Statsutskottets utlåtande Nr 170.
1
Nr 170.
Ankom till riksdagens kansli den 13 juni 1941 kl. 1 e. m.
Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
långtid stillägg för vissa värnpliktiga jämte
en i ämnet väckt motion.
(l:a avel.)
I propositionen nr 270 har Kungl. Majit, under åberopande av propositionen
bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över försvarsärenden för den 16 maj
1941, föreslagit riksdagen att godkänna de grunder för långtidstillägg för vissa
värnpliktiga, vilka innefattas i ett till berörda statsrådsprotokoll fogat kungörelseförslag.
I detta sammanhang har utskottet till behandling förehaft en inom andra
kammaren av herr S. Persson i Stockholm väckt motion (nr 336), vari hemställts,
att riksdagen i anledning av Kungl. Maj:ts förslag, med godkännande
av de grunder, som innefattas i ett till motionen fogat förslag till kungörelse
örn långtidspremie och långtidstillägg för vissa värnpliktiga, måtte besluta örn
införande av dels en långtidspremie å 270 kronor efter 9 månaders beredskapstjänstgöring,
dels ock ett månatligt lönetillägg av 30 kronor för varje månads
tjänstgöring utöver 9 månader samt att bestämmelserna härom givas retroaktiv
verkan ävensom att invänta tillägg skola utbetalas som månadslön.
I fråga örn de skäl, motionären anfört till stöd för sin hemställan, får utskottet
hänvisa till motionen.
Departementschefen har inledningsvis lämnat en redogörelse för de från
och med den 1 juni 1941 gällande krigslönebestämmelserna för värnpliktiga.
I skrivelse den 28 januari 1941 till chefen för försvarsdepartementet har
överbefälhavaren över rikets försvarskrafter erinrat, att det vid intagandet
av förstärkt försvarsberedskap visat sig nödvändigt att vid marinen för bemanningen
av flottans fartyg och kustfästningarna taga i anspråk så gott som
samtliga tillgängliga värnpliktiga tillhörande dels klass A och dels vissa kategorier
av klass B. Av denna anledning hade sedermera avlösning ej kunnat
åstadkommas för dessa personalkategorier. Vid armén och flygvapnet hade
liknande förhållanden gjort sig gällande, ehuru i mindre utsträckning än vid
marinen. Det vore uppenbart, att en dylik långvarig bortovaro från ordinarie
förvärvsmöjligheter för flertalet värnpliktiga, särskilt familjeförsörjare, innebure
stora uppoffringar. Det vore även förståeligt, att ifrågavarande personal
i jämförelse med andra värnpliktiga knappast ansåge sig rättvist be
Bihang
till riksdagens protokoll 19-11. 6 sami. Nr 170.
1343 41
2
Statsutskottets utlåtande Nr 170.
handlad. På grund härav hade överbefälhavaren den 21 augusti 1940, d. v. s.
omkring ett år efter de första inkallelserna, anmodat försvarsgrenscheferna
att dels undersöka, huru stort antal värnpliktiga som vid utgången av september
1940 fullgjort 12 månaders beredskapstjänstgöring i en följd, varvid
hänsyn icke skulle tagas till tjänstledighet eller hempermittering av kortare
varaktighet än en månad, dels i samråd med respektive centrala förvaltningsmyndigheter
snarast upprätta förslag till lämplig ersättning för långtidstjänstgöring.
Pörsvarsgrenscheferna hade därefter till överbefälhavaren inkommit
med de begärda uppgifterna samt avgivit förslag till ersättning vid
längre tids militärtjänstgöring. För dessa förslag har överbefälhavaren lämnat
en redogörelse, och i anslutning härtill har han för egen del förordat en
successiv löneförbättring i förhållande till tjänstgöringstidens längd, innebärande
att de till beredskapstjänstgöring inkallade värnpliktigas avlöningsförmåner
ökades genom ett månatligt lönetillägg med 30 kronor per månad
efter 12 månaders tjänstgöring för ej överstatanställda och 15 kronor per
månad efter samma tjänstgöringstid för överstatanställda av båda kategorierna.
Långtidspremie, som förordats av cheferna för marinen och flygvapnet, syntes
däremot för närvarande kunna uteslutas. Bestämmelserna örn utbetalande av
månatligt lönetillägg borde erhålla retroaktiv verkan. I motsatt fall skulle
de tidigast inkallade värnpliktiga uteslutas från ersättning för långtidstjänstgöring,
vilket skulle innebära en uppenbar orättvisa. — Jämsides med ifrågavarande
provisorium syntes mera permanenta bestämmelser böra utarbetas,
lämpligen med utgångspunkt från de av försvarsgrenscheferna ingivna förslagen.
över överbefälhavarens förslag har utlåtande avgivits av för svar sväsendets
lönenämnd, som därvid anfört, bland annat, följande:
Yäl är lönenämnden ense med överbefälhavaren därom, att den av cheferna
för marinen och flygvapnet till införande ifrågasatta långtjänstpremien kan
och bör för närvarande uteslutas. Men vad angår det tilltänkta månatliga
lönetillägget kan lönenämnden till en början icke biträda förslaget, att •—
förutom värnpliktiga i allmänhet — jämväl den överstatanställda och den i
fast anställning över stat antagna personalen skulle göras delaktig av ifrågavarande
förmån, låt vara att tilläggen för denna personals vidkommande skulle
utgå allenast med hälften av de för övriga värnpliktiga föreslagna beloppen.
Ifrågavarande personal skulle därigenom komma att intaga en förmånligare
ställning i lönehänseende än det fast anställda manskapet.
Mot den föreslagna avvägningen av lönetillägget är från lönenämndens
sida icke något att erinra. Med avseende å villkoren för tilläggets utgående
finner sig lönenämnden emellertid böra förorda vissa jämkningar i överbefälhavarens
förslag. Det synes lönenämnden såsom villkor för åtnjutande av
månatligt lönetillägg böra stipuleras, att den värnpliktige fullgjort sammanlagt
minst tolv månaders beredskapstjänstgöring utöver honom eljest i fredstid
åliggande värnpliktstjänstgöring, frånsett — i förekommande fall — landstormsrepetitionsövning
och landstormsbefälsövning. Såsom tjänstgöringstid
bör härvid givetvis allenast räknas tid, varunder vederbörande avlönats såsom
värnpliktig.
Beträffande en särskild kategori värnpliktiga torde ett något gynnsammare
beräkningssätt för erhållande av lönetillägg än det nyss angivna vara moth
Statsutskottets utlåtande Nr 170.
3
verat, nämligen för dem, som på grund av kategoriklyvning eller liknande
orsak (t. ex. inställda eller reducerade övningar, däremot icke uppskov i
vanlig ordning med tjänstgöring) ej fullgjort någon tjänstgöring. Beträffande
ifrågavarande värnpliktiga bör rätten till månatligt lönetillägg inträda efter
fullgörande av tolv månaders beredskapstjänstgöring oberoende av, huruvida
någon fredstjänstgöring tidigare blivit fullgjord.
I fråga örn sättet för beräknande av den minimitid, som skulle utgöra
villkor för tillträde av månatligt lönetillägg, äro olika alternativ tänkbara.
Antingen bör för lönetilläggets åtnjutande krävas, att beredskapstjänstgöringen
omfattat en tidrymd av minst 12 månader i en följd, varvid någon
kortare tids uppehåll i tjänstgöringen till följd av sjukdom eller dylikt —
däremot icke till följd av hempermittering —- skulle kunna anses ej medföra
avbrott i tjänstgöringen, eller ock kan kravet på tjänstgöring i en följd eftergivas,
i vilket fall allenast effektiva tjänstgöringsperioder komma i betraktande.
IJr tillämpningssynpunkt är sistnämnda alternativ avgjort att föredraga,
liksom det skulle medföra mindre ojämnheter olika grupper emellan. Med
hänsyn härtill anser sig lönenämnden närmast böra förorda det senare alternativet,
varvid dock lönenämnden förutsätter, att örn uppehåll melian olika
tjänstgöringsperioder överstiger ett år, lönetillägg ej må uppbäras förrän den
nya tjänstgöringen uppgått till 12 månader.
I detta sammanhang anser sig lönenämnden även böra beröra frågan om
lönetillägg åt viss frivilligt tjänstgörande personal. Det synes lönenämnden
skäligt, att frågan örn månatligt lönetillägg åt sådan personal löses på det
sätt, att lönetillägg må bibehållas av den, som i egenskap av inkallad tillträtt
sådant lönetillägg och sedermera frivilligt kvarstannar i militärtjänstgöring.
Yad angår överbefälhavarens förslag örn en retroaktiv tillämpning av bestämmelserna
örn månatligt lönetillägg, finner lönenämnden det visserligen
vara ur löneteknisk synpunkt mindre tillfredsställande att genom en retroaktivt
utgående förmån tillgodose de värnpliktiga, vilkas beredskapstjänstgöring
redan helt eller delvis fullgjorts. Med hänsyn till önskemålet att
samtliga de värnpliktiga, vilka nödgats under särskilt lång tid fullgöra beredskapst
jänst, i möjligaste mån hållas ekonomiskt skadeslösa, anser sig lönenämnden
likväl böra tillstyrka den av överbefälhavaren föreslagna anordningen.
Lönenämnden får i förevarande sammanhang framhålla, att nämnden vid
sitt ställningstagande till den nu föreliggande frågan utgått från förutsättningen,
att därest en lösning i anslutning till de av lönenämnden uppdragna
riktlinjerna kommer till stånd, detta sker fristående från spörsmålet örn den
inkallade personalens rätt till familjeunderstöd.
Lönenämnden finner sig slutligen böra uttala, att de nu förordade åtgärderna
torde få anses hava karaktären av ett provisorium och att med hänsyn
härtill den avsedda förbättringen av de värnpliktigas löneförmåner bör
komma till stånd utom ramen för de i krigsavlöningsreglementet meddelade
bestämmelserna.
Särskilt yttrande har avgivits av nämndens ordförande, generaldirektören
B. Stridsberg, som uttalat, att han icke kunde biträda förslaget, att det tilltänkta
lönetillägget skulle erhålla retroaktiv verkan, dels av principiella skäl
och dels med hänsyn till de kostnader och det arbete, som skulle följa av
en sådan anordning.
Departementschefen har för egen del i ärendet anfört följande:
4
Statsutskottets utlåtande Nr 170.
»Det har icke kunnat undvikas, att den av stormaktskriget framtvingade
beredskapstjänstgöringen kommit att åvila vissa grupper av de värnpliktiga
med större tyngd än vad fallet varit med andra. Särskilt tydligt har detta
förhållande framträtt i fråga örn vissa av marinens värnpliktiga. Redan vid
intagandet av förstärkt försvarsberedskap visade det sig sålunda ofrånkomligt
att vid marinen taga i anspråk så gott som samtliga tillgängliga värnpliktiga
tillhörande klass A och vissa kategorier av klass B, varför avlösning
för dessa värnpliktiga sedermera icke kunnat ske. Även vid armén och flygvapnet
hava liknande svårigheter gjort sig gällande, ehuru i mindre utsträckning
än vid marinen.
Helt naturligt har utkrävandet av en så omfattande tjänstgöring med därav
följande bortovaro från de normala förvärvsmöjligheterna för flertalet nu avsedda
värnpliktiga inneburit betydande uppoffringar. Det framstår därför
såsom ett befogat önskemål, att de värnpliktiga, vilka nödgas fullgöra beredskapstjänstgöring
under mera avsevärd tid, genom förbättrade ekonomiska
förmåner i någon form erhålla en viss kompensation för de olägenheter och
uppoffringar, som den långa tjänstgöringstiden medför. Åtgärder i sådant
syfte hava icke tidigare varit främmande för statsmakterna. Sålunda har
Kungl. Majit föreskrivit, att förut fast anställda och andra värnpliktiga i
vissa fall vid förstärkt försvarsberedskap må anställas över stat med de större
ekonomiska förmåner detta medför. Vidare har Kungl. Majit med riksdagens
medgivande förordnat, att en långtjänstpremie, uppgående till ett engångsbelopp
av 180 kronor, finge tilldelas vissa värnpliktiga av klass A vid marinen,
vilka under budgetåret 1939/40 fullgjort beredskapstjänstgöring vid flottan
eller kustartilleriet under minst sex månader i en följd. De nu föreslagna
åtgärderna skulle utgöra ett ytterligare steg i samma riktning.
Beträffande sättet för beredande av nu ifrågasatt gottgörelse hava cheferna
för marinen och flygvapnet föreslagit, att ersättning skulle utgå dels i form
av en engångspremie, dels ock såsom ett månatligt lönetillägg. På sätt överbefälhavaren
och lönenämnden anfört synes dock engångspremie icke böra
ifrågakomma i detta sammanhang. Däremot anser jag mig kunna tillstyrka,
att de värnpliktiga, vilka tagits i anspråk för tjänstgöring under viss längre
tid, för därav följande olägenheter erhålla en gottgörelse i form av ett periodvis
upplöpande lönetillägg.
Såsom villkor för erhållande av dylikt lönetillägg bör enligt min mening i
anslutning till vad därutinnan föreslagits uppställas kravet på minst 360
dagars beredskapstjänstgöring. I fråga om sättet för beräknande av denna
minimitid äro olika alternativ tänkbara. Antingen kan för lönetilläggets åtnjutande
fordras, att beredskapstjänstgöringen omfattat nämnda tidrymd i
en följd, varvid skulle kunna bortses från någon kortare tids uppehåll i tjänstgöringen,
eller ock kan kravet på tjänstgöring i en följd eftergivas, i vilket
fall allenast effektiva tjänstgöringsperioder skulle komma i betraktande. För
det förstnämnda alternativet hava två av lönenämndens ledamöter uttalat sig,
medan det sistnämnda förordats av lönenämndens majoritet. Såsom skäl för
sin ståndpunkt har majoriteten anfört, att sistnämnda alternativ ur tillämp
-
Statsutskottets utlåtande Nr 170.
ningssynpunkt avgjort vöre att föredraga, saint att det skulle medföra mindre
ojämnheter olika grupper emellan. För min del finner jag dessa skäl bärande
och ansluter mig sålunda till den uppfattningen, att den effektiva tjänstgöringstiden
skall vara avgörande, oavsett örn den fullgjorts i en eller flera
omgångar. Däremot kan jag icke biträda den av lönenämnden hävdade meningen,
att om uppehåll mellan olika tjänstgöringsperioder överstiger ett år,
lönetillägg ej må uppbäras förrän den nya tjänstgöringen uppgått till tolv
månader. Uppställandet av en sådan förutsättning skulle uppenbarligen medföra
icke önskvärda gränsfall med ur rättvisesynpunkt otillfredsställande
konsekvenser.
Vid beräknandet av den tjänstgöringstid, vars fullgörande skall utgöra
villkor för inträde av rätt till lönetillägg, torde endast tjänstgöring, som av
vederbörande med åtnjutande av värnpliktigs avlöningsförmåner fullgjorts
enligt § 28 mom. 1 eller § 36 mom. 2 värnpliktslagen, böra komma i betraktande.
Om sålunda en värnpliktig beordras att fullgöra honom åliggande
krigstjänstgöring vid någon statens anstalt eller vid industri eller annat företag,
som drives för statens räkning, samt beträffande honom tillkommande
förmåner skall tillämpas vad som gäller i fråga om avlöning för den vid anstalten
eller företaget i övrigt anställda personalen i motsvarande befattning,
må dylik tjänstgöringstid icke i förevarande avseende tagas i beräkning.
Såsom av den förut lämnade redogörelsen framgår har Kungl. Majit föreskrivit,
att anställning över stat av tidigare fast anställda och andra värnpliktiga
i vissa fall må äga rinn. Syftet härmed har varit att bereda dessa värnpliktiga en
förmån. För att icke denna förmån skall mista sitt värde, bör — för det fall att
den värnpliktige tidigare varit anställd över stat — hänsyn få tagas även till
tjänstgöring, som han under sådan anställning fullgjort efter den 2 september
1939. Däremot synes icke, såsom överbefälhavaren samt cheferna för marinen och
flygvapnet föreslagit, personal, som alltjämt i en eller annan form har anställning
över stat, böra beredas ytterligare ekonomiska förmåner. Om så skedde,
skulle denna personal komma att i lönehänseende intaga en förmånligare
ställning än det fast anställda manskapet.
Värnpliktiga tillhörande årsklass 1939 eller yngre årsklass (årsgrupp 1940
eller yngre årsgrupp) hava regelmässigt icke före den 2 september 1939 fullgjort
någon militärtjänstgöring. Det synes då ligga i sakens natur, att dessa värnpliktiga
icke böra få i det hänseende, varom nu är fråga, tillgodoräkna sig
tid motsvarande dem åliggande fredstjänstgöring. För årsklass 1939 (årsgrupp
1940) bör denna fredstjänstgöring anses utgöra 180 dagar och för
övriga — med hänsyn till den förlängning av utbildningstiden för värnpliktiga
av årsklass 1940 (årsgrupp 1941), som genomförts vid årets riksdag — 360
dagar. Beträffande sådana äldre värnpliktiga, som på grund av bestämmelserna
örn kategoriklyvning eller av liknande orsak, t. ek. inställda eller reducerade
övningar men däremot ej uppskov i vanlig ordning med tjänstgöring, icke
fullgjort någon eller endast en kortare tids fredstjänstgöring torde ett gynnsammare
beräkningssätt vara motiverat. Med hänsyn till tjänstgöringens
opåräknade natur böra dessa värnpliktiga skäligen komma i åtnjutande av
6
Statsutskottets utlåtande Nr 170.
lönetillägg efter fullgörande av 360 dagars tjänstgöring oberoende av om de
tidigare fullgjort någon fredstjänstgöring eller icke.
Värnpliktig, som blivit berättigad till lönetillägg synes, om han därefter
vinner anställning såsom frivillig, böra bibehållas vid sin rätt till sådant
tillägg.
Vad angår det tilltänkta lönetilläggets storlek synes myndigheternas förslag
örn ett belopp av 30 kronor i månaden eller, då tjänstgöring omfattat del
av månad, en krona örn dagen väl avvägt. Kostnaderna för det ifrågavarande
tillägget låta sig icke med någon grad av sannolikhet beräkna; de bli givetvis
helt beroende av inkallelsernas omfattning. Till en början torde kostnaderna
bliva förhållandevis måttliga, men de komma att stiga allteftersom flera
värnpliktiga uppnå den stadgade kvalifikationstiden.
Då syftet med det lönetillägg, varom nu är fråga, är att utgöra en ekonomisk
hjälp i de svårigheter, en långvarig inkallelse medför, bör tillägget icke
utgå i form av förhöjd terminslön, vilket skulle innebära, att detsamma skulle
utbetalas tre gånger i månaden. Även örn tillägget skulle utbetalas såsom
månadslön, föreligger enligt min mening fara för att det icke skulle bliva till
avsedd nytta. Lönetillägget torde därför böra konstrueras såsom en särskild
förmån, förslagsvis benämnd långtidstillägg, vid sidan av terminslön och
månadslön samt utbetalas först vid hemförlovning eller då krigstjänstgöringen
eljest upphör ävensom vid hempermittering tills vidare. Det samlade beloppet
kan då bliva den värnpliktige till större gagn vid hans återinträde i det
civila livet. För den händelse den värnpliktige åtnjuter familjebidrag, synes
det emellertid vara av vikt för honom att kunna använda långlid sfi 11 agge t såsom
ett tillskott till familjebidraget. För detta fall bör tillägget därför icke
mot den värnpliktiges önskan kunna innehållas för längre tid än en tjänstgöringsperiod
innefattande tre kalendermånader.
Överbefälhavaren har föreslagit, att bestämmelserna örn månatligt lönetilllägg
skola erhålla retroaktiv verkan. En sådan anordning har tillstyrkts av
lönenämndens flertal. Nämndens ordförande har emellertid på denna punkt
anmält avvikande mening. För egen del anser jag mig icke heller kunna
tillstyrka överbefälhavarens förslag i denna del. Långtidstillägg torde i
enlighet härmed icke böra börja löpa förrän tidigast från och med dagen för
bestämmelsernas ikraftträdande, oavsett vid vilken tidpunkt den stadgade
kvalifikationstiden uppnåtts. Som tidpunkt för ikraftträdandet synes lämpligen
böra sättas den 1 juli 1941.
Därest krig skulle utbryta, bör rätten till långtidstillägg upphöra från dag,
som Kungl. Maj :t bestämmer. I ett sådant läge — då den enskilde måste vara
beredd till vida större insatser än uppoffring av tid — synes nämligen grunden
för tillägget bliva undanryckt.
I enlighet med de nu angivna grunderna för åtnjutande av långtidstillägg
har inom försvarsdepartementet utarbetats ett förslag till kungörelse i ämnet.
Därest riksdagen godkänner dessa grunder, torde kungörelse i huvudsaklig
överensstämmelse med berörda förslag få utfärdas i administrativ ordning.»
Statsutskottets utlåtande Nr 170.
7
Med hänsyn till omfattningen av den beredskapstjänstgöring, som måst
åläggas vissa grupper av värnpliktiga, finner utskottet i likhet med departementschefen
skäligt, att dessa värnpliktiga, för vilka den långvariga bortovaron
från de normala förvärvsmöjligheterna medfört betydande olägenheter
och uppoffringar, tillerkännas förbättring i sina krigslöneförmåner.
Kungl. Maj :ts förslag att ifrågavarande värnpliktiga enligt vissa av departementschefen
förordade grunder skola tilldelas ett långtidstillägg, beräknat
efter 30 kronor för månad, för tjänstgöringstid utöver 360 dagar, som infaller
å tid efter ingången av juli månad 1941, har icke givit utskottet anledning till
erinran.
Härav följer, att utskottet avstyrker den i ämnet väckta motionen.
Utskottet får alltså hemställa,
att riksdagen må, med bifall till Kungl. Majlis förslag och
med avslag å motionen II: 336, godkänna de grunder för långtidstillägg
för vissa värnpliktiga, vilka innefattas i ett vid statsrådsprotokollet
över försvarsärenden för den 16 maj 1941 fogat
kungörelseförslag.
Stockholm den 13 juni 1941.
På statsutskottets vägnar:
J. B. JOHANSSON.
Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet hava närvarit:
från första kammaren: herrar Johan Bernhard Johansson, Joli. Nilsson i
Malmö, Oscar Olsson, Asplund, Per Gustafsson, Pauli, Bergman, Torsten Ström,
Lindström, Heiding, Andrén och Carlström; samt
från andra kammaren: herrar Jonsson i Eskilstuna, Törnkvist, Skoglund i
Doverstorp, Eriksson i Stockholm, Svensson i Grönvik, Andersson i Prästbol,
Ward, Lindberg i Umeå, Viklund, ljundberg i Hälsingborg, Hansson i Rubbestad
och Bergvall.
Utskottet.