Kungl. Majlis proposition Nr 201.
1
Nr 201.
Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen angående ändrad
ordning jör tillsättning av pastor primarius i Stockholm
m. to.; given Stockholms slott den 18 april 194.1.
Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll
vill Kungl. Majit härmed
dels jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen att antaga härvid
fogade förslag till
1) lag angående tillsättning av pastor primarius i Stockholm;
2) lag örn ändrad lydelse av 46 § lagen den 7 december 1934 (nr 573)
om tillsättning av prästerliga tjänster; och
3) lag om biskopsvisitationer i Stockholm;
dels ock föreslå riksdagen att besluta, att den pastor primarius tillkommande
ersättningen för kronotionden skall från och med budgetaret
1942/43 utgå med ett belopp av 4,400 kronor för år.
GUSTAF.
Gösta Bagge.
Bihang till riksdagent protokoll 19bl
1 »ami. Nr 201.
1
2
Kungl. Maj:ts proposition Nr 201.
Förslag
till
Lag
angående tillsättning av pastor primarius i Stockholm.
Härigenom förordnas som följer:
1 §•
Pastor primarius utnämnes av Konungen, sedan, i den ordning nedan
stadgas, val förrättats av Storkyrkoförsamlingen i Stockholm och av Stockholms
prästerskap samt förslag till ämbetet och den därmed förenade kyrkoherdetjänsten
i Storkyrkoförsamlingen avgivits av Stockholms domkapitel.
2 §.
1. Storkyrkoförsamlingens val för utseende av pastor primarius sker genom
dess val för återbesättande av kyrkoherdetjänsten i församlingen.
2. I Stockholms prästerskaps val äga deltaga de vid val av prästerlig
ledamot i stadens domkapitel röstberättigade prästerna. Valet förrättas
å dag, som Konungen efter anmälan av domkapitlet örn inträffad ledighet
i ämbetet bestämmer. Vid detta val skall varje röstande å sin valsedel upptaga
namnen å tre till ämbetet i fråga kvalificerade personer jämte för var
och en av dessa sådan uppgift å titel eller yrke och å hemvist, som kan vara
erforderlig för att fullt otvetydigt utmärka, vem som åsyftas. Å valsedel
förekommande namn, varav ej tydligt framgår vem därmed åsyftas, ävensom
namn å till kyrkoherdetjänst ej behörig person samt, där å valsedel
äro upptagna namnen å flera än tre behöriga personer, det eller de sist å
valsedeln stående övertaliga namnen anses såsom obefintliga. Valsedel, som
icke upptager fullt antal giltiga namn, är ogill. I övrigt skall för valets förrättande,
så ock för valets kungörande och avslutande samt i fråga om besvär
över valet i tillämpliga delar gälla vad för valet av prästerlig ledamot
i domkapitlet stadgas i lagen örn domkapitel.
3 §.
Sedan de i 2 § angivna valförrättningarna vunnit laga kraft och domkapitlet
beträffande dem, som vid vartdera valet erhållit de tre högsta rösttalen,
i mån av behov införskaffat åldersbevis och tjänsteförteckning, skall
domkapitlet bland dessa å förslag till pastor primarieämbetet uppföra
minst tre, efter som de med hänsyn till detta ämbetes och den därmed
förenade kyrkoherdetjänstens särskilda behov finnas framför övriga och
sinsemellan äga företräde i förtjänst och skicklighet. Örn förslag, som nu
3
Kungl. Maj:ts proposition Nr 201.
nämnts, beslutar domkapitlet vid särskilt sammanträde inför ärkebiskopen
eller, om ärkebiskopen har förfall eller dennes ämbete är ledigt, inför annan
av Konungen på framställning av domkapitlet till ordförande vid sammanträdet
förordnad biskop. För omröstningen till förslaget gäller vad i
11 § lagen den 7 december 1934 örn tillsättning av prästerliga tjänster
stadgas; skolande för samtliga, som varit under omröstning, i protokollet
däröver upptagas ett kort sammandrag av deras tjänsteförteckningar och
jämväl antecknas de särskilda upplysningar i övrigt, som kunna vara av
betydelse för förslagets bedömande. Upprättat förslag kungöres av domkapitlet
genom anslag.
4 §.
Över det av domkapitlet upprättade förslaget må besvär anföras hos
Konungen av Storkyrkoförsamlingen och enskild röstägande vid något av
de föregångna valen ävensom av den, som varit under omröstning för förslaget.
I fråga om dylika besvär gäller vad i 44 § lagen örn tillsättning av
prästerliga tjänster stadgas.
5 §.
Efter upprättande av förslag, som i 3 § sägs, insänder domkapitlet ofördröjligen
det däröver förda protokollet jämte tillhörande handlingar till
Konungen, som, efter utgången av stadgad tid för anförande av besvär
över förslaget, till ämbetet utnämner en av de å förslaget uppförda eller
den Konungen med hänsyn till anförda besvär över förslaget prövar till
ämbetet äga företräde.
4
Kungl. Maj:ts proposition Nr 201.
Förslag
till
Lag
om ändrad lydelse av 46 § lagen den 7 december 1934 (nr 573) örn
tillsättning av prästerliga tjänster.
Härigenom förordnas, att 46 § lagen den 7 december 1934 örn tillsättning
av prästerliga tjänster skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives:
46 §.
Är någon särskild---Konungen stadgat; dock att vid omröstning i
församling för tillsättning av sådan tjänst stadgandena i 26 § skola äga
tillämpning samt att vid tillsättande av kyrkoherdetjänsten i Storkyrkoförsamlingen
i Stockholm förslag till nämnda tjänst och det därmed förenade
pastor primarieämbetet skall av domkapitlet upprättas i enlighet med vad
därom i särskild lag stadgas.
Förslag
till
Lag
om biskopsvisitationer i Stockholm.
Härigenom förordnas som följer:
De befogenheter och skyldigheter med avseende å förrättande av visitation
i församling, som jämlikt kap. 24 kyrkolagen och eljest enligt särskild
författning äro i fråga örn församlingar i stift tillagda biskopen,
skola beträffande de under Stockholms domkapitel lydande församlingarna
tillkomma pastor primarius.
Kungl. Maj:ts proposition Nr 801.
5
Utdrag av protokollet över ecklesiastikärenden, hållet inför Harn
Majit Konungen i statsrådet å Stockholms slott den
21 mars 194.1.
Närvarande:
Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden
Westman, Wigforss, Möller, Sköld, Eriksson, Bergquist,
Bagge, Andersson, Domö, Rosander, Gjöres, Ewerlöf.
Chefen för ecklesiastikdepartementet, statsrådet Bagge, anmäler efter
gemensam beredning med chefen för justitiedepartementet vissa frågor
rörande pastor primarieinstitutionen i Stockholm samt anför härutinnan:
Stockholms stad intager i kyrkligt-administrativt hänseende sedan gammalt
en särställning. Redan på 1590-talet, sedan nya församlingar uppstått
i staden vid sidan om den äldsta, Storkyrkoförsamlingen, förekom
ett kyrkligt konsistorium i staden, i vissa hänseenden likväl underordnat
ärkestiftets konsistorium. Stockholmskonsistoriets främste ledamot —
näst ärkebiskopen — blev kyrkoherden vid Storkyrkan med benämningen
»pastor primarius». Enligt en av Kungl. Maj:t den 16 december 1668 utfärdad
instruktion skulle ärkebiskopen, när han var närvarande i konsistoriet,
men eljest pastor primarius vara dess ordinarie preses; och den senare skulle
åligga att »icke allenast för egen person predika i sin ombetrodda församling
utan ock hava ett vakande öga på alla de andra församlingarna i staden»,
dock med undantag för hovförsamlingen.
Stockholms konsistorium, vars jurisdiktion omfattade huvudstadens hela
stadsområde, erhöll under den senare rättsutvecklingen i realiteten samma
befogenheter, som tillkommo domkapitlen i stiften. Genom lagen den 13
november 1936 örn domkapitel har också konsistoriet i huvudstaden tilllagts
benämningen domkapitel och fått sin ställning såsom sådant ytterligare
befäst.
Enligt nämnda lag skall Stockholms domkapitel, vari ärkebiskopen, när
han är tillstädes, är preses, i övrigt bestå av följande ledamöter, nämligen:
pastor primarius såsom ordinarie preses, en av Kungl. Maj:t för sex år i
sänder bland kyrkoherdarna i de underlydande församlingarna förordnad
ledamot såsom vice preses, en av stadens präster vald präst, som innehar
ordinarie prästerlig tjänst i staden, en av ombud för de underlydande församlingarna
vald lekman, som ådagalagt nit och insikt i det kyrkliga församlingslivet,
en av Kungl. Maj:t efter förslag av domkapitlet för sex år
i sänder förordnad, i allmänna värv förfaren lekman samt en likaledes av
6
Kungl. Maj:ts proposition Nr £01.
Kungl. Majit efter förslag av domkapitlet för sex år i sänder förordnad
ledamot, som genom avlagda kunskapsprov, utgivna skrifter eller annorledes
ådagalagt lärdom i teologiska eller i humanistiska ämnen. Vid handläggning
av rättegångsmål skall dessutom domkapitlets sekreterare hava säte och
stämma i domkapitlet och vid ärkebiskopsval Stockholms samtliga kyrkoherdar.
I trots av den betydelsefulla ställning inom det för huvudstaden i dess
helhet gemensamma konsistoriet, numera Stockholms domkapitel, som sålunda
av ålder tillkommit kyrkoherden vid Storkyrkan i dennes egenskap
av pastor primarius, har ett ensamt bestämmande inflytande vid tillsättningen
av dessa två med varandra förenade tjänster allt intill närvarande
tid varit inrymt åt Storkyrkoförsamlingen. Den företrädesrätt i förevarande
hänseende, som nämnda församling alltjämt äger utöva, härleder sig ytterst
från vissa bestämmelser i av konungamakten under 15- och 16-hundratalen
för huvudstaden utfärdade privilegiebrev och ett, ursprungligen för stadens
alla församlingar tillkommet, år 1743 för Storkyrkoförsamlingen särskilt
bekräftat prästvalsreglemente. För närvarande regleras ordningen för tillsättning
av kyrkoherdetjänsten i Storkyrkoförsamlingen genom bestämmelserna
i 46 § i 1934 års lag örn tillsättning av prästerliga tjänster. Enligt en
med stöd av dessa bestämmelser den 7 december 1934 utfärdad kungörelse
om särskild ordning vid tillsättning av, bland andra »privilegierade» prästerliga
befattningar, nämnda kyrkoherdetjänst är församlingen berättigad
att — utan föregående ansökningar eller förslag av domkapitlet — kalla
önskat antal provpredikanter för tjänsten samt att sedermera genom val
bland dessa föreslå Kungl. Majit tre, bland vilka en skall av Kungl Majit
utnämnas.
Ytterligare upplysningar rörande den för huvudstaden anordnade kyrkostyrelsens
uppkomst och utveckling med särskilt avseende å pastor primarieämbetet
och detta ämbetes rättsliga ställning lämnas i en särskild häröver
utarbetad redogörelse, vilken torde få såsom bilaga fogas vid statsrådsprotokollet
i detta ärende (Bil. A).
Den undantagsställning, som Stockholm sålunda alltjämt intager, såväl
i avseende å den kyrkligt-administrativa indelningen som i fråga örn organisationen
av därvarande kyrkostyrelse, har — alltsedan början av 1700-talet — föranlett upprepade framställningar till Kungl. Majit och förslag,
endels i syfte att av Stockholm med eller utan tillagda utanförliggande områden
skulle bildas ett särskilt stift med egen biskop, endels blott syftande
till en reformering av pastor primarieinstitutionen och därvid främst en
reformering med hänsyn till dess samband med Storkyrkoförsamlingen.
Under 1900-talet gjorda framställningar i detta ämne ha emellertid mestadels
avsett en självständig stiftsbildning för huvudstaden. Det senast tillkomna,
fullständigt utarbetade förslaget till en dylik stiftsbildning fram
-
7
Kungl. Majlis ''proposition Nr 201.
lades år 1937 av kammarrådet Tom Wohlin i egenskap av inom ecklesiastikdepartementet
tillkallad sakkunnig. Detta förslag går i huvudsaken ut på
att Stockholm jämte närmast kringliggande områden av såväl Uppsala som
Strängnäs stift skulle bliva ett särskilt stift med egen biskop, varvid Storkyrkoförsamlingen
skulle utgöra prebende åt denne. — I fråga örn ändrad
ordning för tillsättningen av pastor primarius gjordes särskild framställning
senast av 1934 års kyrkomöte, som i skrivelse till Kungl. Majit hemställt
örn åtgärder för beredande av inflytande därvid åt Stockholms prästerskap.
-—- En närmare redogörelse för alla de skilda förslag i dessa frågor, som
under årens lopp tillkommit, återfinnes i en däröver upprättad sammanställning,
vilken jämväl torde få såsom bilaga fogas till dagens protokoll i
detta ärende (Bil. B).
Frågan örn en reformering på ett eller annat sätt av kyrkostyrelsen i
Stockholm har genom senaste innehavaren av pastor primarieämbetet Nils
Widners frånfälle den 6 augusti 1940 erhållit en förnyad och omedelbar
aktualitet. Denna fråga har också berörts av Stockholms domkapitel i en
skrivelse till Kungl. Majit den 10 september 1940, vari domkapitlet, med
anmälan örn det timade dödsfallet, underställde Kungl. Majits prövning
frågan om återbesättande av kyrkoherdebefattningen i Storkyrkoförsamlingen.
Härvid upplyste domkapitlet, att Widners dödsbo ägde åtnjuta
tjänstår vid befattningen intill den 1 mars 1941 samt att prästerskapets
änke- och pupillkassa vore berättigad att därefter under ett år uppbära
avkomsten av densamma. Befattningen bleve fördenskull ledig att av ny
innehavare tillträdas först den 1 mars 1942. Under erinran örn den sedan
många år aktuella frågan örn inrättande av ett särskilt stift för Stockholm
anförde domkapitlet i anslutning härtill i huvudsak följande:
Den 9 november 1937 hade domkapitlet avgivit utlåtande över det av
kammarrådet Tom Wohlin samma år upprättade, till domkapitlet remitterade
förslaget rörande en ifrågasatt stiftsbildning, omfattande Stockholms
stad jämte vissa kringliggande områden. Domkapitlet hade därvid hemställt,
att Kungl. Majit med beaktande av de synpunkter, domkapitlet framhållit
i ärendet, måtte avlåta proposition till 1938 års riksdag i huvudsaklig
anslutning till nämnda förslag. Då befattningen som pastor primarius och
tillika kyrkoherde i Storkyrkoförsamlingen numera blivit ledig, syntes enligt
domkapitlets mening stiftsfrågan nu böra upptagas till avgörande.
Under hänvisning till sitt föregående utlåtande av den 9 november 1937
hemställde därför domkapitlet, att Kungl. Majit ville, med beaktande av
vad domkapitlet anfört, avlåta proposition till 1941 års riksdag i huvudsaklig
anslutning till det av Wohlin upprättade förslaget. Därest stiftsfrågan
funnes icke nu böra upptagas till lösning, hemställde domkapitlet, under
erinran om 1934 års kyrkomötes skrivelse angående beredande åt Stockholms
prästerskap av vederbörligt inflytande vid tillsättande av pastor
primarieämbetet, att frågan örn ändring i valproceduren därvid likvid måtte
bliva föremål för avgörande. I vart fall syntes en utvidgning böra äga rum av
den för närvarande enbart till Storkyrkoförsamlingens invånare begränsade
8
Kungl. Maj:ts proposition Nr 201.
förslagsrätten. Enklast kunde detta måhända ske på så sätt, att med bibehållande
av församlingsbornas rätt att på förslag uppföra tre prästmän
jämväl huvudstadens prästerskap tillerkändes rätt att efter omröstning på
förslag uppföra två kandidater, prästerskapet givetvis obetaget att därvid
uppföra samma kandidater som församlingen. Under förutsättning att vad
domkapitlet sålunda hemställt beaktades, syntes med åtgärder för kyrkoherdebefattningens
återbesättande böra anstå tills vidare intill utgången
av år 1941.
Sedan Kungl. Majit genom beslut den 1 november 1940 föreskrivit, att
med åtgärder för återbesättande av kyrkoherdetjänsten i Storkyrkoförsamlingen
skulle anstå tills vidare, intill dess Kungl. Majit annorlunda
förordnade, uppdrog jag åt kammarrådet Wohlin att, under förutsättningen
att förenämnda, sedan år 1937 vilande förslag om utbrytning av Stockholms
stad jämte vissa kringliggande områden till en särskild stiftsenhet icke
ansåges böra i närvarande läge komma till genomförande, på grundval av
nu gällande ordning utarbeta förslag till sådana bestämmelser, som kunde
vara ägnade att undanröja de mest iögonfallande bristerna med avseende
å pastor primarius’ ställning inom kyrkostyrelsen för huvudstaden. Med
skrivelse den 1 februari 1941 har Wohlin till mig överlämnat en promemoria,
innefattande utredning och förslag angående ändrad ordning för
tillsättning av pastor primarieämbetet i Stockholm m. m.
I promemorian har anförts, bland annat:
Domkapitlet i Stockholm har i sin skrivelse den 10 september 1940 framfört
förslag till ändrad ordning för tillsättning av pastor primarius. Behovet
av en jämkning i den gällande regleringen på denna punkt är uppenbart.
Frågan gäller icke blott ett undanröjande i och för sig av den organisatoriska
oformligheten, att innehavaren av den prästerliga befattning, med
vilken följer chefsställningen inom huvudstadens domkapitel, utses inom
ett förslag, som framgått ur en valhandling inom blott en enda av stadens
många församlingar. Den oformlighet, som sålunda vidlåder den gällande
valordningen, innebär en reell olägenhet. Det räcker icke att till försvar
för denna valordning åberopa, att densamma dock visat sig kunna tillföra
pastor primarieämbetet framstående och för såväl kyrkoherdetjänsten
som ordförandeskapet i domkapitlet väl skickade befattningshavare. Det
förhåller sig nämligen utan tvivel så, att den gällande valordningen såsom
sådan medför ett försvagande av den auktoritativa ställning gentemot huvudstadens
församlingsprästerskap i gemen, som vid pastor primarieinstitutionens
tillskapande avsetts skola tillkomma ämbetets innehavare.
Vad angår riktlinjerna för den erforderliga omläggningen av tillsättningsordningen,
må till en början erinras örn att enligt gällande regler för ärkebiskops-
och biskopsval valrätten vid dessa praktiskt taget tillkommer
endast prästerskapet. I själva verket synes den tanken icke orimlig, att
pastor primarius helt skulle utses enligt bestämmelserna för biskopsval, varav
skulle följa, att Storkyrkoförsamlingen, i likhet med vad fallet är för
biskopsprebendeförsamling (Visby stadsförsamling), kom me att sakna inflytande
på valet. Härför skulle kunna anses tala även den omständigheten,
att Storkyrkoförsamlingens folkmängd sedan 1870-talets slut befinner sig i
sjunkande (församlingen utgör för närvarande en av de tre till folkmängds
-
9
Kungl. Maj:ts proposition Nr 201.
siffran minsta av huvudstadens territoriella kyrkoförsamlingar). Än mindre
ger Storkyrkoförsamlingen folkmängdssiffra, örn man tar hänsyn till befolkningens
rörlighet, något stöd för ett anspråk från församlingens sida att
utgöra en exklusiv valkorporation för utseende av huvudstadens kyrklige
chef. Av i församlingen oavbrutet under åren 1919—39 mantalsskrivna personer,
inalles 913, voro blott 158 födda inom församlingen; hela antalet
den 31 december 1938 mantalsskrivna personer utgjorde 10,205 (statens
offentliga utredningar 1940: 1, sid. 32). Storkyrkoförsamlingens s. k. »privilegium»
i avseende å tillsättningsordningen vid kyrkoherdetjänsten saknar
helt jämförbarhet med de prästerliga, i regeringsformen förankrade privilegierna.
Den exklusiva rätt församlingen härutinnan utövat bottnar
ytterst i en koncession i äldre tid från kungamaktens sida och framstår utan
tvivel numera såsom en anomali.
Då pastor primarius enligt gällande rättsläge icke intager samma ställning
som en biskop, synas övervägande skäl tala för att icke i närvarande
läge giva tillsättningsreformen en så långt gående räckvidd som ovan berörts.
I detta sammanhang bör även erinras därom, att sedan år 1937 föreligger
ett av undertecknad på därom erhållet uppdrag utarbetat förslag till
en allmän omläggning av ordningen för ärkebiskops- och biskopsval, syftande
i första hand till beredande av ett förstärkt inflytande å dessa val för
lekmän. Förslaget har emellertid ännu icke varit föremål för något slutligt
ståndpunktstagande från Kungl. Maj:ts sida. En under förhandenvarande
förhållanden godtagbar lösning av den föreliggande frågan synes kunna
ernås på det sätt, att man, utan rubbning av Storkyrkoförsamlingens nuvarande
rätt att för befattningen presentera av församlingen kallade och valda
prästmän, dels inrymmer åt de präster, som äga rösträtt vid val av prästerlig
ledamot av Stockholms domkapitel, befogenhet att vid särskilt val
framföra sina kandidater till befattningen, dels bereder domkapitlet ett visst
ökat medinflytande vid tillsättningen. Detta medinflytande torde lämpligen
kunna givas den formen, att domkapitlet skall äga att bland de av de båda
valkorporationerna presenterade personerna upprätta ett förslag på de tre,
vilka av domkapitlet med hänsyn till förtjänst och skicklighet prövas vara
mest kvalificerade för befattningen.
Den här föreslagna reformerade tillsättningsordningen skulle i första
hand få betydelse för pastor primarieämbetets återbesättande vid den nuvarande
vakansen. Bestämmelserna måste i det hela få karaktären av ett
provisorium. Kommer nämligen en allmän revision av proceduren vid
biskopsval till stånd, varvid lekmännens medinflytande lär komma att få en
mera rationell utformning än som svarar mot Storkyrkoförsamlingens nuvarande
förslagsrätt till pastor primarieämbetet, torde även regleringen av
tillsättningsordningen vid detta ämbete underkastas en förnyad översyn.
Utredningsmannen har härefter framhållit, att, därest lill stärkande av
pastor primarieämbetets ställning en reform nu företogos i avseende å tillsättningsordningen
i huvudsaklig överensstämmelse med vad sålunda av
honom föreslagits, starka lämplighetskäl syntes, för främjande av samma
syfte, tala för att samtidigt föreloges en utbyggnad på en punkt berörande
de materiella befogenheterna för ämbetets innehavare. Härom anföres:
I fråga örn den ställning, pastor primarius i avseende å de biskopliga funktionerna
intager inom kyrkostyrelsen i Stockholm, är det gällande rättsläget
bestämt mindre genom uttryckliga författningsföreskrifter än genom
10
Kungl. Maj:ts proposition Nr 201.
en lång sedvanerättslig utveckling och därpå grundad praxis. Tydligt torde
vara, att pastor primarius ej äger utöva de i Stockholm aktuella biskopliga
befogenheter, som ej kunna å annan delegeras, såsom i första hand ordinationsrätten
och befogenheten att hålla prästmöte. Huru i avseende å den
biskop enligt kyrkolagen tillkommande visitationsrätten förhåller sig är
däremot mera ovisst. 1 1686 års kyrkolag (24: 6) förbehölls biskopen visitationsrätten
»uti sitt stift». Det har under gången tid förelegat tvekan, huruvida
Stockholm tillhör Uppsala stift eller icke. Regeringsrätten förklarade år
1915 i mål angående tillämpningen av de genom lagen örn reglering av
prästerskapets avlöning införda nya bestämmelserna rörande det extra ordinarie
prästerskapets löneförmåner, att Stockholms stad ej inginge i Uppsala
stift utan utgjorde en särskild kyrklig enhet, för vilken emellertid i då ifrågavarande
avseende måste anses gälla vad sorn stadgats för stift (regeringsrättens
årsbok 1915: 26). Lagen den 13 november 1936 om domkapitel skiljer
nidian domkapitel i stift och domkapitlet i Stockholms stad. Huru det
än formellt må förhålla sig nied ärkebiskopens visitationsrätt i Stockholm,
är i varje fall klarlagt, att visitationer icke hava hållits i staden vare sig av
ärkebiskopen eller av pastor primarius under den tid kyrkolagen gällt. Den
ställning pastor primarius intog enligt 1668 års instruktion ger vid handen,
att ämbetets innehavare avsetts skola utöva en allmän uppsiktsbefogenhet
över prästerskapet och församlingarna i staden. Då visitationsbefogenheten
pä ett alldeles särskilt sätt markerar förmansställningen gentemot prästerskapet,
bör i Stockholms stad denna befogenhet tillkomma pastor primarius
och sålunda nu uttryckligen tilläggas denne. Någon betänklighet häremot
torde så mycket mindre böra möta, som jämlikt särskild föreskrift
visitationsbefogenhet enligt kyrkolagen ej är bunden till biskopens person
utan kan av honom delegeras till annan prästman.1
Då det gäller att även för Stockholms-församlingarnas del omsider bringa
i tillämpning de uppsikts- och kontrollfunktioner, som innefattas i den
biskopliga visitationsrätten, bör visserligen uppmärksammas, att de i kap.
24 kyrkolagen upptagna bestämmelserna örn sättet för biskops visit ations
förrättande i åtskilliga stycken få anses såsom numera föråldrade och försatta
ur kraft. Särskilt gäller detta, där fråga är örn visitationsförrättningar
i de större städernas församlingar. I praxis, som torde få anses hava erhållit
sedvanerättslig sanktion, hava emellertid stiftscheferna ansetts äga befogenhet
att i viss utsträckning lämpa formerna för dylika förrättningar efter
de förändrade krav, som betingas av tidsomständigheterna. Enligt vad
undertecknad inhämtat har sålunda den nuvarande biskopen i Göteborgs
stift hittills under sin ämbetstid såsom statschef förrättat visitation i samtliga
församlingar tillhörande nämnda stad med undantag för en församling,
i_ vilken dylik förrättning planerats att äga rum under innevarande år. Enligt
av biskopen lämnad uppgift har han vid utförande av visitationsförrättningar
i Göteborgs-församlingarna följt en ordning, som i vissa avseenden
avvikit från kyrkolagens bestämmelser i ämnet. Då det gäller förutsättningarna
för utövande av den biskop tillkommande visitationsrätten
beträffande huvudstadsförsamlingarna är att beakta, att vissa av församlingarna
i Göteborgs stad äro till folknumerären fullt jämförbara med de
större och största av huvudstadsförsamlingarna. För övrigt må erinras därom,
att för Göteborgs-församlingarna finnes anordnad fullständig gemensamhet
i ekonomiskt hänseende, ett förhållande, som där i sin mån försvårar
en strikt efterlevnad av kyrkolagens visitationsbestämmelser. Någon
Se Kungl. Majlis stadga och påbud den 20 mars 1735, p. 1 sista meningen.
11
Kungl. Maj:ts ''proposition Nr <201.
motsvarighet härtill finnes för närvarande ej i Stockholm. Det torde bliva
en angelägen och tacksam uppgift för den blivande innehavaren av pastor
primarieämbetet att på basis av de kyrkolagens visitationsbestämmelser,
som må anses ännu äga gällande kraft, söka finna de särskilda former för
visitationsrättens utövande, som med hänsyn till förhållandena i huvudstaden
må visa sig mest effektiva.
Utredningsmannen har slutligen i sin promemoria upptagit spörsmålet örn
viss reglering av det av ålder med pastor primarieämbetet förenade särskilda
arvodet. Ifrågavarande arvode utgår för närvarande i fonn av ersättning
för kronotionde från Västmanlands län, 250 tunnor råg och korn jämte
forsellön. Ersättningen beräknas efter lösen enligt 10-årigt medelmarkegångspris
och bestrides under innevarande budgetår från det under åttonde
huvudtiteln uppförda förslagsanslaget å 8,000 kronor till Kleresistaten. I
promemorian anföres härom:
I en den 28 januari 1941 dagtecknad, av sekreteraren i kammarkollegiet
Per Gavelius till chefen för ecklesiastikdepartementet avlämnad utredning
angående »ersättningar till kyrkorna för vin- och byggnadssäd och till
domkyrkorna för domkyrko tunnor samt under VIII huvudtitelns anslag
till kleresistaten, kyrkors underhåll och ersättningar till kyrkor upptagna
indelningsersättningar m. m.» föreslås, att omförmälda ersättning för kronotionde
skall, från och med budgetåret 1942/43 upphöra att utgå av statsmedel
och ersättas med anslag av kyrkofondens medel. Vidare föreslås, att
från samma tid kyrkofonden skall erhålla ersättning för ifrågavarande indelningsersättning
genom uppräkning av anslaget: »Vissa ersättningar till
kyrkofonden» med belopp motsvarande indelningsersättningens medelvärde
för åren 1931—40 eller 4,350 kronor 82 öre, avrundat till 4,400
kronor. Beloppet föreslås skola sammanföras med ersättningen för vissa
tidigare av biskoparna åtnjutna eller till biskopslöneregleringsfonden utgående
statsanslag, som härigenom skulle förhöjas från 117,200 kronor till
121,600 kronor.
Genomföres en reglering av nu omförmälda anslagspost på sätt här föreslagits
synas starka lämplighetsskäl tala för, att en motsvarande reglering
företages av det med pastor primarieämbetet förenade arvodet eller sålunda,
att detta arvode fixeras till samma belopp, 4,400 kronor, vartill statsverkets
ersättning till kyrkofonden beräknas. En dylik fixering av arvodesbeloppet
torde även för vederbörande befattningshavare innebära en praktisk fördel.
Till vinnande av önskvärd reda och överskådlighet torde en bestämmelse
om det sålunda fixerade arvodet böra intagas i prästlöneregleringslagen och
ersättningen till kyrkofonden registreras i kyrkofondslagen.
Från de synpunkter, som i promemorian angivits, har utredningsmannen
utarbetat och därvid fogat förslag till
1) lag angående tillsättning av pastor primarius i Stockholm,
2) lag örn ändrad lydelse av 46 § lagen den 7 december 1934 (nr 573)
örn tillsättning av prästerliga tjänster,
3) lag örn biskopsvisitationer i Stockholm,
4) lag om ändrad lydelse av 5 § och 11 § 1 morn. lagen den 9 december
1910 (nr 141, sid. 27) om reglering av prästerskapets avlöning samt
12 Kungl. Maj:ts proposition Nr 201.
5) lag örn ändrad lydelse av 3 § lagen den 30 augusti 1932 (nr 404) om
kyrkofond.
Tillika har utarbetats ett utkast till kungörelse om ändring i kungörelsen
den 7 december 1934 (nr 578) om särskild ordning vid tillsättning av vissa
prästerliga tjänster.
Ifrågavarande förslag och utkast torde få såsom bilaga fogas vid statsrådsprotokollet
i detta ärende (Bil. C).
Över förevarande utredning och förslag ha utlåtanden avgivits av ärkebiskopen
E. Eidem, av Stockholms domkapitel efter hörande av Storkyrkoförsamlingen
samt av statskontoret och kammarkollegiet, varjämte Stockholms
prästsällskap inkommit med yttrande i ärendet.
Ärkebiskopen har, under framhållande av vikten av att en egen stiftsbildning
för Stockholm med det snaraste genomfördes, uttalat sitt beklagande
av, örn statsmakterna skulle på grund av närvarande läge finna sig
böra sätta denna fråga ytterligare på framtiden. För sådant fall ansåge han
det visserligen böra hälsas nied tillfredsställelse, därest åtminstone några,
sedan länge ganska påtagliga brister i fråga örn pastor primarieämbetet nu
avhjälptes, men betraktade han likväl en sådan förbättring beträffande
den nuvarande ordningen allenast såsom en nödfallsutväg och ett provisorium.
I avseende å förslaget att tillägga pastor primarius rätt, respektive
plikt till visitation framhöll ärkebiskopen, att en dylik anordning utan
tvivel vore ägnad att bringa till tydligare uttryck den förmansställning,
som borde tillkomma pastor primarius inom Stockholms-församlingarna.
Storkyrkoförsamlingen har för sin del tillstyrkt genomförande av den
av Wohlin föreslagna ändrade ordningen för tillsättandet av pastor
primarieämbetet, men under förutsättning att såväl den del av församlingens
kyrkoherdes lön, som överstege andra Stockholms-kyrkoherdars
löner, som ock kostnaden för avlönande av den präst i församlingen, som
erfordrades för att kyrkoherden skulle kunna uppehålla pastor primarieämbetet,
bestredes ur kyrkofonden.
Domkapitlet har funnit förslaget såväl till ändrade bestämmelser för tillsättning
av pastor primarius som till visitationsrätt för denne innebära en
förbättring i jämförelse med nuvarande ordning men har ansett sig böra
uttala, att enligt dess mening värdet av den föreslagna visitationsrätten
starkt begränsades därigenom, att dess utövare icke erhölle den med visitationsbefogenheten
hittills städse förenade chefsställning gentemot prästerskapet,
som biskopsämbetet innefattade. — Storkyrkoförsamlingen krav å
ersättning ur kyrkofonden för viss del av kyrkoherdens lön har domkapitlet
icke ansett sig kunna biträda. Däremot har domkapitlet funnit vissa skäl
tala för att en kyrkoadjunktsbefattning i församlingen avlönades av kyrkofonden.
Domkapitlet har därjämte ansett någon höjning av det föreslagna
särskilda arvodet åt pastor primarius skälig.
Kungl. Majlis proposition Nr 201.
13
Inom domkapitlet har en ledamot, generaldirektören A. Örne, särskilt
framhållit, att den enda fullt tillfredsställande lösningen av föreliggande
fråga vore, att för huvudstaden och vad därmed naturligt hörde samman,
såsom ett stift, tillsattes en biskop med samma ställning och avlöningsförhållanden
som övriga chefer för fastlandsstiften, varvid kyrkoherden i
Storkyrkoförsamlingen borde få ställningen såsom domprost med bibehållande
av den traditionsrika titeln pastor primarius, samt att den rätta tidpunkten
för en dylik organisation av Stockholms kyrkoväsen vore nu, då
pastor primarieämbetet vore ledigt.
Statskontoret har förklarat sig, från de synpunkter ämbetsverket hade
att företräda, icke ha funnit anledning till erinran mot föreliggande förslag
annat än i avseende å frågan örn ersättning å riksstaten till kyrkofonden för
det pastor primarius enligt förslaget från nämnda fond tillkommande särskilda
arvodet. Beträffande denna fråga hänvisar statskontoret till ett särskilt
av ämbetsverket avgivet utlåtande rörande åtskilliga statsanslag för
kyrkliga ändamål.
Kammarkollegiet, som icke haft något att erinra i princip emot en reformering
av tillsättningsförfarandet för pastor primarius eller införande av
visitationsrätt för denne, har dock, under framhållande av reformförslagens
karaktär av ett provisorium i avvaktan på beslut i frågan örn ett särskilt
Stockholms stift, uttalat, att det givetvis hade varit önskvärt, örn stiftsregleringen
kunnat komma till stånd inom så nära framtid, att ett dylikt
provisorium kunnat undvikas.
Stockholms prästsällskap har förklarat sig vara av den övertygelsen, att
Stockholms kyrkofråga icke kunde lösas på ett tillfredsställande sätt, förrän
Stockholm med omnejd avskildes till ett eget stift och finge en biskop, som
helt kunde ägna sig åt vården om Stiftets angelägenheter. Därest man ansåge,
att stiftsfrågan icke borde nu lösas utan blott en nyordning av
pastor primarieämbetet eftersträvas, torde enligt sällskapets mening icke
mycket vara att erinra mot det sätt, varpå de nu framlagda lagförslagen
utformats. Då emellertid en dylik nyordning synts sällskapet bidraga till
att ytterligare fördröja och måhända helt förhindra lösningen av stiftsfrågan,
har sällskapet för sin del avstyrkt den föreslagna regleringen.
Den gällande organisationen av kyrkostyrelsen för huvudstaden har med
visst fog betecknats såsom ett sedan flera sekler tillbaka bestående provisorium.
Strävandena efter en effektivare ordning på detta, man kan väl
säga, försummade område av den kyrkliga förvaltningen i riket ha icke
uppgivits; med huvudstadens utomordentliga befolkningstillväxt och stadsbebyggelsens
utsträckning till en vid räjong utanför stadens jurisdiktionsområde
(Stor-Stockholm) lia kraven på en fastare och enhetligare ledning
med avseende å de mångahanda för dessa landets centrala områden gemen
-
Departe
mentschefen.
14
Kungl. Maj:ts proposition Nr 201.
samma kyrkliga angelägenheterna med alltmer ökad styrka gjort sig gällande.
I den förut berörda år 1937 framlagda utredningen framhölls, att en
stiftsbildning för Stor-Stockholm icke ■—- såsom vid andra nybildningar av
administrativa förvaltningsenheter — kunde, vid ett sakligt bedömande,
anses liktydig med en utökning av stiftens antal. För Stockholm funnes
redan och av gammalt en kyrkligt-administrativ enhet — man kunde benämna
den »konsistorialområde» eller terminologiskt giva den någon annan
beteckning. Dennas organisation vore emellertid till följd av dess ofullständiga
utbyggnad av föga lämpligt slag, och den föreslagna stiftsreformen
syftade följaktligen i själva verket allenast till en rationalisering av en
redan bestående organisation, som hittills icke kunnat effektivt utnyttjas.
Den helt nyligen inträdda vakansen i pastor primarieämbetet har av
naturliga skäl aktualiserat denna gamla fråga. Då jag nu likväl, ehuru
med stor tveksamhet, ansett mig böra avstå från att söka i detta samband
åvägabringa en slutlig lösning av Stockholms stiftsfråga på basis
av den i detta avseende sedan några år tillbaka föreliggande utredningen,
har detta mitt ståndpunktstagande bestämts av hänsynen till rådande tidsomständigheter.
Varje kostnadskrävande utökning av förvaltningsorganisationen
bör givetvis örn möjligt undvikas under en tid, då inskränkningar
i förvaltningsverksamheten övervägas och alla tillfällen till besparingar
och begränsningar måste tillvaratagas. Jag har emellertid funnit mig icke
kunna taga på mitt ansvar att låta det föreliggande tillfället gå förbi utan
varje som helst försök till positiva åtgärder för förbättrande av härvarande
kyrkostyrelses organisation. Det har också, på sätt i nu föreliggande
på mitt uppdrag verkställda utredning skett, kunnat påvisas, att de mest
iögonfallande olämporna i den gällande ordningen, utan någon ökad kostnadsinsats
från det allmännas sida, kunna genom vissa mindre genomgripande
reformer om icke helt avlägsnas så dock minskas. Jag förbiser
ej, att de åtgärder, som härvid föreslagits — stärkande av pastor
primarius ställning genom en omläggning av tillsättningsordningen samt
en instruktionsmässig utvidgning av dennes ämbetsbefogenheter i avseende
å visitationsrätt — måste få innebörden av ett lappande av ett gammalt
kläde. Jag har dock stannat i den uppfattningen, att i nuvarande läge
även en på dylikt sätt begränsad reform äger sitt värde. Det bör framhållas,
att genom en sådan reform icke undanskjutes en definitiv reglering
av frågan, när de ekonomiska förutsättningarna för en sådan föreligga.
Den av utredningsmannen föreslagna författningsregleringen har jag funnit
sakligt sett väl avvägd. Såsom utredningsmannen anfört, markerar den
visitationsbefogenhet, som vid bifall till förslaget tillägges pastor primarius,
på ett alldeles särskilt sätt den förmansställning gentemot prästerskapet,
vilken det enligt min mening är av vikt att pastor primarius intager. Till
vissa detaljer i lagförslaget beträffande ordningen för pastor primarieämbetets
tillsättning återkommer jag i det följande.
15
Kungl. Majlis ''proposition Nr %01.
Storkyrkoförsamlingens anspråk på ersättning ur kyrkofonden för den del
av lönen för församlingens kyrkoherde, som överskrider det för kyrkoherdarna
i Stockholms övriga församlingar fastställda beloppet, anser jag
mig, i likhet med Stockholms domkapitel, icke kunna tillstyrka. Vad angår
församlingens yrkande, att avlöningen till en av de två nuvarande
kyrkoadjunktsbefattningarna i församlingen måtte övertagas av kyrkofonden,
torde denna fråga icke böra avgöras i föreliggande sammanhang.
Jag får erinra örn att löneregleringsperioderna för prästerskapet i flertalet
av huvudstadsförsamlingarna utlöpa med 1945 års utgång. För Storkyrkoförsamlingen
utgår löneregleringsperioden år 1946. För det förestående arbetet
med de prästerliga organisations- och avlöningsfrågorna i samband med
de sålunda snart nog utlöpande löneregleringsperioderna för huvudstadsförsamlingarna
ha förberedelser redan träffats. Spörsmålet om Storkyrkoförsamlingens
behov av prästerliga krafter och avlöningen av dessa måste därvid
givetvis bliva ett spörsmål bland många andra, som i sitt vidare sammanhang
påkallar ett särskilt bedömande.
Jag biträder utredningsmannens förslag, att det särskilda arvodet för
pastor primarieämbetets innehavare fixeras till 4,400 kronor eller till det
medelvärde, vartill detta arvode — i form av en efter markegångsprisen
växlande ersättning för här ifrågavarande spannmålsanslag — utgått för
åren 1931—40. I anledning av vad Stockholms domkapitel härom anfört,
vill jag framhålla, att med den sålunda föreslagna fixeringen av förevarande
arvodespost den sammanlagda avlöningen vid de båda förenade
tjänsterna kommer att uppgå till ett belopp, som, även om värdet av den
med kyrkoherdetjänsten förenade tjänstebostaden sättes lågt, ter sig som
en skälig ersättning för pastor primarieämbetet i dess föreslagna utformning.
Författningsregleringen.
Till de av utredningsmannen framlagda förslagen till ändringar i prästlöneregleringslagen
och kyrkofondslagen, i vilka lagar i annat sammanhang
påkallas ytterligare ändringar, torde jag senare få återkomma, varvid jag
även får tillfälle att närmare beröra vad av statskontoret anförts i avseende
å frågan om ersättning på riksstaten till kyrkofonden för det särskilda arvode,
som enligt förslagen till ändring av de nämnda två lagarna skall tillkomma
pastor primarius från berörda fond.
Förslaget till lag om biskopsvisitationer i Stockholm, mot vilket i remissutlåtandena
någon anmärkning icke framförts, har ej heller från min sida
givit anledning till erinran.
I avseende å de övriga två lagförslagen, nämligen förslaget till lag angående
tillsättning av pastor primarius i Stockholm samt förslaget till lag
om ändrad lydelse av 46 § lagen den 7 december 1934 (nr 573) om tillsättning
av prästerliga tjänster har av utredningsmannen anförts, bland annat,
följande:
16
Kungl. Majlis proposition Nr 201.
Gällande ordning för tillsättande av kyrkoherdetjänsten i Storkyrkoförsamlingen
— och därmed också för tillsättningen av pastor primarius —
regleras genom stadgande i 46 § prästvalslagen och genom de med stöd
av detta lagrum av Kungl. Majit meddelade administrativa föreskrifterna
örn förfarandet vid tillsättning av prästtjänst i privilegierad församling.
I korthet innebär denna reglering, att den gemensamme innehavaren av
de två förenade befattningarna utnämnes av Kungl. Majit efter ett förslag,
som framkommit genom ett allenast av Storkyrkoförsamlingens å kyrkostämma
röstberättigade medlemmar företaget val, vilket val — i stort
sett — sker enligt samma regler, som gälla för prästval i allmänhet. Något
förberedande förslag, inom vilket församlingen skall äga välja, upprättas
dock ej av domkapitlet. Församlingen kallar själv, utan föregående ledigförlclarande
av tjänsten och utan avvaktande av ansökningar till densamma,
önskat antal provpredikanter, ä vilka församlingsborna, efter det
de kallade inför församlingen avlagt prov, skola avgiva sina röster. Domkapitlets
enda sakliga befogenhet i avseende å valet består däri, att domkapitlet
före valet äger pröva de av församlingen kallade provpredikanternas
behörighet till kyrkoherdetjänst och alltså från valet utesluta dem,
som icke befunnits sålunda kvalificerade. När valet skett, upprättar visserligen
domkapitlet därjämte det förslag å tre personer, inom vilket den
blivande innehavaren av ämbetet skall av Kungl. Majit utses, men domkapitlets
befattning härmed är såtillvida enbart av formell natur, som å
förslaget alltid skall av domkapitlet uppföras de tre, vilka vid församlingens
val fått de flesta rösterna, och dessa i ordningen efter antalet erhållna
röster.
En omläggning, i enlighet med vad föreslagits, av den sålunda för tillsättningen
av pastor primarieämbetet nu gällande ordningen påkallar i
första hand viss, huvudsakligen formell ändring i 46 § prästvalslagen samt
vissa jämkningar i 1934 års kungörelse örn särskild ordning vid tillsättning
av vissa prästerliga tjänster.
Den i lagförslaget örn ändring i prästvalslagen upptagna bestämmelsen
avser närmast en hänvisning därtill, att i fråga om kyrkoherdetjänsten i
Storkyrkoförsamlingen skall gälla den samtidigt föreslagna särskilda lagen
örn tillsättningen av pastor primarius. Ändringen i stadgandet i fråga får
härigenom innebörden av en viss saklig inskränkning, utöver vad förut
gällt, i Kungl. Majits befogenhet att förordna beträffande ordningen för
tillsättningen av samma kyrkoherdetjänst.
Med de i kungörelseutkastet ifrågasatta ändringarna i ovannämnda särskilda
kungörelse avses ett upphävande, i vad avser kyrkoherdetjänsten i
Storkyrkoförsamlingen, av de nu gällande regler för tillsättningsproceduren,
som skulle komma att stå i strid emot det föreslagna nya förfarandet för
tjänstens tillsättande, eller följaktligen de i kungörelsen nu upptagna bestämmelserna,
dels att domkapitlets förslag till tjänsten skall uppgöras i
omedelbar anslutning till valresultatet i församlingen, dels att Kungl. Majits
utnämningsrätt skall vara inskränkt till de sålunda av församlingen ensam
valda. Församlingens hittillsvarande förmånsställning i avseende å kyrkoherdevalet
komme följaktligen i övrigt att genom de ifrågasatta ändringarna
lämnas oförkränkt. Ändringarna i kungörelseutkastet beröra givetvis
icke i något hänseende tillsättningsförfarandet vid andra »privilegierade»
tjänster.
I förslaget till lag angående tillsättning av pastor primarius i Stockholm
ha i 2 § 2 mom. upptagits bestämmelserna om prästerskapets särskilda val.
17
Kungl. Maj:ts proposition Nr 201.
Då här i fråga om rösträtten vid detta val hänvisats till vissa bestämmelser
i gällande lag om domkapitel, komme därmed rösträtten att för Stockholms-prästerna
bliva i någon män mera begränsad än vad vid biskopsval
gäller för prästerskapet inom stiften. Emeriti skulle nämligen icke bliva
röstberättigade vid pastor primarievalet. Denna reglering, som för övrigt
även ifrågasatts för biskopsval, lär med hänsyn till syftet med den här
föreslagna reformerade valordningen få anses befogad.
Beträffande själva valet har föreslagits, att varje röstande skall avgiva
röst å tre personer. Härmed har avsetts att säkerställa, att vid detta val
alltid komma att framföras minst tre kandidater till det förslag, som skall
av domkapitlet upprättas. Då Storkyrkoförsamlingen val kan komma att
resultera i nominering av en enda kandidat, och denne därjämte kan tänkas
bliva upptagen bland prästernas egna kandidater, skulle utan en dylik
bestämmelse kunna inträffa, att valet bleve otillräckligt för ett fullständigt
förslag. En motsvarande bestämmelse gäller för övrigt för närvarande vid
biskopsval. De särskilda giltighetsbestämmelserna med avseende å valsedlarna
överensstämma i allt väsentligt med stadgandena i 23 § kommunala
vallagen. Såsom valbarhetsvillkor har upptagits föreskriften i privilegierna
för Storkyrkoförsamlingen om för ämbetet »kvalificerade personer». I domkapitelslagen
upptagna procedurföreskrifter för diir ifrågakommande prästerliga
val hava ansetts i övrigt bäst anpassade för detta speciella val. Att
märka är emellertid, att det enligt förslaget skall ankomma på Kungl. Majit
att bestämma dag för valet. Den närmare tiden ävensom platsen för detsamma
har dock domkapitlet att utsätta.
Reglerna för uppgörandet av domkapitlets förslag till ämbetets återbesättande
återfinnas i lagförslagets 3 §. Härvid är först att uppmärksamma,
att domkapitlet enligt de uppställda reglerna har att sammansätta sitt förslag
till ämbetet med såväl av Storkyrkoförsamlingen som av prästerskapet
nominerade kandidater eller, örn dessas inbördes kvalifikationer därtill föranleda,
allenast med kandidater från endera valkorporationen. Nominerade
för förslaget skola icke anses blott de tre, som vid vartdera valet erhållit
högst antal röster (eller varå, i händelse av lika rösttal för två eller flera,
lotten utfallit), utan alla dem, som därvid fått de tre högsta r ö s t -talen. Genom denna regel undvikes, att — där mer än en erhållit något
av de tre högsta rösttalen — en eller flera genom lottning uteslutas från att
komma under omröstning för förslaget. Utan en sådan regel kunde tydligen
eljest lätt inträffa, att domkapitlet genom slumpens avgörande förhindrades
att å förslaget uppföra just den eller de för ämbetet mest kvalificerade
av kandidaterna, ehuru dessa vid respektive val framförts av en
betydande del av valmännen. De i paragrafen angivna bedömningsgrunderna
för förslagets upprättande hava förutsatts skola tolkas i enlighet med
motsvarande bestämmelser i 9 § prästvalslagen. Förfarandet vid domkapitlets
behandling av tjänstetillsättningsförslaget har i lagförslaget likaledes
anknutits till motsvarande stadgande!-! i prästvalslagen. För det fall att
ärkebiskopen skulle hava förfall för deltagande såsom preses i domkapitlets
sammanträde för tjänstetillsät tningsförslagets behandling, har i paragrafen
upptagits en bestämmelse örn att sammanträdet skall hållas under
ordförandeskap av annan biskop, som av Kungl. Majit för detta tillfälle
utses. Till stöd för lämpligheten av en dylik anordning kan åberopas, att
enligt bestämmelse i 14 (i domkapitelslagen vissa andra biskopliga funktioner
för motsvarande fall må uppdragas åt annan biskop.
Bihang till rilcsdagcns protokoll 19^1. 1 sami. Nr SOL
2
18
Kungl. Majda proposition Nr 201.
Beträffande förslaget till lag om tillsättning av pastor primarius, vilket
av ärkebiskopen, Stockholms domkapitel och statskontoret lämnats utan
någon erinran i sak, ha inom kammarkollegiet företrätts olika meningar.
En ledamot har sålunda ansett, att prästerliga ledamöter i domkapitlet,
med hänsyn till domkapitlets funktion vid tillsättningen, icke böra deltaga
i prästerskapets val, men har i övrigt icke haft något att erinra mot det
föreliggande förslaget.
Kollegiemajoriteten anför, bland annat:
Kollegiet kan icke biträda promemorieförslaget i vad avser domkapitlets
rätt att å det förslag, som skall underställas Kungl. Majit, av dem, som vid
vartdera valet erhållit de tre högsta rösttalen, uppföra tre i den ordning inbördes,
vari domkapitlet anser dem böra ifrågakomma till befattningen.
Erinras må, att domkapitlet varken vid biskopsval eller vid val enligt gällande
bestämmelser av pastor primarius äger ett liknande inflytande. I sistnämnda
båda fall har domkapitlet endast att till Kungl. Majit översända
förslag å de tre prästmän, som fått högsta rösttalen. Det synes kollegiet
betänkligt, att enligt den föreslagna ordningen domkapitlet i sitt förslag
skulle kunna helt utesluta den ena valkorporationens samtliga valkandidater.
Den ena valkorporationen och dess medlemmar kan med en sådan
ordning lätt se sig åsidosatt, och det kan förutses, att rätten till besvär över
domkapitlets förslag kommer att i betydande utsträckning utnyttjas. Det
torde emellertid vara angeläget, att detta i möjligaste mån undvikes och
att besvärsrätten må inskränkas till de särskilda valförrättningarna. Vidare
må anmärkas, att det ej kan vara lämpligt, att domkapitlets prästerliga
ledamöter, vilka äga deltaga i Stockholms prästerskaps val, även skola i
domkapitlet fatta beslut i fråga om de tre prästmän, som skola uppsättas å
domkapitlets förslag till Kungl. Majit.
Enligt kollegiets mening böra å domkapitlets förslag upptagas dels de tre
prästmän, som erhållit högsta rösttalen vid Storkyrkoförsamlingens val, dels
ock de tre prästmän, som erhållit högsta rösttalen vid Stockholms prästerskaps
val, vardera valkorporationens kandidater i ordning efter antalet
erhållna röster. Vid lika rösttal torde böra gälla, beträffande Storkyrkoförsamlingens
val, vad därom stadgas i kungörelsen den 7 december 1934 örn
särskild ordning vid tillsättning av vissa prästerliga tjänster samt, beträffande
Stockholms prästerskaps val, vad därom stadgas i författningen om
biskopsval den 30 maj 1759. Något förord av domkapitlet för någon av de
valda torde icke böra lämnas. Förslaget blir sålunda att betrakta endast såsom
en anmälan örn valresultaten. Besvär över domkapitlets förslag, upprättat
på angivna sätt, skulle icke ifrågakomma.
Vad angår Storkyrkoförsamlingens val torde detsamma -— såsom ock i
promemorian föreslagits — böra ske i enlighet med gällande bestämmelser
örn val av pastor primarius.
Vidkommande åter prästerskapets val synes detta böra verkställas efter
samma grunder, som gälla för val av biskop. Kollegiet vill erinra örn att
ämbetsverket i utlåtande den 31 januari 1938 icke funnit anledning till
anmärkning mot ett av kammarrådet Wohlin framlagt förslag angående
ändrade bestämmelser örn ärkebiskops- och biskopsval, i vad avser emeritis
uteslutning från deltagande vid sådant val. Därest berörda lagändring kommer
till stånd, böra emeriti uteslutas från valrätt även vid tillsättning av
pastor primarius. Oavsett vilken ståndpunkt man intager till spörsmålet
19
Kungl. Maj:ts proposition Nr 201.
om borttagandet av emeritis valrätt vid biskopsval, torde icke, innan
Wohlins nyssberörda förslag blivit slutligt prövat, böra ifrågakomma att
vidtaga en därför prejudicerande sådan anordning, att redan i förevarande
sammanhang emeriti uteslutas från valrätt vid tillsättande av pastor primarius.
Vidare torde, såsom vid biskopsval och då fråga ej skulle bliva örn
upprättande av förslag i egentlig mening eller förord, domkapitlets samtliga
ledamöter — sålunda även lekmännen i domkapitlet — böra tillerkännas
rösträtt vid valet.
I promemorieförslaget har icke angivits, i vilken inbördes ordning de båda
valkorporationerna skola företaga sina val. Det torde kunna innebära vissa
fördelar, att valen icke förrättas samtidigt utan att det ena valet föregår
det andra, så att den sist väljande parten beredes tillfälle att ansluta sig
till andra parten i fråga om någon eller några av dennes kandidater.
Även inom kollegiernajoriteten ha såtillvida yppats skiljaktiga meningar,
som generaldirektören Berglöf ansett, att emeriti icke borde givas rätt att
deltaga i prästerskapets val.
Enligt det föreliggande förslaget skola i avseende å rösträtten vid Stockholms
prästerskaps särskilda val vid tillsättningen av pastor primarius gälla
samma regler, som i lagen örn domkapitel äro stadgade för deltagande i val
av prästerlig ledamot i stadens domkapitel. Bortsett från vissa i lagförslaget
upptagna specialbestämmelser beträffande proceduren vid det här
ifrågavarande valet, skall jämväl för valets förrättande ävensom för dess
kungörande och avslutande samt i fråga om besvär över valet i tillämpliga
delar gälla vad för valet av prästerlig ledamot i domkapitlet stadgas i
lagen om domkapitel. Den reglering, som här ifrågasättes, synes mig vara
den lämpligaste. Redan den omständigheten, att pastor primarius vid den
nu tillämnade reformen icke i full utsträckning erhåller biskops ställning
och att det prästerliga valet fördenskull närmast avser utkörandet av den
främste ordinarie ledamoten, tillika ordinarie preses, i domkapitlet, gör en
sådan anordning naturlig. Praktiska skäl tala också för den av utredningsmannen
härvid valda lösningslinjen. De ålderdomliga, delvis ofullständiga
delvis oklara bestämmelser, som gälla biskopsval, äro nämligen, i vad de
avse prästerskapets deltagande i dylikt val, icke avpassade för de kyrkligtorganisatoriska
förhållandena i huvudstaden. En sådan anpassning skulle
följaktligen i varje fall på ett flertal punkter påkalla tilläggs- och undantagsbestämmelser,
varigenom den rättsliga regleringen av valordningen för
förevarande fall skulle på ett ej önskvärt sätt ytterligare kompliceras.
Enligt lagförslaget skall det ankomma på domkapitlet att bland dem,
som vid vartdera av Storkyrkoförsamlingens och Stockholms prästerskaps
val erhållit de tre högsta rösttalen, på förslag till pastor primarieämbetet
uppföra i ordning efter varandra de tre, som med hänsyn till detta ämbetes
och den därmed förenade kyrkoherdetjänstens särskilda behov finnas framför
de övriga och sinsemellan äga företräde i förtjänst och skicklighet. Jag
har mot den här valda formen för domkapitlets medverkan i tillsättnings
-
Departe
mentschefen.
20
Kungl. Marits ''proposition Nr 201.
ordningen intet i princip att erinra och finner denna form för domkapitlets
medinflytande vara att föredraga framför inrymmande åt dess särskilda
ledamöter av en individuell valrätt, som väl för sådant fall skulle tänkas
utövad i samband med prästerskapets val. Åläggandet för domkapitlet att
på basis av valresultatet upprätta förslag till återbesättande av ifrågavarande
ämbete synes mig även i det hänseendet välbetänkt, som bestämmelsen
härom utan tvivel är ägnad att stärka garantierna för att endast
sådana kandidater till de förenade tjänsterna ifrågakomma, vilkas kvalifikationer
att uppfylla även kraven på befattningen som chef för prästerskapet
i Stockholm äro oomtvistliga. En viss jämkning i förslaget på denna
punkt har jag dock funnit skäl vidtaga. Då tillsättningen av ifrågavarande
ämbete skall ske efter särskild valhandling inom vardera av två med varandra
sidoställda valkorporationer, har det synts mig vara av värde, att
domkapitlets förslagsrätt därvid icke för varje fall är begränsad till allenast
tre kandidater. Det måste nämligen förutses, att domkapitlet vid förslagets
upprättande kan finna flera än tre av dem, som vid vartdera valet erhållit
de tre högsta rösttalen, äga sådana särskilda kvalifikationer, som — främst
med hänsyn till den förmansställning, som pastor primarius enligt föreliggande
förslag komme att intaga — böra förutsättas för en blivande innehavare
av pastor primarieämbetet. För sådant fall bör domkapitlet bland
dem, som vid vartdera valet erhållit de tre högsta rösttalen, på förslaget
uppföra alla dem, som domkapitlet sålunda finner för ämbetet särskilt
kvalificerade. Denna regel har jag låtit i lagförslaget komma till uttryck
genom stadgandet, att på förslag till pastor primarieämbetet skall av domkapitlet
uppföras »minst tre». Härigenom vidgas även urvalsrätten för
Kungl. Maj:t, varförutom domkapitlet erhåller ökade möjligheter att låta
båda de ifrågavarande valkorporationerna bli representerade på förslaget.
— De i lagförslaget upptagna bestämmelserna örn rätt till besvär över domkapitlets
förslag ha icke givit mig anledning till någon anmärkning.
Vad slutligen angår frågan örn meddelande av särskilda bestämmelser
om obehörighet för ledamot i domkapitlet, som komme att deltaga i dess
beslut om förslag till pastor primarieämbetet, att utöva honom i egenskap
av präst eller av församlingsbo i Storkyrkoförsamlingen eljest tillkommande
valrätt vid ifrågavarande val, kan jag icke finna denna fråga äga någon
större praktisk betydelse. Jag får för övrigt erinra om att enligt gällande
ordning för biskopsval hinder icke möter för präst, vilken är ledamot i domkapitel,
att utnyttja sin rösträtt såväl vid stiftsprästerskapets val som vid
valet inom domkapitlet. Sådan domkapitelsledamot erhåller i själva verket
på detta sätt två röster för själva valet. Till någon motsvarande oegentlighet
öppnas icke väg genom det nu föreliggande lagförslagets bestämmelser,
vilket däremot skulle kunna bliva fallet, därest de nuvarande biskopsvalbestämmelserna
bleve tillämpliga vid tillsättande av pastor primarius.
21
Kungl. Maj:ts proposition Nr Wl.
Jag har ej heller ansett tillräckliga skäl vara för handen att på denna punkt
föreslå några tilläggsbestämmelser i angivet syfte.
Några mindre redaktionella jämkningar i avfattningen av lagförslaget ha
av mig företagits.
Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över förslagen till nu
ifrågavarande tre lagar, nämligen dels lag angående tillsättning av pastor
prim arius i Stockholm, dels lag om ändrad lydelse av 46 § lagen den 7 december
1934 (nr 573) örn tillsättning av prästerliga tjänster, dels ock lag örn
biskopsvisitationer i Stockholm av den lydelse, bilaga till detta protokoll
utvisar, måtte för det i § 87 regeringsformen avsedda ändamålet inhämtas
genom utdrag av protokollet.
Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
behagar Hans Maj:t Konungen lämna bifall.
Ur protokollet:
Torsten Arén.
22
Kungl. Maj:ts proposition Nr Wl.
Bilaga.
(åberopad sid. 21)
Förslag
till
Lag
angående tillsättning av pastor primarius i Stockholm.
Härigenom förordnas som följer:
1 §•
Pastor primarius utnämnes av Konungen, sedan, i den ordning nedan
stadgas, val förrättats av Storkyrkoförsamlingen i Stockholm och av Stockholms
prästerskap samt förslag till ämbetet och den därmed förenade kyrkoherdetjänsten
i Storkyrkoförsamlingen avgivits av Stockholms domkapitel.
2 §.
1. Storkyrkoförsamlingen val för utseende av pastor primarius sker genom
av församlingen — för återbesättande av kyrkoherdetjänsten därstädes
— företaget val jämlikt de av Konungen med stöd av 46 § lagen den 7
december 1934 om tillsättning av prästerliga tjänster meddelade bestämmelser.
2. I Stockholms prästerskaps val äga deltaga de vid val av prästerlig
ledamot i stadens domkapitel röstberättigade prästerna. Valet förrättas
å dag, som Konungen efter anmälan av domkapitlet örn inträffad ledighet
i ämbetet bestämmer. Vid detta val skall varje röstande å sin valsedel upptaga
namnen å tre till ämbetet i fråga kvalificerade personer jämte för var
och en av dessa sådan uppgift å titel eller yrke och å hemvist, som kan vara
erforderlig för att fullt otvetydigt utmärka, vem som åsyftas. Å valsedel
förekommande namn, varav ej tydligt framgår vem därmed åsyftas, ävensom
namn å till kyrkoherdetjänst ej behörig person samt, där å valsedel
äro upptagna namnen å flera än tre behöriga personer, det eller de sist å
valsedeln stående övertaliga namnen anses såsom obefintliga. Valsedel, som
icke upptager fullt antal giltiga namn, är ogin. I övrigt skall för valets förrättande,
så ock för valets kungörande och avslutande samt i fråga om besvär
över valet i tillämpliga delar gälla vad för valet av prästerlig ledamot
i domkapitlet stadgas i lagen om domkapitel. 3
3 §.
Sedan de i 2 § angivna valförrättningarna vunnit laga kraft och domkapitlet
beträffande dem, som vid vartdera valet erhållit de tre högsta rösttalen,
i mån av behov införskaffat åldersbevis och tjänsteförteckning, skall
domkapitlet bland dessa å förslag till pastor primarieämbetet uppföra
23
Kungl. Maj:ts proposition Nr SOL
minst tre, efter som de med hänsyn till detta ämbetes och den därmed
förenade kyrkoherdetjänstens särskilda behov finnas framför övriga
och sinsemellan äga företräde i förtjänst och skicklighet. Om förslag,
som nu nämnts, beslutar domkapitlet vid särskilt sammanträde inför ärkebiskopen
eller, om ärkebiskopen bär förfall eller dennes ämbete är ledigt,
inför annan av Konungen på framställning av domkapitlet till ordförande
vid sammanträdet förordnad biskop. För omröstningen till förslaget gäller
vad i 11 § lagen om tillsättning av prästerliga tjänster stadgas; skolande
för samtliga, som varit under omröstning, i protokollet däröver
upptagas ett kort sammandrag av deras tjänsteförteckningar och jämväl
antecknas de särskilda upplysningar i övrigt, som kunna vara av betydelse
för förslagets bedömande. Upprättat förslag kungöres av domkapitlet genom
anslag.
4 §.
Över det av domkapitlet upprättade förslaget må besvär anföras hos
Konungen av Storkyrkoförsamlingen och enskild röstägande vid något av
de föregångna valen ävensom av den, som varit under omröstning för förslaget.
I fråga örn dylika besvär gäller vad i 44 § lagen örn tillsättning av
prästerliga tjänster stadgas.
5 §.
Efter upprättande av förslag, som i 3 § sägs, insänder domkapitlet ofördröjligen
det däröver förda protokollet jämte tillhörande handlingar till
Konungen, som, efter utgången av stadgad tid för anförande av besvär
över förslaget, till ämbetet utnämner en av de å förslaget uppförda eller
den Konungen med hänsyn till anförda besvär över förslaget prövar till
ämbetet äga företräde.
Förslag
till
Lag
om ändrad lydelse av 46 § lagen den 7 december 1934 (nr 573) örn
tillsättning av prästerliga tjänster.
Härigenom förordnas, att 46 § lagen den 7 december 1934 örn tillsättning
av prästerliga tjänster skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives:
46 §.
Är någon särskild---Konungen stadgat; dock att vid omröstning i
församling för tillsättning av sådan tjänst stadgandena i 26 § skola äga
24
Kungl. Marits proposition Nr 201.
tillämpning samt att vid tillsättande av kyrkoherdetjänsten i Storkyrkoförsamlingen
i Stockholm förslag till nämnda tjänst och det därmed förenade
pastor primarieämbetet skall av domkapitlet upprättas i enlighet med vad
därom i särskild lag stadgas.
Förslag
till
Lag
om biskopsvlsitationer i Stockholm.
Härigenom förordnas som följer:
De befogenheter och skyldigheter med avseende å förrättande av visitation
i församling, som jämlikt kap. 24 kyrkolagen och eljest enligt särskild
författning äro i fråga om församlingar i stift tillagda biskopen,
skola beträffande de under Stockholms domkapitel lydande församlingarna
tillkomma pastor primarius.
Kungl. Maj:ts proposition Nr 801.
25
Bil. A.
(åberopad sid. 6)
Redogörelse för den för Stockholm anordnade kyrkostyrelsens uppkomst
och utveckling med särskilt avseende å pastor primarieämbetet
och detta ämbetes rättsliga ställning.
I de lutherska länderna medförde i allmänhet reformationen ett upphävande
av den kanoniska biskopsinstitutionen, med vilken då följde kyrkostyrelsen
i stiftet. Den självklara förutsättningen för biskopsmaktens laglighet,
som legat i den s. k. apostoliska successionen, förelåg ej för de
»superintendenter», vilka såsom förmän för församlingsprästerskapet kommo
i biskoparnas ställe. I Tyskland voro också dessa superintendenter i
huvudsak underordnade de kollegiala ecklesiastika konsistorierna eller synoderna
(sammansatta av teologer och jurister), vilka utövade det »rätta
kristna kyrkoregementet» (uppehållandet av den rena läran, av den rätta
sakramentsförvaltningen, av predikoämbetet, av rätt kyrkotukt och av
skolväsendet). Konsistorierna erhöllo effektiv myndighet, rätt att anlita
världsliga tvångsmedel och att utöva domsrätt (i prästerliga brottmål och
i äktenskapsmål). Superintendenterna, som voro ledamöter av konsistorierna,
utövade tillsyn över prästerskapets lära och ämbetsförvaltning, förnämligast
genom visitationer. Prästerna hade lydnadsplikt gent emot superintendenterna.
Ordination till prästämbetet tillkom synoden men verkställigheten
superintendenten.
I Sverige bevarades vid reformationen biskopsämbetet med dess rent
kyrkliga befogenheter inberäknat kyrkotukt och disciplinmål (de juridisktadministrativa,
särskilt i avseende å kyrkoegendomen, övergingo i huvudsak
på statsorgan). Titeln biskop var dock i vissa stift under Gustaf lis tid
tidvis utbytt mot »ordinarius». De medeltida domkapitlen omorganiserades
efter perioder av partiell upplösning så småningom såsom råd vid biskopens
sida men utan självständiga befogenheter. Vid biskopsvakans ålåg dock
stiftets skötsel kapitlet. Biskopen, som i regel var ensambeslutande, presiderade
i kapitlet, när detta togs till råds. Missiveringen av präster, ordinarie
och icke ordinarie, samt kyrkliga rättegångs- och disciplinmål, som först
lågo helt i biskopens hand, förlädes så småningom till avgörande av biskopen
och kapitlet. Förhållandena mellan dessa ordnades genom 1(186 års kyrkolag
så, att i de ärenden, som ej reserverats för biskopen personligen, kapitlet
med biskopen såsom ordförande fick avgörandet. De enligt kyrkolagen
biskopen förbehållna ärendena äro ordination (prästvigning), medgivande
för icke prästvigd man att predika (venia concionandi), förordnande av
domkyrkosyssloman och prost, hållande av prästmöte, invigning av kyrka
med vad därtill hör, av kyrkogård och annan begravningsplats samt av
begravningskapell, kyrkoherdeinstallation, biskopsvisitation, utövande av
eforusbefogenheter vid de allmänna läroverken. Ordinationsrätten samt befogenheterna
att utnämna prost och domkyrkosyssloman och att hålla prästmöte
synas icke kunna av biskopen delegeras på annan person, ej heller
utövandet av de eforala funktionerna. Vid vakans å biskopsämbete eller
förfall för biskop tillkommer emellertid i stift eforusbefogenheten den
främste ledamoten i kapitlet såsom legal ställföreträdare för biskopen. I
Stockholm utgör den av Kungl. Majit förordnade direktionen (iver Stock
-
26
Kungl. Maurts proposition Nr 201.
holms stads undervisningsverk, vari överståthållaren är ordförande och
ärkebiskopen vice ordförande, eforalstyrelse och har, då ej annorlunda särskilt
är föreskrivet, i tillämpliga delar samma befogenheter och åligganden
som eforus i stift (1933 års läroverksstadga §§ 205, 206). Genom lagen den
13 november 1936 örn domkapitel (14 §) har reglerats utövningen av vissa
andra biskopliga funktioner under biskopsvakans eller förfall för biskopen.
Det tillkommer därvid i stift domkapitlet att för prästvigning anlita biskop
i annat stift, att bestämma om uppehållande av tjänst, varå biskop äger
meddela förordnande, ävensom att, där ärende icke tål uppskov, förordna
om sådan på biskop ankommande förrättning, som biskopen må verkställa
genom annan. Prästmöte och biskopsvisitation kunna alltså ej hållas och
venia ej meddelas vid dylik vakans eller förfall. För Stockholms stad tillkommer
det domkapitlet för här angivna fall endast att förordna örn förrättning,
som kan till annan delegeras.
Menighetens kallelse- eller valrätt, som under den senare medeltiden i
praxis mycket försvagats till förmån för biskopsmakten, från reformationen
även för kungamakten, reglerades allmänt i kyrkolagen samt särskilda författningar
1731, 1739 och 1843 samt slutligen genom lagar 1883, 1910 och
1934 angående tillsättning av prästerliga tjänster.
Under 15- och 1600-talen avskildes i flera stift vissa områden — somliga
blott temporärt — till superintendenturer med särskilda instruktioner, genom
vilka kyrkostyrelsen överlämnades åt en superintendent och ett nyinrättat
kapitel, med tysk terminologi benämnt konsistorium: 1583 i Mariestad,
år 1647 flyttat till Karlstad, 1603 i Kalmar, 1620 i Göteborg, 1647 i
Härnösand samt 1645 i Visby. Dessa superintendenter synas ha erhållit
visitation- och missiveringsrätt men i början saknat ordination srätt. Sådan
rätt fingo de dock så småningom, och i 1686 års kyrkolag likställdes de helt
med biskoparna. Biskopsnamn fingo de även, delvis före och delvis efter
1686: i Göteborg 1665, i Kalmar 1678, i Karlstad, Härnösand och Visby
1772. En i viss mån likartad ställning intog pastor primarius i Stockholm,
vars konsistorium i instruktionen för pastor primarius den 16 december 1668
jämställdes med landets domkapitel.
Ärkebiskopen i Uppsala höll under medeltiden i Stockholm, åtminstone
under vissa perioder, en ständig delegat (official), som diir dömde ärkebiskopens
dom. Denna institution förekom icke efter reformationen. Men
redan på 1590-talet, sedan nya församlingar uppstått i staden vid sidan av
Storkyrkoförsamlingen, förekom ett kyrkligt konsistorium i staden. I kyrkorättsligt
hänseende lydde detta som ett slags underkapitel under Uppsalakapitlet,
till vilket svårare fall stundom hänvisades och vars medlemmar
ägde säte och stämma i Stockholms-konsistoriet jämte ärkebiskopen såsom
dess egentlige ordförande. Medlemmarna i övrigt utgjordes av vissa stadens
präster jämte rector scholae och senare flera lärare. Beteckningen pastor
primarius för kyrkoherden vid Storkyrkan såsom den förnämste synes förekomma
första gången år 1594. Storkyrkan var konsistoriets lokal. Organisationen
av stadens konsistorium fick fastare form genom drottning Kristinas
interimsinstruktion den 14 mars 1650, som föreskrev, att kyrkoherden
vid Storkyrkan såsom primarius pastor skulle vara ordinarie preses samt
»pastores ordinarii Ecclesiarum i staden och i förstäderna» bisittare. Genom
Kungl. Maj:ts förenämnda instruktion den 16 december 1668 reglerades
organisationen definitivt. Enligt denna skulle ärkebiskopen, när han var
närvarande i konsistoriet, men eljest kyrkoherden i Storkyrkan vara ordi
-
27
Kungl. Maj.ts proposition Nr 201.
liane preses. Bisittare skulle vara »alle pastores uti huvudkyrkorna i staden
och på malmarna». Såväl de territoriella svenska som de finska och tyska
församlingarnas kyrkoherdar fingo säte i konsistoriet, vilket alltså blev rent
prästerligt. Storkyrkans kyrkoherde skulle såsom pastor primarius och prseses
consistorii »icke allenast för egen person predika i sin ombetrodda församling
utan ock hava ett vakande öga på alla de andra församlingarna i
staden», dock med undantag för hovförsamlingen. Fördenskull hade han att
»tillika med konsistorium» efterfråga, huru det tillgår i församlingarna samt
rätta förekommande fel (vilket dock icke ansetts innebära den ärkebiskopen
tillkommande rätten och plikten till visitation i staden). Om konstaterade
fel vore av beskaffenhet att icke kunna rättas i konsistoriet, skulle pastor
primarius »föra dem till ärkebiskopen och tillika med honom dem avhjälpa».
Emellertid skulle stadens och förstädernas präster hålla pastor primarius
»näst ärkebiskopen för deras preses och förman, bevisandes honom ali tillbörlig
respekt och lydnad och honom njuta låta all den frihet, förmån och
rättighet, som hans antecessorer njutit hava, dock ärkebiskopens rätt oprejudicerad».
Det sista inskärpes genom tillägget: »Allenast casus consistoriales
gå till ordinarium consistorium i staden». Detta betydde, att pastor
primarius icke såsom konsistoriets högste preses ägde de rent biskopliga
befogenheterna och förty icke kunde upptaga mål och utföra kyrkliga förrättningar,
som kyrkorättsligt voro biskopen ensam förbehållna. I förordningen
den 11 februari 1687, huru med rättegång uti domkapitlen skall förhållas,
stadgades (§ 1), att »uti Stockholms stads consistorio presiderar ärkebiskopen
när han är tillstädes men eljest kyrkoherden i Stora kyrkan, som
är ordinarius preses, vilkens assessores äro alle pastores uti huvudkyrkorna,
i staden och på malmarna».
Stockholms-konsistoriet, vars jurisdiktion sträckte sig till huvudstadens
område, och som enligt lag den 4 mars 1927 utgjordes av ett större och ett
mindre konsistorium, hade i realiteten enahanda befogenheter som domkapitlen
i stiften: detta har numera fått en bekräftelse genom lagen den
13 november 1936, som infört benämningen domkapitel även för stadens
konsistorium (jfr 13 §). Enligt nämnda lag skall Stockholms domkapitel,
vari ärkebiskopen, niir han är tillstädes, är preses, i övrigt bestå av följande
ledamöter, nämligen: pastor primarius såsom ordinarie preses, en av Kungl.
Majit för sex år i sänder bland kyrkoherdarna i de underlydande församlingarna
förordnad ledamot såsom vice preses, en av stadens präster vald
präst, som innehar ordinarie prästerlig tjänst i staden, en av ombud för de
underlydande församlingarna vald lekman, som ådagalagt nit och insikt i
det kyrkliga församlingslivet, en av Kungl. Majit efter förslag av domkapitlet
för sex år i sänder förordnad, i allmänna värv förfaren lekman samt
en av Konungen efter förslag av domkapitlet för sex år i sänder förordnad
ledamot, som genom avlagda kunskapsprov, utgivna skrifter eller annorledes
ådagalagt lärdom i teologiska ämnen, dock att till sådan ledamot
jämväl må kunna förordnas den, sorn på sätt sålunda angivits ådagalagt
lärdom i humanistiska ämnen. Vid handläggning av rättegångsmål skall
dessutom domkapitlets sekreterare hava silte och stämma i domkapitlet.
Vid iirkebiskopsval äga i Stockholm stadens samtliga kyrkoherdar silte oell
stämma därstädes.
Vad beträffar reglerna för utseende av pastor primarius må erinras, att
genom riksrådets brev år 1436 Stockholms stad försäkrades örn subsidiär
presentationsrätt till Storkyrkan. Den primära rätten torde lia tillkommit
28 Kungl. Maj:ts proposition Nr 201.
Konungen, som alltså var kyrkans patronus. (Kollations- eller utnämningsrätten
till kyrkoherdetjänsten tillkom ärkebiskopen.) Efter reformationen
var tjänsten att beteckna såsom regal, men genom Gustav I:s privilegiebrev
den 30 juli 1529 förklarades, att borgmästare och råd skulle »hava fri röst
med konungen om den, som till kyrkeherre anammas skall i staden». Genom
förmyndarregeringens privilegier för staden den 10 mars 1630 (§ 30) tillädes
emellertid staden rätt att med biskopens ja och samtycke välja några
kvalificerade personer och roed stadens och biskopens brev presentera
dem för Kungl. Majit, som ville utse och bekräfta en av dem såsom
kyrkoherde. Denna rätt synes staden ha utövat intill år 1730. Ä församlingens
vägnar föreslogos genom borgmästare och råd, sedermera vanligen
genom kyrkans föreståndare, några kvalificerade prästmän, av vilka en utnämndes
av Kungl. Majit. Att förslaget skulle innehålla tre prästmän var
ej föreskrivet och iakttogs ej heller. Vid valet till detta förslag röstade en
var i allmänhet på en. Särskild hänsyn torde vid bedömande av kvalifikationerna
hava tagits till den omständigheten, att kyrkoherden såsom pastor
primarius var preses i konsistoriet, då ärkebiskopen ej var närvarande. I
vad män privilegiernas föreskrift angående ärkebiskopens medverkan vid
valet följts har ansetts vara tveksamt. Däremot vann konsistoriet, ehuru
det i övrigt var uteslutet från deltagande i valet, inflytande såtillvida, att
det åtminstone från början av 1700-talet hos Kungl. Majit gav förord för
en av de föreslagna. Till stöd för detta åberopades kyrkoherdens ställning
såsom dess preses. Genom interimsreglementet den 26 maj 1730, huru vid
prästvalen i Stockholm tillsvidare skulle förhållas, fastslogs bland annat,
beträffande kyrkoherdeval, att förslaget skulle upptaga tre personer, att de,
som skulle komma under val, skulle vara kända för församlingen vare sig
genom provpredikning eller eljest, att valet skulle ske under presidium av en
av konsistoriets ledamöter, som ärkebiskopen förordnat, med konsistoriets
notarie såsom protokollsförande. Valet skulle hållas i kyrkan och justitieborgmästaren
eller särskilt utsedd magistratsledamot vara närvarande och
tillse, att allt tillginge ordentligt. Varje valman skulle nämna tre skickliga
personer, och de tre, som erhållit de flesta rösterna, skulle föreslås stadens
konsistorium, på det Kungl. Majit skulle förse en av dem med sin fullmakt.
I punkt 12 av interimsreglementet gjordes från regeln, att tre skulle av
konsistoriet föreslås för Kungl. Majit, visst undantag, som emellertid ej
avsåg Storkyrkoförsamlingen. För denna tillämpades också vid de närmast
följande valen interimsreglementets allmänna bestämmelser, med iakttagande
av en föreskrift däri, att vid prästval alla magistratens ledamöter, som
vöre närvarande, skulle äga rösträtt, sålunda även om de icke tillhörde
denna församling. Genom 1739 års prästvalsförordning, gällande även för
Stockholms territoriella församlingar, förlorade dessa, med undantag för
Storkyrkoförsamlingen och Maria församling, den privilegierade ställning
de erhållit genom 1730 års reglemente. På särskild framställning av kyrkorådet
i Storkyrkoförsamlingen förklarade Kungl. Majit, efter ständernas
hörande, genom resolution den 1 mars 1743, att med kyrkoherdevalet i
Storkyrkoförsamlingen finge tillsvidare förbliva vid berörda interimsreglemente.
Sedan samma år kyrkoherdeval i församlingen ägt rum och därvid
tre personer uppsatts på förslag, anmälde konsistoriet hos Kungl. Majit
vissa anmärkningar, som gjorts mot de föreslagna personernas skicklighet
att föra presidiet i konsistoriet, och hemställde, huruvida icke Kungl. Majit
kunde finna skäl utnämna någon av de övriga, som vid valet kommit under
29
Kungl. Maj:ts proposition Nr ''201.
omröstning. Ärkebiskopen framhöll jämväl i avgivet memorial, att de av
församlingen föreslagna personerna icke vore skickliga till detta ämbete, i
anseende till därmed förenat presidium i stadens konsistorium. Den 6 december
1743 förordnade Kungl. Maj:t, att nytt kyrkoherdeval skulle anställas
i församlingen, varvid konsistoriet hade att »antyda församlingen»
att förut överenskomma om sådana män av teologie professorer, domprostar
eller kyrkoherdar vid de större församlingarna i Stockholm samt i städerna
och på landet, som jämte andra nödiga egenskaper även varit vana vid
konsistoriella sysslor. Av dessa ägde församlingen välja tre, som skulle
föreslås för Kungl. Majit. Sedan församlingen efter lämnat tillfälle uraktlåtit
att verkställa nytt val utan i stället åtskilliga av dess medlemmar i
supplik till Kungl. Majit anhållit, att vid det verkställda valet måtte få
bero och att den, som då erhållit de flesta rösterna, måtte förordnas till
kyrkoherde, uppdrog Kungl. Majit åt riksrådet att verkställa valet, varvid
en utom förslaget kommen prästman, som vid valet i församlingen erhållit
ett antal röster, utsågs. Även vid kyrkoherdeval 1771 frångick Kungl. Majit
församlingens förslag. Vid övriga utnämningar av pastor primarius torde
Kungl. Majit hava hållit sig inom det av församlingen upprättade förslaget.
Under tiden därefter hava i regel provpredikningar fordrats av församlingen,
och hava magistratens ledamöter ej vidare ansetts särskilt röstberättigade.
Så småningom torde ock privilegiernas stadgande örn, att »kvalificerade
personer» skulle kallas och uppföras på förslag till pastor primariebefattningen,
ha förlorat sin särskilda betydelse, så att i regel en prästman
ansågs behörig därtill, blott han i allmänhet vore behörig att uppföras på
förslag till kyrkoherdetjänst. Det synes ock, som örn privilegiernas föreskrift
örn ärkebiskopens inflytande, vilken givetvis åsyftat en inskränkning
i församlingens befogenhet, efter hand förlorat i betydelse. Vid tillsättningen
år 1884 anförde ärkebiskopen, att då han icke ägde författningsenlig rätt
att förorda den ene bland de föreslagna framför den andre, han ansåge sig
böra inskränka sitt yttrande till den enkla förklaringen, att han lika litet
hade att erinra mot de föreslagnas behörighet som mot församlingens val.
Vid tillsättningen år 1897 framhöll ärkebiskopen att, då de å förslaget uppförda
prästmännens behörighet redan blivit av konsistoriet godkänd och
han icke funnit något att däremot erinra, han, om ock med någon tvekan
rörande vad privilegierna innefattade såsom ärkebiskopens åliggande härutinnan,
ej ansåge sig hava giltig anledning att på objektiva grunder presentera
de föreslagna i annan ordning än förslaget upptoge, helst vid
tjänstens tillsättande, såvitt han hade sig bekant, den ordning dittills varit
bestämmande, i vilken församlingarnas kallelse utfallit. (Helt överensstämde
detta antagande, såsom ovan visats, icke med verkliga förhållandet.)
Storkyrkoförsamlingens privilegium i fråga örn kyrkoherdetjänstens besättande
innebar före tillkomsten av 1910 års prästvalslag de facto, att
Kungl. Majit mot det att församlingen uppgjorde förslag på tre personer
i stället för en, avstått från den i regalrätten liggande befogenheten att
utnämna annan än den föreslagne. Genom 1910 års lag upphävdes emellertid
skillnaden mellan regula och konsistoriella gäll, och blev församlingens
val i regel även i de förutvarande regula gällen avgörande för tillsättningen.
Vid prästval i allmänhet skulle därför domkapitlet uppgöra ett förslag å tre
personer, vilket förslag skulle ligga till grund för församlingens val. Storkyrkoförsamlingens
privilegium kom sålunda att i viss mån ändra natur.
30
Kungl. May.ts ''proposition Nr 201.
I stället för en inskränkning i Kungl. Maj:ts rätt kom det att väsentligen
innebära en inskränkning i konsistoriets befogenhet. Genom kungl, kungörelse
den 10 december 1920 angående särskild ordning vid tillsättning av
vissa prästerliga tjänster meddelades, i anslutning till en övergångsbestämmelse
i 1910 års prästvalslag och med stöd av stadgande i 46 § i lagen,
enhetliga föreskrifter med avseende å förfarandet vid tillsättning av prästerliga
tjänster i privilegierade församlingar. Beträffande samtliga privilegierade
kyrkoherdebefattningar, vartill kyrkoherdebefattningen vid Storkyrkan
är att räkna, skulle gälla, att särskilt sammanträde för kallande av
provpredikanter skulle hållas med församlingens vid prästval röstberättigade
medlemmar, samt att församlingen hade att genom val för Kungl.
Majit föreslå tre av provpredikanterna, bland vilka tre Kungl. Majit ägde
att till tjänsten utnämna en. Någon ändring i församlingens befogenhet att
företaga val, utan att förslag först upprättats av konsistoriet, innebar alltså
ej kungörelsen.
I sitt den 31 december 1932 avgivna betänkande med förslag till ändrade
bestämmelser angående tillsättning av prästerliga tjänster anförde 1930 års
prästvalssakkunniga, under erinran att de privilegierade församlingarnas
rätt i fråga örn tillsättning av kyrkoherdetjänst väsentligen innebure en
inskränkning i domkapitlets befogenhet att före valet upprätta förslag,
bland annat följande i fråga om de sakkunnigas förslag till lag angående
tillsättning av prästerliga tjänster (s. 148 f, 202): Toge man endast hänsyn
till de omständigheter, som legat till grund för flertalet privilegiers första
uppkomst, kunde näppeligen tillräckliga skäl anses föreligga att för de
privilegierade församlingarna bibehålla den särställning, dessa för närvarande
intoge med avseende å tillsättning av kyrkoherdetjänst. Framför
allt med hänsyn till att samtliga de privilegierade kyrkoherdebefattningarna
kunde betecknas såsom viktiga och krävande tjänster, syntes det vara
särskilt angeläget, att den för tillsättning av prästerliga tjänster i allmänhet
gällande grundsatsen om domkapitlets befogenhet att före valet uppgöra
förslag till tjänstens besättande kunde vinna tillämpning jämväl med avseende
å ifrågavarande befattningar. Enligt det av de sakkunniga utarbetade
förslaget till lag angående tillsättning av prästerliga tjänster skulle ju församlingens
val i regel hava avgörande betydelse även i de fall, då präst,
som av församlingen kallats att uppföras å förslaget, varit under omröstning
vid valet. Därest församlingen icke skulle vara tillfreds med någon av de
efter ansökning i vanlig ordning föreslagna,kunde församlingen sålunda kalla
annan präst att uppföras å förslaget och därvid i regel påräkna, att om
denne vid valet erhölle de flesta rösterna, han ock av domkapitlet komme
att erhålla fullmakt å tjänsten. På grund av vad sålunda anförts hade de
sakkunniga stannat för den meningen, att de privilegierade församlingarna
borde i fråga om förfarandet vid tillsättning av såväl kyrkoherde- som
komministerstjänster likställas med övriga församlingar i riket. Med hänsyn
till vad sålunda föreslagits ansågo de sakkunniga förbehållet i 46 § i 1910
års prästvalslag beträffande församlingar, som vore i åtnjutande av särskild
rätt eller förmån vid tillsättning av prästerlig tjänst, böra utgå. I sammanhang
härmed föreslogo de sakkunniga ett allmänt stadgande i 47 § 1 mom.
av lagen av innehåll, att om tillsättning av prästerlig tjänst inom icke territoriell
församling skulle lända till efterrättelse vad Konungen förordnade.
Vid framläggande för 1934 års riksdag av proposition i ämnet (nr 154) intog
emellertid Kungl. Majit en annan ståndpunkt än de sakkunniga. Betänk
-
31
Kungl. Majus proposition Nr 201.
ligheter mot de sakkunnigas förslag hade uttalats av ett flertal myndigheter,
därvid en särskilt framhållit, att enligt dess erfarenhet ifrågavarande församlingar
alltid vetat att draga till sig framstående och för vederbörande
befattningar lämpliga prästmän. Emellertid hade några myndigheter tilllika
framhållit önskvärdheten av att vissa ändringar vidtoges i de bestämmelser,
som med avseende å berörda församlingar meddelats i 1920 års
ovanberörda kungörelse. Men anledning av de erinringar, som sålunda framställts
mot de sakkunnigas förslag i denna del, hade departementschefen
ansett sig böra återinföra ovan omförmälda förbehåll i 46 §, varjämte han
i samband därmed uteslutit den av de sakkunniga föreslagna bestämmelsen
i 47 § 1 mom. Vad beträffar de framställda önskemålen om en reformering
av bestämmelserna i förenämnda kungörelse, delade departementschefen
den uppfattningen, att desamma vore i behov av ändring i vissa
hänseenden, men då berörda bestämmelser vore av administrativ natur,
borde frågan härom icke i det sammanhanget upptagas till närmare behandling.
I enlighet härmed avläts till riksdagen proposition i ämnet, vilken
i här omförmält avseende icke föranledde någon erinran från riksdagens
sida. Första lagutskottet hade i utlåtande (nr 60 s. 20), som av riksdagen
åberopades, erinrat, att departementschefen ansett bestämmelserna i 1920
års kungörelse vara i behov av ändring i vissa hänseenden. Utskottet ansåg
vid angivna förhållande icke behövligt, att riksdagen hos Kungl. Majit påkallade
någon åtgärd i den frågan. Lagen den 7 december 1934 om tillsättning
av prästerliga tjänster innehåller sålunda, liksom 1910 års lag, i 46 §
bestämmelsen att, där någon särskild rätt eller förmån i fråga örn tillsättning
av prästerlig tjänst är församling försäkrad, skall gälla vad därom är
eller bliver av Konungen stadgat; dock att vid omröstning för tillsättning
av sådan tjänst stadgandena i 26 § i lagen skola äga tillämpning. Samtidigt
utfärdades ny kungörelse örn särskild ordning vid tillsättning av vissa prästerliga
tjänster med i huvudsak allenast den avvikelsen från 1920 års kungörelse,
att den, som vid kallande av provpredikanter erhållit minst ett hundra
ja-röster, skall anses kallad, även om han fått flera nej-röster.
32
Kungl. Majlis proposition Nr 201.
Bil. B.
(åberopad sid. 7)
Redogörelse för reformförslag berörande pastor primarieämbetet.
Vid ärkebiskopsledighet år 1700 synes magistraten hava hos Kungl. Maj:t
anhållit, att stadens konsistorium skulle benådas med biskopligt säte och
stämma samt den värdighet och förmån, som därmed följde. Denna hemställan
förnyades år 1709 vid ny ärkebiskopsledighet under framhållande
bland annat, att alla huvudstäder i Europa vore hedrade med där inrättade
biskopssäten, samt att ärendena utdroges på tiden genom kommunikation
med ärkebiskopen.
Under senare tid hava åtskilliga framställningar gjorts i syfte att föreningen
av pastor primariebefattningen och ordförandeskapet i konsistoriet
med kyrkoherdetjänsten i Storkyrkoförsamlingen skulle upphöra. Vissa av
dessa framställningar hava gått ut på att Stockholms stad för sig eller i
förening med annat stift eller del därav skulle bilda särskilt stift med egen
statschef.
År 1846 föreslogo kyrkolagskommitterade särskild superintendent för
Stockholm med vigning till ämbetet liksom biskop (förslag till kyrkolag
6: 12). I olikhet nied pastor primarius skulle han icke ha annan prästerlig
tjänst. Hans val, som borde följa formerna för biskopsval, skulle förrättas
av ett i stället för konsistoriet inrättat domkapitel i Stockholm, och i valet
skulle alla under dess lydnad stående innehavare av ordinarie prästerlig
tjänst äga deltaga. Kungl. Majit skulle utnämna en av de tre på förslaget
uppförda. Superintendenten skulle väl vara skyldig att visitera och utöva
uppsikt över prästerskapet men utan rätt att ordinera präster för sitt
ämbetsområde. Ej heller skulle superintendenten ha rätt att hålla prästmöte.
Superintendentens ämbete betecknades dock i motiven (s. 8) såsom
»ett slags biskopsämbete». Vid granskning i högsta domstolen år 1878 av
1873 års kyrkolagsförslag, som i avseende å Stockholms kyrkliga ställning
ej gjorde annan ändring än att konsistoriet skulle benämnas domkapitlet,
föreslogo tre justitieråd, att huvudstadens kyrkliga undantagsställning skulle
uphöra och den till alla delar utgöra ett särskilt stift, där pastor primarius
skulle hava alla en biskops åligganden. Två justitieråd anmärkte i denna
del endast, att ärkebiskopen, när han vore tillstädes, men eljest pastor primarius
borde vara ordförande i domkapitlet samt pastor i Klara församling
vice ordförande.
I 1906 års betänkande med förslag till lag angående organisation av
stiftsstyrelse framställde kommitterade förslag om ändrad sammansättning
av konsistoriet, fortfarande dock med pastor primarius såsom ordförande.
Ärkebiskopens befogenhet att presidera i konsistoriet, när han vore där
tillstädes, borde dock icke betagas honom. Yrkande hade visserligen framförts
örn ändring av det förhållandet, att kyrkoherden i Storkyrkoförsamlingen
vid andra tillfällen såsom pastor primarius vore ordförande, men
meningarna, huru en sådan ändring lämpligast borde ske, syntes ännu icke
ha nått önskvärd mognad (s. 269). I sitt yttrande den 17 december 1907
över förslaget hemställde konsistoriet, som icke kände sig kunna förvänta
att få en från direkta församlingsplikter helt befriad chef, men likväl yrkade
på stiftsrätt för Stockholm, att ärkebiskopens chefsställning i konsistoriet
33
Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 201.
skulle, jämte hans ledamotskap i direktionen över Stockholms stads undervisningsverk,
upphöra, samt att följaktligen pastor primarius med biskopsstiftet
skulle få rätt att för Stockholm inviga präster och där utöva biskops
eforala myndighet. Pastor primarius skulle fortfarande vara kyrkoherde i
Storkyrkan och väljas av dess församling. Det kunde även ifrågasättas,
huruvida icke huvudstadens prästerskap borde beredas något inflytande
över Storkyrkoförsamlingens rätt att presentera Kungl. Majit tre prästmän
på förslag till pastor primarius, t. ex. genom att i omröstning få giva en av
de föreslagna sitt förord. En av konsistoriets ledamöter, kyrkoherden Larsson,
ansåg sig emellertid icke kunna biträda ett förslag av innebörd att giva
en enskild församling rätt att välja stiftsstyresman för Stockholm utan förordade
ett av kyrkoherden Heuman förut väckt förslag örn framställning
till Kungl. Majit rörande åtgärder för Stockholms avskiljande till eget
stift.1
Vid 1909 års kyrkomöte väcktes av kontraktsprosten Lindstedt motion
(nr 21) avseende, bland annat, inrättande av ett stift i Stockholm; kyrkolagsutskottet
(bet. nr 22) förklarade sig i sak icke hava något att erinra
mot motionen men avstyrkte densamma med den motiveringen, att frågan
efter framställning från Stockholms prästerskap redan vore föremål
för utredning hos Kungl. Majit. Kyrkomötet följde utskottet, och någon
skrivelse till Kungl. Majit avläts följaktligen icke.
Vid 1914 års lagtima riksdag väckte herr Städener en motion (F. Iv. nr
35) , med yrkande, att riksdagen måtte besluta att i skrivelse till Kungl.
Majit anhålla, att Kungl. Majit måtte, i samband med utredning rörande
ändrade grunder för biskoparnas avlöning, låta jämväl verkställa utredning,
i vad mån ändring i stiftsindelningen borde äga rum, samt efter verkställd
utredning för riksdagen framlägga det förslag, vartill utredningen
kunde föranleda. Vidare väckte herr K. J. Ekman en motion (F. K. nr
36) med yrkande, att riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Majit anhålla,
att Kungl. Majit måtte, efter verkställd utredning, låta utarbeta och för
riksdagen framlägga förslag till sådan ändring i den kyrkliga indelningen
och organisationen, att Stockholms stad med kringliggande landsbygd avskildes
till ett särskilt stift med egen biskop. Motionerna kommo emellertid
icke under behandling, till följd av att riksdagen upplöstes redan den 5 mars.
Vid 1915 års riksdag återkommo motionärerna: herr K. J. Ekman (F. K.
nr 6) med yrkande, att riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Majit anhålla,
att Kungl. Majit måtte i samband med pågående utredning av frågorna
rörande omreglering av biskoparnas löneförmåner och örn domkapitlens omorganisation
låta utreda, huruvida och under vilka förutsättningar Stockholms
stad kunde erhålla egen stiftsstyrelse och egen biskop samt för riksdagen
framlägga det förslag, vartill utredningen kunde giva anledning;
herr Städener (F. K. nr 22) med yrkande örn skrivelse till Kungl. Majit
med anhållan, att Kungl. Majit täcktes i samband med utredning rörande
ändrade grunder för biskoparnas avlöning, jämväl låta verkställa utredning,
i vad mån ändring i stiftsindelningen borde liga rum samt för riksdagen
framlägga det förslag, vartill utredningen kunde föranleda. I utlåtande
(nr 45) över motionerna framhöll lagutskottet behovet av att ledningen av
den kyrkliga administrationen i huvudstaden anförtroddes åt en chef, som
huvudsakligen kunde ägna sig ät denna uppgift, och hemställde med anled
-
1 En annan av konsistoriets ledamöter kyrkoherden S. A. Fries har sedermera närmare utvecklat
konsistoriets tanke i sitt år 11)15 utgivna arbete »Kyrkopolitiska riktlinjer» (s. 182 ff).
Bihang till rilcsdagens protokoll 19^1 • 1 saini. Nr 201.
.‘3
34
Kungl. Maj:ts propositicm Nr 201.
ning härav, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Majit anhålla om
utredning jämväl därom, huruvida Stockholm i kyrkligt avseende borde
skiljas från ärkestiftet, varvid likväl i motiveringen inrycktes dels det förbehållet,
att stiftens och biskoparnas antal icke måtte ökas, dels den förmodan,
att man då också skulle kunna hålla sig inom den dåvarande kostnadsramen.
I första kammaren bifölls utskottets hemställan, med strykning
av motiveringens nämnda förbehåll, medan återigen andra kammaren
biföll utskottets hemställan med bibehållande av i utskottsmajoritetens
motivering gjort förbehåll. Riksdagens skrivelse i ämnet till Kungl. Majit
(nr 202) innehöll den av utskottet föreslagna hemställan, att Kungl. Majit
måtte låta utreda, örn och på vad sätt en jämkning i gällande stiftsindelning
lämpligen borde äga rum och i samband därmed, huruvida Stockholm
i kyrkligt avseende borde avskiljas från ärkestiftet, samt för riksdagen framlägga
det förslag, vartill utredningen kunde giva anledning.
I sitt, efter erhållna utredningsuppdrag, år 1918 avgivna förslag framhöll
den år 1914 tillsatta s. k. domkapitelskommittén angående förevarande
fråga i huvudsak, att ärkestiftet vore i stort behov av begränsning, att en
stad av Stockholms storlek och landets huvudstad krävde självständig
kyrklig förvaltning, att huvudstadens avskiljande till självständig kyrklig
förvaltningsenhet med egen chef vore en nödvändig betingelse för en bättre
rekrytering av stadens prästerskap, att det dåvarande konsistoriet hade en
olämplig sammansättning, samt att pastor primarius icke kunde, utan att
bliva skild från vissa uppgifter som kyrkoherde och tillagd samma befogenhet
som biskop, motsvara kravet på en kyrkochef för hela huvudstaden.
Kommittén fann behovet av en särskild stiftsstyrelse för huvudstaden synnerligen
trängande, i följd varav kommittén dels framlade förslag om inrättande
av ett nytt stift för Stockholm med närmaste omnejd, dels ock alternativt
yttrade sig örn vissa andra sätt att lösa Stockholms stiftsfråga utan
ökning av stiftens antal i riket. Någon åtgärd från Kungl. Majits sida har
emellertid icke vidtagits i det av kommittén angivna syftet.
Kyrkomötet år 1925 anhöll emellertid, med anledning av väckt motion
(nr 58), i skrivelse till Kungl. Majit (nr 40), att förslag snarast möjligt
måtte framläggas, att Stockholms stad med tillägg omedelbart eller framdeles
av kringliggande landsbygd måtte göras till särskilt stift med egen
biskop, och att denna fråga helt måtte utbrytas från sammanhanget med
andra stiftsregleringsfrågor.
Med anledning av motion (nr 19) vid 1932 års kyrkomöte avlät kyrkomötet
efter tillstyrkan av särskilda utskottet (bet. nr 10) skrivelse till
Kungl. Majit (nr 19) med hemställan, att Kungl. Majit ville för kyrkomötet
snarast möjligt framlägga förslag om upprättande i lämplig omfattning
av bland annat ett Stockholms stift.
Sedan ett flertal av de territoriella församlingarna i Stockholm hos Kungl.
Majit gjort framställning om omedelbar åtgärd för stiftsfrågans lösning,
avgav kammarrådet Tom Wohlin år 1937, efter erhållet uppdrag såsom
sakkunnig, en promemoria rörande en stiftsbildning, omfattande Stockholms
stad jämte vissa kringliggande områden av ärkestiftet och Strängnäs
stift. Enligt förslaget skulle Storkyrkoförsamlingen utgöra prebende åt den
nye biskopen. Då emellertid val av denne borde ske helt i samma ordning,
som gällde för val av biskoparna i de övriga stiften utom ärkestiftet, finge
Storkyrkoförsamlingen giva avkall på de särskilda privilegier församlingen
för närvarande åtnjöte med avseende å kyrkoherde val. Någon särskild
35
Kungl. Marits proposition Nr 201.
stiftsnämnd i ett blivande Stockholms stift borde emellertid icke inrättas
utan stiftsnämndsiirendena från stiftet handläggas av stiftsnämnden i
Strängnäs. Kontraktsindelning skulle införas i Stockholms-stiftet, som emellertid
skulle bilda ett boställsdistrikt. Stiftsbildningen borde tillsvidare ej
medföra ändring i 3 § 2 mom. av gällande prästvalslag, enligt vilken befordringsrätt
till prästerlig tjänst i Stockholm står öppen för hela rikets prästerskap.
De präster, som vunnit anställning i ärkestiftet, respektive i Strängnäs
stift före Stockholms-stiftets utbrytning borde bibehållas vid sin dittillsvarande
ansökningsrätt till alla prästerliga tjänster inom vederbörande
stifts gamla område.
Över förslaget hava inhämtats yttranden av Storkyrkoförsamlingen, som
avstyrkt detsamma, samt av ett antal ämbetsverk. Vad beträffar huvudsaken
har kammarkollegiet ansett sig icke kunna tillstyrka, att pastor primariebefattningen
ändrades till biskopstjänst med Storkyrkoförsamlingen
såsom prebende. De krav, som komme att ställas på en biskop i huvudstaden,
komme enligt kollegiets mening att lämna mycket liten tid över
för uppgiften såsom kyrkoherde i Storkyrkoförsamlingen. Ansåges stiftet
för litet, syntes biskopen i Stockholm lämpligen tillika böra erhålla ställningen
såsom biskop i Visby, vilket ej nödvändigt behövde innebära indragning
av Visby stift såsom sådant. Pastor primariebefattningen borde
omändras till en domprostbefattning. Stockholms domkapitel har ansett
önskvärt, att biskopen i Stockholms stift bleve fullt självständig och ej
knuten till Storkyrkoförsamlingen såsom dess kyrkoherde, då hans uppgift
såsom stiftschef torde komma att medföra hinder för honom att taga någon
väsentlig befattning med församlingsärendena. Domkapitlet i Uppsala har
erinrat, att ehuru prebendeinstitutionen måste anses såsom föråldrad, borde
å andra sidan tagas i betraktande, att det nya stiftet komme att bliva jämförelsevis
lättskött. Överståthållarämbetet har avrått från förening av
biskopsämbetet med kyrkoherdebefattningen i Storkyrkoförsamlingen.
Denna betydelsefulla tjänst borde ej utlämnas till skötande av vikarie.
Statskontoret däremot har ansett ombildande av pastor primarieämbetet
till biskopstjänst med Storkyrkoförsamlingen såsom prebendeförsamling
ur kostnadssynpunkt böra utgöra en förutsättning för inrättande av ett
Stockholms-stift. Med hänsyn till dettas relativt ringa omfattning syntes
någon olägenhet härav ej vara att befara.
Med anledning av motion av herrar Sandström och Ankar vid 1938 års
kyrkomöte (nr 50) rörande beredande av ersättning åt Storkyrkoförsamlingen
för de kostnader, som föranleddes av församlingens egenskap av
prebendeförsamling, har kyrkomötet i skrivelse till Kungl. Majit (nr 18)
erinrat om Wohlins förslag samt anfört, att de skäl, som i kyrkomötets skrivelse
i stiftsfrågan år 1925 angivits, fortfarande ägde full giltighet. De i
motionen framförda synpunkterna borde emellertid, för det fall att vid en
blivande stiftsbildning biskopen tillika bleve kyrkoherde i Storkyrkoförsamlingen,
beaktas vid utformningen av därmed sammanhängande bestämmelser.
Slutligen har Stockholms prästsällskap med anledning av pastor primarius
Widners frånfälle i skrivelse till Kungl. Majit den 31 oktober 1940 hemställt,
att Kungl. Majit måtte vidtaga sådana åtgärder, att biskopsfrågan
i Stockholm mätte lösas så snart som möjligt i huvudsaklig anslutning till
Stockholms domkapitels förenämnda yttrande, varvid sällskapet särskilt
ville understryka den av domkapitlet uttalade uppfattningen, att den lyck
-
36
Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 201.
ligaste lösningen av frågan vore, att biskopsbefattningen i Stockholm skildes
från kyrkoherdebeställningen i Storkyrkoförsamlingen, men att, om
detta icke läte sig göra, det av Wohlin framlagda förslaget vore att föredraga
framför den nu rådande ordningen.
En annan grupp av förslag rörande reformering av pastor primarieämbetet
avse enbart förändring i pastor primarius’ ställning såsom kyrkoherde
i Storkyrkoförsamlingen eller sättet för hans utseende.
Vid en år 1881 uppkommen ledighet å ifrågavarande två förenade befattningar
väcktes av Stockholms konsistorium fråga, huruvida icke föreningen
av de båda tjänsterna kunde för framtiden upphöra. I framställningen hos
Kungl. Majit hemställde därför konsistoriet, att Kungl. Majit måtte i fortsättningen,
efter hörande av ärkebiskopen och eventuellt av Stockholms
ordinarie prästerskap, till pastor primarius och stadskonsistoriets ordinarie
preses utnämna den bland konsistoriets ledamöter, som Kungl. Majit därtill
funne värdig, ävensom att Kungl. Majit på ungefär samma sätt täcktes
utnämna vice preses. Två av konsistoriets ledamöter voro skiljaktiga och
biträdde ej förslaget. En av dessa, kyrkoherden Staaff, uttalade dock såsom
sin övertygelse, att vid en eventuellt förändrad anordning av ämbetet ett
väsentligt avseende borde fästas därå, att tillfälle lämnades huvudstadens
prästerskap att vid valet av chef uttala sin mening. Genom en bestämmelse
i sådan riktning skulle tillsättningen av pastor primarieämbetet ske i överensstämmelse
med eller åtminstone i andan av vårt lands kyrkliga författning,
vilket väl däremot svårligen kunde sägas om den utväg konsistoriets
flertal i främsta rummet ville förorda. Förord av ärkebiskopen borde givetvis
erfordras jämte prästerskapets. Utlåtande över konsistoriets framställning
avgavs av ärkebiskopen, vilken dock icke ansåg några olägenheter av
kyrkoherdens vid Storkyrkan självskrivenhet till pastor primarius hava
visat sig och fördenskull fann sig icke kunna förorda bifall till konsistoriets
framställning. Han hemställde emellertid örn en efter de nya tidsförhållandena
lämpad förklaring över det i privilegiebrevet den 10 mars 1636
förekommande, till en nödvändig inskränkning i Storkyrkoförsamlingens
valfrihet syftande stadgandet om »kvalificerade personer», så att önskvärd
trygghet vunnes mot ett missbruk, som läte andra än behörigen »kvalificerade
personer» komma under omröstning vid Storkyrkoförsamlingens kyrkoherdeval.
Storkyrkoförsamlingen ansåg sig ej böra uttala något omdöme
angående lämpligheten av det församlingens kyrkoherde i egenskap av pastor
primarius tillkommande ordförandeskapet i stadens konsistorium utan
endast böra förklara, att den för sin del icke önskade eller funne sig hava
behov av någon förändring i de från äldre tider gällande bestämmelserna
för tillsättning av pastor primarius och kyrkoherde i Storkyrkoförsamlingen.
Sedan i ärendet ytterligare till Kungl. Majit inkommit en skrift av
trettiotre inom Stockholms stad tjänstgörande präster med hemställan, att
Kungl. Majit ville omfatta och bereda framgång åt konsistoriets förslag,
föredrogs ärendet den 20 oktober 1882 inför Kungl. Majit, varvid förelåg
ett av vederbörande departementschef utarbetat förslag till förordning angående
tillsättning av ordförande i Stockholms stads konsistorium. Enligt
detta förslag skulle pastor primarius, som i ärkebiskopens frånvaro skulle
vara ordförande i stadens konsistorium, utnämnas av Kungl. Majit efter
förslag av Stockholms prästerskap och efter ärkebiskopens hörande över
förslaget. På prästerskapets förslag, vid vars upprättande rösträtt skulle
37
Kungl. Maj:ts ■proposition Nr 201.
tillkomma alla vid huvudstadens territoriella församlingar samt vid de tyska
och finska församlingarna anställda kyrkoherdar och komministrar, skulle
uppföras tre av kyrkoherdarna i Stockholms territoriella församlingar, och
skulle såväl vid valförrättningen som vid ärendets handläggning i övrigt
i tillämpliga delar förfaras såsom vid biskopsval. Över författningsförslaget
hördes ärkebiskopen, Stockholms stads konsistorium samt högsta domstolen.
Sedan av den senare i sak intet annat anmärkts än att jämväl kyrkoherdarna
i de tyska och finska församlingarna borde vara till ämbetet valbara
— i vilken anmärkning ärkebiskopen instämde — framlades för 1883
års riksdag ett med beaktande därav omarbetet förslag till förordning angående
tillsättning av pastor primarius i Stockholm (prop. nr 25). Lagutskottet
anförde i avgivet utlåtande (nr 12) i huvudsak, att man icke med
fog kunde påstå, att församlingen icke i sina val följt den anvisning, som
i och för sig håge i dess kyrkoherdes ställning såsom pastor primarius och
som i det kungliga brevet den 6 december 1743 funnit ett särskilt uttryck.
Av de 28 kyrkoherdarna vid Storkyrkan under de senaste 250 åren hade
icke färre än 19 övergått till biskopsstolar och av dessa 3 blivit ärkebiskopar.
Ett sådant förhållande syntes icke ägnat att ingiva grundade farhågor
för framtiden, och skulle församlingen vid något tillfälle icke rätt uppfatta,
att en betydelsefull rättighet även innebure en stor förpliktelse, funnes i
1743 års omnämnda kungliga brev ett prejudikat, att stadgandet i 1636 års
privilegier om kvalificerade personer icke behövde vara en död bokstav.
Härtill komme bland annat, anförde utskottet, att det föreslagna valsättet
icke innebure något inrymmande av behörigt inflytande åt lekmannaelementet.
Utskottet hemställde förty, att Kungl. Maj:ts proposition i ämnet
icke måtte av riksdagen antagas. Denna hemställan bifölls av båda kamrarna
(skr. nr 11) efter en livlig debatt.
Frågan upptogs på nytt av 1898 års kyrkomöte i anledning av en av
professorn Waldemar Rudin väckt motion (nr 34) med förslag, att kyrkomötet
ville hos Kungl. Majit anhålla om vidtagande av nödiga åtgärder för
vinnande av en lämpligare form för tillsättning av pastor primariebefattningen
i Stockholm, varvid då även stadens prästerskap borde erhålla tillbörligt
inflytande. Motionären anförde som skäl härför bland annat, att pastor
primarius sedan gammalt haft åligganden i det närmaste motsvarande en
stiftschefs, och att man knappast finge förutsätta, att den församling, som
hade att till kyrkoherde utse den, som samtidigt skulle fungera såsom konsistoriets
ordförande och kyrklig förman, skulle kunna taga hänsyn till
denna hans uppgift. I avgivet betänkande ingick kyrkomötets tillfälliga
utskott (bet. nr 15) på ett bemötande av de invändningar, som lagutskottet
vid 1883 års riksdag framfört mot det då föreliggande förslaget till upphävande
av den lagstadgade föreningen av pastor primariebefattningen och
kyrkoherdetjänsten i Storkyrkoförsamlingen. Tillfälliga utskottet ansåg
de anmärkningar, som därvid framställts, toga hållbara och förordade återupptagande
av 1883 års förslag, dock utan den vid granskningen inom högsta
domstolen vidtagna förändringen, varigenom valbarheten utsträcktes
jämväl till de tyska och finska församlingarnas kyrkoherdar. Efter att härjämte
hava berört den förändring i fråga örn vice ordförandeplatsen i konsistoriet.
, som syntes böra bliva en följd av ett bifall till förslaget, hemställde
utskottet, att kyrkomötet mätte hos Kungl. Majit anhålla örn vidtagande
av de åtgärder, som kunde finnas ägnade att åvägabringa en lämpligare form
för tillsättande av pastor primariebefattningen, varigenom stadens präster
-
38
Kungl. Marits proposition Nr 201.
skap kunde erhålla tillbörligt inflytande vid denna tillsättning, ävensom
för åstadkommande av härav påkallade förändrade bestämmelser i fråga
örn vice ordförandeplatsen i konsistoriet. Utskottets hemställan bifölls av
kyrkomötet, som i enlighet härmed avlät skrivelse till Kungl. Majit (nr 31).
De begärda åtgärderna från Kungl. Majits sida hava emellertid uteblivit.
I en vid 1934 års kyrkomöte väckt motion (nr 18) hemställde pastor
primarius Widner m. fl., att kyrkomötet ville hos Kungl. Majit anhålla
om åtgärder i syfte, att vederbörligt inflytande vid tillsättning av pastor
primariebefattningen måtte beredas Stockholms prästerskap. Motionärerna
erinrade örn den Rudinska motionen vid 1898 års kyrkomöte och det tillfälliga
utskottets betänkande över nämnda motion. De skäl, som då av det
tillfälliga utskottet anförts, vore ännu gällande och det i än högre grad än
år 1898. Stockholms invånarantal, som då uppgått till 274,609, hade vid
början av år 1934 stigit till 521,618. Församlingarnas antal hade ökats,
och det kyrkliga arbetet hade avsevärt vuxit och förgrenats. Anspråken på
den, som hade att öva uppsikt över och leda detta arbete, måste även
stegras. Det stöde för motionärerna klart, att den rätta lösningen av Stockholms
kyrkliga chefsfråga vore lösningen av dess stiftsfråga. Men då denna
trots kyrkomötets upprepade skrivelser i ärendet, alltjämt läte vänta på
sig, vore det befogat att än en gång rikta kyrkomötets uppmärksamhet på
det ärende, som förenämnda motion omhandlade. Att framlägga ett utarbetat
förslag i detta ärende vågade motionärerna icke. Dock tilläte de
sig antyda, att bland andra möjligheter väl även den läte sig tänkas, att
sedan Storkyrkoförsamlingen enligt sina privilegier uppsatt tre av de till
provpredikanter kallade pä sitt förslag, Stockholms prästerskap finge genom
särskild omröstning antingen lämna sitt förord åt en av dessa tre eller
också på förslag uppsätta en fjärde, i vilket senare fall Konungen skulle
hava att utnämna någon av dessa fyra. I avgivet betänkande (nr 10) anförde
kyrkolagsutskottet, att det funne beaktansvärda skäl föreligga för att
en lösning av Stockholms kyrkliga chefsfråga nu borde ske i den formen,
att tillbörligt inflytande vid pastor primariebefattningens tillsättande bereddes
Stockholms prästerskap. Om angelägenheten av denna sak vittnade
de upprepade försöken under de senaste årtiondena att få till stånd en
lösning av Stockholms stiftsfråga. Sedan emellertid de framställningar, som
av 1925 och 1932 års kyrkomöten gjorts i syfte att få till stånd en stiftsbildning
i Stockholm, av Kungl. Majit den 20 januari 1933 uppförts å förteckning
över ärenden, som vore av beskaffenhet att icke kunna för det dåvarande
föranleda någon Kungl. Majts åtgärd, syntes denna utväg till en
lösning av Stockholms kyrkliga chefsfråga för ögonblicket icke framkomlig.
Denna omständighet föranledde visserligen icke utskottet att frånfalla den
uppfattning om stiftsfrågans betydelse, som kyrkomötet förut uttalat. Men
oberoende av stiftsfrågans framtida öde hade pastor primarius ändock redan
så viktiga uppgifter och befogenheter inom huvudstadens kyrkoväsende,
att den av motionärerna yrkade reformen vore motiverad. Enligt utskottets
mening vöre det ett befogat önskemål, att i Stockholm tjänstgörande präster
erhölle inflytande å tillsättningen av det ämbete, vars innehavare i
betydelsefulla avseenden vore för dem i biskops ställe. Utan att ingå på
spörsmålet, i vad mån de av motionärerna antydda riktlinjerna borde följas
vid förverkligandet av detta önskemål, hemställde utskottet, att kyrkomötet
måtte hos Kungl. Majit anhålla, att Kungl. Majit täcktes vidtaga
åtgärder i syfte, att vederbörligt inflytande vid tillsättande av pastor pri
-
39
Kungl. Majit,^ proposition Nr 201.
mariebefattningen måtte beredas Stockholms prästerskap. Kyrkomötet
gjorde i skrivelse till Kungl. Maj:t (nr 9) hemställan i enlighet med utskottets
förslag och under åberopande av dess betänkande.
Stockholms domkapitel har i en den 10 september 1940 dagtecknad skrivelse
anmält, att pastor primarius Widner avlidit, samt att dels hans dödsbo
åtnjöte tjänstår intill utgången av februari 1941, dels prästerskapets änkeoch
pupillkassa jämlikt § 6 a i det för kassan gällande reglementet vore
berättigad att intill utgången av februari månad 1942 åtnjuta behållen
inkomst vid den efter Widner lediga befattningen. Pastor primarieämbetet
bleve i följd därav ledigt att av ny innehavare tillträdas den 1 mars 1942.
Under erinran om kammarrådet Wohlins utredning rörande en stiftsbildning
omfattande Stockholms stad jämte vissa kringliggande områden samt
domkapitlets yttrande däröver och 1938 års kyrkomötes framställning i
samma fråga m. m. framhöll domkapitlet i skrivelsen tillika, att med inrättande
av ett särskilt biskopsämbete för Stockholm skulle jämväl spörsmålet
angående ordningen för tillsättande av kyrkoherdebefattningen i
Storkyrkoförsamlingen och det därmed förenade pastor primarieämbetet
bliva löst. Det kunde med fog sägas, att tillsättningsförfarandet för nämnda
tjänster icke lämnade garantier för att å förslaget därtill uppfördes prästmän,
lämpliga såsom preses i domkapitlet och för den därmed följande
chefsställningen för Stockholms prästerskap. I detta sammanhang erinrade
domkapitlet jämväl om 1934 års kyrkomötes framställning om åtgärder i
syfte, att vederbörligt inflytande vid tillsättande av pastor primarieämbetet
måtte beredas Stockholms prästerskap. Domkapitlet hemställde fördenskull,
att Kungl. Majit måtte med beaktande av de synpunkter, domkapitlet
framhållit i ärendet, avlåta proposition till 1941 års riksdag i huvudsaklig
anslutning till det av Wohlin upprättade förslaget. Därest Kungl. Majit
icke skulle finna stiftsfrågan böra upptagas till lösning, hemställde domkapitlet.
att frågan om ändring i valproceduren vid tillsättande av pastor
primarius likväl bleve föremål för avgörande. Därvid syntes i vart fall en
utvidgning böra äga rum av den för närvarande enbart till Storkyrkoförsamlingens
invånare begränsade förslagsrätten. Detta syntes måhända
kunna enklast ske på så sätt, att med bibehållande av församlingsbornas
rätt att på förslag uppföra tre prästmän jämväl huvudstadens prästerskap
tillerkändes rätt att efter omröstning på förslag uppföra två kandidater,
prästerskapet givetvis obetaget att därvid uppföra samma kandidater som
församlingen. På detta sätt kunde erforderlig garanti vinnas för att även
Stockholms stads gemensamma synpunkter bleve beaktade vid tillsättande
av befattningen såsom pastor primarius.
Slutligen har domkapitlet, efter remiss, i ärendet inhämtat yttrande av
Storkyrkoförsamlingen, varvid dock denna avstyrkt bifall till domkapitlets
framställning. Domkapitlet har därefter, med överlämnande av församlingens
yttrande, i utlåtande den 22 oktober 1940 förnyat sin hemställan
enligt skrivelsen den 10 september 1940.
Den 1 november 1940 föreskrev Kungl. Majit, att med åtgärder för
återbesättande av kyrkoherdetjänsten i Storkyrkoförsamlingen skall anstå
tills vidare, intill dess Kungl. Majit annorlunda förordnar, varjämte Kungl.
Majit förklarade sig vilja framdeles meddela beslut beträffande domkapitlets
framställning i avseende å frågan örn cn stiftsbildning omfattande
Stockholms stad m. m. och, alternativt, örn ändring av valproceduren vid
tillsättande av pastor primarieämbetet.
40
Kungl. Majlis proposition Nr 201.
Bil. C.
(åberopad sid. 12)
Förslag till lag angående tillsättning av pastor primarius
i Stockholm.
Härigenom förordnas som följer:
1 §•
Pastor primarius utnämnes av Konungen, sedan, i den ordning nedan
stadgas, val förrättats av Storkyrkoförsamlingen i Stockholm och av Stockholms
prästerskap samt förslag till ämbetet och den därmed förenade kyrkoherdetjänsten
i Storkyrkoförsamlingen avgivits av Stockholms domkapitel.
2 §.
1. Storkyrkoförsamlingens val för utseende av pastor primarius sker
genom av församlingen — för återbesättande av kyrkoherdetjänsten därstädes
— företaget val jämlikt 46 § lagen den 7 december 1934 örn tillsättning
av prästerliga tjänster och de av Konungen med stöd av nämnda
stadgande meddelade bestämmelser.
2. I Stockholms prästerskaps val till pastor primarieämbetet äga deltaga
de vid val av prästerlig ledamot av stadens domkapitel röstberättigade
prästerna. Valet förrättas å dag, som Konungen efter anmälan av domkapitlet
om inträffad ledighet i ämbetet bestämmer. Vid detta val skall
varje röstande å sin valsedel upptaga namnen å tre till ämbetet i fråga
kvalificerade personer jämte för var och en av dessa sådan uppgift å titel
eller yrke och å hemvist, som kan vara erforderlig för att fullt otvetydigt
utmärka, vem som åsyftas. Å valsedel förekommande namn, varav ej tydligt
framgår vem därmed åsyftas, ävensom namn å ej behörig person samt, där
å valsedel äro upptagna namnen å flera än tre behöriga personer, det eller
de sist å valsedeln stående övertaliga namnen anses såsom obefintliga. Valsedel,
som icke upptager fullt antal giltiga namn, är ogill. I övrigt skall för
valets förrättande, så ock för valets kungörande och avslutande samt i fråga
om besvär över valet i tillämpliga delar gälla vad för valet av prästerlig ledamot
av domkapitlet stadgas i lagen örn domkapitel. 3
3 §.
Sedan valförrättningen såväl i Storkyrkoförsamlingen som med Stockholms
prästerskap vunnit laga kraft och domkapitlet beträffande dem, som
vid vartdera valet erhållit de tre högsta rösttalen, i mån av behov införskaffat
åldersbevis och tjänsteförteckning, skall domkapitlet bland dessa å
förslag till pastor primarieämbetet uppföra i ordning efter varandra de tre,
som med hänsyn till detta ämbetes och den därmed förenade kyrkoherdetjänstens
särskilda behov finnas framför de övriga och sinsemellan äga företräde
i förtjänst och skicklighet. Om förslag, som nu nämnts, beslutar domkapitlet
vid särskilt sammanträde inför ärkebiskopen eller, örn ärkebiskopen
har förfall eller dennes ämbete är ledigt, inför annan av Konungen på framställning
av domkapitlet till ordförande vid sammanträdet förordnad biskop.
För omröstningen i domkapitlet till förslaget gäller vad i 11 § lagen om
41
Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 201.
tillsättning av prästerliga tjänster stadgas; skolande för samtliga, som varit
under omröstning, i förslagsprotokollet upptagas ett kort sammandrag av
deras tjänsteförteckningar och jämväl antecknas de särskilda upplysningar
i övrigt, som kunna vara av betydelse för förslagets bedömande. Upprättat
förslag kungöres av domkapitlet genom anslag.
4 §.
Över det av domkapitlet upprättade förslaget ma besvär anföras hos
Konungen av Storkyrkoförsamlingen och enskild röstägande vid något av
de föregångna valen ävensom av den, som varit under omröstning för förslaget.
I fråga om dylika besvär gäller vad i 44 § lagen örn tillsättning av
prästerliga tjänster stadgas.
5 §.
Efter upprättande av förslag, som i 3 § sägs, insänder domkapitlet ofördröjligen,
med bifogande av eget yttrande, förslagsprotokollet jämte tillhörande
andra handlingar till Konungen, sorn, efter utgången av stadgad
tid för anförande av besvär över förslaget, till ämbetet utnämner en av
de å förslaget uppförda eller den Konungen med hänsyn till anförda besvär
över förslaget prövar till ämbetet äga företräde.
Förslag till lag om ändrad lydelse av 46 § lagen den 7 december 1934
(nr 573) örn tillsättning av prästerliga tjänster.
Härigenom förordnas, att 46 § lagen den 7 december 1934 om tillsättning
av prästerliga tjänster skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives:
46 §.
Är någon särskild---Konungen stadgat; dock att vid omröstning
i församling för tillsättning av sådan tjänst stadgande^ i 26 § skola äga
tillämpning samt att, där fråga är örn tillsättande av kyrkoherdetjänsten
i Storkyrkoförsamlingen i Stockholm, förslag till nämnda, tjänst och det
därmed'' förenade pastor primaneämbetet skall av domkapitlet upprättas i
enlighet med vad härom i särskild lag stadgas.
Förslag till lag örn biskopsvisitationer i Stockholm.
Härigenom förordnas som följer:
De befogenheter och skyldigheter med avseende a förrättande av visitation
i församling, som i fråga örn församlingar i stift jämlikt kap. 24
kyrkolagen och eljest enligt lag eller särskild författning gälla för biskopen,
skola beträffande de under Stockholms domkapitel lydande församlingarna
tillkomma pastor prim arius.
Bihang till riksdagens protokoll loll. 1 sami. Nr 201.
*
42
Kungl. Majlis proposition Nr 201.
Förslag till lag om ändrad lydelse av 5 § och 11 § 1 morn.1 lagen
den 9 december 1910 (nr 141, sid. 27) örn reglering
av prästerskapets avlöning.
Härigenom förordnas, att 5 § och 11 § 1 mom. lagen den 9 december 1910
örn reglering av prästerskapets avlöning skola erhålla ändrad lydelse på
sätt nedan angives:
5 §.
Lön må---för komminister.
För domprost vare — — — utgöra 10,000 kronor. Kyrkoherden i Storkyrkoförsamlingen
äger därjämte såsom pastor primarius åtnjuta ett särskilt
arvode med 4,400 kronor för år.
Högsta lönebelopp---5,000 kronor.
11 §.
1. Lön till---förordnar Konungen.
Kyrkoherden i Storkyrkoförsamlingen i Stockholm enligt 5 § såsom
pastor primarius tillkommande särskilt arvode skall utgå ur kyrkofonden.
Denna lag skall träda i kraft den 1 juli 1942.
Förslag till lag örn ändrad lydelse av 3 §2 lagen den 30 augusti 1932
(nr 404) om kyrkofond.
Härigenom förordnas, att 3 § lagen den 30 augusti 1932 örn kyrkofond
skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives:
3 §.
Från statsverket utgår till kyrkofonden för varje år ersättning med
dels---
dels---
dels ock 121,600 kronor för statsanslag, som tillförne åtnjutits av biskopar
och pastor primarius eller utgått till biskopslöneregleringsfonden,
skolande dessa---tillföras kyrkofonden.
Ytterligare skola till kyrkofonden ingå:
Denna lag skall träda i kraft den 1 juli 1942.
1 Senaste lydelse av 11 § 1 morn., se 1934: 617.
2 Senaste lydelse, se 1938: 735.
Kungl. Maj:ts proposition Nr 201.
43
Utkast till Kungl. Maj:ts kungörelse om ändring i kungörelsen
den 7 december 1934 (nr 578) om särskild ordning vid
tillsättning av vissa prästerliga tjänster.
Härigenom förordnas, att kungörelsen den 7 december 1934 om särskild
ordning vid tillsättning av vissa prästerliga tjänster skall erhålla ändrad
lydelse på sätt nedan angives:
Kungl. Majit har,---särskilda bestämmelser:
Beträffande kyrkoherdetjänst.
6. Sedan valförrättningen vunnit laga kraft, skall domkapitlet till här
ifrågakommande tjänst, med undantag för kyrkoherdetjänsten i Storkyrkoförsamlingen
i Stockholm, å förslag uppföra de tre prästmän, som vid valet
erhållit de flesta rösterna, i ordning efter antalet erhållna röster. Hava
några---förslaget uppförda.
Då fråga är om tillsättande av kyrkoherdetjänsten i Storkyrkoförsamlingen
i Stockholm förfares därmed, efter det valförrättning varom ovan
under punkt 5 sägs vunnit laga kraft, på sätt i lagen den............1941
nr......stadgas om tillsättning av det med sagda tjänst förenade pastor
primarieämbetet.
7. Därest till i första stycket under punkt 6 avsedd tjänst icke tre prästmän
uppförts å förslaget, inberättar domkapitlet förhållandet till Kungl.
Majit och avbidar Kungl. Majits beslut i ärendet.
Beträffande komministerstjänst.
2.---
44
Kungl. Majlis proposition Nr 201.
Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Marits lagråd den 2
april 191+1.
Närvarande:
justitieråden Forssman,
Bellinder,
regeringsrådet Lundevall,
justitierådet Sterzel.
Enligt lagrådet den 31 mars 1941 tillhandakommet utdrag av protokoll
över ecklesiastikärenden, hållet inför Hans Majit Konungen i statsrådet
den 21 mars 1941, hade Kungl. Majit förordnat, att lagrådets
utlåtande skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet
inhämtas över upprättade förslag till dels lag angående tillsättning av
pastor primarius i Stockholm, dels lag om ändrad lydelse av 1+6 § lagen
den 7 december 1931+ (nr 573) örn tillsättning av prästerliga tjänster,
dels ock lag örn biskopsvisitationer i Stockholm.
Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, föredrogos inför lagrådet
av kammarrådet Tom Wohlin.
Lagrådet lämnade förslagen utan erinran.
Ur protokollet:
G. Lindencrona.
Kungl. Majlis proposition Nr 201.
45
Utdrag av protokollet över ecklesiastikärenden, hållet inför Hans
Majit Konungen i statsrådet å Stockholms slott den
18 april 194.1.
Närvarande:
Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden
Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Möller, Sköld,
Eriksson, Bergquist, Bagge, Andersson, Domö, Rosander, Gjöres.
Efter gemensam beredning med chefen för justitiedepartementet anmäler
chefen för ecklesiastikdepartementet, statsrådet Bagge lagrådets
den 2 april 1941 avgivna utlåtande över de den 21 mars 1941 till lagrådet
remitterade förslagen till
1) lag angående tillsättning av pastor primarius i Stockholm;
2) lag örn ändrad lydelse av 46 § lagen den 7 december 1934 (nr 573)
örn tillsättning av prästerliga tjänster; och
3) lag om biskopsvisitationer i Stockholm.
Med förmälan att lagrådet lämnat förslagen utan erinran hemställer
föredraganden
dels att förslagen — med viss ändring av formell natur av 2 § 1 mom.
och 3 § förslaget till lag angående tillsättning av pastor primarius i
Stockholm — måtte jämlikt § 87 regeringsformen genom proposition
föreläggas riksdagen till antagande,
dels ock att Kungl. Majit måtte föreslå riksdagen att besluta, att den
pastor primarius tillkommande ersättningen för kronobonden skall från
och med budgetåret 1942/43 utgå med ett belopp av 4,400 kronor för år.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Majit Konungen, att
till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse,
bilaga vid detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
C. A. Charpentier.
Bihang till riksdagens protokoll loit. 1 sami. Nr SOI.
5