Statsutskottets utlåtande Nr 83.

1

Nr 83.

Ankom till riksdagens kansli den 23 april 1941 kl. 3 e. m.

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
statsbidrag till centrala verkstadsskolor m. m. jämte i
ämnet väckta motioner.

(2:a avd.)

I propositionen nr 71 har Kungl. Majit, under åberopande av propositionen
bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över ecklesiastikärenden för
den 14 februari 1941, föreslagit riksdagen besluta, att till verkstadsskola,
som upprättas av landsting eller förening av dylika eller av landsting i förening
med stad, vilken icke deltager i landsting, samt av Kungl. Majit
erkännes som central verkstadsskola, må utgå statsbidrag enligt grunder,
som Kungl. Majit äger fastställa i huvudsaklig överensstämmelse med vad
av chefen för ecklesiastikdepartementet i omförmälda statsrådsprotokoll
föreslagits.

I samband härmed har utskottet till behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta, den ena inom första kammaren av
herr V. Söderkvist (I: 185) och den andra inom andra kammaren av herr
II. Molander i Härnösand m. fl. (II: 249), vari hemställts, att riksdagen
måtte besluta att lön till lärare vid central verkstadsskola skall utgå efter
i civila avlöningsreglementet intagen löneplan och att statsbidrag till lärare
vid central verkstadsskola skall utgå efter 16 lönegraden för lärare med
37—45 veckotimmar och efter 18 lönegraden för lärare nied 42—45 veckotimmar; dels

två likalydande motioner, väckta, den ena inom första kammaren
av herr B. Ohlin m. fl. (I: 189) och den andra inom andra kammaren av
herr O. Malmborg m. fl. (II: 254), vari hemställts, att riksdagen ville i princip
besluta a) om inrättande av en överstyrelse för yrkesutbildningen i
enlighet med huvudlinjerna i verkstadsskoleutredningens förslag, b) att
elevstipendierna vid de centrala verkstadsskolorna skola utgå med 60 kronor
i tredje, 40 kronor i andra samt 20 kronor i första behovsgraden, vilket
sistnämnda beslut bör träda i kraft på enahanda sätt och vid samma tidpunkt
som 1939 års riksdags beslut angående stipendier till elever inom

Bihang till riksdagens protokoll 191^1. 6 sami. Nr 83—8£.

1

2 Statsutskottets utlåtande Nr 83.

den lägre lantbmksundervisningen, c) att verkstadsskolorna skola stå öppna
för kvinnlig ungdom;

dels en inom andra kammaren av herrar G. Skoglund och E. Magnusson
i Näsviken väckt motion (II: 247), vari hemställts, att riksdagen ville i princip
besluta att elevstipendierna vid de centrala verkstadsskolorna skola utgå
med 60 kronor i tredje, 40 kronor i andra samt 20 kronor i första behovsgraden;
samt att detta beslut träder i kraft på enahanda sätt och vid samma
tidpunkt som 1939 års riksdags beslut angående stipendier till elever inom
den lägre lantbmksundervisningen;

dels en inom andra kammaren av herr E. Lindmark väckt motion
(II: 250), vari hemställts, att riksdagen vid sitt ställningstagande till föreliggande
förslag till grunder för statsbidrags utgående till verkstadsskola
må uttala, att när särskilda skäl kunna åberopas härför verkstadsskola för
arbetslös ungdom, som icke omedelbart eller lämpligen kan omvandlas till
central verkstadsskola, tills vidare må bibehållas som lokal verkstadsskola
med statsbidrag enligt de förmånligare grunder som för närvarande gälla för
verkstadsskola för arbetslös ungdom;

dels ock en inom andra kammaren av herrar S. Persson i Stockholm och
H. Hagberg i Luleå väckt motion (II: 251), vari hemställts, att riksdagen
måtte besluta, att elevstipendiema vid de centrala verkstadsskolorna skola
vid första årskursen utgå med 60 kronor i tredje, 40 kronor i andra och
20 kronor i första behovsgraden, vilka belopp vid tvåårig eller längre kurs
efter första läsåret höjas med 5 kronor per månad; samt att detta beslut
omedelbart skall träda i kraft.

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för de motionsvis gjorda yrkandena,
hänvisas — i den mån ej skälen framgå av den nedan lämnade redogörelsen
— till motionerna I: 185, I: 189, II: 247, II: 250 och II: 251.

Av den i statsrådsprotokollet till en början lämnade redogörelsen för nuvarande
förhållanden beträffande den lägre yrkesundervisningen för hantverk
och industri samt handel och husligt arbete inhämtas bland annat:

Den nuvarande organisationen av nämnda lägre yrkesundervisning grundar
sig i huvudsak på beslut av 1918 och 1921 års riksdagar. Med den då
tillskapade yrkesskolorganisationen ville man åstadkomma ett enhetligt
system av skolor för yrkesundervisning, i vilka en grundläggande fackutbildning
skulle meddelas åt sådana unga, som utan föregående mera omfattande
allmänna teoretiska studier sökte sin utkomst inom hantverket, industrin,
handeln eller det husliga arbetet.

De vanligaste skoltyperna för yrkesundervisning för hantverk och industri
äro verkstadsskolor samt lärlings- och yrkesskolor. Jämsides med
dessa finnas speciella kurser av skiftande art. Skolor och kurser av nu
ifrågavarande slag kunna anordnas såväl av kommun (primärkommun,
landsting, annan kommunal samfällighet eller förening av flera dylika)
som av enskild.

Statsutskottets utlåtande Nr 83.

3

Mellan verkstadsskolan, å ena sidan, samt lärlings- och yrkesskolorna, å
den andra, föreligger en väsentlig olikhet i fråga om såväl ändamål som
arbetsformer. V erkstadsskolan avser att bibringa sina elever en mer eller
mindre fullständig yrkesutbildning. Undervisningen går därför ut på att
ge eleven såväl praktiska färdigheter som erforderliga teoretiska kunskaper.
Skolan är heldagsundervisande. Eleverna i lärlings- och yrkesskolorna åter
förutsättas vara samtidigt med sin skolgång sysselsatta med förvärvsarbete
i det yrke, vari eleven undervisas i skolan. Skolundervisningen avser sålunda
att med nödiga teoretiska kunskaper komplettera den praktiska träning,
den unge erhåller genom sin anställning i näringslivet. Av kombinationen
förvärvsarbete-skolundervisning följer, att lärlings- och yrkesskolundervisningen
regelmässigt är anordnad i form av aftonkurser.

Under åren efter 1918 års riksdagsbeslut om inrättande av praktiska
ungdomsskolor gällde det i första hand att få till stånd utbildningsanstalter,
i vilka de unga arbetarna inom hantverket och industrin kunde komplettera
sina i förvärvsarbete vunna praktiska färdigheter med teoretiska
kunskaper. I stor utsträckning inrättades därför lärlings- och yrkesskolor,
främst i städer och andra industrisamhällen. Successivt hava emellertid även
ett antal verkstadsskolor tillkommit. Under 1920-talet anordnades sålunda
dylika skolor av vissa kommuner — särskilt de större städerna —•
och av några enskilda företag. En viss stagnation har dock tidigare kännetecknat
utvecklingen på detta område, vilket förhållande främst torde hava
betingats av de med inrättandet och driften av en verkstadsskola relativt
stora kostnaderna.

Den ekonomiska kris, som övergick landet under de första åren av
1930-talet, blev emellertid den närmaste anledningen till en väsentlig utvidgning
av verkstadsskoleorganisationen. Krisen medförde en mycket betydande
ungdomsarbetslöshet. Till en början sökte man bekämpa denna
inom ramen för den hjälpverksamhet för arbetslösa, vilken bedrevs under
statens arbetslöshetskommissions ledning.

Nu ifrågavarande ungdomsarbetslöshet, som förutsattes vara av en
mera permanent karaktär, ansåg man sig icke kunna bemästra inom ramen
för den hjälpverksamhet för arbetslösa, vilken bedrevs av statens
arbetslöshetskommission. För att emellertid öka den arbetslösa ungdomens
möjligheter att erhålla mera varaktig sysselsättning beslöto statsmakterna
igångsätta särskilda verkstadsskolor.

Under åren 1936—38 inrättades successivt ett antal verkstadsskolor för
arbetslös ungdom. För närvarande äro dylika verkstadsskolor i verksamhet
på följande platser, nämligen

Karlskrona i Blekinge län,

Mölndal, Lysekil och Uddevalla i Göteborgs och Bohus län,

Älvåsen i Värmlands län,

Gimo i Stockholms län,

Tönshammar i Gävleborgs län,

Sundsvall och Sandö i Västernorrlands län,

Byske i Västerbottens län samt
Strömbacka invid Piteå i Norrbottens län.

Verkstadsskolorna i Blekinge, Göteborgs och Bohus samt Västerbottens
län hava vederbörande primärkommuner såsom huvudmän. För övriga skolor
äro vederbörande landsting huvudmän, dock att Stockholms och Upp -

4 Statsutskottets utlåtande Nr 83.

sala läns landsting gemensamt handhava huvudmannaskapet för verkstadsskolan
i Gimo.

Under läsåret 1940/41 torde elevantalet i ovannämnda skolor uppgå
till något över 1,400.

Att tillkomsten av verkstadsskolorna för arbetslös ungdom innebar en
betydande utvidgning av verkstadsskoleorganisationen i landet framgår
därav, att elevantalet vid samtliga kommunala och enskilda verkstadsskolor
i mars 1938 uppgick till omkring 3,300, varav 1,236 i ifrågavarande
arbetslöshetsskolor och 1,025 i fyra andra större verkstadsskolor. I detta
sammanhang må till belysning av verkstadsskoleorganisationens omfattning
nämnas, att elevantalet vid sistnämnda tidpunkt i samtliga kommunala
och enskilda anstalter för yrkesundervisning för hantverk och
industri utgjorde omkring 14,350.

Våren 1937 tillkallade dåvarande chefen för ecklesiastikdepartementet
särskilda sakkunniga — den s. k. verkstadsskoleutredningen
— för utredning av vissa frågor rörande verkstadsskolorna för arbetslös
ungdom. Utredningen hade därjämte att taga under övervägande, huruvida
icke arbetslöshetsskolorna — samtliga eller vissa av dem — lämpligen skulle
kunna infogas i det nuvarande skolsystemet såsom en ny kategori av yrkesutbildningsanstalter
med uppgift att tjänstgöra såsom centrala verkstadsskolor
för större områden.

Kungl. Maj:ts ifrågavarande förslag bygger på verkstadsskoleutredningens
den 30 september 1938 framlagda betänkande angående centrala verkstadsskolor
m. m. (S. O. U. 1938: 26).

I nämnda betänkande hava framlagts dels förslag örn inrättande av ett
system med centrala verkstadsskolor, i vilket system de nuvarande arbetslöshetsskolorna
i viss utsträckning borde inlemmas, dels ock vissa riktlinjer
och förslag rörande speciella åtgärder under arbetslöshetstider för befrämjande
av yrkesutbildningen. I sistnämnda avseende innefattar de sakkunnigas
förslag i stort sett icke frågor, till vilka slutlig ställning av departementschefen
ansetts böra tagas i nu förevarande sammanhang.

I. Centrala verkstadsskolor.

1. Inledning.

iDepartementschefen har inledningsvis behandlat spörsmålen om den nödvändiga
avvägningen mellan utbildningsmöjligheterna i olika yrken samt
mellan de utbildningsmöjligheter, som kunna och böra erbjudas inom
näringslivet, och dem, som behöva ställas till förfogande i skolor av skilda
slag.

Verkstadsskoleutredningen har framhållit, att de särskilda spörsmålen
beträffande centrala verkstadsskolor hade ett mer eller mindre ofrånkomligt
samband med motsvarande frågor rörande yrkesutbildningsanstalterna i

Statsutskottets utlåtande Nr 83.

5

allmänhet. Det vore sålunda icke lämpligt att taga ställning till spörsmål
rörande organisation, statsbidragsgrunder, löner och dylikt vid eventuella
centrala verkstadsskolor utan att ställa dem i relation till vad som gällde i
motsvarande avseenden vid yrkesundervisningsanstalterna i övrigt. De sakkunniga
hava i detta sammanhang berört frågorna örn avvägningen mellan
utbildningsmöjligheterna i olika yrken och mellan utbildningsmöjligheterna
inom näringslivet, å ena sidan, och i särskilda yrkesutbildningsanstalter å
den andra. De hade vid sina överväganden kommit till den uppfattningen,
att en översyn i ett sammanhang av yrkesskolväsendet i dess helhet borde
komma till stånd.

Vidare erinras i detta sammanhang om verkstadsskoleutredningens den
30 december 1938 framlagda förslag angående inrättande av en särskild
överstyrelse för yrkesutbildning (S. O. U. 1938: 54).

Enligt förslaget skulle yrkesskolavdelningen inom skolöverstyrelsen upphöra
och överstyrelsen för yrkesutbildning organiseras såsom ett fristående
statligt organ i nära samband med näringsliv och arbetsmarknad. Överstyrelsen
skulle bestå av en ordförande, tillika chef, samt fyra ledamöter, av
vilka två närmast skulle företräda företagar- och två arbetarintressen inom
näringslivet. Till överstyrelsen skulle vara knutet ett kansli, fördelat på tre
byråer. Överstyrelsen skulle icke blott — såsom skolöverstyrelsens yrkesskolavdelning
— handhava ledningen av den yrkesundervisning för hantverk
och industri samt handel och husligt arbete, som äger rum i skolor av
olika slag, utan jämväl och icke minst handhava ledningen av de åtgärder
till befrämjande av yrkesutbildningen inom näringslivet, som det allmänna
finner skäl vidtaga.

Såsom skäl för sitt förslag anför utredningen bland annat, att i den mån
yrkesutbildningens tyngdpunkt förskötes i riktning mot skolor med heldagsundervisning,
bleve yrkesutbildningen för industri och hantverk i minst lika
hög grad en direkt närings- och arbetsmarknadsfråga som en uppfostringsoch
undervisningsangelägenhet. Verkstadsskoleutredningen hade också utifrån
dessa synpunkter funnit det angeläget, att statens åtgärder i fråga
om yrkesutbildning inom näringslivet förlädes under samma centrala myndighet
som skolåtgärderna på yrkesutbildningens område. På grund härav
hade utredningen föreslagit, att de hittills av kommerskollegium omhänderhavda
uppgifterna rörande lärlingsutbildning inom hantverket flyttades till
den nya överstyrelsen för yrkesutbildning. Det förändrade läge, i vilket frågorna
rörande yrkesundervisningen kommit genom en successivt skeende
utveckling, syntes i ständigt ökad grad påkalla smidighet och anpassningsförmåga
efter näringslivets behov och förändringar. Det torde icke kunna
förväntas, att så skedde i tillräckligt hög grad hos myndigheter, vilka vore
inriktade huvudsakligen på skolangelägenheter.

I detta sammanhang har verkstadsskoleutredningen även understrukit
yrkesutbildningsåtgärdernas betydelse under arbetslöshetsperioder. De särskilda
uppgifter, som därunder borde ankomma på den centrala ledningen
för yrkesutbildningen, hade också varit av stor betydelse för utredningens
ståndpunktstagande i fråga örn denna lednings organisation. Även i detta
avseende framträdde yrkesutbildningens nära samband med arbetsmark -

6

Statsutskottets utlåtande Nr 83.

nåd och näringsliv synnerligen starkt. De sakkunniga anföra, att de synpunkter,
som här borde göra sig gällande, måste i huvudsak anses främmande
för egentliga undervisningsmyndigheter.

Kommerskollegium har förutsatt, att därest de sakkunnigas förslag genomfördes,
detta skedde under en central ledning, som hade sin uppmärksamhet
riktad på att kostnaderna för yrkesutbildningen stöde i rimligt förhållande
till det framtida praktiska värde, utbildningen i verkligheten kunde
tänkas få, främst för den utbildade lärlingen men också för hantverk, industri
och näringsliv i allmänhet. Den centrala ledningens organiserande och
övervakande insatser måste bli av den mest avgörande betydelse för yrkesskolväsendets
lyckosamma utveckling.

Statens arbetslöshetskommission har uttalat, att tillkomsten av en central
ledning av yrkesutbildningen, som bleve i stånd att upprätthålla en
intim kontakt med näringsliv och arbetsmarknad, syntes kommissionen
innebära en garanti för att en utökning av yrkesundervisningen under
arbetslöshetstider verkställdes under iakttagande av samtliga på behovet
av en sådan utökning inverkande faktorer.

Svenska landstingsförbundet har framhållit, att den centrala ledningen
av yrkesskolväsendet måste äga möjlighet och förutsättningar att följa näringslivets
utveckling, emedan yrkesskolorna måste arbeta i intim kontakt
med de olika orternas näringsliv.

Svenska arbetsgivareföreningen finner, att det skulle varit ändamålsenligt
att i första hand genomföra en omorganisation av den centrala ledningen
för yrkesskolväsendet efter de riktlinjer, verkstadsskoleutredningen
föreslagit i sitt senare betänkande, för att sedermera med stöd av den mera
allsidiga erfarenhet, en dylik ledning förfogade över, efter hand uppdraga
de principiella riktlinjerna för och bygga ut de olika grenarna av yrkesutbildnings-
och lärlingsverksamheten. Föreningen ville giva uttryck för ett
önskemål, att vid planerad omorganisation av den centrala yrkesskoleledningen
det blivande centralorganet gåves en sammansättning, som tillförsäkrade
detsamma en närmare kontakt än hittills varit fallet med representanter
för olika intressen inom näringsliv och arbetsmarknad.

Departementschefen har för egen del anfört huvudsakligen följande:

Vid bedömandet av frågan örn en mera väsentlig utvidgning av den nuvarande
organisationen av verkstadsskolor för yrkesutbildning för hantverk
och industri måste en avvägning ske mellan de utbildningsmöjligheter, som
skapades för hantverket och de industriella yrkena, och dem, som stöde till
förfogande för andra yrken. De sakkunniga hade särskilt framhållit jordbrukets,
skogsbrukets och fiskets behov av yrkesutbildad arbetskraft. Departementschefen
framhölle, att en överföring av arbetskraft från yrken,
där brist på arbetskraft normalt förelåge, vore att befara, därest utbildningen
för yrken, som i varje fall droge till sig arbetskraft, speciellt tillgodosåges.
Det vore på grund härav av vikt, att behovet av en dylik avvägning
noga beaktades. Detta gällde i särskild grad flir den centrala ledningen av
yrkesundervisningen, på vars förmåga att leda inriktningen av yrkesutbildningsåtgärderna
på olika områden måste ställas stora krav. Det vore
vidare av betydelse, att en avvägning skedde mellan de utbildningsmöjligheter,
som kunde och borde erbjudas inom näringslivet, och dem, som behövde
ställas till förfogande av det allmänna. Att beakta detta vöre nöd -

Statsutskottets utlåtande Nr 83.

7

vändigt icke endast nu, då fråga vore om principiellt ställningstagande till
föreliggande förslag om inrättande av centrala verkstadsskolor, utan i lika
hög grad för framtiden, när det gällde att i det enskilda fallet taga ställning
till uppkommande frågor örn utökning eller omläggning av yrkesutbildningsmöjligheterna
eller över huvud organisationen av yrkesutbildningsväsendet
på en viss ort. Även denna uppgift ankomme främst på yrkesundervisningens
centrala ledning, som alltså måste vara väl rustad därför.

På yrkesutbildningens område förelåge ett flertal betydelsefulla delspörsmål,
som varit föremål för särskilda, numera i huvudsak avslutade utredningar
och som väntade på sin lösning, exempelvis frågorna örn utbildningen
av lärare för yrkesundervisningen, yrkesutbildningen för lantbruk, skogsbruk
och fiske samt yrkesutbildning för sjöfolk och av hembiträden. Härtill
koimme spörsmålet örn organisationen av den centrala ledningen av
yrkesutbildningen. Med hänsyn till det nära sambandet mellan alla dessa
frågor hade verkstadsskoleutredningen kommit till den uppfattningen, att
en översyn i ett sammanhang av yrkesskolväsendet i dess helhet borde komma
till stånd.

Vid anmälan den 22 november 1940 av frågan om tillsättande av en kommitté
för utredning rörande skolväsendets organisation m. m. hade departementschefen
erinrat örn behovet av en översyn i ett sammanhang av de inom
yrkesutbildningen aktuella frågorna och av yrkesskolväsendet i dess helhet.
Vissa av dessa frågor — såsom spörsmålen örn verkstadsskolornas framtida
ställning och om inrättande av en särskild överstyrelse för yrkesutbildningen
— kunde och borde beredas en isolerad lösning. Vissa frågor i övrigt
borde lämpligen upptagas i samband med spörsmålet om inrättande av en
särskild överstyrelse för yrkesutbildningen. Det syntes mindre lämpligt att
låta dessa frågor bedömas av kommittén, som huvudsakligen måste inriktas
på folkskoleundervisningen och den högre allmänna undervisningen. Vad
sålunda yttrats utgjorde givetvis intet hinder för kommittén att, i den mån
sådant av utredningsarbetet i övrigt direkt påkallades, ingå jämväl på de
frågor, som rörde den egentliga yrkesutbildningen, och deras samband med
undervisningsväsendet i övrigt.

I anslutning till vad sålunda anförts ville departementschefen här endast
uttala, att frågan om vilka åtgärder, som borde vidtagas för att inom yrkesutbildningen
ernå tillräcklig planmässighet och en önskvärd avvägning mellan
skilda intressen, borde i fortsättningen uppmärksammas och vid lämplig
tidpunkt i hela dess vidd upptagas till omprövning. Det syntes vara särskilt
betydelsefullt, att den centrala statliga ämbetsmyndigheten på yrkesundervisningens
område — för närvarande skolöverstyrelsen — hade möjligheter
till nära kontakt med näringslivets och arbetsmarknadens olika
intressen. Ehuru departementschefen på grund härav funné en omorganisation
av det nuvarande centralorganet önskvärd, ansåge departementschefen
sig dock icke kunna nu framlägga förslag örn en mera genomgripande omorganisation.
I annat sammanhang ämnade departementschefen emellertid
föreslå en provisorisk förstärkning av skolöverstyrelsens yrkesskolavdelning.

Oaktat verkstadsskoleutredningen ansett en översyn i ett .sammanhang
av yrkesskolväsendet i dess helhet erforderlig, hade de sakkunniga dock funnit,
att centrala verkstadsskolor för yrkesutbildning för hantverk och industri
borde kunna inrättas, innan en dylik översyn verkställts. Enligt de sakkunnigas
uppfattning vore nämligen behovet av ökade möjligheter till yrkesutbildning
så stort att, även oan i framtiden i större eller mindre utsträck -

8 Statsutskottets utlåtande Nr 83.

ning riktlinjerna för denna utbildning skulle omläggas, tillräckligt utrymme
förefunnes jämväl för sådana verkstadsskolor. Departementschefen ville —
under hänvisning till vad i det följande anfördes örn behovet av ökade vrkesutbildningsmöjligheter
— ansluta sig till denna mening. Ett genomförande
i större eller mindre utsträckning av de sakkunnigas nu ifrågavarande
förslag syntes sålunda icke behöva eller böra uppskjutas enbart därför,
att andra frågor på yrkesutbildningens område icke samtidigt kunde upptagas
till behandling.

I motionerna 1:1S9 och 11:334 har yrkats, bland annat, att riksdagen
mätte i princip besluta örn inrättande av en överstyrelse för yrkesutbildning
i enlighet med huvudlinjerna i de sakkunnigas förslag. Till stöd härför
har anförts i huvudsak följande:

Departementschefen delade de sakkunnigas uppfattning om önskvärdheten
och betydelsen av en särskild överstyrelse för yrkesutbildningen men
ställde frågan på framtiden. Starka skäl vore dock enligt motionärernas
mening förebragta för ett principbeslut örn en centralledning för yrkesskoleväsendet
i samband med att avgörande träffades rörande organisation och
statsbidrag till de centrala verkstadsskolorna. Denna gren av undervisningen
vore i hög grad särpräglad, och det framstode som synnerligen betydelsefullt
att den centrala ämbetsmyndigheten på detta undervisningsområde
hade möjlighet till nära kontakt med näringslivet och arbetsmarknaden.
Detta gällde icke minst vid starten av de nu föreslagna verkstadsskolorna,
varvid centralledningens insatser kunde bli av största betydelse för deras
riktiga uppbyggande och lyckosamma utveckling. Denna ledning skulle
också utgöra en garanti för att en utökning av yrkesundervisningen under
arbetslöshetstider kunde verkställas under iakttagande av samtliga inverkande
faktorer, om vilkas vikt arbetslöshetskommissionens erfarenheter
vittnade. Departementschefens tvekan att nu framlägga förslag om en fristående
centralledning för yrkesutbildningen hänförde sig möjligen till de
därmed förenade merkostnaderna. I jämförelse med kostnaderna för det
framlagda förslaget om de centrala verkstadsskolorna syntes dessa merkostnader
dock ej behöva tillmätas allt för stor betydelse. Enligt verkstadsskoleutredningens
beräkningar skulle kostnaderna för den föreslagna överstyrelsen
för yrkesutbildning kunna uppskattas till cirka 234,000 kronor
per år vilket innebure en merkostnad av cirka 116,000 kronor per år i
jämförelse med nuvarande organisation. Då ledningen av verkstadsskoleväsendet,
örn den även i framtiden skulle handhavas av skolöverstyrelsens
yrkesavdelning, enligt vad departementschefen meddelade, bomme
att nödvändiggöra en viss utvidgning av denna avdelning, bleve merkostnaden
för en fristående överstyrelse relativt obetydlig i jämförelse med de
miljonbelopp ifrågavarande undervisning krävde. Därtill kunde betonas,
att dessa merkostnader säkerligen skulle innebära en produktiv insats, enär
yrkesutbildningen inom såväl yrkesskoleväsendet som näringslivet under
en fristående centralledning efter allt att döma bleve mera effektiv och därigenom
i högre grad skulle bidraga till höjande av näringslivets produktionsförmåga.
En dylik central ledning av yrkesskoleväsendet torde också
hava särskilda möjligheter att tillse, att anvisade medel i allmänhet erhölle
en effektiv användning och på så sätt åstadkomme kostnadsbesparingar.

Statsutskottets utlåtande Nr 83.

9

I likhet med verkstadsskoleutredningen och departementschefen håller
utskottet före, att centrala verkstadsskolor för yrkesutbildning för hantverk
och industri synas kunna inrättas, innan den översyn av yrkesskolväsendet
i dess helhet, som utredningen ansett önskvärd, blivit verkställd.
Behovet av ökade möjligheter till yrkesutbildning torde nämligen vara så
stort att, även örn i framtiden i större eller mindre utsträckning riktlinjerna
för denna utbildning skulle omläggas, tillräckligt utrymme förefinnes
jämväl för dylika verkstadsskolor. Departementschefen har i förenämnda
statsrådsprotokoll framhållit, att han kommit till den slutsatsen, att den
nuvarande verkstadsskoleorganisationen i landet borde utbyggas med centrala
verkstadsskolor, ehuru denna utbyggnad borde ske med tillbörlig försiktighet
och med iakttagande av att näringslivets egna resurser till yrkesutbildning
i första hand tillvaratagas. Utskottet delar den av departementschefen
sålunda uttalade uppfattningen. Vad beträffar organisationen av
utbildningsanstalterna på nu ifrågavarande område torde det vara av största
vikt, att densamma får en smidig och elastisk utformning, så att anpassning
i största möjliga utsträckning kan äga rum efter olika behov för
olika delar av landet och för landet i dess helhet. Inträdande växlingar i
konjunkturerna måste vidare påverka yrkesutbildningens inriktning och
avvägning och ställa avsevärda krav på organisationens anpassningsförmåga.
Då yrkesutbildningsåtgärderna dessutom hava en betydelsefull uppgift
att fylla såsom medel mot bekämpande av ungdomsarbetslöshet, synes
det utskottet synnerligen angeläget, att yrkesundervisningens centrala ledning
har möjlighet till nära kontakt med näringslivets och arbetsmarknadens
olika intressen. Detta har också av departementschefen understrukits.
Den omorganisation av den centrala statliga ämbetsmyndigheten på
yrkesundervisningens område — för närvarande skolöverstyrelsen — som
de sakkunniga förordat i syfte att härigenom erhålla en helt fristående
överstyrelse för yrkesutbildningen, har departementschefen visserligen funnit
önskvärd, men ansett förslag likväl icke nu kunna framläggas i sådan
riktning. I motionerna I: 189 och II: 254 har, så vitt här är i fråga, däremot
påyrkats upprättande redan nu av ett dylikt organ. Utskottet finner sig
icke berett att för närvarande biträda motionärernas förslag. Utskottet
anser dock, att utvecklingen på yrkesundervisningens område — särskilt
sedan anordningen med centrala verkstadsskolor kommit i gång
och möjligheter förefinnas att överblicka dess blivande omfattning — kommer
att nödvändiggöra att ett fristående centralt organ inrättas för ledningen
av yrkesutbildningen. Ett dylikt organ måste tvivelsutan få bättre
förutsättningar att tillvarataga dessa speciella intressen än vad som kan
bliva möjligt för skolöverstyrelsen vid fortsatt utvidgning av yrkesskoleväsendct.
Därest en särskild överstyrelse för yrkesutbildning befinnes böra
upprättas, synes det utskottet böra övervägas, örn icke under denna styrelse
borde i rationaliseringssyfte sammanföras huvuddelen av de upp -

Utikottet.

10 Statsutskottets utlåtande Nr 83.

gifter på yrkesundervisningens område, som nu ankomma på olika statliga
organ. Med vad utskottet sålunda anfört torde motionerna I: 189 och
II: 254 — såvitt nu är i fråga — få anses besvarade.

2. Behovet av utökad yrkesutbildning.

Verkstadsskoleutredningen har framhållit, att man hittills i stor utsträckning
vid utredningar, som haft till syfte att klarlägga förutsättningarna
för en planerad yrkesutbildningsanstalt, främst tagit sikte på behovet
att bereda den uppväxande ungdomen erforderlig eller åtminstone önskvärd
utbildning, med hjälp av vilken den skulle kunna vinna såvitt möjligt
tryggad utkomst i livet. Man hade då givetvis utgått ifrån, att det inom
näringslivet samtidigt förelegat ett behov av yrkesutbildad arbetskraft,
som icke kunde tillgodoses genom redan befintliga yrkesutbildningsresurser.

Det vore givet, framhåller departementschefen, att rimlig hänsyn borde
tågås till önskemålet att bereda ungdomen så god yrkesutbildning som möjligt.
Departementschefen ville dock i likhet med de sakkunniga understryka,
att i längden det måste vara näringslivets behov av yrkesutbildad arbetskraft,
som bleve avgörande för omfattningen och inriktningen av åtgärderna
för yrkesutbildning. De utbildningsmöjligheter, som samhället erbjöde,
måste av den enskilde begagnas på hans eget ansvar. De samhälleliga
åtgärderna för yrkesutbildningen kunde alltså icke innebära någon galanti,
att de pa sa sätt utbildade skulle erhålla en anställning, som enligt
deras egen uppfattning svarade mot utbildningen.

. Inom ramen för näringslivets behov av yrkesutbildad arbetskraft borde
vidare i all den utsträckning, som vore möjlig, näringslivets egna yrkesutbildmngsresurser
i första hand tagas i anspråk. I den mån det allmännas
ingripande på ifrågavarande område funnes påkallat, borde åtgärderna
sålunda främst syfta till att stödja och utveckla yrkesutbildningen inom
näringslivet. Departementschefen ville här erinra örn 1936 års hantverkssakkunnigas
föreliggande förslag om lärlingsutbildningen inom hantverket.
Det vore givetvis av stor vikt, att en ändamålsenlig lösning så snart ske
kunde vunnes av de betydelsefulla problem, som behandlats av sistnämnda
sakkunniga. Även en särskild lärlingslagstiftning förutan torde emellertid
många åtgärder till befrämjande av yrkesutbildningen inom näringslivet
kunna genomföras i nära samarbete mellan vederbörande statliga centralorgan
samt representanter för näringsliv och organisationer på arbetsmarknaden.
Det syntes angeläget, att vederbörande statliga myndigheter i
sin män bidroge härtill. Redan nu understödde staten ekonomiskt viss lärlingsutbildning,
särskilt inom hantverket. Departementschefen funne mycket
som talade för att denna form av praktisk yrkesutbildning — vilken i
förhållande till andra vore mindre kostsam — ytterligare utvecklades och
enhetliggjordes.

Med den principiella inställning, departementschefen sålunda intagit,
ansåge departementschefen sig kunna förorda en utbyggnad av den nuvarande
organisationen med skolor för yrkesundervisning för hantverk och

11

Statsutskottets utlåtande Nr 83.

industri endast om och i den mån utbildningsresurserna inom näringslivet
icke förmådde fylla de krav, som måste ställas på desamma. Att därvid den
skolundervisning, som syftade till att giva en kompletterande teoretisk
undervisning åt den unge, som i sin anställning i näringslivet erliölle praktiska
kunskaper och färdigheter, fortfarande borde åtnjuta det allmännas
stöd till vidare utveckling syntes självklart. Frågan bleve alltså närmast,
örn och i vilken mån skäl förelåge för en vidare^ utvidgning av den skolundervisning,
som syftade till att giva den unge saväl praktisk som teoretisk
yrkesutbildning, d. v. s. av den yrkesutbildning, som ägde rum framförallt
i verkstadsskolor och andra liknande heldagsskolor.

Vid bedömandet av frågan örn behovet av en utvidgning av verkstadsskoleorganisationen
har verkstadsskoleutredningen sökt klarlägga frågan,
huruvida den nuvarande yrkesutbildningen i olika former för hantverk och
industri under alla förhållanden och i full utsträckning vore tillfredsställande.

I sin redogörelse hava de sakkunniga med stöd av statistisk utredning
framhållit, att den övervägande delen av den yrkesutbildning för hantverket
och de industriella yrkena, som över huvud förekommer, äger rum inom
hantverks- och industriföretagen själva och i viss mån kompletteras
med genomgång av kurser i lärlings- och liknande skolor. Den yrkesutbildning,
som äger rum i kommunala och enskilda heldagsskolor (och som salunda
icke blott är att betrakta som en kompletterande teoretisk utbildning),
är ännu av en relativt mindre omfattning. Beträffande yrkesutbildningen
inom industrin hava de sakkunniga papekat, att en verkligt organiserad
sådan praktisk och teoretisk utbildning endast finnes vid ett fåtal
större industriföretag. Inom industriföretagen i allmänhet, hava de sakkunniga
vidare anfört, funnes såsom regel icke någon planmässigt ordnad
praktisk undervisning, och endast i en förhållandevis mycket obetydlig omfattning
kompletterades denna med teoretisk undervisning i lärlings- och
liknande skolor. Även om flertalet arbetare inom industrin numera vore s. k.
tempoarbetare och ej behövde verklig yrkesutbildning, så krävdes av återstoden
en så mycket större yrkesskicklighet. Vid de talrika mindre företagen,
såsom vid reparationsverkstäder, smärre mekaniska verkstäder på
landsbygden och liknande företag, linge kraven pa genomsnittsarbetaren
ställas till och med högre än på motsvarande arbetare inom storindustrin.
Särskilt på landsbygden rådde en märkbar brist på verkligt yrkesutbildad
arbetskraft. Härtill komme de speciella förhållanden,, som konjunkturväxlingarna
medförde. Intagningen av ny arbetskraft avstannade vid försämrade
konjunkturer i stort sett och de redan anställda förlorade sina anställningar.
Frånsett den sålunda iråkade arbetslösheten, bleve innebörden därav,
"att en del årgångar unga ginge miste örn den yrkesutbildning, de eljest
skulle hava erhållit i sina anställningar. Deras försörjningsmöjligheter för
framtiden försämrades härigenom. Vad yrkesutbildningen för hantverksyrkena
beträffar, har verkstadsskoleutredningen skildrat förhållandena i
förevarande avseende pa i huvudsak samma sätt med understrykande av
att i stort sett varje hantverkets utövare måste hava en grundlig yrkesutbildning
samt att hantverks företagen som regel vore små och lika fördelade
pa städer och landsbygd. För yrkesutbildningen innebure dessa förhållanden
minskade möjligheter till en effektiv undervisning i samband med
anställning i yrket.

12

Statsutskottets utlåtande Nr 83.

Med hänsyn till av de sakkunniga sålunda anförda förhållanden hava
de sakkunniga ansett sig böra förorda en utbyggnad av den nuvarande
verkstadsskoleorganisationen i landet.

Även de hörda myndigheterna och organisationerna hava i allmänhet
vitsordat behovet av en utökad och mera effektiv yrkesutbildning. Den
karakteristik, de sakkunniga givit av nu rådande förhållanden på yrkesoch
lärlingsutbildningens område, har, i den mån den icke positivt vitsordats,
icke heller mött erinran.

Departementschefen har lämnat sin anslutning till vad de sakkunniga
i förevarande avseende anfört och föreslagit.

Departementschefen kände sig övertygad om att behovet av yrkesutbildningsmöjligheter
icke kunde till fullo tillgodoses inom de enskilda företagen.
Utvecklingen inom hantverket och industrin hade i olika avseenden
skapat svårigheter, då det gällt att helt bygga den praktiska delen av yrkesutbildningen
på arbete inom enskilda företag. Företagen hade i stor utsträckning
icke de erforderliga resurserna därför. Dessa svårigheter bleve
än större i fråga örn den teoretiska delen av utbildningen. För vinnande av
erforderliga teoretiska kunskaper hade de unga arbetarna i regel varit hänvisade
till lärlings- och yrkesskolorna. Av de sakkunniga lämnade uppgifter
visade dock, att elevfrekvensen i dessa skolor varit förhållandevis mycket
låg. Bidragande härtill vore givetvis, att i stor utsträckning företagen vore
belägna på så stort avstånd från närmaste lärlings- och yrkesskola, att den
unge icke kunnat förena anställningen med skolgången. Här framträdde
sålunda främst landsbygdens speciella förhållanden. Departementschefen
ansåge det angeläget att understryka, att enligt hans mening behovet av förbättrade
yrkesutbildningsmöjligheter för landsbygdens ungdom vore ett
av de tungt vägande skälen för en utvidgning av den nuvarande verkstadsskoleorganisationen.

Bland övriga skäl härför framstode dock med särskild styrka de speciella
förhållanden, som för de ungas yrkesutbildning för hantverk och industri
föranleddes av de växlande konjunkturerna. Verkstadsskoleutredningen
hade i detta avseende särskilt framhållit, att följden av att vissa årgångar
unga under lågkonjunkturer icke genom anställningar inom näringslivet fått
den utbildning, de eljest därigenom skulle hava erhållit, bleve, att högkonjunkturens
ökade behov av verkligt yrkesutbildad arbetskraft bleve sämre
tillgodosett. Brist på yrkesutbildad arbetskraft under en gynnsam konjunktur
innebure givetvis i sin tur, att näringslivet i viss utsträckning finge
avstå från arbetstillfällen, som eljest stått till buds. Följden av sistnämnda
förhållande framträdde, om man betänkte det nära sambandet mellan produktionen
på olika stadier och områden. En ökning eller minskning av
arbetstillfällena för yrkesarbetarna innebure en kvantitativt säkerligen än
iner betydande ändring i arbetstillfällena för de övriga arbetarkategorierna.
En jämn och tillräckligt riklig tillgång på yrkesutbildad arbetskraft vore
sålunda ett betydelsefullt allmänt intresse. Även för att bidraga till en
dylik jämnare tillgång syntes en utökad verkstadsskoleorganisation av behovet
påkallad.

Såsom framgått icke minst under 1930-talets lågkonjunktur, hade dessutom
verkstadsskolorna en betydelsefull uppgift att fylla såsom medel till
bekämpande av ungdomsarbetslöshet. Detta gällde i första hand med hän -

Statsutskottets utlåtande Nr 83. 13

syn till behovet att sysselsätta och utbilda den unge arbetslöse, intill dess
han vid bättre arbetstillgång kunde erhålla anställning. Erfarenheterna av
de åtgärder, som under de senaste tio åren vidtagits i nämnda avseenden,
gåve en uppfattning örn skolornas betydelse i detta hänseende. Men det
sagda gällde också, om med hänsyn till hastigt inträdd omkastning i de
ekonomiska förhållandena i en trakt ungdomen därstädes behövde inriktas
på arbete inom andra yrken än tidigare. Som exempel ville departementschefen
framhålla de nuvarande verkstadsskolorna för arbetslös ungdom.

När departementschefen sålunda med hänsyn till de på frågan inverkande
omständigheterna ansåge sig böra förorda en utbyggnad av den nuvarande
verkstadsskoleorganisationen i landet, så skedde detta med understrykande
av att denna utbyggnad borde ske med tillbörlig varsamhet.

Som utredningen framhållit i sitt betänkande, kunde det icke nu bli fråga
om att fatta beslut angående inrättandet av någon särskild verkstadsskola.
Staten borde i detta sammanhang inskränka sig till att bestämma grunderna
och villkoren för sin medverkan till uppbyggandet av den ifrågasatta
utökade verkstadsskoleorganisationen.

Socialstyrelsen hade framhållit, att det vore av betydelse att möjliggöra
jämväl enklare, mindre tidskrävande yrkesutbildning, exempelvis i form
av studiecirklar och korrespondenskurser, eventuellt anknutna till verkstadsskolorna.
Departementschefen funne åtgärder i denna riktning böra
understödjas, i den mån de prövades ändamålsenliga. Det borde ankomma
på vederbörande statliga centralorgan att hava sin uppmärksamhet riktad
jämväl på hithörande spörsmål.

Verkstadsskoleutredningens förslag avsåge i första hand utbildning av
manlig ungdom för hantverks- och industriyrkena. Utredningen hade emellertid
framhållit, att därest det skulle befinnas lämpligt att för kvinnlig
ungdom inrätta särskilda centrala verkstadsskolor eller särskilda yrkesavdelningar
vid dylika, enahanda principer kunde tillämpas som de i betänkandet
angivna. Departementschefen instämde i detta uttalande.

I motionerna 1:189 och II: 254 har, såsom av det föregående framgår,
bland annat yrkats, att riksdagen måtte besluta, att verkstadsskolorna principiellt
skulle stå öppna för kvinnlig ungdom.

Till stöd härför har framhållits, att med den ståndpunkt, departementschefen
intagit till detta spörsmål, frågan örn den kvinnliga ungdomens
yrkesutbildning icke kunde anses tillfredsställande behandlad. I likhet med
vad som skett inom den högre utbildningen borde även verkstadsskolorna
principiellt stå öppna för kvinnliga elever. Någon större tillströmning, som
kunde leda till inrättande av särskilda kvinnliga avdelningar, torde knappast
vara att räkna med inom flertalet berörda yrken. Möjligheten borde
därför stå öppen för enskilda kvinnliga elever att erhålla ifrågavarande
yrkesutbildning i den utsträckning, vari behov därav kunde föreligga eller
uppkomma, och härför erforderliga anordningar torde kunna träffas utan
att organisationen komplicerades.

Vad departementschefen anfört med avseende å behovet av utökad yrkesutbildning,
har utskottet funnit bärande, varför utskottet ansluter sig till
den uppfattning, som i departementschefens ifrågavarande uttalande kommit
till uttryck. I motionerna I: 189 och 11: 254 har yrkats, att verkstads -

Vtskottet.

14

Statsutskottets utlåtande Nr 83.

skolorna principiellt böra stå öppna för kvinnlig ungdom. Såsom av den
ovan lämnade redogörelsen framgår, har departementschefen uppmärksammat
frågan örn den kvinnliga ungdomens yrkesutbildning och instämt i
verkstadsskoleutredningens uttalande att, därest det skulle befinnas lämpligt
att för kvinnlig ungdom inrätta särskilda centrala verkstadsskolor eller
särskilda yrkesavdelningar vid dylika, enahanda principer kunde tillämpas,
som i de sakkunnigas betänkande föreslagits beträffande utbildning av
manlig ungdom för hantverks- och industriyrkena. Med hänsyn härtill utgår
utskottet ifrån att Kungl. Majit har sin uppmärksamhet riktad på detta
spörsmål och kommer att i sinom tid närmare överväga vilka åtgärder
som på ifrågavarande område kunna befinnas erforderliga. Hinder torde
enligt utskottets uppfattning i princip icke böra möta att, där så befinnes
lämpligt och plats finnes tillgänglig, även kvinnlig ungdom må kunna
emottagas i sådana verkstadsskolor eller avdelningar av desamma, vilka äro
anordnade för utbildning av manlig ungdom. Med vad sålunda anförts
torde motionerna I: 189 och II: 254 — så vitt nu är i fråga — få anses
besvarade.

3. Verkstadsskoleväsendets yttre organisation.

a) Lokala och centrala verkstadsskolor.

Enligt verkstadsskoleutr edving en borde vid den fortsatta utvecklingen
av verkstadsskoleväsendet centrala verkstadsskolor, avsedda för vidsträcktare
områden, principiellt finnas jämsides med mera lokalt betonade skolor.
Emellertid förelåge redan enligt gällande bestämmelser förutsättningarna
från statsverkets sida i avseende å statsunderstöd m. m. för inrättande av
kommunala verkstadsskolor, både av lokala och större centrala sådana.
Några ytterligare åtgärder från statens sida erfordrades alltså endast i den
mån det prövades nödvändigt för staten att understödja de ifrågasatta centrala
verkstadsskolorna enligt förmånligare grunder än gällande statsbidragsförfattning
nu medgåve.

De sakkunnigas förslag bygger på förutsättningen, att centrala verkstadsskolor
i angiven mening icke kunna väntas komma till stånd, därest icke
statens ekonomiska medverkan går utöver de i sådant avseende för vanliga
verkstadsskolor gällande reglerna.

Hos flera av de hörda myndigheterna och organisationerna har kommit
till uttryck den uppfattningen, att primärkommunernas intresse av
att anordna och upprätthålla mera lokalt betonade verkstadsskolor skulle
upphöra eller i varje fall förminskas, därest efter särskilt förmånliga grunder
av staten understödda centrala verkstadsskolor komme till stånd. Det
har därjämte uttalats, att mindre verkstadsskolor, sålunda även lokala
verkstadsskolor, kunde i jämförelse med de större centralskolorna erbjuda
vissa fördelar, exempelvis i avseende å elevernas möjligheter att kvarbo
i sina hem, avsättningsförhållandena för den saluvärdiga produktionen
m. m.

Statsutskottets utlåtande Nr 83.

15

Departementschefen har för egen del anfört huvudsakligen följande:

Enligt departementschefens mening vore det icke lyckligt, örn inrättandet
av ett system med centrala verkstadsskolor skulle medföra en stagnation
eller återgång för de mera lokalt betonade verkstadsskolorna. Dylika lokala
verkstadsskolor hade företrädesvis inrättats på orter, där med hänsyn till
förekomsten av industri- och hantverksföretag ett omedelbart påtagligt
större behov av yrkesutbildad arbetskraft förelegat. Det vore emellertid
uppenbart, att en eventuell central verkstadsskola i första hand måste söka
i lika mån tillgodose behovet av yrkesutbildning för ungdomen i alla de
kommuner, skolan avsåge att betjäna. Hade därför på grund av speciella
förhållanden en ort behov av rikligare yrkesutbildningsmöjligheter för sin
ungdom, torde den sålunda icke kunna räkna med att den centrala verkstadsskolan
skulle kunna bereda plats för alla de unga därifrån, vilka önskade
utbildning i verkstadsskola. För att tillgodose de lokala behoven måste
då kommunen — i framtiden liksom nu — själv upprätthålla en lokal verkstadsskola.
Det förefölle skäligt, att en verkstadsskola, som tillgodosåge
sådana behov av lokal natur, icke borde erhålla statsbidrag efter samma
förmånliga grunder som den centrala verkstadsskolan. Härtill komme, att i
många fall säkerligen en kommun med ett relativt större behov av yrkesutbildningsmöjligheter
för sin ungdom även ur andra synpunkter torde finna
det fördelaktigt att upprätthålla en lokal verkstadsskola, även örn statsunderstödet
bleve mindre rikligt än till centralskolorna.

Departementschefen vore sålunda böjd för att, i likhet med de sakkunniga,
anse, att centrala verkstadsskolor och mera lokalt betonade verkstadsskolor
borde, för att tjäna var sina ändamål, finnas jämsides med varandra
samt att de utan större olägenheter kunde av staten understödjas efter olika
grunder. Någon annan, bättre utväg att tillgodose vissa av de betydelsefulla
speciella uppgifter, de centrala verkstadsskolorna i första hand avsetts
för, hade icke heller anvisats. Departementschefen hade emellertid därmed
icke tagit ställning till spörsmålet, huruvida en central verkstadsskola
kunde och borde förläggas med avdelningar på flera orter inom rekryteringsområdet.
Frågor härom borde prövas efter förhållandena i varje särskilt
fall. Örn en sådan uppdelning gjordes, borde detta likväl icke få innebära,
att man släppte principen, att den centrala verkstadsskolan borde i
lika mån tillgodose ungdomen i alla kommuner i rekryteringsområdet.

Med anledning av vissa av de hörda myndigheternas och organisationernas
uttalanden ville departementschefen understryka, att det givetvis
måste betraktas såsom ett betydelsefullt allmänt intresse, att de resurser,
de nuvarande lokala verkstadsskolorna erbjöde, tillvaratoges för undervisning
av ungdom även från andra kommuner än skolkommunen. Verkstadsskoleutredningen
hade övervägt, huruvida särskilda förmåner borde beredas
lokal verkstadsskola, som mottoge ungdom från andra kommuner,
men med hänsyn till svårigheten att överblicka konsekvenserna icke ansett
sig kunna framlägga förslag i sådant hänseende. Departementschefen utginge
emellertid ifrån, att den centrala ledningen av yrkesundervisningsväsendet
hade sin uppmärksamhet riktad även på detta spörsmål.

Departementschefen har slutligen betonat angelägenheten av att centrala
verkstadsskolor inrättas med tillbörlig varsamhet. Kravet härpå skulle enligt
departementschefens mening icke tillräckligt beaktas, därest ej även de
senast angivna synpunkterna uppmärksammades.

16

Statsutskottets utlåtande Nr 83.

b) Huvudmannaskapet för de centrala verkstadsskolorna.

Verkstadsskoleutredningen har anfört, att man hade att välja mellan
staten samt landstingen och primärkommunerna eller föreningar av dessa,
när det gällde att bestämma, vilken myndighet, som lämpligast borde anförtros
huvudmannaskapet för centrala verkstadsskolor. Utredningen har
för sin del förordat, att huvudmannaskapet anförtroddes landstingen.

De sakkunniga vore väl medvetna örn att ett stort antal uppgifter av
synnerligen kostsam art lagts på landstingen, som sålunda i flertalet fall
redan tyngdes av betydande utgifter. Liksom sjukvården syntes dock yrkesutbildningen
vara en angelägenhet, som kunde anses i särskild grad
ligga inom landstingens intresseområde. Här gällde att bereda ungdomen i
icke blott vissa utan alla kommuner inom ett område i huvudsak samma
möjligheter att erhålla den utbildning, som krävdes för en framgångsrik
verksamhet i livet. Örn icke staten själv skulle påtaga sig dessa uppgifter,
syntes enligt de sakkunnigas mening landstingen vara bäst ägnade härför.
Landstingen hade också redan i åtskilliga fall antingen ställt sig som huvudmän
för lantmanna- och lanthushållsskolor eller i större eller mindre
utsträckning lämnat bidrag till dessa.

I och med nämnda principiella ställningstagande uppkomme givetvis den
frågan, huruvida verkstadsskolor, som upprättats av städer, vilka
icke tillhörde landsting, borde kunna i anslagshänseende vara
centrala verkstadsskolor. De sakkunniga ställde sig avvisande till denna
tanke.

Nämnda städer hade redan sitt yrkesskolaväsende i vissa fall mycket väl
ordnat. Härtill komme, att dessa samhällen och de städer i övrigt, som i
framtiden skulle kunna ifrågakomma, säkerligen hade de ekonomiska resurser,
att det kunde förutsättas, att de själva med statsunderstöd efter i
huvudsak nu gällande grunder kunde tillskapa eventuellt ytterligare erforderliga
yrkesundervisningsmöjligheter. De speciella hänsyn för landsbygdens
behov av yrkesundervisning, vilka borde tagas, förelåge icke heller
i dessa fall.

Beträffande spörsmålet, huruvida en primärkommun, vare sig den
deltoge i landsting eller icke, skulle kunna förena sig med ett
landsting om upprättande och driften av en verkstadsskola, som avsåges
att bliva erkänd såsom central verkstadsskola, kunde en dylik förening
tänkas motiverad därmed, att primärkommunen hade ett särskilt
intresse i tillkomsten av en dylik yrkesundervisningsanstalt och förty ville
bidraga till de kostnader, som landstinget eljest ensamt skulle hava att
bära för anstalten. Beträffande detta spörsmål ville de sakkunniga allenast
uttala, att något principiellt hinder icke syntes böra resas mot en dylik
förening under förutsättning, att primärkommunen icke tillförsäkrades någon
företrädesrätt för kommunens ungdom till elevplatser vid skolan. Då
fråga vöre örn förening mellan landsting och primärkommun, som deltoge
i landstinget, borde dock landstinget stå som ensam ansvarig huvudman,
även örn, jämlikt bestämmelser, som meddelats i reglementet för skolan,
primärkommunen skulle äga rätt att utse en eller annan ledamot av skolans
styrelse. I stort sett komme sålunda primärkommunens deltagande att inskränka
sig till att ekonomiskt bidraga till skolans upprättande och drift.
Därest emellertid en stad, som icke deltoge i landsting, skulle vilja förena

Statsutskottets utlåtande Nr 83.

17

sig med ett landsting om inrättande av en central verkstadsskola, uppstode
därjämte det särskilda spörsmålet, huruvida statsbidrag borde utgå till
denna skola efter samma förmånliga grunder, som till centrala verkstadsskolor
i allmänhet.

Enligt de sakkunnigas mening borde i sådant fall statsbidrag till skolan
utgå efter jämkade grunder, om vilka Kungl. Majit syntes böra besluta.

Skolöverstyrelsen har ansett många skäl tala för att åtminstone ett
mindre antal verkstadsskolor gjordes statliga. Den statliga verkstadsskolan
skulle bland annat i fråga örn yrkesutbildningen under arbetslöshetstider
kunna, erbjuda bestämda fördelar i jämförelse med icke statliga sådana.

Socialstyrelsen — som anser, att säkerligen flera motiv kunna anföras
för landstingen såsom huvudmän för de centrala verkstadsskolorna — har
uttalat, att många skäl även talade för staten såsom huvudman, samt härvid
bland annat framhållit, att ett system med statliga verkstadsskolor
lättare kunde tagas i anspråk för utbyggnad i samband med arbetslöshet.

De hörda länsstyrelserna hava icke haft någon erinran mot förslaget om
landstingen såsom huvudmän för centrala verkstadsskolor.

Svenska stadsförbundet tillstyrker i princip de sakkunnigas förslag men
har framhållit, att städer, som icke tillhörde landsting, försatts i en undantagsställning,
då de utestängts från de förmåner i avseende å statsbidrag
till de centrala skolorna, som skulle tillkomma landstingen.

Svenska landstingsförbundet har ansett uteslutet att anförtro åt primärkommunerna
att upprätta centrala verkstadsskolor, vilka för sin verksamhet
krävde ett stort elevupptagningsområde. Däremot talade starka skäl
för att staten ställde sig som huvudman, bland annat på den grund, att det
knappast vore möjligt att utan kraftigt stöd från statens sida driva skolorna.
Emellertid syntes det synnerligen betydelsefullt, att skolorna hade
en fast lokal förankring. De måste organiseras i nära samarbete med länets
näringsliv och kunna anpassas efter förändringar i detta. Det torde därför
ur flera synpunkter vara lämpligast, att landstingen åtoge sig huvudmannaskapet.

Departementschefen har för egen del biträtt verkstadsskoleutredningens
förslag att landstingen skulle vara huvudmän för de centrala verkstadsskolorna.
Departementschefen vore emellertid medveten om att landstingen
för denna delvis nya uppgift borde erhålla ett verksamt stöd från
statens sida.

Såväl i de sakkunnigas utredning som i flera av remissyttrandena hade
diskuterats frågan, huruvida någon eller några centrala verkstadsskolor
borde upprättas och drivas av staten. Verkstadsskoleutredningen hade för
sin del ansett övervägande skäl tala däremot. Av de sakkunnigas betänkande
framginge, att de närmast grundade denna uppfattning på angelägenheten
av att de centrala verkstadsskolorna hade en fast lokal förankring.
Utredningen hade i detta avseende framhållit, att en central verkstadsskola
icke börtie komma till stånd annat än örn de lokala intressena
av olika slag vore ense örn behovet av skolan. Genom att landstinget vore
huvudman, finge man garanti för att i skolans ledning de olika intressena
inom landstingsområdet bleve representerade. Häremot hade särskilt skolöverstyrelsen
— som principiellt icke hade någon erinran mot att åt lands Bihang

till riksdagens protokoll 19/fl. 6 sami. Nr 83 8/f. 2

18

Statsutskottets utlåtaride Nr 83.

tingen anförtroddes huvudmannaskapet — framhållit lämpligheten av att
någon eller några statliga centrala verkstadsskolor upprättades. Lärarutbildningen
skulle sålunda bättre kunna tillgodoses. Ökad anpassningsförmåga
till näringslivets behov av arbetskraft skulle vinnas och yrkesutbildningen
under arbetslöshetstider underlättas. Även socialstyrelsen hade framfört
liknande synpunkter.

För egen del ville departementschefen tillmäta de av verkstadsskoleutredningen
och svenska landstingsförbundets styrelse i förevarande avseende
framförda synpunkterna den största betydelsen. De fördelar, som enligt
skolöverstyrelsens mening kunde ernås genom inrättande av vissa rent
statliga verkstadsskolor, torde kunna i huvudsak vinnas även örn verkstadsskolorna
dreves i landstingens regi med understöd av statsmedel. I
det följande förutsattes, att såsom särskilda villkor för statsbidrag till centrala
verkstadsskolor skulle gälla, att huvudmannen ställde sig till efterrättelse
de föreskrifter i fråga om skolornas verksamhet, som Kungl. Majit
kunde finna skäl meddela, exempelvis i fråga om mottagande av elever från
andra landstingsområden, och att huvudmannen skulle vara skyldig underkasta
sig de bestämmelser örn lärares utbildning vid skolan, som kunde bli
i vederbörlig ordning föreskrivna.

Gentemot de sakkunnigas förslag, att städer, som icke deltoge i landsting,
icke skulle kunna i anslagshänseende betraktas såsom huvudmän för
centrala verkstadsskolor, hade svenska stadsförbundet med skärpa vänt
sig. Med hänsyn till att ett centralt verkstadsskoleväsende måste anses i
första hand påkallat ur synpunkten av landsbygdens och de mindre stadssamhällenas
behov samt till nödvändigheten av att hålla nere statens utgifter
för ifrågavarande ändamål, ansåge departementschefen sig dock böra
giva de sakkunnigas förslag sin anslutning. Ifrågavarande städer kunde
redan enligt nu gällande statsbidragsgrunder erhålla väsentliga statsunderstöd
för yrkesundervisningsändamål.

Departementschefen anslöte sig jämväl till vad de sakkunniga uttalat i
fråga om statsbidrag till central verkstadsskola, om vilken landsting och
primärkommun förenat sig.

c) Antalet centrala verkstadsskolor.

Verkstadsskoleutredningen har icke ansett sig böra framställa förslag om
inrättande i de särskilda fallen av centrala verkstadsskolor. Frågor av denna
art böra enligt de sakkunnigas mening prövas med hänsyn till föreliggande
behov i varje särskilt fall. Härav följer givetvis, att de sakkunniga icke
heller framlagt förslag i fråga örn det antal verkstadsskolor, som böra inrättas.
För att i någon mån kunna överblicka de ekonomiska konsekvenserna
av ett system med centrala verkstadsskolor hava de sakkunniga dock
ansett sig böra göra vissa beräkningar. De sakkunniga hava ansett sig
böra räkna med att tills vidare högst en central verkstadsskola inrättas
inom varje landstingsområde utom på Gotland.

Departementschefen har framhållit, att de sakkunnigas uppskattning
av det totala antalet centrala verkstadsskolor vore att betrakta endast som
en approximativ beräkning av den yttre ramen för verkstadsskoleorganisationen,
sådan den under överskådlig framtid kunde komma att te sig, och

Statsutskottets utlåtande Nr 83. 19

icke som ett förslag i fråga om verkstadsskoleorganisationens utformning.
Departementschefen erinrade örn vad i det föregående anförts rörande vikten
av att tillbörlig varsamhet iakttoges vid organisationens utbyggande.
Huruvida förutsättningar kunde anses föreligga för inrättande av en central
verkstadsskola för Gotland torde få bero på prövning enligt samma
grunder, som borde tillämpas vid bedömning av behovet av verkstadsskolor
i andra län.

I likhet med verkstadsskoleutredningen och departementschefen anser
utskottet, att centrala verkstadsskolor och mera lokalt betonade dylika
skolor böra för att tjäna sina särskilda ändamål finnas jämsides med varandra
samt att de utan större olägenheter kunna av staten understödjas
efter olika grunder. Det torde, såsom departementschefen framhållit, böra
efter förhållandena i varje särskilt fall prövas, örn en central verkstadsskola
kan och bör förläggas med avdelningar på flera orter inom rekryteringsområdet.
En sålunda uppdelad verkstadsskola bör emellertid i lika mån
tillgodose ungdomen i alla kommuner i rekryteringsområdet. Angelägenheten
av att centrala verkstadsskolor inrättas med tillbörlig varsamhet vill
utskottet liksom departementschefen starkt understryka.

Beträffande huvudmannaskapet för de centrala verkstadsskolorna anser
utskottet, att övervägande skäl blivit anförda för att detsamma i regel
anförtros åt landstingen.

Skulle emellertid inom ett landstingsområde sådana förhållanden föreligga,
att landstinget icke vill påtaga sig uppgiften att driva en central verkstadsskola
i sin regi, medan däremot en primärkommun inom samma område
har ett permanent behov av en dylik skola och förklarar sig beredd
att med de skyldigheter och rättigheter, som skulle tillkomma landstinget
som huvudman, i dess ställe påtaga sig huvudmannaskapet, synas hinder
icke böra möta för Kungl. Maj:t att låta primärkommunen inträda som
huvudman, dock under förutsättning att den ifrågasatta skolan fyller enahanda
uppgifter som en central verkstadsskola inom landstingsområdet.
Inom ett och samma landstingsområde synes man tills vidare böra räkna
med att endast en dylik skola med primärkommun såsom huvudman bör
ifrågakomma.

Utskottet vill vidare framhålla betydelsen av att i sådana fall, där inom
ett landstingsområde kommer att förefinnas en central verkstadsskola med
en kapacitet, som lämpligen kan utnyttjas även av ett angränsande landstingsområde,
erforderligt samarbete mellan vederbörande landsting kommer
till stånd. På av departementschefen anförda skäl — därvid utskottet
särskilt beaktat de av departementschefen åberopade statsfinansiella synpunkterna
— biträder utskottet departementschefens förslag att städer,
som icke deltaga i landsting, icke i anslagshiinseende skola betraktas såsom
huvudmän för centrala verkstadsskolor. Utskottet ansluter sig liksom de -

Utskottet.

20

Statsutskottets utlåtande Nr 83.

partementschefen till vad verkstadsskoleutredningen uttalat i fråga orri
statsbidrag till central verkstadsskola, om vilken landsting och primärkommun
förenat sig.

Vad angår antalet centrala verkstadsskolor delar utskottet departementschefens
i anslutning till verkstadsskoleutredningens förslag angivna uppfattning
att man tills vidare bör räkna med att högst en central verkstadsskola
inrättas inom varje landstingsområde, varvid frågan örn inrättande
av en central verkstadsskola för Gotland synes få bero på övervägande
enligt samma grunder, som böra tillämpas vid bedömande av behovet av
verkstadsskolor i andra län.

4. Vissa frågor rörande den enskilda centrala verkstadsskolans
organisation och drift.

Under denna rubrik har departementschefen behandlat vissa frågor,
vilka delvis icke ansetts vara av natur att behöva underställas riksdagens
prövning.

Frågan örn de enskilda verkstadsskolornas styrelse och förvaltning
har sålunda ansetts böra upptagas till behandling av Kungl. Majit
i samband med utfärdandet av närmare bestämmelser om skolornas verksamhet.

Frågan örn förläggningen av en central verkstadsskola borde
prövas för varje särskilt fall med beaktande av alla på frågan inverkande
faktorer. Huruvida i det särskilda fallet en central verkstadsskola skulle
kunna förläggas med avdelningar på flera orter borde jämväl få bero på
prövning från fall till fall. Departementschefen förutsatte, att vederbörande
primärkommun som regel skulle utan ersättning eller förbehåll och med full
äganderätt för skolanläggning upplåta tomt, som funnes kunna godkännas,
samt bekosta framdragandet av för skolanläggningen erforderliga ledningar
m. m.

Huvudmannen borde även svara för undervisningslokaler,
undervisningsmateriel och dylikt samt för elevbostäder.
Förläggning i elevinternat ansåges vara att förorda, därest icke särskilda
förhållanden talade för ett annat förläggningssätt.

Frågor beträffande centrala verkstadsskolors storlek
och valet av yrkesavdelningar borde bedömas med hänsyn
till förhållandena i varje särskilt fall och i nära samarbete mellan myndigheter
samt företag och organisationer inom näringsliv och arbetsmarknad.

Frågan om utbildningstidens längd borde bedömas
med hänsyn till förhållandena inom varje yrke i huvudsaklig överensstämmelse
med av verkstadsskoleutredningen angivna riktlinjer.

Beträffande undervisningen framhålles såsom nödvändigt att
verkstadsskolorna beredas tillfälle att åtaga sig en säljbar produktion av
den omfattning, som krävdes för att undervisningen i skolorna skulle bli
effektiv. Däremot borde verkstadsskolorna under inga förhållanden anse
som sin uppgift att producera för produktionens egen skull, d. v. s. uteslutande
för att tillföra huvudmannen inkomster.

Statsutskottets utlåtande Nr 83.

21

Enligt departementschefens mening borde även beaktas, att mindre höggradigt
vanföra och sådana, som efter sjukdom fått sin arbetsförmåga
varaktigt nedsatt, bereddes möjlighet att i samma utsträckning som friska
vinna inträde vid central verkstadsskola i yrken, för vilkas utövande sjukdomen
eller lytet kunde antagas icke lägga hinder i vägen.

Beträffande elevernas intagningsålder förutsättes, att vederbörande
skall hava fullgjort fortsättningsskolplikt. Den lämpligaste intagningsåldern
har verkstadsskoleutredningen ansett vara 15—16 år. Över
23 år syntes elever icke under normala förhållanden böra vara vid intagningen,
enär möjligheterna torde vara begränsade för sådana elever såväl
att tillgodogöra sig undervisningen som att efter skoltidens slut erhålla
arbetsanställning.

Frågan om eventuella skolavgifter förutsättes av departementschefen
böra framdeles upptagas till närmare övervägande av Kungl. Majit.

Beträffande frågan örn lärarutbildning föreslås, att såsom villkor
för statsunderstöd till centrala verkstadsskolor skulle föreskrivas, att
vederbörande huvudman skulle vara skyldig underkasta sig de bestämmelser
i avseende å lärares utbildning vid skolan, som kunde bliva i vederbörlig
ordning föreskrivna. Frågan örn lärarutbildningens definitiva ordnande
borde upptagas till övervägande vid en senare tidpunkt.

Vad departementschefen i förevarande avseenden anfört och föreslagit
har icke givit utskottet anledning till erinran eller uttalande.

5. Lärarpersonalen vid de centrala verkstadsskolorna.

Under denna rubrik har departementschefen behandlat frågorna örn
rektorers och övriga lärares kompetens, undervisningsskyldighet, löneställning
m. m.

Departementschefen har därvid till en början erinrat om att verkstadsskoleutredningens
förslag i avseende på dessa förhållanden avgavs under
år 1938. Beräkningen av lönebeloppens storlek hade sålunda skett med utgångspunkt
från en lönenivå, som då ansetts skälig. Med hänsyn till härefter
inträdd levnadskostnadsstegring, som medfört att på vissa jämförbara
löner och arvoden lönetillägg fått utgå, uppstode givetvis frågan,
huruvida de löner till rektorer och övriga lärare vid centrala verkstadsskolor,
som år 1938 ansetts skäliga, nu borde uppräknas. Såsom i ett senare
sammanhang komine att utvecklas, torde någon verkstadsskola
sannolikt icke börja sin verksamhet i egenskap av central verkstadsskola
förrän tidigast den 1 juli 1942. Huru levnadskostnadsnivån komme att
ställa sig vid denna tidpunkt vore givetvis ovisst. Med hänsyn härtill syntes
övervägande skäl tala för att i detta sammanhang vid bedömandet av
lönenivån för ifrågavarande rektorer och lärare utgå från den levnadskostnadsnivå,
som i huvudsak rått under år 1938 och tiden däromkring.
I den mån det sedermera kunde finnas skäligt och möjligt borde lönetillägg
kunna tillerkännas dem. Departementschefen ville erinra örn att ungefär
vid den tidpunkt, då verkstadsskoleutredningens nu ifrågavarande förslag
avgavs, bestämts en del arvoden, bland annat till timliirare vid vissa statliga
och kommunala undervisningsanstalter, samt lönerna till lärarperso -

Vtskottet.

22

Statsutskottets utlåtande Nr 83.

nalén vid verkstadsskolorna för arbetslös ungdom. Dessa arvoden och
löner hade för budgetåret 1940/41 undergått reglering enligt grunder, som
angåves i en till 1940 års urtima riksdag avgiven proposition, nr 65, angående
reglering av vissa arvoden m. m. Frågan örn förhöjning med hänsyn
till stegrade levnadskostnader av lönerna till rektorer och lärare vid
centrala verkstadsskolor syntes för framtiden lämpligen kunna bedömas
ur samma synpunkter som motsvarande spörsmål beträffande de i nyssnämnda
proposition avsedda befattningshavarna.

Vid sitt bedömande av verkstadsskoleutredningens föreliggande förslag
till löner för rektorer och lärare vid centrala verkstadsskolor utginge departementschefen
från ovan angivna synpunkter.

a) Rektorerna.

Verkstadsskoleutredningen har icke funnit möjligt att i författningsväg
meddela detaljerade föreskrifter angående kompetensfordringar för rektorer
vid centrala verkstadsskolor. Rektor måste emellertid kunna leda skolan
icke blott i pedagogiskt och administrativt avseende utan även tekniskt
och ekonomiskt. Med hänsyn till de krav, som sålunda måste ställas på
rektorerna — vilka därjämte borde åläggas viss undervisningsskyldighet
—• hava de sakkunniga ansett, att en rektor vid central verkstadsskola,
som skulle åtnjuta årsavlöning, borde beredas i huvudsak samma lön som
slutlönen för en rektor vid praktisk mellanskola, vilken innehade ordinarie
lärartjänst vid skolan och vore adjunktskompetent.

Liksom vid mellanskolorna syntes rektorslönerna vid centrala verkstadsskolor
böra indelas i avlöningsgrupper. Inplaceringen i avlöningsgrupper
borde vara en fråga, vilken Kungl. Majit, i samband med verkstadsskolans
inrättande eller eljest vid behov av ändring, beslutade.

I anslutning till vad sålunda anförts har verkstadsskoleutredningen föreslagit,
att lönebeloppen i de olika avlöningsgrupperna för årsavlönad rektor
vid central verkstadsskola skulle bestämmas på sätt framgår av nedanstående
uppställning:

Avlöningsgrupp

Ort

s g r

upp

A

B

C

D

E

F

G

IV........

9,850

10,100

10,350

10,600

10,850

11,100

11,350

III........

10,300

10,550

10,800

11,050

11,300

11,550

11,800

II........

10,750

11,000

11,250

11,500

11,750

12,000

12,250

I........

11,200

11,450

11,700

11,950

12,200

12,450

12,700

De sakkunniga hava vidare framhållit, att en rektor vid verkstadsskola
av den storlek, de sakkunniga i samband med kostnadsberäkningarna räknat
med (omkring 10 yrkesavdelningar), därest icke särskilda förhållanden
förelåge, lämpligen kunde placeras i avlöningsgrupp III. Beloppen i avlöningsgruppen
I syntes böra komma till användning endast under alldeles
särskilda förhållanden.

Statsutskottets utlåtande Nr 83.

23

Därest en verkstadsskola icke vore av den storlek, att rektorstjansten
ansåges böra inplaceras i någon av ovannämnda avlöningsgrupper, eller
där eljest skäl förelåge för att så icke skedde, torde avlöning till rektor
böra bestämmas att utgå i form av arvode och fastställas av Kungl. Majit.
Bleve lärare vid en verkstadsskola förordnad att samtidigt vara rektor vid
skolan, borde det särskilda arvodet i varje fall icke. fastställas högre än
att arvodet tillsammans med lärarlönen uppginge till högst det belopp,
rektor skulle uppburit, därest han åtnjutit avlöning enligt den av ovannämnda
avlöningsgrupper, i vilken han eljest skulle placerats..

Ifrågavarande rektorstjänster borde regleras i statens pensionsanstalt, så
att rektor, som befunnits lämplig för sin befattning, kunde beredas de
fastare anställningsförhållanden, en dylik reglering innebure.

De sakkunnigas förslag innebär, att rektorslönen skulle vid en central
verkstadsskola, tillhörande högsta respektive lägsta avlöningsgruppen, bestämmas
till belopp, som ungefärligen skulle motsvara lön (inklusive dyrtidstillägg
efter 14 procent och provisorisk avlöningsförstärkning) enligt 32
respektive 29 löneklassen i det för civila tjänstemän tidigare gällande
avlöningsreglementet.

Statskontoret har, under förutsättning att rektorsbefattningarna skulle
indelas i avlöningsgrupper, vilket statskontoret funnit vara tveksamt,
ifrågasatt, att lönen i den högsta gruppen skulle bestämmas till belopp,
motsvarande lönen i 29 löneklassen.

Departementschefen har för egen del funnit den av statskontoret förordade
löneställningen i huvudsak tillfyllest.

Erfarenheterna från de senare åren hade klart givit vid handen, att
mycket stora krav i olika hänseenden måste kunna ställas på rektor vid
en central verkstadsskola. Förutom vanliga skolledaregenskaper — däribland
lämplighet att handhava elevinternat — måste han kunna bedöma
ekonomiska och tekniska problem av betydande vikt, såsom rörande inköp,
underhåll och vård av för verkstadsskolan erforderlig, i stor utsträckning
dyrbar maskinutrustning och annan undervisningsmateriel. Han måste
vidare vara skickad att förestå försäljningen av skolans säljbara produktion.

Vid sin prövning av frågan hade departementschefen kommit till den
uppfattningen, att statskontorets förslag även ur de synpunkter, som nyss
angivits, erbjöde en tillfredsställande lönenivå, och departementschefen ansåge
sig därför böra ansluta sig till detta förslag. Härvid förutsatte .departementschefen,
att rektorstjänsterna i anslutning till de sakkunnigas
förslag skulle indelas i avlöningsgrupper, något som med hänsyn till de
skiftande betingelser, under vilka skolorna komme att arbeta, syntes vara
ur mångå synpunkter att förorda. Den av verkstadsskoleutredningen
ifrågasatta gruppindelningen gåve icke anledning till erinran. Avlöningen
till rektorerna i de tre lägre avlöningsgruppema borde i enlighet med de
av de sakkunniga tillämpade beräkningsgrunderna fixeras med utgångspunkt
från den löneställning, som enligt departementschefens förslag skulle
tillkomma rektor i den högsta gruppen. Det syntes icke möjligt eller ens
liimpligt att genomföra några automatiskt verkande grunder för gruppindelning
av rektorslönerna. Kungl. Majit torde böra äga befogenhet att

24

Statsutskottets utlåtande Nr 83.

meddela föreskrift om rektorsbefattnings placering i avlöningsgrupp, varvid
givetvis borde beaktas att, sedan de sakkunnigas förslag avgivits, två
nya ortsgrupper — H och I — tillkommit.

b) Övriga lärare.

Verkstadsskoleutredningen har beträffande kompetensfordringar
icke ansett sig böra föreslå särskilda författningsföreskrifter
utöver dem, som enligt yrkesskolstadgan i allmänhet gälla för lärare vid
yrkesundervisningsanstalter. De sakkunniga hava dock understrukit vikten
av att läraren i första hand äger en utomordentligt god yrkesskicklighet
och att han är en god arbetsledare.

Beträffande lärarnas undervisningsskyldighet hava de
sakkunniga utgått ifrån, att undervisningen under varje vecka skulle pågå
48 timmar, varav i gymnastik under 3 timmar. Den återstående undervisningen,
tillhopa 45 veckotimmar, skulle fördelas å verkstadsarbete under
37 veckotimmar och teoriundervisning under 8 veckotimmar, dock att
teoriundervisningen skulle pågå under endast omkring 35 veckor. Under
återstående omkring 13 veckor av läsåret skulle verkstadsarbetet i stället
pågå under 45 veckotimmar.

Enligt de sakkunnigas förmenande hade man att räkna med att lärarnas
undervisning i avseende å de särskilda ämnena måste ordnas efter på varje
förläggningsort föreliggande förhållanden och därför även i fortsättningen
bleve mycket skiftande. För de centrala verkstadsskolornas del syntes sålunda
några särskilda föreskrifter i nu ifrågakomna avseenden icke — åtminstone
i avvaktan på verkliga erfarenheter — böra utfärdas.

Beträffande lönerna hava de sakkunniga erinrat om det nära sambandet
mellan frågan örn löneställningen för lärarna vid de blivande centrala
verkstadsskolorna och spörsmålet om lärarlönerna vid övriga kommunala
yrkesundervisningsanstalter. En enhetlig reglering av lönerna för
lärarpersonalen vid samtliga kommunala verkstadsskolor vore av behovet
påkallad men kunde enligt de sakkunnigas uppfattning icke ske, innan frågan
om lärarutbildningen för yrkesundervisningen letts fram till sin lösning.
Den lönebestämning, som nu måste företagas, borde för den skull anses
såsom provisorisk.

Intill dess erfarenhet vunnits borde vederbörande huvudman äga rätt
att inom viss kostnadsram själv bestämma storleken av grundlönerna till
lärarna samt förekommande timlärararvoden vid ifrågavarande skolor. Å
grundlöner borde i vissa fall beräknas ålderstillägg.

De sakkunniga hava ansett, att en lärare vid central verkstadsskola, som
fullgör hela undervisningen i yrkesarbete i en yrkesavdelning samt därjämte
fem (av de åtta) veckotimmarnas undervisning i teoriämnen, skall
ur lönesynpunkt anses hava »full tjänstgöring» samt härför som regel åtnjuta
en lön i huvudsak motsvarande löneförmånerna enligt 16 lönegraden

Statsutskottets utlåtande Nr 83. 25

i då gällande avlöningsreglemente. Lönebeloppen framgå av nedanstående
tablå:

Ortsgrupp

Lön

Ortsgrupp

Lön

A...................

4,300

V...................

5,050

B...................

4,450

G...................

5,200

C...................

4,600

H...................

5,350

D...................

4,750

I...................

5,500

E...................

4,900

De sakkunniga hava emellertid uttryckligen velat understryka, att den
sålunda framlagda löneberäkningen avsetts endast för verkligt kvalificerade
lärare.

Skulle på grund av särskilda förhållanden tillfälligtvis antagas en lärarkraft,
som icke helt fyllde måttet, borde en motsvarande lägre lönesättning
tillämpas, oavsett att därigenom maximistatsbidraget för avlöningsändamål
icke utnyttjades. I undantagsfall kunde det befinnas nödvändigt
eller lämpligt att medgiva en högre lön för att såsom yrkeslärare förvärva
eller behålla någon alldeles särskilt högkvalificerad yrkesman. Om i något
enstaka fall fråga härom skulle uppkomma, torde denna givetvis böra underställas
prövning och avgörande av Kungl. Maj:t.

Beträffande lärartjänsters reglering hava de sakkunniga utgått
från att, i den mån vederbörande huvudman funne så motiverat, lärare
kunde beredas den fastare anställning, som följde därav, att anställningsvillkoren
bestämdes genom särskild reglering på sätt i gällande reglemente
för statens pensionsanstalt vore föreskrivet.

I fråga om ålderstillägg, till vilkas bestridande staten skulle bidraga,
borde sådana enligt de sakkunnigas förmenande förekomma endast
vid reglerade tjänster. De sakkunniga hava ansett, att dylika ålderstillägg
borde utgå efter 3, 6 och 9 års tjänstgöring under de villkor och förutsättningar
i övrigt, som bestämdes i regleringen med tillämpning av gällande
praxis på området. Ålderstillägg syntes böra uppgå till ett belopp, motsvarande
högst 8 procent av grundlönen, dock högst 400 kronor, i den mån
vederbörande huvudman icke beslutade att tilläggen skulle uppgå till
högre belopp. I sådant fall borde huvudmannen hava att utan bidrag av
statsmedel gälda merkostnaden härför.

Skolöverstyrelsen har anslutit sig till de sakkunnigas förslag.

Statskontoret har funnit den föreslagna lönen för en lärare med »full
tjänstgöring» väl högt beräknad. Till jämförelse åberopades löneplaceringen
vid statens provningsanstalt av en verkmästare i 12 och en förste verkmästare
i 15 lönegraden. Statskontoret föresloge, att lönekostnadsbeloppet
för varje dyrort nedsattes med 250 kronor, vilket belopp ungefär motsvarade
skillnaden mellan lönerna enligt 15 och 10 löneklasserna. Mod hänsyn
till den provisoriska naturen av förslaget i fråga örn lärarlöner avstyrkte
statskontoret, att ifrågavarande befattningshavare i detta sammanhang
bereddes delaktighet i statens pensionsanstalt. Tillräckliga skäl torde icke
heller föreligga att nu taga ställning till frågan örn ålderstillägg åt lärare.

26 Statsutskottets utlåtande Nr 83.

Svenska yrkesskoljöreningen har gjort gällande, att erfarenheterna från
existerande verkstadsskolor givit vid handen, att för såväl elever som lärare
en undervisning av 45 veckotimmar under 48 veckor för år vore för
lång. Lärarna borde vidare erhålla en något högre löneställning än den
föreslagna.

Departementschefen har för egen del yttrat:

Departementschefen anslöte sig till vad de sakkunniga anfört och föreslagit
i fråga örn kompetensfordringar för lärare. Beträffande antalet veckotimmar
och undervisningstidens längd för år hade de sakkunniga vid sina
beräkningar utgått från i dessa avseenden gällande förhållanden vid verkstadsskolorna
för arbetslös ungdom. För att en lärare i löneavseende skulle
anses hava »full tjänstgöring» skulle dock icke fordras, att han fullgjorde
ali förekommande teoriundervisning i en yrkesavdelning. Förutom undervisningen
i yrkesämnen — 37 veckotimmar under omkring 35 veckor och
45 veckotimmar under återstoden av arbetsåret — skulle sålunda härför
fordras, att han bestrede 5 av de 8 veckotimmarna teoriundervisning.
Återstående teoriundervisning samt gymnastikundervisningen skulle bestridas
i annan ordning. Gentemot de sakkunnigas nu ifrågavarande utgångspunkt
för löneberäkningarna har av vissa organisationer framhållits,
att den angivna undervisningsskyldigheten såväl för vecka som för år
vore för hög.

Till sistnämnda spörsmål ansåge departementschefen sig icke nu behöva
taga definitiv ställning. Departementschefen ansåge dock, att de sakkunnigas
utgångspunkt kunde godtagas vid lönekostnadernas beräknande. Jämkningar
i lärarnas undervisningsskyldighet torde, om så med hänsyn till yrkesutbildningens
ändamålsenliga anordnande skulle befinnas nödvändigt,
framdeles kunna vidtagas. Kungl. Majit torde böra äga befogenhet att
meddela de föreskrifter härom, som må befinnas påkallade.

Som de sakkunniga framhållit, hade det varit önskvärt, att en enhetlig
lönereglering för lärarpersonalen vid samtliga kommunala verkstadsskolor
kunnat komma till stånd i nu föreliggande sammanhang. Enligt de sakkunnigas
uppfattning kunde detta emellertid icke ske, innan frågan om
lärarutbildningen blivit löst. Först därefter skulle det kunna bli möjligt
att fastställa enhetliga kompetensföreskrifter utan vilka en generell lösning
av lönefrågan icke vore möjlig. Den lönesättning, som nu måste företagas
för lärarna vid centrala verkstadsskolor, borde sålunda erhålla provisorisk
karaktär. Departementschefen anslöte sig till dessa uttalanden.

De sakkunniga hade vidare förordat, att en lärare med »full tjänstgöring»
skulle åtnjuta lön, i huvudsak motsvarande lönen till en statlig
civil befattningshavare i 16 lönegraden enligt det vid tiden för förslagets
avgivande gällande avlöningsreglemente för nämnda tjänstemän. I förhållande
till begynnelselönen i nämnda lönegrad enligt nu gällande civila
avlöningsreglemente innebure de sakkunnigas förslag en något lägre löneställning
för verkstadsskollärarna än för statliga tjänstemän i sagda lönegrad.
Departementschefen funne emellertid trots detta de sakkunnigas
förslag godtagbart. Dessa löner borde emellertid, såsom de sakkunniga
framhållit, beräknas endast för verkligt kvalificerade lärare. Departementschefen
anslöte sig till vad de sakkunniga och statskontoret anfört i fråga
örn lägre lön och sänkt statsbidrag för lärare, som icke ansåges fylla nämn -

Statsutskottets utlåtande Nr 83.

27

da krav. I likhet med verkstadsskoleutredningen ansåge departementschefen,
att möjlighet till reglering av ifrågavarande lärartjänster i statens
pensionsanstalt, borde såsom fallet vore i fråga om yrkesundervisningsaiistalter
i allmänhet, förefinnas. Staten syntes jämväl böra bidraga till ålderstillägg
åt lärarna på sätt utredningen föreslagit.

Därest i något fall huvudmannen anställde lärare, som med hänsyn till
sina kvalifikationer borde hava högre lön än som medgåves enligt ovan
angivna grunder, syntes huvudmannen själv — åtminstone tills vidare i
avvaktan på närmare erfarenheter — böra vidkännas kostnaden härför.
Departementschefen anslöte sig sålunda på denna punkt till statskontorets
förslag.

Med hänsyn till vad sålunda anförts funne departementschefen sig kunna
biträda de sakkunnigas förslag om beräknande av lönekostnaderna för
en yrkesavdelning. Kungl. Majit torde böra äga utfärda de föreskrifter i
ämnet, som befunnes erforderliga.

Till stöd för det i motionerna 1:185 och II: 249 framställda
yrkandet har anförts bland annat:

Vid verkstadsskolorna vore undervisningen i viss utsträckning delad i
dels praktiskt arbete och dels enbart teoretiska lektioner. De teoretiska
lektionerna skulle förekomma med 8 veckotimmar under 35 veckor av året.
Vid skolorna för arbetslös ungdom beräknades viss del av lönen för sådan
teoriundervisning. Lärare, som på grund av tillgång till mera teoretiskt
utbildad personal eller av andra organisatoriska skäl ej förordnades att meddela
sådan undervisning, stannade då i en ytterst låg löneställning. Det
syntes rimligt, att statsbidrag till lärare, som fullgjorde undervisning under
42—45 veckotimmar, utginge efter 18 lönegraden och bidrag till lärare, som
endast fullgjorde 37—45 veckotimmar, efter 16 lönegraden.

Emot departementschefens förslag i fråga örn lönesättningen för lärarpersonalen
vid de centrala verkstadsskolorna har utskottet intet att erinra.
Utskottet ställer sig alltså avvisande till det i motionerna 1:185 och
II: 249 framställda yrkandet. Beträffande kompetensfordringar för lärare
och lärarnas undervisningsskyldighet biträder utskottet departementschefens
i nämnda avseenden gjorda uttalanden. I likhet med departementschefen
anser utskottet vidare, att möjlighet bör förefinnas till reglering av
ifrågavarande lärartjänster i statens pensionsanstalt. Staten synes jämväl
på sätt departementschefen föreslagit böra bidraga till ålderstillägg åt
lärarna.

Vad departementschefen i förevarande sammanhang i övrigt anfört och
föreslagit har icke givit utskottet anledning till erinran eller uttalande.

6. Kostnaderna för en central verkstadsskolas upprättande och drift

samt statsbidrag därtill.

Verkstadsskoleutredningen har framhållit, att det icke vore möjligt att
verkställa ens någotsånär tillförlitliga, beräkningar av genomsnittskostnaderna
för en central verkstadsskola. Kostnaderna i det särskilda fallet

Utskottet.

28

Statsutskottets utlåtande Nr 83.

vöre i alltför hög grad beroende av sådana faktorer som skolans storlek,
valet av yrkesavdelningar m. m.

Såsom utgångspunkt vid beräkningarna hava de sakkunniga tagit en
verkstadsskola, omfattande följande tio yrkesavdelningar, nämligen två avdelningar
för metallarbetare (32 elever), en avdelning för automobilmekaniker
(15 elever), en avdelning för smeder (15 elever), en avdelning för värmeoch
sanitetsmontörer (15 elever), två avdelningar för snickare (30 elever),
en avdelning för murare (15 elever), en avdelning för elektriker (16 elever)
och en avdelning för tapetserare (15 elever). Elevantalet i skolan skulle
sålunda utgöra 153.

Under framhållande att de sakkunniga icke därmed tagit ställning vare
sig till frågan örn den lämpligaste storleken av en verkstadsskola eller till de
yrken, som borde vara representerade i skolan, hava de sakkunniga understrukit,
att dylika frågor måste prövas från fall till fall. De sakkunniga hade
emellertid för att över^ huvud komma fram till några beräkningar varit
nödsakade att utgå ifrån en tänkt central verkstadsskola av viss storlek
och med vissa yrken företrädda.

Kostnadsberäkningar rörande den sålunda tänkta centrala verkstadsskolan
hava de sakkunniga sammanfattat sålunda:

Engångskostnader:

för undervisningen .......................... kronor 691,000

» elevinternat för 100 elever................. » 391,000

Summa engångskostnader kronor 1,082,000

Årliga kostnader för driften:

för undervisningen .......................... kronor 129,500

» elevinternat för 100 elever (netto)............ » 11,500

Summa årliga kostnader kronor 1^1,000

Departementschefen, som biträtt de allmänna principerna i verkstadsskoleutredningens
förslag, enligt vilket huvuddelen av kostnaderna för utbildningsverksamheten
bestrides av staten, har ansett sig kunna lägga de
sakkunnigas beräkningar till grund för behandlingen av frågan om statsbidrag
till centrala verkstadsskolor. I detta hänseende
har departementschefen förordat i huvudsak följande grunder för statsbidragets
utgående:

a) engångskostnader.

Staten skulle bidraga med

V2 av kostnaderna för anskaffande av undervisningslokaler samt lokaler
för administration m. m. (beräknade till cirka 500,000 kronor),

9/io av kostnaderna för stadigvarande undervisningsmateriel, såsom
maskiner, verktyg m. m. (beräknade till cirka 160,000 kronor),

högst V2 av kostnaderna för inventarier och inredning (beräknade till
cirka 31,000 kronor).

Statsutskottets utlåtande Nr 83.

29

b) årliga kostnader.

Staten skulle bidraga med

hela kostnaden för löner åt rektor och övriga lärare (beräknad till cirka
73,000 kronor vid skola med 10 yrkesavdelningar),

8/10 av kostnaden för nyanskaffning av maskiner (beräknad till cirka
7,500 kronor),

70 kronor för elev och år såsom bidrag till underhåll och förbrukning av
undervisningsmateriel m. m., dock att i intet fall statsbidraget skulle överstiga
de verkliga kostnaderna, (de senare beräknade till 85 kronor för elev
och år),

10 kronor för elev och år såsom bidrag till kostnader för sjukvård för
eleverna och hela kostnaden för olycksfallsförsäkring av eleverna,

100 kronor för elev och år såsom bidrag till övriga årliga kostnader (administration
m. m.), vilka kostnader beräknas till omkring 28,500 kronor,
d. v. s. cirka 185 kronor för elev och år.

c) kostnader för elevinterna t.

Staten skulle bidraga med

% av engångskostnaden för anordnande av elevinternat; engångskostnaden
beräknas till 391,000 kronor för internat för 100 elever. De årliga kostnaderna
skulle vederbörande huvudman svara för.

De framlagda, approximativt uppskattade genomsnittskostnaderna för en
central verkstadsskola och de angivna grunderna för statsbidrag hava icke
givit utskottet anledning till erinran. Utskottet vill dock framhålla angelägenheten
av att tillbörlig sparsamhet och försiktighet iakttages vid skolornas
planläggande i syfte att i största möjliga mån hålla kostnaderna
nere. De kontrollmöjligheter, som beträffande de centrala verkstadsskolorna
enligt departementschefens förslag skulle ligga i den statliga ledningens
hand, synas böra utnyttjas icke minst för tillvaratagande av de av det
allmänna i dessa skolor nedlagda betydande ekonomiska intressena.

7. Vissa frågor i samband med inrättandet av en central
verkstadsskola.

Verkstadsskoleutredningen har understrukit, att upprättandet och driften
av en verkstadsskola icke ensamt berodde av vederbörande huvudmans
verksamhet. Fastmer borde verkstadsskolan utgöra resultatet av ett fortlöpande
nära samarbete mellan huvudmannen, den centrala statliga ledningen
för yrkesskolväsendet samt representanter för näringsliv och arbetsmarknad.
I den mån ett dylikt samarbete icke kunde åvägabringas syntes
inrättandet eller det fortsatta utbyggandet av en verkstadsskola icke böra
forceras fram.

Med denna utgångspunkt vore det klart, att de slutliga besluten om
inrättandet av en central verkstadsskola måste föregås av en grundlig plan -

Vtskottet.

30

Statsutskottets utlåtande Nr 83.

läggning och förberedelse. Behovet av utökade försörjningsmöjligheter för
ungdomen borde vara, så långt möjligt, klarlagt liksom oek den planerade
verkstadsskolans yrkesinriktning, lokalfrågor och dylikt. Nödigt beaktande
måste ock hava givits spörsmålen om behovet av ytterligare yrkesutbildad
arbetskraft inom de yrkesområden, skolan beräknades avse, samt om undervisningens
effektiva ordnande, elevernas framtida anställningsförhållanden
och annat. I den mån undervisningen skulle bedrivas genom frambringandet
av saluvärdiga alster eller genom att skolan i egenskap av entreprenör åtoge
sig arbeten i öppna marknaden, borde sålunda förutsättningarna hava undersökts
för dylika alsters avsättning samt för erhållandet av entreprenader.

Dylika utredningar måste främst ske i samråd med näringslivets och
arbetsmarknadens organisationer och representanter samt med den centrala
statliga ledningen för yrkesutbildningen. I den mån förhandlingar kunde
anses påkallade med de centrala organisationerna på näringslivets och arbetsmarknadens
områden borde i särskild grad den centrala yrkesskolledningen
ägna uppmärksamhet däråt.

Den plan, som sålunda borde framläggas för statsmyndigheterna, borde,
framhålla de sakkunniga vidare, vara så fullständig som möjligt.

Enligt verkstadsskoleutredningens förslag borde vidare en redan befintlig
yrkesundervisningsanstalt — under förutsättning att den prövades lämplig
därför och i övrigt fyllde de föreskrivna fordringarna — kunna erkännas
som en central verkstadsskola.

Verkstadsskoleutredningen har vidare utgått från att prövningen av
väckta förslag om inrättande av centrala verkstadsskolor skulle i sista hand
ankomma på Kungl. Maj:t. Prövningen borde kunna innefatta, att Kungl.
Maj:t godkänner den framlagda planen samt, under förutsättning att
skolan upprättas i huvudsaklig överensstämmelse med densamma, medgiver,
att statsunderstöd må utgå till skolans upprättande och drift enligt
de grunder härför, som må komma att stadgas för centrala verkstadsskolor.
De sakkunniga hava vidare förutsatt, att engångsanslag till en central verkstadsskola
skulle beviljas av Kungl. Maj:t under det att de årliga anslagen
till skolans drift skulle anvisas av den centrala ledningen för yrkesskolväsendet.

Slutligen hava de sakkunniga ansett, att statsbidrag icke borde utgå för
kostnader för byggnader och dylikt, som huvudmannen nedlagt före skolans
erkännande som central verkstadsskola, eller över huvud för anläggningar,
som icke på förhand varit föremål för vederbörande statsmyndighets
prövning.

Departementschefen har för egen del anfört:

Departementschefen hade intet att erinra mot de sakkunnigas uttalanden
i fråga om de utredningar m. m., som skulle föregå inrättandet av en central
verkstadsskola. Även en befintlig yrkesundervisningsanstalt syntes
under de av de sakkunniga angivna förutsättningarna böra kunna godkännas
såsom central verkstadsskola. Den slutliga prövningen av frågan
örn en central verkstadsskolas inrättande torde, såsom utredningen före -

Statsutskottets utlåtande Nr 83.

31

slagit, böra ankomma på Kungl. Majit. I de förslag beträffande anslag till
centrala verkstadsskolor, som torde komma att årligen framläggas för riksdagen,
torde vid anslagsberäkningen hänsyn böra tagas till dels redan inrättade
centrala verkstadsskolor och dels central verkstadsskola, som beräknades
kunna bli godkänd och komma i verksamhet under det budgetår,
anslaget avsåge.

Departementschefen instämde jämväl i de synpunkter i fråga om anslagstilldelningen,
som de sakkunniga i detta sammanhang framfört.

De sakkunniga hade slutligen ansett, att statsbidrag icke borde utgå för
kostnader för byggnader och dylikt, som huvudmannen nedlagt före skolans
erkännande som central verkstadsskola. De sakkunnigas ställningstagande
härutinnan hade mött gensagor från vissa håll.

För egen del utginge departementschefen ifrån att de sakkunnigas förslag
i förevarande avseende i huvudsak grundade sig på det övervägandet, att
staten genom statsbidragen till engångskostnader avsåge att befrämja en
utökning av yrkesutbildningsmöjligheterna och att staten ur denna synpunkt
icke hade anledning att i samma grad understödja åtgärder, som
redan vidtagits. Denna uppfattning ansåge departementschefen sig böra i
princip biträda. Möjligen kunde det dock leda till alltför hårda konsekvenser,
särskilt i samband med arbetslöshetsskolornas omorganisation till centrala
verkstadsskolor, därest principen tillämpades helt utan undantag. I
vissa fall kunde måhända statsbidrag såsom ersättning för redan nedlagda
kostnader befinnas skäligt. Prövningen av vidtagna åtgärders ändamålsenlighet
ur de synpunkter, som här komme i fråga, borde emellertid ske med
återhållsamhet. Departementschefen funne övervägande skäl tala för att
framställningar om statsbidrag i nu föreliggande fall underställdes riksdagen
i samband med den årliga beräkningen av anslag till understöd åt de
centrala verkstadsskolorna. Såsom av handlingarna i ärendet framginge,
förelåge ett sådant fall i Västerbottens län, där i Vännäs av landstinget
uppförts en verkstadsbyggnad, som eventuellt kunde komma att tagas i
anspråk för central verkstadsskola i detta län.

I likhet med departementschefen anser utskottet, att den slutliga prövningen
av frågan om en central verkstadsskolas inrättande bör ankomma
på Kungl. Majit. Utskottet biträder jämväl vad departementschefen anfört
i fråga om anslagstilldelningen och statsbidrag till bestridande av kostnader,
som huvudmannen nedlagt på byggnader och dylikt före skolans erkännande
som central verkstadsskola.

8. Elevstipendier m. ni.

a) Stipendier.

Enligt gällande grunder utgå stipendier åt medellösa och mindre bemedlade
elever vid folkhögskolor, lägre lantbruksundervisningsanstalter och
yrkesundervisningsanstalter som regel efter tre behovsgrader. Stipendiebeloppet
i tredje behovsgraden utgör för närvarande högst 45 kronor, i
andra högst 25 kronor och i första behovsgraden högst 15 kronor, allt för

Utskottet.

32

Statsutskottets utlåtande Nr 83.

månad räknat. I stipendieförfattningarna äro angivna vissa grunder för
bestämmande av behovsgraden. Vid verkstadsskolorna för arbetslös ungdom
hava stipendier jämlikt riksdagens bemyndigande kunnat tilldelas elever
med högre belopp än som eljest varit möjligt enligt gällande författningar.
Stipendierna hava sålunda utgått med ett upp till 60 kronor för elev och
månad förhöjt belopp.

I detta sammanhang har erinrats om stipendiefrågans läge beträffande
de lägre lantbruksundervisningsanstalterna, 1939 års lagtima riksdag beslöt
(se propositionen nr 109, sid. 119 ffoch riksdagens skrivelse nr 230), att
stipendiebeloppen vid lantmanna- och lanthushållsskolor i de tre behovsgraderna
skulle från och med budgetåret 1940/41 utgöra 60, 40 och 20
kronor. Även vid lantbruksskolor skulle en förhöjning av stipendiebeloppen
samtidigt äga rum. Med hänsyn till det ändrade statsfinansiella läget
beslöt emellertid 1940 års lagtima riksdag på förslag av Kungl. Maj:t
(se nionde huvudtiteln sid. 73, och riksdagens skrivelse nr 9), att med genomförandet
av riksdagsbeslutet om höjning av dessa stipendier skulle tills
vidare anstå.

Verkstadsskoleutredningen har förordat, att stipendier av statsmedel till
behövande elever vid verkstadsskolor måtte få utgå med följande belopp
för månad räknat, nämligen

till elever i första årskurs: med högst 50 kronor till elev av tredje behovsgraden,
med högst 30 kronor till elev av andra behovsgraden och med högst
20 kronor till elev av första behovsgraden samt

till elever i andra och högre årskurs i yrkesavdelning, som omfattade
minst 45 veckors undervisning om året: med högst 55 kronor till elev av
tredje behovsgraden, med högst 35 kronor till elev av andra behovsgraden
och med högst 25 kronor till elev av första behovsgraden.

Vidare hava de sakkunniga ifrågasatt, huruvida icke enahanda grunder
borde tillämpas jämväl i fråga om stipendier vid övriga hithörande läroanstalter
såsom andra yrkesundervisningsanstalter, folkhögskolor m. fl.

Kostnaderna för stipendier åt elever vid varje central verkstadsskola av
den storlek, de sakkunniga i det föregående räknat med, hava de sakkunniga
beräknat till omkring 50,000 kronor för år.

Enligt de sakkunnigas mening borde den innebörd, som tidigare givits
åt begreppen obemedlad och mindre bemedlad elev, samt de hittills tillämpade
grunderna för stipendieberäkningen för elever, vilka vore bosatta i
sina hem eller dagligen reste mellan hemmen och verkstadsskolan eller intoge
någon måltid i skolan, äga tillämpning jämväl vid de centrala verkstadsskolorna.
De sakkunniga föresloge sålunda icke några särbestämmelser
i detta avseende för nämnda verkstadsskolors del. Emellertid borde av
de anslagsgivande myndigheterna eftersträvas, att enhetliga principer tilllämpades
i fråga örn inplacering i behovsgrader av elever vid samtliga hit -

Statsutskottets utlåtande Nr 83.

33

hörande läroanstalter, d. v. s. folkhögskolor, yrkesundervisningsanstalter
och lägre lantbruksundervisningsanstalter. Det förhållandet, att stipendieärendena
handlades inom olika verk eller olika avdelningar i ett och samma
verk, borde icke medföra, att olika principer tillämpades.

Hittills hade man vid behandlingen av frågor rörande stipendiegrunder
haft att utgå från att med vissa undantag vederbörande kurser varit relativt
korta, som regel högst ett läsår. För de centrala verkstadsskolornas del hade
man att som regel räkna med tvååriga kurser. Den omständigheten, att
man som regel hittills räknat med ganska kortvariga kurser, hade påverkat
besluten örn stipendiegrunder. En elevs kostnader under en kortare kurs
bleve relativt lägre än under en längre. Särskilt om kurstiden utsträcktes
upp till två år eller längre, måste eleven räkna med att under kurstiden i
mera väsentlig grad förnya sin utrustning m. m. Det vore vidare mycket
lättare att inskränka sina behov för några månader än för två eller flera år.
Även andra omständigheter bidroge till en relativ fördyring av omkostnaderna
under en längre tids skolvistelse.

Med hänsyn till vad sålunda och i övrigt anförts förordade de sakkunniga,
att vid tvåårig eller längre kurstid stipendier från och med andra läsåret
skulle kunna utgå med i förhållande till första läsåret något förhöjda
belopp. Förutsättningen härför skulle vara, att vid prövningen i det enskilda
fallet konstaterades, att ett verkligt behov av höjt stipendium förelåge.

Flertalet myndigheter och organisationer hava icke särskilt yttrat sig
rörande stipendiefrågan. Skolöverstyrelsen har direkt tillstyrkt de sakkunnigas
förslag. Statskontoret har ansett, att stipendier åt elever vid centrala
verkstadsskolor borde utgå efter samma grunder, som nu gälla vid övriga
yrkesundervisningsanstalter. Kommerskollegium, svenska arbetsgivareföreningen
och Sveriges industriförbund hava särskilt framhållit vikten av
kontroll över och viss restriktivvitet i stipendietilldelningen. Arbetsgivareföreningen
och industriförbundet hava därvid ifrågasatt, huruvida icke
en del av kostnaden för stipendierna borde drabba elevs hemkommun.

Departementschefen har för egen del anfört:

Till de av de sakkunniga framförda allmänna principerna beträffande
stipendieberäkning kunde departementschefen lämna sin anslutning. En
höjning av stipendienivån i enlighet med de sakkunnigas förslag skulle
emellertid — då i så fall de stipendier, som utginge till elever vid vissa
andra läroanstalter, torde böra höjas — medföra avsevärda konsekvenser.
Departementschefen vore icke nu beredd att förorda en sådan höjning av
den allmänna stipendienivån utan tillstyrkte, att stipendier åt elever vid
blivande centrala verkstadsskolor skulle utgå enligt samma grunder som
vid övriga yrkesundervisningsanstalter. Skulle läget på arbetsmarknaden
bli sådant, att vid frågans bedömande arbetslöshetssynpunkter borde tillmätas
avgörande betydelse, torde frågan få upptagas till förnyad omprövning.
Icke heller till frågan örn förhöjt stipendium till elev i andra årskurs
ansåge departementschefen sig böra nu taga slutlig ställning. I anslutning
till de av kommerskollegium, arbetsgivareföreningen och industriförbundet
framförda synpunkterna ville departementschefen framhålla, att den skärpta

Bihang till riksdagens protokoll ID/fl. 6 sami. Nr 83—8/f. 3

34

Statsutskottets utlåtande Nr 88.

behovsprövning, som på sätt framginge av årets åttonde huvudtitel (sid.
306 f.) tillämpades för innevarande budgetår vid prövning av ansökningar
om anslag till stipendier vid kommunala och enskilda anstalter för yrkesundervisning,
borde iakttagas jämväl vid fördelningen av stipendiemedel
till centrala verkstadsskolor.

Departementschefen utginge ifrån att, i den utsträckning så visade sig
påkallat, huvudmannen för den centrala verkstadsskolan och elevs hemkommun
skulle bidraga till kostnaderna för elevens vistelse vid skolan. I
det föregående hade departementschefen tillstyrkt statsunderstöd till skolorna
efter så förmånliga grunder, att det icke syntes orimligt att i stället
kräva, att huvudmannen i nu ifrågavarande hänseende påtoge sig vissa
ökade kostnader. Örn hemkommunerna efter prövning i varje särskilt fall
lämnade bidrag till vissa elever, tillgodosåges därmed de synpunkter, åt
vilka kommerskollegium och industriförbundet givit uttryck, på ett enligt
departementschefens mening lyckligt sätt.

Såsom av det föregående framgår, har i vissa motioner yrkats, att stipendierna
åt elever vid de centrala verkstadsskolorna skulle utgå efter 60, 40
respektive 20 kronor för månad. Detta yrkande har framförts i motionerna
1:189 och 11:254 samt 11:247, varvid dock förutsatts, att beslutet om
nämnda förmånligare stipendiegrunder skulle träda i kraft först vid den
tidpunkt, då ovannämnda beslut örn dylika stipendiegrunder vid den lägre
lantbruksundervisningen komme att träda i kraft.

I motionen 11: 251 har yrkats, att stipendiebeloppen för månad — utan
förutnämnda uppskov — i första årskursen måtte bestämmas till respektive
60, 40 och 20 kronor samt med 5 kronors förhöjning efter det första
läsårets förlopp vid tvåårig eller längre kurs.

Till stöd för nämnda, i motionerna I: 189 och II: 254 framförda förslag
har anförts:

Av den debatt, som föregått beslutet av 1939 års lagtima riksdag örn
stipendier vid de lägre lantbruksundervisningsanstalterna, finge man det
intrycket, att riksdagen redan år 1939 varit av den uppfattningen, att lantbruksundervisningen
borde betraktas som en renodlad yrkesutbildning, och
att de olika yrkesskolorna i anslags- och andra hänseenden borde jämställas.
Vad som beslöts beträffande stipendierna till elever inom lantbruksundervisningen
borde sålunda komma att gälla även andra yrkesutbildningsanstalter.
Med anledning härav hade man väntat, att den nu framlagda
propositionen örn centrala verkstadsskolor skulle hava ställt de vid
dessa skolor utgående elevstipendierna i paritet med dem som enligt beslut
vid riksdagen 1939 skulle utgå till elever inom lantbruksundervisningen. Så
hade emellertid icke skett. Starka skäl syntes tala för att principerna för
stipendierna till elever vid centrala verkstadsskolor fastställdes samtidigt
med beslutet örn skolornas organisation m. m. och på det sätt, som skett
vid 1939 års lagtima riksdag angående stipendier till elever inom den lägre
lantbruksundervisningen. Att man på grund av statsfinansiella skäl måhända
tvingades dröja med beslutets ikraftträdande syntes ej böra utgöra
hinder för att nu fatta principbeslut.

Statsutskottets utlåtande Nr 83.

35

b) Arbetspremier m. m.

Verkstadsskoleutredningen har framhållit, att i den mån medel därför
funnes tillgängliga, arbetspremier (flitpenningar) borde tilldelas elever efter
vissa grunder för att användas såsom bidrag till bestridande av de kostnader
för eleven, som icke täckas av beviljat stipendium.

Vidare hava de sakkunniga uttalat, att några obligatoriska bidrag icke
under normala förhållanden borde ifrågakomma från elevernas hemkommuner.
Däremot borde det ligga i vederbörande skollednings intresse att söka
animera kommuner, enskilda personer och organisationer att lämna understöd
och bidrag till skolornas olika utgiftsändamål.

Departementschefen har — under hänvisning till vad av honioim anförts
i samband med frågan om stipendier — instämt i vad de sakkunniga här
anfört beträffande bidrag från kommuner m. fl. Till de sakkunnigas förslag
rörande flitpenningar har departementschefen i detta sammanhang icke ansett
sig behöva taga ställning.

Vad elevstipendierna beträffar anser utskottet det principiellt riktigt, att
samma grunder här komma i tillämpning som de, vilka gälla med avseende
å stipendiebeloppen vid lantmanna- och lanthushållsskolor. Dessa belopp
fastställdes av 1939 års lagtima riksdag för de tre särskilda behovsgraderna
till respektive 60, 40 och 20 kronor. Emellertid har — såsom i det föregående
erinrats — 1940 års lagtima riksdag beslutit, att med genomförandet
av 1939 års nämnda riksdagsbeslut tills vidare skulle anstå. Med hänsyn
härtill biträder utskottet departementschefens förslag, att stipendier åt elever
vid blivande centrala verkstadsskolor tills vidare må utgå enligt samma
grunder, som vid övriga yrkesundervisningsanstalter. Utskottet förutsätter
dock, att vid den tidpunkt, då det statsfinansiella läget medgiver att 1939
års riksdagsbeslut sättes i kraft, stipendierna vid de centrala verkstadsskolorna
samtidigt bringas i nivå med stipendierna vid lantmanna- och lanthushållsskolor.
I samband därmed bör enligt utskottets mening även till
prövning upptagas frågan örn förhöjt stipendium till elev i andra och högre
årskurs. Skulle emellertid dessförinnan läget på arbetsmarknaden bliva
sådant, att vid stipendiefrågans bedömande arbetslöshetssynpunkter anses
böra tillmätas avgörande betydelse, torde, såsom departementschefen förutsatt,
spörsmålet om stipendiebeloppens avvägning vid de centrala verkstadsskolorna
böra upptagas till särskild omprövning. Med vad utskottet
sålunda anfört torde motionerna I: 189 och II: 254 — så vitt nu är i fråga
— samt II: 247 och II: 251 få anses besvarade.

Emot vad departementschefen i förevarande sammanhang i övrigt anfört
och föreslagit har utskottet icke funnit något att erinra.

Utskottet.

36

Statsutskottets utlåtande Nr 83.

II. Yrkesutbildningen under
arbetslöshetstider.

1. Omorganisation av de nuvarande verkstadsskolorna för arbetslös
ungdom till centrala verkstadsskolor.

I fråga om arbetslöshetsskolornas omorganisation till centrala verkstadsskolor
har verkstadsskoleutredningen — som i detta sammanhang utgått
från att dylika skolor skulle komma till stånd i huvudsaklig överensstämmelse
med vad de sakkunniga föreslagit — uttalat, att förstnämnda verkstadsskolor
borde, i den mån förutsättningar befunnes föreligga för en omorganisation
till centrala verkstadsskolor, snarast möjligt underkastas en
dylik organisationsändring. Övriga arbetslöshetsskolor åter borde, i den
mån de speciella förhållanden upphörde, som föranlett deras tillkomst, avvecklas
eller eventuellt organiseras såsom vanliga kommunala verkstadsskolor.

I den mån. en omorganisation till central verkstadsskola prövades böra ske
hava de sakkunniga ansett, att genomförandet därav kunde ske tidigast från
den 1 juli året efter det, varunder riksdagen fattat beslut om inrättande
av centrala verkstadsskolor. Förutom detta riksdagsbeslut erfordrades nämligen
beslut av den blivande huvudmannen m. fl.

Övriga arbetslöshetsskolor borde antingen nedläggas eller förändras till
lokala verkstadsskolor från den tidpunkt, de speciella förhållanden upphört,
som föranlett skolornas tillkomst. Statsunderstöd till sistnämnda skolor
borde utgå enligt hittills tillämpade grunder, intill dess desamma nedlades
eller omändrades till lokala verkstadsskolor.

Verkstadsskoleutredningen har på anförda skäl icke ansett sin uppgift
vara att ens beträffande arbetslöshetsskolorna avge definitiva förslag till
omorganisation till centrala verkstadsskolor. De sakkunniga hava i stället
förordat, att vederbörande landsting och andra kommunala myndigheter
skulle lämnas tillfälle att för sin del taga ställning till de olika skolorna
i så god tid, att Kungl. Maj:ts beslut rörande skolornas fortsatta tillvaro
kunde föreligga före utgången av den tid, från vilken omorganisationen avsåges
ske.

Departementschefen har anfört huvudsakligen följande:

Mot verkstadsskoleutredningens allmänna uttalanden angående omorganisation
av verkstadsskolor för arbetslös ungdom till centrala verkstadsskolor
funne departementschefen icke anledning till erinran. Vid prövning
av frågan om arbetslöshetsskolas godkännande såsom central verkstadsskola
syntes principiellt samma synpunkter böra anläggas som då fråga bleve
örn godkännande av förslag till ny skolanläggning. Vederbörande landsting

Statsutskottets utlåtande Nr 83.

37

syntes sålunda böra stå såsom huvudman; kraven på lokalers kvalitet, skolans
belägenhet och dylikt borde vara i huvudsak desamma som eljest.
Departementschefen vore emellertid medveten om att vissa avvikelser från
de principer, som skolat tillämpas för en helt ny skolanläggning, kunde vara
av förhållandena påkallade med hänsyn till att fråga vore om redan gjorda
och i drift varande anläggningar. Skälig hänsyn borde givetvis tågås till
förhållanden av dylik speciell art. Frågor härom torde av Kungl. Majit böra
prövas och avgöras i varje särskilt fall. Departementschefen ville dock särskilt
understryka att, därest verksamheten vid vissa av de nuvarande arbetslöshetsskolorna
avsåges att även under normala förhållanden över huvud
upprätthållas eller bedrivas i samma omfattning som för närvarande, ett
samarbete mellan flera län eller landstingsområden syntes nödvändigt.

Enligt departementschefens mening borde slutlig ställning till de nuvarande
arbetslöshetsskolornas framtida organisation tagas först sedan vederbörande
landsting och primärkommuner bereus tillfälle yttra sig. Sedan
riksdagens beslut angående centrala verkstadsskolor fattats, torde kommunernas
yttranden kunna föreligga i så god tid, att beslut av Kungl. Majit
om omorganisation av vissa arbetslöshetsskolor till centrala verkstadsskolor
torde kunna medhinnas före den 1 juli 1942, från vilken dag sålunda organisationsändringen
skulle kunna träda i kraft. Anslag till centrala verkstadsskolor
skulle vid sådant förhållande icke erfordras för budgetåret
1941/42.

Med hänsyn till rådande ovissa förhållanden på arbetsmarknaden syntes
övervägande skäl tala för att för närvarande sådan arbetslöshetsskola, som
icke avsåges bli central verkstadsskola, likväl tills vidare icke nedlades. Av
arbetslöshetsskäl hade i detta sammanhang länsstyrelsen i Göteborg förordat,
att samtliga tre arbetslöshetsskolor i länet tills vidare skulle bibehållas
efter i huvudsak nuvarande system både beträffande huvudmannaskap
och i fråga om statsbidrag. Utan att nu taga ställning till detta förslag
ville departementschefen uttala, att frågan härom borde av landstingsmyndigheterna
i samråd med de nuvarande huvudmännen övervägas. Departementschefen
ville dock ifrågasätta, örn icke de av honom i det föregående
förordade statsbidragsgrunderna borde från den 1 juli 1942 göras tillämpliga
även på sådan verkstadsskola för arbetslös ungdom, som icke. organiserades
som central verkstadsskola. Avlöningar till rektor och övriga lärare
vid dessa skolor borde i varje fall icke bestämmas enligt förmånligare grunder
än vid motsvarande centrala verkstadsskolor. Till dessa och övriga hithörande
frågor torde Kungl. Majit framdeles böra taga ställning. Departementschefen
ville här allenast ytterligare framhålla, att han icke funne sig
kunna tillstyrka en särställning för den centrala verkstadsskoleorganisationen
i Norrbottens län. De i övrigt från olika håll i detta sammanhang
framställda önskemålen torde få övervägas vid beslut framdeles örn inrättande
av centrala verkstadsskolor.

T motionen II: 250 har, som förut nämnts, yrkats, att riksdagen måtte
uttala att, när särskilda skäl kunde åberopas härför, verkstadsskola för
arbetslös ungdom, som icke omedelbart eller lämpligen kunde omvandlas till
central verkstadsskola, tills vidare skulle få bibehållas som lokal verkstadsskola
med statsbidrag enligt de förmånligare grunder som för närvarande

Utskottet.

38 Statsutskottets utlåtande Nr 83.

gällde för verkstadsskola för arbetslös ungdom. Till stöd härför har bland
annat anförts:

Länsstyrelsen i Västerbottens län hade framhållit, att tre verkstadsskolor
borde upprättas i länet, en i södra och en i norra kustdelen samt en i lappmarken,
där bristen på yrkeskunskap vore särskilt framträdande. Enligt
länsstyrelsens mening talade starka skäl för att en central yrkesskola inrättades
i Byske.

Även enligt motionärens mening förelåge sådana säregna förhållanden i
Västerbottens län — och jämväl i Norrbottens län — att en central verkstadsskola
i vartdera länet ej kunde fylla behovet. De väldiga avstånden
försvårade för eleverna vistelse vid verkstadsskola om blott en länsskola
funnes. Den långt drivna jorddelningen och därmed svårigheten att ge den
hastigt växande befolkningen sysselsättning vid jordbruk anvisade vägen
för de unga att ägna sig åt hantverk och andra yrken än jordbruket. Även
vöre bristen på hantverkare och yrkesmän i dessa län synnerligen stor.

En central verkstadsskola för Västerbottens län torde hava sin givna
plats i södra länsdelen där en större verkstadsskola redan vöre under upprättande.
En andra central verkstadsskola borde förläggas i norra länsdelen.
Lämpligt torde vara att södra delen av Norrbottens landstingsområde
finge sända elever till denna skola. De båda landstingen skulle i så fall
inleda samarbete i fråga örn denna skola. De båda till ytinnehållet mycket
stora nordligaste länen skulle på så sätt erhålla 3 centrala verkstadsskolor.

Det vore knappast möjligt att under de närmaste åren Västerbottens
landsting kunde, på grund av ekonomiska skäl, gå in för startandet av
två centrala verkstadsskolor. Först efter ett antal år kunde detta önskemål
förverkligas. Under de närmaste åren och i väntan på vidare utveckling
med förutsättning till ökning av antalet centrala verkstadsskolor i de
två nordligaste landstingsområdena syntes verkstadsskolan i Byske, en kommun
med kvardröjande arbetslöshet, böra bibehållas i sin nuvarande form
eventuellt anordnad såsom lokal verkstadsskola under kommunalt huvudmannaskap
men med bibehållande av nuvarande statsbidragsgrunder.

Utskottet anser sig böra biträda vad departementschefen anfört i fråga
örn arbetslöshetsskolas godkännande såsom central verkstadsskola. Vad
arbetslöshetsskolorna beträffar har departementschefen i övrigt ansett, att
slutlig ställning till deras framtida organisation bör tagas först sedan vederbörande
landsting och primärkommuner beretts tillfälle yttra sig. Departementschefen
har vidare ansett övervägande skäl tala för att för närvarande
sådan arbetslöshetsskola, som icke avses bliva omorganiserad till central
verkstadsskola, likväl tills vidare icke nedlägges. Med hänsyn till det ovissa
läget på arbetsmarknaden synes detta även utskottet välbetänkt. I likhet
med departementschefen finner utskottet det kunna ifrågasättas, att de för
central verkstadsskola angivna statsbidragsgrunderna böra göras tillämpliga
även på sådan verkstadsskola för arbetslös ungdom, som icke organiseras
som central verkstadsskola. Till denna fråga torde Kungl. Majit
framdeles böra taga ställning och därvid jämväl äga pröva det i motionen
II: 250 berörda spörsmålet. Med vad sålunda anförts torde motionen II: 250
få anses besvarad.

Statsutskottets utlåtande Nr 83.

39

Departementschefen har framhållit, att anslag till centrala verkstadsskolor
icke erfordras för budgetåret 1941/42. Upprättande av centrala verkstadsskolor
antingen genom omorganisation av vissa arbetslöshetsskolor
eller genom anordnande av helt nya verkstadsskolor kan påräknas tidigast
från och med den 1 juli 1942. För budgetåret 1942/43 torde man alltså
hava att räkna med utgifter för ifrågavarande ändamål.

2. Det framtida ordnandet av yrkesutbildningen under
arbetslöshetstider.

Under en rubrik av denna lydelse har departementschefen i korthet berört
verkstadsskoleutredningens förslag rörande de speciella yrkesutbildningsproblemen
under tider av ungdomsarbetslöshet och de särskilda åtgärder,
som därunder borde vidtagas. De sakkunniga hava bland annat
ifrågasatt, att därest en central verkstadsskola under arbetslöshetstider
provisoriskt ansåges böra utvidgas, vissa av de med en dylik utvidgning
förenade kostnaderna helt skulle bestridas av statsmedel. Departementschefen
har icke ansett nödvändigt att i detta sammanhang taga närmare
ställning till de sakkunnigas förslag. Departementschefen föresloge blott,
att såsom särskilt villkor för statsbidrag till centrala verkstadsskolor stadgades,
att huvudmannen ställde sig till efterrättelse de föreskrifter i nu
ifrågavarande och andra avseenden, som Kungl. Majit kunde finna skäl
meddela, exempelvis i fråga om mottagande av elever från andra landstingsområden.

Utskottet har här icke funnit anledning till annat uttalande, än att utskottet
i likhet med departementschefen anser, att som särskilt villkor för
statsbidrag till centrala verkstadsskolor bör stadgas, att huvudmannen
ställer sig till efterrättelse de föreskrifter Kungl. Majit kan finna skäl meddela,
exempelvis i fråga om mottagande av elever från andra landstingsområden.

III. Hemställan.

Under åberopande av vad utskottet i det föregående anfört hemställer
utskottet,

a) att riksdagen må i anledning av Kungl. Majits ifrågavarande
förslag besluta, att till verkstadsskola, som upprättas
av landsting eller förening av dylika eller av landsting
i förening med stad, vilken icke deltager i landsting,
eller av primärkommun inom landstingsområde samt av

Utskottet.

40

Statsutskottets utlåtande Nr 83.

Kungl. Maj:t erkännes som central verkstadsskola, må utgå
statsbidrag enligt grunder, som Kungl. Majit äger fastställa
i huvudsaklig överensstämmelse med vad av föredragande
departementschefen i statsrådsprotokollet över
ecklesiastikärenden för den 14 februari 1941 föreslagits;

b) att motionerna I: 189 och II: 254 samt II: 247, II:
250 och II: 251 må anses besvarade med vad utskottet i
det föregående anfört;

c) att motionerna I: 185 och II: 249 icke må till någon
riksdagens åtgärd föranleda.

Stockholm den 22 april 1941.

På statsutskottets vägnar:

J. B. JOHANSSON.

Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet hava närvarit
från första kammaren: herrar Johan Bernhard Johansson, Joh. Nilsson i Malmö, Oscar
Olsson, Per Gustafsson, Pauli, Bernhard Nilsson, Heiding, Sven Larsson, Carlström, Karl Andersson,
Berntson och Emil Petersson; samt

från andra kammaren: herrar Törnkvist, Eriksson i Stockholm, Svensson i Grönvik,

Andersson i Prästbol, Danielsson, Persson i Falla, Persson i Tidaholm, Holmdahl, Andersson i
Södergård, Mårtensson, Wallentheim och Viklund.

Reservationer:

1) vid avdelning I. Centrala verkstadsskolor, kap. 1. Inledning av herrar
Emil Petersson och Danielsson;

2) vid avdelning I. Centrala verkstadsskolor, kap. 3. Verkstadsskoleväsendets
yttre organisation, av herr Törnkvist, som ansett, att utskottets
yttrande å sid. 19 och 20 bort erhålla följande lydelse:

»I likhet ----starkt understryka.

Beträffande huvudmannaskapet---åt landstingen.

Skulle emellertid —---sin regi, medan däremot en primärkommun

inom samma område förklarar sig beredd att med---bör ifråga komma.

Utskottet vill ----förenat sig.

Vad angår--* — andra län»;

Statsutskottets utlåtande Nr 83.

41

3) vid avdelning I. Centrala verkstadsskolor, kap. 5. Lärarpersonalen
vid de centrala verkstadsskolorna, av herr Törnkvist, som ansett, att utskottet
bort i anledning av motionerna I: 185 och II: 249, förorda, att lön
till lärare vid central verkstadsskola skall utgå efter i civila avlöningsreglementet
intagen löneplan och att statsbidrag till lärare vid central
verkstadsskola skall utgå efter 16 lönegraden;

4) vid avdelning I. Centrala verkstadsskolor, kap. 8. Elevstipendier
m. m. av herrar Karl Andersson och Mårtensson.

Bihang till riksdagens protokoll 1941. 6 sami. Nr 83—84.

4