Kungl. Majus proposition nr 121.

1

tfr 121.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till
lag om ändring i vissa delar av sinnessjuklagen den
19 september 1929 (nr 321); given Stockholms slott
■ den 7 mars 1941.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet hållna protokoll
vill Kungl. Maj:t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen
att antaga härvid fogat förslag till lag örn ändring i vissa delar av sinnessjuklagen
den 19 september 1929 (nr 321).

GUSTAF.

Gustav Möller.

Bihang till riksdagens protokoll 1941.

1 sami.

Nr 121.

480 41

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 121.

Förslag en Lag örn

ändring i vissa delar av sinnessjuklagen den 19 september 1929

(nr 321).

Härigenom förordnas, att 7 samt 19—22 §§ sinnessjuklagen den 19 september
1929 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives:

1 §•

Yad i denna lag stadgas örn sinnessjukdom och sinnessjuk skall i tillämpliga
delar gälla beträffande sinnesslöhet och sinnesslö; dock att beträffande
sinnesslövården vad i lagen stadgas örn överinspektören för sinnessjukvården
i stället skall gälla en av Konungen förordnad inspektör för sinnesslövården.

19 §.

Sinnessjuk, som är för vård intagen å sinnessjukhus, må, där hans tillstånd
icke innefattar fara för annans personliga säkerhet eller eget liv, på försök
utskrivas för viss bestämd tid eller tills vidare. Sådan utskrivning må förbindas
med åläggande att iakttaga de föreskrifter, som i anledning av utskrivningen
meddelas. Åsidosättas sålunda givna föreskrifter eller finnes
eljest fortsatt vård å sinnessjukhus erforderlig, må förordnande meddelas om
den sjukes återintagande å sinnessjukhuset.

Utskrivning enligt —--anstalten utskriven.

20 §.

Beträffande sådan för vård å sinnessjukhus intagen person, för vilkens utskrivning
jämlikt 18 § hinder möter på grund av vad i andra stycket av
samma paragraf stadgas, tillkomme det sinnessjuknämnden att antingen själv
efter anmälan eller framställning, som nedan sägs, besluta örn utskrivning
enligt 17 eller 19 § eller uppdraga åt sjukvårdsläkaren att därom meddela
beslut. Uppdrag, som nu sagts, må dock ej meddelas i fall, där det brott, som
utgör hinder för utskrivning enligt 18 §, varit riktat mot annans personliga
säkerhet. Begår den, om vilkens utskrivning är fråga, sådant brott efter det
uppdraget meddelats, skall detta anses återkallat.

I andra än de i första stycket omnämnda fall ankomme det å sjukvårdsläkaren
att besluta örn utskrivning och äge jämväl överinspektören för sinnessjukvården
förordna därom.

Sjukvårdsläkaren tillkomme---på försök.

Kungl. Maj:ts proposition nr 121.

3

21 §.

Finner sjukvårdsläkaren anledning föreligga till utskrivning i fall, där beslutanderätten
tillkommer sinnessjuknämnden, har han att ofördröjligen göra
anmälan därom hos nämnden.

överinspektören för---sådan anmälan.

22 §.

Utskrivning av---göras skriftligen.

Har sinnessjuknämnden avslagit framställning, som i första stycket sägs,
må nämnden ej till prövning upptaga ny framställning, som inkommit förrän
sex månader förflutit från den dag, då beslutet örn avslag å den föregående
framställningen meddelades.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1941.

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 121.

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott
den 28 februari 1941.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden

Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Möller, Eriksson, Bergquist,

Andersson, Domö, Rosander.

Efter gemensam beredning med chefen för justitiedepartementet anför
chefen för socialdepartementet, statsrådet Möller:

Den 21 juni 1940 uppdrog Kungl. Maj:t åt medicinalstyrelsen att taga under
övervägande spörsmålet, huruvida och i vad mån en ändring av nuvarande ordning
för tillsynen över statens anstalter för vård av sinnesslöa borde äga rum,
samt att inkomma med det förslag, vartill prövningen kunde föranleda. Det
medicinalstyrelsen sålunda givna uppdraget har numera slutförts.

I skrivelse den 19 november 1940 har sinnessjuknämnden gjort framställning
örn vissa ändringar i sinnessjuklagens bestämmelser örn utskrivning
från sinnessjukhus.

Jag anhåller nu att få anmäla dessa båda ärenden. De komma i det följande
att behandlas vart för sig.

Tillsynen över statens anstalter för vård av sinnesslöa.
Gällande författningsbestämmelser.

Enligt 1 § sinnessjuklagen den 19 september 1929 (nr 321) utövas överinseendet
över sinnessjukvården av medicinalstyrelsen, som därvid särskilt
har att vaka över att de sinnessjuka erhålla omsorgsfull vård och behandlas
med mildhet efter människokärlekens fordringar. Vissa sinnessjukvården
rörande frågor skola, enligt närmare föreskrifter i lagen, behandlas av en
särskild nämnd, sinnessjuknämnden (2 §). Under medicinalstyrelsen utövas
tillsynen över sinnessjukvården av en av Konungen förordnad överinspektör
för sinnessjukvården i riket. Denne äger deltaga i sinnessjuknämndens överläggningar
(3 §). Vad i sinnessjuklagen stadgas örn sinnessjukdom och
sinnessjuk skall i tillämpliga delar gälla beträffande sinnesslöhet och sinnesro
(7 §). Bestämmelser angående befogenheter för överinspektören för sinnessjukvården
eller rörande förhållanden, som eljest äga samband med hans
tjänst, finnas vidare i 14, 18, 20, 21, 39 och 50 §§ i lagen.

Bestämmelser av sist angivna innehåll återfinnas jämväl i 3, 10, 104, lil,
117, 120, 127 och 133 §§ stadgan den 19 september 1929 (nr 328) angående
sinnessjukvården i riket samt 6, 8 och 9 §§ instruktionen för sinnessjuknämnden
samma dag (nr 330).

o

Kungl. Majus proposition nr 121.

I instruktionen för överinspektören för sinnessjukvården i riket den 19
september 1929 (nr 331) regleras närmare dennes åligganden. Däri föreskrives,
bland annat, att det ankommer på överinspektören att övervaka, att
gällande bestämmelser angående vård av sinnessjuka varda noggrant iakttagna,
samt att i övrigt vidtaga de åtgärder, som enligt lag eller annan allmän
författning ankomma på honom. — Från och med år 1931 finnes vidare inrättad
en befattning såsom inspektör för sinnesslövården. Instruktion för
denne är utfärdad den 19 december 1930 (nr 443). Inspektören åligger att
utöva tillsyn över statsunderstödda anstalter, avsedda att mottaga endast
obildbara sinnesslöa, att verkställa medicinsk-psykiatrisk inspektion vid andra
statsunderstödda anstalter för sinnesslöa, statsunderstödda epileptikeranstalter,
statens uppfostringsanstalter för sinnesslöa och vårdanstalten i Lund
för blinda med komplicerat lyte samt att i övrigt vidtaga de åtgärder, som
enligt allmän författning eller särskilt stadgande ankomma på honom.

Till icke statliga anstalter för sinnesslöa utgå statsbidrag enligt bestämmelser
i två kungörelser, nämligen kungörelsen den 19 maj 1933 (nr 236)
angående statsbidrag till driftkostnader vid anstalter för obildbara sinnesslöa
samt kungörelsen samma dag (nr 237) angående statsbidrag till driftkostnader
vid anstalter för bildbara sinnesslöa, som icke åro fallandesjuka, och
vid epileptikeranstalter.

Uppgifter rörande anstaltsplatser in. m.

I den statliga sinnessjukvården vårdas (hösten 1940) cirka 20,200 patienter,
vartill komma cirka 800 familjevårdspatienter och cirka 2,900 försöksutskrivna.
Det fastställda antalet vårdplatser är emellertid endast 17,261, varför en
mycket besvärande överbeläggning förefinnes.

Av vårdplatserna äro 1,757 avsedda för asociala imbecilla och svårskötta
obildbara sinnesslöa, så fördelade att Salberga sjukhus i Sala med 374 platser
och av Källshagens sjukhus i Vänersborg en särskild paviljong med 283 platser
äro avsedda för asociala imbecilla män, Västra Marks sjukhus i Örebro med
350 platser är avsett för asociala imbecilla kvinnor och Vipeholms sjukhus i
Lund med sammanlagt 750 platser (därav 150 för kvinnor) är avsett för vården
av svårskötta obildbara sinnesslöa. Den 1 oktober 1940 voro genom överbeläggning
och i familjevård å dessa anstalter sammanlagt 2,165 patienter
omhändertagna. Antalet exspektanter uppgick samtidigt till 397. Ett påtagligt
underskott på platser föreligger sålunda även inom den statliga sinnesslövården.

Den statsunderstödda sinnesslövården bedrives för närvarande vid 144
anstalter av olika typ med sammanlagt 7,616 godkända vårdplatser.

Utredning örn tillsynen över den statliga sinnesslövården.

1940 års laetima riksdag.

I två likalydande motioner (I: 11 och II: 21) hemställdes vid 1940 års lagtima
riksdag, att riksdagen måtte hos Kungl. Majit anhålla om sådana änd -

6

Kungl. Majda proposition nr 121.

ringar i vederbörande instruktioner, att tillsynen över statens sinnesslövård
överflyttades från överinspektören för sinnessjukvården till inspektören för
sinnesslövården.

Över motionerna avgåvos utlåtanden till statsutskottet av medicinalstyrelsen
samt nyssnämnda båda inspektörer, överinspektören för sinnessjukvården,
överläkaren Otto Brundin ansåg sig icke kunna tillstyrka en ändrad
uppdelning av tillsynen över de sinnesslöa. Medicinalstyrelsen och dåvarande
inspektören för sinnesslövården, docenten E. Goldkuhl förordade däremot en
ändring i enlighet med yrkandet i motionerna.

Statsutskottet anförde i sitt i ärendet avgivna utlåtande nr 77, att, då
delade meningar rådde mellan de sakkunniga myndigheterna på området, utskottet
icke ansåge sig böra taga ställning till det i motionerna berörda spörsmålet.
Detsamma borde lämpligen underkastas en närmare prövning genom
Kungl. Maj:ts försorg, innan slutlig ställning toges till detsamma.

På förslag av utskottet anhöll riksdagen (skrivelse nr 153), att Kungl.
Maj:t ville taga under övervägande, huruvida och i vad mån en ändring av
nuvarande ordning för tillsynen över statens anstalter för vård av sinnesslöa
borde äga rum, samt för riksdagen framlägga det förslag, vartill prövningen
kunde föranleda.

Kungl. Majit uppdrog därefter den 21 juni 1940, såsom förut nämnts, åt
medicinalstyrelsen att taga det av riksdagen berörda spörsmålet under övervägande
samt avgiva förslag i ämnet.

Medicinalstyrelsens utredning den 26
oktober 1940.

Medicinalstyrelsen avgav den 26 oktober 1940 skrivelse med utredning i
ärendet. Vid skrivelsen funnos fogade yttranden av överinspektören för
sinnessjukvården samt nuvarande inspektören för sinnesslövården Anna Lisa
Annell.

Överinspektören för sinnessjukvården.

överinspektören förklarade sig icke kunna finna den ifrågasatta ytterligare
inskränkningen i sinnessjukvårdsinspektörens uppgifter riktig eller ändamålsenlig,
varför han bestämt avstyrkte klyvning av inspektoratet av vården å de
statliga sinnessjukhusen. Han erinrade därom, att riksdagen vid inrättandet
år 1930 av befattningen såsom inspektör för sinnesslövården förklarat sig hysa
stor tveksamhet mot en uppdelning av inspektionsverksamheten samt förutsätta,
att frågan örn en centralisering av verksamheten toges under förnyat
övervägande. Sedan uppdraget att inspektera sinnesslö- och epileptikeranstalterna
fråntagits överinspektören, hade nu förslag väckts att klyva inspektionsverksamheten
beträffande vården vid de statliga sinnessjukhusen, överinspektören
anförde ytterligare, bland annat:

En strikt uppdelning av sinnessjukhusen i anstalter för dels sinnessjuka
och dels sinnesslöa existerade icke och torde icke vid en noggrann differentiering
av klientelet kunna genomföras utan att avsevärda kostnader uppstode
för det allmänna bland annat genom tillskapandet av dubbelorganisation
på detta vårdområde. Behov av vård å sinnessjukhus vore nämligen den

Kungl. Majus proposition nr 121. 1

legala grunden för intagningen å dylikt sjukhus och sinnessjuklagen jämställde
i sådant hänseende »sinnessjuka» och »sinnesslöa». Erfarenheten
visade också att å för sinnesslöa nu avsedda sinnessjukhus eller avdelningar
av sinnessjukhus klientelet företedde en avsevärd uppblandning med sinnessjuka
och psykopater. .. ,

Förutom ökade differentieringssvårigheter och större kostnader medförde
en klyvning av vårdinspektionen av de statliga sinnessjukhusen även ett frångående
av enhetligheten vid kontrollen av retentionsrättens behöriga utövande
gentemot sjukhusklientelet. En av de viktigaste uppgifterna för överinspektören
vore nämligen tillsynen av att ingen obehörigt eller längre än nödigt
kvarhölles mot sin vilja å sinnessjukhus, en betydelsefull uppgift för vilken
överinspektörs t jönsten huvudsakligen inrättades vid sekelskiftet.

Överinspektören erinrade vidare örn att man tidigare föreslagit anställandet
av en assistent till överinspektören i syfte att därigenom kunna bevara enhetligheten
i sinnessjukvårdsinspektionen. Emellertid hade genom tillsättandet
av hjälpverksamhetsläkarna inom den psykiatriska hjälpverksamheten, vilken
sedan år 1938 omfattade hela riket, synnerligen goda möjligheter till en lokal
inspektion av de olika småanstalterna tillskapats. Var och en av de 19 statliga
hjälpverksamhetsläkarna torde med de resor i respektive sinnessjukhus
upptagningsområde, vilka de hade att företaga, lätteligen kunna kombinera
nu nämnda inspektionsbesök. En verkligt betydande avlastning av den
centrala inspektionsmyndighetens åligganden kunde på sådant sätt ske.

Inspektören för sinnes slöv år den.

Inspektören förklarade sig inledningsvis hänvisa till samt till alla delar
instämma i det yttrande, som förutvarande inspektören avgivit till statsutskottet
vid 1940 års lagtima riksdag, vari anförts, bland annat:

Den största och mest påtagliga bristen i den nuvarande sinnesslövårdsorganisationen
tåge däri, att platsantalet på statens slutna anstalter för
asociala och svårskötta sinnesslöa vore otillräckligt. Det vöre därför av
synnerlig vikt, att det redan befintliga antalet vårdplatser för nämnda kategorier
sjuka utnyttjades så rationellt som möjligt. Detta torde endast kunna
ske genom en ständig cirkulation av patienter mellan å ena sidan statsanstalterna
och å andra sidan övriga anstalter. En sadan cirkulation underlättades
givetvis därigenom, att en och samma inspektör hade överinseendet
över såväl de statliga som de icke-statliga sinnesslöanstalterna. Otvivelaktigt
vore det bäst, örn en och samma person hade överinseendet över samtliga
anstalter och hem av sinnesvårdande karaktär inom ett visst område. Då
det emellertid visat sig, att arbetsbördan vid en sådan anordning bleve orimligt
tung för vederbörande, så länge endast en överinspektörsbefattning för
sinnessjukvården funnes i riket, syntes en överflyttning av tillsynen över
statens sinnesslövård från överinspektören för sinnessjukvården till inspektören
för sinnesslövården innebära en för sinnesvården i sin helhet lycklig
reform. I den mån reformen skulle erfordra ett närmare samarbete mellan
inspektörerna, t. ex. beträffande enhetligt tillämpande av retentionsrätten,

■ borde ett sådant med lätthet kunna komma till stånd. En ytterligare fördel
med reformen torde, särskilt beträffande de av staten omhändertagna asociala
imbecilla, ligga däri, att inspektören för sinnesslövården tillika vöre sekreterare
i sinnessjuknämnden och därigenom hade fortlöpande intim kontakt
med den myndighet, vilken i ett mycket stort antal fall bure ansvaret för
dessa patienters utskrivning.

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 121.

Inspektören för sinnesslövården anförde vidare:

När uppdelning av den ursprungligen enda inspektörstjänsten för sinnessjukvården
på grund av ständigt ökade arbetsuppgifter blev nödvändig skedde
denna genom avskiljande av vissa grupper av psykiskt abnorma, de sinnesslöa
och epileptikerna, för vilka en särskild inspektörstjänst inrättades. Dessa
sinnesabnorma utgjorde en huvudgrupp, vilken som regel vore klart avgränsad
från övriga sinnessjuka såväl genom abnormitetens art och uppkomst —- den
vore i regel medfödd eller uppkommen i tidigaste barnaåldern — som genom
de behövliga vårdformerna, i det att, förutom medicinska behandlingsmetoder,
pedagogiska och uppfostrande sådana spelade en avgörande roll. Denna uppdelning
efter sjukdomstillståndets art hade i allt väsentligt visat sig vara den
lämpligaste, varvid dock en förutsättning vore, att för vardera gruppen av
sinnesabnorma respektive sinnessjuka samma inspektör utövade tillsynen över
alla de vårdformer, som ifrågakomma för respektive grupp av sjuka, då i annat
fall ett rationellt utnyttjande av befintliga vårdmöjligheter försvårades och
möjligheten att överblicka behovet av ökade eller ändrade vårdformer
minskades.

Förslaget örn överflyttande av tillsynen över jämväl den statliga sinnesslövården
till inspektören för sinnesslövården utgjorde en direkt tillämpning av
denna princip.

M edicinalstyr elsen.

Styrelsen erinrade därom, att inspektören för sinnesslövården för närvarande
vore sidbordnad med överinspektören för sinnessjukvården samt
att viss inspektion av sinnessjukvårdens samtliga anstalter utövades även av
chefen för medicinalstyrelsens sinnessjukvårdsbyrå, som särskilt handhade
frågor rörande anstaltsbyggnader, drift, personal, förflyttning av patienter
etc., samt av byrådirektören å samma byrå, som närmast handhade ärenden
rörande den ekonomiska förvaltningen och även hade att årligen besöka varje
anstalt.

Vad särskilt angår sinnesslövården framhöll styrelsen, att statens andel
i densamma vore jämförelsevis ringa. Ytterligare vårdplatser vore nödvändiga
för svårskötta obildbara sinnesslöa. Vården av kvinnliga patienter
av denna kategori torde lämpligen ordnas genom inrättandet av en ny anstalt.
Frågan örn den privata statsunderstödda verksamhetens former vore heller
icke slutgiltigt löst. Nuvarande tidsförhållanden torde emellertid för avsevärd
tid omöjliggöra en omorganisation av detta vårdområde, för så vitt det
skulle innebära ökade kostnader för statsverket. Bristen på kvalificerade
vårdplatser för sinnesslöa medförde nackdelar, vilka i viss mån kunde minskas,
örn den statliga och den privata statsunderstödda sinnesslövården
underställdes samma inspektionsmyndighet. Medicinalstyrelsen hävdade
därför den meningen, att tillsynen av Vipeholms, Salberga och Västra Marks
sjukhus ävensom viss del av Källshagens sjukhus borde överflyttas till inspektören
för sinnesslövården.

Beträffande överinspektörens för sinnessjukvården påstående, att en strikt
uppdelning av sinnessjukhusen i anstalter för dels sinnessjuka och dels
sinnesslöa icke existerade och vid en noggrann differentiering av klientelet
icke kunde genomföras, utan att avsevärda kostnader uppstode för det
allmänna bland annat genom tillskapandet av en dubbelorganisation på detta
vårdområde, yttrade medicinalstyrelsen:

9

Kungl. Majus proposition nr 121.

Styrelsen funne detta missvisande. Det vore så långt ifrån att den föreslagna
anordningen komme att medföra en dubbelorganisation med ökade
utgifter för det allmänna, att styrelsen tvärtom förväntade, att det bättre
samarbetet mellan statlig och icke statlig sinnesslövård, som styrelsen ville
möjliggöra, skulle medföra ett intensivare utnyttjande av de dyrbara statliga
vårdplatserna och begränsa behovet av nyinrättandet av sådana vårdavdelningar,
d. v. s. indirekt medföra besparingar för det allmänna. Endast Källshagens
sjukhus i Vänersborg komme att bliva föremål för inspektioner från
såväl överinspektören för sinnessjukvården som inspektören för sinnesslövården.
I detta sjukhus inginge nämligen en specialavdelning, avsedd för
283 asociala imbecilla män, medan sjukhuset i övrigt vore ett sekundärsjukhus
för mera lättskötta kroniska fall. Båda inspektörerna hade emellertid
andra inspektionsobjekt i eller invid Vänersborg, varför den föreslagna nyordningen
ingalunda skulle medföra ökning i antalet tjänsteresor. — Medicinalstyrelsen
funne den ifrågasatta organisationsändringen påfordrad för
att underlätta patienternas å de statliga sinnesslöanstalterna ändamålsenligaste
behandling med hänsyn till såväl statsnyttans krav som patienternas
eget bästa.

Gentemot vad överinspektören för sinnessjukvården anfört därom, att klyvningen
av vårdinspektionen av de statliga sinnessjukhusen skulle medföra
ett frångående av enhetligheten vid kontrollen av retentionsrättens behöriga
utövande gentemot sinnessjukhusklientelet, yttrade medicinalstyrelsen:

Prövning av intagningshandlingar m. m. kunde lika väl förrättas av två
inspekterande fackmän som av en. Sedan överinspektörsbefattningen inrättades
hade dessutom sinnessjuknämnden tillkommit, och den hade i snart
10 år varit den instans, till vilken de intagna och deras anhöriga hade att
vända sig med sina önskemål med avseende å utskrivning. Uttalad farhåga
för differentieringssvårigheter saknade enligt styrelsens förmenande grund.
Angående förflyttning av patienter mellan olika statliga sinnessjukhus komme
medicinalstyrelsen ju allt fortfarande, liksom nu vore fallet, att besluta.

Vidkommande överinspektörens för sinnessjukvården yttrande rörande
tillsättandet av en assistent till överinspektören och anlitandet av de vid 19
statliga sinnessjukhus med eget upptagningsområde befintliga hjälpverksamhetsläkarna
för inspektion av vissa lokala småanstalter anförde medicinalstyrelsen: Härmed

avsåges tydligen ett indragande av befattningen som inspektör
för sinnesslövården, något som styrelsen bestämt måste motsätta sig. Ätt en
sådan indragning och tillsättandet av en assistent hos överinspektören skulle
kunna medföra något förbilligande kunde styrelsen icke vitsorda. Snarare
torde en dylik anordning föranleda ökade lönekostnader. Ett överflyttande
av den direkta inspektionsverksamheten av närmare 150 sinnesslöanstalter
till 19 inspekterande läkare, som ännu så länge hade att fullgöra sin hjälpverksamhetsläkarsyssla
jämsides med ordinarie statlig heltidstjänst, skulle
medföra olidliga förhållanden, i synnerhet som inom denna sjukvårdsgren
personlig kännedom örn det stora antalet anstalter och deras klientel vore
nödvändig för den, som skulle sammanhålla och leda det hela. Beslut örn
förflyttningar anstalterna emellan eller anvisandet av lämplig vårdplats för
till nyintagning anmälda måste ofta ske omedelbart. Tillsättandet av lokala
underinspektörer skulle kunna komma att omöjliggöra ett rationellt utnyttjande
av dessa anstalters vårdkapacitet, enär beslut av dylika inspektörer
med för alla anstalter generell giltighet icke torde kunna meddelas utan att

Departe ments chefen.

10 Kungl. Maj:ts proposition nr 121.

underställas högre instans. Ett genomförande av överinspektörens förslag
skulle därför för sinnesslövården komma att medföra en direkt försämring av
dess vårdmöjligheter.

Den föreslagna och av medicinalstyrelsen biträdda förändringen av överinspektörens
och inspektörens för sinnesslövården arbetsuppgifter nödvändiggjorde
vissa ändringar såväl i sinnessjuklagen och stadgan angående sinnessjukvården
i riket som i de särskilda instruktionerna för sinnessjuknämnden,
för överinspektören för sinnessjukvården i riket samt för inspektören
för sinnesslövården.

Då den föreslagna omorganisationen främst krävde ändringar i sinnessjuklagen,
vore det enligt medicinalstyrelsens mening mest rationellt, att dessa
ändringar innefattades i en tilläggsparagraf — betecknad 7 a § — av följande
lydelse:

Yad i denna lag stadgas angående överinspektören för sinnessjukvården
skall i tillämpliga delar gälla även inspektören för sinnesslövården beträffande
sinnessjukhus eller avdelning därav, avsedda för vård av sinnesslöa.

Enligt sinnessjuklagen utövar överinspektören för sinnessjukvården i riket
under medicinalstyrelsen tillsynen över sinnessjukvården. Hans åligganden
regleras närmare i den för honom utfärdade instruktionen. Men därjämte
har i sinnessjuklagen inspektören tillagts befattning i olika hänseenden med
vissa sinnessjukvårdsfrågor, vilka behandlas i lagen.

Yad i sinnessjuklagen stadgas om sinnessjukdom och sinnessjuk skall enligt
lagens 7 § i tillämpliga delar gälla beträffande sinnesslöhet och sinnesslö.
På grund härav tager överinspektören för sinnessjukvården befattning
ej blott med de egentliga sinnessjukhusen utan även med de slutna
anstalter, som staten inrättat för vård av vuxna sinnesslöa; dessa anstalter
äro nämligen hänförliga till sinnessjukhus i sinnessjuklagens mening.

Sedan år 1931 finnes inrättad en särskild befattning såsom inspektör för
sinnesslövården. Någon inskränkning i de befogenheter, som enligt sinnessjuklagen
tillkomma överinspektören för sinnessjukvården, skedde emellertid ej
i och med inrättandet av tjänsten såsom inspektör för sinnesslövården. Denne
utövar till följd härav ej tillsynen över de statliga anstalterna för vuxna
sinnesslöa. Däremot utövar inspektören för sinnesslövården tillsyn över,
bland annat, de statsunderstödda anstalterna för sinnesslöa samt statens
uppfostringsanstalter för sinnesslöa.

Den i ärendet förebragta utredningen synes mig utvisa, att åtskilliga fördelar
skulle vara att vinna genom att — i enlighet med vad medicinalstyrelsen
föreslagit och inspektören för sinnesslövården förordat — tillsynen över de
statliga sinnessjukhus eller avdelningar av sinnessjukhus, vilka äro avsedda
för vård av sinnesslöa, överflyttades från överinspektören för sinnessjukvården
till inspektören för sinnesslövården. I fråga örn de skäl, som tala
till förmån för en sådan överflyttning, vill jag hänvisa till vad medicinalstyrelsen
och inspektören för sinnesslövården därom anfört i sina yttranden
i ärendet. Yad överinspektören för sinnessjukvården, som avstyrkt

11

Kungl. Maj:ts proposition nr 121.

förslaget om överflyttning av nyssnämnda tillsyn, andragit såsom grund för
sitt ståndpunktstagande synes mig icke ådagalägga, att några nämnvärda
olägenheter skulle vara förenade med överflyttningen.

Jag förordar därför medicinalstyrelsens förslag örn ändrad fördelning av
de ifrågavarande båda inspektörernas arbetsområden. För genomförande av
detta förslag erfordras dels ändring av sinnessjuklagen, dels ock ändringar
av vissa administrativt utfärdade författningar på sinnessjukvårdens område.

Ändringen i sinnessjuklagen synes mig enklast kunna ske genom ett tilllägg
till 7 §. Enligt nämnda lagrums nuvarande lydelse skall vad i sinnessjuklagen
stadgas örn sinnessjukdom och sinnessjuk i tillämpliga delar gälla
beträffande sinnesslöhet och sinnesslö. Det avsedda tillägget till paragrafen
skulle innehålla, att beträffande sinnesslövården vad i lagen stadgades örn
överinspektören för sinnessjukvården i stället skulle gälla en av Konungen
förordnad inspektör för sinnesslövården. Tillägget torde böra förlänas gällande
kraft från och med den 1 juli 1941.

De ändringar, som för genomförande av medicinalstyrelsens förslag
erfordras i administrativa sinnessjukförfattningar, torde jag vid ett senare
tillfälle få anmäla.

Ändring av bestämmelserna örn utskrivning- från sinnessjukhus.

Gällande författningsbestämmelser.

Enligt sinnessjuklagen meddelas beslut örn utskrivning från sinnessjukhus
antingen av sinnessjuknämnden eller av vederbörande sjukvårdsläkare; i
fråga örn rätten att meddela förordnande örn utskrivning är därjämte överinspektören
för sinnessjukvården jämställd med sjukvårdsläkaren.

Sinnessjuknämnden behandlar fråga örn utskrivning av den, som på
grund av sin sinnesbeskaffenhet av domstol förklarats icke kunna fällas till
ansvar för begånget brott eller som enligt domstols förordnande intagits i
allmän uppfostringsanstalt men överförts till sinnessjukhus och slutligt utskrivits
från anstalten eller som, enligt vad känt är, under inflytande av
sinnessjukdom begått mot annans personliga säkerhet riktat brott, vilket icke
blivit beivrat (20 § första stycket, jämfört med 18 § andra stycket). Enligt
lagen den 18 juni 1937, nr 470, örn ändring i vissa delar av sinnessjuklagen
skall sinnessjuknämnden jämväl handlägga fråga örn utskrivning av den,
som intagits å sinnessjukhus i samband med frigivning från straffarbete eller
fängelse eller utskrivning från förvaring eller internering i säkerhetsanstalt;
denna lagändring har emellertid ännu ej trätt i kraft.

1 andra än nu nämnda fall ankommer det å sjukvårdsläkaren — och å överinspektören
för sinnessjukvården — att förordna örn utskrivning (20 § andra
stycket); genomföres det i det föregående framlagda förslaget örn ändring av
7 § sinnessjuklagen överflyttas nämnda befogenhet i fråga örn sinnesslöa från
överinspektören för sinnessjukvården till inspektören för sinnesslövården.

Jämte det sinnessjuknämnden sålunda i första hand beslutar örn utskriv -

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 121.

liing beträffande vissa angivna kategorier sinnessjuka, fungerar nämnden
i fråga om övriga sinnessjuka såsom överinstans i förhållande till sjukvårdsläkaren
i utskrivningsfrågor. Har sjukvårdsläkaren lämnat framställning örn
utskrivning utan bifall, må nämligen envar, som äger påkalla utskrivning,
hänskjuta utskrivningsfrågan till sinnessjuknämndens prövning (23 §).

I 17—19 §§ sinnessjuklagen regleras närmare de fall, i vilka utskrivning
från sinnessjukhus kan äga rum.

Enligt 17 § skall den intagne ofördröjligen utskrivas, om vid viss prövning,
som skall ske kort tid efter intagandet, icke framgår, att den intagne
är i behov av vård å sinnessjukhus, eller örn det senare befinnes, att sådant
behov förefunnits varken vid intagandet eller under vistelsen å sinnessjukhuset.
Detsamma skall enligt nämnda paragraf gälla, där sinnessjuk, som intagits
för vård, blivit återställd till hälsan eller, ehuru icke återställd, så förbättrad,
att han ej längre är i behov av vård å sinnessjukhus; i sådant fall må
dock under vissa omständigheter anstånd äga rum med utskrivandet.

Kan sinnessjuk, som intagits för vård å sinnessjukhus, vistas utom sjukhuset
utan fara för annans personliga säkerhet eller eget liv, må, ändå att
den sjuke är i behov av vård å sådant sjukhus, enligt 18 § första stycket utskrivning
ske, därest det erfordras för beredande av plats för annan sinnessjuk,
som uppenbarligen är i större behov av vård, eller på tillfredsställande
sätt finnes sörjt för den sjukes vårdande utom sjukhuset.

Slutligen må enligt 19 § utskrivning på försök för en tid av högst ett år i
sänder ske av sinnessjuk, som är för vård intagen å sinnessjukhus, därest
den sjukes tillstånd icke innefattar fara för annans personliga säkerhet eller
eget liv. Sådan utskrivning må förbindas med åläggande att iakttaga de föreskrifter,
som utskrivningsmyndigheten må hava meddelat.

Utskrivning enligt 17 eller 19 § må — med visst undantag, från vilket i
detta sammanhang kan bortses — ske såväl av straffriförklarade och med
dem jämställda som av övriga sinnessjuka. Utskrivning av straffriförklarade
och med dem jämställda kan däremot icke ske på de i 18 § första stycket angivna
grunderna (18 § andra stycket). Sinnessjuknämnden kan alltså endast
såsom överinstans i förhållande till sjukvårdsläkaren meddela beslut om
utskrivning enligt 18 § första stycket.

Utskrivning av den, som för vård intagits å sinnessjukhus, må påkallas av
den intagne själv, så ock av hans förmyndare, gode man, make eller anförvant
eller av någon, som är ansvarig för kostnaden för hans vårdande å sinnessjukhuset
(22 § första stycket). Har sinnessjuknämnden avslagit dylik framställning,
må nämnden ej till prövning upptaga ny framställning, som inkommit
förrän fyra månader förflutit från den dag, då beslutet örn avslag å den föregående
framställningen meddelades (22§ andra stycket). Bestämmelserna i
22 § gälla även i fråga örn klagomål, som anföras hos nämnden (23§).

Nu återgivna bestämmelser skola i tillämpliga delar lända till efterrättelse
i fråga örn utskrivning från sinnessjukavdelning vid fångvården av den, som
jämlikt 47 § förvaras där för vård; dock skola föreskrifterna örn rätt för överinspektören
för sinnessjukvården att föreslå utskrivning (vilken rätt tillkommer
honom enligt 21 § andra stycket) icke tillämpas (50 §).

Kungl. Maj:ts proposition nr 121.

13

Sinnessjuknänindens framställning den 19 november 1940.

I skrivelse den 19 november 1940 har sinnessjuknämnden gjort framställning
örn viss ändring av bestämmelserna rörande nämndens verksamhet.
Sinnessjuknämndens förslag innefattas i en vid nämndens framställning
fogad promemoria.

I promemorian framhålles inledningsvis, att antalet ärenden, som nämnden
haft att handlägga, oavbrutet ökats under nämndens verksamhetstid eller från
och med år 1931. Till belysning härav åberopas i promemorian följande
med motsvarande uppgifter för år 1940 sedermera fullständigade tabell:

1

1931

1932

1933

1934

1935

1936

1937

1938

1939

1940

Inkomna ärenden . .

460

520

673

804

1.058

1,221

1.519

1,792

2,217

2,340

Avgjorda utskriv.-ärenden..........

363

457

593

741

963

1,122

1,417

1,685

2,144

2,243

Övriga ............

69

49

56

83

75

76

17

24

74

82

Utgående expedi-tioner ............

702

996

1,471

1,796

2,229

2,565

3,277

3,623

3,982

4,215

Den arbetsbörda, som kommit att läggas på sinnessjuknämnden, hade
enligt promemorian på grund av ökningen av antalet ärenden blivit alltmera
betungande, och behov av lättnad i arbetsbördan hade förelegat sedan flera
år. Genom de rådande förhållandena och de av statsmakterna anbefallda
sparsamhetsåtgärdema inom statsförvaltningen hade detta behov ytterligare
aktualiserats. Yäl påginge utredning örn vissa ändringar i strafflagen, vilka
möjligen komme att medföra ändringar jämväl i fråga om nämndens verksamhet.
Med hänsyn till att behovet av en reduktion av nämndens arbetsbörda
vore synnerligen aktuellt, borde emellertid, utan avvaktan å nämnda
utredning, vissa smärre ändringar vidtagas i bestämmelserna örn nämndens
verksamhet. Därigenom kunde åtminstone en ytterligare ökning av nämndens
arbete hindras för de närmaste åren.

I promemorian behandlas därefter de ändringar, som anses kunna nu vidtagas
dels i fråga om ärenden, i vilka nämnden fungerar såsom överinstans,
dels ock beträffande frågor örn utskrivning av straffriförklarade och med
dem jämställda.

Beträffande först de ärenden, i vilka sinnessjuknämnden utgör
överinstans, anföres i promemorian, att dylika ärenden som regel vore av
enkel beskaffenhet och att nämndens och läkarens uppfattning i de allra
flesta fallen stämde överens. Under 1938 förekom sålunda endast i 2
fall av 248 att nämndens beslut avvek från läkarens. Klagorätt borde
emellertid fortfarande finnas i dylika fall, och det torde därför icke böra
ifrågakomma att avlasta dessa ärenden från nämnden. En minskning av
antalet sådana ärenden kunde dock ske genom att den tid, som måste förflyta

14

Kungl. Majus proposition nr 121.

från det en framställning avsloges till dess ny framställning upptoges till
prövning, förlängdes från fyra till sex månader. I många fall gjordes ny
framställning omedelbart efter det att den föreskrivna tiden av fyra månader
utgått. Prövning av vårdbehovet torde emellertid ej behöva ske med kortare
tidsmellanrum än sex månader. Inträffade ändrade förhållanden, ägde läkaren
oberoende av nu ifrågavarande bestämmelser möjlighet att när som helst
utskriva patienten.

I fråga därefter örn ärenden rörande st r affi'' iför klarade och
med dem jämställda framhålles i promemorian, att antalet sådana ärenden
ökats såväl absolut som relativt. Nämnda slag av ärenden utgjorde sålunda
1931 237 eller 68 procent och 1939 1819 eller 85 procent av samtliga ärenden.
Örn dessa ärenden anföres vidare i promemorian:

Många av dessa fall äro dock sådana att brottet är obetydligt och patientens
psykiska tillstånd sådant att farlighet eller högre grad av samhällsbesvärlighet
praktiskt taget kan uteslutas. Sådana relativt obetydliga brott äro t. ex.
en del enkla egendomsbrott, småstölder, en del fall av fylleri, vissa trafikförseelser
m. fl. och vanliga psykiatriska diagnoser i dylika fall är imbecillitet.
psykiska åldersförändringar eller psykopati. Just för dessa grupper av sjuka
är det ofta önskvärt med en över flera år utsträckt försöksutskrivningstid
innan definitiv utskrivning sker. Enligt nu gällande bestämmelser (sinnessjuklagens
19 §) kan utskrivning på försök ske under en tid av högst ett
år i sänder. En ändring kunde tänkas i denna bestämmelse så att sinnessjuknämnden
finge rätt att försöksutskriva på längre tid, antingen från början
fixerad, t. ex. på tre år, eller på obestämd tid, tills vidare, varvid det skulle
ankomma på läkaren att, när han funne anledning därtill föreligga, inkomma
med begäran örn definitiv utskrivning av patienten. Har viss tid fixerats
och ändrade förhållanden göra utskrivning före tidens utgång önskvärd kan
sådan utan ändring av nu gällande bestämmelser påyrkas när som helst av
sjukvårdsläkaren eller högst var fjärde månad av den sjuke själv eller hans
anhöriga. Därest man förlänger den klagotid, varom förut förmälts, från fyra
till sex månader, blir följden, att den tid, inom vilken ny begäran i ifrågavarande
hänseende får göras av den sjuke själv eller av hans anhöriga, även
förlänges till sex månader.

Vid dylik försöksutskrivning skulle genom ändrad praxis i nämnden bestämmandet
av villkoren som regel kunna överlämnas till sjukvårdsläkaren.
Härigenom skulle ett antal av de ärenden rörande ändrade försöksutskrivningsvillkor
och permissioner, som nu förekomma i nämnden, bortfalla, En
ytterligare fördel ur vårdsynpunkt vore det smidigare förfaringssättet vid
ombyte av platser och dylikt, som härav skulle bli följden.

Genom den föreslagna ändringen skulle alltså sinnessjuknämnden liksom
hittills besluta örn försöksutskrivning och utskrivning av alla straffriförklarade
och övriga för vilka utskrivning ankommer på nämnden. I alla fall
där farlighet för annans personliga säkerhet eller eget liv kunde anses föreligga
skulle nämnden i detalj bestämma villkoren vid patientens försöksutskrivning
och besluta örn försöksutskrivning endast under viss begränsad
tid för att få möjlighet att, genom den rapport örn fallets dittillsvarande
utveckling, som medföljer en begäran om fortsatt försöksutskrivning, följa
detsamma och successivt giva större friheter tills slutligen definitiv utskrivning
kunde ifrågakomma. I övriga fall skulle nämnden besluta försöksutskrivning
på obestämd tid och giva fullmakt åt läkaren att bestämma örn
detaljerna i försöksutskrivningsvillkoren.

15

Kungl. Maj-.ts proposition nr 121.

Det vöre enligt promemorian svårt att med större noggrannhet beräkna, i
vilken utsträckning de i promemorian föreslagna ändringarna beträffande
nämndens verksamhet bomme att återverka på nämndens arbetsbörda.
Vid genomgång av ärendena hos nämnden under 1938 hade emellertid
framgått, att en ökning av klagotiden från fyra till sex månader skulle hava
medfört en minskning under året med 120 ärenden eller cirka sju procent,
samt att en längre försöksutskrivningstid än ett år och bemyndigande för
läkaren att besluta örn de föreskrifter, som skulle gälla för den försöksutskrivine
under utskrivningstiden, skulle hava medfört en minskning med
235 ärenden eller cirka 13 procent. Återverkningarna av dylika ändringar
skulle dock göra sig gällande även följande år, varför den minskning i nämndens
arbetsbörda, som ändringarna komme att medföra, i verkligheten bleve
större än vad angivna siffror utvisade.

För genomförande av nu föreslagna åtgärder beträffande sinnessjuknämndens
verksamhet erfordrades enligt promemorian vissa ändringar i 19 §
första stycket och 22 § andra stycket sinnessjuklagen.

Yttranden över sinnessjuknämndens framställning.

Över sinnessjuknämndens framställning hava efter remiss yttranden avgivits
av medicinalstyrelsen, länsstyrelserna i Östergötlands, Kronobergs, Örebro
och Kopparbergs län, strafflagberedningen, psykiatriska föreningen samt
centralstyrelsen för Sveriges läkarförbund.

De av sinnessjuknämnden föreslagna ändringarna i sinnessjuklagen tillstyrkas
eller lämnas utan erinran av medicinalstyrelsen, de i ärendet hörda
länsstyrelserna, psykiatriska föreningen och centralstyrelsen för Sveriges
läkarförbund.

Strafflagberedningen påpekar i sitt yttrande, att förslaget örn ändring
av 22 § sinnessjuklagen folie utanför området för de frågor, vilka beredningen
för närvarande hade under utredning. Beredningens yttrande berörde fördenskull
allenast den föreslagna ändringen av 19 § sinnessjuklagen.

Inledningsvis framhåller strafflagberedningen att frågan örn formerna för
utskrivning av sträffriförklarade från sinnessjukhus torde komma att tagas
upp i samband med de förslag till ändrad lydelse av strafflagens tillräknelighetsbestämmelser
samt rörande behandlingen av psykiskt abnorma förbrytare,
vilka förbereddes inom beredningen.

Strafflagberedningen finner icke något att erinra mot sinnessjuknämndens
förslag, att försöksutskrivning ej skulle behöva vara till tiden bestämd utan
kunna ske tills vidare. Det torde enligt beredningen även vara lämpligt,
att till tiden fixerad försöksutskrivning ej, såsom för närvarande vore fallet,
begränsades till högst ett år. Beredningen framhåller dock, att en till lång
tid fixerad försöksutskrivning kunde — särskilt för patienter, som begått
lindriga brott eller som begått brott under inflytande av sinnessjukdom och
därefter tillfrisknat — framstå som en onödig hårdhet.

Beredningen framhåller vidare, att de av sinnessjuknämnden föreslagna
ändringarna skulle medföra endast en relativt ringa lättnad i nämndens

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 121.

arbetsbörda och att, även om ändringarna genomfördes, situationen inom
kort komme att bliva densamma som nu och frågan örn ny ändring i nämndens
verksamhet komme att snart åter bliva aktuell. I anslutning härtill anför
beredningen:

Det vore därför önskvärt, att sinnessjuklagen i anledning av nämndens
framställning gåves en avfattning, som möjliggjorde för nämnden att befria
sig från sådana ärenden, där icke patientens farlighet eller andra samhälleliga
hänsyn nödvändiggöra speciella garantier ifråga örn utskrivningen. Som i
nämndens skrivelse framhålles, är ju beträffande många straffriförklarade
förhållandena sådana, att farlighet eller högre grad av samhällsbesvärlighet
praktiskt taget kan uteslutas. Beträffande sådana fall torde nämnden utan
olägenhet kunna överlämna åt vederbörande sjukvårdsläkare att besluta i
utskrivningsfrågan, och detta synes kunna ske såväl beträffande försöksutskrivning
som definitiv utskrivning. Där försöksutskrivning skett och
patienten sedan icke behövt återintagas på sjukhuset, torde nämligen den
definitiva utskrivningen som regel endast innebära, att allt fortlupit enligt
beräkning och att patienten motsvarat de förväntningar, som fästes vid
honom, då han försöksutskrevs. Sedd ur synpunkten av patientens samhällsfarlighet
är skillnaden mellan försöksutskrivning och definitiv utskrivning
oftast icke stor, och beslut örn definitiv utskrivning torde som regel icke
innefatta några svårare bedömanden. Givetvis skulle det stå nämnden fritt
att i varje enskilt fall avgöra, huruvida nämnden ville till sjukvårdsläkaren
överlämna att besluta om definitiv utskrivning eller endast örn försöksutskrivning
eller fortsatt försöksutskrivning. Nämnden skulle härvid kunna
taga hänsyn till olika speciella faktorer, bland annat vederbörande sjukvårds
läkares större eller mindre försiktighet i utskrivningsfrågor.

Enligt det förut sagda ifrågasätter strafflagberedningen icke någon inskränkning
i sinnessjuknämndens befogenheter utan förmenar allenast att
åt nämnden bör ges möjlighet att efter prövning i varje enskilt fall uppdraga
åt sjukvårdsläkaren att besluta i vissa utskrivningsfrågor. Straffriförklarad
eller därmed likställd skulle alltså icke kunna utskrivas från sinnessjukhus
utan att nämnden åtminstone en gång tagit ståndpunkt till fallet. Som regel
torde detta komma att ske första gången försöksutskrivning ifrågasattes för
patienten, men undantagsvis kunna fallen vara sådana att nämnden redan
på ett tidigare stadium kan taga upp frågan, huruvida åt sjukvårdsläkaren bör
överlämnas att besluta örn utskrivning.

Efter att hava påpekat att ändring av 20 § sinnessjuklagen erfordrades
för att sinnessjuknämnden skulle erhålla möjlighet att i vissa fall till sjukvårdsläkaren
överlämna beslutanderätten i utskrivningsfrågor ifrågasätter
strafflagberedningen, huruvida det icke vore lämpligt att i samband därmed
vidtaga viss omredigering av 18—20 §§ sinnessjuklagen, särskilt i syfte att
låta sinnessjuknämndens befattning med utskrivningsfrågor framträda med
större klarhet och tydlighet. Rörande nämnda omredigering anför beredningen: Det

synes strafflagberedningen vara i lagtekniskt hänseende otillfredsställande
att 20 § sinnessjuklagen, som innehåller det centrala stadgandet om
sinnessjuknämndens befogenheter, icke uttryckligen angiver, vilka de personer
äro beträffande vilka sinnessjuknämnden har att besluta örn utskrivning, utan
i denna del endast innehåller hänvisning till 18 § andra stycket. Sistnämnda
stadgande förbjuder beträffande straffriförklarade och vissa andra för farliga
ansedda personer deras utskrivning enligt första stycket i samma paragraf,

17

Kungl. Maj:ts proposition nr 121■

vilket medger utskrivning av vissa alltjämt vårdbehövande, därest det erfordras
för beredande av plats för annan sinnessjuk, som uppenbarligen a,r
i större behov av vård, elier där det på tillfredsställande satt finnes sörjt
för den sjukes vårdande utom sjukhuset. Även utan det i 18 § andra stycket
innehållna förbudet torde det säkerligen vara mera sällan som kaga skulle
kunna uppstå om utskrivning enligt 18 § av straffnförklarad eller person,
som under inflytande av sinnessjukdom begått mot annans personliga säkerhet
riktat brott, vilket icke blivit beivrat. Där utskrivning i sådana fall skulle
kunna ifrågasättas, torde det som regel vara fråga örn personer, som i akut
stadium av sinnessjukdom begått brott men senare efter mångårig sjukhusvistelse
kommit i ett kroniskt stadium, då de aro mera lattskotta och utan
risk kunna vårdas å ålderdomshem eller i enskilt hem. I dylika fall torde
några samhälleliga skäl icke kunna anföras mot att giva smnessjuknamnden
möilighet att utskriva dem för vård under enklare förmer. Da alitsa enligt
strafflagberedningens mening sinnessjuknämuden borde ha möjlighet att
verkställa utskrivning ej blott enligt 17 och 19 §§ utan aven enligt 18 §,
synes 18 Ö andra stycket kunna utgå och i stället i 20 § uttryckligen angivas,
vilka på sinnessjukhus intagna personer som måste utskrivas genom sinnes sjuknämnden.

Slutligen framlägger strafflagberedningen ett utkast till den omredigering
av 18—20 §§ sinnessjuklagen, som beredningen förordar i syfte att dels tillgodose
de önskemål, som framkommit i sinnessjuknämndens och beredningens
förslag, dels ock giva lagtexten större tydlighet och överskådlighet.

Yttranden över strafflagberedningens förslag.

Över det förslag, som strafflagberedningen framlagt beträffande sinnessjuknämndens
verksamhet, hava yttranden infordrats från medicinalstyrelsen

och sinnessjuknämnden. ,

Medicinalstyrelsen förklarar sig icke hava något att erinra mot vad strattlagberedningen
föreslagit. Styrelsen framhåller emellertid, att vid omredigering
av 20 § sinnessjuklagen den möjligheten borde beaktas, att en tidigare
som ofarlig ansedd patient under en av vederbörande sjukvårdsläkare på
grund av delegering från nämndens sida beslutad försöksutskrivning kuno e
visa tendens till mot annans personliga säkerhet riktade gärningar. En förnyad
försöksutskrivning borde i sådant fall enligt medicinalstyrelsens mening
obligatoriskt beslutas av sinnessjuknämnden själv.

Sinnessjuknämuden upplyser, att nämnden, i samband med avlåtandet av
framställningen den 19 november 1940, hade under övervägande ett mera
vittgående ändringsförslag, vilket i huvudsak överensstämde med strafflagberedningens
förslag. Med hänsyn till att ändringsförslaget hade en betydande
räckvidd och att nämnden befarade, att det möjligen skulle föregripa
den utredning i förevarande frågor, som påginge i strafflagberedningen, hade
nämnden ansett sig böra stanna vid det ändringsförslag, som innefattades i
dess framställning. Då nu strafflagberedningen själv framlade ett förslag,
som i huvudsak överensstämde nied det förslag, som nämnden haft under
övervägande, anslöte sig nämnden till beredningens förslag. Följande erinran
framställes dock av nämnden:

Sedan nämnden till sjnkvårdsläkaren överlämnat att besluta örn utsknv Bihany

till riksdagens protokoll 1941. /sami. Nr 121. 480 41 2

18

Departe ments chefen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 121.

ning av viss person, skulle frågan om denne sjukes utskrivning icke vidare
komma under nämndens prövning. Om den sjuke emellertid, innan han helt
utskrives, begår ett nytt, mot annans personliga säkerhet riktat brott, som
icke beivras, torde konsekvensen fordra, att frågan örn hans utskrivning ånyo
underställes nämndens prövning. Att beslutanderätten i fråga örn hans utskrivning
överlämnats åt sjukvårdsläkaren, kan ju ha berott därpå, att den
sjuke tidigare endast gjort sig skyldig till egendomsbrott. Det torde böra
upptagas en tilläggsbestämmelse, att för nyss omförmält fall ärendet ånyo
skall underställas nämnden.

Den omredigering av 18—20 §§ sinnessjuklagen, som strafflagberedningen
föreslagit, synes sinnessjuknämnden principiellt vara lämplig och innebära
större klarhet och överskådlighet än den nuvarande formuleringen.

Sedan sinnessjuknämnden år 1931 begynte sin verksamhet, har antalet
ärenden hos nämnden oavbrutet ökats. Medan antalet till nämnden inkomna
ärenden under första verksamhetsåret utgjorde 460, uppgick antalet under
1940 till 2,340. Behovet av en minskning av nämndens arbetsbörda har därför
enligt nämndens åsikt allt mera aktualiserats. Ehuru inom strafflagberedningen
för närvarande förberedas vissa frågor, vilka äga nära samband med
sinnessjuknämndens verksamhet, har nämnden — då tidpunkten för avlämnandet
av beredningens blivande betänkande nu icke kan närmare angivas —
ansett sig böra utan avbidan på detta betänkande framlägga förslag till vissa
ändringar i sinnessjuklagen, vilka äro avsedda att medföra en begränsning av
nämndens verksamhet.

Otvivelaktigt är det ur flera synpunkter önskvärt att vinna en viss avlastning
av nämndens arbetsuppgifter. Med hänsyn till den pågående utredningen
av frågan örn behandlingen av psykiskt abnorma förbrytare synas emellertid
i detta sammanhang andra ändringar i sinnessjuklagen icke böra vidtagas
än sådana, som äro betingade av det föreliggande behovet att begränsa
sinnessjuknämndens verksamhet. Från denna utgångspunkt skola de i ärendet
framlagda ändringsförslagen i det följande närmare granskas.

Vad först angår sinnessjuknämndens förslag, såvitt det berör 22 § andra
stycket sinnessjuklagen, är innebörden av nu gällande bestämmelse i nämnda
lagrum den, att, örn sinnessjuknämnden avslagit framställning örn utskrivning
av person, som för vård intagits å sinnessjukhus, nämnden ej må till
prövning upptaga ny framställning, som inkommit förrän fyra månader förflutit
från den dag, då beslutet örn avslag å den föregående framställningen
meddelades. Bestämmelsen är tillämplig ej blott å framställningar, vilka avse
sträffriförklarade och med dem jämställda och vilka nämnden alltså behandlar
såsom första instans, utan även å klagomål hos nämnden över sådant beslut
av sjukvårdsläkaren, varigenom framställning örn utskrivning lämnats utan
bifall. Närmast för att vinna minskning av antalet klagomål hos nämnden
har nämnden föreslagit förlängning av nyssnämnda tid av fyra månader till
sex månader. Mot detta förslag, vilket icke mött gensaga i remissyttrandena,
synes någon erinran icke vara att göra. Örn sinnessjuknämnden lämnat anförd
klagan över beslut av sjukvårdsläkare utan bifall, kan denne, såsom nämnden

19

Kungl. Maj:ts proposition nr 121.

framhållit, oberoende av huruvida nu ifrågavarande tidsfrist utgått eller ej,
utskriva patienten, därest ändring skett i fråga om de förhållanden, vilka
inverka på utskrivningsfrågans bedömande.

Sinnessjuknämnden har vidare föreslagit ändring av 19 § första stycket
sinnessjuklagen. I nämnda lagrum regleras frågan örn försöksutskrivning av
sinnessjuk. Försöksutskrivningen må enligt första punkten i nämnda stycke
omfatta en tid av högst ett år i sänder. Härutinnan skulle enligt sinnessjuknämndens
förslag den ändringen vidtagas, att försöksutskrivningen allenast angåves
skola ske »under viss begränsad tid eller tills vidare». Enligt 20 §
första stycket sinnessjuklagen är det sinnessjuknämnden som beslutar örn
utskrivning av sträffriförklarade och med dem jämställda. Örn den föreslagna
ändringen genomföres är det, enligt vad nämnden uppgiver, dess avsikt att
i sådana fall där farlighet för annans personliga säkerhet eller eget liv icke
kan anses föreligga besluta försöksutskrivning på obestämd tid och uppdraga
åt läkaren att bestämma örn detaljerna i de villkor, som skola gälla för försöksutskrivningen.
Härigenom skulle en ej obetydlig minskning av antalet ärenden
hos nämnden ernås. Att märka är emellertid att den nu föreslagna ändringen
av 19 § får betydelse även för sådana fall då, i enlighet med vad i det följande
kommer att föreslås, vederbörande läkare erhållit uppdrag av sinnessjuknämnden
att verkställa utskrivning.

Jämväl detta förslag har tillstyrkts eller lämnats utan erinran i remissyttrandena.

Jag förordar den av sinnessjuknämnden föreslagna ändringen beträffande
tiden för försöksutskrivning. På grund härav torde i 19 § första stycket böra
angivas, att sinnessjuk under de i lagrummet närmare angivna omständigheterna
må på försök utskrivas »för viss bestämd tid eller tills vidare».
Vidare torde andra punkten i samma stycke — enligt vilken försöksutskrivning
må förbindas med åläggande att iakttaga de föreskrifter, som utskrivningsmyndigheten
må hava meddelat — med hänsyn till den av sinnessjuknämnden
uttryckta avsikten att i vissa fall åt läkaren överlämna att bestämma
örn detaljerna i villkoren för försöksutskrivningen böra så jämkas, att vederbörande
ålägges att iakttaga de föreskrifter, som »i anledning av utskrivningen
meddelas».

Strafflagberedningen har i sitt remissyttrande föreslagit, att genom ännu
en ändring i sinnessjuklagen möjlighet skulle beredas att ytterligare begränsa
sinnessjuknämndens verksamhet. Såsom av den förut lämnade redogörelsen
för sinnessjuklagens bestämmelser om utskrivning från sinnessjukhus framgår
kan utskrivning av sträf friförklarade och med dem jämställda beslutas
endast av nämnden. Under hänvisning till att förhållandena beträffande
många straffriförklarade vore sådana, att farlighet eller högre grad av samhällsbesvärlighet
praktiskt taget kunde anses utesluten samt att nämnden i
dylika fall utan olägenhet torde kunna överlämna åt vederbörande sjukvårdsläkare
att besluta i utskrivningsfrågan föreslår beredningen sådan ändring
av sinnessjuklagen, att nämnden i fråga örn viss person må överlämna till
sjukvårdsläkaren att besluta om utskrivning.

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 121.

Grunden till den uppdelning av utskrivningsfrågorna mellan sinnessjuknämnden
och sjukvårdsläkaren, som är företagen i sinnessjuklagen, är framför
allt att söka däri, att prövningen av utskrivningsfrågor beträffande straffriförklarade
ansetts mera ansvarsfull och därför måst uppdragas åt en särskilt
kvalificerad myndighet. En dylik kvalificerad provning har ansetts motiverad
även beträffande vissa andra sinnessjuka, i främsta rummet dem, vilka, enligt
vad känt är, under inflytande av sinnessjukdom begått mot annans personliga
säkerhet riktat brott, vilket icke blivit beivrat. Gärningsmannen till ett egendomsbrott
blir sålunda underkastad strängare regler örn straffriförklaring
ägt rum än örn brottet ej blivit föremål för beivran. I det förra fallet skall
nämligen utskrivningsfrågan handläggas av sinnessjuknämnden men i det
senare fallet av sjukvårdsläkaren. Det kan ifrågasättas, huruvida de strängare
reglerna äro behövliga i avseende å straffriförklarade, som icke begått brott
mot person. I varje fall synes det icke behöva möta betänkligheter att giva
sinnessjuknämnden möjlighet att åt sjukvårdsläkaren överlämna beslutanderätten
i fråga örn utskrivning av sådana sinnessjuka, vilkas brottslighet ej
riktat sig mot annans personliga säkerhet. Det förutsättes, att sinnessjuknämnden
begagnar sig av denna möjlighet först efter det den varit i tillfälle
konstatera, att bedömandet av utskrivningsfrågan icke kompliceras genom
omständigheter av mera speciell beskaffenhet. "Vad sinnessjuknämnden i sitt
yttrande över strafflagberedningens förslag anfört rörande sådana fall då den,
örn vilkens utskrivning är fråga, efter det nämnden överlämnat åt läkaren att
avgöra utskrivningsfrågan begår mot annans personliga säkerhet riktat brott,
torde böra iakttagas. Det läkaren givna uppdraget bör därför i sådana fall
anses såsom återkallat.

En konsekvens av förevarande förslag är, att sökande i utskrivningsärende
(den för vård intagne, hans förmyndare, gode man, make eller anförvant eller
någon, som är ansvarig för kostnaden för hans vårdande) icke kan med säkerhet
veta, huruvida det är sinnessjuknämnden eller sjukvårdsläkaren, som
skall pröva utskrivningsfrågan. Göres ansökan hos orätt myndighet, bör
denna givetvis ofördröjligen överlämna ansökningen till den, som rätteligen
har att pröva densamma. Är av nämnden åt läkare lämnat uppdrag
att avgöra viss utskrivningsfråga att anse såsom återkallat, bör läkaren
omedelbart bringa detta förhållande till nämndens kännedom. Genom cirkulärskrivelse
från nämnden torde lämpligen böra för sjukvårdsläkarna klargöras
vad de i nu ifrågavarande hänseenden hava att iakttaga. Den omständigheten
att utomstående icke säkert kunna veta, huruvida det är nämnden eller läkaren
som har att pröva utskrivningsfrågan torde därför icke komma att medföra
större olägenhet.

Jag vill på grund av det nu anförda föreslå, att i 20 och 21 §§ sinnessjuklagen
vidtagas följande ändringar. I 20 § första stycket bör såsom huvudregel
stadgas, att det tillkommer sinnessjuknämnden att beträffande sådan för vård å
sinnessjukhus intagen person, för vilkens utskrivning jämlikt 18 § hinder
möter på grund av vad i andra stycket av samma paragraf stadgas, antingen
själv efter anmälan eller framställning besluta örn utskrivning enligt 17 eller

21

Kungl. Maj-.ts proposition nr 121.

19 § eller uppdraga åt sjukvårdsläkaren att därom meddela beslut. I en andra
punkt bör häri den begränsningen göras, att sådant uppdrag ej må meddelas
i fall där det brott, som utgör hinder för utskrivning jämlikt 18 §, varit riktat
mot annans personliga säkerhet. I en tredje punkt torde böra föreskrivas, att
uppdraget skall anses återkallat, därest den, örn vilkens utskrivning är fråga,
begår sådant brott efter det uppdraget meddelats. I 20 § andra stycket och
21 § första stycket synas slutligen ett par redaktionella jämkningar böra företagas.

Såväl de nu föreslagna ändringarna som ändringsförslaget beträffande 22 §
andra stycket få på grund av hänvisning i 50 § betydelse även i fråga örn
utskrivning från sinnessjukavdelning vid fångvården.

Strafflagberedningen har tillika föreslagit en formell omredigering av
18—20 §§ sinnessjuklagen. Härigenom skulle enligt beredningens mening
sinnessjuknämndens befattning med utskrivningsfrågor framträda med större
klarhet och tydlighet. Ett genomförande av beredningens förslag skulle även
innebära en sakändring, nämligen borttagande av förbudet i 18 § andra stycket
att utskriva straffriförklarade och med dem jämställda med stöd av samma
paragrafs första stycke.

Såsom förut nämnts torde frågan örn formerna för utskrivning av straffriförklarade
komma att upptagas av strafflagberedningen i samband med beredningens
utredning örn behandlingen av psykiskt abnorma förbrytare. En allmän
revision av sinnessjuklagens bestämmelser om utskrivning kan alltså
beräknas i sinom tid komma till stånd. Enär vidare den formella bristfällighet,
som påtalats av beredningen, icke synes vara av sådan art, att den föranleder
misstolkning, samt den sakliga ändring, som följer av förslaget, enligt vad beredningen
uppgiver mera sällan kan få praktisk betydelse, torde med eventuellt
tillgodoseende av beredningens nu ifrågavarande önskemål böra anstå, till
dess frågan kommer under omprövning i ett större sammanhang.

De av mig förordade ändringarna beträffande sinnessjuknämndens verksamhet
torde böra träda i kraft den 1 juli 1941.

Departementschefens hemställan.

Föredragande departementschefen hemställer härefter, att lagrådets utlåtande
över ett inom socialdepartementet upprättat förslag till lag örn ändring
i vissa delar av sinnessjuklagen den 19 september 1929 (nr 321), av den lydelse
bilaga1 till detta protokoll utvisar, måtte för det i § 87 regeringsformen omförmälda
ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Majit Konungen.

Ur protokollet:

Anders Lundstedt.

1 Denna bilaga, vilken är lilia lydande med det vid propositionen fogade lagförslaget,
har här uteslutits.

22

Kungl. Majda proposition nr 121.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den
6 mars 1941.

Närvarande:

justi ti eråden Forssman,

Bellinder,
regeringsrådet Lundevall,
justitierådet Sterzel.

Enligt lagrådet den 5 mars 1941 tillhandakommet utdrag av protokoll
över socialärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den
28 februari 1941, hade Kungl. Majit förordnat, att lagrådets utlåtande skulle
för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upprättat
förslag till lag om ändring i vissa delar av sinnessjuklagen den 19 september
1929 (nr 321).

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, föredrogs inför lagrådet av
hovrättsassessorn Johan Martin Wahlbäck.

Lagrådet lämnade förslaget utan erinran.

Ur protokollet:

G. Lindencrona.

Kungl. Majus proposition nr 121.

23

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 7 mars 1941.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden
Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Möller, Sköld, Eriksson,
Bergquist, Andersson, Domö, Rosander.

Efter gemensam beredning med chefen för justitiedepartementet anmäler
chefen för socialdepartementet, statsrådet Möller, lagrådets den 6 mars 1941
avgivna utlåtande över det den 28 februari 1941 till lagrådet remitterade
förslaget till lag om ändring i vissa delar av sinnessjuklagen den 19 september
1929 (nr 321) samt hemställer, att förslaget, som av lagrådet lämnats utan
erinran, måtte, jämlikt § 87 regeringsformen, genom proposition föreläggas
riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen,
att till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse
bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:
Nils-Sture Lindqvist.