Statsutskottets utlåtande Nr 193.

1

Nr 193.

Ankom till riksdagens kansli den 17 juni 1941 kl. 3 e. m.

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
åtgärder för främjande av ökad bostadsproduktion
m. m. jämte i ämnet väckta motioner.

(3:e avd.)

I anslutning till sina i statsverkspropositionen dels å driftbudgeten under
femte huvudtiteln, punkterna 20—22, och dels å kapitalbudgeten under statens
utlåningsfonder och fonden för låneunderstöd, bilaga 2, punkterna 3, 4,
6 och 7, gjorda framställningar har Kungl. Maj:t i propositionen nr 251 föreslagit
riksdagen att

dels godkänna av departementschefen förordade ändrade grunder för
tertiärlån till viss bostadsbyggnadsverksamhet;

dels godkänna av departementschefen förordade ändrade grunder för lån
för ombyggnad av bostadshus i städer och stadsliknande samhällen;

dels godkänna av departementschefen förordade ändrade grunder för låneverksamheten
för främjande av bostadsförsörjning för mindre bemedlade,
barnrika familjer;

dels godkänna av departementschefen förordade ändrade grunder beträffande
räntefoten å förbättringslån, nybyggnadslån och lantarbetarbostadslån;

dels medgiva, att den behållning, som kan komma att förefinnas vid utgången
av budgetåret 1940/41 å Lånefonden för bostadsbyggande i städer
och stadsliknande samhällen, på sätt departementschefen angivit, överföres
till Fonden för låneunderstöd;

dels ock för budgetåret 1941/42 anvisa

a) under femte huvudtiteln

1) till Främjande av bostadsförsörjning för mindre bemedlade, barnrika
familjer ett förslagsanslag av 3,250,000 kronor;

2) till Bidrag till främjande av bostadsbyggande på landsbygden ett
reservationsanslag av 20,000,000 kronor;

3) till Bidrag till inrättande av pensionärshem ett reservationsanslag
av 3,000,000 kronor;

b) under Kapitalinvesteringar, Statens utlåningsfonder

1) till Lånefonden för bostadsförsörjning för mindre bemedlade,
barnrika familjer ett reservationsanslag av 20,000,000 kronor;

2) till Lånefonden för främjande av bostadsbyggande på landsbygden
ett reservationsanslag av 11,000,000 kronor;

Bihang till riksdagens protokoll 1941. 6 sami. Nr 193—194.

1855 41

2

Statsutskottets utlåtande Nr 193.

c) under Kapitalinvesteringar, Fonden för låneunderstöd

1) till Tertiärlån till viss bostadsbyggnadsverksamhet ett reservationsanslag
av 60,000,000 kronor;

2) till Lån för uppförande och förbättring av lantarbetarbostäder ett
reservationsanslag av 3,000,000 kronor;

3) till Lån för bostadsförbättringsverksamhet ett reservationsanslag
av 11,000,000 kronor.

I samband med Kungl. Maj:ts ifrågavarande förslag har utskottet till behandling
förehaft följande motioner, nämligen
inom första kammaren:
nr 80 av herr S. Linderot,

» 229 » » B. von Stockenström m. fl.,

» 232 » » E. von Heland m. fl.,

» 2331
» 234
» 235
» 236,

inom andra kammaren:

nr 79 av herr S. Persson i Stockholm m. fl.,

S. Linderot;

314

317

318

321

322

323

324

325

326
327,
De i

» » O. Carlström m. fl.,

» » E. Lindberg i Umeå,

» » E. Thorell m. fl.,

» fru Bisa Västberg,

» herr S. B. Norup m. fl.,

» herrar M. Skoglund i Doverstorp och M. Ljungberg,
o » H. Hagberg i Luleå och S. Persson i Stockholm,
dessa motioner framställda yrkandena redovisas nedan efter redo -

görelse för innebörden av Kungl. Maj:ts förslag.

Innebörden av Kungl. Maj:ts förslag.

Med stöd av Kungl. Majis bemyndigande den 1 augusti 1940 hava tillkallats
fem sakkunniga med uppdrag att verkställa utredning rörande nuvarande
byggnadskostnader på land och i stad samt undersöka vilka åtgärder,
som tarvades för deras förbilligande, ävensom inkomma med det förslag, vartill
utredningen kunde giva anledning. De sakkunniga antogo benämningen
1940 års byggnadskostnadssakkunniga. Den 29 januari 1941 överlämnade
byggnadskostnadssakkunniga ett betänkande med utredning angående byggnadskostnaderna
(statens off. utredn. 1941: 4), som till väsentlig del behandlar
bostadsbyggandets villkor under nu rådande krisläge och framställer förslag
till åtgärder med syfte att stödja en vidgad bostadsproduktion.

Statsutskottets utlåtande Nr 193.

3

över byggnadskostnadssakkunnigas betänkande hava avgivits yttranden av
åtskilliga myndigheter och sammanslutningar, som finnas redovisade i propositionen
sid. 2—3.

Vidare hava andra framställningar och yttranden inkommit, vilka äga samband
med detta ärende.

Allmänna synpunkter.

Byggnadskostnadssdkkunniga lämna först en utförlig redogörelse för byggnadsverksamhetens
utveckling efter kreditkrisen på hösten 1939, varav inhämtas
bland annat följande.

Vid utbrottet av kreditkrisen befann sig byggnadsverksamheten i den
starkaste högkonjunktur, som någonsin förekommit i svensk bebyggelsehistoria
överhuvud. Bostadsbyggandet, omfattande 70 å 75 procent av all
byggnadsverksamhet i stadssamhällena, nådde en nivå nära 90 procent högre
än år 1930; räknat fran depressionen 1933 hade bostadsbyggandet ungefär
tredubblats. Även byggnadsverksamheten för industriella, kommersiella och
liknande ändamål visade 1939 tack vare den industriella högkonjunkturen
högre siffror än någonsin, nära 60 procent högre än 1930 års och bortåt tre
gånger depressionsnoteringen 1933. Byggnadsverksamheten som helhet hade
vid kulmen av 1930-talets — efter övervinnandet av lågkonjunkturen under
årtiondets förra hälft —- brant stigande kurva en omfattning, som var ungefär
80 procent större än vid decenniets början, då 1920-talets högkonjunktur torde
nått sitt högsta läge.

I de statistiska serierna rörande byggnadsmarknaden framträda krisverkningarna
helt naturligt först i uppgifterna örn beviljade byggnadsföretag.
I nedanstående tab. ha sammanställts kvartalssiffrorna för byggnadsloven
(antal lägenheter) för åren 1938—40 i städer med mer än 30,000 invånare
(utom Eskilstuna).

Antal bostadslägenheter i beviljade byggnadsföretag kvartalsvis, Ira kvartalet
1938—3:e kvartalet 1940 i städer med över 30 000 invånare.

1938 1939 1940

lia kvartalet ............................ 7 654 10 212 1 089 (11)

2:a kvartalet ............................ 5 460 5 461 586 (11)

3:e kvartalet ............................ 4 682 5 324 512 (10)

4:e kvartalet ............................ 7 386 3 621 (49)

De inom parentes satta talen invid kvartalsuppgifterna efter krisutbrottet
angiva respektive kvartals siffra i procent av siffran för motsvarande kvartal
under närmast föregående år. Siffrorna ge vid handen att kreditkrisen och
de övriga komplikationer, som krigsutbrottet medförde, beträffande bostadsbyggandet
nästan omedelbart reducerade företagarinitiativen till omkring en
tiondel av föregående års. Samma bild ges beträffande de städer med mellan
10,000 och 30,000 invånare, för vilka kvartalsstatistiska uppgifter föreligga
(21 st.). I dessa utgjorde, antalet beviljade lägenheter under de tre första
kvartalen år 1940 cirka 11 procent av antalet under samma kvartal år 1939.
Även om lokala differenser såväl inom gruppen större städer som inom
gruppen mindre städer ha förekommit, synes dock reduktionen till omkring
en tiondel av byggnadsloven för bostadsbyggande kunna gälla som ett genomsnitt
för stadsbygden i dess helhet.

4

Statsutskottets utlåtande Nr 193.

Efter ett försök att med ledning av byggnadsstatistiken och uppgifter om
befolkningsrörelsen uppskatta bostadskonsumtionen under föregående år,
summera byggnadskostnadssakkunniga sin uppfattning örn bostadsmarknadsutvecklingen
i städerna i fyra punkter, som redovisas i propositionen sid.
7 och 8. Däri framhävda omständigheter synas de sakkunniga peka mot en
snabbt uppkommande bostadsbrist av mycket stor omfattning.

De sakkunniga diskutera därefter förutsättningarna för bostadsefterfrågan
i fortsättningen och framhålla, att en kombination av till 70 procent reducerad
äktenskapsbildning, ett bibehållet reducerat inflyttningsnetto till stadsbygden
och till 2 procent av hela hushållbeståndet driven generell sammandragningsverkan
ger en beräknad bostadskonsumtion för 1941, som är något
mer än 40 procent av 1939 års. De sakkunniga anföra vidare:

Det ligger i förhållandenas egen natur, att en bedömning av bostadskonsumtionens
sannolika utveckling för stadsbygden som helhet måste göras i
tämligen vaga ordalag. I praktiken kräva givetvis förhållandena på varje särskild
ort sitt noggranna beaktande. Det torde dock kunna fastslås som överväldigande
sannolikt, att en bostadsproduktion under följande år på den
nivå, vartåt utvecklingen under tiden efter krisutbrottet tenderar, kommer att
vara otillräcklig för behovet. En uppskattning av behovet till 40 procent av
1939 års bostadstillskott kan icke jävas av hittills givna erfarenheter och nu
bedömningsbara tendenser i bostadsmarknadsutvecklingen.

Byggnadskostnadssakkunniga redogöra härefter för sin uppfattning om
bostadsbyggandets och bostadsmarknadens nuvarande krisproblem (prop. sid.
11—14). Den enda tillfredsställande utvägen ur det nuvarande läget anse de
vara en anpassning av de för de årliga bostadskostnaderna bestämmande faktorerna
på sådant sätt, att en tillräcklig nyproduktion av bostäder till priser,
som ej väsentligt överstiga de på likvärdiga bostäder nu gällande, blir möjlig.

De sakkunniga bedöma vidare (prop. sid. 14—24) möjligheterna att återställa
förutsättningarna för en tillräcklig bostadsproduktion vid nuvarande
hyresnivå på grundval av kalkyler rörande bostadsbyggandets räntabilitet
samt en förhandssummering av undersökningsresultaten rörande de särskilda
kostnadsfaktörerna. Härom anföres inledningsvis:

Marknadens förseende med ett tillräckligt utbud av nya lägenheter till
priser ungefär i klass med dem för likvärdiga bostäder i redan befintliga
fastigheter betyder icke som målsättning en absolut fast hyresnivå. Vissa
kostnader, i första hand värmekostnader, skatter och övriga onera växla till
stor del oberoende av nyframställningskostnaderna och beröra i så måtto i
typiska fall äldre och nya fastigheter lika. Syftar man till paritet i avseende
å de årliga kostnaderna för likvärdiga bostäder i nya och förut befintliga hus,
bör givetvis denna paritet sökas vid en nivå, som kan förskjutas genom dessa
oberoende av nyframställningskostnaden för nya och gamla bostäder lika
varierande kostnader. I fråga örn den starkast växlande av dessa, värmekostnaden,
har ju detta förhållande markerats genom att ersättningen för fastighetsägarens
bränslekostnader mer eller mindre utbrutits som en självständigt
varierande del av hyresgästens betalningsförpliktelser.

I viss grad gäller det sagda även örn räntekostnaderna, i den mån räntan
på fastighetslånen icke är bunden eller successivt i och med konverteringen
av de bundna lånen. Räntekostnaderna för det förut befintliga fastighetsbeståndet
följer sålunda så småningom — med olika eftersläpning för olika
fastigheter — efter marknadsräntans utveckling. Åtgärder som syfta till

Statsutskottets utlåtande Nr 193.

5

paritet i avseende å de årliga kostnaderna för gamla ock nya bostäder av likvärdig
beskaffenhet men icke ha bostadssocialt motiverade subventionssyften
därutöver, böra därför i fråga om kapitalkostnaderna utformas sålunda, att
de i görligaste mån hindra att ett höjt ränteläge, vars fortbestånd i framtiden
är ovisst, omedelbart överföres på de årliga kostnaderna i full utsträckning
men däremot icke hindrar en anpassning på längre sikt till den allmänna
nivån för kapitalkostnaderna, i den mån denna nivå successivt arbetar sig
igenom och blir gällande för hela bostadsfastighetsbeståndet.

I fråga örn de egentliga byggnadskostnaderna samt tomtkostnaden äro de
vid byggnadstillfället gällande priserna däremot definitivt bestämmande för
fastighetens ekonomi för hela dess livstid, i den mån de icke avskrivas genom
förluster för enskilda eller genom subvention från det allmänna. En anpassning
till ett i framtiden förändrat läge kan för dem icke ske. Det som är
gjort, är gjort.

Det följer som en slutsats av den här skisserade tankegången att vid utformningen
av åtgärder, som syfta till nämnda paritet i avseende å de årliga
fastighetskostnaderna och därmed till ordnande av bostadsförsörjningen på
sätt, som i minsta möjliga mån rubbar hyresmarknadsutvecklingen, de löpande
driftskostnaderna, som förändras lika för gamla och nya fastigheter, kunna
lämnas utanför problemet (vilket givetvis icke innebär, att deras allmänna
betydelse förbises), att de kostnadsbestämmande faktorer, vars verkan på
fastighetsekonomin är definitiv, d. v. s. egentliga byggnadskostnader och
tomtpriser, i görligaste mån böra från början anpassas, under det att kapitalkostnadernas
anpassning kan avse en kortare period, säg fem eller tio år,
inom vilka det allmänna räntelägets förändringar hunnit genomsyra större
delen av fastighetsbeståndet.

Den relativa betydelsen och sammanlagda effekten av stegringen i byggnadskostnader
och låneräntor på en bostadsfastighets räntabilitet och krav
på avkastning har framställts genom jämförelser på basis av ett typfall, som
räknas dels med före krisen rådande villkoren, dels med de nu rådande. Som
sådant har valts ett bostadsbygge i en medelstor landsortsstad, med en byggnadskostnad
före krisen på 185,000 kronor och en tomtkostnad på 15,000 kronor
(7.5 procent av fastighetskostnaden). Finansieringsvillkoren före krisen
antagas vara 50 procent bottenlån med en ränta av 3 procent, 20 procent sekundärlån
med en ränta av 4 procent och en amorteringstid av 40 år; återstoden
finansieras med 20 procent till en ränta av 4.7 5 procent och med amortering
på 25 år samt 10 procent med 10 års amortering och 5 procent ränta. Detta
ger en total kapitalkostnad på 5.18 5 procent.

De sakkunnigas undersökningar ha givit till resultat, att det behov av
reduktion, som enligt den givna målsättningen borde tillgodoses, avser en
stegring av omkring 26 procent. De sakkunniga slå från början fast, att ett
uppnående av detta mål är möjligt allenast genom en kombination av förändringar
av de inverkande faktorerna.

Beträffande byggnadskostnaderna hava de sakkunnigas utredningar givit
vid handen, att en reduktion av kostnaden för standard och konstruktioner
på omkring 8 procent är möjlig utan att kravet på likvärdighet nämnvärt åsidosättes.
Vidare hava de räknat med en sänkning av lönekostnaderna med 12 å
15 procent och av tomtpriset med i vanliga fall bortåt 30 procent. I fråga örn
materialpriserna har det icke synts de sakkunniga för närvarande möjligt att
räkna med någon total reduktion som bidrag till en allmän kostnadsreduktion.

6

Statsutskottets utlåtande Nr 193.

Sedan nämnda möjligheter till reduktion av fastighetskostnaderna ha tillvaratagits,
återstår för det fulla ernåendet av det uppställda syftet — att återställa
paritet mellan de årliga kostnaderna i nybyggda och förut byggda, likvärdiga
bostadsfastigheter —- att bringa förräntningsprocenten för kapitalet
totalt tillbaka till den nivå av 5.185 procent, som i utgångsläget rådde. De
sakkunniga ha vid prövningen av betingelserna härför utgått från de från
år 1940 gällande reglerna för tertiärlåneverksamheten. En kalkyl ger vid
handen, att med en bottenlåneränta av 3.5 procent, därtill anpassad sekundärlåneränta
samt tertiärlån enligt nu gällande regler (och kapitalet över
90 procent till oförändrade villkor) den för syftet erforderliga förräntningsprocenten
för hela kapitalet exakt ernås. De sakkunniga fortsätta härefter:

De sakkunniga lia funnit den lämpligaste formen för åtgärd i fråga örn
bostadsbyggandets kapitalförsörjning och kreditvillkor vara en kombination
av tertiärlån enligt nu gällande regler och en statlig garanti för räntan på
primär-^ och sekundärlån samt för kapitaltillgång för godkända byggnadsföretag.
Lånebehovet för de fastigheter, som börja byggas under förra delen av
år 1941 inträder först under slutet av detta år och början av nästföljande.
Örn under mellantiden den allmänna ränteutvecklingen på kapitalmarknaden
har lett till en räntenivå, som motsvarar den garanterade, har den statliga
garantin under tiden fyllt den i nuvarande läge ytterst betydelsefulla funktionen
att undanröja den förlamande osäkerheten örn kreditmöjligheter och
kreditvillkor. Subvention i egentlig mening skulle i sådant fall icke förekomma.
Örn den allmänna ränteutvecklingen icke skulle motsvara detta mål,
skulle den statliga garantin övergå i en viss genom de förmedlande kreditinstituten
utanordnad subvention under viss tid, lämpligen 10 år.

Den uppoffring för statsverket som en dylik, endast under viss förutsättning
beträffande den allmänna kreditmarknadsutvecklingen utgjorda räntesubventionen
skulle innebära, synes de sakkunniga obetydlig, örn därigenom
ett effektivt medel att möjliggöra ny bostadsproduktion utan höjning av
hyresnivån kan åvägabringas. Den bostadsproduktion, som enligt redovisade
beräkningar synes _ erforderlig för att möta den sannolika bostadskonsumtionens
krav, kan i byggnadskostnadsvärde i allmän storleksordning uppskattas
till 250 å 300 miljoner kronor. Även örn 70 procent (nedre gränsen
för tertiärlån till flerfamiljshus) av hela denna produktions kostnadsvärde
skulle garanteras, skulle även i det ogynnsamma fall, att den allmänna kreditmarknadsutvecklingen
ger en ränta på 4.5 procent vid den tid, då garantins
eventuella övergång i subvention skulle ske, den årliga kostnaden för statsverket
uppgå endast till 1.75 å 2.1 miljoner kronor i högst 10 år. När ett dylikt
belopp betecknas som obetydligt är det i jämförelse med den kostnadsökning
för den bostadsbehövande allmänheten på 10-tals, kanske något 100-tal miljoner
kronor årligen, som en oreglerad, av nuvarande kostnads- och ränteläge
dirigerad hyresutveckling kunde ge till resultat.

Till de statliga finansiella stödåtgärderna skola enligt förslaget knytas
villkor, som innebära att de övriga förutsättningarna för kostnadsreduktionen
uppfyllas.

När de allmänna förutsättningarna för den statliga finansiella stödverksamheten
givits, bör det, framhålla de sakkunniga, ankomma på det lånebeviljande
organet att pröva huruvida i de enskilda fallen nämnda villkor för det statliga
stödet uppfyllts. Här åsyftas i första hand tertiärlånegivning och ställande av

Statsutskottets utlåtande Nr 193.

7

kreditgarantier av det slag, som omnämnts i det föregående, varvid statens
byggnadslånebyrå är centralorgan. Enahanda prövningsförfarande bör i tilllämpliga
delar komma till användning i fråga örn övriga former för statligt
stöd åt enskild byggnadsverksamhet, sålunda låne- och bidrags verksamheten
till förmån för barnrika familjers bostadsförsörjning och för pensionärshem
samt den i egnahemsstyrelsens regi bedrivna låne- och bidragsverksamheten
till stöd för byggnadsverksamheten på landsbygden; beträffande den offentliga
byggnadsverksamheten sker ju prövningen i särskild ordning.

Beträffande innehållet av avgivna yttranden hänvisas till prop. sid. 24—29.

Departementschefen har för egen del till en början anfört följande.

Örn nödvändigheten av omfattande stödåtgärder med syfte att stimulera
byggnadsverksamheten och särskilt bostadsbyggandet synes för närvarande
knappast några större meningsskiljaktigheter föreligga. Den tveksamhet
gentemot dylika åtgärder, som tidigare på mångå håll föranletts av hänsynen
till de statsfinansiella förutsättningarna, av ovissheten om bostadsmarknadsutvecklingen
samt av kravet att vid fördelningen av knappa resurser försvarsoch
ersättningsproduktionens behov i första hand skulle tillgodoses, har vikit
tillbaka i samma mån som bostadsbyggandets kris utvecklat sig. Det är nu
uppenbart, att å ena sidan ett betydande behov av nyproduktion av bostäder
förefinnes på många orter, vilket hämmas av nuvarande ränte- och kostnadsläge,
och att å andra sidan bostadsbyggandets förlamning bildar ett arbetslöshetsproblem,
som icke inom rimlig tid kan lösas utan ett återupptagande i
viss omfattning av bostadsbyggandet. Örn behovet av åtgärder i detta syfte
råder i remissvaren praktiskt taget fullständig enighet.

Det har framhållits i byggnadskostnadssakkunnigas betänkande och understrukits
i vissa remissyttranden, att bostadsbyggnadsbehovet och risken för bostadsbrist
varierar starkt. På vissa orter framför allt sådana som ha betydelse
som militära förläggningsorter eller för krigsindustri, inträdde redan under
föregående år akut bostadsbrist, under det att på andra, till vilka de största städerna
höra, bostadsreserven ännu synes lia nästan normal storlek. Denna ojämnhet
är en naturlig konsekvens av elen näringslivets omställning, som försvarsoch
avspärrningshushållningen nödvändiggjort. Det bör erinras om, att vid den
inventering av lägenhetsreserven, som socialstyrelsen verkställde i november
1940, bostadsbrist konstaterades icke endast på enstaka orter utan i en betydande
del av landets stadssamhällen. Då verkningarna på bostadstillgången
av byggnadsverksamhetens sammankrympning gjort sig gällande med full
kraft först under det senaste halvåret synes det finnas fog för uppfattningen,
att ett fortsatt stillestånd i bostadsbyggandet betyder risk för växande utbredning
av bostadsbrist. Denna uppfattning bekräftas av den enquete rörande
bostadsmarknadsläget i rikets städer, som socialstyrelsen utfört i april detta
år. Enligt preliminära uppgifter, som jag inhämtat från socialstyrelsen, visar
denna undersökning en markerad tendens till försämrad bostadstillgång. I 91
städer, från vilka uppgifter hittills föreligga, uppgavs i oktober 1940 tillgången
på moderna smålägenheter såsom god eller tillräcklig i 22 fall, såsom knapp
eller otillräcklig i 69 fall. Motsvarande siffror i aprilundersökningen 1941,
där uppdelning på olika smålägenhetskategorier skett, äro följande: för lägenheter
örn 1 rum och kök tillräcklig tillgång i 3 fall, knapp eller otillräcklig i
87 fall (1 obesvarad), för lägenheter om 2 rum och kök god eller tillräcklig
tillgång i 11 fall, knapp eller otillräcklig i 79 fall (1 obesvarad). Det är dock
givet att en bedömning av bostadsmarknadsutvecklingen nu måste vara osäker,
i synnerhet med hänsyn till den roll, som spelas av hushållsupplösning eller

8

Statsutskottets utlåtande Nr 193.

uppskjutande av normal hushållsbildning till följd av ekonomiskt tryck och
osäkerhet, icke minst för den betydande del av befolkningen, som för sin försörjning
varit beroende av byggnadsverksamheten. En minskning av bostadsefterfrågan
av dylik art bottnar ju dock i förhållanden, som måste av sociala
skäl motarbetas.

Ojämnheten i bostadsbyggnadsbehovet på olika orter kan innebära, att de
bostadspolitiska och de arbetsmarknadspolitiska skälen för åtgärder till byggnadsverksamhetens
stödjande stundom icke sammanfalla. På en ort kan behovet
av nya bostäder vara stort men arbetslösheten bland byggnadsarbetare
ringa, under det att på en annan ort förhållandet kan vara det motsatta.
!Det kan knappast på förhand uppställas någon bestämd regel för i vilken grad
hänsyn till rent arbetslöshetspolitiska syften bör tagas vid verkställandet av åtgärder,
som avse bostadsbyggande. I den mån möjligheter föreligga att genom
tillfällig överflyttning av byggnadsarbetare från orter med ringa byggnadselev
och stor arbetslöshet till orter med större byggnadsbehov åstadkomma
utjämning på byggnadsarbetsmarknaden böra dessa möjligheter givetvis tillvaratagas.
Lämplig variation av inriktningen av stödåtgärder för byggnadsverksamheten
alltefter förutsättningarna på olika orter torde i praktiken möjliggöra
att de arbetslöshetspolitiska och bostadsmarknadspolitiska behoven
kunna samtidigt tillgodoses i tillbörlig grad, även örn åtgärder till stöd för
det allmänna bostadsbyggandet enbart eller i huvudsak utmätas med hänsyn
till läget på bostadsmarknaden. Utifrån samma synpunkt finner jag det olämpligt
att använda arbetslöshetsmedel för subventionering av bostadsbyggande,
vilket — såsom framgår av det följande — ifrågasatts av vissa hyresgästorganisationer
i Göteborg.

Byggnadskostnadssakkunniga ha som mål för stödåtgärder för bostadsbyggandet
uppställt marknadens förseende med bostäder i tillräcklig omfattning
för att hindra bostadsbrist och till årliga kostnader, som motsvara dem
för likvärdiga, _ under senare år byggda bostäder. De föreslagna åtgärderna
syfta därför till att förhindra en allmän, av bostadsbrist och ökade nyproduktionskostnader
betingad höjning av hyresnivån (utom värmekostnad
och onera). Jag delar helt utredningens mening i denna grundläggande
uppfattning av problemet. Med hänsyn till bostadshyrornas betydelse för
levnadskostnaderna och därmed för hela prisnivån måste, som priskontrollnämnden
understryker, en eventuell framtida hyresstegring emotses
med oro. En allmän hyresreglering kan visserligen förhindra hyresstegring,
som ej betingas av ökade kostnader, men ej uppkomsten av en splittring
av hyresnivån, som i och för sig verkar hämmande på bostadsproduktionen,
och av en kanske lång tid bestående bostadsbrist. Den enda ur alla synpunkter
tillfredsställande lösningen av bostadsmarknadsproblemet är att
skapa betingelser för en efter den nuvarande hyresnivån avpassad bostadsproduktion
av tillräcklig omfattning.

I detta sammanhang synas mig även utredningens synpunkter på bostadsmarknadsutvecklingen
på längre sikt vara beaktansvärda. Under det sistförflutna
decenniet har skett en icke obetydlig förskjutning i gynnsam riktning
mellan allmän inkomstnivå och nivån för bostadskostnaderna, vilken utgjort
en förutsättning för den tendens till förbättrad utrymmesstandard, som kan
konstateras under åren före kriget. De nu inträdda förhållandena skulle, örn
de bleve bestämmande för nyproduktionen av bostäder i fortsättningen, kunna
betyda icke endast ett tillfälligt hejdande av standardhöjningen, vilket med
hänsyn till det allmänna försörjningsläget måhända visar sig oundvikligt, utan
även en bestående försämring i fortsättningen av möjligheterna till en sund utveckling
av bostadsförhållandena. Detta är av betydelse icke endast ur
bostadskonsumtionens synpunkt utan även för byggnadsverksamhetens ut -

Statsutskottets utlåtande Nr 193.

9

veckling på längre sikt. Det kan beräknas, att hushållsbildningen i fortsättningen
som en konsekvens av förskjutningarna i befolkningsstrukturen kommer
att följa en starkt fallande linje, vilket i och för sig måste verka reducerande
på den löpande bostadsefterfrågan och utsätta byggnadsverksamheten
för större krisrisker än under de gångna årtiondena, som utmärkts av en
ständigt växande hushållsbildning. Endast genom en fortskridande höjning
av bostadsstandarden kan en dylik tendens motverkas. En sådan höjning
förutsätter emellertid en gynnsam relation mellan den allmänna inkomstnivån
och nivån för bostadskostnaderna. Skulle detta förhindras genom att de för
bostadskostnaderna bestämmande faktorerna fastlåsas i de nu inträdda
lägena kunna konsekvenserna för den framtida bostadsproduktionen bli ödesdigra.
Det är sålunda icke endast med hänsyn till den nuvarande akuta krissituationen
utan även för byggnadsverksamhetens och bostadsförsörjningens
utvecklingsmöjligheter på längre sikt av den största betydelse att kostnadshindren
för en bostadsproduktion, som icke driver hyresnivån i höjden,
undanröjas.

Beträffande medlen för uppnåendet av ovan angivna mål yttrar departementschefen: Den

lösning, som av byggnadskostnadssakkunniga anvisas, innebär en
kombination av statliga stödåtgärder i form av finansiell medverkan vid bostadsbyggande
och anpassning av tomtpriser och egentliga byggnadskostnader.
De sakkunniga beräkna, att vid det föreslagna systemet för kreditstöd
förräntningsprocenten på hela fastighetskapitalet skulle komma i nivå med
den sedvanliga före krisen, samt att en återgång av tomtprisnivån till läget
före den senaste högkonjunkturen, en jämkning av byggnadsarbetarlönerna
i samband med en säsongutjämning, som garanterar en minst lika lång genomsnittlig
årsarbetstid som under högkonjunkturåret 1939, samt tillvaratagandet
av tekniska möjligheter till rationalisering av byggnadskonstruktioner och
lägenhetsutrustning utan avsevärd sänkning av bostadsstandarden skulle kunna
bringa fastighetskostnaderna ned i samma läge som före krisutbrottet. I fråga
örn materialpriserna räkna de sakkunniga med att vissa sänkningar skulle
kunna ske; chanserna härför anses dock uppvägas av riskerna för ytterligare
prisstegringar på andra punkter, framför allt till följd av bränsle- och transportprisernas
höjning.

Det är uppenbart, att dessa kalkyler och uppskattningar av reduktionsmöjligheterna
kunna hålla endast under de förutsättningar, som vid kalkylernas
uppgörande voro tillfinnandes, och icke kunna vara oberoende av den
fortsatta allmänna prisutvecklingen. Det vill dock synas, som om förutsättningarna
ännu i huvudsak föreligga. Enligt uppgifter, som inhämtats örn utvecklingen
av priserna på byggnadsmaterial sedan den tidpunkt på hösten
1940, till vilken kalkylerna hänföra sig, fram till april 1941, ha — såsom jag
i fortsättningen kommer att närmare beröra — inga större förändringar i de
samlade materialkostnaderna skott. — Beträffande tomtpriserna har marknaden
under den senaste tiden varit för obetydlig för att något omdöme skall
kunna bildas; man torde dock kunna utgå ifrån att i de fall, tomtupplåtelse
för nybyggnad förekommit, villkoren betydligt avvikit från de under föregående
högkonjunktur gällande.

Yad lönekostnaderna inom byggnadsverksamheten beträffar torde dessa
komma att bero på pågående avtalsförhandlingar mellan arbetsmarknadens
parter inom byggnadsväsendet. Det har å ena sidan framställts mycket allvarliga
anmärkningar emot rådande lönenivå för byggnadsarbetare, såsom att
olika arbetsmoment icke värderas i proportion till den tid, deras utförande
kräver, samt att vissa ackordspriser hämma det tekniska framåtskridandet.

10

Statsutskottets utlåtande Nr 193.

Det har till och med gjorts gällande, att byggnadsfackens lönenivå i så hög
grad bidrar till fördyrandet av byggnadskostnaderna, att nian måste befara
att den i nuvarande läge verkar nästan proliibitivt på byggnadsverksamheten.
Å andra sidan har det förklarats, att byggnadsarbetarnas inkomster i genomsnitt
ingalunda kunna anses vara höga. Vissa i ögonen fallande relativt stora
inkomster äro undantagsfall, som icke utgöra giltiga bevis på en för hög lönenivå.
Det göres vidare gällande, att några procent högre eller lägre lönenivå
inom byggnadsfacket är utan betydelse för byggnadskostnaderna, emedan
lönerna överhuvud taget spela en underordnad roll i de kostnader, som slutligen
bestämma hyresnivån.

Verkställda utredningar kunna användas till stöd för bägge de rakt motsatta
meningarna. De högsta inkomsterna torde förekomma i sådana städer,
där arbetstillgången är mycket betydande och där på grund härav ett antal
byggnadsarbetare hava jämförelsevis jämn sysselsättning året runt. I de delar
av landet, där den årliga byggnadsvolymen är ringa och säsongarbetslösheten
följaktligen utpräglad, uppnå byggnadsarbetarna sällan årsinkomster, som
i mera betydande mån överstiga andra arbetares. För byggnadskostnaderna
är det emellertid icke årsinkomsten utan betalningen för varje särskild arbetsprestation
som är det avgörande.

Vad frågan om lönernas inverkan på hyresnivån angår torde det visserligen
vara sant, att några procent högre eller lägre byggnadsarbetarlöner har
ett relativt ringa inflytande på denna, men då det nu gäller att söka bringa
byggnadskostnaderna i ett sådant läge, att 1939 års hyresnivå kan bibehållas,
spela alla faktorer, som kunna påverka kostnaderna sin roll. Att en rimlig
förlängning av den årliga byggnadssäsongen bör medföra en jämkning av
ackordspriserna synes mig naturligt. Oavsett en sådan förlängning torde
emellertid på sätt byggnadskostnadssakkunniga framhållit vissa ackordspriser,
som icke stå i proportion till lönesättningen i övrigt eller äro hinderliga
för den tekniska utvecklingen, böra nedsättas.

Enär det kan anses såsom givet, att den bostadsproduktion, som under det
närmaste året kommer till stånd, i betydande mån kommer att drivas med stöd
av byggnadslånebyrån, kommer denna i avsevärd omfattning att få inflytande
på den åsyftade byggnadsverksamheten och bör ha i sin hand möjligheter
att föreskriva byggnadstider som åtminstone till viss del fördela verksamheten
över större delen av året.

Det torde förtjäna påpekas, att de sakkunniga icke räknat med företagarvinst
utöver normal ersättning för administrationskostnader, så som dessa
beräknas vid byggnadsverksamhet av allmännyttiga företag. Utredningen
utgår från såsom självklart, att i byggnadsproduktion, som erhåller offentligt
stöd, spekulations- och andra oförtjänta företagarvinster skola vara uteslutna.
Även örn, enligt utredningens uppskattning, vinster av detta slag under året
före krisutbrottet genomsnittligen icke hade mera väsentlig betydelse, torde
man dock kunna räkna med att en sänkning av företagarvinsterna inom byggnadsverksamheten
kan i en viss örn än svårmätbar grad motverka att höjda
andra kostnader överflyttas på hyrorna. Det bör vidare erinras örn, att de
kalkyler, på vilka utredningen bygger sina uppskattningar av reduktionsmöjligheterna,
avse typiska fall, närmast motsvarande ordinär bostadsbebyggelse
i medelstor stad. I verkligheten växla givetvis reduktionsmöjligheterna
avsevärt alltefter exempelvis tomtprisernas relativa andel av fastighetskostnaderna,
den standard, som gällt för bebyggelsen inom orten under
senare år o. s. v. På orter, där igångsättande av bostadsbyggande framstår
som angeläget, synes man även kunna påräkna ekonomiska insatser från kommunens
sida, t. ex. i form av tomtupplåtelse på gynnsammare villkor än dem
utredningen förutsatt.

Statsutskottets utlåtande Nr 19H.

11

Med tillvaratagande av dylika jämkningsmöjligheter torde det byggnadsprogram,
som utredningen framlagt, i vad angår närmaste byggnadsår, vara
genomförbart med sådana finansieringsvillkor, som föreslagits, även örn den
allmänna pris- och levnadskostnadsutvecklingen skulle medföra smärre förskjutningar
i den byggnadskostnadskalkyl, varmed utredningen räknat. Detta
förutsätter dock en noggrann prövning av byggnadsföretagens kostnader och
utförande samt kontroll av hyrorna i de fastigheter, som erhålla statens
finansiella stöd.

Syftet med denna prövning och kontroll bör vara att tillse, att de hyror,
till vilka de med statens finansiella stöd nybyggda bostäderna tillföras bostadsmarknaden,
icke överstiga den på orten gällande hyresnivån för nyligen
— före krisutbrottet — byggda lägenheter av jämförlig kvalitet och belägenhet.
Uppställandet av detta villkor är ett väsentligt drag i konstruktionen av
det statliga stödet åt bostadsbyggandet. Prövningen av att detta villkor uppfylles
tillkommer i första hand byggnadslånebyrån, som vid granskningen av
ansökningar om statligt kreditstöd bör lia att tillse att de förebragta kostnadskalkylerna
möjliggöra en hyressättning efter nämnda regel och, om så ej är
fallet, avslå ansökan. I vilken omfattning ett bostadsbyggnadsprogram kommer
att bli realiserat blir därigenom beroende av byggnadsföretagarverksamhetens
och de för fastighetskostnaderna bestämmande faktorernas förmåga av anpassning.
Möjlighet till undantag från här ifrågavarande villkor bör givas endast
i fall, där allvarlig bostadsbrist hotar och där särskilda omständigheter, som
försvåra uppfyllandet av villkoret, kunna påvisas. Dylika fall böra underställas
Kungl. Maj:ts prövning.

Departementschefen gör härefter följande sammanfattning av läget, därest
det här antydda programmet för stöd åt bostadsproduktionen bleve realiserat:

Örn byggnadskostnadema icke kunna på sätt här förutsatts nedbringas, få
vi en byggnadsverksamhet av ringa omfattning. Kunna däremot kostnaderna
nedbringas, har man anledning räkna med att en byggnadsverksamhet av
jämförelsevis stor omfattning kommer till stånd. Frågan huruvida man skall
nå det mål, som jag för min del anser vara rimligt nämligen 1930 års byggnadsvolym,
kommer alltså i hög grad att bero på de intresserade parterna
själva. Örn det visar sig, att man med de kostnader, som man kommer fram
till i fråga om varje enskild fastighet, kan hålla nere hyresnivån, skall ansökan
om tertiärlån kunna beviljas; i annat fall bör den avslås.

Det synes ganska uppenbart, att byggnadslånebyrån bör kunna väl behärska
fastigheternas räntekostnader, tomtpriserna och företagareinkomsterna, men
kreditgivares ränteanspråk, kommunal och enskild tomtpolitik och företagares
vinstanspråk kunna självfallet försvåra den nu åsyftade bostadsproduktionen,
örn dessa parter icke villigt medverka till att i sin mån förbilliga byggnadskostnaderna.
Främst torde det dock komma att bero på materialleverantörerna
och deras priser samt på byggnadsarbetarnas löneanspråk, huruvida de förslag,
som i denna proposition föreläggas riksdagen, skola leda till en mycket omfattande
eller en helt ringa nyproduktion av bostäder, emedan byggnadslånebyrån
ifråga örn dessa kostnader icke kan väntas på samma sätt som ifråga örn
övriga kostnader bli i stånd att behärska situationen.

Mod det hyresprogram, som ställts upp för ali bostadsproduktion, till
vilken staten nu skall medverka, kan nämligen frågan huruvida byggnadslånebyrån
skall bevilja oller avslå framställningar örn tertiärlån bli beroende på
helt obetydliga variationer i byggnadskostnadema.

Som självklar förutsättning för att byggnadsverksamheten skall kunna med
stöd från det allmänna igångsättas och bedrivas gäller att förhållandena på
denna del av arbetsmarknaden äro ordnade, och att de olägenheter ifråga örn
ackordspriserna, varom förut erinrats, därvid blivit undanröjda.

12

Statsutskottets utlåtande Nr 1:93.

Reala förutsättningar för ett ökat bostadsbyggande.

En sammanfattning av de sakkunnigas undersökning av byggnadsindustrins
nuvarande materialförsörjningsfrågor oell en redogörelse för avgivna yttranden
återfinnes å sid. 35—37.

Departementschefen har för egen del anfört:

Vad angår de reala förutsättningarna för bostadsbyggande, främst tillgången
på material och transportkapacitet, som kunna disponeras utan inkräktande
på andra, mera angelägna produktionsuppgifter, synes det omöjligt
att på förhand bedöma dessa med full säkerhet. I fråga om materialförsörjningen
framhåller statens industrikommission, att det är ogörligt att på längre
sikt säkert bedöma möjligheterna att förse marknaden med byggnadsjäm.
En väsentlig utvidgning av nuvarande bostadsbyggande torde emellertid
sannolikt icke behöva förhindras av knapphet å byggnadsjärn, detta särskilt
örn järnkrävande konstruktioner i möjligaste mån undvikas. Knappheten på
fossilt bränsle är ägnad att framkalla oro beträffande möjligheterna att erhålla
tegel och cement i erforderlig utsträckning. Enligt vad jag inhämtat från
industri- och bränslekommissionerna torde emellertid tegelförsörjningen för
en utvidgad byggnadsverksamhet sannolikt kunna tryggas genom ökad vedeldning
vid tegelbruken. Vad cementen beträffar torde läget icke vara lika tillfredsställande,
ehuru en förbättring vunnits genom den övergång från användning
av A-cement till E-cement, varom industrikommissionen utfärdat
direktiv. Även vid en något gynnsammare utveckling av kolimporten än man
nu vågar antaga torde man icke kunna räkna med att cement skall kunna
disponeras för bostadsbyggande i samma omfattning som under 1940. Möjligheterna
att likväl uppnå ett bostadsbyggande av ungefär den storlek som de
sakkunniga förordat bli därför beroende bland annat av i vilken grad bostadsbyggandet
inriktas på cementbesparande bostadstyper och konstruktioner.
Beträffande såväl cementen som övriga knappa material föreligger därjämte
en växelverkan med den byggnadsverksamhet av annan art — fästningsanläggningar,
broar, kraftverk, fabriker etc. — som kan komma till stånd
och som i regel kräver en relativt stor förbrukning av knappa byggnadsmaterial.
En avvägning mellan materialbehoven för olika slags byggnadsföretag
blir sålunda nödvändig.

I sista hand blir, såsom redan antytts, utvecklingen av importen av framför
allt fossila bränslen avgörande, varför byggnadsprogrammets omfattning tid
efter annan måste omprövas i anslutning till inom bränsle- och industrikommissionerna
tillämpade planer för industrins bränsleförsörjning. Såväl på.
grund härav som med hänsyn till nödvändigheten av att bostadsbyggandet
inriktas på järn- och cementbesparande hustyper och konstruktioner torde
byggnadslånebyrån böra fortlöpande inhämta yttranden från industrikommissionens
byggnadsavdelning.

Den tillgängliga transportkapaciteten kan, särskilt med tanke på behövliga
bränsletransporter, komma att vålla svårigheter; dock synes denna faktor
troligen icke bliva den i första hand begränsande.

Yad slutligen angår tillgången på arbetskraft vill jag först framhålla, att
den utbredda arbetslösheten bland byggnadsarbetarna ju är ett av skälen till
framläggandet av ett omfattande byggnadsprogram. Tages åter hänsyn även
till den indirekta sysselsättning i materialindustrier och transportverksamhet,
som föranledes av byggnadsverksamheten är det, såsom ock framhålles av
statens arbetsmarknadskommission, tydligt, att en väsentlig utvidgning av
den nuvarande låga bostadsproduktionen bör kunna äga rum utan att på grund
härav svårigheter uppstå för anskaffandet av arbetskraft inom andra arbetsområden.

Statsutskottets utlåtande Nr 193.

13

Ränte- och kreditfrågor.

Inledningsvis lämnas i detta ämne en kort sammanfattning av de för tertiärlån
nu gällande reglerna samt den hittillsvarande medelsanvisningen för detta
ändamål.

Tertiärlån utgå enligt nu gällande bestämmelser för främjande av sådana
byggnadsföretag, som avse uppförandet i städer och stadsliknande samhällen
av bostadshus, huvudsakligen innehållande rymliga smålägenheter (flerfamiljshus),
eller av egnahem (enfamiljshus).

Lån får ifråga örn flerfamiljshus ej överstiga 20 procent av det värde å
fastigheten eller, där fråga är örn tomträtt, å byggnaden, som byggnadslånebyrån
efter verkställd värdering godkänt, eller 20 procent av det taxeringsvärde,
som efter byggnadsföretagets fullbordande åsättes fastigheten eller,
där fråga är örn tomträtt, byggnaden. Lån för enfamiljshus får ej överstiga
35 procent av det värde å fastigheten eller, där fråga är örn tomträtt, å byggnaden,
som byggnadslånebyrån efter verkställd värdering godkänt.

Lån skall säkerställas av inteckningar i vederbörande fastighet eller tomträtt
liggande beträffande flerfamiljshus inom 90 procent av nyss angivna båda
värden och beträffande enfamiljshus inom 85 procent av det av byggnadslånebyrån
godkända värdet.

Räntan utgör 4.5 procent. Amorteringstiden är för lån till flerfamiljshus 30
år och för lån till enfamiljshus 20 år. Annuiteten är dock för de första 10 åren
satt lägre än som motsvarar dessa amorteringstider, eller till 5.2 5 respektive
6.9 procent.

1940 års lagtima riksdag anvisade på Kungl. Maj:ts förslag (prop. nr 237)
ett reservationsanslag av 10,000,000 kronor för tertiärlån. Med bifall till i propositionen
framlagda förslag medgav riksdagen därjämte, dels att låneverksamheten
utsträcktes till att avse rikets tre största städer, vilka tidigare
varit undantagna, dels ock att långivningen utvidgades till att omfatta enfamiljshus.
För att motverka räntehöjningen på inteckningslån samt byggnadskostnadernas
stegring gjordes vidare villkoren för lånen i olika hänseenden
gynnsammare. Sålunda borttogs den riskpremie, som låntagare
tidigare haft att betala, amorteringstiden förlängdes och amorteringsdelen i
de fem respektive tio första årens annuiteter minskades genom en särskild
anordning.

Innevarande års riksdag har på förslag av Kungl. Maj:t å tilläggsstat för
detta budgetår anvisat ytterligare 6,000,000 kronor för tertiärlån.

Slutligen må erinras örn att detta års riksdag med bifall till Kungl.
Maj:ts förslag (prop. nr 165) å tilläggsstat anvisat ett belopp av 5,000,000
kronor, avsett att användas till långivning för stödjande av bostadsproduktionen
i vissa orter; de härvid fogade lånevillkoren anknyta till tertiärlåneverksamheten
men ha avsevärt modifierats med hänsyn till den aktuella krissituationen.

Byggnadslcostnadssaklcunniga beräkna — såsom ovan antytts — att för
att ett bostadsbyggande skall kunna komma igång i nuvarande läge utan att

14

Statsutskottets utlåtande Nr 193.

kräva en väsentligt höjd hyresnivå, får räntan på prima kassalån — för
sekundär- och tertiärlån i normal proportion därtill -—- ej ligga högre än
3V2 procent. Härvid förutsättes, att tertiärlån enligt de villkor, som för närvarande
gälla för de statliga tertiärlånen, kombineras med kassa- och sekundärlån
med nämnda räntevillkor. Detta innebär, att ett över nuvarande låga nivå
ökat bostadsbyggande ej kan komma igång under instundande byggnadssäsong
på de villkor beträffande hyresnivån, som tagits som utgångspunkt,
örn byggmästarna ej äro förvissade örn att de på senhösten 1941 eller under de
första månaderna 1942 kunna erhålla inteckningslån till en räntesats av
3V2 procent för kassalånen. En sänkning av den allmänna räntenivån med
Vt—1 procent skulle vara tillräcklig för att få ner inteckningslåneräntan till
det önskade läget.

Örn man ej kan räkna med en räntepolitik av den art, att den allmänna
räntenivån sänkes med s/4—1 %, vilket givetvis vore den enklaste och ur
många synpunkter gynnsammaste lösningen av problemet, återstår endast en
av staten genomförd differentiering av räntenivån till förmån för bostadsbyggandet.
En dylik kan tänkas genomförd på två vägar: antingen genom inrättande
av en statlig bostadslånefond till det belopp som motsvarar en
byggnadsverksamhet av önskad omfattning, ur vilken, oavsett marknadsläget
lämnas prima kassalån till 372 % — övriga lån till däremot svarande räntesatser
— eller också en statlig garanti, att vid den tidpunkt husen stå färdiga,
medel skola finnas tillgängliga på marknaden till en räntesats av 3V2 % för
kassalån.

De sakkunniga, som förorda sistnämnda alternativ, anföra vidare bland
annat:

Örn den allmänna räntenivån hösten 1941 eller nyåret 1942 sjunkit till en
nivå, som motsvarar högst en ränta för på tio år bundna inteckningslån av
3V2 procent behöver garantin ej träda i kraft. Ligger marknadsräntan högre,
exempelvis motsvarande en inteckningsränta på 472 procent, inträder staten
med en räntesubvention på 1 procent per år, vilket, örn byggnadsverksamheten
får en omfattning av 300 miljoner kronor och räntegarantin omfattar 70
procent härav, innebär en årlig utgift för statsverket av 2.1 miljoner kronor.
Örn oförutsedda händelser ej inträffa, torde man knappast behöva räkna med
en räntenivå, som ligger högre än den nuvarande, vilken motsvarar cirka 4.3 5
procent för bundna kassalån och 4—47a procent för sparbankslån. Räntesubventionen
skulle då komma att ligga mellan 0.5 0 och 0.8 5 procent, d. v. s.
den skulle ej oväsentligt understiga 1 procent. Räknar man med en viss
marginal för fluktuationer i Stadshypotekskassans obligationer kan man sätta
1 procent som maximigräns, och ovannämnda belopp på 2.1 miljoner kronor
torde därför kunna betraktas som maximum för den årliga kostnaden för den
statliga subventionen.

Räntegarantin bör omfatta en period av högst tio år, vilket motsvarar den
period, efter vilken hypotekskassans och bostadskreditkassans nyemitterade
obligationer kunna konverteras. Detta innebär, att byggmästarna erhålla inteckningslån,
bundna upp till tio år. Undantag härifrån utgöra dock lån upptagna
hos sparbankerna.

Rätt att utlämna dylika statsgaranterade lån skulle tillkomma stadshypoteksföreningarna,
bostadskreditföreningarna, inteckningsbolagen och

Statsutskottets utlåtande Nr 193. 15

hypotekskassör^, tomträttskassorna, postsparbanken och de enskilda sparbankerna.

För närvarande gäller, att lån ej må överstiga beträffande flerfamiljshus
vare sig tjugo procent av det värde å fastigheten, som statens byggnadslånebyrå
godkänt, eller tjugo procent av det taxeringsvärde, som åsättes fastigheten;
i fråga örn enfamiljshus avgör endast den förra värderingen.

De sakkunniga föreslå den ändringen, att vid beviljande av tertiärlån även
för flerfamiljshus lånebelopp och lånegränser —- såsom nu sker beträffande
enfamiljshus — bestämmas i förhållande till ett av byggnadslånebyrån fastställt
värde, beräknat såsom avkastningsvärde. — Tertiärlånens nu gällande
regler och tillämpningsområde i övrigt synas däremot de sakkunniga väl
ägnade att tillgodose det nu ifrågavarande syftet.

Innehållet i här berörda hänseenden av de i ärendet avgivna yttrandena
refereras å sid. 44—63.

Departementschefen har för egen del anfört:

Byggnadskostnadssakkunnigas förslag till finansiellt stöd av bostadsbyggandet
går ut på en kombination av tertiärlån och statlig garanti till godkända
byggnadsföretag för erhållande av underliggande kredit till en bottenlåneränta,
icke överstigande 3.5 procent, och en därtill svarande sekundärlåneränta.
Jag erinrar örn att vid förra årets lagtima riksdag beslötos regler för
tertiärlån, som omformats med hänsyn till de redan då inträdda krisartade
svårigheterna för bostadsbyggandet. Såtillvida kunna de nu föreslagna åtgärderna
betraktas som en utbyggnad av redan vidtagna anordningar till byggnadskrisens
bekämpande.

I ett pär remissyttranden ha framförts farhågor för att en mera omfattande
investering i byggnadsverksamhet med statens finansiella medverkan skulle
verka inflatoriskt. Det är givet, att varje ökning av byggnadsverksamheten och
den köpkraft, som därinom distribueras, i och för sig verkar i sådan riktning.
Detsamma gäller emellertid varje arbetsskapande produktionsökning, som icke
omedelbart utmognar i färdiga konsumtionsvaror. Ur arbetsmarknadspolitisk
synpunkt kan köpkraftens nedhållande genom arbetslöshet icke accepteras
som ett lämpligt medel. Härtill kommer, att en allmän hyresstegring till följd
av växande bostadsbrist på en annan väg skulle skapa allvarliga inflationsrisker.

Genomförandet av ett byggnadsprogram med statens finansiella stöd förutsätter
icke endast räntevillkor, som bostadsbyggandet kan bära vid nuvarande
hyresnivå, utan även garantier för att lån kunna erhållas, då byggnadsföretagen
äro färdiga. Jag har haft under övervägande att förorda uppläggandet
av en statlig lånefond av tillräcklig storlek för att möta hela det bostadspolitiskt
motiverade bostadsbyggandets kapitalbehov och sålunda effektivt
garantera kapitaltillgången. Då under senare tid nämnvärda svårigheter att på
marknadens villkor erhålla inteckningslån icke ha yppat sig och då riksbanken
förklarat sig även i fortsättningen beredd att, då så anses av behovet påkallat,
lämna kreditmarknaden sitt stöd i syfte att förhindra, att byggnadsverksamheten
i landet stagnerar på grund av utpräglad knapphet på kapitalmedel, har
det emellertid särskilt med hänsyn till det statliga upplåningsbehovet synts
mig lämpligare att tills vidare följa en linjo sådan som den, byggnadskostnadssakkunniga
skisserat; skulle i fortsättningen svårigheter att anskaffa kapital
på denna väg yppa sig, torde andra metoder få tillgripas.

Det må understrykas, att det föreliggande förslaget icke i första hand är

16

Statsutskottets utlåtande Nr 193.

ett förslag till räntesubvention. I vissa remissyttranden lia allmänna betänkligheter
uttalats mot räntesubvention och mot att giva bostadsbyggande en i
räntehänseende privilegierad ställning. Det är emellertid tydligt -— vilket
uppenbarligen även är de sakkunnigas mening — att förslagets syfte bäst och
enklast nås örn den allmänna kreditmarknadsutvecklingen blir sådan, att en
speciell subvention för bostadsbyggande blir onödig. Såtillvida går det nu
föreliggande förslaget helt i linje med den nyligen av riksdagen förordade
kreditpolitik, som syftar till en lägre allmän räntenivå.

För bostadsbyggandet är emellertid i nuvarande situation ovissheten örn
villkoren för belåning, när fastigheten färdigställts, av utomordentlig betydelse
som hämmande moment. Allmänna försäkringar om en kreditpolitik till
motverkande av höga räntor torde ha mycket ringa effekt. En bindande
garanti är däremot för byggnadsföretagaren likvärdig med en redan på marknaden
realiserad räntesats av den höjd, garantin gäller. Om vid tidpunkten för
fastighetens belåning kassalån och sekundärkredit kunna erhållas på marknaden
till den garanterade räntesatsen, är den med den statliga garantin förbundna
skyldigheten därmed uppfylld. Kreditgarantin övergår i räntesubvention
endast för den händelse marknadens allmänna räntesatser vid tiden för
fastighetens belåning skulle överstiga de garanterade.

Det torde icke behöva befaras, att utställandet av en kreditgaranti åt godkända
byggnadsföretag kan komma att verka konserverande på räntenivån på
kreditmarknaden i övrigt. Låntagarens intresse att uppsöka billigast möjliga
lånetillfällen synes kunna bevaras på så sätt, att byggnadslånebyrån utställer
garanti endast för skillnaden mellan garanterad ränta och den ränta, som
prövas möjlig att erhålla på marknaden; låntagare, som binder sig för högre
ränta bör stå risken, att hyrorna fastställas utan hänsyn till av byggnadslånebyrån
icke godkänd överränta, Örn vidare kreditgarantin bringas i tillämpning
endast beträffande lån från de av utredningen nämnda kreditinstitut, som sedvanligen
ägna sig åt fastighetsbelåning, torde i vissa situationer den föreslagna
anordningen snarast verka i räntesänkande riktning.

Fullmäktige i riksbanken, svenska bostadskreditkassan och flera andra
kreditinstitutioner lia i sina remissyttranden ansett, att kreditgarantin med
den av utredningen föreslagna utformningen skulle kunna få icke önskvärda
konsekvenser på den förhållandevis väl organiserade bottenlånemarknaden, och
föreslagit att det statliga kreditstödet helt förlägges till tertiärlånen. I olika
remissyttranden har denna alternativa linje givits en något växlande utformning.

En jämförelse mellan utredningens förslag och det i nämnda remissyttranden
förordade alternativet synes giva vid handen, att skillnaderna äro skäligen
ringa och av övervägande praktiskt-administrativ art. Det väsentliga ur synpunkten
av bostadsbyggandets finansiering är att de samlade kapitalkostnaderna
begränsas med syfte att hålla hyrorna i nybyggda fastigheter nere i en
nivå som eljest icke vore möjlig. Vid en bottenlåneränta av 3.5 procent kan
enligt utredningens kalkyler målet med avseende å de årliga bostadskostnaderna
nås enbart med hjälp av tertiärlån med nu gällande villkor. Överstiger
bottenlåneräntan nämnda sats, uppkommer en skillnad som måste täckas för
att icke målet skall förfelas. Utredningens förslag innebär i första hand en
garanti för att skillnaden skall täckas av statsmedel under viss tid, varvid
statens åtagande varierar med den faktiska, godkända räntans höjd. Med
denna grundkonstruktion är det reellt likgiltigt, örn det årliga skillnadsbeloppet
utanordnas via de kreditinstitutioner, med vilka låntagaren träffat
avtal örn botten- och sekundärlån, eller i form av en eftergift på tertiärlånets
annuitet. Det senare förfaringssättet är otvivelaktigt administrativt
enklare och kan ej medföra desorganiserande verkningar av den art, kredit -

Statsutskottets utlåtande Nr 193.

17

institutionerna synas befara vid det förra, å andra sidan bindes möjligheten
att utställa garanti beträffande underliggande kredit till förekomsten
av ett statligt tertiärlån, vilket icke är nödvändigt vid det av utredningen föreslagna
förfaringssättet. Då kontrollmöjligheterna därigenom ökas och då i
nuvarande situation praktiskt taget all bostadsbyggnadsverksamhet av betydelse
torde vara beroende av tertiärlån, synes denna begränsning dock icke
behöva tillmätas större betydelse.

Efter övervägande av skälen för och emot förordar jag ett kreditgarantisystem
av den art, utredningen föreslagit men med den modifikationen att
uppkommande skillnad mellan den faktiska, av byggnadslånebyrån godkända
räntan på bottenlån och sekundärlån och en garanterad ränta av 3.5 procent
på bottenlånet och därtill svarande ränta på sekundärlånet utgår som en årlig
eftergift på tertiärlånets annuitet under en tid av 10 år.

För den händelse kreditgarantin övergår i räntesubvention, utanordnad
som annuitetseftergift på tertiärlånet, synes det lämpligt, att ett maximibelopp
för subventionen fastställes för hela tioårsperioden även i de fall, där räntan
på bottenlånet icke är bunden. För att bevara låntagares och bottenlånegivares
intresse av räntesänkning, när marknadsläget ger förutsättningar
härför, bör emellertid det årliga subventionsbeloppet göras rörligt nedåt. Det
bör ankomma på byggnadslånebyrån att tillse, att möjliga räntesänkningar
icke underlåtas.

.. Byggnadskostnadssakkunnigas förslag att vid beviljande av tertiärlån även
för flerfamiljshus lånebelopp och lånegränser -— såsom nu sker beträffande
enfamiljshus — bestämmas i förhållande till ett av byggnadslånebyrån fastställt
värde, har icke mött gensaga från något håll. Med hänsyn till de praktiska
olägenheter, som i vissa fall visat sig förknippade med nuvarande bestämmelser
biträder jag förslaget.

Det har även visat sig icke sällan inträffa, såsom framhålles bland annat av
svenska bostadskreditkassan, att den övre gränsen för sekundärlån från bostadskreditinstitutionen
understiger 70 procent av fastighetens taxeringsrespektive
uppskattningsvärde, varför hela lånebehovet ej kan tillgodoses utan
anlitande av ytterligare kreditgivare, när tertiärlånet för flerfamiljshus halsin
undre gräns bestämd till 70 procent av fastighetsvärdet. Det synes mig
ändamålsenligt och väl i överensstämmelse med tertiärlåneverksamhetens
syfte, att byggnadslånebyrån gives rätt att, när så är påkallat, sänka tertiärlånets
undre gräns. En gräns för kreditgivningen torde dock böra uppdragas,
och jag föreslår i sådant hänseende samma begränsning som föreslagits i den
till innevarande års riksdag avlåtna, numera antagna propositionen nr 165 angående
anslag till lån för stödjande av bostadsproduktionen i vissa orter, d. v. s.
att tertiärlånet_ej får överstiga beträffande flerfamiljshus 35 och beträffande
enfamiljshus 45 procent av det uppskattade värdet.

Under de senaste månaderna ha av byggnadslånebyrån preliminärt beviljats
tertiärlån till ett icke obetydligt antal byggnadsföretag, av vilka flertalet
igångsatts, i vissa fall under kommunal medverkan. Dessa nu underbyggnad
varande bostäder komma att tillföras bostadsmarknaden under innevarande
år. Örn det statliga stödet för finansiering av bostadsbyggandet ändras,
kan, såsom påpekats bland annat av stadskollegiet i Göteborg, uppkomma ett
mycket oförmånligt läge för dessa fastigheter. Det förefaller mig därför rimligt,
att byggnadsföretag, som utförts med stöd av tertiärlån och som färdigställts
och anmälts till slutlig avsyning efter den 1 april 1941, kunna komma
i åtnjutande av de nya villkor för tertiärlån och kreditgaranti, som kunna
komma att bli bestämda, under förutsättning att byggnadsföretaget i huvudsak
uppfyller de villkor samt blir föremål för den kontroll av hyrorna, som
må fastställas att gälla för erhållande av tertiärlån och kreditgaranti. Kungl.

Bihang till riksdagens protokoll 1911. fi sunil. Nr 193—191. 135& 41 2

18

Statsutskottets utlåtande Nr 193.

Maj:ts dispens bör i vissa fall kunna givas för fastigheter, som färdigställts
tidigare eller som utförts utan stöd av tertiärlån, varvid jag särskilt tänker
på sådana fall, där kommunal medverkan i finansieringen förelegat; dock böra
endast fastigheter, som färdigställts efter den 1 januari 1941 komma i fråga
till dispens. I fråga örn andra färdigställda fastigheter är jag däremot icke
beredd att förorda en liknande anordning.

Det synes mig finnas skäl att inordna den låneverksamhet, som avser ombyggnad
av bostadshus i stadssamhällen, under tertiärlåneverksamheten. Jag
återkommer härtill i fortsättningen vid behandlingen av lån för ombyggnad,
yid beräknandet av medelsbehovet för tertiärlån kommer jag emellertid att
förorda, att beloppet anpassas med hänsyn jämväl till behovet av lån för ombyggnadsändamål.

Det ter sig svårt att på förhand bestämt angiva omfattningen av den bostadsbyggnadsverksamliet,
som kan komma att söka och beviljas det här föreslagna
finansiella stödet, eftersom denna å ena sidan blir beroende av enskilda
och kommunala initiativ och å andra sidan kan komma att röna inverkan
av nu icke säkert bedömbara förändringar i de förutsättningar, som
bildas av bostadsmarknadsläget, materialtillgången o. s. v. Det vill dock synas,
sorn örn byggnadskostnadssakkunnigas uppskattningar av den under det
närmaste året behövliga bostadsbyggnadsvolymen — trots sin av de sakkunniga
själva framhävda obestämdhet — skulle kunna tjäna till ledning för
bedömningen av medelsbehovet för tertiärlåneverksamheten under kommande
budgetår. De sakkunniga uppskatta denna byggnadsvolym till 250 å 300
miljoner kronor. Med de här föreslagna reglerna för tertiärlånen torde man
kunna räkna med att dessa i genomsnitt komma att svara mot ungefär en
fjärdedel av byggnadskapitalet. Med dessa utgångspunkter och med hänsyn
tagen till såväl behovet av medel till ombyggnadslån som ock de förslag
rörande bostadsförbättring på landsbygden samt bostadsanskaffning för
barnrika familjer, för vilka ändamål medel böra anvisas i särskild ordning
och vartill jag återkommer i fortsättningen, föreslår jag, att för nästa budgetår
avses ett belopp av 60,000,000 kronor till tertiärlån för ny- och ombyggnadsändamål.
Om den med tertiärlånen förbundna kreditgarantin skulle ge upphov
till kapitalförluster, vilket blir beroende av den allmänna ränteutvecklingen,
torde därav föranledda frågor rörande medelsanvisning för avskrivning
av förlusterna få upptagas, när möjlighet till beräkning av erforderliga
belopp föreligger.

Hyreskontroll som kreditvillkor.

Enligt de sakkunnigas förslag skulle hyrorna i de med statshjälp finansierade
fastigheterna godkännas av det kreditbeviljande organet på samma sätt
som sker beträffande subventionerade hyreslägenheter för barnrika familjer,
under beaktande av det bostadsmarknadspolitiska syfte, som de statliga
finansiella åtgärderna avse att tjäna. Denna hyreskontroll skulle dock vara
tidsbegränsad och lämpligen omfatta fem år.

I yttrandena över förslaget förekommande uttalanden rörande nämnda
hyreskontroll återgivas i propositionen å sid. 68 och 69.

Departementschefen har för egen del anfört:

Behövligheten av den av byggnadskostnadssakkunniga förordade hyreskontrollör!
i de fastigheter, för vilka tertiärlån och kreditgaranti erhållas, torde
icke behöva diskuteras. Det är genom hyrornas rätta bestämmande i förhållande
till fastighetens kostnader och finansieringsvillkor som obefogade

Statsutskottets utlåtande Nr 193.

19

vinster utöver normal ersättning för företagarens insatser kunna förhindras.
Vid bestämmandet av hyrorna måste givetvis även beaktas ränte- och amorteringsvillkoren
för toppkapitalet över tertiärlånet; för detta torde högre ränta
än 5 procent och kortare amorteringstid än 10 år icke i regel godtagas. I de
numera vanliga fall, där en enskild företagare bygger en fastighet för att
överlåta densamma på en bostadsrättsförening måste givetvis hyreskontrollen
motsvaras av kontroll med enahanda syfte av villkoren vid överlåtelsen
Ävenså måste kontrollen omfatta det fall, att bostadsrättsinnehavare i
fastighet med tertiärlån och kreditgaranti hyr ut sin lägenhet.

„ ®yS§nadslånebyrån skall sålunda ha att på basis av fastighetens faktiska
kostnader, beräknade med så stor noggrannhet som låter sig göra, faststalla
hyrorna, vilka icke få höjas utan byråns medgivande. Tillämpning av
godkänd värmeklausul bör icke vägras. För att garantera, att de godkända
hulorna följas torde det vara lämpligt att föreskriva, att i hyreskontrakt
som kommer till användning i ifrågavarande fastigheter, skall finnas uppgift
om att fastighetens hyror icke överstiga de av byggnadslånebyrån godkända.
, I fråga örn den tidsperiod, under vilken hyreskontrollen bör bestå, synes
det mig naturligt att bestämma denna på samma sätt som kreditgarantin
d. v. s. till tio år. 6

Lnderlåtenhet att iakttaga de till det statliga lånet knutna villkoren bör
givetvis medföra rätt för byggnadslånebyrån att omedelbart uppsäga tertiärlånet
till betalning, varjämte eventuell subvention bör kunna återkrävas.

Tomt- och stad spl anefrågor.

På grundval av uppgifter från 15 av landets större och medelstora städer
lämna byggyiadskostficidssakdciiTimgu en redogörelse för tomtprisutvecklingen
lindel senare år samt tomtpolitiken i de av undersökningen berörda städerna.

Tomtpris per eldstad vid de kommunala tomtförsäljningarna i vissa städer

(1935 = 100).

Tomtpris
per normal-

Tomtpriset

i genomsnitt per normaleldstad,

eldstad
år 1935,
kr.

1935 = 100

Stockholm

1929—34

1935

1936

1937

1938

1939

1940

inre staden ..............

Göteborg

1403

97

100

lil

119

146

130

—

höghustomter............

landshövdingehus och 3-

944

—

100

83

99

lil

112

126

våningsstenhustomter. .

385

104

100

115

112

100

119

2-vånings trfthustomter . .

364

—

100

109

133

171

152

Malmö 1 ...............

356

—

100

92

81

129

110

171

Norrköping................

408

76

100

94

142

158

162

139

Hälsingborg ...........

366

—

100

79

75

157

83

Gävle ..................

296

115

100

154

161

128

185

Örebro.............

280

105

100

100

89

146

157

Eskilstuna ................

355

72

100

83

95

113

135

97

Jönköping .............

520

—

100

123

92

105

98

69

Uppsala ...............

308

—

100

134

150

175

167

138

Västerås............

460

29

100

97

125

125

129

Kalmar.................

366

92

100

119

83

120

144

Sundsvall ...............

505

68

100

78

94

87

77

Östersund ..........

221

—

100

67

83

114

136

206

Falun ...............

313

107

100

104

126

129

158

1 Hyresfastigheter inom nyexploaterade

områden.

20

Statsutskottets utlåtande Nr 193.

Uppgifterna rörande den kommunala tomtpolitiken i 15 städer ge omstående
bild av tomtprisernas utveckling, örn priset per normaleldstad år 1935 sättes
lika med 100. Uppgifterna för 1929—1934 ha hämtats från byggnadsindustrisakkunnigas
betänkande.

Den stegring av priserna vid kommunernas tomtförsäljningar, som framgår
av tabellen ovan, anses knappast vara förorsakad av däremot svarande
kostnadsstegringar för tomtexploateringen. En sänkning av priserna på tomtmarken,
som delvis torde åstadkommas automatiskt under nuvarande kris,
tillbaka till omkring 1935 års nivå anse de sakkunniga därför i allmänhet
kunna ske utan att någon nämnvärd subvention från kommunernas sida
erfordas.

Beträffande de yttranden, som avgivits i anledning av de sakkunnigas uttalanden
och förslag i fråga örn tomtpriser och stadsplanefrågor, hänvisas
till propositionen, sid. 74—78.

Departementschefen har för egen del anfört:

De sakkunnigas förslag, att som villkor för statlig medverkan i fråga örn
finansieringen av viss byggnadsverksamhet uppställes, att tomtmark tillhandahålles
till priser, som i regel icke överstiga 1935 års nivå, har såsom framgår
av det föregående i stort sett mött förståelse, ehuru kritiska anmärkningar
icke uteblivit. Jag uppmärksammar därvid först byggnadsstyrelsens anmärkning,
att de sakkunnigas förslag är skäligen blygsamt och att mark för bostadsändamål
bör tillhandahållas till högst självkostnadspriset, d. v. s. råmarksvärdet
ökat med exploateringskostnaderna. Det torde få anses klart, att därest
1935 års tomtprisnivå för något samhälle av särskild anledning icke kan
sägas giva uttryck för en lågkonjunkturbetonad värdesättning, man icke bör
inskränka sig till att kräva en återgång till de år 1935 gällande priserna.
Tvärtom bör man i sådana fall sträva efter att uppnå ett lägre tomtprisläge.
Då självkostnadspriset för tomtmark kan ■— icke minst inom samma kommun
— variera starkt, beroende på inköpspris, utgifter för exploatering eller räntekostnader,
torde man icke kunna utan att riskera betydande ojämnheter vid
prissättningen sätta som mål att markupplåtelser skola ske till självkostnadspris.

Den från flera håll uttalade farhågan, att ett villkor av förevarande art kan
tvinga fram en kommunal subventionsverksamhet och därigenom övervältra
en del av kostnadsökningen på kommunerna torde vara i någon mån överdriven.
Det är sålunda icke meningen, att man av en kommun skall kräva
tomtmarksförsäljningar, som innebära en ren förlust. Örn alltså en stad inköpt
ett markområde till visst pris, kan man i de allra flesta fall icke fordra, att
staden skall avhända sig denna mark till ett pris, som efter avdrag av exploateringskostnaderna
skulle understiga inköpspriset. Endast för det — förvisso
tämligen teoretiska — fall att en stad i rent spekulationssyfte upphandlat mark
synes man böra vidhålla kravet på en återgång till 1935 års nivå, oavsett att
detta må leda till förlust för staden. En kommun synes nämligen ej obetingat
kunna påräkna att bli ställd gynnsammare än den enskilde tomtköpare, som
under något av de senaste åren till då rådande höga tomtpriser inköpt mark;
en dylik tomtköpare bör såsom de sakkunniga framhållit ta uppkommen förlust
på markvärdet.

Då såsom i det föregående framhållits en kommuns självkostnader för tomtmark
äro synnerligen svårbestämbara, torde det som regel kunna fordras, att
en kommun, som påstår, att en tomtförsäljning under de angivna villkoren är
förlustbringande bör kunna klart styrka detta för byggnadslånebyrån. Såsom

Statsutskottets utlåtande Nr 193.

21

de sakkunniga framhållit kan det för övrigt i vissa fall ligga i kommunernas
eget intresse att av bostads- eller arbetslöshetspoiitiska skäl lämna en viss
subvention, och jag vill i detta sammanhang omnämna, att redan flera städer,
såsom Nyköping och Vänersborg, funnit det med sin fördel förenligt att till
stimulerande av byggnadsverksamheten sälja tomter mot lån, som hava en
tydlig subventionskaraktär.

I den mån staten uppträder såsom tomtförsäljare, vilket i betydande utsträckning
skett i Stockholm genom Djurgårdskommissionen, är det givetvis
klart att en motsvarande prispolitik bör införas. Enligt vad jag inhämtat lia
vid de senast skedda försäljningarna också tillämpats priser, som ligga väsentligt
lägre än vad tidigare varit fallet. I vad mån nu tillämpade tomtpriser
möjliggöra ett bostadsbyggande med statligt kreditstöd får bli föremål för
prövning i vanlig ordning.

Lika litet som de sakkunniga finner jag mig kunna rekommendera att
till nedbringande av tomtkostnaderna genomföra en hårdare exploatering av
tomtmarken, så mycket mindre som en dylik åtgärd enligt vad luftskyddsinspektionen
framhållit skulle medföra betydande risker ur de synpunkter
inspektionen har att företräda. Däremot vill jag understryka vikten av att
andra möjligheter till besparingar noggrant iakttagas vid stadsplanearbetet.

I anledning av det från två remissinstanser framförda förslaget örn verkställande
av utredning angående införande av en tomtvärdestegringsskatt vill
jag endast erinra örn att förslag till sådan skatt utarbetats inom finansdepartementet,
där frågan för närvarande är föremål för fortsatt utredning.

Materialprisfrågor.

De sakkunniga hava uttalat, bland annat, att möjligheter till prissänkningar
enligt deras mening torde förefinnas för vissa byggnadsmaterial, vilka möjligheter
givetvis böra till fullo utnyttjas. Å andra sidan finnas betydande risker
för att prisstegringar å andra material skola inträda, vilka icke helt kunna
hållas tillbaka. Vägande dessa båda möjligheter mot varandra lia de sakkunniga
därför kommit till den slutsatsen, att de icke vågat räkna med någon
sänkning av priserna för byggnadsmaterial i allmänhet. Å andra sidan lia de
förutsatt, att någon ytterligare ökning av byggnadskostnaderna genom stegrade
materialpriser icke heller skall uppkomma. De äro medvetna örn, att detta resultat
icke torde kunna uppnås utan ansträngningar från såväl företagens som de
priskontrollerande myndigheternas sida.

Innehållet i de yttranden, som fällts i dessa frågor, refereras i propositionen,
sid. 85—91.

Departementschefen har för egen del anfört:

Redan i det föregående har berörts frågan örn tillgång på erforderligt
byggnadsmaterial. Då jag nu övergår till att behandla frågan om materialkostnaderna,
vill jag erinra om vad jag tidigare anfört rörande materialtillgången.
I nuvarande krisläge kan man nämligen komma att ställas inför
nya materialanskaffningsproblem, som kunna bereda nya svårigheter för
byggnadsverksamheten. Hittills lia emellertid inga alltför oroväckande tendenser
kunnat förmärkas. Under det halvår som gått sedan de sakkunniga
slutförde sina beräkningar angående materialpriserna ha sålunda dessa stigit
med endast 3 å 4 procent, vilket är avsevärt mindre än prisstegringarna å
övriga varor. Det bör dessutom framhållas, att huvudanledningen till denna
prisstegring är de stegrade transportkostnaderna. Vidare är att märka, att

22

Statsutskottets utlåtande Nr 193.

omsättningsskatten verkat fördyrande på vissa byggnadsvaror. Till dessa två
fördyrande omständigheter återkommer jag i det följande. Med hänsyn till
vad jag nyss anfört angående eventuellt uppkommande materialanskaffningsproblem
och till angelägenheten av att materialkostnaderna, vilka representera
ungefär hälften av de totala byggnadskostnaderna, hållas nere är det
emellertid tydligt, att en noggrann övervakning av prisnivån måste ske. Då
priskontrollnämnden torde komma att utrustas med vidgade befogenheter att
inverka på den allmänna prissättningen, har jag emellertid icke anledning att
här ytterligare ingå på detta spörsmål.

Den av de sakkunniga dryftade prisdifferentieringen på järnvaror finner
jag med hänsyn till vad industrikommissionen anfört knappast vara effektiv
i nuvarande läge.

Med hänsyn till vad som framkommit genom näringsorganisationssakkunnigas
utredning — något som ytterligare utvecklats i kooperativa förbundets
yttrande -— anser jag, att det vore synnerligen värdefullt örn man jämväl på
köparnas sida skapade organisationer för att tillvarataga sina intressen. Bristen
på inköpsorganisationer inom byggnadsindustrin är enligt mitt förmenande ett
av kännetecknen på den improvisation och löslighet som vidlåder hela denna
produktionsgren. Då det lär förhålla sig så, att säljarna av vissa byggnadsvaror
variera prissättningen allt efter sin uppskattning av köparens kreditvärdighet
samt storleken av hans inköp, vill jag framhålla vikten av att byggnadslånebyrån
ägnar en noggrann granskning åt de priser materialleverantören
betingat sig. Härigenom kommer ytterligare ett statsorgan att jämte priskontrollnämnden
utöva kontinuerlig kontroll över prissättningen på byggnadsmaterial,
vilket bör medföra ökade möjligheter för priskontrollnämnden att
ingripa mot eventuella prisstegringstendenser. Skulle byrån finna, att de
för visst fall avtalade priserna framstå som mindre förmånliga, bör byrån
kunna vägra lägga dessa priser till grund för sin uppskattning av byggnadsvärdet.
Då oförmånliga inköp sålunda komma att belasta de enskilda företagarna,
böra dessa bli benägna att sammansluta sig till inköpsorganisationer,
som borde kunna åstadkomma inköp till skäliga priser. Att göra några direkta
statsingripanden på förevarande område, synes däremot icke vara lämpligt i
detta sammanhang.

De sakkunniga ha vidare till nedbringande av materialkostnaderna ifrågasatt
två mera konkreta, direkt på statsmakterna ankommande åtgärder, nämligen
borttagande av omsättningsskatten på byggnadsvaror samt sänkande av
frakttaxan på statens järnvägar.

Yad först angår frågan om omsättningsskatten vill jag till en början erinra
örn att åtskillig byggnadsmaterial redan från tiden för omsättningsskatteförordningens
ikraftträdande varit undantagen från dylik skatt. Vidare vill
jag påpeka, att Kungl. Majit genom kungörelse den 14 mars 1941 (nr 144),
med stöd av 2 § 3 mom. omsättningsskatteförordningen förordnat, att allmän
omsättningsskatt icke skall utgå vid försäljning eller uttag från rörelse av
bland annat följande varor, nämligen takpapp och annan impregnerad byggnadspapp,
tjära och tjärolja av alla slag, asfalt, bitumenmattor, isoleringsmattor,
reveteringsmattor och reveteringsväv. Kungörelsen, som trädde i kraft
den 1 april, var föranledd av bland annat den framställning från Sveriges
takpappfabrikanters förening, som omförmäles i centrala omsättningsskattenämndens
yttrande.

Åtskillig byggnadsmaterial är sålunda redan nu befriad från omsättningsskatt.
Starka skäl tala enligt min mening för att i än större utsträckning söka
förverkliga de sakkunnigas förslag på förevarande område. Frågan i vad mån
ytterligare byggnadsvaror kunna undantagas från omsättningsskatt är föremål
för övervägande inom finansdepartementet.

Statsutskottets utlåtande Nr 193.

23

Med hänsyn till det synnerligen starka intresset att nedbringa byggnadskostnaderna
finner jag likaledes, att åtgärder för att nedbringa fraktkostnaderna
för byggnadsmaterial böra vidtagas. En generell fraktnedsättning för
byggnadsmaterial torde dock ur flera synpunkter vara mindre lämplig. I
stället bör fraktlindring kunna beredas efter prövning från fall till fall, därvid
material till byggnader som erhålla stöd genom statsåtgärder i första hand
skall ifrågakomma. Chefen för kommunikationsdepartementet har sin uppmärksamhet
riktad på detta spörsmål och åtgärder till realiserande av nämnda
önskemål torde kunna förväntas.

Arbetskostnads- och säsongutjänmingsfrågor.

I fråga örn lönekostnader och anställningsförhållanden inom byggnadsindustrin
framlägga de sakkunniga vissa statistiska undersökningar och sammanställningar
rörande byggnadsarbetarnas inkomster. Vidare föres diskussion
örn ackordssystemets fördelar och olägenheter samt säsongproblemet ur löneoch
kostnadssynpunkt, vartill knytas vissa rekommendationer angående lönesystemet
inom byggnadsindustrin. Slutligen göres en jämförelse mellan lönenivån
åren 1938—39 inom byggnadsindustri respektive annan industri, särskilt
verkstadsindustrin. (Prop. sid. 93—102.)

Angående de i yttrandena förekommande uttalandena i ämnet hänvisas
till propositionen, sid 102—109.

Departementschefen har för egen del anfört:

Byggnadskostnadssakkunniga ha i lönefrågan framställt vissa erinringar
mot ackordsprislistornas utformning inom byggnadsfacken, innebärande bland
annat att olika arbetsmoment icke alltid vore prissatta i proportion till den
tid deras utförande i allmänhet kräver samt att vissa ackordspriser hämmade
den tekniska utvecklingen på området.

De sakkunniga ha vidare fäst uppmärksamheten på den starka splittringen
i löneliänseende inom byggnadsfacken. Vissa anställda ha jämförelsevis
höga inkomster, medan andras årsinkomster måste betraktas såsom ganska
låga. Splittringen sammanhänger framförallt med de oregelbundna arbetsförhållandena
inom byggnadsindustrin och de starka säsongväxlingarna inom
densamma.

Lönenivån har, framhålla de sakkunniga, måst beräknas så att den relativt
korta sysselsättningstiden per år under normala tider ger en tillfredsställande
årsinkomst. Utökas arbetstiden, såsom sker under högkonjunkturår för
ett stort antal arbetare, kunna årsinkomsterna te sig anmärkningsvärt höga.

De sakkunniga anse att en tillfredsställande lösning av löneproblemet i syfte
att utan sänkning av årsinkomsten minska arbetskostnaderna på ett bygge
enklast kan vinnas genom att frågan örn lönenivån sammankopplas med frågan
örn sysselsättningsperiodens längd under arbetsåret. Ett förslag till lösning
skisseras, vars huvuddrag torde kunna angivas på följande sätt. Lönesatserna
böra fastställas så att de under förutsättning av en viss minimiarbetstid per
år, förslagsvis 2,000 timmar, giva en årsförtjänst, om vilken parterna vid förhandlingar
kunna överenskomma. En anställd, som icke sysselsättes i 2,000
timmar, skulle erhålla en viss merbetalning. På så sätt blir arbetskraften
dyrare per arbetstimme för arbetsgivaren ju kortare tid per år, som arbetstagaren
anställes. Härigenom får arbetsgivaren en direkt ekonomisk fördel
av att trygga så lång sysselsättningsperiod som möjligt. De sakkunniga
föreslå vidare, att arbetsgivarna till en gemensam kassa av liknande typ

24

Statsutskottets utlåtande Nr 193.

som semesterkassan inbetala vissa avgifter. Ur denna kassa skulle efterskotts.
.n utbetalas till de byggnadsarbetare, vilka under året haft kortare sysselsättning
än 2,000 timmar.

Landsoiganisationen har förklarat, att den i princip icke har något att
erinra mot det föreslagna systemet, men att den är skeptisk beträffande möjligheterna
att realisera detsamma i avtalsmässig ordning med hänsyn till de
organisatoriska förhållandena på arbetsgivarsidan. Möjligheter torde däremot
föreligga att åstadkomma den erforderliga regleringen i administrativ/
ordning.

Parterna på byggnadsarbetsmarknaden ha framställt en rad erinringar, som
fiamförallt gått ut på, att förslaget icke vore praktiskt realiserbart.

Det torde vara oemotsägligt, att säsongförhållandena inom byggnadsindustrin
och den ojämna arbetstillgången på detta område äro vållande till en stor del
av de ofta påtalade olägenheterna i lönebildningen.

..Vid ett realiserande av det förslag, som jag tidigare förordat, får staten
hädanefter en möjlighet att påverka säsongförhållandena inom byggnadsfacken
på ett sätt som icke tidigare varit fallet. Eftersom sannolikt bostadsbyggande
avsett för uthyrning under den närmaste framtiden i stor utsträckning
blir beroende av tertiärkrediter från byggnadslånebyrån, får nämligen
denna mojligheter att reglera byggnadsverksamhetens omfattning under olika
tider av året, Det är min bestämda förhoppning, att byggnadslånebyrån skall
lyckas utnyttja dessa möjligheter på ett sådant sätt, att sysselsättningspenoden
avsevärt förlänges inom byggnadsfacken.

Byggnadslånebyråns möjligheter härutinnan äro emellertid endast temporära
och knutna till kreditgivningen från de anslag, riksdagen kan komma
att bevilja till bostadsbyggande. För framtiden är därför problemet örn byggnadsindustrins
säsongförhållanden alltjämt olöst. Enligt min uppfattning
böra fortsatta överväganden äga rum för att undersöka möjligheterna att nå
en tillfredsställande lösning och vid dessa torde även det av byggnadskostnadssakkunniga
förordade systemet böra bli föremål för förnyad prövning.
I avvaktan på resultatet av dessa överväganden torde de av mig antydda möjligheterna
till åtgärder i säsongutjämnande syfte i administrativ ordning böra
anlitas i största möjliga utsträckning.

F ardagsfrågan.

Beträffande de sakkunnigas uttalanden i fardagsfrågan och därav föranledda
yttranden hänvisas till propositionen, sid. lil—114.

Departementschefen har för egen del anfört:

Såsom jag redan tidigare framhållit, är det av stor vikt att åtgärder vidtagas
för åstadkommande av en säsongutjämning inom byggnadsindustrin.
De sakkunniga ha bland andra utvägar att nå detta syfte aven hänvisat till
möjligheten att genom en fördelning av flyttningarna till båda de lagstadgade
fardagarna skapa bestående förutsättningar för en jämnare produktion och i
sådant hänseende föreslagit, att den Kungl. Majit i 47 § hyreslagen tillagda
befogenheten måtte utnyttjas.

Enligt nämnda lagrum äger Kungl. Majit förordna, att inom ort, där flyttningar
till och från lägenheter, som uthyras allenast till bostad, årligen förekomma
till betydande antal och huvudsakligen äga rum den 1 oktober, hyresavtal
örn sådana lägenheter må, utan hinder av vad avtalet innehåller örn tidpunkten
för avtalets upphörande, uppsägas till den 1 april, såframt ej därigenom den
avtalade hyrestiden förkortas med mer än sex månader eller den sammanlagda
tid, hyresgästen sistnämnda dag innehaft lägenheten, kommer att understiga

Statsutskottets utlåtande Nr 193.

25

ett år. Uppsägningsrätten är — med visst undantag — begränsad till att
avse avtal, som slutits efter lagens ikraftträdande, d. v. s. efter den 1 januari
1940. Enligt förarbetena till lagen bör Kungl. Majit vid meddelande av
förordnande enligt paragrafen se till, bland annat, att tidpunkten för
förordnandets ikraftträdande bestämmes så, att hyresmarknaden hinner
anpassa sig efter de ändrade förhållandena. Det framgår vidare av förarbetena
-— beträffande vilka jag i övrigt torde få hänvisa till proposition
nr 166/1939 samt andra lagutskottets utlåtande nr 38/1939 — att huvudsyftet
med införandet av lagrummet var att möjliggöra en mera kontinuerlig
drift inom byggnadsindustrin. De sakkunniga hava understrukit, att enligt
deras mening för den närmaste framtiden möjligheterna till effektiv säsongutjämning
enbart genom villkoren till de statliga stödåtgärderna vore tillräckliga
samt att ett ikraftsättande av 47 § hyreslagen i och för sig knappast
skulle ha större verkande kraft, men tillika framhållit att, om andra drivkrafter
verkade direkt på produktionen i utjämnande riktning, torde skapandet
av två effektiva fardagar få anses som en förutsättning för utjämningens
realiserande under normala förutsättningar. Jag delar givetvis de sakkunnigas
uppfattning örn betydelsen av att två effektiva fardagar tillskapas. I
och för sig torde ett färdigställande i ökad omfattning av bostäder till den 1
april vara ägnat att medföra ökad omflyttning vid denna tidpunkt och därmed
utan särskilda åtgärder leda till att två effektiva fardagar erhållas. Statsmakterna
böra emellertid med uppmärksamhet följa förhållandena på hyresmarknaden
och, därest det visar sig nödvändigt för bevarande av den utjämning,
som är att förvänta vid genomförande av det av mig framlagda byggnadsprogrammet,
torde Kungl. Majit böra till övervägande upptaga frågan örn en
tillämpning av ifrågavarande lagstadgande beträffande de orter, där förutsättningarna
för dess användning och behov därav föreligga.

Byggnadskonstriiktiölier och lägenhetsstandard.

I fråga örn möjligheterna att genom ändrade tekniska konstruktioner och
förändrad lägenhetsstandard påverka byggnadskostnaderna rekommendera
de sakkunniga, bland annat, en viss sänkning av de vid olika byggnadskonstruktioner
för närvarande tillämpade säkerhetsmarginalerna. Härigenom
uppkommande och andra besparingsmöjligheter hava uppskattats vid en
jämförelse med vad som för fastighetsbeståndet varit i allmänhet förekommande.

De sakkunniga ha vid en sådan kalkyl funnit sig kunna räkna med en
besparing av c:a 2 % på bjälklags- och väggkonstruktioner, omkring 2 % genom
en minskning av rumshöjden från 2-7 0 m till 2-5 0 m, omkring 3 % genom att
förvaringskontoren förläggas till källaren i stället för till vinden samt drygt
1 % genom förenklingarna i fråga örn installationerna för värme, sanitet och
elektricitet, alla procentsiffror därvid räknade på de totala byggnadskostnaderna
(exklusive tomt). I vissa fall kunna en del av dessa besparingar
ersättas av andra genom att lägenheterna icke utrustas med balkonger, kylskåp,
öppna spisar och diverse smärre inredningsdetaljer av lyxkaraktär eller
genom att byggnaderna placeras högre i förhållande till omgivande markyta,
eller planeras omsorgsfullare. Sammanräknande dylika besparingsmöjligheter
ha de sakkunniga kommit till det resultatet, att en sänkning av byggnads -

26

Statsutskottets utlåtande Nr 193.

kostnaderna med omkring 8 % torde böra kunna påräknas på nämnda vägar.
Tillfälligtvis kunde fastigheterna därjämte uppföras utan att badkar, kylskåp
o. d. tills vidare insättas.

Beträffande i ämnet avgivna yttranden, se propositionen, sid. 117—121.

Departementschefen har för egen del anfört:

\ ad de sakkunniga till byggnadskostnadernas nedbringande föreslagit i
fråga örn konstruktioner och standard har såsom framgår av de inkomna
yttrandena i stor utsträckning vunnit anslutning hos remissinstanserna, och
jag är för min del likaledes beredd att i huvudsak instämma med de sakkunniga
i detta avseende.

Mot den föreslagna lindringen av säkerhetsföreskrifterna har jag således
intet att erinra, ehuru man med hänsyn till den rådande knappheten på
förstklassig cement måhända icke kan vänta sig att för närvarande helt vinna
de besparingar, varmed de sakkunniga ursprungligen kalkylerat. Under alla
omständigheter synas emellertid de kommittéer, som sedan förra året äro
sysselsatta med att omarbeta de statliga normalbestämmelserna för järn- och
betongkonstruktioner, böra instrueras att beakta vad de sakkunniga anfört
i denna fråga. Intill dess nämnda kommittéer slutfört sitt arbete torde det
knappast vara skäl att framlägga några förslag angående anordnande av
särskild kontroll över arbeten av förevarande art.

Vad åter angår byggnadens mer eller mindre djupa placering i förhållande
till markytan anser jag det vara av vikt att luftskyddsinspektionens synpunkter
beaktas. För uppnående av erforderlig trygghet torde det emellertid vara
tillräckligt att allenast den del av källarutrymmet som är behövlig som skyddsrum
fördjupas. Därest byggnaden uppföres å sprängningsgrund torde ett
dylikt byggnadssätt innebära en icke oväsentlig besparing.

I fråga örn vindskonstruktionen vill jag likaledes understryka vad luftskyddsinspektionen
anfört. För den händelse denna konstruktion icke utföres
av obrännbart material måste således vindstrappan bibehållas. Den bästa
lösningen härutinnan torde emellertid vara att utföra en plan, obrännbar
takkonstruktion, varigenom man förutom kostnadsbesparingen vinner fördelar
ur luftskyddssynpunkt.

Beträffande övriga detaljer i fråga örn byggnadssättet har jag ingen
erinran att göra mot de sakkunnigas förslag, och detta gäller även den av dem
under vissa förutsättningar föreslagna sänkningen av rumshöjden. Jag vill
emellertid starkt understryka vikten av att någon reducering av de redan
knappt tilltagna, lägenhetsytorna ej bör ifrågakomma.

Vad angår själva lägenhetsstandarden är jag i allt väsentligt ense med
de sakkunniga. Att uppskjuta installeringen av badkar och kylskåp synes
mig dock icke böra ifrågakomma.

Med nu nämnda inskränkningar och tillägg är jag beredd tillstyrka, att
de sakkunnigas i förevarande hänseenden framlagda förslag förverkligas.
Byggnadslånebyrån synes sålunda vid sin kreditgivning böra tillse, att de
planerade byggnaderna utföras i huvudsaklig överensstämmelse med vad nu
förordats.

Innan jag lämnar detta område vill jag emellertid — med instämmande
av vad svenska stadsförbundet och svenska teknologföreningen härutinnan
anfört — framhålla vikten av att byggnadsordningarna bli föremål för en
allmän granskning i syfte att åstadkomma ett billigare byggnadssätt. Med
hänsyn till den snabba tekniska utveckling som skett ifråga örn byggnadskonstruktioner
har man enligt mitt förmenande goda skäl att hoppas att ännu
åtskilligt står att vinna på detta område. I den mån formella hinder resa sig

Statsutskottets utlåtande Nr 193.

27

mot kostnadsbesparaude byggnadssätt böra dessa undanröjas, och detta
gäller såväl om hindren förefinnas i byggnadsstadgan som i de lokala byggnadsordningarna.
Att av estetiska skäl förbjuda uppförandet av trevåningshus,
då man samtidigt tillåter inredande av viss del av vinden i ett tvåvåningshus
till lägenhetsutrymmen synes mig kunna tjäna som exempel på varthän
ett alltför formellt betraktelsesätt kan leda. Örn nian i stället tilläte uppförandet
av ett trevåningshus samtidigt som man — med förflyttning av förvaringskontoren
till källaren -— slopade vindsutrymmet och lämnade medgivande
till en sänkning av rumshöjden skulle förvisso såväl det estetiska
som det ekonomiska syftet kunna uppnås, varjämte — icke att förglömma —-vissa fördelar ur luftskyddssynpunkt kunde vinnas.

Vissa till kreditgivningen knutna villkor.

Beträffande de sakkunnigas uttalanden i här ifrågavarande avseenden och
däröver avgivna yttranden hänvisas till propositionen, sid. 122—124.

Departementschefen har för egen del anfört:

Genomförandet av det program för statligt stöd av bostadsbyggandet av
elen omfattning och med det bostadsmarknadspolitiska syfte, som här är i
fråga, förutsätter, såsom betonats av byggnadskostnadssakkunniga och understrukits
i åtskilliga remissyttranden, en ingående prövning från byggnadslån
ebyråns sida av de lånesökande byggnadsföretagarna och jämväl kontroll i
framtiden av fastigheternas förvaltning, särskilt i vad angår hyressättningen.

Till byggnadslånebyråns nuvarande arbetsuppgifter i samband med tertiärlåneverksamheten
hör givetvis prövning såväl av ett byggnadsföretags lämplighet
med hänsyn till bostadsmarknads- och arbetsmarknadsläget på orten,
för vars bedömande yttrande av det kommunala förmedlingsorganet skall åtfölja
ansökan, som av byggnadsföretagets kreditvärdighet, i vilket senare
ligger jämväl en viss prövning av sökandens kvalifikationer, kostnadsberäkningarna,
de beräknade hyrornas förhållande till hyresnivån på orten o. s. v.
Det är emellertid tydligt att den nu ifrågavarande vidgade verksamheten
kräver att prövningen dels utsträckes att omfatta förhållanden, som tidigare
kunnat lämnas i stort sett därhän, t. ex. tomtpriset, dels generellt skärpes för
att effektivt realisera den bostadsbyggandets tekniska och ekonomiska anpassning
samt den hyreskontroll, som är villkor för statens ekonomiska stöd.

Det synes angeläget, att så långt möjligt dels de kommunala myndigheternas,
dels de lånebeviljande kreditinstitutionernas aktiva medverkan i
prövnings förfarandet påkallas; den kännedom om lokala och personliga förhållanden,
som dessa besitta och som ett centralt organ svårligen kan förvärva
annat än i begränsad grad, torde vara av stort värde för bedömandet av låneansökningarna.
Föreskrifterna örn innehållet i det yttrande av det kommunala
förmedlingsorganet, som enligt författningen skall åtfölja låneansökan,
böra därför i olika hänseenden kompletteras. Sålunda böra uppgifter lämnas
rörande tomtprisutveckling, sökandens kvalifikationer samt hans möjlighet att
erhålla kredit.

Prövningsförfarandet inom byggnadslånebyrån kräver givetvis en väsentlig
utbyggnad av byråns organisation. Härtill återkommer jag i fortsättningen.

Organ isa t io lis fråger.

De sakkunniga ha, utan att framlägga några närmare förslag därom, förutsatt
att statens byggnadslånebyrå erhåller den personalförstärkning, som må
vara erforderlig för att byrån på ett tillfredsställande sätt skall kunna handha
sina uppgifter som kreditbeviljande centralorgan.

28

Statsutskottets utlåtande Nr 198.

Körande innehållet av de yttranden, i vilka de organisatoriska spörsmålen
berörts, se propositionen sid. 125 oell 126.

Departementschef en har för egen del anfört:

Såsom framgår av det föregående komma, därest det föreliggande förslaget
i huvudsak vinner riksdagens bifall, byggnadslånebyråns arbetsuppgifter
att bli högst väsentligt utökade. Granskningen av låneansökningarna
jämte tillhörande handlingar, vården av inteckningssäkerheterna, kontrollen
av byggnadsföretagen och hyrorna samt det fortlöpande samarbetet med
andra myndigheter utgöra tillsammans en ganska betydande arbetsbörda.
Härtill kommer att byrån, därest riksdagen godtager jämväl de förslag om
ändring i bland annat ombyggnadslåneverksamheten, som jag har för avsikt
att framlägga, kommer att få sina arbetsuppgifter ökade även inom andra
verksamhetsgrenar än tertiärlånegivningen för nybyggnadsändamål. Då det
vidare är av stort intresse, att byrån kan snabbt handlägga de inkomna ansökningarna,
är det uppenbart, att byrån måste få betydande personalförstärkning
eller eventuellt bli föremål för en fullständig omorganisation. Vilka
åtgärder som må kunna bli erforderliga blir emellertid beroende av i vilken
omfattning det av mig tidigare skisserade byggnadsprogrammet kommer att
förverkligas. Att redan nu framlägga några detaljerade förslag i detta ämne
torde därför ställa sig ganska svårt, vartill kommer att lämpligheten härav
kan° diskuteras, då detaljförslag möjligen kunna vara ägnade att fastlåsa
byråns organisation på ett sätt, som kan bli hindrande för dess effektivitet.
De av riksdagen för byråns verksamhet under innevarande och kommande
budgetår anvisade anslagen ha karaktären av förslagsanslag. Såvida riksdagen
icke framställer någon erinran däremot, torde ifrågavarande anslag få
överskridas med de belopp, som må kunna vara erforderliga för att bvrån
skall kunna utvidgas eller omorganiseras i en omfattning, som skapar förutsättningar
för att den på ett snabbt och effektivt sätt skall kunna handha
sina ökade arbetsuppgifter.

Utöver vad jag nu anfört vill jag emellertid göra några uttalanden i anledning
av vissa i detta sammanhang gjorda förslag.

Jag uppmärksammar då först det från några håll framlagda förslaget örn
inrättande av ett nytt statligt organ för handläggning av samtliga till bostadspolitiken
hörande frågor. Aven enligt min uppfattning tala starka skäl fölen
sådan åtgärd. Skapandet av ett centralorgan för den statliga bostadspolitiken
uppställer emellertid en rad organisatoriska frågor till vilka jag nu icke
är beredd att taga ställning. Bostadssociala utredningen torde emellertid i
sitt inom en nära framtid föreliggande slutbetänkande även upptaga denna
fråga till behandling.

Vad åter beträffar det ursprungligen av 1934 års byggnadsindustrisakkunniga
framlagda förslaget örn inrättande av ett centralt forskningsinstitut förby
ggnadsfrågor är, enligt vad jag inhämtat, spörsmålet örn organisationen av
forskningsverksamheten på byggnadsområdet föremål för uppmärksamhet av
de inom handelsdepartementet tillkallade sakkunniga för utredning av frågan
örn den tekniskt-vetenskapliga forskningens ordnande. Sedan förslag i ämnet
avgivits av sistnämnda sakkunniga, vilket antages kunna ske inom den närmaste
tiden, torde ärendet komma att av chefen för handelsdepartementet
underställas Kungl. Maj:ts prövning.

Landsbygdens byggnadsfrågor.

De sakkunniga förklara inledningsvis att de i syfte att vinna en överblick
av utvecklingen hos landsbygdens byggnadskostnader under de senaste år -

Statsutskottets utlåtande Nr 193.

29

tiondella verkställt en rundfrågning. De inkomna svaren ha därefter bearbetats
och sammanställts i vissa tabeller, av vilka en anger byggnadskostnaden
olika år i procent av beräknad kostnad 1939 (prop. sid. 128).

Av tabellen framgår att byggnadskostnaderna höllö sig i stort sett på
samma nivå 1925—1935 — möjligen inträffade någon nedgång under depressionen
i början av 1930-talet — för att under åren efter 1935 kraftigt stiga.
Uppgången utgör för hela riket mellan 30 och 35 % för tiden 1935—1939
(från omkring 75 till 100). Den är praktiskt taget lika stor — möjligen något
större — för ekonomibyggnaderna som för boningshusen. Utvecklingen i de
olika landsdelarna är i stort sett likartad; störst är stegringen i södra Sverige,
där den uppgår till omkring 50 % (från 65 till 100), minst i Småland och på
öarna, där den utgör omkring 25 %.

Med förmälan att förutnämnda enkät omfattade även frågan: »Vad kan enligt
Eder mening åtgöras för att sänka byggnadskostnaderna på landsbygden?»
ha de sakkunniga meddelat, att svaren med sällsynt enighet givit vid
handen, att det behövs upplysning i byggnadsfrågor och utbildning av
byggnadsfolk på landsbygden. Konkreta förslag till organisering av båda
dessa pedagogiska verksamhetsgrenar lämnas; för att ge råd och hjälp i byggnadsfrågor
föreslås att byggnadskonsulenter bli anställda i varje län, och
för att utbilda byggnadsfackets anställda föreslår man kurser och yrkesskolning
för båda de äldre och nykomlingarna i facket.

De sakkunniga lia härefter behandlat rådgivnings- och utbildningsfrågorna
(sid. 131—135).

Rådgivningen skulle hava till uppgift att lämna upplysningar rörande olika
byggnadsmaterials egenskaper och användningssätt. V idare skulle upplysning
givas i byggnadstekniska frågor, såsom beträffande olika konstruktioners
rätta utförande, hur isolering mot fukt och väta skall åstadkommas, samt anläggandet
av värme-, vatten- och avloppsledningar m. m.

Efter att hava omnämnt jämväl planlösningsproblemen såsom ett tredje
område för upplysningsverksamheten anföra de sakkunniga:

Slutligen kan ifrågasättas huruvida icke varje större örn- eller nybyggnad
på en brukningsdel borde föranleda en omprövning av jordbrukets inriktning
på gården ifråga. När större kapital skall nedläggas i byggnader, är det sålunda
önskvärt, att icke endast möjligheterna att förränta detta kapital utan
även bästa sättet att använda detsamma undersökes. Därjämte torde böra
prövas huruvida jordbruket bedrivits i lämpliga former eller en omläggning
därav är motiverad. De nya byggnaderna måste givetvis anpassas därefter.
För denna prövning är närmast en jordbruksekonomisk sakkunskap erforderlig.

Beträffande rådgivningens organisation anföra de sakkunniga följande:

Rådgivningen i byggnadsfrågor innefattar sålunda en mångfald mycket
svåra problem. Detta innebär, att rådgivningsfrågorna icke kunna erhålla en
tillfredsställande lösning genom anställandet av byggnadskonsulenter i de
olika länen, knutna till hushållningssällskap, egnahemsnämnder eller andra
organ. En och samma person torde icke kunna förvärva den kunskap på alla
de olika med byggnadsfrågor^ förbundna områdena, som erfordras.

Enligt de sakkunnigas uppfattning synes i stället det initiativ, som exempel -

30

Statsutskottets utlåtande Nr 193.

tagits genom bildandet av Lantbrnksförbundets bvggnadsförening u. p. a.T
®^juda en långt bättre utväg. Denna förening har i sig upptagit den i början av
193J startade Lantmännens byggnadsförening i Lund och kommer att fortsätta
och utvidga den verksamhet, som av denna senare förening under de
senaste åren bedrivits. De av denna gjorda erfarenheterna komma därvid säkert
att visa sig värdefulla. L. B. F. i Lund upprättade sålunda på sin tid en
konsulterande byggnadsbyrå med uppgift att verka för en rationell bebyggelse
på den svenska landsbygden och tillvarataga jordbrukarnas intressen
i samband nied byggnadsverksamhet. På byrån anställdes ett antal arkitekter
agronomer, ingenjörer m. fl. och samarbete inleddes vidare med veterinärer''
hemkonsulenter, skolkökslärarinnor m. fl. Vidare upprättades en försöksavdelmng
för undersökning rörande ekonomibyggnader, för vilken verksamhet
erhölls ett statsbidrag på 9,600 kronor. I anslutning till kontoret i Lund har
lii-- i Or.onaten. utställning av byggnadsmaterial och byggnadsdetaljer för
att för besökande jordbrukare kunna konkret demonstrera olika material och
bygguadskonstruktioners egenskaper och utförande. Genom försöksavdelmngen
utarbetades vissa byggnadsdetaljer såsom bindslen, vattenkoppar,
fönster m. m. och avtal träffades med tillverkare av dylika förnödenheter örn
leverans till byggen på förmånliga villkor. Genom byggnadsekonomiska undersökningar
utreddes i vad mån den ena eller andra byggnadsanordningen ekonomiskt
kunde försvaras vid olika jordbruk. Utom med utarbetande av ritningar
och arbetsbeskrivningar stod L. B. F:s kontor lantbrukarna till råds med alla
upplysningar rörande material och kreditanskaffningar, upprättandet av entreprenadhandlingar,
bedömandet av inkommande offerter m. m. Föreningen
bedrev vidare en upplysningsverksamhet i form av föredrag, medverkan vid
anordnandet av kurser för byggnadsförman m. fl., utgivandet av en tidskrift
etc.

Lantbrnksförbundets byggnadsförening har redan från starten mycket
betydande resurser till förfogande, då i densamma ingått de större ekonomiska
föreningarna på jordbrukets område och den därigenom kan betraktas
som en riksorganisation. Den torde i samarbete med redan befintliga
organ såsom hushållningssällskap, egnahemsnämnder m. fl. kunna efter i
huvudsak de principer, som legat till grund för Lantmännens byggnadsförenings
verksamhet, starkt befrämja en rationell byggnadsverksamhet på landsbygden.
Tills vidare kommer Lantbruksförbundets byggnadsförening att ha
två centrala ritkontor, ett i Stockholm och ett i Lund och efter hand komma
sannolikt ytterligare ett par att upprättas.

... Ge1noiu Lantbruksförbundets byggnadsförenings verksamhet torde även det
forsoksarbete rörande olika byggnadsmaterial och byggnadsdetaljer som
Lantmannens byggnadsförening i Lund bedrivit, komma att fullföljas. Denna
försöksverksamhet äger ett så stort samhälleligt värde att ett stöd åt densamma
från det allmänna i en eller annan form torde kunna ifrågasättas Möjligen
kunde en statens byggnadsförsöksanstalt, organiserad i huvudsak efter
samma principer som redan befintliga försöksinstitutioner på växtodlingens
husdjursskotselns, mejerihanteringens och trädgårdsskötselns områden, °upprattas.
Ett samarbete med nyssnämnda försöksinstitutioner och befintliga
sådana på byggnadsteknikens och andra områden borde därvid etableras.

Efter att jämväl hava behandlat utbildningsfrågorna övergå de sakkunniga
till landsbygdens byggnadsmaterialförsörjning (propositionen sid.
135—138) och arbetskostnader (sid. 139—147).

För innehållet av de i dessa frågor avgivna yttrandena redovisas å sid.
147—158. Här må erinras, att nian från flera håll påpekat vikten av att råd -

Statsutskottets utlåtande Nr 193.

31

givningen icke blir alltför centralt betonad. Bland andra hava lantbruksstyrelsen
och länsstyrelsen i Älvsborgs län kritiserat de sakkunnigas uttalande,
att rådgivningsfrågorna icke kunna tillfredsställande lösas genom
anställandet av byggnadskonsulenter i de olika länen, knutna till hushållningssällskap
eller andra organ, och framhållit att just inom hushållningssällskajoen
finnes den kompletterande sakkunskap tillgänglig, som byggnadskonsulenten
eventuellt själv ej behärskar.

Departementschefen har för egen del anfört:

Redan ur sysselsättningssynpunkt är det betydelsefullt, att byggnadsproduktionen
för jordbrukets behov kan bedrivas i något så när normal omfattning.
Jag erinrar örn lantbruksstyrelsens i det föregående återgivna uppgift,
att under åren 1935—1937 byggnadskostnaderna för jordbrukets ekonomibyggnader
uppgått till i medeltal 75 miljoner kronor per år medan motsvarande
kostnader för jordbrukets bostadsbyggande uppskattats till 25 miljoner kronor
per år. Sysselsättningsmöjligheterna komma att bliva väsentligt större under
närmaste tiden, örn de belopp, vilka jag i det följande föreslår till en utökad
bostadsförbättringsverksamhet, bliva utnyttjade av landsbygdens folk. Byggnadskostnadernas
höjd torde emellertid förhindra att byggnadsverksamheten
för närvarande kan bedrivas i den utsträckning som skulle motsvara föreliggande
behov.

Bet framgår av såväl byggnadskostnadssakkunnigas utredning som av ett
stort antal av remissvaren, att kostnaderna för jordbrukets byggnader anses
stå i dålig proportion till den avkastning jordbruket kan ge. Det synes vara
tre olika faktorer, som i ogynnsam riktning påverka kostnaderna: materialpriserna
äro onormalt höga, den byggnadstekniska sakkunskapen är otillfredsställande
och lönesystemet synes icke avpassat efter på landsbygden
rådande särskilda förhållanden, speciellt då det gäller jordbrukets ekonomibyggnader.

Inom jordbruket är numera det ekonomiska föreningsväsendet i regel väl
utvecklat. Då jordbrukare skola förse sig med byggnadsmaterial äger emellertid
ännu ingen samverkan rum, om jag undantar en organisation i Skåne.
Då den enskilde jordbrukarens behov av material i regel enligt sakens egen
natur är ganska obetydligt, nödgas han finna sig i en relativt hög prissättning.
Statsingripanden härutinnan utöver dem, som ske genom priskontrollnämnden,
torde knappast komma ifråga, men det förefaller som örn en utvidgning
av jordbrukarnas föreningsväsende för åstadkommande av kollektiva inköp
av byggnadsmaterial vore i hög grad påkallad och borde kunna göra åtskilligt
gagn. Avsikten synes vara att i lantbruksförbundets byggnadsförening
skapa ett centralt organ på detta område.

Nästan samtliga yttranden från myndigheter och sammanslutningar inom
jordbruket äro ense därom, att en organisation för teknisk rådgivning i byggnadsfrågor
är av synnerlig vikt. Inom några län har till hushållningssällskapen
knutits konsulenter, som utöva dylik verksamhet. Av särskilt intresse är vad
länsstyrelsen i Älvsborgs län i sitt yttrande anfört om de gynnsamma verkningarna
av sådant konsulentskap inom Älvsborgs läns norra hushållningssällskap.
Bredvid en decentraliserad rådgivningsverksamhet utföres uppenbarligen
ett betydelsefullt arbete på detta område av samfundet för hembygdsvård.
Därjämte synas stora förhoppningar knytas även på detta område
till den verksamhet, som kan komma att utövas av lantbruksförbundets byggnadsförening.

De försök, som alltså hittills gjorts att skapa organ för rådgivning och upplysning
beträffande landsbygdens byggnadsfrågor, ha enligt samstämmiga

32

Statsutskottets utlåtande Nr 19S.

vittnesbörd mötts med stort intresse och lia givit vid handen, att värdefulla
resultat kunna vinnas på dessa vägar. För att påskynda och giva stadga åt
rådgivningsverksamhetens utveckling förefaller det mig som örn staten borde
ingripa stödjande i större omfattning än som har skett hittills.

Det är chefens för jordbruksdepartementet avsikt att låta verkställa en utredning
i syfte att utröna, hur en effektiv organisation av rådgivningsverksamheten
beträffande såväl planläggningen och det tekniska utförandet av
byggandet som gemensam upphandling av byggnadsmaterial snabbt skall
kunna skapas liksom i vad mån den bör vara centraliserad eller decentraliserad.
Under förutsättning att riksdagen ej har något att erinra däremot,
ämnar jag föreslå att av anslaget till bostadsförbättringsbidrag ett belopp av
högst 200,000 kronor må användas till bestridande av kostnader för rådgivningsverksamhet
i landsbygdens byggnadsfrågor.

Vad arbetskostnaderna beträffar anmärkes det i ett flertal yttranden, att
de prislistor, som tillämpas vid jordbrukets byggnader, äro uppbyggda på’ förhållandena
i städerna och därför föga lämpade för landsbygden. Detta gäller
i främsta rummet ackordspriserna, som anses onödigt fördyra uppförandet av
nödvändiga ekonomibyggnader i de jordbruksbygder, vilka indragits under
byggnadsfackförbundens rayoner. Byggnadskostnadssakkunniga anse, att
ackordssättningen för byggnader vid jordbruket bör revideras och följa sina
egna linjer, skilda från de ackordssatser, som gälla för husbyggnaderna i
städer och stadsliknande samhällen. I avvaktan på tillkomsten av sådana
säl skilda landsbygdsprislistor, anpassade efter den speciella karaktären hos
jordbrukets byggnader, borde byggnadsarbetet å landsbygden utföras mot
timlön. Denna byggnadskostnadssakkunnigas mening understödjes i de flesta
avgivna remissvaren. Att förhållandena på detta område icke äro tillfredsställande
ordnade bestrides av byggnadsfackförbunden, men man har svårt
att undandra sig det intrycket, att klagomålen i viss mån äro berättigade.

Landsorganisationen menar, att en särskild »landsbygdslista» måhända vore
ägnad att motverka den känslobetonade ovilja mot ackordssystemet, som förefinnes
bland jordbrukarna, ehuru något sakligt skäl för dess införande icke
synes föreligga, då speciella arbetsmoment för den egentliga landsbygden
torde kunna prissättas inom ramen för eljest gällande listor. I övrigt förklarar
sig landsorganisationen »finna det vara förklarligt, örn man från byggnadsfackens
sida söker trygga utkomstmöjligheterna för egentliga yrkesutbildade
byggnadsarbetare på landsbygden genom en avtalsmässig monopolisering av
arbetstillfällena, men lika förklarligt att man från jordbrukarnas sida motsätter
sig en sådan politik. En ur båda parternas synpunkt rimlig lösning av
dessa intressemotsättningar är», säger landsorganisationen, »en trängande
social angelägenhet».

Enligt de sakkunnigas uppgifter ligga byggnadsträarbetarnas, bvggnadsgrovarbetarnas
och målarnas årsinkomster på den egentliga landsbygden vid
omkring 2,000 kronor per år eller snarast lägre än de genomsnittliga årsinkomsterna
för industriarbetarna i lägsta dyrortsgrupp. Dessa låga årsinkomster
sammanhänga uppenbarligen med de mycket korta arbetssäsongerna
på landsbygden, varför byggnadsarbetarna där‘mäste, liksom vissa andra
sasongarbetargrupper på landsbygden, komplettera sina inkomster genom
sysselsättning utanför yrket.

Du byggnadskostnaderna anses vara alltför höga men trots detta byggnadsarbetarna
få nöja sig med låga inkomster erfordras det mycken god vilja å
ömse sidor för att åstadkomma en tillfredsställande överenskommelse. Jordbrukarnas
önskemål att utan hinder av organisationerna kunna till byggnadsarbeten
anlita bygdens folk synes vara fullt legitimt.

Liksom ifråga om övrig byggnadsverksamhet lär man då det gäller lands -

Statsutskottets utlåtande Nr 193.

33

bygdens byggnader beträffande löner och arbetsvillkor i första hand vara hänvisad
till avtalsuppgörelser mellan parterna. Förutsättningen för att en ur alla
parters synpunkt önskvärd utveckling av byggnadsverksamheten för jordbrukets
behov skall komma till stånd torde vara att vederbörande parter
kunnat enas örn att arbetet må kunna utföras mot tidion. Detta torde icke
utesluta, att överenskommelser om för sagda byggnadsarbeten lämpade
ackordsprislistor träffas.

Till de frågor, som sammanhänga med bostadsförbättringsverksamheten på
landsbygden, återkommer utskottet här nedan.

Anslagsfrågor.

Tertiärlån till viss bostadsbyggnadsverksamhet. I skrivelser den 21 oktober
1940 och den 17 december 1940 har statens byggnadslånebyrå gjort framställningar
örn medel till tertiärlån för innevarande och nästa budgetår.

Departementschefen har i anledning av nämnda framställningar hänvisat
till vad han i anledning av bostadssakkunnigas förslag anfört i fråga örn
tertiärlånegivningen.

Lån för ombyggnad av bostadshus i städer och stadsliknande samhällen.

Ombyggnadslån utgå från den under statens utlåningsfonder upptagna
Lånefonden för bostadsbyggande i städer och stadsliknande samhällen, vilken
bildades med ingången av budgetåret 1935/36. Från fonden bestredos under
nämnda budgetår lån till såväl nybyggnads- som ombyggnadsverksamhet,
men sedan budgetåret 1936/37 har fonden varit avsedd allenast för ombyggnadslån.
Till fonden ha hittills anvisats tillhopa 9,000,000 kronor. Under innevarande
budgetår ha med hänsyn till den reservation, som beräknades föreligga
vid budgetårets ingång, inga medel anvisats för ändamålet.

I skrivelse den 21 oktober 1940 har statens byggnadslånebyrå meddelat,
att det å fonden odisponerade beloppet den 30 juni 1940 uppgick till 1,425,000
kronor, vilket belopp sedermera ställts till byråns förfogande för beviljande
av ombyggnadslån.

Departementschefen har för egen del anfört:

Flera skäl tala enligt min åsikt för lämpligheten av en livligare verksamhet
på detta område än den som bedrivits under den senare tiden. Jag vill
sålunda än en gång erinra örn byggnadskostnadssakkunnigas utredning
angående bostadsbehovet och bostadstillgången i landet samt örn nödvändigheten
att skapa arbetstillfällen för de av krisen drabbade byggnadsarbetarna.
I detta sammanhang vill jag vidare fästa uppmärksamheten på
ett påpekande, som gjorts av kooperativa förbundet i dess över byggnadskostnadssakkunnigas
betänkande avgivna yttrande. Förbundet uppger sålunda,
att för närvarande överskott förefinnes beträffande större lägenheter,
varemot en viss knapphet på mindre lägenheter gjort sig märkbar. I anledning
härav rekommenderas ombyggnadsåtgärder, som syfta till utjämning av
lägenhetstillgången. Även örn man genom en dylik ombyggnadsverksamhet
kan erhålla blott ett ringa tillskott av smålägenheter synes mig dock denna
möjlighet att öka lägenhetsbeståndet böra tillvaratagas.

Med hänsyn till de kreditförbilligande åtgärder, som jag föreslagit i fråga
om nybyggnadsverksamhet, torde emellertid, om icke villkoren för ombyggnads Bihang

till riksdagens protokoll 1941. 6 sami. Nr 193—194. 135541 3

34

Statsutskottets utlåtande Nr 193.

lånen göras förmånligare, dessa knappast bli särskilt efterfrågade. För mången
fastighetsägare torde nämligen förräntningskostnaden för fastigheten ha
stigit så pass mycket, att han icke blir benägen att på nuvarande villkor söka
ombyggnadslån, om han samtidigt riskerar, att hus kunna nybyggas, vari med
hänsyn till den föreslagna statliga räntegarantin lägenheter kunna utbjudas
till lägre hyra än sådana som kunna tillkomma efter ombyggnad av äldre
fastigheter. De stegrade byggnadskostnaderna måste också beaktas i detta
sammanhang.

Ombyggnadslånen utformades ursprungligen såsom sidoordnade med de
nybyggnadslån, som först infördes 1933 och sedermera kunna sägas ha återupptagits
i tertiärlånens form, och med i stort sett enahanda villkor. Ombyggnadslånen
kommo emellertid icke att beröras av den omformning av reglerna
för tertiärlåneverksamheten, som åstadkoms genom beslut av 1940 års lagtima
riksdag under intrycket av krisen på byggnadsmarknaden och på vilken de i det
föregående framförda förslagen angående tertiärlån och kreditgaranti bilda en
fortsättning och samtidigt en utvidgning till helt andra storleksmått. Det förefaller
icke finnas skäl att under denna omformning och utvidgning av det statliga
stödet åt den allmänna bostadsbyggnadsverksamheten ställa ombyggnadslånen
vid sidan. Det symes tvärtom helt naturligt att låta ombyggnadsverksamheten
inordnas under samma system för statlig finansiell medverkan som
ny^yggnaösverksamheten och då givetvis även under samma prövning och
kontroll, särskilt i vad angår hyressättningen, som denna. Tekniskt synes
detta icke möta några hinder, även örn vissa modifikationer och speciella
regler äro lämpliga, när det gäller ombyggnadsföretag. Jag föreslår sålunda
att lån till ombyggnadsföretag skola kunna utgå efter i huvudsak samma
grunder som tertiärlån till nyby^ggnadsföretag. Endast i ett par hänseenden
bör lånets karaktär att avse ombyggnadsändamål föranleda avvikelser från
tertiärlåneverksamhetens allmänna regler. Den med lånet förbundna räntegarantin
för underliggande kredit bör sålunda gälla endast i samband med
ombyggnaden upptagna nya eller omplacerade lån. De regler för lånebeloppets
bestämmande i förhållande till ombyggnadskostnaden samt för amorteringstid,
som för närvarande gälla, böra även i fortsättningen tillämpas vid lån
för ombyTggnadsändamål. Vägledning vid bedömandet av hyresnivån i ombyggnadshus
torde kunna erhållas i materialet till 1939 års allmänna hvresräkning.

Vid bifall till vad jag sålunda föreslagit synes det mig lämpligt att de lån,
som framdeles beviljas för ombyggnadsföretag betraktas som en särskild art
av tertiärlån, vilka följaktligen böra utgå från samma anslag som dessa lån.
Vid mina beräkningar av anslagsbehovet för tertiärlån har jag därför, såsom
i det föregående framhållits, tagit hänsyn jämväl till behovet av medel för
ombyggnadslån.

Enligt upplysningar, som jag nyligen inhämtat, finnes för närvarande å
Lånefonden för bostadsbyggande i städer och stadsliknande samhällen ett
odisponerat belopp av cirka 480,000 kronor. Vad därav må kunna återstå vid
budgetårets utgång synes böra överföras till tertiärlåneanslaget för nästa
budgetår.

Bostadsförsörjning för mindre bemedlade barnrika familjer. Under

tiden från och med budgetåret 1935/36, då verksamheten på förevarande
område inleddes, till och med budgetåret 1939/40, beviljades för ändamålet
tillhopa 40,850,000 kronor, varav 5,350,000 kronor avsågo familjebidrag
och 35,500,000 kronor utgjorde investeringar i den för ändamålet inrättade

Statsutskottets utlåtande Nr 193.

35

lånefonden. För innevarande budgetår ha beviljats respektive 2,400,000 kronor
och 20,000,000 kronor, vadan alltså hittills 7,750,000 kronor anvisats för familjebidrag
och 55,500,000 kronor tillförts lånefonden.

I skrivelse den 21 oktober 1940 har statens byggnadslånebyrå framlagt förslag
till anslagsäskanden för förevarande verksamhet under budgetåret 1941/42.

Departementschefen har för egen del anfört:

Vid bedömande av vilka åtgärder som böra vidtagas på förevarande område,
bör man hålla i minnet, att verksamheten här är av betydelse icke blott ur
bostadspolitisk utan även ur befolkningspolitisk synpunkt. Redan av dessa
anledningar framstår ifrågavarande bostadsproduktion som en angelägenhet
av stor vikt, och behovet av ytterligare stödåtgärder blir än mera markerat
om man betänker, att en bostadsbrist kan ytterligare nedbringa den sedan
krigsutbrottet, sjunkande nativiteten. Härtill kommer nu ännu ett skäl att
hålla verksamheten på detta område i gång, nämligen arbetslösheten bland
byggnadsarbetarna.

De villkor, som gällt för bostadsanskaffningen till förmån för mindre bemedlade
flerbarnsfamiljer, lia varit utformade med hänsyn till dessa familjers
bostadsbehov och hyresbetalningsförmåga. Fram till utbrottet av krisen på
byggnadsmarknaden ha dessa villkor visat sig i stort sett val avpassade. Genom
räntestegringen, som enligt den för bestämmandet av bostadsanskaffningslånets
räntesats fastställda regeln under innevarande budgetår kommit att
göra sig gällande även för dessa lån, byggnadskostnadsökningen samt stegringen
av värmekostnaden och vissa onera har skett en höjning av standardhyrorna,
som utgör en svår påfrestning för de barnrika familjerna, vilkas hyresbetalningsförmåga
är synnerligen begränsad och under senare år sannolikt
ytterligare minskats till följd av livsmedelskostnadernas uppgång. Särskilt
ifråga örn hyreslägenheter för barnrika familjer ha de ändrade förutsättningarna
betytt en nästan fullständig åtstrypning av nybyggnadsverksamheten
till förmån för flerbarnsfamiljer. De skäl för speciellt stöd av de stora familjernas
bostadsanskaffning, som föranlett verksamheten, föreligga fortfarande
och måhända i än högre grad än tidigare. Då nu en allmän stödverksamhet
för finansiering av bostadsbyggande är ifrågasatt, synas villkoren för den subventionerade
bostadsbyggnadsverksamheten till förmån för barnrika familjer
böra modifieras på sådant sätt, att dennas med starka sociala skäl motiverade
förmånsställning bevaras.

Som bekant förräntas bostadsanskaffningslånen enligt en fast, vid lånets
beviljande bestämd räntefot, vilken för varje budgetår bestämmes av Kungl.
Majit. Räntan, som med minst en fjärdedels procent skall överstiga den
genomsnittliga emissionsräntan för statsobligationer under näst föregående
budgetår, har för innevarande budgetår fastställts till 4.1 procent. Då räntefoten
för de under 1940 emitterade statslånen torde uppgå till ungefär 4
procent, är således med nuvarande regler en höjning av räntefoten för bostadsanskaffningslånen
oundviklig. Om man vidare betänker, att jag i det föregående
förordat åtgärder i syfte att vid det vanliga bostadsbyggandet återföra
kapitalkostnaden till 1939 års nivå — då räntan å bostadsanskaffningslånen
under förra halvåret uppgick till 3.25 procent och under senare halvåret
till 3.15 procent — synes fara föreligga, att bostadsanskaffningslånen
kunna komma att mista sin hittills privilegierade ställning med påföljd att
verksamheten kommer att helt avstanna. I varje fall torde verkningarna komma
att göra sig gällande kraftigt beträffande hyreshusen. För att motverka en
dylik effekt är det därför enligt min mening angeläget, att räntan på bostadsanskaffningslånen
bestämmes enligt andra grunder än de nu gällande. Med
hänsyn till ovissheten av den kommande ränteutvecklingen anser jag det
mindre lämpligt att med utgångspunkt från emissionsräntan skapa en ny

36

Statsutskottets utlåtande Nr 198.

regel för bestämmandet av räntan å bostadsanskaffningslånen. Bättre torde
då vara att intill dess stabilare ekonomiska förhållanden inträda bestämma
räntefoten för bostadsanskaffningslån särskilt för varje budgetår. En lämplig
räntefot för de lån, som utlämnas under nästa budgetår synes mig vara
3.2 5 procent, varigenom en återgång till de under budgetåret 1938/39 rådande
förhållandena sker. Räntesänkningen nödvändiggör en viss avskrivning å anvisade
medel. Frågan härom anmäles i vederbörligt sammanhang av chefen
för finansdepartementet.

Denna räntereduktion torde vara tillfyllest, när det gäller egnahem för
barnrika familjer; dessa finansieras nämligen från botten med bostadsanskaffningslån.
Beträffande hyreshus är förhållandet emellertid ett annat. Hittills
har förutsatts, att 50 procent av fastiglietskostnaden skall finansieras med lån.
anskaffat på öppna marknaden; dessa fastigheter belastas sålunda med höjd
räntekostnad för bottenlån. Det kunde tänkas en anordning med kreditgaranti,
knuten till bostadsanskaffningslånet, av den art, som förut föreslagits beträffande
tertiärlånen, som medel att reducera kapitalkostnaden för hyreshus för
barnrika familjer. Enklare synes dock vara att även beträffande hyreshus låta
— såsom gäller i fråga örn egnahem — bostadsanskaffningslån utgå även som
bottenlån. En återgång till det hittillsvarande finansieringssättet torde dock
vara lämplig, så snart det allmänna ränteläget så tillåter.

Örn riksdagen godtager dessa förslag till modifikationer, förefaller det nödvändigt
att tillämpa dem även beträffande de fastigheter, som tillkommit under
det senaste året och därvid belastats med höjd ränta dels på bostadsanskaffningslånet,
dels (beträffande hyreshus) på bottenlånet. Dessa fastigheter
skulle eljest komma i en mycket ogynnsam särställning. Jag förordar, att
räntan på bostadsanskaffningslån, beviljade efter 1 juli 1940, sänkes i nivå
med den för nya lån föreslagna, 3.2 5 procent.

Enligt uppgift från statens byggnadslånebyrå finnas i under föregående
år byggda hyresfastigheter för barnrika familjer placerade bottenlån till ett
belopp av 1,353,000 kronor med av krisförhållandena betingad, höjd räntesats.
Enda utvägen att eliminera verkan härav, vilken helt belastar de barnrika
familjerna, synes mig — ehuru vissa betänkligheter kunna anföras däremot
— vara att Kungl. Majit gives rätt att efter ansökan bevilja ett tillskott
till det årliga bidraget till ifrågavarande fastigheter, beräknat efter skillnaden
mellan bottenlånets och bostadsanskaffningslånets räntesatser och avsett att
reducera standardhyrorna. Här nämnda tillskott torde lämpligen böra utgå
från samma anslag som familjebidragen, d. v. s. det under femte huvudtiteln
upptagna förslagsanslaget till Främjande av bostadsförsörjning för mindre
bemedlade, barnrika familjer.

I skrivelse den 22 aprii 1941 har hyresgästernas riksförbund påpekat, att
de höjda värmekostnaderna belasta de barnrika familjerna synnerligen hårt.
samt föreslagit dels en ökning av hyresavdragen i fastigheter för barnrika
familjer, dels ett rabattsystem vid inköp av bränsle för övriga barnrika
familjer. Framställningen har remitterats till socialstyrelsen och byggnadslånebyrån.
Så snart ärendet blivit färdigberett, har jag för avsikt att underställa
Kungl. Majit de förslag, som kunna visa sig erforderliga. Örn det icke
visar sig möjligt att realisera förslaget örn ett rabattsystem vid inköp av
bränsle för alla barnrika familjer, finnas dock vissa skäl, som tala för åtgärders
vidtagande för de familjer, som bo i nu ifrågavarande fastigheter. Det
synes nämligen uppenbart, att bränsleprisernas höjning särskilt starkt drabbat
dessa familjer, då deras hyror tidigare kalkylerats att just motsvara självkostnaderna;
dessa familjer ha samtidigt i högre grad än andra hushåll känt
bördan av höjda kostnader för övriga levnadsförnödenheter. Man kan befara,
att de barnrika familjerna i åtskilliga fall antingen måste söka sig tillbaka

Statsutskottets utlåtande Nr 198.

37

till billigare, sämre lägenheter eller också nödgas att anlita fattigvården. En
tänkbar utväg för att förhindra en sådan utveckling vore införandet av ett
speciellt kristillägg till familjebidraget, högst av sådan storlek, att de stegrade
bränslekostnaderna kompenseras. Visar sig detta vara en framkomlig
väg och riksdagen icke framställer någon erinran emot att denna väg beträdes,
har jag för avsikt att föreslå, att nämnda kristillägg till familjebidraget utgår
ur förslagsanslaget till främjande av bostadsförsörjning för mindre bemedlade,
barnrika familjer.

Vad härefter angår själva medelsbehovet vill jag först nämna, att enligt
uppgifter, som jag under hand inhämtat, en reservation av lånemedel för närvarande
förefinnes, vilken uppgår till ungefär 10,500,000 kronor. Då man
emellertid förväntar, att Stockholms stad inom den närmaste tiden kommer
att ansöka örn lånemedel till ett belopp av 6,000,000 kronor torde behållningen
böra nedräknas till 4,500,000 kronor. Vidare finnes anledning antaga, att under
tiden till budgetårets utgång ytterligare ansökningar å cirka 1,500,000 kronor
komma att bifallas. Eeservationen vid nästa budgetårs ingång skulle alltså
uppgå till ungefär 3,000,000 kronor.

Med utgångspunkt härifrån och i anslutning till vad jag förut anfört anser
jag det lämpligt föreslå, att ett belopp av 20,000,000 kronor äskas å riksstaten
för budgetåret 1941/42 till bostadsanskaffningslån. Med hänsyn till att
reservation å anslaget beräknas föreligga vid utgången av innevarande budgetår,
är det onödigt att äska medel å tilläggsstat.

Till familjebidrag erforderliga medel torde böra beräknas till något högre
belopp än byggnadslånebyrån föreslagit eller till förslagsvis 3,250,000 kronor.

Bostadsförbättringsverksamhet på, landsbygden. Förbättringsbidragen
gäldas från ett under femte huvudtiteln anvisat reservationsanslag till bidrag
till främjande av bostadsbyggande på landsbygden. Nämnda anslag har för
budgetåret 1940/41 upptagits till 3,250,000 kronor, varjämte å tilläggsstat anvisats
ytterligare 500,000 kronor.

Nybyggnadslånen utlämnas från en å kapitalbudgeten under statens utlåningsfonder
inrättad lånefond för främjande av bostadsbyggande på landsbygden.
Till förstärkande av denna fond har för budgetåret 1940/41 anvisats
dels å riksstaten ett reservationsanslag av 3,000,000 kronor dels ock å tilläggsstat
ett reservationsanslag av 500,000 kronor.

Förbättringslånen bestridas från ett å kapitalbudgeten under fonden för
låneunderstöd anvisat reservationsanslag till lån för bostadsförbättringsverksamhet,
vilket anslag för innevarande budgetår upptagits till sammanlagt
2,500,000 kronor, varav 500,000 kronor anvisats å tilläggsstat.

Beträffande det huvudsakliga innehållet i kungörelsen om lantarbetarbostadslån
och lantarbetarbostadsbidrag torde jag få hänvisa till den redogörelse,
som intagits å sid. 11 och 12 i proposition nr 237 till 1940 års lagtima
riksdag.

Lantarbetarbostadslånen utgå från ett å kapitalbudgeten under fonden för
låneunderstöd anvisat reservationsanslag till lån för uppförande och förbättring
av lantarbetarbostäder. Med hänsyn till den reservation, som beräknades
förefinnas å detta anslag den 1 juli 1940, ha medel för detta ändamål hittills
icke anvisats för budgetåret 1940/41.

Lantarbetarbostadsbidragen bestridas från samma anslag som förbättrings -

38

Statsutskottets utlåtande Nr 193.

bidragen. Av det å riksstaten för innevarande budgetår anvisade anslaget till
förbättringsbidrag avsågos 150,000 kronor till lantarbetarbostadsbidrag.

Enligt kungörelsen om statsbidrag till fiskarbostäder må i sådana fall, då
förbättringsbidrag ej kan ifrågakomma, särskilda bidrag utgå för iordningställande
inom de norrländska kustlänen av fiskares bostäder, sjöbodar och
båthus.

De nu nämnda bidragen utgå från samma anslag som förbättringsbidragen.
För innevarande budgetår avsågos 75,000 kronor av anslaget å 3,250,000
kronor skola användas till fiskarbostäder.

Under budgetåren 1933/34—1939/40 anvisades för nu ifrågavarande ändamål
tillhopa 68,200,000 kronor, varav sammanlagt 58,250,000 kronor avsetts
till förbättringsbidrag — däri inräknat lantarbetarbostadsbidrag — och nvbyggnadslån,
2,000,000 kronor till förbättringslån samt 7,950,000 kronor till
lantarbetarbostäder.

I skrivelser den 14 oktober och den 17 december 1940 har egnahemsstyrelsen
framlagt beräkningar och förslag angående för verksamhetens fortsatta
bedrivande erforderliga medel.

Vidare har länsstyrelsen i Västerbottens län den 3 maj 1941 hemställt, att
länet för nästa budgetår måtte beredas ett anslag av minst 500,000 kronor för
bostadsförbättring å s. k. kronotorp, kolonat och fjällägenheter. Till stöd för
framställningen har åberopats, bland annat, att de bostadsförbättringsmedel,
som hittills för nämnda ändamål kommit länet till del, varit alldeles otillräckliga
för att inom rimlig tid möjliggöra en sanering av ifrågavarande,
synnerligen bristfälliga bostadsbestånd.

Därjämte har ledamoten av riksdagens andra kammare John Lundberg den
20 februari 1941 gjort framställning örn utsträckning av tillämpningsområdet
för kungörelsen angående fiskarbostäder inom norrländska kustlänen (prop.
sid. 173), över vilken framställning egnahemsstyrelsen avgivit utlåtande
(sid. 174).

Departementschefen har därefter för egen del anfört:

Jag har i det föregående förordat långt gående förslag i syfte att lindra
byggnadskrisens verkningar. Förslagen lia det dubbla syftet att undvika en
befarad bostadsbrist och att skapa sysselsättning inom byggnadsbranschen.
Även örn det i det föregående skisserade byggnadsprogrammet kunde helt
realiseras, skulle likväl en betydande arbetslöshet kvarstå bland byggnadsarbetarna.
Man kan nämligen utgå från att man icke inom överskådlig tid har
att emotse en sådan högkonjunktur inom byggnadsindustrin som den under
åren 1938 och 1939 rådande. Slutligen är att märka, att därest rationaliseringsoch
säsongutjämningssträvandena krönas med framgång, en proportionellt
större sammankrympning av byggnadsarbetarkåren torde bli nödvändig än
som motsvarar den minskade byggnadsproduktionen. Till undvikande av en
permanent arbetslöshet inom byggnadsfacket torde fördenskull en omskolningsverksamhet
bli erforderlig i fråga örn ett ganska betydande antal byggnadsarbetare.

Medan denna pågår synes det vara mycket lämpligt att kunna bidraga till
att bereda de lediga byggnadsarbetarna sysselsättning inom deras eget fack,
och enligt mitt förmenande torde det härvidlag vara både naturligt och önskvärt,
att landsbygdens nu ifrågavarande byggnadsbehov kraftigt utnyttjas. Så -

Statsutskottets utlåtande Nr 193.

39

som egnahemsstyrelsen framhållit vinnes härvid den fördelen, att arbetena
erhålla stor spridning över hela landsbygden, varigenom arbetskraftens rent
geografiska omflyttning ej behöver bli alltför omfattande. Jag vill i detta sammanhang
erinra om att bostadsförbättringsverksamhetens värde såsom krisbekämpande
medel tidigare flera gånger understrukits. Medelsanvisningen kar
också med hänsyn till högkonjunkturen inom byggnadsindustrin under de
sistförflutna åren varit i hög grad restriktiv.

Att bostadsförbättringsverksamlieten på landsbygden fortfarande är ett av
de mest framträdande sociala behoven i vårt land har så många gånger framhållits,
att någon ytterligare utläggning härom knappast torde vara erforderlig.
Dock vill jag särskilt understryka den nuvarande stora betydelsen
av en av verksamhetsgrenarna på detta område. Jag syftar härvid
på anordnande av ledningar för vatten och avlopp. Den arbetskraftsbesparing,
som för en lantgård vinnes genom anordnande av vatten- och
avloppsledningar, bör — i all synnerhet under nuvarande förhållanden —
beaktas. Jag tänker därvid icke blott på den förvisso välbehövliga lindring i
arbetsbördan, som husmödrarna i ett lanthushåll härigenom kunna påräkna,
utan även på den förenkling och tidsbesparing, som vinnes vid arbetet inom
ladugårdar och andra ekonomibyggnader, där knappheten på arbetskraft på
grund av inkallelserna till beredskapstjänst blivit än mera kännbar än förut.

Det torde knappast behöva riskeras att genomförandet av ett ganska omfattande
byggnadsprogram på landsbygden skall äventyras på grund av brist
på byggnadsmaterial. I jämförelse med den för städerna planerade nybyggnadsverksamheten
synes den nu tilltänkta verksamheten vara av skäligen ringa
omfattning, och man bör dessutom hålla i minnet, att de byggnadsmaterial,
varpå verklig knapphet råder, nämligen byggnads järn och cement, endast i
begränsad utsträckning äro behövliga vid byggnadsverksamhet av nu förevarande
art.

Vid bedömandet av den lämpliga storleken av det belopp, som sammanlagt
kan vara erforderligt, synes man i första hand böra sätta såsom mål att utnyttja
alla nu förefintliga arbetstillfällen, d. v. s. att bevilja alla nu föreliggande
ansökningar örn lån eller bidrag, vilka äro av beskaffenhet att böra tillgodoses.
Enligt de senast föreliggande beräkningarna motsvarade ifrågavarande ansökningar
förbättringsarbeten för ett sammanlagt belopp av ungefär 33,000,000
kronor. Härutöver skulle enligt egnahemsnämndernas beräkningar föreligga
behov av sådana arbeten för en kostnad av omkring 79,000,000 kronor, vadan
alltså det sammanlagda värdet av önskvärda förbättringsarbeten skulle uppgå
till cirka 112,000,000 kronor. Härtill komme ett för förbättring av lantarbetarbostäder
erforderligt belopp av cirka 9,000,000 kronor. Från statens sida skulle
enligt samma beräkningar krävas en insats av bidrag och lån uppgående till
i runt tal 84,000,000 kronor. Sedan dessa beräkningar verkställdes har emellertid
verksamheten på detta område utvidgats till att avse jämväl elektriska
installationer, varjämte byggnadsstil adema stigit något. Egnahemsnämndernas
beräkningar synas följaktligen böra justeras uppåt till ungefär

90.000. 000 kronor.

Såsom förut nämnts avse de nu föreliggande ansökningarna blott en del
av hela hjälpbehovet. Därest emellertid en stödverksamhet syftande till att i
första hand tillgodose alla dessa ansökningar inleddes, komme detta givetvis
att verka i hög grad stimulerande på dem som ehuru i behov av bidrag eller
lån, ännu ej gjort ansökning därom, och man torde fördenskull med tämligen
stor sannolikhet kunna räkna med att inom loppet av något eller några år
större delon av det stödbehövande klientelet skulle göra sig påmind.

Under närmaste året torde medel böra stå till förfogande för att tillgodose
ungefär hälften av det sålunda uppskattade behovet. Tillhopa torde därför

45.000. 000 kronor böra anvisas för nu ifrågavarande bostadspolitiska åtgärder.

40

Statsutskottets utlåtande Nr 193.

Då man knappast kan räkna med att den ifrågasatta utvidgningen av verksamheten
kan äga rum under innevarande budgetår, torde man ej lia anledning
att —■ såsom egnahemstyrelsen föreslagit — äska medel å tilläggsstat. Jag
föreslår därför, att de erforderliga beloppen anvisas å riksstaten för budgetåret^
1941/42.

Vid bedömande av den lämpliga fördelningen på olika anslag av det av
mig förordade beloppet, 45,000,000 kronor, anser jag, att man i stort sett bör
följa de av egnahemsnämnderna i samband med inventeringen av byggnadsbehovet
gjorda beräkningarna. 20,000,000 kronor torde sålunda böra anvisas
till förbättringsbidrag. Förbättringsbidragens andel av det samlade beloppet
kan förefalla något stor, men enligt min mening föreligga starka skäl för att
man i den föreslagna omfattningen bör anlita bidragslinjen. Vid nuvarande
höga byggnadskostnader synes det nämligen kunna befaras, att man eljest i
stor utsträckning uppskjuter erforderliga förbättringsarbeten i avbidan på
lägre priser. Härigenom skulle hela programmets genomförande kunna äventyras.

Jag vill vidare anmärka, att jag, för den händelse riksdagen ej har något
att däremot erinra, har för avsikt föreslå att av beloppet vissa medel avses
för förbättring av kronolägenheter och fiskarbostäder m. m., varjämte någon
del torde komma att utgå i form av lantarbetarbostadsbidrag. Jag erinrar
vidare om mitt i det föregående framlagda förslag att använda högst 200,000
kronor för rådgivningsverksamhet i landsbygdens byggnadsfrågor. Härutöver
torde liksom de senaste åren medel böra avses för avlöningar och reseersättningar
åt vissa hos egnahemsstyrelsen anställda byggnadskontrollanter.
Summan av nu nämnda medel torde komma att uppgå till cirka 1,350,000
kronor.

Då erfarenheten visar, att förbättringsbidrag och nybyggnadslån ofta sökas
samtidigt, torde det vara lämpligt att avsätta ett belopp av 11,000,000 kronor
för att tillgodose detta lånebehov.

I likhet med egnahemsstyrelsen finner jag vidare, att anslaget till förbättringslån
bör uppföras med samma belopp som anslaget till nybyggnadslån,
varför jag föreslår att 11,000,000 kronor anvisas för ändamålet.

Vad angår lantarbetarbostadslånen kan det, enligt vad jag inhämtat, förväntas
att vid utgången av detta budgetår ett odisponerat belopp av ungefär

1.000. 000 kronor återstår. Med hänsyn härtill synes en medelsanvisning av

3.000. 000 kronor även vid nu angivna syften vara fullt tillräcklig.

Emellertid torde det icke vara tillfyllest att allenast ställa medel till förfogande
för att åstadkomma den utvidgning av verksamheten som är åsyftad.
Räntan å de nu ifrågavarande lånen bestämmes nämligen efter samma grunder
som gälla för bostadsanskaffningslånen och det torde därför, av enahanda skäl
som jag anfört ifråga örn sagda lån, vara nödvändigt att sänka räntan även förde
lån som äro avsedda för bostadsförbättringsverksamhet på landsbygden. Att
göra någon åtskillnad i villkoren för sistnämnda slag av lån torde'' icke vara
påkallat, och jag föreslår fördenskull, att räntan å de förbättrings-, nybyggnadsoch
lantarbetarbostadslån, som beviljas under nästa budgetår, bestämmes till
3.2 5 procent. Räntan blir härigenom endast obetydligt högre än den som
gällde under budgetåret 1939/40.

Såsom i det föregående nämnts har jag för avsikt föreslå, att liksom de
senast föregående åren särskilda belopp avsättas för förbättring av vissa kronolägenheter
och fiskarbostäder. Med hänsyn till den nu föreslagna allmänna
höjningen av anslagen på förevarande område och med beaktande av vad länsstyrelsen
i Västerbottens län anfört anser jag det berättigat, att ett belopp
av 600,000 kronor av anslaget till förbättringsbidrag avses för kronolägenheter
i de sex nordligaste länen.

Statsutskottets utlåtande Nr 193.

41

Vad beträffar fiskarbostäderna är här först att märka förslaget om utsträckning
av tillämpningsområdet för den på området gällande kungörelsen. Då i
förevarande hänseende samma förhållanden gälla på Uppsala läns kust som
på kusten norr därom är, under förutsättning, att riksdagen ej har något
att däremot erinra, enligt vad jag inhämtat, chefen för jordbruksdepartementet
— i likhet med egnahemsstyrelsen — beredd föreslå en utvidgning av
kungörelsen till att avse jämväl Upplands kust. Däremot torde icke skäl hava
förekommit att ytterligare utsträcka tillämpningsområdet.

Med hänsyn till vad sålunda föreslagits och då jämväl fiskarbostäderna
böra komma i åtnjutande av den allmänna anslagshöjningen ämnar jag, örn
riksdagen ej har något att däremot erinra, föreslå, att av förbättringsbidragsmedlen
200,000 kronor avses för iordningställande av fiskarbostäder.

Såsom egnahemsstyrelsen påpekat torde en utvidgning av bostadsförbättringsverksamheten
i den omfattning som här förordats medföra en viss ökning
av behovet av arbetskraft och expensmedel hos såväl egnahemsnämnderna
som egnahemsstyrelsen. Enligt vad jag inhämtat kommer chefen för jordbruksdepartementet
att hemställa örn framläggande för riksdagen av förslag
angående anvisande av härför erforderliga medel.

Bidrag till inrättande av pensionärshem. För verksamheten på detta
område ha hittills anvisats sammanlagt 1,500,000 kronor, därav 500,000 kronor
å riksstaten för innevarande budgetår.

I skrivelser den 21 oktober 1940 och den 17 december 1940 har statens
byggnadslånebyrå hemställt örn anslag för ändamålet, varvid byrån föreslagit,
att å tilläggsstat för innevarande budgetår anvisas 3,000,000 kronor samt å
riksstaten för budgetåret 1941/42 500,000 kronor.

Å förevarande anslag återstå för närvarande endast omkring 175,000 kronor
odisponerade. Detta belopp har dock departementschefen ansett vara tillräckligt
för täckande av bidragsbehovet under återstoden av detta budgetår.
För nästa budgetår har han emellertid ansett sig böra räkna med ett anslag
av 3,000,000 kronor.

Motionerna.

I de i samband med förevarande proposition av utskottet behandlade
motionerna hava framställts följande yrkanden, nämligen:

l:o) i de likalydande motionerna 1:80 och 11:79, att riksdagen måtte besluta
att i skrivelse till Kungl. Majit hemställa, att byggnadslånebyrån förständigas
att icke tillåta höjning av hyrorna i s. k. barnrikehus, som uppförts
med statligt understöd;

2:o) i de likalydande motionerna 1:229 och 11:314, att riksdagen vid behandling
av förevarande proposition måtte besluta att hos Kungl. Majit hemställa
örn fortsatt utredning rörande jordbrukets byggnadskostnader med
anknytning till de av 1940 års byggnadskostnadssakkunniga skisserade
linjerna, så att dessa måtte kunna leda till positiva åtgärder, samt för riksdagen
framlägga de förslag, vartill denna förnyade utredning kan leda;

3:o) i de likalydande motionerna 1:232 och 11:322,

att riksdagen måtte besluta generella åtgärder och effektiv kontroll för

42

Statsutskottets utlåtande Nr 193.

nedbringande av byggnadskostnaderna beträffande såväl material som arbetslöner
till den av byggnadskostnadssakkunniga förordade nivån,

att nuvarande ackordsprislistor, som utgöra ett hinder för byggnadsverksamheten
på landsbygden, måtte för landsbygdens del avskaffas och timlön
samt s. k. fria ackordsavtal där tillämpas till dess bättre förhållanden uppstå,
att i propositionen äskat anslag för tertiärlån till bostadsbyggande i städerna
måtte sänkas från 60 till 30 miljoner kronor; samt

att riksdagen i skrivelse ville göra framställning örn förslag helst redan till
höstens riksdagssammanträde örn bidrag och lån för ytterligare tillgodoseende
av landsbygdens nybyggnads- och förbättringsbehov i fråga örn bostäder och
jordbrukets ekonomibyggnader för att därigenom bereda arbete åt de arbetslösa
inom byggnadsbranschen;

4:o) i de likalydande motionerna 1:233 och II: 324, att riksdagen i anledning
av förevarande proposition, yrkandet under c) punkten 1), måtte med
avslag på Kungl. Maj:ts förslag örn 60 miljoner kronor som reservationsanslag
anvisa ett reservationsanslag av 300 miljoner kronor till lån till viss bostadsbyggnadsverksamhet,
samt att motsvarande förändringar i fråga örn grunderna
»för tertiärlån till viss bostadsbyggnadsverksamhet» måtte vidtagas;

5:o) i de likalydande motionerna 1:234 och II: 325, att riksdagen i anledning
av förevarande proposition i skrivelse till Kungl. Maj:t anhåller örn
skyndsam utredning och förslag för nedskärning av de oskäliga företagarvinsterna
inom byggnadsverksamheten, varigenom en väsentlig minskning av
byggnadskostnaderna kan åstadkommas;

6:o) i de likalydande motionerna I: 235 och II: 327, att riksdagen i anledning
av förevarande proposition i skrivelse till Kungl. Majit måtte påpeka
att riksdagen icke vid godkännandet av förslagen örn statliga stödåtgärder
för bostadsbyggnadsverksamheten anser att statsmakterna uppställer några
sänkningar av arbetslönerna såsom förutsättning för stödåtgärderna;

7:o) i de likalydande motionerna 1:236 och 11:326, att riksdagen i anledning
av förevarande proposition i skrivelse till Kungl. Majit måtte understryka
nödvändigheten av att frågan örn byggnadsmaterialkostnaderna snabbt
utredes samt att förslag på grundval därav förelägges riksdagen;

8:o) i motionen 11: 317, att riksdagen måtte besluta, att nu gällande bestämmelser
örn förbättringsbidrag samt nybyggnads- och förbättringslån för
bostadsbyggnadsföretag på landsbygden måtte utsträckas att omfatta jämväl
sådana områden inom städer och stadsliknande samhällen, vilka till sin
allmänna karaktär äro att jämföra med landsbygden samt att de av Kungl.
Majit föreslagna anslagsbeloppen måtte ökas med 2 miljoner kronor till förbättringsbidrag
och 1 miljon kronor till nybyggnadslån;

9:o) i motionen 11:318, att riksdagen ville hos Kungl. Majit begära dels
åtgärder för stödjande av viss byggnadsteknisk utbildning på landsbygden,
dels ock att Kungl. Majit, därest svårigheter skulle möta att avtalsmässigt få
en uppgörelse till stånd, måtte på lämpligt sätt åstadkomma, att de av motionärerna
i anslutning till de i propositionen angivna riktlinjerna för ordnandet
av jordbrukets byggnadsfråga bliva tillämpade;

Statsutskottets utlåtande Nr 193.

43

10:o) i motionen 11:321, att riksdagen måtte besluta att hos Kungl. Majit
begära en snabb utredning med förslag till främjande av en god lösning av de
ensamma mödrarnas bostadsproblem;

Illo) i motionen 11:323, att riksdagen vid bifall till Kungl. Majits begäran
örn bland annat ett reservationsanslag å 20,000,000 kronor till Bidrag
till främjande av bostadsbyggande på landsbygden måtte uttala, att bostadsförbättringsbidrag
må kunna meddelas, örn den ifrågavarande bostaden kunde
bliva fullt tillfredsställande med undantag av att den ej holle eljest önskvärd
rumshöjd, där ändringskostnaderna i annat fall skulle bliva oproportionerligt
höga i förhållande till fastighetens värde.

Beträffande de skäl motionärerna anfört till stöd för sina yrkanden får
utskottet, i den mån redogörelse ej lämnas i utskottets yttrande, hänvisa till
motionerna II: 79, II: 314, I: 232, I: 233, I: 234, I: 235, I: 236, II: 317, II: 318,
II: 321 och II: 323.

Utskottet.

Uppenbarligen föreligger på många orter ett betydande behov av nyproduktion
av bostäder, vilken emellertid hämmas av nuvarande ränte- och
kostnadsläge. Det synes även — såsom departementschefen framhållit —
finnas fog för uppfattningen att ett fortsatt stillestånd i bostadsbyggandet
skall medföra ökad bostadsbrist. Målet för av Kungl. Maj:t föreslagna stödåtgärder
har angivits vara att förse marknaden med bostäder i tillräcklig omfattning
för att hindra bostadsbrist och till årliga kostnader, som motsvara
dem för likvärdiga, under senare år byggda bostäder. Härigenom skulle en
allmän höjning av hyresnivån kunna förhindras, i den mån den icke betingas
av ökning i löpande kostnader (för värme och onera). Genom att på detta
sätt i viss omfattning återupptaga bostadsbyggandet skulle samtidigt det ej
mindre framträdande behovet av åtgärder i syfte att lösa byggnadsindustriens
arbetslöshetsproblem bliva i stor utsträckning tillgodosett.

För att vinna det sålunda angivna syftet kräves finansiellt stöd från statens
sida. I valet mellan att upplägga en statlig lånefond av tillräcklig storlek för
att möta hela den bostadspolitiskt motiverade byggnadsverksamhetens kapitalbehov
— beräknat till 250 å 300 miljoner kronor — och en stödverksamhet,
som förutsätter att behovet av primär- och sekundärkredit alltfort skall täckas
å den öppna marknaden och endast tertiärlån tillhandahållas av staten, har
den sistnämnda subventionsformen av departementschefen förordats. Avgörande
har härvid varit bland annat hänsynen till det statliga upplåningsbehovet
för mera trängande behov.

Förslaget innebär sålunda att staten skall utvidga sin tertiärlånegivning
för bostadsbyggande, varvid föreslås oförändrade villkor i vad angår ränta
och amortering. Räntan skulle alltså fortfarande utgöra 4.5 procent och amorteringstiden
för lån till flerfamiljshus 30 år samt för lån till enfamiljshus
20 år. Därest emellertid kassalån och sekundärlån vid ett bygges färdigställande
icke skulle stå att erhålla till en ränta av 3.5 procent för kassalån
och däremot svarande procentsats för sekundärlån — därvid räknats med att

44

Statsutskottets utlåtande Nr 193.

sekundärlåneräntan i genomsnitt ligger 1 procent högre än räntan för kassalån
— föreslås, att en årlig eftergift å tertiärlånets annuitet beviljas under
en tid av 10 år nied sådant belopp, att den totala räntekostnaden under
nämnda tid nedbringas till att motsvara räntekostnaden vid det nyss angivna
ränteläget. Yid tertiärlånegivningen skulle förbindas vissa villkor beträffande
de egentliga byggnadskostnaderna ävensom hyrorna i de subventionerade
husen.

Jämväl utskottet anser att ett försök bör göras att stimulera till ett återupptagande
av byggnadsverksamheten efter de riktlinjer som sålunda förordats.
Enligt utskottets mening skulle ett dylikt försök, därest det lyckades,
medföra den bästa möjliga lösningen av den mångfald problem, som sammanhänga
med den nuvarande stagnationen i byggnadsverksamheten. I likhet
med departementschefen finner utskottet en självklar förutsättning för att
byggnadsverksamheten skall kunna med stöd från det allmänna igångsättas
och bedrivas vara, att förhållandena på denna del av arbetsmarknaden äro
ordnade och att de olägenheter ifråga örn ackordpriserna, varom departementschefen
erinrat, därvid blivit undanröjda. Kungl. Maj:ts förslag beträffande
formerna för och omfattningen av den statliga stödverksamheten på området
finner utskottet väl avvägda.

Med denna sin ståndpunkt kan utskottet icke biträda det i de likalydande
motionerna I: 233 och II: 324 framställda yrka%det örn anvisande av ett anslag
å 300 miljoner kronor till lån till viss bostadsbyggnadsverksamhet.

Av det sagda följer likaledes, att utskottet icke heller kan tillstyrka det i
de likalydande motionerna I: 232 och II: 322 framställda yrkandet örn nedsättning
av det av Kungl. Maj:t för tertiärlån äskade anslagsbeloppet från 60
till 30 miljoner kronor. Utskottet vill i detta sammanhang understryka, att
grundtanken i det framlagda förslaget är att genom ökat bostadsbyggande
förekomma en allmän hyresstegring eller en situation, i vilken en allmän
hyresreglering blir erforderlig. Uppenbarligen kräves härför att ur bostadsmarknadssynpunkt
erforderliga kapitalmedel stå till förfogande.

Kungl. Maj:ts förslag till ändring i grunderna för bestämmandet av tertiärlånets
belopp har utskottet funnit sig böra godtaga. Likaså tillstyrker utskottet
de av departementschefen förordade övergångsbestämmelserna beträffande
byggnadsföretag, som utförts med stöd av tertiärlån samt färdigställts
och anmälts till statlig avsyning efter den 1 april 1941, ävensom
Kungl. Maj:ts förslag örn dispens för fastigheter, som färdigställts tidigare
eller utförts utan stöd av tertiärlån, dock endast beträffande fastigheter, som
färdigställts efter den 1 januari 1941.

Enligt föreliggande förslag skall byggnadslånebyrån ha att på basis av
fastighetens faktiska årliga kostnader fastställa hyrorna, vilka icke få höjas
utan byråns medgivande. Denna hyreskontroll avses bestå under den tid av
10 år, som den statliga kreditgarantien omfattar. En sådan hyreskontroll
finner även utskottet erforderlig såsom led i den föreslagna verksamheten.
Då det, såsom departementschefen framhållit, är genom hyrornas rätta bestämmande
i förhållande till fastighetens kostnader och finansieringsvillkor
som obefogade vinster för företagaren kunna förhindras, har utskottet icke

Statsutskottets utlåtande Nr 193.

45

ansett sig böra tillstyrka det i de likalydande motionerna I: 234 och II: 325
framställda yrkandet örn utredning och förslag rörande nedskärning av de
oskäliga företagarvinsterna inom byggnadsverksamheten.

Såsom villkor för utlämnande av tertiärlån skall enligt förslaget uppställas,
att tomtmark tillhandaliålles till priser, som i regel icke överstiga 1935 års
nivå. Yad departementschefen i detta sammanhang anfört har icke givit
utskottet anledning till erinran.

Angelägenheten av att materialkostnaderna hållas nere har understrukits
av departementschefen liksom i ett flertal motioner. Departementschefen har
framhållit, att en noggrann övervakning av prisnivån för byggnadsmaterial
måste ske, och meddelat, att priskontrollnämnden torde komma att utrustas
med vidgade befogenheter att inverka på den allmänna prissättningen. Jämväl
byggnadslånebyrån förutsättes ägna en noggrann granskning åt de priser,
som materialleverantörerna betinga sig och i de fall, priserna framstå såsom
mindre förmånliga, vägra lägga dem till grund för sin uppskattning av byggnadsvärdet.
Vidare har departementschefen ställt i utsikt befrielse från omsättningsskatt
för byggnadsmaterial i större utsträckning än vad för närvarande
är fallet ävensom vissa åtgärder för att nedbringa fraktkostnaderna
för sådant material. I de två likalydande motionerna I: 232 och II: 322 har
yrkats generella åtgärder och effektiv kontroll för nedbringande av materialkostnaderna,
varjämte i de likalydande motionerna I: 236 och II: 326 understrukits
nödvändigheten av att en snabb utredning beträffande byggnadsmaterialkostnaderna
verkställes och att förslag på grundval därav förelägges
riksdagen.

Jämväl utskottet finner en noggrann övervakning av prissättningen å byggnadsmaterial
av största betydelse i det nuvarande läget. Utskottet förutsätter,
att priskontrollnämnden med de vidgade befogenheter, som kunna komma att
tilläggas densamma, skall företaga noggranna undersökningar i denna fråga.
Vid själva priskontrollen torde, såsom departementschefen framhållit, nämnden
komma att få ett verksamt stöd i de granskningar, som byggnadslånebyrån
skall hava att underkasta leverantörernas prissättningar. De syftemål, som
avses med ovanberörda motioner, torde därigenom bliva i allt väsentligt
tillgodosedda. Vidkommande den ifrågasatta fraktlindringen för byggnadsvaror
vill utskottet betona de praktiska svårigheter, som äro förenade med
fraktlindring efter prövning från fall till fall. Enligt utskottets mening tala
även andra synpunkter för en generell fraktnedsättning för vissa varor, varför
frågan härom bör tagas under förnyat övervägande.

Beträffande arbetskostnads- och säsongutjämningsfrägorna ansluter sig utskottet
till vad departementschefen anfört. Utskottet vill särskilt understryka
angelägenheten av att byggnadslånebyrån medverkar till att sysselsättningsperioden
inom byggnadsfacken förlänges i största möjliga utsträckning. Ett av
de sakkunniga förordat system i syfte att utan sänkning av årsinkomsten
minska arbetskostnaderna på ett bygge synes utskottet jämväl böra bli föremål
för förnyad prövning vid fortsatta överväganden mellan parterna rörande
möjligheterna att nå en tillfredsställande lösning på löneproblemet. Under
hänvisning härtill kan utskottet i nuvarande läge icke tillstyrka vare sig

46

Statsutskottets utlåtande Nr 193.

yrkandet i motionerna I: 232 och II: 322 om generella åtgärder och effektiv
kontroll över arbetslönerna eller yrkandet i motionerna I: 235 och II: 327 att
riksdagen skall uttala sig mot en sänkning av arbetslönerna såsom förutsättning
för stödåtgärderna.

Vad departementschefen anfört under rubrikerna far dag sfr agan, byggnadskonstruktioner
och lägenhets standard, vissa vid kreditgivningen knutna villkor
och organisationsfrågor har icke givit utskottet anledning till erinran.
I sistnämnda hänseende tillstyrker utskottet, att det av riksdagen för nästa
budgetår beviljade förslagsanslaget till statens byggnadslånebyrå må tagas
i anspråk för utvidgning eller omorganisation av byrån i en omfattning, som
skapar förutsättningar för att den på ett snabbt och effektivt sätt skall kunna
fullgöra sina ökade arbetsuppgifter.

Enligt Kungl. Maj:ts förslag skall lån till ombyggnadsföretag, som hittills
utlämnats från lånefonden för bostadsbyggnader i städer och stadsliknande
samhällen, från och med nästa budgetår utlämnas från tertiärlåneanslaget,
i samband varmed å fonden kvarstående behållning skall överföras till sistnämnda
anslag. Lånen skola kunna utgå efter i huvudsak samma grunder som
tertiärlån till nybyggnadsföretag, dock att räntegarantien för underliggande
kredit bör omfatta endast i samband med ombyggnaden upptagna nya eller
omplacerade lån. Vidare skola för ombyggnadslånen nu gällande regler rörande
lånebeloppets bestämmande i förhållande till ombyggnadskostnaden samt
rörande amorteringstid även i fortsättningen tillämpas.

Vad sålunda föreslagits har utskottet funnit välbetänkt.

Utskottet övergår härefter till landsbygdens byggnadsfrågor.

Beträffande materialkostnaderna hyser utskottet den uppfattningen, att
några statsingripanden utöver dem som ske genom priskontrollnämnden
knappast kunna komma i fråga, I likhet med departementschefen vill utskottet
uttala att en utvidgning av jordbrukarnas föreningsväsende för åstadkommande
av kollektiva inköp av byggnadsmaterial bör kunna göra åtskilligt
gagn för nedbringande av dessa kostnader.

Det är, enligt vad i propositionen framhållits, chefens för jordbruksdepartementet
avsikt att låta verkställa utredning rörande organisationen av rådgivningsverksamhet
rörande landsbygdens byggnadsfrågor. Denna rådgivning
skulle avse såväl planläggningen och det tekniska utförandet av byggandet
som gemensam upphandling av byggnadsmaterial. Kungl. Maj:t har begärt
riksdagens bemyndigande att av anslaget till bostadsförbättringsbidrag använda
ett belopp av högst 200,000 kronor till bestridande av kostnaderna för
denna verksamhet.

Beträffande arbetskostnaderna hava särskilt de för närvarande tillämpade
ackordslistorna blivit föremål för kritik av de sakkunniga, i ett flertal yttranden
ävensom i vissa motioner. Sålunda har i de likalydande motionerna
I: 232 och II: 322 yrkats, att dessa listor skulle avskaffas för landsbygdens
del och timlön samt s. k. fria ackordsavtal där tillämpas, till dess bättre förhållanden
uppstå. Även byggnadsarbetarnas strävanden till en avtalsmässig
monopolisering av arbetstillfällena hava berörts. Sålunda har i motionerna

Statsutskottets utlåtande Nr 193.

47

I: 229 och II: 314 gjorts gällande, att en strängt genomförd specialisering
med upprätthållande av arbetsmonopol inom de olika yrkena är oförenlig
med landsbygdens naturliga förutsättningar. I motionen II: 318 har framhållits
liknande synpunkter och påyrkats att Kungl. Maj:t, därest svårigheter
skulle möta att avtalsmässigt få en uppgörelse till stånd, måtte på lämpligt
sätt åstadkomma, att de av motionärerna angivna riktlinjerna för ordnandet
av jordbrukets byggnadsfråga bliva tillämpade.

Utskottet vill, i anslutning till vad departementschefen härutinnan anfört,
som sin uppfattning framhålla, att man då det gäller landsbygdens byggnader
— liksom i fråga örn annan byggnadsverksamhet — lärer beträffande
löner och arbetsvillkor i första hand vara hänvisad till avtalsuppgörelser
mellan parterna. Utskottet önskar i samband härmed understryka, att förutsättningen
för en ur alla parters synpunkt önskvärd utveckling av byggnadsverksamheten
för jordbrukets behov torde vara, att vederbörande parter kunna
enas örn tidion, intill dess överenskommelser örn för dessa byggnadsarbeten
lämpade ackordsprislistor träffas. Därest emellertid avtalsuppgörelse icke kan
komma till stånd, förutsätter utskottet, att Kungl. Maj:t för riksdagen framlägger
de förslag, vartill förhållandena må föranleda. Ifråga örn monopolisering
av arbetstillfällena vill utskottet jämväl, när det gäller byggen för
jordbrukets behov, ansluta sig till departementschefens uttalande därom att
jordbrukarnas önskemål att utan hinder av organisationerna kunna till byggnadsarbeten
anlita bygdens folk synes vara fullt legitimt.

Under hänvisning till vad sålunda anförts är utskottet icke berett att i nuvarande
läge tillstyrka de i motionerna I: 232 samt II: 318 och 322 gjorda yrkandena
i de hänseenden, varom här är fråga. Utskottet anser icke heller förhållandena
påkalla fortsatt utredning rörande jordbrukets byggnadskostnader, på sätt
i motionerna I: 229 och II: 314 påkallats. Vad angår den i sistnämnda motioner
uttalade uppfattningen, att resultatet av den av chefen för jordbruksdepartementet
i utsikt ställda utredningen rörande organisationen av rådgivningsverksamhet
i jordbrukets byggnadsfrågor bör föreläggas riksdagen, vill utskottet
framhålla angelägenheten av att denna verksamhet snarast möjligt
kommer till stånd. Det torde med hänsyn härtill få anses tillfyllest att frågan
förelägges riksdagen i samband med anslagsäskandena för budgetåret 1942/43.

I de sakkunnigas utredning hava jämväl berörts vissa utbildningsspörsmål.
I motionen II: 318 hava åtgärder påyrkats för stödjande av viss byggnadsteknisk
utbildning på landsbygden. Utskottet förutsätter att hithörande
frågor bliva föremål för övervägande i samband med frågan örn organisationen
av den ovannämnda rådgivningsverksamheten.

Bostadsförbättringsverlcsamheten på landsbygden omfattar bostadsförbättringsbidrag,
nybyggnadslån, förbättringslån, lantarbetarbostadslån, lantarbetarbostadsbidrag
och särskilda bidrag för iordningsställande inom de
norrländska kustlänen av fiskares bostäder, sjöbodar och båthus. Vid bedömande
av storleken av det belopp, som sammanlagt kan vara erforderligt i
dessa hänseenden, har departementschefen satt som mål att utnyttja alla nu
förefintliga arbetstillfällen, d. v. s. att bevilja alla nu föreliggande ansökningar
om lån eller bidrag, vilka äro av beskaffenhet att böra tillgodoses.

48

Statsutskottets utlåtande Nr 193.

Från denna utgångspunkt har medelsbehovet beräknats till 90,000,000 kronor,
varav halva beloppet föreslagits skola anvisas för nästa budgetår. Av det sålunda
förordade beloppet, 45,000,000 kronor, skulle 20,000,000 kronor anvisas
till förbättringsbidrag. Ifrågavarande beräkning av medelsbehovet ävensom
Kungl. Maj:ts i detta sammanhang framlagda förslag rörande fördelningen i
övrigt på olika ändamål av förenämnda belopp av 45,000,000 kronor har icke
givit utskottet anledning till erinran.

Kungl. Maj:ts förslag innebär jämväl vissa ändringar i gällande grunder
rörande ifrågavarande verksamhet. Sålunda föreslås, att ränta å förbättrings-,
nybyggnads- och lantarbetarbostadslån, som enligt nu gällande bestämmelser
med minst en fjärdedels procent skall överstiga den genomsnittliga emissionsräntan
för statsobligationer under nästföregående budgetår, intill dess stabilare
ekonomiska förhållanden inträda, skall bestämmas särskilt för varje budgetår
och för nästa budgetår till 3.2 5 procent. Vidare föreslås en utsträckning av
tillämplighetsområdet för den beträffande bidrag till fiskarbostäder gällande
kungörelsen till att avse jämväl Upplandskusten.

I de likalydande motionerna I: 232 och II: 322 har understrukits, att landsbygdens
behov av bostadsförbättringar är synnerligen omfattande, och påyrkats
förslag snarast möjligt om bidrag och lån för ytterligare tillgodoseende
av landsbygdens nybyggnads- och förbättringsbehov ifråga örn bostäder och
jordbrukets ekonomibyggnader för att därigenom bereda arbete åt de arbetslösa
inom byggnadsbranschen.

Även utskottet håller före, att de nu föreliggande ansökningar, på vilka
medelsbehovet beräknats, blott innefatta en del av hela hjälpbehovet. Utskottet
förutsätter dock, att Kungl. Maj:t har sin uppmärksamhet riktad på
de i motionerna berörda förhållandena och vidtager de åtgärder, som dessa
kunna komma att påkalla. Med hänsyn härtill anser utskottet icke skäl föreligga
att tillstyrka särskild framställning i ämnet från riksdagens sida.

I motionen II: 323 hava motionärerna, utan att vilja föreslå något avsteg
från principen örn att bostadsstandarden i stort sett bör höjas till den nivå,
som förutsattes enligt hälsovårdsstadgan, velat fästa uppmärksamheten vid
lämpligheten av att bestämmelserna örn förbättringsbidrag göras så tänjbara,
att i det enskilda fallet, särskilt när fråga är örn pensionär- eller undantagsbostad,
hänsyn må kunna tagas till speciella förhållanden, som motivera jämkning
i kraven på bostadsstandard. Härvid hava motionärerna närmast syftat
på fordringarna angående viss rumshöjd.

Utskottet finner vad sålunda anförts beaktansvärt. Utskottet anser för
sin del hinder icke föreligga att vid ifrågavarande understödsverksamhet —-i överensstämmelse med vad redan nu torde ske på vissa håll — ställa mindre
belopp till förfogande under de i motionen angivna förutsättningarna, även
örn därigenom icke skulle vinnas den bostadsstandard, som i allmänhet eftersträvas
vid statens medverkan till bostadsförbättringar.

I motionen II: 317 har framhållits, att ingen av de i förevarande proposition
angivna formerna av understöd för bostadsförbättring är så beskaffad,
att stöd kan lämnas till en önskvärd förbättring av de i flertalet av

Statsutskottets utlåtande Nr 193.

49

våra städer, framförallt i deras ytterområden, förekommande bostadshusen
av samma karaktär som de på landsbygden vanliga. Ett utsträckande av
bidragsverksamheten att omfatta här avsedda områden i städerna kan enligt
motionären tänkas lämpligen ske efter någon av följande två vägar. Antingen
kan den nu tillämpade formen av lån för ombyggnad av bostadshus i städer
och stadsliknande samhällen kompletteras med en form av subvention till
ägare av mindre bostadshus inom icke stadsplanereglerade områden av städerna,
eller också kunna de för bostadsförbättringsverksamheten på landsbygden
gällande bestämmelserna utsträckas att omfatta jämväl områden inom
städer och stadsliknande samhällen, vilka prövas vara till sin allmänna karaktär
jämförliga med landsbygden. Den senare utvägen förefaller motionären att
vara den enklast framkomliga.

Det av motionären berörda förhållandet innebär en ofullständighet i här
ifrågavarande understödsverksamhet, som enligt utskottets mening icke är
motiverad. Utan att taga ställning till de i motionen angivna alternativen
anser utskottet att ett övervägande genom Kungl. Maj:ts försorg bör komma
till stånd i syfte att utröna på vad sätt en komplettering i förevarande hänseende
lämpligen må kunna ske. Därest emellertid förekomst av arbetslöshet,
kan motivera, att sanering av visst bostadsbestånd tillgripes såsom arbets
objekt, böra här liksom i andra fall medel efter Kungl. Maj:ts beprövande
kunna anvisas av anslag till arbetslöshetens bekämpande.

Beträffande bostadsförsörjning för mindre bemedlade, barnrika familjer
hava vissa förslag framlagts till förhindrande av att det genom krisförhållandena
förhöjda ränteläget skall medföra stegring i bostadskostnaden. Vidkommande
de ökade värmekostnaderna har departementschefen vidare — i
anledning av en framställning av hyresgästernas riksförbund om förhöjt
hyresavdrag i fastigheter för barnrika familjer och rabattsystem vid inköp av
bränsle för övriga barnrika familjer — meddelat sin avsikt att sedan ärendet
blivit färdigberett underställa Kungl. Maj:ts prövning de förslag som kunna
visa sig erfoderliga. En tänkbar utväg vore, framhåller departementschefen,
att införa ett speciellt kristillägg till familjebidraget, högst av sådan storlek
att de stegrade bränslekostnaderna kompenseras. I de likalydande motionerna
I: 80 och II: 79 har yrkats att byggnadslånebyrån förständigas att icke till
låta höjning av hyrorna i ifrågavarande hus.

Utskottet anser angeläget, att åtgärder vidtagas i här ifrågavarande syfte,
och har intet att erinra mot vad departementschefen anfört och föreslagit.
Utskottet vill därjämte framhålla, angelägenheten av att även de barnrika
familjer, som icke bo i för barnrika familjer avsedda fastigheter, komma i
åtnjutande av nedsättning i bränslekostnaderna. Då av departementschefen
berörda åtgärder avse att förebygga, hyreshöjning torde det. i motionerna T: 80
och II: 79 angivna syftet därmed vara tillgodosett.

I motionen 11:321 har uppmärksamheten fästs vid angelägenheten av att
bereda billiga och goda bostäder för ensamma mödrar. Enligt utskottets

Bihang till riksdagens protokoll 1941 fl sami. Nr 193—194, ism 4i 4

50

<Statsutskottets utlåtande Nr 193.

mening är detta spörsmål av sådan vikt att det icke bör förbises i samband
med de statliga åtgärderna för bostadsförsörjningens ordnande. Utskottet
delar därför motionärens uppfattning att en utredning i ämnet är motiverad.

Vad Kungl. Majit i övrigt föreslagit bär icke givit utskottet anledning till
erinran.

Under åberopande av vad sålunda .anförts hemställer utskottet,

I. att riksdagen med bifall till Kungl. Maj:ts förslag och med
avslag å motionerna I: 232 och II: 322, i vad de avse anslag till
tertiärlån till bostadsbyggande i städerna, ävensom å motionerna
I: 233 och II: 324 må

a) godkänna av departementschefen förordade ändrade grun
der för tertiärlån till viss bostadsbyggnadsverksamhet;

b) godkänna av departementschefen förordade ändrade grunder
för lån för ombyggnad av bostadshus i städer oell stadsliknande
samhällen;

c) godkänna av departementschefen förordade ändrade grunder
för låneverksamheten för främjande av bostadsförsörjning
för mindre bemedlade, barnrika familjer;

d) godkänna av departementschefen förordade ändrade grunder
beträffande räntefoten å förbättringslån, nybyggnadslån och
lantarbetarbostadslån;

e) medgiva, att den behållning, som kan komma att förefinnas
vid utgången av budgetåret 1940/41 å Lånefonden för bostadsbyggande
i städer och stadsliknande samhällen, på sätt departementschefen
angivit, överföres till Fonden för låneunderstöd;

f) för budgetåret 1941/42 anvisa

dels under femte huvudtiteln

1) till Främjande av bostadsförsörjning för mindre
bemedlade, barnrika familjer ett förslagsanslag av 3,250,000
kronor;

2) till Bidrag till främjande av bostadsbyggande på landsbygden
ett reservationsanslag av 20,000,000 kronor;

3) till Bidrag till inrättande av pensionärshem ett reservationsanslag
av 3,000,000 kronor;

dels såsom kapitalinvestering i Statens utlåningsfonder

1) till Lånefonden för bostadsförsörjning för mindre
bemedlade, barnrika familjer ett reservationsanslag av
20,000,000 kronor;

2) till Lånefonden för främjande av bostadsbyggande pä
landsbygden ett reservationsanslag av 11,000,000 kronor;

dels ock såsom kapitalinvestering i Fonden för låneunderstöd

1) till Tertiärlån till viss bostadsbyggnadsverksamhet ett
reservationsanslag av 60,000,000 kronor;

2) till Lån för uppförande och förbättring av lantarbetarbostäder
ett reservationsanslag av 3,000,000 kronor;

Statsutskottets utlåtande Nr 193.

51

3) till Lån för bostadsförbättringsverksamhet ett reservationsanslag
av 11,000,000 kronor;

II. att riksdagen med bifall till motionen II: 321 må besluta
att hos Kungl. Majit begära utredning med förslag till främjande
av en tillfredsställande lösning av de ensamma mödrarnas bostadsproblem; lil.

att motionerna I: 234—236 samt II: 325—327 icke må till
någon riksdagens åtgärd föranleda; samt

IV. att motionerna I: 80, 229 samt II: 79, 314, 317, 318 och
323 ävensom motionerna I: 232 och II: 322 i vad desamma icke
behandlats under I härovan må, i den mån de icke kunna anses
besvarade genom vad utskottet anfört, icke till någon riksdagens
åtgärd föranleda..

Stockholm den 17 juni 1941.

På statsutskottets vägnar:

J. B. JOHANSSON.

Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet hava närvarit:

från första kammaren: herrar Johan Bernhard Johansson, Oscar Olsson,
Asplund, Per Gustafsson, Bernhard Nilsson, Torsten Ström, Bäcklund, Björkman,
Bäckström, Gustaf Iwar Anderson, Gillström och Persson; samt

från andra kammaren: herrar Jonsson i Eskilstuna, Eriksson i Stockholm,
Svensson i Grönvik, Andersson i Prästbol, Danielsson, Persson i Falla, Lindberg
i Umeå, Andersson i Malmö, Bergström, Mårtensson, Hansson i Rubbestad och
Eriksson i Frägsta.

Reservationer:

1) av herrar Bäckström och Danielsson, vilka ansett, att utskottet bort tillstyrka
bifall till motionerna I: 229 och II: 314;

2) av herrar Lindberg i Umeå och Andersson i Malmö.