Statsutskottets utlåtande Nr 181.

1

Nr 181.

Ankom till riksdagens kansli den 17 juni 1941 kl. 1 e. m.

Utlåtande i anledning av riksdagens år 1940 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av
statsverkets jämte därtill hörande fonders tillstånd,
styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1939—30 juni
1940 m. m.

(l:a avd.)

Statsutskottet, till vars förberedande behandling riksdagens år 1940 församlade
revisorers berättelse jämte de i anledning därav från vederbörande
ämbetsverk och myndigheter till Kungl. Majit avgivna utlåtanden och förklaringar
blivit hänvisad, får, efter tagen kännedom av dessa handlingar
och inhämtande av för ärendenas utredning i övrigt erforderliga upplysningar,
underställa riksdagens prövning de av revisorerna gjorda framställningar,
som ansetts från utskottets sida påkalla yttrande; kommande utskottet
därvid att följa den ordning, som blivit i revisionsberättelsen iakttagen.

Ilo) Avlöningsförmåner till vissa pensionerade befattningshavare under
mobilisering eller förstärkt försvarsberedskap. Under försvarsdepartementet,
§ 5, hava revisorerna till behandling upptagit frågan, huruvida bärande
skäl föreligga för att pensionerad beställningshavare i arvodesbefattning under
mobilisering eller förstärkt försvarsberedskap tilldelas lön enligt krigsavlöningsreglementet
i det fall, att han fullgör i huvudsak samma arbetsuppgifter
som under sin fredstjänstgöring. (Del I, sid. 13 och 14.)

Revisorerna hava erinrat därom, att enligt bestämmelserna i krigsavlöningsreglementet
den 15 juni 1939 (nr 278) skall reserven tillhörande, från
aktiv stat pensionsavgångna officerare, underofficerare och civilmilitära beställningshavare
under krigstjänstgöring äga uppbära månadslön efter den
löneklass enligt gällande fredsavlöningsreglemente, löntagaren omedelbart
före inträdet i reserven tillhörde, och att detta gäller jämväl beställningshavare
av angiven kategori, som under fredstid uppehåller för pensionerad
officer eller underofficer avsedd arvodesbefattning. Då krigsavlöningsregleinentet
numera tillämpas, innebär detta, att t. ex. en pensionsavgången överstelöjtnant
eller kommendörkapten av lia graden kommer i åtnjutande av
väsentligt högre avlöningsförmåner än dem, han före krigstjänstgöringen,
även örn denna fullgöres genom uppehållande av arvodesbefattningen, åtnjutit
i form av arvode och pension.

Bihang till riksdagens protokoll 1911. 6 sami. Nr 181.

1

2

Statsutskottets utlåtande Nr 181.

Utskottet.

I anslutning till den lämnade redogörelsen för de sålunda gällande bestämmelserna
hava revisorerna uttalat följande.

Enligt revisorernas mening föreligger icke bärande skäl för att pensionerad
beställningshavare i arvodesbefattning, som under förstärkt försvarsberedskap
eller mobilisering placeras med arbetsuppgifter av huvudsakligen samma
art som han under sin fredstjänstgöring haft att fullgöra, skall komma
i åtnjutande av högre avlöningsförmåner än dem, han eljest ägt uppbära.

Det påtalade förhållandet sammanhänger emellertid med att pensionerade
beställningshavare med placering å arvodesbefattningar inkallats till krigstjänstgöring
i egenskap av beställningshavare i reserven, varigenom rätt till
krigslön automatiskt kommit dem till del. Enligt revisorernas uppfattning
kan det emellertid ifrågasättas lämpligheten av att på sätt nu skett till krigstjänstgöring
inkalla sådana pensionerade beställningshavare, vilka även under
krigstjänstgöring ansetts skola fortfarande bestrida de med arvodesbefattningen
förenade göromålen.

I ärendet hava yttranden avgivits av arméförvaltningens civila departement,
marinförvaltningen och flygförvaltningen. (Del II, sid. 14—19.)

Jämväl utskottet finner de av revisorerna anmärkta förhållandena mindre
tillfredsställande. Utskottet vill emellertid erinra därom, att frågan om avlöningsförmånerna
för pensionerade befattningshavare i arvodesbefattningar
under mobilisering eller förstärkt försvarsberedskap för närvarande är föremål
för överväganden inom krisrevisionen. Vidare må framhållas, att, enligt
vad utskottet under hand inhämtat, samma spörsmål kan förväntas komma
att upptagas till behandling i samband med det åt försvarsväsendets lönenämnd
lämnade uppdraget att verkställa revision av krigsavlöningsreglementet.
Med hänsyn härtill har utskottet icke funnit sig böra påkalla särskild
åtgärd från riksdagens sida.

Vad i ärendet förekommit har utskottet emellertid velat för riksdagen

omförmäla.

2: o) Tvångsanskaffning av hästar och fordon för försvarsväsendets behov.
Under försvarsdepartementet, § 6, hava revisorerna framställt vissa
erinringar i fråga örn bestämmelserna rörande tillgodoseendet av försvarsväsendets
behov av hästar och fordon ävensom beträffande dessa bestämmelsers
tillämpning. (Del I, sid. 14—26.)

Efter att hava redogjort för gällande bestämmelser på området ävensom
för av revisorerna gjorda iakttagelser hava revisorerna gjort följande allmänna
uttalande.

Såsom av det ovan anförda framgår hava revisorerna ansett det vara av
intresse att i sin berättelse närmare undersöka frågan om tillgodoseendet av
försvarsväsendets behov av hästar och fordon samt huru bestämmelserna i
nu gällande häst- och fordonsanskaffningslag under nuvarande krissituation
praktiskt tillämpats. De iakttagelser, som därvid gjorts, äro i flera avseenden
av sådan art, att det måste anses önskvärt att förändringar snarast möj -

Statsutskottets utlåtande Nr 181.

3

ligt vidtagas i ifrågavarande lagstiftning. Revisorerna hava sålunda bland
annat kunnat konstatera, att inmönstrade hästar och fordon icke alltid varit
för krigsbruk lämpliga främst beroende på att uttagningen i fredstid varit
otillfredsställande. Vidare har mönstringsnämndernas arbete, när det gäller
prissättning, skett efter skilda normer, och riksvärderingsnämndens taxor synas
icke, såsom sannolikt av statsmakterna avsetts, härvidlag hava kommit
till användning. Revisorerna hava även i fråga örn prissättningen kunnat
iakttaga, att i enstaka fall ovidkommande synpunkter kunnat föranleda,
att statsverkets intressen icke blivit i vederbörlig ordning tillgodosedda.
Detta gäller prissättningen icke blott av inmönstrade fordon utan även sådana,
som uttagits enligt rekvisitionslagen.

I skrivelse till Kungl. Maj:t har, såsom revisorerna härovan omnämnt,
statens krisrevision hemställt om utredning rörande nya bestämmelser örn
tvångslagstiftning för försvarsväsendets behov. En framställning med i stort
sett samma syfte har ungefär samtidigt även gjorts av chefen för armén,
vilken därvid ifrågasatt, alt vid tvångsanskaffning av hästar och fordon
allenast rekvisitionslagen (i förekommande fall beredskapsförfogandelagen)
borde komma i tillämpning. Utan att vilja taga ståndpunkt till vad chefen
för armén gjort gällande i detta hänseende, anse sig dock revisorerna böra
understryka vikten av, att vid den utredning, som i anledning av de gjorda
framställningarna kan komma till stånd, största möjliga hänsyn tages till
den civila befolkningens intressen, ävensom och icke minst till möjligheterna
av att vid krigsutbrott nöjaktigt kunna ordna transport- och evakueringsfrågor,
vilkas lösning i stor utsträckning kräver en på förhand beräknelig
säker tillgång på transportmedel. Även örn detta i främsta rummet
gäller anskaffningen av motorfordon kunna dock i viss mån samma synpunkter
göras gällande då det gäller avstående av hästar och fordon, som stå till
jordbrukets och transportväsendets förfogande. Erfarenheterna i fråga örn
det nu tillämpade tvångsförfarandet på förevarande område giva även, enligt
vad revisorerna trott sig hava funnit, vid handen att i många fall för
ägarens utkomst nödvändiga hästar och fordon inmönstrats eller rekvirerats
medan mera umbärliga icke tagits i anspråk.

Utan att vilja föregripa en eventuell utredning om tvångslagstiftningen
angående anskaffningen av hästar och fordon för försvarsväsendets behov,
vilja revisorerna först och främst ifrågasätta, örn man icke för att ernå en
mera tillfredsställande uttagning av hästar och fordon i fredstid bör utsträcka
besiktningsförfarandet till att omfatta ett större antal hästar än nu
är fallet och åtminstone ett visst antal motorfordon. Vidare bör undersökas,
örn det icke vöre lämpligt att fastställa uttagningen i fredstid att avse viss
bestämd kortare tid, enär givetvis särskilt motorfordonen men även hästarna
under den relativt långa giltighetstiden för uttagningen kunna i fråga örn
sin brukbarhet undergå avsevärda förändringar. Det synes även lämpligt
att ett bättre samarbete etableras mellan uttagningsmyndigheterna och den
personal vid vederbörande truppförband, som vid eventuell mobilisering
-kall hava att svara för anskaffningen av hästar och fordon. Det torde heller
icke vara ur vägen att vid uttagningen samarbete åstadkommes med de kommunala
myndigheterna.

Beträffande värderingen bör undersökas, huruvida icke- redan vid uttagning
i fredstid en sådan preliminär värdering skulle kunna verkställas, som
åtminstone i någon man kunde utgöra vägledning för prissättningen vid
eventuell inmönstring. Ävenledes bör säkerhet skapas för, alt mönstringsnämnderna
förses med i fråga örn handel med hästar och motorfordon sakkunnigt
folk.

De nuvarande föreskrifterna örn utbetalning av ersättningar för tvångsan -

4

Statsutskottets utlåtande Nr 181.

skaffade hästar och fordon hava åtminstone i vissa fall visat sig mindre
lämpliga och medfört onödiga svårigheter både för säljare och köpare. Revisorerna
vilja därför för sin del ifrågasätta, huruvida icke den förändringen
i organisatoriskt hänseende bör vidtagas, att vid mobilisering hos samtliga
länsstyrelser inrättas en särskild avdelning med uppgift att handlägga samtliga
ersättningsfrågor samt verkställa utbetalning av ersättning för samtliga
inmönstrade och, då så av praktiska skäl kan anses lämpligt, även rekvirerade
hästar och fordon. Mönstringsnämnderna skulle vid en sådan anordning
endast hava att verkställa prissättningen och befrias från det tidsödande
utbetalningsarbetet. Härigenom skulle även den fördelen vinnas, att nämnda
avdelning kunde direkt till arméförvaltningen redovisa verkställda utbetalningar.
Det nuvarande förfaringssättet har bland annat medfört, att redovisning
för av länsstyrelserna förskjutna kostnader för mönstringsnämndernas
verksamhet ofta oskäligt fördröjes, varför länsstyrelserna under en ej
sällan avsevärd tid på särskilda förskottskonton få upptaga högst betydande
utgifter för försvarsändamål. De förvaltande myndigheterna inom försvarsväsendet
skulle också härigenom snabbare erhålla uppgift örn verkställda
utbetalningar samt översikt över samtliga kostnader för försvarets räkning.
Under sina resor hava revisorerna hos ett pär länsstyrelser upptagit detta
spörsmål till behandling och därvid funnit, att en dylik anordning även ur
länsstyrelsernas synpunkt skulle kunna anses ändamålsenlig.

Med hänsyn till nu behandlade frågas betydelse såväl ur militär som civil
synpunkt hava revisorerna velat fästa riksdagens uppmärksamhet på de erfarenheter,
som gjorts, samt beträffande behovet av reformer på detta område.

Yttranden hava avgivits av chefen för armén, arméförvaltningens tyg- och
intendenturdepartementet, Överståthållarämbetet och samtliga länsstyrelser.
(Del II, sid. 19—68.)

Utskottet. Genom kungl, beslut den 31 januari 1941 har chefen för försvarsdepartementet
bemyndigats tillkalla högst fem utredningsmän att inom departementet
biträda med utredning angående revision av gällande rekvisitionslagstiftning
ävensom att avgiva de förslag, vartill utredningen kan föranleda.

Om vad sålunda förekommit, har utskottet velat här

erinra.

3:o) Krigsfamiljebidrag. Under försvarsdepartementet, § 8, hava revisorerna
framställt vissa erinringar rörande handläggningen av krigsfamiljebidragsärenden.
(Del I, sid. 39—44).

Revisorerna hava lämnat en redogörelse för krigsfamiljebidragsförordningens
av den 17 april 1940 (nr 223) och krigsfamiljebidragskungörelsens
av den 3 maj 1940 (nr 322) bestämmelser rörande familjebidragsärendenas
handläggning av militära myndigheter, familjebidragsnämnder m. fl. och för
av revisorerna gjorda iakttagelser, vilka enligt revisorernas uppfattning ådagalagt,
att ärendenas handläggning bör kunna förenklas och effektiviseras.

Revisorerna hava uttalat följande.

Krigsfamiljebidragen hava under rådande förhållanden fått stor omfattning
och varaktighet. Handläggningen av dessa ärenden har också berett

Statsutskottets utlåtande Nr 181.

5

därav berörda myndigheter, särskilt familjebidragsnämnderna, ett avsevärt
arbete. De erfarenheter, som vunnits av förordningens tillämpning, hava
emellertid enligt revisorernas mening visat, att ärendenas handläggning bör
kunna förenklas och effektiviseras utan att tillförlitligheten åsidosättes. Då
förordningen närmast är avsedd att gälla under krig, är det av särskild vikt,
att arbetet kan bedrivas under så enkla och effektiva former som möjligt.

Revisorerna hava inhämtat, att statens arbetsmarknadskommission i skrivelse
till Kungl. Majit den 17 oktober 1940 framlagt förslag till vissa ändringar
och kompletteringar av bidragsbestämmelserna. Bland annat ifrågasättes
enligt detta förslag vidgade möjligheter att utgiva familjebidrag efter
tjänstgöringstidens slut. Enligt en den 22 november 1940 vidtagen författningsändring
hava också numera möjligheterna att utgiva familjebidrag för
tid efter militärtjänstgöringens slut utvidgats.

För familjebidragsnämnderna är det emellertid alltjämt av stor vikt att
snabbare än som nu sker erhålla erforderliga uppgifter och handlingar från
de militära myndigheterna, särskilt beträffande tjänstgöringstidens slut för
de till beredskapstjänst inkallade värnpliktiga. Detta är icke blott av intresse
för myndigheterna och det allmänna utan i minst lika hög grad för de inkallade,
som eljest riskera få återbetala mottagna belopp, som de i de flesta
fall redan torde hava förbrukat. Revisorerna hava uppmärksammat, att i
icke ringa utsträckning återbetalningskrav också måst framställas.

Beträffande försändandet av meddelanden till nämnder rörande tjänstgörings
avslutande för de värnpliktiga hava revisorerna funnit, att de i vissa
fall ej befordrats med allmänna posten utan delgivits dem genom anlitande
av ortens landsfiskal. Det olämpliga i ett dylikt tillvägagångsätt torde utan
vidare vara klart, och detta bör ej få förekomma, när det gäller meddelanden
av detta slag.

Revisorerna anse sig kunna förutsätta, att den omläggning av den militära
personalredovisningen, som nu håller på att genomföras, skall få till följd
att uppgifterna från de militära myndigheterna snabbare komma nämnderna
tillhanda. Revisorerna vilja dock ifrågasätta, huruvida icke, tills en dylik
omläggning skett och visat sig fungera tillfredsställande, vederbörande kompani-
eller motsvarande expeditioner böra kunna vidarebefordra till nämnderna
av de värnpliktiga lämnade tjänstgöringsuppgifter, då de inkallades
tjänstgöring upphör, varvid deras riktighet samtidigt skulle kunna bestyrkas,
något som, enligt vad revisorerna vid sina besök erfarit, ansetts leda till
mindre omgång och en förenkling av kontrollen hos nämnderna.

Vad angår uppgifterna till socialregistret hava revisorerna funnit, att de
av statens arbetsmarknadskommission utarbetade blanketterna böra kunna
förenklas. Blanketterna böra upprättas med tanke på normalfallet, alltså
hustru, med vilken den värnpliktige sammanlever, och barn, som stå under
hans vårdnad. För övriga fall bör ett utrymme för särskilda anmärkningar
vara tillfyllest. Även övriga av arbetsmarknadskommissionen utarbetade
blanketter synas kunna förenklas genom minskning av utrymmet och uppgifternas
sammanförande under hänsynstagande till vad som må befinnas
verkligen vara erforderligt. Det må bär erinras örn, att inom kommunerna
de myndigheter, som hava att ombestyra arbetet med blanketternas ifyllande
m. m., otta äro synnerligen betungade och att dessa anordningar också
kräva utgifter för såväl staten som kommunerna.

Enligt revisorernas mening föreligga emellertid icke tillräckliga sakliga skäl
för att anmälningsplikten till socialregistret gjorts så omfattande, som skett, i
synnerhet som uppgifterna fiirst ganska lång tid efter verkställd utbetalning
komma den kommunala registerföraren tillhanda oell alltså ej kan tjäna
till ledning vid bedömandet av det omedelbara understödsbehovet, något sorn

6

Statsutskottets utlåtande Nr 181.

vid socialregistrets införande ansetts vara av särskild betydelse, överhuvud
taget har genom här ifrågavarande bestämmelser och i anslutning därtill vidtagna
åtgärder socialregistret kommit att svälla ut på ett sätt som ursprungligen
ej varit avsett. För kommunala och andra myndigheter torde det vara
tillfyllest med uppgift i registret att familjebidrag utgår samt hänvisning
till familjebidragsnämndens aktnummer. Erfordras i något fall ytterligare
upplysningar, torde dessa utan omgång kunna erhållas hos nämnden. Genom
den lättnad i arbetet en sådan förenkling skulle medföra både för
nämnderna och socialregisterförarna, torde större möjligheter skapas att
hålla registret aktuellt, vilket såsom nyss omnämnts för närvarande ofta icke
är fallet. Dessutom skulle å registerkorten utrymmet bättre kunna tillvaratagas.
Därest lagen örn socialregister och krigsfamiljebidragskungörelsen
skulle lägga hinder i vägen för en dylik förenklad anmälningsplikt, torde
det böra tagas under övervägande, om ej nämnda författningar behöva i
detta hänseende underkastas viss jämkning i förenklingssyfte.

Dessa frågors allmänna art och betydelse för de till beredskapstjänst inkallade
samt för de kommunala myndigheterna hava föranlett revisorerna
att verkställa denna undersökning och för riksdagen tillkännagiva sin uppfattning
i saken.

Yttranden hava avgivits av chefen för försvarsstaben och statens arbetsmarknadskommission
(Del II, sid. 77—81), vilka var för sig uttalat, att vissa
åtgärder borde vidtagas i syfte att familjebidragsnämnderna snabbare än
hittills skola erhålla de handlingar och uppgifter, som äro erforderliga för
handläggning av familjebidragsärendena. Arbetsmarknadskommissionen har
därjämte förklarat sig hava för avsikt att, i män som erfarenheter vinnas,
vidtaga åtgärder för förenklad handläggning av familjebidragsärendena.

Utskottet. Genom kungörelse av den IG maj 1941 (nr 289) hava vissa ändringar vidtagits
i krigsfamiljebidragskungörelsen, avseende, bland annat, sättet för
familjebidragsärendenas handläggning. Sålunda skola numera handlingar
och uppgifter i familjebidragsärenden av militära myndigheter i regel översändas
direkt till familjebidragsnämnderna i stället för att såsom tidigare
skett befordras genom vederbörlig länsstyrelse. Vidare har chefen för försvarsdepartementet,
jämlikt av Kungl. Majit den 25 april 1941 lämnat bemyndigande,
tillkallat tre utredningsmän för att inom departementet biträda
med utredning angående åtgärder, som inom ramen för gällande bestämmelser
kunna vidtagas för att åstadkomma en snabbare behandling avansökningar
örn familjebidrag enligt krigsfamiljebidragsförordningen. Vissa
av dessa utredningsmän föreslagna åtgärder i nämnt syfte hava också vidtagits.

Om vad sålunda förekommit, Ilar utskottet velat här

erinra.

4:o) Ersättningar till barnavårdsnämnderna för bidragsförskott. Under
socialdepartementet, § 14, hava revisorerna till behandling upptagit frågan
om tillämpningen av gällande bestämmelser rörande ersättningar till barnavårdsnämnderna
för bidragsförskott. (Del I, sid. 57—66.)

Statsutskottets utlåtande Nr 181.

7

Enligt lagen den 18 juni 1937 (nr 383) om förskottering av underhållsbidrag
till barn, vilken trädde i kraft den 1 januari 1938, äger barn, vars fader
enligt rättens beslut eller skriftligt avtal är pliktig att till fullgörande av lagstadgad
underhållsskyldighet utgiva underhållsbidrag till barnet, av allmänna
medel erhålla förskott å bidraget.

Efter att hava lämnat en närmare redogörelse för lagens föreskrifter hava
revisorerna erinrat därom, att på förslag av Kungl. Maj :t 1938 års riksdag för
budgetåret 1938/39 anvisade ett förslagsanslag av 2,500,000 kronor till ersättning
till barnavårdsnämnderna för bidragsförskott, samt att beloppet för budgetåret
1939/40 höjdes till 4,800,000 kronor och i riksstaten för innevarande
budgetår upptagits till 4,500,000 kronor.

Revisorerna hava underkastat användningen av ifrågavarande anslag en
granskning och lämnat en redogörelse för resultatet av denna.

Revisorerna hava därefter gjort följande uttalande.

Av den lämnade redogörelsen framgår, att bidragsförskott hittills utgått
i betydligt mindre omfattning än vad som beräknats vid tillskapandet av
denna hjälpform. Detta torde emellertid vara ett övergående förhållande,
vilket till stor del har sin grund i att en viss tid måste förflyta, innan en ny
hjälpform kunnat ingå i det allmänna medvetandet. En starkt bidragande
orsak till att bidragsförskotten utgått i så relativt obetydlig omfattning torde
även vara att söka i den omständigheten, att en typisk högkonjunktur varit
rådande under den tid, som revisorernas granskning omfattat. Det torde
därför enligt revisorernas uppfattning kunna antagas, att statsverkets kostnader
för bidragsförskott under numera rådande ekonomiska och sociala
förhållanden komma att stiga. På grund härav finna revisorerna det vara
särskilt önskvärt att regler utformas, vilka åstadkomma en riktig och ändamålsenlig
användning av denna värdefulla sociala hjälpform.

Av redogörelsen framgår vidare att brister vidlåda handläggningen från
både länsstyrelsernas och barnavårdsnämndernas sida av ärenden angående
bidragsförskott. Att så är fallet torde i första hand bero därpå, att närmare
föreskrifter angående ifrågavarande myndigheters skyldigheter och befogenheter
i förevarande avseende saknas.

Vad länsstyrelserna beträffar torde till en början föreskrifter angående
redovisningen av bidragsförskotten vara erforderliga. Viktigare är emellertid
att en närmare reglering av länsstyrelsernas befogenheter och skyldigheter
beträffande övervakandet av barnavårdsnämndernas verksamhet inom
detta område kommer till stånd. Med den nuvarande bristen på föreskrifter
synes nämligen länsstyrelsernas befattning med bidragsförskott i många
fall inskränka sig till en rent formell granskning av inkomna ansökningar.

Vad därefter angår barnavårdsnämndernas befattning med bidragsförskotten,
så visar den av revisorerna förebragta utredningen att allvarliga brister
härutinnan på många håll föreligga. Särskilt då det gäller åtgärder för återkrävande
av utgivna bidragsförskott samt i fråga örn barnavårdsnämndernas
befogenhet att eftergiva återkravsrätten måste det betecknas såsom ofrånkomligt
att föreskrifter utfärdas för att åstadkomma en bättre ordning.

Yttranden hava avgivits av socialstyrelsen, Överståthållarämbetet och samtliga
länsstyrelser. (Del II, sid. 99—149.) I åtskilliga av dessa yttranden har
framhållits, att vissa ytterligare föreskrifter äro erforderliga rörande de ifrågavarande
anslagsmedlens användning m. m. Länsstyrelsen i Uppsala län bär

8

Statsutskottets utlåtande Nr 181.

Utskottet.

framhållit, bland annat, att erfarenheterna visat, att 1937 års lag vore behäftad
med väsentliga brister, vilka gjort tillämpningen av lagen i många avseenden
osäker och ojämn samt vållat stort arbete för barnavårdsnämnderna
och olägenheter för både hjälpklientelet och de underhållsskyldiga. Då härtill
komme, att bidragsförskotten representera betydande belopp för både
stat och kommuner, ansåge länsstyrelsen, att lagen snarast möjligt borde undergå
revision.

Den av revisorerna i ärendet förebragta utredningen synes giva utskottet
vid handen, att länsstyrelsernas och barnavårdsnämndernas handläggning
av ärenden rörande bidragsförskott icke sker på fullt tillfredsställande sätt.
Anledningen härtill torde närmast vara att söka däri, att 1937 års lag örn
förskottering av underhållsbidrag till barn är behäftad med vissa brister, vilket
försvårat tillämpningen av densamma. Det synes utskottet därför angeläget,
att författningen i fråga förtydligas och kompletteras i syfte att åstadkomma
en riktig och ändamålsenlig användning av bidragsförskotten och
reglering av barnavårdsnämndernas och länsstyrelsernas skyldigheter och
befogenheter på förevarande område.

Utskottet hemställer,

att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Majit anhålla, att
Kungl. Majit ville i syfte att ernå klarare författningsföreskrifter
låta föranstalta örn översyn av 1937 års lag om förskottering
av underhållsbidrag till barn.

5:o) Gemensam administration för vissa statliga laboratorier. Under
socialdepartementet, § 15, hava revisorerna till behandling upptagit frågan
örn gemensam administration för vissa statliga laboratorier nämligen statens
bakteriologiska laboratorium, statens farmaceutiska laboratorium, statens
rättskemiska laboratorium samt statens institut för folkhälsan. (Del I, sid.
66—78.)

Revisorerna hava redogjort för nämnda laboratoriers tillkomst och uppgifter
samt den utveckling laboratorierna undergått ävensom för vissa av
revisorerna gjorda iakttagelser rörande laboratoriernas förvaltning. Revisorerna
hava vidare erinrat om att olika myndigheter vid skilda tillfällen framhållit
önskvärdheten av en utredning örn införandet av en gemensam styrelse
för vissa av nämnda laboratorier. Revisorerna hava uttalat att ifrågavarande
spörsmål ofördröjligen borde upptagas till behandling, varvid i första
hand syntes böra övervägas, huruvida icke ifrågavarande institutioner borde
erhålla en gemensam styrelse direkt underställd vederbörande departement.

Utlåtanden i ärendet hava avgivits av medicinalstyrelsen, statens institut
för folkhälsan och statskontoret. (Del II, sid. 149—159.) Vid medicinalstyrelsens
utlåtande hava fogats yttranden från föreståndarna för statens bak -

Statsutskottets utlåtande Nr 181.

9

teriologiska laboratorium, statens farmaceutiska laboratorium och statens
rättskemiska laboratorium.

Såväl medicinalstyrelsen som statens institut för folkhälsan och statskontoret
hava tillstyrkt utredning rörande laboratoriernas förvaltning, varvid
samtliga nämnda myndigheter jämväl framhållit, att utredningen även borde
omfatta statens veterinärbakteriologiska anstalt.

I likhet med revisorerna anser utskottet, att en utredning rörande de under
medicinalstyrelsen lydande laboratoriernas administration utan dröjsmål
bör komma till stånd. En sådan utredning bör lämpligen, såsom av i
ärendet hörda myndigheter framhållits, jämväl omfatta statens veterinärbakteriologiska
anstalt.

Under åberopande av det anförda hemställer utskottet,

att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att
Kungl. Maj:t ville föranstalta örn utredning och förslag rörande
de under medicinalstyrelsen lydande laboratoriernas
administration.

6:o) Länskungörelserna. Under socialdepartementet, § 19, hava revisorerna
behandlat frågan örn statsverkets kostnader för länskungörelserna. (Del
I, sid. 88—92.)

Enligt 1 § kungörelsen den 23 oktober 1915 (nr 421) angående länskungörelser
skola i varje län genom länsstyrelsens försorg utgivas länskungörelser.
I samma kungörelse hava meddelats närmare bestämmelser beträffande länskungörelsernas
innehåll, tryckningskostnader, distribution m. m.

Till nedbringande av kostnaderna för länskungörelserna har Kungl. Maj:t
i brev den 23 oktober 1915 föreskrivit, att meddelanden av vissa närmare
angivna slag icke skola införas i länskungörelserna, såvida icke särskilda förhållanden
göra detta nödvändigt.

Från och med budgetåret 1935/36 uppfördes i riksstaten ett särskilt förslagsanslag
för bestridande av kostnaderna för länsstyrelsernas publikationstryck,
vilka huvudsakligen utgöras av utgifter för tryckning av länskungörelserna.
Utgifterna å detta anslag under de senaste budgetåren framgå av
följande i revisorernas berättelse intagna sammanställning:

Budgetår Anslag utgifte''r

1935/36 .......................... 85,000 76,912

1936/37 .......................... 85,000 83,721

1937/38 .......................... 85,000 99,881

1938/39 .......................... 85,000 137,217

1939/40 .......................... 100,000 144,426.

Revisorerna, som ansett det vara av intresse att något närmare undersöka
tryckningskostnadernas fördelning mellan statsverket och den enskilde, länskungörelser
nas innehåll samt deras distribution, hava lämnat en redogörelse

Utskottet.

10

Statsutskottets utlåtande Nr 181.

för resultatet av den gjorda undersökningen, och i anslutning härtill hava
revisorerna gjort följande uttalande.

I det föregående har påvisats, hurusom mindre enhetliga principer tilllämpas
hos skilda länsstyrelser, när det gäller att avgöra, om kostnaderna för
vissa meddelandens införande i länskungörelserna skola bestridas av enskilda
eller stanna å statsverket. Revisorerna hava uppmärksammat, att det i vissa
fall även inom en och samma länsstyrelse brustit i enhetlig tillämpning härvidlag.
I många fall hava meddelanden införts på statsverkets bekostnad,
ehuru det enligt bestämmelserna i 1915 års kungörelse ålegat enskilda att gälda
kostnaden för införandet. Revisorerna hava vidare funnit det uppenbart,
att meddelanden på statsverkets bekostnad, i strid mot de i förenämnda
kungl, brev anbefallda sparsamhetsreglerna, införts i länskungörelserna i sådana
fall, då införande icke bort ske. Det vill även förefalla revisorerna, som
om nödig sparsamhet med statens medel icke alltid iakttagits i det att skilda
kungörelser icke sammanförts i en följd, där detta likväl bort låta sig
göra. Granskningen av länskungörelsernas redigering har givit vid handen,
att även i andra avseenden visst slöseri med utrymme föreligger. Det sagda
gäller även i fråga om registren till kungörelserna.

Revisorerna vilja ifrågasätta, om icke den nuvarande uppdelningen av
länskungörelserna i skilda serier av sparsamhetsskäl borde slopas. Det i och
för sig önskvärda särskiljandet av de kungörelser, som skola bekostas av
enskilda, och de kungörelser, för vilka kostnaderna skola stanna å statsverket,
torde lika väl kunna ernås genom att å kungörelser av det förra slaget
utsättes, att de skola bekostas av sökanden. Under alla förhållanden synes en
förenkling av registren böra vidtagas.

Ersättning för kungörelsens postbefordran torde icke böra av länsstyrelserna
utbetalas.

Slutligen må framhållas, att möjligheterna till en begränsning av upplagans
storlek ej minst i nuvarande läge synas böra undersökas.

Det sagda torde giva vid handen, att statsverket av olika anledningar får
vidkännas onödiga kostnader för länskungörelserna. Till en del får detta
emellertid enligt revisorernas mening ses mot bakgrunden av att gällande
föreskrifter på ifrågavarande område äro oklara och föråldrade. En omedelbar
översyn av hithörande bestämmelser synes revisorerna därför vara av
behovet påkallad.

Yttranden hava avgivits av Överståthållarämbetet, samtliga länsstyrelser
och statskontoret. (Del II, sid. 168—194.) I sina yttranden hava de hörda
myndigheterna i allmänhet bestyrkt revisorernas uttalanden därom, att gällande
föreskrifter angående länskungörelserna äro oklara och föråldrade
och att de för den skull äro i behov av översyn.

Utskottet. Av den av revisorerna verkställda utredningen framgår, att hos skilda
länsstyrelser olika principer tillämpats, då det gällt att avgöra, om kostnaderna
för vissa meddelandens införande i länskungörelserna borde bestridas
av enskilda eller stanna å statsverket. Såsom revisorerna framhållit torde anledningen
härtill till stor del få anses vara, att nuvarande föreskrifter på
området äro oklara och föråldrade. Den bristande enhetligheten härutinnan
synes hava medfört, att statsverket fått vidkännas kostnader, som rätteligen
icke bort bestridas av statsverket. Vad revisorerna vidare uttalat i fråga

Statsutskottets utlåtande Nr 181.

11

om kungörelsernas förenklande och förbilligande, synes utskottet även vara
förtjänt av beaktande. Utskottet delar revisorernas mening, att en översyn
av ifrågavarande föreskrifter är av behovet påkallad.

Under åberopande av det anförda hemställer utskottet,

att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Majit anhålla, att
Kungl. Majit ville låta verkställa översyn av gällande föreskrifter
angående länskungörelserna.

7:o) Kommissionärsväsendet hos länsstyrelserna. Under socialdepartementet,
§ 20, hava revisorerna upptagit frågan om kommissionärsväsendet
hos länsstyrelserna. (Del I, sid. 92—100.)

Enligt kungörelsen den 30 juni 1933 (nr 477) angående kommissionärer
hos statens förvaltningsmyndigheter skall hos länsstyrelse samt hos ett antal
uppräknade andra myndigheter vara anställd kommissionär med åliggande
att under tjänstemannaansvar tillhandagå den, som anlitar honom, i de avseenden,
denna kungörelse bestämmer. Om annan än någon av de uppräknade
förvaltningsmyndigheterna finner, att kommissionär bör anställas, skall
myndigheten därom göra framställning hos Kungl. Majit.

Revisorerna hava verkställt en undersökning rörande kommissionärsväsendet
vid Överståthållarämbetet och länsstyrelserna. Av den gjorda undersökningen,
för vilken redogörelse intagits i berättelsen, framgår, bland annat,
att sammanlagda antalet uppgivna kommissionärsuppdrag under år 1939
uppgått till 219,336. Vidare utvisar undersökningen, trots att uppgifter örn
influtna belopp av flera kommissionärer ej lämnats, en penningförmedling
genom ltommissionärerna på närmare 1,500,000 kronor samt att kommissionärsarvodenas
bruttobelopp uppgått till mer än 320,000 kronor.

Revisorerna hava i ärendet gjort följande uttalande.

Av den verkställda utredningen framgår, att kommissionärerna vid länsstyrelserna
anlitats i betydande omfattning och att allmänheten för anlitandet
av dessa kommissionärer måst utgiva ersättning med belopp, som i ett
stort antal fall varit högre än vad kommissionären i sin egenskap av tjänsteman
hos länsstyrelsen ägt uppbära av statsmedel. Vid en närmare undersökning
av kommissionärsuppdragens beskaffenhet hava revisorerna kunnat
konstatera, att övervägande flertalet ärenden eller inemot 90 procent av dem
varit av synnerligen enkel beskaffenhet och väsentligen avsett ingivande och
uttagande av ansökningar och andra handlingar, inbetalande av medel, vilka
av enskilda insänts till länsstyrelsen, ävensom enklare kompletteringar avärenden.
De återstående ärendena, uppgående till omkring 10 procent, hava
varit av mera komplicerad natur och förutsatt visst utredningsarbete från
kommissionärens sida.

Vad först angår de ärenden, vilka avse ingivandet av enkla ansökningar,
t. ex. örn tillstånd att inköpa bensin, örn avregistrering av bil och dylikt, så
anse revisorerna det onödigt och olämpligt att dylika ansökningar över huvud
taget överlämnas till kommissionär för handläggning. Det måste nämligen
enligt revisorernas uppfattning anses innebära ett obehövligt påläggande
av kostnader å den enskilde medborgaren, därest en till länsstyrelsen
ställd ansökan, som insändes med post eller avlämnas direkt, omhändertages

12

Statsutskottets utlåtande Nr 181.

av kommissionär för att ingivas till länsstyrelsen. En dylik ansökan bör enligt
revisorernas uppfattning utan förmedling av kommissionär direkt införas
i diariet samt i behörig ordning behandlas och avgöras av länsstyrelsen,
som därefter å tjänstens vägnar och utan förmedling av kommissionär
bör underrätta sökanden örn det beslut, vartill länsstyrelsen kommit. Vad nu
sagts om ingivande av ansökningar till länsstyrelse gäller även örn inbetalning
av medel, vilka skola uppbäras av länsstyrelsen, t. ex. automobilskatt.
Såsom av utredningen framgår inbetalas nu genom förmedling av kommissionärerna
högst betydande belopp. Revisorerna vilja i anledning härav uttala,
att inbetalning över huvud taget icke synes böra ske till tjänsteman hos
länsstyrelsen, utan genom insättning direkt å länsstyrelsens postgirokonto
eller det postgirokonto, som kan finnas öppnat för visst slag av inbetalningar.
Ur kontrollsynpunkt måste det nämligen anses oriktigt, att allmänheten
i större omfattning tillåtes att verkställa inbetalningar kontant till någon
länsstyrelsens tjänsteman. Mottagandet av penningar måste enligt revisorernas
uppfattning under alla omständigheter anses såsom tjänsteåliggande för
den tjänsteman, vilken i övrigt anförtrotts redogörargöromålen hos länsstyrelsen.

Av det anförda framgår, att enligt revisorernas uppfattning en omarbetning
av kommissionärskungörelsen ofördröjligen bör verkställas, varigenom
handläggningen av de i fjärde paragrafens fem första moment avsedda slag
av ärenden, eller de som innebära ingivande och uttagande av handlingar,
inbetalning och översändande av medel, anskaffande av avskrifter och bevis,
smärre kompletteringar, delgivning och därmed jämförlig åtgärd samt underrättelse
örn fortgången av mål eller ärende, ävensom lämnande av uppgift
från hos myndigheten förvarade handlingar, undantagas från kommissionärs
befogenhet och direkt läggas på vederbörande befattningshavare såsom
ett tjänsteåliggande.

Vad åter angår de ärenden, som avses i fjärde paragrafens sjätte till och
nied åttonde moment, nämligen uppsättande av anmälningar o. dvl., verkställande
av utredningar och biträde med råd och anvisningar, synes det revisorerna,
som om kommissionärsinstitutionen i dessa fall fyller ett förefintligt
behov. Revisorerna vilja emellertid ifrågasätta, örn det icke också
då det gäller dem borde tagas under övervägande en omläggning av det nuvarande
systemet, så att allmänheten utan kostnad ägde hänvända sig till
länsstyrelsens tjänstemän eller vissa av dem, vilka därtill särskilt förordnats.
Med hänsyn till den relativt sett obetydliga förekomsten av nu ifrågavarande
slag av ärenden torde en sådan omläggning under alla förhållanden icke
medföra några avsevärda kostnader för statsverket.

Ehuru revisorernas undersökning innevarande år avsett kommissionärsväsendet
endast hos länsstyrelserna, torde motsvarande förhållanden i viss
män råda även hos en del andra verk och myndigheter. De av revisorerna
uttalade önskemålen torde alltså böra beaktas även då det gäller sådana verk
och myndigheter.

Yttranden hava avgivits av Överståthållarämbetet, samtliga länsstyrelser
och statskontoret. (Del II, sid. 194—238.) I vissa av dessa yttranden hava revisorernas
förslag helt avstyrkts, i andra hava desamma delvis tillstyrkts och
i återigen andra har med anledning av revisorernas förslag ifrågasatts att
helt avskaffa kommissionärsväsendet genom att inrätta nya befattningar,
vars innehavare skulle övertaga kommissionärernas uppgifter.

Statsutskottets utlåtande Nr 181.

13

De av revisorerna gjorda iakttagelserna hava givit vid handen, att förhållandena
på förevarande område icke äro tillfredsställande. Sålunda framgår
det av den av revisorerna gjorda undersökningen, att inkomsterna i
kommissionärsverksamheten få anses väl höga, allra helst som flertalet av
inkomna ärenden äro av synnerligen enkel beskaffenhet. Vidare synes viss
ojämnhet råda med avseende å de för kommissionärerna fastställda taxorna.
Revisorernas förslag att all inbetalning till länsstyrelserna hör ske genom
anlitande av postgiro synes utskottet vara värt att närmare övervägas. Utskottet
finner sig med anledning av vad revisorerna under förevarande paragraf
anfört böra föreslå, att frågan om en omarbetning av kommissionärskungörelsen
blir föremål för utredning, vilken bör omfatta även sådana
verk och myndigheter där motsvarande förhållanden som de nu påtalade
råda, varvid de av revisorerna anförda synpunkterna böra beaktas.

Under åberopande av det anförda hemställer utskottet,

att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att
Kungl. Maj:t ville låta föranstalta en omarbetning av kungörelsen
den 30 juni 1933 (nr 477) angående kommissionärer
hos statens förvaltningsmyndigheter.

8:o) Vissa arvodestjänster i väg- och vattenbyggnadsstyrelsen. Revisorerna
hava under kommunikationsdepartementet, § 21, framställt erinringar
mot att vissa av väg- och vatenbyggnadsstyrelsens egna ordinarie och extra
ordinarie tjänstemän genom tilldelade förordnanden å särskilda arvodesbefattningar
beretts väsentlig ökning i avlöningsförmånerna. (Del I, sid. 101
och 102.)

Vid granskningen av de centrala förvaltningsmyndigheternas räkenskaper
för budgetåret 1939/40 hava revisorerna uppmärksammat det stora antalet
arvodestjänster vid väg- och vattenbyggnadsstyrelsen. Efter att hava lämnat
en redogörelse för de gjorda iakttagelserna hava revisorerna uttalat följande.

Såsom framgår av den ovan lämnade redogörelsen har Kungl. Majit bemyndigat
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen att anställa den personal, som
kunde erfordras för genomförande av vissa byggnadsföretag. Med stöd av
detta bemyndigande har styrelsen utsett, bland andra, vissa av styrelsens
egna tjänstemän i ordinarie och extra ordinarie tjänsteställning att mot ersättning,
som i många fall väsentligt överstigit de avlöningsförmåner, som
eljest tillkomma dem inom ämbetsverket, utföra med vissa byggnadsföretag
sammanhängande arbetsuppgifter samt för detta ändamål beviljat dem erforderlig
tjänstledighet. Under den tid ifrågavarande befattningshavare fullgöra
nämnda uppdrag erhålla de sålunda betydande lönetillägg. Utan att
ingå på frågan, huruvida i förevarande fall de åligganden, som nu nämnda
tjänstemän fått sig anförtrodda, kunna motivera de högre löneförmåner,
som sålunda tillerkänts dem, vilja revisorerna framhålla, att ordinarie och
extra ordinarie befattningar äro förenade med så betydande förmåner utöver
den kontanta avlöningen, såsom pensionsrätt m. m., att särskild ersättning
till tjänsteman, som fullgör andra arbetsuppgifter än som eljest åvilar honom,
såsom regel bör kunna hållas inom en mycket begränsad ram. I före -

Utskottet.

14

Statsutskottets utlåtande Nr 181.

varande sammanhang vilja revisorerna erinra örn att tjänsteman, å vilken
civila avlöningsreglementet är tillämpligt vid förordnande att bestrida göromål,
som eljest ankomma på tjänsteman tillhörande högre lönegrad, härför
endast äger uppbära en viss lägre, till beloppet i avlöningsreglementet
fixerad, ersättning per dag. Det torde enligt revisorernas mening med hänsyn
härtill kunna ifrågasättas, huruvida icke föreskrifter av liknande art
borde meddelas för att närmare reglera avlöningsvillkoren för ordinarie och
extra ordinarie tjänstemän, vilka erhålla sådana arbetsuppgifter, varom nu
är fråga. Vederbörande myndighet bör dock i så fall äga möjlighet att, då
så av särskilda förhållanden kan anses påkallat, efter Kungl. Maj:ts medgivande
besluta högre ersättning än enligt de sålunda utfärdade föreskrifterna.

Yttrande i ärendet har avgivits av väg- och vattenbgggnadsstgrelsen (Del II,
sid. 239 och 240), som framhållit, bland annat, att styrelsen -— i avsaknad
av en fast personalorganisation för sin byggnadsverksamhet — funne det
oundgängligen nödvändigt, att styrelsen med anlitande av byggnadsmedel
finge på sätt hittills skett och efter omständigheterna utbygga en organisation
av tillfälliga befattningar, på vilka även styrelsens fast anställda tjänstemän
kunna placeras.

Vtshottet. Såsom revisorerna framhållit hava ordinarie och extra ordinarie tjänstemän
hos väg- och vattenbyggnadsstyrelsen överflyttats till arvodesbefattningar
å styrelsens byggnadsavdelningar och därvid tillerkänts ersättningar,
som i många fall väsentligt överstigit de avlöningsförmåner, som eljest tillkomma
dem inom ämbetsverket. Utskottet finner det anmärkta förhållandet
icke vara tillfredsställande. Med hänsyn till att tjänsteman, å vilken civila
avlöningsreglementet är tillämpligt, vid förordnande att bestrida göromål,
som eljest ankomma på tjänsteman tillhörande högre lönegrad, härför endast
äger uppbära vikariatsersättning, finner utskottet i likhet med revisorerna
skäl tala för att föreskrifter av liknande art meddelas för att närmare
reglera avlöningsvillkoren för ordinarie och extra ordinarie tjänstemän,
vilka anförtrotts arbetsuppgifter, varom här är fråga.

Under åberopande av det anförda finner sig utskottet böra hemställa,

att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Majit anhålla, att
Kungl. Majit ville med beaktande av vad utskottet och revisorerna
anfört beträffande ersättning till vissa arvodesinnehavare
hos väg- och vattenbyggnadsstyrelsen vidtaga erforderliga
åtgärder i avseende å detta spörsmåls ordnande.

9:o) Det statliga rcvisionsväsendet. Vissa iakttagelser beträffande myndigheternas
inventarieförteckningar. Under finansdepartementet, § 27,
hava revisorerna uttalat önskemål, att beträffande den statliga revisionsverksamheten
omedelbara åtgärder måtte vidtagas för ernående av en reform
efter grunder, som i huvudsak angivas av revisorerna. (Del I, sid. 112—
120.)

Statsutskottets utlåtande Nr 181.

15

Vidare hava revisorerna under § 30 framhållit behovet av nya bestämmelser
rörande statliga myndigheters skyldighet att föra särskilda inventarieförteckningar.
(Del I, sid. 128 och 129.)

I förstnämnda fråga hava revisorerna inledningsvis lämnat vissa uppgifter
till belysande av den omfattning, i vilken statsverkets inkomster och utgifter
ökats sedan början av 1900-talet, samt framhållit, att den oerhörda ökningen
givetvis åstadkommit en ansvällning av det räkenskapsmaterial, som skall
granskas av de statliga revisionsmyndigheterna. I anslutning härtill framhålles,
att, då revisionsmyndigheterna under nuvarande förhållanden ej gärna
kunna utökas i en omfattning, som svarar mot ansvällningen av räkenskapsmaterialet,
den frågan måste inställa sig, huruvida man genom en
rationalisering av själva granskningsförfarandet kan komma till rätta med
rådande olägenheter.

Efter att hava lämnat en redogörelse för huvuddragen av det nuvarande
statliga revisionsförfarandet, uttala revisorerna följande.

Anmärkningsprocessen i dess hävdvunna former innebär uppenbarligen
fördelar i form av garantier för grundlig utredning och en noggrann prövning
av det enskilda fallet. Men nackdelarna av densamma träda starkt i
dagen vid en granskning av revisionsväsendet ur synpunkten av det önskvärda
i att granskningsförfarandet verkställes och leder till resultat så snabbt
som möjligt. Det är att märka, att det med gällande ordning för anmärkningsprocessen
-—- uppbyggd som den är efter i huvudsak samma schema
som det allmänna domstolsförfarandet — uppkommer ett ovisshetstillstånd
under tiden från det en anmärkning utställts, intill dess det slutliga avgörandet
kommer genom ett utslag av den högsta instansen. Detta kan ofta
dröja högst avsevärd'' tid. Enligt vad revisorerna inhämtat är det sålunda ej
ovanligt, att flera år förgå från det en anmärkning framställes, till dess
målet blivit slutligen avdömt. Då det här stundom gäller frågor av stor
principiell räckvidd, kommer den granskande myndighetens verksamhet härigenom
med nödvändighet att till en del bliva bunden. För redogörare, som
under tiden hava att upprepade gånger, ofta månadsvis, fatta beslut av samma
art som det påtalade, uppkommer ett betänkligt osäkerhetstillstånd. Med
hänsyn till vad förut nämnts om regressrätten drabbar detta givetvis även
dem, till vilka utbetalningar ske.

Såsom nyss framhållits, kan den prövning, som sker i anmärkningsprocessens
tungrodda former, vara motiverad ur synpunkten av att garantier
vinnas för noggrann utredning och grundlig prövning i fall, då utgångsläget
är att bedöma väsentligen ur principiella synpunkter. Ett förhållande,
som revisorerna hava uppmärksammat, är emellertid att, sedan genom ett
utslag av principiell räckvidd hållpunkterna för viss frågas bedömande hava
fastslagits, konsekvenserna härav ej utnyttjas på ett mera rationellt och tidsbesparande
sätt än som för närvarande sker. Förhållandet synes snarast vara
det, att sedan en anmärkning av principiell innebörd framställts och klarhet
i det ifrågavarande spörsmålet vunnits genom tillgripande av den för
anmärkningsprocessen fastslagna gången, rättelse i alla de konkreta fall,
som genom det principavgörande utslaget i fråga så att säga automatiskt avgjorts,
ej ernås med mindre i varje enskilt fall utställes en särskild anmärkning.
En undersökning av beskaffenheten av de revisionsanmärkningar, som

16

Statsutskottets utlåtande Nr 181.

under de senaste åren hava utställts av riksräkenskapsverkets revision, har
stärkt revisorernas uppfattning av att det formella anmärkningsförfarandet
numerärt sett i övervägande grad tillämpas i fall, då den till grund för anmärkningens
oomtvistlighet liggande principfrågan redan blivit löst. Detta
torde sammanhänga med, att med nuvarande ordning skyldighet att återbetala
ett anmärkt belopp ej föreligger med mindre ett lagakraftvunnet utslag
finnes. Ett tillgripande av det omständiga skriftliga anmärkningsförfarandet
i dessa fall synes revisorerna vara mindre rationellt. Ett frigörande
av arbetskraft för angripande av nya, olösta spörsmål skulle med största
sannolikhet kunna ernås, örn samtliga så att säga sekundära anmärkningsanledningar
kunde behandlas i betydligt enklare former än för närvarande.
Det synes härvidlag ligga nära till hands att tillvarataga möjligheten av att
genom utsändande av cirkulär eller dylikt fästa uppmärksamheten på att
ett visst principspörsmål blivit löst och anmoda vederbörande förvaltningsmyndigheter
att med beaktande av detta förhållande själva föranstalta örn
att erforderlig rättelse vidtages i samtliga av det principiella avgörandet påverkade
fall. Kontrollen över att så verkligen sker, borde sedan kunna överantvardas
åt mindre kvalificerade arbetskrafter.

Som av det föregående framgått är det revisorernas uppfattning, att det nu
tillämpade anmärkningsförfarandet i ett förhållandevis mycket stort antal
fall borde kunna inbesparas och ersättas med ett mindre omständigt förfarande.

Ett spörsmål, som i och för sig synes vara värt en undersökning, är enligt
revisorernas mening frågan, i vilken utsträckning mindre kvalificerad arbetskraft
över huvud taget skall kunna utnyttjas för tillgodoseende av uppgifter,
som enligt vad nyss berörts för närvarande handhavas av mera kvalificerad
revisionspersonal.

Vissa förhandsundersökningar, som revisorerna ur denna synpunkt hava
verkställt, synas giva vid handen, att mindre kvalificerad arbetskraft sannolikt
skulle kunna utnyttjas för granskningsarbetet i en större utsträckning
än som i det föregående direkt har åsyftats. Sålunda vill det förefalla revisorerna,
att mycket av det granskningsarbete, som nu förehaves av personal
i revisors ställning, är av den art, att detsamma, behörigen systematiserat,
skulle kunna lika väl och till mindre kostnader för det allmänna under
lämplig handledning utföras av mindre kvalificerad arbetskraft. Detta torde
i all synnerhet gälla i fråga örn granskningen av exempelvis befattningshavares
avlöningsförmåner. Det synes revisorerna i detta sammanhang kunna
ifrågasättas örn icke granskningen i detta avseende skulle kunna rationaliseras
genom införandet av effektivare arbetsmetoder såsom uppställande av
systematiska översiktsregister och andra liknande anordningar.

I detta sammanhang må framhållas, att det ur revisionens synpunkt
ytterst värdefulla material, som är att söka i själva bokföringen, torde kunna
vid eftergranskningen å revisionsbyråerna utnyttjas effektivare än för
närvarande. Att erforderliga kunskaper i fråga örn statsbokföringens grunder
såväl som ett uppmärksamt följande av förändringarna i densamma
måste vara en förutsättning härför, torde vara uppenbart. Ett intimare samarbete
mellan den med bokföringsgranskningen närmast förtrogna budgetbyrån
och revisionsbyråerna skulle därför med all sannolikhet vara avvärde.
Vad beträffar den nyss avsedda rationaliseringen av själva granskningsarbetets
bedrivande, hava revisorerna inhämtat, att till följd av den
genom militärinkallelser föranledda bristen på manliga tjänstemän under
senaste året prövats ett system, varigenom kvinnlig arbetskraft med fördel
under lämplig handledning utnyttjats för utredningar m. m. av teknisk och
mera rutinmässig karaktär.

Statsutskottets utlåtande Nr 181.

17

Med det hittills anförda hava revisorerna i någon män velat belysa frågan,
huruvida formerna för gransknings- och anmärkningsförfarandet böra kunna
något uppmjukas och rationaliseras.

Revisorerna vilja härefter övergå till att något närmare skärskåda frågan,
i vad mån de nuvarande tungrodda formerna för anmärkningsprocessen
kommit att sätta sin prägel på granskningsförfarandcts allmänna inriktning.
Härvid torde det till en början böra fasthållas, att enligt gällande instruktioner
den rent kamerala granskningen, d. v. s. granskningen av att samtliga
utanordningar skett i behörig ordning och med iakttagandet av gällande
författningsföreskrifter, framstår såsom den för revisionen väsentliga
uppgiften. Från det i och för sig värdefulla i en räkenskapsgranskning ur
denna synpunkt vilja revisorerna givetvis ej bortse. Emellertid framgår av
gällande instruktioner, att granskningen även skall medgiva plats åt ett kontrollerande
av att statens bästa i allmänhet har iakttagits och att framställningar
göras om att erforderliga författningsändringar bliva vidtagna, i
den mån gällande författningsföreskrifter visa sig vara mindre ägnade att
tillgodose erforderliga krav på ändamålsenlighet och överskådlighet ur ekonomisk
synpunkt.

En undersökning av i vilken utsträckning revisionsanmärkningar i hävdvunna
former förekomma i förhållande till exempelvis antalet vidtagna
framställningar om ernående av rättelse i författningsföreskrifter, som visat
sig vara otydliga eller svårtillämpade, synes emellertid giva vid handen, att
anmärkningsförfarandet i gängse former dominerar hela revisionsverksamheten
i en icke önskvärd omfattning. Någon granskning ur mera allmänna
ekonomiska synpunkter torde, som i det följande skall närmare belysas,
överhuvud taget icke förekomma. Revisorerna kunna ej undgå att fästa uppmärksamheten
på det faktum, att granskningen av utgifterna — vilken synes
vara mera tillrättalagd för det vedertagna anmärkningsförfarandet — kommit
att spela en helt dominerande roll jämfört med den enligt revisorernas
mening minst lika betydelsefulla kontrollen över att statsverkets inkomster,
varmed då avses ej enbart skatter och andra egentliga statsinkomster utan
även de inkomster, som i form av särskilda uppbördsmedel upptagas till
redovisning under olika riksstatsanslag, i behörig ordning inflyta och redovisas.
I detta sammanhang vilja revisorerna framhålla de påpekanden, som
riksdagens revisorer under senare år vid ett flertal tillfällen gjort angående
vikten av att övervakandet av skatteuppbördens behöriga bedrivande ej
cftersättes och angående betydelsen av en i allmänhet skärpt inkomstkontroll.
Särskilt må påpekas, att vad riksdagens föregående år församlade revisorer i
sådant avseende påpekat föranlett Kungl. Majit att vidtaga åtgärder för en
modernisering och effektivisering av skattekontrollen.

Tidigare har, delvis ur andra synpunkter, framhållits önskvärdheten av
att granskningen sker i nära anslutning till räkenskapernas avlämnande.
Därest genom de ifrågasatta rationaliseringsåtgärderna kunde så ordnas, att
granskningen inom de reviderande verken bleve mera fortlöpande än för
närvarande, skulle sannolikt utsikterna till ett mera positivt utnyttjande
av de iakttagelser, som göras vid räkenskapsgranskningen, betydligt okas.
Att detta skulle vara av största värde för det allmänna torde vara uppenbart.

Till en början må framhållas de påtagliga fördelarna av att begångna misstag
på grund av feltolkningar av gällande författningar bliva påpekade och
rättade redan från början. Värdet härav framträder särskilt tydligt under
nu rådande förhållanden, då författningar på det administrativa och ekonomiska
området av ofta svårtolkad ari med nödvändighet måste träda i kraft

Bihang till riksdagens protokoll 6 sunil. Nr ISI.

2

18

Statsutskottets utlåtande Nr 181.

i nära anslutning till att de utkommit av trycket. Betydelsen av en från början
såvitt möjligt enhetlig och riktig tillämpning härvidlag är påtaglig. Ju
mera möjligheterna ökas för de granskande myndigheterna att på ett tidigt
stadium följa verkningarna i de avseenden, varom nu är fråga, av nytillskapade
bestämmelser, desto större värde böra samma myndigheter kunna få,
då det gäller att lämna medverkan vid utarbetandet av nya författningsbestämmelser,
som beröra deras verksamhetsområden.

Det ligger nära till hands att här något beröra frågan, huruvida icke revisionsverken
borde i betydligt större utsträckning än för närvarande är fallet,
bedriva en förebyggande verksamhet, inriktad på åtgärder till förhindrande
av att felaktigheter uppkomma. Av intresse är, att genom en nyligen företagen
ändring i riksräkenskapsverkets instruktion nämnda ämbetsverk erhållit
befogenhet att på förfrågan meddela erforderliga upplysningar beträffande
tolkning av författningsföreskrifter m. m. Enligt vad revisorerna inhämtat
har den härmed avsedda frågeverksamheten numera kommit i gång
och direkt kontakt mellan ämbetsverket och redogörarna härigenom i många
fall vunnits. Revisorerna vilja understryka önskvärdheten av att den direkta
kontakten mellan redogörarna och revisionsmyndigheterna vidgas och ytterligare
fördjupas. Härigenom måste anmärkningsanledningarna komma att
minskas. Särskilt betydelsefullt synes det emellertid revisorerna vara att en
effektiv övervakning kommer till stånd däröver att nya författningar och erforderliga
tillämpningsföreskrifter omedelbart komma till vederbörandes
kännedom och från början efterlevas. Revisorerna vilja ifrågasätta, örn icke
de reviderande verken genom periodiska meddelanden i lämplig publikationsform
borde sörja härför.

Av särskilt stort värde skulle det enligt revisorernas åsikt vara, om genom
en rationalisering av revisionsverksamheten ökat utrymme kunde beredas för
en granskning även ur allmänt ekonomiska synpunkter.

Enligt gällande instruktion för riksräkenskapsverket skall granskningen
inom nämnda verk avse att kontrollera, förutom redogörelsernas överenstämmelse
med fastställda formulär samt deras riktighet till siffran, att inkomsterna
uppbäras och redovisas samt att utgifterna verkställas och bokföras i
enlighet med riksstat, specialstater, utfärdade författningar och eljest givna
stadganden ävensom att i övrigt vid förvaltningen av kronans medel och
andra tillgångar gällande föreskrifter följas samt nödig sparsamhet och
statens bästa iakttages. Sistnämnda tämligen vagt avfattade föreskrift skulle
sålunda medgiva en mera allmän granskning ur den synpunkten att nödig
sparsamhet och statens hästa iakttagits, ehuru denna synpunkt satts i andra
hand. Att den egentliga räkenskapsgranskningen leder till åtgärder på grundval
härav, torde också enligt vad revisorerna inhämtat höra till sällsyntheterna.
Revisorerna hava kommit till den uppfattningen, att den granskning
ur ekonomisk synpunkt av olika myndigheters medelsförvaltning, vartill
instruktionen såsom nämnts medger viss möjlighet, kommit att ställas i
skymundan för den rent kamerala kontrollen av gällande författningars efterlevnad.
Detta förhållande synes emellertid icke kunna läggas ämbetsverket
till last. Det torde få betraktas som en konsekvens av gällande regler för
anmärkningsprocessen. Helt naturligt kan det betraktelsesättet hava uppkommit,
att den ur revisionssynpunkt »idealiska» anmärkningen är den, som
är så utformad och byggd på sådana grunder, att dess riktighet erkännes och
det anmärkta beloppet inlevereras eller att den med utsikt att stå sig kan
genomgå anmärkningsprocessens olika stadier. Revisionsanmärkningen i
denna form kan sägas vara revisionens av ålder vedertagna uttrycksmedel.
För de kritiska iakttagelser av mera allmän ekonomisk natur, som borde

Statsutskottets utlåtande Nr 181.

19

kunna utvinnas ur granskningen, saknas däremot en vedertagen uttrycksform
lika väl som erforderliga medel att åvägabringa rättelse. I detta sammanhang
må nämnas, att i fall, då riksräkenskapsverkets revision i anmärkningsform
påtalat slöseri eller mindre ändamålsenliga anordningar inom ramen av gällande
författningsföreskrifter, kammarrätten regelmässigt avslagit anmärkningarna
med hänvisning till att vederbörande redogörare ej överskridit sin
befogenhet.

Mot bakgrunden av det nu anförda, ter sig revisionsverksamhetens formella
karaktär förklarlig. Icke desto mindre skulle det enligt revisorernas
uppfattning med all sannolikhet medföra betydande fördelar för det allmänna,
örn revisionsverksamheten erhölle en mera allsidig inriktning än vad för
närvarande synes vara fallet. Genom en dylik utvidgning av revisionsverksamheten
till en granskning även ur allmänna ekonomiska synpunkter —
varvid möjlighet givetvis bör beredas att i särskilda fall av betydelse anlita
även speciell expertis — skulle revisionsmyndigheten efter hand erhålla allt
större erfarenhet och därigenom ökad möjlighet att bedöma olika myndigheters
ekonomiska förvaltning. I förevarande sammanhang är det av betydelse
att påpeka, att statsförvaltningens skiftande organisationsformer medföra,
att redogörarna inom förvaltningen kunna hava mycket olika kvalifikationer.
I många fall skulle sannolikt betydande besparingar för det allmänna
kunna göras, därest vederbörande redogörare hade möjlighet att inhämta
stöd av en kunnig, rådgivande revisionsmyndighet.

Om granskningen på sätt förut antytts skulle utvidgas till sin innebörd,
uppkommer frågan på vilket sätt rättelse lämpligen skall åvägabringas i
uppmärksammade fall av slöseri, mindre ändamålsenliga anordningar m. m.

Uppenbarligen bör i många fall rättelse kunna ernås genom en direkt hänvändelse
från den granskande myndighetens sida. I fall, då det påtalade förhållandets
felaktighet bestrides, synes det få ankomma på vederbörande ämbetsverk
att efter verkställd utredning i någon form anmäla förhållandet för
Kungl. Maj:t.

Revisorerna vilja understryka önskvärdheten av att de iakttagelser, som
göras vid granskningen inom samtliga de reviderande verken, systematiseras
och sammanföras i revisionsberättelser, som upprättas för varje år och överlämnas
även till riksdagens revisorer. För revisorernas arbete och allmänna
verksamhet måste det nämligen vara av stor betydelse att få del av de erfarenheter
och iakttagelser, som gjorts av de statliga revisionsmyndigheterna,
vartill kommer att dubbelarbete härigenom kan undvikas. Härjämte må
uppmärksammas, att en av riksdagens revisorerers viktigaste uppgifter torde
vara att tillse, att de statliga granskningsmyndigheternas verksamhet bedrives
på ett effektivt och i övrigt ändamålsenligt sätt. Örn de granskande myndigheterna
årligen lämnade riksdagens revisorer en utförlig redogörelse för
sitt arbete under året och för de iakttagelser, som därvid gjorts, skulle revisorernas
uppgift i nyssberörda hänseende betydligt underlättas. I delta
sammanhang vilja revisorerna framhålla, att den redogörelse för revisionsverksamheten,
som ingår i riksräkenskapsverkets årsbok, med åren synes
hava blivit alltmera knapphändig. För närvarande är huvudvikten helt lagd
på en uppgift örn antalet på de olika revisionskontoren framställda anmärkningar.
De uppgifter, som .skulle lämnas riksdagens revisorer, synas böra
innehålla, förutom en systematiskt ordnad sammanställning över verkställda
anmärkningar och av vederbörande ämbetsverk vidtagna åtgärder i fråga
örn förslag till ändringar i författningar och föreskrifter, även en framställning
av de iakttagelser, som vid granskningen gjorts i avseende på eventuella
brister i organisatoriskt avseende eller i allmänhet i fråga örn hand -

20

Statsutskottets utlåtande Nr 181.

havandet av den ekonomiska förvaltningen. En sådan redogörelse borde enligt
revisorernas mening, därest särskilt avseende fästades vid förhållanden
av principiell innebörd, kunna bliva högst instruktiv även för myndigheter
och redogörare. Den skulle dessutom erbjuda den naturliga form, i vilken
sådana vid granskningen iakttagna förhållanden bringades till statsrevisorernas
kännedom, som företrädesvis syntes böra av dessa göras till föremål för
utredning rörande av riksdagen beviljade anslagsmedels disponerande av förvaltningsmyndigheterna
och eventuella därav påkallade åtgärder. Sålunda
skulle vägen öppnas för ett ur många synpunkter önskvärt och för det allmänna
med all sannolikhet värdefullt vidgat samarbete mellan de reviderande
verken och riksdagens revisorer.

De önskemål beträffande den statliga revisionsverksamheten m. m., åt vilka
revisorerna i det föregående hava givit uttryck, äro av den allmänna vikt
och betydelse, att revisorerna anse, att omedelbara åtgärder för ernående av
en reform efter i huvudsak ovan angivna grunder böra vidtagas.

I ärendet rörande de statliga myndigheternas inventarieförteckningar hava
revisorerna, efter att hava lämnat en redogörelse för bestämmelserna i kungörelsen
den 20 maj 1881 (nr 28) angående upprättande av förteckningar
över statsverket tillhöriga möbler och därmed jämförliga värdefullare inventarier,
anmält vissa iakttagelser rörande kungörelsens tillämpning. I anslutning
härtill hava revisorerna uttalat följande.

Såsom av ovan lämnade redogörelse framgår, är tillämpningen av kungörelsens
bestämmelser synnerligen skiftande, vilket torde kunna förklaras av
att kungörelsen, som givetvis var avsedd att ordna de vid tiden för dess tillkomst
rådande förhållandena, sedermera ej reviderats.

Då kungörelsen ifråga måste anses föråldrad och numera icke utan stora
olägenheter kan praktiskt tillämpas särskilt med hänsyn till de vidlyftiga
utredningar beträffande inköps- och försäljningspris, som vad angår de affärsdrivande
verken med deras stora årliga omsättning av inventarier måste
åtfölja inventarieförteckningen, samt till de skiftande begrepp, som råda örn
vad som bör hänföras till inventarier och medtagas i förteckningen, finna
revisorerna det angeläget, att nya bestämmelser å detta område utfärdas.

I ärendet rörande det statliga revisionsväsendet har yttrande avgivits av
riksräkenskapsverket (Del II, sid. 252—262), som ifrågasätter, förutom vissa
partiella reformer i fråga örn anmärkningsprocessen och det skriftliga anmärkningsförfarandet,
viss omläggning i syfte att mera än för närvarande
inrikta revisionsverksamheten på rent förebyggande åtgärder för att minska
anledningarna till revisionsanmärkningar vid efterhandsgranskningen. Vidare
angivas vissa förutsättningar för en utvidgning av granskningsverksamheten
till att avse även andra synpunkter än de rent kamerala ävensom
vissa möjligheter till utvidgat samarbete mellan de olika revisionsverken inbördes
samt till ett bättre utnyttjande från riksdagens revisorers sida av det
statliga revisionsarbetets resultat. För reformernas genomförande fordras
emellertid, framhåller ämbetsverket, en förstärkning av dess personalorganisation.

Riksräkenskapsverket har jämväl avgivit yttrande i anledning av revisorernas
uttalande rörande vissa iakttagelser beträffande myndigheternas in -

Statsutskottets utlåtande Nr 181.

21

ventarieförteckningar (Del II, sid. 266 och 267) och har därvid förklarat sig
icke hava något att erinra mot förslaget om en översyn av i ämnet gällande
bestämmelser.

De av revisorerna framförda önskemålen beträffande den statliga revisionsverksamhetens
effektivisering innefatta flera beaktansvärda uppslag.
Detta gäller i första hand önskemålet, att vid revisionen av de statliga räkenskaperna
granskningen måtte erhålla en mera allsidig inriktning än vad som
för närvarande är fallet. Tydligt är att vid revisionsarbetet för närvarande
endast de kamerala synpunkterna kunna i önskvärd utsträckning tillgodoses,
medan tillräckligt organisatoriskt underlag för sakrevision i egentlig mening
saknas. Att detta innebär en kännbar svaghet beträffande medelskontrollen
torde stå i öppen dager. Det synes utskottet därför önskvärt, att den
statliga revisionen mera än hittills inriktas på en dylik granskning och att
frågan örn de härför erforderliga organisationsåtgärderna blir föremål för
närmare utredning.

Revisorerna hava vidare påtalat vissa nackdelar, som äro förenade med
anmärkningsprocessen och det på anmärkningsprocessen grundade skriftliga
anmärkningsförfarandet. Sålunda framhålles att genom gällande ordning för
anmärkningsprocessen — uppbyggd som den är efter i huvudsak samma schema
som det allmänna domstolsförfarandet — uppkommer ett ovisshetstillstånd
under tiden från det en anmärkning framställts, intill dess det slutliga
avgörandet kommer genom ett utslag av den högsta instansen, vilket ofta
kan draga högst avsevärd tid. Då det här stundom gäller frågor av stor principiell
räckvidd, kommer den granskande myndighetens verksamhet härigenom
med nödvändighet att till en del bliva bunden. Det synes utskottet uppenbart,
att den nu tillämpade anmärkningsprocessen är både omständlig
och tidsödande och att en reform i syfte att åstadkomma ett snabbare och
mera förenklat anmärkningsförfarande är av behovet påkallad. Riksräkenskapsverket
har framhållit, att en väsentlig ändring till det bättre skulle kunna
ernås därigenom, att kammarrätten med förtursrätt prövade besvär i anmärkningsmål
av mera allmän och prejudicerande betydelse. Utskottet finner
även den nu föreliggande frågan vara av den allmänna betydelse, att
den bör göras till föremål för utredning.

Under förevarande paragraf hava revisorerna även framställt vissa andra
anmärkningar i syfte att åstadkomma en effektivisering av nuvarande revisionsförfarande.
De av revisorerna i sådant avseende ifrågasatta åtgärderna,
vilka synas utskottet ändamålsenliga, torde dock vara av den beskaffenhet,
att de kunna utan särskild utredning och organisatoriska ändringar genomföras.
Sålunda har framförts önskemålet, huruvida icke revisionsverken borde
i betydligt större utsträckning än för närvarande är fallet bedriva en förebyggande
verksamhet, inriktad på åtgärder till förhindrande av att felaktigheter
uppkomma. Sålunda synes riksräkenskapsverkets upplysningsverksamhet
böra utsträckas till att avse jämväl förfrågningar från det kommunala,
statsunderstödda undervisningsväsendet. Ett medgivande för medelsförval -

Utskottet.

22

Statsutskottets utlåtande Nr 181.

tare vid dylika undervisningsanstalter — inom riket finnas över 2,300 skoldistrikt
—- att vid tolkningen av avlöningsbestämmelser m. m. rådfråga riksräkenskapsverket
skulle även medföra en väsentlig lättnad och ett värdefullt
stöd i deras arbete.

Utskottet vill vidare understryka angelägenheten av det av revisorerna
framförda önskemålet att erhålla en utförlig årlig redogörelse över granskningsverksamhetens
bedrivande i avseende å framställda anmärkningar, vidtagna
åtgärder samt gjorda iakttagelser i övrigt. Riksräkenskapsverket har i
detta sammanhang uttalat, att utarbetandet av en sådan redogörelse otvivelaktigt
skulle vara av betydelse även för arbetet inom verket. Med hänsyn
till ämbetsverkets ställning som överrevision och i syfte att underlätta därmed
sammanhängande arbetsuppgifter borde emellertid såsom riksräkenskapsverket
även framhållit redogörelsen för verkets eget granskningsarbete
kompletteras på så sätt, att specialrevisionerna åläggas att i sin tur till riksräkenskapsverket
ingiva motsvarande berättelser över sin verksamhet. För
att tillgodose det av revisorerna uttalade önskemålet synes det utskottet lämpligt,
att en sammanfattande redogörelse för det statliga revisionsarbetet under
varje räkenskapsår utarbetas av riksräkenskapsverket, vilken redogörelse
skulle överlämnas till Kungl. Maj:t för att ställas till statsrevisorernas förfogande.
En sådan redogörelse torde kunna lämnas redan år 1942 till riksdagens
då församlade revisorer.

Vissa av de av revisorerna framförda förslagen i syfte att åstadkomma en
effektivisering av nuvarande revisionsförfarande torde utan ytterligare utredningar
kunna omedelbart genomföras. Utskottet förutsätter därför, att dessa
spörsmål av Kungl. Majit tagas under övervägande. Andra av statsrevisorerna
berörda frågor torde däremot vara av beskaffenhet att böra bliva föremål
för utredning, vilken lämpligen bör utsträckas till att omfatta en allmän
och allsidig översyn av det nuvarande statliga revisionsväsendet. Utskottet
vill dock redan nu som sin mening uttala, att en reform på förevarande
område icke bör rubba statsrevisorernas konstitutionella ställning
eller påkalla ändring i deras granskningsrätt.

I detta sammanhang vill utskottet med anledning av vad revisorerna under
§ 30 i sin berättelse anfört beträffande vissa iakttagelser i finga örn
myndigheternas inventarieförteckningar uttala önskvärdheten av att nuvarande
föråldrade bestämmelser på området ersättas med nya.

Under åberopande av det anförda får utskottet hemställa,

att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Majit anhålla,
att Kungl. Majit ville låta verkställa utredning i fråga om det
statliga revisionsväsendet.

10:o) Vissa iakttagelser angående statsverkets expensutgifter. Under finansdepartementet,
§ 28, hava revisorerna till behandling upptagit frågan
angående möjligheterna att nedbringa statsmyndigheternas expenskostnader.
(Del I, sid. 120—127.)

Statsutskottets utlåtande Nr 181.

23

Efter att hava erinrat därom, att spörsmålet om vidtagande av åtgärder till
expensutgifternas nedbringande vid skilda tillfällen varit föremål för behandling,
samt att vissa åtgärder i besparingssyfte vidtagits, hava revisorerna
framhållit, att en mera ingående behandling tidigare dock endast ägnats
statsverkets utgifter för skrivpapper, läskpapper, kuvert, skrivmaterialier i
övrigt såsom bläck, pennor, skriv- och räknemaskiner, bränsle och glödlampor
samt frågan örn centraliserad upphandling av förenämnda artiklar.
Revisorerna hava nu verkställt en undersökning rörande kostnader för tvätt,
elektrisk energi och bokbinderi vid ett flertal statliga verk och myndigheter
i huvudstaden. För de iakttagelser revisorerna härvid gjort, lämnas en redogörelse
i berättelsen, och i anslutning härtill behandlas jämväl frågan om
möjligheten att åstadkomma besparingar genom en minskning av skrivpappersförbrukningen.

Revisorerna hava i ärendet gjort följande uttalande.

Då det gällt att pröva möjligheterna för nedbringande av statsmyndigheternas
expenskostnader, hava revisorerna i första hand velat undersöka,
huruvida Kungl. Maj:ts ovanberörda cirkulär till statsmyndigheterna den 1
december 1939 varit av åsyftad verkan. I nämnda cirkulär angåvos vissa
allmänna riktlinjer till ledning för besparingsarbetet, varjämte myndigheterna
anbefalldes att noggrant undersöka möjligheterna att nedbringa utgifterna
för omkostnader samt skyndsamt vidtaga de besparingsåtgärder, vartill
undersökningen kunde föranleda. Revisorerna hava i många fall konstaterat,
att cirkulärets anvisningar vunnit beaktande. Ett flertal myndigheter
hava sålunda snabbt vidtagit undersökning för åstadkommande av besparingar
samt utfärdat föreskrifter och vidtagit i övrigt erforderliga åtgärder i
sådant hänseende.

De iakttagelser beträffande vissa myndigheters kostnader för tvätt, elektrisk
energi och bokbindning, för vilka revisorerna ovan redogjort, giva emellertid
vid handen, att ytterligare besparingar kunna göras.

I det föregående har påvisats, att kostnaderna för tvätt variera högst väsentligt.
Revisorerna hava med hänsyn härtill under hand från fångvårdsstyrelsens
arbetskontor inhämtat, att genom dess förmedling utan större svårighet
skulle kunna uppbyggas en organisation, avseende en centralisering av
tvätten för de statliga institutionerna i Stockholm. Eventuellt kunde centraliseringen
ske i sådan form, att arbetskontoret övertoge förefintliga handduksförråd
samt förbunde sig att tillhandahålla rena handdukar i mån av
behov. En dylik anordning skulle sannolikt kunna medföra väsentliga besparingar.

Vidkommande kostnaderna för elektrisk energi vilja revisorerna ifrågasätta,
huruvida icke ett nedbringande av dessa skulle kunna åstadkommas
genom att gemensam mätare över lag införes för myndigheter, som äro
inrymda i en och samma fastighet. De svårigheter, som därvid skulle uppstå
i fråga örn fördelningen av kostnaderna på de skilda myndigheterna, torde
kunna undanröjas genom att utöver den gemensamma huvudmätaren låta
uppsätta s. k. sekundärmätare.

Kostnaderna för bokbindning torde kunna avsevärt nedbringas. Beträffande
inbindningen av verifikationer må ifrågasättas, huruvida icke bestämmelser
böra utfärdas till åstadkommande av likformig bindning i kartongpärmar.
Revisorerna vilja framhålla, att möjligheterna lill önskvärd gallring
av verifikationerna hell åsidosättas genom handlingarnas inbindning i
fasta band. Förutom den betydligt högre kostnaden för bindningen har man

24

Statsutskottets utlåtande AV 181.

Utskottet.

i sistnämnda fall att räkna med kostnader för ökat arkivutrymme. Bindning
av huvudböcker, protokoll, koncept och övriga handlingar bör enligt
revisorernas mening ske i ett så enkelt utförande som möjligt. Endast då
särskilda omständigheter kunna föranleda därtill böra skinnband, guldtryck
och dylikt få komma till användning. Revisorerna vilja ifrågasätta, huruvida
icke åt riksräkenskapsverket bör uppdragas att utöva kontroll över hithörande
förhållanden och kostnader.

Vidare synes^ det revisorerna angeläget, att undersökning utan dröjsmål
verkställes angående obligatoriskt införande inom statsförvaltningen av det
s. k. internationella normalformatet å papper. Det torde få anses uppenbart,
att pappersförbrukningen härigenom skulle väsentligt nedbringas.

Ett spörsmål, som revisorerna slutligen vilja något ingå på, är frågan huruvida
det allmänt kända användandet inom den statliga förvaltningen av ett
mycket stort antal olika blanketter skulle kunna på något sätt motverkas genom
åtgärder i standardiserande riktning. Enligt vad revisorerna under
hand erfarit hava vissa åtgärder av sådant slag med framgång kunnat genomföras
i fråga örn Stockholms stads förvaltning. Revisorerna hava kommit
till den uppfattningen att liknande åtgärder inom statsförvaltningen förutom
en besparing av papper ävensom fördelar ur arkiveringssynpunkt i
manga tall skulle komma att medföra en för såväl de statliga befattningshavarna
som för enskilda önskvärd förenkling.

Yttranden hava avgivits av statskontoret, riksräkenskapsverket och fångvårdsstyrelsen
(Del II, sid. 263—266), och hava de hörda myndigheterna i
huvudsak biträtt revisorernas förslag.

Utskottet vill erinra därom, att riksdagens revisorer vid upprepade tillfällen
under gångna år till behandling upptagit frågan örn nedbringande av
statsverkets expensutgifter. I cirkulär den 1 december 1939 har, såsom revisorerna
framhållit, Kungl. Majit anbefallt vissa besparingsåtgärder i angivna
hänseende. Under förevarande paragraf hava revisorerna undersökt
möjligheterna att åstadkomma ytterligare besparingar på området. De uppslag,
som framkommit vid den av revisorerna verkställda undersökningen,
synas utskottet vara förtjänta av beaktande och utskottet anser därför en
utredning av hithörande spörsmål böra komma till stånd.

Utskottet hemställer,

att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Majit anhålla, att
Kungl. Majit ville låta undersöka möjligheterna till ytterligare
besparingar i fråga örn statsverkets expensutgifter.

11 °) Krisförhållandenas inverkan på tullens och länsstyrelsernas arbetsbörda.
Under finansdepartementet, § 34, hava revisorerna meddelat, att
de verkställt en jämförande undersökning rörande den inverkan, som nu
rådande krisförhallanden utöva på arbetsbördan för personalen vid tullstaten
och länsstyrelserna (Del I, sid. 137—155).

Efter att hava lämnat en redogörelse för sina iakttagelser på området hava
revisorerna gjort följande allmänna uttalande:

Statsutskottets utlåtande Nr 181.

25

Av statens utgifter åtgå avsevärda belopp till bestridande av avlöningar
och omkostnader vid olika statliga verk och myndigheter. Med hänsyn lill
den stora betydelse administrationskostnaderna hava ur statsfinansiell synpunkt
är det givetvis redan under normala tider av vikt att tillse att dessa
kostnader hållas inom en jämförelsevis begränsad ram och att statens utgifter
för administrationen avpassas i enlighet med de behov, som vid varje
tillfälle kunna föreligga inom statsförvaltningens olika grenar. Under de
exceptionella förhållanden, vilka betingas av nu rådande krisläge, har det
emellertid visat sig, att vissa förskjutningar inträtt i fråga örn behov av arbetskrafter
för olika grenar av statsförvaltningen. Till följd av krisläget har
staten å ena sidan varit nödsakad att ingripa å flera samhällsområden i reglerande
och kontrollerande syfte, under det att å andra sidan en betydande
minskning av arbetsuppgifternas omfattning inträtt inom andra statliga förvaltningsområden.
En följd av denna förskjutning av arbetsuppgifterna inom
det statliga verksamhetsområdet har blivit, att för vissa verk och myndigheter
uppstått ökat behov av arbetskraft av olika slag, under det att inom
andra förvaltningsområden arbetsuppgifternas minskning medfört eller bort
kunna medföra en betydande reducering av antalet där anställda befattningshavare.

Av den av revisorerna verkställda utredningen framgår, att omfattningen
av göromålen vid flertalet tullanstalter avsevärt nedgått. Att nedgången av
göromålen också medfört en betydande lättnad i arbetsbördan säger sig självt
och har också vitsordats av personalen vid åtskilliga tullanstalter, som revisorerna
besökt. Om förhållandena vid tullstaten sålunda må anses utgöra ett
exempel på huru genom krisen arbetsbördan inom en statlig förvaltningsgren
i avsevärd omfattning minskats, torde länsstyrelserna, vilka i mycket stor utsträckning
ålagts nya arbetsuppgifter i anledning av krisförhållandena, å
andra sidan kunna tjäna som exempel på en statlig förvaltningsgren, vilken
i nuvarande krisläge har att fullgöra en alltmera växande och tyngande arbetsbörda.
Att länsstyrelserna vid sådant förhållande icke varit i stånd att
utan avsevärd personalförstärkning fullgöra sina arbetsuppgifter torde icke
få anses anmärkningsvärt. Emellertid synas de arbetsuppgifter, vilka till följd
av krisen lagts på länsstyrelserna, i mycket stor utsträckning vara av jämförelsevis
enkel beskaffenhet. Sålunda torde ärenden angående både värnskatt,
familjebidrag, bensin och motorfordon till stor del vara blankettärenden.
och arbetet därmed torde i regel ej kunna anses kräva mera kvalificerad
personal. De flesta av de efter krisens början i jämförelsevis stort antal anställda
nya befattningshavare hava också anställts i biträdesgrad. Vid så
gott sorn samtliga länsstyrelser har utbetalats ersättning för övertidsarbete —
likaså övervägande till personal i de lägsta lönegraderna — med belopp, som
sammanlagt måste beräknas uppgå till hundratusental kronor.

Av den nu gjorda jämförelsen mellan tullstaten och länsstyrelserna framgår,
alt vid tullstaten otvivelaktigt föreligger ett överskott å arbetskraft, vilket
överskott, i den mån krisförhållandena utveckla sig, torde få antagas
komma att ökas. För länsstyrelsernas vidkommande åter torde krisen medföra
alltjämt stigande behov av arbetskraft för fullgörande av nytillkomna
arbetsuppgifter. Revisorerna förbise ingalunda de svårigheter, som onekligen
måste förefinnas för en minskning av personalbeståndet vid tullstaten, framförallt
av hänsyn till befattningshavarnas personliga intressen. Trots dessa
svårigheter hade enligt revisorernas bestämda uppfattning tullstatens personalbestånd
bort kunna minskas i långt större utsträckning än som hittills
skett.

Enligt revisorernas mening hade man för åtskilliga av de nya arbetsuppgifter,
för vilka länsstyrelserna nu i stor utsträckning anställt befattnings -

26

Statsutskottets utlåtande Nr 181.

U Is kottet.

havare, vilka tidigare ej innehaft statsanställning, med fördel bort kunna anlita
den personal, vilken tullstaten under nuvarande förhållanden ej kunnat
bereda full sysselsätting. Att så icke blivit fallet torde i viss mån bero på att
någon skyldighet för tullstatens befattningshavare att tjänstgöra vid annat än
det verk de tillhöra icke finnes föreskriven. Motsvarande brist på föreskrift
synes föreligga i samtliga statliga avlöningsreglementen.

Med förevarande exempel för ögonen måste man, anse revisorerna, skyndsamt
söka åstadkomma sådana föreskrifter, att överflyttning av ledig arbetskraft
från en gren av statsförvaltningen till en annan, där behov av ökad arbetskraft
föreligger, möjliggöres. Om också kontrasten mellan arbetsförhållandena
vid tullen å ena sidan och länsstyrelserna å den andra framstår särskilt
skarpt, torde dessa förhållanden, såsom revisorerna redan framhållit,
äga sin motsvarighet, mer eller mindre utpräglat, även på andra områden
inom statsförvaltningen. Att det under sådana omständigheter ur statsnyttans
synpunkt är önskvärt, att statlig arbetskraft smidigt skall kunna överflyttas
till det område, där den bäst behövs, torde icke av någon kunna förnekas.

För att åstadkomma en ur alla synpunkter önskvärd överflyttning av arbetskraft
olika statsorgan emellan synes man emellertid icke kunna stanna
vid att utfärda föreskrifter om tjänstgöringsskylighet vid annat än eget verk.
Det synes ock böra tagas under övervägande, att ett för övervakande av
fördelningen av arbetskrafter lämpligt förmedlingsorgan kommer till stånd,
utrustat med befogenhet att i den mån så befinnes nödvändigt och påkallat
hänvisa personal till tjänstgöring inom annan statlig verksamhet än den
vederbörande tillhör.

Med hänsyn till dessa spörsmåls stora betydelse i besparingshänseende
under rådande krisförhållanden hava revisorerna ansett sig böra å dem
fästa riksdagens uppmärksamhet.

Yttranden ha avgivits av länsstyrelserna i Stockholms, Malmöhus och
Västernorrlands län, generaltullstyrelsen samt allmänna lönenämnden (civilförvaltningen).
(Del II, sid. 267—278.)

Den av revisorerna behandlade frågan har av Kungl. Majt upptagits i cirkulär
till statsmyndigheterna den 10 januari 1941 (S. F. S. nr 20), vari lämnats
föreskrifter angående vissa anmälningar rörande personalöverskott och
antagning av personal m. m.

Örn vad sålunda förekommit har utskottet velat här

erinra.

12:o) Dröjsmål med insändande av besvär i taxeringsmål. Under finansdepartementet,
§ 35, hava revisorerna fäst uppmärksamheten vid att besvär
till kammarrätten över ordinarie prövningsnämnds beslut ofta inkomma till
kammarrätten först efter avsevärda dröjsmål. (Del I, sid. 155—157.)

Revisorerna hava erinrat om att 1938 och 1939 års statsrevisorer till behandling
upptagit förevarande spörsmål ävensom redogjort för riksdagens
beslut med anledning av nämnda anmärkningar.

Revisorerna hava gjort följande allmänna uttalande:

Statsutskottets utlåtande Nr 181.

27

Revisorerna hava i sina uttalanden 1938 och 1939 framhållit, att det vore
ett rimligt krav från de skattskyldigas sida, att taxeringarna prövades så
snabbt som möjligt och hava ifrågasatt, om icke åtgärder i en eller annan
form, exempelvis genom fastställandet av bestämd tidsfrist, inom vilken
länsstyrelserna skulle hava till kammarrätten insänt inkomna besvär, borde
vidtagas. Revisorerna finna det synnerligen anmärkningsvärt, att, trots dessa
upprepade påpekanden, ingen som helst förändring till det bättre synes
hava inträtt. Att besvär ännu mer än fyra år efter prövningsnämnds beslut
ej inkommit till kammarrätten måste anses högst klandervärt. Revisorerna
vilja därför ånyo, med anledning av den genom årets utredning vunna erfarenheten
om de långa dröjsmålen, uttala, att de finna införandet av en bestämd
tidsfrist påkallat, exempelvis att besvär skola vara till kammarrätten
överlämnade senast den 30 juni året efter taxeringsåret, såsom 1938 års revisorer
och kammarrätten i sin förklaring med anledning av 1939 års revisorers
uttalande föreslagit.

Den av revisorerna upptagna frågan har med anledning av väckta motio- Utskottet.
ner varit föremål för behandling av bevillningsutskottet i dess den 6 juni
1941 avgivna betänkande nr 24. Nämnda utskott har därvid föreslagit sådan
ändring av 122 § 2 mom. taxeringsförordningen den 28 september 1928 (nr
379), att besvärsärendena av länsstyrelserna skola vara överlämnade till
kammarrätten före utgången av juni månad året näst efter taxeringsåret. Vad
bevillningsutskottet föreslagit, har numera vunnit riksdagen bifall.

Om vad sålunda förekommit, har utskottet velat här

erinra.

13:o) Vissa utbetalningar vid nationalmuseum. Under ecklesiastikdepartementet,
§ 39, hava revisorerna framställt erinringar mot vissa utbetalningar
vid nationalmuseum. (Del I, sid. 161 och 162.)

Efter att hava lämnat en redogörelse för innehållet i Kungl. Maj:ts förnyade
stadga för nationalmuseum den 31 december 1921 (nr 867) och för de
medel, som stå till museets förfogande, hava revisorerna anmält, att de vid
genomgång av nationalmuseets räkenskaper för budgetåret 1939/40 uppmärksammat,
bland annat, att med anlitande av vissa inkomstmedel särskilda ersättningar
utbetalats till vissa av museets intendenter för av dem hållna föreläsningar.

Revisorerna uttala i anslutning härtill följande.

Av den lämnade redogörelsen framgår, att nationalmuseet vid verkställandet
av utbetalningar i olika avseenden förfarit oriktigt. Sålunda hade de till
vissa intendenter utbetalda ersättningarna för föreläsningar icke bort utgå,
enär hållande av föreläsningar enligt museets stadgar ingår bland intendenternas
åligganden. Ej heller hade till museets expeditionsvakter och andra
befattningshavare bort utbetalas kilometerpengar för de ovan berörda resorna,
då transportmedel i dessa fall kostnadsfritt tillhandahållits vederbörande
befattningshavare och reseersättning enligt 15 § allmänna resereglemente!
icke utgår i dylika fall.

Med anledning av revisorernas iakttagelser synes det böra tågås under
övervägande, örn icke för åstadkommande av bättre överensstämmelse med

28

Statsutskottets utlåtande Nr 181.

V tslcottet.

eljest tillämpade redovisningsprinciper i statsförvaltningen för nationalmuseets
förevisningsmedel, katalogmedel, garderobmedel och fotografimedel
borde fastställas specialstat, enligt vilken utgiftsändamålen fixerades och
överskottet redovisades å särskild inkomsttitel.

Yttranden hava avgivits av chefen för nationalmuseum och riksräkenskapsverket.
(Del II, sid. 295—299.)

Under förevarande paragraf hava revisorerna till behandling upptagit,
bland annat, frågan om ändrad redovisning av de särskilda inkomstmedel,
som nationalmuseum disponerar vid sidan av riksstaten, såsom förevisningsmedel,
katalogmedel, garderobmedel och fotografimedel. Utskottet delar revisorernas
mening om lämpligheten av alt detta spörsmål tages under övervägande
i syfte att åstadkomma bättre överensstämmelse med eljest inom
statsförvaltningen tillämpade redovisningsprinciper. Då utskottet emellertid
har anledning förvänta, att förevarande spörsmål kommer att bliva föremål
för åtgärder från riksräkenskapsverkets sida, har utskottet nu allenast
velat vad i ärendet förekommit för riksdagen

omförmäla.

14:o) Musikaliska akademiens medelsförvaltning. Under ecklesiastikdepartementet,
§ 40, hava revisorerna framställt erinran mot att musikaliska
akademien förvaltar enskilda medel till avsevärda belopp, vilka redovisas i
särskilda räkenskaper utan att desamma underkastas den granskning och
kontroll, som eljest utövas med avseende å allmänna verks och myndigheters
medelsförvaltning och räkenskapsväsende. (Del I, sid. 163 och 164.)

Revisorerna hava meddelat, att musikaliska akademien förvaltar enskilda
medel, vilka utgöras av elev- och examensavgifter, överlämnade lotterimedel
och framförallt donationer. Fondernas antal uppgår till ett sjuttiotal med
en sammanlagd kapitalbehållning å omkring 2,150,000 kronor. Avkastningen
av de enskilda medlen disponeras huvudsakligen för stipendier och bidrag
samt i mindre omfattning för vissa löpande utgifter. Rörande denna
akademiens egna medelsförvaltning uttala revisorerna följande.

Enligt revisorernas mening måste det anses principiellt oriktigt, att medel
till så avsevärda belopp, som ovan angivits, av offentlig myndighet förvaltas,
utan att berörda förvaltning underkastas den granskning och kontroll,
som eljest utövas med avseende å allmänna verks och myndigheters
medelsförvaltning och räkenskapsväsende. Härtill kommer, att uppdelningen
av en myndighets medelsförvaltning på två olika räkenskaper, vilka avslutas
vid sinsemellan skilda tidpunkter, i hög grad minskar överskådligheten
och försvårar kontroll och inventeringar. Olägenheterna av den bristande
överskådligheten framträda särskilt starkt, när, såsom fallet är beträffande
musikaliska akademin, de enskilda medlen i viss omfattning användas till
ändamål, för vilkas tillgodoseende statsmakterna anvisat särskilda medel.
Givet är, att den revision, som verkställes av granskningsmän, vilka utses

Statsutskottets utlåtande Nr 181.

29

av den förvaltande myndigheten själv, icke kan giva samma trygghet i fråga
om granskningens effektivitet och tillförlitlighet, som en av statens revisionsverk
utförd granskning. Ej heller kan det gärna tänkas, att av den förvaltande
myndigheten utsedda granskningsmän skola besitta samma självständighet
och obundenhet som ett statens organ, då det gäller bedömandet av
myndighetens organisation och de allmänna principerna för dess verksamhet.
På grund av det anförda och då det ej torde få anses uteslutet, att en
med tillbörlig auktoritet utrustad och mera energiskt driven revision skulle
kunna förebygga uppkomsten av grundade anmärkningsanledningar mot
akademins verksamhet i allmänhet, synes det revisorerna önskvärt, att åtgärder
vidtagas för att samtliga akademins medel sammanföras i en räkenskap,
underkastad den för statsmyndigheter i allmänhet föreskrivna granskningen.

Yttranden hava avgivits av musikaliska akademien och riksräkenskapsverket.
(Del II, sid. 299—302.)

Revisorerna hava framhållit, att musikaliska akademiens medelsförvaltning
är uppdelad på två olika räkenskaper, beträffande vilka den enskilda
förvaltningen icke är underkastad den granskning och kontroll, som
eljest utövas med avseende å allmänna verks och myndigheters medelsförvaltning
och räkenskapsväsende. Ett dylikt förfaringssätt i fråga om redovisningen
synes utskottet vara mindre tillfredsställande, då den minskar överskådligheten
och försvårar kontroll och inventeringar. Utskottet delar revisorernas
mening om önskvärdheten av att åtgärder vidtagas för att samtliga
akademiens medel sammanföras i en räkenskap, underkastad den för statsmyndigheter
i allmänhet föreskrivna granskningen. Såsom riksräkenskapsverket
i sitt i ärendet avgivna yttrande framhållit, har ämbetsverket beträffande
åtskilliga statliga myndigheter, hos vilka ett redovisningsförfarande
motsvarande det vid musikaliska akademien tillämpade kommit till användning,
ansett sig böra påfordra och även fått genomfört, att statsmedel och
övriga till myndigheternas förvaltning överlämnade medel redovisas i en och
samma räkenskap.

Då utskottet har anledning förutsätta, att riksräkenskapsverket kommei
att upptaga de framförda synpunkterna till övervägande med avseende å
såväl musikaliska akademien som andra liknande institutioner, där motsvarande
förhållanden råda, har utskottet nu allenast velat vad i ärendet
förekommit för riksdagen

omförmäla.

15:o) Särskilda kostnader för handels- m. fl. register. Under handelsdepartementet,
§ 43, hava revisorerna föreslagit en höjning av gällande avgifter
till statliga registreringsmyndigheter. (Del I, sid. 168—172.)

Revisorerna hava lämnat en redogörelse för gällande bestämmelser angående
handelsregisters förande hos vissa statliga myndigheter, rörande de av -

Utskottet.

30

Statsutskottets utlåtande Nr 181.

U ts kottet.

gifter, som skola erläggas i samband med registrering, samt angående utgifter,
som skola bestridas med ifrågavarande inkomstmedel. I anslutning till
den lämnade redogörelsen och till vissa uppgifter rörande uppbördens och
utgifternas fördelning mellan registreringsmyndigheterna under vissa räkenskapsår
hava revisorerna uttalat följande.

Ifrågavarande registreringsavgifter hava varit avsedda att täcka registreringsmyndigheternas
utgifter för annonsering av anmälningar till registren.
Såsom av den lämnade redogörelsen framgår, hava emellertid annonseringskostnaderna
väsentligt överstigit de erlagda avgifterna, på grund varav statsverkets
nettoutgifter för de statliga registreringsmyndigheternas annonskostnader
ökats år från år. Detta lärer i huvudsak bero på, att, sedan avgifternas
belopp för tjugo år sedan fastställdes, priserna för annonsering avsevärt
stigit. Då statsverket icke bör åsamkas några kostnader för ifrågavarande
annonsering, synes det angeläget, att en sådan höjning av nu gällande avgifter
kommer till stånd att dessa täcka annonskostnaderna. Därjämte bör
tagas under övervägande, huruvida icke gällande bestämmelser angående
anmälans kungörande i tidningarna böra ändras på sätt att i de särskilda
fall, då det av en eller annan orsak kan befinnas nödvändigt att kungöra
anmälan till registren i mer än en ortstidning, detta även må äga rum. Givetvis
bör dock icke härigenom någon särskild kostnad förorsakas statsverket.

Yttrande i ärendet har avgivits av riksräkenskapsverket (Del II, sid. 308—
312), som med åberopande av en av ämbetsverket under år 1927 i ämnet avlåten
skrivelse uttalat, att därest en sådan förenkling genomföres, att anmälningarna
till registren ifråga införas endast i en tidning, någon höjning av
avgifterna med all sannolikhet icke skulle bliva erforderlig.

Med hänsyn till de stegrade annonskostnaderna hava, såsom revisorerna
påvisat, statsverkets utgifter för annonsering av anmälningar till handelsm.
fl. register väsentligt överstigit registreringsavgifterna, vilka däremot icke
undergått någon förändring under de senaste tjugo åren. Utskottet finner det
i hög grad påkallat, att sådana åtgärder vidtagas, att, såsom ursprungligen
varit avsett, staten icke åsamkas några kostnader för ifrågavarande annonser.
Närmast torde då ligga till hands att höja anmälningsavgifterna, så att de
täcka annonskostnaderna. En annan utväg vore att åstadkomma sådan förenkling
i kungörelseförfarandet, att anmälningarna införas i allenast en tidning
i stället för, på sätt nu är föreskrivet, dels i allmänna tidningarna, dels
ock i en ortstidning. Utskottet finner i likhet med revisorerna denna fråga
böra göras till föremål för närmare övervägande.

Utskottet hemställer,

att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Majit anhålla, att
Kungl. Majit ville taga under övervägande, vad utskottet anfört
i fråga om de statliga registreringsmyndigheternas annonskostnader.

Statsutskottets utlåtande Nr 181

31

16:o) Prisreglerande åtgärder. Under folkhushållningsdepartementet,
§ 44, liava revisorerna till behandling upptagit frågan om vidtagande av mera
ingripande åtgärder i prisreglerande syfte. (Del I, sid. 173—182.)

Revisorerna hava införskaffat upplysningar rörande statens priskontrollnämnds
arbete och hava i sin berättelse lämnat en redogörelse för vad som
sålunda inhämtats. Revisorerna uttala härefter följande.

Revisorerna hava tagit del av de synpunkter, som anförts i ovan intagna
promemoria, samt införskaffat upplysningar rörande vissa åtgärder beträffande
prisutvecklingen, Utöver vad som i promemorian anförts rörande de
former, under vilka prisutvecklingen ägt rum på jordbruksområdet, och den
prissättning, som här under statsmakternas medverkan genomförts, är att
märka, att i priskontrollerande syfte överenskommelser i relativt stor utsträckning
träffats med på olika områden av näringslivet verksamma organ. Det
vill förefalla, som örn dessa överenskommelser i regel lett till att prisutvecklingen
kunnat i flera avseenden hållas inom relativt snäva gränser. Revisorerna
hava dock icke kunnat undgå att få det intrycket, att åtskilliga undersökningar
rörande prisutvecklingen haft i huvudsak statistiskt värde och
inskränkts till ett konstaterande av att viss prisbildning redan uppstått eller
att en förskjutning uppåt av prisnivån på visst område redan verkställts. Att
i efterhand under sådana förhållanden vidtaga åtgärder i positiv riktning
möter givetvis betydande svårigheter och har heller icke varit möjligt att
genomföra. Huruvida detta dock kan anses vara ur allmän synpunkt tillfredsställande
är emellertid enligt revisorernas uppfattning ganska tvivelaktigt,
och de hava icke kunnat värja sig för den uppfattningen, att de statliga
kontrollorganen på dessa områden i sin verksamhet ofta kommit i efterhand
med sin granskning och därför, såsom tidigare även antytts, ofta måst stanna
vid ett konstaterande av ett redan inträtt faktiskt prisläge. Revisorerna måste
också finna, att allmänna översikter av konjunkturutvecklingen knappast
motsvara vad riksdagen avsett, när anslag till prisövervakning lämnades. Den
kortfattade motivering, som givits vid anslagsäskandet till 1939 års urtima
riksdag, synes också tyda på att mera ingripande åtgärder avsetts. Under
det år, som sedan dess gått, hava betydande prisökningar på ett flertal för
landets medborgare betydelsefulla områden kommit lill stånd och det förefaller
knappast som om överallt denna prisförskjutning uppåt varit nödvändig.
I detta sammanhang kunna revisorerna icke underlåta att framhålla,
att beträffande tillverkningen av gengasaggregat sådana anordningar bort
kunna träffas, att icke, såsom av revisorerna verkställda undersökningar
giva vid handen, priserna å dessa aggregat kommit att så pass avsevärt .skilja
sig från de verkliga kostnaderna för tillverkning och försäljning, som faktiskt
blivit fallet. Den prissänkning på vissa dylika aggregat, som numera genomförts,
synes också tala för att prissättningen från början icke varit tillfredsställande
och att kontrollen hort kunna lända lill åtgärder i prisreglerande
hänseende. De stora anslag i form av lån eller statsbidrag, som staten lämnat
till vissa grupper av inköpare av gengasaggregat, skulle därför kunnat avsevärt
begränsas, därest en kontroll över prispolitiken på detta område ägt
nini.

Då revisorerna ansett den ovan lämnade redogörelsen och sina i anslutning
därtill anförda synpunkter vara av betydelse vid prövningen av kommande
anslagsfrågor beträffande åtgärder för priskontroll, hava de velat vad sålunda
förekommit för riksdagen omförmäla.

Yttrande bär avgivits av statens priskontrollnämnd. (Del II, sid. 312—317.)

32

Statsutskottets utlåtande Nr 181.

U t skottet.

Vad revisorerna under förevarande paragraf framhållit, har utskottet funnit
vara av den allmänna vikt och betydelse, att utskottet velat vad sålunda
förekommit för riksdagen

omförmäla.

17:o) Övriga anmärkningar. Vad i övrigt blivit av revisorerna anmält
och erinrat, har utskottet funnit hava medfört åsyftad eller i utsikt ställd
rättelse eller vara av vederbörandes utlåtande nöjaktigt förklarat eller ej vara
av den vikt, att, oaktat förklaringen ej varit fullt tillfredsställande, någon
riksdagens åtgärd bort av förhållandena föranledas, eller slutligen icke hava
varit av beskaffenhet att från utskottets sida påkalla något yttrande, vilket
utskottet skolat för riksdagen

anmäla.

Stockholm den 17 juni 1941.

På statsutskottets vägnar:
J. B. JOHANSSON.

Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet hava närvarit:
från första kammaren: herrar Johan Bernhard Johansson, Oscar Olsson, Asplund,
Per Gustafsson, Bernhard Nilsson, Bergman, Torsten Ström, Heiding, Andrén, Bäcklund,
Boman och Gillström; samt

från andra kammaren: herrar Jonsson i Eskilstuna, Törnkvist, Eriksson i Stockholm,
Andersson i Prästbol, Persson i Falla, Andersson i Södergård, Bergström, Mårtensson,
Lindholm, Hansson i Rubbestad, Bergvall och Eriksson i Frägsta.

418049. Stockholm, Isaac Marcus Boktryckeri-Aktiebolag, 1941.