Kungl. Maj:ts proposition nr lil.

1

Nr lil.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till
lag angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 11
juni 1937 (nr 348) om krigsförsäkring för ombord
å fartyg tjänstgörande personer, m. m.; given Stockholms
slott den 7 mars 1941.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet hållna protokoll
vill Kungl. Maj:t härmed föreslå riksdagen att

dels antaga härvid fogade förslag till lag angående ändrad lydelse av 1 §
lagen den 11 juni 1937 (nr 348) om krigsförsäkring för ombord å fartyg
tjänstgörande personer,

dels ock bifalla det förslag i övrigt, örn vars avlåtande till riksdagen föredragande
departementschefen hemställt.

GUSTAF.

Gustav Möller.

Bihang till riksdagens protokoll 1941

1 sami.

Nr lil

Sfi 41

2

Kungl. Maj:ts proposition nr lil.

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 11 juni 1937 (nr 318) om
krigsförsäkring för ombord å fartyg tjänstgörande personer.

Härigenom förordnas, att 1 § lagen den 11 juni 1937 örn krigsförsäkring
för ombord å fartyg tjänstgörande personer skall erhålla följande ändrade
lydelse:

1 §•

Där inom område och under tid, som Konungen äger bestämma, ombord
å svenskt fartyg tjänstgörande person, som är försäkrad jämlikt lagen örn
försäkring för olycksfall i arbete, till följd av krigsåtgärd drabbas av olycksfall
i arbetet, skola — under tillämpning i övrigt av stadgandena i nämnda lag
med undantag av 27 § första stycket, andra punkten, samt andra stycket —
i fråga örn sådant olycksfall nedan angivna särskilda bestämmelser gälla.

Yad i första stycket sägs örn person, som tjänstgör ombord å svenskt
fartyg, skall äga motsvarande tillämpning å statlig befattningshavare, som
under utövande av sin befattning tjänstgör ombord å utländskt fartyg.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad
uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

Kungl. Majus proposition nr lil.

3

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför
Hans Majit Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 21 februari 1941.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden
Pehrsson-Brahstorp, Westman, Wigforss, Möller, Sköld, Eriksson,
Bergquist, Bagge, Andersson, Domö, Hosander.

Efter gemensam beredning med cheferna för justitie- och handelsdepartementen
anmäler chefen för socialdepartementet, statsrådet Möller, fråga om
vissa ändringar i lagen om krigsförsäkring för ombord å fartyg tjänstgörande
personer samt anför:

Gällande författningsbestämmelser.

Lagen om försäkring för olycksfall
i arbete.

Enligt lagen den 17 juni 1916 (nr 235) örn försäkring för olycksfall i arbete
med däri sedermera vidtagna ändringar är i princip envar arbetare försäkrad
för skada till följd av olycksfall i arbetet. Ersättning på grund av försäkringen
utgår dock ej för skada, som förorsakats av krigsåtgärd under krig,
vari Sverige är indraget. Såsom olycksfall i arbetet anses ock olycksfall vid
färd till eller från arbetsstället, där färden föranledes av och står i omedelbart
samband med arbetsanställningen. Kostnaden för försäkringen bestrides, med
bidrag av statsmedel till omkostnaderna, genom försäkringsavgifter, som
erläggas av arbetsgivaren (1 §). Försäkringen äger rum i riksförsäkringsanstalten
ävensom i vissa ömsesidiga olycksfallsförsäkringsbolag (4 §). Har
arbetare skadats till följd av olycksfall i arbetet utgår, under vissa förutsättningar,
ersättning för läkarvård m. m., sjukpenning och livränta (6 §); har
olycksfallet medfört arbetarens död utgår begravningshjälp samt livräntor
till efterlevande (7 §).

Med avseende å utländsk medborgares samt utom riket bosatt persons rätt
till ersättning för skada till följd av olycksfall i arbetet innehålla olycksfallsförsäkringslagar
i allmänhet bestämmelser, genom vilka rätten till ersättning
inskränkes. 1916 års lag innehåller bestämmelser av sådan beskaffenhet i 27 §.
Däri föreskrives, att, örn någon, som har rätt till sjukpenning eller livränta
enligt lagen, icke är svensk medborgare samt ej är bosatt i riket, försäkringsinrättningen
äger att med hans samtycke, när som helst, i stället för sådan
ersättning till honom utgiva ett kapital för en gång till belopp motsvarande
högst 50 och minst 20 procent av ersättningens kapitalvärde enligt de för
inrättningen gällande beräkningsgrunder (första stycket, första punkten).

4

Kungl. Maj:ts proposition nr lil.

Ersättningen må ock, utan den ersättningsberättigades samtycke, utbytas mot
kapital till belopp av 50 procent av kapitalvärdet (första stycket, andra
punkten). Har utbyte av ersättning mot kapital ägt rum, är rätten till vidare
ersättning på grund av olycksfallet förfallen (första stycket, tredje punkten).
Har olycksfallet medfört döden och var den avlidne ej svensk medborgare
och ej i riket bosatt, utgår begravningshjälp allenast örn olycksfallet inom
tre månader medfört döden samt livränta eller kapital till efterlevande, som
ej är svensk medborgare, allenast örn denne vid tiden för olycksfallet var
bosatt här i riket (andra stycket). Slutligen stadgas, att Konungen, under
förutsättning av ömsesidighet, äger medgiva undantag från bestämmelserna
i paragrafen för medborgare i visst land (tredje stycket).

De inskränkande bestämmelserna i 27 § hava enligt förarbetena till lagen
sin grund dels däri, att utgivande av ersättning till utom landet bosatta personer
(t. ex. utländska sjömän, utvandrare m. fl.) i allmänhet vore förenat
med synnerliga svårigheter både med avseende på erforderlig kontroll vid
utbetalningen och övervakandet av den skadades tillstånd, dels ock däri, att
lagstiftningen utom i de fall, där överenskommelse länderna emellan träffats,
ej ansetts böra medgiva enahanda förpliktelser gentemot utlänningar som i
fråga örn landets egna medborgare.

Genom deklaration den 12 februari 1919 har särskild överenskommelse
träffats mellan Sverige, Danmark och Norge angående tillämpningen av
gällande olycksfallsförsäkringslagar å dessa länders medborgare. Vidare har
genom överenskommelser med ett stort antal länder på grund av ömsesidighet
förklarats, att bestämmelserna i 27 § första stycket, andra punkten, samt
andra stycket i 1916 års lag icke skola äga tillämpning i fråga örn medborgare
i berörda länder.

Lagen om krigsförsäkring för ombord å

fartyg tjänstgörande personer.

Enligt 1 § lagen den 11 juni 1937 (nr 348; ändrad genom lag den 15 december
1939, nr 854) örn krigsförsäkring för ombord å fartyg tjänstgörande personer
skola, där ombord å svenskt fartyg tjänstgörande person, som är försäkrad
jämlikt lagen den 17 juni 1916 örn försäkring för olycksfall i arbete, drabbas
av olycksfall i arbetet till följd av krigsåtgärd, i fråga örn sådant olycksfall
— med tillämpning i övrigt av vad i 1916 års lag stadgas — gälla vissa särskilda
bestämmelser, upptagna i 2—8 §§ i lagen. Konungen äger bestämma,
inom vilket område och under vilken tid dessa stadganden skola gälla. — Vid
beräkning av årlig arbetsförtjänst för bestämmande av sjukpenning eller livränta
skall, örn arbetsförtjänsten överstiger 4,800 kronor, det överskjutande beloppet
icke tagas i beräkning; understiger arbetsförtjänsten 3,600 kronor, skall densamma
dock beräknas till detta belopp (2 §). 3 § innehåller en tabell, utvisande
beloppet av hel sjukpenning. Denna utgör, med hänsyn till arbetsförtjänstens
storlek, lägst 6 kronor 50 öre och högst 9 kronor. Har olycksfallet, efter upphörande
av därav förorsakad sjukdom, medfört förlust av arbetsförmågan
eller nedsättning av densamma med minst en tiondel, vilken förlust eller ned -

5

Kungl. Maj:ts proposition nr lil.

sättning kan antagas bliva för framtiden bestående, skall enligt 4 § första
stycket, utöver livränta, vid förlust av arbetsförmågan till den skadade utgivas,
örn den skadade var befälhavare, styrman eller maskinbefäl, ett belopp, motsvarande
ett års lön, beräknad till tolv gånger den kontanta månadslön, som
den skadade åtnjöt vid tiden för olycksfallet, dock lägst 9,000 och högst 13,000
kronor, och eljest ett belopp av 9,000 kronor. Vid nedsättning av arbetsförmågan
skall det lägre belopp utgivas, som svarar mot nedsättningen. Vid
väsentlig försämring i den skadades tillstånd kan jämlikt 4 § andra stycket
jämkning i ersättningen äga rum. Har olycksfallet medfört döden, skall
enligt 5 §, utöver livränta, till den avlidnes efterlevande utgivas ett belopp
motsvarande det, som enligt 4 § skall utgå vid förlust av arbetsförmågan, dock
med avdrag av dels viss begravningshjälp, dels ock vad som må hava utgivits
jämlikt 4 §. Med efterlevande avses i 5 § allenast make, barn, som äger rätt
till arv efter den avlidne, och adoptivbarn jämte deras avkomlingar samt
föräldrar och adoptivföräldrar. Finnes ej annan efterlevande än make, tillfaller
hela beloppet maken. Finnas jämte make andra efterlevande, tillfaller
halva beloppet maken. Belopp, som utgår till andra efterlevande än make,
fördelas dem emellan enligt de regler, som gälla för fördelning av arvfallen
egendom. De ökade försäkringsavgifter, som betingas av förevarande försäkring,
skola enligt 6 § bestridas av arbetsgivarna. Jämligt 8 § avse bestämmelserna
i lagen ej personer, som tjänstgöra ombord å krigsfartyg; de
äga ej heller tillämpning i fråga örn skada, som kan uppkomma därav att
Sverige råkat i krig.

Tillämpningsbestämmelser till krigsförsäkrings
lagen.

I kungörelsen den 26 augusti 1939 (nr 572) föreskrives, att lagen vid utbrottet
av krig mellan europeiska stormakter, i vilket England, Frankrike
eller Tyska riket deltager, omedelbart skall träda i tillämpning med giltighet
tills vidare beträffande samtliga farvatten; bestämmelserna skola dock icke
gälla i fråga om olycksfall till följd av militära åtgärder i annat krig än nyss
sagts. Vidare stadgas i kungörelsen den 15 december 1939 (nr 855), att lagen
skall äga tillämpning dels i Östersjön, Bottniska viken med Ålandshav samt
Ålands och Åbo skärgårdar, Finska viken ävensom Rigaviken, dels ock inom
vissa farvatten utanför Kina.

Förordning om ersättning av statsmedel

i vissa fall för krigsskada.

Genom förordningen den 13 april 1940 (nr 213) örn ersättning av statsmedel
i vissa fall för skada till följd av olycksfall, som förorsakats av krigsåtgärd,
föreskrives, att, om svenskt fartyg genom sjöolycka utom riket går
förlorat eller förklaras efter sådan sjöotycka icke vara iståndsättligt och
person, som varit tjänstgörande ombord å fartyget, drabbas av olycksfall till
följd av krigsåtgärd under å fartyg företagen hemresa till Sverige inom sådant
område och under sådan tid, att lagen om krigsförsäkring för ombord å fartyg

6

Kungl. Maj:ts proposition nr lil.

tjänstgörande personer är gällande, ersättning skall utgivas av statsmedel,
därest lagen dock icke gäller beträffande olycksfallet. Stadgandena i nyssnämnda
lag skola därvid i tillämpliga delar lända till efterrättelse. Har person,
som varit tjänstgörande ombord å svenskt fartyg, i annat än nyss angivna fall
under hemresa till Sverige drabbats av olycksfall till följd av krigsåtgärd, äger
Kungl. Majit, örn skäl därtill äro, besluta örn ersättning av statsmedel enligt
samma grunder.

Vissa särskilda bestämmelser i fråga örn
tillämpningen av 1916 års olycksfallsförsäkringslag.

Beträffande arbetare, som användas till arbete för statens räkning, meddelas
genom kungörelsen den 30 november 1917 (nr 832) särskilda bestämmelser
i fråga örn tillämpningen å dem av 1916 års olycksfallsförsäkringslag.
Har arbetare, som avses i denna lag och som användes till arbete för statens
räkning under sådana förhållanden, att staten är att anse såsom arbetsgivare
enligt lagen, skadats till följd av olycksfall i arbetet, skall av statsverket
utgivas ersättning i enlighet med bestämmelserna i lagen, i den män ej i
anledning av olycksfallet på grund av eljest gällande bestämmelser sådant
understöd utgår, som enligt 11 § i lagen må avdragas från ersättningen enligt
densamma. Ersättningen bestämmes av riksförsäkringsanstalten.

Framställning från lotsstyrelsen.

Lotsstyrelsens skrivelse.

I skrivelse den 30 januari 1940 har lotsstyrelsen hemställt, att åtgärder
måtte vidtagas för sådan utvidgning av tillämpningsområdet för 1937 års
krigsförsäkringslag, att ersättning enligt lagen skulle utgå till i statens tjänst
anställd person vid tjänstgöring jämväl ombord å utländskt fartyg. Lotsstyrelsen
anförde därvid, bland annat:

Statens befattningshavare torde enligt gällande bestämmelser hava tillförsäkrats
ersättning vid olycksfall i tjänsten icke blott i enlighet med bestämmelserna
i 1916 års olycksfallsförsäkringslag utan jämväl i enlighet med bestämmelserna
i 1937 års krigsförsäkringslag. Beträffande lotsverkets personal
torde sålunda ersättning i enlighet med krigsförsäkringslagen få antagas
skola utgå i händelse denna personal till följd av krigsåtgärd drabbas av
olycksfall under tjänstgöring ombord å lotsverkets fyrskepp, tjänstefartyg
och tjänstebåtar, vad de senare beträffar oavsett örn de ägas av staten eller
av personalen, samt jämväl ombord å svenskt handelsfartyg i och för lotsning
av sådant fartyg. Lotsstyrelsen utgår vidare från att enahanda rätt till
ersättning föreligger, därest till följd av krigsåtgärd olycksfall drabbar tjänsteman
under färd ombord å svenskt fartyg i och för inställelse till tjänstgöring
eller hemresa efter avslutad tjänstgöring, t. ex. under inställelse till lotsning
av fartyg eller hemresa från lotsat fartyg, under färd i och för avlösning av
personal å viss tjänstgöringsplats och dylikt. Skulle denna uppfattning befinnas
icke riktig, borde åtgärd vidtagas till ett förtydligande i sådan riktning.

Krigsförsäkringslagen är begränsad att gälla ombord å svenskt fartyg

7

Kungl. Majus proposition nr lil.

tjänstgörande personer. Lotspersonalen utför emellertid i betydande omfattning
lotsning även av utländska fartyg. Det framstår som en ©egentlighet, att
lotspersonalen vid lotsning under nuvarande förhållanden av utländska fartyg
icke tillförsäkrats den trygghet för sig och sina efterlevande, som ersättningsreglerna
i 1937 års krigsförsäkringslag äro ägnade att ingiva. Med hänsyn till
det värde för personalen, som en sådan trygghet måste tillmätas, föreslår lotsstyrelsen,
att tillämpningsområdet för dessa ersättningsregler utsträckes att
omfatta jämväl person, som i statens tjänst utför arbete ombord å utländskt
fartyg. Icke blott lotspersonal utan under vissa förhållanden jämväl personal
tillhörande tullverket och måhända även postverket hava att fullgöra tjänst
ombord å utländskt fartyg. I anslutning till vad styrelsen förut nämnt angående
tolkningen av nuvarande ersättningsregler förutsätter styrelsen, att
en sådan utsträckning av tillämpningsområdet för desamma medför, att ersättning
kommer att utgå, då olycksfall till följd av krigsåtgärd drabbar tjänsteman
ombord å utländskt fartyg, som anlitas av tjänstemannen för inställelse
till tjänstgöring eller hemresa efter avslutad tjänstgöring.

Yttranden över lotsstyrelsen framställning-.

Riksförsäkringsanstalten tillstyrkte lotsstyrelsen framställning.

Försäkring srådet anförde (i utlåtande den 23 februari 1940):

Av förarbetena till krigsförsäkringslagen framgår (propositionen nr 313 år
1937), att densamma tillkommit efter framställningar av Sveriges redareförening
och de ombordanställdas organisationer i anslutning till vissa avtal,
som i början av år 1937 träffats mellan redareföreningen, å ena, samt de ombordanställdas
organisationer, å andra sidan, angående särskild krigsförsäkring
för de ombord anställda vid fart på spanska hamnar under då pågående
inbördeskrig i Spanien.

Vidare framgår av förarbetena (prop. sid. 16), att lagen vid sin tillkomst
var avsedd att gälla befälhavare och besättning å fartyg, som uppehöllo landets
samfärdsel. Däremot undantogos i lagen (8 §) uttryckligen personer, som
tjänstgöra ombord å krigsfartyg. Efter erinran av försäkringsrådet erhöll
lagens 1 § en sådan lydelse, att därav skulle framgå, att den även gällde sådan
personal ombord å förstnämnda slag av fartyg, som omförmäldes i 70 och 71
§§ sjömanslagen och som ej tillhörde den egentliga besättningen, exempelvis
restauratör©!- och restauratriser. Beträffande den personal, som sålunda omfattas
av den särskilda krigsförsäkringen, gäller försäkringen icke blott vid
tjänstgöring ombord å fartyget utan även då personalen exempelvis är i land
i tjänsteärende.

Försäkringsrådet har hittills icke till prövning förehaft något mål örn ersättning
enligt nämnda lag. Trots lagens ordalydelse kan det med hänsyn
till omständigheterna vid lagens tillkomst och förarbetena ifrågasättas, örn
lagen över huvud taget skall anses tillämplig å lots- och fyrstatens, tullverkets
och annan dylik statlig personal.

Försäkringsrådet förklarade sig under angivna förhållanden ej kunna tillstyrka
lotsstyrelsen framställning. Försäkringsrådet tilläde, att frågan örn
särskilda ersättningar till lots- och fyrstatens personal vid olycksfall till följd
av krigsåtgärd syntes böra prövas i ett vidare sammanhang. Det syntes sålunda
bliva nödvändigt pröva vilka olika kategorier statsanställda och möjligen
även vissa kommunalt anställda, som borde komma ifråga, varvid icke enbart
krigsåtgärder till sjöss syntes böra beaktas.

8

Kungl. Majis proposition nr lil.

En ledamot av försäkringsrådet1) var av skiljaktig mening samt anförde,
bland annat, att lagen enligt sin ordalydelse otvetydigt omfattade jämväl
sadan personal, som avsåges i lotsstyrelsen skrivelse. Lagen borde icke utan
tvingande skäl tolkas i strid mot ordalydelsen. Det vore knappast försvarbart,
att staten skulle lämna sina egna anställda helt utan extra försäkringsskydd,
samtidigt som dylikt skydd genom statens försorg tillförsäkrades personalen
å vanliga handelsfartyg vid arbete under likartade förhållanden.
Ersättningarna enligt lagen syntes emellertid vara alltför högt tillmätta för
den i lotsstyrelsens skrivelse avsedda personalen.

Utredning av riksförsäkringsanstalten.

Genom beslut den 5 april 1940 anbefallde Kungl. Majit riksförsäkringsanstalten
att i anledning av lotsstyrelsens framställning verkställa erforderlig
utredning samt avgiva de förslag, vartill utredningen kunde föranleda.

Riksförsäkringsanstalten avlämnade med skrivelse den 25 september 1940
utredning och förslag i ämnet.

I detta sammanhang må omnämnas, att utredningen omfattat även frågan,
örn 1937 års lag vore tillämplig å personer, som tjänstgjorde å statens järnvägars
tågfärjor. Då enighet råder därom, att lagen gäller beträffande nämnda
personer, behandlas nu icke denna fråga.

Efter redogörelse för gällande författningsbestämmelser samt för vad som
tidigare förekommit i ärendet behandlade riksförsäkringsanstalten frågan,
huruvida, såsom försäkringsrådet framhållit, det av lotsstyrelsen framförda
spörsmålet borde upptagas till prövning i ett vidare sammanhang.
Pa anförda skäl fann emellertid anstalten, att utredningen borde begränsas
till frågan örn statsanställdas rätt till särskild ersättning i anledning
av krigsåtgärd till sjöss.

Beträffande krigsförsäkringslagens tillämpningsområde anförde
anstalten:

I det inom socialdepartementet på sin tid upprättade lagutkast, som legat
till grund för krigsförsäkringslagen, föreslogs, att lagen skulle omfatta »å
svenskt fartyg, med undantag av krigsfartyg, anställd person», som vore försäkrad
jämlikt lagen örn försäkring för olycksfall i arbete. Sedan försäkringsrådet
i yttrande över lagutkastet framhållit, att sistnämnda lag vore tillämplig
å vissa personer, exempelvis restauratör och restauratrise^ som icke vore
att anse såsom anställda i den mening, som avsågs i 70 och 71 §§ sjömanslagen,
utbyttes i det lagförslag, som med propositionen nr 313 framlades för
1937 års riksdag ordet »anställd» mot »tjänstgörande». Såsom motivering
härför framhölls, att avsikten givetvis vore, att alla, som gjorde tjänst ombord
under sådana omständigheter, att de omfattades av olycksfallsförsäkringslagen,
skulle erhålla de i krigsförsäkringslagen stadgade särskilda ersättningarna.
Någon begränsning av vad i lagutkastet föreslagits beträffande
lagens omfattning avsågs sålunda icke härmed.

I fråga örn statens arbetare återfinnes i lagen icke någon annan inskränkande
bestämmelse än att lagen ej avser personer, som tjänstgöra ombord å
krigsfartyg.

'') Försäkringsrådet Geijer.

9

Kungl. Maj:ts jwoposition nr lil.

På grund av vad sålunda anförts vore det enligt riksförsäkringsanstaltens
mening, otvivelaktigt, att krigsförsäkringslagen omfattade ali ombord å
statens fartyg, med undantag av krigsfartyg, anställd personal, bland annat
befäl och besättningar å lots- och tullverkens fartyg. I detta sammanhang
ville riksförsäkringsanstalten, i anledning av vad lotsstyrelsen anfört, framhålla,
att lotsverkets fyrskepp och tjänstebåtar, de senare oavsett örn de ägdes
av staten eller personalen, torde böra anses som fartj^g i krigsförsäkringslagens
mening.

1 viss mån tveksamt kunde det däremot enligt anstaltens åsikt anses vara,
örn statliga befattningshavare, vilka för fullgörande av tjänsteplikt uppehölle
sig å svenskt fartyg utan att vara anställda å detsamma, såsom lotsar, tullock
posttjänstemän, därunder omfattades av krigsförsäkringen. Dessa vore
måhända icke åsyftade vid införandet i lagtexten av uttrycket »ombord å
svenskt fartyg tjänstgörande person». På grund av lagens ordalydelse borde
det dock anses, att ifrågavarande befattningshavare omfattades av lagstiftningen.
Skulle emellertid tvekan råda härom, syntes ett klargörande lagstadgande
i ämnet vara erforderligt.

Riksförsäkringsanstalten anförde vidare, att anstalten för sin del utgått
från att krigsförsäkringslagen gällde ej blott enskilda arbetare utan även,
då något undantag för dem ej gjorts i gällande lagstiftning, statens befattningshavare.
Från denna utgångspunkt förelåge till besvarande frågan, örn
statens befattningshavare borde bibehållas vid de förmåner, som ifrågavarande
försäkring nu beredde dem, eller om någon förändring möjligen borde ske i
detta hänseende.

I detta sammanhang omnämnde riksförsäkringsanstalten, att Kungl. Majit
genom särskilda brev utfärdat bestämmelser örn krigsrisk er sättning
till dels vid statens järnvägar anställd personal vid tjänstgöring å nämnda
järnvägars tågfärjor å linjerna Trälleberg—Sassnitz och Malmö—Köpenhamn,
dels ock vid postverket anställd personal vid tjänstgöring i postkupé eller
vid sjöpostexpedition å tågfärja, som trafikerade nämnda linjer. Vidare hade
Kungl. Majit förordnat, att krigsriskersättning skulle med vissa inskränkningar
tillkomma vid lotsverket anställd befattningshavare under tjänstgöring å
fyrskepp, som vore liggande å sin station eller vore under gång till och från
stationen, ävensom under tjänstgöring å lotsverkets tjänstefartyg under gång.
Såsom tjänstgöring å tjänstefartyg skulle ock anses, där tjänsteman vid lotsverket
eljest i tjänsten medföljde tjänstefartyg. Berörda krigsriskersättningar
till statlig personal torde avsevärt understiga dem, som beträffande handelsflottans
personal bestämts i avtal mellan vederbörande arbetsgivar- och
arbetarsammanslutningar.

Med hänsyn till vad sålunda förekommit vore det enligt riksförsäkringsanstaltens
mening motiverat, att statliga befattningshavare med tjänstgöring
ombord å fartyg erhölle högre ersättningar vid olycksfall till följd av krigsåtgärd
än som möjliggjordes genom olycksfallsförsäkringslagen.

Vad beträffade frågan, vilka grupper av statsanställda, som
borde göras delaktiga av ersättningsförhöjningarna vid olycks -

10

Kungl. Maj:ts proposition nr lil.

fall till följd av krigsåtgärd till sjöss, ansåg riksförsäkringsanstalten,
att rätten till dylika förmåner borde tillkomma dem, som fullgjorde
tjänstgöring ombord å fartyg under sådana omständigheter, att de omfattades
av olycksfallsförsäkringslagen. Då det emellertid förekomme, att personal,
varom nu vore fråga, tjänstgjorde jämväl ombord å utländskt fartyg, såsom
fallet vore beträffande lots- och tullpersonal, torde i motsats till vad som
gällde krigsförsäkringslagen något krav på att fartyget skulle vara svenskt
ej böra uppställas.

Lotsstyrelsen hade framhållit, att rätt till ersättning borde tillkomma befattningshavare,
som till följd av krigsåtgärd drabbades av olycksfall under
färd ombord å fartyg i och för inställelse till tjänstgöring eller hemresa efter
slutad tjänstgöring. I anledning därav framhöll riksförsäkringsanstalten, att
dylika olycksfall i allmänhet torde böra anses såsom olycksfall i arbete och
jämväl omfattas av krigsförsäkringslagen, varför någon särskild bestämmelse
i ämnet ej syntes erforderlig.

Föreskrifterna rörande vilka tider och i vilka farvatten ersättningsbestämmelserna
skulle tillämpas sjmtes böra överensstämma
med dem, som gällde beträffande krigsförsäkringslagen. Givetvis borde ersättningsbestämmelserna
i likhet med stadgandena i krigsförsäkringslagen ej
avse personer, som tjänstgjorde ombord å krigsfartyg, och ej heller äga tilllämpning
i fråga örn skada, som kunde uppkomma därav att Sverige råkat
i krig.

Beträffande storleken av de ersättningsbelopp, som bonde tillkomma
statens befattningshavare med tjänstgöring ombord å
fartyg anförde riksförsäkringsanstalten, att, då krigsriskersättningen i förekommande
fall vore lägre för dessa befattningshavare än för handelsflottans
personal, det syntes motiverat, att den särskilda ersättningen vid krigsolycksfall
något reducerades. Härom anfördes:

Det kan till en början tågås under övervägande att sänka maximi- och
minimigränserna för den årliga arbetsförtjänsten, vilka enligt krigsförsäkringslagen
utgöra respektive 4,800 och 3,600 kronor mot enligt olycksfallsförsäkringslagen
3,000 och 450 kronor. Enär statens befattningshavare vid olycksfall i
arbete i de flesta fall hava rätt till full lön, åtminstone under viss tid, skulle
beträffande sjukpenningen en sådan sänkning i allmänhet icke vara av betydelse.
Vad angår livränta till den skadade, skulle en mera avsevärd sänkning
av maximi- och minimigränserna, med hänsyn till stats tjänstemännens
pensionsförliållanden, i kanske de flesta fall medföra, att någon extra invaliditetsersättning
vid krigsolycksfall icke skulle komma att utgå. Redan
med den nuvarande maximigränsen 4,800 kronor torde högre avlönade befattningshavare
i vissa fall med hänsyn till invalidpensionen icke erhålla
särskild ersättning för krigsolycksfall. Beträffande minimigränsen 3,600
kronor torde det liksom i fråga örn handelsflottans personal vara rimligt, att
den årsinkomst, å vilken ersättning beräknas, bestämmes att i varje fall ej
vara lägre än 3,600 kronor.

Däremot torde — åtminstone i fråga örn statsanställda med pensionsrätt
— en reducering böra ske med avseende å de enligt krigsförsäkringslagen vid
invaliditet och dödsfall utgående kapitalbeloppen, vilka synas allt för höga
med hänsyn till de förmåner, som de statsanställda i allmänhet åtnjuta i

11

Kungl. May.ts proposition nr lil.

avseende å anställnings-, avlönings- och pensionsförhållanden. Kapitalbeloppen
synas därför böra utgå nied lägre belopp, förslagsvis hälften a,v de i krigsförsäkringslagen
angivna. Vid helinvaliditet skulle alltså utgivas, om den
skadade var befälhavare, styrman eller maskinbefäl, ett belopp motsvarande
ett halvt års lön, beräknad till sex gånger den kontanta månadslön, som den
skadade åtnjöt vid tiden för olycksfallet, dock lägst 4,500 och högst 6,500
kronor, och eljest ett belopp av 4,500 kronor. Vid partiell invaliditet skulle
utgivas det lägre belopp, som svarar mot invaliditeten.

Har olycksfallet medfört döden, böra de kapitalbelopp, som nyss angivits,
utgå till efterlevande med de avdrag, som föreskrivas i krigsförsäkringslagen.
Dock synes i visst fall ytterligare en inskränkning böra göras, nämligen att
kapitalbelopp ej må utgå till föräldrar eller adoptivföräldrar. Det har nämligen
visat sig, att sådant kapitalbelopp ej sällan utgår till föräldrar, vilka
äro i goda ekonomiska omständigheter och ej hava behov därav. Örn de
varit av den avlidnes arbete väsentligen beroende, äro de ju under vissa
förutsättningar berättigade till livränta enligt olycksfallsförsäkringslagen,
eventuellt med den höjning, som kan föranledas av den högre maximigränsen
för arbetsförtjänsten vid krigsolycksfall.

Vad beträffar statsanställda, vilka icke äro pensionsberattigade, kan det
möjligen tänkas, att samma kapitalbelopp som enligt krigsförsäkringslagen
borde utgivas till dem eller deras efterlevande (med undantag av föräldrar).

Förslag enligt av riksförsäkringsanstalten angivna grunder till ändrade
bestämmelser rörande ersättning i vissa fall till statens befattningsha\aie
för skada till följd av olycksfall, som förorsakats av krigsatgärd, borde föreläggas
riksdagen.

Bestämmelserna syntes kunna inarbetas i gällande krigsförsäkringslag. Örn
detta ej ansågs lämpligt, borde statlig personal undantagas från krigsförsäkringslagens
tillämpning och bestämmelser örn ersättning till dylik personal
vid olycksfall till följd av krigsåtgärd sammanföras i en särskild författning.

Riksförsäkringsanstalten anförde slutligen, att stadgandena i förordningen
den 13 april 1940 (nr 213) örn ersättning av statsmedel i vissa fall för skada
till följd av olycksfall, som förorsakats av krigsåtgärd, borde gälla även för
statens befattningshavare. Vid tillämpning å statens befattningshavare torde,
i anslutning till vad anstalten föreslagit i fråga örn 1937 års krigsförsäkringslag,
den fordran ej böra uppställas, att det fartyg, varå tjänstgöringen ägt
rum, skulle hava varit svenskt.

Yttrande av försäkringsrådet i anledning av
riksförsäkringsanstaltens utredning.

Sedan samtliga handlingar i ärendet remitterats till försäkringsrådet, avgav
rådet yttrande den 15 november 1940.

Försäkringsrådet vidhöll inledningsvis, i anledning av att riksförsäkringsanstalten
ansett lots- och fyrstatens personal omfattade av krigsförsäkringslagen,
att det kunde ifrågasättas, om så vore fallet, samt framhöll, att riksförsäkringsanstaltens
uppfattning skulle medföra, att under lagens 4 § skulle
komma att falla personer, för vilka den i paragrafen angivna gruppindelningen
såsom avseende handelssjöfarten icke vore lämpad.

12

Kungl. Maj:ts proposition nr lil.

Beträffande det tidigare i ärendet behandlade spörsmålet, huruvida
frågan om högre ersättning i anledning av krigsolycksfall
borde prövas i ett vidare sammanhang, anförde försäkringsrådet
nu, att nämnda spörsmål, såsom riksförsäkringsanstalten föreslagit, syntes
kunna begränsas till frågan örn statsanställdas rätt till sådan ersättning i
anledning av krigsåtgärd till sjöss. — I detta sammanhang omnämnde försäkringsrådet,
att frågan huruvida ett inordnande under krigsförsäkringslagen
av statsanställda, vilka inginge under civila avlöningsreglementet, med
hänsyn till gällande föreskrifter i 11 § olycksfallsförsäkringslagen skulle vara
av betydelse, gjorts till föremål för utredning i en av vederbörande föredragande
upprättad promemoria. Denna gåve vid handen, såvitt sjukpenning
anginge, att en tillämpning av krigsförsäkringslagen i de flesta fall skulle
vara utan betydelse. Yad anginge livränta till den skadade syntes däremot
framgå, att tillämpning av krigsförsäkringslagen å statsanställda skulle för
deni vara av väsentlig betydelse. Detsamma vore förhållandet beträffande
livräntor till efterlevande och självfallet med avseende å kapitalbelopp enligt
4 och 5 §§ krigsförsäkringslagen.

I fråga örn spörsmålet, huruvida även andra än i handelssjöfart
sysselsatta statsanställda böra erhålla förhöjda ersättningar
vid krigsolycksfall till sjöss, anförde försäkringsrådet,
att goda skäl syntes tala därför. Rådet yttrade härom:

De statliga befattningshavare, varom här huvudsakligen blir fråga, äro de
vid lots- och fyrstaten anställda, vilkas tjänstgöring är intimt knuten till
handelssjöf arten. Såvitt försäkringsrådet har sig bekant har dock under den
tid stormaktskriget pågått något krigsolycksfall icke drabbat dessa statsanställda
och man kan därför ifrågasätta, örn det är erforderligt att meddela
bestämmelser örn högre ersättning till dem vid krigsolycksfall. Då sådana
olycksfall efter hittills vunnen erfarenhet synas vara sällsynta, skulle i de fall
de inträffa ersättning exempelvis enligt krigsförsäkringslagens grunder kunna
tillerkännas vederbörande på annan väg. Emellertid bör dock icke förbises
värdet av den trygghet, som förefintligheten av bestämmelser i ämnet skänker.

Örn högre ersättning vid krigsolycksfall till sjöss skulle tillerkännas även
andra statsanställda med sjötjänstgöring än sådana, som direkt äro anställda
i handelssjöf art, förtjänar övervägas, huruvida icke sådan ersättning även bör
utgå till personalen å krigsfartyg. Försäkringsrådet vill erinra örn att delina
personal saväl anställda som värnpliktiga — var inbegripen i förordningen
den 1 juni 1923 angående ersättning av statsmedel för skada till följd av
olycksfall, som förorsakats av krigsförhållandena under 1914—1919 års världskrig.
De risker för krigsolycksfall till sjöss, som denna personal är utsatt
för, synas i varje fall icke vara mindre än exempelvis riskerna för lotsverkets
personal, och den konvojering, mindesarmering och bevakning i
övrigt, som utföres av flottan, utgör ett beskyddande och underlättande av
handelssjöfarten.

Vidkommande frågan örn ersättningarnas storlek i nu ifrågavarande
fall anförde försäkringsrådet:

Anledning synes icke föreligga att beträffande sjukpenning, livräntor till
de skadade och efterlevande samt kapitalbelopp till den skadade och efterlevande
make, barn och adoptivbarn utmäta ersättningen efter andra grunder

13

Kungl. Maj:ts proposition nr lil.

än krigsförsäkringslagens. Vad angår kapital till föräldrar och adoptivföräldrar
har riksförsäkringsanstalten föreslagit, att nämnda efterlevande icke
skulle tillerkännas kapitalbelopp, enär det visat sig, att sådant kapitalbelopp
icke sällan utginge till föräldrar, vilka vore i goda ekonomiska omständigheter
och icke hade behov därav. I anledning härav får försäkringsrådet erinra
därom, att i förarbetena till krigsförsäkringslagen i fråga örn fördelning av
kapitalbelopp mellan make och föräldrar uttalades, att vid fördelningen
hänsyn borde tagas icke endast till ekonomiska behovssynpunkter utan jämväl
därtill, att ersättningen i viss mån hade karaktären av ett »ideellt skadestånd».
Det synes försäkringsrådet dock kunna förekomma fall, då synpunkten
av ideellt skadestånd näppeligen kan åberopas, såsom då den skadade under
avsevärd tid icke haft personlig förbindelse med föräldrar eller då dessa
senare äro i så goda ekonomiska omständigheter, att det kapitalbelopp varom
här är fråga måste anses hava ringa värde. Man skulle sålunda kunna ifrågasätta,
att beträffande kapitalbelopp till föräldrar och adoptivföräldrar efter
sådana statsanställda med sjötjänstgöring, som icke ingå under krigsförsäkringslagen,
göres undantag för de fall, då ersättning rimligen icke bör
utgå.

I samband härmed anmärkte försäkringsrådet, att enligt krigsförsäkringslagen
ersättningen i anledning av inträffat krigsolycksfall vore densamma
oberoende av om krigsolycksfallet inträffat i farvatten, där risken för sådant
olycksfall varit liten eller stor. Däremot vore den s. k. krigsriskersättningen
bestämd på sådant sätt, att den vore lägre inom mindre farliga och
högre inom mera farliga sjöområden. Skulle man tillerkänna de statsanställda
lägre ersättningar än enligt krigsförsäkringslagen, innebure detta ett avsteg
från krigsförsäkringslagens princip örn lika ersättning för inträffat krigsolycksfall
inom lagens tillämpningsområde. Örn ersättningarna vid krigsolycksfall
till nu ifrågavarande statsanställda skulle sättas lägre än i krigsförsäkringslagen,
synes därför såsom grund härför annat skäl böra åberopas.
Man skulle i sådant avseende kunna åberopa förmånligare anställnings- och
avlöningsförhållanden för de statsanställda än för personalen inom handelssjöfarten.
Försäkringsrådet hade dock icke vunnit den övertygelsen, att i
varje fall en skillnad i nämnda avseenden förelåge av den storleksordning,
att den skulle motivera lägre ersättningar vid krigsolycksfall till statsanställda
än till andra.

Beträffande den närmare utformningen av do föreskrifter, som
stadgade å vilka personer ersättningsbestämmelserna skulle
vara tillämpliga, erinrade försäkringsrådet, att det kunde ifrågasättas,
örn exempelvis en lots under lotsning av fartyg kunde anses såsom tjänstgörande
ombord i krigsförsäkringslagens mening. Med hänsyn härtill och då
vid utformning av bestämmelser örn ersättning till statsanställda vid krigsolycksfall
till sjöss uttrycket tjänstgörande icke lämpligen borde användas i
annan mening än i krigsförsäkringslagen, syntes man till undvikande härav böra
till ordet statsanställd foga en bestämning, som utvisade, att allenast statsanställda,
vilkas anställning helt eller delvis avsåge sjötjänstgöring och å vilka
krigsförsäkringslagen icke vore tillämplig, omfattades av rätten till högre ersättning.
Därutöver förefölle tillräckligt angiva, att den statsanställde till sjöss

14

Kungl. Majus proposition nr lil.

drabbades av olycksfall i arbete till följd av krigsåtgärd. Skulle denna bestämning
på de fall, då ersättning för krigsolycksfall till sjöss kunde ifrågakomma
till anställda, icke vara till fyllest och. en närmare utformad bestämning
vara svår att finna, syntes den möjligheten kunna tillgripas, att Kungl.
Majit för övriga fall bemyndigades besluta, örn den högre ersättningen
skulle utgå.

Beträffande spörsmålet, under vilka tider och i vilka farvatten
ersättningsbestämmelserna skulle tillämpas, instämde försäkringsrådet
med riksförsäkringsanstalten.

Vad därefter anginge formen för bestämmelserna syntes det försäkringsrådet
lämpligast, att dessa utfärdades i särskild författning. Förordningen
den 13 april 1940 örn ersättning av statsmedel i vissa fall för skada
till följd av olycksfall, som förorsakats av krigsåtgärd, syntes med fördel
kunna tjäna såsom förebild. Med hänsyn bland annat därtill, att personalen
å statens järnvägars tågfärjor kunde anses ingå under krigsförsäkringslagen,
syntes jämväl såsom villkor för ersättning böra angivas, att krigsförsäkringslagen
icke vore tillämplig å olycksfallet. Författningen torde böra innehålla
bestämmelse örn att i fråga örn krigsolycksfall, som inträffat före författningens
ikraftträdande, författningen skulle äga tillämpning allenast örn och
i den mån Kungl. Majit det beslutade.

Vidkommande riksförsäkringsanstaltens förslag, att förutnämnda förordning
den 13 april 1940 borde gälla även för statens befattningshavare, anförde
försäkringsrådet:

Denna förordning har sin betydelse särskilt med hänsyn till bestämmelserna
i 6 och 41 §§ sjömanslagen, att under där angivna förhållanden tjänsteavtalet
upphör att gälla, där ej annat följer av avtalets innehåll. Vad beträffar
statsanställda lärer sistnämnda förhållande såsom regel föreligga och torde
med hänsyn till tjänstgöringsområdena för andra statsanställda med sjötjänstgöring
än personal å tågfärjorna »hemresa till Sverige» i flertalet fall vara
liktydigt med den i omedelbar anslutning till sjöolyckan företagna färden.
Vid sådana förhållanden synes i de flesta fall olycksfall i arbete vara för
handen och särskilda bestämmelser i ämnet obehövliga.

Två ledamöter1) av försäkringsrådet anförde:

Intresset av att den verksamhet, som icke ingår i handelssjöfarten men
som avses i riksförsäkringsanstaltens utlåtande, d. v. s. huvudsakligen statens
lots- och fyrväsen, tillfredsställande uppehälles, torde motivera, att utöver
olycksfallsförsäkringslagens ersättningar extra ersättning utgår. Men under
hänsynstagande till samtliga hithörande omständigheter synas de mycket
höga ersättningar, som utgå enligt krigsförsäkringslagen, kunna något minskas.
Riksförsäkringsanstaltens förslag, som innebär reducerad ersättning i
vad gäller kapitalbelopp i vissa fall, synes därför kunna läggas till grund för
eventuell lagstiftning i ämnet. Emellertid biträdas de i försäkringsrådets utlåtande
mot riksförsäkringsanstaltens förslag framställda detalj erinringarna.

Beträffande handelsflottans personal, inberäknat personalen å statens
järnvägars tågfärjor, torde reducering av ersättningen i vad gäller statsanställd
personal icke böra ske. Av principiella skäl synes olämpligt att från

*) Försäkringsråden Löfmark och Eörmy.

15

Kungl. Maj:ts proposition nr lil.

tillämpningen av en lag, gällande viss verksamhet, undantaga personal hos
särskild arbetsgivare, låt vara att denna arbetsgivare är staten.

Ytterligare en ledamot1) av försäkringsrådet var av skiljaktig mening samt
anförde:

Att ett extra försäkringsskydd för krigsrisker till sjöss bör finnas för
statens egna i sjötjänst sysselsatta arbetare synes visserligen önskvärt, men
däremot torde skäl knappast föreligga för att detta extra försäkringsskydd
skall vara fastställt till fullt så stora belopp, som de, vilka det på grund av
särskilda omständigheter ansetts nödvändigt att tillerkänna handelsflottans
personal. Mot ersättningar av sådan storlek tala här tjänsternas fasthet och
varaktighet, den regelbundna sysselsättningen året runt samt över huvud
taget den tämligen goda ekonomiska ställning, som dessa statstjänare i allmänhet
torde åtnjuta i jämförelse med motsvarande å handelsfartyg sysselsatta
arbetarekategorier, allt omständigheter, som tala för att de, även då
arbetets risker ökas, skola gentemot staten fullgöra sina skyldigheter utan att
de behöva vara tillförsäkrade större förmåner än som ur vanliga billighetssynpunkter
kan anses befogat.

Ej heller kan det utan vidare anses klart, att alla de bestämmelser, som
återfinnas i krigsförsäkringslagen, lämpligen böra tjäna som mönster, då det
gäller att närmare reglera det extra försäkringsskydd, som staten kan vilja
tillerkänna sina arbetare. Så till exempel kan man betvivla lämpligheten av
att låta en så stor del av det extra försäkringsskyddet utgå i form av kapitalbelopp.
Vidare torde kapitalbelopp till föräldrar av skäl, som riksförsäkringsanstalten
andragit, antingen böra helt borttagas eller åtminstone icke utgå till
föräldrar, som varken äro i behov av understöd eller varit i någon mån beroende
av den avlidnes arbete. Under inga förhållanden böra föräldrar få
inkräkta på efterlevande makes rätt till kapitalbelopp.

I anslutning till vad som sålunda anförts kan det enligt min mening ifrågasättas,
huruvida icke statstjänstemännen böra uttryckligen undantagas från
krigsförsäkringslagen, dit de för närvarande åtminstone enligt lagens ordalag
höra, och i stället genom särskild författning tillförsäkras tillägg till olycksfallsförsäkringslagens
ersättningar enligt normer, som befinnas ändamålsenliga
samt med belopp, som med hänsyn till anställningens art kunna anses rimliga.

Något bärande skäl för att från det extra försäkringsskyddet utesluta
»personer, som tjänstgöra ombord å krigsfartyg» (8 § krigsförsäkringslagen)
har jag icke kunnat finna. Ej heller kan jag finna någon anledning till att
man här — såsom i krigsförsäkringslagen av speciella orsaker skett — skulle
begränsa försäkringsskyddet att gälla inom av Kungl. Majit särskilt bestämda
områden. Någon fordran på att det fartyg, varå tjänstgöringen sker, skall
vara svenskt synes — såsom lotsstyrelsen andragit —- icke heller böra uppställas.
Försäkringsskyddet torde därför utan alla dessa begränsningar böra
utsträckas till att omfatta varje person, som för statens räkning utför arbete
till sjöss.

1937 års lag gäller beträffande å svenskt fartyg »tjänstgörande» person.
Lotsstyrelsen, riksförsäkringsanstalten och en reservant i försäkringsrådet
tolka detta uttryck såsom omfattande envar, som fullgör någon tjänst ombord;
lagens bestämmelser skulle alltså gälla för, bland annat, till lots- och fyrstaten
hörande personal. Försäkringsrådets majoritet däremot synes anse,
under hänvisning dels till vad som var närmaste anledningen till lagens till -

Departe ments chefen.

;) Försäkringsrådet Geijer.

16

Kungl. Maj:ts proposition nr lil.

komst — önskemålet att upprätthålla handelssjöfarten i främmande, särskilt
spanska farvatten — dels ock till att under lagens förarbeten närmast tagits
sikte på sådana personer, som voro anställda ombord, att lagen är tillämplig
endast beträffande personer, som kunna anses tillhöra handelsjöfartens befattningshavare
och som äro mera fast knutna till fartyget. Lagens bestämmelser
gälla sålunda enligt sistnämnda åsikt icke statstjänstemän, dock med
undantag för befattningshavare å statens järnvägars tågfärjor. Oavsett vad
som må hava varit det närmast liggande syftet med nu ifrågavarande lagstiftning
anser jag lagen böra tillämpas i enlighet med dess ordalag, d. v. s. så,
att den, under vissa förutsättningar, skall gälla beträffande envar å svenskt
fartyg — med undantag av krigsfartyg — tjänstgörande person. Vid utbytet
av det i tidigare utkast i 1 § använda uttrycket »anställd» mot »tjänstgörande»
förekom intet, som motsäger, att paragrafen bör tolkas efter ordalagen.

I förevarande sammanhang torde böra beröras även frågan, huruvida t. ex.
en lots under färd till och från det fartyg, vilket han sihäll lotsa, kan anses
försäkrad enligt krigsförsäkringslagen. Ehuru full överensstämmelse icke
råder med sådan färd till eller från arbetsstället, varom stadgas i 1 § i 1916
års olycksfallsförsäkringslag, finner jag förevarande lagstiftning böra givas
sådan tolkning, att nyss omförmälda färd till och från fartyg jämställes med
färd till och från arbetsstället; örn en krigsolycka därunder skulle inträffa,
synes alltså ersättning böra utgå enligt krigsförsäkringslagen.

Med hänsyn till vad i ärendet förekommit rörande spörsmålet, huruvida
det kan anses lämpligt, att samtliga bestämmelser i 1937 års lag skola
gälla beträffande statstjänstemän, i första hand lots- och fyrpersonal, må
härom anföras följande. Beträffande tid och område för lagens tillämpning
synas tillräckliga skäl för särbestämmelser icke föreligga. Yad storleken
av de olika ersättningarna angår, hava under utredningen skilda synpunkter
kommit till uttryck. Biksförsäkringsanstalten samt reservanter inom försäkringsrådet
hava föreslagit, bland annat, vissa inskränkningar i fråga örn de
vid invaliditet och dödsfall utgående särskilda kapitalbeloppen, under det att
försäkringsrådet i princip ansett samma regler böra gälla för statens tjänstemän
som för andra av lagstiftningen berörda personer. För egen del finner jag
anledning icke föreligga att, under hänvisning till statstjänstens fasthet och
varaktighet, regelbunden sysselsättning och liknande under utredningen anförda
omständigheter, fastställa lägre ersättningar för statstjänstemän än
för andra ombord tjänstgörande, därest en krigsolycka skulle träffa dem. Det
kunde möjligen övervägas, att lämna Kungl. Majit fullmakt att för vissa fall
göra undantag och föreskriva, att ersättning ej skall utgå. Med hänsyn därtill,
att en sådan föreskrift icke synes kunna få någon nämnvärd praktisk betydelse,
anser jag mig emellertid icke böra framlägga förslag därom.

Det spörsmål, som närmast givit anledning till utredningen i förevarande
ärende, var, såsom jag förut nämnt, frågan örn icke krigsförsäkringen, såvitt
anginge statsanställda personer, borde bliva tillämplig även örn dessa tjänstgjorde
ombord å utländskt fartyg. De skäl, som lotsstyrelsen anfört till stöd
därför, synas mig bärande. Erinran däremot har icke heller framställts i
yttrandena.

17

Kungl. Majus proposition nr lil.

Huruvida särskilda lagbestämmelser i ämnet kunna anses erforderliga kan
visserligen göras till föremål för diskussion; därest något krigsoly eksfall inträffade,
kunde ersättning beredas i annan ordning. Till förmån för ståndpunkten
att lagbestämmelser äro obehövliga kan med visst fog anföras, att
under 1914—1919 års världskrig, såvitt tillgängliga ersättningshandlingar utvisa,
intet olycksfall av nu ifrågavarande slag inträffat. Vidare har försäkringsrådet
omnämnt, att såvitt rådet hade sig bekant intill den 15 november
1940 något sådant fall ej heller förekommit under nu pågående krig. Häremot
må dock anföras, dels att sedermera åtminstone ett olycksfall av angivna
slag inträffat, dels ock att den känsla av trygghet, som förhandenvaron
av lagbestämmelser i ämnet otvivelaktigt skänker, torde vara av betydande
värde för de statsanställda.

I 1937 års lag har, såsom förut nämnts, förklarats, att lagens bestämmelser
icke avse personer, som tjänstgöra ombord å krigsfartyg. De skäl, som föranlett
detta undantag, lära fortfarande äga giltighet.

Med hänsyn till vad i det föregående anförts synas nya lagbestämmelser
erforderliga allenast därom, att i statens tjänst anställda personer skola erhålla
de i krigsförsäkringslagen stadgade särskilda ersättningarna även när de under
utövande av sin befattning tjänstgöra ombord å utländska fartyg. En föreskrift
härom torde utan svårighet kunna inarbetas i gällande lag. I övrigt
bliva lagens nuvarande bestämmelser tillämpliga. Särskild författning för
reglering av de statsanställdas ställning i förevarande hänseende, kombinerad
med en bestämmelse örn att de skulle vara undantagna från tillämpningen av
1937 års lag, lärer därför icke erfordras. Den i 4 § upptagna gruppindelningen
av befattningshavare tager visserligen sikte närmast på handelsjöfartens
förhållanden men synes utan större svårighet kunna erhålla tillämpning
även beträffande i statens tjänst anställda. Endast örn den statsanställde
under sin tjänstgöring ombord innehar befälsställning å fartyget, synes sålunda
ersättning böra utgå i enlighet med de för befälhavare, styrman och
maskinbefäl givna reglerna. Möjligen kunde ifrågasättas att beträffande statsanställda
göra en uppdelning efter deras tjänsteställning i allmänhet, varvid
den högre ersättningen skulle utgå i de fall, då vederbörande uppbure lön i
vissa högre lönegrader; en sådan anordning synes mig emellertid icke lämplig.

De nya lagbestämmelserna synas böra träda i kraft omedelbart efter utfärdandet.
Emellertid synas billighetsskäl tala för att ersättning utgives i
enlighet med dessa bestämmelser även i fråga om olycksfall, som kunna inträffa,
innan lagen träder i tillämpning. Med hänsyn härtill torde böra begäras
bemyndigande för Kungl. Majit att i dylika fall utgiva ersättning.

Kostnader som uppkomma vid tillämpning av de nya bestämmelserna torde
böra bestridas från det under tolfte huvudtiteln upptagna förslagsanslaget
till Statsverket åliggande, av andra medel ej utgående ersättningar i anledning
av olycksfall i arbete.

Riksförsäkringsanstalten har i förevarande ärende jämväl ifrågasatt, örn
icke 1940 års förordning örn ersättning av statsmedel i vissa fall för skada
till följd av olycksfall, som förorsakats av krigsåtgärd, borde göras tillämplig

Bihang till riksdagens protokoll 1941. 1 saini. Nr lil. ajfi 41 2

18

Kungl. Majus proposition nr lil.

även å statens befattningshavare samt gälla även örn det fartyg, å vilket
hemresan företages, icke är svenskt. Av skäl, som försäkringsrådet anfört,
synes ett särskilt stadgande härom icke erforderligt.

Framställning från Sveriges redareförening.

Redareföreningens skrivelse.

Sveriges redareförening har — efter erinran att i avseende å tillämpningen
av 1937 års krigsförsäkringslag å utländska medborgare 1916 års lags stadganden
på området gällde ävensom att överenskommelse jämlikt 27 § sista
stycket i sistnämnda lag icke träffats med, bland andra, Amerikas förenta
stater, en del sydamerikanska stater samt Canada och de engelska besittningarna
i Amerika — i skrivelse den 13 januari 1941 anfört följande:

Å de svenska fartyg, vilka för närvarande befinna sig bortom Skagerackspärren,
påmönstras ett allt större antal utlänningar, då ju fartygen icke
kunna komma till Sverige och svenska besättningsmän ej heller kunna utsändas
till fartygen. Dessa utlänningar uppställa ofta som villkor för att de
skola taga tjänst att erhålla samma krigsolycksfallsförsäkringsförmåner som
de svenska sjömännen. Då rederierna icke kunna täcka risken genom försäkring
enligt gällande svenska lagföreskrifter, är det icke möjligt för dessa
att bevilja sagda förmåner för de utländska sjömän, vilka icke tillhöra stater,
med vilka enligt vad nyss nämnts överenskommelse träffats rörande tillämpning
av de svenska olycksfallsförsäkringsföreskrifterna å utländska medborgare.
Det har därför vid en del tillfällen ställt sig svårt att erhålla besättningsmän.

Såvitt föreningen förstår, utgå krigsolycksfallsförsäkringspremierna för fartygen
efter antalet ombord anställda, oberoende av huruvida dessa äro utlänningar
eller ej. Det synes därför föreningen rimligt, att de ersättningar,
som utgå enligt gällande författningar, skola utbetalas med samma belopp
för såväl svenskar som utlänningar. De nuvarande författningsföreskrifterna
synas emellertid icke möjliggöra ett dylikt förfarande.

Redareföreningen hemställde, att åtgärder måtte vidtagas i syfte att få till
stånd sådan ändring i 1916 års olycksfallsförsäkringslag, att riksförsäkringsanstalten
och de ömsesidiga olycksfallsförsäkringsbolagen bleve berättigade
att meddela försäkring, som täckte även den risk, vilken föreningen omnämnt
i sin framställning.

Yttranden över redareföreningens framställning.

över redareföreningens framställning hava efter remiss yttranden avgivits
av riksförsäkringsanstalten, försäkringsrådet, kommerskollegium och de ömsesidiga
socialförsäkringsbolagens förening. Vid försäkringsrådets yttrande
fanns fogad en av aktiebolaget Broströms linjeagentur upprättad promemoria
samt vid föreningens yttrande en skrivelse från svenska olycksfallsförsäkringsbolagens
pool för krigsolycksfallsförsäkring.

Beträffande den utsträckning, i vilken utländska sjömän för
närvarande anlitas å svenska fartyg, omnämner kommerskollegium,

19

Kungl. Majus proposition nr lil.

att det verkställt undersökning rörande antalet år 1940 å svenska fartyg i
utrikes fart anställda utlänningar. Undersökningen, vilken grundats på de
anmälningar, som befälhavare å svenska fartyg skola avlämna till svenska
konsulat i utländska hamnar, hade omfattat 860 fartyg med en sammanlagd
besättningsstyrka av 13,214 man. Å 404 av dessa fartyg med ett besättningsantal
av 9,430 man hade funnits anställda 2,048 utländska sjömän, därav 798
norrmän, 292 danskar, 213 finnar, 24 ryssar, 7 tyskar, 87 engelsmän, 531 andra
vita samt 96 av andra raser. Antalet utlänningar på de olika fartygen växlade
mellan 1 och 25. Å två fartyg voro samtliga anställda utom befälhavaren
utlänningar och å ett flertal fartyg voro samtliga utom befälet utlänningar.
En sammanfattning av undersökningen gåve vid handen, att besättningsstyrkan
å samtliga de i utredningen ingående fartygen till 15.5 procent utgjordes
av utlänningar. Räknade man endast med de fartyg, å vilka över
huvud taget utlänningar vore anställda, komine man upp till 22 procent.
Överenskommelse örn likställighet i avseende å olycksfallsförsäkring hade
emellertid träffats med flertalet av de nationer, som varit representerade å
fartygen. Av representerade stater saknades dylik överenskommelse endast

1 fråga örn Brasilien, Canada, Amerikas förenta stater, Rumänien och de
socialistiska rådsrepublikernas union.

Kommerskollegium lämnar vidare en redogörelse för antalet utländska sjömän,
som omkommit vid svenska fartygs krigsförlisning. Enligt inkomna uppgifter
örn krigsförlisningar, omfattande 80 fartyg och 517 förlista sjömän, voro
138 eller nära 27 procent utlänningar. Av dessa voro 43 norrmän, 23 danskar,
14 spanjorer, 12 engelsmän, 9 finnar, 8 estländare, 7 kanadensare, 4 holländare,

2 lettländare, 2 lithauer, 2 irländare, 2 amerikanare, 2 polacker, 2 argentinare,
1 ryss, 1 portugis, 1 ungrare, 1 tysk, 1 brasilianare och 1 australiensare.
Endast ett relativt fåtal av dessa sjömän tillhörde stat, med vilken Sverige
icke träffat överenskommelse om likaberättigande i avseende å olycksfallsförsäkring.

Beträffande spörsmålet, huruvida åtgärder i det syfte, som redareföreningen
angivit, böra vidtagas, tillstyrkes redareföreningens hemställan
av kommerskollegium, som framhåller, att dess utredning bestyrkte, att ett
ökat behov förefunnes av att, i den mån så icke redan skett genom ömsesidiga
överenskommelser, utländska sjömän å svenska fartyg i avseende å olycksfallsförsäkring
och i synnerhet beträffande försäkring för av krigsåtgärder
förorsakade olycksfall bleve likställda med svenska sjömän. Detta vore uppenbarligen
förhållandet särskilt vad anginge sjömän från de amerikanska staterna,
från vilka med all sannolikhet de svenska fartyg, som befunne sig utanför
den s. k. Skagerackspärren, under obestämd tid framåt i ökad utsträckning
måste rekrytera sina besättningar.

De ömsesidiga socialförsäkringsbolagens förening vitsordar, att svårigheter
i många fall torde kunna uppstå att få svenska fartyg bemannade med svenska
medborgare. Det kunde icke anses uteslutet, att den omständigheten, att vissa
utlänningar enligt olycksfalls- och krigsförsäkringslagarna vore sämre ställda

20

Kungl. May.U proposition nr lil.

än svenska medborgare, kunde föranleda därtill, att sådana utlänningar icke
ville taga anställning å svenska fartyg. Det syntes under nu rådande förhållanden
uteslutet, att nya ömsesidighetsöverenskommelser kunde komma
att träffas, i varje fall inom den närmaste framtiden. Det vore därför, såvida
man ville tillmötesgå det önskemål, som framställts, ofrånkomligt att genomföra
en sådan ändring av 27 § sista stycket olycksfallsförsäkringslagen, att
kravet på ömsesidighet kunde få uppgivas. Fordran på ömsesidighet borde
principiellt vidhållas, men därjämte borde införas ett stadgande av innehåll
att Kungl. Majit även eljest, när särskilda förhållanden påkallade det, finge
medgiva undantag för medborgare i visst land. För närvarande syntes sådana
särskilda förhållanden föreligga beträffande medborgare i de länder, vilka
redareföreningen omnämnt i sin skrivelse. Någon risk att ett dylikt allmänt
bemyndigande skulle missbrukas syntes icke föreligga.

Riksförsäkringsanstalten framhåller, att redareföreningen närmast syntes
hava avsett, att ersättning enligt krigsförsäkringslagen skulle utgå till utländska
medborgare, som ej vore bosatta i riket, efter samma grunder som för
svenska medborgare, samt anför vidare:

Starka betänkligheter möta mot att, såsom redareföreningen föreslår, genom
en lagändring sätta ur kraft bestämmelserna i 27 § olycksfallsförsäkringslagen.
En sådan lagändring skulle väl knappast kunna begränsas att avse
endast utlänningar, som påmönstras å fartyg, vilka befinna sig »bortom
Skagerackspärren», utan måste väl tänkas komma att gälla alla utländska medborgare.
Att omintetgöra det system av ömsesidighet beträffande bestämmelserna
i 27 §, vilket uppbyggts genom en rad konventioner med andra makter,
synes emellertid icke böra ifrågakomma.

Däremot skulle invändningar i mindre mån kunna göras mot att bestämmelserna
i lagen örn krigsförsäkring för ombord å fartyg tjänstgörande personer,
vilken lag äger endast begränsad giltighet under krigstillstånd, jämkas
därhän, att utländska medborgare, som tjänstgöra ombord å svenskt fartyg,
erhålla samma ersättning som svenska undersåtar. Detta skulle kunna ske
därigenom att i lagen inskjutes ett stadgande av innebörd att 27 § olycksfallsförsäkringslagen
ej skall tillämpas beträffande ifrågavarande försäkring.

Försäkringsrådet, som förklarar, att det icke ansett sig böra bedöma, huruvida
behov förelåge av lagbestämmelser av den innebörd redareföreningen
ifrågasatt, erinrar därom, att krigsförsäkringslagen ansågs erforderlig för tillgodoseende
av det samhällsviktiga intresset, att samfärdseln över haven till
och från vårt land under alla förhållanden kunde upprätthållas i så stor utsträckning
som möjligt. Det i och för sig säkerligen stora ekonomiska intresse,
som vore förknippat med möjligheterna att fraktfart bedreves med utanför de
spärrade områdena befintliga svenska fartyg, syntes dock vara av mera speciell
karaktär än de samhälleligt vittomfattande intressen, bland annat Sveriges
förseende med nödvändiga varor och undvikande av arbetslöshet, som befordrades
genom tillkomsten av bestämmelserna örn högre ersättningar vid
krigsolycksfall.

Till belysning av behovet av författningsändring företer försäkringsrådet

21

Kungl. Majlis proposition nr lil..

den förut omförmälda, av aktiebolaget Broströms linjeagentur upprättade promemorian,
enligt vilken det syntes vara nödvändigt, att likställighet åvägabragtes
för alla nationaliteter beträffande krigsolycksfallsförsäkringen, för att
den svenska sjöfarten över huvud taget skulle kunna hållas i gång.

Försahringsrådet framhåller vidare, att, örn det ansåges, att syftemålet
med redareföreningens framställning borde biträdas, ändring icke borde ske
i olycksfallsförsäkringslagen utan i stället tillägg göras till 1 § lagen örn krigsförsäkring
för ombord å fartyg tjänstgörande personer, innebärande att beträffande
krigsförsäkring 27 § första stycket, andra punkten, samt andra
stycket olycksfallsförsäkringslagen icke skulle vara tillämpliga. Försäkringsrådet
förklarar, att det därvid ansett sig kunna utgå från att, örn utbyte av
livränta mot kapital ägt rum enligt 27 § första stycket, första punkten, samt
därigenom rätten till vidare ersättning jämlikt tredje punkten i samma stycke
vore förfallen, jämväl rätten till ytterligare kapital enligt 4 § andra stycket
krigsförsäkringslagen vore förfallen.

I yttrandena hava även vissa uttalanden gjorts beträffande premiebeloppens
beräkning. Riksförsäkringsanstalten anför, att en lagändring
i enlighet nied vad anstalten anfört kunde komma att föranleda någon höjning
av tilläggspremierna för krigsförsäkringen. Vid bestämmandet av dessa
premier, som fastställdes för varje resa eller i vissa fall för månad, foges
nämligen hänsyn till de sammanställningar över ersättningskostnaderna, som
med korta mellanrum uppgjordes av anstalten. Ökades kostnaderna till följd
därav att högre ersättningar utgåves till utländska sjömän eller deras efterlevande,
kunde detta föranleda, att tilläggspremierna måste sättas högre än
eljest varit erforderligt.

Svenska olycksfallsförsäkringsbolagens pool för krigsolycksfallsförsäkring
framhåller, att krigspoolen, i likhet med riksförsäkringsanstalten, tillämpade
samma premie för samtliga å ett fartyg tjänstgörande personer, oberoende av
örn de vore utlänningar eller ej. Anledningen härtill vore, att en individuel!
premieberäkning i praktiken visat sig ogenomförbar. Man gjorde sålunda icke
heller någon åtskillnad, om de ombord anställda vore befäl eller manskap
eller om de vore gifta eller ogifta, förhållanden som i och för sig hade avsevärd
betydelse för ersättningsbeloppens storlek. Dessa genomsnittspremier,
olika för olika router och farozoner, hade tid efter annan reglerats uppåt eller
nedåt, beroende på vid varje tidpunkt föreliggande erfarenhet. Sannolikt
komme de ökade utbetalningar, som en lagändring kunde komma att innebära,
att medföra en ökning av eljest utgående genomsnittspremier.

Omkring 40 procent av den svenska handelsflottan finnes för närvarande
utanför den s. k. Skagerackspärren. Det är givetvis ett betydande svenskt
ekonomiskt intresse, att handelssjöfarten med dessa fartyg uppehälles i
så stor utsträckning som möjligt, trots att trafiken på grund av krigsförhållandena
icke kan anslutas till svenska hamnar. T viss omfattning,

Departe ments'' chefen.

22

Kungl. Majus proposition nr lil.

vilken med stor sannolikhet- torde ökas, är det nödvändigt att rekrytera
besättningarna å de ifrågavarande fartygen med utlänningar.

I förevarande ärende har upplysts, att utländska sjömän såsom villkor för
anställning å svenska fartyg ofta uppställa krav på att i händelse av krigsolycksfall
bliva tillförsäkrade samma förmåner, som tillkomma svenska sjömän.
I den mån Sverige jämlikt 27 § tredje stycket olycksfallsförsäkringslagen
träffat avtal om ömsesidighet med andra länder, åtnjuta dessa länders medborgare
samma förmåner i nyss angivet hänseende som svenskar. Dylika
ömsesidighetsöverenskommelser hava emellertid icke träffats med, bland
andia, Amerikas förenta stater, Canada, vissa sydamerikanska stater samt de
socialistiska rådsrepublikernas union. Medborgare i dessa stater finnas redan
nu anställda på svenska fartyg, och anledning synes föreligga att antaga, att
antalet anställda sådana utlänningar kommer att öka. Då det icke torde förefinnas
någon förhoppning därom, att ömsesidighetsöverenskommelser med angivna
länder kunna bliva ingångna under den närmaste tiden, synas mig åtgärder
böra vidtagas för att genom bestämmelser i de författningar, som reglera
försäkringsförhållandena, uppnå huvudsaklig likställighet mellan svenska och
utländska sjömän. Att märka är att någon höjning av premierna kan komma
att föranledas härav.

I likhet med försäkringsrådet och riksförsäkringsanstalten anser jag skäl
icke föreligga att ändra på själva principen örn att ömsesidighet skall föreligga,
vilken princip finnes stadgad i 27 § olycksfallsförsäkringslagen. Ändring
synes i stället böra ske i 1937 års krigsförsäkringslag, lämpligen genom ett
tiHägg i 1 § av innehåll, att bestämmelserna i 27 § första stycket, andra
punkten, samt andra stycket olycksfallsförsäkringslagen icke skola äga tillämplig
i fråga örn krigsförsäkring enligt 1937 års lag. Omfattningen av detta
tillägg överensstämmer med innehållet i gällande ömsesidighetsöverenskommelser.
I förevarande sammanhang må slutligen anföras, att jag ansluter
mig till den av försäkringsrådet uttalade åsikten, att gällande bestämmelser
böra så tillämpas, att, örn utbyte av livränta mot kapital enligt 27 § ägt
rum samt därigenom, jämlikt 27 § första stycket, tredje punkten, rätten
till vidare ersättning på grund av olycksfallet är förfallen, jämväl rätten
till ytterligare kapital enligt 4 § andra stycket krigsförsäkringslagen skall
vara förfallen.

De nu angivna nya bestämmelserna synas böra träda i kraft omedelbart
efter utfärdandet och tillämpas på krigsolycksfall, som därefter inträffa.

Föredragande departementschefens lagförslag.

I överensstämmelse med vad i det föregående anförts har inom socialdepartemetet
upprättats förslag till lag angående ändrad lydelse av 1 § lagen
den 11 juni 1937 (nr 348) om krigsförsäkring för ombord å fartyg tjänstgörande
personer.

23

Kungl. Maj:ts proposition nr lil.

Föredragande departementschefen hemställer härefter, att lagrådets utlåtande
över nämnda förslag, av den lydelse bilaga1 till detta protokoll utvisar,
måtte för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas
genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådet övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Majit Konungen.

Ur protokollet:

Ossian Larsson.

1 Denna bilaga, vilken är lika lydande med det vid propositionen fogade lagförslaget,
har bär uteslutits.

24

Kungl. Majda proposition nr lil.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd, den
28 februari 1941.

Närvarande:

justitieråden Föns smån,

Bellinder,
regeringsrådet Lundevall,
justitierådet Sterzel.

Enligt lagrådet den 27 februari 1941 tillhandakommet utdrag av protokoll
över socialärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den
21 februari 1941, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle
för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upprättat
förslag till lag angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 11 juni 1937
(nr 348) örn krigsförsäkring för ombord å fartyg tjänstgörande personer.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, föredrogs inför lagrådet av
chefen för rättsavdelningen i socialdepartementet hovrättsrådet Sven Björkholm.

Lagrådet lämnade förslaget utan erinran.

Ur protokollet:
G. Lindencrona.

Kungl. Majus proposition nr lil.

25

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 7 mars 1941.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden
Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Möller, Sköld, Eriksson,
Bergquist, Andersson, Domö, Rosander.

Efter gemensam beredning med cheferna för justitie- och handelsdepartementen
anmäler chefen för socialdepartementet, statsrådet Möller, lagrådets
den 28 februari 1941 avgivna utlåtande över det den 21 i samma månad
till lagrådet remitterade förslaget till lag angående ändrad lydelse av 1 §
lagen den 11 juni 1937 (nr 348) om krigsförsäkring för ombord å fartyg tjänstgörande
personer.

Föredraganden hemställer, att Kungl. Maj:t måtte genom proposition

dels, jämlikt § 87 regeringsformen, förelägga riksdagen till
antagande nyssnämnda lagförslag, vilket av lagrådet lämnats
utan erinran,

dels ock föreslå riksdagen bemyndiga Kungl. Majit att, i
enlighet med vad i 1 § andra stycket i lagen stadgas, utgiva
ersättning för olycksfall, som inträffat innan lagen trätt i kraft.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Majit Konungen,
att till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse
bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:
Nils-Sture Lindquist.

Bihang till riksdagens protokoll 1911. 1 sami.

Nr lil.

321 41 3