Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

1

Nr 20.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
dyrtidstillägg å folkpensioner, invalidunderstöd och
barnbidrag, m. m.; given Stockholms slott den 10 januari
1941.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över socialärenden för denna dag, föreslå riksdagen att
dels antaga härvid fogade förslag till lag om dyrtidstillägg å folkpensioner,
invalidunderstöd och barnbidrag,

dels ock bifalla de förslag i övrigt, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande
departementschefen hemställt.

GUSTAF.

Gustav Möller.

Bihang till riksdagens protokoll 19il. 1 sami. Nr 20.

1

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

Förslag

till

Lag

om dyrtidstillägg å folkpensioner, invalidunderstöd och barnbidrag.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Den som åtnjuter folkpension, vari ingår tilläggspension, eller invalidunderstöd
eller barnbidrag skall under år 1941 erhålla dyrtidstillägg därå med
belopp, motsvarande en sjättedel av folkpensionens, invalidunderstödets eller
barnbidragets belopp för året. Dyrtidstillägg utgår dock icke å pension, understöd
eller bidrag, som icke uppgår till 12 kronor örn året.

Dyrtidstillägg utbetalas halvårsvis å den tid och i den ordning Konungen
bestämmer. Tillägg, som förfaller till betalning tidigare än under kalenderhalvårets
sista månad, utgår med oförändrat belopp, även örn tilläggspensionen,
invalidunderstödet eller barnbidraget minskas eller upphör att utgå
efter den månad, under vilken förfallotiden infaller. Dyrtidstillägg utgår
icke, där tilläggspension, invalidunderstöd eller barnbidrag upphört att utgå,
när dyrtidstillägg eljest skulle hava förfallit till betalning.

2 §.

Till kostnaderna för dyrtidstillägg bidraga kommuner och landsting med
belopp, motsvarande en sjättedel av deras andelar i kostnaderna för under år
1941 utanordnade tilläggspensioner, invalidunderstöd och barnbidrag.

Återstående kostnad för dyrtidstillägg bestrides av staten.

3 §■

Bestämmelserna i lagarna örn folkpensionering och örn barnbidrag skola,
där ej annat följer av 1 och 2 §§, i tillämpliga delar äga motsvarande giltighet
beträffande dyrtidstillägg; dock äger Konungen uppdraga åt pensionsstyrelsen
eller med avseende å fall, som beröra även postverket, åt pensionsstyrelsen
och generalpoststyrelsen gemensamt att meddela de närmare föreskrifter,
som, utöver vad denna lag innehåller, finnas erforderliga för lagens
tillämpning.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad
uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

Kungl. Maj.ts proposition nr 20.

3

Utdrag av statsrådsprotokollet över socialärenden, hållet inför
Hans Majit Konungen i statsrådet å Stockholms slott
den 10 januari 1941.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden

Peiirsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Möller, Sköld, Eriksson,

Bergquist, Bagge, Andersson, Domö, Rosander.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anför chefen
för socialdepartementet, statsrådet Möller:

I årets statsverksproposition (femte huvudtiteln, punkterna 40, 41 och 43)
har Kungl. Maj:t på min hemställan föreslagit riksdagen att i avbidan på
särskild proposition i ämnet för budgetåret 1941/42 såsom förslagsanslag
beräkna dels till Bidrag till folkpensioner och invalidunderstöd m. m.
145,000,000 kronor, dels lill Barnbidrag 13,000,000 kronor, dels ock till Ersättning
till postverket för pensionsutbetalningar 1,050,000 kronor. Jag anhåller
nu att till fortsatt behandling få upptaga dessa spörsmål.

Samtidigt härmed vill jag erinra därom, att pensionsstyrelsen, såsom
i statsverkspropositionen omnämnts, med skrivelse den 28 november 1940
framlagt en inom styrelsen verkställd utredning rörande de vägar, som
kunna vara framkomliga för att med hänsyn till levnadskostnadsstegringen
förbättra folkpensionerna. Vid denna utredning har till prövning upptagits
jämväl spörsmål rörande förbättring av invalidunderstöd, barnbidrag och
blindhetsersättning.

Till en början anser jag mig böra redogöra för de gällande författningsbestämmelser,
som äro av intresse i förevarande sammanhang.

Gällande författningsbestämmelser.

Folkpensioner och invalidunderstöd.

Lagen den 28 juni 1935 (nr 434) om folkpensionering trädde i kraft den
1 januari 1937, då 1913 års lag örn allmän pensionsförsäkring i princip
upphörde att gälla. Lagen örn folkpensionering har sedermera undergått
vissa ändringar, bland annat genom lag den 23 april 1937 (nr 163). Genom
sistnämnda lag genomfördes dyrortsgradering av de i folkpensionerna ingående
tilläggspensionerna från och med den 1 januari 1938.

Enligt lagen örn folkpensionering skall i princip envar svensk inedbor -

4

Kungl. Maj.ts proposition nr 20.

gare erlägga pensionsavgifter samt på grund av dem och med bidrag av
allmänna medel erhålla folkpension (1 § första stycket). Rätt till folkpension
inträder vid varaktig oförmåga till arbete och senast vid fyllda 67 år,
även örn varaktig arbetsoförmåga då ännu icke är för handen (1 § andra
stycket). För rätt till folkpension förutsättes, att vederbörande erlagt åtminstone
någon honom påförd obligatorisk pensionsavgift (6 § 1 morn.).
Skyldighet att erlägga sådana avgifter föreligger i regel för varje svensk
medborgare i åldern 18—65 år (4 §). Folkpensionen består dels av grundpension,
dels av tilläggspension (6 §). Den förra motsvarar avgiftspension enligt
äldre rätt och utgår till var och en som erlagt någon pensionsavgift
enligt nya lagens bestämmelser. Grundpensionen utgöres av dels ett fast belopp,
enligt huvudregeln 70 kronor, dels ock ett efter vars och ens erlagda
pensionsavgifter växlande belopp, utgörande en tiondel av avgifterna. Rätten
till tilläggspension är förenad med viss prövning av behovet i varje särskilt
fall. Tilläggspensionen, som utgår efter samma grunder för alla utan hänsyn
till kön, civilstånd eller andra dylika omständigheter, är graderad efter dyrort
(6 § 2 mom). Riket är för detta ändamål indelat i tre ortgrupper. Tillläggspensionens
maximibelopp är 250 kronor i ortsgrupp 1, som omfattar
orter med de lägsta levnadskostnaderna, 350 kronor i ortsgrupp 2 och 450
kronor i ortsgrupp 3. Enligt i folkpensioneringslagen meddelade övergångsbestämmelser
(40 §) utgår tilläggspension även till personer, som erhållit
pension enligt lagen örn allmän pensionsförsäkring, men med hänsyn till
att dessa icke komma i åtnjutande av grundpension, som i regel skulle utgå
med avsevärt högre belopp än det, vartill avgiftspension uppgår, har tillläggspensionens
maximibelopp för dem satts 50 kronor högre än för andra
eller 300 kronor i ortsgrupp 1, 400 kronor i ortsgrupp 2 och 500 kronor
i ortsgrupp 3. På därom av vederbörande kommun gjord framställning äger
Konungen i fråga örn ort, vilken gränsar till ort i högre ortsgrupp, förordna,
att tilläggspension under vissa förutsättningar må på visst sätt förhöjas (6 §
3 morn.). Den tilläggspension, som i det särskilda fallet skall utgå, beräknas
genom att från maximibeloppet draga 7/io av den pensionsberättigades årsinkomst
i vad denna må överstiga 100 kronor (6 § 2 mom. första stycket).
Årsinkomst, som i lagen om folkpensionering avses, utgör den inkomst, som
den pensionsberättigade skäligen kan antagas komma att tillsvidare årligen
åtnjuta (7 §). Vissa inkomstslag skola emellertid icke alls medräknas och
vissa slags inkomster äro på det sättet privilegierade, att de intill visst sammanlagt
belopp, olika för de skilda ortsgrupperna, icke medräknas.

Värdering av naturaförmåner, i den mån sådana ingå i pensionsberättigad
persons inkomst, sker enligt kungl, brev till pensionsstgrelsen den 30 juni
1937 angående fastställande av regler för uppskattning enligt lagen om folkpensionering
av naturaförmåner (sv. förf. sami. nr 869). Enligt de sålunda
fastställda reglerna skola naturaförmåner i regel åsättas vissa, med hänsyn
till bland annat tilläggspensionens maximibelopp bestämda värden.

Sedan pensionsbelopp blivit i vederbörlig ordning bestämt, skall pensionsstyrelsen
utfärda pensionsbrev, vilket därefter genom pensionsnämndens

Kungl. Maj.ts proposition nr 20. 5

försorg skall tillställas den, som äger uppbära pensionen (31 § lagen om
folkpensionering).

Även om folkpension (eller invalidunderstöd) är förenad med pension på
grund av sådana avgifter, som enligt 35 § lagen om folkpensionering kunna
frivilligt erläggas till pensionsstyrelsen, utfärdas för pensionstagaren endast
ett pensionsbrev.

Enligt förordningen den 28 juni 1935 (nr 435) om invcdidunderstöd, vilken
trädde i kraft samtidigt med lagen örn folkpensionering, kunna till arbete
varaktigt oförmögna personer, som icke påförts någon pensionsavgift och
därför icke äga rätt till grund- och tilläggspension, tidigast från fyllda 16 år
erhålla invalidunderstöd under villkor och med belopp som äro stadgade
beträffande tilläggspension. Rätt till invalidunderstöd må enligt nämnda förordning,
där särskilda skäl därtill äro, tillerkännas även den, som fått någon
eller några pensionsavgifter sig påförda men underlåtit att erlägga dessa avgifter.

Till kostnaden för tilläggspensioner och invalidunderstöd bidraga primärkommunerna
och i vissa fall landstingen efter i 13 och 40 §§ lagen om folkpensionering
stadgade grunder. Enligt 13 § skall kommuns andel i kostnaderna
utgöra för orter tillhörande ortsgrupp 1 en åttondel, för orter tillhörande
ortsgrupp 2 en femtedel och för orter tillhörande ortsgrupp 3 en fjärdedel;
dock skall, därest Stockholm eller Göteborg hänföres till sistnämnda ortsgrupp,
stadens andel utgöra tre tiondelar. I fråga om tilläggspension, som helt
eller delvis grundar sig å fastställelse av pensionstillägg före den 1 januari
1937, skall jämlikt 40 § jämte vederbörande kommun landstinget bidraga
med en sextondel av kostnaden för tilläggspensionen. Beträffande samma
slags tilläggspensioner skall även stad, som icke deltager i landsting, utöver
vad i 13 § stadgats bidraga med en sextondel av kostnaden för tilläggspensionen.
Med vad av kostnaden för folkpensioner och invalidunderstöd återstår
efter avdrag av primärkommunernas och landstingens bidrag och tillskott
från folkpensioneringsfonden bidrager staten. — Pensionsförhöjning
jämlikt 6 § 3 mom. lagen örn folkpensionering utbetalas av vederbörande
kommun, som äger att av statsmedel utfå ersättning med hälften av vad för
ändamålet utgivits.

Angående sättet och tiden för utbetalning av pensioner och understöd jämlikt
lagen om folkpensionering och förordningen örn invalidunderstöd finnas
bestämmelser meddelade i en kungörelse den 18 december 1936 (nr 615),
ändrad genom kungörelse den 30 december 1940 (nr 1033). Utbetalning sker
som regel genom postverkets förmedling å viss postanstalt, varom anvisning
lämnas i pensionsbrevet. Pension på grund av frivilliga avgifter enligt 35 §
lagen örn folkpensionering utbetalas emellertid, enligt pensionsstyrelsens bestämmande,
antingen i nyssnämnda ordning eller ock från pensionsstyrelsen
genom postgiro. Pensionens utbetalningstermin beror på dess storlek. Sålunda
sker utbetalningen månadsvis, örn pensionens årliga belopp uppgår till
120 kronor eller mera, kvartalsvis under kalenderkvartalets sista månad,

6

Kungl. Majlis proposition nr 20.

om beloppet uppgår till 80 men ej till 120 kronor, halvårsvis i juni och
december, om beloppet uppgår till 50 men ej till 80 kronor, samt helårsvis
i december, örn beloppet ej uppgår till 50 kronor eller ock pensionen tillkommer
någon som flyttat ur riket. Pensionsutbetalning verkställes tidigast
den 15 i utbetalningsmånaden eller, om den dagen inträffar å sön- eller helgdag,
nästpåföljande söckendag. För utbekommande av förfallna belopp innehar
varje pensionstagare elt häfte färdigtryckta kvittenser, å vilka pensionsbrevets
nummer samt till betalning förfallet pensionsbelopp och förfallotiden
för detsamma finnas angivna. Kvittenshäftena äro tryckta å olikfärgat
papper allteftersom utbetalning av pensionen sker månads-, kvartals-, halvårs-
eller helårsvis. Ett i ett sådant häfte ingående kvitto, vederbörligen undertecknat,
avlämnas till postverket varje gång förfallet belopp lyftes.

Barnbidrag.

Enligt lagen den 18 juni 1937 (nr 382) om barnbidrag, vilken trädde i
kraft den 1 januari 1938, kunna från och med sistnämnda dag utgå särskilda
bidrag, barnbidrag, till uppehälle och uppfostran åt vissa barn, som
äro svenska medborgare och som stadigvarande vistas här i riket (2 §). De
till barnbidrag berättigade barnen kunna med hänsyn till förutsättningarna
för barnbidrags erhållande samt beloppens storlek indelas i tre grupper,
nämligen barn vilkas föräldrar eller med dem jämställda försörjare avlidit
(föräldralösa barn), barn vilkas fader eller med honom jämställd försörjare
avlidit (faderlösa barn) samt barn, adoptivbarn eller styvbarn till vissa
på grund av varaktig arbetsoförmåga till folkpension berättigade försörjare
(barn till arbetsoförmögna) (4 §). Barnbidraget, som är graderat efter dyrön
i likhet med tilläggspensioner och invalidunderstöd, utgör för föräldralösa
barn 300 respektive 360 och 420 kronor för år (5 § 1 morn.). För övriga
grupper barn utgör bidraget 240 respektive 300 och 360 kronor med viss
nedsättning för varje barn vid förekomsten av två eller flera bidragsberättigade
barn inom en familj (5 § 2 moni.). För barn under två år höjesbidraget
med 60 kronor (5 § 4 morn.). Bidraget minskas efter vissa regler med hänsyn
till försörjarens (5 § 2 mom.) och barnets (6 §) inkomst och utgår ej
för längre tid än till och med den månad, under vilken barnet fyller sexton
år (2 §). •—- Jämväl barnbidrag må i vissa fall höjas i fråga örn ort, som
gränsar till ort i högre ortsgrupp (5 § 3 morn.).

Kostnaderna för barnbidrag bestridas av staten och kommunerna enligt
samma grunder, som gälla för tilläggspensioner (14 § samt 5 § 3 mom.
andra stycket).

Enligt kungörelse den 5 november 1937 (nr 922) utbetalas barnbidrag
från pensionsstyrelsen genom postgiro. Angående utbetalningstermin gälla
samma regler som i fråga örn folkpensioner och invalidunderstöd.

Blindhetsersättning.

Enligt förordningen den 20 april 1934 (nr 105) örn blindhetsersättning utgår
med vissa undantag blindhetsersättning med ett fast belopp av 500 kronor
örn året till envar svensk medborgare över 16 år som saknar synför -

Kungl. Maj.ts proposition nr 20.

7

måga eller vars synförmåga, sedan ljusbrytningsfel rättats, är så nedsatt att
han saknar ledsyn (1 och 2 §§). Till skillnad från vad som gäller i fråga om
tilläggspension, invalidunderstöd och barnbidrag är rätten till blindhetsersättning
oberoende av behovsprövning i egentlig mening. Endast den är i
detta avseende utesluten från rätt till blindhetsersättning, vars egen eller försörjningspliktiga
anhörigas ekonomiska ställning är sådan, att blindhetsersättning
rimligen icke bör utgå (2 §). Kostnaden för blindhetsersättning bestrides
helt av staten (11 §).

Även blindhetsersättning utbetalas, jämlikt kungörelse den 30 juni 1934
(nr 418), från pensionsstyrelsen genom postgiro. Utbetalningen sker, i
enlighet med av ersättningstagaren uttalat önskemål, antingen kvartalsvis
under sista månaden i kvartalet eller ock månadsvis.

Kommunala pensionstillskott m. m.

Till utfyllande av bland annat folkpension, invalidunderstöd, barnbidrag
och blindhetsersättning kan kommun, jämlikt lagen den 18 juni 1937 (nr
384) örn kommunala pensionstillskott m. m., under vissa förutsättningar
lämna understöd utan fattigvårdskaraktär.

Jag övergår nu till en närmare redogörelse för den inledningsvis omnämnda,
av pensionsstyrelsen den 28 november 1940 framlagda utredningen.

Utredning av pensionsstyrelsen.

Dyrtidsförbättring av folkpensioner och invalidunderstöd.

Allmänna synpunkter.

Pensionsstyrelsen omnämner till en början, att socialvårdskommittén nyligen
företagit en statistisk undersökning berörande t i 11-läggspensionärer, för vilkas uppehälle folkpensionen
icke försloge och vilka därför av vederbörande kommun erliölle kompletterande
hemunderstöd i form av fattigvård eller kommunalt pensionstillskott.
Undersökningen, som avsett månaderna september—november 1938,
syntes i fullt bearbetat skick komma att lämna en i stort sett representativ
bild av förhållandena sådana de voro före den av storkriget förorsakade dyrtiden.
Pensionsstyrelsen hade erhållit del av vissa preliminära resultat av
undersökningen. Av dessa syntes framgå, att 1935 och 1937 års folkpensioneringsreformer,
avseende bland annat allmän höjning av folkpensionerna
respektive dyrortsgradering av vissa pensionsförmåner, i viktiga avseenden
knappast förmått alt alltid på ett fullt tillfredsställande sätt skipa rättvisa
mellan olika kategorier pensionstagare.

Enligt det preliminära undersökningsresultatet syntes sålunda under den
tid undersökningen omfattat ensamstående »illäggspensionärer genomgående
ha nödgats uppbära högre kommunalt understöd än med varandra samboende,
och vidare hade under samma tid antalet till kommunalt understöd
hänvisade tilläggspensionärer varit påfallande stort i städer och tättbebyggda

8

Kungl. Maj-.ts proposition nr 20.

kommuner på landsbygden i jämförelse med förhållandena inom de jordbruksbetonade
kommunerna.

Pensionsstyrelsen erinrar vidare därom, att det enligt sakens natur vöre
synnerligen fördelaktigt, om man i samband med en dyrtidsförbättring av
folkpensionerna kunde tillgodose önskemålet örn en med hänsyn till
behovet mera ändamålsenlig avvägning av pensionern
a. Vid övervägande av detta spörsmål hade styrelsen emellertid funnit
detsamma vara av alltför stor räckvidd för att i detta sammanhang kunna
förås fram till en lösning, örn ock endast provisorisk. Vid samråd med socialvårdskommittén
hade denna biträtt styrelsens mening och meddelat, att kommittén,
jämlikt det kommittén lämnade uppdraget att granska lagstiftningen
rörande socialförsäkringen, komme att upptaga ifrågavarande spörsmål till
övervägande och till Kungl. Majit inkomma med de förslag, vartill en närmare
prövning av frågan gåve anledning. Styrelsen förklarar sig jämväl hava
övervägt, huruvida icke en förbättring av folkpensionärernas
ställning provisoriskt skulle kunna ske genom någon form
av kommunal understödsverksamhet i kombinalion med statsbidrag
till kommunerna i förhållande till utgivna belopp. Styrelsen hade emellertid
kommit till den uppfattningen, alt detta icke innebure en lämplig eller
framkomlig väg för lösning av spörsmålet ifråga.

Härefter har pensionsstyrelsen anfört:

En till levnadskostnadernas stegring anknuten förbättring av folkpensionerna
torde näppeligen kunna genomföras på annat sätt än genom en a 11-m ä n, av särskild behovsprövning ej betingad, förhöjning av förmånerna.
Även med en dylik anordning är det tydligt, att höjningen i den
mån så kan ske bör förbehållas de folkpensionstagare, vilkas försörjningsläge
är sämst. Pensionsstyrelsen har därför ansett det uteslutet att i förevarande
sammanhang ifrågasätta förhöjning av enbart grundpension enligt lagen
örn folkpensionering eller av enbart avgiftspension enligt äldre lag, vilka
pensionsförmåner utgå utan behovsprövning till envar som erlagt pensionsavgifter
och följaktligen närmast äro att jämföra med pensioner på grund
av försäkring i vilket försäkringsbolag som helst.

Då man i nuvarande situation nödgas skjuta frågan om en ändring av de
grunder, efter vilka folkpensionerna utgå, på framtiden, kan dyrtidsförhöjningen
uppenbarligen icke sättas så hög, att de folkpensionärer, för vilka pensionerna
redan före den av storkriget förorsakade dyrtiden vörö för små,
skulle kunna erhålla en nödtorftig bärgning av desamma. I stället torde
man böra sträva efter att söka bereda dem av folkpensionärerna möjlighet
att undvara kommunalt understöd, som hittills i stort sett kunnat reda sig
sådan hjälp förutan. Av synnerlig vikt är ock att förhöjningen avväges så,
att den icke utestänger möjligheten av att vinna en ej endast provisorisk
förbättring av deras förmåner, som för närvarande äro sämst ställda i pensionshänseende.

Även med de utgångspunkter, som pensionsstyrelsen sålunda angivit, kunde
förbättringen av folkpensionerna ske efter två väsentligt
olika metoder. Enligt den ena av dessa metoder skulle alla folkpensioner,
i vilka tilläggspension inginge, höjas med fixt belopp, lika för alla
inom en och samma ortsgrupp. Enligt den andra metoden skulle nämnda

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

9

folkpensioner höjas med belopp, som stöde i visst förhållande till deras storlek.
Pensionsstyrelsen anför närmare härom:

De båda metoderna äro ur principiella synpunkter likvärdiga, när det
gäller folkpensionärer med högsta möjliga tilläggspension, d. v. s. med en
årsinkomst av högst 100 kronor. Vad övriga folkpensionstagare med tilläggspension
angår, synes enligt pensionsstyrelsens mening den senare metoden
vara den som är mest ägnad att skipa rättvisa. Förhållandet torde nämligen
vara, att den inkomst, som ligger till grund för tilläggspensionens beräkning,
i många fall är av sådan natur, att med inträdande dyrtid en automatisk
kompensation av densamma äger rum, varför det huvudsakligen blir
fråga om‘att uppväga minskningen i folkpensionens värde. Den förra metoden
skjuter härutinnan betydligt över målet och medför dessutom en föga
önskvärd diskontinuitet mellan personer, som åtnjuta en obetydlig tilläggspension,
och dem som lia en inkomst, vilken endast obetydligt överstiger
gränsen för rätt till tilläggspension. Den enda principiella betänklighet, som
kan anses vidlåda den senare metoden, är att höjningen av tilläggspensionerna
ej lämpligen kan utsträckas över 42.9 procent, eftersom summan av
inkomst och pension eljest skulle sjunka med stigande inkomst i de fall, då
dyrtiden ej automatiskt kompenserats genom ökad inkomst.

Vad angår möjligheterna att praktiskt genomföra en
lösning enligt de olika metoderna framhåller pensionsstyrelsen,
att de svårigheter, som uppstode vid den förra metodens tillämpande, vore
betydligt större än vid den senares. Den förra metoden skulle även vara förenad
nied sådan tidsutdräkt, att första utbetalningen sannolikt icke kunde
äga rum förrän tidigast i juli 1941, beroende på att det icke torde vara möjligt
att tillfredsställande ordna utbetalningen på annat sätt än genom utfärdande
av kvittenshäften i samtliga de omkring 450,000 fall, då tillägg skulle
utgå. Vid en lösning enligt den senare metoden erfordrades däremot särskilda
kvittenshäften endast i ett begränsat antal undantagsfall.

Beträffande slutligen de kostnader, som vore förenade med
de olika metodernas tillämpning, upplyser pensionsstyrelsen,
att — under förutsättning att man ville hjälpa de sämst ställda pensionstagarna
lika i båda fallen — en lösning efter den förra metoden ställde sig
icke obetydligt dyrare än en lösning enligt den senare.

Av de skäl, som sålunda anförts, har pensionsstyrelsen vid valet mellan
de båda metoderna funnit såväl principiella som praktiska och ekonomiska
synpunkter tala för den senare, varför styrelsen ansett sig kunna begränsa
sin utredning till att behandla denna metod.

Pensionsstyrelsens förslag.

Först uppstode frågan, huruvida pensionsförhöjningen
borde sättas i relation enbart till tilläggspensionen
eller örn hänsyn borde tagas till folkpensionen i dess helhet,
således även till den däri ingående pensionen för erlagda obligatoriska pensionsavgifter.

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

Pensionsstyrelsen anför härom:

Det kunde synas ligga närmast tili hands att besvara frågan i enlighet
med det förra alternativet, eftersom det endast är tilläggspensionen som utgår
efter behovsprövning. Emellertid torde tilläggspensionens maximibelopp
få anses avvägt under hänsynstagande jämväl till pensionen för erlagda
obligatoriska avgifter. I varje fall är det tydligt, att ett dylikt avvägande
legat till grund för bestämmandet av tilläggspensionens belopp för pensionstagare,
som äga rätt till grundpension enligt lagen om folkpensionering. För
dessa utgår nämligen tilläggspensionen med ett femtio kronor lägre årligt
belopp än för pensionstagare, vilkas rätt till pension för erlagda pensionsavgifter
regleras av bestämmelserna i den före år 1937 gällande .lagen örn
allmän pensionsförsäkring. Vid folkpensioneringslagens tillkomst motiverades
denna skillnad i pensionsbeloppen uttryckligen med att grundpensionerna
enligt den nya lagen regelmässigt komme att bliva avsevärt högre än
den äldre lagens avgiftspensioner. Det blir sålunda nödvändigt att vid pensionsförhöjningens
avvägande medräkna åtminstone en del av grundpensionen.
På grund härav synas knappast några starkare invändningar kunna göras
mot den ur praktisk synpunkt synnerligen önskvärda förenklingen, att
dyrtidstillägget generellt bestämmes skola utgå i förhållande till hela folkpensionens
belopp.

Beträffande förfarandet vid utbetalningen av dyrtidstillägg
yttrar pensionsstyrelsen — under upplysning att styrelsen samrått
med generalpoststyrelsen, som omhänderliar utbetalningen av folkpensionerna
— följande:

Generalpoststyrelsen har framhållit, att postverket endast under den förutsättningen
kan åtaga sig liandhavandet även av dyrtidstilläggets utbetalning,
att tillägget liksom folkpensionen i övrigt utbetalas mot kvittens, varå
redan vid utlämnandet till pensionstagaren finnes angivet det till betalning
förfallande beloppet. Såsom tidigare nämnts skulle dock iordningställandet
av särskilda kvittenshäften å dyrtidstillägg för samtliga tilläggspensionärer,
uppgående till ett antal av omkring 450,000, draga avsevärd tid. Enbart för
beloppens uträkning samt tryckning och utlämning av kvittenshäften finge
beräknas åtgå minst 6 månader. Emellertid kan man vid en proportionell
höjning av folkpensionerna avsevärt förkorta förberedelsetiden genom att i
det alldeles övervägande antalet fall, då folkpensionen utbetalas månadsvis,
utnyttja de ordinarie kupongerna på det sätt, att med vissa mellanrum en
dylik kupongs belopp utbetalas dubbelt. Det å dessa kuponger angivna månadsbeloppet
utgör nämligen en tolftedel eller alltså 873 procent av folkpensionens
årsbelopp och står sålunda i varje särskilt fall i ett sådant givet förhållande
till årsbeloppet, som förutsättes enligt denna metod. Samtidigt utgör
månadsbeloppet en tillräckligt liten bråkdel av årsbeloppet för att dyrtidstilläggets
storlek skall kunna i erforderlig omfattning varieras. För utbetalningen
kunna de ordinarie månadskupongerna användas på så sätt, att,
när dubbelt månadsbelopp skall utbetalas, vederbörande posttjänsteman
medelst en stämpel förser den därvid förfallande kupongen med en extra
kvittomening för dyrtidstillägget. Med hänsyn till att folkpensionen ofta lyftes
av representant för den som undertecknat kvittot bör påstämplingen lämpligen
ske vid den månadsutbetalning, som äger rum närmast före utbetalningen
av dyrtidstillägget. För utbekommande av dubbelt månadsbelopp
kommer således att erfordras två namnunderskrifter, nämligen en under
den vanliga å kupongen tryckta kvittomeningen och en under den påstämplade,
dyrtidstillägget avseende kvittomeningen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

11

I det övervägande antalet fall skulle på detta sätt särskilda kvittenshäften
för dyrtidstillägg icke behöva utfäi''das. Detta kan emellertid icke undvikas
i det jämförelsevis ringa antal fall, inemot 15,000, då folkpension, vari ingår
tilläggspension, utbetalas kvartalsvis, halvårsvis eller helårsvis.

Men även i vissa fall av månadsutbetalning måste särskilda åtgärder vidtagas.
Enär varken av pensionsbrevet eller kvittenshäftet framgår, huruvida
i pensionsbeloppet ingår tilläggspension, blir det sålunda nödvändigt att,
när tilläggspension icke ingår, indraga nu gällande kvittenshäften och ersätta
dem med andra av annan färg eller försedda nied annat kännetecken,
utmärkande att dyrtidstillägg icke skall utgå. Antalet sådana fall är omkring
1,500. En liknande åtgärd måste företagas, när i pensionsbeloppet
ingår, förutom folkpension innehållande tilläggspension, pension för avgifter
som erlagts till pensionsstyrelsens frivilliga försäkring. Då dyrtidstillägg
icke skail utgå å pension för dylika avgifter, torde det bliva erforderligt
att i dessa omkring 3,000 fall utbyta nu gällande kvittenshäften
mot nya av annan typ samt därjämte utfärda särskilda kvittenshäften för
utkvittering av dyrtidstillägget.

Nu berörda nödvändiga utbyten av kvittenshäften komma icke att medföra
några nämnvärda svårigheter vid förevarande alternativs genomförande.

Pensionsstyrelsen upplyser i detta sammanhang, att, enligt vad generalposts
tyi-elsen meddelat, utbetalning i form av extra månadsbelopp icke syntes
kunna äga rum tidigare än i mars 1941.

Beträffande storleken av pensions för höj ningen anför pensionsstyrelsen,
efter att hava erinrat om de allmänna principer, vilka enligt
vad styrelsen förut anfört borde ligga till grund därför, följande:

Styrelsen har funnit lämpligast att såsom grund för bestämmande av tillläggets
storlek taga den stegring av levnadskostnaderna, som kan beräknas
ha inträtt efter stormaktskrigets utbrott på hösten 1939. Levnadskostnadernas
storlek beräknas kvartalsvis av socialstyrelsen enligt av Kungl. Majit meddelade
närmare föreskrifter. På grundval av denna beräkning fastställer
Kungl. Majit ett procenttal, som angiver levnadskostnadernas förhållande
lill 1935 års genomsnittliga levnadskostnadsnivå (levnadskostnadstalet). Levnadskostnadstalet
var den 1 juli 1939 108 och den 1 oktober samma år 109
samt har under år 1940 fastställts till den 1 januari 114, den 1 april 119,
den 1 juli 124 och den 1 oktober 126. Höjningen av levnadskostnadstalet
från 108 till 126 under tiden 1 juli 1939—1 oktober 1940 innebär att levnadskostnaderna
under denna tid stegrats med 16 2A procent. Att märka är
emellertid att levnadskostnadstalet fastställes med hänsyn till en hushällsbudget
för familj örn man, hustru och två barn, åtnjutande en viss realinkomst,
som beräknas nied utgångspunkt från en årsinkomst av omkring
3,500 kronor år 1935. Lägges i stället en understödstagares normalbudget
till grund för indexberäkningen, vilket förfarande för visst ändamål begagnas
av Stockholms stads statistiska kontor, synes enligt av kontoret
lämnade upplysningar levnadskostnadsstegringen under nyss angivna tid
lia varit något större.

Med hänsyn lill den levnadskostnadsstegring, sorn ägt rum från och med
tredje kvartalet 1939, synes för innehavare av tilläggspension eller invalidunderstöd
en lämplig förhöjning kunna vinnas genom två extra månadsutbetalningar
årligen.

Utbetalningarna av dyrtidstillägg böra enligt pensionsstyrelsens
mening äga rum under månaderna maj och november. Därest det,

12

Kungl. Maj.ts proposition nr 20.

med hänsyn till den tid som förlupit, skulle befinnas lämpligt att under år
1941 verkställa en ytterligare månadsutbetalning, kunde under vissa förutsättningar
en sådan utbetalning för så gott som samtliga dem vilkas pensioner
utbetalades månadsvis äga rum i mars 1941. I återstående fall syntes,
eftersom särskilda kvittenshäften för utbetalning av dyrtidstillägg då erfordras,
en dylik extra utbetalning icke kunna bestämmas till tidigare tidpunkt
än maj 1941.

Pensionsstyrelsen har slutligen även uttalat sig rörande vissa detaljspörsmål.
Rätten till dyrtidstillägg syntes av praktiska skäl icke kunna
anknytas till annan tidrymd än den månad, under vilken tillägget förfölle
till betalning. Sålunda borde å ena sidan den som tillerkänts folkpension
eller invalidunderstöd senast från och med den månad, under vilken tillägg
utbetalats, erhålla hela det tilläggsbelopp, som förfallit till betalning under
ifrågavarande månad, medan å andra sidan den vars pensionsrätt upphört
exempelvis månaden före den, under vilken ett tilläggsbelopp skolat utbetalas,
icke borde komma i åtnjutande av någon del av detta belopp. Av
praktiska skäl syntes utbetalning av dyrtidstillägg icke böra äga rum, för
den händelse utbetalningen av ett extra månadsbelopp skulle underskrida
en viss minimisumma, exempelvis en krona.

I fråga om fördelningen av kostnaderna för ett dyrtidstillägg
framhåller pensionsstyrelsen, att de principiellt syntes böra fördelas
efter samma grunder, som nu gällde för bidrag till den förmån, varå
tillägg skulle utgå. Sålunda borde den på grund- och avgiftspensioner belöpande
andelen av ett dyrtidstillägg å tilläggspensionärernas folkpensioner
i sin helhet bekostas av staten, medan den på tilläggspensionerna belöpande
andelen av ett dyrtidstillägg å folkpension ävensom å invalidunderstöd borde
fördelas mellan kommuner, landsting (endast i fråga örn vissa tilläggspensioner
och invalidunderstöd) och staten efter nu för ifrågavarande förmåner
gällande grunder.

Att vid fördelningen av kostnaderna för dyrtidstilläggen särskilt fördela
det till varje enskild pensionstagare utbetalade dyrtidstillägget skulle emellertid
bliva en mycket omfattande arbetsuppgift och vore enligt pensionsstyrelsens
mening ej heller erforderligt. Beräkningen av kommunernas och
landstingens andelar i de totala kostnaderna borde nämligen med tillfredsställande
noggrannhet kunna tillgå på sådant sätt, att deras andelar för ett
år i de inalles utanordnade tilläggspensionerna och invalidunderstöden
ökades med en tolftedel för varje gång under året ett extra månadsbelopp
utbetalats som dyrtidstillägg.

Kostnadsberäkningar.

Beträffande kostnaderna för folkpensioner och invalidunderstöd för senast
förflutna, innevarande samt nästföljande budgetår anför pensionsstyrelsen:

För budgetåret 1939/40 har kostnaden för tilläggspensioner och invalidunderstöd
utgjort 143.1 miljoner kronor samt för grund- och avgiftspensioner
15.2 miljoner kronor, varav omkring 56 procent eller 8.5 miljoner kro -

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

13

lior kunna beräknas hava utgått tillsammans med tilläggspensioner. Av kostnaderna
för tilläggspensioner och invalidunderstöd folio 21.4 procent eller
30.6 miljoner kronor på kommuner och landsting samt 112.6 miljoner kronor
på staten.

För budgetåret 1941/42 beräknas kostnaden för tilläggspensioner och invalidunderstöd
komma att uppgå till 143.5 miljoner kronor och för grundoch
avgiftspensioner till 21.6 miljoner kronor, varav 12.0 miljoner skulle utgå
jämte tilläggspension. Av kostnaderna för tilläggspensioner och invalidunderstöd
skulle 21 procent eller 30.1 miljoner kronor falla på kommuner och
landsting samt återstoden 113.4 miljoner kronor på staten.

Pensionsstyrelsen beräknar samtliga kostnader för budgetåret 1940/41 till
medeltalet av de för budgetåren 1939/40 och 1941/42 nyss omnämnda beloppen.
Med ledning härav uppskattar styrelsen kostnaden för varje extra månadsutbetalning
av dyrtidstillägg på följande sätt:

Månadsulbetalning under budgetåret 1940/41 synes kunna uppskattas till
V12 X (143.3 + 10.26) = 12.8 miljoner kronor, varav på kommuner och
landsting skulle falla 2.5 miljoner kronor och på staten återstoden, 10.3 miljoner
kronor.

Under budgetåret 1941/42 skulle kostnaderna för varje extra månadsutbetalning
kunna beräknas till V12 X (143.5 + 12.0) = 13.0 miljoner kronor,
varav på kommuner och landsting fortfarande skulle falla 2.5 miljoner kronor
och på staten återstoden, 10.5 miljoner kronor.

Pensionsstyrelsen framhåller vidare, att utöver nyssnämnda kostnader
tillkomme ersättning åt postverket för handhavande av dyrtidstilläggets utbetalning.
Generalpoststyrelsen hade ansett lämpligt, att denna ersättning utginge
med ett fast belopp å 63,000 kronor för varje utanordning av dyrtidstillägg
i form av en extra månadsutbetalning av folkpension eller invalidunderstöd.
Detta skulle motsvara en ersättning för varje individuell utbetalning
av 14 öre, om man räknade med 450,000 till dyrtidstillägg berättigade
pensionstagare.

Slutligen måste man, anför pensionsstyrelsen, räkna med vissa engångskostnader.
Dessa hade av generalpoststyrelsen preliminärt uppskattats till
omkring 12,000 kronor för granskning av kontokort, rekvisition och utsändning
av kvittenshäften, anskaffande och utsändning av gummistämplar m. m.
samt till omkring 10,000 kronor för tryckning av kvittenshäften.

Dyrtidstillägg å barnbidrag.

Pcnsionsstyrelsens förslag.

Pensionsstyrelsen erinrar om att, då barnbidragen i likhet med tilläggspensioner
och invalidunderstöd utginge efter behovsprövning, man icke syntes
kunna undgå att i samband med en dyrtidsförhöjning av pensionsförmånerna
vidtaga åtgärder för en efter levnadskostnadsstegringen avpassad förbättring
av de barns villkor, för vilka barnbidrag utginge. Huruvida och i vilken mån
en sådan förbättring borde ske i form av höjda barnbidrag syntes emellertid
bliva i hög grad beroende av huruvida kompensation för prisstegringen å
olika varuslag lämnades i annan ordning, såsom genom tilldelning av livs -

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

förnödenheter utan kostnad eller till nedsatt pris, i forin av skattelindringar
o. dyl. Då pensionsstyrelsen icke hade möjlighet att överblicka i vad mån
sådan kompensation redan lämnats eller komme att lämnas, ansåge sig styrelsen
icke kunna närmare ingå på frågan huruvida barnbidragen borde
höjas i samma proportion som tilläggspensionärernas folkpensioner och invalidunderstöden
eller örn tilläventyrs en mindre höjning kunde befinnas skälig,
exempelvis med ett månadsbelopp örn året.

Då barnbidrag utbetalades direkt från pensionsstyrelsen genom postgiro,
kunde extra månadsutbetalning därav utan svårighet verkställas när som
helst. Då sådan utbetalning skulle äga rum, hade pensionsstyrelsen i fråga
om månadsutbetalningar endast att med användande av de ordinarie tryckplåtarna
iordningställa en extra upplaga utbetalningskort, vilka försåges med
påtrycka »Dyrtidstillägg». De fall då utbetalning skedde i annan ordning än
månadsvis vore mycket få och vållade ej nämnvärd svårighet.

Dyrtidstillägg å barnbidrag borde fördelas mellan kommuner och staten
efter de grunder, som redan nu gällde, och på samma sätt som föreslagits
beträffande tilläggspensioner och invalidunderstöd.

Kostnadsberäkningar.

Pensionsstyrelsen gör följande beräkning av kostnaderna i fråga örn barnbidrag: Kostnaden

för barnbidrag utgjorde under budgetåret 1939/40 13.5 miljoner
kronor, varav på staten 11.4 miljoner kronor och på kommunerna 2.1 miljoner
kronor (eller 15.5 procent). För budgetåret 1941/42 har kostnaden antagits
till 14.2 miljoner kronor, varav på staten 12.0 miljoner kronor och på kommunerna
2.2 miljoner kronor. För budgetåret 1940/41 torde man kunna räkna
med medeltalen av ovan återgivna belopp.

Kostnaden för en extra månadsutbetalning av dyrtidstillägg skulle alltså
under sistnämnda budgetår kunna beräknas till V12 X 13.85 = 1.15 miljoner
kronor, varav 950,000 kronor kunna beräknas falla på staten. För varje
motsvarande utbetalning under budgetåret 1941/42 kan kostnaden beräknas
till omkring 1.2 miljoner kronor, varav 1 miljon kronor på statens andel.

Förbättring av blindhetsersättningen.
Pensionsstyrelsens förslag.

Efter att hava erinrat örn att rätten till blindhetsersättning icke vore förenad
med behovsprövning i egentlig mening anför pensionsstyrelsen:

För det övervägande antal till blindhetsersättning berättigade personer,
vilka sakna egen inkomst eller åtnjuta endast obetydlig sådan, finnes även
möjlighet att erhålla tilläggspension eller invalidunderstöd och således även
dyrtidstillägg härå enligt föreslagna grunder, i den mån blindhetsersättningen
jämte eventuell annan inkomst icke lägger hinder i vägen. Beträffande
blindhetsersättning torde sålunda icke samma skäl för ett generellt dyrtidstillägg
föreligga som i fråga om folkpension och invalidunderstöd. Å andra
sidan är det emellertid, med hänsyn till arten av de blindas lyte, uppenbart,
att de nödvändiga levnadskostnaderna för dem i regel uppgå till väsentligt
högre belopp än levnadskostnaderna för de flesta på grund av sjukdom eller

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

15

ålder arbetsoförmögna personer. Det synes därför skäligt att även beträffande
blindhetsersättningen företaga en dyrtidsförhöjning med ett eller två
månadsbelopp.

Dyrtidstillägg å blindhetsersättning bör enligt pensionsstyrelsens förslag i
sin helhet bekostas av staten.

Pensionsstyrelsen framhåller i detta sammanhang, att styrelsen med skrivelse
den 23 december 1938 till Kungl. Maj:t överlämnat förslag rörande en
förbättrad ekonomisk ställning för personer berättigade till blindhetsersättning.
Detta förslag går ut på en dyrortsgradering av blindhetsersättning,
därvid ersättningen skulle utgå med 600, 750 och 900 kronor i de olika ortsgrupperna.
Skulle detta förslag läggas till grund för höjning av blindhetsersättningens
belopp, synes enligt pensionsstyrelsens mening anledning att bevilja
dyrtidstillägg å de sålunda förhöjda ersättningarna, åtminstone till en
början, icke föreligga.

Kostnadsberäkningar.

Pensionsstyrelsen uppskattar kostnaden för utbetalning av dyrtidstillägg,
motsvarande en månadsutbetalning av blindhetsersättning, till 135,000
kronor.

Yttranden över pensionsstyrelsens utredning m. in.

Från socialstyrelsen, statskontoret, generalpoststyrelsen, socialvårdskommittén,
svenska stadsförbundet, svenska landskommunernas förbund och
svenska landstingsförbundet hava yttranden inhämtats över pensionsstyrelsens
utredning ävensom över ett i nära anslutning därtill inom socialdepartementet
upprättat utkast till lag om dyrtidstillägg å folkpensioner och
invalidunderstöd. Utkastet innehöll däremot ej bestämmelser om dyrtidstilllägg
å barnbidrag och blindhetsersättning.

Lagutkastet.

Lagutkastet innehöll följande bestämmelser:

Jämlikt 1 § första stycket skulle den som enligt lagen den 28 juni 1935
örn folkpensionering ägde rätt till folkpension, vari inginge tilläggspension,
eller enligt förordningen samma dag om invalidunderstöd ägde rätt till sådant
understöd under år 1941 erhålla dyrtidstillägg, vilket skulle motsvara
en sjättedel av honom för året tillkommande folkpension eller invalidunderstöd.
Tillägg skulle dock icke utgå å pension eller understöd, som
icke uppginge till 12 kronor för år räknat. Dyrtidstillägg skulle, enligt 1 §
andra stycket, utgå för tid, under vilken rätt till tilläggspension eller invalidunderstöd
förelåge; tillägg skulle dock ej utbetalas, där rätten till pension
eller understöd upphört före den månad, varunder tillägget förfallit
till betalning. Om tillägget enligt därom meddelad föreskrift förfölle till betalning
tidigare än under ett halvårs sista månad, skulle tillägget utgå oavsett
förändringar, som efter förfallotiden inträffat i rätten lill pension eller
understöd. Detsamma .skulle i tillämpliga delar gälla i fråga örn ökning eller
minskning av pension eller understöd.

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

I 2 § föreskrevs, att kommuner och landsting skulle bidraga till dyrtidstilläggen
med belopp, utgörande 16 2/3 procent av deras andelar i kostnaderna
för under år 1941 utanordnade tilläggspensioner och invalidunderstöd. I
övrigt skulle bestämmelserna i lagen om folkpensionering i tillämpliga delar
äga motsvarande giltighet.

Enligt 3 § skulle de närmare föreskrifter, som, utöver vad lagen innehölle,
funnes erforderliga för dess tillämpning, meddelas av Konungen eller, efter
Konungens bemyndigande, av pensionsstyrelsen eller med avseende å fall,
som berörde även postverket, av pensionsstyrelsen och generalpoststyrelsen
gemensamt.

Lagen skulle träda i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad
uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

Statistisk undersökning av socialvårdskommittén.

Innan jag närmare ingår å vad i yttrandena anförts rörande de framlagda
förslagen, vill jag återgiva vad socialvårdskommittén andragit rörande
den av pensionsstyrelsen omnämnda, av socialvårdskommittén företagna
statistiska undersökningen berörande sådana tilläggspensionärer, som under
tiden september—november 1938 erhöllo fattigvårdsunderstöd eller pensionstillskott.
Kommittén har överlämnat en skriftlig redogörelse för undersökningsresultatet.
Av denna redogörelse, som dock icke avsåge att uttömmande
belysa tilläggspensionärernas förhållanden, kunde enligt kommitténs mening
hämtas vissa upplysningar av betydelse för frågan om en förbättring
av folkpensionerna. Kommittén anför härom:

Av undersökningen framgår bland annat, att i städerna 39.7 % och på
landsbygden 21.6% av samtliga tilläggspensionärer genom vård å anstalt eller
hemunderstöd erhöllo hjälp i form av fattigvård eller pensionstillskott under
de tre månader undersökningen avser. Dessa tal utgöra medeltalssiffror
och stora skiljaktigheter råda mellan olika grupper av stadskommuner och
ännu mera mellan enskilda städer och landskommuner. Den lägsta siffran
uppvisar landsbygdens jordbrukskommuner, där i medeltal 16.8% av iillläggspensionärerna
åtnjöto fattigvård eller pensionstillskott, medan för B-,
C- och D-kommuner motsvarande siffra utgjorde resp. 19.6, 29.9 och 28.4%.
I Göteborg uppgick motsvarande tal till 46.7%, i Malmö till 31.2% och för
övriga undersökta städer varierade siffrorna mellan 28.0 och 40.3%. Av
den sålunda från fattigvårdsstyrelse utgående hjälpen erhöll inom landsbygdens
A-kommuner 10.1 % av tilläggspensionärerna understöd genom
vård å anstalt och 6.7 % genom hemunderstöd, för B-kommunerna voro
motsvarande siffror resp. 9.5% och 10.1%, för C-kommunerna 11.7% och
18.2% samt för D-kommunerna 11.8% och 16.6%. I Göteborg erhöllo 13.7
% vård å anstalt och 33.0 % hemunderstöd, i Malmö voro motsvarande siffror
resp. 11.3% och 19.9%. Den statistiska undersökningen för Stockholm
avser december månad 1938. Under denna månad uppbar i Stockholm
40.4 % av tilläggspensionärerna fattigvårdsunderstöd eller pensionstillskott
och hjälpbehovet fördelades så, att 17.3% erhöll vård å anstalt och 23.1 %
hemunderstöd. Av särskilt intresse är de hemunderstödda tilläggspensionärernas
fördelning på kön och civilstånd. Av ifrågavarande kategorier pensionärer
utgjordes nämligen i städerna ungefär % och på landsbygden omkring
7s av ej gifta män och kvinnor. Med hänsyn till liyresutgifternas relativt
stora andel av levnadskostnaderna har undersökningen även omfattat
de hemunderstödda tilläggspensionärernas boendeförhållanden. Det fram -

Kungl. Maj.ts proposition nr 20.

17

går bl. a. att i Göteborg och Malmö icke mindre än 84.4 resp. 86.7% av
dessa pensionärer förhyrde bostad i öppna marknaden. I övriga städer stannade
motsvarande medeltal vid omkring 70—75%. På landsbygden förhyrdes
bostad i A-kommunerna av 18.3 %, i B-kommunerna av 20.0 %, i C-kommunerna
av 31.2% och i D-kommunerna av 38.5% av de hemunderstödda
tilläggspensionärerna. Beträffande slutligen hemunderstödens belopp märkes
bl. a. att för ensamstående pensionärer utgöra understöden i regel något
över 50.0 % av den utgående folkpensionen, i några fall % å % av detta
belopp. För äkta makar, av vilka endera uppbär tilläggspension, har det
utgående hemunderstödet per månad stundom uppgått till ungefär folkpensionens
månadsbelopp, i många fall även högre belopp. För äkta makar,
vilka båda uppbära tilläggspension, synes hemunderstödet i regel ha utgjort
c:a V3 å V* av folkpensionen.

Yttrandena.

Jag övergår nu till en redogörelse för vad yttrandena innehålla rörande
pensionsstyrelsens förslag och det upprättade lagutkastet.

Inledningsvis må härvid nämnas, att generalpoststyrelsen allenast anfört,
att från styrelsens sida intet vore att erinra mot pensionsstyrelsens förslag, i
vad detsamma avsåge den postverkets medverkan, som erfordrades för utbetalning
av dyrtidstillägg å folkpension.

Folkpeusioiier och invalidunderstöd.

I yttrandena vitsordas, att behov av förbättring av folkpensioner
och invalid understöd med hänsyn till rådande förhållanden
föreligger.

Socialstyrelsen, socialvårdskommittén och styrelsen för svenska stadsförbundet
hava i samband härmed även berört frågan, huruvida behov föreligger
av en ändring av de grunder, efter vilka folkpensioner
och invalidunderstöd utgå. Socialstyrelsen framhåller, att
en partiell omläggning av dessa grunder tvivelsutan vore av behovet påkallad,
alldeles oberoende av dyrtidsförhållandena. Det hade varit önskvärt,
att en reform därutinnan kunnat åstadkommas omedelbart, varigenom
de medel, som kunde anslås till dyrtidstillägg, i högre grad kunde komma
dem till godo, som bäst behövde dem. Då emellertid en sådan reform tarvade
närmare överväganden och då dess genomförande måste taga avsevärd
tid i anspråk vore densamma, med hänsyn till det nuvarande lägets
extraordinära karaktär, nu icke möjlig. Socialvårdskommittén betonar, att
dess statistiska utredning utvisat, att folkpensioneringen, även efter de reformer
som genomförts 1935 och 1937, icke blivit tillräckligt effektiv; ett
icke obetydligt antal pensionärer måste erhålla kompletterande understöd
i form av fattigvård eller pensionstillskott. Hos vissa kategorier pensionstagare
vore detta behov av komplettering särskilt framträdande. Antalet
tilläggspensionärer, vilka uppbure kommunalt understöd, vore sålunda anmärkningsvärt
stort i städer och tättbebyggda kommuner på landsbygden
i jämförelse med motsvarande antal inom de jordbruksbetonade kommunerna.
Vidare hade synbarligen de ensamstående pensionärerna att kämpa

Bihang till riksdagens protokoll 1941. 1 sami. Nr 20• 2

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

med större försörjningssvårigheter än övriga, framför allt i städerna och
de industrialiserade områden på landsbygden, där pensionärerna i större utsträckning
måste förhyra bostad. Ehuru det varit önskvärt, att frågan om
en med hänsyn till behovet mera ändamålsenlig avvägning av pensionerna
nu kunnat upptagas till prövning, vore kommittén i likhet med pensionsstyrelsen
medveten om att detta icke läte sig göra. Kommittén, som preliminärt
behandlat dessa spörsmål, bomme emellertid att snarast möjligt fullfölja
sina utredningar därutinnan. Styrelsen för svenska stadsförbundet
framhåller, att det icke gärna kunde ifrågasättas att vidtaga förändringar i
själva systemet för folkpensioneringen, innan socialvårdskommittén uppdragit
de framtida riktlinjerna för socialvården i dess helhet.

Den av pensionsstyrelsen föreslagna metoden för dyrtidskompenseringen
— förhöjning i förhållande till storleken av utgående förmåner
— tiilstyrkes. Socialvårdskommittén anför, att denna metod, samtidigt
som den icke försvårade ett senare genomförande av en realförbättring
av deras förmåner, som för närvarande vore sämst ställda, också vore förenad
med stora tekniska fördelar. Metodens praktiska fördelar framhållas av
socialstyrelsen, som dock därvid påpekar, att de föreslagna anordningarna
vore behäftade med svagheter i vissa hänseenden. Härom anföres:

Exempelvis må pekas på det förhållandet, att de tilläggspensionärer, som
uppbära egen inkomst i form av naturaförmåner (andra än bostad), såtillvida
icke hava känning av prisstegringen och icke äro i behov av dyrtidstillägg.
Denna grupp pensionärer intager sålunda en ekonomiskt gynnad
ställning i förhållande till andra pensionstagare. Styrelsen anser visserligen
ej, att detta förhållande i nuvarande läge bör tillmätas betydelse vid utformningen
av de föreslagna provisoriska reglerna för dyrtidstillägget. Däremot
synes det icke uteslutet, att hänsyn därtill måste lagas vid konstruktionen av
ett sådant tillägg av mera definitiv karaktär under en sannolikt kommande
period av fortsatt prisstegring.

En avvikande ståndpunkt i fråga örn metoden för dyrtidskompenseringen
intager endast styrelsen för svenska landskommunernas förbund, som efter
att hava erinrat om att dyrtidstilläggen komma att utgå med olika belopp inom
olika dyrortsgrupper anför:

Det torde emellertid kunna ifrågasättas, örn en sådan anordning skulle
komma att leda till ett rättvist resultat. Såvitt styrelsen kan finna, kan nämligen
den av nuvarande krisläge betingade stegringen av levnadskostnaderna
icke graderas efter de dyrortsgrupper, vilka angivas i lagen om folkpensionering.
Levnadskostnadsökningen torde nämligen •— i viss mån på grund av
prisreglerande åtgärder från statsmakternas sida — icke stå i direkt proportion
till levnadskostnadernas nivå inom de olika dyrortsgrupperna under tiden
före krisen, utan torde i stort sett till beloppet vara lika stor inom samtliga
ifrågavarande grupper.

Med hänsyn till vad sålunda anförts borde enligt styrelsens mening tagas
under övervägande, huruvida icke de ifrågasatta dyrtidstilläggen kunde bestämmas
utan anknytning till graderingen av tilläggspension enligt gällande
bestämmelser i pensionslagen.

Beträffande storleken av förhöjningen — motsvarande två
månadsutbetalningar -— framställes icke någon erinran.

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

19

I fråga om tilläggens utbetalande framhåller statskontoret
önskvärdheten av att den första utbetalningen göres redan i mars i stället
för, såsom pensionsstyrelsen föreslagit, i maj. Socialvårdskommittén och
styrelsen för svenska stadsförbundet understryka vikten av att dyrtidstilläggen
komma pensionärerna till godo så snart som möjligt.

Mot pensionsstyrelsens förslag rörande fördelningen av kostnaderna
för tilläggen göres erinran endast av styrelsen för svenska
landstingsförbundet, som anför:

Styrelsen hyser betänkligheter mot att landstingen skola belastas med utgifter
för detta ändamål. Enligt beslut av 1935 års riksdag skola landstingen
successivt befrias från sina utgifter för folkpensioneringen, i det att de icke
skola deltaga i kostnaderna för de tilläggspensioner, som beviljas efter den 1
januari 1937. Som en följd härav hava landstingens utgifter per år för detta
ändamål nedgått från c:a 8 milj. kr. till omkring 5 milj. kr. Skulle landstingen
nu i enlighet med det föreliggande förslaget deltaga i kostnaderna för
dyrtidstilläggen, komma deras utgifter för folkpensioneringen att öka med
inemot en miljon kronor. Styrelsen finner en dylik ökning knappast förenlig
med 1935 års beslut och anser följaktligen i princip riktigast, att landstingen
befrias från att deltaga i utgifterna för omförmälda dyrtidstillägg.

Å andra sidan torde en höjning av folkpensionerna medföra viss minskning
av landstingens fattigvårdsutgifter, då landstingen ju äro berättigade att vid
ersättning av fathgvårdskostnad jämlikt fattigvårdsiagens 40—42 §§ och 51 g
avdraga den på vårdtiden belöpande delen av den vårdades folkpension. Till
huru stort belopp de besparingar skulle uppgå, som landstingen härigenom
skulle göra, är vanskligt att beräkna.

Med hänsyn till nu nämnda omständighet och då det måhända kan förväntas
uppstå vissa svårigheter att fastställa annan fördejningsgrund för folkpensionernas
dyrtidstillägg än för självå folkpensionerna, vill styrelsen, därest
det anses ofrånkomligt att landstingen deltaga i kostnaderna för hithörande
dyrtidstillägg, trots sin ovan angivna principiella inställning, icke motsätta
sig att landstingen få svara för 162/3 °/o av kostnaderna för dvrtidstilllägg
å folkpensionerna för de personer, som före den 1 januari 1937 beviljats
dylik pension.

I detta sammanhang må omnämnas, att Göteborgs folkpensionärers förening
i skrivelse den 31 december 1940 hemställt, att dyrtidstillägg å folkpensionerna
måtte bestämmas till sådan storlek, att de gåvc full kompensation för
levnadskostnadsstegringen med 1935 års index som bas samt alt utbetalningen
måtte ske månadsvis i samband med utbetalningen av folkpensionerna och
retroaktivt från och med den 1 januari 1941.

Barnbidrag1.

Beträffande spörsmålet om dyrtidstillägg bör utgå även å barnbidrag
hava uttalanden gjorts av socialstyrelsen, statskontoret och socialvårdskommittén.

Socialstyrelsen förklarar sig vilja allmänt erinra örn att det i rådande
situation och med hänsyn till framtiden vore såväl befolkningspolitiskt som
socialpolitiskt av den största vikt för nationen, att barnens försörjning icke
eftersattes. Ur samhällets synpunkt vore det ytterligt angeläget, att icke
vårt viktigaste folkmaterial, barnen, vilka vore särskilt beroende av ordent -

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

lig kost, toge skada av krisförhållandena. Vad särskilt barnbidragen beträffar
anför styrelsen:

Det torde vara väl känt, att det här är fråga om ett område av barnförsörjningen,
inom vilket mera tillfredsställande förhållanden icke kunna ernås
utan ekonomiskt stöd av samhället. I synnerhet under tider av stark
prisstegring på livsmedel och andra nödvändighetsvaror bereda just utgifterna
för barnens uppehälle särskilt stora svårigheter för behövande änkor
och arbetsoförmögna personer, vilka hava att draga försorg örn minderåriga
barn, samt för de mindre bemedlade fosterföräldrar, som sörja för
föräldralösa barn. Dessa svårigheter för barnförsörjningen torde snart nog
komma alt kännbart ökas under den ytterligare prishöjning, som är att
vänta genom den beslutade konsumtionsskatten.

Vid beräkning av kompensation för dyrtiden kunna enligt socialstyrelsens
mening de hjälpbehövande uppväxande barn, för vilka barnbidragen
äro avsedda, icke lämnas i ett sämre läge än de äldre och arbetsoförmögna
personer, vilka uppbära tilläggspension eller invalidunderstöd. Enligt styrelsens
mening är det därför av utomordentlig vikt, att antingen barnbidragen
kompenseras för dyrtiden efter enahanda grunder som dem, vilka
föreslagits beträffande dyrtidstillägget å folkpensionerna, eller ock att, i
den mån lägre dyrtidstillägg må bestämmas, fullt ut motsvarande förmåner
beredas barnen på andra vägar.

Statskontoret anser en mot förbättringen av folkpensioner och invalidunderstöd
svarande höjning av barnbidragen väl motiverad, därest kompensation
för prisstegringen i annan ordning icke lämnades i större utsträckning
än vad för närvarande vore fallet. Socialvårdskommittén förklarar, att
även de, som åtnjuta barnbidrag, givetvis böra beredas kompensation folden
inträdda dyrtiden. I likhet nied pensionsstyrelsen vöre kommittén emellertid
icke i tillfälle att bedöma, i vad mån dessa förmånstagare borde komma
i åtnjutande av motsvarande förhöjning som folkpensionärerna eller
om kompensationen delvis borde beredas dem genom andra åtgärder.

Blindhetsersättning.

Statskontoret anser tillräckliga skäl för närvarande icke föreligga för en
mot förbättringen av folkpensioner och invalidunderstöd svarande höjning
av blindhetsersättningen. Statskontoret erinrar örn att sistnämnda ersättning
icke vore graderad efter dyrort samt framhåller, att en dylik gradering
syntes böra genomföras, innan en dyrtidskompensation övervägdes.

Socialstyrelsen förklarar sig icke kunna finna någon anledning att uppskjuta
förverkligandet av pensionsstyrelsens — i det föregående omförmälda
— förslag av den 23 december 1938. Dess viktigaste innebörd vore
att ersättningen ortsgraderades, något som framstode som en ofrånkomlig
konsekvens av ortsgraderingen av folkpensioner m. m. Den höjning av ersättningens
belopp även i billigaste ortsgrupp, nämligen från 500 till 600
kronor, som förslaget därjämte innebure, funne styrelsen alltjämt även på
längre sikt skälig. Denna höjning motsvarade nära den ökning med två
månadsbelopp, som skulle vidtagas, därest den i fråga om folkpensionerna
föreslagna dyrtidsförbättringen skulle genomföras även beträffande blind -

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

21

hetsersättningen. Med hänsyn härtill torde vid ett realiserande av 1938 års
förslag någon dyrtidsersättning icke få anses påkallad. Då den i nyssnämnda
förslag förordade förbättringen av blindhetsersättningen syntes kunna genomföras
utan att föregripa socialvårdskommitténs arbete, tillstyrkte social
styrelsen, att detta förslag nu bragtes till förverkligande.

Socialvårdskommittén anför i sitt yttrande i nu förevarande ärende —
utan att hava tagit ställning till pensionsstyrelsens förslag av den 23 december
1938, över vilket förslag kommittén då icke avgivit yttrande — att, därest en
förbättring icke bereddes dem, som åtnjöte blindhetsersättning, genom ett
omedelbart förverkligande av ett dylikt förslag, dessa borde beredas dyrtidstillägg
i likhet med folkpensionärerna.

Anslagen till bidrag- till folkpensioner m. m. för budgetåret

1941/42.

Jag övergår nu till behandling av de i statsverkspropositionen upptagna
anslagen till bidrag till folkpensioner och invalidunderstöd m. lii., barnbidrag
samt ersättning till postverket för pensionsutbetalningar.

Bidrag till folkpensioner och invalidunderstöd in. m.. förslagsanslag.

Budgetår Anslag Nettoutgifter

1937/38...................................... 135,500,000 119,065,114

1938/39...................................... 138,500,000 126,321,202

1939/40...................................... 136,000,000 127,870,337

1940/41...................................... 136,000,000 —

1941/42 (förslag).............................. 145,000,000 —

I skrivelse den 31 augusti 1940 har pensionsstyrelsen framlagt beräkningar
rörande medelsbehovet för ifrågavarande ändamål under nästa budgetår,
därvid styrelsen utgått från nu gällande bidragsgrunder.

Styrelsen har däri inledningsvis framhållit, att, då det gällde att söka
beräkna anslagsbehovet för nästa budgetår, styrelsen hade en säkrare siffermässig
grundval för sina kalkyler än vad under de närmast föregående
åren varit fallet.

Styrelsen lämnar härefter följande sammanställning rörande pensionsutbetalningarnas
storlek under olika kvartal av de håda budgetåren 1938/39
och 1939/40.

Tidsperiod

Utbetalt
belopp i
miljoner
kronor

Tidsperiod

Utbetalt
belopp i
miljoner
kronor

3:e kvartalet 1938..........

.......... 36:58

3:e kvartalet 1939.........

........... 37:68

........... 38:34

2:a > 1939..........

2:a » 1940.........

........... 39:87

Summa 157:76 Summa 159:58

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

I anslutning till denna översikt har styrelsen anfört följande:

Av sammanställningen framgår, att ökningen i utbetalningarna mellan de
båda budgetåren utgör 1.82 miljoner kronor. Då emellertid här även frivilliga
Pensioner ingå, vilka för budgetåren ifråga kunna beräknas till respektive 1.14
och 1.30 miljoner kronor, kunna kostnaderna för folkpensioner och invalidunderstöd
beräknas hava uppgått till respektive 156.G2 och 158.28 miljoner
kronor. Nämnda belopp utvisa en stegring mellan de båda budgetåren
av endast 1.66 miljoner kronor. Kunde man räkna med samma årliga
kostnadsstegring äyen i fortsättningen, skulle kostnaderna för folkpensioner
och invalidunderstöd för budgetåret 1941/42 kunna uppskattas till 161.60
miljoner kronor.

Emellertid måste man vid en kostnadsberäkning på grundval av de bär
nämnda siffrorna taga i betraktande, att nybeviljandet av folkpensioner
under budgetåret 1938/39 var avsevärt mera omfattande än under budgetåret
1939/40. Under det förra budgetåret beviljades sålunda 54,260 nya
tilläggspensioner och invalidunderstöd mot 42,493 under det senare. Detta
gör, att belastningen för retroaktiva utbetalningar under det förra budgetåret
är avsevärt mycket högre än under det senare, vilket medför, att den
kostnadsökning, som ovan framräknats mellan dess båda budgetår, icke
förslår som måttstock för framtiden, om man utgår från att nybeviljande
av tilläggspensioner och invalidunderstöd kommer att äga rum i samma
omfattning som under budgetåret 1939/40.

Redan ett årligt antal av 40,000 nya tilläggspensioner och invalidunderstöd
— en siffra som ungefärligen synes motsvara det aktuella läget — medför
en högre kostnad för budgetåret 1941/42 än den ovan angivna å 161.60
miljoner kronor. En mera ingående beräkning på grundval av nämnda antagande
och med iakttagande i övrigt av de erfarenheter, som vunnits under
de senaste åren i fråga om jämkningar och indragningar av pensionsbelopp
samt avgången bland pensionstagare på grund av dödsfall, har sålunda givit
som resultat en summa för budgetåret 1941/42 av 162.50 miljoner kronor,
varav 132.9 eller i runt tal 133 miljoner kronor skulle utgöra statens andel.

Det torde vidare vara påkallat att taga hänsyn därtill, att det antal beviljade
ansökningar örn tilläggspensioner och invalidunderstöd, som här
lagts till grund för beräkningarna, svarar mot en högkonjunktur i fråga om
försörjningsmöjligheter även för de befolkningsgrupper, som beröras av
folkpensioneringen. Vid en försämring av försörjningsmöjligheterna bliva
utan tvivel även dessa grupper utsatta, vilket, såsom styrelsens erfarenhet
från gångna konjunkturväxlingar utvisar, torde komma att medföra ett
avsevärt ökat antal ansökningar om folkpension. Med hänsyn till den
väntade lågkonjunkturen synes det därför nödvändigt att för den närmaste
tiden beräkna pensionskostnaderna under, antagande av ett större antal årligen
beviljade nya folkpensioner och invalidunderstöd än 40,000. Styrelsen
har för sin del funnit lämpligt att förutsätta en stegring i antalet nvbeviljade
tilläggspensioner och invalidunderstöd till omkring 45,000 per år.
Detta skulle medföra en ökning i de för budgetåret 1941/42 beräknade kostnaderna
till i runt tal 165 miljoner kronor, varav 135 miljoner kronor skulle
belöpa på staten.

I statens kostnader äro inräknade såväl ersättning, varom förmäles i 6 §
3 mom. tredje stycket lagen örn folkpensionering, som kostnaderna för undersökningar
jämlikt föreskrifterna i 31 § fjärde stycket samma lag.

Från anslaget torde vidare i likhet med vad tidigare skett få bestridas även
det relativt obetydliga statsbidraget till den frivilliga pensionsförsäkringen.
Genom detta statsbidrag ökas det pensionsbelopp, som svarar mot före 1936

Kungl. Maj.ts proposition nr 20.

23

års ingång erlagda avgifter, i den mån de icke överstiga 30 kronor under ett
och samma kalenderår, med Vs. Statsbidraget har utgjort för år 1938 omkring
3,800 och för år 1939 omkring 4,500 kronor.

Under åberopande av det anförda har pensionsstyrclsen hemställt, att
anslaget till bidrag till folkpensioner och invalidunderstöd m. m. måtte för
budgetåret 1941/42 uppskattas till 135,000,000 kronor.

Barnbidrag, förslagsanslag.

Budgetår Anslag Nettoutgifter

1938/39........................................ 16,400,000 12,941,617

1939/40........................................ 14,000,000 11,410,957

1940/41........................................ 12,000,000 —

1941/42 (förslag)................................ 13,000,000 —

Utöver vad i det föregående anförts rörande gällande författningsbestämmelser
angående barnbidrag må nämnas, att i samband med denna lagstiftning
ett i 43 § lagen örn folkpensionering upptaget stadgande örn barntillägg
erhållit karaktär av övergångsbestämmelse. Några nya beslut örn barntillägg
kunna icke fattas, och i den mån barnbidrag beviljas, skola barntilläggen indragas.
Enligt övergångsbestämmelsen skola vidare efter 1937 års slut utgående
barntillägg bekostas som barnbidrag.

I skrivelse den 31 augusti 1940 bar pensionsstgrelsen hemställt örn anvisande
av medel för nästa budgetår för bestridande av statens kostnader för barnbidrag.
Styrelsen uttalar sig på i huvudsak följande sätt:

Man torde numera kunna anse, att den med 1938 års ingång ikraftträdda
lagen om barnbidrag blivit i det närmaste fullt genomförd. Ännu vid juli månads
utgång år 1939 kvarstodo 1,460 fall av barntillägg, beviljade enligt pensionsförsäkringslagen,
med ett årligt belopp av 228,000 kronor. Vid samma
tidpunkt år 1940 kvarstodo endast 276 fall med ett årsbelopp av 38,000 kronor.
Antalet ansökningar örn barnbidrag uppgick under tiden januari—juli
1939 till 5,634, varav 1,466 avsågo fall, då barntillägg tidigare utgick. Under
motsvarande månader år 1940 hade antalet ansökningar nedgått till 2,940,
varav endast 81 avsågo fall med tidigare utgående barntillägg. Antalet inkommande
ansökningar torde sålunda, efter allt att döma, hava kommit ned
till vad som kan anses normalt.

Antalet vid utgången av juli månad 1940 ikraftvarande barnbidrag kan
uppskattas till 28,700 med en årskostnad för staten av 11,600,000 kronor, mot
vid samma tidpunkt år 1939 27,077 barnbidrag med en årskostnad av

11.179.000 kronor. Härtill kommer det numera ringa antalet barntillägg enligt
förut gällande lagstiftning. Medräknas dessa fall, skulle man nå upp till
ett ungefärligt antal av 28,550 vid utgången av juli månad 1939 och 29,000
vid utgången av juli månad 1940, således en jämförelsevis mindre betydande
ökning. Till jämförelse må anföras, alt 1934 års barnpensioneringssakkunniga
räknat med ett antal barnbidragsfall av i runt tal 40,000 och en årskostnad
för staten av 15,800,000 kronor.

Inalles utgjorde utbetalningarna under budgetåret 1939/40 omkring

13.540.000 kronor, varav omkring 11,410,000 kronor utgjordes av statens andel
i kostnaderna. Även örn till synes mera stabila förhållanden intriitt, torde
dock försiktigheten bjuda, att man, med hänsyn dels till den stora skiljaktig -

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

heten mellan den verkliga kostnaden och den av 1934 års barnpensioneringssakkunniga
beräknade, dels till den väntade lågkonjunkturen, för budgetåret
1941/42 räknar med samma belopp för täckande av statens andel i barnbidragen
som det för budgetåret 1940/41 beviljade.

Styrelsen har alltså beräknat det föreliggande anslagsbehovet för nästa budgetår
till 12,000,000 kronor.

Ersättning till postverket för pensionsutbetalningar, förslagsanslag.

Budgetår Anslag Nettoutgifter

1939/40............................................ 820,000 793,785

1940/41............................................ 870,000

1941/42 (förslag).................................... 1,100,000 —

Ersättning till postverket för dess bestyr med utbetalningar av folkpensioner
och invalidunderstöd var för tiden före den 1 juli 1939 bestämd att utgå
med dels en grundersättning, beräknad efter 12 öre för varje utbetalning, dels
ock därutöver en dyrtidsersättning, utgörande lika många procent av grundersättningen,
som de av postverket under det år, ersättningen avsåg, utbetalade
dyrtidstilläggen utgjorde av de utbetalade fasta avlöningarna. Från och
med den 1 juli 1939 utgår ersättningen med 15 öre för varje utbetalning, därvid
särskild dyrtidsersättning icke utbetalas.

I skrivelse den 31 augusti 1940 har pensionsstyreisen — efter samråd i
ämnet med generalpoststyrelsen — framlagt förslag rörande anvisande av
anslag för ifrågavarande ändamål för budgetåret 1941/42, under vilket budgetår
skola gäldas ersättningar för utbetalningar under år 1941.

Med avseende å grunderna för ersättningen hemställer pensionsstyrelsen
-—- i anslutning till ett av generalpoststyrelsen framställt förslag
— att ersättningen måtte få från och med nästa budgetår höjas till 17
öre för varje utbetalning. Förslaget motiveras med att efter den 1 juli 1939
postverkets personalkostnader stigit avsevärt genom höjning av de enligt allmänna
lönebestämmelser utgående rörliga tilläggen och genom motsvarande
höjning av ersättningarna till den personal, för vilken generalpoststyrelsen
bestämmer ersättningen, samt att efter nämnda dag jämväl postverkets driftkostnader
kraftigt ökats.

Beträffande antalet utbetalningar anför pensionsstyrelsen, att
detsamma, som under år 1938 utgjort omkring 5,260,000, under år 1939 stigit
till 5,494,000, varav 2,661,000 hänfört sig till första halvåret och 2,833,000
till det senare. Under första halvåret 1940 hade antalet utbetalningar uppgått
till 2,733,000, vilken siffra i förhållande till samma period 1939 utvisade
en ökning av 2.7 %. Med utgångspunkt från antalet utbetalningar under år
1939 och med ledning av berörda procentsiffra har styrelsen uppskattat antalet
utbetalningar under år 1941 till omkring 5,800,000.

För budgetåret 1941/42 skulle enligt dessa kalkyler medelsbehovet för ifrågavarande
ersättning bliva (0.17 X 5,800,000) 986,000 kronor eller i avrundat
tal 980,000 kronor.

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

Departementschefen.

Den prisstegring, som inträtt under kriget, medför särskilt svåra verkningar
för de stora grupper av vårt lands befolkning, som för sitt livsuppehälle
hava att lita lill folkpensioner eller invalidunderstöd.
Dessa understöd äro, på sätt framgår av den statistiska utredning,
som socialvårdskommittén verkställt, i och för sig synnerligen knappt utmätta.
Enligt min mening föreligger därför särskild anledning för statsmakterna
att tillse, att ifrågavarande pensioner och understöd icke på grund
av de ändrade förhållandena mista avsevärd del av sitt värde. Med hänsyn
härtill anser jag, att ett skäligt tillägg bör utgå på pensionerna och understöden
för kompensation av levnadskostnadsstegringen. Någon invändning
häremot har ej gjorts i de i ärendet avgivna yttrandena.

I pensionsstyrelsens utredning samt i yttranden av socialstyrelsen, socialvårdskommittén
och styrelsen för svenska stadsförbundet har uppmärksamheten
fästs vid önskvärdheten av en avvägning av pensionernas och invalidunderstödens
storlek, som bättre än den nu gällande svarar mot de olika
behoven. Lösningen av spörsmålet om den dyrtidskompensation, som påkallas
av nu rådande särskilda förhållanden, synes emellertid icke behöva
uppskjutas i avvaktan på ett ställningstagande tili nämnda önskemål.

Olika utvägar äro tänkbara för att bereda en sådan kompensation. Pensionsstyrelsen
har stannat för att föreslå en allmän, av särskild behovsprövning
ej betingad förhöjning av utgående förmåner med belopp, som stå
i visst förhållande till förmånernas storlek. Mot ett anlitande av denna utväg
hava invändningar framställts endast i ett yttrande, nämligen av styrelsen
för svenska landskommunernas förbund. Då den av pensionsstyrelsen föieslagna
utvägen, med hänsyn till föreliggande omständigheter, synes mig mest
rättvis och i övrigt lämplig, anser jag pensionsstyrelsens förslag böra läggas

till grund för åtgärder i ärendet.

Såsom pensionsstyrelsen anfört, synas dvrtidstillägg böra utså. förutom a
invalidunderstöd, endast å pensioner, som äro förenade med tilläggspension.
Dyrtidstilläggen torde emellertid av skäl, för vilka pensionsstyrelsen närmare
redogjort, böra sättas i relation icke enbart till tilläggspensionen utan i princip
till pensionen i dess helhet, således även till den däri ingående pensionen
för erlagda obligatoriska pensionsavgifter. Däremot synes tillägg icke böra
utgå, i den mån pensionen grundar sig på avgifter, som erlagts till pensionsstyrelsens
frivilliga försäkring. Något tillägg torde ej heller böra utgå a
kommunal förhöjning av tilläggspension jämlikt 6 § 3 morn. lagen örn folkpensionering.
.

Levnadskostnaderna hava enligt socialstyrelsens indexberäkningar nimel
tiden den 1 juli 1939—den 1 oktober 1940 stegrats med 162/3 procent. Då det
av tekniska skäl lärer vara nödvändigt att ordna utbetalningarna av dyrtidstilläggen
så, att de kunna samordnas med månadsutbctalningar av folkpensioner
eller invalidunderstöd, synes man för närvarande få nöja sig med

Bihang till riksdagens protokoll 19il. 1 samt: Kr 20.

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

att fastställa ett sådant antal månadsutbetalningar av dyrtidstillägg, att utbetalningarnas
slutsumma något så när motsvarar Ievnadskostnadsstegringen.
Från denna utgångspunkt bär pensionsstyrelsen ansett två månadsutbetalningar
böra väljas; varje sådan utbetalning motsvarar ju 8V3 procent av årsbeloppet,
d. v. s. tillnopa I673 procent. Pensionsstyrelsens förslag härutinnan
har icke mött gensaga i yttrandena. Då man för närvarande har att utgå
tran den konstaterade prisstegringen och alltså icke kan taga hänsyn till
risken av en fortsatt uppgång i levnadskostnaderna, torde pensionsstyrelsens
förslag i denna del böra godtagas. Bestämmelserna i ämnet synas för närvarande
lämpligen kunna fastställas alt gälla för innevarande kalenderår.

Enahanda skäl. som tala för att dyrtidstillägg bör utgå å folkpensioner och
invalidunderstöd, förefinnas även i fråga om barnbidragen. Då tillräcklig
kompensation för prisstegringen å olika varuslag icke kan förväntas
bliva i annan ordning lämnad åt dem, som åtnjuta barnbidrag, finner jag
ett dyrtidstillägg av en sjättedel eller 162/s procent av barnbidragens årsbelopp
skäligt. Dyrtidstillägg synes ej heller här böra utgå å kommunal förhöjning
av barnbidraget.

Xad därefter blindhetsersättningen angår må erinras örn pensionsstyrelsens
förslag av den 23 december 1938, som utgjorde resultatet av en
av framställning från riksdagen föranledd utredning, huruvida till blindhetsersättning
berättigade personer genom ändringar i lagen örn folkpensionering
eller på annat sätt kunde beredas en förbättrad ekonomisk ställning. Pensionsstyrelsen
föreslog för sin del en dyrortsgradering av blindhetsersättningen,
därvid densamma skulle utgå med 600, 750 och 900 kronor i de olika
ortsgrupperna. Förslaget innefattade sålunda samtidigt en förhöjning av ersättningen
i lägsta ortsgruppen, nämligen från 500 till 600 kronor. Pensionsstyrelsen
har i sin utredning den 28 november 1940 framhållit, att, om den
föreslagna dyrortsgraderingen av blindhetsersättningen genomfördes, anledning
att bevilja dyrtidstillägg å de förhöjda ersättningarna åtminstone till en
början icke syntes föreligga. I flera yttranden i nu förevarande ärende har
denna pensionsstyrelsens ståndpunkt biträtts. Då de för blindhetsersättningen
gällande bestämmelserna äro uppbyggda efter andra grunder än de
stadganden, vilka reglera folkpensioner och invalidunderstöd, synes spörsmålet
om det lämpligaste sättet för förbättring av blindhetsersättningen icke
behöva avgöras i nu förevarande sammanhang. Jag har emellertid för avsikt
att inom kort till prövning upptaga nyssnämnda spörsmål, vilket därefter
kommer att anmälas för Kungl. Majit.

Erforderliga bestämmelser rörande dyrtidstillägg å folkpensioner, invalidunderstöd
och barnbidrag torde böra upptagas i en av Kungl. Majit och riksdagen
gemensamt stiftad lag. Förslag till lag i ämnet har upprättats inom
socialdepartementet.

I 1 § första stycket hava upptagits de förut omnämnda grundläggande stadgandena,
att dyrtidstillägg skall utgå under år 1941 till den som åtnjuter

Kungl. Maj.ts proposition nr 20.

27

folkpension, vari ingår tilläggspension, eller invalidunderslöd eller barnbidrag
samt att tillägget skall motsvara en sjättedel av folkpensionens, invalidunderstödets
eller barnbidragets belopp för året. I detta stycke har därjämte
intagits den av praktiska skäl föranledda bestämmelsen, att dyrtidstillägg
dock icke skall utgå å pension, understöd eller bidrag, som icke uppgår till
12 kronor om året.

Andra stycket i 1 § inledes med en föreskrift, att dyrtidstillägg skall utbetalas
halvårsvis å den tid och i den ordning Konungen bestämmer. Pensionsstyrelsens
förslag om utbetalning av dyrtidstillägg samtidigt med månadsutbetalning
av folkpensioner, invalidunderstöd och barnbidrag, vilket lärer
vara den mest pi-aktiska och lämpliga utvägen härutinnan, synes mig böra
godtagas. De tekniska anordningar, som äro erforderliga för genomförandet
därav, hava förberetts av pensionsstyrelsen och generalpoststyrelsen. Såsom
tidpunkt för utbetalning av dyrtidstillägg har pensionsstyrelsen föreslagit maj
och november. Med hänsyn till de ekonomiska påfrestningar, som under innevarande
vinter otvivelaktigt komma att uppstå, finner jag — i likhet nied
vad i några yttranden framhållits — det angeläget, att den första utbetalningen
verkställes så snart som möjligt. Enär förberedande åtgärder för
snar utbetalning redan verkställts, torde det, enligt vad jag inhämtat från
pensionsstyrelsen och generalpoststyrelsen, icke av tekniska skäl möta något
hinder att vidtaga den första utbetalningen redan i februari månad. Den
andra utbetalningen synes, såsom pensionsstyrelsen föreslagit, lämpligen
kunna verkställas i november. Föreskrifter örn tidpunkten för utbetalningarna
samt erforderliga detaljbestämmelser rörande den ordning, i vilken utbetalningarna
skola verkställas, torde få meddelas av Kungl. Majit.

I 1 § andra stycket hava upptagits jämväl några av praktiska skäl föranledda
särbestämmelser. Sålunda har det synts böra föreskrivas, att förändringar,
innefattande minskning eller upphörande av tilläggspension, invalidunderstöd
eller barnbidrag, vilka inträffa efter den månad, under vilken
förfallotiden för ett halvårsdyrtidstillägg infaller, icke skola föx-anleda till
återbetalning av någon del av dyrtidstillägget för ifrågavarande halvår. Däremot
skall, om ökning av pensionen sker, mot ökningen svarande dyrtidstillägg
utbetalas. Särskild beräkning av dyrtidstillägg skall äga rum beträffande
nya pensioner, som börja utgå sedan någon del av ett halvår förflutit.
Sådan beräkning skall också företagas i de fall, då pensionen under
halvåret ökas eller minskas före den månad, under vilken dyrtidstillägg
förfaller till betalning. Å ny pension, som hänför sig till del av halvåret efter
den månad, då dyrtidstillägg i allmänhet förfallit till betalning, skall jämväl
dyrtidstillägg beräknas. Vidare har ansetts böra stadgas, att den, som icke
åtnjuter tilläggspension, invalidunderstöd eller barnbidrag den månad, under
vilken ett halvårsdyrtidstillägg förfaller till betalning, icke skall utfå någon
del av dyrtidstillägget för det halvåret. Sålunda skulle —- om första utbetalning
ägde rum i februari — den vars rätt till exempelvis tilläggspension
upphört med januari månad icke erhålla något dyrtidstillägg alls.

28

Kungl. Maj.ts proposition nr 20.

2 § innehåller reglering av frågan, huru kostnaderna för dyrtidstilläggen
skola bäras. I överensstämmelse med pensionsstyrelsens förslag har delta
spörsmål erhållit den lösningen, att staten skall betala huvudparten men att
kommuner och landsting skola bidraga med belopp, som motsvara en sjättedel
av summan av deras andelar i kostnaderna för under år 1941 utanordnade
tilläggspensioner, invalidunderstöd och barnbidrag. Landstingen deltaga givetvis
ej såvitt angår barnbidrag. Den sålunda föreslagna anordningen har
ej mött direkt gensaga i yttrandena; styrelsen för svenska landstingsförbundet
har dock anfört vissa betänkligheter däremot.

I den mån ej särskilda föreskrifter lämnas i den nu föreslagna lagen skola,
enligt 3 §, bestämmelserna i lagarna örn folkpensionering och barnbidrag i
tillämpliga delar lända till efterrättelse. Kungl. Maj:t skall emellertid äga uppdraga
åt pensionsstyrelsen eller med avseende å fall, som beröra även postverket,
åt pensionsstyrelsen och generalpoststyrelsen gemensamt att meddela
de närmare föreskrifter, som, utöver vad den nu föreliggande lagen innehåller,
finnas erforderliga för dess tillämpning.

Lagen lärer böra träda i kraft utan dröjsmål.

Kostnaderna för staten för dyrtidstillägg å folkpensioner, invalidunderstöd
och barnbidrag under år 1941 hava av pensionsstyrelsen beräknats uppgå till,
beträffande folkpensioner och invalidunderstöd 10,300,000 kronor för första
halvåret och 10,500,000 kronor för andra halvåret samt i fråga örn barnbidrag
950,000 kronor för första halvåret och 1,000,000 kronor för andra halvåret.
Dessa kostnader synas lämpligen böra bestridas från de å riksstaten
upptagna anslagen till förutnämnda ändamål. Såvitt angår bestridandet av
kostnaderna under första halvåret 1941 torde riksdagens medgivande böra
inhämtas, att för budgetåret 1940/41 beviljade förslagsanslag skola få tagas i
anspråk därför. Kostnaderna för andra halvåret 1941 synas däremot, såsom
i årets statsverksproposition förutsatts, böra belasta de för budgetåret 1941/
42 beräknade förslagsanslagen.

Vad först angår anslaget till bidrag till folkpensioner och
invalidunderstöd m. m. skulle detta med tillämpning av hittillsvarande
grunder enligt pensionsstyrelsens beräkningar upptagas till 135,000,000
kronor. Med hänsyn till belastningssiffrorna under en följd av år anser jag
emellertid det av pensionsstyrelsen beräknade beloppet alltför högt, varför
en nedsättning därav synes kunna ske. En viss reducering av det av styrelsen
för kostnader för dyrtidstillägg uppskattade beloppet torde ävenledes kunna
vidtagas. Å andra sidan förefaller det emellertid sannolikt, att nu ifrågavarande
anslag kan komma att belastas med kostnader för dyrtidstillägg under
först halvåret 1942. Med anledning av vad sålunda anförts synes anslaget för
nästa budgetår böra upptagas till 145,000,000 kronor. Beträffande därefter
anslaget till barnbidrag synas mig de senaste årens erfarenheter
hava givit vid handen, att utgifterna för ifrågavarande ändamål av 1934 års
barnpensioneringssakkunniga uppskattats alltför högt. Anledning torde där -

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

29

för icke föreligga att numera vid anslagsberäkningen följa de sakkunnigas
kalkyler. I vad mån en försämring av konjunkturerna kan komma att påverka
medelsbehovet låter sig för närvarande icke närmare bedöma. Ehuru
de av pensionsstyrelsen beräknade beloppen torde vara för höga, synes av
liknande skäl, som anförts beträffande anslaget till bidrag till folkpensioner
och invalidunderstöd m. m., anslaget till barnbidrag för nästa budgetår böra
upptagas till summan av de av pensionsstyrelsen föreslagna beloppen -—•
12,000,000 och 1,000,000 kronor —- eller 13,000,000 kronor. Vad slutligen
angår anslaget till ersättning till postverket för pensionsutbetalningar
synes mig den ifrågasatta höjningen av ersättningen
från 15 till 17 öre per pensionsutbetalning skälig, varför jag förordar,
att densamma kommer till stånd. Ej heller har jag något att erinra mot
de verkställda kalkylerna rörande antalet utbetalningar av här avsedda slag.
Med hänsyn härtill borde anslaget beräknas till 980,000 kronor. Från nu
ifrågavarande anslag torde emellertid vidare böra utgå ersättning till postverket
dels för handhavandet av utbetalningar av dyrtidstillägg å folkpensioner
och invalidunderstöd under kalenderåret 1941, vilken ersättning av
generalpoststyrelsen beräknats till (2 X 63,000) 126,000 kronor, dels ock för
vissa engångskostnader, av styrelsen uppskattade till omkring 22,000 kronor.
Hela anslaget synes mig därför böra för nästa budgetår upptagas med ett
avrundat belopp av 1,100,000 kronor.

Under åberopande av vad i det föregående anförts får jag hemställa, att
Kungl. Majit måtte föreslå riksdagen att

dels antaga förenämnda förslag till lag om dyrtidstillägg
å folkpensioner, invalidunderstöd och barnbidrag,

dels medgiva, att det för budgetåret 1940/41 anvisade förslagsanslaget
till Bidrag till folkpensioner och invalidunderstöd
m. m. må få tagas i anspråk för bestridande av kostnaderna
för utbetalning för första halvåret 1941 av de i
det föregående omförmälda dyrtidstilläggen å folkpensioner
och invalidunderstöd,

dels medgiva, att det för budgetåret 1940/41 anvisade förslagsanslaget
till Barnbidrag må få tagas i anspråk för bestridande
av kostnaderna för utbetalning för första halvåret
1941 av de i det föregående omförmälda dyrtidstilläggen
å barnbidrag,

dels ock för budgetåret 1941/42 anvisa

a) till Bidrag till folkpensioner och invalidunderstöd m.

m. ett förslagsanslag av ............ kronor 145,000,000;

b) till Barnbidrag ett förslagsanslag av kronor 13,000,000;
samt

c) till Ersättning till postverket för pensionsutbetalningar

ett förslagsanslag av .................. kronor 1,100,000.

Bihang till riksdagens protokoll ISAI. 1 sami. Nr 20.

4

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan lämnar Hans Majit Konungen bifall samt
förordnar, att proposition av den lydelse bilaga till detta
protokoll utvisar skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

Ossian Larsson.

Stockholm 1941. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.

404076