Statsutskottets utlåtande Nr 91.
1
Nr 91.
Ankom till riksdagens kansli den 23 april 1941 kl. 3 e. m.
Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition angående anslag
å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 19401,
Al till lån för stödjande av bostadsproduktionen i
vissa orter jämte en i ämnet väckt motion.
(3:e avd.)
I propositionen nr 165 har Kungl. Majit, under åberopande av propositionen
bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över socialärenden för den 7 mars
1941, föreslagit riksdagen att dels godkänna av departementschefen förordade
grunder för lån för stödjande av bostadsproduktionen i vissa orter,
dels ock för ändamålet under Kapitalinvesteringar, Fonden för låneunderstöd
till Lån för stödjande av bostadsproduktionen i vissa orter å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1940/41 anvisa ett reservationsanslag av
5,000,000 kronor.
I samband härmed har utskottet till behandling förehaft en inom första
kammaren av herr E. A. Lindblom m. fl. väckt motion, nr 199, vari hemställts,
att riksdagen vid behandlingen av förevarande proposition måtte
beakta de synpunkter och önskemål, som i motionen framförts.
Beträffande motiveringen får utskottet, i den mån icke redogörelse därför
lämnas här nedan, hänvisa till motionen.
Enligt gällande bestämmelser angående tertiärlån till viss bostadsbyggnadsverksamhet
må tertiärlån beträffande flerfamiljshus ej överstiga vare
sig tjugu procent av det värde å fastigheten eller, där fråga är om tomträtt,
å byggnaden, som statens byggnadslånebyrå med ledning av en i särskild
ordning företagen värdering godkänt, eller tjugu procent av det taxeringsvärde,
som efter byggnadsföretagets fullbordande åsättes fastigheten eller,
där fråga är om tomträtt, byggnaden. Beträffande enfamiljshus må lånet ej
överstiga trettiofem procent av fastighetens, eventuellt byggnadens värde, beräknat
efter byggnadslånebyråns värdering. Vidare gäller, att de inteckningar,
som skola utgöra säkerhet för dylika lån, skola ligga beträffande
flerfamiljshus inom nittio procent och eljest inom åttiofem procent av nyss
angivna värden. Å tertiärlån utgår ränta efter fyra och en halv procent.
I några städer hava i samband med försvarsberedskapens stärkande vissa
industrier utbyggts i betydande omfattning. Med hänsyn härtill har en
ganska stark tillströmning av arbetare och tjänstemän ägt rum till dessa
Bihang till riksdagens protokoll 19M. (1 samt. Nr 91.
1
2
Statsutskottets utlåtande Nr 91.
orter, vilket lett till en akut bostadsbrist diir. Detta är fallet särskilt i Linköping
och Trollhättan. En närmare redogöredse för läget på bostadsmarknaden
i dessa städer lämnas i propositionen sid. 2 och 3.
Statens byggnadslånebyrå har i ett den 1 mars 1941 avgivet yttrande framhållit,
att då bostadsnöden i dessa städer huvudsakligen vållades av tillströmningen
av arbetskraft, som arbetade med beställningar för försvarets räkning,
torde staten icke kunna undgå att där understödja nyproduktion av
bostadslägenheter på ett långt verksammare sätt än nu gällande författningar
möjliggjorde, även örn risken för kapitalförlust möjligen bleve något större
än vanligt. Byggnadslånebyrån anför vidare härutinnan:
Härvid kommer främst i fråga att bereda byggmästarna sådana förmåner,
som äro avsedda att befordra nyproduktionen enligt 1940 års byggnadskoslnadssakkunnigas
betänkande. Det är emellertid svårt att på detta stadium
anknyta till de sakkunnigas framtidsprogram, helst som ännu icke är avgjort,
huruvida eller i vilka former förslaget kommer att förverkligas. Byggnadslånebyrån
förmenar därför, att vissa speciella anordningar måste träffas.
Härmed åsyftar byrån, att tillfälle kan givas byrån att för bebyggelse i
Linköping och Trollhättan bevilja tertiärlån intill 90 procent av värdet med
omedelbar anslutning till det sekundärlån, som kan erhållas på öppna marknaden,
även om tertiärlånets undre gräns skulle understiga vad som eljest är
stadgat. På grund av förhållandena synas särskilda medel, vilkas totalbelopp
för de båda orterna byrån uppskattar approximativt till 3 å 5 miljoner kronor,
böra stå till förfogande. Fördelningen av lånemedel mellan de båda
orterna blir beroende på behov och efterfrågan.
Med ett dylikt förfaringssätt i förening med kommunernas och de berörda
industriföretagens medverkan synes kapitalanskaffningsproblemet kunna
lösas. Detta lär emellertid icke innebära tillräcklig stimulans till erforderligt
bostadsbyggande. Åtminstone i ett avseende torde man vara tvingad att redan
nu upptaga en av byggnadskostnadssakkunnigas huvudtankar, nämligen att
bereda bostadsföretaget räntelättnad. Härvidlag kommer närmast i fråga att
göra sådan eftergift i anspråket på tertiärlånets förräntning under 10 år, att
eftergiftens storlek motsvarar skillnaden mellan å ena sidan lägsta uppnåeliga
ränta å primär- och sekundärkrediter för 10 år och å andra sidan 3V2 procent
ränta å primärkrediten och däremot svarande ränta å sekundärkrediten. Beräkningen
av eftergiftens storlek i det enskilda fallet synes skäligen böra anförtros
åt statsorganet.
Departementschefen har för egen del anfört:
För närvarande övervägas inom socialdepartementet möjligheterna att
bereda ett effektivt stöd från det allmännas sida åt den nära nog lamslagna
bostadsproduktionen. På grundval av byggnadskostnadssakkunnigas förslag
och de över sakkunnigas betänkande avgivna remissyttrandena torde vägar
kunna finnas, som leda till att åtminstone så stor bostadsproduktion skall
komma till stånd, att risken för bostadsbrist avvärjes. De problem, som möta,
äro emellertid i hög grad komplicerade, och jag är därför ännu icke beredd
att framlägga förslag i ämnet.
Ståndpunktstagandet till vissa bostadsfrågor kan dock icke utan stora olägenheter
uppskjutas, till dess ett mera allmänt program i bostadsfrågan hinner
uppgöras och behandlas.
I samband med försvarsberedskapens stärkande hava ett flertal industrier
inom riket i betydande omfattning utbyggts. Detta har medfört en icke
oväsentlig tillströmning av arbetare och tjänstemän till de orter, där dessa
Statsutskottets utlåtande Nr 91.
3
industrier äro belägna. Som vissa av dessa orter äro av förhållandevis ringa
storlek, har tillströmningen på sina håll medfört en besvärande och undan
för undan skärpt bostadsbrist. Så är enligt vad den föreliggande utredningen
utvisar fallet inom Linköping och Trollhättan. Enligt vad jag inhämtat föreligga
nära nog likartade förhållanden i några andra städer, bland dem Boden,
Karlskoga, Luleå och Nyköping.
Bostadsbristen i nu ifrågavarande städer innebär icke allenast ett socialt
problem. Dess avhjälpande ter sig som ett statsintresse av första ordningen,
då i annat fall viktiga industriers behov av arbetskraft äventyras. Såsom
industrikommissionen påpekat kommer läget på bostadsmarknaden i Linköping
och Trollhättan att menligt inverka p„å de uppgjorda planerna på flygindustriens
utbyggnad, örn icke särskilda åtgärder vidtagas. Effekten av åtgärderna
blir emellertid beroende på deras snabbhet. Under sådana förhållanden
anser jag mig nödsakad att redan nu undersöka möjligheterna att
med statens stöd få till stånd en mot behovet svarande bostadsproduktion i
de orter, där försvarsberedskapens krav vållat svårartad bostadsbrist. Redan
tidigare har för övrigt staten ansett sig böra ingripa i likartade fall. Jag vill
sålunda erinra örn att 1940 års urtima riksdag anvisade på förslag av Kungl.
Maj:t (prop. nr 38) ett anslag av 1,850,000 kronor för uppförande av bostäder
åt personalen vid den centrala torpedverkstaden.
Vid lösandet av centrala torpedverkstadens bostadsfråga avsågos de anvisade
medlen skola användas för alt helt bekosta uppförandet av sju byggnader
av närmare angiven typ, rymmande tillhopa 136 bostadslägenheter.
Dessa byggnader bliva följaktligen en statens egendom. Ett dylikt arrangemang
— vilket för övrigt icke avses bliva definitivt beträffande nämnda sju
bostadshus — torde icke böra ifrågakomma i nu förevarande fall bland annat
därför att byggnadsbehovet är av en helt annan storleksordning.
Det förslag, som byggnadslånebyrån framlagt, syftar till att genom förbilligandet
av byggnadskrediterna uppmuntra privat företagsamhet att igångsätta
bostadsproduktion. Samma syfte har den av byggnadslånebyrån bedrivna
tertiärlånegivningen. Genom vissa ändringar och modifikationer i
grunderna för denna verksamhet skola enligt byrån — som företagit särskilda
undersökningar såväl i Linköping som Trollhättan — enskild företagsamhet
få möjligheter att igångsätta en ganska omfattande bostadsproduktion.
Enligt mili mening bör den av byggnadslånebyrån föreslagna lösningen
prövas. Riksdagens medgivande torde därför böra inhämtas till att tertiärlån
få utlämnas efter väsentligt ändrade grunder i de orter, där försvarsberedskapen
eller med denna nära sammanhängande åtgärder vållat svårartad
bostadsbrist. Jag upptager nu till behandling byggnadslånebyråns ändringsförslag.
Det första av dessa innebär endast att beträffande enfamiljshus tertiärlånets
övre gräns skulle förskjutas från 85 till 90 procent av värdet. Även
örn den fördel, som härigenom kan uppnås, synes skäligen obetydlig, anser
jag mig kunna ansluta mig till förslaget. Dessutom vill jag — i likhet med
vad byggnadskostnadssakkunniga i sitt betänkande föreslagit — förorda att
slopa bestämmelsen örn att tertiärlånen jämväl måste ligga inom 90 procent
av fastighetens taxeringsvärde. Bestämmelsen örn att lånen skola ligga under
ett av byggnadslånebyrån fastställt värde bör skänka tillräcklig trygghet mot
förlustrisker, även om dessa risker efter den föreslagna ändringen bliva något
större än vad nu är fallet.
Vad härefter angår byggnadslånebyråns förslag alt sänka tertiärlånens
undre gräns, biträder jag detsamma. En gräns för kreditgivningen torde
dock böra uppdragas, och jag föreslår i sådant hänseende, att tertiärlån i
4
Statsutskottets utlåtande Nr 91.
Utekottet.
förevarande fall ej böra beviljas, beträffande flerfamiljshus utöver 35 och
beträffande enfamiljshus utöver 45 procent av det uppskattade värdet. Jämväl
i detta avseende torde lånegränsen böra göras oberoende av taxeringsvärdet.
Vidkommande slutligen byggnadslånebyråns förslag angående räntesubvention,
vilket syftar till att giva samma effekt som byggnadskostnadssakkunnigas
förslag till finansiering av bostadsbyggandet, finner jag detsamma välbetänkt.
Med hänsyn till vad jag förut sagt angående betydelsen av att stimulera
det enskilda företagarintresset torde det vara ofrånkomligt att beträda
subventionsvägen. Beträffande subventionens storlek i det enskilda fallet
synes avgörandet härutinnan lämpligen böra anförtros åt byggnadslånebyrån;
dock torde räntan å tertiärlånen icke böra understiga 2.5 procent.
I sitt betänkande hava byggnadskostnadssakkunniga framlagt åtskilliga
förslag i syfte att förbilliga bostadsbyggandet. I den mån förverkligandet av
dessa förslag kan göras till villkor vid kreditgivning enligt nu antydda riktlinjer,
synes mig så böra ske. Byggnadslånebyrån bör sålunda sträva efter
att erforderlig tomtmark förvärvas till högst de priser, som voro gällande
år 1935.
Byggnadslånebyrån bör vidare med stor uppmärksamhet följa hyresutvecklingen
i de subventionerade husen. En hyresstegring, som skulle medföra
oförtjänta inkomster åt ägarna till de med statens stöd uppförda husen, bör
icke tillåtas.
För förverkligande av de framlagda förslagen räknar byggnadslånebyrån
för de nu ifrågavarande båda orterna med ett extra medelsbehov av 3 å 5
miljoner kronor.
Jag har redan framhållit, att behov av åtgärder kan föreligga även i ett
par andra orter. Under sådana förhållanden torde man kunna uppskatta medelsbehovet
till 5,000,000 kronor. Ett så betydande belopp kan icke disponeras
för detta ändamål av de medel, som för närvarande stå till förfogande
för utlämnande av tertiärlån. Enligt vad jag inhämtat finnas denna dag
allenast cirka 1,700,000 kronor kvar odisponerade å anslaget till tertiärlån
till viss bostadsbyggnadsverksamhet. Förslag torde därför böra föreläggas
riksdagen om medelsanvisning för ändamålet. Då jag sannolikt inom kort får
anledning att återkomma till frågan om förstärkning av reservationsanslaget
till tertiärlån till viss bostadsbyggnadsverksamhet under innevarande budgetår,
torde för den särskilda låneverksamhet, varom nu är fråga, böra anvisas
å tilläggsstat II för innevarande budgetår under Kapitalinvesteringar,
Fonden för låneunderstöd ett särskilt reservationsanslag benämnt Lån för
stödjande av bostadsproduktionen i vissa orter.
Utskottet finner för sin del rimligt att staten stödjer bostadsproduktionen
i de orter, där försvarsberedskapen eller med denna nära sammanhängande
åtgärder vållat svårartad bostadsbrist, genom tillhandahållande av lån på
gynnsammare villkor än eljest. Utskottet anser sig även kunna giva sin anslutning
till de av departementschefen i sådant hänseende förordade grunderna.
Därvid har utskottet icke förbisett den ökade risk för kapitalförlust,
som kan bliva följden. Utskottet förutsätter emellertid, att den värdering,
som skall äga rum genom byggnadslånebyråns försorg, verkställes med nödig
omsorg och på ett sådant sätt, att största möjliga trygghet mot förluster
vinnes. Utskottet utgår vidare från att byggnadslånebyrån beaktar de möjligheter
till bidrag från kommuners och industriers sida, som kunna föreligga.
Det synes utskottet ock böra understrykas, att ett godtagande av
Statsutskottets utlåtande Nr 91.
5
Kungl. Maj.ts förevarande förslag betingas av de särskilda förhållanden,
som sammanhänga med försvarsberedskapen, och alltså icke innebär ett
ställningstagande i princip från utskottets sida till de mera vittgående spörsmål,
som avse statens stödjande av bostadsproduktionen i allmänhet.
I motionen I: 199 ha utöver de allmänna synpunkter, som av utskottet
härovan berörts, uttalats farhågor för att den föreslagna räntelättnaden
skulle komma att medföra en oskälig sänkning av hyrorna i de äldre bostadshusen.
Ur denna synpunkt ha motionärerna funnit påkallat, att hyrorna
i de subventionerade bostadshusen reglerades så, att de icke finge understiga
den hyresnivå, som gällde för likartade lägenheter på orten. Utskottet kan
för sin del icke dela motionärernas betänkligheter härutinnan och är alltså
icke berett att förorda någon åtgärd i anledning av motionens uttalande i
detta hänseende.
Under åberopande av det anförda hemställer utskottet,
I:o) att riksdagen må
a) godkänna de grunder för lån för stödjande av bostadsproduktionen
i vissa orter, som av departementschefen
förordats i statsrådsprotokollet över socialärenden den 7
mars 1941;
b) till Lån för stödjande av bostadsproduktionen i vissa
orter å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1940/41
såsom kapitalinvestering i fonden för låneunderstöd anvisa
ett reservationsanslag av 5,000,000 kronor;
II:o) att motionen 1:199, i den mån den icke kan anses
besvarad genom vad utskottet anfört, icke må föranleda någon
riksdagens åtgärd.
Stockholm den 22 april 1941.
På statsutskottets vägnar:
J. B. JOHANSSON.
Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet hava närvarit:
från första kammaren: herrar Johan Bernhard Johansson, Joh. Nilsson i Malmö,
Oscar Olsson, Per Gustafsson, Pauli, Bernhard Nilsson, Torsten Ström, Heiding, Andrin,
Sven harsson, Bäckström och Gustaf Iwar Anderson; samt
från andra kammaren: herrar Törnkvist, Eriksson i Stockholm, Svensson i Grönvik,
Andersson i Prästbol, Danielsson, Persson i Falla, Isacsson, Persson i Tidaholm, Holmdahl,
Viklund, frit Alvén och herr Hansson i Rubbestad.
Bihang till riksdagens protokoll 1941. 0 sami. Nr 01.