Kungl. Majlis ''proposition Nr 109\
1
Nr 109.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående anslag till vissa
om- och tillbyggnadsarbeten vid serafimerlasarettet; given
Stockholms slott den 21 februari 1941.
Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över ecklesiastikärenden för denna dag, föreslå riksdagen
att bifalla det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.
GUSTAF.
Gösta Bagge.
Utdrag av protokollet över ecklesiastikärenden, hållet inför Hans
Majit Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 21
februari 191+1-
N ärvarande:
Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden
Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Möller, Sköld,
Eriksson, Bergquist, Bagge, Andersson, Domö, Rosander.
Efter gemensam beredning med cheferna för social- och finansdepartementen
anför härefter chefen för ecklesiastikdepartementet, statsrådet
Bagge följande:
I samband med karolinska sjukhusets upprättande ha två av vårdavdelningarna
vid serafimerlasarettet — en av de båda medicinska klinikerna
samt ögonkliniken — överflyttats från serafimerlasarettet till karolinska
sjukhuset. De genom medicinska klinikens överflyttning frigjorda vårdplatserna
vid serafimerlasarettet ha använts för utökning av den kvarvarande
medicinska kliniken samt den neurologiska kliniken. Dessa kliniker
ha härigenom erhållit så många vårdplatser, som ansetts nödvändiga för
den medicinska undervisningens behov. De vårdplatser åter som bli disponibla
genom ögonklinikens överflyttning, avses skola användas för utvidgning
av neurokirurgiska kliniken, i samband varmed även kirurgiska kliniken
skulle erhålla utökat antal vårdplatser. En utvidgning av den neuroki
Bihang
till riksdagens protokoll 191fl. 1 sami. Nr 109. 1
2
Kungl. Maj:ts proposition Nr 109.
rurgiska kliniken anses påkallad nied hänsyn till sjukvårdens behov. Utvidgningen
av den kirurgiska kliniken anses nödvändig ur undervisningssynpunkt.
De nu nämnda åtgärderna ha i huvudsak genomförts utom försåvitt
angår utvidgningen av de kirurgiska och neurokirurgiska klinikerna. Sedan
ögonkliniken den 1 januari 1941 överflyttats till karolinska sjukhuset, kan
även den sistnämnda delen av programmet genomföras. En förutsättning är
emellertid, att medel ställas till förfogande för utförandet av vissa byggnadsarbeten
m. m. För ändamålet ha Stockholms stad och Stockholms läns
landsting anvisat anslag, varigenom en del av kostnaderna täckas. Staden
och landstinget äro i enlighet med ingångna avtal jämte staten intressenter
i serafimerlasarettet och ansvariga för kostnaderna för sjukhusdriften.
Den återstående delen av kostnaderna bör enligt sjukhusdirektionens förslag
utgå av statsmedel. Härom har direktionen vid flera tillfällen gjort
framställningar. Dessa ha hittills icke biträtts av Kungl. Majit men däremot
tillmötesgåtts av 1940 års lagtima riksdag, som bemyndigat Kungl.
Majit att för ändamålet taga arbetslöshetsmedel i anspråk.
Emellertid torde ärendet av skäl, som av det efterföljande framgår, böra
ånyo prövas av riksdagen. I anslutning till vad av mig yttrats i propositionen
nr 74 till årets riksdag ber jag att nu få anmäla denna fråga.
a) Sjukhusdirekiionens av 1940 års lagtima riksdag prövade
framställningar.
Före överflyttningen till karolinska sjukhuset av den ena av serafimerlasarettets
två medicinska kliniker samt ögonkliniken funnos vid lasarettet
512 vårdplatser, vilka fördelades på sätt framgår av följande tablå:
V årdplatser
allmänna |
enskilda |
summa |
|
Deli ena medicinska kliniken . . |
. . . 93 |
15 |
108 |
Deri andra medicinska kliniken . |
. . . 96 |
18 |
114 |
Ögonkliniken ........... |
. . . 59 |
5 |
64 |
Neurologiska kliniken....... |
. . . 33 |
6 |
39 |
Kirurgiska kliniken........ |
. . .118 |
16 |
134 |
Neurokirurgiska kliniken..... |
. . . 44 |
9 |
53 |
Tillhopa 443 |
69 |
512. |
I skrivelse den 4 mars 1939 redogjorde sjukhusdirektionen för de ändringar
i dispositionen av vårdplatserna vid serafimerlasarettet, som borde
vidtagas på grund av överflyttningen till karolinska sjukhuset av den ena
medicinska kliniken och ögonkliniken. Med ledning av uppgifter från karolinska
institutets lärarkollegium rörande behovet av vårdplatser för undervisningen
vid de på lasarettet kvarblivande klinikerna m. m. samt med
beaktande av innehållet i gällande avtal mellan staten samt Stockholms
3
Kungl. Marits proposition Nr 109.
stad och Stockholms läns landsting framlade direktionen följande plan
rörande ändrad fördelning av vårdplatserna:
Vårdplatser
allmänna |
enskilda |
summa |
|
Medicinska kliniken .... |
.......154 |
25 |
179 |
Neurologiska kliniken . . . |
.......68 |
14 |
82 |
Kirurgiska kliniken .... |
.......162 |
25 |
187 |
Neurokirurgiska kliniken . |
.......69 |
13 |
82 |
Tillhopa 453 |
77 |
530. |
Antalet vårdplatser skulle sålunda utökas med 18, av vilka 8 i enskilda
(halvenskilda) rum.
Utökningen av vårdplatserna vid de medicinska, neurologiska och kirurgiska
klinikerna medförde icke behov av större ändringar i lasarettets
byggnader. Kostnaden härför kunde beräknas till endast 5,000 kronor. Däremot
krävdes omfattande ändringsarbeten i ögonklinikens byggnad för att
denna skulle bli lämpad för neurokirurgiska klinikens behov. Enligt en av
arkitekten G. Birch-Lindgren verkställd utredning, dagtecknad den 8 oktober
1937, skulle sistnämnda arbeten, som innefattade tillbyggnad av en
våning samt uppförande av ny vindsvåning m. m., draga en kostnad av
395,000 kronor. Härtill borde för utrustning läggas 75,000 kronor.
I detta sammanhang fann direktionen nödvändigt att upptaga spörsmålet,
huru länge lasarettet kunde komma att tjäna såsom undervisningssjukhus.
Direktionen erinrade, att 1926 års sjukhuskommission förutsatt, att lasarettet
under de närmaste årtiondena skulle kunna fylla sin uppgift i sjukvårdens
tjänst och dessutom tills vidare tjäna som undervisningssjukhus.
De sakkunniga för utredning om serafimerlasarettets ställning och verksamhet
hade i sitt år 1936 avgivna betänkande yttrat, att lasarettet sannolikt
ännu under avsevärd tid kunde komma att bibehållas som sjukhus och
undervisningsanstalt. Åren 1928—31 hade lasarettet undergått en genomgripande
ombyggnad, som finansierats genom ett trettioårigt amorteringslån,
vilket utlöpte år 1960. Avtalen med staden och landstinget gällde till
dess ifrågavarande lån blivit till fullo guldet eller genom nytt avtal annan
överenskommelse träffats. Direktionen holle för sannolikt, att någon nybyggnad
för de kvarvarande klinikerna icke komme till stånd tidigare än
omkring år 1960. Om verksamheten vid lasarettet sålunda beräknades fortgå
under ytterligare omkring 20 år, syntes om- och påbyggnaden av ögonklinikbyggnaden
vara väl försvarlig.
Det kunde emellertid ifrågasättas, om icke en förbättring för neurokirurgiska
kliniken kunde vinnas genom mindre omfattande åtgärder vid
serafimerlasarettet än de föreslagna eller örn icke i stället de erforderliga
lokalerna borde anskaffas genom nybyggnad.
Den mest framträdande bristen hos den nuvarande avdelningen vore, att
operationsavdelningen vore för liten. Tvenne operationer kunde icke ske
samtidigt, och erforderliga biutrymmen, såsom steriliserings- och under
-
4
Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 109.
sökningsrum, vore för små eller saknades. Operationsavdelningen i ögonklinikens
lokaler erbjöde icke större möjligheter i dessa avseenden. En ombyggnad
av densamma skulle innebära, att antalet vårdplatser i allmänt
rum skulle bli mindre än för närvarande. Direktionen hade därför icke
funnit möjligt annat än att föreslå en lösning, som syntes giva ej blott
tillfredsställande operationsavdelning, mottagnings- och undersökningslokaler
m. m., utan också ett något ökat antal vårdplatser.
En nybyggnad för kliniken på karolinska sjukhusets område beräknades
draga en kostnad av 1,710,000 kronor, förutom utgifter för utrustning, varjämte
nybyggnad för neurologiska kliniken måste ske samtidigt. En ombyggnad
vore därför ur ekonomisk synpunkt fördelaktigare, och detta även
om nybyggnadsfrågan skulle kunna realiseras inom ett tiotal år, samt medgåve
snabbare avhjälpande av förefintliga olägenheter vid lasarettet.
De nuvarande provisoriska förhållandena med neurokirurgiska kliniken
inrymd i den kirurgiska klinikens byggnad medförde ej endast otillräckliga
arbetsmöjligheter för förstnämnda klinik och otillräckliga vårdmöjligheter
för de sjuka, utan vore också otillfredsställande för den kirurgiska kliniken.
Direktionens förslag medgåve ett snabbare avhjälpande av dessa olägenheter
än örn nybyggnad skulle ske. Planläggningen av en sådan krävde
lång tid, helst som den icke torde kunna lösas fristående från planläggning
av nybyggnad för övriga delar av serafimerlasarettet.
Några detaljerade beräkningar rörande kostnaderna för den utrustning,
som krävdes i anledning av direktionens förslag till ändringsarbeten och för
utökningen av vårdplatserna, hade ännu ej verkställts.
Givetvis komme å nuvarande ögonklinik befintliga inventarier att användas
i största möjliga utsträckning. Nuvarande sängar och nattduksbord
borde dock ersättas med sådana av i huvudsak den typ, som anskaffats för
karolinska sjukhuset, vilket torde kräva omkring 14^000 kronor. Röntgenapparater
för undersökningar, som borde verkställas å neurokirurgiska klinikens
operationsavdelning, beräknades kosta omkring 25,000 kronor. Operationsutrustning
för denna avdelning skulle kompletteras, likaså linne m. m.
Möbler m. m. till 18 nya vårdplatser, till mottagnings-, undersökningsoch
laboratorielokaler skulle anskaffas eller kompletteras. För kirurgiska
kliniken skulle ytterligare en operationssal, som nu disponerades av neurokirurgiska
kliniken, utrustas, vilket sannolikt komme att draga en kostnad
av omkring 15,000 kronor. Direktionen ansåge sig icke kunna räkna med
mindre anslagsbehov än 75,000 kronor för utrustning.
Den senaste ombyggnaden å serafimerlasarettet hade i huvudsak, vad de
egentliga byggnadsarbetena beträffade, finansierats genom att direktionen
över serafimerlasarettet upptagit ett trettioårigt amorteringslån hos pensionsstyrelsen.
Ansvaret för ifrågavarande lån hade sedermera övertagits
av staten. Till förräntning och amortering av lånet bidroge Stockholms stad
och Stockholms läns landsting enligt grunder, som återgåves i med vederbörande
träffade sjukvårdsavtal. Kostnaden för den komplettering av utrustningen,
som skedde efter hand som byggnadsarbetet fortskred, upptogs
däremot direkt i lasarettets utgiftsstat och staden och landstinget bidrogo
därtill enligt bestämmelserna i avtalet.
Kungl. Maj ris ''proposition Nr 109. 5
Det syntes direktionen principiellt riktigt, att Stockholms stad och
Stockholms läns landsting skulle bidraga till täckande av kostnaderna även
för nu ifrågavarande ombyggnadsarbete och därav följande kompletteringav
utrustningen å lasarettet. Visserligen vore i båda de berörda sjukvårdsavtalen
inryckt en bestämmelse, att i den sjukvårdskostnad, som lades till
grund vid beräknandet av den årliga ersättningen till lasarettet, skulle inräknas
utgiften för förräntning och amortering av 3,001,300 kronor av det
lån å 3,200,000 kronor, som med Kungl. Maj:ts tillstånd komme att upptagas
för ombyggnad och reparationer å lasarettet, men icke utgifterna för
andra ombyggnader. Detta förbehåll torde emellertid icke ha annan betydelse
än att, örn behov av ytterligare ny- eller ombyggnad uppkomme,
särskild överenskommelse därom skulle träffas.
Av flera skäl syntes direktionen lämpligast, att statens anslag anvisades
såsom engångsanslag och att överenskommelse träffades med Stockholms
stad och Stockholms läns landsting örn engångsbidrag till berörda byggnads-
och utrustningskostnader. För beräkning av stadens och landstingets
bidrag syntes lämpligen kunna läggas till grund parternas andel i annuiteten
för budgetåret 1937/38 å ovannämnda lån för senaste ombyggnaden
å lasarettet. Denna motsvarade för stadens vidkommande cirka 21 % procent
och för landstingets vidkommande cirka 11 % procent av annuitetsbeloppet
och motsvarade i övrigt 62 respektive 63 % procent av det på
vårddagarna för sjuka från staden respektive länet kommande beloppet,
då annuiteten lika fördelades å samtliga vårddagar; därvid borde dock
anmärkas, att landstinget jämlikt avtal icke deltoge i den kostnad, som
belöpte å 40 sängar. Stadens bidrag skulle enligt angiven beräkningsgrund
bliva 102,125 kronor och landstingets bidrag 54,625 kronor.
Stockholms stadsfullmäktige hade den 20 februari 1939 förklarat, att
staden, därest det föreliggande förslaget i eljest oförändrat skick av riksdagen
godkändes, vore villig att lämna ett bidrag å 100,000 kronor till ovan
angivna ändringsarbeten vid serafimerlasarettet.
Under åberopande av vad sålunda anförts hemställde direktionen, att
för utförande av ändringsarbeten inom ögonklinikbyggnaden i huvudsaklig
överensstämmelse med det av arkitekten Birch-Lindgren uppgjorda förslaget
och för vissa smärre ändringsarbeten i andra byggnader samt för utrustning
måste av riksdagen äskas ett reservationsanslag av (5,000 -f+
395,000 + 75,000 — 54,625 — 100,000 =) 320,375 kronor.
Statskontoret konstaterade i utlåtande den 15 mars 1939, att utvidgningen
av antalet vårdplatser vid den kvarvarande medicinska kliniken, den
kirurgiska kliniken och den neurologiska kliniken vore helt betingad av
undervisningens behov och därför icke gåve anledning till erinran särskilt
som det kunde förutsättas, att staten under åtskilliga år framåt komme att
utnyttja lasarettet som undervisningssjukhus. Utökningen av antalet vårdplatser
vid neurokirurgiska kliniken vore däremot uteslutande motiverad ur
sjukvårdssynpunkter. Såsom på sin tid framhållits av statens sjukvårdskommitté,
syntes emellertid denna kirurgiska specialitet i särskild grad vara
förtjänt av understöd från statens sida. Vid sådant förhållande hade
statskontoret icke heller något att erinra mot förslaget i denna del. I likhet
med direktionen ansåge statskontoret en ombyggnad vara att förorda
6 Kungl. May.ts proposition Nr 109.
framför en förflyttning av neurokirurgiska kliniken till karolinska sjukhuset.
Beträffande de enskilda vårdplatserna erinrade ämbetsverket örn
att kostnaderna för dylika dittills ansetts böra amorteras med avgifter från
patienter, som utnyttjade dessa platser. Statskontoret hade ej något att
erinra mot att en enhetlig vårdavgift upptoges för patienter å enskilt eller
halvenskilt rum. Statskontoret ville emellertid betona, att enligt ämbetsverkets
mening denna vårdavgift borde avvägas så, att den utgjorde full
ersättning icke enbart för de verkliga kostnaderna för vård å enskilt rum
utan även för amortering av byggnads- och utrustningskostnader. Det
syntes därför böra tagas under övervägande, örn icke en höjning av dessa
avgifter borde ske.
Styrelsen för stiftelsen serafimerlasarettet fann icke anledning till erinran
mot direktionens förslag.
Byggnadsstyrelsen anförde i utlåtande den 21 mars 1939, att byggnadsstyrelsen
icke hade något annat att erinra mot förslaget än att ytterligare
en trappförbindelse syntes önskvärd. Kostnaderna borde med hänsyn till
prisstegringarna höjas med 5 procent till 415,000 kronor.
Medicinalstyrelsen tillstyrkte bifall till direktionens framställning.
Direktionens framställning föranledde emellertid ej någon proposition
till 1939 års lagtima riksdag.
I skrivelse den 14 oktober 1939 gjorde direktionen förnyad framställning
i ämnet. På framställning av direktionen hade landstinget den 6 september
1939 beslutat att till de ifrågasatta byggnadsarbetena och till utrustning
anvisa ett engångsbidrag av 54,625 kronor i staten för år 1940,
att i mån av behov utbetalas till sjukhusdirektionen efter det riksdagen
fattat beslut om anvisande av de statsmedel, som erfordrades utöver stadens
och landstingets bidrag. Med anledning av de erinringar, som byggnadsstyrelsen
framställt, hade arkitekten Birch-Lindgren kompletterat ritningarna
med en trappa i byggnadens södra del och reviderat kostnadsberäkningarna,
vilket medfört, att den beräknade byggnadskostnaden ökats
från 395,000 kronor till 442,000 kronor eller, om utrustningskostnaden inbegrepes,
från 470,000 kronor till 517,000 kronor. Direktionen ansåge sig
icke kunna till staden och landstinget framställa anspråk på ytterligare
bidrag.
I samband med den förnyade granskningen av ritningarna hade direktionen
funnit det vara både ur ekonomisk och organisatorisk synpunkt fördelaktigt
att genom påbyggnad av ytterligare en våning anordna visst antal
bostadsrum för personal. Kostnaden härför beräknades till omkring 150,000
kronor.
Direktionen hemställde därför, att för ändringsarbetena i ögonklinikbyggnaden
och för utrustning måtte anvisas (517,000 — 154,625 =) i runt tal
7
Kungl. Maj:ts proposition Nr 109.
365,000 kronor samt att för påbyggnad av en personalbostadsvåning måtte
anslås ytterligare 150,000 kronor.
Statskontoret anförde i yttrande den 18 november 1939, att ämbetsverket
icke ville motsätta sig, att medel ställdes till förfogande för inrättande av
personalbostäder. Dock borde därmed kunna anstå, om en begränsning av
statens utgifter för ombyggnadsarbetena ansåges ofrånkomlig. Det syntes
vara ur sjukvårdssynpunkt angeläget, att en utökning av antalet vårdplatser
vid neurokirurgiska kliniken med det snaraste komme till stånd.
Statskontoret erinrade örn sitt tidigare uttalande rörande avgifterna för
vård på enskilda rum.
Byggnadsstyrelsen framhöll i yttrande den 16 januari 1940, att det vore
tveksamt, om ögonklinikbyggnaden vore av den beskaffenhet, att tre våningar
borde påbyggas i enlighet med direktionens senast framställda förslag.
Byggnaden, som sålunda skulle omfatta fem våningar, skulle få en
för stor höjd för det trånga utrymmet och åstadkomma en besvärande
skugga. Styrelsen kunde därför icke tillstyrka förslaget i dess senast föreliggande
skick. Beträffande kostnadsberäkningarna erinrade styrelsen, att
desamma utginge från prisnivån i augusti 1939.
Med anledning av vad byggnadsstyrelsen anförde förklarade direktionen
sig beredd att avstå från förslaget örn en personalvåning. Det väsentliga
vore, att de neurokirurgiska och kirurgiska klinikerna erhölle förbättrade
vård- och arbetsmöjligheter.
b) Ärendets behandling vid 1940 års lagtima riksdag.
I propositionen nr 149 till 1940 års lagtima riksdag angående anslag till
bland annat serafimerlasarettet för budgetåret 1940/41 förordade jag ett
uppskov med ögonklinikens överflyttning från serafimerlasarettet till karolinska
sjukhuset. Vid beslut i enlighet härmed skulle frågan om utökande
av lokalerna för neurokirurgiska kliniken och kirurgiska kliniken vid lasarettet
för tillfället förfalla.
I en inom andra kammaren väckt motion (nr 110) hemställdes emellertid,
under erinran om sjukhusdirektionens förutnämnda förslag, att riksdagen
måtte under åttonde huvudtiteln anvisa medel såsom bidrag till
anordnande vid serafimerlasarettet av en neurokirurgisk klinik. Riksdagen
yttrade (skrivelse nr 321, sid. 8), att det syntes möjligt att låta öppna ögonkliniken
vid karolinska sjukhuset vid en tidigare tidpunkt än i propositionen
angivits. Därigenom skulle den nuvarande ögonklinikens lokaler vid
serafimerlasarettet bli frilagda för iordningställande i desamma av vårdplatser
i anslutning till planen för serafimerlasarettets fortsatta drift. Den
i motionen väckta frågan örn att staten nu skulle lämna sin andel i kostnaderna
för neurokirurgiska klinikens ordnande i dessa lokaler syntes vid
sådant förhållande kunna realiseras relativt snart och vid en tidpunkt, då
behov av arbetstillfällen kunde visa sig vara för handen. I så fall syntes
8 Kungl. Maj:ts proposition Nr 109.
enligt riksdagens mening Kungl. Majit kunna av för arbetslöshetens bekämpande
avsedda medel ställa nämnda andel till förfogande, varigenom stadens
och landstingets bidrag till kliniken skulle kunna samtidigt utnyttjas.
Ur såväl krigssjukvårdens som undervisningens synpunkt syntes det vara
av intresse, att frågan om den neurokirurgiska kliniken snabbt vunne sin
lösning. Det borde enligt riksdagen få ankomma på Kungl. Majit, att i detta
avseende samt beträffande detaljerna i ombyggnadens verkställande meddela
närmare beslut.
c) Föreliggande förslag.
Under erinran örn vad riksdagen salunda anfört har sjukhusdirektionen
i skrivelse den 27 juni 1940 hemställt, att Kungl. Majit måtte snarast möjligt
meddela beslut örn statens bidrag till kostnaden för ombyggnaden av
den del av serafimerlasarettet, som avsåges för ordnande av en neurokirurgisk
klinik, sa att direktionen kunde bli i tillfälle att omedelbart vidtaga
förberedelser för ombyggnaden. Direktionen överlämnade en, såsom direktionen
anförde, i vissa detaljer justerad plan för ombyggnad av den nuvarande
ögonkliniken med anhållan, att denna plan måtte fastställas. Enligt
av arkitekten G. Birch-Lindgren den 26 juni 1940 verkställda kostnadsberäkningar
skulle byggnadskostnaderna uppgå till 495,000 kronor. För den
händelse jämväl bostadsrum för personalen i särskild våning samtidigt med
nämnda ombyggnad anordnades, skulle kostnaderna ökas till 665,000 kronor.
I båda fallen skulle för utrustning tillkomma 75,000 kronor. Efter
avdrag för av staden och landstinget tillskjutna bidrag, tillhopa (100,000 +
+ 54,625 =) 154,625 kronor, skulle statens bidrag alltså utgöra enligt det
första alternativet 415,375 kronor och enligt det senare alternativet 585,375
kronor. Direktionen förordade det större alternativet men hade intet att
erinra mot ett genomförande av det mindre. Stadens och landstingets bidrag
kunde disponeras, sa snart fran statens sida motsvarande beslut örn deltagande
i ombyggnadskostnaden förelåge. Det vore enligt direktionens
mening av vikt, att beslut nu fattades örn den nya klinikens ordnande.
Med definitivt fastställande av den tidpunkt, da det egentliga byggnadsarbetet
lämpligen borde sättas igång, syntes dock kunna anstå ännu någon
tid. Emellertid borde arbetet pabörjas under hösten eller förvintern år 1940,
då arbetsmöjligheterna inom byggnadsfacket väntades bli sämre.
1940 års civila byggnadsordning har i utlåtande den 10 januari 1941
förklarat sig icke kunna förorda, att personalbostäderna komme till utförande.
Ombyggnaden borde sålunda enligt utredningen begränsas till att avse
vårdavdelningen med tillhörande lokaler samt undervisnings- och laborationsavdelningarna.
Utredningen ville slutligen framhålla, att tillgång till
byggnadsbeskrivning icke förelegat, vadan möjligheter saknats att ingå i
en granskning av den allmänna standard, som vid ombyggnaden avsetts
9
Kungl. Maj:ts proposition Nr 109.
skola tillämpas. Emellertid förutsatte utredningen, att vid byggnadens slutliga
planläggning intet underlätes för standardens anpassning efter nuvarande
statsfinansiella läge.
Lärarkollegiet vid karolinska mediko-kirurgiska institutet Ilar i utlåtande
över direktionens anslagsäskanden beträffande serafimerlasarettet för
budgetåret 1941/42 yttrat, bland annat:
Förutsättningen för att professorn i neurokirurgi A. H. Olivecrona skulle
kunna erhålla sin professur hade varit, att han tillika finge en avdelning
för neurokirurgiska fall. Denna fråga hade vid denna tid endast kunnat
lösas på så sätt, att omkring 40 sängar av serafimerlasarettets kirurgiska
avdelning ställdes till Olivecronas förfogande för neurokirurgi. Härigenom
hade det för kirurgiundervisningen tillgängliga patientmaterialet minskats
med nämnda 40 sängar. Det patientmaterial, som dittills varit tillgängligt
för undervisningen i kirurgi, utgjorde före inrättandet av Olivecronas professur
omkring 160 sängar. Sedan Olivecrona erhållit sin avdelning, minskades
kirurgklientelet sålunda till 120 sängar. Då det sedermera visat sig
i hög grad önskvärt på grund av Olivecronas långa väntelistor — bland
annat utvisande, att en del patienter hillmo att bli obotligt blinda, innan
plats kunde beredas dem på serafimerlasarettet — att Olivecronas avdelning
ytterligare utökades, hade serafimerlasarettets dåvarande direktion
ansett sig böra efter samråd med chefen för kirurgiska kliniken, professorn
Söderlund, tilldela Olivecrona ytterligare 10 sängar, dock med det uttryckliga
förbehållet, att detta provisorium ovillkorligen skulle upphöra, så snart,
i samband med vissa avdelningars förflyttning till karolinska sjukhuset,
ökat platsutrymme skulle kunna erhållas i och för ordnande av neurokirurgiska
klinikens byggnadsfråga.
Kirurgiska kliniken hade sålunda under snart 10 år arbetat med ett för
undervisningen otillräckligt patientmaterial. Härigenom äventyrades utbildningen
av de blivande läkarna, som å serafimerlasarettet erhölle sin
grundläggande kirurgiutbildning.
Såsom ansvarig för den kirurgiska undervisningen vid serafimerlasarettet
hade professorn Söderlund förklarat sig nödsakad deklarera, att det icke
vore honom möjligt att med det ringa kirurgiska patientmaterial, som för
närvarande funnes tillgängligt på serafimerlasarettet för undervisningen i
detta viktiga ämne — endast 110 sängar — svara för fullgod utbildning i
kirurgi av de blivande svenska läkare, som för närvarande utbildades på
serafimerlasarettet. Antalet dylika medicine kandidater uppginge under år
1940 till ej mindre än 60.
För främjande av såväl den kirurgiska som den neurokirurgiska verksamheten
och undervisningen ville kollegiet därför varmt förorda, att en
neurokirurgisk avdelning snarast inreddes i de genom ögonklinikens bortflyttning
frigjorda lokalerna.
Med hänsyn till de ytterligare prisstegringar inom byggnadsmarknaden,
som inträffat efter de senast verkställda kostnadsberäkningarna, har jag
låtit från serafimerlasarettet under hand infordra nya kostnadsberäkningar.
Enligt av arkitekten Birch-Lindgren på grund härav den 25 januari 1941
verkställda förnyade beräkningar skulle kostnaderna för byggnadsföretagets
10
Kungl. Maj:ts proposition Nr 109.
utförande i överensstämmelse med det i det föregående omförmälda mindre
alternativet numera uppgå till 790,000 kronor. Kostnaderna för utrustning
lia av t. f. sysslomannen vid serafimerlasarettet den 30 januari 1941 beräknats
till 112,500 kronor.
Med anledning bärav bär ärendet ånyo remitterats till byggnadsstyrelsen,
som i utlåtande den 18 februari 1941 anfört bland annat följande:
Det av direktionen år 1937 framlagda mindre alternativet avsåge klinikbyggnadens
påbyggnad med en våning och en till stor del oinredd
vindsvåning. Genomförandet av detta förslag hade tidigare med tillämpning
av i augusti 1939 gällande priser beräknats till 442,000 kronor. Enligt
en av byggnadsstyrelsen nu verkställd överslagsberäkning torde förslaget
med nu fällande priser draga en kostnad av 530,000 kronor. Såsom av en
Birch-Lindgren upprättad promemoria framginge, avsåge den av honom
angivna kostnadssumman 790,000 kronor icke ovannämnda mindre alternativ
i oförändrat skick utan en till följd av senare framställda önskemål
verkställd omarbetning av detta förslag, som anslöte sig till det större alternativets
lokaldisposition. Det sålunda omarbetade förslagen innebure i
huvudsak följande avvikelser från det ursprungliga förslaget.
En utvändig hiss hade tillkommit.................. kronor 25,000
I våningen 1 trappa hade sammanförts en avdelning för
enskilda patienter, vilket medfört en ny rumsgrupp bilokaler
för denna avdelning. Dessutom hade vidtagits betydande
ändring i planläggningen av hela denna våning » 55,000
Vindsvåningen hade utökats till hel våning, i vilket inretts
föreläsningssal, tre laboratorier, fyra rum för läkare,
sekretariat med arkiv, jourrum och reservrum.......... » 70,000
I huvudsak till följd av ovannämnda lokalutökningar
hade den sanitära utrustningen utökats, och hade dessutom
i de olika våningarna tillkommit ett stort antal
tvättställ......... » 45,000
_ Av ovannämnda tilläggsarbeten betingade kostnader för
ritningar, kontroll och oförutsett .................... » 15,000
Summa ökningar kronor 210,000.
Lades sistnämnda kostnadssumma å 210,000 kronor till de av byggnadsstyrelsen
enligt ovan beräknade kostnaderna å 530,000 kronor för genomförandet
av det mindre alternativet i ursprungligt skick, erhölles en
kostnadssumma av 740,000 kronor. Denna summa vore 50,000 kronor
lägre än den av Birch-Lindgren angivna å 790,000 kronor. Sistnämnda
summa torde emellertid vara för högt beräknad, vilket även bekräftades av
numera införskaffade anbud a byggnadsföretaget, varav byggnadsstyrelsen
tagit del och som gåve vid handen, att kostnaderna torde kunna hållas
inom den av byggnadsstyrelsen ovan angivna summan å 740,000 kronor.
Med hänsyn emellertid till den avsevärda kostnadsökning, som byggnadsföretaget
numera skulle medföra, 298,000 kronor, utöver de år 1939
beräknade kostnaderna hade byggnadsstyrelsen förhandlat med direktionen
för karolinska sjukhuset rörande möjligheten att vidtaga beskärningar
i det nu föreliggande omarbetade förslaget. I anslutning härtill hade direktionen
förklarat sig kunna godtaga följande besparingar:
11
Kungl. Marits proposition Nr 109.
Den översta våningens utförande som indragen vindsvåning
med därav betingad minskning av golvytan inom där
förlagda lokaler ..................................... kronor 40,000
Uteslutande tills vidare av den ena sjukhissen........ » 15,000
Borttagande till större delen av röntgenavdelningens blyisolering
......................... »_5,000
Summa besparingar kronor 60,000.
Några ytterligare beskärningar av det föreliggande förslaget hade direktionen
icke ansett sig kunna biträda. Sammanförandet av enskilda och halvenskilda
rum till en avdelning i våningen 1 trappa upp syntes enligt vad
professorn Olivecrona i en till byggnadsstyrelsen ingiven promemoria anfört
ur ekonomisk synpunkt kunna motiveras med den minskning av personal,
som därav möjliggjordes.
Droges ovannämnda belopp å 60,000 kronor från den av byggnadsstyrelsen
angivna kostnaden å 740,000 kronor för genomförandet av det föreliggande
omarbetade förslaget, erhölles en kostnadssununa av 680,000
kronor.
Under åberopande av vad styrelsen tidigare anfört, finge styrelsen framhålla,
att det syntes styrelsen i viss mån tveksamt, huruvida det kunde
vara lämpligt att nedlägga så stort belopp på denna byggnad.
Av den av professorn Olivecrona upprättade promemorian inhämtas följande:
Fyra
år hade förflutit sedan de första ritningarna till neurokirurgiska
klinikens ombyggnad utfördes. Den snabba utveckling, som neurokirurgi en
genomgått under dessa år, hade medfört nya krav på lokalerna. Det st.atsfinansiella
läget hade ytterligare skärpt kravet att genom organisatoriska
förbättringar inbespara personal. Av dessa anledningar hade under årens
lopp vissa ändringar vidtagits i de ursprungliga ritningarna..
Någon minskning i platsbehovet hade ej inträtt. Väntetiden för inträdessökande
vore lika lång eller längre än för fyra år sedan. Under tiden
hade nya områden öppnats för neurokirurgien, bland annat genom sympatikuskirurgiens
snabba utveckling. Den essentiel^ hypertonien (högt
blodtryck) hade i vissa fall visat sig lämplig för neurokirurgisk behandling.
Då det här rörde sig om en av våra vanligaste folksjukdomar, som i de
högre åldersklasserna vore den viktigaste dödsorsaken, kunde det förutses
att, därest den hittillsvarande utvecklingen fortsatte, behovet av neurokirurgiska
vårdplatser komme att avsevärt stegras.
De viktigaste ändringar, som tillkommit sedan de första ritningarna
färdigställdes, vore dels en ny personhiss i den södra flygeln, dels sammanförande
av samtliga hel- och halvenskilda rum till en sluten avdelning.
I det ursprungliga förslaget hade operationssalarna varit, belägna i
huvudbyggnadens södra ände. Förberedelserummen hade legat i den södra
flygeln. Då sjukhissen fortfarande vore belägen i norra flygeln, måste de
sjuka enligt det ursprungliga förslaget transporteras igenom operationsavdelningen
till de i södra flygeln belägna förberedelserummen och därifrån
tillbaka in i operationssalarna. Förutom den långa transportväg, som härigenom
uppkomme, medförde detta förslag den mycket betydande olägenheten,
att operationssalarnas korridor bleve en genomgående transportväg.
Då de långvariga neurokirurgiska ingreppen ställde alldeles särskilt stora
Kungl. Marits ''proposition Nr 109.
krav på aseptiken, måste även luftinfektionens betydelse beaktas. Denna infektion
skalla hade för övrigt även ur allmänkirurgisk synpunkt tilldragit
sig en okad uppmärksamhet, sedan det visat sig, att densamma ingalunda
vore en för aseptiken likgiltig faktor. Det sade sig självt, att tillvaron av
en genomgående trafikväg i korridoren utanför operationssalarna i väsentlig
man okade möjligheterna för förorening av luften. Det måste anses
vara ett operationshygieniskt krav av första ordningen, att operationssalarna
vöre sa belägna, att trafik och överhuvudtaget alla åtgärder, som
medförde indragning och uppvigling av damm, i möjligaste mån undvekes.
Da det ursprungliga ritmngsförslaget icke fyllde detta krav, hade en
andrad planlösning ansetts böra komma till stånd. Genom inläggande av
en personhiss i södra flygeln, förflyttande av operationssalarna till norra
anden av huvudbyggnaden samt förläggande av förberedelserummen till
den norra flygeln hade de nackdelar, som vidlådde det första förslaget
undanröjts. ’
Om de halv- och helenskilda rummen icke sammanfördes till en särskild
avdelning utan bleve liggande inströdda i den allmänna vårdavdelningen
uppstode betydande olägenheter för sjukvården. Halv- och helenskilda rumnien
hade olika mattider och olika besökstider, varför en avdelning, som
mnehölle både allmänna vårdplatser och halv- och helenskilda rum bleve
tor personalen mycket tungarbetad. Sammanförandet av halv- och helenskilda
rum till en sluten avdelning medförde därför betydande organisatoriska
fördelar. Personalbehovet kunde nedbringas, och det visade sig, att
vid sammanförande av halv- och helenskilda rum till en avdelning kunde
mbesparas en assistentsköterska och ett biträde, betingande en årskostnad
örn tillsammans 5,000 kronor. Den kostnadsökning, som ifrågavarande avdelnings
inrättande medförde, bleve alitsa amorterad inom jämförelsevis
kort tid på grund av den minskning av personalkostnaderna, som uppstode.
Genom sammanförande av de enskilda rummen till en avdelning
vunnes vidare ett antal smårum, som lämpligen kunde användas till isoleringsrum.
Behovet av sådana vore för neurokirurgiska kliniken mycket
stort och kunde till följd av den form byggnadskroppen hade knappast tillgodoses
pa annat sätt än som skett.
Departe
mentschefen.
Behovet av en utvidgning av de kirurgiska och neurokirurgiska klinikerna
synes mig vara väl styrkt. Samtliga myndigheter äro ense härom,
och 1940 års lagtima riksdag har enligt det föregående funnit sig kunna
redan på grundval av den då föreliggande utredningen bemyndiga Kungl.
IMaj.t att för ändamalet anlita de anslagsmedel, som av riksdagen ställts
till förfogande för arbetslöshetens bekämpande. Jag har emellertid icke
ansett mig böra påfordra frågans lösning på denna väg bland annat på
giund därav, att fragan har det närmaste samband med det nu under utredning
varande spörsmålet om serafimerlasarettets framtida ställning och
verksamhet och att de kostnadskalkyler, som förelågo då riksdagen fattade
sitt beslut, befunnits vara sa löst grundade, att ett förnyat övervägande
av frågan varit erforderligt.
Vad beträffar frågan om serafimerlasarettets framtida ställning och verksamhet,
har den föregående redogörelsen givit vid handen, att det icke
med bestämdhet kan förutsägas, huru länge serafimerlasarettet bör upp
-
13
Kungl. Majlis proposition Nr 109.
rätthållas. Bedömandet av denna fråga har ytterligare försvårats genom den
vittutseende omläggning av den inom Stockholms stad kommunalt bedrivna
sjukvården, som under de allra senaste åren förberetts och delvis
redan kommit till stånd. På grund härav har Kungl. Majit, såsom jag i
årets åttonde huvudtitel (sid. 103 f.) erinrat, den 20 december 1940 uppdragit
åt en särskild kommission att på statens vägnar upptaga förhandlingar
med Stockholms stad och Stockholms läns landsting samt övriga
parter rörande bland annat frågan örn serafimerlasarettets framtida ställning
och verksamhet. Dessa förhandlingar äro ännu icke avslutade. Under
hand har jag emellertid från kommissionen inhämtat, att de hittills förda
förhandlingarna utvisa sannolikheten av att lasarettet bör drivas under
oförändrade former i varje fall tills dess de lån guldits, som enligt vad
förut sagts lasarettet före statsövertagandet iklätt sig. Detta innebär, att
serafimerlasarettet skulle uppehållas åtminstone till år 1960, alltså under
ytterligare ett tjugotal år. Vid sådant förhållande synes från ekonomiska
synpunkter hinder icke möta att vid lasarettet utföra erforderliga nyanläggningsarbeten
under förutsättning dock, att dessa icke draga kostnader,
som med hänsyn till den återstående nyttj andetiden kunna te sig oproportionerligt
höga.
1940 års lagtima riksdag torde vid sitt ställningstagande lia utgått från
att byggnadsföretaget skulle utföras endast i den omfattning, som av sjukhusdirektionen
enligt den då föreliggande utredningen ifrågasatts. Kostnaderna
för dessa byggnadsarbeten kunna med nu gällande priser enligt
byggnadsstyrelsens senast verkställda kalkyler uppskattas till 530,000 kronor.
Av mig i januari 1941 från vederbörande arkitekt infordrade uppgifter
utvisade emellertid en byggnadskostnad av icke mindre än 790,000 kronor,
motsvarande en kostnadsökning med inemot 50 procent. Den därefter verkställda
undersökningen har ådagalagt, att kostnaderna uppskattats till ett
omkring 50,000 kronor för högt belopp och att kostnaderna sålunda i verkligheten
böra beräknas till 740,000 kronor, innebärande en höjning med
210,000 kronor i jämförelse med de tidigare beräknade. Denna kostnadsstegring
med 210,000 kronor har enligt utredningen förorsakats därigenom,
att det ursprungliga byggnadsprogrammet under mellantiden undergått en
genomgripande omarbetning. Planlösningen för våningen 1 trappa upp har
sålunda helt ändrats, vindsvåningen har utökats till hel våning och vissa
andra ändringar lia vidtagits. Den ursprungligen framlagda utredningen,
på vilken riksdagen grundat sitt beslut, har sålunda icke givit en riktig
uppfattning örn medelsbehovet, vilket jag finner anmärkningsvärt.
Örn neurokirurgiska klinikens lokalbehov .skulle tillgodoses genom en nybyggnad
på Norrbackaområdet, skulle enligt det föregående kostnaderna
bli avsevärt mycket större än vid en lösning av frågan i anslutning till det
av sjukhusdirektionen senast framlagda förslaget. Å andra sidan torde de
lokaler, som anskaffas genom en nybyggnad, kunna beräknas bli mer var
-
14
Kungl. Maj:ts proposition Nr 109.
aktiga. Med de utgångspunkter vad beträffar kostnaderna vid ett genomförande
av det ena eller andra alternativet och lokalernas varaktighet, som
nu föreligga, har jag för egen del funnit en lösning av frågan i anslutning
till direktionens förslag vara att ur ekonomisk synpunkt föredraga framför
en nybyggnad för neurokirurgiska kliniken på Norrbackaområdet. Jag tillstyrker
därför, att direktionens förslag i huvudsak genomföres, men utgår
givetvis från att byggnadskostnaderna så långt detta är möjligt begränsas.
I detta syfte torde de av byggnadsstyrelsen i dess senaste utlåtande föreslagna
besparingsåtgärderna böra vidtagas, varigenom kostnaderna nedbringas
till 680,000 kronor. Då staden och landstinget förbundit sig att
tillskjuta sammanlagt 154,625 kronor — dessa beslut äga fortfarande giltighct
erfordras alitsa av statsmedel för byggnadskostnadernas bestridande
ett belopp av i runt tal (680,000 — 154,625 =) 525,000 kronor.
Jag föreslår, att detta anslag upptages på tilläggsstat II till riksstaten
för innevarande budgetår såsom reservationsanslag, vilket med hänsyn till
företagets angelägna beskaffenhet torde böra få tagas i anspråk utan sådan
omprövning, som i allmänhet förutsättes skola ske beträffande på denna
stat uppförda anslag. Kostnaderna för utrustning torde få bestridas från
serafimerlasarettets omkostnadsstat, i vilket hänseende Kungl. Majit torde
få efter framställning från direktionen i sinom tid fatta beslut. Endast den
oundgängligen erforderliga utrustningen bör anskaffas.
Jag understryker 1940 års civila byggnadsutrednings uttalande örn byggnadsstandardens
anpassning efter det statsfinansiella läget och utgår från
att de besparingsmöjligheter, som härutinnan kunna föreligga, skola vid
byggnadsföretagets genomförande iakttagas. Då det emellertid icke låter
sig göra att på detta stadium avgöra, örn härigenom någon ytterligare besparing
kan ernås, har jag icke ansett mig böra mer än redan skett begränsa
anslagsmedlen.
Såsom av det förut anförda framgår, finner jag mig i likhet med 1940
års civila byggnadsutredning icke kunna tillstyrka, att de av direktionen
ifrågasatta personalbostäderna nu uppföras. Påpekas må, att 1940 års lagtima
riksdag icke förutsatt, att förslaget i denna del skulle biträdas.
Pa den av statskontoret berörda frågan om patientavgifter anser jag
mig icke böra i detta sammanhang ingå. Jag hänvisar till vad i propositionen
nr 74 till årets riksdag yttrats rörande vårdavgifter vid de statliga
kroppss j ukhusen.
Under åberopande av vad sålunda anförts hemställer jag, att Kungl.
Majit måtte föreslå riksdagen
att till Universitetssjukhus: Serafimerlasarettet: Vissa
om- och tillbyggnadsarbeten å tilläggsstat II till riksstaten
för budgetåret 1940/41 anvisa ett reservationsanslag
av..................................kronor 525,000.
15
Kungl. Maj:ts proposition Nr 109.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Majit Konungen, att
till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse, bilaga
vid detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Gösta Sandberg.