Statsutskottets utlåtande Nr 43.

1

Nr 43.

Ankom till riksdagens kansli den 12 mars 1941 kl. 3 e. m.

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
anslag å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1940141 till åtgärder för arbetsmarknadens
reglering rn. m. jämte i ämnet väckta motioner.

(3:e avd.)

I propositionen nr 30 har Kungl. Majit, under åberopande av propositionen
bifogat utdrag av statsrådsprotokollet över socialärenden den 10 januari 1941,
föreslagit riksdagen att till Åtgärder för arbetsmarknadens reglering m. m.
å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1940/41 anvisa ett reservationsanslag
av 25,000,000 kronor.

I samband med Kungl. Majits ifrågavarande förslag har utskottet till behandling
förehaft följande motioner, nämligen

inom första kammaren:

nr 177

av

herr

II. Sten m. fl.,

» 178

»

»

Th. Nilsson m. fl.,

» 179

»

herrar I. Ekströmer och C. Bengtsson,

» 180

»

herr

A. Mannerskantz m. fl.,

» 181

»

»

E. Sjödahl m. fl., samt

» 182

»

herrar G. Tamm och K. Wistrand;

inom andra kammaren:

nr 236

av

herr

E. Magnusson i Näsviken ra. fl.,

» 237

»

»

G. Andersson i Mölndal ra. fl.,

» 238

»

»

N. Larsson i Östersund ra. fl.,

» 239

»

herrar S. Persson och II. Hagberg,

» 240

»

herr

F. Ryling ra. fl.,

» 241

»

»

E. Staxäng,

» 242

»

»

S. Andersson i Göteborg ra. fl., samt

» 243

»

»

E. Birke ra. fl.

De i dessa motioner framställda yrkandena återgivas nedan efter redogörelse
för den huvudsakliga innebörden av propositionen.

Arbetsmarknadskommissionens förslag.

I skrivelse den 25 november 1940 har statens arbetsmarknadskommission,
efter redogörelse för arbetsmarknadsläget intill den 1 november 1940, kommissionens
dittillsvarande verksamhet och den sannolika utvecklingen på
arbetsmarknaden, lämnat en översikt av det sysselsättningsprogram, som framBihang
till riksdagens protokoll 1911. 6 sami. Nr 43. 589 4i 1

Statsutskottets utlåtande Nr dS.

kommit vid en genom olika myndigheter verkställd inventering. Rörande
detta program får utskottet hänvisa till propositionen sid. 19—28.

I anslutning härtill har kommissionen framlagt förslag till dels ändrade
grunder för statsbidrag till kommunernas arbetslöshetskostnader, dels och nya
grunder för den kontanta understödsverksamheten. Det väsentliga innehållet
i dessa förslag framgår av följande redogörelse.

Statsbidrag till kommunernas arbetslöshetskostnader. Rörande sitt förslag härutinnan
yttrar kommissionen bland annat:

Huvudtanken i det nya förslaget är konkret uttryckt den, att samtliga
arbetslöshetskostnader inom en kommun summeras vid årets slut och att
statsbidrag utgår på denna totalsumma i syfte att möjliggöra en verkligt
effektiv begränsning av kommunens kostnadsandel. Motivet för en effektiv
begränsning är, utom de rättvisesynpunkter som alltid kunna anläggas, att ett
någorlunda .rimligt kommunalt skattetryck är en oundgänglig förutsättning för
en uppblomstring av det enskilda näringslivet. Ett sådant system förutsätter,
att man har säkra hållpunkter för vad som skall räknas såsom arbetslöshetskostnader
inom kommunen. Förfaringssättet torde få bli det, att arbetslöshetsåtgärder,
vilkas kostnader kommunen önskar räkna in i totalsumman i förväg
måste godkännas av arbetsmarknadskommissionen. Därvid torde det för sådana
åtgärder, som kunna regleras i fixa bestämmelser — dagunderstöd och
hyreshjälp — endast erfordras att kommissionen i förväg lämnar tillstånd
och anger verksamhetens omfattning. Andra åtgärder av mera speciell karaktär
såsom kursverksamhet, reshjälp, individuella hjälpåtgärder och dylikt
torde kräva en mera detaljerad ansökan med plan och kostnadsberäkning för
verksamheten.

Systemet förutsätter dessutom bestämda och för alla kommunerna lika
grunder för statsbidragets utmätande. Huvudtanken är därvid, att såsom
översta gräns för kommunernas kostnad skall sättas en kostnad, beräknad
per skattekrona, av kronor 1: 50. Självfallet kan emellertid bidragssystemet
icke vara så beskaffat, att bidrag endast utgår på kostnader över 1: 50 och
icke på kostnader under 1:50. Det måste rimligtvis vara så konstruerat, att
bidrag utgår även vid ringare kostnad än 1: 50, ehuru med lägre procent.
Problemet är sålunda att konstruera en statsbidragsskala med stigande statsbidrag,
procentuellt beräknat, vid stigande totala arbetslöshetskostnader och
dessutom så beskaffad, att kommunens kostnad icke får överstiga kronor
1:50 per skattekrona. Vid höga arbetslöshetskostnader finnes genom denna
översta begränsning en fast hållpunkt för utmätande av statsbidraget, vid
lägre kostnader får skalan konstrueras godtyckligt.

Kommissionen föreslår sålunda att lägsta statsbidrag bestämmes till 20
procent och att denna procent utgår på totala arbetslöshetskostnader upp
till 1 krona per skattekrona. På den del av totala kostnaderna, som ligger
över 1 krona men utgör högst 2 kronor, räknat per skattekrona, utgår 50 procent
statsbidrag och på den del som ligger över 2 kronor men högst kronor
2: 50 per skattekrona, 60 procent. På kostnader av mera än kronor 2:50
slutligen utgår så stort bidrag, att kommunens kostnad alltid reduceras till
högst kronor 1:50 per skattekrona. De här föreslagna beräkningsgrunderna
innebära ett totalt statsbidrag av 20 procent vid en arbetslöshetskostnad av
1 krona per skattekrona; 30 procent vid en kostnad av kronor 1: 50; 35 procent
vid en kostnad av 2 kronor samt slutligen 40 procent vid en kostnad uppgående
till kronor 2: 50 per skattekrona.

Då här förordas ett så relativt betydande statsbidrag som 20 procent även
vid obetydliga totala arbetslöshetskostnader sammanhänger detta därmed, att

Statsutskottets utlåtande Nr 43.

6

en önskvärd kontroll över kommunernas arbetslöshetspolitik enligt nu gällande
författningar endast synes kunna åläggas kommun i samband med statsbidrag.
Kommissionen vill emellertid i detta sammanhang framhålla det önskvärda
i att även rent kommunala arbetslöshetsåtgärder reglerades i författning.
Därigenom skulle möjligheten för en statlig kontroll erbjuda sig utan
att statsbidrag behövde utgå vid mycket obetydliga arbetslöshetskostnader.

Formerna för den kommunala arbetslinjens inordnande i det här skisserade
systemet torde behöva upptagas till särskild diskussion. Enklast och urvissa
synpunkter mest rationellt vore, örn kostnaderna för arbetslinjen i sin
helhet finge inräknas i den årliga arbetslöshetskostnad, varpå enligt det föregående
statsbidrag utgår. Därigenom skulle i vart fall vinnas det syftet att
göra arbetslinjen fördelaktig för kommunerna. Å andra sidan kan man inte
bortse från det faktum, att de utförda arbetena tillföra kommunen ett bestående
värde, som kommunen rimligtvis själv bör svara för. I många fall
utgöres nämligen de arbeten, som måste tillgripas för sysselsättning av
arbetslösa, av sådana nyttiga och nödvändiga företag som i en ganska nära
framtid ändå skulle kommit till utförande på kommunens egen bekostnad.
Under normala förhållanden skulle alltså kommunen själv fått finansiera
företaget, som regel genom upptagande av lån. Den omständigheten att företaget
kommer till utförande några år tidigare och under en arbetslöshetskris
kan knappast i och för sig motivera, att staten åtager sig någon mera avsevärd
del av kostnaden. Däremot förefaller det rimligt och ändamålsenligt, att
de årliga kostnaderna för lån, som av kommunerna upptagas för finansiering
av arbetslöshetsarbeten, räknas såsom arbetslöshetskostnader i vanlig ordning.
Ränta och amortering på lån, som upptagits för finansiering av arbeten
vilka godkänts av arbetsmarknadskommissionen, böra sålunda få inräknas
i den totala arbetslöshetskostnad på vilken statsbidrag utgår. Därvid bör
dock med hänsyn till statsbidragsskalans konstruktion förutsättas, att arbetsmarknadskommissionen
vid förbättrade konjunkturer och minskad arbetslöshet
kan helt indraga statsbidraget på dessa lånekostnader. I den mån
kommun föredrager att finansiera sin andel av kostnaderna för ett arbete
medelst uttaxerade medel, fördelade på ett eller flera år, i stället för medelst
lån uppkommer frågan huruvida denna kostnad skall få inräknas i den totala
årliga arbetslöshetskostnaden och därmed bli statsbidragsberättigad. Vid
sådant förhållande torde emellertid kommissionen få avgöra huru stor del
av dessa kostnader som få inräknas i syfte att därmed beräkna ett statsbidrag
motsvarande den förmån som statsbidraget på ränta och amortering vid en
lånefinansiering skulle inneburit för kommunen.

Med den komplettering av det finansiella systemet, som här föreslagits,
vinnes, att de totala arbetslöshetskostnaderna inklusive kostnaderna för
arbetslinjen, så länge arbetslöshetskrisen pågår, icke komma att på något
orimligt sätt belasta kommunernas finanser. Med hänsyn till denna för kommunerna
gällande garanti skulle sålunda den kommunala arbetslinjen kunna
finansieras på vanligt sätt. Det finns emellertid skäl som tala för en utvidgning
av statsbidragsmöjligheterna att även omfatta engångsbidrag till kommunala
arbeten. I ett relativt litet antal fattiga och arbetslöshetstyngda kommuner
förhåller det sig nämligen otvivelaktigt så, att man måste tillgripa
arbetsobjekt, vilka kommunen även under normala tider skulle ha svårt att
finansiera. Örn arbetena uteslutande finansierades genom kommunal upplåning
skulle därför kommunen åtaga sig en finansiell börda, som visserligen
under arbetslöshetskrisen skulle skäligen begränsas, men som i framtiden
kunde bliva betungande. I dylika fall måste, om arbetslinjen över huvud taget
skall kunna tillämpas, utgå även ett engångsbidrag i syfte att begränsa den
ekonomiska börda för kommunen som skjutes på framtiden.

4

Statsutskottets utlåtande Nr dil

Några bestämda regler för angivande av engångsbidragets storlek för dylika
kommuner torde näppeligen kunna angivas. Avgörandet får träffas i varje
särskilt fall med hänsyn till företagets kostnad och bidraget sättas så, att
kommunens framtida kostnad för ränta och amortering står i rimligt förhållande
till kommunens skatteunderlag och finansiella ställning. Självfallet bör
hänsyn även tagas till företagets art och statsbidraget minskas i den mån
företaget är för kommunen direkt inkomstbringande.

För samtliga kommuner bör dessutom ett engångsbidrag av statsmedel
anses skäligt, i den mån företagets utförande under arbetslöshetskrisen vållar
kommunen ökade kostnader. För närvarande spelar i detta hänseende de
ökade byggnadskostnaderna en betydande roll, varför resultatet av 1940 års
byggnadskostnadssakkunnigas arbete i detta hänseende kan få stor betydelse.
Även i fråga örn annan kommunal verksamhet kan kostnadsökningen vara av
vikt för kommunerna. Självfallet kan dock staten icke åtaga sig att medelst
bidrag för all framtid reducera kostnaderna för ett kommunalt företag till
något som kunde kallas för en normal nivå, icke minst med hänsyn till svårigheten
att bestämma vad som kan anses vara normala kostnader. Såsom
översta gräns för ett statligt engångsbidrag till kommunala arbeten med syfte
enbart att i nu aktuellt läge reducera kostnaderna till närmare överensstämmelse
med kostnadsnivån före kriget, torde kunna sättas ett bidrag av 20 procent
på de totala kostnaderna; som regel väsentligt lägre.

Beträffande statsbidragen på den kommunala arbetslinjen torde ytterligare
några omständigheter förtjäna särskilt framhållas. Huvudparten av arbetslinjen
kommer sålunda att utgöras av kommunala beredskapsarbeten, och statskommunala
reservarbeten torde erfordras endast i ringa omfattning för sysselsättning
av äldre eller annars mindre konkurrenskraftig arbetskraft. Ur statsbidragssynpunkt
synes emellertid dessa båda former av arbeten kunna behandlas
lika.

För vissa arbeten, som kunna komma ifråga för sysselsättande av arbetslösa
i stor omfattning, utgå redan under normala förhållanden författningsmässigt
bestämda statsbidrag. Detta gäller exempelvis för byggande av allmänna
vägar, i första hand huvudvägar, ävensom av vissa enskilda vägar. Avgörande
för huruvida d}rlika företag skola komma till utförande med arbetslöshetsmedel
bör vara företagets angelägenhet och nyttighet i jämförelse med
andra företag. I den mån ett sådant avgörande träffats och företaget sålunda
ansetts angeläget, torde statsbidraget få utgå efter normalt tillämpade grunder
för dylika företag. Dock bör det förhållandet beaktas, att lägre bidrag kan
vara motiverat ur den synpunkten, att vederbörande kommun får möjlighet
att utföra arbetet under arbetslöshetsperioden, tack vare att arbetslöshetsmedel
ställas till förfogande. Kommunen får sålunda tillfälle att ersätta kontantunderstöd
med arbetstillfällen, vilket bör kunna motivera en större ekonomisk
insats än under normala förhållanden från kommunens sida.

Samma problem kan uppställas beträffande de statliga beredskapsarbeten
till vilka arbetslösa hänvisas. I den mån en kommun erhåller
dylika sysselsättningsmöjligheter för sina arbetslösa avlastas kommunen en
motsvarande försörjningsbörda. Det synes därför rimligt, att kommunen
ålägges betala ersättning till staten för sådana hänvisningar, och denna ersättning
bör kunna beräknas efter det belopp, som kommunen i annat fall behövt
utgiva i kontantunderstöd till det antal hjälpsökande, som beredes sysselsättningen
ifråga. Genom denna metod erbjudes kommunerna att för samma
kostnad som kontantunderstödet ge de arbetslösa en sysselsättning och därmed
bättre bärgning. En förutsättning är självfallet, att dessa kostnader för
hänvisade arbetslösa få inräknas i den totala arbetslöshetskostnad på vilken
statsbidrag utgår. I annat fall skulle det vara omöjligt att generellt tillämpa
metoden.

Statsutskottets utlåtande JVr 43.

O

Slutligen bör i samband med statsbidragen erinras örn arbetsmarknadskommissionens
rätt att förknippa varje form av statsbidrag till arbeten med
sådana villkor beträffande intagning av arbetskraft, att anmälda arbetslösa
i första band beredas sysselsättning.

Tyngdpunkten i det nya bidragssystemet ligger givetvis dari, att en
översta gräns sättes för de kommunala arbetslöshetskostnaderna. Därmed in
föres även den risken för ett mindre antal kommuner, att kommunen kan förlora
ett mera påtagligt intresse av att själv begränsa arbetslöshetskostnaderna.
Den risken är emellertid en ofrånkomlig följd av det syfte, som ligger bakom
det föreslagna systemet. Självfallet måste varje kommun till vilken statsbidrag
utgår ställas under viss kontroll. Beträffande de kommuner, där den
kommunala andelen i kostnaderna är relativt ringa bör tydligen ett särskilt
effektivt kontrollsystem tillämpas. Denna kontroll bör dels försiggå i form av
en granskning av arbetslöshetsräkenskaperna, som även går in på detaljer, där
så befinnes önskvärt. Härigenom torde kommunerna kunna göras medvetna
örn att exempelvis någon överföring av fattigvårdsunderstöd till arbetslöshetshjälpen
i syfte att erhålla statsbidrag icke kommer att tolereras. Dels synes det
erforderligt, att kontrollen åtminstone i viss utsträckning utövas genom övervakning
av arbetslöshetskommittéernas dagliga verksamhet. Denna övervakning
kan åstadkommas exempelvis därigenom, att ombud för arbetsmarknadskommissionen
inom ett visst område deltager i arbetslöshetskommittéernas sammanträden
och därvid har möjlighet säga ifrån, att en viss åtgärd eller en
viss tillämpning av en åtgärd får ske på kommunens egen risk. I det sammanhanget
bör även påpekas den möjligheten, att större kommunala arbeten
drivas i statens regi, medan kommunens insats bestämmes till ett engångsbelopp.
Den tanken bör slutligen, enligt kommissionens uppfattning, ävenledes
prövas, att arbetslöshetspolitiken i kommuner, där staten nödgas svara
för mycket betydande kostnader, helt dirigeras av arbetsmarknadskommissionen.

Kontant understödsverksamhet. Kommissionens förslag till nya grunder för
den kontanta understödsverksamheten ansluter sig i stort sett till de vid
1940 års lagtima riksdag antagna principerna för beräkning av krigsfamiljebidrag.
Detta innebär, bland annat, att det tidigare sambandet mellan understödsbeloppens
storlek och den fastställda reservarbetslönen för orten avkopplats
samt att i stället införts det dyrortsgrupperingssystem, som gäller
för folkpensioneringen. En jämförelse mellan de gamla och nya understödsbeloppen
enligt kommissionens förslag återfinnes i propositionen sid. 38
(tabell 7)/

Rörande de närmare grunderna för understödsbeloppens avvägning yttrar
kommissionen:

Vid avvägandet av lämpliga dagunderstödsbelopp måste hänsyn tagas å
ena sidan till att understödet medgiver en nödtorftig försörjning under arbetslöshetstiden
och å andra sidan, att detsamma icke sättes så högt, att. det kan
bliva lika med eller till och med högre än den arbetslöses normalinkomst.
Då landets kommuner uppdelas på endast 3 ortsgrupper mäste skillnaderna
mellan ytterlighetskommunerna i varje grupp bli betydande. Detta är framför
allt fallet i grupperna 1 och 2. För att i möjligaste mån tillgodose de båda
nyss nämnda villkoren föreslår kommissionen, att understödssatserna för
varje ortsgrupp avvägas så, att de närmast motsvara behovet inom de kommuner
i varje grupp, som ha de lägsta levnadskostnaderna. Den höjning av

6

Statsutskottets utlåtande Kr 43.

understödet, som vid sådant förhållande måste kunna ske för kommuner med
högre levnadskostnader men tillhörande samma ortsgrupp, ernås genom ett
differentierat, för den enskilda kommunen maximerat hyresbidrag. I detta
syfte är varje ortsgrupp uppdelad i 4 undergrupper a—d, såsom framgår av
tabell 1. I grupp 1 a, som skulle komma att omfatta jordbruks- och med dem
jämförliga kommuner, skulle icke någon hyreshjälp utgå.

Enligt nu gällande understödsskala är, såsom ovan framhållits, understödet
maximerat på sådant sätt, att högsta medgivna understöd uppnås redan då den
familj, för vilken understöd beräknas, består av man, hustru och 3 barn. Det
synes behjärtansvärt, att understödets maximum höjes något. Kommissionen
föreslår därför, såsom av tabell 7 framgår, att ett reducerat bidrag skall
utgå även för fjärde till och med sjätte barnet. För praktiskt bruk torde
understödet kunna maximeras till det belopp som utgår för familj med 6 barn.

Hyreshjälp kan enligt nu gällande bestämmelser i särskilt ömmande fall
tilldelas familjeförsörjare, som åtnjuter dagunderstöd. Ensamstående personer
ha sålunda varit principiellt uteslutna från möjligheten att erhålla
hyreshjälp. Då detta i de största städerna medfört påtagliga olägenheter,
har kommissionen med Kungl. Maj.ts och riksdagens godkännande i vissa
fall medgivit att till ensamstående personer över 18 år finge utgå ett förhöjt
dagunderstöd. Förhöjningen har som regel motsvarat halva skillnaden mellan
understödssatserna för å ena sidan man och hustru och å andra sidan ensam
person, som fyllt 18 år. På förhöjningen har statsbidrag icke utgått. Erfarenheten
har givit vid handen att behov av hyreshjälp åt ungkarlar mången
gång. framträder starkt. Kommissionen föreslår på grund härav (tabell 7)
att till ensamstående person (ungkarl) må kunna utgivas hyreshjälp med
belopp lika med högst hälften av vad som inom kommunen får utgivas i hyreshjälp
till familjeförsörjare.

Utöver den begränsning av understödsbeloppen, som framgår ur den nu
föreslagna understödsskalan, förutsätter kommissionen såsom grundprincip
vid tillämpningen av skalan,. att det totala understödet (dagunderstöd +
hyreshjälp) icke skall uppgå till

a) den i orten gängse lönen för icke kvalificerad arbetskraft; eller

b) de inkomster vederbörande åtnjutit under förutvarande arbetsanställning.

Villkoret under a) innebär i sak det samma som den i hjälpkungörelsens
23 §, andra stycket givna formuleringen »den lägsta grovarbetarlön, för vilken
arbete i orten kan i avsevärd omfattning beredas, med beaktande jämväl av
löneförhållandena inom jord- och skogsbruk».

Efter en jämförelse mellan understödsbeloppens storlek enligt de hittillsvarande
och nya grunderna fortsätter kommissionen:

Jämlikt hjälpkungörelsens 48 § må familjeförsörjare, som hänvisats till
statligt reservarbete, kunna tilldelas hyreshjälp för den månad, varunder hänvisningen
ägt rum, därest han åtnjutit dylik hjälp för nästföregående månad.
Då svårigheterna för en dagunderstödd arbetslös att gälda hyran för familjebostaden
under första tiden efter hänvisningen torde vara praktiskt taget desamma
örn hänvisningen sker till reservarbete eller till beredskapsarbete,
föreslås, att nämnda medgivande må omfatta även statligt beredskapsarbete.

I departementschefens uttalande i proposition nr 236 till årets lagtima
riksdag ifrågasattes ett nytt system även för familjeförsörjares ortstillägg
till .reservarbetslöner. Då nu såsom reservarbeten endast bedrivas
statliga arkivarbeten och statskommunala reservarbeten, synes frågan örn
ortstillägg vid reservarbete för närvarande sakna aktualitet." Kommissionen
hemställer därför, att någon bestämmelse örn ortstillägg utöver redan före -

Statsutskottets utlåtande Nr 43.

7

fintaga icke måtte utfärdas. Skulle behov av utgivandet av ortstillägg i större
omfattning eller av annan därmed jämförlig hjälpform uppkomma, kommer
kommissionen att för Kungl. Maj:t framlägga de förslag i ärendet, som må
vara av omständigheterna påkallade.

Statsbidrag till dagunderstödsverksamhet torde böra utgå utan den begränsning,
som för närvarande finnes fastslagen i hjälpkungörelsens 41 §. Då
Kungl. Maj:t erhållit riksdagens medgivande att försöksvis genomföra, ändringar
i här angivet syfte, torde riksdagens medgivande ej erfordras för ett
provisoriskt slopande av sagda begränsning.

Anslagsbehovet. Kommissionen har även framlagt vissa beräkningar rörande
medelsbehovet för återstoden av innevarande budgetår. Kommissionen anser
sig icke kunna uppskatta detta behov lägre än till 40 miljoner kronor, varav
emellertid omkring 15 miljoner kronor redan äro disponibla. Anslagsbehovet
reduceras därmed till 25 miljoner kronor. I samband härmed anför kommissionen
bland annat:

Kommissionens främsta uppgift torde få anses vara medverkan till att
arbetskraften utnyttjas rationellt i produktivt arbete. Endast i den mån så
ej kan ske, böra anordningar vidtagas för särskild arbetslöshetshjälp. Dylik
hjälp bör främst erhålla formen av arbete; för ungdom utbildning. Kontantunderstöd
bör principiellt ifrågakomma endast, då annan hjälpform ej är tillgänglig.
Arbetskraftens anpassning efter näringslivets skiftande fordringar
— där sådan överhuvud är möjlig — kan emellertid ej alltid ske med önskvärd
snabbhet, exempelvis örn stort behov av arbetskraft med speciella
yrkeskvalifikationer uppkommer inom en viss näringsgren, samtidigt som inom
ett annat arbetsområde frigöres arbetskraft, vilken trots sin yrkesträning
ej kan fylla luckorna. Skulle den frigjorda arbetskraften inom någon tid
kunna anpassas efter de nya förhållandena, synes det vara riktigast, att den
icke bindes i huvudsakligen för hjälpändamål anordnade arbeten utan i stället
övergångsvis beredes hjälp genom kontantunderstöd.

Ovissheten örn den kommande utvecklingen föranleder kommissionen att
icke framlägga något detaljerat program för verksamheten under återstoden
av budgetåret. I anslutning till det nyss sagda komma emellertid åtgärderna
för hjälp åt sådana oförvållat arbetslösa, som ej kunna omplaceras inom
näringslivet, i första hand att inriktas på sysselsättning vid beredskapsarbeten.
Det är kommissionens avsikt att vid urvalet av arbetsobjekt giva företräde
åt sådana arbeten, som äro ägnade att främja en produktion av betydelse
för folkförsörjningen. Den av kommissionen bedrivna utbildnings- och omskolningsverksamheten
avses att bedrivas i vidgad omfattning. Så är även
fallet med arkivarbeten för arbetslösa kontorister m. fl., under det att statskommunala
reservarbeten beräknas komma till utförande i förhållandevis
begränsad utsträckning.

Kommissionen framhåller slutligen att ett sådant läge väl kan tänkas uppkomma,
att väsentligt större belopp än det ovan angivna kan behöva ställas
till förfogande för arbetsmarknadsreglerande åtgärder. Kommissionen bortser
därvid från det medelsbehov, som kan uppkomma, örn Kungl. Maj:t skulle
finna, att viss gren av näringslivet eller vissa grupper av företag böra beredas
direkt ekonomiskt stöd med anlitande av arbetsmarknadsanslaget.

Mot kommissionens förslag beträffande statsbidrag till kommunernas arbetslöshetskostnader
och kontantunderstöd hava två ledamöter reserverat sig.

8

Statsutskottets utlåtande Nr 43.

I anslutning härtill må även erinras därom, att Kungl. Majit genom beslut
den 6 december 1940 bemyndigat arbetsmarknadskommissionen att tills vidare
från och med den 1 januari 1941 vidtaga åtgärder för genomförande försöksvis
av ändringar i fråga örn gällande grunder dels för statsbidrag till kommunernas
arbetslöshetskostnader, dels ock för kommunernas kontantunderstödsverksamhet,
allt i huvudsaklig överensstämmelse med kommissionens förslag; dock
att sådan jämkning skulle vidtagas beträffande de vid kontantunderstödsverksamhet
föreslagna understödssatserna inom de tre olika ortsgrupperna att
dagunderstödsbeloppen till familj och ensamstående person enligt den nya
skalan icke inom någon kommun finge bliva lägre än de dittillsvarande. Kommissionen
har därefter fastställt de maximibelopp för dagunderstöd och hyreshjälp,
som framgå av propositionen sid. 46.

Sysselsättningspolitikens samordning. I skrivelse den 19 december 1940 har
kommissionen framhållit, att dess behov av medel för arbetsmarknadens reglering
är i hög grad beroende av de åtgärder, som komma att vidtagas för
uppehållande av näringslivet i stort, av arbeten i försvarets och folkförsörjningens
tjänst, främst nybyggnad och underhåll av bostäder, fabriker, kraftverk,
transportleder av olika slag, av odlings- och skogsvårdsåtgärder m. m.
Kommissionen anför därefter:

Ett intimt samarbete mellan direkt och indirekt arbetsmarknadsreglerande
åtgärder får emellertid anses vara en oeftergivlig förutsättning för ett gott
resultat. Syftet att åstadkomma en möjligast allsidig överblick över vidtagna
och behövliga åtgärder av angivet slag skulle kunna nås, örn följande
unkter vunne beaktande.

et statliga programmet för sysselsättning av arbetslösa kan sägas bestå
av tvenne delar. Den ena utgöres av de åtgärder, som finansieras ur anslaget
för arbetsmarknadens reglering. Den andra utgöres av åtgärder, planerade
inom andra centrala verk och finansierade genom anslag på respektive
huvudtitlar. Enligt vad kommissionen tror sig veta, torde för närvarande
övervägas att med hänsyn till arbetslöshetsläget upptaga betydande
anslag av denna art på tilläggsstat för innevarande budgetår.

Närmast med hänsyn till detta senare förhållande synes det nödvändigt,
att arbetsmarknadskommissionen, när dylika företag för arbetslöshetens bekämpande
igångsättas, får tillfälle att utöva inflytande på uttagningen av
arbetskraft och på den takt i vilken arbetena skola bedrivas. Ett sådant
inflytande — självfallet begränsat av tekniska och ekonomiska hänsyn —
erfordras icke enbart för en rimlig fördelning av arbetstillfällena bland de
arbetslösa utan även för att hindra en uppenbart orimlig anställning av
arbetskraft, som bättre behövs på annat håll, exempelvis inom jord- och
skogsbruk. Det är sålunda angeläget, att alla beslut örn arbeten av den
art, som här åsyftas — d. v. s. arbeten anordnade i arbetsmarknadsreglerande
syfte med anlitande av annat anslag än arbetsmarknadsanslaget —
kompletteras med det villkoret, att arbetskraften skall uttagas efter anvisning
av statens arbetsmarknadskommission. Ett sådant system har för övrigt
redan i viss mån tillämpats beträffande försvarsarbeten och skolbyggnader.

Kommissionen framhåller härjämte, att kommissionen på ett tidigare
stadium bör delgivas de planer på företag av skilda slag, som äro under utarbetande
inom andra centrala verk och som antingen avse arbetslöshetens

Statsutskottets utlåtande Nr 43.

9

bekämpande eller komma att sysselsätta betydande arbetsstyrkor. Kommissionen
ifrågasätter tillika, örn icke någon form av samråd mellan kommissionen
och de berörda verken borde ordnas redan på ett förberedande stadium, så
att kommissionen bereddes tillfälle att framföra arbetsmarknadssynpunkterna
på ett företags angelägenhet innan detsamma ginge till utförande. Det skulle
därvid vara tillräckligt, örn listor på aktuella företag, avsedda att beviljas
statsbidrag eller lån, översändes till arbetsmarknadskommissionen för granskning
några dagar innan ärendena ginge till beslut i verket.

Departementschefen.

Departementschefen har för egen del anfört följande:

Det nuvarande läget på arbetsmarknaden karakteriseras alltjämt därav, att
utvecklingen är mycket splittrad. Inom några områden, verkstadsindustrien
och skogsbruket, råder normal, för vissa skogsområdens del till och med stark
efterfrågan på arbetskraft. Inom andra delar av näringslivet råder däremot
delvis allvarlig arbetslöshet. Dit höra transportväsendet, väg- och vattenbyggnadsverksamheten,
sågverks-, sten-, pappersmasse-, tändsticks- och byggnadsämnesindustrierna
samt, framför allt, byggnadsindustrien.

Arbetslösheten inom nyssnämnda områden varierade enligt fackförenmgsstatistiken
den 31 oktober 1940 mellan 17.4 procent (stenindustrien) och 46.2
procent (murarfacket). Då dessa arbetslöshetssiffror uppnåtts, innan den
egentliga säsongförsämringen inträtt, kan man utgå ifrån, att vinterarbetslösheten
kommer att bli ytterst kännbar och påfrestande inom de åsyftade
näringsområdena. Vad särskilt byggnadsindustrien beträffar torde läget vara
mera svårartat än tidigare på flera, decennier.

Inom övriga delar av näringslivet kan läget på arbetsmarknaden karakteriseras
såsom jämförelsevis tillfredsställande; det påkallar för närvarande
knappast några särskilda åtgärder för beredande av sysselsättning från statsmakternas
sida. . , ...

Vid en granskning av siffrorna rörande den officiellt anmälda arbetslösheten
(antalet hjälpsökande) finner man bilden från fackföreningsstatistiken
bekräftad, fast i förminskad skala. Därjämte finner man, att arbetslösheten
i det väsentliga är koncentrerad till städerna, enkannerligen de större städerna.
Av dessa uppvisar Göteborg av lätt begripliga orsaker en arbetslöshet av
oroväckande storlek. Av landsbygden ha Bohuslän och Västernorrland en
jämförelsevis betungande arbetslöshet, medan landsbygden i övrigt icke synes
vara nämnvärt belastad. Vid årsskiftet 1940/41 voro 23,469 personer anmälda
såsom hjälpsökande. Av dem hörde 16,485 hemma i städerna, 4,516 i Bohuslän
och Västernorrland; resten 2,468 fördelades på landet i övrigt.

Det relativt tillfredsställande läget på stora delar av arbetsmarknaden beror
i icke ringa mån på att den omställningsprocess, som de ändrade betingelserna
för näringslivet nödvändiggjort, har fortskridit på ett tillfredsställande sätt.
Staten har i olika former medverkat till denna näringslivets, anpassning.
Viktigast Ira de olika åtgärderna på bränsleområdet varit. Jag erinrar särskilt
örn den statligt reglerade vedavverkningen och den statsunderstödda övergången
till gengasdrift för motorfordon.

Av stor betydelse har även varit, att statens utgifter för försvarsändamål
till övervägande delen gått till olika anläggningsarbeten eller representerat
beställningar Iros industrier som eljest skulle visat produktionsminskning och
arbetslöshet till följd av förlusten av exportmarknader. Den omfattande
konjunkturstabiliserande inverkan, som materielanskaffning och anläggningar

10

Statsutskottets utlåtande Nr 43.

för försvarsändamål sålunda utövat, har icke i någon väsentlig utsträckning
motvägts genom minskade utbetalningar för civil statlig byggnadsverksamhet
av olika slag.

.. Då man bedömer de statliga insatser, som ha till resultat att sysselsättning
vidmakthålles eller skapas, kan man sålunda icke utgå ensamt
från de anslag, som äskas till arbetsmarknadens reglering. Deras storleksordning
har hittills varit jämförelsevis obetydlig. Deras syfte är i främsta
rummet att användas för att ge sysselsättning eller under kortare övergangstider
understöd at den arbetskraft, som icke vunnit placering inom
enskild industri, jordbruk, skogsbruk, socialt bostadsbygge eller vid på
statens initiativ igangsatta arbeten av annat slag. Så länge krisarbetslösheten
icke utbreder sig till arbetsmarknadens samtliga huvudområden
utan är begränsad. till en mindre del av näringslivet, kunna arbetslöshetsanslagen
hållas inom en ganska måttlig ram. Skulle arbetslösheten stiga
vid en inskränkning i försvarsberedskapsåtgärderna eller i statens produktionsfrämjande
verksamhet, måste självfallet arbetslöshetsanslagen i motsvarande
mån ökas.

Det sammanhang, som föreligger mellan omfattningen av statsutgifterna för
materiel och anläggningsarbeten samt medelsbehovet för arbetsmarknadens
reglering, är emellertid endast delvis sådant, att förstnämnda utgifter kunna
sägas ersätta anslag till stöd för arbetsmarknaden. Understundom har erforderlig
materielanskaffning och byggnadsverksamhet nödvändiggjort beställningar
inom näringsgrenar, vilka redan förut arbetat med utnyttjande av
full produktionskapacitet. Tillgången på yrkesutbildad arbetskraft har i
vissa fall varit så knapp, att fullgörandet särskilt av materialbeställningarna
hos många företag lett till övertidsarbete i en utsträckning, som under normala
förhållanden icke borde komma i fråga. I vissa fall ha statsbeställningarna
medfört, att råvaror måst tagas i anspråk, vilka det varit önskvärt
att kunna disponera för andra ändamål. Så kan tänkas i än högre grad bliva
fallet i fortsättningen. Förbrukningen av järn för de statliga beställningarna
kan exempelvis ogynnsamt påverka byggnadsindustrien. Trots de reservationer,
som med hänsyn till anförda omständigheter måste göras, är det dock
tydligt, att man måste taga hänsyn till alla de anslag, som direkt eller indirekt
hålla uppe sysselsättningen, när det gäller att bedöma medelsbehovet för
arbetsmarknadsreglerande åtgärder.

Jag övergår nu till att behandla det sysselsättningsprogram, som upplagts
med hänsyn till läget på arbetsmarknaden. Programmet är sammansatt av
tre olika delar. Det består av dels de företag, vilka föreslagits å tilläggsstat II
till innevarande budgetårs riksstat, dels ett bostadsprogram, sora kommer att
i särskild proposition föreläggas riksdagen och vari de sociala bostadsanslagen
ingå, och dels slutligen nu ifrågavarande anslag till arbetsmarknadsreglerande
åtgärder, sorn till sin huvudsakliga del disponeras av arbetsmarknadskommissionen.
Tilläggsstat II upptager arbeten för 128,000,000 kronor, vilka ha en
arbetslöshetspolitisk motivering.

Vägledande vid programmets uppgörande lia varit strävandena att, även
nar det gäller de arbetsmarknadspolitiskt motiverade arbetena, disponera de
knappa tillgångar av såväl råvaror som kapital, som stå till buds, på möjligast
ändamålsenliga sätt. Principen har varit, att statsmedel örn möjligt icke skulle
få bindas vid annat än nödvändiga arbeten, helst sådana som på relativt kort
sikt öka landets försörjningsmöjligheter.

Tanken att lata ett relativt omfattande bostadsprogram ingå i sysselsättningsprogrammet
innebär intet avsteg från denna uppläggning. Företagna
undersökningar lia visat, att bostadsreserven på åtskilliga håll är så begränsad,
att man icke kan bortse från risken för en av bostadsknapphet vållad

11

Statsutskottets utlåtande Nr 4H.

hyresstegring. Huruvida ett- bostadsprogram skall kunna realiseras torde,
som arbetsmarknadskommissionen framhållit, bliva beroende av örn kostnaderna
kunna hållas inom rimliga gränser. Här berörda frågor komma att närmare
behandlas i den kommande bostadspropositionen.

Principen att endast nyttiga eller helst nödvändiga arbeten nu skola komma
i fråga, bör även prägla kommunernas sysselsättningspolitik. Det är min förhoppning,
att de från och med den 1 januari 1941 tillämpade nya grunderna
för statsbidrag till kommunernas arbetslöshetskostnader, skola stimulera
kommunerna till att i arbetslöshetspolitiken undvika kontantunderstödsverksamhet
och i stället igångsätta sådana kommunala arbetsföretag, vilka kunna
betecknas såsom särskilt önskvärda ur samhällets synpunkt. I vissa fall torde
statsbidrag i fortsättningen böra lämnas även till företag, som hittills endast
undantagsvis understötts med arbetslöshetsmedel. Såsom exempel på sådana
företag vill jag nämna landstingens och städernas sjukhusbyggen. Till en del
av dessa, såsom tuberkulossjukvårdsanstalter, epidemisjukhus, förlossningsanstalter,
barnsjukhus, vissa slag av vårdhem m. m., utgå för närvarande
statsbidrag efter vissa i författning fastställda normer. Det förefaller mig
naturligt, örn vid prövning av olika arbetsobjekt inom ett län ett sjukhusbygge
ter sig som det mest trängande, att även arbetslöshetsmedel få användas
för att få detsamma till stånd. Så bör enligt min mening kunna ske efter
prövning från fall till fall, därvid alltså bidrag samtidigt bör kunna utgå från
arbetslöshetsmedel och från respektive anslag under femte huvudtiteln. Liksom
man med avseende å bostadsförbättringarna på landsbygden och lantarbetarbostäderna
beviljar bidrag åt enskilda personer, torde man böra öppna
möjligheter för arbetsmarknadskommissionen att, där så kan finnas lämpligt
för motverkande av arbetslöshet, av arbetslöshetsmedel lämna bidrag till ombyggnad
eller uppförande av samlingslokaler, även örn dessa ägas av eller äro
avsedda för enskilda föreningar eller bolag. Statsbidrag för dylikt ändamål
bör självfallet blott få utgå under den förutsättningen, att den samlingslokal,
varom i varje särskilt fall är fråga, lämnas öppen för skilda meningsriktningar
och intressen.

Örn statens stöd skall skänkas allenast åt de nyttigaste och ur olika synpunkter
mest nödvändiga arbetsföretagen, måste uppenbarligen möjligheter
föreligga för statsmakterna att företaga ett urval bland de arbetsobjekt, som
av olika förslagsställare betecknas som särskilt angelägna. För att möjliggöra
ett sådant urval lia de omfattande inventeringarna, för vilka jag tidigare
redogjort, verkställts. Eesultaten av dessa inventeringar visa, att nyttiga och
nödvändiga arbetsobjekt finnas i så stor utsträckning, att det under nuvarande
förhållanden med den begränsade arbetslöshet, som hittills kunnat konstateras,
icke kan komma i fråga att igångsätta mer än en relativt ringa del av
de i inventeringarna redovisade arbetsföretagen. Då, såsom jag i det föregående
antytt, flera olika vägar komma att finnas för åstadkommande av
arbetslöshetsbekämpande företag är det av största vikt, att tillfredsställande
samordning mellan sysselsättningspolitikens skilda grenar kommer tillstånd.
Vid igångsättande av dylika företag bör fördenskull som regel samråd äga
rum med arbetsmarknadskommissionen, som därvid har att tillvarataga de
arbetsmarknadspolitiska intressena. Likaså bör arbetsmarknadskommissionen
beredas möjlighet att beträffande arbeten av denna art lämna sådana föreskrifter
rörande arbetskraftens anställande, att anställningspolitiken icke
kommer att strida emot de principer, som måste vara vägledande för en förnuftig
reglering av arbetsmarknaden. Materialförsörjningens betydelse goldet
nödvändigt att vid igångsättandet av arbeten för arbetslöshetsmedel samråd
sker med statens industrikommission. Igångsättandet av större företag
med tillskott av arbetslöshetsmedel bör beredas på samma sätt som företag,
till vilka beredskapsanslag anvisats å tilläggsstat II.

12

Statsutskottets utlåtande Nr 43.

Arbetsmarknadskommissionens huvuduppgift måste alltjämt vara att söka
befordra en anpassning av arbetsmarknaden efter den pågående omställningen
inom näringslivet. I sådant syfte bör en fortsatt effektivisering av arbetsförmedlingsverksamheten
eftersträvas, varjämte yrkesutbildnings- och omskolningsverksamheten
bör forceras.

Av det arbetslöshetsanslag, som nu äskas, torde till Kungl. Maj:ts förfogande
för främjande av företagsverksamhet böra, i likhet med vad tidigare
skett, ställas vissa medel. Vid beviljande av dylika bidrag bör tillses att
de komma till användning ej blott i arbetsmarknadspolitiska syften utan även
med hänsyn tagen till det nuvarande näringspolitiska lägets krav. För ändamålet
torde böra avses ett belopp av högst 1,000,000 kronor.

Efter övervägande av de olika synpunkter, för vilka jag här redogjort, har
jag ansett mig kunna beräkna medelsbehovet under innevarande budgetår till
arbetsmarknadsreglerande åtgärder under arbetsmarknadskommissionens ledning
till samma belopp som kommissionen gjort i sin skrivelse den 25
november 1940.

Motionerna.

I de i samband med propositionen väckta motionerna hava framställts
följande yrkanden, nämligen:

l:o) i de likalydande motionerna 1:177 och 11:236, att riksdagen vid behandling
av Kungl. Maj:ts proposition nr 30 måtte uttala, att skogsvårdens
stora behov och möjligheter böra tagas i betraktande vid den fortsatta planläggningen
av åtgärder för arbetsmarknadens reglering;

2:o) i de likalydande motionerna 1:178 och 11:237, att riksdagen vid behandlingen
av Kungl. Maj:ts proposition nr 30 måtte beakta de synpunkter,
som i motionerna anförts, samt i skrivelse till Kungl. Majit anhålla att vid
fastställande av statsbidrag till kommunerna för anordnandet av arbeten till
arbetslöshetens bekämpande sådana bidragsgrunder måtte tillämpas, att även
de hårt skattetyngda kommunerna på ett tillfredsställande sätt kunna tillämpa
arbetslinjen;

3:o) i motionen 1:179, att riksdagen vid behandlingen av Kungl. Maj:ts
proposition nr 30 måtte giva sådana direktiv, att i sysselsättningsprogrammet
för arbetsmarknadens reglering även upptages utdikning av torvmossar för
upptagning under nästkommande sommar av bränntorv;

4:o) i de likalydande motionerna 1:180 och II: 240, att riksdagen vid behandlingen
av förevarande proposition måtte besluta att i skrivelse till
Kungl. Majit anhålla örn skyndsam utredning, så att förslag örn möjligt kan
föreläggas årets riksdag, i syfte att dels skapa en för arbetslösa funktionärer,
såsom kontorister, handelsanställda m. fl., lämpad hjälpform avsedd att bereda
dem tillfälle att upprätthålla och utvidga sin yrkesskicklighet, dels ock
möjliggöra en verksamhet för ett mera permanent och fastare organiserat bildningsarbete
såväl för de vid våra truppförband tjänstgörande värnpliktiga som
för annan ungdom i hemorten genom att därvid använda arbetslösa lärare;

5:o) i de likalydande motionerna 1:181 och 11:242, att riksdagen vid sin
behandling av Kungl. Majits proposition nr 30 måtte beakta de synpunkter,
som motionen innehåller;

Statsutskottets utlåtande Nr 43.

13

6:o) i de likalydande motionerna 1:182 och 11:243, att riksdagen ville beakta
de synpunkter, som i motionerna utvecklats i fråga örn riktlinjerna för
den statliga arbetslöshetspolitiken under nuvarande kris;

7:o) i motionen 11:238, att riksdagen vid beviljandet av medel till arbetsmarknadens
reglering måtte uttala sig för att en närmare undersökning skall
verkställas av frågan, huruvida ej vid fastställandet av statsbidrag till kommunala
beredskapsarbeten hänsyn bör tagas icke endast till arbetslöshetens
omfattning i berörda kommun utan även till skattetrycket i densamma och
till det projekterade företagets räntabilitet, även örn detta skulle visa sig
medföra höjning av procentsatsen för engångsbidrag, samt att i övrigt beaktas
vad som i motionen anförts;

8:o) i motionen 11:239, att riksdagen i skrivelse till Kungl. Majit måtte
hemställa, att arbetsmarknadskommissionen ålägges att höja de nu tillämpade
maximibeloppen för dagunderstöd och hyreshjälp med 2o procent och att i
fortsättningen kvartalsvis, med ledning av socialstyrelsens levnadskostnadsundersökningar,
verkställa sådana ändringar i maximibeloppens storlek, att
understödens köpkraft ständigt bibehållas; samt

9:o) i motionen 11:241, att riksdagen vid behandlingen av förevarande
proposition måtte i skrivelse till Kungl. Majit hemställa örn åtgäfaer i syfte
att dels möjliggöra ett ökat antal ledamöter i de länsarbetsnämnder, där detta
på grund av länets ekonomiska struktur anses lämpligt, dels åstadkomma
instruktion för länsarbetsnämnderna, dels ock att vid denna instruktions utarbetande
vederbörlig vikt lägges å nämndernas uppgift att förbereda och
planera åtgärder för mötande av eventuella eller sannolika förändringar inom
länets ekonomiska liv.

Beträffande de motiv och synpunkter, som anförts i motionerna, får utskottet,
i den mån de ej framgå av utskottets yttrande här nedan, hänvisa
till motionerna 1:177, 178, 179, 180, 181, 182 samt II: 238, 239 och 241.

Utskottet.

Genom medverkan av olika myndigheter har, på sätt av statsrådsprotokollet
närmare framgår, uppgjorts ett mångskiftande sysselsättningsprogram,
vars realiserande avses bliva anpassat efter läget på arbetsmarknaden. Grundtanken
vid programmets uppgörande har varit, att de knappa tillgångar på
råvaror och kapital, som för närvarande stå till buds, allenast böra disponeras
för arbeten, vilka kunna betecknas såsom nödvändiga eller nyttiga, i första
hand sådana som på relativt kort sikt öka landets försörjningsmöjligheter.
Bland de i sysselsättningsprogrammet upptagna arbetsföretagen förutsättes
ett centralt urval skola ske under medverkan av stadens arbetsmarknadskommission
i syfte att lämna företräde åt de ur nyss angivna synpunkter mest
angelägna och lämpade arbetena.

Principen att allenast nödvändiga eller nyttiga arbeten böra ifrågakomma
såsom arbetsobjekt under rådande krisläge finner utskottet välbetänkt. Att
företräde därvid bör lämnas åt arbeten, som på relativt kort sikt öka landets

14

Statsutskottets utlåtande Nr 43.

försörjningsmöjligheter, synes utskottet jämväl motiverat. Utskottet har ej
heller något att erinra mot att ett centralt urval av arbetsobjekten äger rum
i huvudsaklig enlighet med vad i statsrådsprotokollet angives. En oeftergivlig
förutsättning härför finner dock utskottet vara, att garantier skapas
för att i möjligaste mån trygga en snabb och effektiv prövning av hithörande
ärenden, så att icke genom den centrala handläggningen onödigt dröjsmål
med igångsättande av erforderliga arbeten uppkommer.

Såsom ett led i sysselsättningsprogrammet redovisas i propositionen, bland
annat, vissa redan planlagda skogsvårdande åtgärder för ett sammanlagt belopp
av 37.4 miljoner kronor. Det framhålles tillika, att de föreslagna arbetsobjekten,
som utgöras av såväl skogsvägar och skogsdikningar som skogsröjning
och skogsodling, självfallet icke täcka de möjligheter till sysselsättning,
som faktiskt förefinnas inom skogarna. I anslutning härtill har i motionerna
1:177 och II: 236 understrukits betydelsen av att skogsvårdens stora
behov och sysselsättningsmöjligheter beaktas vid den fortsatta planläggningen
av åtgärder för arbetsmarknadens reglering. Därvid har särskilt betonats,
att såväl röjningsfällningar som anläggande av skogsvägar kunna sättas
i direkt samband med den aktuella vedanskaffningen och därigenom bidraga
till att på relativt kort sikt öka landets bränsleförsörjning.

Utskottet kan för sin del helt ansluta sig till vad sålunda anförts. Enligt
utskottets uppfattning hava de skogsvårdande åtgärderna, särskilt anläggande
av skogsvägar, ännu icke tillvunnit sig det beaktande, som deras betydelse ur
ekonomisk synpunkt och såsom sysselsättningsobjekt berättigar dem till. Utskottet
finner det därför angeläget, att hithörande åtgärder i fortsättningen
ägnas en mera ingående uppmärksamhet än vad hittills synes hava varit fallet.

Såsom en ytterligare utvidgning av sysselsättningsprogrammet har i
motionen 1:179 förordats, att däri måtte inbegripas även utdikning av torvmossar
för beredande av bränntorv. I motionen göres gällande, att torvupptagning
för bränsleändamål i hög grad fyller de förutsättningar, som i statsrådsprotokollet
uppställts för till nämnda program hörande arbetsprojekt.
Utskottet vill icke bestrida, att så kan vara fallet. Utskottet har emellertid
inhämtat, att frågan örn statligt understöd i annan ordning för beredande av
bränntorv genom en av bränslekommissionen nyligen ingiven framställning
bragts under Kungl. Maj:ts prövning. Vid sådant förhållande har utskottet
ansett sig icke böra i detta sammanhang meddela några direktiv i ämnet på
sätt i motionen hemställts.

Den statliga hjälpverksamheten för arbetslösa kontorister och därmed
jämställda har hittills huvudsakligen begränsats till, förutom kontantunderstöd,
anordnande av s. k. arkivarbeten. I motionerna I: 180 och II: 240 har
hemställts örn skyndsam utredning i syfte att, vid sidan härav, skapa en för
denna grupp av arbetslösa lämpad hjälpform, genom vilken de kunde beredas
tillfälle att upprätthålla och utvidga sin yrkesskicklighet. Motionärerna hava
närmast tänkt sig, att arbetsmarknadskommissionen skulle i egen regi eller
i samarbete med förefintliga handelsskolor anordna särskilda kurser i stenograf!,
maskinskrivning, bokföring, handelskorrespondens och språk m. m.

Statsutskottets utlåtande Nr 43.

15

Utskottet vill icke frånkänna de i dessa motioner anförda synpunkterna visst
berättigande men håller före, att samhällets hjälpverksamhet för arbetslöshetens
bekämpande främst måste inriktas på att bereda arbete. Utskottet
anser sig ock böra erinra örn att den under senaste tiden effektiviserade omskolningsverksamheten
skapat ökade möjligheter att bereda ifrågavarande
arbetslösa lämplig sysselsättning. Såsom en fråga på lång sikt synes emellertid
det i motionerna berörda spörsmålet förtjäna att närmare beaktas, därest
nuvarande krisläge skulle bli av längre varaktighet. För närvarande finner
utskottet anledning icke föreligga att göra någon framställning i ämnet till
Kungl. Majit.

A7ad nu sagts gäller i viss mån jämväl det i samma motioner framställda
yrkandet örn utredning i syfte att medelst anlitande av arbetslösa lärare
möjliggöra ett mera permanent och fastare organiserat bildningsarbete för de
vid truppförbanden tjänstgörande värnpliktiga ävensom för ungdom i hemorten.
Utskottet är i värjo fall icke berett att i nuvarande läge förorda åtgärder
i detta syfte.

Enligt de nya grunderna för statsbidrag till kommunernas arbetslöshetskostnader
kunna till dylika kostnader utgå såväl ett årligt bidrag som ett
engångsbidrag. Årsbidraget utmätes på grundval av kommunens totala
arbetslöshetskostnad under ett år, varvid bidraget beräknas efter en stigande
skala, som är så avvägd, att kommunens årliga kostnadsandel icke i något fall
överstiger 1 krona 50 öre per skattekrona. Det förutsättes, att de arbetslöshetsåtgärder,
vilkas kostnader kommun önskar inräkna i totalsumman för
året, i förväg godkännas av arbetsmarknadskommissionen. Har kommun för
finansiering av ett av kommissionen godkänt arbete upptagit lån, få enligt
statsrådsprotokollet utgifterna för ränta och amortering å detta lån medräknas.
Örn konjunkturerna skulle förbättras och arbetslösheten minska, förutsättes
emellertid kommissionen äga rätt att helt eller delvis indraga statsbidraget
för dessa utgifter.

Engångsbidraget avser att stimulera kommunerna till igångsättande av nya
arbetsföretag genom att i viss omfattning kompensera dem för den stegring
av materialkostnader och arbetslöner, som inträtt efter kriget. Såsom översta
gräns för ett dylikt bidrag i nuvarande läge har i statsrådsprotokollet angivits
20 procent å de totala kostnaderna för företaget; som regel skulle bidraget
utgå med väsentligt lägre belopp. För ett relativt litet antal fattiga
och arbetslöshetstyngda kommuner avses emellertid engångsbidrag kunna
utgå med betydligt högre belopp i syfte att begränsa den ekonomiska börda
för kommunen, som eljest skulle skjutas på framtiden.

I ett flertal motioner hava i olika hänseenden uttalats betänkligheter
rörande de faktiska verkningarna av nu angivna statsbidragsgrunder. Sålunda
hava i motionerna I: 178 och II: 237 uttryckts farhågor för att hos
kommunerna skulle inställa sig en icke önskvärd tveksamhet att finansiera
kostnadskrävande arbeten med lån, enär besked om annuiteternas inräknande
i årskostnaden endast kunde erhållas för ett år i sänder. I samma motioner

16

<Statsutskottets utlåtande Nr 48.

ävensom i motionerna 1:181 samt 11:238 och 242 har vidare gjorts gällande,
att åsyftad effekt icke kommer att ernås, därest icke engångsbidraget höjes.
I samband därmed har framhållits angelägenheten av att vid såväl engångsbidragets
som årsbidragets utmätande skälig hänsyn tages till det totala skattetrycket
i vederbörande kommun. Önskemål ha även framkommit örn en sänkning
av maximigränsen för kommunens andel i arbetslöshetskostnaderna,
förslagsvis till 1 krona per skattekrona. Å andra sidan har i motionerna
1:182 och II: 243 uttalats tvivel örn att kommunerna komma att iakttaga erforderlig
återhållsamhet, när arbetslöshetskostnaderna överstigit den nu fastställda
gränsen för kommunens andel i årskostnaden, samt för vinnande av
ökade garantier härutinnan ifrågasatts en höjning av denna gräns till 2 kronor
per skattekrona.

För egen del vill utskottet understryka, att de nya statsbidragsgrunderna
äro avvägda med hänsyn till att endast nödvändiga eller nyttiga arbeten böra
ifrågakomma. Enligt utskottets mening bör man vid sådant förhållande kunna
räkna med att kommunerna skola finna med sin fördel förenligt att genom
utnyttjande av nu förefintliga möjligheter till statsbidrag igångsätta för ändamålet
lämpade arbeten. Därvid utgår utskottet från att kommun, som upptagit
lån för finansiering av dylikt arbete, skall erhålla statsbidrag till ränteoch
amorteringskostnader för lånet, så länge de ekonomiska verkningarna
av krisen äro för kommunen kännbara. Utskottet förutsätter vidare, att engångsbidraget
i tillämpningen icke utmätes alltför snävt. Vägande skäl tala
enligt utskottets uppfattning för att vid utmätningen av detta bidrag hänsyn
tages till det totala skattetrycket inom kommunen, även örn denna icke kan
betecknas såsom direkt fattig eller arbetslöshetstyngd. Från denna utgångspunkt
och med beaktande av den omständigheten, att ett av viss kommun
igångsatt byggnadsföretag i regel indirekt bereder sysselsättning även utanför
kommunens gränser, finner utskottet motiverat att för engångsbidraget
räknas med ett procenttal, som i allmänhet icke understiger det av arbetsmarknadskommissionen
angivna maximibeloppet av 20 procent. Utskottet
anser det jämväl kunna med fog ifrågasättas, huruvida icke engångsbidrag
böra kunna beviljas för skolhusbyggnader och andra företag, till vilka statsbidrag
enligt gällande bestämmelser utgå, oaktat de icke tillhöra socialdepartementets
verksamhetsområ de.

Slutligen finner sig utskottet, i anledning av de i motionerna I: 182 och
11:243 framkomna betänkligheterna rörande bristande återhållsamhet hos
kommunerna i vissa fall, böra framhålla, att arbetsmarknadskommissionen i
sin framställning själv uppmärksammat denna fara och förklarat sig ämna beträffande
de kommuner, varom här är fråga, tillämpa ett skärpt kontrollsystem.

Med vad sålunda anförts anser sig utskottet kunna i princip giva de nya
statsbidragsgrunderna sin anslutning.

Såsom komplement till dessa grunder har förutsatts, att i den mån arbetslösa
hänvisats till statligt beredskapsarbete vederbörande hemortskommuner
såsom ersättning härför skola till staten erlägga ett belopp, som motsvarar

Statsutskottets utlåtande Nr 43.

17

vad de eljest måst utgiva i kontantunderstöd. Billigheten och ändamålsenligheten
av sådan ordning har starkt ifrågasatts i motionerna II: 181 samt
II: 238 och 242. Även inom utskottet hava betänkligheter uttalats gentemot
denna ersättningsskyldighet, särskilt för det fall att arbetslös hänvisas till
beredskapsarbete å ort inom lägre dyrortsgrupp än den han själv tillhör.
Utskottet har emellertid under hand inhämtat, att denna ersättningsskyldighet
i praktiken begränsats på det sättet, att kommuner, som åtnjuta skatteutjämningsbidrag
eller äro arbetslöshetstyngda, helt befrias från ersättningsskyldighet
samt att övriga kommuner i regel allenast debiteras ett belopp,
som motsvarar dagunderstödet till ensamstående person. Under sådana förhållanden
har utskottet icke ansett skäl föreligga att påkalla någon ändring
i denna del.

De nya grunderna för kontantunder stödets beräknande skiljer sig principiellt
från de tidigare därigenom, att understödsbeloppen icke längre äro
ställda i relation till den för orten fastställda reservarbetslönen utan med
vissa modifikationer äro anslutna till de i gällande krigsfamiljebidragsförordning
för olika dyrortsgrupper angivna understödssatserna. Såsom en
allmän princip vid understödsskalans tillämpning gäller vidare, att sammanlagda
beloppet av dagunderstöd och hyreshjälp icke får uppgå till den i orten
gängse lönen för icke kvalificerad arbetskraft, ej heller till de inkomster
vederbörande åtnjutit under förutvarande anställning. Såsom särskilda nyheter
må härjämte erinras örn dels att dagunderstöd utgår även för fjärde
till och med sjätte barnet, dels ock att hyreshjälp må kunna tilldelas jämväl
ensamstående person ävensom under högst en månad familjeförsörjare, vilken
hänvisats till statligt beredskapsarbete.

I motionerna I: 182 och II: 243 ha uttalats betänkligheter med hänsyn
till de ekonomiska konsekvenser, som äro förenade med de nya grunderna,
särskilt vad beträffar frångåendet av understödens hittillsvarande anknytning
till reservarbetslönen. Motionärerna finna det jämväl mindre välbetänkt att
medgiva hyreshjälp åt arbetslösa, som hänvisats till statligt beredskapsarbete.
Å andra sidan har i motionen II: 239 yrkats åläggande för arbetsmarknadskommissionen
att vidtaga en omedelbar höjning av de fastställda
maximibeloppen för dagunderstöd och hyreshjälp med 25 procent samt att i
fortsättningen verkställa sådana ändringar i maximibeloppens storlek, att
understödens köpkraft bibehålies.

Utskottet har för egen del ansett sig kunna godtaga de nya grunderna för
kontantunderstöden. Därvid har utskottet förutsatt, att de fastställda understödsbeloppen
genom Kungl. Maj:ts försorg komma att underkastas jämkningar
såväl uppåt som nedåt i anslutning till de förändringar, som levnadskostnaderna
och andra på beloppens storlek inverkande omständigheter undergå.
Härav följer, att utskottet icke är berett vare sig att tillstyrka bifall till det
i motionen II: 239 framställda yrkandet eller att påkalla någon ändring i anledning
av de i motionerna I: 182 och II: 243 framförda betänkligheterna.

Emellertid har utskottet i detta sammanhang icke ansett sig kunna under Bihang

till riksdagens protokoll 1941. 6 sami. Nr 43. 68941 2

18

Statsutskottets utlåtande Nr 43.

låta att rikta uppmärksamheten på förhållandet till den frivilliga arbetslöshetsförsäkringen.
Vid tillämpningen av de nya grunderna för kontantunderstödsverksamheten
torde understödsbeloppen i åtskilliga fall komma att avsevärt
skilja sig från de belopp, som arbetslöshetskassorna utbetala till sina
medlemmar. Ett dylikt förhållande kan enligt utskottets mening icke anses
tillfredsställande, även örn hänsyn tages därtill, att arbetslöshetsförsäkringen
närmast avser att bringa hjälp vid så att säga mera normal arbetslöshet samt
att de arbetslöshetsförsäkrade äro befriade från behovsprövning. För utskottet
har upplysts, att socialstyrelsen nyligen framlagt ett förslag till förbättring
av arbetslöshetsförsäkringen. Det synes utskottet angeläget, att sistnämnda
spörsmål snarast möjligt göres till föremål för prövning. Därjämte
bör beaktas önskemålet att under en arbetslöshetskris åvägabringa en sådan
ordning, att de arbetslöshetsförsäkrade icke bliva försatta i sämre läge än de
icke försäkrade.

I motionerna 1:178 och TI: 237 har även beaktats den ställning, som de
s. k. korttidsarbetarna intaga. Förhållandena för dessa kunna vara mycket
skiftande. Otvivelaktigt finnas emellertid bland dessa fall, då ett kompletterande
understöd av arbetslöshetsmedel skulle vara motiverat men där sådant
på grund av nuvarande bestämmelser rörande kontantunderstöd icke utbetalas.
Enligt utskottets uppfattning bör nu berörda spörsmål i fortsättningen ägnas
särskild uppmärksamhet under beaktande av de synpunkter, som i motionerna
anförts.

I motionen II: 241 hava upptagits vissa spörsmål angående länsarbetsnämndernas
organisation och arbetsuppgifter samt hemställts örn åtgärder i
syfte att möjliggöra ett ökat antal ledamöter i dessa nämnder ävensom få
till stånd en instruktion för desamma. Vissa av de i motionen anförda synpunkterna
äro enligt utskottets uppfattning värda beaktande. Den hittills
vunna erfarenheten av länsarbetsnämndernas verksamhet synes emellertid
utskottet vara alltför ringa för att motivera en hemställan från riksdagens
sida om åtgärder i motionens syfte.

Slutligen finner sig utskottet böra understryka departementschefens uttalande,
att det är av största vikt att en tillfredsställande samordning mellan
sysselsättningspolitikens skilda grenar kommer till stånd. Icke minst angeläget
synes utskottet därvid vara, att samarbetet mellan de centrala och
kommunala myndigheterna gives en sådan utformning, att igångsättandet av
lämpliga företag i möjligaste mån påskyndas och bästa möjliga resultat av
övriga arbetsmarknadsreglerande åtgärder befordras.

Under åberopande av vad sålunda i skilda hänseenden anförts och då
Kungl. Maj:ts beräkning av anslagsbehovet för återstoden av innevarande
budgetår icke givit utskottet anledning till erinran, får utskottet hemställa,

a) att riksdagen må till Åtgärder för arbetsmarknadens reglering
m. m. å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1940/41
under femte huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag av
25,000,000 kronor;

Statsutskottets utlåtande Nr 43.

19

b) att motionerna I: 180 samt II: 239 och 240 icke må till någon
riksdagens åtgärd föranleda;

c) att övriga i ämnet väckta motioner, i den mån de icke
kunna anses besvarade genom vad utskottet anfört, icke må till
någon riksdagens åtgärd föranleda.

Stockholm den 11 mars 1941.

På statsutskottets vägnar:

J. B. JOHANSSON.

Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet hava närvarit:

från första kammaren: herrar Johan Bernhard Johansson, Joh. Nilsson i
Malmö, Asplund, Pauli, Bernhard Nilsson, Heiding, Sven Larsson, Karl Andersson,
Bäckström, Gustaf Iwar Anderson, friherre De Geer och Sundberg; samt

från andra kammaren: herrar Jonsson i Eskilstuna, Törnkvist, Skoglund i
Doverstorp, Eriksson i Stockholm, Andersson i Prästbol, Isacsson, Persson i Tidaholm,
Andersson i Södergård, fru Alvén, herrar Hansson i Rubbestad, Bergvall
och Eriksson i Frägsta.

Reservationer:

1) av herrar Johan Bernhard Johansson, Bernhard Nilsson, Heiding, friherre
Be Geer, Sundberg, Skoglund i Doverstorp, Andersson i Södergård,
Hansson i Rubbestad och Eriksson i Frägsta, vilka ansett, att utskottets
yttrande beträffande sysselsättningsprogrammet (sid. 13—15) bort hava följande
lydelse:

»Genom medverkan av--- — hava varit fallet.

I samband härmed vill utskottet rikta uppmärksamheten på de ur såväl
arbetslöshets- som folkförsörjningssynpunkt lämpliga arbetsobjekt, som torrläggningsföretagen
utgöra, särskilt företag avseende torrläggning av förut
odlad men otillräckligt torrlagd jord. Genom en forcering av framförallt sistnämnda
torrläggningsverksamhet skulle enligt utskottets mening den bästa
förutsättning skapas för en i dessa tider önskvärd produktionsökning på jordbrukets
område.

Såsom en ytterligare---i detta syfte.»

2) av herrar Johan Bernhard Johansson, Bernhard Nilsson, Sundberg,
Skoglund i Doverstorp och Eriksson i Frägsta, vilka ansett, att utskottets
yttrande beträffande de nya grunderna för statsbidrag till kommunernas
arbetslöshetskostnader (sid. 15—17) bort hava följande lydelse:

»Enligt de nya---tillhöra socialdepartementets verksamhetsområde.

Vad angår maximigränsen för kommunens andel i årskostnaden har utskottet
icke kunnat värja sig för intrycket, att de nya grunderna innebära

20

iStatsutskottets utlåtande Nr 43.

en icke obetydlig frestelse för kommunerna att övervältra utgifter på staten
i en omfattning, som icke motiveras av arbetslöshetssituationen inom vederbörande
kommuner. Denna risk ökar uppenbarligen i samma mån som de
kommunala arbetslöshetsutgifterna närma sig maximigränsen för kommunens
andel och är särskilt påtaglig, när denna gräns överskridits. Genom en höjning
av maximigränsen, förslagsvis till 2 kronor per skattekrona, torde denna
olägenhet enligt utskottets mening kunna i viss utsträckning förebyggas utan
att det kommunala intresset för arbetslöshetens bekämpande nämnvärt avtrubbas.
Utskottet önskar därvid betona, att en dylik höjning icke medför en
merbelastning för de skattetyngda kommunerna, enär dessa genom det allmänna
skatteutjämningsbidraget kompenseras för sina utgifter härutinnan.
Under sådana förhållanden finner sig utskottet böra, i anslutning till vad
i motionerna I: 182 och II: 243 anförts, förorda en höjning av maximigränsen
för kommunernas kostnadsandel på sätt nyss nämnts.

Som en konsekvens härav torde den av arbetsmarknadskommissionen angivna
skalan böra undergå viss jämkning. Skalan synes förslagsvis kunna
utformas så, att statsbidrag utgår med 20 procent på den del av de totala
kostnaderna, som uppgår till högst 1 krona, 40 procent på den del som överstiger
1 krona men icke 2 kronor, 60 procent på den del som överstiger 2
men icke 3 kronor, 80 procent på den del, som överstiger 3 kronor,
samt därutöver med det belopp som erfordras för att begränsa kommunens
kostnadsandel till 2 kronor per skattekrona. Denna skala innebär ett totalt
statsbidrag av 20 procent vid en arbetslöshetskostnad av 1 krona per skattekrona,
30 procent vid en kostnad av 2 kronor, 40 procent vid en kostnad av
3 kronor samt 50 procent vid en kostnad av 4 kronor per skattekrona.

Med de modifikationer som sålunda förordats anser sig utskottet kunna i
princip giva de nya statsbidragsgrunderna sin anslutning.

Såsom komplement till---i denna del.»

Stockholm 1941. K. L. Beckmans Boktryckeri.