Statsutskottets utlåtande Nr 207.
1
Nr m.
A.nkom till riksdagens kansli den 19 juni 1941 kl. 12 m.
Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
anslag till åtgärder för arbetsmarknadens
reqlerinq m. m.
(3:e avd.)
I årets statsverksproposition har Kungl. Majit under femte huvudtiteln
(punkterna 16—18) föreslagit riksdagen att, i avbidan på särskild proposition
i ämnet, för budgetåret 1941/42 beräkna dels till Statens arbetsmarknadskommission
m. m.: Avlöningar ett förslagsanslag av 2,800,000 kronor, dels till
Statens arbetsmarknadskommission m. m.: Omkostnader ett förslagsanslag
av 1,350,000 kronor, dels ock till Åtgärder för arbetsmarknadens reglering
m. m. ett reservationsanslag av 18,000,000 kronor.
Sedermera har Kungl. Majit i propositionen nr 285, under åberopande av
bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över socialärenden den 30 maj 1941, föreslagit
riksdagen att för budgetåret 1941/42 anvisa dels till Åtgärder för
arbetsmarknadens reglering m. m. ett reservationsanslag av 40,000,000 kronor,
dels till Statens arbetsmarknadskommission m. m.i Avlöningar ett förslagsanslag
av 3,750,000 kronor, dels ock till Statens arbetsmarknadskommission
m. m.i Omkostnader ett förslagsanslag av 2,100,000 kronor.
Arbetsmarknadsläge och hjälpverksamhet. Allmänna
riktlinjer.
En utförlig redogörelse för arbetsmarknadsläget under år 1940 har lämnats
i proposition nr 30 till 1941 års riksdag.
Den nu föreliggande propositionen inledes med en redogörelse för arbetsmarknadskommissionens
hjälpverksamhet under år 1940 i dess olika former.
Beträffande innehållet i denna redogörelse hänvisas till propositionen, sid.
2—40.
I fortsättningen lämnas en översikt över utvecklingen å arbetsmarknaden
under tiden januari—april 1941 (sid. 40—45). Resultatet härav summerar
departementschefen sålunda.
Läget på arbetsmarknaden har icke undergått någon väsentlig förändring,
sedan proposition nr 30 angående anslag å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1940/41 till åtgärder för arbetsmarknadens reglering m. m. avgavs.
Den i ifrågavarande proposition påtalade splittringen är alltjämt ett karak
Bihang
till riksdagens protokoll 1941. 6 sami. Nr 207. issi 4i 1
2
Statsutskottets utlåtande Nr 207.
teristiskt kännetecken för den svenska arbetsmarknaden, såsom denna utvecklats
under nuvarande krisförhållanden. Fortfarande råder stark efterfrågan
på arbetskraft inom verkstadsindustrin och skogsbruket medan å andra
sidan betydande arbetslöshet uppstått inom vissa fack. Byggnadsfacken
erbjuda även nu det bekymmersammaste sysselsättningsproblemet, trots
att byggnadsindustrins högsäsong normalt bolde infalla inom den närmaste
tiden. Den 31 mars 1941 torde omkring 45,000 av 100,000 organiserade
byggnadsarbetare ha befriats från erläggande av avgift till
respektive fackföreningar på grund av arbetslöshet. I vilken utsträckning
arbetslösheten drabbat yrkesgrenar utanför byggnadsfacken framgår bland
annat av fackföreningsstatistikens arbetslöshetsuppgifter. Bortsett från byggnadsfacken
voro de hårdast drabbade förbunden (arbetslösheten i mars inom
parentes) sågverksindustriarbetarförbundet (30.3), väg- och vattenbyggnadsarbetarförbundet
(29.i), stenindustriarbetarförbundet (22.6), transportarbetarförbundet
(20.i) och pappersindustriarbetarförbundet (19.:).
En viss föreställning örn tendenserna på arbetsmarknaden skänka sammanställningar
av de uppgifter örn anställande och entledigande av arbetskraft,
som industri- och byggnadsföretagare med flera äro skyldiga att ingiva
till arbetsmarknadskommissionen. Från juli 1940 till och med april 1941 ha
inom malmbrytning och metallindustri 5,075 flera nyanställningar rapporterats
än avskedanden. Inom livsmedelsindustrin överväga rapporterade nyanställningar
entledigandena med 490 och inom den kemisk-tekniska industrin
med 386. De näringsgrenar, inom vilka antalet entlediganden överskjuta
antalet nyanställningar, äro följande: Byggnadsverksamheten (2,880), pappersoch
grafiska industrin (1,957), träindustrin (1,123), jord- och stenindustrin
(1,071), läder-, hår- och gummivaruindustrin (525), textil- och beklädnadsindustrin
(196). De anförda talen få givetvis icke betraktas såsom angivande
hela den ökning eller minskning, som arbetarantalet undergått under ifrågavarande
10 månader inom respektive näringsgrenar, då ju rapportskyldighet
föreligger endast vid förändringar av viss omfattning. En viss bild av läget
på arbetsmarknaden torde de emellertid giva, och denna sammanfaller som
svnes nied den bild fackföreningssiffrorna skänka.
I regel användes som mått på arbetslösheten de siffror, som angiva antalet
personer, vilka såsom hjälpsökande vända sig till arbetslöshetskommittéerna.
Jag vill i korthet lämna några uppgifter beträffande antalet hjälpsökande
avbctslösci
Den svenska arbetsmarknaden företer som bekant en helt annan bild under
vinterhalvåret än under sommarhalvåret. När den nuvarande arbetslöshetssituationen
jämföres med läget under föregående år, torde det aärför vara
av värde att såsom jämförelsematerial använda medeltal för arbetslösheten
under årets sex vintermånader, oktober—mars. Detta halvårsmedeltal var
för den nu tilländagångna vintern 26,545. Siffran är cirka 12,000 större än
under vintern 1939—1940 men knappt 3,000 större än under senaste fredsvintern
1938—1939. Den är lägre än under alla vintrar från 1930 till 1937.
Störst var arbetslösheten vintern 1933—1934, då halvårsmedeltalet utgjorde
167,458, men även vintern 1932—1933 var arbetslöshetstrycket nästan lika
tungt med ett halvårsmedeltal av 163,471. Under vintern 1930 1931, som företer
åtskilliga likheter med den nyss tilländalupna vintern, utgjorde arbetslösheten
32,510. ....
I ett avseende var arbetslösheten under den gangna vintern säregen, nämligen
däri att den var så starkt koncentrerad till rikets städer, i första hand
dess storstäder. I genomsnitt var under vinterhalvåret nära 45 procent av de
arbetslösa från städerna Stockholm, Göteborg och Malmö. En så hög siffra
Statsutskottets utlåtande Nr 207.
3
har icke tidigare förekommit. Den högsta tidigare noterade procentsiffran
för storstadsarbetslöshet var 24.4 under vintern 1939—1940, och den lägsta
var 13.i under vintern 1931—1932. Det följer av de höga storstadsarbetslöshetssiffrorna,
att landsbygdens procentuella andel av arbetslösheten är relativt
liten för närvarande. Medan under åren 1931—1936 arbetslösheten under
vintern till nära -k utgjordes av landsbygdsarbetslöshet, var densamma under
den gångna vintern icke fullt Vs av den samlade arbetslösheten. Den här
relaterade egenartade lokala fördelningen hos den nuvarande arbetslösheten
beror givetvis på att arbetslösheten drabbat allenast vissa fack, i första hand
sådana som äro koncentrerade till städerna, medan å andra sidan vissa
näringsgrenar med huvudsaklig förläggning till industrisamhällen och ren
landsbygd uppvisa brist på arbetskraft.
Så länge överflöds- och bristområden samtidigt existera på arbetsmarknaden,
blir arbetskraftens rörlighet av stort intresse. En betydande omflyttning från
områden, där arbetslöshet råder, till näringsgrenar, där sysselsättningsmöjligheterna
äro större, har otvivelaktigt ägt rum. För att i någon mån få material
för att belysa denna utveckling har jag låtit sammanställa uppgifter rörande
antalet fackföreningsmedlemmar i vissa fackföreningar inom byggnadsfacken
för tidpunkterna 29 februari 1940 och 28 februari 1941. Av
denna sammanställning framgår bland annat, att antalet organiserade byggnadsträarbetare,
byggnadsgrovarbetare inom grov- och fabriksarbetarförbundet
samt murare och målare i Stockholm minskat med betydligt över
2,000 personer från februari 1940 till februari 1941. Den procentuella
minskningen i antalet fackföreningsmedlemmar inom byggnadsfacken utgör
i Stockholm 10.4 procent, i Göteborg 9.8 procent, i Malmö 5.4 procent. För
landet i dess helhet ha de i undersökningen ingående fackföreningarna, vars
medlemssiffra den 28 februari 1941 uppgick till 86,185, minskat med 6.5
procent. Belysande för denna omflyttningsprocess är även, att av de 40,000
platser i skogsarbete som tillsatts genom den offentliga arbetsförmedlingen
under 1940 icke mindre än 8,000 platser besatts med personer från andra
yrkesgrupper än skogshushållning.
Beträffande de allmänna riktlinjerna för arbetsmarknadspolitiken under
nästa budgetår hänvisar departementschefen i första hand till det program,
som framlagts i proposition nr 30 till innevarande års riksdag och i allt
väsentligt av riksdagen godtagits. I stark sammanfattning återgiver departementschefen
programmet sålunda.
Under nuvarande krisläge bör i första hand produktionsbefrämjande åtgärder,
framförallt sådana som syfta till att åstadkomma ökad tillgång på
nyttiga konsumtionsvaror stödjas. Behovet av arbetskraft för livsviktiga
näringsområden bör tryggas genom effektivisering av arbetsförmedlingsverksamheten,
omskolning, yrkesutbildning och upplysningsverksamhet. Flyttningsbidrag,
hyres- och i undantagsfall familjebidrag ingå såsom led i
strävandena att förse vissa näringsgrenar, inom vilka brist på arbetskraft vore
särskilt ödesdiger, t. ex. jordbruket och skogsbruket, med arbetskraft. Genom
åtgärder på bostadspolitikens område, närmare angivna i proposition nr 251
till årets riksdag, öppnas möjligheter för ett bostadsbyggande till en kostnad
av cirka 300 miljoner kronor. De i proposition nr 2 upptagna, arbetsmarknadspolitiskt
motiverade arbetena till ett belopp av 128 miljoner kronor
jämte de beredskapsarbeten, vartill arbetsmarknadskommissionen beviljar
anslag, borde ge betydande sysselsättningsmöjligheter, varvid i första hand
ur allmänna synpunkter önskvärda arbeten böra komma till utförande. Kontantunderstödsverksamheten
anpassas i tillämpliga delar till familjebidrags
-
4
Statsutskottets utlåtande Nr 207.
kungörelsens bestämmelser. Statsbidrag till kommuner och i vissa fall enskilda
sammanslutningar utgår enligt de principer, vilka godkänts av innevarande
års riksdag.
I anslutning härtill yttrar departementschefen:
Någon anledning att nu upptaga till diskussion här angivna riktlinjer
anser jag icke föreligga. Däremot torde ett par omständigheter förtjäna
beaktande i nu förevarande sammanhang. Vissa svårigheter ha mött, när
det gällt att sysselsätta de arbetslösa i allmänna arbeten. Sådana svårigheter
ha städse tidigare kunnat konstateras, när massarbetslöshet
uppstått i ett relativt ringa antal stora kommuner. Under föregående
kris voro exempelvis i mars 1933 endast 8.7 procent av de hjälpsökande
i storstäderna hjälpta genom arbetslinjen. På landsbygden var däremot motsvarande
siffra 27.i procent. Läget i mars 1941 tedde sig ganska likartat. Då
voro 5.6 procent av de hjälpsökande i storstäderna sysselsatta i allmänna
arbeten, medan på landsbygden 29 procent hade dylik sysselsättning. Eftersom
storstadsarbetslösheten nu helt dominerar, bliva genomsnittssiffrorna
för landet i dess helhet för närvarande låga. Endast 19.5 procent av de hjälpsökande
arbetslösa voro i mars 1941 hjälpta genom arbetslinjen. Av så ringa
relativ betydenhet under mars månad har arbetslinjen icke varit någon gång
under 1930-talet. Det är min förhoppning, att det skall visa sig möjligt att
få till stånd en väsentlig utökning av arbetslinjen trots de svårigheter, som
här otvivelaktigt möta.
Arbetsmarknadskommissionen har i sin skrivelse den 2 maj 1941 såsom
av det följande framgår, påtalat en olägenhet för de storstadsarbetslösa, vilka
hänvisats till beredskapsarbeten i landsorten, nämligen den att deras inkomster
i några fall blivit så låga, att deras familjer knappast kunnat erhålla
en nödtorftig försörjning. Enligt min uppfattning böra de här påtalade förhållandena
bliva föremål för en skyndsam undersökning inom arbetsmarknadskommissionen.
Innan resultatet av denna undersökning föreligger, anser
jag mig icke kunna taga ställning till ärendet. Jag vågar emellertid hysa den
förhoppningen, att det skall visa sig möjligt att hänvisa familjeförsörjare till
sådana arbeten, som åtminstone ge lika höga inkomster, som den tidigare
tillämpade reservarbetslinjen, kompletterad med ortstillägg, skulle ha givit.
Jag vill vidare erinra örn att ett bifall till det förslag, som framställts i
proposition nr 214 angående ändring av vissa delar av förordningen örn
erkända arbetslöshetskassor, att arbetslöshetsförsäkringens daghjälp i vissa
fall skulle kunna kompletteras med kontantunderstöd från arbetslöshetskommittéerna,
föranleder en viss modifikation i de nuvarande grunderna för
kontantunderstödsverksamheten.
Kontoristarbetslösheten.
I en den 27 maj 1941 dagtecknad framställning har arbetsmarknadskommissionen
framlagt förslag till vissa ändringar i fråga örn hjälpverksamheten för
kontoristarbetslösa och i samband därmed lämnat redogörelse för kontoristarbetslöshetens
omfattning.
Enligt av kommissionen infordrade uppgifter från arbetslöshetskommittéerna
i de kommuner, hos vilka den 30 november 1940 förefunnes kontorister
och dylika anmälda såsom hjälpsökande, uppgick antalet sådana hjälpsökande
inom de 18 kommuner, som inkommit med uppgifter, till 432. Nämnda arbetslösas
vrkestillhörighet framgår av nedanstående uppställning.
Statsutskottets utlåtande Nr 207.
5
Antal %
Ingeniörer, verkmästare m. fl.............................................. 31 7.2
Kontorschefer, kamrerare, kontorister m. fl............................ 139 32.2
Affärsföreståndare, affärsbiträden m. fl............................... 72 16.7
Agenter, försäljare m. fl....................................................... 130 30. i
Journalister, musiker m. fl................................................. 50 11.5
Förvaltningspersonal, lärare m. fl........................................ 10 2.3
432 lOO.o
Under erinran örn att säkra hållpunkter saknas för en uppskattning av kontoristarbetslöshetens
faktiska storlek, återgiver kommissionens såsom ett komplement
till ovannämnda siffror vissa uppgifter från den offentliga arbetsförmedlingen
örn antalet arbetsökande personer och tillsatta platser inom
den merkantila branschen, vilka uppgifter sammanfattats i nedanstående tablå.
Månad år |
Arbetssökande personer |
Tillsätta platser |
||||
Hela riket |
Stock- holm |
Göteborg |
Hela riket |
Stock- holm |
Göteborg |
|
Kontorsarbete |
||||||
September 1939 .................. |
1,813 |
732 |
402 |
344 |
103 |
65 |
Januari 1940...................... |
1.685 |
597 |
314 |
479 |
189 |
71 |
Mars 1940 ........................ |
1,358 |
456 |
280 |
284 |
100 |
36 |
September 1940 .................. |
2,590 |
923 |
528 |
410 |
100 |
27 |
Januari 1941...................... |
2,388 |
751 |
489 |
680 |
239 |
58 |
Mars 1941........................ |
2,281 |
614 |
503 |
624 |
210 |
89 |
Affärs- och lagerarbete |
||||||
September 1939 .................. |
3,108 |
1,053 |
551 |
1.010 |
350 |
182 |
Januari 1940...................... |
4,042 |
1,300 |
671 |
622 |
274 |
71 |
Mars 1940 ........................ |
3,582 |
1.101 |
635 |
602 |
245 |
65 |
September 1940 .................. |
4,284 |
1,353 |
764 |
786 |
349 |
67 |
Januari 1941...................... |
5,042 |
1.514 |
934 |
754 |
291 |
48 |
Mars 1941........................ |
5.171 |
1,607 |
998 |
1,184 |
550 |
76 |
Kommissionen uttalar, att den arbetslösa, icke manuella arbetskraften principiellt
bör beredas hjälp genom sysselsättning. Sådan sysselsättning hade
huvudsakligen lämnats vid de i form av statligt reservarbete anordnade arkivarbetena.
Under innevarande år hade antalet vid arkivarbeten sysselsatta
ökat från 131 till 222 (april månad).
Kommissionen finner emellertid vissa ändringar i det för närvarande tilllämpade
arkivarbetssystemet påkallade. Kommissionen uppdrager därvid
först vissa riktlinjer för urvalet av de funktionärer inom de tekniska och
merkantila branscherna och med dem likställda, som böra i princip anses tillhöra
arkivarbetenas rekryteringsstab eller böra lämnas företräde till sådant
arbete. Vidare föreslås införande av hänvisningsförfarande från en ort till
annan ävensom av bestämda regler angående skiftesarbete. I sistnämnda hänseende
förordar kommissionen, att. sysselsättning vid arkivarbete normalt ej
bör få överskrida en sammanhängande period av sex månader. Skiftning skulle
6
Statsutskottets utlåtande Nr 207.
därefter äga rum och en fast vakansperiod om minst en månad för familjeförsörjare
och två månader för ungkarlar borde bestämmas.
Kommissionen föreslår härjämte ett nytt lönesystem för arkivarbetare,
vilket i huvudsak innebär en komplettering av nuvarande reservarbetslöner
med särskilda familjetillägg. Det nva systemets innebörd belyses närmare i
nedanstående tabell.
Förslag till nya arkivarbetslöner.
Ortsgrupp |
Grundlön |
Familjetillägg |
Familje- tillägg per |
Månadslön |
||||||||
hustru dag |
>er |
barn per |
icke familje- försörjare |
familjeför-sörjare med |
||||||||
1 |
2 |
3 |
4 |
S |
6 |
7 |
||||||
A 1 |
||||||||||||
B 1 ........................ |
||||||||||||
C .......................... |
190 |
— |
— |
75 |
— |
50 |
58 |
50 |
190 |
— |
248 |
40 |
D.......................... |
200 |
— |
i |
— |
— |
50 |
65 |
— |
200 |
— |
265 |
— |
E ..................... |
210 |
— |
i |
— |
— |
50 |
65 |
— |
210 |
— |
275 |
— |
F ................. |
220 |
— |
i |
— |
— |
50 |
65 |
— |
220 |
— |
285 |
— |
G.......................... |
230 |
— |
i |
25 |
— |
50 |
71 |
50 |
230 |
— |
301 |
50 |
H.................. |
240 |
— |
i |
25 |
— |
50 |
71 |
50 |
240 |
— |
311 |
50 |
I .......................... |
260 |
— |
i |
25 |
— |
50 |
71 |
50 |
260 |
— |
331 |
50 |
1 Arkivarbeten för arbetslösa kontorister hittills icke bedrivna inom kommuner, tillhörande
dessa ortsgrupper.
j Statens arbetsmarknadskommission hemställer härefter, att Kungl. Maj:t
''ville medgiva kommissionen att försöksvis från och med den 1 juli 1941 vid
arkivarbetena för de kontoristarbetslösa och med dem likställda i huvudsak
tillämpa de allmänna bestämmelser för arbetena ifråga, som ovan angivits,
ävensom den av kommissionen föreslagna lönesättningen vid sagda arbeten.
Mot detta kommissionens beslut har skriftlig reservation anförts av vice
ordföranden Hagman samt ledamoten Strindlund, vilka i stället förordat ett
under utredningen framkommet förslag till ortsgrupperade löner utan familjetillägg,
varierande mellan 200—300 kronor. Därjämte ha ledamoten Brodén
och ersättaren Styrman anmält sig icke kunna biträda beslutet i vad det avser
lönebeloppens storlek.
Börande den närmare innebörden av kommissionens förslag hänvisas till
propositionen, sid. 48—60.
Departementschefen har för egen del anfört, att kommissionens förslag
inkommit vid en så sen tidpunkt, att han icke för närvarande vore beredd att
inför Kungl. Maj:t föreslå åtgärder i den av kommissionen föreslagna riktningen.
Departementschefen har emellertid ansett det lämpligt, att i detta
sammanhang redogöra för kommissionens utredning och förslag för att bereda
riksdagen tillfälle att uttala sig angående lämpligheten av införande av familjelönssystem
vid arkivarbetena.
Statsutskottets utlåtande Nr 207.
7
Särskilda frågor.
Beträffande vattenavledningsföretaget Lyckebyän, som jämlikt Kungl. Majits
beslut elen 30 april 1937 handhaves av den s. k. Lyckeby åutredningen, har i
propositionen meddelats, att arbetet på grund av rådande oljebrist helt legat
nere sedan början av november 1940. Utredningen har därför undersökt möjligheterna
att snarast åter få årensningsarbetet i gång genom anskaffande av
annan driftkraft till grävmaskinerna. För ändamålet har främst elektrisk kraft
eller gengasdrift ifrågasatts. Båda slagen av drivmedel medföra dock en rätt
betydande kostnadsökning, vilken torde komma att uppgå till omkring 90,000
kronor. Anvisande av ytterligare medel för företaget erfordras emellertid icke
för budgetåret 1941/42.
För inventering av de ofullständiga jordbruken i Blekinge län har för innevarande
budgetår anvisats ett belopp av 5,700 kronor såsom bidrag till länets
hushållningssällskap. För nästa budgetår äskas 6,200 kronor för samma ändamål
att utgå av de särskilda medlen till främjande av företagsamhet.
Företagarföreningar finnas för närvarande i Göteborgs och Bohus län,
Västernorrlands län, Västerbottens län, Norrbottens län, Jämtlands län, Värmlands
och Gävleborgs län. Föreningarna ha till uppgift att befordra möjligheterna
för lönande småföretagsamhet i vederbörande län. Verksamheten
omfattar dels långivning på fördelaktiga villkor samt i vissa fall subvention,
dels ock konsulentverksamhet av teknisk och kommersiell natur.
Ovannämnda företagarföreningar ha hittills av staten erhållit understöd
med sammanlagt 1,289,500 kronor, därav 750,000 kronor såsom lån och 539,500
kronor såsom subventioner. Sammanlagt ha föreningarna utestående lån till
ett belopp av omkring 640,000 kronor. Medelstorleken av varje lån utgör
ungefär 2,750 kronor.
Företagarföreningarnas verksamhet har varit föremål för behandling i det
betänkande med utredning och förslag till åtgärder för främjande av hantverk
och småindustri, som den 17 april 1941 avgivits av 1940 års hantverks- och
småindustriutredning. I detta betänkande föreslås att, därest ett av utredningen
förordat kreditsystem för långivning åt hantverk och småindustri inom
sådana delar av landet, där företagarföreningar för närvarande ej finnas,
komme till stånd, företagarföreningarnas finansieringsverksamhet borde omläggas
i överensstämmelse med samma system. Någon nybildning av företagarföreningar
har utredningen i varje fall under nämnda förutsättning ansett
ej böra ske. Utredningens ifrågavarande förslag äro för närvarande under övervägande
av Kungl. Majit. I avvaktan på det beslut, Kungl. Majit kan komma
att fatta i saken, anser departementschefen, att företagarföreningarna böra
erhålla ekonomiskt stöd av staten i samma former som hittills. För nästa
budgetår beräknas ett belopp av 500,000 kronor vara erforderligt för ändamålet.
Detta anses — liksom hittills huvudsakligen skett — böra anvisas från
medlen till främjande av företagsamhet.
Under rubriken »Vissa framställningar i övrigt» redovisas dels en fram -
8
Statsutskottett utlåtande Nr 207.
ställning av medicinalstyrelsen örn anvisande av ett anslag å 2,500,000 kronor,
att ställas till egnahemsstyrelsens förfogande för att användas som bidrag till
förbättring av brunnar å landsbygden, dels en framställning av pensionsstyrelsen
örn anvisande av medel i arbetslöshetsbekämpande syfte såsom bidrag
till anordnande av mindre badanläggningar och gemensamhetstvättstugor å
landsbygden, dels och en av länsstyrelsen i Norrbottens län gjord framställning
örn anslag å 5,630,000 kronor för anläggande av cykelstigar i länet, att
fördelas på tre år.
I anledning av dessa framställningar hava yttranden avgivits av, bland
andra, egnahemsstyrelsen, statens institut för folkhälsan samt statens arbetsmarknadskommission
och industrikommissionen. Departementschefen har
beträffande dessa framställningar för egen del anfört:
Yad till en början angår medicinalstyrelsens framställning angående anvisande
av medel till förbättring av brunnar å landsbygden finner jag syftemålet
härmed behjärtansvärt. I likhet med statens industrikommission och
statens arbetsmarknadskommission anser jag emellertid frågan böra ytterligare
utredas, innan densamma förelägges riksdagen. Jag erinrar vidare örn
de möjligheter, som numera stå till buds att använda bostadsförbättringsbidrag
eller -lån för bestridande av kostnader, som uppkomma genom förbättring
av vattentäkt, varigenom åtminstone i viss utsträckning syftet med riksdagens
skrivelse den 23 maj 1936 angående åtgärder till åstadkommande av
utsträckt användning av vatten- och sanitetsledningar på landsbygden blivit
tillgodosett.
Genom pensionsstyrelsens utredning angående bidrag till anordnande av
mindre badanläggningar för folk- och skolbad samt gemensamhetstvättstugor
har ett värdefullt material erhållits, som enligt min mening bör utnyttjas i de
fall, då bidrag av statsmedel ifrågasättes för anläggningar av ifrågavarande
slag. Av särskilt värde torde vara att typritningar å lämpliga bad- och tvättstugor
nu erhållits. Vissa delar av pensionsstyrelsens förslag synas dock böra
bliva föremål för ytterligare utredning.
Vad nu sagts i fråga örn de av medicinalstyrelsen och pensionsstyrelsen
gjorda framställningarna bör givetvis ej utgöra hinder för att å orter med
arbetslöshet och varest förbättring av brunnar eller anordnande av badanläggningar
eller tvättstugor erfordras, statsbidrag må utgå av arbetslöshetsmedel
till utförande av nämnda arbetsföretag.
Beträffande länsstyrelsens i Norrbottens län framställning örn anordnande
av cykelstigar får jag hänvisa till mitt uttalande i detta spörsmål i nyssnämnda
proposition nr 236 till 1940 års lagtima riksdag nämligen, att därest arbetslöshet
skulle uppkomma inom de områden, där anläggandet av cykelstigar
vore påkallat, jag ville förorda, att statsbidrag utginge av arbetslöshetsmedel
till utförande av cykelstigar.
Reglering av anställnings- och lönevillkor vid arbetsformedlingsanstalterna.
Gällande bestämmelser. Enligt lagen örn offentlig arbetsförmedling den 15
juni 1934 (nr 267) åligger det landsting och stadsfullmäktige i stad, som icke
deltager i landsting, att inom sitt område anordna offentlig arbetsförmedling
med rätt att för härmed förenade utgifter uppbära visst statsbidrag enligt i
Statsutskottets utlåtande Nr 207.
9
lagen angivna grunder. Statsbidraget utgör i regel 50 procent, för vissa utgiftsposter
75 eller 100 procent av liela kostnaden. Tillsyn över arbetsförmedlingsanstalternas
verksamhet skall enligt lagen utövas av socialstyrelsen, som
också handhar utbetalningen av statsbidragen.
I kungörelsen den 7 maj 1940 (nr 329) örn statlig ledning av den offentliga
arbetsförmedlingen har Kungl. Majit med stöd av 5, 6 och 48 §§ i lagen örn
tjänsteplikt förordnat, att samtliga arbetsförmedlingsanstalter tills vidare skola
stå under ledning av vederbörande länsarbetsnämnder, som därvid bland annat
skola äga att å vederbörande anstalters vägnar anställa ny personal och besluta
örn personalens anställnings-, arbets- och avlöningsvillkor under den tid denna
anordning består. Vid meddelande av beslut angående anställningsvillkor för
arbetsförmedlingsanstalternas personal åligger det länsarbetsnämnderna att
iakttaga vad kommissionen därutinnan föreskrivit. Giltighetstiden för nämnda
kungörelse var ursprungligen begränsad till den 31 mars 1941 men har genom
kungörelse den 14 mars 1941 (nr 128) utsträckts tills vidare till och med den 30
juni 1942.
Enligt den samtidigt med förstnämnda författning utfärdade kungörelsen
örn länsarbetsnämnder (328/1940) äger statens arbetsmarknadskommission
att enligt Kungl. Majits föreskrifter bestämma ersättning till bland andra
nämndens direktör, medan ersättning till övrig kanslipersonal bestämmes av
nämnden enligt kommissionens anvisningar.
Arbetsmarknadskommissionen framhåller, att utöver den personal, som fanns
anställd vid kommissionens övertagande av anstalterna den 20 maj 1940, ett
avsevärt antal funktionärer måst nyanställas för handhavande av nytillkomna
arbetsuppgifter, åtskilliga tjänstemän ha förflyttats till nya poster vid andra
anstalter än de förut tillhört och för vissa befattningar ha lönevillkoren provisoriskt
ändrats, delvis i samband med ombyte av befattningshavare. För närvarande
hade man sålunda två olika grupper av tjänstemän, dels sådana som följa
anstalternas gamla lönevillkor, dels sådana som — oavsett örn de den 19 maj
1940 voro anställda i arbetsförmedlingen eller ej — uppbära lön enligt av
kommissionen fastställda grunder. De förra hade i många fall rätt till dvrtids-
och ålderstillägg, medan de senare vore beroende av särskilda kommissionsbeslut
för eventuella löneuppflyttningar.
ökningen av arbetsförmedlingskontorens personal och lönekostnader be -
lyses med följande siffror: |
Antal |
Lönekostnad |
tjänster |
kr. per år |
|
Vid början av år 1940 ..................... |
.................. 425 |
1,423,430 |
» » » » 1941 ........................ |
.................. 531 |
2,036,105 |
Ökning ............................................. |
.................. 106 |
612,675 |
För åstadkommande av en tillfredsställande ordning på detta område är
det enligt kommissionens mening nödvändigt att genomföra en enhetlig
lönereglering för arbetsförmedlingskontorens samtliga tjänstemän, varvid en
anknytning till det inom statsförvaltningen vedertagna lönesystemet förordas.
10
Statsutskottets utlåtande Nr 207.
I anslutning härtill framlägger kommissionen följande förslag till tjänsteförteckning
för arbetsförmedlingen.
Befattningar Lönegrad
Skrivbiträde .............................................................................. 2
Expeditionsbiträde ..................................................................... 5
Kontorsföreståndare av 4:e klass ................................................ 5
Expeditionsvakt ........................................................................ 5
Eörste expeditionsvakt ............................................................... 7
Assistent av 3:e klass ............................................................ 8
Kontorsföreståndare av 3:e klass ................................................... 8
Förste kontorist ........................................................................ 10
Assistent av 2:a klass .................................................................. 12
Kontorsföreståndare av 2:a klass ................................................... 12
Assistent av Ira klass .................................................................. 15
Kontorsföreståndare av Ira klass ................................................... 15
Länsarbetsdirektör i Visby ......................................................... 15
Förste assistent ........................................................................ 18
Föreståndare vid arbetsförmedlingen i Norrköping ........................ 18
Föreståndare vid arbetsförmedlingen i Hälsingborg ........................ 21
Inspektör (vid arbetsförmedlingen i Stockholm) ........................... 21
Länsarbetsdirektör ..................................................................... 21
Direktör i Göteborg och Malmö ................................................... 24
Direktör i Stockholm .................................................................. 26
Beträffande löneklassplaceringen innebär förslaget, att avlöningarna vid
övergången till det nya lönesystemet i regel skulle utgå enligt lägsta löneklassen
i löneplanen för extra ordinarie tjänstemän (löneplan Eo).
Löneregleringen borde omfatta endast sådana befattningar, som vore att
anse såsom heltidstjänster. Inalles skulle löneregleringen komma att omfatta
cirka 450 befattningshavare. Av dessa kunde cirka 400 betraktas såsom fast
anställda, medan de övriga skulle placeras som extra tjänstemän.
Enligt av arbetsmarknadskommissionen utförda beräkningar skulle en
omedelbar lönereglering efter angivna riktlinjer med nu utgående rörliga
tillägg och kristillägg kunna beräknas medföra en merkostnad av cirka 81,000
kronor per år.
Arbetsmarknadskommissionen har hemställt, att Kungl. Majit, med fastställande
av ovan intagna tjänsteförteckning, ville bemyndiga kommissionen
att med giltighet från den 1 juli 1941 tills vidare, så länge arbetsförmedlingen
står under statlig ledning, vid bestämmandet av anställnings- och avlöningsvillkor
för tjänstemän hos länsarbetsnämnderna och de offentliga arbetsförmedlingsanstalternas
huvud- och avdelningskontor föreskriva följande.
1. För ifrågavarande tjänstemän skall, med undantag av föreskrifterna i
civila tjänstepensionsreglementet och allmänna familjepensionsreglementet,
gälla vad som finnes stadgat angående dem, å vilka gällande civila icke-ordinariereglemente
äger tillämpning.
2. Kommissionen skall äga bestämma, huruvida tjänsteman skall hänföras
till löneplan Eo eller Ex, ävensom fastställa hans placering i löneklass inom
den i tjänsteförteckningen angivna lönegraden.
Statsutskottets utlåtande Nr 207.
11
3. Lön till tjänsteman, som hänförts till löneplau Eo, skall utgå med i
löneplan upptaget belopp, jämte därå belöpande rörligt tillägg och kristillägg,
minskat med det avdrag, som eljest skulle verkställas enligt civila tjänstepensionsreglementet
eller allmänna familjepensionsreglementet.
4. Örn tjänsteman genom tillämpning av dessa bestämmelser skulle lida
minskning i de förmåner, som han förut åtnjutit, skall på sätt kommissionen
bestämmer gottgörelse härför beredas honom.
5. Kommissionen skall äga att från förslagsanslaget till Statens arbetsmarknadskommission
m. m.: Avlöningar bestrida pensionsavgifter, som
tjänsteman i egenskap av kommunal befattningshavare har att gälda.
Över arbetsmarknadskommissionens förslag ha yttranden infordrats från
statskontoret, allmänna lönenämnden och arbetsförmedlingstjänstemännens
riksförbund.
Departementschefen anför för egen del:
Av den förut i annat sammanhang lämnade redogörelsen för den offentliga
arbetsförmedlingens nuvarande organisation framgår, att sedan dess ställande
under statlig ledning våren 1940 åtskilliga förändringar företagits i organisationen.
Sålunda har genomförts en centralisering av dess ledning, och för att
möta de ökade och förändrade arbetsuppgifter, som krisen fört med sig, har
personalen utökats och vissa omflyttningar företagits. I arbetsmarknadskommissionens
här återgivna framställning har även framhållits, att dessa i
snabb takt genomförda förändringar dragit med sig vissa komplikationer i
fråga örn personalens avlöningsförhållanden. Redan den omständigheten, att
personalen hos de olika arbetsförmedlingsanstalterna följa olika, av respektive
huvudmän fastställda avlöningsbestämmelser, medför helt naturligt svårigheter
vid en centralisering av den organisatoriska ledningen och vid en i
effektiviseringssyfte genomförd omflyttning av den dugligaste personalen
anstalterna emellan. Även sådana förändringar som nyinrättande av tjänster
och beredande av lönekompensation för ökade levnadskostnader försvåras av
oformligheter i det nu tillämpade systemet. Av kommissionens framställning
synes mig framgå, att det vore i hög grad önskvärt, örn ett enhetligt lönesvstem
för arbetsförmedlingspersonalen i hela riket kunde tillämpas.
Mot kommissionens förslag har under remissbehandlingen vissa erinringar
framförts. Den diskussion om förslagets utformning i olika hänseenden,
som förts i remissyttrandena över förslaget och i kommissionens erinringar i
anledning härav, har jag icke funnit anledning att mera utförligt återgiva, då
jag — av skäl, som framgå av det följande — icke ämnar föreslå något Kungl.
Maj:ts beslut i ärendet.
Frågan, huruvida under nu rådande förhållanden arbetsförmedlingsanstalternas
huvudmän äga rätt att självständigt besluta örn anställningsvillkor och
löner för anstalternas personal och huruvida som konsekvens härav skyldighet
föreligger för statsverket att under alla omständigheter gälda de kostnader, som
följa av sålunda fattade beslut bör enligt min uppfattning besvaras nekande.
Jag vill erinra, att i 5 § tjänstepliktslagen stadgas, bland annat, att länsarbetsstyrelse
äger besluta örn arbetsförmedlingsanstalts organisation och verksamhet
samt förfoga över dess personal. Vidare har i 4 § av kungörelsen den 7
maj 1940 (nr 329) om statlig ledning av den offentliga arbetsförmedlingen
— vilken kungörelse utfärdats med stöd av bestämmelserna i tjänstepliktslagen
— föreskrivits, att arbetsförmedlingsanstalternas personal är underställd
länsarbetsnämnderna, som äga att å anstalternas vägnar anställa ny personal
och besluta örn personalens anställnings-, arbets- och avlöningsvillkor. Enligt
12
Statsutskottets utlåtande Nr 207.
bestämmelse i sistnämnda paragraf skola nämnderna i här omförmälda frågor
iakttaga vad arbetsmarknadskommissionen föreskrivit. Av dessa bestämmelser
framgår, att arbetsmarknadskommissionen äger att öva det avgörande inflytandet
beträffande anställnings- och avlöningsvillkoren för arbetsförmedlingsanstalternas
personal.
Att denna möjlighet också bör av kommissionen utnyttjas synes mig klart.
Det lärer böra ankomma på kommissionen att utfärda de ytterligare föreskrifter
i ämnet, som erfordras för åstadkommande av enhetlighet i lönevillkoren
och för vinnande av den justering av lönebeloppen, som kan befinnas
påkallad med hänsyn till levnadskostnadernas stegring.
Av det sagda framgår, att jag icke anser mig böra förorda kommissionens
förslag, i vad det avser att Kungl. Majit skulle fastställa en tjänsteförteckning
för ifrågavarande tjänster. Att jag icke tillstyrker en sådan åtgärd beror
främst därpå att ett beslut i denna riktning skulle kunna tolkas såsom innebärande
ett ställningstagande till spörsmålet örn berörda befattningshavares
framtida löneställning och därmed skulle kunna föregripa den lönereglering
för befattningshavarna, som en gång kan komma att äga rum i samband med
ett eventuellt definitivt förstatligande av arbetsförmedlingsanstaltema.
Arbetsmarknadskommissionen torde vid utfärdande av de föreskrifter i
ämnet, som för närvarande må befinnas påkallade, böra taga under omprövning
i vad mån de under remissbehandlingen framförda erinringarna böra
föranleda jämkningar i de grunder, på vilka det av kommissionen framlagda
löneförslaget är baserat.
Statsbidrag till pensioner åt befattningshavare vid den
offentliga arbetsförmedlingen.
I skrivelse den 13 mars 1941 har statens arbetsmarknadskommission anfört
bland annat, att pensionsförhållandena för personalen vid den offentliga
arbetsförmedlingen icke vore ensartat reglerade utan företedde stora olikheter
vid de särskilda arbetsförmedlingsanstaltema. Vid somliga anstalter
hade den mera fast anställda personalen genom särskilda, av vederbörande
landsting eller stad fastställda reglementen erhållit rätt till tjänste- och
familjepension, ibland förbunden med skyldighet att erlägga pensionsavgifter
eller vidkännas pensionsavdrag, ibland utan sådan skyldighet. Vid andra
arbetsförmedlingsanstalter funnes inga pensionsbestämmelser, utan anstaltens
huvudman hade från fall till fall beslutat örn pension och bestämt dess storlek.
Statsbidrag till pensionerna hade i allmänhet utgått med 50 procent.
Frågan örn arbetsförmedlingstjänstemännens pensionsförhållanden har,
framhåller kommissionen, kommit i ett annat läge genom kungörelsen den 7
maj 1940 (nr 329) örn statlig ledning av den offentliga arbetsförmedlingen.
Då utgifter för pensioner till f. d. befattningshavare vid arbetsförmedlingsanstalterna
samt till änkor och barn efter avlidna dylika befattningshavare
icke gärna kunna hänföras till kostnader för arbetsförmedlingsanstalternas
verksamhet, kunna pensionerna i fråga enligt nu gällande bestämmelser icke
såsom arbetsförmedlingsanstalts övriga utgifter helt gäldas av statsmedel.
Eftersom 10 § arbetsförmedlingslagen är satt ur kraft, så länge provisoriet
varar, kan icke heller statsbidrag till pensionerna utgå på sätt förut skett.
Statsutskottets utlåtande Nr 207. 13
Frågan, hur linder det nu gällande provisoriet skall förfaras nied dessa
pensioner, synes därför tarva reglering.
I sådant syfte har kommissionen hemställt, att Kungl. Maj:t måtte föreslå
riksdagen medgiva, att bidrag av statsmedel måtte kunna utgå till pensionering
av f. d. befattningshavare vid den offentliga arbetsförmedlingen samt
av änkor och barn till avlidna dylika befattningshavare för tiden från och med
den 20 maj 1940 tills vidare, så länge arbetsförmedlingen stöde under statlig
ledning, med iakttagande av följande:
1) förutsättning för statsbidrag skall vara, i fråga örn pension, som börjat
utgå före den 20 maj 1940, att jämlikt 10 § 3 mom. lagen den 15 juni 1934
om offentlig arbetsförmedling ersättning av statsmedel utgått för arbetsförmedlingsanstaltens
utgifter för pensionen, samt i fråga om pension, som
börjat utgå den 20 maj 1940 eller senare eller ock framdeles kan komma
att beviljas, att pensionens belopp godkänts av kommissionen.
2) statsbidrag skall utgå med 50 procent av pensionens belopp, försåvitt
icke med hänsyn till särskilt förhållande Kungl. Majit finner skäl medgiva,
att statsbidrag bestämmes till högre belopp.
3) statsbidrag må icke utgå i den mån pensionen grundar sig på inbetalade
pensionsavgifter.
Över framställningen hava utlåtanden infordrats från statskontoret, riksräkenskapsverket
och statens pensionsanstalt, varjämte svenska stadsförbundet
och svenska landstingsförbundet beretts tillfälle yttra sig i ärendet.
Departementschefen har för egen del anfört.
På av statens arbetsmarknadskommission anförda skäl finner jäg det lämpligt
att för den tid arbetsförmedlingsanstalterna stå under statlig ledning
vissa regler för statens bidrag till pensioner åt befattningshavarna vid
dessa anstalter fastställas. Härvid finner jag mig i likhet med flertalet
remissinstanser kunna i huvudsak förorda kommissionens förslag i ämnet. En
förutsättning för att statsbidrag skall kunna ifrågakomma beträffande pension,
som börjat utgå innan staten övertog ledningen av arbetsförmedlingsanstalterna,
synes sålunda böra vara, att pensionen redan under denna tid delvis bestreds
med statsmedel. Dessutom synes en förutsättning härför böra vara
att vederbörande landsting (stad) bereder skäliga pensionsförmåner åt befattningshavare,
som avgå efter övertagandet, samt åt dessas efterlevande.
Det torde lämpligen böra föreskrivas, att arbetsmarknadskommissionen skall
godkänna dylika pensionsförmåner. Skulle kommissionen finna sig ej kunna
lämna dylikt godkännande, torde frågan härom böra hänskjutas till Kungl.
Maj:ts prövning.
Det synes mig vidare klart att, därest en nu utgående pension grundar sig
å sådana förut inbetalda pensionsavgifter, till vilka statsbidrag utgått, dylikt
bidrag ej bör kunna utgå för pensionens utbetalande. Ej heller synes statsbidrag
böra utgå, då pensionen grundar sig å avgifter, som den enskilda befattningshavaren
haft att vidkännas. I likhet med statens pensionsanstalt
anser jag det böra ankomma på arbetsmarknadskommissionen att, efter företagen
utredning i värjo särskilt fall, bestämma i vad mån sådan begränsning
av statsbidraget skall ske.
Statsbidraget torde såsom arbetsmarknadskommissionen föreslagit lämpligen
kunna sättas till 50 procént av pensionens belopp, försåvitt icke med
14
Statsutskottets utlåtande Nr 207.
hänsyn till särskilt förhållande Kungl. Majit finner skäl medgiva, att statsbidraget
bestämmes till högre belopp. Likaledes torde statsbidrag med 50
procent böra utgå till pensionsavgifter vilka bestridas av huvudmännen.
Ehuru jag i likhet med riksräkenskapsverket finner det vara principiellt
riktigt att vid bifall till ifrågavarande förslag ett särskilt anslag för ändamålet
borde upptagas under pensionshuvudtiteln, anser jag dock, att erforderliga
medel under nästa budgetår kunna bestridas från arbetsmarknadskommissionens
avlöningsanslag. Därest det kan antagas, att de nuvarande provisoriska
förhållandena i fråga örn arbetsförmedlingsanstalterna komma att
bli bestående jämväl under budgetåret 1942/43, torde förslag örn uppförande
av ett särskilt anslag för ändamålet lämpligen kunna upptagas i samband med
1942 års statsverksproposition.
Anslagsbehovet för nästa budgetår.
Arbetsmarknadskommissionen har framhållit, att behovet av medel för
arbetsmarknadsreglerande åtgärder är i väsentlig grad avhängigt
av den utsträckning, i vilken störningar i näringslivet uppkomma. Kunna
dessa störningar icke bemästras genom direkt eller indirekt stöd med statsmedel
i annan ordning, ökas medelsbehovet på arbetsmarknadsanslaget; vid
motsatt förhållande minskas detsamma. Det synes önskvärt, att de arbetslösa
under nästa budgetår bringas hjälp i form av arbete i förhållandevis större
utsträckning än som kunnat ske under innevarande budgetår. Detta medför
ökade kostnader även vid i stort sett oförändrat arbetslöshetsläge. Med
reservation för det ytterligare medelsbehov, som kan uppkomma, antingen på
grund av att sådan stödverksamhet anses böra bedrivas med medel från
arbetsmarknadsanslaget eller på grund av att förhållandena på arbetsmarknaden
försämras i mera avsevärd omfattning, utgår kommissionen därför från
att under budgetåret 1941/42 för arbetsmarknadsreglerande åtgärder bör stå
till förfogande minst ett belopp lika med det under innevarande budgetår till
förfogande stående. Detta utgör 61,900,000 kronor. Då vid innevarande
budgetårs utgång beräknas uppkomma reservationer på omkring 22,000,000
kronor, synes det under nyss angivna förutsättningar vara tillfyllest, örn för
arbetsmarknadsreglerande åtgärder anvisas ett anslag av 40,000,000 kronor.
Eventuella inkomster från uppdragsgivare förutsättas, i likhet med vad förr
om åren varit fallet, direkt få tågås i anspråk för verksamheten.
Anslagsbehovet för kommissionens centrala förvaltning m. m. har av
kommissionen preliminärt beräknats på följande sätt.
Avlöningar:
kommissionens centrala förvaltning m. m......................... kronor 1,000,000
länsarbetsnämnderna och arbetsförmedlingsanstalterna ...... » 3,000,000
Omkostnader:
kommissionens centrala förvaltning m. m................. » 600,000
länsarbetsnämnderna och arbetsförmedlingsanstalterna ...... » 1,500,000
värnpliktslånenämnderna ................................................ » 100,000
Statsutskottets utlåtande Nr 207.
15
Departementschefen har för egen del förordat bifall till kommissionens
framställning angående anslagsberäkningen för ar betsmarknads reglerande
åtgärder och hemställt, att Kungl. Majit måtte föreslå, att ett
reservationsanslag av 40 miljoner kronor anvisas till detta ändamål för budgetåret
1941/42. Av detta belopp föreslås cirka 2 miljoner kronor böra stå till
Kungl. Majlis förfogande för främjande av företagsverksamhet, bland annat
för att möjliggöra fortsatt stöd åt företagarföreningarna saint bidrag till anläggande
av enkronasvägar i de delar av landet, där detta kan visa sig
motiverat.
Beträffande anslagsbehovet för kommissionens centrala förvaltning
m. m. har departementschefen ansett en sänkning på vissa punkter motiverad
och beräknat kostnaderna härutinnan sålunda.
Avlöningar:
Kommissionens centrala förvaltning m. m...................... kronor 950,000
Länsarbetsnämnderna och arbetsförmedlingsanstalterna...... » 2,800,000
Summa kronor 3,750,000
Omkostnader:
Kommissionens centrala förvaltning m. m...................... kronor 600,000
Länsarbetsnämnderna och arbetsförmedlingsanstalterna...... » 1,400,000
Yärnpliktslånenämnderna ............................................. » 100,000
Summa kronor 2,100,000
Utskottet.
Departementschefen har i statsrådsprotokollet utgått från att de allmänna
riktlinjer för arbetsmarknadspolitiken, som framlades i propositionen nr 30
till innevarande års riksdag och i allt väsentligt av riksdagen godtogos, skola
vara normgivande för de arbetsmarknadsreglerande åtgärderna jämväl under
nästa budgetår. Häremot har utskottet i princip intet att erinra.
Av propositionen framgår, att icke obetydliga svårigheter mött, när det
gällt att med anlitande av arbetslinjen bekämpa den huvudsakligen till storstäderna
koncentrerade arbetslösheten. I samband härmed har arbetsmarknadskommissionen
riktat uppmärksamheten på det förhållandet, att arbetslösa
från storstäderna, som hänvisas till beredskapsarbeten å landsbygden,
med tillämpning av öppna marknadens lönevillkor i vissa fall erhålla så låga
arbetsförtjänster, att de icke kunna nödtorftigt försörja sina familjer. Enligt
departementschefens uppfattning bör detta förhållande göras till föremål för
skyndsam undersökning inom arbetsmarknadskommissionen, innan eventuella
åtgärder i anledning därav övervägas.
Utskottet inser tillfullo de svårigheter, som sålunda berörts. I anslutning
till vad departementschefen härutinnan anfört hyser utskottet emellertid förhoppning
om att det skall visa sig möjligt att få till stånd en väsentlig utökning
av arbetslinjen under nästa budgetår och att tillfälle därvid skall
erbjuda sig att hänvisa arbetslösa familjeförsörjare till sådana arbeten, som
åtminstone giva lika höga inkomster, som den tidigare tillämpade reservarbetslinjen,
kompletterad med ortstillägg, skulle ha medfört.
16
Statsutskottets utlåtande Nr 207.
T statsrådsprotokollet har redogjorts för ett av arbetsmarknadskommissionen
i skrivelse den 27 maj 1941 framlagt förslag till vissa ändringar beträffande
hjälpverksamheten för arbetslösa kontorister, avseende bland annat införande
av särskilda familjetillägg vid de s. k. arkivarbetena. Departementschefen
har med hänsyn till den sena tidpunkten för förslagets framläggande
förklarat sig icke vara beredd att för närvarande förorda åtgärder i den av
kommissionen angivna riktningen men likväl ansett sig böra redovisa förslaget
för att bereda riksdagen tillfälle att uttala sig örn lämpligheten av att
införa familjelönesystem vid arkivarbetena.
Utskottet vill i anledning härav som sin uppfattning framhålla, att fog
synes föreligga för att åtminstone i viss omfattning vidtaga åtgärder för en
höjning av arbetsförtjänsten vid dessa arbeten. Utskottet har emellertid icke
kunnat undgå att hysa betänkligheter mot att åstadkomma denna höjning
genom införande av familjelön, särskilt med hänsyn till de konsekvenser beträffande
lönesättningen vid andra med statsmedel understödda arbeten, som
därav kunna befaras uppstå. Enligt utskottets mening bör såvitt möjligt samma
lönesystem tillämpas vid arkivarbetena som vid andra arbeten, vilka anordnats
i arbetslöshetsbekämpande syfte.
Vad departementschefen anfört under rubriken »Särskilda frågor» har icke
givit utskottet anledning till erinran. Beträffande förbättring av brunnar vill
utskottet dock framhålla angelägenheten av att dithörande arbeten så planeras
och utföras, att de lämna ett ur hälsovårds- och vattenförsörjningssynpunkt
tillfredsställande resultat.
I fråga örn regleringen av anställnings- och lönevillkoren vid arbetsförmedlingsanstalterna
torde det vara uppenbart, att ett enhetligt lönesystem för
arbetsförmedlingspersonalen i hela riket skulle medföra avsevärda fördelar.
På sätt departementschefen framhållit lärer arbetsmarknadskommissionen äga
möjlighet att genom allmänna anvisningar till länsarbetsnämnderna, som
enligt gällande bestämmelser hava att anställa ny personal samt besluta örn
personalens anställnings-, arbets- och lönevillkor, öva ett avgörande inflytande
i nämnda hänseende. I likhet med departementschefen anser utskottet därför
icke påkallat, att en särskild tjänsteförteckning för hithörande personal fastställes
av Kungl. Maj:t, helst som en dylik åtgärd skulle kunna innebära ett
föregripande av deli lönereglering, som kan komma att äga rum i samband
med ett eventuellt definitivt förstatligande av arbetsförmedlingsanstalterna.
Utskottet förutsätter emellertid, att arbetsmarknadskommissionen vid utarbetande
av sina allmänna anvisningar beaktar, att lönesättningen vid arbetsförmedlingsanstalterna
icke blir högre än den, som gäller motsvarande arbete
inom statens verk.
Beträffande de ifrågasatta grunderna för statsbidrag till pensionering av
arbets förmedlingsans tält ornäs personal finner sig utskottet kunna i huvudsak
godtaga kommissionens förslag med de av departementschefen förordade jämkningarna.
Härvid förutsätter utskottet, att bidrag som regel skall utgå med 50
procent såväl vad angår pensioner, som börjat utgå före den 20 maj 1940, som
beträffande pensioner, som börjat utgå senare. Likaså finner utskottet rim
-
Statsutskottets utlåtande Nr 207. 17
ligt, att statsbidrag utgår med 50 procent av de årliga avgifter eller avsätt
ningar, som huvudmannen påtagit sig för pensionering av i tjänst varande
befattningshavare.
Kungl. Maj :ts beräkning av medelsbehovet för nästa budgetår har icke
givit utskottet anledning till erinran.
Under åberopande av det anförda hemställer utskottet,
att riksdagen må för budgetåret 1941/42 under femte huvudtiteln
anvisa
a) till Åtgärder för arbetsmarknadens reglering m. m. ett
reservationsanslag av 40,000,000 kronor;
b) till Statens arbetsmarknadskommission m. m.: Avlöningar
ett förslagsanslag av 3,750,000 kronor;
c) till Statens arbetsmarknadskommission m. m.: Omkostnader
ett förslagsanslag av 2,100,000 kronor.
Stockholm den 19 juni 1941.
På statsutskottets vägnar:
J. B. JOHANSSON.
Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet hava närvarit:
från första kammaren: herrar Johan Bernhard Johansson, Joh. Nilsson i
Malmö, Oscar Olsson, Asplund, Heiding, Sven Larsson, Karl Andersson, Bäckström,
Gustaf hvar Anderson, friherre De Geer, Sundberg och Ekströmer; samt
från andra kammaren: herrar Jonsson i Eskilstuna, Törnkvist, Eriksson i
Stockholm, Andersson i Prästbol, Danielsson, Ward, Persson i Falla, Lindberg i
Umeå, Isacsson, Andersson i Södergård, Hansson i Rubbestad och Eriksson i
Frägsta.
Bihang till riksdagens protokoll 1941
6 sami.
Nr 207.
1881 41
2