Kungl. Majus proposition nr 165.

1

Nr 165.

Kungl. Majds proposition till riksdagen angående anslag
till lån för stödjande av bostadsproduktionen i vissa
orter; given Stockholms slott den 7 mars 1941.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över socialärenden för denna dag, föreslå riksdagen att bifalla de
förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.

GUSTAF.

Gustav Möller.

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför
Hans Majit Konungen i statsrådet å Stockholms slott
den 7 mars 1941.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden

Pehrsson-Bramstorf, Westman, Wigforss, Möller, Sköld, Eriksson,

Bergquist, Andersson, Domö, Bosander.

Efter gemensam beredning med cheferna för försvars- och finansdepartementen
anför chefen för socialdepartementet, statsrådet Möller:

Enligt nu gällande bestämmelser angående tertiärlån till viss bostadsbyggnadsverksamhet
(kungörelse den 30 juni 1937, nr 658, ändrad genom
kungörelse nr 669/1940) må tertiärlån beträffande flerfamiljshus ej överstiga
vare sig tjugu procent av det värde å fastigheten eller, där fråga är örn tomträtt,
å byggnaden, som statens byggnadslånebyrå med ledning av en i särskild
ordning företagen värdering godkänt, eller tjugu procent av det taxeringsvärde,
som efter byggnadsföretagets fullbordande åsättes fastigheten eller,

Bihang till riksdagens protokoll 1941. 1 sami. Nr 165.

008 41

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 165.

där fråga är om tomträtt, byggnaden. Beträffande enfamiljshus må lånet ej
överstiga trettiofem procent av fastighetens, eventuellt byggnadens värde, beräknat
efter byggnadslånebyråns värdering. Vidare gäller, att de inteckningar,
som skola utgöra säkerhet för dylika lån, skola ligga beträffande flerfamiljshus
inom nittio procent och eljest inom åttiofem procent av nyss angivna
värden. Å tertiärlån utgår ränta efter fyra och en halv procent. Med hänsyn
till den vittomfattande kris, som drabbat bostadsproduktionen, och de åtgärder,
som bli behövliga för krisens avhjälpande, torde såväl ifrågavarande
bestämmelser som ock åtskilliga andra regler på den statliga bostadspolitikens
område vara i behov av en revision. De förslag, som härutinnan kunna vara
erforderliga, har jag för avsikt att framlägga, så snart jag hunnit taga ställning
till det av 1940 års byggnadskostnadssakkunniga avgivna betänkandet (Statens
off. utredn. 1941:4), vilket jag hoppas skall kunna ske inom loppet av den
närmaste tiden. Omständigheter hava emellertid inträffat, som föranleda, att
jag redan nu anser mig böra framlägga några konkreta förslag, som syfta till
avhjälpande av de speciella missförhållanden, som uppstått på bostadsmarknaden
inom vissa samhällen.

I några städer hava i samband med försvarsberedskapens stärkande vissa
industrier utbyggts i betydande omfattning. Med hänsyn härtill har en ganska
stark tillströmning av arbetare och tjänstemän ägt rum till dessa orter, vilket
lett till att en akut bostadsbrist uppstått där. Till belysning av vad jag nu
anfört vill jag lämna följande uppgifter rörande läget på bostadsmarknaden i
Linköping och Trollhättan.

Linköping. Vid slutet av år 1939 funnos i staden 117 lediga bostadslägenheter,
varav 22 enkelrum, enkelkök eller 1 rum och kokvrå, 10 dubbletter
m. m., 32 lägenheter om 1 rum och kök, 12 om 2 rum och kök, 17 örn 3 rum
och kök, 12 örn 4 rum och kök, 12 örn 5 och flera rum och kök. Av de lediga
lägenheterna voro 67 utan och 50 med centralvärme. Antalet lediga lägenheter
utgjorde l.o procent av samtliga.

Den 15 november 1940 funnos 3 lediga egentliga bostadslägenheter, varav
1 enkelrum och 2 lägenheter örn 5 eller flera rum och kök.

Under januari—februari 1941 ha byggnadslov beviljats för 3 hus, innehållande
22 lägenheter och 61 eldstäder. Ansökan föreligger örn byggnadslov
för ett hus örn 20 lägenheter; detta bygge torde dock, enligt uppgift från
stadsarkitekten, ej komma till stånd. Vidare föreligga planer för uppförande
av hyreshus, innehållande cirka 400 lägenheter; för vissa av dessa hus ha
tertiärlån sökts hos statens byggnadslånebyrå. Slutligen skall förslag till
stadsplan framläggas för ett småstugeområde, till vilket mellan 300 och 400
teckningar inkommit.

Enligt uppgifter från statens byggnadslånebyrå hade efter den 1 juli 1940
preliminärt beviljats tertiärlån för 6 hus, innehållande 148 lägenheter och
366 eldstäder. Lånesumman uppgick till 361,160 kronor och den beräknade
totalkostnaden till 1,826,937 kronor. — Under år 1941 lia till byggnadslånebyrån
inkommit ansökningar örn lån för 4 hus med 37 lägenheter och 94 eldstäder;
den sökta lånesumman uppgår till 109,350 kronor och den beräknade
totalkostnaden till 520,925 kronor.

Trollhättan. Vid slutet av år 1939 funnos 110 lediga bostadslägenheter,
varav 11 enkelrum, enkelkök eller 1 rum och kokvrå, 3 dubbletter m. m., 34
lägenheter örn 1 rum och kök, 30 örn 2 rum och kök, 19 örn 3 rum och kök,

3

Kungl. Majus proposition nr 165.

11 om 4 rum och kök och 2 om 5 eller flera rum och kök. Av de lediga lägenheterna
voro 46 utan och 64 med centralvärme. Antalet lediga lägenheter
utgjorde 2.1 procent av samtliga.

^ Den 15 november 1940 funnos 11 ledina egentliga bostadslägenheter, varav
3 om 1 rum och kök, 2 örn 2 rum och kök, 1 örn 3 rum och kök, 3 örn 4 rum
och kök, 2 örn 5 eller flera rum och kök.

Enligt uppgift från stadsarkitekten i Trollhättan har byggnadsnämnden
under år 1941 beviljat byggnadslov för 1 lägenhet örn 2 eldstäder. Vid
nämndens nästa sammanträde skola behandlas ansökningar, avseende cirka 48
lägenheter. Ingen spekulativ byggnadsverksamhet har på sistone förekommit
i staden, men planer föreligga nu att täcka lägenhetsunderskottet (uppskattat
till cirka 400 lägenheter) genom byggande av några större hyreshus.

Statens byggnadslånebyrå har år 1941 preliminärt beviljat tertiärlån för
två hus, innehållande 6 lägenheter och 19 eldstäder. Lånesumman uppgår till
13,600 kronor och den beräknade totalkostnaden till 76,178 kronor.

Enligt inhämtade uppgifter hade bostadsbyggnadsverksamheten, som år
1939 omfattade i Linköping 692 och i Trollhättan 328 lägenheter, under 1940
nedgått till respektive 127 och 64 lägenheter.

Rörande nu anmärkta förhållanden föreligga jämväl uttalanden av drätselkamrarna
i de båda städerna, vilka avgivits i samband med vissa hos byggnadslånebyrån
anhängiga ärenden. Sålunda anför drätselkammaren i Linköping
i en den 17 december 1940 upprättad promemoria bland annat följande.

Redan den 1 oktober 1940 hade en stor bostadsbrist kunnat förmärkas.
Endast med anlitande av redan utdömda lägenheter, tillfälliga bostäder i en
skola samt genom att i Linköping anställda personer hyrt lägenheter till sina
familjer på annan ort, hade bostadsfrågan kunnat lösas provisoriskt.

Den huvudsakligaste anledningen till bostadsbristen vore att söka i de
omfattande nyanställningarna, som ägt rum vid i Linköping verksamma industrier.
Då vissa av dessa troligen bomme att ytterligare utöka sin rörelse,
torde under 1941 ett mycket stort antal lägenheter komma att erfordras.

De med dispens från hälsovårdsnämnden upplåtna utdömda lägenheterna
kunde icke heller anses böra upplåtas längre än till den 1 juni 1941.

Det vore därför av vikt att nya lägenheter omedelbart producerades.

På grund av stagnationen inom byggnadsbranschen hade Linköping en
stor arbetslöshet bland arbetare tillhörande detta fack. Enligt uppgifter från
byggnadsarbetarefackföreningarna i Linköping vore cirka 61 procent av byggnadsarbetarkårens
medlemmar arbetslösa eller inkallade.

Drätselkammaren i Trollhättan uppger i ett den 7 januari 1941 avgivet
yttrande, att i staden föreligger en oerhört stor bostadsbrist, vilken förväntas
bliva ytterligare ökad, då ett par industriföretag ämna utöka sin arbetarstam.
Drätselkammaren, som uppskattar det aktuella bostadsbehovet till omkring
200 stycken en- och tvårumslägenheter, framhåller vidare, att då byggnadsverksamheten
i staden nu helt ligger nere, arbetslösheten inom byggnadsbranschen
är stor.

Statens industrikommission har i skrivelse den 13 februari 1941 till chefen
för socialdepartementet framhållit, att läget på bostadsmarknaden i Linköping
och Trollhättan torde, därest ej särskilda åtgärder vidtagas, komma att menligt
inverka på uppgjorda utvidgningsplaner för flygindustrins utbyggnad.

Statens byggnadslånebyrå har i ett den 1 mars 1941 avgivet yttrande anfört
i huvudsak följande.

4

Departements chefen.

Kungl. Majus proposition nr 165.

Behovet av nya bostadslägenheter i Linköping och Trollhättan är trängande.
Enligt vad en av byggnadslånebyrån på vardera platsen företagen undersökning
ger vid handen äro varken kommunerna eller de industriföretag, för
vilkas personal bostäderna måste anskaffas, beredda att i egen regi uppföra
erforderliga bostadshus.

Däremot kan man räkna med stöd i andra former från såväl kommunernas
som industriföretagens sida.

Då bostadsnöden i huvudsak vållas av tillströmningen av arbetskraft, som
arbetar med beställningar för försvarets räkning, lär staten icke kunna undgå
att här understödja nyproduktion av bostadslägenheter på ett långt verksammare
sätt än nu gällande författningar möjliggöra, även örn risken för
kapitalförlust möjligen blir något större än vanligt. Därest staten lämnar sin
medverkan i huvudsaklig överensstämmelse med följande förslag, synas goda
utsikter föreligga att få igång enskild byggnadsverksamhet för bostadsbristens
avhjälpande.

Härvid kommer främst i fråga att bereda byggmästarna sådana förmåner,
som äro avsedda att befordra nyproduktionen enligt 1940 års byggnadskostnadssakkunnigas
betänkande. Det är emellertid svårt att på detta stadium
anknyta till de sakkunnigas framtidsprogram, helst som ännu icke är avgjort,
huruvida eller i vilka former förslaget kommer att förverkligas. Byggnadslånebyrån
förmenar därför, att vissa speciella anordningar måste träffas.

Härmed åsyftar byrån, att tillfälle kan givas byrån att för bebyggelse i
Linköping och Trollhättan bevilja tertiärlån intill 90 procent av värdet med
omedelbar anslutning till det sekundärlån, som kan erhållas på öppna marknaden,
även örn tertiärlånets undre gräns skulle understiga vad som eljest är
stadgat. På grund av förhållandena synas särskilda medel, vilkas totalbelopp
för de båda orterna byrån uppskattar approximativt till 3 å 5 miljoner kronor,
böra stå till förfogande. Fördelningen av lånemedel mellan de båda orterna
blir beroende på behov och efterfrågan.

Med ett dylikt förfaringssätt i förening med kommunernas och de berörda
industriföretagens medverkan synes kapitalanskaffningsproblemet kunna lösas.
Detta lär emellertid icke innebära tillräcklig stimulans till erforderligt bostadsbyggande.
Åtminstone i ett avseende torde man vara tvingad att redan nu
upptaga en av byggnadskostnadssakkunnigas huvudtankar, nämligen att
bereda bostadsföretaget räntelättnad. Härvidlag kommer närmast i fråga att
göra sådan eftergift i anspråket på tertiärlånets förräntning under 10 år, att
eftergiftens storlek motsvarar skillnaden mellan å ena sidan lägsta uppnåeliga
ränta å primär- och sekundärkrediter för 10 år och å andra sidan 3''/2 procent
ränta å primärkrediten och däremot svarande ränta å sekundärkrediten. Beräk
ningen av eftergiftens storlek i det enskilda fallet synes skäligen böra anförtros
åt statsorganet.

Byggnadslånebyrån förordar sålunda, att Kungl. Majit hos riksdagen äskar
att lägst 3 och högst 5 miljoner kronor ställas till byråns förfogande att utgå
såsom tertiärlån i Linköping och Trollhättan i huvudsaklig överensstämmelse
med vad som angivits.

För närvarande övervägas inom socialdepartementet möjligheterna att
bereda ett effektivt stöd från det allmännas sida åt den nära nog lamslagna
bostadsproduktionen. På grundval av byggnadskostnadssakkunnigas förslag
och de över sakkunnigas betänkande avgivna remissyttrandena torde vägar
kunna finnas, som leda till att åtminstone så stor bostadsproduktion skall
komma till stånd, att risken för bostadsbrist avvärjes. De problem, som möta,
äro emellertid i hög grad komplicerade, och jag är därför ännu icke beredd
att framlägga förslag i ämnet.

o

Kungl. Majus proposition nr 165.

Ståndpunktstagandet till vissa bostadsfrågor kan dock icke utan stora ola
genheter uppskjutas, till dess ett mera allmänt program i bostadsfrågan hinner
uppgöras och behandlas.

I samband med försvarsberedskapens stärkande hava ett flertal industrier
inom riket i betydande omfattning utbyggts. Detta har medfört en icke
oväsentlig tillströmning av arbetare och tjänstemän till de orter, där dessa
industrier äro belägna. Som vissa av dessa orter äro av förhållandevis ringa
storlek, har tillströmningen på sina håll medfört en besvärande och undan
för undan skärpt bostadsbrist. Så är enligt vad den föreliggande utredningen
utvisar fallet inom Linköping och Trollhättan. Enligt vad jag inhämtat föreligga
nära nog likartade förhållanden i några andra städer, bland dem
Boden, Karlskoga, Luleå och Nyköping.

Bostadsbristen i nu ifrågavarande städer innebär icke allenast ett socialt
problem. Dess avhjälpande ter sig som ett statsintresse av första ordningen,
då i annat fall viktiga industriers behov av arbetskraft äventyras. Såsom
industrikommissionen påpekat kommer läget på bostadsmarknaden i Linköping
och Trollhättan att menligt inverka på de uppgjorda planerna på flygindustriens
utbyggnad, örn icke särskilda åtgärder vidtagas. Effekten av åtgärderna
blir emellertid beroende på deras snabbhet. Under sådana förhållanden
anser jag mig nödsakad att redan nu undersöka möjligheterna att
med statens stöd få till stånd en mot behovet svarande bostadsproduktion i
de orter, där försvarsberedskapens krav vållat svårartad bostadsbrist. Redan
tidigare har för övrigt staten ansett sig böra ingripa i likartade fall. Jag vill
sålunda erinra örn att 1940 års urtima riksdag anvisade på förslag av Kungl.
Maj:t (prop. nr 38) ett anslag av 1,850,000 kronor för uppförande av bostäder
åt personalen vid den centrala torpedverkstaden.

Vid lösandet av centrala torpedverkstadens bostadsfråga avsågos de anvisade
medlen skola användas för att helt bekosta uppförandet av sju byggnader
av närmare angiven typ, rymmande tillhopa 136 bostadslägenheter.
Dessa byggnader bliva följaktligen en statens egendom. Ett dylikt arrangemang
— vilket för övrigt icke avses bliva definitivt beträffande nämnda sju
bostadshus — torde icke böra ifrågakomma i nu förevarande fall bland annat
därför att byggnadsbehovet är av en helt annan storleksordning.

Det förslag, som byggnadslånebyrån framlagt, syftar till att genom förbilligandet
av byggnadskreditema uppmuntra privat företagsamhet att igångsätta
bostadsproduktion. Samma syfte har den av byggnadslånebyrån bedrivna
tertiärlånegivningen. Genom vissa ändringar och modifikationer i grunderna
för denna verksamhet skola enligt byrån — som företagit särskilda undersökningar
såväl i Linköping som Trollhättan — enskild företagsamhet få möjligheter
att igångsätta en ganska omfattande bostadsproduktion.

Enligt min mening bör den av byggnadslånebyrån föreslagna lösningen
prövas. Riksdagens medgivande torde därför böra inhämtas till att tertiärlån
få utlämnas efter väsentligt ändrade grunder i de orter, där försvarsberedskapen
eller med denna nära sammanhängande åtgärder vållat svårartad
bostadsbrist. Jag upptager nu till behandling byggnadslånebyråns ändringsförslag.

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 165-

Det första av dessa innebär endast att beträffande enfamiljshus tertiärlånets
övre gräns skulle förskjutas från 85 till 90 procent av värdet. Även om
den fördel, som härigenom kan uppnås, synes skäligen obetydlig, anser jag
mig kunna ansluta mig till förslaget. Dessutom vill jag — i likhet med
vad byggnadskostnadssakkunniga i sitt betänkande föreslagit — förorda, att
slopa bestämmelsen örn att tertiärlånen jämväl måste ligga inom 90 procent
av fastighetens taxeringsvärde. Bestämmelsen örn att lånen skola ligga under
ett av byggnadslånebyrån fastställt värde bör skänka tillräcklig trygghet mot
förlustrisker, även örn dessa risker efter den föreslagna ändringen bliva något
större än vad nu är fallet.

Yad härefter angår byggnadslånebyråns förslag att sänka tertiär lånens
undre gräns, biträder jag detsamma. En gräns för kreditgivningen torde
dock böra uppdragas, och jag föreslår i sådant hänseende, att tertiärlån i
förevarande fall ej böra beviljas, beträffande flerfamiljshus utöver 35 och
beträffande enfamiljshus utöver 45 procent av det uppskattade värdet. Jämväl
i detta avseende torde lånegränsen böra göras oberoende av taxeringsvärdet,

Vidkommande slutligen byggnadslånebyråns förslag angående räntesubvention,
vilket syftar till att giva samma effekt som byggnadskostnadssakkunnigas
förslag till finansiering av bostadsbyggandet, finner jag detsamma välbetänkt.
Med hänsyn till vad jag förut sagt angående betydelsen av att
stimulera det enskilda företagarintresset torde det vara ofrånkomligt att beträda
subventionsvägen. Beträffande subventionens storlek i det enskilda
fallet synes avgörandet härutinnan lämpligen böra anförtros åt byggnadslånebyrån;
dock torde räntan å tertiärlånen icke böra understiga 2.5 procent.

I sitt betänkande hava byggnadskostnadssakkunniga framlagt åtskilliga
förslag i syfte att förbilliga bostadsbyggandet. I den mån förverkligandet av
dessa förslag kan göras till villkor vid kreditgivning enligt nu antydda riktlinjer,
synes mig så böra ske. Byggnadslånebyrån bör sålunda sträva efter
att erforderlig tomtmark förvärvas till högst de priser, som voro gällande år
1935.

Byggnadslånebyrån bör vidare med stor uppmärksamhet följa hyresutvecklingen
i de subventionerade husen. En hyresstegring, som skulle medföra
oförtjänta inkomster åt ägarna till de med statens stöd uppförda husen, bör
icke tillåtas.

För förverkligande av de framlagda förslagen räknar byggnadslånebyrån
för de nu ifrågavarande båda orterna med ett extra medelsbehov av 3 å 5
miljoner kronor.

Jag har redan framhållit, att behov av åtgärder kan föreligga även i ett
par andra orter. Under sådana förhållanden torde man kunna uppskatta medelsbehovet
till 5,000,000 kronor. Ett så betydande belopp kan icke disponeras
för detta ändamål av de medel, som för närvarande stå till förfogande för utlämnande
av tertiärlån. Enligt vad jag inhämtat finnas denna dag allenast
cirka 1,700,000 kronor kvar odisponerade å anslaget till tertiärlån till viss
bostadsbyggnadsverksamhet. Förslag torde därför böra föreläggas riksdagen
örn medelsanvisning för ändamålet. Då jag sannolikt inom kort får anledning

7

Kungl. Maj:ts proposition nr 165.

att återkomma till frågan om förstärkning av reservationsanslaget till tertiärlån
till viss bostadsbyggnadsverksamhet under innevarande budgetår, torde
för den särskilda låneverksamhet, varom nu är fråga, böra anvisas å tilläggsstat
II för innevarande budgetår under Kapitalinvesteringar, Fonden för låneunderstöd
ett särskilt reservationsanslag benämnt Lån för stödjande av
bostadsproduktionen i vissa orter.

Under åberopande av vad sålunda anförts får jag hemställa, att Kungl.
Maj:t måtte föreslå riksdagen att

dels godkänna av mig förordade grunder för lån för stödjande
av bostadsproduktionen i vissa orter;

dels ock för ändamålet under Kapitalinvesteringar, Fonden för
låneunderstöd till Lån för stödjande av bostadsproduktionen
i vissa orter å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1940/41
anvisa ett reservationsanslag av .................. kronor 5,000,000.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan lämnar Hans Maj:t Konungen bifall samt förordnar,
att proposition av den lydelse bilaga till detta
protokoll utvisar skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:
Nils-Sture Lindqvist.