur ekonomiska synpunkter olämpligt
klassval.

21 §.

1 mom. Erkänd arbetslöshetskassa må till medlem utgiva understöd endast
därest han till kassan erlagt avgifter, motsvarande minst femtiotvå
veckoavgifter, och under villkor tillika att avgifter, motsvarande minst tjugu
veckoavgifter, erlagts för tid under de närmast före arbetslöshetens inträdande
förflutna tolv månaderna.

Därest tillsynsmyndigheten med stöd av 22 § sista stycket föreskrivit inskränkning
i understödsrätten, äger tillsynsmyndigheten medgiva, att antalet
avgifter, som skola vara erlagda under de närmast före arbetslöshetens
inträdande förflutna tolv månaderna, må bestämmas till lägre tal än tjugu,
dock ej lägre än sexton.

Villkoret att visst antal avgifter skall hava erlagts under de närmast före
arbetslöshetens inträdande förflutna tolv månaderna skall icke gälla, då
medlem, som är berättigad till daghjälp, erhåller arbete för högst tjugufyra
dagar samt omedelbart efter arbetets upphörande ånyo ansöker om
daghjälp.

I den period av tolv månader, inom vilken det föreskrivna antalet avgifter
skall vara erlagt, skall icke inräknas tid, då medlem

fullgjort värnpliktstjänstgöring,

intill högst sex veckor före och högst sex veckor efter barnsbörd avhållit
sig från förvärvsarbete,

på grund av sjukdom varit förhindrad att åtaga sig arbete, varvid dock,
örn medlemmen utfört arbete efter sjukdomens upphörande, vad nu sagts
skall gälla endast därest sjukdomstiden blivit styrkt genom intyg av legitimerad
läkare,

bevistat kurs, vartill bidrag utgår från staten, landsting eller kommun, dock
att i detta fall må avräknas högst sex månader.

Med avseende å nyss omförmälda villkor skall vidare iakttagas, att arbetslösheten,
då medlem frivilligt utan giltig anledning lämnat sitt arbete eller

5

Kungl. Maj:ts proposition nr 214.

på grund av otillbörligt uppförande skilts från arbetet och till följd härav
på grund av bestämmelserna i 15 § första stycket varit avstängd från understöd,
skall anses hava inträtt först vid avstängningstidens slut.

Där medlem övergår från klass med lägre daghjälp till klass med högre
daghjälp eller från klass med begränsade försäkringsförmåner till klass med
större sådana förmåner, må daghjälp enligt bestämmelserna i den klass, till
vilken medlemmen övergår, ej utgivas till honom, förrän han efter övergången
erlagt avgifter, motsvarande minst sexton veckoavgifter. övergår
medlem däremot till klass med lägre daghjälp eller mera begränsade försäkringsförmåner,
skola bestämmelserna i denna klass omedelbart tillämpas
å honom.

3 mom. Har överenskommelse träffats eller medgivande lämnats enligt
vad i 2 mom. sägs, skall vid tillämpning av denna förordning med understöd,
som utgives av kassan, likställas understöd, vilket utgivits av kassa
eller sammanslutning, som överenskommelsen eller medgivandet avser.

4 mom. Vid tillämpning av 1 och 2 mom. må beträffande medlem, som
med mellantider tillhört kassan eller annan erkänd arbetslöshetskassa eller
sammanslutning, som avses i 2 morn., allenast tagas i betraktande avgifter,
som belöpa å tid efter senaste avbrottet i medlemstiden.

22 §.

Daghjälp må---kunnat utgå.

Erkänd arbetslöshetskassa---äga giltighet.

Vad sålunda föreskrivits örn iakttagande av karenstid skall icke äga tilllämpning,
då medlem, som är berättigad till daghjälp,

erhåller arbete för högst tjugufyra dagar,

på grund av sjukdom, barnsbörd, värnpliktstjänstgöring, bevistande under
högst sex månader av kurs, vartill bidrag utgår från staten, landsting
eller kommun, eller särskild av tillsynsmyndigheten med stöd av sista stycket
i denna paragraf meddelad föreskrift ej kan erhålla daghjälp eller

avvisar erbjudet lämpligt arbete och till följd härav enligt bestämmelserna
i 15 § första stycket avstänges från understöd

samt omedelbart efter arbetets eller hindrets upphörande ånyo ansöker
om daghjälp.

Innesluter understödsförening,---regelbundet förekommer.

23 §.

Daghjälp må---— följande månader.

Ej må---nittio dagar.

Har medlem---tillgodoräknas honom.

Vid tillämpning av bestämmelserna i denna paragraf må i den tid. inom
vilken den längsta understödstiden skall beräknas, icke inräknas tid, då
medlem

fullgjort värnpliktstjänstgöring,

intill högst sex veckor före och högst sex veckor efter barnsbörd avhållit
sig från förvärvsarbete,

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 214.

på grund av sjukdom varit förhindrad att åtaga sig förvärvsarbete,
under högst sex månader bevistat kurs, vartill bidrag utgår från staten,
landsting eller kommun.

25 §.

Medlem, vars arbetsanställning upphör, skall hos sin arbetsgivare anhålla
om intyg, utvisande den tid, under vilken medlemmen utfört arbete,
och orsaken till anställningens upphörande. Där medlem ansöker om daghjälp
på grund av minskning i antalet arbetsdagar till följd av driftinskränkning,
skall han hos arbetsgivaren anhålla örn intyg rörande antalet arbetsdagar
varje vecka. Erhållet intyg skall, då ansökan örn understöd göres,
av medlem överlämnas till kassan, som har att förvara det bland sina handlingar.

38 §.

Böter, som ådömas enligt denna förordning, tillfalla kronan.

Försummelse att---sitt säte.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1941.

Erkänd arbetslöshetskassa äger dock besluta, att barntillägg skall börja
utgivas från senare tidpunkt, dock senast från och med den 1 januari 1942.

Under tiden från och med den 1 juli 1941 till och med den 30 juni 1942
skall 21 § 1 mom. sjätte stycket hava följande lydelse:

Där medlem övergår från klass med lägre daghjälp till klass med högre
daghjälp eller från klass med begränsade försäkringsförmåner till klass med
större sådana förmåner, må daghjälp enligt bestämmelserna i den klass, till
vilken medlemmen övergår, ej utgivas till honom, förrän han efter övergången
erlagt avgifter, motsvarande minst tio veckoavgifter. Beslutar kassa
höjning av daghjälpsbeloppet för hel klass, äger tillsynsmyndigheten dock,
på ansökan av kassan, medgiva befrielse från villkoret att visst antal veckoavgifter
skall hava erlagts för högre daghjälp, innan sådan daghjälp må utgivas.
övergår medlem till klass med lägre daghjälp eller mera begränsade
försäkringsförmåner, skola bestämmelserna i denna klass omedelbart tilllämpas
å honom.

Kungl. Maj.ts proposition nr 214.

7

Förslag

till

Förordning

angående ändring i vissa delar ay förordningen den 15 juni 1934 (nr
265) om statsbidrag till erkända arbetslöshetskassor.

Härigenom förordnas, att 1, 2 och 6 §§ förordningen den 15 juni 1934
om statsbidrag till erkända arbetslöshetskassor ävensom vid förordningen
såsom bilaga fogad tabell med tillhörande särskilda bestämmelser skola erhålla
ändrad lydelse på sätt nedan angives:

1 §■

Statsbidrag, som avses i förordningen den 15 juni 1934 (nr 264) om
erkända arbetslöshetskassor, utgår till envar sådan kassa såsom daghjälpsbidrag,
barntilläggsbidrag och förvaltningsbidrag.

2 §.

Daghjälpsbidrag utgår — — — särskilda bestämmelser.

Barntilläggsbidrag utgår för kalenderår med belopp, motsvarande sjuttiofem
procent av kassans sammanlagda utgifter för barntillägg under året.

6 §•

Antalet årsmedlemmar —---med tolv.

Genomsnittliga daghjälpsbeloppet under visst år motsvarar sammanlagda
beloppet av för året utbetalad daghjälp, dividera! med hela antalet understödda
dagar under samma år. Har daghjälp utgått med mindre än fyra
kronor, skall vid beräkningen av det genomsnittliga daghjälpsbeloppet så
anses, som örn daghjälpen utgjort nämnda belopp.

Antalet understödda---samma år.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1941.

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 214.

Bilaga till förordningen den 15 juni 1934 (nr 265) om statsbidrag till erkända arbetslöshetskassor.

Antal Daghjälpsbidragets storlek i procent av hela kostnaden för understöd vid olika
understödda antal understödda dagar per medlem och en genomsnittlig daghjälp av kronor
dagar per --j--—

medlem

4.00

4.25

4.50

4.75

5.00

5.25

5.50

5.75

6.00

1.50

0.0

_

_

_

_

_

_

_

1.75

5.4

0.0

—

—

—

—

—

—

—

2

9.6

4.7

O.o

—

—

—

—

—

—

2.25

13.2

8.5

4.2

0.0

—

—

—

—

—

2.50

16.4

11.7

7.6

3.8

0.0

—

—

—

—

2.75

19.2

14.6

10.6

6.9

3.4

0.0

—

—

—

3

21.7

17.2

13.2

9.6

6.3

3.2

O-o

—

—

3.25

24.0

19.6

15.6

12.1

8.8

5-8

2.9

O-o

—

3.50

26.2

21.7

17.8

14.3

11.1

8.2

5.4

2.7

0.0

3.75

28.1

23.7

19.8

16.4

13.2

10.3

7.6

5.0

2.6

4

30.0

25.6

21.7

18.3

15.1

12.3

9.6

7.1

4.7

4.25

31.7

27.3

23.5

20.0

16.9

14.1

11.5

9.0

6.7

4.50

33.3

28.9

25.1

21.7

18.6

15.8

13.2

10.8

8.6

4.75

34.8

30.5

26.7

23.3

20.2

17.4

14.8

12.4

10.2

5

36.2

31.9

28.1

24.8

21.7

18.9

16.4

14.0

11.7

5.25

37.6

33.3

29.5

26.2

23.1

20.4

17.8

15.4

13.2

5.50

38.9

34.6

30.8

27.5

24.5

21.7

19.2

16.8

14.6

6

41.3

37.0

33.3

30.0

27.0

24.2

21.7

19.4

17.2

7

45.5

41.3

37.6

34.3

31.3

28.6

26.2

23.9

21.7

8

49.2

45.0

41.3

38.0

35.1

32.4

30.0

27.7

25.6

9

52.4

48.2

44.5

41.3

38.4

35.7

33.3

31.0

28.9

10

55.2

51.1

47.4

44.2

41.3

38.6

36.2

34.0

31.9

11

57.8

53.6

50.0

46.8

43.9

41.3

38.9

36.7

34.6

12

60.1

56.0

52.4

49.2

46.3

43.7

41.3

39.1

37.0

13

62.3

58.1

54.5

51.4

48-5

45.9

43.5

41.3

39.2

14

64.3

60.1

56.5

53.4

50.5

47.9

45.5

43.3

41.3

15

66.1

62.0

58.4

55.2

52.4

49.8

47.4

45.2

43.2

16

67.8

63.7

60.1

57.0

54.1

51.5

49.2

47.0

45.0

17

69.4

65.8

61.8

58.6

55.8

53.2

50.8

48.6

46.6

18

70.9

66.8

63.3

60.1

57.3

54.7

52.4

50.2

48.2

19

72.4

68.3

64.7

61.e

58.8

56.2

53.8

51.7

50.0

20

73.7

69.6

66.1

63.0

61.1

57.6

55.2

53.1

51.1

21—26

75.0

70.9

67.4

64.3

61.4

58.9

56.5

54.4

52.4

Särskilda bestämmelser:

a) Örn antalet understödda dagar per medlem är större än 26, beräknas procenttalet genom att

26

multiplicera motsvarande procenttal enligt tabellen för 21—26 dagar med —, där n betecknar
antalet understödda dagar per medlem.

b) Vid andra kombinationer av daghjälp och antal understödda dagar per medlem än sådana,
som direkt framgå ur tabellen, interpoleras lineärt mellan de i tabellen angivna procenttalen,
varvid det erhållna resultatet avrundas till närmaste tiondels procent. Vid lika avstånd
sker avrundningen uppåt.

c) Samma avrundningsregel som under b) tillämpas i fråga om beräkningen av daghjälpsbidraget
för det fall, att antalet understödda dagar per medlem överstiger 26.

Kungl. Maj:ts proposition nr 214.

9

Utdrag av protokollet över socialårenden, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 2 maj

1941.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden
Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Möller, Eriksson, Bergquist,
Bagge, Andersson, Rosander, Gjöres, Ewerlöf.

Chefen för socialdepartementet, statsrådet Möller, anmäler fråga örn vissa
ändringar i gällande författningar rörande arbetslöshetsförsäkringen samt
anför:

Inledning.

Gällande bestämmelser.

Förordningen örn erkända arbetslöshetskassor antogs vid 1934 års riksdag
samt utfärdades den 15 juni 1934 (nr 264). Ändringar i densamma hava senare
vidtagits genom förordningar den 22 maj 1936 (nr 151), den 21 maj
1937 (nr 227) samt den 24 mars 1938 (nr 99).

Förordningen örn statsbidrag till erkända arbetslöshetskassor utfärdades
den 15 juni 1934 (nr 265). Genom förordning den 21 maj 1937 (nr 228)
verkställdes ändring i vissa delar av densamma.

Redogörelse för innehållet i de nämnda förordningarna lämnas vid behandlingen
av de olika spörsmål örn författningsändringar, som upptagas
till övervägande i det följande.

Närmare föreskrifter örn kontrollen över erkända arbetslöshetskassor återfinnas
i kungörelsen den 23 november 1934 (nr 554) angående övervakandet
av erkända arbetslöshetskassor, ändrad genom kungörelse den 14 februari
1936 (nr 30).

Bestämmelser rörande hjälpverksamhet vid oförvållad arbetslöshet hava
utfärdats genom kungörelsen den 30 juni 1934 (nr 434) angående statlig och
statsunderstödd hjälpverksamhet vid arbetslöshet, ändrad i vissa delar genom
kungörelser den 28 juni 1935 (nr 426), den 30 juni 1936 (nr 464) samt den
30 juni 1937 (nr 545).

Sedan statens arbetsmarknadskommission med skrivelse den 25 november
1940 överlämnat förslag till dels ett nytt system för statsbidrag till kommunernas
arbetslöshelskostnader, dels ock ändrade grunder för kontantunderstödsverksamheten,
har Kungl. Maj:t genom beslut den 6 december 1940 be -

10

Kungl. Maj.ts proposition nr 214.

myndigat arbetsmarknadskommissionen att — utan hinder av däremot stridande
föreskrifter i 1934 års hjälpkungörelse — tillsvidare vidtaga åtgärder
för genomförande försöksvis av ifrågasatta ändringar i huvudsaklig överensstämmelse
med kommissionens förslag. Redogörelse för gällande bestämmelser
härom lämnas jämväl i det följande.

En redogörelse för det nya systemet för statsbidrag till kommunernas arbetslöshetskostnader
och för de nya grunderna för kontantunderstödsverksamheten
har lämnats i propositionen (nr 30) till innevarande års riksdag
angående anslag å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1940/41 till åtgärder
för arbetsmarknadens reglering. I sin i anledning av propositionen
avgivna skrivelse (nr lil) har riksdagen gjort vissa uttalanden rörande
arbetslöshetsförsäkringen.

Framställningar rörande ändringar i 1934 års förordningar.

I skrivelse den 25 oktober 1938 hemställde handelsanstäildas med flera
erkända arbetslöshetskassa om viss ändring av 18 § förordningen om erkända
arbetslöshetskassor. Landsorganisationen i Sverige gjorde i skrivelse den
13 december 1938 framställning rörande dels ändringar av 15 § samt 19—23
§§ samma förordning, dels höjning av det statliga administrationsbidraget
till de erkända arbetslöshetskassorna, dels höjning av daghjälpsbidraget i
samma omfattning som tillgodoseendet av föreslagna författningsändringar
medförde ökade utgifter för kassorna, dels ock viss omläggning av kontrollen
över avgiftsbetalningen m. m. Efter remiss avgåvos yttranden över arbetslöshetskassans
skrivelse av socialstyrelsen samt över landsorganisationens
framställning av socialstyrelsen, statskontoret, försäkringsinspektionen och
svenska arbetsgivareföreningen. Socialstyrelsens yttranden avgåvos i skrivelse
den 31 mars 1939.

Den 5 maj 1939 förordnade Kungl. Maj:t, att samtliga handlingar skulle
överlämnas till socialstyrelsen, vilken det ålåge att verkställa utredning an
gående de ändringar, som kunde anses erforderliga och lämpliga i fråga örn
bestämmelserna rörande statsbidrag till erkända arbetslöshetskassor, samt
att till Kungl. Majit inkomma med de förslag såväl därutinnan som beträffande
ändringar av bestämmelserna i förordningen om erkända arbetslöshetskassor,
vartill utredningen och förutnämnda skrivelser kunde föranleda.

I skrivelse den 23 augusti 1939 hemställde svenska sjöfolksförbundet örn
ändringar i vissa hänseenden av bestämmelserna rörande den statsunderstödda
arbetslöshetsförsäkringen i syfte att de hinder, som enligt förbundets
mening för närvarande förelåge för förbundet att bilda erkänd arbetslöshetskassa,
måtte undanröjas. Den 28 augusti 1939 anbefalldes socialstyrelsen
att avgiva utlåtande över sjöfolksförbundets framställning.

Med skrivelse den 24 januari 1941 framlade socialstyrelsen — till fullgörande
av uppdraget den 5 maj 1939 och till besvarande av remissen den 28
augusti samma år — utredning och förslag till vissa ändringar i lagstiftningen
örn den frivilliga arbetslöshetsförsäkringen. Vid skrivelsen funnos
fogade dels av de erkända arbetslöshetskassorna, vilka av socialstyrelsen

Kungl. Maj.ts proposition nr 214

11

lämnats tillfälle att inkomma med förslag till författningsändringar, i sådant
hänseende till styrelsen avgivna förslag, dels protokoll, fört vid en konferens
den 18 och 19 september 1939 med representanter för de erkända arbetslöshetskassorna
för behandling av spörsmål rörande arbetslöshetsförsäkringen,
dels ock protokoll från sammanträde den 16—18 oktober 1939 med
nämnden för den statsunderstödda arbetslöshetsförsäkringen för behandling
av framställda förslag till ändringar av lagstiftningen i förevarande
ämne.

Socialstyrelsens utredning och förslag torde såsom bilaga (Bilaga A) få
fogas till statsrådsprotokollet i förevarande ärende.

över socialstyrelsens utredning och förslag hava, efter remiss, yttranden
avgivits av pensionsstyrelsen, statens arbetsmarknadskommission, statskontoret,
försäkringsinspektionen, socialvårdskommittén, svenska arbetsgivareföreningen,
landsorganisationen i Sverige och de anställdas centralorganisation
(Daco).

Träindustriarbetarnas erkända arbetslöshetskassa har i skrivelse den 7
januari 1941 hemställt om viss ändring av 9 § förordningen örn erkända
arbetslöshetskassor, över denna skrivelse hava, efter remiss, yttranden avgivits
av socialstyrelsen, statens arbetsmarknadskommission, svenska arbetsgivareföreningen
och landsorganisationen i Sverige.

Vidare har svenska metallindustriarbetareförbundet den 13 mars 1941 hemställt,
dels att den i bilaga till förordningen om statsbidrag till erkända arbetslöshetskassor
upptagna maximeringen till 26 dagar av antalet understödda dagar
per medlem och år måtte borttagas, dels ock att bestämmelserna rörande
hjälpverksamhet vid arbetslöshet måtte förändras så, att medlem, som åtnjöte
daghjälp från erkänd arbetslöshetskassa, icke i understödsavseende komme
i sämre läge än annan arbetslös.

Slutligen har vid en på initiativ av textilarbetarnas erkända arbetslöshetskassa
den 21 mars 1941 hållen konferens med representanter för samtliga
erkända arbetslöshetskassor och för fackorganisationer, som överväga bildandet
av sådana kassor, antagits en resolution, vilken överlämnats till mig.
I resolutionen har hemställts, att socialstyrelsens förslag av den 24 januari
1941 måtte utan tidsutdräkt leda till åtgärder från regering och riksdag,
därvid det vore särskilt angeläget, att statsbidraget till daghjälpen bleve avsevärt
förbättrat, samt att nyss omförmälda maximering av daghjälpen till
26 dagar måtte borttagas. Jämväl vissa andra yrkanden hava framställts.
Redogörelse för dessa lämnas i det följande.

Ifrågasätta författningsändringar.

Inledning.

Statistiska uppgifter.

De erkända arbetslöshetskassorna äro för närvarande 16 med ett medlemsantal
av omkring 275,000, nämligen: beklädnadsarbetarnas; sadelmakarnas,
tapetserarnas och reseeffektarbetarnas; stenindustriarbetarnas; handelsanställdas
med flera; sko- och läderarbetarnas; träindustriarbetarnas; musi -

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 214.

kemas; lantarbetarnas; frisörernas; livsmedelsarbetarnas; textilarbetarnas;
gjuteriarbetarnas; gruvindustriarbetarnas; handelstjänstemännens; kemisktekniska
industriarbetarnas med flera samt bleck- och plåtslagarnas.

Förarbeten, som kunna leda till bildande av erkända arbetslöshetskassor,
pågå inom åtta fackorganisationer, nämligen bryggeriindustriarbetareförbundet,
försvarsverkens civila personals förbund, grov- och fabriksarbetareförbundet,
hotell- och restaurangpersonalsförbundet, metallindustriarbetareförbundet,
murareförbundet, transportarbetareförbundet samt väg- och vattenbyggnadsarbetareförbundet.
Även inom vissa andra organisationer torde intresse
för saken förefinnas.

Socialstyrelsen har i den nu föreliggande utredningen lämnat vissa uppgifter
rörande utvecklingen av den statsunderstödda frivilliga arbetslöshetsförsäkringen
under åren 1935—1940 (Bilagan A, sid. 2—4). Av uppgifterna
framgår, bland annat, att arbetslöshetskassornas medlemmar under nämnda
år bidragit till arbetslöshetskostnademas finansiering med 14.3 miljoner kronor,
medan staten bidragit med 4.9 miljoner kronor i daghjälpsbidrag och

2.2 miljoner kronor i förvaltningsbidrag. Medlemmarna hava alltså till försäkringen
tillskjutit dubbelt så mycket som staten.

Av socialstyrelsen anförda allmänna synpunkter.

Enligt socialstyrelsens åsikt funnes för närvarande stora förutsättningar
för en icke obetydlig utvidgning av arbetslöshetsförsäkringen, förutsatt att
åtgärder icke vidtoges eller omständigheter icke inträffade, vilka direkt eller
indirekt minskade fördelarna av anslutning till försäkringen. Då — såsom de
statistiska uppgifterna utvisade -—- de försäkrade själva ställt ingalunda föraktliga
penningsummor till disposition för lindrande av arbetslöshetens ekonomiska
verkningar, funnes goda motiv för att söka i görligaste mån eliminera
sådana inflytanden, som kunde verka hämmande på den frivilliga statsunderstödda
arbetslöshetsförsäkringens möjligheter att erhålla ökad omfattning.
Självfallet vore dessa motiv i än högre grad giltiga, då det gällde att
såvitt möjligt förhindra ett nedbrytande av den arbetslöshetsförsäkring, som
hittills åstadkommits.

Socialstyrelsen omnämner, att det redan under utredningsarbetet i anledning
av uppdraget den 5 maj och remissen den 28 augusti 1939 visat sig, att
ändrade och för kassorna i vissa avseenden förmånligare grunder för statens
bidrag vore önskvärda. Då statsfinansiella svårigheter uppstått med hänsyn
till de utrikespolitiska förhållandena, avbröts emellertid utredningsarbetet under
vintern 1939—1940. Att socialstyrelsen nu upptagit frågan om reformering
av lagstiftningen om arbetslöshetsförsäkring till fortsatt behandling vore föranlett
av två inträffade omständigheter, nämligen den allmänna prisstegringen
och förändringar i den statliga och statsunderstödda hjälpverksamheten för
arbetslösa.

För den allmänna prisstegringens påverkan å arbetslöshetsförsäkringen
lämnar socialstyrelsen en redogörelse (Bilagan A, sid. 4—7).
Styrelsen framhåller, att de minimibelopp för daghjälpen, som man önskat
skapa genom försäkringen, i verkligheten sänkts genom penningvärdets för -

Kungl. Maj:ts proposition nr 214.

13

ändringar. Vidare hade av samma skäl den skala, som föreskrivits för det
s. k. daghjälpsbidraget från staten, kommit att hänföra sig till andra och
lägre realinkomster i understöd än dem, som avsetts vid statsbidragsskalans
antagande av statsmakterna år 1934. Skalan vore konstruerad så, att statsbidrag
i allmänhet utginge med lägre andel av understödskostnaderna vid
ett högt daghjälpsbelopp än vid ett lågt. En allmän uppflyttning från lägre
till högre daghjälpsklass för eliminering av verkningarna av penningvärdets
fall vöre icke att förvänta med hänsyn till de kraftiga ökningar av avgifterna,
som vore förbundna därmed. Det vore att märka, att låga daghjälpsbelopp
för närvarande vore mycket vanliga jämväl på orter med höga levnadskostnader.
En lösning kunde tänkas genom ett av staten bekostat dyrtidstilllägg.
Denna utväg avstyrkes dock av socialstyrelsen, som anser, att vid en
allmän höjning av daghjälpsbeloppen de försäkrade själva borde svara för så
stor andel av kostnaderna för förhöjningarna, som motsvarade deras andel
av kostnaderna för de ursprungliga daghjälpsbeloppen. De försäkrade borde
dock icke bestrida större andel av förhöjningarna än nyss angivits. Detta bleve
emellertid följden, om ej nuvarande statsbidragsgrunder ändrades. Dessa
medförde nämligen, som förut nämnts, en minskning av statsbidragsprocenten
vid höjning av daglijälpsbeloppet.

De nya principerna för den statliga och statsunderstödda
hjälpverksamheten vid arbetslöshet innefatta dels
ändrade grunder för kontantunderstöd till hjälpbehövande, dels ock ändringar
i fråga örn gällande grunder för statsbidrag till kommunernas arbetslöshetskostnader.

Vad kontantunderstöden till hjälpbehövande beträffar må här återgivas
innebörden av de nya bestämmelserna, hämtade ur statens arbetsmarknadskommissions
cirkulär (nr C 5, 1941) angående den statliga hjälpverksamhetens
principer och huvudformer:

Dagunderstöd och hyreshjälp skola hädanefter utgå med högst så stort
belopp per dag, som för envar person angives enligt de i nedanstående tariff
upptagna tre ortsgrupperna:

D

agun

d e r s t

ö d

H y

r e

s h

ä 1 p

Orts-

grupp

Man och
hustru

Ensam

person

över

18 år

Ensam

person

16—17

år

Barn under 16 år

Man,

hustru,

3 barn

Man,

hustru,

6 barn

Orts-

grupp

per

månad högst

1—3

barn

4-6

barn

ung-

karlar

familje-

försörjare

I

3: —

1:85

1: —

0: 60

0: 30

4:80

5: 70

I a

_

b

10

—

20: —

C

15

—

30: —

d

20

—

40: -

II

3: 25

2:10

1:25

0: 80

0: 30

5: 65

6: 55

lia

10

—

20: —

b

15

—

30: —

C

20

—

40: —

d

25

—

50.—

III

3: 50

2: 50

1:50

1: —

0:30

6: 50

7:40

III a

15

—

30: —

b

20

—

40: —

C

25

—

50: —

d

35

—

70: —

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 214.

I fråga om kommunernas hänförande till ortsgrupp för bestämmande av
dagunderstöd skall tillämpas den enligt lagen örn folkpensionering verkställda
indelningen.

Dagunderstödet får liksom för närvarande ej utgå för mer än sex dagar
per vecka.

Hyreshjälp har hittills generellt endast kunnat tilldelas familjeförsörjare,
som åtnjuter dagunderstöd. Ensamstående personer ha sålunda varit i princip
uteslutna från möjligheten av sådan hjälp. Det har nu bestämts, att
hyreshjälp till ensamstående, dagunderstödd person (ungkarl) hädanefter må
kunna utgivas med belopp lika med högst hälften av vad som inom kommunen
får ifrågakomma i hyreshjälp till familjeförsörjare.

De i understödsskalan upptagna beloppen angiva den översta gränsen för
understödens storlek. Då till dagunderstödet även kan läggas hyreshjälp av
viss storlek, måste kommittéerna tillse, att det totala understödet (dagunderstöd
+ hyreshjälp) icke får uppgå till vare sig den arbetslöses och hans familjemedlemmars
sammanlagda inkomst under deras förutvarande arbetsanställning
eller den å orten gängse lönen för icke kvalificerad arbetskraft.

Kommun, inom vilken behov anses föreligga att utöver utlämnande av
dagunderstöd jämväl tillhandahålla de arbetslösa hyreshjälp, har att före
verksamhetens igångsättande till kommissionen insända ansökan örn statsbidrag
till verksamheten ifråga.

Med ledning av inhämtade uppgifter om ortens hyresläge fastställer kommissionen
för varje kommun den individuella hyreshjälpens maximibelopp
per månad till något av de belopp, som för varje ortsgrupp återfinnas i tabellen
över dagunderstöd och hyreshjälp. Kommissionen fastställer vidare det
antal hyreshjälpsrum och det totalbelopp för hyreshjälp, som arbetslöshetskommitté
berättigas disponera för viss tidsperiod. Skulle det av kommissionen
bestämda antalet hyreshjälpsrum behöva ökas under perioden till följd
av inträdda förändringar i arbetslöshetsläget och hjälpbehovet, kunna tillläggsrum
efter ansökan under löpande period av kommissionen beviljas.

För differentiering av hyresbidrag är varje ortsgrupp indelad i fyra undergrupper,
a—d.

Beträffande understödsverksamheten till kommunerna framhåller socialstyrelsen,
att densamma utvidgats. Tidigare bestämdes understödsrummen i
en kommun till ett ej oväsentligt lägre antal än de hos arbetslöshetskommittén
anmälda hjälpsökande arbetslösa, som icke erhållit hjälp i annan
form. De som därvid icke blivit hjälpta — de övertaliga — hade kommunen
icke haft laga möjlighet att tillgodose annorledes än genom understöd enligt
fattigvårdslagen. Numera beviljade arbetsmarknadskommissionen för varje
kommun ett så stort antal understödsrum, att dylika övertaliga i allmänhet
icke behövde uppkomma.

Beträffande arbetslöshetsförsäkringens förhållande till
arbetsmarknadskommissionens under stödsverksamhet
har socialstyrelsen utlalat sig närmare i sin utredning (Bilagan A, sid. 7—
11). Styrelsen framhåller, att man utan överdrift kunde säga, att varje arbetslös
numera regelmässigt kunde påräkna kontantunderstöd med statsbidrag
vid arbetslöshet. Därigenom framstode dessa understöd såsom en rättighet
och hade fått en karaktär, som i väsentliga hänseenden stöde den försäkringsmässiga
nära, med den skillnaden dock att kostnaden för kontantan -

Kungl. Maj.ts proposition nr 214.

15

derstöden helt bestredes av samhället. De, som erhölle kontantunderstöd, vore
vidare som regel icke underkastade längre karenstid eller mera betungande
kontroll från arbetsförmedlingens sida än arbetsiöshetskassemedlemmarna.
De förra finge visserligen underkasta sig behovsprövning, som likväl för
flertalet arbetslösa icke torde medföra någon nedsättning av maximibeloppen
och endast för ett fåtal uteslutning från hjälp. Någon skärpning av den
inom arbetslöshetskommittéerna verkställda behovsprövningen syntes icke
vara att förvänta, särskilt icke i fråga om kommuner, där man redan kommit
till en arbetslöshetskostnad av 1 krona 50 öre per skattekrona och där
man sålunda finge statsbidrag med 100 procent för varje beviljat kontantunderstöd.
Tvärtom kunde man antaga, att beviljandet av understöd för
framtiden komme att ske efter mindre restriktiva linjer än tidigare.

Styrelsen anför vidare, att bland de förhållairden, vilka bidroge till att den
allmänna arbetslöshetshjälpen numera framstode såsom fördelaktigare än
den försäkringsmässiga, borde nämnas, att till följd av bestämmelse i lijälpkungörelsen
(44 §) medlemmar i erkända arbetslöshetskassor, så länge de
vore daghjälpsberättigade, vöre förhindrade att komma i åtnjutande av någon
form av dagunderstöd.

Socialstyrelsen förklarar sig hava funnit, att de vidtagna förändringarna
i den statsunderstödda understödsverksamheten för arbetslösa på ett högst
betänkligt sätt rubbat den frivilliga försäkringens ställning. Det måste anses
vara synnerligen olyckligt, örn den nya avvägningen mellan å ena sidan
kontantunderstöd utan insatser från medborgarna själva och å andra sidan
den försäkringsmässiga daghjälpen skulle få till följd, att den senare övergåves.
En så omfattande kontantunderstödsverksamhet som den nu planerade
och redan försöksvis igångsatta borde därför icke införas, utan att
man vidtoge föranstaltningar för dels ett vidmakthållande av det försäkringsmässiga
arbetslöshetsunderstödet och dels ett systematiserande av de
skilda understödsformerna i deras förhållande sinsemellan. Mycket talade
för att den ur dessa synpunkter på lång sikt enda tänkbara och fullt effektiva
lösningen av dessa ytterst ömtåliga problem vore införandet av en obligatorisk
arbetslöshetsförsäkring. En lösning av problemet efter den obligatoriska
linjen kunde emellertid icke komma i fråga på så kort tid, som nu stöde
till förfogande, men det vore angeläget, att detsamma snarast möjligt bleve
föremål för social vårdskommitténs uppmärksamhet.

I avvaktan på socialvårdskommitténs utredning vore det nödvändigt att
omedelbart vidtaga åtgärder för förbättrande av de försäkrade
arbetslösas förhållanden. En utväg vore att medgiva de försäkrade
rätt afl uppbära kompletterande dagunderstöd från arbetslöshetskommittén
i orten. Denna utväg anser socialstyrelsen emellertid icke böra
ifrågakomma, i första hand enär en sammankoppling mellan arbetslöshetskassornas
daghjälp och kontantunderstöden kunde komma atl giva impulser
till en minskning av det försäkringsskydd, som de erkända arbetslöshetskassorna
vore till för ali lämna.

Lämpligast vore enligt socialstyrelsens mening all införa barntillägg sami
medgiva utökat statsbidrag lill daghjälpen. Därvid måste emellertid tillses,

16

Kungl. Maj.ts proposition nr 214.

att förbättringarna icke bleve så stora och långt gående, att man, då tillfälle
gåves att bättre överblicka problemet vid en mera slutgiltig reformering av
den frivilliga arbetslöshetsförsäkringen eller vid ställningstagande till en
obligatorisk arbetslöshetsförsäkring, funne sig hava gått för långt. Skulle
de motiv, som nu föranledde förbättringar i försäkringen, sedermera bortfalla,
stöde det givetvis statsmakterna fritt att genomföra de inskränkande
ändringar, som vore betingade av en dylik utveckling.

Socialstyrelsen har slutligen framhållit, att, om den av styrelsen anvisade
utvägen anlitades, behovet av kompletterande understöd från arbetslöshetskommittéerna
givetvis skulle komma att minskas eller bortfalla för ett
antal medlemmar av erkända arbetslöshetskassor. Då det emellertid syntes
omöjligt att i så hög grad förbättra förmånerna från arbetslöshetsförsäkringen,
att behov av dylik komplettering av daghjälpen kunde till fullo elimineras,
hade styrelsen icke velat utan diskussion avföra den utväg — vilken
också vore möjlig — enligt vilken kompletterande understöd från arbetslöshetskommittéerna
skulle kunna utgå till hjälpbehövande arbetslös kassamedlem,
som hade barn under 16 år eller som hade ett påtagligt behov av
hyreshjälp. Styrelsen ville emellertid understryka, att mycket starka skäl
talade för att man skulle hålla de två hjälpformerna skilda från varandra.
Då styrelsen nu föresloge utgivande av barntillägg inom den frivilliga arbetslöshetsförsäkringen
samt därjämte förbättring av statsbidraget till daghjälpen,
syntes man icke nu böra upphäva boskillnaden mellan daghjälpen
och kontantunderstöden.

En reservant inom socialstyrelsen (t. f. byråchefen Jerneman) anser (Bilagan
A, sid. 56), trots betänkligheter mot upphävande av den nuvarande
gränsdragningen mellan kontantunderstöden och daghjälpen, att styrelsen
bort föreslå sådan ändring av hjälpkungörelsen (48 §), att hyreshjälp skulle
kunna tilldelas medlem av erkänd arbetslöshetskassa, vilken åtnjöte daghjälp.
För att förebygga eventuella missbruk av denna möjlighet att erhålla
kompletterande hjälp från arbetslöshetskommittéerna borde föreskrivas,
att hyreshjälp till dylik person skulle utgå endast i ömmande fall och då
han styrkte genom intyg från erkänd arbetslöshetskassa, att han under löpande
och under nästföregående månad uppburit daghjälp för sammanlagt ett
visst minimiantal dagar (exempelvis 40).

Allmänna synpunkter i yttrandena.

I yttrandena har allmänt framhållits nödvändigheten av att i nuvarande
läge vidtaga åtgärder för en förbättring av de förmåner, som den statsunderstödda
frivilliga arbetslöshetsförsäkringen erbjuder de försäkrade.

Statskontoret förklarar sig dela socialstyrelsens uppfattning, att de stegrade
levnadskostnaderna och — framförallt — den ökade omfattningen av
kontantunderstödsverksamheten komme att verka nedbrytande på försäkringen,
därest denna icke gjordes mera effektiv. Socialstyrelsens förslag därutinnan
— barntillägg och ändrade statsbidragsgrunder — funne statskontoret
i det stora hela väl avvägda.

Kungl. Maj:ts proposition nr 214.

17

Landsorganisationen finner det nedslående, att man vid en jämförelse
mellan den offentliga understödsverksamheten och den av arbetslöshetskassorna
bedrivna nödgades konstatera, att försäkringens daghjälp läge under
den nivå, som fastslagits såsom erforderlig i den offentliga hjälpverksamheten.
Enligt landsorganisationens mening borde arbetslöshetsförsäkringen
effektiviseras så att ersättningen från arbetslöshetskassan i princip icke understege
understöd från den offentliga hjälpverksamheten. Kompletterande
understöd skulle då icke behövas under den tid daghjälp från arbetslöshetskassa
utginge. Ville man välja utvägen att förbättra förmånerna från arbetslöshetskassa
men samtidigt utgiva understöd från arbetslöshetskommitté kunde
landsorganisationen gå med på att dagunderstöd från arbetslöshetskassa
skulle kunna kombineras med hyresbidrag från den offentliga hjälpverksamheten.

Daco tillstyrker socialstyrelsens förslag men förklarar sig hava stora
sympatier för den reservationsvis hävdade meningen, att hjälpbehövande
arbetslöshetskassemedlemmar skulle kunna erhålla hyreshjälp från arbetslöshetskommittéerna.
Medgåves detta, syntes dock även frågan örn en beliovsprövning
av barntilläggen aktualiseras.

Försäkringsinspektionen framhåller, att socialstyrelsen lämnat övertygande
skäl för att den nu inträdda situationen måste i väsentlig grad försvaga
den frivilliga arbetslöshetsförsäkringens möjligheter. De åtgärder,
som av styrelsen föreslagits i syfte att förbättra dessa möjligheter, vore närmast
att betrakta såsom försvarsåtgärder. Då försäkringsinspektionen för
sin del i valet mellan en arbetslöshetsförsäkring och en ren understödsverksamhet
gåve ett bestämt företräde åt den förstnämnda, ansåge sig inspektionen
under nuvarande förhållanden böra tillstyrka socialstyrelsens förslag
till förbättringar i arbetslöshetskassornas prestationer samt statsbidrag därtill.

Försäkringsinspektionen förklarar sig emellertid vilja i anslutning härtill
giva uttryck för följande synpunkter:

Om ändringar av ett eller annat slag anses böra genomföras i fråga om
någon särskild hjälpform till lindrande av arbetslöshetens följder, är det givetvis
av vikt att örn möjligt klarlägga vilka återverkningar dylika förändringar
kunna få beträffande övriga hjälpformer och dessas möjligheter att
fylla sina speciella funktioner. Så synes av handlingarna att döma icke
hava skett i förevarande fall, vilket tydligen medfört avsevärda olägenheter
för arbetslöshetsförsäkringen. Försäkringsinspektionen saknar möjlighet
att bedöma, huruvida de försvarsåtgärder ifråga om arbetslöshetsförsäkringen,
som socialstyrelsen föreslagit, även skulle ansetts böra förordas, därest
en prövning av understödsverksamhetens utformning företagits samtidigt
med ett övervägande av arbetslöshetsförsäkringens problem. Möjligen
skulle detta ha varit fallet, men det är heller icke uteslutet utan snarare
sannolikt, att en bättre lösning skulle lia åstadkommits både ifråga om understödsverksamheten
och arbetslöshetsförsäkringen, örn prövningen skett i
samråd mellan representanter för dessa olika hjälpformer. Under sådana
förhållanden vill försäkringsinspektionen hemställa, alt det vid den kommande
prövningen av socialstyrelsens förslag i en eller annan form direkt utsäges,
alt de nu i anledning av arbetsmarknadskommissionens understöds Bihang

till riksdagens protokoll 19tl. 1 sami. Nr 214. 2

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 214.

verksamhet föreslagna ändringarna i förordningen om erkända arbetslöshetskassor
äro avsedda att gälla enbart under nuvarande krisartade förhållanden
och att hithörande frågor därefter snarast möjligt skola upptagas till
förnyad omprövning. Skulle mot förmodan även i framtiden anordningar
träffas av sådan art att återverkningar på arbetslöshetsförsäkringen blir
följden utan att hänsyn härtill tages vid anordningarnas genomförande, torde
frågan om införandet av obligatorisk arbetslöshetsförsäkring med nödvändighet
aktualiseras.

Socialvårdskommittén betonar, att arbetslöshetsförsäkringen ännu icke
vunnit den anslutning, som varit ett allmänt önskemål. Likväl hade den numera
nått en icke obetydlig omfattning, och verksamheten utgjorde ett viktigt
led bland andra åtgärder för beredande av arbetslöshetshjälp. Under dylika
omständigheter vore det angeläget, att sådana faktorer, som kunde hota
arbetslöshetsförsäkringens existens, i möjligaste mån undanröjdes samt att
sådana åtgärder vidtoges, som kunde vara ägnade att främja tillkomsten
av nya arbetslöshetskassor. Kommittén anför vidare:

Redan då lagstiftningen örn den frivilliga arbetslöshetsförsäkringen tillkom
rådde en viss disproportion mellan förmånerna enligt denna lagstiftning och
förmånerna enligt den statliga och statsunderstödda kontantunderstödsverksamheten
för arbetslösa. Erfarenheten har visat, att denna disproportion
ifråga om understödsbeloppen till kontantunderstödsverksamhetens förmån
ytterligare accentuerats genom att arbetslöshetskassornas medlemmar i stor
utsträckning försäkrat sig för så små daghjälpsbelopp, att dessa icke stå i
rimlig relation till de försäkrades inkomster och levnadskostnader.

I väsentliga avseenden innebära de av arbetsmarknadskommissionen förordade
nya bestämmelserna för kontantunderstödsverksamheten, vilka för
närvarande provisoriskt tillämpas, avvikelser från förutvarande regler. Understödsbeloppen
hava i allmänhet förhöjts, understödssatserna hava frigjorts
från sambandet med reservarbetslönen och hyreshjälpen kommer att
vara underkastad mindre restriktiva bestämmelser. Därigenom har disproportionen
mellan försäkringens förmåner och kontantunderstöden ännu
mera skärpts. De uttalade farhågorna för att arbetslöshetskassorna skola
mista en del av sina medlemmar och måhända även i vissa fall komma att
upphöra med verksamheten synas därför icke ogrundade.

Även om någon förändring av kontantunderstödsverksamheten icke genomförts,
skulle skäl ändock ha förelegat för en omprövning av arbetslöshetsförsäkringen.
Behovet härav har skärpts genom den inträffade prisstegringen.
Uppenbarligen har alltså redan den inträdda levnadskostnadsökningen,
uppgående från år 1935 till januari 1941 till 30 °/o, förändrat förutsättningarna
för en framgångsrik utveckling av arbetslöshetskassornas
verksamhet. Åtgärder till förhindrande av att medlemmarnas existensvillkor
skola försämras genom denna prisstegring äro så mycket mer nödvändiga
med hänsyn till det ovan antydda förhållandet att kassornas medlemmar
i stor utsträckning försäkrat sig för jämförelsevis små daghjälpsbelopp.

De viktigaste åtgärder, som socialstyrelsen föresloge till stärkande av arbetslöshetsförsäkringen,
nämligen förhöjning av statsbidraget och införande
av barntillägg, syntes socialvårdskommittén vara av den innebörd, att de
kunde förordas till genomförande.

Socialvårdskommittén har härefter diskuterat det samband, som förelåge
mellan arbetslöshetsförsäkringen och kontantunderstödsverksamheten samt

Kungl. Maj:ts proposition nr 214.

19

därvid kommit till det resultatet, att arbetslöshetskassorna — icke de lokala
arbetslöshetskommittéerna — böra lämna barntilläggen. Härefter anföres:

Även efter de av socialstyrelsen förordade ändringarna i arbetslöshetsförsäkringen
torde kontantunderstödsverksamheten i flertalet fall komma att
erbjuda större förmåner än försäkringen. Alltfort skulle sålunda förefinnas,
låt vara i förminskad utsträckning, den av socialstyrelsen antydda risken
att arbetslöshetskasseverksamheten skall stagnera. Enligt kommitténs uppfattning
finnes emellertid näppeligen annan lämplig åtgärd till förbättring
av kassornas understöd än den av socialstyrelsen förordade utvägen. Att
differentiera barntillägget alltefter daghjälpsbeloppet torde på de av socialstyrelsen
anförda skälen icke kunna ifrågakomma, ej heller torde vara lämpligt
att låta barntillägget utgå efter dyrort. Att genom en höjning av barntilläggsbeloppet
över föreslagna 60 öre söka ernå större samstämmighet
mellan arbetslöshetsförsäkringen och kontantunderstödsverksamheten skulle
innebära, att barntillägget finge bestämmas så högt, att det komme att avsevärt
skilja sig från motsvarande förmåner i övriga jämförliga författningar.
Den av en reservant inom socialstyrelsen förordade utvägen att tillåta medlem
av erkänd arbetslöshetskassa, vilken åtnjuter daghjälp, att även uppbära
hyreshjälp enligt kungörelsen angående statlig och statsunderstödd
hjälpverksamhet vid arbetslöshet synes kommittén vara behäftad med samma
svagheter som av socialstyrelsen framhållits i fråga örn kompletterande
dagnnderstöd från arbetslöshetskommitté.

Huruvida de av socialstyrelsen förordade ändrade grunderna för arbetslöshetsförsäkringen
skola kunna förhindra en .stagnation av verksamheten
torde vara en öppen fråga. Enligt kommitténs förmenande kan man emellertid
icke underlåta att vidtaga de föreslagna, även under normala förhållanden
påkallade förbättringarna, ehuru garantier icke omedelbart kunna erhållas
för en lugn fortsatt utveckling av arbetslöshetsförsäkringen. Kommittén
kan icke taga på sitt ansvar att förorda uppskjutandet av ifrågavarande
reform till dess större klarhet vunnits rörande den inverkan på anslutningen
till försäkringen, som de nya principerna för kontantunderstödsverksamheten
kunna komma att utöva. Förslaget innebär en ökning av statens bidrag till
försäkringen och en förskjutning av förhållandet mellan försäkringstagarnas
och statens andel av kostnaderna för denna, en förskjutning som kan väcka
betänkligheter särskilt med hänsyn till att den nu förordade kostnadsfördelningen
är avsedd att bliva bestående för framtiden, men denna omständighet
får enligt kommitténs mening icke förhindra vidtagandet av sådana förändringar,
som äro påkallade i nuvarande situation.

Socialvårdskommittén meddelar slutligen — med anledning av socialstyrelsens
uttalande att det vore angeläget att frågan örn införandet av obligatorisk
arbetslöshetsförsäkring snarast möjligt bleve föremål för socialvårdskommitténs
uppmärksamhet — att kommittén inom en snar framtid komme
att upptaga frågan örn arbetslöshetsförsäkringens ställning inom socialvården,
därvid spörsmålet örn en obligatorisk försäkring givetvis komme under
omprövning.1

Statens arbetsmarknadskommission, som påpekar, att av kommissionen vidtagna
åtgärder syntes hava varit en vägande anledning för socialstyrelsen att

1 Med stöd av Kungl. Majas den 17 december 1937 givna bemyndigande har chefen för
socialdepartementet, på diirom av socialvårdskommittén i skrivelse den 14 mars 1941 gjord framställning.
den 18 i samma månad tillkallat fem personer att såsom sakkunniga biträda kommittén
vid verkställandet av en av kommittén beslutad utredning rörande arbetslöshetsförsäkring
och kontantunderstödsverksamhet för arbetslösa.

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 214.

framlägga nu ifrågavarande förslag, anför — enligt vad kommissionen framhåller
delvis för tillrättaläggande av ett pär missuppfattningar i styrelsens
framställning — följande:

De vidtagna förändringarna i dagunderstödsbeloppen innebära icke en generell
höjning. Dock äro de fall, där de nya beloppen överensstämma med
de förut gällande, förhållandevis fåtaliga, varför man kan säga, att dagunderstöden
som regel undergått en justering uppåt. Att de nya kontantunderstöden
(dagunderstöd + hyreshjälp) i allmänhet bli väsentligt högre än de
daghjälpsbelopp, som mera allmänt förekomma i arbetslöshetskassorna, är
emellertid icke något nytt, enär redan tidigare en betydande skillnad förekommit
på flertalet orter. Självfallet ha dock de nu vidtagna förändringarna
av dagunderstöden bidragit till att öka den redan förut befintliga spänningen
mellan daghjälp och kontantunderstöd. Framhallas bör här att denna
spänning i stor utsträckning konstitueras därav, att kassamedlemmarna i
allmänhet försäkra sig till lägre belopp än som kan utgå i arbetslöshejshjälp.
Observeras bör vidare, att den dagunderstödde endast i vissa fall åtnjuter
hyreshjälp och att sålunda skillnaden mellan daghjälp och kontantunderstöd
i praktiken kan avvika betydligt från den teoretiskt beräknade.

Kommissionen har vidare icke infört några nya principer för arbetslöshetshjälpens
utmätande. Kommissionen har icke för avsikt att vidtaga någon
ändring i reglerna för den individuella behovsprövningen; ej heller har
kommissionen konstaterat någon allmän tendens hos arbetslöshetskommittéerna
att verkställa behovsprövning efter mindre restriktiva linjer än tidigare.
Detta visas bland annat av att arbetslöshetskommittéer icke sällan anse
sig sakna anledning att utnyttja hela antalet av kommissionen medgivna understödsrum.
__ 0

Styrelsens uppgift, att »varje arbetslös numera regelmässigt kan påräkna
kontantunderstöd med statsbidrag vid arbetslöshet» kan belysas genom angivande
av det procentuella antalet med statsmedel hjälpta inom de kommuner,
där statlig hjälpverksamhet förekom. Detta antal utgjorde vid utgången
av december 1940 och januari 1941 respektive 67.4 och 67.5 °/o av hela
antalet hjälpsökande i dessa kommuner; av de hjälpsökande åtnjöt sålunda
vid angivna tidpunkter en tredjedel icke någon hjälp med bidrag av statsmedel.

Vad beträffar hjälpverksamhetens omfattning inom olika kommuner har
sedan flera år skillnad gjorts på dels arbetslöshetstyngda områden,_ varest
även under högkonjunkturen arbetslöshetsklicntelet i stor utsträckning utgjorts
av fullvärdig arbetskraft, dels övriga orter med en arbetslöshet, som.
frånsett enstaka individer, stått det egentliga fattigvårdsklientelet nära. I de
förstnämnda områdena — Västernorrland, Bohuslän, delar av Blekinge samt
ett fåtal orter inom riket i övrigt — har hjälpens omfattning i de enskilda
kommunerna, relativt sett. varit större än inom (ivriga delar av riket, såsom
storstäderna m. fl. I och med att arbetslösheten förändrat struktur inom vissa
orter (de större städerna) och vissa yrkesområden (byggnadsverksamheten)
har en ökning av hjälptilldelningen därstädes ägt rum. Kommissionen har
sålunda aldrig, som styrelsen synes förutsätta, principiellt avskilt en del
av de hos arbetslöshetskommitté hjälpsökande för att hjälpas genom fattig våMen^r

därför alltjämt det föreliggande hjälpbehovet för enligt hjälpkungörelsen
hjälpberättigad arbetskraft, som blir bestämmande för den utsträckning,
i vilken hjälpen utgår. Kommuner, som ansöka örn tillstånd att
utgiva arbetslöshetshjälp såväl i form av dagunderstöd som i annan form,
lia att genom olika uppgifter styrka hjälpbehovet hos klientelet. Därvid har
kommunen att angiva, hur många som icke kunna ifrågakomma till hjälp,

Kungl. Maj:ts proposition nr 214.

21

därför att de äro avstängda på grund av arbetsvägran etc., eller som icke
äro i behov av hjälp, samt slutligen antalet personer, som böra bringas
omedelbar hjälp och som alltså avses med framställningen. Gäller densam
ina kontantunderstöd, bifaller kommissionen som regel det av kommunen
motiverade antalet understödsrum och har även tidigare sedan ett antal år
gjort så. Undantag från denna praxis lia förekommit och förekomma alltjämt,
om anledning finnes att antaga, att de lämnade uppgifterna icke äro
korrekta eller om arbetsanvisning i öppna marknaden kan lämnas en del
av de hjälpsökande.

Kommissionen förklarar vidare, att den funne frågan om en obligatorisk
arbetslöshetsförsäkring snarast möjligt böra ägnas uppmärksamhet från socialvårdskommitténs
sida. Enligt kommisionens mening borde — på sätt i
det följande närmare angives — barntillägg utformas såsom en tillfällig förbättring
av arbetslöshetsförsäkringsvillkoren, utgå efter behovsprövning samt,
åtminstone i huvudsak, bekostas av det allmänna. Detta kunde ernås genom
att hjälpkungörelsens förbud (i 44 §) mot utgivande av dagunderstöd till
den, som åtnjöte daghjälp, upphävdes för visst, klart avgränsat dagunderstöd,
t. ex. understöd för barn. Den av en reservant inom socialstyrelsen
framförda åsikten, att till daghjälpt familjeförsörjare i ömmande fall och
under vissa förutsättningar i övrigt skulle kunna utgå hyreshjälp från vederbörande
arbetslöshetskommitté, borde enligt kommissionens åsikt i anslutning
till det nyss anförda beaktas. Slutligen anför kommissionen:

Under nu skisserade förutsättningar — av krisförhållanden motiverad tillfällig
förbättring av de arbetslöshetsförsäkrades hjälpmöjligheter genom dagunderstöd
för barn och hyresbidrag — synes en komplettering av daghjälp
från erkänd arbetslöshetskassa med arbetslöshetshjälp genom arbetslöshetskommitté
knappast behöva väcka några större betänkligheter.

Kommissionen, som visserligen icke är beredd att här närmare utveckla
detta förslag, hemställer dock att det upptages till övervägande, innan beslut
fattas i ärendet.

En kritisk inställning till socialstyrelsens förslag intager svenska arbetsgivareföreningen,
som inledningsvis erinrar därom, att föreningen redan i
samband med arbetslöshetsförsäkringslagstiftningens tillkomst uttalat farhågor
för att det ej skulle dröja så länge, förrän krav skulle komma att framföras
på ökade statsbidrag. Dessa farhågor grundade sig särskilt på konkurrensen
med den statsunderstödda kontantunderstödsverksamheten. Föreningen
understryker, att arbetslöshetsförsäkringen skulle komma att förlora
sitt berättigande, om den statsunderstödda kontantunderstödsverksamheten
dreve fram en ökning av statsbidraget till försäkringen. Härigenom skulle
denna förlora sin karaktär av försäkring och övergå till att i huvudsak bli
en understödsverksamhet, diir hjälpen lämnades oberoende av behovet. Försäkringsformen
skulle likväl bibehålla medlemmarna i den felaktiga föreställningen,
att daghjälpsförmånen grundade sig på deras egna prestationer.

Senare framlagda förslag hade besannat de farhågor, som föreningen
vid lagstiftningens tillkomst framfört. Med ett realiserande av socialstyrelsens
föreliggande förslag skulle .statens andel i försäkringskostnaderna ytterligare
utökas.

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 214.

Departe ments chefen.

Föreningen anför vidare:

Med vad förut anförts har föreningen ej velat underkänna de motiv, som
stödja de framförda förslagen. Det kan ej förnekas, att den under de senaste
åren inträdda levnadskostnadsstegringen kan motivera, att statsbidragsskalan
förskjutes på sätt förordats. I likhet med socialstyrelsen finner föreningen,
att det sätt, på vilket kontantunderstödsverksamheten utvecklats, rubbat
förutsättningarna för hela den frivilliga arbetslöshetsförsäkringen. De löften
att anpassa kontantunderstöden efter daghjälpsbeloppen, som lämnats vid
försäkringslagstiftningens tillkomst, ha sålunda icke infriats. Jämförelserna
mellan de förmåner, som för närvarande erbjudas å ena sidan såsom kontantunderstöd
och å andra sidan i form av daghjälp från arbetslöshetskassorna,
äro sannerligen icke ägnade att stärka dessa kassors ställning. Kontantunderstödsverksamheten
utvecklar sig hän emot ett system, som kostnadsfritt
garanterar varje behövande arbetslös en levnadsstandard väsentligt
högre än den, som möjliggöres genom den av den arbetslöse delvis betalade
daghjälpen. Vid sådant förhållande kan man med fog sätta ifråga, huruvida
den frivilliga arbetslöshetsförsäkringen i längden kan hållas uppe
även med betydande stöd från det allmänna. Såsom kontantunderstödsverksamheten
för närvarande handhaves, finnes enligt föreningens uppfattning
i det långa loppet icke någon plattform för uppbyggande av en sund frivillig
arbetslöshetsförsäkring. Det är i detta läge ganska naturligt, att de, som alltjämt
fasthålla vid tanken på en effektiv arbetslöshetsförsäkring, börja diskutera
möjligheterna att övergå till en obligatorisk organisation.

Såsom framgår av det förut sagda, förstår föreningen väl de motiv, som
ligga under socialstyrelsens förslag att införa barntillägg och att utöka det
statliga daghjälpsbidraget. Föreningen finner emellertid dylika åtgärder vara
ett ytterligare steg mot försäkringsformens slutliga upplösning.

I den förut omförmälda resolutionen från konferensen den 21 mars 1941
med de erkända arbetslöshetskassorna m. fl. anföres, att möjlighet borde
givas de försäkrade att vid behov erhålla bostadsbidrag vid sidan av daghjälpen.

Samhällets åtgärder inför en uppstående arbetslöshet böra i första hand
inriktas på att öka sysselsättningsmöjligheterna och därigenom göra en arbetslöshetspolitik
i trängre mening överflödig. Erfarenheten har emellertid
visat, att vid krisartade förskjutningar inom näringslivet -—- vare sig dessa
äro lokalt begränsade eller omfatta hela näringsgrenar — anpassningsprocessen
tager betydande tid i anspråk. Härigenom uppstår behov av att bispringa
de arbetslösa genom kontantunderstödsverksamhet. Utdelning av kontantunderstöd
till arbetslösa sker dels i form av dagunderstöd med statsbidrag
genom de under statens arbetsmarknadskommission sorterande arbetslöshetskommittéerna
och dels i form av fattigvård genom fattigvårdsstyrelserna. I
båda fallen sker en behovsprövning, varvid hänsyn tages icke allenast till
den arbetslöses egen ekonomiska ställning utan också till övriga familjemedlemmars
inkomster.

Syftet med den år 1934 genomförda frivilliga arbetslöshetsförsäkringen var
att åt de försäkrade garantera en utan behovsprövning utgående hjälp vid
inträffad arbetslöshet under en tidrymd, som kunde beräknas vara tillräcklig
för den arbetslöse att undersöka möjligheterna att erhålla andra ar -

Kungl. Maj:ts proposition nr 214.

23

betstillfällen eller för samhället att hinna mobilisera sina åtgärder i krisbekämpande
syfte. Försäkringens syfte var däremot icke att vid en massarbetslöshet
under krisen övertaga någon väsentlig del av arbetslöshetspolitikens
uppgifter. Den var avsedd som en första försvarslöse mot arbetslösheten.

Otvivelaktigt har arbetslöshetsförsäkringen fyllt en betydelsefull uppgift.
Fördelen av att utan behovsprövning komma i åtnjutande av ett dagunderstöd
vid iråkad arbetslöshet har bidragit till att skänka trygghet åt de försäkrade.
Försäkringen har emellertid varit behäftad med vissa brister, som
redan under högkonjunkturen före krigets utbrott voro föremål för uppmärksamhet.
En av dessa brister är konstruktionen av statsbidraget för
daghjälpen. Jag vill erinra örn att de försäkrade själva äga avgöra, med
vilket belopp daghjälp vid arbetslöshet skall utgå; dock skall beloppet i
princip utgöra lägst två kronor och högst sex kronor per dag. Statsbidraget
utgår med varierande procentsatser; högst vid en daghjälp av två kronor
och lägst vid en daghjälp av sex kronor. Härigenom hava de försäkrades
egna avgifter i de högre daghjälpsklasserna kommit att kännas så betungande,
att de försäkrade i stor utsträckning valt låga daghjälpsbelopp. Det
i genomsnitt utbetalade daghjälpsbeloppet uppgår enligt socialstyrelsens utredning
till 2:86 kronor. En försäkring med så lågt daghjälpsbelopp utgör
icke ens under normala tider ett tillräckligt skydd för de försäkrade. Kungl.
Majit gav därför den 5 maj 1939 socialstyrelsen i uppdrag att verkställa utredning
angående de ändringar, som kunde anses erforderliga och lämpliga
i fråga om bestämmelserna rörande statsbidrag till erkända arbetslöshetskassor.

De redan under högkonjunkturen konstaterade bristerna hava accentuerats
under krisen. Den inträffade prisstegringen har sålunda minskat värdet
av de redan förut för små understöden. Vidare har genom krisen den samhälleliga
understödsverksamheten utanför försäkringen kommit att växa i
betydande omfattning.

Ekonomiskt ter det sig för närvarande i regel för den arbetslöse familjeförsörjaren
bättre att erhålla hjälp från arbetslöshetskommittéerna än från
de erkända arbetslöshetskassorna. Detta förhållande har förefunnits sedan
lång tid tillbaka och skärptes, allteftersom de på reservarbetslönerna vilande
kontantunderstödssatserna stego. En viss ökning av spänningen mellan kassornas
daghjälpsbelopp och arbetslöshetskommittéernas dagunderstöd har
även uppkommit genom de från den 1 januari 1941 tillämpade nya grunderna
för kontantunderstödsverksamheten, även örn betydelsen i detta hänseende
icke bör överdrivas.

Resultatet av den nu nämnda utvecklingen har blivit, att medan de arbetslöshetsförsäkrade
stå kvar på en daghjälp i genomsnitt uppgående till något
under 3 kronor, en icke försäkrad arbetslös i Stockholm — visserligen efter
behovsprövning — kan erhålla för man, hustru och 3 barn 6: 50 kronor
för dag jämte ett hyresbidrag, som kan beräknas uppgå till 2: 70 kronor per
dag. Den ifrågavarande arbetslöse kan alltså — i högsta dyrort — erhålla ett

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 214.

understöd på sammanlagt 9: 20 kronor. I lägsta dyrort uppgår motsvarande
belopp till 4: 80 kronor.

Av socialstyrelsen har framhållits och i remissyttrandena har vitsordats,
att det vore av största vikt för att den statsunderstödda arbetslöshetsförsäkringen
skulle kunna bibehållas och utvecklas, att åtgärder vidtoges för att
förbättra de förmåner, som arbetslöshetskassorna för närvarande hade att
bjuda sina medlemmar. De daghjälpsbelopp, som nu utginge, vore otvivelaktigt
i det stora flertalet fall alldeles för låga. Socialstyrelsen har funnit
omedelbara åtgärder nödvändiga och i sådant hänseende föreslagit, att till
försäkrade personer med barn särskilda barntillägg skulle utgå, att statsbidraget
till försäkringens daghjälp skulle ökas samt att tillsynsmyndigheten
skulle få möjlighet att i viss mån reglera medlemmarnas i arbetslöshetskassorna
rätt att välja daghjälpsklass. I detta sammanhang har socialstyrelsen
även framlagt resultatet av vissa under de senaste åren verkställda
utredningar rörande ändringar på åtskilliga punkter av arbetslöshetsförsäkringens
detaljbestämmelser.

Mot ett upptagande till behandling av socialstyrelsens förslag vid nuvarande
tidpunkt synes kunna tala, att socialvårdskommittén, som har att verkställa
undersökning av spörsmålet huru den nuvarande splittringen i den
samhälleliga hjälpverksamheten av olika slag för arbetslösa skall kunna övervinnas,
i dagarna igångsatt en utredning, vid vilken kommer att övervägas,
bland annat, på vad sätt arbetslöshetsförsäkringen skall kunna reformeras
eller omgestaltas, så att den erhåller en mera allmän anslutning. Med hänsyn
härtill finner jag ett ståndpunktstagande nu icke lämpligt till frågan örn arbetslöshetsförsäkringens
slutliga ordnande, särskilt vad beträffar dess förhållande
till den av allmänna medel utgående hjälpen till arbetslösa. Därmed
vill jag emellertid icke säga, att resultatet av socialvårdskommitténs utredning
måste avvaktas, innan ändringar i försäkringsbestämmelserna över
huvud böra vidtagas.

Enligt min mening måste det vara ett statsintresse av vikt att tillse, att arbetslöshetsförsäkringen,
till vars kostnader arbetstagarna enligt gällande bestämmelser
själva bidraga med avsevärda belopp, så ordnas, att den icke blir
satt ur spelet på den grund, att den erbjuder avsevärt sämre förmåner
än sådana hjälpåtgärder, vilka helt bekostas av stat och kommun. Vidare
må erinras, att riksdagen i samband med behandlingen av anslag å tillläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1940/41 till åtgärder för arbetsmarknadens
reglering nyligen betonat angelägenheten av att en förbättring
av arbetslöshetsförsäkringen kommer till stånd. Ytterligare må framhållas, att
de av socialstyrelsen föreslagna ändringarna i huvudsak äro av den natur,
att de kunna anses påkallade även under normala förhållanden. Med hänsyn
till vad sålunda anförts och då ett genomförande redan nu av de ifrågavarande
ändringarna icke torde menligt föregripa socialvårdskommitténs utredning
— kommittén har själv framhållit nödvändigheten av att förbättringar
av försäkringen utan uppskov komma till stånd — vill jag föreslå, att
ändringar i gällande förordningar rörande arbetslöshetsförsäkringen vidta -

Kungl. Maj:ts proposition nr 214.

25

gas i huvudsaklig överensstämmelse med de förslag, som framlagts av socialstyrelsen.
Till detaljerna härvidlag återkommer jag i det följande.

Jag vill i detta sammanhang framhålla, att jag icke finner mig kunna verka
för att tillmötesgå det förslag, som framförts av svenska metallindustriarbetareförbundet
samt vid förenämnda konferens med de erkända arbetslöshetskassorna
med flera, att statens bidrag till arbetslöshetsförsäkringen
icke skulle, såsom nu är fallet, vara maximerat utan utgå för det verkliga
antalet understödsdagar per medlem och år, även örn detta antal överstege
26. Spörsmålet huruvida likväl någon höjning av maximiantalet understödsdagar
lämpligen bör vidtagas synes mig emellertid böra göras till föremål
för prövning av socialvårdskommittén. Starka skäl synas mig dock tala för
att en övre gräns finnes, enär arbetslöshetsförsäkringen såsom sådan icke
kan anses lämpad för bemästrandet av de ekonomiska konsekvenserna av en
arbetslöshet, som tagit större omfattning. För att råda bot å dess konsekvenser
lära andra åtgärder vara nödvändiga.

Även örn de av mig i det föregående åsyftade ändringarna i gällande författningar
rörande arbetslöshetsförsäkring genomföras, torde divergensen
mellan försäkringens och arbetslöshetslijälpens förmåner, örn andra åtgärder
icke vidtagas, jämväl i fortsättningen bliva betydande. Socialstyrelsen har för
sin del velat bibehålla den nu rådande boskillnaden mellan daghjälp från
arbetslöshetskassa och kontantunderstöd från arbetslöshetskommitté. En reservant
i styrelsen har velat medgiva möjlighet till kompletterande hyresbidrag
under vissa förhållanden. I yttrandena hava olika meningar kommit till
uttryck, därvid socialvårdskommittén anslutit sig till socialstyrelsens mening.
I några yttranden har uttalats sympati för möjligheten att lämna hyresbidrag,
under det att statens arbetsmarknadskommission förklarat, att en
komplettering av daghjälpen från erkänd arbetslöshetskassa med barntillägg
och hyreshjälp från arbetslöshetskommitté knappast behövde väcka några
större betänkligheter, örn densamma betraktades som en av krisförhållandena
motiverad förbättring av de försäkrades hjälpmöjligheter.

Med hänsyn till den avsevärda skillnad, som fortfarande i många fall
kommer att förefinnas mellan daghjälp i förening med barntillägg från arbetslöshetskassa,
å ena sidan, samt kontantunderstöd, innefattande jämväl
barntillägg och hyreshjälp, från arbetslöshetskommitté, å andra sidan, och
trots vad däremot av socialstyrelsen och i flera remissyttranden anförts,
anser jag det påkallat, att i den arbetslöshetssituation, i vilken vi nu befinna
oss, kompletterande understöd vid sidan av vad som erhålles från arbetslöshetskassan
skall få utgivas, så att förutnämnda skillnad kan utjämnas.
Riksdagen har jämväl, i samband med det förut återgivna uttalandet, framhållit,
att beaktande borde lämnas önskemålet att under en arbetslöshetskris
åvägabringa en sådan ordning, att de arbetslöshetsförsäkrade icke bleve
försatta i sämre läge än de icke försäkrade. I motsats till vad fallet är beträffande
de belopp, som utbetalas från arbetslöshetskassan, skall sådan utjämning,
varom nyss talats, givetvis beviljas först eller behovsprövning i enlighet
med de regler, som gälla för arbetslöshetshjälpen. Örn emellertid —

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 214.

visserligen efter behovsprövning — vissa arbetslösa personer få precis lika
stort understöd från arbetslöshetskommitté ensam som andra arbetslösa erhålla
från arbetslöshetskassa och arbetslöshetskommitté tillsammans, kan det
befaras, att intresset för anslutning till försäkringen minskas. Det synes mig
med hänsyn härtill lämpligt, att de medlemmar av arbetslöshetskassorna,
som försäkrat sig till högre daghjälp än den som regel lägsta, d. v. s. två
kronor, erhålla något bättre förmåner. En utväg härtill synes mig möjlig,
om man vid den behovsprövning, som skall föregå beviljandet av arbetslöshetsunderstöd
bortser från inkomst av daghjälp från erkänd arbetslöshetskassa,
i den mån sådan inkomst överstiger två men ej tre kronor; i intet fall
skall sålunda få bortses från mera än en krona. Resultatet av en sådan regel
skulle bliva för exempelvis den, som försäkrat sig till tre kronors daghjälp,
att han, därest han vid prövning visar sig behöva det, från vederbörande
arbetslöshetskommitté erhåller komplettering av daghjälpen jämte eventuellt
barntillägg med sådant belopp, att tillhopa utgår en krona mera än vad som
tillkommer understödstagare i allmänhet. Är daghjälpen 3: 25 kronor eller
högre, blir premien dock ej högre än en krona; utgör daghjälpen t. ex. 2: 50
kronor, blir premien 50 öre. Även i fall, varom nu är fråga, bör emellertid
den regeln gälla, att summan av vad som erhålles från arbetslöshetsförsäkringskassan
och arbetslöshetskommittén icke får uppgå till vare sig den arbetslöses
och hans familjemedlemmars sammanlagda inkomst under deras förutvarande
arbetsanställning eller den å orten gängse lönen för icke kvalificerad
arbetskraft. — Statsbidrag till kommunerna för den arbetslöshetshjälp, som
skulle utgå i form av komplettering till daghjälpen, synes böra utgivas i enlighet
med vanliga regler.

Vad sålunda anförts rörande kompletterande understöd från arbetslöshetshjälpverksamheten
torde icke föranleda några ändringar i förordningen örn
erkända arbetslöshetskassor.

Ändringsförslagen i detalj.

I. Barntillägg.

Socialstyrelsens utredning.

Socialstyrelsen behandlar ingående frågan örn barntillägg (Bilagan
A, sid. 11—20). Styrelsen har på anförda skäl funnit, att ur principiella
synpunkter hinder icke torde möta för att i lagstiftningen om de erkända
arbetslöshetskassorna införa sådana bestämmelser, som göra det möjligt för
dem att, utan behovsprövning, utgiva ett särskilt understöd åt arbetslös försäkrad
med underhållsskyldighet mot barn. Styrelsen har därefter undersökt,
huruvida en anordning med barntillägg vore genomförbar ur administrativa
synpunkter samt kommit till det resultatet, att så vore fallet.
Huvudreglerna beträffande styrelsens förslag till barntillägg äro följande:

Kungl. Maj:ts proposition nr 214.

27

Barntillägg utgår för varje dag, för vilken den arbetslöse är berättigad till
daghjälp från den erkända kassan. Tillägget differentieras icke efter dyrortslorhållanden,
den försäkrades daghjälpsklass eller barnantalet i familjen
utan utgår med ett enhetligt belopp, 60 öre per understödsdag och barn under
16 år. Summan av daghjälp och barntillägg må dock icke överstiga vad
som svarar mot 4/s av den i orten vanliga arbetsförtjänsten för arbetsdag
för arbetare inom samma yrke och av samma arbetsförmåga som den arbetslöse.
Skulle denna gräns överskridas, måste först barntillägget och därefter
daghjälpen reduceras. Enbart den omständigheten att daghjälp och
barntillägg tillsammans överstiga 6 kronor bör emellertid icke innebära hinder
för utgivande av fullt barntillägg. Barntillägg skall utgå utan hänsyn till
att barnbidrag eller bidragsförskott utbetalas för samma barn. En regel, som
förbjuder, att barntillägg utgår för samma barn i det fall, då såväl mannen
som hustrun äro arbetslöshetsförsäkrade och samtidigt arbetslösa, har icke
synts böra föreskrivas. Barntillägg skall vidare utgå för barn, vilket erhåller
underhåll av jämväl annan än den försäkrade på grund av underhållsskyldighet,
antingen denna blivit fastslagen i det individuella fallet (genom
avtal eller domstolsutslag) eller eljest fullgöres på grund av åliggande enligt
lag. —- Som huvudregel har ansetts böra gälla, att försäkrad skall äga
rätt till barntillägg för barn, som är kyrkoskrivet hos den försäkrade. Barntillägg
skall emellertid utgå även för sådant barn, som icke är kyrkoskrivet
hos den försäkrade, därest denne på sätt tillsynsmyndigheten föreskriver
styrker, att han eller hon före arbetslöshetens inträde hade den rättsliga
vårdnaden om barnet eller fullgjorde sin underhållsskyldighet mot detsamma.
Med barn skola jämställas adoptivbarn. Barntillägg skall anses såsom
inkomst för den försäkrade, ej för barnet.

Socialstyrelsen diskuterar vidare frågan, huruvida kassorna skola åläggas
att införa barntillägg eller om de böra äga valfrihet härvidlag eller om möjligen
rätten att komma i åtnjutande av föreslagna förbättrade statsbidrag
borde göras beroende av örn kassan infört barntillägg. Styrelsen anser övervägande
skäl tala för att kassorna skola åläggas utgiva barntillägg.

För att icke bamtilläggens införande skall verka ekonomiskt altför betungande
för medlemmarna i de erkända arbetslöshetskassorna och möjligen
hindra en önskvärd allmän ökning av daghjälpsbeloppen —- vilken trots
förbättringen av statsbidraget komme att kräva ökade avgifter från de försäkrades
sida — anser socialstyrelsen det nödvändigt, att staten påtager sig
en mera väsentlig del av kostnaderna för den nya förmånen; styrelsen föreslår
en bidragsprocent av 75.

Statsbidrag till barntillägg enligt av socialstyrelsen föreslagna regler beräknar
styrelsen komma att förorsaka statsverket en utgift, som i genomsnitt
per år (uträknat på en följd av år) torde komma att uppgå till i medeltal
3 kronor per medlem i de erkända arbetslöshetskassorna. Därest kassorna
komme att omfatta 500,000 medlemmar (medlemsantalet den 1 januari 1941
utgjorde 267,000), skulle det genomsnittliga statsbidraget för barntillägg uppgå
till 1,500,000 kronor per år. För att uppnå största möjliga försäkringsmässiga
utjämning av de försäkrades andel av kostnaderna för barntilläggen,
borde de försäkrades bidrag till finansieringen av dessa försäkringsförmåner
sättas lika för såväl försäkrade med barn som försäkrade utan barn. ökning -

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 214.

en av deras avgiftssumma kunde under sådana villkor beräknas till en krona
per medlem och år. Detta motsvarade en ökning av veckoavgiften med i medeltal
icke fullt 2V2 öre.

Till mera preciserade kostnadsberäkningar återkommer jag i det följande.

En reservant inom styrelsen (byråchefen Bexelius) anser starka
principiella skäl tala mot att låta dubbelt barntillägg utgå för samma barn
i de fall, då båda föräldrarna äro arbetslöshetsförsäkrade och samtidigt understödsberättigade,
samt föreslår därför införandet av en föreskrift, att barntillägg,
om båda föräldrarna äro understödsberättigade, må utgivas endast
till fadern (Bilagan A, sid. 55).

Yttrandena.

Införandet i arbetslöshetsförsäkringen av barntillägg tillstyrkes i princip
i yttrandena.

Beträffande den av socialstyrelsen föreslagna formen för utgivande
av barntillägg, d. v. s. utan behovsprövning och utan särskild försäkringspremie,
är statens arbetsmarknadskommission tveksam samt anför:

Kommissionen förstår väl styrelsens avböjande inställning till tanken att
direkt sammankoppla ett försäkringsmässigt understöd med ett på behovsprövning
i varje särskilt fall grundat understöd. Särskilt starka betänkligheter
framträda, om det sistnämnda understödet motiveras av krisartade förhållanden,
som kunna förväntas upphöra om några år. Borttagandet av ett
dylikt understöd skulle i väsentlig grad försvåras örn det vöre inarbetat i kassornas
stadgar. Det synes kommissionen, att förslaget om barntillägg kan
betraktas som en av krisen nödvändiggjord tillfällig förbättring i försäkringsvillkoren,
vilken bör kunna försvinna efter återgång till lugnare arbetsmarknadsförhållanden.
Angeläget är då, att barntillägget gestaltas med tanke
på att det i framtiden skall kunna slopas utan ändring av kassornas stadgar
och utan att dess borttagande inverkar på medlemmarnas ekonomiska förpliktelser
med hänsyn till det daghjälpsbelopp, för vilket var och en tecknat
sin försäkring.

Ett barntillägg med karaktär av tillfällig förbättring av understödet motiverar
ett högt statsbidrag. Styrelsen har också föreslagit ett bidrag av 75 %.
Redan det att det allmänna skall bära den huvudsakliga bördan av detta
bidrag förutsätter enligt kommissionens åsikt, att detsamma utgives endast
i sådana fall, då behov föreligger. Skulle det befinnas ändamålsenligt, att det
allmänna åtager sig hela kostnaden för en tillfällig förbättring av arbetslöshetsförsäkringsvillkoren,
torde en behovsprövning få anses ofrånkomlig.

Kommissionen ifrågasätter, om icke en förbättring av de försäkrades villkor
genom särskilda barntillägg — i den mån den icke helt eller huvudsakligen
håres av de försäkrade själva — bör givas provisorisk karaktär men
bekostas av det allmänna, åtminstone i huvudsak. Detta mål skulle — såsom
förut nämnts — kunna nås genom att hjälpkungörelsens förbud i 44 §
mot utgivande av dagunderstöd till den, som åtnjuter daghjälp, upphävdes
för visst, klart avgränsat dagunderstöd, t. ex. understöd för barn.

Mot socialstyrelsens förslag att dubbelt barntillägg skall utgå för

Kungl. Maj:ts proposition nr 214.

29

samma barn, därest båda föräldrarna äro arbetslöshetsförsäkrade och samtidigt
understödsberättigade, anföras betänkligheter av statskontoret, arbetsmarknadskommissionen,
socialvårdskommittén och svenska arbetsgivareföreningen.

Socialvård skommittén och svenska arbetsgivareföreningen ansluta sig till
byråchefen Bexelius’ reservation.

Statens arbetsmarknadskommission framhåller följande:

De skäl, som av socialstyrelsen anförts såsom motiv för dubbelt barnbidrag
— barntilläggets karaktär av försäkringsmässigt understöd samt förutsättningen
att en familj, där både man och hustru äro medlemmar i erkänd
arbetslöshetskassa, som regel inrättat sig efter en levnadsstandard, som
bygger på den kvinnliga försäkrades arbetsinkomst — kunna enligt kommissionens
förmenande här icke tillmätas avseende. Sistnämnda skäl kunde
för övrigt anföras för ett förhöjt barnbidrag i samtliga fall, där den försäkrade
haft tillfälle att inrätta sig efter en högre levnadsstandard än den för
bans yrkeskategori eljest normala. Några administrativa svårigheter att innehålla
det ena av barntilläggen behöva icke uppkomma, örn den försäkrade,
som gör anspråk på hjälp i form av barntillägg, avfordras dels en skriftlig
förklaring, att han eller hon icke redan åtnjuter barntillägg för barnet ifråga,
dels en försäkran att för kassans redogörare omedelbart anmäla eventuellt
inträffande förändringar i detta förhållande. En sådan anordning torde med
hänsyn till bestämmelsen i arbetslöshetskasseförordningens 8 § punkt 4 få
anses ur kontrollsynpunkt fullt tillfredsställande. Åtnjuta båda föräldrarna
daghjälp, kan, örn de tillhöra olika kassor, barntillägg utgå med halva beloppet
från vardera kassan.

I den åberopade punkten 4 av 8 § förordningen örn erkända arbetslöshetskassor
stadgas, att från rätt att vinna inträde i erkänd arbetslöshetskassa
eller att där kvarstå såsom medlem må kunna uteslutas den som svikligen
uppgiver eller förtiger något förhållande av betydelse för bedömandet av
hans rätt till understöd.

Statskontoret yttrar:

En tillfredsställande lösning av denna fråga lärer endast kunna vinnas,
därest rätten till fullt barntillägg förbehålles fader eller moder, som ensam
svarar för barnets försörjning. I de fall åter, där även den andra av föräldrarna
bidrager till barnets försörjning — genom förvärvsarbete utom hemmet
av den omfattning, att det utgör vederbörandes huvudsakliga sysselsättning,
eller genom periodiskt underhållsbidrag — synes barntillägget böra reduceras
till hälften. Härigenom vinner man, bland annat, den fördelen, att
hustrun aldrig behöver gå miste örn den del av barntillägget, som försäkringsmässigt
belöper på av benne erlagda avgifter. Icke heller kommer — såsom
enligt reservantens förslag — den omständigheten, att mannen bliver arbetslös,
att medföra indragning av barntillägget och därmed minskade inkomster
jämväl för hustrun. o

I anslutning härtill vill statskontoret ifrågasätta, örn den i fattigvårdslagen
och lagen den 11 juni 1920 örn makes underhållsskyldighet mot andra makens
barn stadgade underhållsskyldigheten kan anses vara av den primära
natur, att den bör medföra rätt til! barntillägg jämväl för makes barn före
äktenskapet. Härigenom skulle för övrigt — vid ett eventuellt bibehållande
av det dubbla barntillägget till föräldrar — tre barntillägg kunna komma
ali utgå för samina barn.

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 214.

Departe ments chefen.

Landsorganisationen anför, att med införandet i arbetslöshetsförsäkringen
av rätten till barntillägg följde ytterligare komplicering i de bestämmelser,
som läge till grund för kassornas förvaltning och administration. Det vore av
vikt, att såväl kontrollen som det administrativa förfarandet i övrigt lades
upp efter enklast möjliga linjer, enär eljest påbyggnaden med barntillägg
kunde bliva alltför betungande för kassorna.

I resolutionen från konferensen den 21 mars 1941 med de erkända arbetslöshetskassorna
m. fl. anföres, att barntillägg borde införas och utbetalas av
arbetslöshetskassorna. Införandet av behovsprövning inom arbetslöshetsförsäkringen
avstyrktes emellertid bestämt.

Socialstyrelsens förslag till åtgärder för förbättring av arbetslöshetsförsäkringens
förmåner innefattar i första hand införandet i gällande författning
av bestämmelser om barntillägg. Dessa tillägg skulle utgå utan behovsprövning
till envar försäkrad, som hade och fullgjorde underhållsskyldighet
mot barn, samt bekostas av samtliga försäkrade. Kassorna skulle sålunda
icke äga valfrihet i fråga om införandet av barntillägg. Till barntilläggen
skulle utgå statsbidrag, som skulle vara särskilt förmånligt och beräknas
efter hög procentsats, förslagsvis 75 procent.

Statens arbetsmarknadskommission har med särskild styrka betonat, att
barntillägget borde anses hava karaktär av kristidsåtgärd. Med hänsyn
till att det otvivelaktigt är av den största vikt, att i vårt land åtgärder av
betydelse för befolkningsfrågans främjande vidtagas, finner jag emellertid
starka skäl tala för att barntillägg få ingå såsom en beståndsdel i de förmåner,
vilka den statsunderstödda arbetslöshetsförsäkringen under alla förhållanden,
alltså även under relativt goda konjunkturer, har att bjuda de försäkrade.
Barntilläggen böra sålunda enligt min mening utgå såsom ett rent försäkringsmässigt
understöd, oberoende av inkomst- eller annan behovsprövning.
Härmed är även utsagt, att jag icke vill biträda statens arbetsmarknadskommissions
förslag därom, att barntilläggen skulle utbetalas av arbetslöshetskommittéerna,
d. v. s. såsom ett efter behovsprövning beviljat komplement
till daghjälpen.

Socialstyrelsens förslag i ämnet, vilket i huvudsak tillstyrkts i yttrandena,
synes mig böra i princip godtagas. Barntillägg bör i enlighet härmed utgå
med 60 öre per understödsdag och barn under 16 år samt i övrigt enligt de
villkor socialstyrelsen föreslagit. Jag har övervägt en dyrortsgradering av
barntillägget, men funnit en sådan ur olika synpunkter erbjuda alltför stora
svårigheter; det är ett starkt intresse hos kassorna, att försäkringen ordnas
efter så enkla regler som möjligt. Ändring i socialstyrelsens förslag synes
böra vidtagas allenast i fråga om de regler, enligt vilka mer än ett barntilllägg
skulle kunna utgå för ett och samma barn. Det torde icke böra ifrågakomma
att så fastlåsa arbetslöshetsförsäkringen vid rent försäkringsmässiga
principer, att barntillägg för visst barn skulle kunna utgå till flera personer.
För det fall att barntillägg för ett barn enligt huvudreglerna skulle ut -

Kungl. Maj:ts proposition nr 214.

31

gå till mera än en person, synes föreskrift böra av praktiska skäl meddelas,
att tillägg skall utgå endast till fadern, örn denne är en av de berättigade,
samt eljest till modern.

I likhet med socialstyrelsen anser jag lämpligt, att statsbidrag till barntillägg,
oaktat att detta icke utgår efter behovsprövning, beräknas efter en
för kassorna förmånlig procentsats. Mot styrelsens förslag örn 75 procent har
jag intet att erinra.

Bestämmelserna örn barntillägg torde, såsom socialstyrelsen föreslagit,
lämpligen kunna upptagas i 17 och 20 §§ förordningen om erkända arbetslöshetskassor
samt 1 och 2 §§ förordningen örn statsbidrag till sådana kassor.

Statens kostnader för barntillägg synas, såsom närmare framgår av den
i det följande lämnade redogörelsen för verkställda kostnadsberäkningar,
för budgetåret 1941/42 kunna uppskattas till 570,000 kronor.

II. Ändrade grunder för daghjälpsbidraget.

Gällande bestämmelser.

Nu gällande bestämmelser om daghjälpsbidraget innebära, att kassorna
själva skola finansiera ett antal understödda dagar per medlem och år, som
svarar mot det genomsnittliga daghjälpsbeloppet i kronor minskat med en
halv. överstiger antalet understödda dagar per medlem den sålunda fixerade
gränsen, skall daghjälpsbidrag börja utgå, till en början med en relativt
liten del av hela kostnaden men därefter växande intill 21 understödda dagar
per medlem och år. Daghjälpsbidraget når vid denna gräns upp till 75
procent av hela kostnaden vid en daghjälp av 2 kronor och till 40 procent
av hela kostnaden vid en daghjälp av 6 kronor. Det procenttal för bidraget,
som gäller vid 21 understödda dagar, tillämpas oförändrat upp t. o. m. 26
understödda dagar per medlem och år. örn arbetslösheten stiger så högt, att
antalet understödda dagar per medlem och år överstiger 26, utgår intet statsbidrag
för den överskjutande delen.

Socialstyrelsens utredning.

Styrelsen föreslår (Bilagan A, sid. 21—24), att grunderna för statsbidraget
till daghjälpen ändras efter regeln, att de bidragsprocentsatser, som nu gälla
för 2 kronors daghjälp, skola gälla för 3 kronors, de som gälla för daghjälp
om 2 kronor 25 öre skola äga giltighet för daghjälp om 3 kronor 25 öre
o. s. v.

Styrelsen anför, alt en ökning av statsbidraget enligt angivna grunder icke
innebure några principiella nyheter. Den avsåge endast ett återställande av
förhållanden, som den allmänna prisstegringen rubbat. Därjämte utgjorde
den en konsekvens av arbetsmarknadskommissionens förslag till nya grunder
för kontantunderstödet. Utan en på dylikt sätt förhöjd subvention syntes det
efter genomförandet av sagda förslag icke vara möjligt att kunna bibehålla
de försäkrades intresse för att genom avgiftsbetalning deltaga i bestridandet

32

Kungl. Maj.ts proposition nr 214.

av sina arbetslöshetskostnader. Styrelsen tillägger, att, därest prisutvecklingen
skulle leda till en allmän och mera betydande nedgång av priserna,
möjlighet funnes att vidtaga en därav betingad ändring av statsbidragsgrunderna.
De föreslagna nya grunderna syntes komma att medföra en kostnadsökning
för staten, som visserligen icke vore oväsentlig men som dock
måste betraktas såsom liggande inom det rimligas gräns.

Socialstyrelsen anför, att det i nuvarande statsfinansiella läge syntes ligga
nära till hands att ställa frågan, huruvida statsverket kunde taga på sig
dessa merutgifter, även om de vore relativt begränsade. Emellertid syntes
det i själva verket vara mera naturligt att ställa frågan, huruvida statsverket
hade råd att underlåta denna utgiftsökning. Genom att det förhöjda statsbidraget
tryggade fortbeståndet av nu verksamma erkända arbetslöshetskassor
och möjligen utökade deras krets, tillfördes de av det allmänna kontrollerade
hjälpåtgärderna vid arbetslöshet de betydande inkomstmedel, som
utgjordes av de försäkrades avgifter.

I detta sammanhang må omnämnas, att socialstyrelsen förklarat sig anse,
att antagande av de föreslagna statsbidragsgmnderna och ett införande av
en barntilläggsanordning icke medförde krav på ändring av bestämmelserna
rörande de erkända arbetslöshetskassornas fondbildning (Bilagan A, sid.
27—28).

Yttrandena.

Statskontoret finner socialstyrelsens förslag vara väl avvägt.

Socialvårdskommittén anser sig även kunna förorda förslaget. Genom att
statsbidragsgrunderna förändrades så att de nuvarande procentsatserna för
två kronors daghjälpsbelopp komme att gälla för tre kronors daghjälpsbelopp
syntes förutsättningar föreligga för att medlemmarna i allmänhet skulle
välja den högre daghjälpsklassen och därigenom erhålla en mera effektiv
hjälp vid arbetslöshetstillfällen och försäkringens ställning gentemot kontan
tunder stödsverksamheten stärktes.

Daco ansluter sig till de synpunkter, som ligga till grund för socialstyrelsens
förslag, men påpekar, att styrelsen i sin framställning på denna punkt
icke syntes hava tagit nödig hänsyn till att behovsprövningen för erhållandet
av kontantunderstöd verkade kraftigt restriktivt.

Statens arbetsmarknadskommission gör icke någon erinran mot förslaget.

En ledamot av arbetsmarknadskommissionen (ordföranden i svenska beklädnadsarbetareförbundet
I. Larsson) förklarar emellertid, att han ansett,
att kommissionen bort hemställa om prövning av ett bättre avvägt statsbidrag
till de högre daghjälpsklasserna. Som motiv anföres, att det statsbidrag, som
nu föresloges, uppginge till högst 75 °/o vid en 3 kronors försäkring men
att detta bidrag i realiteten sjönke till 21 °/o för den 4:e, 18 °/o för den 5:e
och 11 % för den 6:e kronan vid en försäkring till dessa belopp. De försäkrade
finge således själva med sina avgifter svara för minst 25 °/o vid en 3
kronors försäkring, men deras del för den 4:e, 5:e och 6:e kronan bleve minst

Kungl. Maj:ts proposition nr 214.

33

respektive 79 °/o, 84 % och 89 °/o. Detta förhållande motverkade helt naturligt
möjligheten att få försäkringen effektiv; arbetslöshetskassorna och de
försäkrade stannade i regel vid de lägre beloppen på grund av den höga avgift,
som måste påläggas så snart 3-kronorsstrecket överskredes. Att skillnaden
bleve så stor berodde givetvis på att den sjunkande skalan inverkade
icke blott på det belopp, som överstege 3 kronor, utan på hela försäkringsbeloppet.
En gradering, som vore avvägd på det sättet, att samma statsbidrag
utginge lika på de första 3 kronorna, oavsett om försäkringen stannade vid
detta belopp eller vore högre, men sedan sjönke, så att den föreslagna procentsatsen
för en 4 kronors försäkring utginge för den 4:e kronan, det för
en 5 kronors angivna för den 5:e kronan o. s. v., skulle giva en betydligt
bättre avvägning, utan att principen om mindre statsbidrag vid högre försäkring
rubbades. Detta skulle då medverka till att arbetslöshetskassorna
finge större möjlighet till praktisk användning av de högre försäkringsbeloppen,
och de försäkrade finge en bättre självhjälp och mindre behov av hjälp
utanför försäkringen. — Kommissionen anför, att den saknade möjlighet att
bedöma verkningarna av en sådan omläggning.

Försåkringsinspektionen förklarar, att inga mera vägande skäl syntes vara
att anföra mot den föreslagna justeringen av statsbidraget. Dock skulle kunna
göras gällande, att höjningen för de mera frekventa daghjälpsbeloppen
vore något större än som svarade mot den hittills uppnådde stegringen i
levnadskostnaderna. Örn lämpligheten av att vid en ändring av statsbidragsgrunderna
diskontera en eventuell framtida ytterligare stegring i levnadskostnaderna
kunde givetvis tvekan råda.

Den föreslagna regeln för statsbidragets bestämmande finge också i ett
annat avseende en effekt, som försäkringsinspektionen ansåge sig böra erinra
om. Till belysning härav hade för arbetslöshet av olika omfattning i en
tablå sammanställts statsbidragssatserna i procent av daghjälpskostnaden
dels enligt nu gällande bestämmelser, dels enligt socialstyrelsens förslag.
Härom anföres:

Av tablån framgår, att ökningen i statsbidragssatserna blir något större
vid lägre arbetslöshet och avtager eftersom arbetslösheten stiger. Örn man
önskar komma ifrån denna konsekvens, kan detta ske exempelvis därigenom,
att regeln för statsbidraget utformas på så sätt, att de bidragsprocentsatser,
som enligt 1932 års utredning1 gällde för en viss daghjälp, nu skola
gälla för en daghjälp som är en krona större. Uttryckes denna regel
med tillhjälp av den grafiska framställning av statsbidraget, som återfinnes
å sid. 141 i propositionen nr 209 till 1933 års riksdag, innebär densamma,
att man övergår från slreckad kurva lill närmast högre liggande
heldragna kurva, medan socialstyrelsens förslag innebär, att man övergår
från slreckad kurva till närmast högre liggande streckade kurva, ökningen
av statsbidraget enligt detta alternativ i jämförelse med socialstyrelsens förslag
framgår ur följande sammanställning.

1 En i januari 1933 nied biträde av tillkallade sakkunniga inom socialdepartementet utarbetad
promemoria rörande frivillig arbetslöshetsförsäkring m. m. (intagen såsom Bilaga G i propositionen
nr 1309 år 1933).

Bihang till riksdagens protokoll 1 sami. Nr 214.

3

34

Kungl. Maj.ts proposition nr 214.

Ökning av statsbidragsprocenten

stödda dagar Daghjälp 3 kr. Daghjälp 5 kr.

per medlem

Ss’

Alferna-

Ss’

Alferna-

och år

förslag

tivet

förslag

tivet

3.....................

................ 15.4

6.6

—

—

4.....................

................ 14.9

7.0

—

—

5.....................

................ 14.5

7.5

7.9

3.3

6.....................

................ 14.3

8.0

7.6

3.3

8.....................

................ 14.1

10.1

7.3

3.8

10....................

................ 13.9

11.7

7.1

4.4

12....................

................ 13.8

12.7

7.0

5.0

14....................

................ 13.8

13.3

7.0

5.7

16....................

................ 13.7

13.6

7.0

6.2

18....................

................ 13.6

13.6

6.9

6.7

20....................

................ 13.6

13.7

6.9

7.1

21....................

................ 13.6

13.7

6.9

7.4

Såsom synes sammanfalla praktiskt taget de båda förslagen vid mera
omfattande arbetslöshet. Här ger dock alternativet något större bidrag än
socialstyrelsens förslag. Vid mindre arbetslöshet blir däremot ökningen av
statsbidraget mindre. Även örn detta spörsmål är av relativt liten betydelse,
alldenstund frågan gäller uteslutande ökningen av statsbidraget, synes dock
alternativet vara att föredraga. Däremot kan inspektionen icke bedöma, huruvida
en kraftigare ökning av statsbidraget än som svarar mot prisstegringen
kan vara påkallad av ändringen i arbetsmarknadskommissionens kontantunders
tödsverksamhet.

Landsorganisationen anser, att ett allvarligt missgrepp gjorts vid avvägande
av statsbidraget till den frivilliga arbetslöshetsförsäkringen, samt anför:

Det maximala statsbidraget å 75% har fastlåsts vid en så låg daghjälpsklass
som två kronor per dag och har vid högsta medgivna daghjälp, sex
kronor per dag, sjunkit till 40 %, ett förhållande som direkt främjat tendensen
till underförsäkring. En bidragande orsak härtill har också varit, att
de förbundskassor, som ombildats till erkända kassor, vid övergången i regel
fått höjda medlemsavgifter trots statsbidraget. Statsbidraget har icke
täckt kostnaderna för den utökade understödstid, som följt med omläggningen.
Flertalet medlemmar lia därför nöjt sig med en daghjälp av ungefär
samma storlek som i den förutvarande kassan, för att icke få alltför stark
höjning i den avgift man tidigare betalt. Rent agitatoriskt har sålunda den
möjlighet till bättre försäkringsskydd, som förelegat, icke kunnat utnyttjas.
De nu föreslagna grunderna för statsbidraget utgör en väsentlig förbättring.
Landsorganisationen vill emellertid fästa uppmärksamheten vid att dessa
grunder voro uppskisserade redan hösten 1939 och omnämndes vid sammanträdet
med nämnden för den statsunderstödda arbetslöshetsförsäkringen
i oktober samma år. Vid denna tidpunkt utgjorde förslaget en tillfredsställande
etapp på vägen mot en effektivisering av arbetslöshetsförsäkringen.
Efter den sedan dess inträffade levnadskostnadsfördyringen har 50 % av
förbättringen konsumerats, och fortsätter prisstegringen kan effekten ytterligare
reduceras, innan förslaget når sitt förverkligande. Under sådant förhållande
ifrågasätter landsorganisationen, huruvida icke det högre statsbidraget
bör få gälla upp till fyra kronor i daghjälp med motsvarande förbättring
i de högre daghjälpsklasserna. Risken för överförsäkring är så ringa,
att den icke bör lägga hinder i vägen för en allvarlig strävan att göra för -

Kungl. Maj.ts proposition nr 214. 35

säkringen så effektiv, att den lämnar behovet av kompletterande understöd
ur räkningen.

Svenska arbetsgivareföreningen slutligen uppger sig förstå de motiv, som
läge till grund för socialstyrelsens förslag, men finner, såsom förut nämnts,
föreslagna åtgärder vara ett ytterligare steg mot försäkringsformens slutliga
upplösning.

I resolutionen från konferensen den 21 mars 1941 med de erkända arbetslöshetskassorna
m. fl. anföres, att undersökning borde verkställas, huruvida
icke finansiella möjligheter funnes för genomförande av de statsbidragsgrunder,
som landsorganisationen rekommenderat.

I nu förevarande sammanhang anser jag mig icke böra ingå på prövning
av den av försäkringsinspektionen och en ledamot av statens arbetsmarknadskommission
behandlade frågan om ändring, ur skilda synpunkter, av
de huvudprinciper, å vilka gällande bestämmelser örn statsbidrag till de erkända
arbetslöshetskassorna äro byggda.

Redan i det föregående hava anförts skäl, som tala för en förbättring av
statsbidraget. En sådan förbättring lärer jämväl vara i viss mån motiverad
med hänsyn till den sänkning av veckoantalet i det tidsbestämda avgiftsvillkoret,
vilken jag i det följande ämnar föreslå.

Vid övervägandet av spörsmålet huru denna förbättring skall åstadkommas
synes mig ett val böra ske mellan socialstyrelsens förslag, vilket tillstyrkts
i flertalet remissyttranden, å ena sidan, samt landsorganisationens
förslag, å den andra. Enligt sistnämnda förslag skulle högsta statsbidrag
utgå för daghjälp upp till fyra kronor i stället för tre kronor, som socialstyrelsen
föreslagit. De ökade kostnader för statsverket, vilka skulle föranledas
av de olika förslagen, synas, på sätt framgår av de i det följande närmare
omförmälda kostnadsberäkningarna, för nästa budgetår kunna uppskattas
till 700,000 kronor vid genomförandet av socialstyrelsens förslag och
1,050,000 kronor, därest landsorganisationens förslag skulle godtagas. Det
må emellertid betonas, att kostnadsberäkningar i fall som de nu ifrågavarande
äro tämligen vanskliga och icke kunna giva exakta resultat.

För egen del har jag vid övervägandet av förevarande spörsmål stannat
för att tillstyrka landsorganisationens förslag. Därigenom skulle avgifterna
för daghjälp upp till fyra kronor, vilket belopp med hänsyn till behovet vid
arbetslöshet icke är högt, kunna hållas på sådan nivå, att de skulle kunna
bäras av en vid arbetstagarkrets, och samtidigt synes den fördelen kunna
vinnas, att avgifterna i sådana fall, som ej kunna anses extrema, icke skulle
behöva höjas på grund av den nedsättning av antalet veckoavgifter i det tidsbestämda
avgiftsvillkoret, som jag nyss berört.

Bestämmelser i ämnet torde, såsom socialstyrelsen föreslagit, böra upptagas
i 6 § förordningen örn statsbidrag till erkända arbetslöshetskassor. De
nya bestämmelserna föranleda ändring även av den vid förordningen fogade
bilagan. Dessa och i det föregående omförmälda ändringar i statsbidrags -

Departe ments chefen.

36

Kungl. Majlis proposition nr 214.

förordningen torde böra träda i kraft den 1 juli 1941. Vad socialstyrelsen
anfört (Bilagan A, sid. 49) rörande denna förordning synes böra iakttagas.

III. Reglering av rätten att välja daghjälpsklass.

Gällande bestämmelser.

Daghjälp skall bestämmas till belopp ej överstigande sex och ej understigande
två kronor (20 § 1 morn.). I vissa uppräknade undantagsfall må daghjälp
dock utgå med lägre belopp. Kassorna äga själva bestämma daghjälpens
storlek inom nyss angivna gränser. Kassorna kunna införa olika understödsklasser.

Socialstyrelsens utredning.

Socialstyrelsen framhåller (Bilagan A, sid. 24—26), att den i de
flesta kassor förekommande möjligheten för medlemmarna att fritt välja
daghjälpsklass (då fråga är örn daghjälp av minst 2 kronor) lett till att
medlemmar med särskilt stor arbetslöshetsrisk valt att gå in i daghjälpsklasser,
som gåve högre daghjälp, medan medlemmar med liten arbetslöshetsrisk
valt daghjälpsklasser med lågt dagligt understöd. Denna företeelse
hade medfört, att antalet understödda dagar per medlem och år i klasser
med högre understödsbelopp blivit påfallande högt.

Det vore givetvis önskvärt, om samtliga kassor kunde införa sådana bestämmelser,
att den normala löneinkomsten bleve utslagsgivande för klasstillhörigheten.
Åtskilliga svårigheter vore emellertid förenade därmed. Jämväl
andra utvägar funnes för att neutralisera ett ur såväl kassans som det
allmännas synpunkt icke rationellt klassval. I regel borde en uppdelning på
minst två klasser kunna göras, varvid till ena klassen hänfördes kvinnliga
medlemmar, lärlingar, medlemmar under viss ålder och medlemmar, som
ej ansåges utgöra fullgod arbetskraft, medan till en andra daghjälpsklass
med högre dagligt understödsbelopp hänvisades övriga medlemmar av kassan.
Även en sådan klassindelning hade dock vissa mindre goda sidor. —
Det vöre dock nödvändigt, att tillsynsmyndigheten finge möjlighet att komma
till rätta med problemet. I den mån legislativa förutsättningar därför
saknades, måste dylika skapas. Svårigheter mötte att i förordningen inskriva
en bestämmelse i ämnet. En sådan behövdes ej heller, då det vore fullt tillräckligt
med en allmänt hållen föreskrift, att tillsynsmyndigheten ägde vägra
antaga kassa, som icke i sina stadgar inskrivit sådana bestämmelser rörande
medlemmarnas rätt att vinna inträde i olika daghjälpsklasser, som
vore ägnade att på ett verksamt sätt motverka en inplacering i klasser, vilken
skulle innebära fara för bristande riskutjämning inom kassan och därmed
fara för kassans ekonomiska bärighet. I analogi därmed skulle vidare
tillsynsmyndigheten genom särskild föreskrift tilldelas befogenhet att, da
en kassas bestämmelser rörande klasstillhörigheten under det kassan vore
i verksamhet visade sig icke uppfylla dessa krav, med användande av medel
liknande dem, som funnes angivna dels i 32 § och dels i 34 § arbetslöshetskasseförordningen,
åvägabringa erforderlig ändring av stadgarna.

Socialstyrelsen diskuterar vidare (Bilagan A, sid. 26—27) spörsmålet, om

Kungl. Maj:ts proposition nr 214.

37

icke tillsynsmyndigheten redan nu på grund av bestämmelser i understödsföreningslagen,
närmast 70 §, kunde anses hava medel i sin hand att, då
arbetslöshetskassa sökte registrering, ställa krav på stadgebestämmelser,
ägnade att motverka ett olämpligt klassval. En sådan tolkning av bestämmelserna
syntes emellertid icke hava varit förutsedd vid deras tillkomst, varför
den enligt styrelsens mening icke kunde ifrågakomma med mindre än att
den underställdes Kungl. Majit och riksdagen och av den lämnades utan
erinran. Det hade dock inom styrelsen dragits i tvivelsmål, huruvida det vore
lämpligt att införa en så viktig nyhet, som den ifrågasatta, utan en uttrycklig
bestämmelse därom, lämpligen i 4 § arbetslöshetskasseförordningen. Styrelsen
hade för sin del lämnat frågan om den lämpligaste framgångsvägen
öppen.

En reservant inom styrelsen (byråchefen Bexelius) anser det
erforderligt, att en bestämmelse i ämnet intages i förordningen om erkända
arbetslöshetskassor (Bilagan A, sid. 55—56).

Yttrandena.

Landsorganisationen förklarar, att det icke vore opåkallat, att i samband
med ett beslut om förbättrade statsbidrag jämväl rätten att välja daghjälpsklass
bleve föremål för ytterligare reglering.

Socialvårdskommittén säger sig väl inse svårigheten att ordna klassindelningen
så, att den normala löneinkomsten bleve utslagsgivande för klasstillhörigheten.
Kommittén vore likväl tveksam, örn frågan mera rationellt
kunde ordnas utom genom en mera differentierad klassindelning och med
tvång för medlemmarna att välja den klass, som närmast motsvarade deras
löneinkomster. Kommittén ville dock icke avvisa ett försök med klassindelning
enligt socialstyrelsens förslag, vilket enligt kommitténs mening representerade
ett minimum av de åtgärder i ifrågavarande avseende, som måste
förbindas med det högre statsbidraget. Såsom socialstyrelsen anfört, förelåge
svårigheter att i förordningen om erkända arbetslöshetskassor införa en bestämmelse,
som i detalj gåve anvisning på hur problem om begränsning av
klassvalet skulle lösas i de enskilda fallen. Lämpligast torde vara att i enlighet
med förslaget överlåta åt tillsynsmyndigheten att övervaka kassornas
stadgar i förevarande hänseende. Kommittén tillstyrker reservantens förslag
örn införande av en bestämmelse i ämnet i 4 § arbetslöshetskasseförordningen.

Pensionsstgrelsen framhåller, att, örn socialstyrelsens förslag till nya grunder
för statsbidraget åt arbetslöshetskassorna godtoges, det givetvis ur social
synpunkt vore av särskild vikt, alt statsbidragsliöjningen finge avsedd verkan,
d. v. s. att daghjälpen verkligen ökades i kassorna i beräknad utsträckning.
Socialstyrelsen hade icke helt förbisett risken för att den enskilde
medlemmen skulle underlåta att utöka daghjälpens belopp, i vilket fall de
nya statsbidragsgrunderna endast komme alt leda till en minskning i de
avgifter medlemmen hade att erlägga till arbetslöshetskassan. En sådan utveckling
hade emellertid socialstyrelsen av olika skäl funnit icke sannolik
och förutsatte, att det skulle bli möjligt åstadkomma den önskade utveck -

38

Kanyl. Maj:ts proposition nr 214.

lingen på frivillighelens väg. Erfarenheterna i andra understödsföreningar
än arbetslöshetskassor torde däremot snarast tala för att åtgärder av tvingande
natur vore att föredraga, icke minst i de lojala medlemmarnas intresse.
Såväl av delta skäl som av allmänna säkerhetshänsyn ifrågasatte pensionsstyrelsen,
örn icke möjligheterna till vidtagande av tvingande åtgärder borde
ytterligare övervägas.

Pensionsstyrelsen diskuterar därefter frågan, huruvida kassan själv
genom en klassindelning, där tillhörigheten till viss klass icke berodde av
medlemmens fria val utan av andra faktorer, t. ex. inkomstens storlek, ägde
förändra omfattningen av de individuella försäkringarna. Styrelsen kommer
till det resultatet, att för de erkända arbetslöshetskassorna föreligger rättslig
möjlighet att även gentemot enskilda medlemmars mening genomföra klassindelning
med skyldighet att tillhöra viss klass. Härefter behandlar styrelsen
spörsmålet, huruvida gällande lagstiftning också möjliggör för tillsynsmyndigheten
att påfordra, att arbetslöshetskassa vidtager en dylik åtgärd. Härom
anföres:

När i 34 § förordningen örn erkända arbetslöshetskassor stadgas, att tillsynsmyndigheten
äger ingripa mot kassa med anvisning då »eljest anledning
till anmärkning mot erkänd arbetslöshetskassas verksamhet föreligger», torde
måhända kunna ifrågasättas, huruvida icke myndigheten med stöd härav
kunde meddela redan existerande kassa anvisning att införa en klassindelning
av nu avsett slag. Pensionsstyrelsen vill emellertid erinra om att kassorna
registrerats och vunnit erkännande utan att stadgarna innehållit bestämmelser
rörande dylik klassindelning samt vidare att kassorna hittills
tillåtits driva verksamhet utan att tillsynsmyndigheten funnit anledning till
anmärkning mot verksamheten i berörda hänseende. Med hänsyn bland
annat till dessa omständigheter synes 34 § förordningen icke skäligen böra
åberopas såsom stöd för ett åläggande att införa klassindelning utav ifrågavarande
slag.

Enligt 78 § av 1938 års understödsföreningslag skall tillsynsmyndigheten,
bland annat då avvikelse från lag eller författning eller föreningens stadgar
förekommer eller då stadgarna icke längre finnas vara betryggande för medlemmarna
och övriga understödsberättigade, meddela föreningen anvisning
att vidtaga sådan åtgärd eller förändring av föreningens verksamhet som
prövas erforderlig. En anvisning med åläggande att införa klassindelning torde
icke kunna grundas enbart på denna bestämmelse.

Jämlikt 70 § i 1938 års lag gäller vidare beträffande nyregistrering av
understödsförening, att registrering skall vägras bland annat då stadgarna
icke äro upprättade på ett med hänsyn till verksamhetens art och omfattning
lämpligt sätt. Med stöd av denna bestämmelse har tillsynsmyndigheten i
varje fall icke möjlighet att framtvinga önskad klassindelning beträffande
redan registrerade kassor.

Med hänsyn till det anförda anser pensionsstyrelsen förordningen om erkända
arbetslöshetskassor böra kompletteras med föreskrift i berörda hänseende.
Därvid vore det emellertid av vikt, att densamma erhölle sådan utformning,
att en tillräckligt smidig tillämpning bleve möjlig. Bestämmelse i
ämnet kunde lämpligen fogas som ett nytt moment till 20 § i förordningen
i dess lydelse enligt socialstyrelsens förslag (Bilagan A, sid. 51). Det nya
momentet skulle lyda sålunda:

Kungl. Maj.ts proposition nr 214.

39

»Erkänd arbetslöshetskassa skall i sina stadgar upptaga sådana särskilda
försäkringsvillkor, som erfordras för uppnående, inom i 1 mom. i denna
paragraf angiven övre gräns, av ett skäligt förhållande mellan medlems daghjälp
och arbetsinkomst.»

Socialstyrelsen har för sin del ansett, att tillsynsmyndigheten bör hava
befogenhet att meddela sådana föreskrifter, som förhindra kassemedlemmarna
att, oberoende av inkomstförhållanden, välja daghjälpsklass på sådant
sätt, att personer med stor arbetslöshetsrisk komma i de högsta och personer
med liten dylik risk i de lägsta klasserna. Att behov av en dylik befogenhet
för tillsynsmyndigheten föreligger synes mig klart. Då gällande
förordnings bestämmelser icke torde grunda rätt för tillsynsmyndigheten att
ålägga — i varje fall redan erkända — arbetslöshetskassor att föreskriva
lämplig klasstillhörighet för medlemmarna, torde särskilda bestämmelser i
ämnet böra införas i förordningen om erkända arbetslöshetskassor. Ifrågavarande
bestämmelser torde lämpligen kunna upptagas i ett nytt 5 mom.
i 20 §. Däri synes sålunda böra föreskrivas, att erkänd arbetslöshetskassa i
sina stadgar skall intaga erforderliga bestämmelser till förhindrande av ett
ur ekonomiska synpunkter olämpligt klassval. Stadgeändring synes dock icke
behöva verkställas förrän å nästkommande ordinarie sammanträde.

Pensionsstyrelsen har, såsom framgår av dess förslag, velat gå betydligt
längre. Ett genomförande av nämnda förslag skulle emellertid enligt min
mening innebära alltför stort intrång från tillsynsmyndighetens sida i kassornas
självbestämningsrätt.

Jag övergår härefter till behandling av ett flertal spörsmål rörande författningsändringar,
vilka socialstyrelsen omförmält i sin utredning. I samtliga
fall är fråga örn ändring av förordningen örn erkända arbetslöshetskassor.
De av mig i det följande på vissa punkter föreslagna ändringarna
och jämkningarna synas mig vara av den natur, att genom ett bifall till
desamma den av socialvårdskommittén påbörjade utredningen rörande arbetslöshetsförsäkringen
icke menligt föregripes. IV.

IV. Rätt till inträde i erkänd arbetslöshetskassa.

I fråga örn gällande bestämmelser vill jag hänvisa dels till socialstyrelsens
utredning (Bilagan A, sid. 29), dels ock till den under VI i det följande
lämnade redogörelsen för gällande bestämmelser.

Handelsanställdas m. fl. erkända arbetslöshetskassa har till socialstyrelsen
avgivit förslag rörande sådan ändring av gällande bestämmelser, att
personer, vilka lämnat kassans verksamhetsområde, ej må kunna vinna
inträde i kassan. Vidare har föreslagits sådan omarbetning av 8 §, alt skillnad
skulle göras mellan rätt att vinna inträde och rätt för kassan att utesluta
medlemmar.

Socialstyrelsen avstyrker ändring (Bilagan A, sid. 29—30).

I detta sammanhang omnämner socialstyrelsen, att de under förevarande

Departe ments chefen.

40

Kungl. Maj:ts proposition nr 214.

Departe ments chefen.

och efterföljande rubriker upptagna förslagen äro av den natur, att de antingen
ej alls eller i mycket ringa utsträckning föranleda kostnadsökningar
för staten eller administrativa besvärligheter. Detta uttalande rör dock ej
de under XIV och XV upptagna spörsmålen.

Landsorganisationen anför i sitt yttrande:

I förslaget från handelsanställdas m. fl. erkända arbetslöshetskassa återspeglas
en uppfattning, som allmänt är tillfinnandes inom de fackliga organisationerna,
nämligen att inträde i organisationen skall begäras under tid
anställning innehaves inom organisationens verksamhetsområde. Denna uppfattning
delas också av dem, som kunna ifrågakomma till medlemskap i arbetslöshetskassorna
och därför är den föreslagna ändringen ingen stor
fråga. Den som söker medlemskap i en arbetslöshetskassa gör som regel
icke detta av egen drift utan först efter uppmaning av kamraterna eller av
kassans redogörare. Sedan anställningen upphört, är det därför ingen större
risk för att vare sig han själv eller någon annan skall komma på den idén
att ifrågasätta medlemskap. Detta i all synnerhet om ny anställning erhållits
utanför kassans verksamhetsområde. Landsorganisationen finner det
emellertid ganska naturligt, att arbetslöshetskassorna kräva, att vederbörande
skall inneha anställning inom kassans verksamhetsområde, då ansökan
om inträde ingives.

Föreliggande spörsmål har, såsom under utredningen i ärendet framhållits,
endast ringa betydelse. Jag finner med hänsyn till vad socialstyrelsen
anfört anledning icke föreligga att föreslå ändring av gällande bestämmelser.

V. Uteslutning av medlem vid övergång till annan arbetslöshetskassa.

Redogörelse för gällande bestämmelse lämnas av socialstyrelsen (Bilagan
A, sid. 30). Jag vill därjämte hänvisa till den under VI lämnade redogörelsen.

Till socialstyrelsen har handelsanställdas m. fl. erkända arbetslöshetskassa
avgivit förslag, att medlem, som övergår till verksamhetsområde, inom
vilket finnes antingen annan erkänd arbetslöshetskassa eller ock enskild
arbetslöshetskassa, måste uteslutas omedelbart efter övergången till det nya
verksamhetsområdet, såvida överenskommelse örn tillgodoräknande av avgifter
finnes upprättad mellan kassorna.

Socialstyrelsen avstyrker förslaget (Bilagan A, sid. 30).

Landsorganisationen förklarar sig icke kunna biträda socialstyrelsens mening
samt anför:

Sedan överenskommelse träffats mellan de erkända arbetslöshetskassorna
inbördes och mellan sagda kassor och de enskilda arbetslöshetskassorna
om fri övergång med rätt att i understödshänseende tillgodoräkna erlagda
avgifter, kan det icke stå den enskilde medlemmen fritt att välja den kassa
han önskar tillhöra. Han måste ha skyldighet att tillhöra den kassa, inom
vars verksamhetsområde han är sysselsatt och betala de avgifter, som äro
fastställda med hänsyn till arbelslöshetsrisken inom denna kassa. När det
gäller överflyttning mellan erkänd kassa och enskild, förhåller det sig därjämte
så, att i den enskilda kassan fackföreningsboken gäller såsom medlemsbok.
Vid överflyttning av medlemskapet i fackorganisationen följer

Kungl. Maj.ts proposition nr 214.

41

sålunda medlemskapet i kassan automatiskt med. Sker överflyttningen från
fackförbund, inom vars verksamhetsområde erkänd kassa finnes, kan medlemskapet
i den erkända kassan upprätthållas i 9 månader, även om överflyttning
ägt rum till fackförbund med enskild kassa, i vilken vederbörande
automatiskt erhållit medlemskap. Det är visserligen sant, att organisationerna
själva kunna komma till rätta med dessa problem, men ingens rätt
blir kränkt, om den princip handelsarbetarna företräda blir lagfäst. Den
måste ändock vara rättesnöret i det praktiska arbetet.

Otvivelaktigt är det av betydelse, att en arbetstagare har viss frihet i fråga
om tidpunkten för utträde ur en arbetslöshetskassa, vars verksamhetsområde
han lämnat. Å andra sidan synes han rätteligen böra tillhöra den
kassa, inom vars verksamhetsområde han är sysselsatt, samt betala de avgifter,
som äro fastställda med hänsyn till arbetslöshetsrisken inom denna
kassa. Då emellertid, på sätt socialstyrelsen anfört, berörda problem vid
övergång från erkänd arbetslöshetskassa till erkänd eller enskild kassa
kunna ordnas genom överenskommelser mellan organisationerna, synas tillräckliga
skäl för författningsändring icke vara för handen.

VI. Förfarandet vid uteslutning av medlem.

Gällande bestämmelser.

Finnes beträffande medlem av erkänd arbetslöshetskassa omständighet hava
inträffat, som kan föranleda hans uteslutande, skall det enligt 9 § åligga
kassans styrelse att genom rekommenderat brev under medlemmens senaste
kända adress giva honom underrättelse därom, därvid skälig tid skall föreskrivas
för avgivande av förklaring.

Beträffande uteslutningsgrunder finnas stadganden i 7 och 8 §§. Från rätt
att vinna inträde i erkänd arbetslöshetskassa eller att där kvarstå såsom medlem
skall enligt 7 § uteslutas

1) den som under de senast förflutna tolv månaderna under längre tid än
fem månader haft ställning såsom självständig företagare utan att samtidigt
mot avlöning användas till arbete för annans räkning;

2) den som under de senast förflutna tolv månaderna under längre tid än
fem månader använts till arbete av make, föräldrar eller adoptant, barn eller
adoptivbarn;

3) den som är medlem av annan erkänd arbetslöshetskassa;

4) den som icke uppnått viss i stadgarna angiven ålder;

5) utländsk medborgare, såvida han icke tillhör stat, med vilken sådan
överenskommelse träffats, som avses i 13 §.

Tillsynsmyndigheten äger dock beträffande viss kassa medgiva, att personer,
som avses under 1) och 2), må kunna vinna inträde i kassan.

Från rätt att vinna inträde i erkänd arbetslöshetskassa eller att där kvarstå
såsom medlem må enligt 8 § — utöver i 7 § avsedda personer — allenast
kunna uteslutas

1) den som i fall, då enligt stadgarna kassans verksamhetsområde är så
bestämt, alt medlem skall tillhöra visst yrke eller viss verksamhetsgren, ej
uppfyller och ej heller under minst tre av de senast förflutna tolv månaderna
uppfyllt sålunda föreskrivet villkor;

Departe ments chefeu.

42

Kungl. Maj.ts proposition nr 214.

2) den som i fall, då enligt stadgarna kassans verksamhetsområde är så
bestämt, att medlem skall vara anställd vid visst arbetsföretag eller bosatt
inom visst område, ej uppfyller och ej heller under minst en av de senast förflutna
sex månaderna uppfyllt sålunda föreskrivet villkor;

3) den för vilken på grund av varaktig nedsättning av arbetsförmåga,
lättja, osedlig vandel, dryckenskap eller annan dylik anledning synnerlig
risk för arbetslöshet är för handen;

4) den som svikligen uppgiver eller förtiger något förhållande av betydelse
för bedömande av hans rätt till understöd;

5) den som underlåter att ställa sig till efterrättelse kassans stadgar eller
styrelsens behörigen utfärdade föreskrifter;

6) den vars ålder överstiger den gräns, som kan vara föreskriven i stadgarna.

Är medlem, som uteslutes ur kassan av annan orsak än i 8 § 4) omförmäles,
på grund av redan inträffad arbetslöshet då berättigad till understöd,
skall enligt 10 § uteslutningen anses hava skett först då löpande understödstid
gått till ända.

Förslag av handelsanställdas m. fl.

erkända arbetslöshetskassa.

Handelsanställdas m. fl. erkända arbetslöshetskassa
har till socialstyrelsen avgivit förslag (Bilagan A, sid. 31), att det i 9 § angivna
förfaringssättet skall hava avseende allenast på de uteslutningsgrunder,
som äro upptagna i 8 § 3)—6). Därest motiv för uteslutning förelåge jämlikt
7 § eller 8 § 1)—2) skulle medlem alltså icke på i 9 § angivet sätt underrättas
och beredas tillfälle avgiva förklaring.

I socialstyrelsens utredning den 24 januari 1941 avstyrkes
det av handelsanställdas m. fl. erkända arbetslöshetskassa framlagda
förslaget. Socialstyrelsen anför, att det syntes självklart, att varje medlem
måste hava rätt att inför kassan redogöra för de omständigheter, vilka inverka
på hans möjligheter och rättigheter att tillhöra kassan. Det torde även kunna
ifrågasättas, örn handelsanställdas m. fl. erkända arbetslöshetskassa avsett
en sådan ändring av förordningen. Därest så icke varit förhållandet, torde
förslaget böra få tolkas så, att en kassa, därest fråga är om uteslutning jämlikt
7 § eller 8 § 1)—2), skulle hava möjlighet att underrätta medlemmen därom
på annat sätt än som är föreskrivet i 9 §. Arbetslöshetskassornas konferens
har uttalat sig för ett dylikt förslag. Då det nuvarande förfaringssättet
knappast innebure någon nämnvärd belastning å en kassas arbete men
däremot skänkte medlemmen en viss trygghet, funne socialstyrelsen icke
anledning föreslå någon ändring av förordningen på denna punkt.

I yttrandena över socialstyrelsens utredning beröres
förevarande spörsmål endast av landsorganisationen, som förklarar, att enligt
dess mening tillräckliga skäl för ändring av gällande bestämmelser icke
anförts.

Kungl. Majlis proposition nr 214.

43

Förslag av träindustriarbetarnas

erkända arbetslöshetskassa.

I skrivelse den 7 januari 1941 har träindustriarbetarnas erkända
arbetslöshetskassa hemställt om sådan ändring av 9 §, att dess
bestämmelser skulle gälla allenast i fråga om uteslutningsgrunderna i 8 g 2)
—6). Medlem komme efter sådan ändring av 9 § att allt fortfarande äga rätt
uppehålla sitt medlemskap i erkänd arbetslöshetskassa i 9 månader, sedan
han tagit anställning utom vidkommande kassas verksamhetsområde, men
han finge finna sig uti att medlemskapet omedelbart därefter — därest han
icke redan kommit i understödsrätt — upphörde utan särskild varning.

över framställningen hava yttranden avgivits av socialstyrelsen, statens
arbetsmarknadskommission, svenska arbetsgivareföreningen och landsorganisationen
i Sverige. Framställningen avstyrkes i samtliga yttranden.

Socialstyrelsen framhåller, att det icke kunde vara lämpligt, att en medlem
skulle kunna uteslutas utan att i förväg beredas tillfälle att själv yttra sig över
de omständigheter, vilka kassan ämnade åberopa för hans uteslutning. Varje
åtgärd, som syftade till ökade möjligheter att utesluta medlemmar, då dessa
överginge till andra verksamhetsområden, komme att bidraga till att minska
medlemmarnas benägenhet att vid arbetslöshet söka sig över till nya verksamhetsområden.
Det syntes principiellt icke lämpligt, särskilt i nuvarande situation,
att genomföra någon anordning, som minskade arbetskraftens rörlighet.
Nuvarande bestämmelser medförde icke blott, såsom kassan anfört,
utgifter utan även vissa inkomster till kassan. Skulle emellertid belastningen
på kassan bliva avsevärd på grund av överflyttning till starkt säsongbetonade
verksamhetsområden, kunde redan med nuvarande bestämmelser åtgärder
häremot vidtagas, vilka torde vara mera naturliga än den i den remitterade
skrivelsen föreslagna. Kassan kunde nämligen för sådana medlemmar
varom här vore fråga, i enlighet med arbetslöshetskasseförordningens
22 § sista stycket, införa inskränkningar i rätten till understöd under den
del av året, då arbetslöshet regelbundet förekomme.

Statens arbetsmarknadskommission betonar särskilt, att en ändring i föreslagen
riktning skulle kunna minska benägenheten hos medlemmar, som
vore arbetslösa inom en arbetslöshetskassas verksamhetsområde, att söka
arbete inom annat fack.

Svenska arbetsgivareföreningen håller före, att det ekonomiska intresse,
som vore förknippat med den föreliggande framställningen, ej kunde vara
särdeles betydande. Det kunde knappast vara möjligt, att arbetare i någon
större omfattning skulle vilja eller kunna anpassa anställningens upphörande
på sätt arbetslöshetskassan förutsatt, utan att det skedde genom uppsägning
från arbetarens sida och sålunda i en form, som diskvalificerade till
daghjälpsrätt.

Landsorganisationen anför, att, även örn med nuvarande ordning förfaranden
av den art, som kassan påtalat, icke vore uteslutna, de likväl icke tor
de äga större praktisk betydelse, då de måste infalla under den relativt kor -

44

Kungl. Maj:ts proposition nr 214.

Departe ments chefen.

Departe ments chefen.

ta förklaringstiden och dessutom för tillämpning av bestämmelsen i 10 § erfordrade,
att vid tiden för uteslutningsbeslutet samtliga förutsättningar för
understödsrätt förelåge. Därtill komme, att en lagändring komme att drabba
även arbetare inom yrken eller verksamhetsgrenar, där arbets- och löneförhållandena
icke vore sådana, att de vore ägnade att inbjuda till förfaranden
av här ifrågavarande art.

Två erkända arbetslöshetskassor hava gjort framställning örn sådan ändring
av 9 §, att uteslutning av medlem i vissa fall skulle få ske, utan att medlemmen
först underrättades därom och lämnades tillfälle att redogöra för
de omständigheter, som inverkade på hans kvarstannande i kassan. I de
avgivna yttrandena har anförts, att ökade möjligheter att utesluta medlem,
som överginge till annat verksamhetsområde, bidroge till att minska medlemmarnas
benägenhet att vid arbetslöshet byta sysselsättningsområde. På
grund härav samt med hänsyn även till andra skäl, bl. a. att det ekonomiska
intresse, varom i förevarande fall vore fråga, icke vore av någon betydenhet,
hava ändringsförslagen avstyrkts i yttrandena. Jag finner med anledning
av vad sålunda förekommit icke anledning att nu upptaga förslag örn
författningsändring.

VII. Förlängning av tid, inom vilken avgift
senast må vara erlagd.

Redogörelse för gällande stadganden — i 11 § — lämnas av socialstyrelsen
(Bilagan A, sid. 31).

I sin förut omnämnda skrivelse av den 23 augusti 1939 har svenska sjöfolksförbundet
yrkat sådan ändring av 11 §, att den lid, inom vilken sjöman
skulle inbetala avgift eller uttaxerat belopp till kassan, skulle kunna utsträckas
till minst 52 veckor (Bilagan A, sid. 31—32).

Socialstyrelsen anser, att bestämmelserna i 11 § böra göras smidigare än
för närvarande samt föreslår, att styrelsen skall erhålla befogenhet dels att
icke endast för viss kassa utan även för viss eller vissa grupper av en kassas
medlemmar medgiva förlängning av respittiden till 26 veckor, dels ock att
för viss kassa — annan kassa än för sjöfolk torde dock icke kunna tänkas
— medgiva, att i undantagsfall avgifter, erlagda efter föreskriven respittids
utgång, må kunna tillgodoräknas medlem (Bilagan A, sid. 32—33 samt 50).

I de avgivna yttrandena tillstyrkes socialstyrelsens förslag av Daco samt
lämnas utan erinran av statens arbetsmarknadskommission och landsorganisationen.

Socialstyrelsen, som visserligen icke ansett sig böra tillstyrka sjöfolksförbundets
framställning örn utsträckning av den i 11 § andra stycket fastställda
respittiden för erläggande av stadgad avgift eller uttaxerat belopp utöver nu
föreskrivna 26 veckor, har emellertid föreslagit en uppmjukning av gällande
regler, varigenom sjöfolksförbundets önskemål skulle bliva i viss utsträckning

Kungl. Maj:ts proposition nr 214.

45

tillgodosedda. Detta socialstyrelsens förslag tillstyrkes. Jag anser vidare, att
av styrelsen framlagt förslag rörande möjlighet till differentiering av respittiden
för olika kategorier av en kassas medlemmar bör föranleda jämkning
av den nuvarande ordalydelsen i 11 § andra stycket.

Utan att särskild bestämmelse därom behöver inflyta i författningen, synes
vara klart, att tillsynsmyndigheten icke bör medgiva längre respittid, uttryckt
i veckor, än det antal avgifter i det tidsbestämda avgiftsvillkoret (jämför avd.
XIV i det följande), vilket jämlikt 21 § 1 mom. första eller andra stycket
kan hava blivit fastställt.

VIII. Erbjudet arbetes lämplighet med hänsyn till lönens storlek.

Till den, som avvisat erbjudet lämpligt arbete, må enligt gällande bestämmelser
i 15 § understöd icke utgivas under de fyra närmast följande veckorna
efter det sådant förhållande inträffat. I paragrafen angivas de förutsättningar,
under vilka erbjudet arbete skall anses såsom lämpligt. Härvid föreskrives,
bland annat, att arbetet skall vara förenat med avlöning, som prövas vara
skälig i förhållande till i arbetsorten förekommande avlöning för sådant arbete.

Handelsanställdas m. fl. erkända arbetslöshetskassa har till socialstyrelsen
avgivit förslag rörande tillägg till sist omnämnda bestämmelse av innehåll
att, om arbetet utföres på ackord, hänsyn skall tagas även till vederbörandes
möjlighet att trots ovana vid arbetet ernå skälig dagsinkomst.

Arbetslöshetskassornas konferens har uttalat sig till förmån för en sådan
ändring av 15 §.

Socialstyrelsen avstyrker ändringsförslaget (Bilagan A, sid. 33—34).

Landsorganisationen anför i sitt yttrande:

Bakom arbetslöshetskassans förslag ligga erfarenheter, som gjorts beträffande
hänvisningen till arbete genom arbetsförmedlingarna. Då arbetslösa
kontorister eller handelsanställda i övrigt utan vana vid kroppsarbete hänvisas
till exempelvis vedhuggning i skogen mot fastställda ackordspriser, kan man
knappast göra gällande, att hänvisningen skett med den urskilning, som
bör ligga till grund för arbetsanvisningen. Socialstyrelsen understryker också
mycket starkt, att gällande bestämmelser för arbetsanvisningen äro så utformade,
att arbetaren skall erhålla det arbete, som motsvarar hans krafter
och färdigheter. Följas dessa bestämmelser, föreligger möjligen icke behov av
att göra föreslagen ändring i förordningens 15 §. Härutöver vill emellertid
landsorganisationen framhålla, att i arbetsavtal fastställd ackordslön, vilken
beräknats för vana arbetare, icke utan vidare kan fastställas såsom skälig lön,
därest andra än vana arbetare måste anlitas för arbetets utförande. Vid tidlönsarbete
uppkomma icke dylika disproportioner. Där får arbetaren sin
lön, även örn han icke kan prestera samma arbetsmängd som den, vilken innehar
vana vid arbetet. Det finnes enligt vår mening icke sakliga skäl för alt
mäta med olika mått. Dagsförtjänsten bör få vara avgörande i båda fallen,
icke dagsförtjänsten i det ena och styckepriset i det andra. Dessa omständigheter
kunna emellertid tagas i beaktande vid bedömande av fall av arbetsvägran
och behöva i och för sig sålunda icke föranleda ändring i förordningen.

46

Kungl. Maj.ts proposition nr 214.

Departe ments chefen.

Departe ments chefen.

Enligt gällande bestämmelser skall ett erbjudet arbete icke anses lämpligt,
om detsamma ej motsvarar arbetstagarens krafter och färdigheter. Iakttagas
dessa föreskrifter, torde sådana missförhållanden icke uppkomma, vilka handelsanställdas
m. fl. erkända arbetslöshetskassa velat avhjälpa genom det av
kassan föreslagna tillägget till 15 §. Då jag utgår ifrån att socialstyrelsen i förekommande
fall kommer att noga pröva, huruvida en arbetsvägran kan anses
motiverad med hänsyn till arbetstagarens krafter och färdigheter, finner
jag icke anledning föreslå vare sig ändring av eller tillägg till nu gällande
bestämmelser.

IX. Rätt att vägra antaga vissa kortvariga arbetsanställningar.

En arbetslös kassamedlem är enligt gällande bestämmelser, vid äventyr av
daghjälpens indragning under fyra veckor, skyldig att antaga varje erbjudet
lämpligt arbete oavsett dess varaktighet (15 §).

Landsorganisationen har i sin skrivelse den 13 december 1938 föreslagit,
att medlem av erkänd arbetslöshetskassa skall berättigas vägra antaga sådant
arbete, som kan beräknas omfatta högst två hela arbetsdagar. Såsom
skäl härför har anförts, att medlem enligt gällande bestämmelser kunde hänvisas
till arbete, som omfattade endast några timmar per dag, vilket kunde
medföra ekonomiska olägenheter, som verkade i hög grad irriterande. — Handelsanställdas
m. fl. erkända arbetslöshetskassa har hos socialstyrelsen föreslagit,
att en erbjuden arbetsanställning icke skall anses såsom lämplig, därest
den såväl påbörjas som avslutas den dag erbjudandet sker. — Kassans
förslag har tillstyrkts av de erkända arbetslöshetskassornas konferens.

I yttrandet den 31 mars 1939 anförde socialstyrelsen, att den nuvarande
formuleringen av hithörande bestämmelser vöre sådan, att tillbörlig hänsyn
kunde tagas till de önskemål, som läge bakom landsorganisationens förslag.
Detta avstyrktes därför.

I nu föreliggande utredning avstyrker socialstyrelsen jämväl det förslag,
som framställts av handelsanställdas m. fl. erkända arbetslöshetskassa (Bilagan
A, sid. 34).

Landsorganisationen vidhåller i sitt yttrande över socialstyrelsens utredning
sitt förslag av den 13 december 1938 samt framhåller, att arbetsmarknadens
behov av rent tillfällig arbetskraft borde kunna tillgodoses på annat sätt än
genom hänvisning. Så hade exempelvis för tillfällig hjälp i hemmen organiserats
särskilda hemhjälpsföreningar, som tillhandahölle dylik arbetskraft.

Principen att en arbetslös medlem av arbetslöshetskassa skall vara skyldig
att antaga varje erbjudet arbete, under förutsättning att det är lämpligt, synes
böra bibehållas. Med hänsyn härtill finner jag mig icke böra föreslå någon
ändring av 15 §. Vid avgörandet av spörsmålet, huruvida ett arbete i det
enskilda fallet skall anses såsom lämpligt, bör emellertid noga iakttagas,
att hänvisning icke sker med så kort frist före arbetets påbörjande eller för
så kort tid, att den arbetslöse därigenom förorsakas påtagliga olägenheter.

Kungl. Maj.ts proposition nr 214.

47

X. Kortare avstängningstid än fyra veckor

vid frivilligt lämnande av arbete samt vid arbetsvägran.

Jämlikt 15 § får bland annat till den, som frivilligt utan giltig anledning
lämnat sitt arbete, understöd icke utgivas för de fyra närmast följande
veckorna efter det sådant förhållande inträffat. Såsom förut nämnts gäller
samma regel beträffande den som avvisat erbjudet lämpligt arbete.

I sin skrivelse den 13 december 1938 har landsorganisationen föreslagit,
att den stadgade avstängningen för den, som vägrade mottaga anvisat arbete,
skulle minskas från fyra till två veckor. I yttrande till socialstyrelsen
över landsorganisationens framställning framhöll gjuteriarbetarnas erkända
arbetslöshetskassa, att ändringen borde utvidgas att omfatta jämväl sådana
medlemmar, som frivilligt utan giltig anledning slutade sin anställning.

Socialstyrelsen har avstyrkt ändring av gällande bestämmelser såväl i
skrivelsen den 31 mars 1939 som i nu föreliggande utredning (Bilagan A, sid.
35).

Landsorganisationen omnämner, att representanter för arbetslöshetskassorna
— med undantag av gjuteriarbetarnas — vid deras konferens i september
1939 uttalat sig för bibehållande av nu gällande bestämmelser, samt
förklarar, att landsorganisationen därför icke vidhåller sitt förslag av den
13 december 1938.

En icke alltför kort avstängningstid torde vara nödvändig för att uppehålla
försäkringens karaktär av försäkring mot sådan arbetslöshet, som är
oförvållad. Då den nu förskrivna tiden, fyra veckor, synes lämplig, lärer
ändring av författningen härutinnan icke böra vidtagas. En minskning av
tiden för avstängning från fyra till två veckor skulle för övrigt även medföra
ekonomiska konsekvenser, vilka arbetslöshetskassorna — enligt uttalanden
å konferensen i september 1939 — i allmänhet icke vilja vara
med örn.

XI. Erbjudet arbetes lämplighet med hänsyn
till arbetstagarens krafter och färdigheter.

Musikernas erkända arbetslöshetskassa har till socialstyrelsen framställt
förslag, att i 15 § måtte tilläggas en bestämmelse av innebörd, att medlem
icke skulle kunna sändas till ett arbete, som kunde hava till följd, att han
förstörde sin färdighet och kompetens som musiker.

Socialstyrelsen anser, att några nya bestämmelser icke erfordras för att
tillgodose vad arbetslöshetskassan yrkat samt avstyrker därför kassans förslag
(Bilagan A, sid. 35).

Landsorganisationen förklarar sig instämma med socialstyrelsen.

Med en riktig tillämpning av gällande bestämmelser rörande hänvisning
till arbete synes medlem i arbetslöshetskassa icke behöva riskera att bliva

Departe ments chefen.

Departe ments chefen.

48

Kungl. Maj:ts proposition nr 214.

Departe ments chefen.

anvisad utföra sådant arbete, som kan komma att menligt inverka på hans
möjligheter att senare sysselsätta sig i det ordinarie yrket. På grund härav
lärer anledning icke föreligga att vidtaga någon författningsändring i anledning
av det förslag, som musikernas erkända arbetslöshetskassa framlagt.

XII. Understöd för helgdag.

Jämlikt 18 § må daghjälp icke utgivas till medlem för söndag. Ej heller
må daghjälp utgivas för annan helgdag, med mindre medlemmen var arbetslös
nästföregående vardag, eller för dag, för vilken han trots sin arbetslöshet
åtnjuter avlöning.

Handelsanstålldas m. fl. erkända arbetslöshetskassa har i sin förut omnämnda
skrivelse den 25 oktober 1938 hemställt örn sådan ändring, att daghjälp
skulle få utgå för annan helgdag än söndag, om medlemmen varit arbetslös
under en av de nästföregående tre vardagarna.

I yttrandet den 31 mars 1939 avstyrker socialstyrelsen arbetslöshetskassans
förslag. Med hänsyn till att olägenheter i vissa fall kunde uppsta för
medlemmarna genom de nuvarande understödsreglerna föreslår styrelsen
emellertid ändring av 18 § därhän, att understöd skulle kunna utgå, då medlemmen
vore arbetslös antingen näst föregående eller näst efterföljande vardag.
Helgdag skulle under samma förutsättning kunna inräknas i karenstid.
Den utgiftsökning, som skulle uppkomma vid bifall till detta förslag,
vore obetydlig.

I det vid nu föreliggande utredning fogade författningsförslaget finnes
upptaget förslag till ifrågavarande ändring av 18 § (Bilagan A, sid. 50).

Mot socialstyrelsens förslag hava statens arbetsmarknadskommission och
Daco intet att erinra.

Socialstyrelsens ändringsförslag synes mig böra godtagas.

XIII. Anmälningsskyldigheten hos organ för
den offentliga arbetsförmedlingen.

Gällande bestämmelser.

Jämlikt 19 § skall medlem av erkänd arbetslöshetskassa, som önskar
komma i åtnjutande av daghjälp för viss dag, den dagen personligen söka
arbete hos organ för den offentliga arbetsförmedlingen. Är medlemmen avlägset
boende eller skulle av annan anledning skyldigheten att personligen
inställa sig bliva synnerligen betungande för honom eller föreligga eljest
särskilda omständigheter, äger arbetsförmedlingsanstalt för viss dag eller
visst antal dagar av varje vecka befria honom från denna skyldighet.

Framställningar örn författningsändring m. m.

Landsorganisationen föreslog i sin skrivelse den 13 december 1938 ändring
såtillvida, att vid arbetslöshet av större omfattning den ordningen
generellt skulle tillämpas, att anmälan hos arbetsförmedlingen skulle få

Kungl. Maj:ts proposition nr 214.

49

ske en gång per vecka. Vidare borde möjlighet beredas lokal redogörare
för en kassa att med utgångspunkt från rådande lokala förhållanden
träffa överenskommelse med arbetsförmedlingen örn generell dispens från
ansökan, dock med iakttagande av att personlig inställelse skulle ske minst
en gång per vecka.

Svenska sjöfolksförbundet yrkade i skrivelsen den 3 augusti 1939, all
tillsynsmyndigheten skulle erhålla befogenhet att medgiva de undantag
från gällande bestämmelser, vilka med hänsyn till sjöfolkets förhållanden
kunde vara påkallade (Bilagan A, sid. 36).

Gjuteriarbetarnas erkända arbetslöshetskassa har i ett till socialstyrelsen
ingivet förslag framhållit, att beträffande anmälningsskyldigheten skillnad
borde göras mellan dem, som arbetade på regelbundet korttidsarbete,
och övriga arbetslösa. För den förstnämnda kategorien borde -—- utan att
principen om arbetsvillig!^ såsom villkor för understödsrätt eftersattes —
anmälningsskyldigheten kunna utövas av den lokala redogöraren och på
dennes ansvar.

Arbetslöshetskassornas konferens i september 1939 avstyrkte nyssnämnda
kassas förslag samt tillstyrkte i stället vad landsorganisationen föreslagit.

Socialstyrelsens uttalanden.

I utlåtandet den 31 mars 1939 framhöll styrelsen, att det ur saklig synpunkt
knappast torde vara behov av ändring i enlighet med landsorganisationens
förslag, vilket därför avstyrktes.

I föreliggande utredning anför socialstyrelsen i anledning av sjöfolksförbundels
yrkande, att det syntes lämpligt att ett uttryckligt stadgande inrycktes
i 19 §, att socialstyrelsen ägde befogenhet att i vissa fall medgiva
undantag från den i paragrafen stadgade anmälningsskyldigheten; det gällde
emellertid endast sådana fall, då en personlig inställelse hos den offentliga
arbetsförmedlingen vore omöjlig eller skulle förorsaka synnerliga svårigheter
(Bilagan A, sid. 37 samt 50—51). Gjuteriarbetarnas erkända arbetslöshetskassas
framställning avstyrkes (Bilagan A, sid. 37).

Yttrandena.

Statens arbetsmarknadskommission anför:

Skyldigheten för den, som åtnjuter daghjälp, att regelbundet anmäla sig
hos organ för den offentliga arbetsförmedlingen kan under vissa förhållanden
bli onödigt besvärande för den arbetslöse, utan att därför medföra ökade
möjligheter för honom att erhålla arbete. Kommissionen, som sedan länge
haft sin uppmärksamhet riktad på detta förhållande, har den 24 januari 1941
utfärdat föreskrifter, som berättiga länsarbetsnämnderna att i förekommande
fall vidtaga de förändringar i fråga om anmälningsskyldigheten lör kassamedlemmar,
som kunna genomföras, utan att den avsedda kontrollen cftersättes.
Kommissionen har därvid som sin mening uttalat, att det tills vidare
kan synas lämpligt fastställa i regel minst två besöksdagar per vecka
vid huvudkontor och större avdelningskontor för såväl kassamedlemmar
som hjälpsökande hos arbetslöshetskommittéerna. Därvid har kommissionen
dock framhållit, att ökning av antalet besöksdagar bör föreskrivas, så snart
läget på arbetsmarknaden i allmänhet eller inom en viss näringsgren gör det

Bihang lill riksdagens protokoll lott. 1 samt. Nr 214. 4

50

Kungl. Maj:ts proposition nr 214.

departe ments chefen.

angeläget för arbetsförmedlingen att ha tätare kontakt med de sökande. Vid
angivna förhållande har kommissionen alltså intet att erinra mot av styrelsen
föreslagen ändrad lydelse av 19 §.

Daco tillstyrker socialstyrelsens förslag.

Landsorganisationen framhåller, att det vid tider, då anmälan uteslutande
skedde i kontrollsyfte, räckte med en eller högst två stämplingsdagar i veckan.
Sedan nu samtliga arbetsförmedlingsanstalter kommit under arbetsmarknadskommissionens
ledning, kunde det förväntas, att mera enhetliga
regler än de hitintills tillämpade skulle bliva gällande. För att tillmötesgå
de önskemål, som landsorganisationen framställt, vore författningsändring
ej erforderlig.

Av utredningen i ärendet framgår, att ändrade bestämmelser rörande den
nu föreskrivna skyldigheten för arbetslös att söka arbete genom anmälan hos
den offentliga arbetsförmedlingen icke torde vara erforderliga i annat hänseende
än socialstyrelsen i anslutning till svenska sjöfolksförbundets 1 ramställning
föreslagit. I 19 § synes därför, i huvudsaklig överensstämmelse med
socialstyrelsens förslag, böra införas bestämmelser, enligt vilka tillsynsmyndigheten
skall äga tillåta medlem, vilken till följd av särskilda omständigheter
är förhindrad att inställa sig hos arbetsförmedlingen i den ordning, som nu
föreskrives i första stycket första punkten eller som förelagts honom med
stöd av det i andra punkten av samma stycke meddelade stadgandet, att
verkställa arbetsansökan i annan ordning. Tillsynsmyndigheten får därvid
i varje särskilt fall lämna föreskrifter om företeende av intyg örn arbetsansökan.
De nya bestämmelserna synas kunna inarbetas i 19 § första stycket.
Ändring av andra stycket är med hänsyn härtill icke erforderlig.

XIV. Sänkning av antalet veckoavgifter i det

tidsbestämda avgiftsvillkoret.

Gällande bestämmelser.

Erkänd arbetslöshetskassa må enligt 21 § 1 mom. första stycket utgiva
understöd till medlem endast därest han till kassan erlagt avgifter, motsvarande
minst 52 veckoavgifter, och under villkor tillika (det s. k. tidsbestämda
avgiftsvillkoret) att avgifter, motsvarande minst 26 veckoavgifter, erlagts
för tid under de närmast före arbetslöshetens inträdande förflutna 12 månaderna.

Därest tillsynsmyndigheten för visst yrkesområde föreskrivit inskränkning
i understödsrätten på grund av säsongarbetslöshet, äger tillsynsmyndigheten
jämlikt andra stycket i samma moment medgiva, att antalet avgifter, som
skola vara erlagda under de närmast före arbetslöshetens inträffande förflutna
tolv månaderna, må bestämmas till lägre tal än 26, dock ej lägre än 20.

Bestämmelsernas förhistoria.

1932 års utredning rörande frivillig arbetslöshetsförsäkring föreslog antalet
veckoavgifter i det tidsbestämda avgiftsvillkoret till 26 under det närmast
före arbetslöshetens inträdande förflutna året.

Kungl. Maj:ts proposition nr 214.

51

I propositionen nr 209 till 1933 års riksdag föreslogos i stället 26 veckoavgifter
under 18 månader. Särskilda utskottet yrkade bifall till 1932 års utrednings
förslag; hela lagförslaget förföll emellertid.

Genom propositionen nr 38 framlades arbetslöshetsförsäkringsfrågan för
1934 års riksdag. Därvid föreslogos 20 veckoavgifter under 12 månader.
Angående skälen härtill får jag hänvisa till sid. 37—41 i propositionen. Riksdagen
antog emellertid, i enlighet med förslag av andra lagutskottet, bestämmelse
om 26 veckoavgifter under 12 månader. Ändring därutinnan har sedermera
ej vidtagits.

Den särskilda bestämmelsen i 21 § 1 mom. andra stycket tillkom genom
beslut av 1937 års riksdag.

Landsorganisationens framställning den 13 december 1938.

Landsorganisationen hemställde örn sådan ändring, att antalet veckoavgifter
i det tidsbestämda avgiftsvillkoret skulle fastställas till 20 och 16
i stället för 26 och 20.

Socialstyrelsens uttalanden.

Styrelsen anförde i utlåtandet den 31 mars 1939 i huvudsak följande:

Ehuru det icke torde kunna undgås, att en viss del av medlemmarna i en
erkänd arbetslöshetskassa måste uteslutas från rätten till understöd på grund
därav, att de icke kunnat erlägga ett tillräckligt antal veckoavgifter under
viss tidsperiod före arbetslöshetens inträdande, kunde det dock ifrågasättas,
huruvida icke fordringarna i nu berörda avseenden vore för höga. Det borde
därvid särskilt framhållas, att effektiviteten av arbetslöshetsförsäkringen
kommit att bliva väsentligt lägre än vad som antogs, då avgiftsvillkoret fastställdes
vid 1934 års riksdag. För att öka denna effektivitet torde det därför
vara nödvändigt, att kravet på antalet erlagda veckoavgifter sänktes från 26
till 20. I konsekvens därmed borde samtidigt tillsynsmyndigheten lämnas befogenhet
medgiva, att i de fall, där inskränkning i understödsrätten måst föreskrivas
på grund av säsongarbetslöshet, antalet avgifter i det tidsbestämda
avgiftsvillkoret bestämdes till ett lägre tal än 20, dock ej lägre än 16.

Härigenom torde för yrkesområden, som icke hade säsongarbetslöshet, det
antal personer, som folie för det tidsbestämda avgiftsvillkoret, komma att
minskas med något mer än 25 procent. För arbetare inom säsongfack komme
motsvarande minskning måhända att bliva något större. Ökningen i de
understödsberättigades antal bomme dock att i stort sett hålla sig mellan 5
och 10 procent.

Företagna statistiska undersökningar hade visat, att antalet understödda
dagar i kassorna samtidigt komme att ökas med i genomsnitt 15 procent. Att
denna relativt stora ökning av understödsvolymen ägde rum, trots att de understödsberättigades
antal genom ändringen komme att ökas med tämligen
blygsamma siffror, hade sin förklaring däri, att de, som genom författningsändringen
skulle bliva understödsberättigade, i allmänhet hade en långvarig
arbetslöshet.

Socialstyrelsen tillstyrkte för sin del författningsändring i enlighet med
landsorganisationens förslag.

Tre ledamöter i styrelsen1 voro av skiljaktig mening. De framliöllo, att

1 Majoriteten i socialstyrelsen utgjordes av herrar Hansson, Bergström, Bexelius och Nyström,
minoriteten av herrar Hagman, Wangson oell .Iohansson.

52

Kungl. Maj:ts proposition nr 214.

Departe ments chefen.

kassorna säkerligen icke skulle reflektera på att ändra sina stadgar och
sänka det antal veckoavgifter, som skalle vara erlagda under sista året, från
26 till 20, endast därför att sistnämnda siffra infördes i författningen. Därför
skulle nämligen erfordras en ökning av kassornas medlemsavgifter med
minst 20 procent, vartill komme att fondbildningen inom kassorna skulle
behöva starkt förstärkas. Reservanterna ansågo därför ändring icke böra äga
rum förrän jämväl statsbidragsgruriderna jämkades på sådant sätt, att ändringen
icke förutsatte en avsevärd ökning av medlemsavgifterna i kassorna.

I den nu föreliggande utredningen förklarar däremot socialstyrelsen, att
förslaget om sänkning av antalet veckoavgifter i det tidsbestämda avgiftsvillkoret,
i avvaktan på gynnsammare förhållanden, för närvarande icke borde
förverkligas. Ett förverkligande av förslaget skulle medföra en högst betydande
avgiftsökning för de försäkrade, därest icke statsbidraget till daghjälpen
samtidigt avsevärt höjdes (Bilagan A, sid. 28—29).

Yttrande.

Landsorganisationen förklarar sig icke kunna finna av socialstyrelsen åberopad
motivering bärande samt yttrar härom:

Har en tidigare utredning resulterat i ett positivt förslag i syfte att göra
försäkringen tillgänglig även för exempelvis säsongarbetare, så kan icke
kostnadsskäl nu åberopas såsom motiv för ett uppskov. Att den föreslagna
ändringen i avgiftsvillkoret skulle komma att medföra höjda medlemsavgifter
var beräknat redan i förarbetena till den föreslagna ändringen. Det är
alitså icke en faktor, som tillkommit efter den 31 mars 1939. Icke heller
styrelsens påpekan, att de »från understödsrätt uteslutna försäkrade kunna
i mån av behov bliva delaktiga av de effektiva kontantunderstöd, som utdelas
genom arbetslöshetskommittéerna», är övertygande såsom argument för att
skjuta på frågan till lämpligare tidpunkt.

Bestämmelser om att visst antal avgifter skola hava erlagts under viss tid
för att rätt till understöd skall förefinnas äro givetvis nödvändiga för att
skapa en fast grundval för kassornas ekonomi ävensom för att på ett effektivt
sätt avskilja dem som under en större del av året hava ställning såsom
självständiga företagare. Nuvarande bestämmelser avskära emellertid, vilket
av socialstyrelsen vitsordats, på ett restriktivt sätt många försäkrade från
att komma i åtnjutande av försäkringens förmåner. En avsevärd ökning i
försäkringens effektivitet skulle ernås genom en sänkning i enlighet med
landsorganisationens förslag av antalet veckoavgifter i det tidsbestämda avgiftsvillkoret
från 26 respektive 20 till 20 respektive 16.

De kostnader, som kunna beräknas uppstå i anledning av ändringar i författningen
i enlighet med vad nyss anförts, äro visserligen avsevärda men
synas mig dock överkomliga. Såsom framgår av de i det följande närmare
omförmälda kostnadsberäkningarna skulle ökningen i statsanslag belöpa sig
till 350,000 kronor. Att märka är härvid, att jag i förslaget till bestämmandet
av grunderna för daghjälpsbidraget valt en sådan utväg, att avgiftsförhöjning
på grund av nu ifrågavarande författningsändringar icke skall behöva
ifrågakomma i sådana fall, som ej kunna anses extrema.

I detta sammanhang må omnämnas, att en sänkning av veckoantalet i

Kungl. Maj:ts proposition nr 214.

53

sjätte stycket i 21 § 1 mom. — vari föreskrives erläggande efter övergång
från lägre till högre daghjälpsklass av minst 20 veckoavgifter i den högre
klassen för rätt till daghjälp enligt bestämmelserna i den klassen —■ synts
mig böra företagas, därvid antalet ansetts lämpligen kunna fastställas till 16.
Ett bibehållande av det nu föreskrivna antalet avgifter synes mig nämligen i
alltför hög grad motverka den uppflyttning i daghjälpsklass, vilken man genom
andra i förevarande proposition föreslagna åtgärder velat underlätta.
Skyldighet att erlägga ett icke alltför obetydligt antal avgifter torde
dock höra i princip bibehållas. Uppflyttningsvillkoret synes nämligen böra
omfatta så många avgifter, att systematisk flyttning till daghjälpsklass med
hänsyn till förutsebara variationer i arbetslöshetsrisken så långt det är möjligt
undvikes. För övrigt vill jag påpeka, att den föreslagna skyldigheten för
kassorna att i stadgarna intaga bestämmelser till förhindrande av ett ur ekonomiska
synpunkter olämpligt klassval i stor utsträckning lärer komma att
förhindra icke motiverade flyttningar mellan olika daghjälpsklasser.

För den närmaste framtiden lärer emellertid även det av mig föreslagna
avgiftsvillkoret vara för strängt. Med hänsyn till rådande förhållanden finner
jag mig därför böra föreslå en övergångsbestämmelse, avsedd att gälla
under ett års tid, enligt vilken uppflyttningsvillkoret icke skall omfatta flera
än 10 veckoavgifter. För det fall att en kassa beslutar företaga en generell
höjning av daghjälpsbeloppen — t. ex. att alla, som tillhöra en viss klass
med tre kronors daghjälp, i stället skola vara försäkrade för fyra kronors
daghjälp -— synes tillsynsmyndigheten kunna under samma tid medgivas
rätt att lämna dispens även från 10-veckorsvillkoret.

XV. Fråga om nyprövning av det tidsbestämda

avgiftsvillkoret samt om ny karenstid efter kortvarigt arbete lii. m.

Gällande bestämmelser.

Enligt 21 § 1 mom. tredje stycket skall villkoret att visst antal avgifter
skall hava erlagts under de närmast före arbetslöshetens inträdande förflutna
12 månaderna icke gälla, då medlem, som är berättigad till daghjälp, erhåller
arbete för högst 18 dagar samt omedelbart efter arbetets upphörande ånyo
ansöker om daghjälp.

En bestämmelse om att ny karenstid icke skall behöva genomgås, då medlem,
som är berättigad till daghjälp, erhåller arbete för högst 18 dagar samt
omedelbart efter arbetets upphörande ånyo ansöker örn daghjälp, finnes i
22 § tredje stycket.

I delta sammanhang må omnämnas, att, enligt 20 § 3 mom. tredje stycket,
i andra stycket av samma moment föreskriven begränsning av understödsrätten
— enligt vilken som regel vid driftinskränkning det antal dagar under
värjo vecka, för vilka medlem eljest varit berättigad till daghjälp, skall
minskas med en — icke skall ske efter arbetsperiod, som överstiger 18 dagar

Landsorganisationens framställning den 13 december 1938.

I sin framställning torde landsorganisationen hava avsett, bland annat, alt
ny karenstid och nyprövning av det tidsbestämda avgiftsvillkoret skall ifråga -

54

Kungl. May.ts proposition nr 214.

Departe ments chefen.

komma, först då arbetslösheten avbrutits genom ett arbete, som varat mer
än 24 dagar, ävensom att i 20 § 3 mom. tredje stycket siffran 18 skall utbytas
mot 24.

Socialstyrelsens uttalanden.

Styrelsen framhöll i yttrandet den 31 mars 1939, att förlängning av den
ifrågavarande tidsperioden från 18 till 24 dagar visserligen måste komma att
förorsaka en ökning av försäkringskostnaderna men att denna ökning dock
torde bliva av en jämförelsevis mindre omfattning. Styrelsen tillstyrkte
därför sådan ändring; styrelsen var härvid dock icke enhällig.

I nu föreliggande utredning framhåller styrelsen (Bilagan A, sid. 29), att —
med hänsyn till den väntade kostnadsökningen —■ förverkligandet av ifrågavarande
författningsändringar borde uppskjutas till en lämpligare tidpunkt.

Yttrande.

Landsorganisationen anför, att det vore möjligt, att nu ifrågavarande författningsändringar
under normala förhållanden icke skulle vara av så stor
vikt. Med nu rådande förhållanden på arbetsmarknaden komme de emellertid
med all sannolikhet att få ganska stor betydelse. Landsorganisationen
förordade därför, att förevarande spörsmål nu upptoges till prövning.

Socialstyrelsen har givit uttryck åt den principiella uppfattningen, att den
för närvarande i 20—22 §§ till 18 dagar fastställda tidsperioden skulle kunna
utsträckas till 24 dagar. Då jag härutinnan delar socialstyrelsens mening
och då de av en sådan ändring föranledda ökade kostnaderna för statsverket,
såsom kostnadsberäkningarna i det följande utvisa, uppgå till ett
relativt ringa belopp, tillstyrker jag ändring i nyssnämnda paragrafer av
dagantalet 18 till 24.

XVI. Fråga om nyprövning av det tidsbestämda avgifts vilikoret

samt om ny karenstid efter avstängning

till följd av arbetsvägran.

Gällande bestämmelser.

Enligt 21 § 1 mom. femte stycket skall med avseende å det tidsbestämda
avgiftsvillkoret iakttagas, bland annat, att arbetslösheten, då medlem på grund
av bestämmelserna i 15 § första stycket varit avstängd från understöd -—
t. ex. på grund av arbetsvägran -—- skall anses hava inträtt först vid avstängningstidens
slut. Medlem, som avstängts från understöd till följd av arbetsvägran,
skall vidare enligt gällande bestämmelser efter föreskriven avstängningstids
slut genomgå ny karenstid. Arbetslösa dagar, som falla under avstängningstiden,
få nämligen enligt 22 § första stycket icke tillgodoräknas
honom såsom karenstid.

Förslag till författningsändring.

Vid arbetslöshetskassornas konferens har föreslagits, att genomgång av ny
karenstid icke skall behöva ske efter avstängning på grund av vägran att
antaga erbjudet lämpligt arbete.

Kungl. Majlis proposition nr 214.

55

Socialstyrelsens uttalanden.

I sitt yttrande den 31 mars 1939 anförde socialstyrelsen, i samband med
behandling av frågan örn minskning av avstängningstiden vid frivilligt lämnande
av arbete eller vid arbetsvägran, dels att bestämmelsen i 21 § 1 mom.
femte stycket att nyprövning av det tidsbestämda avgiftsvillkoret skall ske
vid varje avstängningsperiods slut borde upphävas för sådana fall, där avstängningen
skett på grund av vägran att antaga erbjudet lämpligt arbete,
dels ock att det syntes rimligt att bestämmelser infördes därom, att
medlem, som avstängts från understöd av nyss angiven anledning och som
före vägranstillfället hade karenstiden i dess helhet genomgången, skulle
slippa underkasta sig ny karens efter avstängningstidens slut. Härigenom
skulle kunna upprätthållas den för det praktiska arbetet betydelsefulla regeln,
att bestämmelserna för nyprövning av avgiftsvillkoret och för genomgång
av ny karens sammanfölle. Ändring av gällande bestämmelser borde
däremot icke vidtagas för den, som frivilligt utan giltig anledning lämnat sitt
arbete.

I föreliggande utredning hänvisar socialstyrelsen endast till vad styrelsen
anfört i skrivelsen den 31 mars 1939 (Bilagan A, sid. 34).

Yttrandena. '' -

Socialstyrelsens förslag tillstyrkas av landsorganisationen, Daco och statens
arbetsmarknadskommission men avstyrkas av statskontoret, svenska
arbetsgivareföreningen och en reservant inom arbetsmarknadskommissionen
(direktören E. Brodén).

Arbetsgivareföreningen anför:

En sund försäkringsverksamhet måste alltid vara förenad med betryggande
garantier för att försäkringens förmåner icke utgå till någon, som själv förorsakat
försäkringsfallet. Påföljden för arbetsvägran måste därför vara synnerligen
kännbar. Att slopa karenstiden innebär helt enkelt, att man förkortar
strafftiden med 1fB. Nyprövning av avgiftsvillkoret synes föreningen
också vara en naturlig påföljd för en medlem, som uppsåtligen försatt sig
i arbetslöshet.

Bestämmelsen örn nyprövning av det tidsbestämda avgiftsvillkoret kan för
en till daghjälp berättigad person, som vägrar antaga erbjudet lämpligt arbete,
medföra, att han helt går miste örn fortsatt understöd därigenom att
han vid den nya prövningen icke längre uppfyller avgiftsvillkoret. En annan
sådan person, som erlagt precis samma antal avgifter, kan däremot efter
avstängningstiden få fortsätta att uppbära understöd, om de av honom erlagda
avgifterna falla inom de senaste tolv månaderna, räknade från avstängningstidens
slut. Avgörandet är härvid enbart beroende av hur de arbetsperioder,
som medlemmen senast haft, äro mer eller mindre avlägsna från
den relevanta tidpunkten, avstängningstidens slut. Nu angivna olika behandling
av i sak jämställda personer synes kunna undvikas, utan att sunda
försäkringsprinciper kunna anses bliva åsidosatta, genom upphävande av bestämmelsen
om nyprövning av det tidsbestämda avgiftsvillkoret efter avstängning
på grund av arbetsvägran.

Departe ments chefen,

56

Kungl. Maj.ts proposition nr 214.

Det synes vidare rimligt, att den, som har karenstid helt genomgången,
skall slippa underkasta sig ny karens, sedan avstängningstid på grund av
arbetsvägran utlupit. En bestämmelse av sådant innehåll, vilken icke heller
kan anses stridande mot sunda försäkringsprinciper, skulle vidare medföra
den fördelen, att den för det praktiska arbetet betydelsefulla regeln upprätthålles,
att bestämmelserna för nyprövning av det tidsbestämda avgiftsvillkoret
och för genomgång av ny karenstid sammanfalla.

Med hänsyn till det sålunda anförda erfordras ändringar i 21 § 1 mom.
och 22 § i huvudsaklig överensstämmelse med socialstyrelsens förslag.

XVII. Ändring av villkoren för daglijälp efter genomgången studiekurs.

Gällande bestämmelser.

Redogörelse för bestämmelser i 21—23 §§ av betydelse i förevarande sammanhang
lämnas av socialstyrelsen (Bilagan A, sid. 38).

Framställningar örn författningsändringar.

Hos socialstyrelsen hava yrkanden framställts av träindustriarbet
arnäs erkända arbetslöshetskassa därom, att den tid, inom
vilken i 21 § föreskrivna 26 veckoavgifter skola vara erlagda, må kunna
förlängas med tid, dock högst sex månader, under vilken medlem deltager
i studiekurs, ävensom att ny karenslid ej skall erfordras (22 §), därest medlem,
som är berättigad till daghjälp, genomgår studiekurs. Handelsanstälidås
m. fl. erkända arbetslöshetskassa har gjort framställning
örn liknande ändringar, i fråga om 21 § dock endast med avseende
å utbildningskurs vid skola, som står under skolöverstyrelsens överinseende.

Arbetslöshetskassornas konferens uttalade sig till förmån
för de av sist omförmälda kassa framlagda förslagen.

Socialstyrelsens utredning.

Styrelsen finner skäl tala för bifall till de framställda förslagen (Bilagan
A, sid. 38—39). Vissa föreskrifter syntes emellertid erforderliga för bestämmande
av de slag av kurser, beträffande vilka bestämmelserna skulle gälla.
Styrelsen finner för sin del bestämmelserna böra gälla alla kurser, till vilka
bidrag utginge från staten, landsting eller kommun. Ändringar i 21 och 22 §8
syntes föranleda ändring jämväl av 23 §.

Yttrandena.

Landsorganisationen, Daco och statens arbetsmarknadskommission förklara
sig icke hava någon erinran mot socialstyrelsens förslag. En reservant
inom arbetsmarknadskommissionen (direktören E. Brodén) anser, att återverkningarna
på avgiftsvillkoren och karenstid för medlem, som bevistat
kurs, bort inskränkas till att avse kurs, som påbörjats efter arbetslöshetens
inträde. Svenska arbetsgivareföreningen ställer sig tveksam till socialstyrelsens
förslag samt anför:

En fråga om genomgående av studiekurs ligger mer i kassemedlemmcns
eget avgörande än sådant arbetshinder, som följer av sjukdom, värnplikt

Kungl. Maj.ts proposition nr 214.

57

och barnsbörd. Föreningen ifrågasätter i allt fall, om inte den föreslagna
förändringen skulle kunna begränsas till att avse sådana fall, då medlemmen
är berättigad till daghjälp vid studiekursens början. Om medlemmen
är arbetslös, kan det vara av värde för samhället, att han genom utbildning
förskaffar sig bättre möjligheter att åter kunna inordnas i förvärvslivet.
Däremot kan samma generella värde inte tillmätas sådant upptagande av
vissa studier, som för med sig avbrytande av arbetsanställning.

Med hänsyn till den stora betydelsen av ökad utbildning anser jag socialstyrelsens
förslag böra oförändrat genomföras. De nya bestämmelserna komma
sålunda att gälla kurser, till vilka bidrag utgå från stat, landsting eller kommun.
Ändringar erfordras i 21—23 §§.

XVIII. Sjukdomstids inverkan på det tidsbestämda avgiftsviilkoret.

För gällande bestämmelser rörande sjukdomstids inverkan på det tidsbestämda
avgiftsviilkoret samt för dessa bestämmelsers tillkomst lämnar
socialstyrelsen en ingående redogörelse (Bilagan A, sid. 39—41).

Textilarbetarnas erkända arbetslöshetskassa har till socialstyrelsen ingivit
förslag, att all sjukdomstid skall få borträknas vid prövning av det tidsbestämda
avgiftsviilkoret, om sjukdomstiden blivit styrkt genom läkarintyg.

Arbetslöshetskassornas konferens har uttalat sig för att för bestyrkande
av sjukdom enkelt läkarintyg skulle vara tillfyllest.

Socialstyrelsen föreslår sådan ändring av gällande bestämmelser, att dessa
i förevarande hänseende allenast skola innehålla, att sjukdomstid, som
styrkts genom intyg av legitimerad läkare, skall få borträknas vid prövning
av det tidsbestämda avgiftsviilkoret (Bilagan A, sid. 41).

Statens arbetsmarknadskommission, landsorganisationen och Daco förklara
sig icke hava något att erinra mot socialstyrelsens förslag.

Beträffande frågan i vad mån sjukdomstid — som icke varit orsaken till
den sista arbetsanställningens upphörande eller inträffat under tiden därefter
— skall få borträknas vid prövning av det tidsbestämda avgiftsviilkoret
hava tidigare olika meningar kommit till uttryck. Numera torde det vara
klart, att problemet icke haft den räckvidd, som man tidigare förmodat.
Av utredningen i ärendet synes framgå, att det icke längre finnes någon
anledning befara, alf missbruk skulle förekomma, därest bestämmelse infördes,
alt sjukdomstid varom nu är fråga skulle få styrkas allenast genom
intyg av legitimerad läkare. Jag tillstyrker därför, med viss jämkning av
formuleringen, socialstyrelsens förslag.

Ändringar äro erforderliga i 21 och 23 §§.

XIX. ökning av elen tiel, inom vilken knrenstid må intjänas.

Jämlikt 22 § första stycket må daghjälp icke utgå till medlem för någon
dag, med mindre han under nästföregående 14 dagar varit arbetslös under
sex dagar. -— Enligt 20 § 3 mom. första stycket äger erkänd arbetslöshetskassa
i sina stadgar föreskriva, att daghjälp icke må utgå till medlem, som
på grund av driftsinskränkning vid det företag, där han fortlöpande är an -

DepartC''

ments chefeii.

Departe ments chefen.

58

Kungl. Maj:ts proposition nr 214.

Departe ments chefen.

ställd, har arbete ett mindre antal dagar än vid full drift är vanligt. Jämlikt
andra stycket i samma paragraf skall, om sådan föreskrift icke meddelats,
vid driftsinskränkning det antal dagar under varje vecka, för vilka medlem
eljest varit berättigad till daghjälp, som regel minskas med en.

I sin skrivelse den 13 december 1938 föreslog landsorganisationen, att den
tid, under vilken karenstiden — sex dagar — finge intjänas, generellt skulle
utsträckas från 14 till 21 dagar.

Träindustriarbetarnas erkända arbetslöshetskassa bar i framställning till
socialstyrelsen föreslagit, att karenstid må kunna intjänas under en tid av
21 dagar, därest arbetslösheten orsakats av driftsinskränkning, som dessförinnan
blivit fastställd. En liknande ändring har föreslagits av handelsanställdas
m. fl. erkända arbetslöshetskassa.

Arbetslöshetskassornas konferens, å vilken meningarna voro delade, gjorde
icke något uttalande i denna fråga.

Såväl i utlåtandet den 31 mars 1939 i anledning av landsorganisationens
framställning som i nu föreliggande utredning avstyrker socialstyrelsen föreslagna
ändringar av karensbestämmelserna (Bilagan A, sid. 44—45).

Landsorganisationen anför i sitt yttrande:

Vid driftsinskränkning, som medför minst två arbetslösa dagar per vecka,
kan understöd utgå, därest föreskriven karenstid dessförinnan föreligger.
Såsom en konsekvens av dessa understödsregler böra bestämmelserna för
karenstiden ändras så, att jämväl karenstid kan intjänas vid sådan driftsinskränkning.
Socialstyrelsen genmäler härtill, att den, som tidigare varit
arbetslös i sådan omfattning att lian har föreskriven karenstid, är i större
behov av understöd än den, som regelbundet haft arbete 4 dagar i veckan.
Så enkel och rätlinig är emellertid icke beliovsprincipen. En arbetare, som
under ett kalenderår är arbetslös fOO söckendagar i följd, erhåller understöd
för 94 dagar, därest karenstiden är fastställd till 6 dagar. En annan arbetare
inom samma yrke är arbetslös 2 dagar i veckan under bela året. Han
erhåller med nuvarande karensbestämmelser icke något understöd. Efter
ändring enligt förslaget skulle han bliva berättigad till understöd för högst
49 dagar. Andra exempel, som kullkasta den senares rätt till understöd
framför den, som drabbas av driftsinskränkning genom mindre antal arbetstimmar
per dag, men samma antal per vecka, kunna anföras. Matematisk
rättvisa kan sålunda icke åstadkommas. Landsorganisationen vidhåller
sitt förslag såsom en logisk konsekvens av understödsreglerna vid korttidsarbete.
Att göra en sådan kategoriklyvning i fråga örn karenstiden, som
föreslås av träindustriarbetarnas och handelsanställdas m. fl. arbetslöshetskassor,
kan näppeligen vara alt rekommendera.

Föreliggande spörsmål synes mig vara av den art, alt detsamma icke bör
lösas i förevarande sammanhang utan upptagas till prövning av socialvårdskommittén
vid dess utredning angående arbetslöshetsförsäkringen.

XX. Ändring av reglerna rörande den tid,

inom vilken maximala antalet understödsdagar skall räknas.

Enligt 23 § må daghjälp icke utgå till medlem för mer än sammanlagt
156 dagar under loppet av 12 på varandra följande månader (första stycket)
. Vid tillämpning av bestämmelserna i 23 § må i den tid, inom vilken

Kungl. Maj:ts proposition nr 214.

59

den längsta understödstiden skall beräknas, icke inräknas tid, då medlem
fullgjort värnpliktstjänstgöring, eller intill högst sex veckor före och högst
sex veckor efter barnsbörd avhållit sig från förvärvsarbete, samt ej heller
tid, då medlem på grund av sjukdom varit förhindrad att utföra sådant
arbete, under förutsättning att nämnda tid, i enlighet med de närmare bestämmelser
tillsynsmyndigheten utfärdar, blivit styrkt genom intyg av legitimerad
läkare (fjärde stycket).

Socialstyrelsen påpekar (Bilagan A, sid. 43), att sjukdom -—- vilken icke, i
enlighet med de närmare bestämmelser som tillsynsmyndigheten utfärdar,
blivit styrkt genom intyg av legitimerad läkare men som kunnat åberopas
vid bestämning i tiden av den tidrymd, inom vilken minst 26 (eller motsvarande
antal) veckoavgifter blivit erlagda — icke inbegripes i de föreskrifter,
som gåves i 23 § fjärde stycket. Detta innebure en viss inkonsekvens.
För övrigt syntes det ur såväl principiell som praktisk synpunkt lämpligast,
att förlängningen av den i 21 och 23 §§ omförmälda tiden av 12 månader
skedde efter ensartade grunder.

Statens arbetsmarknadskommission, landsorganisationen och Daco förklara
sig icke hava något att erinra mot vad socialstyrelsen anfört.

Jag finner icke anledning till erinran mot vad socialstyrelsen anfört. Bestämmelserna
i 23 § hava emellertid synts böra avfattas i närmare överensstämmelse
med gällande förordning än vad socialstyrelsen föreslagit.

XXL Ändrade bestämmelser rörande arbetsgivarintygcn.

I fråga om gällande bestämmelser, av svenska sjöfolksförbundet i skrivelsen
den 23 augusti 1939 framställda förslag till författningsändringar samt
innehållet i socialstyrelsens utredning hänvisas till socialstvrelsens skrivelse
(Bilagan A, sid. 45—46).

Socialstyrelsens förslag till ändringar av 25 § tillstyrkas av statens arbetsmarknadskommission,
landsorganisationen och Daco.

Vad socialstyrelsen föreslagit synes mig böra godtagas. 25 § har med
hänsyn härtill undergått viss jämkning.

XXII. Ökning av maximala understödstiden för personer, som fyllt 45 år.

Förslag rörande författningsbestämmelser.

Landsorganisationen har i sin skrivelse den 13 december 1938 föreslagit,
att i 23 § arbetslöshetskasseförordningen måtte införas en bestämmelse, varigenom
rätt skulle kunna medgivas erkänd arbetslöshetskassa att till person,
som varit medlem i kassan under minst fem år och som fyllt 45 levnadsår,
utbetala understöd för längre tid än lill övriga medlemmar. Det vore vidare
önskvärt, att för dylika medlemmar antalet veckoavgitler i det tidsbestämda
avgiftsvillkoret kunde få sättas lägre än för övriga medlemmar.

I sitt den 10 juni 1939 avgivna betänkande (statens offentliga utredningar
1939: 13) framlade rationaliseringsutredningen förslag om ökning av den
maximala understödstiden för personer, som fyllt 45 år, samt vissa andra i

Departe

ments chefen.

Departe

ments ehefeii.

60

Kungl. Maj.ts proposition nr 214.

Departe ments chefen.

Departe ments chefen.

samband därmed stående förslag till ändrade bestämmelser i arbetslöshetskasseförordningen.
Redogörelse för förslagen lämnas i socialstyrelsens utredning
(Bilagan A, sid. 46—47).

Socialstyrelsens uttalanden.

I yttrandet den 31 mars 1939 tog styrelsen, med hänsyn till att hithörande
spörsmål väntades bliva behandlade av rationaliseringsutredningen, icke
ställning till landsorganisationens förslag.

Socialstyrelsen diskuterar i nu föreliggande utredning de av landsorganisationen
och rationaliseringsutredningen framställda förslagen (Bilagan A,
sid. 47—48), därvid styrelsen dock på anförda skäl avstyrker författningsändringar.

Yttrandena.

Landsorganisationen understryker önskvärdheten av att förevarande
spörsmål ägnas erforderlig uppmärksamhet samt anför:

_ Även örn man icke omedelbart kan komma så långt ifråga örn differentieringen,
kan en måttlig utökning av understödsrätten för äldre medlemmar
bilda ett underlag för praktiska rön till en senare eventuell utbyggnad. Förmånen
av en längre understödstid kan emellertid icke tänkas löst genom
särskild klassindelning med högre medlemsavgifter. Medlemmarnas andel i
avgifterna måste slås ut på hela medlemstiden och förmånen av det högre
antalet understödsdagar följa efter vissa på förhand angivna medlemsår,
men utan att avgifterna samtidigt höjas. Under andra förhållanden kan frågan
icke lösas genom den frivilliga arbetslöshetsförsäkringen.

För säkring sinspektionen anför, att man under förarbetena till gällande
författningsbestämmelser funnit den principen naturlig, att ju mera arbetslösheten
närmade sig den kroniska, ju mindre lämpade den sig att finansieras
genom försäkring. Då det nu torde förhålla sig så, att arbetslösheten
vid stigande ålder alltmera finge kronisk karaktär, syntes ändringsförslaget
strida mot nyssnämnda princip. Inspektionen anslöte sig för den skull till
socialstyrelsens uppfattning.

Ehuru det givetvis är av stor betydelse, att åtgärder vidtagas till förbättrande
av understöds villkoren för äldre medlemmar av arbetslöshetskassor,
torde av skäl som av socialstyrelsen och remissmyndigheterna under den
hittills verkställda utredningen anförts, författningsbestämmelser i ämnet
nu icke böra införas. Jag utgår emellertid från att socialvårdskommittén
vid den nu igångsatta utredningen rörande arbetslöshetsförsäkringen ägnar
ifrågavarande spörsmål tillbörlig uppmärksamhet.

XXIII. Övriga författningsbestämmelser.

Socialstyrelsen har framhållit, att, då gällande bestämmelser örn avgiftsvillkoret
— i motsats till de förut gällande — vore utformade utan hänsyn
till tidigare erhållet understöd, 21 § 4 mom. första stycket borde utgå. Enär
andra stycket i 4 mom. med den ändring avgiftsvillkoret undergått numera
allenast avsåge att begränsa den i 23 § bestämda maximala understödstiden
i de fall, då överenskommelse, som i 2 mom. sagts, träffats, borde stycket i

Kungl. Maj:ts proposition nr 214.

61

fråga lämpligen flytlas upp och såsom 3 mom. ingå i paragrafen. Nuvarande
3 mom. borde samtidigt ändras till 4 mom. Dessa av socialstyrelsen föreslagna
ändringar synas mig böra vidtagas.

I förevarande sammanhang torde, med hänsyn till nu gällande lagstiftning
rörande förvandling av böter, andra punkten i första stycket av 38 § böra utgå.

Ändringarna i förordningen om erkända arbetslöshetskassor synas böra
(räda i kraft snarast möjligt, lämpligen den 1 juli 1941. Med hänsyn till att
svårigheter av organisatorisk art kunna tänkas hindra utbetalning av barntillägg
redan från denna tidpunkt synes i övergångsbestämmelserna föreskrift
böra meddelas, att utgivandet av barntillägg kan få påbörjas vid senare
tidpunkt, dock senast den 1 januari 1942.

Kostnadsberäkningar.

Statsverkspropositionen.

I årets statsverksproposition (femte huvudtiteln, punkten 15) har föreslagits,
att till Bidrag till erkända arbetslöshetskassor måtte för budgetåret
1941/42 anvisas ett förslagsanslag av 2,500,000 kronor, därav 700,000 kronor
beräknats belöpa å förvaltningsbidrag och återstoden, 1,800,000 kronor, å
daghjälpsbidrag.

Statsutskottet bar i utlåtande nr 5 angående reglering för budgetåret 1941/
42 av utgifterna under riksstatens femte huvudtitel, innefattande anslagen
till socialdepartementet, anfört, att utskottet beträffande, bland andra, punkten
15 senare under riksdagen komme att avgiva utlåtande.

Det må i detta sammanhang anmärkas, att uppskattningen under sommaren
1940 av nyss omförmälda anslagssiffror byggde på ett beräknat
medlemsantal i de erkända arbetslöshetskassorna av 225,000. Medlemsantalet
har emellertid ökat så, att det den 1 januari 1941 uppgick till omkring
267,000 samt under budgetåret 1941/42 kan beräknas till minst 275,000.
Till följd härav kan, under i övrigt oförändrade förhållanden, ökning böra
beräknas av förvaltningsbidraget med 150,000 kronor och av daghjälpsbidraget
med 400,000 kronor.

Barntillägg.

Kostnaderna för barntillägg i huvudsaklig överensstämmelse med socialstyrelsens
förslag torde — med hänsyn till den nuvarande storleken och
sammansättningen av medlemsklientelet i de erkända arbetslöshetskassorna
—- kunna uppskattas till 2 kronor 75 öre per år oell medlem, d. v. s. för
budgetåret 1941/42 till närmare 760,000 (275,000 X 2.75) kronor. Då statsbidrag
härå enligt förslaget skulle utgå med 75 procent, kunna kostnaderna
för barntillägg för nämnda budgetår beräknas till i runt tal 570,000 kronor.

Ändring av statsbidragsgrunderna enligt socialstyrelsens fiirslag.

Vid tillämpning av de ändrade grunderna för daghjälpsbidragets beräkning,
som föreslagits i socialstyrelsens utredning den 24 januari 1941, synes
enligt verkställda beräkningar en ökning av det i statsverkspropositionen för
budgetåret 1941/42 beräknade daghjälpsbidraget vara erforderlig med i runt
lal 550,000 kronor. Då man emellertid lärer kunna antaga, alt kassornas dag -

62

Kungl. Majlis proposition nr 214.

hjälpsbelopp för dag räknat härvid kan komma att höjas med i medeltal 10
procent, torde ökningen böra uppskattas till 700,000 kronor.

Ändring av statsbidragsgrunderna enligt landsorganisationens förslag.

Landsorganisationens i yttrande över socialstyrelsens utredning framställda
förslag går, såsom förut nämnts, ut på, att nu gällande procenttal för ett
daghjälpsbelopp av 2 kronor skola gälla upp till 4 kronor o. s. v.

Av följande tabell framgå veckoavgifter vid olika understödsvolym enligt
gällande grunder samt enligt socialstyrelsens och landsorganisationens förslag.

Tabell över veckoavgifter (i kronor).

Antal un-derstöds-dagar per
år och
medlem

D

a g h j ä 1 p

s b e 1 o p p

2:-

3: —

4: —

Gällande grun-der = Soc stms
förslag = L. 0:s
förslag

Gällande

grunder

Soe.stms för-slag = L. 0:s
förslag

Gällande

grunder

Soc.st:ns

förslag

!L. 0:s
förslag

5

0:16

0:27

0: 24

0:40

0: 36

0:32

10

0:22

0: 42

0:33

0:64

0:56

0: 44

15

0: 25

0:52

0: 38

0: 82

0: 69

0:50

20

0:27

0: 61

0:41

0: 99

0: 81

0: 54

25

0:33

0: 77

0: 50

1:26

1:03

0: 66

30

0:59

1:18

0: 89

1:83

1:57

1: 18

Företages ändring av statsbidragsgrunderna enligt landsorganisationens
förslag, skulle, med förut angivna utgångspunkter, nuvarande anslag till
daghjälpsbidrag behöva höjas med 850,000 kronor. Emellertid synes anledning
föreligga till antagande, att kassornas daghjälpsbelopp för dag räknat
även i detta fall kan komma att höjas — vilken höjning kan beräknas bliva
dubbelt så stor som vid tillämpning av socialstyrelsens förslag eller sålunda
i medeltal 20 procent — varför anslagshöjningen torde böra uppskattas till

1,050,000 kronor.

Sänkning av antalet veckoavgifter i det tidsbestämda avgiftsvillkoret.

Örn veckoantalen i det tidsbestämda avgiftsvillkoret sänkas från respektive
26 och 20 till 20 och 16, kan statsbidraget till daghjälp väntas stiga med
omkring 12 procent tämligen oberoende av vilket alternativ -— socialstyrelsens
eller landsorganisationens — som tages till utgångspunkt vid daghjälpsbidragets
uträknande.

Anslaget för budgetåret 1941/42 skulle sålunda behöva höjas med följande

ungefärliga belopp:

vid statsbidrag enligt nu gällande grunder ............ 265,000 kronor,

» » » socialstyrelsens förslag .......... 300,000 » ,

» » » landsorganisationens förslag .... 350,000 »

Kungl. Maj.ts proposition nr 214.

G3

Beträffande spörsmålet i vad mån — vid ifrågasatt sänkning av veckoantalen
i det tidsbestämda avgiftsvillkoret — avgiftsökning skulle kunna hindras
genom ökning av statsbidraget må erinras, att det vid nuvarande principiella
konstruktion av statsbidraget till daghjälpen i vissa fall icke går att
undvika avgiftsökning endast genom en schablonmässig höjning av statsbidraget.
Vid mindre omfattande arbetslöshet utgår nämligen vid nuvarande
konstruktion icke något daghjälpsbidrag. Detta förhållande utövar inverkan
för arbetslöshetskassor med medlemmar ur exempelvis vissa kontorist- och
textilarbetargrupper. Vidare bortfaller ju statsbidrag för det antal arbetslösa dagar
per medlem och år, som överskjuter 26. Bortses emellertid härifrån, skulle
den statsbidragshöjning, som vore behövlig för att veckoantalens sänkande
icke skulle medföra allmän avgiftsökning, kunna angivas på följande sätt:

Med utgångspunkt från nuvarande tabell för daghjälpsbidraget innebär
socialstyrelsens förslag till statsbidragsgrunder en fasförskjutning i tabellen
med 100 öre och landsorganisationens förslag en fasförskjutning med 200
öre. Till undvikande av en allmän avgiftsstegring vid sänkandet av veckoantalen
skulle behövas en fasförskjutning uppgående till 40—45 öre.

Ändring av bestämmelserna rörande kortvarigt arbete.

De kostnader i form av ökat statsbidrag, som kunna väntas uppkomma, örn
siffran 18 höjes till 24 i 20 § 3 mom. tredje stycket, 21 § 1 mom. tredje stycket
och 22 § tredje stycket, kunna enligt verkställda beräkningar tillsammans
uppskattas till omkring 1 procent av statsbidraget till daghjälpen.

De i det föregående lämnade uppgifterna hava sammanfattats i följande
tabell:

Erforderliga anslag till »Bidrag till erkönda arbetslöshetskassor» för
budgetåret 1941/42.

E r f o

r d e r 1

ga anslag

Anslag s-äskanden
i stats-verkspro-positio-nen

Ändamål

på grund av med-lemsantalets höjning

enligt socialstyrel-sens förslag

enligt landsorga-nisationens förslag

men med
oförändr.
grunder

med änd-ring enl.
punkter-na 4 och 5

oför-

ändrat

med änd-ring eill.
punkter-na 4 och 5

utan änd-ring enl.
punkter-na 4 och 5

med änd-ring enl.
punkter- j
na 4 och 5''

1. Förvaltningsbidrag

700,000

850,000

850,000

850,000

850,000

850,000

850,0001

2. Daghjälpsbidrag . ..

1,800,000

2,200,000

2,200,000

2,500,000

2,500,000

2,850,000

2,850,000

3. Barntillägg........

570,000

570,000

570,000

570,000

4. Sänkning av vecko-antalet i det tids-bestämda avgifts-villkoret från 26
och 20 till 2U och
16 ..............

265,000

22,000

300,000

25,000

350,000

28,000

5. Utökning av med-givet korttidsar-bete från 18 till
24 dagar ........

Summa kronor

2,500,000

3,050,000

3,337,000

3,920,000

4,245,000

4,270,000

4,648,000

64

Kungl. Majlis proposition nr 214.

Departementseliefen.

Med hänsyn till vad i det föregående i olika hänseenden anförts torde förslagsanslaget
för budgetåret 1941/42 till Bidrag till erkända arbetslöshetskassor,
vilket i årets statsverksproposition, femte huvudtiteln, punkten 15, upptagits
till 2,500,000 kronor, böra i stället beräknas till (850,000 + 2,850,000 ~r

570,000 + 350,000 + 28,000) 4,648,000 kronor eller i runt tal 4,650,000 kronor.

För kostnader för utfyllnad av daghjälp med kontantunderstöd torde i förevarande
sammanhang särskilt anslag icke böra beräknas.

Departementschefens hemställan.

Departementschefen hemställer härefter, att Kungl. Majit måtte — beträffande
anslagsäskandet med ändring av det i årets statsverksproposition, femte
huvudtiteln, punkten 15, framställda förslaget — föreslå riksdagen att

dels antaga inom socialdepartementet upprättade förslag, av
den lydelse bilagor till detta protokoll utvisa, till

1) förordning angående ändring i vissa delar av förordningen
den 15 juni 1934 (nr 264) om erkända arbetslöshetskassor
samt

2) förordning angående ändring i vissa delar av förordningen
den 15 juni 1934 (nr 265) örn statsbidrag till erkända arbetslöshetskassor,

dels ock till Bidrag till erkända arbetslöshetskassor för
budgetåret 1941/42 anvisa ett förslagsanslag av kronor
4,650,000.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan lämnar Hans Majit Konungen bifall samt förordnar,
att proposition av den lydelse bilaga till detta
protokoll utvisar skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:
Stcn-Eric Heinrici.

Kungl. Maj:ts proposition nr 214. (Bilaga A)

Socialstyrelsens utredning och förslag.

Till Konungen.

Socialstyrelsen får härmed framlägga utredning och förslag till vissa ändringar
i lagstiftningen om den frivilliga arbetslöshetsförsäkringen. Angående
utredningens tillkomst må följande anföras.

I skrivelse den 25 oktober 1938 har handelsanställdas m. fl. erkända arbetslöshetskassa
hemställt örn viss ändring av 18 § i förordningen den 15 juni
1934 (nr 264) örn erkända arbetslöshetskassor. Vidare har landsorganisationen
i Sverige i skrivelse den 13 december 1938 gjort framställning rörande
dels ändringar av 15 § samt 19—23 §§ nyssnämnda förordning, dels höjning
av det statliga administrationsbidraget till de erkända arbetslöshetskassorna,
dels höjning av daghjälpsbidraget, dels ock viss omläggning av kontrollen
av avgiftsbetalningen m. m. Efter remiss hava yttranden avgivits över förstnämnda
skrivelse av socialstyrelsen samt över sistnämnda skrivelse av socialstyrelsen,
statskontoret, försäkringsinspektionen och svenska arbetsgivareföreningen.
Socialstyrelsens yttranden hava avgivits i skrivelse den 31 mars
1939.

Den 5 maj 1939 har Kungl. Maj:t förordnat, att handlingarna i ärendet
skulle överlämnas till socialstyrelsen, vilken anbefalldes att skyndsamt verkställa
utredning angående de ändringar, som kunde anses erforderliga och
lämpliga i fråga om bestämmelserna rörande statsbidrag till erkända arbetslöshetskassor,
samt att till Kungl. Maj:t inkomma med de förslag såväl därutinnan
som beträffande ändringar av bestämmelserna i förordningen om
erkända arbetslöshetskassor, vartill utredningen och ovannämnda skrivelser
kunde föranleda.

Härefter har Kungl. Majit genom remiss den 28 augusti 1939 anbefallt
socialstyrelsen att avgiva utlåtande över en framställning från svenska sjöfolksförbundet
med förslag till vissa ändringar i bestämmelserna rörande
den statsunderstödda arbetslöshetsförsäkringen.

Socialstyrelsen har på grund av utredningsuppdraget lämnat de erkända
arbetslöshetskassorna tillfälle att inkomma med förslag till ändringar i lagstiftningen
rörande de erkända arbetslöshetskassorna. Avskrifter av de i anledning
härav inkomna skrivelserna bifogas.1 Vidare hava de frågor och
ändringsförslag, som i detta sammanhang upptagits till behandling, underställts
nämnden för den statsunderstödda arbetslöshetsförsäkringen vid sammanträde
den 16—18 oktober 1939. Utdrag ur det protokoll, som härvid
forts, bifogas.1

Vissa av de i det följande berörda frågorna ha vidare behandlats vid en
konferens med representanter för de erkända arbetslöshetskassorna. Avskrift
av protokoll fört vid detta möte bifogas1.

1 Ilär uteslutna.

Bihang till riksdagens protokoll 1941. 1 sami. Nr 214. 5

2

Kungl. Maj.ts proposition nr 214. (Bilaga A)

Det inom socialstyrelsen i anledning av ovan nämnda utredningsuppdrag
och remisser påbörjade arbetet avbröts under vintern 1939—1940 med hänsyn
till de utrikespolitiska förhållandena och därav följande statsfinansiella svårigheter.
Under utredningsarbetet hade nämligen visat sig, att ändrade och
för kassorna i vissa avseenden förmånligare grunder för statens bidrag vöre
önskvärda. Ändringar, som skulle ställa skärpta krav på statskassan, ansågos
emellertid av naturliga skäl i förevarande situation böra såvitt möjligt
undvikas. Med hänsyn härtill fann socialstyrelsen vid ifrågavarande tidpunkt,
att utredningsarbetet lämpligen tills vidare borde vila.

Två omständigheter hava nu inträffat, som föranlett socialstyrelsen att på
nytt upptaga frågan om lagstiftningens reformering till fortsatt och förnyad
behandling. Den första av de omständigheter, som här åsyftas, är den allmänna
prisstegringen. Den andra avser förändringar i den statliga och statsunderstödda
hjälpverksamheten för arbetslösa. De senare hänföra sig dels till
det av statens arbetsmarknadskommission i skrivelse till Konungen den 25
november 1940 framlagda förslaget till ändrade grunder för kontantunderstöd
till hjälpbehövande arbetslösa, vilka grunder jämlikt Kungl. Maj:ts beslut
den 6 december 1940 försöksvis skola tillämpas, dels till en under hösten
1940 av kommissionen införd ny praxis beträffande regleringen av kontantunderstödsverksamhetens
omfattning i de enskilda kommunerna. De närmare
motiven till att dessa två omständigheter enligt styrelsens förmenande påkalla
omedelbara åtgärder i fråga örn arbetslöshetsförsäkringen angivas i det efterföljande.

Med remisshandlingarnas återställande och under framläggande av efterföljande
utredning får socialstyrelsen anhålla, att styrelsens förslag till förändringar
i förordningen om erkända arbetslöshetskassor och i förordningen
om statsbidrag till erkända arbetslöshetskassor måtte upptagas till prövning.

Socialstyrelsen vill nämna, att vissa förslag till bland annat ändrade statsbidragsgrunder
utarbetades å styrelsens första byrå, innan utredningsarbetet
avbröts med hänsyn till den inträdda krissituationen. Till dessa förslag har
styrelsen icke tagit ställning. Enär förslagen beröra frågor, som torde komma
att upptagas till prövning av socialvårdskommittén får styrelsen meddela, att
den inom närmaste tiden kommer att till Kungl. Majit överlämna de viktigare
resultaten av de sålunda verkställda utredningarna.

I det följande lämnas först en redogörelse för den statsunderstödda arbetslöshetsförsäkringens
omfattning och utveckling åren 1935—1940. Härefter
följer en utredning av orsakerna till att vissa ändringar i förordningen i nuvarande
situation framstå såsom nödvändiga och de förslag till ändringar,
vilka betingas härav. Styrelsen upptager sedan till diskussion, huruvida vissa
i skrivelsen den 31 mars 1939 framlagda förslag till ändringar böra förverkligas
med hänsyn till nu rådande förhållanden. Till sist upptagas till prövning
förslag till ändringar av en del detaljbestämmelser i förordningen örn
erkända arbetslöshetskassor.

Den statsunderstödda arbetslöshetsförsäkringen åren 1935—1940.

Den statsunderstödda frivilliga arbetslöshetsförsäkringen började sin verksamhet
vid ingången av år 1935. Utvecklingen av denna gren av socialvården
under åren 1935—1940 framgår av efterföljande tablåer; uppgifterna
för 1940 äro att anse såsom preliminära. Antalet erkända arbetslöshetskassor
och medlemsantalet i dessa framgår av följande uppgifter.

Kungl. Maj.ts proposition nr 214. (Bilaga A)

3

Antal kassor Antal medlemmar i kassorna

År

vid årets

a) vid årets

b) i medeltal för

slut

slut

hela året

1935..........

............ 5

54,000

41,000

1936..........

............ 9

83,000

76,000

1937..........

............ 11

152,000

120,000

1938..........

............ 13

182,000

176,000

1939..........

............ 13

196,000

189,000

1940..........

............ 14

211,000

206,000

Härtill må fogas den upplysningen, att antalet kassor numera vuxit till 16
med ett medlemsantal av omkring 267,000.

Verksamhetens omfattning i de erkända arbetslöshetskassorna under de
gångna åren må belysas genom följande siffror.

År

1935 ........

1936 .......

1937 .......

1938 .......

1939 .......

1940 (appr.)

Inbetalade

avgifter

........ 605,000 kr.

........ 1,350,000 »

......... 2,241.000 >

......... 3,187,000 »

......... 3,424,000 »

......... 3,500,000 >

Summa 14,307,000 kr.

Utbetald

daghjälp

372,000 kr.
1,081,000 »
1,808,000 »

2.864.000 »

2.391.000 »

4.350.000 »
12,860,000 kr.

Statens bidrag till den frivilliga arbetslöshetsförsäkringen dels till kostnaderna
för daghjälpen, dels till förvaltningskostnaderna för vart och ett av
åren 1935—1940 redovisas i följande sammanställning.

År

Daghjälps-

bidrag

1935 ........

.. 130,000 kr.

1936 ........

.. 400,000 »

1937 ........

.. 653,000 »

1938 ........

..1,001,000 .

1939 ........

.. 727,000 >

1940 (appr.)..

..2,000,000 »

Summa 4,911,000 kr.

Bidrags-

Förvalt-

procent

ningsbidrag

34.9 %

83,000 kr.

37.1 %

156,000 »

36.1 %

246,000 >

35.0 X

553,000 »

30.4 %

586,000 »

46.0 %

625,000 >

38.2 * 2,249,000 kr.

ökningen i förvaltningsbidraget från år 1937 till år 1938 har delvis sin
grund i de år 1937 vidtagna ändringarna i förordningen om statsbidrag till
erkända arbetslöshetskassor.

Ovanstående siffror visa, att de erkända arbetslöshetskassornas medlemmar
under åren 1935—1940 genom sina avgifter bidragit till arbetslöshetskostnadernas
finansiering med 14.3 miljoner kronor, medan staten bidragit
med 4.9 miljoner kronor i daghjälpsbidrag och 2.2 miljoner kronor i förvaltningsbidrag.
Medlemmarnas bidrag utgör alltså det dubbla mot vad
staten tillskjutit till försäkringen.

I detta sammanhang må ytterligare nämnas, att förarbeten, som kunna
leda till bildande av erkända arbetslöshetskassor, pågå* inom åtta fackorganisationer,
nämligen bryggeriindustriarbetareförbundet, försvarsverkens civila
personals förbund, grov- och fabriksarbetareförbundet, hotell- och restaurangpersonalsförbundet,
metallindustriarbetareförbundet, murareförbundet,
transportarbetareförbundet samt väg- och vattenbyggnadsarbetareförbundet.
Även inom vissa andra organisationer har man särskilt under senare tid
kunnat förmärka ett stegrat intresse för bildandet av erkända arbetslöshets -

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 214. (Bilaga A)

kassor, ehuru planerna härpå ännu icke nått så långt som inom de ovan
nämnda organisationerna. Det synes sålunda sannolikt, att stora förutsättningar
finnas för en icke obetydlig utvidgning av försäkringen, givetvis förutsatt
att icke åtgärder vidtagas eller omständigheter inträffa, vilka direkt
eller indirekt minska fördelarna av anslutning till försäkringen. Härtill återkommer
styrelsen i det följande.

Den statsunderstödda arbetslöshetsförsäkringen och ökningen i levnadskostnaderna.

Ovan har nämnts, att tvenne omständigheter föranlett socialstyrelsen att
nu upptaga frågan örn en reformering av lagstiftningen på förevarande område.
Styrelsen behandlar i det följande den först nämnda omständigheten,
nämligen den inträffade allmänna prisstegringen.

Av ovanstående redogörelse framgår, att den frivilliga arbetslöshetsförsäkringen,
sedan ett visst motstånd emot densamma nu brutits, är på väg att nå
en betydande omfattning. Av de återgivna siffrorna framgår dessutom, att
de försäkrade ställt ingalunda föraktliga penningsummor till disposition för
lindrande av arbetslöshetens ekonomiska verkningar. Icke minst i en svår
statsfinansiell situation äro bidragen från de enskilda så betydelsefulla, att
man i dem har goda motiv för att söka i görligaste mån eliminera sådana inflytanden,
som kunna verka hämmande på den frivilliga statsunderstödda arbetslöshetsförsäkringens
möjligheter att erhålla ökad omfattning. Självfallet
äro dessa motiv i än högre grad giltiga, då det gäller att såvitt möjligt förhindra
ett nedbrytande av den arbetslöshetsförsäkring, som hittills åstadkommits.
Det är naturligt, att den nyss berörda allmänna prisstegringen i
betydelsefulla avseenden måste påverka läget för försäkringen.

De nuvarande statsbidragsgrunderna för arbetslöshetsförsäkringen fastställdes
år 1934. Mellan åren 1934 och 1935 stego levnadskostnaderna allenast
obetydligt. Enligt socialstyrelsens levnadskostnadsindex hava levnadskostnaderna
emellertid från år 1935 till januari 1941 stigit med icke mindre
än 30 procent. Riksbankens konsumtionsprisindex har sedan 1931 stigit med
likaledes 30 procent. Under tiden augusti 1939 (d. v. s. sista månaden före
krigets utbrott)—november 1940 har konsumtionsprisindex stigit från 107
till 130, d. v. s. med 23 enheter.

Av dessa uppgifter torde framgå, att man för en varumängd, som år 1935
kunde köpas för 2 kronor, i november 1940 måste betala något mer än 2 kronor
50 öre. Denna utveckling inverkar i två avseenden på den statsunderstödda
arbetslöshetsförsäkringen. De minimibelopp för daghjälpen, som man
önskat skapa genom försäkringen, hava i verkligheten sänkts genom penningvärdets
förändringar. Vidare har av samma skäl den skala, som föreskrivits
för det s. k. daghiälpsbidraget från staten, kommit att hänföra sig
till andra och lägre realinkomster i understöd än dem, som avsagos vid statsbidragsskalans
antagande av statsmakterna år 1934. Vid konstruerandet av
denna skala utgick man bland annat från den förutsättningen, att arbetare
med låga löner skulle kunna tillförsäkra sig endast lägre daghjälpsbelopp, medan
arbetare med högre löner i allmänhet kunde förväntas tillförsäkra sig
högre daghjälp. Då de högre avlönade kunde antagas själva förmå bära en
större del av arbetslöshetskostnaderna än de lägre avlönade, uppgjordes skalan
så, att statsbidraget i allmänhet utgick med lägre andel av understödskostnaderna
vid ett högt daghjälpsbelopp än vid ett lågt. Till belysande av
detta förhållande må nämnas, att vid en understödd arbetslöshet, motsvarande
10 understödda dagar per medlem och år, daghjälpsbidraget utgår med

Kungl. Majlis proposition nr 214. (Bilaga A)

5

55.2 procent om daghjälpsbeloppet utgör 2 kronor, medan det utgår med 41.3
procent vid ett daghjälpsbelopp av 3 kronor och med 31.9 procent vid 4 kronors
daghjälp o. s. v.

Denna anordning medför, att en arbetare, som år 1934 hade ett löneläge,
vilket motiverade, att han tillförsäkrade sig 2 kronor i daghjälp från sin
kassa och som med hänsyn till penningvärdets fall nu önskar tillförsäkra sig
ungefär samma realinkomst i understöd genom att ingå i en klass med 2 kronor
50 öre i daghjälp, får sin andel av försäkringskostnaderna ökad. Skulle
penningvärdets fall föranleda en häremot svarande allmän höjning av daghjälpsbeloppen,
komme fördelningen mellan de enskilda och staten av försäkringskostnaderna
alltså att förskjuta sig till de enskildas nackdel utan att
likväl realvärdet av understödet blivit förändrat.

Med nuvarande statsbidragsgrunder är emellertid en dylik allmän uppflyttning
icke att förvänta. Som regel betyder nämligen t. ex. en uppfattning
från 2 kronors daghjälp till 3 kronors en fördubbling av avgiften
och en uppflyttning från 3 kronors till 4 kronors daghjälp en ökning av
avgiften med 50—60 procent. Denna kraftiga kostnadsökning avhåller de
erkända arbetslöshetskassornas medlemmar från att genom dylik uppflyttning
eliminera verkningarna av penningvärdets fall. Såsom framgår av nedanstående
tablå hava endast små förskjutningar uppåt i daghjälpsbeloppen
ägt rum.

Fördelning'' av medlemmarna i de erkända arbetslöshetskassorna på daghjälpsklasser

med uuderstödsbelopp (per dag).

Tidpunkt

under 2.—
kr.

2.00—2.50

kr.

3.00—3.50

kr.

31/10 1939............ 7.8 % 47.6 % 36.7 %

31/10 1940............ 6.2 % 48.5 % 33.0 %

4.00 och
däröver

7.9 %
12.3 %

I allt

100.0 %
100.O %

Den 31 oktober 1939 utgjorde medelbeloppet av den daghjälp, som samtliga
medlemmar i de erkända arbetslöshetskassorna hade tillförsäkrat sig,
2 kronor 56 öre. Ett år senare uppgick motsvarande medelbelopp till 2 kronor
60 öre. Ökningen är sålunda obetydlig.

Ovanstående tablå giver vid handen, att över hälften av kassornas medlemmar
för närvarande kunna påräkna högst 2 kronor 50 öre per dag i understöd
vid inträffad arbetslöshet. Det torde i detta sammanhang observeras,
att dessa låga daghjälpsbelopp, såsom framgår av nedanstående tablå, äro
mycket vanliga jämväl på orter med höga levnadskostnader. Tablån avser
visserligen förhållandena i början av år 1939, men såsom redan framhållits
äro förskjutningarna därefter obetydliga.

Arbetslöshetskassemediemmarnas fördelning på avgiftsklasser inom nedanstående

orter.

Ort

Medet-d ag-hj alp

Daghjälpsbelopp

1.—

1.50

1.76

2.—

2.50

3.—

3.50

4.—

5.—

Summa

Stockholm ......

2.61

1,145

356

12

10,576

670

7,412

663

3,605

lil

24,550

Göteborg........

2.55

655

338

29

6,707

2,377

4,112

822

1,688

58

16,786

Maimi)..........

2.81

225

405

94

3,602

297

5,837

340

2,215

15

13,030

Norrköping......

2.69

31

126

1

1,266

2,246

2,743

103

420

13

6,949

Vänersborg......

2.60

6

19

73

84

192

371

15

37

797

Luleå............

2.19

7

23

404

2

95

4

9

544

Jukkasjärvi......

1.99

10

45

1.233

11

2

1,301

Samtliga

2.63

2,079

1,312

209

23,872

5,784

20,581

1,947

7,976

197

63,957

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 214. (Bilaga A)

Det framgår av de två tablåerna, att jämväl i orter med höga levnadskostnader
de tillförsäkrade daghjälpsbeloppen i betydande utsträckning uppgå
till högst 2 kronor 50 öre. Detta måste numera, särskilt i fråga örn de större
städerna med deras höga hyreskostnader, anses vara otillfredsställande. För
försäkrade, som icke äro ensamstående, torde daghjälpen från de erkända
arbetslöshetskassorna i avsevärd utsträckning icke bjuda det minimimått av
skydd mot arbetslöshetens verkningar, som en av staten reglerad socialförsäkring
bör bereda medborgarna, framför allt i de fall då arbetslösheten —
såsom vid en lågkonjunktur är vanligt — varar under många månader. Genom
den inträffade allmänna prisstegringen har det otillfredsställande i detta
förhållande accentuerats.

I detta sammanhang kan givetvis invändas, att det står de försäkrade fritt
att ingå i högre daghjälpsklasser i sina kassor. Skulle klasser med tillräckligt
höga daghjälpsbelopp icke finnas inom vederbörande kassa, kunna ju
dylika klasser genom stadgeändringar anordnas, förutsatt att daghjälpsbeloppet
hålles inom det högsta belopp, som arbetslöshetskasseförordningen
tillåter, nämligen 6 kronor. Denna fråga har varit på tal inom flera kassor,
varvid man dock som regel kommit till det resultatet, att många medlemmar
skulle få svårt att betala de betydligt högre avgifter, som skulle bliva följden
av en sådan uppflyttning. Vad dessa avgifters storlek beträffar, hänvisas
till följande tabell:

Daghjälpsbelopp och avgifter i de erkända arbetslöshetskassorna den 1 september 1940.

Kassa

Karens-

tid

Längsta

under-

stödstid

Daghjälpsbelopp

1: —

1:50

1:75

2: —

2:50

O

o: —

3: 50

4: —

4:50

5: —

Veckoavgifter

i

Ören

1. Beklädnadsarbetarnas ..

6 dag.

120 dag.

15

—

—

30

45

75

—

125

—

—

2. Sadeimakarnas etc.....

6

»

100

>

—

—

—

35

—

—

80

—

—

—

3. Stenindustriarbetarnas..

6

>

120

>

—

—

—

40

—

80

—

140

—

—

4. Handelsanställdas m. fl.

6

»

120

>

10

—

—

20

—

35

—

50

—

—

5. Sko- och läderarbetarnas

6

>

90

»

—

—

25

—

45

60

—

—

—

—

3. Träindustriarbetarnas ..

6

>

120

»

—

25

—

—

50

65

—

—

—

—

7. Musikernas............

12

>

126

»

—

—

—

10

—

75

—

125

—

200

40

8. Lantarbetarnas........

6

>

120

>

15

25

—

35

45

60

—

—

—

—

9. Frisörernas............

12

»

120

>

—

15

—

25

35

—

80

—

125

—

10. Livsmedelsarbetarnas ..

G

>

120

>

—

20

—

30

—

60

—

90

—

- |

11. Textilarbetarnas ......

6

>

120

>

—

15

—

20

25

30

—

45

—

— !

12. Gjuteriarbetarnas......

6

>

120

>

—

—

—

—

35

—

—

85

—

—

13. Gruvindustriarbetarnas

12

>

90

>

—

30

—

45

—

—

—

—

—

—

14. Handelstjänstemännens

12

>

120

—

—

—

’50

—

—

—

—

—

—

I denna situation ligger det måhända nära till hands att tänka sig en lösning
av detta problem genom att utbetala ett av staten bekostat dyrtidstillägg
till de understödsberättigade kassemedlemmarna. Socialstyrelsen finner det
emellertid stå bättre i överensstämmelse med de huvudprinciper, som ligga till
grund för den statsunderstödda arbetslöshetsförsäkringen, att vid en allmän
höjning av daghjälpsbeloppen de försäkrade själva svara för så stor andel
av kostnaderna för förhöjningarna, som motsvarar deras andel av kostnaderna
för de ursprungliga daghjälpsbeloppen. Förhöjningarna böra alltså
icke bestridas helt genom av staten bekostade dyrtidstillägg. Det kan emellertid
icke synas rimligt, att de försäkrade skola av förhöjningarna bestrida 1

1 Månadsavgift.

Kungl. Maj:ts proposition nr 214. (Bilaga A)

7

cn större andel än den nyss angivna. Detta skulle emellertid bliva resultatet,
om man sökte åstadkomma en allmän uppflyttning i daghjälpsklasser utan
att ändra nuvarande statsbidragsgrunder. Dessa medföra nämligen, såsom
förut framhållits, en minskning av statsbidragsprocenten vid en höjning av
daghjälpsbeloppet.

Arbetslöshetsförsäkringen och arbetsmarknadskommissionens kontant understöds

verksamhet.

Styrelsen övergår i det följande till den andra av de omständigheter, som
motivera en reformering av bestämmelserna på förevarande område, nämligen
de nya principerna för den statliga och statsunderstödda hjälpverksamheten
vid arbetslöshet.

Den omläggning, som kontantunderstödsverksamheten undergått, innebär
dels en höjning av understödsbeloppen, dels ock en utvidgning av förevarande
hjälpform. De nya dagunderstödsbeloppen bliva i allmänhet väsentligt
högre än de daghjälpsbelopp, som mera allmänt förekomma i arbetslöshetskassorna.
Särskilt framträdande blir skillnaden vid jämförelse med understöden
för sådana hjälpbehövande, som bliva berättigade till dagunderstöd
för barn och (eller) hyreshjälp. I detta sammanhang må påpekas, att, medan
hyreshjälpen jämlikt hjälpkungörelsens 48 § tidigare allenast utgick i
särskilt ömmande fall, denna hjälpform numera synes vara avsedd såsom
ett mera vanligt förekommande tillägg till understöden, varigenom dessa
inom var och en av de olika ortsgrupperna bliva graderade med hänsyn till
levnadskostnaderna. Redan den omständigheten, att understödsbeloppen
(dagunderstöd + tillägg för barn + hyreshjälp) i den allmänna arbetslöshetshjälpen,
vilken helt bekostas av samhället, således äro förmånligare än
inom arbetslöshetsförsäkringen (daghjälp), för vilken kostnaderna till omkring
hälften bestridas av de försäkrade själva, måste enligt sakens natur
motverka strävandena att utbygga försäkringen. Särskilt ogynnsamma torde
emellertid för försäkringens vidkommande verkningarna bliva av den utvidgning
av kontantunderstödsverksamheten, som företagits av arbetsmarknadskommissionen
under hösten 1940. Tidigare har kommissionen i regel
bestämt det medgivna antalet understödsrum i en kommun ej oväsentligt
lägre än antalet icke hjälpta hos kommittén anmälda arbetslösa. De så att
säga övertaligas hjälpbehov har kommunen icke haft någon annan laga möjlighet
att tillgodose än genom understöd enligt fattigvårdslagen, en för den
arbetslöse väsentligt oförmånligare hjälpform. Numera beviljar kommissionen
däremot ett antal understödsrum, som medför, att dylika övertaliga i
allmänhet icke behöva uppkomma. Därigenom har fattigvården i det väsentliga
avkopplats som hjälpform för arbetslösa, en i och för sig mycket glädjande
utveckling. Man kan utan överdrift säga, att varje arbetslös numera
regelmässigt kan påräkna kontantunderstöd med statsbidrag vid arbetslöshet.
Därigenom framstå dessa understöd såsom en rättighet och lia fått en
karaktär, som i väsentliga hänseenden slår den försäkringsmässiga nära,
med den skillnaden dock, att kostnaden för kontantunderstöden helt bestrides
av samhället. De, sorn erhålla kontantunderstöd, äro vidare som regel
icke underkastade längre karenslid eller mera betungande kontroll från arbetsförmedlingens
sida än arbetslöshetskassemedlemmarna. De förra få visserligen
underkasta sig cn behovsprövning, som likväl för flertalet arbetslösa
icke torde medföra någon nedsättning av maximibeloppen och endast
för ett fåtal uteslutning från hjälp. Någon skärpning av den inom arbetslös -

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 214. (Bilaga A)

hetskommittéerna verkställda behovsprövningen torde icke vara att förvänta,
särskilt icke i fråga om kommuner, där man redan kommit till en
arbetslöshetskostnad av 1 krona 50 öre per skattekrona och där man sålunda
får statsbidrag med 100 procent för varje beviljat kontantunderstöd.
Tvärtom kan man antaga, att beviljandet av understöd med hänsyn till vad
redan nämnts för framtiden kommer att ske efter mindre restriktiva linjer
än tidigare.

Bland de förhållanden, vilka bidraga till att den allmänna arbetslöshetshjälpen
numera framstår såsom fördelaktigare än den försäkringsmässiga,
bör nämnas, att till följd av 44 § i hjälpkungörelsen medlemmar i erkända
arbetslöshetskassor, så länge de äro daghjälpsberättigade, äro förhindrade
att komma i åtnjutande av någon form av dagunderstöd. Påpekas må, att
medlemmar av icke erkända arbetslöshetskassor däremot kunna tilldelas visst
dagunderstöd (även dagunderstöd för familjeförsörjare med barn och hyreshjälp).

Socialstyrelsen har alltså funnit, att de vidtagna förändringarna i den statsunderstödda
understödsverksamheten för arbetslösa på ett högst betänkligt
sätt rubbat den frivilliga försäkringens ställning. Det har även under hand
av ledande män inom erkända arbetslöshetskassor och inom fackförbund,
inom vilka förarbeten äro i gång för bildande av dylika kassor, påpekats, att
ovanstående omständigheter, därest icke därav påkallade åtgärder vidtagas,
kunna bryta ned den frivilliga arbetslöshetsförsäkringen eller i varje fall med
sannolikhet förhindra dess vidare utveckling. Medlemmarna i de erkända
arbetslöshetskassorna ha, framhålles det, redan börjat uppmärksamma, att
arbetslösa, som icke genom avgiftsbetalning till erkända arbetslöshetskassor
sörjt för existensmedel vid inträffande arbetslöshet, erhålla kontantunderstöd,
som äro avsevärt förmånligare än arbetslöshetsförsäkringens daghjälp.
Risk kan till och med föreligga, har det sagts, att nuvarande kassor upplösas
och deras behållna tillgångar (fonder) i enlighet med stadgarna överföras
till de initiativtagande fackförbunden. Härigenom skulle betydande belopp,
som hopsamlats för arbetslöshetshjälp, kunna undandragas det allmännas
arbetslöshetspolitik och statsmakterna finge i fortsättningen icke det fortlöpande
bidrag till arbetslöshetskostnaderna, som de försäkrade lämna genom
sina avgifter.

Socialstyrelsen vill i detta sammanhang också erinra om att föredragande
departementschefen i propositionen angående arbetslöshetsförsäkringen utgått
från att de kontanta understöden till arbetslösa utanför försäkringen
efter en övergångstid skulle regleras så, att de genomsnittligt komme att ligga
under de på orten utgående understöden från kassorna. Utvecklingen har nu
kommit att gå i rakt motsatt riktning.

Socialstyrelsen finner för sin del, att de från kassornas håll framförda erinringarna
äro värda allt beaktande. Styrelsen vill slå fast, att det måste anses
vara synnerligen olyckligt, örn avvägningen mellan å ena sidan kontantunderstöd
utan insatser från medborgarna själva och å andra sidan den försäkringsmässiga
daghjälpen göres sådan, att den senare övergives av de enskilda
medborgarna och deras organisationer. En så omfattande kontantunderstödsverksamhet
som den nu planerade och redan försöksvis igångsatta
bör därför icke införas, utan att man vidtager föranstaltningar för dels
ett vidmakthållande av det försäkringsmässiga arbetslöshetsunderstödet, dels
ock ett systematiserande av de skilda understödsformema i deras förhållande
sinsemellan. Mycket talar för att den ur dessa synpunkter på lång sikt
enda tänkbara och fullt effektiva lösningen av dessa ytterst ömtåliga problem
är införandet av en obligatorisk arbetslöshetsförsäkring. Det finnes
alltså starka skäl att antaga, att förbättringarna av kontantunderstöden till

Kungl. Maj:ts proposition nr 214. (Bilaga A)

9

de icke försäkrade efter hand komma att ställa statsmakterna inför valet
mellan att helt upphöra med arbetslöshetsförsäkringen eller att göra den
obligatorisk. Det hade varit önskvärt, att denna fråga kunnat utredas, innan
törbättringar av kontantunderstöden vidtagits. En lösning av problemet efter
den obligatoriska linjen kan emellertid i varje fall icke komma i fråga på
så kort tid, som nu står till förfogande, men det är angeläget, att detsamma
snarast möjligt blir föremål för socialvårdskommitténs uppmärksamhet. Hur
denna utredning än må utfalla, är det av stor vikt att vidmakthålla den frivilliga
försäkringen; om alternativet obligatorisk försäkring väljes, bildar en
väl utvecklad frivillig försäkring en mycket värdefull grundval för den obligatoriska.
I avvaktan på utredningens resultat och då läget kräver snabba
åtgärder, är det därför nödvändigt att omedelbart överväga vad som kan
göras för vidmakthållandet av arbetslöshetsunderstödet från den frivilliga
försäkringen genom förbättringar av de försäkrade arbetslösas förhållanden.
Dessa förbättringar kunna åstadkommas på tre vägar:

1) genom att de försäkrade medgivas rätt att uppbära kompletterande
dagunderstöd från arbetslöshetskommittén i orten;

2) genom att förmånerna från den frivilliga arbetslöshetsförsäkringen i
tillfredsställande grad utökas genom införande av t. ex. barntillägg och genom
ökat statsbidrag till daghjälpen;

3) genom en lämplig kombination av båda ovanstående vägar.

Den första av dessa vägar skulle kräva en ändring av den allmänna hjälpkungörelsen,
så att en medlem av erkänd arbetslöshetskassa skulle för den
tid, han är berättigad till understöd från kassan, kunna komma i åtnjutande
av kontantunderstöd, motsvarande skillnaden mellan det belopp, som han är
berättigad till från kassan, och det belopp, som han efter behovsprövning
skulle kunna erhålla från arbetslöshetskommittén. Om en kassemedlem,
som är boende i ortsgrupp lil:d (arbetsmarknadskommmissionens beteckning)
och som har hustru och tre barn under 16 år, är berättigad till en daghjälp
från kassan av 3 kronor om dagen, skulle till honom utbetalas skillnaden
mellan å ena sidan 3 kronor och å andra sidan 6: 50 kronor jämte
hyreshjälp (maximalt). Han skulle sålunda kunna utbekomma exempelvis 3
kronor 50 öre för varje arbetslös dag jämte 70 kronor per månad i hyreshjälp.
Det säger sig självt att, därest en dylik anordning genomfördes, arbetslöshetskassemedlemmarna
snart skulle komma underfund med att de
komme undan billigare genom att gå ned till en lägre daghjälpsklass, utan att
de skulle lida minskning av sina inkomster vid arbetslöshet. Minskningen i
daghjälpsbeloppet skulle nämligen enligt den här diskuterade regeln kompenseras
genom en motsvarande ökning av kontantunderstödet. Skulle den
nyss omförmälda medlemmen flytta ned till exempelvis en klass med 2
kronors daghjälp, skulle han kunna minska sina veckoavgifter till arbetslöshetskassan
med 10 å 15 kronor per år men ändå få samma totala arbetslöshetsunderstöd
som förut. Man kan sålunda befara, att en efter en dylik
regel genomförd sammankoppling mellan arbetslöshetskassornas daghjälp
och kontantunderstöden kommer alt giva impulser till en minskning av det
försäkringsskydd, som de erkända arbetslöshetskassorna äro till för alt lämna.
Visserligen skulle en dylik utveckling i viss utsträckning kunna förhindras
genom alt i kassornas stadgar infördes regler örn skyldighet för medlemmarna
att tillhöra vissa klasser allt efter inkomst, levnadskostnadernas
höjd på boningsorten o. s. v. i enlighet med de förslag, som socialstyrelsen
kommer att framlägga i det efterföljande. Att märka är emellertid, att det är
svårt att i praktiken göra dylika bestämmelser så bindande, alt nedflyltning i
daghjälpsklasser helt kan förhindras. Vidare kunna kassorna vid bestämmandet
av de daghjälpsklasser, som man önskar organisera, taga hänsyn till

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 214. (Bilaga A)

kontantunderstödsverksamheten och i anledning härav endast inrätta klasser
med låga dagshjälpsbelopp.

Fråga är, om icke många medlemmar i erkända arbetslöshetskassor genom
en anordning av ovan skisserad karaktär skulle så småningom mista allt intresse
för att tillhöra en erkänd arbetslöshetskassa. Vid detta resonemang
bortses ingalunda från det förhållandet, att en del arbetslöshetskassemedlemmar,
vilka hava rätt till försäkringsmässigt understöd, på grund av storleken
av deras inkomster eller tillgångar icke kunna få kontantunderstöd efter behovsprövning.
Dessa utgöra emellertid näppeligen mer än en ringa del av
medlemmarna i de erkända arbetslöshetskassorna. Följden skulle kunna
bliva, att den ena kassan efter den andra skulle komma att upphöra med sin
verksamhet.

Den andra av ovan antydda vägar till vidmakthållande av intresset för det
försäkringsmässiga arbetslöshetsunderstödet är, såsom framgår av det ovanstående,
ur många synpunkter att föredraga. Då redan de starkt ökade levnadskostnaderna
kräva en förhöjning av förmånerna från den frivilliga arbetslöshetsförsäkringen,
synes det i det tvångsläge, vari man för närvarande
befinner sig, vara ofrånkomligt, att man förbättrar de erkända arbetslöshetskassornas
förmåner. Detta synes böra ske genom införande av barntillägg
och utökat statsbidrag till daghjälpen. Socialstyrelsen inser emellertid till
fullo de svårigheter, som härigenom uppkomma. Skola åtgärder på detta
område hava avsedd verkan, måste de genomföras snabbt och göras tillräckligt
effektiva. Å andra sidan måste tillses, att icke förbättringarna bliva så
stora och långt gående, att man, då tillfälle gives att bättre överblicka problemet
vid en mera slutgiltig reformering av den frivilliga arbetslöshetsförsäkringen
eller vid ställningstagandet till en obligatorisk arbetslöshetsförsäkring,
finner sig hava gått för långt. Det är nämligen av naturliga skäl svårt att
taga ett steg tillbaka och minska redan tillämpade förmåner, därest så skulle
befinnas vara önskvärt. Dessa synpunkter böra dock icke få stå i vägen för
sådana förbättringar, som befinnas erforderliga på grund av den allmänna
prisstegringen och tillkomsten av de nya grunderna för arbetsmarknadskommissionens
kontantunderstödsverksamhet. Skulle de motiv, som nu föranlett
förbättringar i försäkringen, sedermera bortfalla, står det givetvis statsmakterna
fritt att genomföra de inskränkande ändringar, som äro betingade av
en dylik utveckling. Socialstyrelsen får därför föreslå, att de erkända arbetslöshetskassornas
försäkringsförmåner förbättras genom införande av en barntilläggsanordning
och genom en höjning av statsbidragen i enlighet med efterföljande
förslag.

Genom att slå in på denna väg skulle givetvis för ett antal medlemmar av
erkända arbetslöshetskassor behovet av kompletterande understöd från arbetslöshetskommittéerna
komma att minskas eller bortfalla. Hur stort detta
antal kan komma att bliva, beror självfallet i stor utsträckning på hur kraftiga
förbättringarna av kassornas förmåner bliva. Då det emellertid synes
omöjligt att i så hög grad förbättra förmånerna från arbetslöshetsförsäkringen
att behov av dylik komplettering av daghjälpen kan till fullo elimineras,
har styrelsen icke velat utan diskussion avföra den linje, enligt vilken kompletterande
understöd från arbetslöshetskommittéerna skulle kunna utgå till
hjälpbehövande arbetslös kassemedlem, som har barn under 16 år eller som
har ett påtagligt behov av hyreshjälp. Styrelsen vill emellertid understryka,
att mycket starka skäl tala för att man skall hålla de två hjälpformerna skilda
från varandra. Som ovan framhållits, är styrelsen beredd att framlägga ett
förslag till barntillägg inom den frivilliga arbetslöshetsförsäkringen, låt vara
att härigenom understödet från försäkringen till familjeförsörjare i vissa fall
icke skulle bliva fullt så effektivt som dagunderstödet från arbetslöshetskom -

Kungl. Maj:ts proposition nr 214. (Bilaga A)

11

mittéerna. Därjämte föreslås en förbättring av statsbidraget till daghjälpen,
vilken är avsedd att leda till effektivare daghjälpsbelopp än de nuvarande
utan någon betungande höjning av försäkringsavgifterna. Under sådana förhållanden
synes man icke nu böra upphäva boskillnaden mellan daghjälpen
och kontantunderstöden.

Socialstyrelsen ingår härefter på en utredning om barntillägg och statsbidrag
till dessa. Därefter kommer styrelsen att framlägga ett förslag till nya
statsbidragsgrunder vad beträffar daghjälpen.

Barntillägg.

Jämlikt 41 § i kungörelsen den 30 juni 1934 angående statlig och statsunderstödd
hjälpverksamhet har hitintills statsbidrag kunnat utgå till dagunderstöd
till arbetslös bland annat med högst hälften av 60 öre per dag för varje
inom eller utom äktenskapet fött barn. Barnbidrag till arbetslösa är sålunda
icke någon nyhet för den svenska arbetslöshetshjälpen. Det kan därjämte
erinras örn att i den obligatoriska försäkringen mot arbetslöshet, som trätt i
verksamhet i Norge under år 1939, barnbidrag utgår såsom tillägg till det
vanliga daghjälpsbeloppet. Inom den engelska arbetslöshetsförsäkringens ram
utbetalas tillägg till de vanliga försäkringsförmånerna åt försäkrad, som har
hustru, barn eller andra anförvanter att försörja.

I det föregående har visats, att en anordning med barntillägg måste anses
vara i hög grad önskvärd för att understödet från de erkända arbetslöshetskassorna
skall ur allmän social synpunkt få tillräcklig effektivitet och för att
man skall kunna upprätthålla en rationell avgränsning mot andra hjälpformer.
Försäkrade, som hava försörjningsplikt gentemot barn, hava självfallet
såsom regel behov av ett större arbetslöshetsunderstöd än andra. Denna behovstäckning
blir desto angelägnare då såsom nu sker omsättningsskatt uttages.
Särskilt i kassor, där endast en klass införts för kassans vuxna manliga
medlemmar med fullgod arbetsförmåga, såsom i exempelvis gjuteriarbetarnas
erkända arbetslöshetskassa, möta givetvis stora svårigheter att tillgodose
familjeförsörjarens behov av understöd. Daghjälpsbeloppet måste nämligen
i en sådan kassa, örn det skall giva familjeförsörjaren i erforderlig utsträckning
vad han för sitt och sin familjs uppehälle behöver, sättas så högt,
att det i många fall blir alltför högt för ensamstående medlemmar å orter med
lägre levnadskostnader. I en arbetslöshetsförsäkring är emellertid av lättförstådda
skäl en dylik överförsäkring mycket farlig. Vidare medför detta alternativ
för medlemmarnas flertal betungande avgifter, enär statsbidraget i detta
fall — särskilt vid nuvarande statsbidragsgrunder — blir mindre än eljest.
Sätter man åter daghjälpsbeloppet i huvudklassen till ett sådant belopp, att
det mera anpassar sig till de ensamstående medlemmarnas genomsnittliga
behov, blir understödsbeloppet otillräckligt för medlemmar med stora familjer,
särskilt i de fall då dessa bo å orter med höga levnadskostnader. Härav
torde framgå, alt en klassindelning efter mönster från gjuteriarbetarnas kassa,
därest den utnyttjas för att nå nu ifrågavarande syfte, måste giva ett otillfredsställande
resultat, för såvitt icke'' en anordning med barntillägg införes
för att giva de stora familjerna ett effektivare stöd. Funnes barntillägg, .skulle
detta sålunda betydligt underlätta vidtagandet av åtgärder mot olämplig klassinplacering.

Slutligen må erinras om att vid överläggningar med representanter för arbetslöshetskassor
och fackförbund samt i andra sammanhang vid upprepade
tillfällen framhållits, alt kassemedlem på ort med höga levnadskostnader och

12 Kungl. Maj:ts proposition nr 214. (Bilaga A)

med underhållsskyldighet mot barn icke kan försörja sig med tillhjälp av
de daghjälpsbelopp, som medlemmarna vid nuvarande statsbidragsgrunder
mäkta tillförsäkra sig, utan för barnens skull måste söka fattigvård. Vidare
må i detta sammanhang framhållas, att textilarbetarnas erkända arbetslöshetskassa
i skrivelse av den 3 augusti 1939 föreslagit, att en anordning med
barntillägg införes i den frivilliga arbetslöshetsförsäkringen. I denna framställning
har sedermera handelsanställdas m. fl. erkända arbetslöshetskassa
instämt.

I förbigående må anmärkas, att det kanske skulle anses önskvärt att i detta
sammanhang införa understöd jämväl för hustru till försäkrad och kanske
även för andra personer, vilka för sin försörjning äro beroende av den försäkrades
arbetsinkomst. Styrelsen har emellertid funnit, att vissa svårigheter
möta att inom en frivillig arbetslöshetsförsäkrings ram inrymma ett dylikt
tillägg för hustru, enär hänsyn måste tagas därtill, att numera åtskilliga hustrur
hava förvärvsarbete utom hemmet och själva kunna vara arbetslöshetsförsäkrade.
För övrigt kan anföras, att utdelandet av särskilda understödsförmåner
för försäkrads hustru och andra anförvanter än barn under 16 år
ställa stora krav på kassornas lokala redogörare, som i regel rekryteras bland
frivilliga och oskolade krafter. Kraven äro visserligen icke oöverkomliga men
föranleda i allt fall en stor tvekan mot ifrågavarande förmåners införande.
Då slutligen de försäkrade själva icke begärt dylika förmåner, har styrelsen
stannat vid att undersöka frågan, huruvida tillägg för barn lämpligen kunna
införas i den statsunderstödda arbetslöshetsförsäkringen.

Enligt en undersökning, som socialstyrelsen företagit, skulle, örn nedan föreslagna
barntilläggsanordning varit införd i samtliga arbetslöshetskassor år
1937, statsbidragsbeloppet hava ökats från omkring 650,000 kronor (= daghjälpsbidraget)
till omkring 760,000 kronor, d. v. s. med endast omkring 17
procent. Kostnaderna för en barntilläggsanordning ställa sig sålunda jämförelsevis
låga, medan den effektivitetsökning, som arbetslöshetsförsäkringen
skulle få genom dess införande, torde få anses vara påtaglig.

Mot ett system med familjebidrag i arbetslöshetsförsäkringen kommer möjligen
att invändas, att därigenom en form av understöd med hänsyn till det
individuella hjälpbehovet införes i försäkringen. Understöd från denna skall
nämligen utgå som en rätt för de försäkrade oberoende av varje försäkrads
hjälpbehov och sålunda utan någon inkomst- eller behovsprövning. Emellertid
är det ju i detta sammanhang icke fråga om att någon prövning av den
försäkrades ekonomiska ställning skall äga rum, innan barntillägget skulle
utgå. Behovet av understöd i det enskilda fallet prövas nämligen varken direkt
såsom inom fattigvården eller indirekt genom en inkomstberäkning såsom
för tilläggspensionen inom folkpensioneringen. En välbärgad försäkrad
med barn kommer att få barntillägg likaväl som den medellöse och hjälpbehövande.
Någon nyhet för socialförsäkringen skulle dessa förmåner, som
utgå på grund av att försäkrad bär barn, icke utgöra. Socialstyrelsen vill
erinra örn den sjukvårdsersättning åt kassemedlemmars barn, som för närvarande
lämnas av flertalet centralsjukkassor.

Det må framhållas, att man måste skilja på det fall, då man vid en försäkring
för en hel grupp försäkrade, en kollektiv försäkring, tager hänsyn till
hjälpbehovet, och det fall då man gör det för en enskild försäkrad. I fråga
om det kollektiva fallet är att märka, att statens bidrag redan nu är i viss
mån bestämt med hänsyn till hjälpbehovet, enär statsbidraget utgår med
relativt sett större andel av det utbetalade understödet vid lägre daghjälpsbelopp.
Ingen socialförsäkringsgren har i detta avseende kunnat hållas systematiskt
fri från behovssynpunkter. Praktiskt taget ständigt har man fått
göra en kompromiss mellan den rena försäkringslinjen och en behovslinje.

Kungl. Maj.ts proposition nr 214. (Bilaga A)

13

Med hänsyn till det anförda har socialstyrelsen funnit, att ur principiella
synpunkter hinder icke möta för att i lagstiftningen om de erkända arbetslöshetskassorna
införas sådana bestämmelser, som göra det möjligt för dem att
utgiva ett särskilt understöd åt arbetslös försäkrad med underhållsskyldighet
mot barn, vilket understöd, såsom socialstyrelsen förut anfört, i den situation,
vari arbetslöshetsförsäkringen nu kommit, är synnerligen välmotiverat.

Det återstår att undersöka, huruvida en anordning med barntillägg är genomförbar
ur administrativa synpunkter. För att kunna bedöma denna sak
måste man diskutera de huvudgrunder, på vilka en barntilläggsanordning,
inlemmad i den statsunderstödda arbetslöshetsförsäkringen, kan uppbyggas.

Till en början bör fastställas, att barntillägg bör utgå för varje dag, för
vilken den ai''betslöse är berättigad till daghjälp från den erkända kassan.
Andra regler — örn t. ex. längre karenstid för barntillägget än för daghjälpen
— äro ur sakliga synpunkter icke motiverade.

Enligt de för kontantunderstödsverksamheten fastställda nya bestämmelserna
skall jämväl i fortsättningen visst högre dagunderstöd utgå till familjeförsörjare
med barn under 16 år. ökningen i understödens maximalbelopp
för vart och ett av de tre första barnen i en familj föreslås i ortsgrupp I till
60 öre, i ortsgrupp II till 80 öre och i ortsgrupp lil till 100 öre per dag. Anses
en månad i medeltal omfatta 25 understödsdagar, motsvaras dessa belopp
av 15: 00, 20: 00 och 25: 00 kronor per månad. Enligt lagen om barnbidrag
kan per barn i en trebarnsfamilj som regel utgå 16: 67 kronor å billigaste ort
och 25: 00 kronor å dyraste, allt per månad räknat. Samma belopp kunna
utbekommas i bidragsförskott. Skall barntillägget från arbetslöshetsförsäkringen
inom de billigaste orterna få ungefär samma försörjningsvärde
som barnbidraget eller bidragsförskottet, kan det icke sättas till lägre
belopp per dag än som vid ovan angivna beräkningsgrunder motsvarar 15: 00
kronor per månad, d. v. s. 60 öre om dagen. Det må anmärkas, att i den
allmänna arbetslöshetshjälpen sistnämnda belopp utgår till vart och ett av
de tre första barnen i en familj boende å ort tillhörande billigaste ortsgrupp.

Enligt lagarna örn barnbidrag och örn bidragsförskott utgår understöd med
belopp, som per barn räknat faller med stigande barnantal i familjen. I viss
mån samma regel tillämpas inom arbetsmarknadskommissionens kontantunderstödsverksamhet.
Det skulle kunna ifrågasättas, att en motsvarande ordning
infördes för här föreslagna barntillägg. Emellertid är det — särskilt när
barn finnas, som äro födda utom äktenskapet och som bo å annan ort än den
försäkrade — svårt för arbetslöshetskassans funktionärer att fastställa skilda
understödsbelopp för olika barn till den försäkrade. En barntilläggsanordning
sadan som den föreslagna måste åtminstone till en början göras mycket
enkel. Av skäl, som angivas i det efterföljande, kan styrelsen icke för'' närvarande
föreslå barntilläggens differentiering efter dyrortsförhållanden eller
efter den försäkrades daghjälpsklass. Under sådana omständigheter torde
man bäst förena kravet på enkla administrativa regler med kravet på rimlig
effektivitet hos barntilläggsanordningen (särskilt för mångbarnsfamiljer) genom
att lata barntillägget utgå med ett enhetligt belopp, som giver ett godtagbart
genomsnittsvärde åt denna försäkringsförmån. Sättes detta belopp
till 60 öre per understödsdag (i allmänhet lika med varje vardag), skulle i
understöd för barn, då två barn finnas i en familj, i regel utgå

Orts”!-. I

enligt socialstyrelsens förslag...................... 1: 20 kr.

enligt lagen om barnbidrag ...................... 1: 40 i

enligt bjiilpkungörelsen .......................... 1: 20 »

Orlsgr. Ii
1: 20 kr.
1:75 »
1:00 »

Ortsgr. III
1: 20 kr.
2:10 >
2:00 »

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 214. (Bilaga A)

För en familj med fem barn under 16 år skulle motsvarande siffror ställa
sig på följande sätt:

Ortsgr. I

enligt socialstyrelsens förslag...................... 3:00 kr.

enligt lagen om barnbidrag ...................... 2: 80 >

enligt hjälpkungörelsen .......................... 2:40 »

Ortsgr. II
3:00 kr.
3:50 »
3:00 »

Ortsgr. lil
3: 00 kr.
4:20 »
3:60 »

Av ovanstående tablåer framgår att det valda och av barnantalet oberoende
beloppet per barn och dag för barntillägg inom den frivilliga arbetslöshetsförsäkringen
giver ett genomsnittligt understödsbelopp, som snarare synes något
för lågt än för högt. Det torde emellertid i allt fall kunna betraktas som
godtagbart.

Styrelsen måste, såsom redan framhållits, åtminstone tillsvidare avböja tanken
på en differentiering av barntillägget efter dyrortsförhållanden. Skälen
härtill äro bland annat, att en dylik anordning på grund av bestämmelserna
i understödsföreningslagen om försäkringsavgifternas beräknande skulle förutsätta
inrättandet av ett flertal understödsklasser utöver dem, som redan
finnas i kassorna. Detta skulle givetvis komma att tynga administrationen.
Vidare skulle anordningen medföra svårigheter och kanske orättvisor, då barn
bo inom annan dyrortsgrupp än den försäkrade.

Jämväl tanken att låta barntillägget utgå med högre belopp för den, spm
tillförsäkrat sig högre daghjälp, än för den, som gått in i en klass med.lägre
dagunderstöd, måste styrelsen för närvarande avvisa. Den högre daghjälpen
utövar så stor dragningskraft på sådan försäkrad, som vet med sig, att han
som regel är utsatt för stor arbetslöshetsrisk, att han ofta lockas gå in i klass
med ett i förhållande till hans arbetsinkomster för högt daghjälpsbelopp.
Härigenom uppkommande svårigheter skulle givetvis förvärras, örn också
barntillägg till högre belopp skulle få öka de högre daghjälpsbeloppens lockelser.
Visserligen kommer styrelsen i det följande att behandla vissa förslag
till åtgärder mot den företeelse, som här åsyftas, men de kunna sannolikt
i många fall icke helt eliminera ifrågavarande olägenheter. Styrelsen anser
därför, att man bör avvakta resultatet av dessa åtgärder, innan slutgiltig
ställning tages till frågan om införande av barntillägg, differentierade efter
daghjälpens storlek.

Socialstyrelsen föreslår sålunda, att barntillägget skall räknat per barn utgå
med belopp, som är oberoende av dyrortsförhållanden, klasstillhörighet
och barnantal i familjen. Tillägget synes lämpligen böra fastställas till 60
öre per understödsdag och barn under 16 år. En viktig inskränkning måste
emellertid föreskrivas. Av samma skäl som daghjälpen icke får överskrida
en viss procentsats av inkomsten måste man tillse, att summan av daghjälpen
och barntillägget icke må överstiga vad som svarar mot 4/s av den i orten
vanliga arbetsförtjänsten för arbetsdag för arbetare inom samma yrke
och av samma arbetsförmåga som den arbetslöse. Skulle denna gräns överskridas,
måste först barntillägget och därefter (i fall så är behövligt) daghjälpen
reduceras. Enbart den omständigheten att daghjälp och barntilllägg
tillsammans överstiga 6 kronor bör emellertid icke innebära hinder för
fullt barntilläggs utgivande.

Styrelsen vill i detta sammanhang anmärka följande. Den ovan åsyftade
regeln örn att understödsbeloppet icke får överskrida viss andel av den dagliga
arbetsförtjänsten har med för närvarande i kassorna tillämpade daghjälpsbelopp
haft praktisk betydelse endast i undantagsfall. Kommer en
barntilläggsanordning inom den frivilliga arbetslöshetsförsäkringen till stånd,
ökas givetvis regelns betydelse samtidigt som det blir angeläget för tillsynsmyndigheten
att kontrollera, att densamma noga efterleves. Någon anledning

Kungl. Maj:ts proposition nr 214. (Bilaga A)

15

att antaga, att svårigheter härvid komma att uppstå, finnes emellertid icke.
Dock skulle måhända i detta sammanhang böra övervägas, huruvida icke regeln
borde omformuleras så, att den i större utsträckning än nu toge hänsyn
till den försäkrades individuella löneförhållanden. Med nuvarande formulering
bygger den nämligen så gott som utslutande på det allmänna löneläge,
som gäller för den grupp, som den försäkrade tillhör. Styrelsen anser
emellertid, att anledning saknas att för barntilläggsanordningens skull upptaga
denna svårbedömda fråga till närmare omprövning.

Frågan om de kategorier barn, för vilka barntillägg skall kunna utgå,
måste behandlas med utgångspunkt i första hand från de anordningar för
understöd åt barn, som vår nuvarande sociallagstiftning inrymmer. Den bör
vidare prövas under hänsynstagande till önskvärdheten av att det materiella
innehållet i hithörande regler blir av den karaktären, att de administrativa
krafterna inom kassorna få minsta möjliga svårigheter och besvär med att i
det enskilda fallet avgöra, huruvida rätt till barntillägg föreligger eller ej.
Slutligen måste man vid denna prövning taga hänsyn till önskvärdheten att
erhålla så enkla och lättförståeliga regler som möjligt för bestämningen av
dessa kategorier.

Barntillägget i en frivillig försäkring mot arbetslöshet är i likhet med daghjälpen
ett försäkringsmässigt understöd, d. v. s. man äger där rätt till detsamma,
om man fullgjort vissa prestationer gentemot försäkringen och i övrigt
uppfyller vissa villkor, bland vilka dock icke får ingå villkoret örn ett
för varje individuellt fall konstaterat behov av understödet i fråga. Andra
slag av understöd för barn äro antingen såsom t. ex. fattigvårdsunderstödet
beroende av en behovsprövning eller såsom barnbidraget och bidragsförskottet
beroende av en inkomstprövning. Självfallet är, att ett försäkringsmässigt understöd
i förhållande till ett understöd, som utgår först efter behovsprövning,
i princip måste anses vara det primära, varför utbetalandet av det senare
slaget av understöd bör rätta sig efter förekomsten av understöd, som ej är
beroende av behovsprövning. Denna princip har vunnit erkännande och kommit
till uttryck i lagstiftningen om erkända arbetslöshetskassor. Enligt denna
må nämligen daghjälp utgå, oberoende av huruvida fattigvård utgår. Härmed
är underförstått, att fattigvårdsunderstödets utgående och storlek anses
böra göras beroende av daghjälpen.

Ur principiell synpunkt är det därför riktigast att låta barntillägget utgå
utan hänsyn till att barnbidrag eller bidragsförskott utbetalas för samma
barn. De senare understödens storlek och deras utgående bör göras beroende
av de försäkringsmässiga barntilläggen. Styrelsen inser emellertid, att det
skulle stöta på vissa praktiska svårigheter att följa denna linje. Ett barnbidrag,
som redan utgår, då rätt till barntillägg från arbetslöshetsförsäkringen
.skulle inträda, kan svårligen indragas för att omedelbart efter det arbetslösheten
eller understödsrätten upphört ånyo efter t. ex. någon eller några månaders
förlopp sättas i funktion igen. Det kräves nämligen först ett omständligt
indragningsförf drande med beslut av pensionsnämnd och pensionsstyrelsen,
för att barnbidraget skall indragas eller minskas, varefter i allmänhet
efter en kort tids förlopp ny ansökan måste ingivas för att få barnbidraget
ånyo beviljat eller förhöjt, vilket kräver nya beslut av pensionsmyndigheter11a.
I de lall, där barnbidraget utgår med högre belopp än barntillägget från
den frivilliga arbetslöshetsförsäkringen, skulle det under sådana omständigheter
kunna anses vara motiverat all låta ett utgående barnbidrag vara
oförändrat men i stället innehålla barntillägget.

Bidragsförskott skall för varje gång beviljas för eli år, d. v. s. för en period
örn tolv månader, under vilken period eli fastställt 1''örskottsbelopp som
regel ej kan ändras. Bidragsförskottet kan sålunda icke indragas enbart av

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 214. (Bilaga A)

den anledningen, att barntillägg från den frivilliga arbetslöshetsförsäkringen
börjar utgå, annat än i de fall då ny tolvmånadersperiod påbörjas under
den tid, då barntillägg utgår från arbetslöshetsförsäkringen.

Styrelsen vill emellertid framhålla, att det torde bliva ganska sällsynt,
att barntillägg och barnbidrag eller bidragsförskott skulle komma att utgå
samtidigt för ett och samma barn. Barntillägg kan ju ej komma att utgå till
andra än sådana personer, som under de senaste tolv månaderna före arbetslöshetens
inträdande haft arbete i en ganska betydande omfattning. Barnamodern
(det är i detta hänseende nästan uteslutande denna, som det är
fråga om) har nämligen, om hon är arbetslöshetsförsäkrad, ofta en årsinkomst,
som överstiger gränsen för rätten till barnbidrag eller bidragsförskott
eller i varje fall gränsen för rätten till fullt understöd. Denna gräns går i
ortsgrupp I vid en årsinkomst av 600 kronor, i grupp II vid 800 kronor och
i grupp III vid 1,000 kronor. I detta sammanhang måste vidare observeras
regeln om barntilläggets reducering, därest sammanlagda beloppet av daghjälp
och barntillägg överskrider 80 procent av den dagliga arbetsförtjänsten.
En försäkrad, som åtnjuter en årsinkomst av exempelvis endast 800 kronor,
torde icke så sällan tillgodoräknas en dagsförtjänst av högst 3: 00 kronor.
Hennes sammanlagda understöd från arbetslöshetskassan får då icke överstiga
80 procent av 3 kronor eller 2:40 kronor. Så snart en dylik medlem
är tillförsäkrad mer än sistnämnda belopp i daghjälp, kan barntillägg alltså
icke utgå. Har den försäkrade åter en högre dagsförtjänst än 3: 00 kronor,
har emellertid hennes årsinkomst av pensionsnämnden eller barnavårdsnämnden
i flertalet fall måst fastställas till ett så högt belopp, att barnbidrag
eller bidragsförskott icke kunnat beviljas eller kunnat medgivas endast till
reducerat belopp. Vad beträffar bidragsförskott är därtill att märka, att såsom
inkomst skall anses det senast till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt
taxerade beloppet, vilket hänför sig till gången tid, varför inkomstförhållandena
kunna utgöra hinder för bidragsförskott oavsett uppkommen arbetslöshet.

Utöver den omständigheten, att denna fråga på grund av här anförda skäl
mest är av teoretisk karaktär, kommer det förhållandet, att det säkerligen
skulle visa sig leda till en administrativt betungande apparat att uppställa
regler, som skulle utesluta, att kassemedlem skulle kunna få barntillägg för
barn, för vilket barnbidrag eller bidragsförskott utginge. Styrelsen har därför
funnit, att dylika regler icke böra inskrivas i förordningen om erkända
arbetslöshetskassor. Däremot torde det vara önskvärt, att hänsyn tages till
dessa omständigheter vid en eventuell reformering av lagstiftningen rörande
barnbidrag eller bidragsförskott.

I detta sammanhang uppställer sig frågan, huruvida i det fall, då båda
föräldrarna till ett barn äro arbetslöshetsförsäkrade och samtidigt berättigade
till barntillägg för barnet, dubbelt barntillägg bör utbetalas för detsamma. I
det fall, då gift kvinnlig försäkrad är arbetslös, åtnjuta givetvis hennes barn
som regel stödet av den andre makens inkomster, för såvitt denne icke är
arbetslös eller av någon anledning, t. ex. på grund av arbetsoförmåga, är
utan arbetsinkomst. Trots detta följer emellertid av barntilläggets karaktär
av försäkringsmässigt understöd, att den kvinnliga försäkrade bör hava
barntillägg för sina barn under 16 år. Denna sats gäller givetvis under förutsättning
att, såsom nu är fallet, åtskillnad icke göres mellan manliga och
kvinnliga försäkrades avgifter. Den åsyftade ordningen är för övrigt ur social
synpunkt som regel befogad. Då en kvinnlig försäkrad, som har minderåriga
barn, trots detta är i förvärvsarbete utom hemmet (detta är en av förutsättningarna
för att hon skall vara berättigad till arbetslöshetsunderstöd), kan
det nämligen förutsättas, att i allmänhet familjens försörjning i icke obetydlig

Kungl. Maj:ts proposition nr 214. (Bilaga A)

17

grad är beroende av hennes arbetsinkomst. I varje fall bar en sådan familj
som regel inrättat sig efter en levnadsstandard (framför allt bostadsstandard),
som bygger på den kvinnliga försäkrades arbetsinkomst. Då arbetslöshet inträffar
för henne, inträder arbetslöshetsunderstödet, eventuellt med barntillägg,
till viss del i dessa arbetsinkomsters ställe, dock aldrig med större
den än 80 procent av hennes normalinkomster. Av den försäkringsmässiga
anordningen följer, att barntillägg bör utgå till gift kvinnlig försäkrad,
oberoende av mannens inkomstförhållanden. Av denna regel följer
emellertid att, i det fall då mannens arbetsinkomster till högst 80 procent
av hans normalinkomst skulle bliva ersatta med daghjälp från
arbetslöshetskassa jämte barntillägg, sociala motiv saknas för ett indragande
av ena makens barntillägg på grund därav, att dubbelt tilllägg
eljest skulle utgå för samma barn. Då vidare stora administrativa
svårigheter möta att innehålla det ena av dessa barntillägg, därest det andra
utgår, synes man icke böra föreskriva någon regel, som förbjuder, att barntillägg
utgår för samma barn i det fall, då såväl mannen som hustrun liro
arbetslöshetsförsäkrade och samtidigt arbetslösa. Härtill kommer, att det som
regel inträffar förhållandevis sällan, att både man och hustru, som bägge
bruka vara i förvärvsarbete, bliva arbetslösa samtidigt. Ett förbud av den
karaktär, som nyss antytts, skulle därför säkerligen icke hava någon större
ekonomisk betydelse.

I detta sammanhang bör till behandling upptagas frågan örn rätten till
barntillägg för barn, vilket erhåller underhåll av jämväl annan än den försäkrade
på grund av underhållsskyldighet, antingen nu denna blivit fastslagen
i det individuella fallet (genom avtal eller domstolsutslag) eller eljest
1''ullgöres på grund av åliggande enligt lag. Det vanligaste fall, som kan hänföras
till denna frågeställning, är det, då en ogift kvinnlig försäkrad har
barn, för vilket hon åtnjuter underhållsbidrag. Man kan givetvis ifrågasätta,
huruvida barntillägg bör utgå i dylikt fall. Att märka är emellertid, att underhållsbidraget
i princip i detta fall icke skiljer sig från det underhåll, som
utgives av den andra maken i ett äktenskap. Godkänner nian den principen
att, då fråga är örn makar som leva tillsammans, en försäkrad hustru .skall
hava rätt till barntillägg, oberoende av mannens inkomstförhållanden, torde
man jämväl höra medgiva den ogifta modern, som åtnjuter underhållsbidrag
för barnet, rätt till barntillägg från den frivilliga arbetslöshetsförsäkringen.
Bortsett från detta rent principiella resonemang är en dylik regel motiverad
ur praktiska synpunkter. Det skulle nämligen i många fall ofta visa sig besvärligt
för den lokala redogöraren eller någon annan funktionär för kassan
att kontrollera, huruvida en dylik kvinnlig försäkrad åtnjuter underhållsbidrag
från barnafadern.

Såsom redan framhållits måste vid bestämmandet av det materiella innehållet
i reglerna för rätten till barntillägg hänsyn tågås liven till önskvärdheten,
att denna rätt kan prövas på ett sådant sätt och med sådana hjälpmedel,
att svårigheter uppstå varken för de försäkrade eller för kassans funktionärer.
Man kan nämligen icke begära, att de lokala administrativa krafterna
inom arbetslöshetskassorna skola i de oftast förekommande fallen belastas
med utredningar för att fastställa förhållanden beträffande den rättsliga
vårdnaden av barnen eller tvingas sätta sig in i innebörden av avtal örn
underhållsbidrag eller domstolsutslag i dylika ärenden. För annan social
verksamhet, motsvarande den här avhandlade, har denna prövning i allmänhet
givits mycket enkla lönner. Sålunda utgives dagunderstöd för barn
från den allmänna hjälpverksamheten för arbetslösa — alltså från arbetslöshetskommit
leer na — endast pä grundval av de uppgifter, som den arbetslöse
hjälpsökande lämnar i den skriftliga ansökningen örn hjälp från arbetsBihany
till riksdagens protokoll 1041. 1 sami. Nr 214. I)

18 Kungl. Maj.-ts proposition nr 214. (Bilaga A)

löshetskommittén. I Stockholm lära uppgifterna i denna ansökning kontrolleras
genom någon funktionär, som avlägger besök i hemmet, men även där
så sker måste prövningen av rätten till dagunderstöd för barn anses vara den
enklast tänkbara. I fråga örn barnbidrag, som sökes hos pensionsnämnderna
och utbetalas av pensionsstyrelsen, grundas prövningen av rätten till
barnbidrag i första hand på det pastorsintyg för ansökning örn pension, som
författningsenligt skall åtfölja varje ansökning.

Det synes motiverat, att man vid prövningen av rätten till barntillägg från
den statsunderstödda arbetslöshetsförsäkringen väljer samma utgångspunkt
som vid barnbidraget, nämligen prästbeviset. Flertalet av de barn, för vilka
det anses naturligt, att barntillägg bör utgå, äro kyrkoskrivna hos den försäkrade,
till vilken barntillägget skall utbetalas. Möjligt är givetvis, att barn,
i fråga örn vilket den försäkrade icke har eller fullgör någon underhållsplikt,
kan vara kyrkoskrud hos den försäkrade, men dessa fall måste anses höra
till undantagen och kunna därför icke föranleda särskilt hänsynstagande.
Många skäl tala sålunda för att man fastställer såsom en huvudregel, att försäkrad
äger rätt till barntillägg för barn under 16 år, som äro kyrkoskrivna
som boende hos den försäkrade. Genom denna huvudregel vinner man, att
för flertalet fall prövningen av rätten till barntillägg kan grundas på ett prästbevis,
utfärdat av pastorsämbetet i den församling, där den försäkrade är
kyrkoskriven. En dylik handling är lätt åtkomlig för den enskilde och lätt
granskad av kassans funktionärer. Givetvis kan det ej erfordras att, då den
arbetslöse uppbär understöd i perioder, han för varje ny period skall behöva
anskaffa nytt prästbevis. Ett prästbevis, som för att styrka rätten till
barntillägg ingivits till en lokal redogörare, hör kvarligga hos denne under
ett halvt år och bör få åberopas för understödsfall, som inträffa under denna
period. I övriga fall bör nytt prästbevis ingivas. Härigenom vinnas vissa garantier
för att förändringar i familjens sammansättning bliva i rimlig omfattning
kontrollerade.

Uppenbart är emellertid, att alltför påtagliga orättvisor skulle begås, därest
för barn, som icke äro kyrkoskrivna hos den försäkrade men mot vilka denna
har laglig underhållsplikt, som han eller hon fullföljer, icke skulle medgivas
rätt till barntillägg. Dylik förmån från erkänd arbetslöshetskassa bör
därför utgivas jämväl för barn, vilket icke är kyrkoskrivet hos den försäkrade
men gentemot vilket den försäkrade icke endast formellt utan även
reellt fullgör försörjningsplikt. I sådant fall bör rätt till barntillägg föreligga,
för den händelse den försäkrade styrker med intyg från t. ex. barnavårdsman,
att försörjningsskyldigheten mot barnet regelbundet fullgjorts av den
försäkrade före arbetslöshetens inträde. Blankett till dylikt intyg bör tillhandahållas
av arbetslöshetskassan.

Jämte huvudregeln bör alltså inskrivas en biregel, att barntillägg må utgivas
även för sådant barn, som icke är kyrkoskrivet hos den försäkrade,
därest denne på sätt tillsynsmyndigheten föreskriver styrker, att han eller
hon före arbetslöshetens inträde hade den rättsliga vårdnaden om barnet
eller fullgjorde sin underhållsskyldighet gentemot detsamma. För barn, som
äro omhändertagna av barnavårdsnämnd, skulle sålunda barntillägg utgå
endast örn den försäkrade fullgör sin ersättningsskyldighet mot barnavårdsnämnden.

I socialvårdslagstiftningen i allmänhet jämställas adoptivbarn med naturliga
barn. Samma regel bör gälla för barntilläggen från den frivilliga arbetslöshetsförsäkringen.
Föreskrifterna örn barntillägg böra så utformas, att adoptivbarns
rätt till barntillägg klarlägges.

Enligt fattigvårdslagen och lagen örn makes underhållsskyldighet mot
andra makens barn är make skyldig att bidraga till underhåll av barn, som

19

Kanyl. Maj:ts proposition nr 214. (Bilaga A)

den andra maken har i tidigare gifte eller utom äktenskap. Med hänsyn härtill
bör föreskrivas, att barntillägg skall utgå till gift försäkrad för andra
makens barn före äktenskapet. Då emellertid ifrågavarande underhållsplikt
är inskränkt till barn, som den andra maken har under sin vårdnad, hör rätten
till barntillägg i detta fall i enlighet nied vad som ovan anförts inskränkas
till harn, som antingen är kyrkoskrud hos den försäkrade eller å
vilket ovan angivna biregel äger tillämpning.

Till undanröjande av framtida tvivelsmål vill styrelsen framhålla, att barntillägg
icke skall av barnavårds- (eller fattigvårds-) myndigheterna eller andra
få betraktas såsom barnets egen inkomst. Det måste anses hava samma
karaktär som andra förmåner, som utgivas av arbetslöshetskassa och sålunda
betraktas såsom tillfallande den försäkrade. Den försäkrade betalar ju också
genom sina avgifter en del av kostnaden för barntillägget. Emellertid kan
man icke helt bortse från det fall, att den försäkrade lyfter sitt barntillägg
men upphör att fullgöra sin underhållsplikt. Den underhållsberättigade är
därvid sämre ställd än när den underhållspliktige uppbar lön, enär i det senare
fallet men ej i det förra finnes tillfälle uttaga bidraget genom införsel.
Att medgiva tagandet av införsel i dagunderstödet kan dock icke gärna ifrågakomma.
Emellertid torde kassorna hava medel i sin hand att komma till
rätta med detta problem genom att utbetala barntillägget in natura (se 17 §
förordningen örn erkända arbetslöshetskassor i dess föreslagna lydelse).

Barntillägg bör av administrativa skäl utgå för samtliga daghjälpsdagar i
den betalningsvecka, under vilken barnet fötts eller rätten till dylik förmån
inträtt. Vidare bör detsamma utgå för samtliga understödsdagar i den betalningsvecka,
under vilken barnet avlider, fyller 16 år eller eljest omständighet
inträffar, som föranleder barntilläggets upphörande.

Beträffande de administrativa anordningarna för barntillägget må anföras
följande.

Kvittering av barntillägg bör ske å särskild kvittoblankett, vars utseende
fastställes av socialstyrelsen. Under hänvisning till inlämnat prästbetyg, vars
datum jämväl skall antecknas å kvittoblanketten, skall å kvittot uppgivas antalet
barn under 16 år, för vilka rätt till barntillägg föreligger.

Vad socialregistret och det föreslagna barntillägget angår, må erinras därom,
att jämlikt 5 § lagen örn socialregister erkänd arbetslöshetskassa är pliktig
att efter framställning tillhandagå det registerförande organet med upplysning
angående från kassan till viss angiven person utgående hjälp. För att
efter begäran kunna lämna uppgifter örn barntillägg m. m. till socialregistret
bör den erkända kassans lokala redogörare förses med av tillsynsmyndigheten
fastställda blanketter till dylika uppgifter. Dessa blanketter böra innehålla
plats för namnet å den medlem, som tillerkänts barntillägg, samt för
namnen å de barn, för vilka dylikt tillägg utbetalas o. s. v.

Föreskrifter angående behandlingen (vidaresändande och förvaring) av
kvitton å barntillägg, ingivna prästbetyg och andra bevis liksom angående
lokal redogörares rapportering och redovisning av barntillägg o. s. v. höra få
lämnas av socialstyrelsen.

Styrelsen övergår härefter till frågan, huruvida kassorna skola åläggas att
införa barntillägg eller örn de böra äga valfrihet härvidlag eller örn möjligen
rätten att komma i åtnjutande av de föreslagna förbättrade statsbidragen bör
göras beroende av örn kassan infört barntillägg.

Vissa skäl kunna anföras, enligt vilka det skulle vara olämpligt att på
något sätt tvinga kassorna att införa anordningen med barntillägg. Det kail
sålunda andragas, alt i flerlalel kassor såväl den centrala som den lokala
organisationen genom harnlilläggen skulle ställas inför en arbetsuppgift, som

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 214. (Bilaga A)

är helt ny. Det är nämligen endast i ett fåtal fall, som barntillägg utgivits
inom den arbetslöshetsförsäkring, som uppburits av de fackliga organisationerna.
Socialstyrelsen har emellertid, såsom torde framgå av det ovanstående,
just av dessa skäl sökt utforma hithörande bestämmelser på ett sådant sätt,
att dessa svårigheter skola reduceras så långt det är möjligt.

Styrelsen har i det föregående understrukit, att barntilläggen äro nödvändiga
för att göra hjälpen från de erkända arbetslöshetskassorna effektiv, och
att det är ett viktigt samhällsintresse, att till upprätthållande av den frivilliga
försäkringen denna effektivitet verkligen blir tillfredsställande. Det
skulle då vara olyckligt, om en del kassor, därest valfrihet skulle föreligga,
av olika skäl skulle underlåta införa barntilläggen. Skillnaden mellan försäkringsprestationerna
från de olika kassorna skulle vidare för medlemmar
med barn framstå såsom omotiverade. Slutligen vill styrelsen framhålla, att
med det stora statsbidrag, som styrelsen föreslår för barntilläggen, de ekonomiska
konsekvenserna av ett tvång för kassorna att införa barntillägg icke
kunna anses såsom svåröverkomliga.

Styrelsen finner alltså, att övervägande skäl tala för att kassorna skola
åläggas utgiva barntillägg enligt de riktlinjer, som uppdragits i det föregående.

Statsbidraget till kassornas kostnader för barntillägg skulle man givetvis
kunna tänka sig reglerat efter samma normer, som enligt styrelsens nedan
återgivna förslag skulle komma att gälla för statsbidraget till daghjälpen.
För att icke barntilläggens införande skall verka ekonomiskt betungande
för medlemmarna i de erkända arbetslöshetskassorna och möjligen hindra
den önskvärda allmänna ökningen av daghjälpsbeloppen, vilken ökning
trots förbättringen av statsbidraget kommer att kräva ökade avgifter från de
försäkrades sida. är det emellertid nödvändigt, att staten påtager sig en mera
väsentlig del av kostnaderna för de nya förmånerna.

Statsbidraget till daghjälpen kommer — även örn styrelsens i denna skrivelse
framlagda förbättringsförslag förverkligats — att i det långa loppet
och i medeltal räknat täcka högst ungefär hälften av daghjälpskostnaderna.
Skall den av barntilläggens införande betingade avgiftsökningen hållas inom
rimliga gränser, måste emellertid statsbidraget till dem täcka en större andel.
Vid bestämmandet av denna synes man böra följa principen, att grunderna
för statsbidraget till barntilläggskostnaderna böra vara så avpassade, att detta
statsbidrag icke blir mindre än det statsbidrag, som under samma förhållanden
skulle utgå för daghjälpen. Då det senare i vissa fall kan utgå med
75 procent av understödskostnaderna, bör denna procentsats användas för
barntilläggskostnaderna, oberoende av arbetslöshetens omfattning och den
daghjälpsklass, den försäkrade tillhör.

Statsbidraget till barntillägg enligt bär framlagda regler beräknas förorsaka
statsverket en utgift, som i genomsnitt per år (uträknat på en följd av
av år) torde komma att uppgå till i medeltal 3 kronor per medlem i de erkända
arbetslöshetskassorna. Därest kassorna komma att omfatta 500,000
medlemmar, skulle det genomsnittliga statsbidraget för barntillägg uppgå till

1,500,000 kronor per år.

För att uppnå största möjliga försäkringsmässiga utjämning av de försäkrades
andel av kostnaderna för barntilläggen böra de försäkrades bidrag
till finansieringen av dessa försäkringsförmåner sättas lika för såväl försäkrade
med barn som försäkrade utan barn. Ökningen av deras avgiftssumma
kan under sådana villkor beräknas till en krona per medlem och år. Detta
motsvarar en ökning av veckoavgiften med i medeltal icke fullt 21l2 öre.

Kungl. Maj:ts proposition nr 214. (Bilaga A)

21

Nya grunder för daghjälpsbidraget.

Vid förarbetena till 1934 års riksdagsbeslut om statsunderstödd frivillig arbetslöshetsförsäkring
antogs, att daghjälpsbeloppen i de erkända arbetslöshetskassorna
skulle i medeltal uppgå till 3 kronor per dag. I verkligheten
lia de utbetalade understöden i genomsnitt också uppgått till ungefär detta
belopp eller närmare bestämt till 2: 86 kronor. Socialstyrelsen har ovan framhållit,
att levnadskostnaderna sedan år 1934 till årsskiftet 1940/1941 kunna
beräknas ha stigit med omkring 30 procent. Detta innebär, att man för den
varukvantitet, som år 1934 kunde köpas för ett genomsnittligt daghjälpsbelopp
(d. v. s. 3 kronor), vid årsskiftet måste betala i det närmaste 4 kronor.
Denna prisutveckling, vilken ännu icke visat tendens att avstanna, är ett
kraftigt motiv för en sådan omläggning av statsbidragsgrunderna, att de procentsatser
för statsbidragets andel av försäkringskostnaderna, som nu gälla
för 3 kronor, flyttas till att gälla för daghjälpsbelopp örn 4 kronor. I konsekvens
härmed böra de procentsatser för statsbidraget, som enligt gällande
grunder avse 2 kronors daghjälpsbelopp, komma att gälla 3 kronors daghjälp.
En dylik ändring av statsbidragsgrunderna skulle innebära en kraftigare
statsbidragssubvention än den hittills förekommande för daghjälpsbelopp,
som överstiger 2 kronor. Till följd härav skulle avgifterna för dylika
högre daghjälpsbelopp kunna sänkas något, såsom framgår av tablå A, vari
återgivas vissa veckoavgifter enligt nu gällande och enligt de grunder, som
framkomma genom en transformation av här omnämnt slag. Tablån omfattar
endast daghjälpsbelopp upp till 4 kronor. Det må framhållas, att för
daghjälpsbelopp om 5 eller 6 kronor sänkningen av avgifterna håller sig vid
i medeltal ungefär 15 och 10 procent respektive.

Tablå A. Yeckoavgift (netto) enligt nu gällande och föreslagna statsbidragsgrunder.

Antal under-

Daghjälpsbelopp

stödsdagar
per år och

2 kr.

3 kr.

4

kr.

medlem

gällande

föreslagna

gällande

föreslagna

gällande

föreslagna

grunder

grunder

grunder

grunder

grunder

grunder

kr.

kr.

kr.

kr.

kr.

kr.

5............

0.16

0.16

0.27

0.24

0.40

0.36

10............

0.22

0.22

0.42

0.33

0.64

0.66

15............

0.25

0.25

0.52

0.38

0.82

0.69

20............

0.27

0.27

0.61

0.41

0.99

0.81

25............

0.33

0.33

0.77

0.50

1.26

1.03

30............

0.59

0.59

1.18

0.89

1.83

1.57

Av följande tablå (tablå B) framgår, att en ökning av de försäkrades avgifter
är allmän vid en höjning av daghjälpsbeloppet med en krona, även örn
statsbidragsgrunderna samtidigt ändras på sätt nyss föreslagits. Denna höjning
blir naturligen betydligt mindre än som skulle blivit fallet, därest motsvarande
uppflyttning skulle äga rum, utan att den föreslagna förbättringen
av statsbidragsgrunderna samtidigt genomfördes. Detta framgår av en jämförelse
mellan tablåerna 1? och C.

22 Kungl. Maj:ts proposition nr 214. (Bilaga A)

Tablå B. Avgiftsökning i procent vid ökning av daghjälpsbelopp och vid samtidig
förbättring av statsbidraget enligt socialstyrelsens förslag.

Antal under-stödsdagar
per år och
medlem

Avgiftsökning vid ökning av daghjälpsbeloppet

fr. 2 kr. (g:a gr.)
t. 3 kr. (nya gr.)

fr. 3 kr. (g:a gr.)
t. 4 kr. (nya gr.)

fr. 4 kr. (g:a gr.)
t. 5 kr. (nya gr.)

fr. 5 kr. (g:a gr.)
t. 6 kr. (nya gr.)

5............

50 %

33 %

25 %

20 %

10............

> »

i> »

» T)

1 >

15............

> D

> i

» »

> >

20............

> >

> >

> >

> >

i 25............

> »

> >

> >

» >

1 30............

> »

> >

) >

> »

Tablå C. Avgiftsökning vid ökning av daghjälpsbelopp utan samtidig förbättring av

statsbidraget.

Antal under-stödsdagar
per medlem
och år

fr. 2 kr. t. 3 kr.
(gamla gr.)

fr. 3 kr. t. 4 kr.
(gamla gr.)

fr. 4 kr. t. 5 kr.
(gamla gr.)

fr. 5 kr. t. 6 kr.

3 (gamla gr.)

5............

69 %

48 *

35 %

24 %

10............

91 >

52 >

36 ,

29 »

15............

108 »

58 >

40 >

30 »

20............

126 »

62 »

42 »

32 .

25............

133 » ''

64 »

43 »

32 »

30............

100 >

55 »

39 »

29 >

Av de i tablåerna givna exemplen framgår, att en efter dessa linjer genomförd
förändring av statsbidragsgrunderna skulle komma att väsentligt underlätta
för medlemmarna i de erkända arbetslöshetskassorna att tillförsäkra sig
högre daghjälpsbelopp.

Socialstyrelsen har i anledning av de remisser, som inledningsvis omnämnts,
haft under utredning frågan om en relativt vittgående ändring av
principerna för statsbidragsgrunderna. I nuvarande läge synes det emellertid
vara önskvärt, att principiella nyheter undvikas, åtminstone om de skulle
medföra ökade krav på statskassan. En ökning av statsbidraget enligt de
grunder, som ovan antytts, innebär däremot inga principiella nyheter utan
avser i huvudsak endast ett återställande av förhållanden, som den allmänna
prisstegringen rubbat. Det utgör därjämte en konsekvens av arbetsmarknadskommissionens
förslag till nya grunder för kontantunderstödet. Utan en på
dylikt sätt förhöjd subvention torde det nämligen efter genomförandet av
sagda förslag icke vara möjligt att kunna bibehålla de försäkrades intresse
för att genom avgiftsbetalning deltaga i bestridandet av sina arbetslöshetskostnader.

Socialstyrelsen får med hänsyn till ovanstående föreslå, att grunderna för
statsbidraget till daghjälpen ändras efter regeln, att de bidragsprocentsatser,
som nu gälla för 2 kronors daghjälp, skola gälla för 3 kronors, de, som gälla
för daghjälp om 2: 25 kronor, skola äga giltighet för 3: 25 kronors o. s. v.
Då styrelsen framlägger detta förslag, vill styrelsen framhålla att, därest
prisutvecklingen skulle leda till en allmän och mera betydande nedgång av
priserna, möjlighet finnes att vidtaga en härav betingad ändring av statsbidragsgrunderna.

Det skulle kunna ifrågasättas, huruvida de nya grunderna för statsbidraget
borde inskränkas till att gälla endast sådant understöd från de erkända arbetslöshetskassorna,
som utgått till medlemmar, vilka t. ex. efter den 1 ja -

23

Kungl. Maj:ts proposition nr 214. (Bilaga A)

Hilari 1940 ökat sitt dagunderstöd nied ett visst minimibelopp. Det skulle
nämligen kunna tänkas, att de nya grundernas införande endast skulle leda
till en minskning av de nu utgående avgifterna och icke till en höjning av
daghjälpsbeloppen för de enskilda medlemmarna. En dylik utveckling är
emellertid i nuvarande läge icke sannolik. En minskning av avgifterna förutsätter
nämligen stadgeändringar, vilka kräva tillsynsmyndighetens medverkan.
Socialstyrelsen blir då i tillfälle att vid de härför oundgängliga förhandlingarna
för kassans ledning framhålla nödvändigheten av att den påverkar
medlemmarna till att övergå till klass med högre daghjälp. Med det goda
samarbete, som råder mellan de erkända arbetslöshetskassorna och socialstyrelsen,
torde denna väg till lösandet av här föreliggande problem vara
att föredraga framför införandet av en författningsbestämmelse av nyss antydd
art. Det har för övrigt visat sig, att nära nog oöverstigliga hinder
resa sig för konstruerandet av en dylik Jaeget, då hänsyn måste tagas till alla
dess konsekvenser för nybildade kassor o. s. v.

Vad kostnaderna för daghjälpsbidrag enligt de föreslagna grunderna angår,
må anföras följande.

Socialstyrelsen har företagit beräkningar av den summa, som skulle ha utgått
i daghjälpsbidrag, därest nu föreslagna grunder varit gällande för de
erkända arbetslöshetskassorna och deras unders tödsverksamhet under år
1939. Det visar sig, att införandet av de nya grunderna skulle ha ökat
kostnaderna från 727,000 till 962,000 kronor. Denna höjning motsvarar omkring
32 procent av det i verkligheten utbetalade daghjälpsbidraget. Emellertid
måste beaktas, att de nya grunderna sannolikt skulle hava medfört en
uppfattning av ett större antal medlemmar i högre daghjälpsklasser, vilket
skulle hava ökat de av kassorna utgivna understödsbeloppen, en omständighet
som i sin tur skulle hava medfört ett högre statsbidrag än det nyss angivna.
Det är emellertid omöjligt att fastställa denna del av kostnadsökningen.

Socialstyrelsen har vidare sökt beräkna kostnadsökningen genom de nya
grundernas införande, därest den frivilliga arbetslöshetsförsäkringen skulle
komma att omfatta 500,000 försäkrade, vid en arbetslöshet av relativt betydande
omfattning. Det antogs därvid, att under året i fråga skulle utgivas 22
miljoner kronor i daghjälp. Enligt nu gällande grunder skulle därav hava i
daghjälpsbidrag utgått 11.5 miljoner kronor, medan enligt de föreslagna
grunderna daghjälpsbidraget skulle uppgå till 13.5 miljoner kronor. I detta
fall skulle kostnadsökningen genom de föreslagna grundernas införande uppgå
till omkring 17.4 procent. Den reservation, som ovan gjorts i fråga om
den kostnadsökning, som kan uppkomma genom en allmän uppflyttning till
högre daghjälpsbelopp, gäller även för dessa beräkningar.

Åv de anförda siffrorna torde framgå, att de föreslagna nya grunderna
synas komma att medföra en kostnadsökning för staten, som visserligen icke
är oväsentlig men som ändå måste betraktas såsom liggande inom det rimligas
gräns. Det kan i nuvarande statsfinansiella läge synas ligga nära till
hands att ställa frågan, huruvida statsverket i detta läge kan taga på sig
dessa merutgifter, även örn do liro relativt begränsade. Emellertid synes
det i själva verket vara mera naturligt all ställa frågan, huruvida statsverket
har råd att underlåta denna utgiftsökning. Genom ali det förhöjda statsbidraget
tryggar fortbeståndet av nu verksamma erkända arbetslöshetskassor
och möjligen ut (ikar deras krets, tilli lirås de av det allmänna kontrollerade
lijälpåtgäederna vid arbetslöshet de betydande inkomstmedel, som
utgöras av de försäkrades al gil ler. Styrelsen har inledningsvis påpekat, att
de erkända arbetslöshetskassornas medlemmar under åren 1935—1940 bidragit
lill arbetslöshet sk ost naile lii as finansiering med omkring 14.3 miljoner
kronor, medan staten under samma lid utgivit 4.!) miljoner kronor i
daghjälpsbidrag och 2.2 miljoner kronor i förvaltningsbidrag.

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 214. (Bilaga A)

Här föreliggande sammanhang torde kunna belysas genom siffror hämtade
från den kostnadskalkyl, som ovan omtalats avseende ett år, då de erkända
arbetslöshetskassorna länkas omfatta 500,000 medlemmar. Det antogs
i denna kalkyl, att i daghjälp vid arbetslöshet under året i fråga hade
utbetalats 22.0 miljoner kronor. Av detta belopp skulle enligt de av socialstyrelsen
föreslagna grunderna 13.5 miljoner kronor betalas av staten och
resterande belopp av medlemmarna. Det finnes ingen som helst tvekan om
att för den händelse kassorna nedlade sin verksamhet och denna daghjälpsutbetalning
sålunda icke komme till stånd, det skulle föreligga ett hjälpbehov
till sin omfattning liggande väsentligt närmare de 22.0 miljonerna än
statens bidrag till dessa, 13.5 miljoner, ett hjälpbehov som staten och kommunerna
på andra vägar finge täcka.

Reglering av rätten att välja daghjälpsklass.

Den i de flesta kassor förekommande möjligheten för medlemmarna att
fritt få välja daghjälpsklass (då fråga är om daghjälp av minst 2 kronor)
har lett till att medlemmar med särskilt stor arbetslöshetsrisk valt att gå in
i daghjälpsklasser, som giva högre daghjälp, medan medlemmar med liten arbetslöshetsrisk
valt daghjälpsklasser med lågt dagligt understöd. Denna företeelse
har medfört, att antalet understödda dagar per medlem och år i
klasser med högre understödsbelopp blivit påfallande högt. Detta har i förening
med vissa egenskaper hos statsbidraget för daghjälpen (särskilt maximeringen
av daghjälpsbidraget vid större arbetslöshet) infört ett betydande
osäkerhetsmoment i kassornas ekonomi. Genom att möjligheten till fritt val
av daghjälpsklass lämnat tillfälle till en onormal anhopning i de högre daghjälpsklasserna
av personer med större arbetslöshetsrisk än den för kassan
genomsnittliga, har den riskutjämning, som är förutsättningen för en rimlig
avgiftssättning, i betydande utsträckning icke kommit till stånd. Till belysande
härav återgives följande tablå.

Antal understödda dagar per medlem och år (= u-Tärde) i nedanstående arbetslöshetskassor
och daghjälpsklasser.

Kassa

År

Klass med daghjälpsbelopp

2:— kr.

2:50 kr.

3: — kr.

4: — kr.

5: — kr.

u-värde

u-värde

u-värde

u-värde

u-värde

Beklädnadsarbetarnas............

1935

3.3

4.7

14.3

13.0

1936

3.3

3.4

20.9

17.5

_

1937

2.3

3.0

23.4

22.8

_

1938

3.4

3.4

23.7

26.3

—

Stenindustriarbetarnas ..........

1937

8.2

_

18.5

28.8

1938

6.G

—

15.2

26.5

—

Handelsanställdas m. fl...........

1936

1.2

_

5.0

7.7

1937

1.3

—

4.4

7.8

_

1938

1.1

—

4.0

8.2

—

Sko- och läderarbetarnas........

1936

_

11.7

14.6

28.2

_

1937

—

12.1

12.7

’ 27.1

_

1938

—

9.9

10.4

37.3

—

Livsmedelsarbetarnas............

1937

5.3

_

5.0

19.6

_

1938

7.0

—

5.3

22.1

—

Musikernas ....................

1937

16.2

_

18.4

23.3

23.8

1938

18.2

—

21.2

31.6

36.5 I

Kungl. Maj:ts proposition nr 214. (Bilaga A)

25

I vissa av de erkända arbetslöshetskassorna (sadelmakarnas och livsmedelsarbetarnas
arbetslöshetskassor) har på kassans initiativ medlemmarnas
val av daghjälpsklass icke lämnats fullt fritt. Dessa kassors stadgar föreskriva
nämligen, att medlem, vars normala veckoinkomst ligger inom vissa i
stadgarna bestämda intervall, skall vara skyldig att tillhöra en bestämd daghjälpsklass.
För några kategorier medlemmar har dock möjlighet lämnats
öppen att välja mellan två eller flera klasser. Det har visat sig, att i dessa
kassor riskut jämningen mellan de klasser, där valfrihet i det närmaste är utesluten,
är betydligt bättre än i övriga kassor. Detta framgår av siffrorna för
2- och 3-kronorsklasserna av livsmedelsarbetarnas kassa. Mellan 3- och 4-kronorsklasserna i denna kassa finnes dock valfrihet, och den mindre tillfredsställande
följden av detta framgår tydligt av siffrorna i tablån.

Det vore givetvis önskvärt, örn samtliga kassor kunde införa sådana bestämmelser,
att den normala löneinkomsten bleve utslagsgivande för klasstillhörigheten.
En dylik anordning skulle icke behöva innebära någon inskränkning
i kassas rätt att införa eif önskvärt antal daghjälpsklasser. Emellertid
torde för många yrkesgrupper slöra svårigheter möta att göra en invändningsfri
klassificering av medlemmarna efter löneinkomst. Detta gäller
särskilt inom de yrken, där annan lön än tidion allmänt tillämpas, samt
i yrken med oregelbundna sysselsättningsförhållanden. Systemet torde alltså
icke kunna genomföras i samtliga kassor.

I en del kassor kan man emellertid, då det gäller att i stadgarna inskriva
sådana regler för medlemmarnas rätt att välja daghjälpsklasser, som kunna
tjäna till att neutralisera ett ur såväl kassans som det allmännas synpunkt
icke rationellt klassval, med fördel bygga på andra grunder än löneinkomsten.
Man kan nämligen åstadkomma ett visst mått av hänsynstagande till
behovet av större eller mindre försäkringsskydd även genom mera allmänna
grunder för klassindelningen, t. ex. genom att särskilda klasser inrättas för
manliga och kvinnliga medlemmar, för lärlingar eller medlemmar under viss
ålder och övriga medlemmar, för familjeförsörjare och icke familjeförsörjare,
för medlemmar boende i stad och medlemmar boende å landsbygden, för
medlemmar boende i olika dyrortsgrupper o. s. v. Med användning av dessa
indelningsgrunder torde understundom en i praktiken förhållandevis lätt
genomförbar inplacering i klasser kunna äga rum. Emellertid är en långt
gående uppdelning efter dylika normer mindre lämplig, särskilt ur praktiska
synpunkter i fråga örn uppbörden. I regel torde dock en uppdelning på
minst två klasser kunna göras, varvid till ena klassen hänföras kvinnliga
medlemmar, lärlingar, medlemmar under viss ålder och medlemmar, som ej
anses utgöra fullgod arbetskraft, medan till en andra daghjälpsklass med
högre dagligt understödsbelopp hänvisas övriga medlemmar av kassan. En
sådan indelningsgrund har genomförts i stadgarna för gjuteriarbetarnas erkända
arbetslöshetskassa samt avsågs alt komma till användning i den föreslagna
kassan för metallarbetare. Denna klassindelning har dock mindre
goda sidor bland annat ur den synpunkten, alt den icke tager hänsyn till det
behov av högre dagk jälpsbelopp, sorn i allmänhet föreligger för familjeförsörjare.
Införes emellertid i förordningen örn erkända arbetslöshetskassor
en möjlighet för kassa alt tillförsäkra sina medlemmar barntillägg i enlighet
med de grunder, sorn socialstyrelsen föreslår i denna skrivelse, torde den
väsentligaste invändningen mot detta två-klassystem bortfalla.

Enligt styrelsens uppfattning föreligger här eli problem av stor betydelse,
och del iir nödvändigt, att tillsynsmyndigheten får möjlighet att komma till
rätta med detsamma. I den mån legislaliva förutsättningar därför saknas,
måste dylika skapas. Emellertid iir det, såsom av ovanstående framgår,
utomordentligt svårt all i förordningen om erkända arbetslöshetskassor in -

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 214. (Bilaga A)

skriva någon bestämmelse, som direkt och i detalj giver anvisning på hur
problemet örn begränsningen av klassvalet skall lösas i de enskilda fallen.
En dylik bestämmelse är ej heller nödvändig. Det vore fullt tillräckligt med
en allmänt hållen föreskrift i förordningen om erkända arbetslöshetskassor,
att tillsynsmyndigheten må äga vägra antagande av kassa, som icke i sina
stadgar inskrivit sådana bestämmelser rörande medlemmarnas rätt att vinna
inträde i olika daghjälpsklasser, som äro ägnade att på ett verksamt sätt
motverka en inplacering i klasser, vilken skulle innebära fara för bristande
riskutjämning inom kassan och därmed fara för kassans ekonomiska bärighet.
I analogi härmed skulle vidare tillsynsmyndigheten genom särskild
föreskrift tilldelas befogenhet att, då en kassas bestämmelser rörande klasstillhörigheten
under det kassan är i verksamhet visa sig icke uppfylla dessa
krav, med användande av medel liknande dem, som finnas angivna dels i
32 § och dels i 34 § arbetslöshetskasseförordningen, åvägabringa erforderlig
ändring av stadgarna.

Flertalet av de regler tillhörande den kategori, till vilken här ifrågavarande
föreskrifter kunna hänföras, äro numera — med något vidsträcktare formulering
— inskrivna i lagen örn understödsföreningar av den 24 mars 1938.
De föreskrifter, som bliva aktuella vid prövningen av en arbetslöshetskassas
registreringsansökan, återfinnas där i 70 §, och de, som hänföra sig till uppsikten
över den fortlöpande verksamheten, i 78 §. Frågan, huruvida nya föreskrifter
på grund av här avhandlade förhållanden äro absolut nödvändiga,
torde icke kunna besvaras, förrän det klargjorts, om icke dessa lagrum i den
relativt nya understödsföreningslagen erbjuda tillsynsmyndigheten tillräckliga
medel för dessa problems bemästrande. I 70 § stadgas, att registrering
skall vägras, om i ärende rörande understödsförenings registrering stadgarna
finnas icke vara betryggande för medlemmarna och övriga understödsberättigade
eller eljest icke upprättade på ett med hänsyn till verksamhetens
art och omfattning lämpligt sätt. Efter tillkomsten av dessa bestämmelser
hava ur 4 § förordningen om erkända arbetslöshetskassor uteslutits stadgandena,
att förenings stadgar skola innehålla tillfredsställande bestämmelser
om avgifter, medelsförvaltning och fondbildning samt jämväl i övrigt vara
betryggande för medlemmarna. I proposition nr 20/1938, vari förslag till
denna ändring framlades, anfördes, att dessa stadganden borde utgå, enär de
med hänsyn till understödsföreningslagens nya lydelse vore överflödiga. Efter
de numera vunna och ovan siffermässigt belysta erfarenheterna kan man
påstå, att ett helt fritt val av daghjälpsklass som regel icke är betryggande
för medlemmarna. Stadgar, som lämna möjlighet öppen för ett ur kassans
ekonomiska trygghetssynpunkt olämpligt klassval, böra alltså icke godkännas,
d. v. s. vägran att registrera dylik kassa borde kunna komma i fråga redan
med nuvarande bestämmelser. Under sådana omständigheter skulle tillsynsmyndigheten
utan lagändring kunna anses hava medel i sin hand att, då
arbetslöshetskassa söker registrering, ställa krav på stadgebestämmelser, ägnade
att motverka ett olämpligt klassval. Då en dylik tolkning av här ifrågavarande
bestämmelse vid dess tillkomst icke varit förutsedd, kan den icke
ifrågakomma med mindre än att den underställes Kungl. Majit och riksdagen
och av dem lämnas utan erinran.

Inom styrelsen har det emellertid dragits i tvivelsmål, huruvida det är
lämpligt att införa en så viktig nyhet, som den här ifrågasatta, utan en uttrycklig
bestämmelse därom. Enligt denna uppfattning vore det att föredraga
att i 4 § arbetslöshetskasseförordningen införa en bestämmelse, att antagande
till erkänd arbetslöshetskassa skall vägras understödsförening, som icke i
sina stadgar intagit bestämmelser, vilka tillsynsmyndigheten anser ägnade
att i tillfredsställande utsträckning motverka de finansiella följderna av ett

27

Kungl. Maj:ts proposition nr 214. (Bilaga A)

olämpligt klassval. Ett uttryckligt stadgande av detta slag skulle måhända
vara önskvärt för att för arbetslöshetskassorna klargöra vikten av att här
behandlade förhållanden regleras. Å andra sidan kan det väcka betänkligheter
att i 4 § ånyo införa bestämmelser av en art, som relativt nyligen därifrån
avlägsnats. Endera av dessa vägar måste emellertid anlitas. Styrelsen
har för sin del lämnat öppet, vilken som bör föredragas.

Särskild uppmärksamhet kräver frågan, hur det skall förfaras i fråga om
redan verksamma erkända arbetslöshetskassor. Det kan givetvis befaras, att
en del medlemmar i dessa motsätta sig en sådan ändring av kassans stadgar,
som går ut på införandet av bestämmelser örn klasstillhörighet, varför det
icke är helt uteslutet, att någon kassa skulle vilja underlåta att ställa sig till
efterrättelse ett föreläggande från socialstyrelsens sida med dylikt syfte. Tillsynsmyndigheten
torde i sådant fall sakna möjlighet att genomdriva en ändring,
för så vitt icke 78 § i understödsföreningslagen gives en tolkning, överensstämmande
med den förut ifrågasatta beträffande 70 §, eller i arbetslöshetskasseförordningen
infogas en särskild bestämmelse, som giver tillsynsmyndigheten
erforderliga maktmedel härför. Styrelsen finner, att endera av
dessa åtgärder i konsekvens med det föregående bör vidtagas. Samtidigt vill
styrelsen dock uttala, att styrelsen med stor sannolikhet kan utan anlitande
av detta tvångsmedel genom utnyttjande av det förtroendefulla samarbete,
som etablerats mellan tillsynsmyndigheten och kassorna, under hand förmå
de redan existerande kassorna att vidtaga erforderliga åtgärder mot olämpligt
klassval.

Reglerna för försäkringsfondens storlek och de föreslagna nya stats bidragsgrnnderna.

Jämlikt 27 § förordningen örn erkända arbetslöshetskassor skall kassa såsom
fond avsätta tillgångar, motsvarande för kassor med 10,000 medlemmar
eller däröver minst 2 gånger det belopp, som utgör medeltalet^ av de 10 senast
förflutna årens inkomster i form av erlagda avgifter och erhållet statsbidrag.
I fråga örn kassor med 500 medlemmar och därunder skall försäkringsfonden
utgöra minst 4 gånger ett på samma sätt beräknat medeltalsbelopp. I
fråga örn kassor med flera än 500 medlemmar men färre än 10,000 skall
fonden uppgå till minst det belopp, som tillsynsmyndigheten med ledning av
de angivna reglerna bestämmer.

Därest man bortser från den mera obetydliga del av avgifterna och statsbidragen,
som fonderas, uppgå i stort sett de inkomster, som bestämma fondens
storlek, till ett belopp, som svarar mot kassans utgifter för försäkringsförmånerna.
Man kan alltså säga, att en kassas försäkringsfond skall på ett
ungefär motsvara 2 gånger medeltalet av de 10 sistförflutna årens årliga försäkringsutgifter.
ökas dessa utgifter i anledning av daghjälpsbeloppens anpassning
efter det sjunkande penningvärdet, framkommer genom dessa regler
automatiskt krav på större försäkringsfond. Den föreslagna ändringen av
statsbidragsgrunderna behöver sålunda icke ur principiella synpunkter föra
med sig krav på ändring av förordningens fondregler.

Socialstyrelsen vill i detta sammanhang fästa uppmärksamheten på att nu
gällande fondregler visa sig otillfredsställande i det fall, då kassans medlemsantal
undergått väsentliga ökningar under den 10-årsperiod, som skall
ligga lill grund för beräkningen av fondens storlek. Några siffror till belysande
av vad här åsyftas må anföras.

Medlemsantalet i beklädnadsarbetarnas erkända arbetslöshetskassa uppgick
den Vi 1936 till 16,907, den 7i 1937 till 19,419, den 7i 1938 lill 22,677 och

28

Kunell. Maj:ts proposition nr 214. (Bilaga A)

den 1/1 1939 till 24,771. På tre år ökades sålunda medlemsantalet med inte
mindre än 46.5 procent. Motsvarande procenttal voro för stenindustriarbetarnas
kassa 170.3 procent, för handelsanställdas m. fl. kassa 36.6 procent och
för träindustriarbetarnas kassa 60.4 procent. Självfallet står understödsrörelsens
omfattning i proportion till medlemsstockens storlek. Vid en ökning av
medlemsantalet av mera betydande omfattning blir därför det i förordningen
uppställda fondkravet i förhållande till det verkliga för litet. Medlemsstockens
ringa omfattning under tidigare år pressar nämligen genom medeltalsberäkningen
ned fondbeloppet, så att det endast till en del täcker vad som
kan anses vara det aktuella fondbehovet, vilket ju hänför sig till det vid
fondbestämningstillfället förefintliga större medlemsantalet. På grund härav
skulle det ligga nära till hands att påyrka en omläggning av fondreglerna.
Styrelsen anser emellertid en sådan åtgärd i detta sammanhang icke behövlig.
Så länge icke en kassa existerat i 10 år, kan ju icke fondbeloppet exakt
beräknas, utan socialstyrelsen måste efter övervägande av samtliga inverkande
faktorer fastställa ett fondbelopp, vilket kan antagas vara skäligt. Härvid
kan ännu någon tid lämplig hänsyn tågås till önskvärdheten att eliminera
inverkningar av dessa förändringar i medlemsnumerären.

Socialstyrelsen får därför i anslutning till det ovan sagda anmäla, att ett
antagande av de föreslagna statsbidragsgrunderna och ett införande av en
barntilläggsanordning icke medför krav på ändring av bestämmelserna rörande
de erkända arbetslöshetskassornas fondbildning.

Av socialstyrelsen tidigare framlagda ändringsförslag, vars förverkligande
hör uppskjutas tills vidare.

Socialstyrelsen anser det önskvärt, att det sociala reformarbetet får fortgå
oberoende av de rådande krisförhållandena så långt det med hänsyn till
det statsfinansiella läget och andra särskilda omständigheter är möjligt. Då,
såsom styrelsen inledningsvis framhållit, styrelsen genom olika remisser,
föranledda av ett antal framställningar till Konungen, fått i uppdrag att
framkomma med förslag till reformering av lagstiftningen örn den statsunderstödda
arbetslöshetsförsäkringen, anser sig styrelsen i det efterföljande
böra framlägga en del av resultaten av det utredningsarbete, som i anledning
härav utförts.

Styrelsen har i första hand upptagit till prövning frågan, huruvida förverkligandet
av något eller några av de förslag, som styrelsen framlagt i sin
.skrivelse till Konungen den 31 mars 1939, bör uppskjutas till dess förhållandena
bliva gynnsammare än nu är fallet. Därvid har befunnits, att förslaget
om en sänkning av antalet veckoavgifter i det s. k. tidsbestämda avgiftsvillkoret
icke bör förverkligas för närvarande. Ett förverkligande av
detta förslag skulle nämligen föra med sig en högst betydande avgiftsökning
för de försäkrade, därest icke statsbidraget till daghjälpen samtidigt
avsevärt höjdes. Visserligen föreslår styrelsen nu en höjning av detta bidrag,
men det synes vara angelägnare att disponera en ökning av statsbidraget
för en höjning av daghjälpsbeloppen än för en ökning av de understödsberättigades
antal med en liten men i hög grad understödskrävande grupp,
vilket skulle bliva resultatet av en ändring av det tidsbestämda avgiftsvillkoret.
Denna tankegång synes vara desto mer berättigad, då dessa vid avgiftsvillkorets
nuvarande formulering från understödsrätt uteslutna försäkrade
kunna i mån av behov bliva delaktiga av de effektiva kontantunderstöd.
som utdelas genom arbetslöshetskommittéerna. Det är vidare att märka, att

Kungl. Maj:ts proposition nr 214. (Bilaga A)

29

sänkningen av antalet avgifter i avgiftsvillkoret genom den utökning av understödsutgivandet,
som skulle bliva följden därav, skulle ställa avsevärt
ökade krav på fondbildningen inom kassorna. Då vi nu av alla tecken att
döma gå mot en tid med starkt ökad arbetslöshet och därmed minskad avgiftsbetalningsförmåga
hos arbetslöshetskassemedlemmarna, under vilken tid
kassornas fonder komma att minska i stället för att öka, är den nuvarande
tiden och den närmaste framtiden icke lämplig för denna lagändrings förverkligande.

I styrelsens skrivelse den 31 mars 1939 har tillstyrkts ett förslag, att den
längsta tidrymd, under vilken ett arbete kan innehavas, utan att efter arbetets
slut ny karenstid skulle behöva genomgås eller nyprövning av det tidsbestämda
avgiftsvillkoret skulle behöva ske, skulle ökas från nu gällande
18 till 24 dagar. Denna ändring, som är av föga betydelse för de försäkrade,
kan verka kostnadsökande, ehuru endast i begränsad utsträckning. Med
hänsyn härtill får styrelsen föreslå, att förverkligandet av jämväl denna
författningsändring uppskjutes till en lämpligare tidpunkt.

Övriga i nyssnämnda skrivelse av socialstyrelsen framställda eller tillstyrkta
ändringsförslag äro alltjämt av den arten och innebörden, att de
böra upptagas till prövning i samband med de ändringsförslag, som framläggas
i det efterföljande. Både de förra och de senare förslagen hava den
egenskapen gemensamt, att de antingen ej alls eller i mycket ringa utsträckning
föranleda kostnadsökningar för staten eller administrativa besvärligheter.

I det författningsförslag, som bilägges denna skrivelse, äro de nu framlagda
och de från skrivelsen den 31 mars 1939 kvarstående förslagen samarbetade.

Rätt till inträde i erkänd arbetslöshetskassa.

Jämlikt 8 § i förordningen örn erkända arbetslöshetskassor må från rätt
att vinna inträde i erkänd arbetslöshetskassa eller att där kvarstå såsom
medlem kunna uteslutas vissa i paragrafen närmare angivna personer. Enligt
8 § 1) må kassa i fall, då enligt stadgarna kassans verksamhetsområde
är så bestämt, att medlem skall tillhöra visst yrke eller viss verksamhetsgren,
vägra inträde eller verkställa uteslutning av medlem, som ej uppfyller
och ej heller under minst tre av de senast förflutna tolv månaderna uppfyllt
sålunda föreskrivet villkor.

En kassa har alltså rätt förvägra inträde jämlikt 8 § 1) endast under förutsättning
att den inträdessökande dels vid tiden för inträdesansökans ingivande
icke tillhörde kassans verksamhetsområde, dels icke hade arbetat
inom kassans verksamhetsområde under minst tre av de senast förflutna
tolv månaderna. Däremot kan en kassa icke vägra inträde för en person,
vilken faller för allenast ett av dessa villkor. Sålunda kan inträde i en
kassa förvärvas av en medlem, sorn, ehuru han vid tiden för ansökan icke
arbetar inom kassans verksamhetsområde, dock under senaste 12-månadersperiod
arbetat inom verksamhetsområdet under minst tre månader. Ilandelsanställdas
m. fl. erkända arbetslöshetskassa har föreslagit en sådan ändring
av 8 §, att personer, vilka lämnat kassans verksamhetsområde, ej må
kunna vinna inträde i kassan. Likaledes föreslås, att paragrafen erhåller
en sådan omarbetning, atl man skiljer mellan rätt att vinna inträde och rätt
för kassan att utesluta medlemmar.

Förevarande fråga har allenast liten räckvidd. Det torde sannolikt blott
i undantagsfall förekomma, att en person, som definitivt lämnat ett visst

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 214. (Bilaga A).

verksamhetsområde, gör framställning örn inträde i en kassa, arbetande inom
hans tidigare verksamhetsområde. Är en medlem utlärd inom ett visst
fack och har han tillfälligtvis sysselsättning inom annat, kan den inom hans
ordinarie arbetsområde verksamma kassan icke vägra honom inträde, för
så vitt han alltjämt står såsom arbetssökande inom facket. I ett dylikt fall
måste han nämligen betraktas såsom tillhörande kassans verksamhetsområde.
Större behov av ändrade bestämmelser föreligger med hänsyn härtill
knappast. A de erkända arbetslöshetskassornas konferens har till följd härav
någon ändring icke yrkats av denna paragraf.

Vad i det föregående anförts synes socialstyrelsen utgöra tillräckliga skäl
mot en ändring av förordningen i här berört hänseende. Det fåtal fall, som
åberopats, lia icke haft den karaktär, att en ändring kan anses vara motiverad.
Socialstyrelsen får med hänsyn härtill avstyrka det framförda ändringsförslaget.

Uteslutning av medlem vid övergång till annan arbetslöshetskassa.

Jämlikt 7 § arbetslöshetskasseförordningen skall från rätt att vinna inträde
i erkänd arbetslöshetskassa eller att där kvarstå såsom medlem uteslutas
bland annat den, som är medlem av annan erkänd arbetslöshetskassa.
Vid övergång från en erkänd arbetslöshetskassa till annan dylik anses inträdet
i den senare kassan ha skett den dag, då utträde vunnits ur den föregående
kassan. Handelsanställdas m. fl. erkända arbetslöshetskassa föreslår
en sådan ändring, att en medlem, som övergår till verksamhetsområde,
inom vilket finnes antingen annan erkänd arbetslöshetskassa eller ock enskild
arbetslöshetskassa, måste uteslutas omedelbart efter övergången till
det nya verksamhetsområdet, såvida överenskommelse om tillgodoräknande
av avgifter finnes upprättad mellan kassorna.

I förordningen finnas inga bestämmelser införda örn skyldighet för medlem
att avgå ur kassa i här förevarande fall. Tvärtom har medlemmen jämlikt
8 § rätt att kvarstå i kassan nio månader efter det han lämnat kassans
verksamhetsområde. Därest kassan i sina stadgar icke infört denna bestämmelse,
har kassan över huvud taget icke möjlighet att utesluta en medlem
av den anledningen, att han lämnat verksamhetsområdet.

Anledning torde icke föreligga att i förordningen införa bestämmelser örn
skyldighet för medlem att utträda i de av handelsanställdas m. fl. erkända
arbetslöshetskassa angivna fall. Tvärtom synes det angeläget, att medlemmarna
få behålla viss frihet i detta avseende. De problem, det här är fråga
örn, synas med större fördel kunna lösas genom överenskommelser mellan
vederbörande sammanslutningar. Arbetslöshetskassornas konferens har
även givit sin anslutning till denna linje. Socialstyrelsen finner under åberopande
av det anförda, att de av handelsanställdas m. fl. erkända arbetslöshetskassa
framlagda förslagen icke böra föranleda någon åtgärd.

Förfarandet vid uteslutning av medlem.

I 9 § meddelas vissa bestämmelser rörande förfarandet vid medlems uteslutning
ur erkänd arbetslöshetskassa. Finnes beträffande medlem omständighet
hava inträffat, som kan föranleda hans uteslutande, skall kassans
styrelse genom rekommenderat brev under medlemmens senaste kända adress
giva honom underrättelse därom, därvid skälig tid skall föreskrivas för avgivande
av förklaring.

Kungl. Maj:ts proposition nr 214. (Bilaga A).

31

Handelsanställdas m. fl. erkända arbetslöshetskassa föreslår, att det i 9 §
angivna förfaringssättet skall hava avseende allenast på de uteslutningsgrunder,
som äro upptagna i 8 § 3)—6). Den föreslagna ändringen skulle innebära
att, därest motiv för uteslutning av en medlem föreligga jämlikt 7 §
eller 8 § 1)—2), medlemmen icke på i 9 § angivet sätt skall underrättas och
beredas tillfälle avgiva förklaring. Förslaget synes hava tillkommit på grund
av erfarenheter från ett fall, då på en gång ett flertal medlemmar skulle uteslutas,
enär de icke längre uppfyllde bestämmelsen i 8 § 1), nämligen att under
minst tre av de senast förflutna tolv månaderna hava arbetat inom
kassans verksamhetsområde. Det ansågs av kassan, att förordningens bestämmelser
inneburo onödig omgång.

En sådan ändring av förordningen som den nu föreslagna kan socialstyrelsen
icke biträda. Det synes självklart, att varje medlem måste hava rätt
att inför kassan redogöra för de omständigheter, vilka inverka på hans möjligheter
och rättigheter att tillhöra kassan. Det torde även kunna ifrågasättas,
om handelsanställdas m. fl. erkända arbetslöshetskassa avsett en sådan
ändring av förordningen. Därest så icke varit förhållandet, torde förslaget
böra få tolkas så, att en kassa, därest fråga är om uteslutning jämlikt 7 §
eller 8 § ,1)—2), skulle hava möjlighet att underrätta medlemmen därom
på annat sätt än som är föreskrivet i 9 §. Arbetslöshetskassornas
konferens uttalade sig för ett dylikt förslag.

Det nuvarande förfaringssättet torde knappast innebära någon nämnvärd
belastning å en kassas arbete. Däremot skänker det medlemmen en viss trygghet.
Under hänvisning härtill finner socialstyrelsen icke anledning föreslå
någon ändring av förordningen på denna punkt.

Förlängning av tid, inom vilken avgift senast må vara erlagd.

Jämlikt 11 § skall medlem av erkänd arbetslöshetskassa, som icke senast
vid utgången av åttonde veckan efter den tid, å vilken stadgad avgift eller
uttaxerat belopp belöper, till kassan antingen erlagt avgift eller belopp som
nu sagts eller anmält förhållande, varå befrielse från betalningsskyldigheten
kan grundas, anses hava utträtt ur kassan vid sagda tidpunkt; dock äger
kassans styrelse att med hänsyn till omständigheterna i det särskilda fallet
pröva, huruvida den, som underlåtit att inom angiven tid anmäla omständighet,
varå avgiftsbefrielse kan grundas, ändock må bibehållas vid sitt
medlemskap. Tillsynsmyndigheten äger, därest särskilda omständigheter därtill
föranleda, beträffande viss kassa medgiva, att den nyss angivna tidpunkten
i stället bestämmes till utgången av tjugusjätte veckan. Sistnämnda bestämmelse
har tillkommit med tanke på de svårigheter, som föreligga särskilt
för sjöfolket att inom en tid av åtta veckor erlägga föreskrivna avgifter.
Bestämmelsen har hittills kommit till användning endast för lantarbetarnas
erkända arbetslöshetskassa. I stadgarna för denna kassa har nämligen
föreskrivits, att avgifterna skola hava erlagts eller avgiftsbefrielse anmälts
senast inom tolfte veckan efter den tid, å vilken avgiften belöper.

Sjöfolksförbundet har i skrivelse den 23 augusti 1939 till Konungen anfört
bland annat följande. Inom sjömansyrket existerade i olika avseenden egenartade
förhållanden, som gjorde, att den enskilde medlemmen i en för sjöfolket
anordnad arbetslöshetskassa, trots viljan att ordna mellanhavandena
med kassan, bleve oförmögen därtill genom lagens bestämmelser. Så till
exempel kunde en kassemedlem förlora sitt medlemskap i en kassa genom
bestämmelsen örn avgiftsbetalning och anmälningsplikt av sjukdom oell arbetslöshet
enligt den i 11 § maximerade tiden av 20 veckor. Denna tid

32 Kungl. Maj:ts proposition nr 214. (Bilaga A).

vore för kort och borde utökas till minst 52 veckor. Enligt sjöfolksförbundets
skrivelse hade åtskilliga fall inträffat, då förbundsmedlemmar slutat
sin anställning i utlandet på grund av sjukdom, som sedermera kommit att
vara lång tid. Då de åter blivit arbetsföra, kunde de hava fått vänta på hemtransport
eller ny anställning i flera månader. När så hemtransport blivit
verklighet, hade det inträffat, att fartyget dirigerats till annat land än hemlandet.
1 ett dylikt fall skulle sjömannen eventuellt icke kunna ordna sina
mellanhavanden med kassan inom en tid av 26 veckor och därigenom gå sitt
medlemskap förlustig. Likartat förhållande kunde uppkomma, om han toge
anställning å annat fartyg och genom fartygets ändrade positioner undanhölles
kontakten med kassan under längre tid än 26 veckor. Även med en till
52 veckor utsträckt tid för i 11 § nämnt förfall kunde liknande svårigheter
för medlem uppstå, men fallen komme genom en sådan åtgärd att väsentligt
reduceras. De komma dock icke att därigenom helt bortfalla.

Bestämmelserna i 11 $ synas socialstyrelsen böra göras smidigare jin för
närvarande. Socialstyrelsen bör sålunda hava möjlighet differentiera respittiden
för olika kategorier av en kassas medlemmar, så att endast de grupper,
vilka äro i verkligt behov av särskilt lång tid för avgifternas erläggande,
komma i åtnjutande av denna förmån. Med hänsyn härtill bör i förordningen
inskrivas rätt för socialstyrelsen att icke endast för viss kassa utan även för
viss eller vissa grupper av en kassas medlemmar medgiva förlängning av den
ovan nämnda respittiden till 26 veckor.

Sjöfolksförbundets ovan återgivna förslag om generell utsträckning för viss
kassa av respittiden till 52 veckor finner sig socialstyrelsen däremot bestämt
böra avstyrka. Redan nu gällande bestämmelser — vilka som nämnts tillkommit
huvudsakligen med tanke på sjömännen — medgiva så lång respittid
som ett halvt år. Medgivandet av viss respittid innebär, att sådana fall
kunna inträffa, då en medlem gör sig understödsberättigad på avgifter, sorn
visserligen avse tid, då arbete utförts, men som erlagts efter arbetslöshetens
inträdande. Nuvarande bestämmelser kunna sålunda, i varje fall teoretiskt
sett, medföra, att i en kassa, vars stadgar medgiva 26 veckors respittid, medlemmar,
som underlåtit att löpande betala avgifter, göra sig understödsberättigade
genom att vid inträffad arbetslöshet på en gång betala 26 veckoavgifter,
d. v. s. samtliga avgifter som krävas för att uppfylla det tidsbestämda
avgiftsvillkoret. Ehuru en dylik anordning måste anses såsom mindre
önskvärd, har man emellertid med hänsyn till de speciella förhållandena
för sjömännen ansett sig böra tillmötesgå dessa önskemål på sätt skett. Socialstyrelsen
finner, att skäl för ytterligare utsträckning av den nuvarande
förhållandevis långa respittiden icke föreligger.

Då socialstyrelsen ansett sig böra avvisa tanken på en generell förlängning
för en kassa av respittiden, har styrelsen emellertid icke förbisett, att i
vissa enstaka fall en något längre respittid än den nuvarande stundom kan
anses rimlig och motiverad. Detta gäller exempelvis i fråga örn sjömän å fartyg
i viss utomeuropeisk fart. Även under normala tider kunna nämligen
vissa sjömän komma att vara utomlands mycket långa tider. I dylika fall
synas skäl föreligga för en anordning, som medgiver längre respit än den
nuvarande. Av betydelse är emellertid, att bestämmelsen så utformas, att
missbruk förebygges. Socialstyrelsen får med hänsyn till det anförda föreslå
följande ändring i förordningen om erkända arbetslöshetskassor. Socialstyrelsen
erhåller befogenhet att för viss kassa — annan kassa än för sjöfolk
torde icke kunna tänkas — medgiva, att i undantagsfall avgifter, erlagda
efter respittidens utgång, må kunna tillgodoräknas medlem. Härvid skall
kassastyrelsen i varje särskilt fall verkställa prövning, huruvida skäl kunna
anses föreligga, som motivera ett godtagande av avgifterna. Vidare synes

Kungl. Maj:ts proposition nr 214. (Bilaga A). 33

kassastyrelsens beslut i varje dylikt fall böra underställas socialstyrelsen för
godkännande.

Ifrågasättes det beträffande viss medlem, att han skall få tillgodoräkna
sig för sent erlagda avgifter, bör han vid inträffad arbetslöshet, innan frågan
slutgiltigt avgjorts, i vederbörlig ordning anmäla sig såsom arbetssökande hos
den offentliga arbetsförmedlingen. Godkänner tillsynsmyndigheten därefter
ett av kassans styrelse fattat positivt beslut i ärendet, bör medlemmen i efterskott
få uppbära understöd för den gångna arbetslösa tiden.

I samband med respittidens längd vill socialstyrelsen erinra om bestämmelserna
i förordningens 21 § 1 mom. andra stycket, som medgiva att antalet
avgifter i det tidsbestämda avgiftsvillkoret för säsongyrken kan fastställas
till lägre antal än 26, dock ej lägre än 20. Därest detta skett för en
kassa, bör av naturliga skäl hinder anses föreligga att medgiva längre respittid,
uttryckt i veckor, än det för kassan fastställda antalet avgifter i det
tidsbestämda avgiftsvillkoret. Särskilda bestämmelser härom synes ej erforderligt
införa i förordningen. Styrelsen har emellertid velat framföra berörda
synpunkt för det fall, att förevarande fråga skulle bliva aktuell.

Erbjudet arbetes lämplighet med hänsyn till lönens storlek.

Jämlikt 15 § skall den, som avvisat erbjudet lämpligt arbete, avstängas från
understöd under de fyra närmast följande veckorna efter det sådant förhållande
inträffat. I paragrafen angivas de förutsättningar, under vilka erbjudet
arbete skall anses såsom lämpligt. Härvid utsäges bland annat, att arbetet
skall vara förenat med avlöning, som prövas vara skälig i förhållande till
i arbetsorten förekommande avlöning för sådant arbete.

Handelsanställdas m. fl. erkända arbetslöshetskassa föreslår, att till denna
bestämmelse skall fogas ett villkor av följande lydelse »— — •— varvid,
örn arbetet utföres på ackord, hänsyn skall tagas även till vederbörandes möjlighet
att trots ovana vid arbetet ernå skälig dagsinkomst*. Arbetslöshetskassornas
konferens har uttalat sig till förmån för cn dylik ändring av 15 §.

Det av kassan framlagda förslaget innebär, att man vid prövning av frågan
om erbjuden avlönings skälighet skall taga hänsyn till den större eller mindre
vana vid det erbjudna arbetet, vilken medlemmen äger. En bestämmelse av
föreslagen karaktär innebär, att en arbetslös medlem i erkänd arbetslöshetskassa,
som erbjudes arbete mot avtalsenliga lönevillkor, skulle hava rätt att få
betrakta ett dylikt arbete såsom icke lämpligt allenast av den anledningen, att
han icke ägde vana vid arbetet. Först därest han erbjudes en lön överstigande
den avtalsenliga, skulle han i ett dylikt fall äga skyldighet att antaga
arbetet. Bortsett från de svårigheter, som tillämpningen i de enskilda
fallen av en bestämmelse av denna art .skulle medföra, torde det i alla avseenden
få anses olämpligt, att avtalsenliga löner i vissa fall skola kunna
anses icke giva skälig avlöning vid prövning av fråga, om arbetet skall anses
lämpligt enligt förordningen örn erkända arbetslöshetskassor. Det av handelsanställdas
m. fl. erkända arbetslöshetskassa på denna punkt framlagda förslaget
bör sålunda icke föranleda någon åtgärd.

I detta sammanhang bör framhållas, att ett erbjudet arbete enligt nuvarande
bestämmelser skall anses såsom lämpligt, under förutsättning att det
motsvarar arbetarens krafter och färdigheter. Redan enligt nu gällande bestämmelser
sker sålunda en viss prövning av de omständigheter, sorn här
åsyftas, men denna prövning avser ej den inkomst, sorn arbetet kan komma
att giva, utan den är knuten till frågan, huruvida medlemmen har krafter
och färdigheter att utföra arbetet. De salunda gällande bestämmelserna ti 11-Bihang till riksdagens protokoll Idit. 1 sami. Nr 214.

7

34:

Kungl. Maj:ts proposition nr 214. (Bilaga A).

godose väsentligen syftet med det av handelsanställdas m. fl. erkända arbetslöshetskassa
framlagda förslaget. Då det gäller frågor av här förevarande
slag, har socialstyrelsen ock låtit sig angeläget vara att alltid noga pröva,
huruvida en arbetsvägran kan anses motiverad med hänsyn till arbetarens
krafter och färdigheter. Erfarenheterna på området giva även vid handen,
att något behov av ändrade bestämmelser på denna punkt icke föreligger.

Kätt att vägra antaga vissa kortvariga arbetsanställningar.

En arbetslös kassemedlem är — vid äventyr av daghjälpens indragning
under fyra veckor — skyldig att antaga varje erbjudet lämpligt arbete oavsett
dess varaktighet. Handelsanställdas m. fl. erkända arbetslöshetskassa har
föreslagit, att en erbjuden arbetsanställning icke skall anses såsom lämplig,
därest den såväl påbörjas som avslutas den dag, erbjudandet sker. Förslaget
har tillstyrkts av de erkända arbetslöshetskassornas konferens.

Ifrågavarande förslag har framförts bland annat i anledning av att en
kassemedlem av arbetsförmedlingen erbjudits ett arbete, avsett att vara allenast
en dag, och därvid erhållit så kort frist för arbetets påbörjande, att
han icke hunnit hämta nödvändiga arbetskläder.

Arbetsförmedlingen bör alltid tillse, att en medlem i erkänd arbetslöshetskassa
erhåller viss skälig tidsfrist för ett arbetes påbörjande. Skulle detta
icke vara fallet, har medlemmen rätt att utan förlust av daghjälp vägra antaga
det erbjudna arbetet. Nämnas kan sålunda, att socialstyrelsen ansett
den korta tid, som medlemmen i nyssnämnda fall erhöll för arbetets påbörjande,
såsom giltigt skäl för arbetsvägran.

Socialstyrelsen har i utlåtande den 31 mars 1939 behandlat ett av landsorganisationen
framlagt förslag om rätt för medlem att vägra antaga arbete,
som kan beräknas omfatta högst två arbetsdagar. Med hänvisning till de i
nämnda utlåtande anförda skälen får socialstyrelsen avstyrka ifrågavarande
förslag.

Karenstid efter avstängning till följd av arbetsvägran.

Jämlikt gällande bestämmelser skall medlem, som avstängts från understöd
till följd av vägran att antaga erbjudet lämpligt arbete, efter avstängningstidens
slut genomgå ny karenstid. Arbetslösa dagar, som falla under
avstängningstiden, få nämligen enligt 22 § första stycket icke tillgodoräknas
honom såsom karenstid. Uttryckt på annat sätt skall arbetslöshetsfallet för
medlem, som efter avstängningstid anhåller om daghjälp, anses ha inträtt
vid avstängningstidens slut. Vid arbetslöshetskassornas konferens föreslogs,
att genomgång av ny karenstid i ett dylikt fall icke skulle behöva ske.

På denna punkt kan hänvisas till utlåtandet den 31 mars 1939, i vilket socialstyrelsen
föreslagit, att såväl nyprövning av avgiftsvillkoret som genomgång
av ny karenstid skola bortfalla efter avstängning från understöd till
följd av arbetsvägran.

Kortare avstängningstid än fyra veckor vid arbetsvägran.

Jämlikt 15 § skall bland annat den, som frivilligt utan giltig orsak lämnat
sitt arbete, avstängas från understöd för de fyra närmast följande veckorna.
Vid arbetslöshetskassornas konferens har hemställts om en sådan ändring
av nyss angivna bestämmelser, att socialstyrelsen skulle beredas möjlighet

Kungl. Maj:ts proposition nr 214. (Bilaga A).

35

medgiva dispens för vissa kassor, för vilka sålunda kortare avstängningstid
än fyra veckor skulle bliva gällande för ifrågavarande personer.

Den principståndpunkt, som socialstyrelsen intagit till frågan örn en förkortning
överhuvud taget av avstängningstiden, är återgiven i styrelsens utlåtande
den 31 mars 1939. Att genomföra en sådan ändring av bestämmelserna,
att tillsynsmyndigheten skulle för vissa kassor kunna medgiva kortare
avstängningstid, skulle strida mot på förevarande område gällande principer.
Det skulle utan tvivel dessutom vara olämpligt att i kassorna ha olika bestämmelser
rörande verkningarna av ett frivilligt lämnande av en arbetsanställning.
Med hänsyn härtill bör det på denna punkt framlagda förslaget
icke föranleda någon åtgärd.

Erbjudet arbetes lämplighet med hänsyn till arbetarens krafter och

färdigheter.

Musikernas erkända arbetslöshetskassa föreslår, att i 15 § tillägges en
bestämmelse av innebörd, att medlem icke skall kunna sändas till ett arbete,
som kan ha lill följd, att han förstör sin färdighet och kompetens
som musiker. Kassan torde med sitt förslag avse införandet av en bestämmelse
av sådant slag, att ett erbjudet arbete icke skall få menligt inverka
på vederbörandes möjligheter att utföra arbete inom sitt ordinarie yrke.
Förslaget torde främst åsyfta införandet av möjligheter för kassans medlemmar
att med bibehållen rätt till daghjälp vägra antaga erbjudet grovarbete.

Enligt 8 § lagen den 15 juni 1934 om offentlig arbetsförmedling skall
vid arbetsförmedling tillses, att arbetsgivaren erhåller bästa möjliga arbetskraft
och arbetaren det arbete, för vilket han bäst lämpar sig. Redan med
gällande bestämmelser torde det alltså knappast ifrågakomma, att en person
blir hänvisad till sådant arbete, vilket kan komma att menligt inverka
på hans framtida möjligheter att utföra arbete inom det ordinarie yrket.
Dessutom bör det framhållas, att nu gällande bestämmelser redan medgiva
skälig hänsyn till det påpekade förhållandet. Enligt 15 § förordningen
örn erkända arbetslöshetskassor skall ett arbete, för att anses såsom lämpligt,
motsvara arbetarens krafter och färdigheter. Därest ett erbjudet arbete
skulle skada hans möjligheter till fortsatt arbete inom det ordinarie
yrkesområdet, kan arbetet näppeligen anses lämpligt med hänsyn till hans
personliga förhållanden. I »Handbok för erkända arbetslöshetskassor» utsäges
ock, att till tungt kroppsarbete icke bör anvisas någon, som genom
utförandet av arbetet skulle äventyra, att hans yrkesskicklighet inom det
egentliga yrket minskas eller att eljest menliga följder för hans framtida
utkomst skulle uppkomma. Skulle en dylik anvisning ske, bör vederbörande
arbetare vara berättigad att avböja arbetet. Enär alltså särskilda bestämmelser
icke erfordras för att tillgodose vad musikernas erkända arbetslöshetskassa
på denna punkt yrkar, bör det framlagda förslaget icke föranleda
någon åtgärd.

Anmälningsskyldigheten hos organ för den offentliga arbetsförmedlingen.

Jämlikt 19 § åligger det medlem av erkänd arbetslöshetskassa, som
(inskar komma i åtnjutande av daghjälp för viss dag, att denna dag hos
organ för den offentliga arbetsförmedlingen personligen söka arbete. Är

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 214. (Bilaga A).

medlemmen avlägset boende eller skulle av annan anledning skyldigheten
att personligen inställa sig bliva synnerligen betungande för honom eller föreligga
eljest särskilda omständigheter, äger arbetsförmedlingsanstalt för viss
dag eller visst antal dagar av varje vecka befria honom från denna skyldighet.
Det åligger alltid medlemmen att minst en gång varje vecka personligen
anmäla sig hos organ för den offentliga arbetsförmedlingen.

Sjöfolksförbundet framhåller, att många sjömän vore boende å svårtillgängliga
platser i skärgårdarna. Det hade under vintertiden hänt, att vissa
platser varit avskurna från förbindelse med fastlandet under flera veckor.
Under sådana förhållanden kunde ett fullgörande av anmälningsskyldigheten
enligt 19 § näppeligen ske. I flera fall kunde det inträffa, att kassemedlem
nödgades åsamka sig utomordentligt stora kostnader för att kunna
fullgöra honom åliggande anmälningsplikt. Enär kustområdena ofta vöre
glest befolkade, kunde det vidare näppeligen låta sig göra att anställa arbetsförmedlingsombud
för så liten del av sjömansyrkets utövare, som det
här rörde sig örn. Sjöfolksförbundet framhåller, att det vore lämpligt, örn
medlem i dylika situationer genom intyg från en eller flera trovärdiga personer
med kännedom örn ortsförhållandena kunde styrka sitt hinder för
anmälning i laga ordning. Förbundet anför, att tillsynsmyndigheten borde
erhålla befogenhet att medgiva de undantag från lagreglerna, som med hänsyn
till de speciella fallen kunde vara påkallade.

Gjuteriarbetarnas erkända arbetslöshetskassa framhåller, att den i 19 §
stadgade anmälningsskyldigheten föranlett mycket missnöje bland medlemmarna.
Kassan hänvisar till att landsorganisationen i skrivelse till Konungen
den 13 december 1938 påpekat behovet av en ändring av 19 §. Enligt landsorganisationens
hemställan borde paragrafen ifråga ändras därhän, att vid
arbetslöshet av större omfattning den ordningen generellt skulle tillämpas,
att anmälan hos arbetsförmedlingen finge ske en gång i veckan. Vidare
hade landsorganisationen föreslagit, att möjlighet måtte beredas lokal redogörare
för en kassa att med utgångspunkt från rådande lokala förhållanden
träffa överenskommelse med arbetsförmedlingen om generell dispens
från ansökan, dock med iakttagande av att personlig inställelse skulle ske
minst en gång per vecka. Gjuteriarbetarnas erkända arbetslöshetskassa
framhåller emellertid nu, att även med den ändring, som av landsorganisationen
föreslagits, berättigad missnöjesanledning förefunnes i de fall, då
inskränkt drift förelåge vid ett arbetsställe. Kassan anför bland annat följande.

»Vid regelbunden arbetsvecka av 3 till 4 dagar är vederbörande medlem
tvungen att anmäla sig hos organ för arbetsförmedlingen för att erhålla
understödsrätt för 2 respektive 1 dagar. Då medlemmen i dylikt fall med
hänsyn till sin anställning i regel måste vägra antaga ett eventuellt anvisat
arbete, uppkommer ett berättigat missnöje med anmälningsskyldigheten i
synnerhet å platser, där det är lång väg till arbetsförmedlingsorganet samt
särskild tid för anmälan måste iakttagas. Det synes oss därför rimligt och
motiverat att en skillnad uti anmälningsskyldigheten göres mellan de som
arbeta på regelbundet korttidsarbete och övriga arbetslösa. Utan att principen
örn arbetsvillighet som villkor för understödsrätt eftersättes borde för
den förstnämnda kategorin anmälningsskyldigheten kunna utövas av den
lokala redogöraren och på dennes ansvar.»

Å arbetslöshetskassornas konferens behandlades även det av gjuteriarbetamas
erkända arbetslöshetskassa framlagda förslaget. Konferensen beslöt
att med avstyrkande av detta förslag uttala sig till förmån för landsorganisationens
ovan berörda hemställan.

Landsorganisationens förslag till ändringar i 19 § behandlades i utlåtan -

Kungl. Maj-.ts proposition nr 214. (Bilaga A).

37

det den 31 mars 1939, i vilket socialstyrelsen framhöll, att det ur saklig
synpunkt knappast torde vara behov av en sådan ändring, som landsorganisationen
påyrkade. Socialstyrelsen avstyrkte ock, att någon ändring av 19 §
med anledning av landsorganisationens framställning skulle göras.

De skäl, som sjöfolksförbundet anfört för viss ändring av 19 §, synas
däremot värda beaktande. Utan tvivel kan det stundom förekomma fall,
då med hänsyn till naturförhållandena möjligheter icke föreligga för kassemedlemmar
att en gång varje vecka verkställa arbetsansökan hos organ för
den offentliga arbetsförmedlingen. Såsom exempel på andra hinder, som
kunna uppkomma, kan vidare anföras, att under mul- och klövsjukan förbud
utfärdades för personer, boende å smittade gårdar, att lämna gården.
Ett sådant förbud medför, att arbetslösa kassemedlemmar icke kunna fullgöra
den dem åliggande skyldigheten att en gång i veckan anmäla sig hos
arbetsförmedlingen. Det torde få anses lämpligt, att ett uttryckligt stadgande
inryckes i 19 §, att socialstyrelsen äger befogenhet att i fall sådana de
ovan nämnda medgiva undantag från den i 19 § angivna anmälningsskyldigheten.
Det är här givetvis allenast fråga örn meddelande av dispens i sådana
fall, då en personlig inställelse hos den offentliga arbetsförmedlingen
är omöjlig eller skulle förorsaka synnerliga svårigheter. Det bör härvid ankomma
på socialstyrelsen att föreskriva det sätt, varpå vederbörande skall
styrka sin arbetslöshet.

Det av gjuteriarbetarnas erkända arbetslöshetskassa framlagda förslaget
innebär som nyss nämnts, att den i 19 § föreskrivna anmälningsskyldigheten
vid regelbundet korttidsarbete skall kunna fullgöras av kassans lokala redogörare
och på dennes ansvar.

Vid organiserat korttidsarbete synes behov av anmälan bos organ för den
offentliga arbetsförmedlingen icke alla gånger föreligga i samma utsträckning
som eljest. Att medgiva dispens från anmälningsskyldigheten i sådan
utsträckning, att personlig anmälan minst en gång varje vecka skulle bortfalla,
synes emellertid icke böra komma i fråga. Ehuru det kan anses rimligt,
att anmälningsskyldigheten vid organiserat korttidsarbete i regel inskränkes
till en gång per vecka, kan kontrollen över arbetslösheten dock
icke eftersättas på sådant sätt, att all personlig anmälan skulle bortfalla. I
anledning av vad gjuteriarbetarnas erkända arbetslöshetskassa anfört bör
framhållas, att det givetvis åligger korttidsarbetare att åtaga sig varje arbete,
som begränsar sig till de dagar i veckan, under vilka lian icke har arbete
hos sin ordinarie arbetsgivare. Vidare har arbetaren i allmänhet skyldighet
att antaga stadigvarande arbete hos annan arbetsgivare, därest detta
giver honom arbete av längre varaktighet än det han för tillfället innehar.
Det kan vidare icke vara en lämplig åtgärd att anförtro kontrollen över arbetslösheten
åt en kassans funktionär.

Enligt bestämmelsen i 19 § förordningen örn erkända arbetslöshetskassor
äger arbetsförmedlingsanstalt bestämma de dagar, för vilka dispens från
personligt besök å arbetsförmedlingen beviljas. Så länge arbetsförmedlingarna
voro kommunala institutioner, ägde den dåvarande tillsynsmyndigheten,
socialstyrelsen, icke befogenhet att ändra av arbetsförmedlingsstyrelsen
fattade beslut eller eljest meddela direktiv eller regler för dispensdagarnas
bestämmelse. Denna ordning medförde, att dispens stundom beviljades efter
olikartade grunder inom olika delar av landet utan alt särskilda skäl
lill dylika olikheter förelegat.

Jämlikt kungörelsen don 7 maj 1940 örn statlig ledning av den offentliga
arbetsförmedlingen skall arbetsförmedlingsanstalt stå under ledning av vederbörande
länsarbetsnämnd, vilken är direkt underställd statens arbetsmarknadskommission.
Det synes uppenbart, att kommissionen äger belo -

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 214. (Bilaga A).

genhet att även i här förevarande hänseende giva länsarbetsnämnderna erforderliga
direktiv. Numera har sålunda — i varje fall så länge arbetsförmedlingen
fortfar att stå under statlig ledning — en väg öppnats, på vilken
det är möjligt ernå enhetliga regler för dispensbeviljandet. Det synes lämpligt,
att i denna fråga samråd äger rum mellan socialstyrelsen och statens
arbetsmarknadskommission. Särskilda författningsbestämmelser synas icke
erforderliga. Styrelse.! har emellertid på detta sätt velat bringa här berörda
förhållanden till Kungl. Maj:ts kännedom.

Ändring ar villkoren för daghjälp efter genomgången studiekurs.

Jämlikt 21 § 1 mom. första stycket må erkänd arbetslöshetskassa till
medlem utgiva understöd endast därest han till kassan erlagt avgifter, motsvarande
minst 52 veckoavgifter, och under villkor tillika, att avgifter, motsvarande
minst 26 veckoavgifter, erlagts för tid under de närmast före arbetslöshetens
inträdande förflutna tolv månaderna. I samma moments femte
stycke stadgas bland annat, att med avseende å berörda villkor skall iakttagas,
att i den tid, inom vilken det föreskrivna antalet avgifter skall vara
erlagt, icke skall inräknas tid, då medlem fullgjort värnpliktstjänstgöring
eller intill högst sex veckor före och högst sex veckor efter barnsbörd avhållit
sig från förvärvsarbete. Vidare må enligt fjärde stycket, då medlem
på grund av sjukdom varit förhindrad att åtaga sig arbete, bortses från sjukdomstid,
som i enlighet med de närmare bestämmelser tillsynsmyndigheten
utfärdar, blivit styrkt genom intyg av legitimerad läkare.

I 22 § stadgas, att daghjälp icke må utgå till medlem för någon dag, med
mindre han under nästföregående fjorton dagar varit arbetslös under sex
dagar. Vad som sålunda föreskrivits om karenstid skall emellertid icke äga
tillämpning, då medlem, som är berättigad till daghjälp, på grund av sjukdom,
barnsbörd eller värnpliktstjänstgöring ej kan erhålla daghjälp.

Daghjälp må jämlikt 23 § icke utgå till medlem för mer än sammanlagt
156 dagar under loppet av tolv på varandra följande månader. Vid tillämpning
av dessa bestämmelser skall i den tid, inom vilken den längsta understödstiden
skall beräknas, icke inräknas tid, då medlem fullgjort värnpliktstjänstgöring
eller intill högst sex veckor före och högst sex veckor efter
barnsbörd avhållit sig från förvärvsarbete, samt ej heller tid, då medlem
på grund av sjukdom varit förhindrad att utföra sådant arbete, under
förutsättning att nämnda tid, i enlighet med de närmare bestämmelser tillsynsmyndigheten
utfärdar, blivit styrkt genom intyg av legitimerad läkare.

Träindustriarbetarnas erkända arbetslöshetskassa hemställer om sådan
ändring av 21 §, att den tid, inom vilken stadgade 26 veckoavgifter skola
vara erlagda, må kunna förlängas med tid, dock högst sex månader, under
vilken medlem deltager i studiekurs. Handelsanställdas m. fl. erkända arbetslöshetskassa
anhåller om liknande ändring med avseende på utbildningskurs
vid skola, stående under skolöverstyrelsens överinseende.

I analogi med ovan återgivna ändringsförslag hemställer träindustriai’hetarnas
erkända arbetslöshetskassa om sådan ändring av 22 §, att ny karenstid
ej skall fordras, därest medlem, som är berättigad till daghjälp, genomgår
studiekurs. Handelsanställdas m. fl. erkända arbetslöshetskassa har
gjort framställning om liknande ändring. Arbetslöshetskassornas konferens
uttalade sig till förmån för de av handelsanställdas m. fl. erkända arbetslöshetskassa
framlagda förslagen.

Jämlikt nuvarande bestämmelser utsättas medlemmar, vilka genomgå studiekurs,
lätt för risken att förlora rätten till understöd på grund av ökade

Kungl. Maj.ts proposition nr 214. (Bilaga A).

39

svårigheter att uppfylla det tidsbestämda avgiftsvillkoret. Kassemedlemmar
kunna nämligen under studietid icke erlägga avgifter, vilka vid bedömandet
av deras rätt till daghjälp få tillgodoräknas dem. Nämnas må, att rätt
till daghjälp icke förefinnes för arbetslösa kassemedlemmar, vilka äro inskrivna
vid yrkesskola, folkhögskola eller annan undervisningsanstalt. Socialstyrelsen
har vidare i cirkulärskrivelse till de erkända arbetslöshetskassorna
förklarat, att dylik elev under studietiden icke enligt lagens mening
kan betraktas såsom arbetslös. Det tidsbestämda avgiftsvillkoret skall med
hänsyn härtill i senast nämnda fall nyprövas, då en medlem vid studietidens
slut gör anspråk på daghjälp. Genomgången av en kurs kan därför få allvarliga
konsekvenser för understödsrätten.

Socialstyrelsen finner skäl tala för bifall till de av träindustriarbetarnas
erkända arbetslöshetskassa och liandelsanställdas m. fl. erkända arbetslöshetskassa
framlagda förslagen. Vissa föreskrifter synas emellertid erforderliga
för bestämmande av de slag av kurser, beträffande vilka ovan angivna
bestämmelser skola gälla. Träindustriarbetarnas erkända arbetslöshetskassa
har i detta hänseende icke framlagt något förslag, medan handelsanställdas
m. fl. erkända arbetslöshetskassa föreslagit en begränsning till
kurser under skolöverstyrelsens överinseende. En så snäv begränsning som
den sist föreslagna synes emellertid knappast nödvändig. Vad ovan föreslagits
torde böra gälla alla kurser, till vilka bidrag utgå från staten, landsting
eller kommun.

Därest den ovan föreslagna ändringen av 21 och 22 §§ genomföres, torde
på sätt nedan närmare angives en liknande ändring av 23 § vara erforderlig.

Sjukdomstids inverkan på det tidsbestämda avgiftsvillkoret.

Enligt de bestämmelser, som ursprungligen voro gällande, skulle vid bedömandet
av frågan, om en medlem uppfyller det tidsbestämda avgiftsvillkoret,
sjukdomstid icke borträknas i andra fall än om sjukdomen varit orsak
till den sista anställningens upphörande eller inträffat under tiden efter
dennas upphörande. Enär det härigenom kunde hända, att en medlem,
som blivit arbetslös till följd av sjukdom och härefter erhållit ett kortvarigt
arbetstillfälle, vid den nya arbetslöshetens inträdande kunde komma att gå
rätten till daghjälp förlustig, upptog socialstyrelsen i skrivelse den 28 december
1935 till behandling frågan, huruvida en ändring härvidlag vore
lämplig att genomföra. Styrelsen föreslog i nämnda sammanhang en sådan
ändring av då gällande bestämmelser, att värnpliktstid skulle borträknas
från den tid, under vilken stadgade 26 veckoavgifter skulle vara erlagda.
Då det emellertid gällde att avgöra, örn sjukdom i förevarande avseende
skulle likställas med värnpliktstjänstgöring, inställde sig, enligt vad socialstyrelsen
gav uttryck åt i sistnämnda skrivelse, starka betänkligheter. Möjligheterna
till missbruk lage så nära, att man ej kunde bortse från dem.
Risken för missbruk vore på grund av kassornas konstruktion såsom rikskassor
ganska avsevärd, enär kontrollen ä deras särskilda avdelningar ej
kunde bliva så stark, att missbruk helt kunde förhindras. Tillräcklig kontroll
ansåg styrelsen icke heller vinnas med en föreskrift, alt sjukdomstid
skulle borträknas vid prövning av avgiftsvillkoret, därest sjukdomen kunde
styrkas genom läkarintyg. Ännu mindre ansåg styrelsen en bestämmelse kunna
godtagas om att intyg från tvenne personer skulle äga giltighet. Socialstyrelsen
uttalade till sist, att behovet av en ändring av bestämmelserna icke
kunde anses vara på samma sätt trängande som tidigare, därest styrelsens
framlagda förslag bilölles örn borttagande av skyldigheten alt nypröva av -

40 Kungl. Maj.ts proposition nr 214. (Bilaga A).

giftsvillkoret elter en kortare arbetsanställning, d. v. s. av högst 18 dagars
längd.

I propositionen nr 84/1936 förklarade sig departementschefen icke dela de
av socialstyrelsen uttalade farhågorna. Viss fara för missbruk kunde förefinnas
vid en utsträckning av undantagsbestämmelsen till sjukdomstid, därest
tillräckligt bindande föreskrifter icke lämnades angående sättet för styrkande
av att medlem verkligen varit sjuk under uppgiven tid. På grund
härav ansåg departementschefen det icke tillrådligt att godtaga intyg om sjukdomen
från tvenne trovärdiga män. I stället borde krav uppställas på att
sjukdomstid icke linge borträknas i andra fall än där sjukdomstiden blivit
styrkt genom intyg av legitimerad läkare. Därigenom syntes alla mera väsentliga
möjligheter till missbruk vara undanröjda.

Andra lagutskottet uttalade i utlåtande nr 23, att utskottet för sin del icke
ansåg, att en bestämmelse, sådan departemenschefen föreslagit, bjöde tillräckligt
skydd mot missbruk. Försiktigheten bjöde att i fråga om en så ny
försäkringsform som den förevarande icke efter så kort tid i detta avseende
avvika från den ståndpunkt, som Kungl. Majit och riksdagen intogo vid
försäkringens tillkomst. Utskottet avstyrkte med hänsyn härtill Kungl. Maj:ts
förslag. Till utskottsutlåtandet var fogad en reservation, i vilken yrkades bifall
till Kungl. Maj:ts förslag.

Vid behandlingen i riksdagen biföll första kammaren utskottets hemställan,
under det att andra kammaren biföll propositionen. Sedan med hänsyn
härtill denna fråga i och för sammanjämkning åter bragts inför andra lagutskottet,
uttalade detta i memorial nr 39, att en sammanjämkning av kamrarnas
skiljaktiga beslut lämpligen borde ske sålunda, att — viel prövning
av avgiftsvillkoret då försäkrad innehaft arbete efter att sjukdom upphört
— sjukdomstid skulle få borträknas från den tid, inom vilken föreskrivet
antal avgifter skulle vara erlagt i sådana fall, då sjukdomstid i enlighet med
de närmare bestämmelser, som tillsynsmyndigheten skulle äga utfärda, blivit
styrkt genom intyg av legitimerad läkare. Utskottet utgick ifrån, att i de
föreskrifter, vilka tillsynsmyndigheten i anledning härav komme att utfärda,
den bestämmelsen skulle inrymmas att, därest medlem vårdals å offentligt
sjukhus eller åtnjutit sjukpenning från sjukkassa eller sjukpenning enligt
lagen örn försäkring för olycksfall i arbete, läkarintyg, som i samband därmed
utfärdats, skid le få åberopas av medlemmen för att styrka sjukdomstid
i det sammanhang, varom nu vöre fråga. I vilken utsträckning kontroll i
andra fall, utöver ett av legitimerad läkare utfärdat intyg, kunde anses erforderlig,
borde överlämnas åt tillsynsmyndigheten att avgöra. Då bestämmelser
därutinnan utfärdades, torde tillsynsmyndigheten enligt utskottets
mening böra tillgodogöra sig de erfarenheter, som vunnits inom andra försäkringsformer.
Härjämte föreslog utskottet en motsvarande ändring av bestämmelserna
i 23 § förordningen om erkända arbetslöshetskassor. Utskottets
sammanjämkningsförslag bifölls av riksdagen.

Nu gällande bestämmelser rörande sjukdomstids inverkan på det tidsbestämda
avgiftsvillkoret kunna sammanfattas sålunda. Har sjukdom varit orsaken
till den sista anställningens upphörande eller inträffat under tiden
efter dennas upphörande, skall man bortse från den tid, medlemmen av sådan
anledning varit förhindrad åtaga sig arbete. Därest medlem på grund
av sjukdom varit förhindrad åtaga sig arbete men efter sjukdomens slut
någon tid utfört sådant, ina vid beräkning av antalet erlagda avgifter under
de före arbetslöshetsfallets inträdande förflutna tolv månaderna bortses från
sjukdomstid, som i enlighet med de närmare bestämmelser tillsynsmyndigheten
utfärdar, blivit styrkt genom intyg av legitimerad läkare. Med anledning
härav föreskrev socialstyrelsen den 5 juni 1936, att sjukdomstid skall

Kungl. Maj:ts proposition nr 214. (Bilaga A).

41

få borträknas, då tiden blivit styrkt genom läkarintyg, utfärdat i samband
med att medlemmen vårdats å offentligt sjukhus eller åtnjutit sjukpenning
från sjukkassa eller sjukpenning enligt lagen om försäkring för olycksfall
i arbete.

På grund av med det nuvarande krisläget sammanhängande förhållanden
har socialstyrelsen den 31 maj 1940 föreskrivit en utvidgning av möjligheten
att borträkna sjukdomstid vid prövning av det tidsbestämda avgiftsvillkoret.
Sålunda må sjukdomstid numera borträknas även i nedan angivna fall. Förutsättningen
härför är

1) att sjukdomen kan styrkas genom intyg av legitimerad läkare, vilken
vårdat medlemmen;

2) att sjukdomstiden därjämte kan styrkas

a) genom intyg örn vårdtidens längd från vederbörande sjukhus, förutsatt
att medlemmen vårdats å sjukhus minst hälften av den tid, som är
ifrågasatt för borträknande, eller

b) genom intyg av läkare eller sköterska vid poliklinik, vars drift bekostas
helt eller delvis av allmänna medel, innehållande uppgift örn de olika
dagar, då medlemmen besökt polikliniken för erhållande av vård, förutsatt
att belägenheten av dessa dagar bestyrker, att vård vid poliklinik påkallats
under en tid, som uppgår till minst två tredjedelar av den tid, som är ifrågasatt
för borträknande, eller

c) genom intyg av medlemmens arbetsgivare, utvisande den tid medlemmen
varit borta från sitt arbete på grund av sjukdom, förutsatt att såväl
läkarintyget som här nämnda intyg ingivits till kassan senast inom 90 dagar
efter sjukdomstidens slut.

Samtidigt har socialstyrelsen för kassorna påpekat, att sjukpenning, vilken
utgått med stöd av bestämmelserna i lagen om yrkessjukdomar, hade
samma karaktär som sjukpenning enligt olycksfallsförsäkringslagen och att
dylik sjukdom jämväl finge borträknas, därest den kunde styrkas med intyg
av legitimerad läkare.

Textilarbetarnas erkända arbetslöshetskassa har föreslagit, att all sjukdomstid
skall få borträknas, om densamma blivit styrkt allenast genom läkarintyg.
En dylik anordning kan ej genomföras genom beslut av socialstyrelsen
utan kräver en ändring av författningen.

Under den tid ovan nämnda bestämmelser varit i kraft, hava erfarenheterna
givit vid handen, att förevarande problem icke haft den räckvidd,
som man vid bestämmelsernas utarbetande förmodade. Däremot har det blivit
uppenbart, att de nuvarande reglerna verkat ojämnt, så att vissa medlemsgrupper
i här förevarande hänseende fått en gynnsammare ställning än
andra. Detta gäller främst de medlemmar, som även tillhöra sjukkassor. De
erkända arbetslöshetskassorna hava vidare enligt socialstyrelsens erfarenhet
i här berört hänseende visat sig i allmänhet handha verksamheten med en
sådan noggrannhet och omtanke om kassans ekonomi, att häri måste anses
ligga en icke oväsentlig garanti emot att tidigare befarade missbruk skola
ifrågakomma.

Skäl tala sålunda för att vidtaga en ändring av de på denna punkt gällande
bestämmelserna. Man synes numera icke behöva befara, att ett styrkande
av sjukdomstid allenast genom läkarintyg skall behöva giva upphov
till missbruk. Med hänsyn härtill föreslår socialstyrelsen, alt sjukdomstid,
som styrkts genom intyg av legitimerad kikare, skall få borträknas vid prövning
av det tidsbestämda avgiftsvillkoret.

Det bör framhållas, att någon ändring av sättet för siyrkande av sjukdom,
då fråga är örn avgiftsbefrielse, icke ifrågasatts. I dessa fall bör det
alIIjämt ankomma på vederbörande kassa att kräva den bevisning, som den
finner skäl föreskriva.

42

Kungl. Maj:ts proposition nr 214. (Bilaga A).

Ändring av reglerna rörande den tid, inom vilken maximala antalet
understödsdagar skall räknas.

I samband med de i det föregående berörda bestämmelserna får socialstyrelsen
till behandling upptaga vissa stadganden i 23 § rörande den tid, inom
vilken längsta understöds tid skall beräknas.

Den nuvarande lydelsen av 23 § fjärde stycket fastställdes genom beslut
av statsmakterna år 1936. I propositionen nr 84 hade Kungl. Majit bland
annat föreslagit, att bestämmelserna om avgiftsvillkorets prövning skulle
ändras på sådant sätt, att tid, under vilken medlem fullgjort värnpliktstjänstgöring,
icke i något fall skulle inräknas i den tid, inom vilken det föreskrivna
antalet avgifter skulle vara erlagt. Kungl. Majit föreslog vidare, att sjukdomstid
skulle behandlas på samma sätt som värnpliktstid under förutsättning
att i det fall, då arbete förekommit efter sjukdomens slut, läkarintyg
rörande sjukdomstiden företeddes av medlemmen.

Kungl. Majits förslag rörande avgiftsvillkorets prövning vid värnpliktstjänstgöring
under de senaste tolv månaderna före arbetslöshetens inträdande
grundade sig på ett förslag från socialstyrelsen. Styrelsen hade därvid
påpekat, att vid ett bifall till detta förslag det vore nödvändigt att vidtaga en
justering av bestämmelserna i 23 § om understödstidens längd. Styrelsen
anförde därvid följande.

»Det skulle nämligen eljest i åtskilliga fall kunna inträffa, att samma avgifter,
som grundläde rätt till understöd under i kassans stadgar medgiven
längsta tid, skulle kunna åberopas som stöd för understödsrätt vid ett senare
arbetslöshetsfall. Detta skulle kunna inträffa, då en understödsperiod efterföljdes
av en längre tids värnpliktstjänstgöring och medlemmen därefter
erhölle arbete under någon kortare tid. Inträffade sedan ett nytt arbetslöshetsfall,
skulle vid prövningen av avgiftsvillkoret den tid, under vilken värnpliktstjänstgöringen
fullgjorts, borträknas. De 12 månader, inom vilka 26
avgifter skulle vara erlagda, komme alltså att förlängas bakåt i tiden. Beroende
på värnpliktstjänstgöringens längd kunde vid sådant förhållande åtskilliga
veckoavgifter, som erlagts före den förra understödsperioden, tillgodoräknas
medlemmen. Därest längre tid än 52 veckor förflutit från den
förra understödsperiodens början och bestämmelserna om understödstidens
maximering alltså icke lade hinder i vägen, bleve medlemmen följaktligen
understödsberättigad under det nya arbetslöshetsfallet. En sådan verkan av
de föreslagna bestämmelserna skulle naturligtvis än mer framträda, därest
sjukdom i förevarande avseende jämställdes med värnpliktstjänstgöring.

Med hänsyn härtill funne styrelsen det vara nödvändigt att föreslå, att den
i 23 § föreskrivna tiden av 52 veckor, inom vilken den längsta medgivna understödstiden
utmättes, skulle förlängas med den tid, under vilken medlemmen
fullgjort värnpliktstjänstgöring.»

Med anledning av Kungl. Majits förslag örn rätt att borträkna sjukdomstid
anfördes i propositionen:

»Av enahanda skäl som beträffande värnpliktstid erfordras, vid bifall till
förslaget örn rätt att borträkna sjukdomstid, en jämkning av bestämmelserna
i 23 § om den tid, inom vilken den längsta understödstiden skall utmätas.»

Riksdagen biföll förslaget om värnpliktstjänstgöringstiden och i modifierad
form Kungl. Majits förslag örn sjukdomstiden. I anslutning härtill fattades
beslut om den ändrade lydelse å 23 § fjärde stycket, som för närvarande
är gällande.

Enligt nuvarande lydelse av 23 § må i den i första stycket omförmälda tiden
av 12 månader icke inräknas tid, då medlem fullgjort vämpliktstiänst -

Kungl. Maj.ts proposition nr 214. (Bilaga A).

43

göring eller på grund av barnsbörd avhållit sig från förvärvsarbete, samt ej
heller tid, då medlem på grund av sjukdom varit förhindrad att utföra sådant
arbete. I fråga om sjukdomstid skall emellertid i detta stadgande föreskrivet
borträknande av tid ske endast därest sjukdomen i enlighet med de närmare
bestämmelser, tillsynsmyndigheten utfärdar, blivit styrkt genom intyg av
legitimerad läkare. Sjukdom, som icke blivit styrkt på sådant sätt men som
kunnat åberopas vid bestämning i tiden av den tidrymd, inom vilken minst
tjugusex (eller motsvarande antal) veckoavgifter blivit erlagda, inbegripes
icke i de föreskrifter, som givas i 23 § fjärde stycket, något som innebär en
viss inkonsekvens. Jämlikt 21 § fjärde stycket skall i det fall, där sjukdom
varit orsaken till den sista arbetsanställningens avbrytande eller inträffat efter
dennas upphörande, vid prövning av avgiftsvillkoret bortses från den
tid, medlem av sådan anledning varit förhindrad åtaga sig arbete. Därest
den tid, under vilken det i det s. k. tidsbestämda avgiftsvillkoret föreskrivna
antalet avgifter skall vara erlagt, med tillämpning av denna bestämmelse
förlänges, torde det vara starkt motiverat, att jämväl den tid, som skall
läggas till grund för prövningen av frågan, huruvida medlemmen erhållit
understöd för högsta i stadgarna medgivna antal dagar, också förlänges och
med samma tidrymd.

Inskrives i 21 §, såsom styrelsen föreslagit, det stadgandet, att viss tid.
under vilken medlem genomgått kurs, skall borträknas vid avgiftsvillkorets
prövning, bör man även bortse från samma tidrymd vid beräkningen av det
i stadgarna angiva högsta möjliga antalet understödsdagar under en löpande
tidsperiod.

Såväl ur principiell som ur praktisk synpunkt torde det vara lämpligast,
om förlängningen av den i 21 och 23 §§ omförmälda tiden av 12 månader
sker efter ensartade grunder. Har sålunda vid prövning av det tidsbestämda
avgiftsvillkoret en förlängning av 12-månadersperioden skett, bör också
en förlängning av den 12-månadersperiod, på vilken kontrollen av understödstiden
baserar sig, äga rum. Härav följer att, om en förlängning av 12-månadersperioden icke skett vid avgiftsvillkorets prövning, en motsvarande
förlängning ej heller bör ske vid utmätandet av understödsrätten.

Omredigering av 21 §.

Enligt 21 § 4 mom. må vid tillämpning av mom. 1 beträffande medlem,
som under mellantider tillhört kassan, allenast tagas i betraktande understöd,
som uppburits efter senaste avbrottet i medlemstiden. Dessa bestämmelser
kvarstå från den lid, då avgiftsvillkoret var formulerat på följande
sätt. Understöd från erkänd arbetslöshetskassa utgick till medlem, som ej
tidigare uppburit understöd från kassan, endast därest han under de närmast
före arbetslöshetens inträdande förflutna 24 månaderna lill kassan erlagt
avgifter, motsvarande 52 veckoavgifter. Hade han tidigare åtnjutit understöd,
skulle han uppfylla kravel alt hava erlagt 26 veckoavgifter under
de före arbetslöshetens inträdande förflutna 12 månaderna.

Nu gällande bestämmelser örn avgiftsvillkoret äro utformade utan hänsyn
till tidigare erhållet understöd. Med hänsyn härtill bör 21 § 4 morn.
första stycket utgå. Enär vidare andra stycket i 4 mom. med den ändring
avgiftsvillkoret undergått numera allenast avser alt begränsa den i 23 § bestämda
maximala understödst iden i de fall, då överenskommelse, som i 2
mom. sagts, träffats, bör stycket i fråga lämpligen flyttas upp och såsom 3
mom. ingå i paragrafen. Samtidigt ändras nuvarande 3 mom. lill 4 mom.

44

Kungl. Maj:ts proposition nr 214. (Bilaga A).

Ökning ar den tid, inora vilken karenstid må intjänas.

Jämlikt 22 § må daghjälp icke utgå till medlem för någon dag, med mindre
han under nästföregående 14 dagar varit arbetslös under sex dagar. Bestämmelsen
innebär, att medlem, som arbetar nied förkortad arbetstid, som
regel kan intjäna karenstiden allenast därest arbetstidsförkortningen är så
stor, att arbetstiden inskränkes till tre dagar per vecka. Under dylikt förhållande
blir nämligen arbetslösheten av den omfattningen, att i en 14-dagarsperiod
komma att ingå sex arbetslösa dagar.

Träindustriarbetarnas erkända arbetslöshetskassa föreslår en sådan ändring
av karensbestämmelserna, att karenstid må kunna intjänas under en tid
av 21 dagar, därest arbetslösheten orsakats av driftinskränkning, som dessförinnan
blivit fastställd. En liknande ändring föreslås av handelsanställdas
m. fl. erkända arbetslöshetskassa.

Förslag rörande ändring av karensbestämmelserna på sätt ovan nämnts
behandlades på arbetslöshetskassornas konferens. Enär delade meningar förelågo,
gjorde konferensen icke något uttalande i denna fråga.

Frågan om ändring av den tid, under vilken karenstid må intjänas, behandlades
i socialstyrelsens utlåtande den 31 mars 1939 rörande landsorganisationens
framställning. Landsorganisationens förslag innebar, att den
tid, under vilken karenstiden, sex dagar, må intjänas, generellt skulle utsträckas
från 14 dagar till 21 dagar. Socialstyrelsen uttalade att, då arbetslösheten
varit av så liten omfattning, att en försäkrad behövde tre veckors
tid för att komma upp till sammanlagt sex dagars arbetslöshet, behov av
understöd från den statsunderstödda arbetslöshetsförsäkringen icke förelåge,
såvida icke en arbetslöshet av åtminstone något större betydelse föregått ett
dylikt korttidsarbete. Socialstyrelsen avstyrkte därför den av landsorganisationen
föreslagna ändringen.

Den av träindustriarbetarnas erkända arbetslöshetskassa och handelsanställdas
m. fl. erkända arbetslöshetskassa föreslagna ändringen innebär en
ändring av karensbestämmelserna allenast i de fall, då arbetslösheten orsakas
av korttidsarbete. Förslaget synes hava framlagts av följande anledning.
Förordningen medgiver utgivandet av daghjälp vid korttidsarbete på
så sätt, att daghjälp utgår för antalet arbetslösa dagar varje vecka minskat
med en. Därest arbetstiden inskränkes till fyra dagar i veckan, föreligger
möjlighet för medlemmen att erhålla daghjälp en dag i veckan. Emellertid
kan en medlem, som arbetar fyra dagar i veckan, icke med nuvarande karensbestämmelser
bliva berättigad till daghjälp, enär hans arbetslöshet ej
har större omfattning än fyra dagar under en 14-dagarsperiod. Man har
ansett att, då förordningen eljest medgiver daghjälp vid en till fyra dagar
i veckan förkortad arbetstid, karensbestämmelserna skulle utformas på sådant
sätt, att medlemmen skulle kunna bliva berättigad till daghjälp. Det
har vidare framhållits, att på sina håll särskilda underhandsöverenskommelser
träffats mellan arbetsgivare och arbetare örn sådan förläggning av
arbetstiden, att medlemmarna kunde uppfylla förordningens nuvarande karensbestämmelser,
ett förhållande som icke vore önskvärt.

De nuvarande karensbestämmelserna innebära, att daghjälp från den
statsunderstödda arbetslöshetsförsäkringen i regel icke bör kunna erhållas,
därest förkortningen av arbetstiden ej är större än att arbete utföres under
fyra dagar per vecka. Att en medlem, som kunnat intjäna karenstid, dock
må kunna komma i åtnjutande av daghjälp, synes motiverat, enär han i ett
dylikt fall varit arbetslös i sådan omfattning, att han med hänsyn härtill i
allmänhet torde vara i större behov av daghjälp från kassan. I detta sam -

Kanal- Maj.ts proposition nr 214. (Bilaga A).

45

manhang bör erinras att arbetstidsförkortning särskilt i vissa fack regelmässigt
tager formen av en minskning av antalet arbetstimmar per dag. Så är
lill exempel fallet inom skoindustrien. I dylika fall kan understöd från
försäkringen ej utgå. Det synes icke lämpligt att på sätt yrkats göra bestämmelserna
rörande daghjälp vid förkortad arbetstid sådana, att ojämnheterna
i understödsrätten bliva större än vad de redan för närvarande äro.
Med hänsyn till det anförda finner socialstyrelsen sig böra avstyrka den föreslagna
ändringen av karensbestämmelserna.

Ändrade bestämmelser rörande arbetsbi var intyg.

Jämlikt 25 § skall medlem, som önskar komma i åtnjutande av daghjälp,
då fråga är om arbetslöshet på grund av minskning i antalet arbetsdagar
till följd av driftinskränkning, lämna intyg från sin senaste arbetsgivare rörande
antalet arbetsdagar under varje period om 14 dagar. Denna bestämmelse
kvarstår från den tid, då daghjälpen vid korttidsarbete begränsades
på så sätt, att under varje 14-dagarsperiod antalet dagar, för vilka daghjälp
kunde utgå, skulle minskas med två. Efter år 1937 verkställd ändring regleras
daghjälpen vid korttidsarbete på så sätt, att för varje vecka antalet eljest
daghjälpsberättigade dagar minskas med en. Bestämmelserna rörande arbetsgivarintygets
formulering böra erhålla en däremot svarande utformning.

Jämlikt 25 § skall vidare medlem, som önskar komma i åtnjutande av
daghjälp, hos sin senaste arbetsgivare anhålla om intyg, utvisande den tid,
anställningen varat, och orsaken till att den upphört. Jämlikt 21 § 5 mom.
må vid prövning av frågan, om medlem erlagt stadgat antal avgifter till
kassan, medlem allenast tillgodoräknas avgifter, som erlagts antingen för
tid, då han för annans räkning mot avlöning använts till arbete, som utförts
annorstädes än i medlemmens hem, eller för tid, för vilken han trots sin
arbetslöshet åtnjutit avlöning. Jämlikt dessa bestämmelser föreligger det
skyldighet för medlemmen att styrka, att han haft arbetsanställning under
tid, för vilken han önskar tillgodoräkna sig erlagda avgifter. Förordningens
bestämmelser kunna sägas innehålla, att det lämpligaste sättet för styrkande
av innehaft arbete är ingivande till kassan av s. k. arbetsgivarintyg. Hinder
föreligger emellertid icke att även på annat sätt styrka innehavet av arbetsanställning.
Avlämnandet av arbetsgivarintyg är sålunda icke obligatoriskt
för erhållande av daghjälp.

Sjöfolksförbundet har i skrivelse den 23 augusti 1939 hemställt örn vissa
ändringar rörande bestämmelserna om arbetsgivarintyg. Det framhålles
att, örn en sjöman slutade en anställning, som gjorde det omöjligt för honom
själv att begära arbetsgivarintyg, det borde vara en plikt för befälhavaren
eller hans ställföreträdare att utan särskild anmaning utfärda intyget i fråga.
Gång efter annan hade det inträffat, att sjömän avmönstrat utan att
personligen hava varit närvarande vid förrättningen, enär den skett i annan
hamn än där sjömannen blivit kvarlämnad. Sådana fall vore vanligast vid
hastigt påkommande sjukdoms- eller olycksfall eller vid »ofrivillig eftersegIing».
Sjöfolksförbundet hemställer, att i lagen måtte medgivas rätt för
exempelvis polismyndighet, konsulattjänsteman och sjömanshusombudsman
att utfärda arbetsgivarintyg. Till sist påpekas alt, såsom bestämmelserna
i lagens 25 t? vore utformade, sjömän skulle, därest erkänd arbetslöshetskassa
för dem inrättades, i en rad fall gå förlustiga rätten till understöd endast
därför, alt de icke kunnat anskaffa erforderligt intyg.

Såsom ovan anförts, föreskriver förordningen icke, att innehavet av arbetsanställning
skall styrkas uteslutande genom arbetsgivarintyg. Bestäm -

46

Kungl. Maj.ts proposition nr 214. (Bilaga A).

melserna om arbetsgivarintyg äro icke tvingande. Då laglig skyldighet för
arbetsgivare att lämna arbetsgivarintyg icke förefinnes, skulle nämligen svårigheter
mött för en sådan ordning. En medlem i erkänd arbetslöshetskassa
kan därför styrka tid för innehavd anställning även på annat sätt. Behov
av någon ändring i förordningen föreligger sålunda icke. För övrigt bör
påpekas, att polismyndighet, konsulattjänsteman eller sjömanshusombudsman,
vilka enligt sjöfolksförbundets framställning skulle erhålla rätt att
avgiva arbetsgivarintyg, knappast hava tillgång till uppgifter, som göra det
möjligt för dem att styrka den tid, under vilken sjöman innehaft arbetsanställning.

Enligt det föregående skall arbetsgivarintyget bland annat utvisa den tid,
anställningen varat. Detta är emellertid icke vad man med hänsyn till förordningens
bestämmelser vill, att intyget skall belysa. Vid s. k. permitteringar
har sålunda förekommit, alt arbetsgivarna i anställningstiden innefattat
den tid, en medlem varit tillfälligt arbetslös. Vidare har förekommit,
att sjukdomstid inbegripits i anställningstiden. Arbetsgivarintyget bör med
hänsyn till den funktion, intyget skall fylla, ändras så, att det avser tid, medlem
varit i arbete.

Rationaliseringsutredningens förslag om ökning av (leii maximala understödstiden
för personer, som fyllt 45 år.

Rationaliseringsutredningen föreslår i sitt betänkande, att i förordningen
om erkända arbetslöshetskassor skall införas en bestämmelse av innehåll,
att erkänd arbetslöshetskassa äger i sina stadgar föreskriva, att daghjälp till
medlemmar, som utan avbrott tillhört kassan minst fem år samt uppnått i
stadgarna angiven ålder, ej understigande 45 år, skall utgå för viss längre
tid än den, som fastställts för kassans medlemmar i allmänhet. 1 förordningen
bör ock stadgas, anser utredningen, att daghjälp, som utgår under
den förlängda understödstiden, ej i något fall får överstiga 4 kronor om dagen
samt att sådan daghjälp ej heller får överstiga vad medlemmen eljest
är tillförsäkrad i daghjälp. Vidare bör i anslutning till stadgandet om understödstidens
begränsning tili 156 dagar under loppet av 12 på varandra
följande månader upptagas en bestämmelse att, där i kassans stadgar meddelats
sådan föreskrift som ovan sagts, daghjälp till därav berörda medlemmar
må utgå för ytterligare högst 90 dagar under en tolvmånadersperiod.
Tillika bör reglering ske av den rätt, som i förevarande avseende må tillkomma
medlem, vilken omedelbart före sitt inträde i kassan tillhört annan
erkänd kassa eller sammanslutning för meddelande av arbetslöshetshjälp.
I förordningen bör stadgas, att kassa, som inrättat förlängd understödstid
för äldre medlemmar, icke äger att för dessa medlemmar till följd av den
längre understödstiden sätta högre avgifter än för kassans medlemmar i allmänhet.

Utredningen har i anslutning härtill låtit upprätta ett förslag till förordning
angående ändring i vissa delar av förordningen om erkända arbetslöshetskassor.

Enligt utredningens åsikter bör vidare förordningen den 15 juni 1934 om
statsbidrag till erkända arbetslöshetskassor med anledning av utredningens
här ifrågavarande förslag undergå en omarbetning. Utredningen uttalar
emellertid, att socialstyrelsen i första hand borde hava att verkställa en
prövning av de ändringar i fråga om statsbidragsbestämmelserna, som kunde
påkallas av vad utredningen ovan föreslagit. Något förslag till ändrad

Kungl. Maj:ts proposition nr 214. (Bilaga A).

47

lydelse av sistnämnda förordning har därför icke utarbetats av rationaliseringsutredningen.

Det bör i detta sammanhang erinras om att landsorganisationen i sin bär
förut omnämnda framställning föreslagit, att i 23 § arbetslöshetskasseförordningen
måtte införas en bestämmelse, varigenom rätt må kunna medgivas
erkänd arbetslöshetskassa att till person, som varit medlem i kassan
under minst fem år och som fyllt 45 levnadsår, utbetala understöd för
längre tid än för övriga medlemmar. Det framhölls också som önskvärt, att
för dylika medlemmar antalet veckoavgifter i det tidsbestämda avgiftsvillkoret
måtte kunna sättas lägre än för övriga medlemmar. Såsom motiv för
en dylik ändring anfördes, att detta äldre medlemsklientel hade svårigheter,
speciellt efter en omfattande och längre tids arbetslöshet, att kunna erhålla
ny arbetsanstallning och sålunda hade större arbetslöshetsrisk än de yngre
medlemmarna i kassan.

Socialstyrelsen vill till en början vitsorda, att den företeelse, som rationaliseringsutredningen
i detta sammanhang tager sikte på, nämligen svårigheten
för de något äldre att, då de bliva arbetslösa, erhålla nytt arbete,
är förtjänt av stor uppmärksamhet från samhällets sida. Den har också
observerats i många andra sammanhang än det, som varit utgångspunkt
för rationaliseringsutredningens här behandlade förslag. Inom en hel del
yrkesområden har exempelvis vid förarbeten till avgiftsberäkningar för erkända
arbetslöshetskassor konstaterats, att arbetslöshetsfallen för personer
över 45 år i allmänhet äro av längre varaktighet än för yngre personer.
Detta är för den av arbetslöshet drabbade medborgaren, som i dessa åldrar
ofta bär ansvaret för sin familjs försörjning, en källa till ekonomiska bekymmer.
Åtgärder från samhällets sida för att i möjligaste mån undanröja
eller lätta dessa bekymmer torde vara väl motiverade. Sålunda bör man genom
en intensifierad arbetsförmedling samt genom upplysningsverksamhet
inom arbetsgivarnas led söka i görligaste mån eliminera de här berörda svårigheterna.
Förslag syftande bland annat till intensifierad arbetsförmedling
för vissa äldre framlades även av utredningen. Med hänsyn till att arbetsförmedlingen
numera ställts under statlig ledning, föreligga vida större
möjligheter än tidigare att på detta område åstadkomma resultat. Dylika åtgärder
kunna emellertid som regel endast få en begränsad omfattning, och
även om desamma vidtagas, torde ett hjälpbehov, som i de enskilda fallen
är större än det eljest förekommande, kvarstå för den åldersgrupp, som
åsyftas i rationaliseringsutredningens och landsorganisationens förslag.

Den tanke, som legat bakom rationaliseringsutredningens förslag i denna
punkt, torde sannolikt kunna sammanfattas på följande sätt. Arbetslösheten
hade för de något äldre en i viss mån annan struktur än för de yngre. Enär
arbetsgivare i regel alltid sökte undvika avskedanden av de äldre, bleve arbetslöshetsfallens
antal färre än bland de yngre. De äldres svårigheter att
nyorientera sig på arbetsmarknaden jämte en viss förefintlig obenägenhet
hos arbetsgivarna alt nyanställa äldre gjorde arbetslöshetsfallen långvariga.
Detta medförde, alt understöden för de äldre oftare än för de yngre bleve
begränsade av understödstidens maximering. Den totala arbetslösheten, mätt
i antalet arbetslösa dagar, vöre knappast större bland de äldre än bland
de yngre. En förlängning av understödstidens längd för de äldre vore därför
allenast en anpassning av understödstiden med hänsyn till den för de
äldre karakteristiska strukturen i arbetslösheten. Avvägdes förlängningen
i understödstidens längd på lämpligt sätt, innebure förlängningen allenast,
att försäkringens effektivitet (understödda dagar i förhållande till arbetslösa
dagar) bleve lika stor för de äldre som för de yngre.

De ovan relaterade tankegångarna återspegla givetvis allenast schematiskt

48 Kungl. Maj.ts proposition nr 214. (Bilaga A).

de på detta område synnerligen skiftande förhållandena. Enligt socialstyrelsens
uppfattning föreligga ur vissa synpunkter motiv för en dylik differentiering
av understödstiden. Styrelsen vill emellertid omedelbart avstyrka införandet
i försäkringen av en understödst^, uppgående till icke mindre än
246 dagar, motsvarande omkring ?''U år, under loppet av 12 på varandra
följande månader. Det är att märka, att i flertalet nu verksamma kassor
den längsta enligt stadgarna medgivna understödstiden uppgår till 120 dagar.
Icke någon kassa har kunnat åstadkomma de ekonomiska förutsättningarna
för att i stadgarna intaga den enligt förordningen längsta möjliga
understödstiden, nämligen 156 dagar. På grund härav saknar man erfarenhet
av hur en så lång understödsperiod som 246 dagar skulle verka inom
den frivilliga arbetslöshetsförsäkringen.

Då kassorna ålagt sig eller blivit ålagda återhållsamhet i fråga örn utnyttjande
av de möjligheter beträffande understödstiden, som redan nuvarande
förordning erbjuder, synes det styrelsen vara naturligt, att man ifrågasätter
det lämpliga i den förlängning av understödstiden, som rationaliseringsutredningen
föreslår, så länge kassorna icke blivit i tillfälle att mera
allmänt införa en längsta understödstid av 156 dagar. Såvitt för närvarande
kan bedömas, synes från de synpunkter, som framkomma vid ett hänsynstagande
till en naturlig samverkan mellan de olika hjälpformerna för av
arbetslöshet drabbade, det icke vara lämpligt att utsträcka understödstiden
inom den frivilliga arbetslöshetsförsäkringen över ett halvt år. Av dessa
skäl anser sig socialstyrelsen, innan tillräcklig erfarenhet på detta område
samlats, icke kunna tillstyrka rationaliseringsutredningens här ifrågavarande
förslag.

Styrelsen vill framhålla, att inom ramen av nu gällande bestämmelser
hinder icke föreligger att differentiera understödstidens längd, så att äldre
erhålla längre maximal understödstid än de yngre. Den maximala understödstiden
måste dock alltid hållas inom den nu medgivna ramen. Genomförandet
av en längre understödstid för de äldre kan härvid lämpligen givas
den formen, att för dessa hildas en eller flera särskilda klasser.

Rationaliseringsutredningen föreslog vidare, att bestämmelser skulle införas
i förordningen, vilka förhindrade, att den för de äldre förlängda understödstiden
skulle få medföra en förhöjning av avgifterna för dessa. Därest
redan nu förefintliga möjligheter att differentiera den maximala understödstiden
för de äldre utnyttjas genom att för dem inrättas särskilda klasser,
torde denna fråga erhålla en naturlig lösning. Enär varje klass skall
så vitt möjligt ekonomiskt bära sig själv, få avgifterna givetvis anpassas
med hänsyn till förhållandena i varje särskilt fall. Då emellertid den här
föreslagna förlängningen av maximala understödstiden tänkts utgöra en anpassning
av försäkringen på så sätt, att försäkringens effektivitet för de
äldre blir densamma som för de yngre, följer härav, att olika avgifter icke
behöva ifrågakomma. Det gäller härvid att i varje särskilt fall bedöma, hur
stor förlängningen av understödstiden hör vara för att här berört syfte skall
uppnås. 1 detta sammanhang måste också frågan om regler för klassvalet
ägnas vederbörlig uppmärksamhet.

Ändringarnas ikraftträdande.

Ändringarna i förordningen örn erkända arbetslöshetskassor synas böra
träda i kraft snarast möjligt, lämpligen den 1 juli 1941. Då emellertid i
vissa kassor svårigheter av organisatorisk art kunna tänkas hindra utbetalande
av barntillägg redan från denna tidpunkt, bör stadgas, att kassa må

49

Kungl. Maj:ts proposition nr 214 (Bilaga A).

kunna påbörja utgivandet av barntillägg vid senare tidpunkt, dock senast
den 1 januari 1942. Med hänsyn till de omständigheter, som utgjort motiv
till styrelsens förslag om barntilläggs införande, synes längre uppskov icke
böra medgivas.

Vad ändringarna i förordningen om statsbidrag till erkända arbetslöshetskassor
angår, måste, därest ovanstående regler lagfästas, barnh]läggsbidraget
kunna utgå från den 1 juli 1941, enär kassa då har legislativ möjlighet att
påbörja utgivandet av barntillägg. De nya grunderna för daghjälpsbidraget
böra lämpligen jämväl träda i kraft den 1 juli 1941, vilket innebär, att de
skola tillämpas på kassas kostnader för daghjälp, utgiven på grund av arbetslöshet
från och med den 1 juli 1941. Detta förutsätter, att kassorna i sin
rapportering och bokföring skilja på understöd, utbetalat för. arbetslöshet
under första halvåret, och understöd för senare tid. Några svårigheter att
göra en dylik uppdelning möta emellertid icke. Vid bestämmandet av daghjälpsbidragets
storlek för år 1941 bör det antal understödda dagar per medlem
och år, som är en av utgångspunkterna för beräkningarna, fastställas
för hela året. Därefter bör den procentsats, som de gamla statsbidragsgrunderna
giva, tillämpas för understöden under första halvåret, medan den
procentsats, som skall gälla enligt de nya grunderna, tillämpas för understöden
under det senare halvåi’et.

I detta ärendes slutliga handläggning hava, förutom undertecknade, deltagit
byråcheferna Bexelius och Nyström samt t. f. byråcheferna Berggren
och Ringenson.

Protokollsutdrag, utvisande skiljaktiga meningar av herrar Bexelius och
Jerneman, bifogas.

Stockholm den 24 januari 1941.

Underdånigst
KARL J. HÖJER.

Tor Jerneman.

bihang lill riksdagens protokoll 19H. I sami. Nr 21-1.

8

50

Kungl. Maj:ts proposition nr 214. (Bilaga A).

Socialstyrelsens författningsförslag.

Förslag

till

ändrad lydelse i vissa delar av förordningen den 15 juni 1934 (nr 264)
om erkända arbetslöshetskassor.

11 §.

Medlem av---sitt medlemskap.

Tillsynsmyndigheten äger, därest särskilda omständigheter därtill föranleda,
beträffande viss kassa eller viss grupp av kassas medlemmar medgiva,
att den tidpunkt, då sådan påföljd som i första stycket sägs skall inträda,
bestämmes senast till utgången av tjugusjätte veckan.

Tillsynsmyndigheten må ock medgiva, att i stadgarna för viss kassa bestämmelse
intages, att kassans styrelse beträffande medlem, vilken varit förhindrad
att erlägga avgift före den i stadgarna eljest angivna tidpunkten, må
besluta, att han likväl icke skall anses hava utträtt ur kassan, vilket beslut
dock icke blir gällande, förrän det godkänts av tillsynsmyndigheten.

17 §.

1 mom. Erkänd arbetslöshetskassa skall utgiva understöd dels i form av
ett för dag beräknat belopp benämnt daghjälp, dels i form av ett för barn
utgående tillägg till dagh jälp, benämnt barntillägg.

Understöd må vidare utgivas såsom hjälp till täckande av rese- och flyttningskostnader
för tillträdande av arbete å annan ort.

1 annan form än nu sagts må understöd icke utgivas av erkänd arbetslöshetskassa.

2 mom. Barntillägg utgår till försäkrad, som har barn eller adoptivbarn
under 16 år, vilket är kvrkoskrivet hos honom eller beträffande vilket på
av tillsynsmyndigheten föreskrivet sätt styrkes, att den försäkrade fullgör
honom åliggande underhållsskyldighet. Efter samma grunder må barntillägg
utgivas till gift försäkrad för andre makens barn före äktenskapet.

3 mom. Daghjälp och barntillägg må, såvida omständigheterna därtill föranleda,
helt eller delvis utgivas i naturaförmåner.

18 §.

Daghjälp må icke utgivas till medlem för söndag. Ej heller må daghjälp
utgivas för annan helgdag, med mindre medlemmen var arbetslös näst föregående
eller efterföljande vardag, eller för dag, för vilken han trots sin arbetslöshet
åtnjuter avlöning.

19 §.

Medlem av----till kassan.

Därest medlem till följd av särskilda omständigheter skulle vara förhindrad
att personligen inställa sig hos arbetsförmedlingen å tid, som åligger honom
för erhållande av daghjälp, må medlemmen kunna efter medgivande av tillsynsmyndigheten
verkställa arbetsansökan och förete intyg härom på sätt
tillsynsmyndigheten i varje särskilt fall föreskriver.

Kungl. Maj.ts proposition nr 214. (Bilaga A).

51

Intyg, varom i första och andra styckena förmäles, skall bevaras bland
kassans handlingar.

20 §.

2 mom. Barntillägg utgår med 60 öre om dagen för varje till sådant tillägg
berättigat barn.

I daghjälp och barntillägg må icke tillhopa utbetalas högre belopp för dag
än som svarar mot fyra femtedelar av den i 1 mom. första stycket angivna
arbetsförtjänsten. Måste understödet på grund härav minskas, skall barntillägget
nedsättas eller helt innehållas. Summan av daghjälp och barntillägg
må överstiga sex kronor om dagen.

3 mom. Är medlem---1 mom. sägs.

Kassa äger — —- — tillförsäkrade daghjälpen.

4 mom. Erkänd arbetslöshetskassa--— är vanligt.

Har sådan---fortsatta bedrivande.

Den i---18 dagar.

21 §.

1 mom. Erkänd arbetslöshetskassa — — — tolv månaderna.

Därest tillsynsmyndigheten--— än tjugu.

Villkoret att---örn daghjälp.

Den tolvmånadersperiod, inom vilken det föreskrivna antalet avgifter skall
vara erlagt, skall förlängas med den tid under perioden,
då medlem fullgjort värnpliktstjänstgöring,

då medlem intill högst sex veckor före och högst sex veckor efter barnsbörd
avhållit sig från förvärvsarbete,

då medlem på grund av sjukdom varit förhindrad att åtaga sig arbete
varvid dock. örn medlemmen utfört arbete efter sjukdomens upphörande,
denna regel skall tillämpas endast därest sjukdomstiden på sätt tillsynsmyndigheten
föreskriver blivit styrkt genom intyg av legitimerad läkare,

då medlem bevistat kurs, vartill anslag utgår från staten, landsting eller
kommun, dock att förlängningen i detta fall må avse högst sex månader.

Med avseende å berörda villkor skall vidare iakttagas, att arbetslösheten,
då medlem frivilligt utan giltig anledning lämnat sitt arbete eller på grund
av otillbörligt uppförande skilts från arbetet och till följd härav på grund av
bestämmelserna i 15 § första stycket varit avstängd från understöd, skall
anses hava inträtt först vid avstängningstidens slut.

Där medlem — — — å honom.

3 mom. Har överenskommelse träffats eller medgivande lämnats enligt
vad i 2 mom. sägs, skall vid tillämpning av denna förordning med understöd,
som utgives av kassan, likställas understöd, vilket utgivits av kassa
eller sammanslutning, som överenskommelsen eller medgivandet avser.

4 mom. Vid tillämpning av 1 och 2 mom. må beträffande medlem, som
med mellantider tillhört kassan eller annan erkänd arbetslöshetskassa eller
sammanslutning, som avses i 2 morn., allenast kunna tagas i betraktande
avgifter, som belöpa å tid efter senaste avbrottet i medlemstiden.

22 §.

Daghjälp må---kunnat utgå.

Erkänd arbetslöshetskassa — — — äga giltighet.

Vad sålunda föreskrivits örn iakttagande av karenstid skall icke äga tilllämpning,
då medlem, som är berättigad till daghjälp,
antingen erhåller arbete för högst aderton dagar

52

Kungl. Maj:ts proposition nr 214. (Bilaga A).

eller på grund av sjukdom, barnsbörd, värnpliktstjänstgöring, bevistande
under högst sex månader av kurs, vartill bidrag utgår från staten, landsting
eller kommun, eller särskild av tillsynsmyndigheten med stöd av sista
stycket i denna paragraf meddelad föreskrift ej kan erhålla daghjälp

eller avvisar erbjudet lämpligt arbete och till följd härav enligt bestämmelserna
i 15 § första stycket avstängts från understöd
samt omedelbart efter arbetets eller hindrets upphörande ånyo ansöker örn
daghjälp.

Innesluter understödsförening —--regelbundet förekommer.

23 §.

Daghjälp må---följande månader.

Ej må---nittio dagar.

Har medlem---tillgodoräknas honom.

Därest den period, inom vilken det föreskrivna antalet avgifter skall vara
erlagt, med stöd av 21 § förlängts med tid,
då medlem fullgjort värnpliktstjänstgöring,

då medlem med hänsyn till barnsbörd avhållit sig från förvärvsarbete,
då medlem på grund av sjukdom varit förhindrad att åtaga sig förvärvsarbete,

då medlem bevistat kurs,

skall den period, inom vilken den längsta understödstiden eljest skall beräknas,
förlängas med sådan tid.

25 §.

Medlem, vars arbetsanställning upphör, skall hos sin arbetsgivare anhålla
om intyg, utvisande den tid, medlemmen utfört arbete, och orsaken till anställningens
upphörande. Där medlem ansöker örn daghjälp på grund av
minskning i antalet arbetsdagar till följd av driftinskränkning, skall han hos
arbetsgivaren anhålla om intyg rörande antalet arbetsdagar varje vecka. Erhållet
intyg skall, då ansökan örn understöd göres, av medlem överlämnas
till kassan, som har att förvara det bland sina handlingar.

Kungl. Maj:ts proposition nr 214. (Bilaga A).

53

Förslag

till

Förordning

angående ändring i vissa delar av förordningen den 15 juni 1934 (nr 265)
om statsbidrag till erkända arbetslöshetskassor.

1 §•

Statsbidrag, som avses i förordningen den 15 juni 1934 (nr 264) om erkända
arbetslöshetskassor, utgår till envar sådan kassa såsom daghjälpsbidrag,
barntilläggsbidrag och förvaltningsbidrag.

2 §.

Daghjälpsbidrag utgår---särskilda bestämmelser.

Barntilläggsbidrag utgår för kalenderår med belopp, motsvarande sjuttiofem
procent av kassans sammanlagda utgifter för barntillägg under året.

6 §.

Antalet årsmedlemmar —--med tolv.

Genomsnittliga daghjälpsbeloppet under visst år motsvarar sammanlagda
beloppet av för året utbetalad daghjälp, dividerat med hela antalet understödda
dagar under samma år. Har daghjälp utgått med mindre än tre kronor,
skall vid beräkningen av det genomsnittliga daghjälpsbeloppet så anses,
som om daghjälpen utgjort nämnda belopp.

Antalet understödda---samma år.

54

Kungl. Maj:ts proposition nr 214. (Bilaga A)

Bilaga till förordningen den 15 juni 1934 (ur 265) om statsbidrag till erkiinda arbetslöshetskassor.

Antal
under-stödda
dagar per
medlem

'' Daghjälpsbidragets storlek i procent av hela kostnaden för understöd vid olika
j antal understödda dagar per medlem och en genomsnittlig daghjälp av kronor

3.00

3.25

3.50

3.75

4.00

4.25

4.50

4.75

5.00

5.25

5.50

5.75

6.00

1.50

0.0

1.75

5.4

O.o

—

—

—

—

—

_

_

_

-

_

2

9.6

4.7

O.o

—

—

_

_

_

_

_

_

_

_

2.25

13.2

8.5

4.2

0.0

2.50

16.4

11.7

7.6

3.8

0.0

—

—

—

_

_

_

_

_

2.75

19.2

14.6

10.6

6.9

3.4

0.0

—

_

_

_

_

_

_

3

21.7

17.2

13.2

9.6

6.3

3.2

0.0

_

_

_

_

_

_

3.25

24.0

19.6

15.6

12.1

8.8

5.8

2.9

O.o

—

_

_

_

3.50

26.2

21.7

17.8

14.3

11.1

8.2

5.4

2.7

0.0

—

_

_

_

8.75

28.1

23.7

19.8

16.4

13.2

10.3

7.6

5.0

2.6

O.o

_

_

_

4

30.0

25.6

21.7

18.3

15.1

12.3

9.6

7.1

4.7

2.4

0.0

—

_

4.25

31.7

27.3

23.5

20.0

16.9

14.1

11.5

9.0

6.7

4.4

2.3

0.0

_

4 60

33.3

28.9

25.1

21.7

18.6

15.8

13.2

10.8

8.5

6.3

4.2

2.2

O.o

4.75

34.8

30.5

26.7

23.3

20.2

17.4

14.8

12.4

10.2

8.0

6.0

3.6

2.0

5

36.2

31.9

28.1

24.8

21.7

18.9

16.4

14.0

11.7

9.6

7.6

5.7

3.8

5.25

37.6

33.3

29.5

26.2

23.1

20.4

17.8

15.4

13.2

11.1

9.1

7.2

5.4

5.50

38.9

34.6

30.8

27.5

24.5

21.7

19.2

16.8

14.6

12.5

10.6

8.7

6.9

6

41.3

37.0

33.3

30.0

27.0

24.2

21.7

19.4

17.2

15.1

13.2

11.4

9.6

7

45 5

41.3

37.6

34.3

31.3

28.6

26.2

23.9

21.7

19.7

17.8

16.0

14.3

8

49.2

45.0

41.3

38.0

35.1

32.4

30.0

27.7

25.6

23.6

21.7

19.9

18.3

9

52.4

48.2

44.5

41.3

38.4

35.7

33.3

31.0

28.9

27.0

25.1

23.4

21.7

10

55.2

51.1

47.4

44.2

41.3

38.0

36.2

34.0

31.9

30.0

28.1

26.4

24.8

11

57.8

53.6

50.0

46.8

43.9

41.3

38.9

36.7

34.6

32.6

30.8

29.1

27.5

12

60.1

56.0

52.4

49.2

46.3

43.7

41.3

39.1

37.0

35.1

33.3

31.6

30.0

13

62.3

58.1

54.6

51.4

48.5

45.9

43.5

41.3

39.2

37.3

35.5

33.8

32.2

14

64.3

60.1

56.5

53.4

50.5

47.9

45 5

43.3

41.3

39.4

37.6

35.9

34.3

15

66.1

62.0

58.4

55.2

52.4

49.8

47.4

45.2

43.2

41.3

39.5

37.8

36.2

16

67.8

63.7

60.1

57.0

54.1

51.5

49.2

47 0

45.0

43.1

41.3

39.6

38.0

17

69.4

65.3

61.8

58.6

55.8

53.2

50.8

48.6

46.6

44.7

43.0

41.3

39.7

18

70.9

66.8

63.3

60.1

57.3

54.7

52.4

50.2

48.2

46.3

44.5

42.9

41.3

19

72.4

68.3

64.7

61.6

58.8

56.2

53.8

51.7

50 0

47.8

46.0

44.3

42.8

20

73.7

69.6

66.1

63.0

60.1

57.6

55.2

53.1

51.1

49.2

47.4

45.8

44.2

21-26

75.0

70.9

67.4

64.3

61.4

58.9

56.5

54.4

52.4

50.5

48.7

47.1

45.5

Särskilda bestämmelser:

a) Om antalet understödda dagar per medlem är större än 26, beräknas procenttalet genom att

26

multiplicera motsvarande procenttal enligt tabellen för 21—26 dagar med — , där n betecknar
antalet understödda dagar per medlem.

b) Vid andra kombinationer av daghjälp och antal understödda dagar per medlem än sådana,
som direkt framgå ur tabellen, interpoleras lineärt mellan de i tabellen angivna procenttalen,
varvid det erhållna resultatet avrundas till närmaste tiondels procent. Vid lika avstånd
sker avrundning uppåt.

c) Samma avrundningsregel som under b) tillämpas i fråga om beräkningen av daghjälpsbidraget
för det fall, att antalet understödda dagar per medlem överstiger 26.

Kungl. Maj:ts proposition nr 214. (Bilaga A).

55

Utdrag av socialstyrelsens protokoll.

Utdrag ar protokoll, hållet hos K. Socialstyrelsen
den 24 januari 1941.

Socialstyrelsen beslöt att avgiva underdånig skrivelse med utredning och
förslag till ändringar i lagstiftningen om erkända arbetslöshetskassor av det
innehåll registraturet utvisar. Från beslutet voro byråchefen Bexelius och
t. f. byråchefen Jerneman av skiljaktig mening.

Byråchefen Bexelius anförde:

Beträffande anordningen med barntillägg.

Jag är ense med socialstyrelsens majoritet i fråga om införandet av barntillägg
inom den frivilliga arbetslöshetsförsäkringen och om den praktiska
utformningen av förslaget utom beträffande en detalj. Jag finner nämligen,
att jså starka principiella skäl tala mot att man låter dubbelt barntilllägg
utgå för samma barn i de fall, då båda föräldrarna äro arbetslöshetsförsäkrade
och samtidigt understödsberättigade, att jag ej kan tillstyrka
förslaget i denna del. Jag vill erinra örn att det här är fråga örn ett huvudsakligen
av allmänna medel bekostat understöd. Några praktiska svårigheter,
som icke gå att övervinna, torde näppeligen komma att uppstå vid
ett förbud mot dylikt dubbelunderstöd. En föreskrift att barntillägg, om
båda föräldrarna äro understödsberättigade, endast må utgivas till fadern
skulle lämpligen kunna genomföras på följande sätt. Kassorna åläggas att,
innan barntillägg över huvud utbetalas, avfordra den försäkrade skriftlig
uppgift, örn dennes make är arbetslöshetsförsäkrad och i så fall om han är
arbetslös och understödsberättigad. Vidare meddelas den försäkrade, att
han har att lämna uppgift om sådant förhållande, därest det skulle uppkomma
under löpande understödstid. Det är visserligen sant, att man icke
härigenom erhåller fullständig säkerhet mot missbruk, men det torde vara
ganska lätt för kassorna att stickprovsvis kontrollera de av medlemmarna
lämnade uppgifterna. Inom de flesta lokalavdelningar äger redogöraren för
övrigt god kännedom om medlemmens enskilda förhållanden. En verklig
kontroll å den av mig förordade föreskriften skulle man erhålla genom att
för kassornas lokala redogörare införa anmälningsskyldighet till socialregistret
av utgående barntillägg och skyldighet att inhämta uppgift därifrån,
innan dylikt tillägg utbetalas. En så omfattande apparat förefaller dock
att vara onödig för vinnande av tillräcklig säkerhet för att bestämmelsen
skall bliva effektiv.

Beträffande regleringen av rutten att välja daghjälpsklass.

I likhet med socialstyrelsens majoritet anser jag det vara nödvändigt, att
åtgärder vidtagas till förhindrande av ett ur ekonomiska synpunkter för
kassan olämpligt klassval. De befogenheter för tillsynsmyndigheten, som
socialstyrelsens förslag innebär, finner jag vara lämpligt avvägda. Styrelsen
har emellertid lämnat öppen frågan, örn tillräckligt stöd för utövande
av dessa befogenheter finnes redan i bestämmelserna i 70 § understödsförcningslagen
eller örn uttrycklig föreskrift i ämnet bör införas i 4 § förordningen
örn erkända arbetslöshetskassor. Jag kan för min del ej finna, att
statsmakterna med den något ändrade formulering i 70 § understödsföreningslagen
i förhållande till vad som tidigare stadgades i 4 § förordningen
örn erkända arbetslöshetskassor avsett att på en avgörande punkt lägga nya

56

Kungl. Maj.ts preposition nr 214. (Bilaga A).

befogenheter i tillsynsmyndighetens hand. Skulle detta ha varit avsikten,
hade den säkerligen föranlett ett klargörande uttalande härom i motiveringen.
Att nu tolka in en väsentligt ändrad betydelse i lagrummet torde därför ej
kunna komma i fråga. Ostridig! är att ingen tänkt sig, att 4 § förordningen
om erkända arbetslöshetskassor i sin tidigare lydelse erbjöd möjlighet för
tillsynsmyndigheten att framträda gentemot kassorna med sådana krav på
reglering av klasstillhörigheten, som socialstyrelsen nu avser att lägga i
tillsynsmyndighetens hand. Jag vill även erinra om att en dylik befogenhet
för tillsynsmyndigheten gentemot kassorna utgör ett allvarligt ingrepp i
kassornas rätt att i enlighet med förordningens bestämmelser fritt utforma
försäkringsskyddet för medlemmarna. Jag tvekar väl ej att förorda anordningen
men anser det vara självfallet, att en så viktig befogenhet för tillsynsmyndigheten
måste komma till klart uttryck i författningstexten. Skulle
man gå på den av socialstyrelsen ifrågasatta vägen att tolka in den önskade
befogenheten för tillsynsmyndigheten i de befintliga bestämmelserna i 70 §
understödsföreningslagen, skulle den önskade befogenheten jämväl komma
att gälla för tillsynsmyndigheten över sjukkassorna. Även om en sådan
befogenhet där icke för närvarande skulle komma till användning, torde
enbart möjligheten härtill komma att uppväcka starka betänkligheter hos
sjukkassornas ledningar och medlemmar.

T. f. byråchefen Jerneman anförde:

Ehuru jag i likhet med socialstyrelsens majoritet hyser betänkligheter mot
att upphäva den nuvarande gränsdragningen mellan kontantunderstöden
från arbetslöshetskommittéerna och daghjälpen från de erkända arbetslöshetskassorna,
kan jag icke bortse från det faktum, att vissa arbetslöshetskassemedlemmar,
särskilt i de större städerna, kunna bliva i ett oavvisligt
behov av kompletterande understöd utöver det, som kassan kan lämna honom,
även efter det kasseunderstödet gjorts effektivare i enlighet med socialstyrelsens
förslag. I särskilt svår situation torde understundom den råka,
som har bundit sig för relativt betydande kostnader för bostadsändamål. Då
nu huvudparten av alla de hjälpfall, där understödsbehovet uppkommit på
grund av arbetslöshet, kommer att hänvisas till arbetslöshetskommittéema,
torde det vara föga lämpligt att tvinga hjälpbehövande arbetslöshetskassemedlemmar
till fattigvården. Socialstyrelsen hade därför enligt min mening
bort föreslå en sådan ändring av 48 § av kungörelsen angående statlig och
statsunderstödd hjälpverksamhet vid arbetslöshet, att hyreshjälp skulle kunna
tilldelas medlem av erkänd arbetslöshetskassa, vilken åtnjuter daghjälp.
För att förebygga eventuella missbruk av denna möjlighet att erhålla kompletterande
hjälp från arbetslöshetskommittéerna borde föreskrivas, att hyreshjälp
till dylik person skulle utgå endast i ömmande fall och då han
styrker genom intyg från erkänd arbetslöshetskassa, att han under löpande
och under nästföregående månad uppburit daghjälp för sammanlagt ett visst
minimiantal dagar (exempelvis 40).

Ur protokollet:
T. HESSLER.

Kungl. Maj:ts proposition nr 214.

Innehålls förteckning.

Sid.

Propositionen.......................................................... 1

Författningsförslag...................................................... 2

Utdrag av statsrådsprotokollet för den 2 maj 1941.......................... 9

Inledning........................................................... 9

Gällande bestämmelser.............................................. 9

Framställningar rörande ändringar i 1934 års förordningar.............. 10

Ifrågasatta författningsändringar........................................ 11

Inledning......................................................... 11

Statistiska uppgifter.............................................. 11

Av socialstyrelsen anförda allmänna synpunkter...................... 12

Allmänna synpunkter i yttrandena................................. 16

Departementschefen.............................................. 22

Ändringsförslagen i detalj........................................... 26

I. Barntillägg.............................................. 26

II. Ändrade grunder för daghjälpsbidraget...................... 31

III. Reglering av rätten att välja daghjälpsklass................. 36

IV. Rätt till inträde i erkänd arbetslöshetskassa................. 39

V. Uteslutning av medlem vid övergång till annan arbetslöshetskassa 40

VI. Förfarandet vid uteslutning av medlem...................... 41

VII. Förlängning av tid, inom vilken avgift senast må vara erlagd.. 44

VIII. Erbjudet arbetes lämplighet med hänsyn till lönens storlek.... 45

IX. Rätt att vägra antaga vissa kortvariga arbetsanställningar..... 46

X. Kortare avstängningstid än fyra veckor vid frivilligt lämnande

av arbete samt vid arbetsvägran......................... 47

XI. Erbjudet arbetes lämplighet med hänsyn till arbetarens krafter

och färdigheter......................................... 47

XII. Understöd för helgdag.................................... 48

XIII. Anmälningsskyldigheten hos organ för den offentliga arbetsförmed lingen

................................................ 48

XIV. Sänkning av antalet veckoavgiftcr i del tidsbestämda avgifts villkoret

.............................................. 50

XV. Fråga om nyprövning av det tidsbestämda avgiftsvillkoret samt

om ny karenstid efter kortvarigt arbete m. m............. 53

XVI. Fråga om nyprövning av det tidsbestämda avgiftsvillkoret samt

örn ny karenstid efter avstängning till följd av arbetsvägran.. 54
Bihang tilt riksdagens protokoll Idit. 1 sand. Nr 214. 9

Kungl. Maj:ts proposition nr 214.

sid.

XVII. Ändring av villkoren för daghjälp efter genomgången studiekurs 56

XVIII. Sjukdomstids inverkan på det tidsbestämda avgiftsvillkoret .... 57

XIX. Ökning av den tid, inom vilken karenstid må intjänas........ 57

XX. Ändring av reglerna rörande den tid, inom vilken maximala antalet
understödsdagar skall räknas........................ 58

XXI. Ändrade bestämmelser rörande arbetsgivarintygen............ 59

XXII. Ökning av maximala understödstiden för personer, som fyllt 45 år 59
XXIII. Övriga författningsbestämmelser............................ 60

Kostnadsberäkningar.................... 61

Departementschefens hemställan........................................ 64

Bilaga A. Socialstyrelsens utredning och förslag......................... 1 — 56

Stockholm 1941. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.

411453