Kungl. Maj.ts proposition nr 174.
1
Nr 174.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 42 § 6 mom. taxeringsförordningen
den 28 september 1928 (nr 379); given
Stockholms slott den 21 mars 1941.
Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att antaga
härvid fogade förslag till förordning om ändrad lydelse av 42 § 6 mom.
taxeringsförordningen den 28 september 1928 (nr 379).
GUSTAF.
Ernst Wigforss.
Förslag
till
förordning om ändrad lydelse av 42 § 6 mom. taxeringsförordningen
den 28 september 1928 (nr 379).
Härigenom förordnas, att 42 § 6 mom. taxeringsförordningen den 28 september
19281 skall erhålla följande ändrade lydelse:
42 §.
6 mom. Kungl. Majit må, där så kan ske utan att åsyftad kontroll eftersättes
eller då eljest särskilda omständigheter därtill föranleda, förordna om
jämkning av den i 3 mom. stadgade uppgiftsskyldigheten.
Denna förordning träder i kraft dagen efter den, då förordningen enligt
därå meddelad uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.
Senaste lydelse se SFS 1935: 255.
Bihang till riksdagens protokoll 19il. 1 sami. Nr 174.
1
2
Kungl. Maj.ts proposition nr 174.
Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 21 mars
1941.
Närvarande:
Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden
Westman, Wigforss, Möller, Sköld, Eriksson, Bergquist, Bagge,
Andersson, Domö, Rosander, Gjöres, Ewerlöf.
Chefen för finansdepartementet, statsrådet Wigforss anför:
I syfte att underlätta skattekontrollen infördes genom beslut av 1935 års
riksdag viss uppgiftsskyldighet beträffande bl. a. obligationsräntor. Enligt
42 § 3 mom. taxeringsförordningen åligger det sålunda envar, som här i riket
mot kupong eller kvitto utbekommit ränta å obligation, att vid mottagandet
avgiva särskild uppgift därom. Lyftes beloppet för annans räkning och
överlämnas ej därvid en av denne avgiven uppgift, skall sådan i stället avgivas
av den, som lyfter beloppet, och därvid uppgivas namn och hemvist
å den, för vars räkning beloppet lyftes. Utbekommer någon ränta mot kupong,
som han förvärvat utan den obligation, vartill kupongen hör, skall
uppgivas namn och hemvist å den, från vilken kupongen förvärvats. Uppgift
skall avfattas enligt av Kungl. Maj:t fastställt formulär och avlämnas
till den, som utbetalar räntan. Denne bör tillse att uppgift lämnas, innan
betalning sker.
Om jämkning av den sålunda stadgade uppgiftsskyldigheten må Konungen,
enligt 6 mom. i samma paragraf, förordna, därest så kan ske utan att
åsyftad kontroll eftersättes.
Under hänvisning till förenämnda bestämmelser lia fullmäktige i riksgäldskontoret
i skrivelse den 5 december 1940 hemställt, att Kungl. Maj:t
ville förordna örn sådan begränsning av uppgiftsskyldigheten, att uppgift
icke behövde avgivas beträffande räntor å obligationer tillhörande svenska
statens försvarslån av 1940 eller eventuellt statsobligationer i allmänhet, då
de uppburna räntebeloppen sammanlagt icke överstege 25 kronor.
Såsom skäl för sin berörda hemställan ha fullmäktige anfört följande.
Efter utgivandet av 1940 års försvarslån hade antalet obligationsägare i riket
högst väsentligt ökats. Försvarsobligationerna vore spridda över hela
landet och antalet småposter vore mycket betydande. För att bereda obligationsägarna
möjlighet att på ett bekvämt sätt utfå obligationsräntan, som
ifråga om den lägsta obligationsvalören — 50 kronor — skulle lyftas mot
Kungl. Maj:ts proposition nr 174.
3
avlämnande av kupong å 1 krona, vore avsett, att utbetalning av räntan
skulle ske, förutom hos riksgäldskontoret, Sveriges riksbank och affärsbankerna,
även genom postverket och sparbankerna. Det redan i och för sig
tidsödande arbetet med tillsynen över uppgiftsskyldighetens behöriga fullgörande
måste, såvitt anginge försvarsobligationerna, bliva verkligt betungande.
Särskilt gällde detta postverket oell sparbankerna, vilka finge utbetala
räntorna å huvudparten av de små obligationsinnehaven. Enligt fullmäktiges
mening vore det därför angeläget, att uppgiftsskyldigheten begränsades,
så att smärre räntebelopp icke omfattades därav. Då betänkligheter möjligen
kunde möta att från uppgiftsskyldigheten undandraga endast räntor å
försvarsobligationer, ville fullmäktige ifrågasätta undantagets utsträckande
till statsobligationsräntor i allmänhet.
över framställningen lia — efter remiss — yttranden avgivits av kammarrätten,
statskontoret, riksräkenskapsverket, Överståthållarämbetet samt länsstyrelserna
i Stockholms, Östergötlands, Malmöhus samt Göteborgs och Bohus
län.
Kammarrätten yttrar:
Vad fullmäktige till stöd för framställningen anfört synes motivera en
viss begränsning av den föreskrivna uppgiftsskyldigheten, I realiteten lärer
väl knappast vara att i mera väsentlig mån räkna med möjligheten av att
någon innehavare av större obligationsposter skulle, i avsikt att undandraga
sig kontrollen för av honom åtnjutna obligationsräntor, vid särskilda
tidpunkter eller å olika utbetalningsställen för inlösen förete halvårskuponger
till belopp, sammanlagt överstigande det belopp om högst 25 kronor,
motsvarande halvårsräntan efter 4 procent å nominellt 1,250 kronor, med
avseende varå förslaget i första hand innefattar undantag från uppgiftsskyldighet.
Fråga är dock måhända, om icke det angivna beloppet 25 kronor
skulle kunna anses vara för högt. För sin del ställer sig kammarrätten
tveksam härutinnan; ett belopp örn högst 10 kronor, motsvarande halvårsräntan
efter 4 procent å nominellt 500 kronor, torde måhända vara tillfyllest
för tillgodoseende av det behov av förenkling vid ränteutbetalningarna,
som fullmäktige understrukit. Begränsningen av omförmälda uppgiftsskyldighet
synes vidare böra omfatta allenast räntorna å försvarsobligationslånet;
med hänsyn till de säregna förhållanden, varunder samma lån
upptagits, finner nämligen kammarrätten betänkligheter icke möta mot att
i förevarande avseende åtskillnad göres mellan detta lån och övriga statsobligationslån.
Under åberopande av det anförda tillstyrker kammarrätten, att undantag
från uppgiftsskyldigheten medgives beträffande räntebelopp å sammanlagt
högst 10 kronor, som utbetalas mot kuponger tillhörande 1940 års försvarsobligationer.
Statskontoret anför:
Ur kontrollsynpunkt synas vissa betänkligheter kunna resas mot ett eftergivande
av här ifrågavarande uppgiftsskyldighet på sätt riksgäldskontoret
föreslagit. Hinder skulle sålunda icke föreligga för den, som ville undandraga
sig skatt, att genom all i olika omgångar eller å skilda inlösningsställen
för lyftning förete kuponger undandraga sig den kontroll, vilken avsetts
med uppgiftsskyldighetens införande, även för mera betydande belopp. Här
-
4
i Kungl. Maj:ts proposition nr 174.
Departementschefen.
till kommer, att det icke synes uteslutet, att ett undantagsstadgande i förevarande
avseende på vissa håll skulle kunna föranleda den missuppfattningen,
att skattskyldighet för dessa smärre ränteinkomster å statslån icke
förelåge. Med hänsyn emellertid till de skäl, som i framställningen anförts,
vill statskontoret det oaktat icke motsätta sig ett tillmötesgående av riksgäldskontorets
önskemål. Ämbetsverket håller dock före, att för undvikande
i möjligaste mån av de konsekvenser, som ovan berörts, det maximibelopp,
som skulle undantagas från uppgiftsskyldighet, bör sättas lägre än
riksgäldskontoret tänkt sig, förslagsvis till 10 kronor, liksom även att en
undantagsbestämmelse bör givas giltighet allenast beträffande 1940 års
försvarslån.
Riksräkenskapsverket bar icke något att erinra mot bifall till framställningen,
såvitt angår försvarsobligationerna, men finner ej skäl till undantag
från uppgiftsskyldigheten beträffande statsobligationsräntor i allmänhet.
Överståthållarämbetet samt länsstyrelserna i Stockholms, Östergötlands
och Göteborgs och Bohus län ha icke något att erinra mot bifall till framställningen.
Länsstyrelsen i Malmöhus län förklarar sig icke ha något i princip att
erinra mot en viss begränsning av uppgiftsskyldigheten men ifrågasätter,
huruvida icke begränsningen borde avse allenast räntebelopp, som sammanlagt
icke överstiga 25 kronor om året.
Den i taxeringsförordningen stadgade uppgiftsskyldigheten beträffande
obligationsräntor innebär ett viktigt led i taxeringskontrollen. Tillsynen över
fullgörandet av uppgiftsskyldigheten skulle emellertid, såsom fullmäktige i
riksgäldskontoret framhållit, bliva betungande ifråga örn försvarsobligationerna
med hänsyn till det betydande antal obligationer i små valörer som
här förekommer. Framställningen avser närmast 1940 års försvarslån, men
det sagda äger givetvis tillämpning även å det andra försvarslånet. En viss
begränsning av uppgiftsskyldigheten synes därför i dessa fall önskvärd och
densamma torde kunna genomföras utan att taxeringskontrollen i nämnvärd
mån äventyras. På sätt kammarrätten och statskontoret anfört torde det
dock vara för ändamålet tillfyllest, att undantag från uppgiftsskyldigheten
medgives beträffande räntebelopp, som utbetalas mot kuponger å sammanlagt
högst 10 kronor.
Då införande av en begränsning av uppgiftsskyldigheten i enlighet med
vad nu sagts icke torde innefattas i det bemyndigande, som lämnats Kungl.
Majit i 42 § 6 mom. taxeringsförordningen, erfordras för bifall till framställningen
riksdagens samtycke. Enär framdeles kunna tänkas uppkomma
fall liknande det förevarande, synes ett generellt bemyndigande böra utverkas
för Kungl. Majit att, där särskilda omständigheter därtill föranleda, förordna
örn undantag från den stadgade uppgiftsskyldigheten. Ett sådant bemyndigande
torde lämpligast böra intagas i nyssnämnda författningsrum.
Under åberopande av det anförda hemställer härefter departementschefen,
att upprättat förslag till förordning örn ändrad lydelse av 42 § 6 mom. taxeringsförordningen
den 28 september 1928 (nr 379) måtte genom proposition
föreläggas riksdagen till antagande.
Kungl. Maj:ts proposition nr 174. 5
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Majit Konungen, att proposition
av den lydelse, bilaga vid detta protokoll utvisar,
skall avlåtas till riksdagen.
Ur protokollet:
Lennart Hammarskiöld.
Bihang till riksdagens protokoll idit. 1 sami. Nr 174.
7