Andra lagutskottets utlåtande Nr 3S.

1

Nr 35.

Ankom till riksdagens kansli den 18 juni 1941 kl. 7 f. m.

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag angående ändrad lydelse av 4 §
lagen den 17 juni 1.938 (nr 287) örn semester, m. m.,
dels ock i ämnet väckta motioner.

Genom en elen 4 juni 1941 dagtecknad proposition, nr 289, Ilar Kungl.
Maj:t, under åberopande av propositionen bilagda i statsrådet och lagrådet
förda protokoll, föreslagit riksdagen att dels antaga vid propositionen fogade
förslag till lag angående ändrad lydelse av 4 § lagen den 17 juni 1938 (nr
287) om semester samt till lag örn semester för viss militär tjänstgöringstid
m. m., dels ock bifalla det förslag i övrigt, örn vars avlåtande till riksdagen
föredragande departementschefen hemställt.

Propositionen har, såvitt angår lagförslagen, hänvisats till lagutskott och
behandlats av andra lagutskottet. I övrigt har propositionen hänvisats till
statsutskottet.

Ovannämnda lagförslag äro av följande lydelse.

1) Förslagtill Lag: angående

ändrad lydelse av 4 § lagen den 17 juni 1938 (nr 287)

örn semester.

Härigenom förordnas, att 4 § lagen den 17 juni 1938 örn semester skall
erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives:

4 §•

Semester utgår —---mellan parterna.

Rätt till semester föreligger endast för kalendermånad, under vilken arbetstagaren
för arbetsgivarens räkning utfört arbete å minst sexton dagar. Härvid
skall med dag, å vilken arbete utförts, jämställas dag, varunder arbetstagaren
åtnjutit semester eller varit oförmögen till arbete på grund av olycksfall i
arbetet eller sådan sjukdom, som avses i lagen om försäkring för vissa yrkessjukdomar,
eller fullgjort i värnpliktslagen föreskriven repetitionsövning,
beredskapsövning, landstormsrepetitionsövning eller landstormsbefälsövning.

Bihang till riksdagens protokoll 1941. 9 sami. 2 avd. Nr 35.

1372 41

2

Andra lagutskottets utlåtande Nr 35.

Dag, under vilken arbetstagaren varit oförmögen till arbete eller fullgjort
militär tjänstgöring, må dock icke räknas honom till godo, därest arbete
eljest uppenbarligen icke kunnat beredas honom å sådan dag.

I semestern —---däremot inräknas.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1941.

2) Förslag

till

Lag

örn semester för viss militär tjänstgöringstid m. m.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Har arbetstagare, å vilken lagen örn semester äger tillämpning, under år
1940 varit inkallad till tjänstgöring jämlikt § 28 mom. 1 eller § 36 mom. 2
värnpliktslagen, skall, med iakttagande i övrigt av vad i förstnämnda lag
stadgas, sådan tjänstgöring jämställas med militär tjänstgöring, varom i 4 §
andra stycket semesterlagen förmäles. I fråga örn månad, för vilken arbetstagaren
äger åtnjuta semesterlön eller ersättning därför på den grund, att
tjänstgöring jämlikt § 28 mom. 1 eller § 36 mom. 2 värnpliktslagen jämställes
med tid, då arbete utförts för arbetsgivarens räkning, skall dock
sådan lön eller ersättning utgå av statsmedel med tio kronor samt utbetalas
i den ordning Konungen bestämmer.

2§-

Äger person, som under år 1940 varit inkallad till tjänstgöring jämlikt
§ 28 mom. 1 eller § 36 mom. 2 värnpliktslagen, icke enligt bestämmelserna
i 1 § denna lag utfå semesterlön eller ersättning därför för tjänstgöringstiden,
skall, där sammanlagda tjänstgöringstiden under året irppgått till
minst 90 dagar, i den ordning Konungen bestämmer till honom av statsmedel
utgå ersättning för semester med tio kronor för varje tidrymd av 30
dagar tjänstgöringen under året sammanlagt varat.

3§-

Yad i denna lag stadgas skall beträffande värnpliktig, tillhörande årsklass
1939 eller 1940 eller årsgrupp 1940, äga tillämpning allenast i den mån av
honom fullgjord militär tjänstgöring överstiger 180 dagar.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad
uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

Andra lagutskottets utlåtande Nr 35. 3

I samband med propositionen har utskottet till behandling förehaft fyra i
anledning av densamma väckta motioner, nämligen motionerna i första kammaren
nr 243 av herrar Mannerskantz och Bondeson och nr 244 av herr Axel
Ivar Andel son samt motionerna i andra kammaren nr 337 av herr Ericsson
i Kinna m. fl. och nr 338 av herr Dickson m. fl., dock ej såvitt motionerna angå
propositionen i vad den hänvisats till statsutskottet.

I motionerna I: 243 och II: 338, vilka äro likalydande, hemställes, såvitt
nu är i fråga, att riksdagen måtte besluta att för sin del antaga följande

Förslag

till

Lag

om semester för viss militär tjänstgöringstid lii. m.

Härigenom förordnas som följer:

§ 1.

Har arbetstagare---(= propositionen) för arbetsgivarens räkning

skall dock sådan lön eller Bisättning utgå av statsmedel med sex kronor samt
till arbetstagare, vilken widel• militärtjänstgöringen åtnjutit bidrag enligt krigsfamidjebidr
ags för ordning en jämväl med ett belopp motsvarande den hjälp han
erhållit per dag under sista tjänstgöringsmånaden jämlikt sistnämnda förordning,
allt att utbetalas i den ordning Konungen bestämmer.

§ I 2-

Ager person — — — (— propositionen) av statsmedel utgå semesterei
sättning för varje tidrymd av 30 dagar tjänstgöringen under året sammanlagt
varat med sex kronor samt till den, som åtnjutit bidrag enligt krigsfamiljebidragsförordningen
jämväl med ett belopp motsvarande den hjälp han erhållit
per dag under sista tjänstgöringsmånaden jämlikt sistnämnda förordning.

§ 3.

Lika med förslaget.

Motionen 1:244 utmynnar i en hemställan, att riksdagen måtte besluta
dels att avslå propositionen dels att i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla örn
utredning snarast möjligt om enhetliga och effektiva åtgärder för att lindra de
olägenheter i såväl ekonomiskt som annat hänseende, som inkallelserna till
militärtjänst förorsakat stora grupper av den manliga befolkningen, samt
framläggandet av de förslag, vartill utredningen kan föranleda.

I motionen II: 337 yrkas, att riksdagen måtte besluta sådan ändring i

propositionen, som framgår av vad i motionen anförts, samt att vederbörande
utskott måtte utarbeta de ändringar i lagtexten, vilka i anledning härav
bliva erforderliga.

4

Andra lagutskottets utlåtande Nr 35.

I motionen anföres bland annat följande.

Godkännes Kungl. Maj:ts proposition angående semester för viss militär
tjänstgöring m. m. i oförändrat skick av riksdagen, så kunna vissa bland de
inkallade komma att erhålla semesterersättning både från staten och civil
arbetsgivare. Detta kommer att bliva fallet beträffande en del stats- och
kommunalanställda liksom för dem, vilka genom kollektivavtal eller andra
överenskommelser tillerkännas fidi semesterrätt från sin civilanställning,
jämväl för tid militärtjänstgöring varar. Detta kan icke vara riktigt. För
dessa i semesterhänseende privilegierade grupper innebär nog propositionens
förslag en överraskning, emedan vederbörande icke tänkt sig en lagstiftning
på ifrågavarande område så generöst utformad.

Riksdagen synes oss böra besluta örn införande av sådana bestämmelser
i den föreslagna lagen örn semester för viss militär tjänstgöring m. m. att
semesterersättning endast utbetalas till sådana inkallade, vilka icke erhålla
sådan ersättning från annat håll. Införande av ett sådant stadgande borde
icke allt för mycket behöva försvåra lagens tillämpning. Utbetalningen av
semesterersättningen skall ju ske först efter ansökan från den inkallades
sida. Det synes sålunda vara tillräckligt med en bestämmelse i lagen av
innehåll, att semesterersättning icke utbetalas av statsmedel för den händelse
sådan ersättning erhålles från annat håll, och ett stadgande örn straff
för den, vilken genom osanna uppgifter söker komma i åtnjutande av semesterersättning.

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för de i propositionen och motionerna
framlagda förslagen, får utskottet, i den mån redogörelse därför
icke lämnas i detta utlåtande, hänvisa till propositionen och motionerna.

Gällande bestämmelser.

Semesterlagen.

Lagen den 17 juni 1938 (nr 287) örn semester äger tillämpning å arbetstagare
i allmän eller enskild tjänst med undantag för sådana arbetare hos
staten, för vilka gälla särskilda föreskrifter rörande semester. Från lagens
tillämpning är också undantagen arbetstagare, som är medlem av arbetstagarens
familj eller som avlönas uteslutande genom andel i vinst (1 §).
Huvudförutsättningen för rätt till semester är, att arbetstagaren innehaft
sin anställning sedan minst 180 dagar (3 § första stycket, 9 § andra stycket).
Semester utgår för kalenderår och omfattar en dag för varje kalendermånad
anställningen varat under närmast föregående kalenderår (kvalifikationstid),
för såvitt icke parterna träffat överenskommelse örn att annan period av
samma längd skall gälla såsom kvalifikationstid (4 § första stycket). Rätt
till semester föreligger (4 § andra stycket) endast för kalendermånad, under
vilken arbetstagaren för arbetsgivarens räkning utfört arbete å minst 16
dagar. Härvid skall med dag, å vilken arbete utförts, jämställas dag, varunder
arbetstagaren åtnjutit semester eller varit oförmögen till arbete på
grund av olycksfall i arbetet eller sådan sjukdom, som avses i lagen örn
försäkring för vissa yrkessjukdomar, eller fullgjort i värnpliktslagen föreskriven
repetitionsövning, landstormsrepetitionsövning eller landstormsbefälsövning.
Dag, under vilken arbetstagaren varit oförmögen till arbete eller
fullgjort militär tjänstgöring, må dock icke räknas honom till godo, därest
arbete eljest uppenbarligen icke kunnat beredas honom å sådan dag. —

Andra lagutskottets utlåtande Nr 35.

5

Arbetsgivaren äger bestämma, när semester skall utgå (6 § första stycket).
Semester får icke utan arbetstagarens medgivande förläggas till tid, bland
annat, då arbetstagaren fullgör sådan militär tjänstgöring, varom talas i 4 §
andra stycket (6 § tredje stycket). — Under semester skall lön utgå (8 §
första stycket). Arbetstagare, som är avlönad med tidion, beräknad för vecka
eller längre tidsenhet, äger uppbära den å semestertiden belöpande lönen
(8 § andra stycket). För annan arbetstagare skall lönen för varje semesterdag
utgå med belopp, motsvarande hans genomsnittliga inkomst för dag, då
arbete för arbetsgivarens räkning utförts under de månader av senast förflutna
kvalifikationstid, för vilka semesterrätt föreligger. Vid frånvaro från arbetet
på grund av militärtjänst, som omförmäles i 4 § andra stycket, skall vid
beräkning av semesterlönens storlek hänsyn tagas till den lön, som arbetstagaren
sannolikt skulle hava uppburit för nämnda tid, därest han utfört
arbete för arbetsgivarens räkning. — Arbetstagare, som utför arbetet i sitt
hem eller eljest under sådana förhållanden, att det ej kan anses tillkomma
arbetsgivaren att vaka över arbetets anordnande, är icke berättigad till semester
utan endast till semesterlön (9 § första stycket). Bestämmelser örn
lönens storlek givas i 9 § andra stycket. Beträffande sådana arbetstagare
gälla icke, bland annat, bestämmelserna i 4 § andra stycket och 8 § andra
stycket. — Arbetstagare, som lämnar sin anställning eller entledigas därifrån,
innan han åtnjutit honom enligt 4 § tillkommande semester eller
enligt 9 § tillkommande semesterlön, skall erhålla ersättning därför enligt
de i 8 och 9 §§ stadgade grunderna (12 §).

Värn pliktslagen.

Jämlikt värnpliktslagen den 30 juni 1936 (nr 443) (ändrad genom lagar
den 22 april 1938, nr 124, den 2 juni 1939, nr 223, och den 14 juni 1940,
nr 511) omfattar vanlig repetitionsövning 25 eller 30 dagar (§ 27), landstormsrepetitionsövning
5 dagar samt landstormsbefälsövning 12 dagar (§ 36).
§ 27 morn. 2 a innehåller bestämmelser örn beredskapsövning. Enligt dessa
bestämmelser är värnpliktig, som uttagits till linjetjänst vid hären eller i
linjetjänst tilldelats kustartilleriet, skyldig att under fredstid, där Konungen
med hänsyn till krigsberedskapen så prövar nödigt och i den ordning
Konungen bestämmer, fullgöra en beredskapsövning örn högst 30 dagar före
utgången av fjärde året efter inskrivningsåret. Vidare må erinras örn de
bestämmelser, enligt vilka Konungen, då rikets försvar eller dess säkerhet
eljest det kräver, efter statsrådets hörande äger till tjänstgöring inkalla beväringen
(§ 28 mom. 1) eller landstormen (§ 36 mom. 2) eller de större eller
mindre delar därav, som finnas behövliga.

Vissn amira författningsbestämmelser.

I 1 § lagen den 14 oktober 1939 (nr 727) örn förbud mot arbetstagares
avskedande med anledning'' av värnpliktstjänstgöring m. m. (ändrad genom
lag den 14 juni 1940, nr 505) stadgas, bland annat, att ingen på grund av
tjänstgöring, som åligger honom enligt värn pliktslagen eller som han eljest
jämlikt stadgande i lag är skyldig att utföra åt det allmänna, får skiljas
från anställning, som han innehar. — Avskedande av annan, självständig

6 Andra lagutskottets utlåtande Nr 35.

grund kan däremot äga rum och detta även under tid, då militärtjänstgöring
fullgöres.

Åtskilliga andra åtgärder hava även vidtagits till förbättrande av de värnpliktstjänstgöringsskyldigas
ställning. Av författningar på förevarande område
må nämnas lagen den 14 oktober 1939 (nr 728) med särskilda bestämmelser
rörande utmätning hos vissa värnpliktiga m. m., lagen den 31 oktober
1939 (nr 782) örn inskränkning i rätten att återtaga avbetalningsgods från
vissa värnpliktiga m. m., förordningen den 17 november 1939 (nr 810) med
särskilda bestämmelser angående indrivning av utskylder hos vissa skattskyldiga,
lagen samma dag (nr 811) angående undantag i vissa fall från
stadganden örn uttagande av avgift vid indrivning av kommunalutskylder,
lagen samma dag (nr 812) örn upphävande i vissa fall av verkan av uraktlåtenhet
att erlägga utskylder till kommun eller annan menighet med avseende
å rösträtt och behörighet samt lagen den 19 april 1940 (nr 233) örn
anstånd för vissa värnpliktiga med betalning av hyra m. m.

Särskilda bestämmelser finnas vidare utfärdade rörande avlöningsförmåner,
familjebidrag m. m. åt värnpliktiga.

Härjämte må erinras örn vissa av Kungl. Majit den 6 december 1940 utfärdade
bestämmelser angående ledighet för personal, å vilken krigsavlöningsreglementet
är tillämpligt (krigsledighetsbestämmelser) (Sv. förf.-sami.
986/1940). Enligt dessa bestämmelser kan ledighet beviljas bland annat i
form av krigspermission, som åtminstone i vissa fall avser att bereda vila och
rekreation, eller tjänstledighet. Vid beviljande av krigspermission och av
tjänstledighet för enskild angelägenhet av vikt eller för beredande av vila
och rekreation i fall, då ledigheten ej är att hänföra till krigspermission, skall
såsom allmän regel iakttagas, att av nämnda slag av ledighet för varje tjänstgöringsperiod
örn två månader sammanlagt må åtnjutas ledighet under högst
sex dygn, resdagar oräknade. Den sålunda beräknade ledigheten må sammanslås
till längre eller uppdelas på kortare ledighetsperioder. Under krigspermission
och tjänstledighet av förut angiven art bibehålies rätt till krigslön
och familjebidrag, varjämte viss ersättning för resekostnad utgår.

Tidigare förslag’ om privilegiering i semesterhänseende
av vissa slag av militär tjänstgöring.

Semesterlagen.

I sakkunnigförslaget till semesterlag framhölls, att annan tjänstgöring än
repetitionsövning icke syntes kunna privilegieras med hänsyn till den ekonomiska
börda, som genom privilegiering ålades arbetsgivarna.

Propositionen i ämnet (nr 286/1938) upptog sakkunnigförslaget med tillägg
av de kortvariga landstormsrepetitions- och landstormsbefälsövningarna.

Urtima riksdagen 1939/40.

I en motion (nr II: 7) vid urtima riksdagen 1939/40, vilken behandlades
i samband med förslag till lag örn förbud mot arbetstagares avskedande med
anledning av värnpliktstjänstgöring m. m., yrkades, att i nämnda lag skulle
införas bestämmelse, att fullgörande av förstärkt försvarsberedskap icke finge

Andra lagutskottets utlåtande Nr 35.

7

medföra någon minskning av den semestertid oell semesterersättning, som
eljest skolat tillkomma den inkallade. I andra särskilda utskottets utlåtande
(nr 12) i ärendet anfördes, att vid en blivande omarbetning av semesterlagen
borde övervägas, i vad mån rätt till semester skulle föreligga jämväl vid annan
militärtjänstgöring än sådan, som omförmäldes i semesterlagen, men att
motionen icke borde föranleda någon åtgärd. Utskottets förslag bifölls av
riksdagen.

Departementspromemoria år 1939 angående
ändring av 4 § andra stycket

semesterlagen.

I en i slutet av år 1939 inom socialdepartementet upprättad promemoria
har ifrågasatts sådan ändring av semesterlagen (4 § andra stycket), att beredskapsövning
skulle helt jämställas med de i lagen redan upptagna värnpliktsövningarna
samt att tjänstgöring enligt § 28 mom. 1 och § 36 mom. 2
värnpliktslagen skulle intill fyra månader av varje kvalifikationstid — d. v. s.
i allmänhet kalenderår — få tillgodoräknas i semesterhänseende. Detta
förslag innebär alltså, att arbetsgivarna skulle utgiva semesterlön eller semesterersättning
för högst fyra dagar per kalenderår till hos honom anställda
arbetstagare för sådan tid, då de varit inkallade till ifrågavarande slag av
militär tjänstgöring.

4 § skulle efter genomförandet av de ifrågasatta ändringarna erhålla följande
lydelse (avvikelser från gällande lag kursiverade):

Semester utgår — — — mellan parterna.

Rätt till semester föreligger endast för kalendermånad, under vilken arbetstagaren
för arbetsgivarens räkning utfört arbete å minst sexton dagar. Härvid
skall med dag, å vilken arbete utförts, jämställas dag, varunder arbetstagaren
åtnjutit semester eller varit oförmögen till arbete på grund av olycksfall i arbetet
eller sådan sjukdom, som avses i lagen örn försäkring för vissa yrkessjukdomar,
eller fullgjort i värnpliktslagen föreskriven repetitionsövning, beredskapsövning,
landstormsrepetitionsövning eller landstormsbefälsövning. Med dag, å vilken arbete
utförts, skall ock jämställas dag, varunder, arbetstagaren varit inkallad till tjänstgöring
jämlikt § 28 mom. 1 eller § 36 mom. 2 värnpliktslagen; sådan tjänstgöring må dock
endast under högst fyra månader av varje kvalifikationstid anses såsom arbetstid. Dag,
under vilken arbetstagaren varit oförmögen till arbete eller fullgjort militär
tjänstgöring, må likväl icke räknas honom till godo, därest arbete eljest uppenbarligen
icke kunnat beredas honom å sådan dag.

I semestern — — — däremot inräknas.

över departementspromemorian hava efter remiss yttranden avgivits av
socialstyrelsen, kommerskollegium, svenska arbetsgivareföreningen, landsorganisationen
i Sverige, de anställdas centralorganisation (Daco) samt
kooperativa förbundet. Kommerskollegium har bifogat yttranden från järnkontoret
samt Stockholms och Skånes handelskammare ävensom handelskammaren
i Göteborg. Beträffande innehållet i yttrandena får utskottet hänvisa
till propositionen sid. 7—11.

1940 års lagtima riksdag.

I en motion (II: 188) yrkades, att tjänstgöring i förstärkt försvarsberedskap
skulle räknas som kvalifikationstid för semester, Andra lagutskottet anförde
i utlåtande nr 37:

8

Andra lagutskottets utlåtande Nr 35.

Det i motionen II: 188 berörda spörsmålet örn rätt att som kvalifikationstid
räkna även den tid, arbetstagare fullgör militärtjänstgöring under förstärkt
försvarsberedskap, förtjänar enligt utskottets mening noggrant övervägande.
Frågan uppmärksammades redan vid 1939/40 års urtima riksdag. Andra
särskilda utskottet uttalade då såsom önskvärt, att vid en blivande omarbetning
av semesterlagstiftningen även övervägdes, i vad män rätt till semester
skulle föreligga jämväl vid annan militärtjänstgöring än sådan som omförmäldes
i semester lagen. Häremot gjorde riksdagen ej erinran. Yad särskilt
angår den beredskapsövning örn högst trettio dagar, varom bestämmelser
infördes i värnpliktslagen år 1939, synas goda skäl tala för att densamma
järn ställes med de i semesterlagen redan upptagna värnpliktsövningarna.
Örn oell i vad mån en privilegiering bör ske även av den till tiden obestämda
tjänstgöring, till vilken inkallelse kan ske, då rikets försvar eller dess säkerhet
eljest det kräver, kan vara mera tveksamt. För båda dessa fall gäller,
att det måste möta betänkligheter att ålägga arbetsgivarna de ökade utgifter,
som skulle vara förenade med skyldighet för dem att i mera betydande utsträckning
till arbetstagarna utgiva förmåner enligt semesterlagen för tid,
då staten utnyttjat de sistnämndas arbetskraft. A andra sidan kunna givetvis
arbetstagare, örn de fullgjort en längre tids beredskapstjänst, som de ej få
räkna sig tillgodo, komma i en svår situation exempelvis om verksamheten
vid den fabrik, där de liro anställda, helt inställes under semestertiden.
Tänkbart vore måhända, att staten här trädde emellan. Av vad i utskottets
redogörelse här ovan anförts framgår, att viss utredning i ämnet verkställts
inom socialdepartementet. Då utskottet förutsätter, att Kungl. Maj:t även
i fortsättningen skall ägna uppmärksamhet åt detta invecklade spörsmål,
finner utskottet ej skäl föreslå riksdagen att i anledning av motionen II: 188
vare sig besluta lagändring eller göra någon framställning till Kungl. Maj:t.

Riksdagen beslöt i enlighet med utskottets uttalande.

Framställningar till Kungl. Maj:t år 1941.

Avdelning 5 av svensea textilarbetareförbundet i Göteborg har i skrivelse i
april 1941 yrkat sådana ändringar i semesterlagen, att de inkallade erliölle
rätt till obeskuren semester och semesterersättning. Enligt nuvarande bestämmelser
förlorade de inkallade, som under år 1940 fullgjort militärtjänst,
en dags semester för varje månad, under vilken de på grund av inkallelsen
varit borta från sitt civila arbete. Beredskapsmännen komme därigenom i
ogynnsammare ställning än de anställda, som icke varit inkallade till militärtjänst.
Då semester under år 1941 lämnades vid de företag, där de under
år 1940 till beredskapstjänst inkallade vore anställda, kunde dessa komma
i den situationen, att de väl finge semester — företagen stängde i regel
under den tid semester lämnades — men ej semesterersättning.

I skrivelse den 25 april 1941 har landsorganisationen i Sverige, efter att
hava erinrat örn tidigare förslag rörande beredskapstjänstgöringens — varmed
i skrivelsen torde avses tjänstgöring icke blott enligt § 27 utan även
enligt §§ 28 och 36 värnpliktslagen — inbegripande under bestämmelserna
i 4 § andra stycket semesterlagen, anfört:

Anledningen till att framförda förslag örn beredskapstjänstgöringens inbegripande
under privilegieringen icke lett till några lagstiftningsåtgärder
torde ha varit att söka i de invändningar, som ur principiell synpunkt
kunnat resas mot att låta semesterlönekostnaden belasta arbetsgivarna.
Därest emellertid en lösning av frågan icke anses lämpligen böra ske inom
semesterlagstiftningens ram, synes det ofrånkomligt att kompensationsfrågan

Andra lagutskottets utlåtande Nr 35.

9

genom statens försorg regleras i annan ordning. Landsorganisationen tillmäter
denna fråga den praktiska och framförallt psykologiska vikt att en
reglering av densamma enligt dess mening icke bör undanskjutas. Den totala
kostnaden för en av statsmedel utgående semesterlönekompensation åt
de inkallade torde icke heller vara av den storleksordning att frågans reglering
på detta sätt kan anses utesluten av statsfinansiella skäl.

Landsorganisationen hemställer, att spörsmålet måtte upptagas till utredning
samt förslag framläggas för riksdagen.

Föredragande departementschefen, statsrådet Möller, har i propositionen
anfört bland annat följande.

»Med hänsyn till att inkallelserna till tjänstgöring för rikets skydd under
nuvarande brydsamma tider för stora grupper av den manliga befolkningen
medfört tyngande bördor, är det ett samhällsintresse av vikt att tillse, att åtgärder
vidtagas, i den utsträckning det kan ske, för att förbättra de inkallades
förhållanden. Av vad i det föregående anförts framgår, att åtskilliga författningsbestämmelser
med sådant syfte tillkommit. Beträffande det under
senare år vid olika tillfällen diskuterade semesterspörsmålet har emellertid
hitintills någon rättslig reglering icke blivit genomförd.

Otvivelaktigt måste det kännas hårt för en arbetstagare, vilken varit inkallad
till militärtjänst och därigenom måhända orsakats svårt avbräck och
avsevärda olägenheter i såväl ekonomiskt som annat hänseende, att han icke kan
påräkna semester med åtföljande semesterlön för den tid, under vilken han
varit inkallad, medan däremot andra arbetstagare, som av en eller annan
anledning icke tagits från sin dagliga gärning till militärtjänst, ävensom
de kvinnliga arbetstagarna komma i åtnjutande av betalad ledighet för
motsvarande tid. I detta sammanhang vill jag framhålla, att den ledighet
under pågående militärtjänstgöring för vila och rekreation, som utgår jämlikt
krigsledighetsbestämmelserna, icke — trots dess omfattning ■— synes mig
kunna jämställas med semester i vanlig mening. Enligt min åsikt måste det
anses såsom en gärd av rättvisa mot do inkallade, vilka, örn de icke fullgjort
militärtjänst, kunnat få tillgodoräkna sig arbetet i sin civila gärning
såsom grundande rätt till semester, att inkallelsetiden skall få anses utgöra
arbetad tid i semesterlagens mening. Att märka är emellertid, att en
bestämmelse av sådant innehåll skulle hava den innebörden, att ifrågavarande
förmån icke skulle tillkomma andra än dem, som på grund av semesterlagens
regler kunna intjäna semester, d. v. s. dem, som vid tiden för inkallelsen voro
anställda. Undantagna bleve enskilda företagare, vissa familjemedlemmar
lii. fl. Bättvisan synes mig fordra, att i detta sammanhang viss med semesterersättning
jämförlig ekonomisk gottgörelse för inkallelsetiden utgives även
till sådana personer, vilka icke i enlighet med vad nyss anförts erhålla semesterlön
eller ersättning därför. Under nämnda tid har staten nämligen haft att
sörja för de inkallade, och staten har i anledning därav i viss mån intagit en
ställning jämförbar med en arbetsgivares. Jag återkommer till detta ersättningsspörsmål
i det följande.

10

Andra lagutskottets utlåtande Nr 35.

Närmast behandlas nu det fall, att semesterlagen är tillämplig å den inkallade.
Härvid synas skilda slag av tjänstgöring böra behandlas på olika
sätt. Såvitt angår beredskapsövning enligt värnpliktslagens terminologi,
d. v. s. tjänstgöring jämlikt § 27 mom. 2 a under högst 30 dagar, synes densamma
vara helt jämförlig med de i 4 § andra stycket semesterlagen redan
nu upptagna militära övningarna. Ifrågavarande slags övning lärer förty böra
införas i sistnämnda lagrum, varav följer, att semester för sådan tid eller
ersättning därför skall bekostas av arbetsgivarna, En lagändring av angivna
innehåll synes emellertid icke kunna beräknas få någon nämnvärd ekonomisk
betydelse. Det må nämnas, att inkallelser till sådan tjänstgöring, varom nu
är fråga, icke förekommit vare sig under år 1940 eller under år 1941.

Yad däremot angår inkallelser jämlikt § 28 mom. 1 och § 36 mom. 2
värnpliktslagen hava sådana som bekant företagits i avsevärd utsträckning.
För egen del anser jag det icke böra ifrågakomma att lägga den ekonomiska
bördan av de semesterförmåner, som belöpa å dylik inkallelsetid, på arbetsgivarna.
Staten synes mig i stället böra svara därför. Med hänsyn till de
tekniska svårigheter, som skulle uppkomma, därest semesterlön eller ersättning
för sådan lön skulle gäldas av statsmedel med för envar arbetstagare
enligt semesterlagens regler individuellt uträknat belopp, synes det nödvändigt
att beträffande semester för tid, för vilken arbetstagaren blir berättigad
till semesterlön eller ersättning därför på den grund, att ifrågavarande
slag av militär tjänstgöring fullgjorts, fastställa ett enhetligt belopp för nyssnämnda
lön eller ersättning. Med beaktande av höjden å de genomsnittslöner
för arbetare inom olika verksamhetsgrenar, som enligt lönestatistisk årsbok
för Sverige 1939 utgått under nämnda år, anser jag mig böra föreslå, att nu
ifrågavarande lön och ersättning skola utgå med tio kronor för dag.

I anslutning till det anförda föreslår jag bestämmelser av innebörd, att
semester jämte semesterlön samt i förekommande fall semesterersättning
skola utgå enligt semesterlagens bestämmelser, dock med modifikation dels,
såsom nyss nämnts, beträffande semesterlönens eller semesterersättningens
belopp, dels ock därutinnan, att utbetalning av lönen eller ersättningen, i den
mån den belöper å inkallelsetid, icke skall ske genom arbetsgivaren utan i
den särskilda ordning Konungen bestämmer.

Bestämmelser i ämnet synas vara av den art, att de icke lämpligen böra
införas i semesterlagen utan i en särskild författning. Denna torde icke böra
givas tillämpning beträffande annan inkallelsetid än sådan, som förekommit
under år 1940. I lagens 1 § synes böra stadgas, att, örn arbetstagare, å vilken
semesterlagen äger tillämpning, under nyssnämnda år varit inkallad till tjänstgöring
jämlikt § 28 mom. 1 eller § 36 mom. 2 värnpliktslagen — även till den
del tjänstgöringen kan hava varit av frivillig natur — dylik tjänstgöring skall,
med iakttagande i övrigt av föreskrifterna i semesterlagen, jämställas med sådan
privilegierad militärtjänstgöring, varom förmäles i 4 § andra stycket sistnämnda
lag, därvid dock förut angivna särskilda regler rörande beloppet av semesterlön
och semesterersättning samt ordningen för utbetalning därav skola iakttagas.
Lämpligt synes mig vara, att länsstyrelserna anförtros uppgiften att verk -

Andra lagutskottets utlåtande Nr So. 11

ställa dessa utbetalningar. Uppgifterna rörande fullgjord tjänstgöring av angivet
slag synas, efter framställning från de inkallade, böra genom de militära
myndigheternas försorg tillställas dem. De inkallade få därefter begära
ersättning hos vederbörande länsstyrelse samt därvid såsom verifikation å
inkallelsetiden överlämna militärmyndighetens uppgift. Närmare föreskrifter
rörande de övriga handlingar, som torde erfordras till styrkande av framställt
ersättningskrav, främst beträffande anställningsförhållandet, synas
böra upptagas i de av Konungen utfärdade bestämmelserna. — Det må
nämnas, att, örn annan kvalifikationstid än kalenderåret är bestämd, t. ex. den
1 maj till och med den 30 april, för de månader av år 1940, som ligga i
tiden före senast tilländalupna kvalifikationstid, i angivna exempel januari—
april 1940, semesterersättning skall utgå i stället för ledighet med lön.

Jag återkommer nu till frågan om viss ersättning för inkallelsetid under
år 1940 även till sådana jämlikt § 28 mom. 1 eller § 36 mom. 2 värnpliktslagen
inkallade personer, vilka icke jämlikt bestämmelserna i 1 § erhålla semesterlön
eller ersättning därför. Under förutsättning att inkallelsen haft icke alltför
kort varaktighet, t. ex. minst 90 dagar, synes mig lämpligt, att en ersättning
— motsvarande semesterersättning — utgår av statsmedel. Inkallelsetid
i olika omgångar torde böra få sammanläggas. För varje tidrymd av 30 dagar
som inkallelsen sammanlagt varat synes ersättning böra utgå med tio kronor.
I det fall, varom här är fråga, skall sålunda endast ersättning utgå. Beträffande
utbetalning av dessa ersättningar torde i huvudsak samma regler böra
gälla som i fråga om de ersättningar av statsmedel, vilka skola utgå jämlikt
1 §. Föreskrifter i ämnet synas böra få utfärdas av Konungen. Bestämmelser
av nu omförmälda innehåll hava upptagits i 2 § av den särskilda lagen.

Därest bestämmelser, motsvarande de nu föreslagna, skulle komma att utfärdas
även beträffande tjänstgöring linder år 1941, torde böra tillses, att
tjänstgöringstid under år 1940, för vilken ersättning icke utgått, får tagas med
i beräkningen vid uppskattning av ersättning för år 1941.

Med hänsyn till att s. k. första tjänstgöring för värnpliktiga under år 1940
i stor utsträckning fullgjorts efter inkallelse jämlikt § 28 mom. 1 värnpliktslagen
synes erforderligt att i förevarande lag göra ett allmänt undantag av
innebörd, att vad i lagen stadgas skall beträffande värnpliktig, tillhörande
årsklass 1939 eller 1940 eller årsgrupp 1940, äga tillämpning allenast i den
mån av honom fullgjord militär tjänstgöring överstiger 180 dagar. Bestämmelse
härom har intagits i 3 §.

Den nya lagen synes böra träda i kraft omedelbart.

Slutligen vill jag i detta sammanhang framhålla, att det synes mig önskligt
att en utredning verkställes rörande samordnande i möjligaste mån av de
ekonomiska förmåner av skilda slag, som utgå till de inkallade.»

Lagrådet har lämnat lagförslagen utan erinran.

Enligt 4 § andra stycket lagen örn semester föreligger rätt till semester
endast för kalendermånad, under vilken arbetstagaren för arbetsgivarens räk -

Utskottet.

12

Andra lagutskottets utlåtande Nr 35.

ning utfört arbete å minst sexton dagar. Under vissa omständigheter skall
emellertid frånvaro från arbetet jämställas med arbetad tid. Som dylik privilegierad
tid räknas bland annat i värnpliktslagen föreskriven repetitionsövning,
landstormsrepetitionsövning och landstormsbefälsövning.

I den nu till behandling föreliggande propositionen föreslås ändrad lydelse
av 4 § andra stycket semesterlagen av innebörd, att med nyssnämnda värnpliktsövningar
likställes sådan beredskapsövning örn högst trettio dagar,
varom bestämmelser år 1939 infördes i § 27 mom. 2 a värnpliktslagen. Därjämte
framlägges i en särskild lag örn semester för viss militär tjänstgöringstid m. m.
förslag till sådana bestämmelser, att jämväl den tjänstgöring, till vilken inkallelse
under år 1940 skett jämlikt § 28 morn. 1 eller § 36 moni. 2 värnpliktslagen — inkallelse
då rikets försvar eller dess säkerhet eljest det kräver — i semesterhänseende
räknas som arbetad tid. Den ekonomiska bördan av de å dylik
inkallelsetid belöpande semesterförmånerna skall emellertid enligt förslaget
ej bäras av arbetsgivarna utan av staten, varjämte för alla arbetstagare semesterlön
eller semesterersättning för nu avsedd kvalifikationstid skall fastställas
till ett enhetligt belopp av tio kronor för semesterdag (1 §). Vidare innebär
förslaget, att även de, som icke enligt bestämmelserna i 1 § äga utfå semesterlön
eller ersättning därför -— i huvudsak sådana personer å vilka semesterlagen
ej är tillämplig — beredas mot semesterersättning svarande gottgörelse
av statsmedel för den tid under år 1940, då de jämlikt nyssnämnda lagrum
i värnpliktslagen varit inkallade till tjänstgöring, under förutsättning dock
att denna tid uppgått till minst nittio dagar (2 §). I syfte att förhindra att
s. k. första tjänstgöring för värnpliktiga, vilken under 1940 i stor utsträckning
fullgjorts efter inkallelse jämlikt § 28 mom. 1 värnpliktslagen, skall tillgodoräknas
som kvalifikationstid i nu angivna hänseenden föreslås slutligen
ett undantagsstadgande av innebörd, att lagen beträffande värnpliktig, tillhörande
årsklass 1939 eller 1940 eller årsgrupp 1940, skall äga tillämpning
allenast i den män av honom fullgjord militär tjänstgöring överstiger 180
dagar (3 §).

Vad till en början angår den beredskapsövning under högst trettio dagar,
varom numera stadgas i värnpliktslagen, anser utskottet, i likhet med föredragande
departementschefen, denna vara helt jämförlig med de i 4 § andra
stycket semesterlagen redan nu upptagna militära övningarna. Med hänsyn
härtill får utskottet tillstyrka förslaget örn sådan ändring av detta lagrum,
att även nämnda beredskapsövning i semesterhänseende räknas som arbetad
tid.

Under nu rådande utrikespolitiska läge hava stora grupper av den manliga
befolkningen jämlikt § 28 mom. 1 och § 36 mom. 2 värnpliktslagen inkallats
till ofta långvarig tjänstgöring för rikets skydd. Enligt utskottets
mening är det en angelägenhet av synnerlig vikt, att åtgärder i största möjliga
utsträckning vidtagas för att förbättra förhållandena för dessa inkallade,
vilka hava att bära den tyngsta bördan av den av vårt land uppehållna försvarsberedskapen.
Att så sker måste bland annat ur psykologisk synpunkt
tillmätas den största betydelse för vidmakthållandet av de inkallades försvarsvilja.

13

Andra lagutskottets utlåtande Nr 35.

Vid bedömandet av förevarande semesterspörsmål beträffande dem, som
jämlikt nyssnämnda båda lagrum inkallats till militärtjänstgöring, anser utskottet
åtskillnad böra göras mellan det fall, att semesterlagen är tillämplig
å de inkallade, eller så ej är förhållandet. Yad angår förstnämnda fall må
framhållas, att det måste anses obilligt, att en arbetstagare, vilken varit inkallad
till militärtjänstgöring och därigenom måhända tillfogats avsevärd
ekonomisk förlust, vid återgång till sitt civila arbete icke kan påräkna semester
med semesterlön för tjänstgöringstiden, medan däremot de, som av någon
anledning ej varit inkallade, komma i åtnjutande av ledighet med bibehållen
lön för motsvarande tid. De arbetstagare, som fullgjort en längre tids beredskapstjänst,
kunna givetvis komma i en svår ekonomisk situation i de mycket
vanliga fall, då verksamheten vid de företag där de äro anställda helt inställes
under semestertiden, varigenom de komma att sakna möjlighet till
arbetsinkomst för denna tid. Visserligen äga de inkallade jämlikt krigsledighetsbestämmelserna
rätt att under pågående militärtjänstgöring erhålla viss
ledighet för vila och rekreation, men denna ledighet anser utskottet icke vara
av den art, att den i allo motsvarar semester i vanlig mening. Med hänsyn
till det anförda finner utskottet, i likhet med departementschefen, att det
måste anses som en gärd av rättvisa mot de inkallade, vilka, örn de icke
fullgjort militärtjänst, kunnat få tillgodoräkna sig arbetet i sin civila gärning
såsom grundande rätt till semester, att den militära tjänstgöringstiden skall
få anses utgöra arbetad tid i semesterlagens mening. Den ekonomiska bördan
av de å tjänstgöringstiden belöpande semesterförmånerna synes emellertid ej
böra åvila arbetsgivaren, utan staten torde i stället, såsom i propositionen
föreslagits, böra svara för densamma.

Vad åter angår frågan om viss mot semesterersättning svarande gottgörelse
till sådana inkallade, å vilka semesterlagen icke är tillämplig, har inom utskottet
ifrågasatts, huruvida hithörande spörsmål lämpligen borde lösas efter
samma riktlinjer som frågan örn semester för inkallade arbetstagare. Emellertid
anser utskottet det vid genomförandet av en lagstiftning, som medför
rätt för arbetstagare att av statsmedel erhålla ersättning för inkallelsetiden,
ur rättvisesynpunkt vara ofrånkomligt att tillerkänna även dem, å
vilka semesterlagen ej är tillämplig, motsvarande förmån. Utskottet finner
sig alltså böra tillstyrka Kungl. Maj:ts förslag, att jämväl nu ifrågavarande
inkallade av statsmedel erhålla mot semesterersättningen svarande ekonomisk
gottgörelse för inkallelsetid under år 1940. Detsamma synes, såsom i
propositionen föreslagits, böra gälla även sådana inkallade, å vilka semesterlagen
väl är tillämplig men vilka på grund av dess bestämmelser icke skulle
komma i åtnjutande av semesterlön eller ersättning därför enligt 1 § i förevarande
lagförslag.

Genom den nu föreliggande propositionen bringas semesterfrågan för de
inkallade till en lösning allenast i vad avser tjänstgöringstid under år 1940.
Av departementschefens uttalanden i propositionen framgår emellertid, att
Kungl. Majd torde komma att taga under övervägande frågan örn semesterersättning
åt inkallade jämväl för tjänstgöringstid efter år 1940. Utskottet ut -

14

Andra lagutskottets utlåtande Nr 85.

går från att det invecklade spörsmålet om semester för inkallade i hela dess
vidd härvid upptages till förutsättningslös omprövning. Departementschefen
har vidare framhållit önskvärdheten av att en utredning verkställes rörande
samordnande i möjligaste mån av de ekonomiska förmåner av skilda slag, som
utgå till de inkallade. Utskottet, som delar denna departementschefens åsikt,
förutsätter, att en sådan utredning snarast kommer till stånd. Skäl tala enligt
utskottets mening även för vidtagandet av en mer omfattande utredning angående
åtgärder över huvud taget till lindrande av de inkallades bördor. I
avvaktan på resultatet av den i propositionen antydda utredningen finner
emellertid utskottet ej skäl föreligga för riksdagen att för närvarande, på sätt i
motionen I: 244 yrkats, i särskild skrivelse till Kungl. Majit begära utredning
av hithörande spörsmål.

Enligt förslaget skall till arbetstagare, å vilken semesterlagen äger ti 11-lämpning, utgå semesterlön eller ersättning därför för inkallelsetiden med
tio kronor för semesterdag; samma dagsbelopp har även förordats beträffande
övriga ersättningsberättigade. I likhet med departementschefen finner
utskottet avgörande vikt böra tillmätas de praktiska skäl, som tala för fastställandet
av ett enhetligt belopp för nyssnämnda arbetstagare, i stället för
en regel av innebörd, att semesterlön eller ersättning för sådan lön skulle
för envar arbetstagare uträknas individuellt efter semesterlagens regler. Beträffande
storleken av ett sådant enhetligt belopp finner utskottet skäl ej
föreligga att frångå vad Kungl. Majit härutinnan föreslagit. Av vad sålunda
anförts framgår, att utskottet icke kan biträda det genom motionerna I: 243
och lii 338 framlagda förslaget, att beloppet i viss utsträckning skulle bestämmas
i förhållande till försörjningsbördan.

I motionen lii 337 har framhållits, att enligt förslaget till lag örn semester
för viss militär tjänstgöringstid m. m. även den, som oaktat han varit inkallad
till tjänstgöring jämlikt § 28 mom. 1 eller § 36 mom. 2 värnpliktslagen komme
i åtnjutande av fulla semesterförmåner från arbetsgivaren, av statsmedel
erhölle semesterersättning för tjänstgöringstiden. Med anledning härav har
i motionen yrkats införande i lagen av bestämmelser i syfte att förhindra
dylik dubbelersättning. Enligt utskottets mening tala starka skäl ur principiell
synpunkt för det i motionen framlagda förslaget. Emellertid skulle
bestämmelser av nu avsedd innebörd medföra avsevärda kontrollsvårigheter.
Vissa andra olägenheter torde även vara förenade med ett genomförande av
förslaget; härutinnan må särskilt erinras, att i de fall då semesterlönen eller
ersättningen därför från den enskilde arbetsgivaren understiger det av statsmedel
utgående beloppet om tio kronor, arbetstagaren skulle komma i en
missgynnad ställning. Med hänsyn härtill anser sig utskottet icke utan närmare
utredning av frågan kunna förorda bifall till det i motionen framställda
yrkandet. Utskottet förutsätter emellertid, att hithörande spörsmål uppmärksammas
i samband med utarbetandet av bestämmelser örn semester för militär
tjänstgöringstid efter år 1940.

15

Andra lagutskottets utlåtande''Nr 35.

I övrigt har det genom propositionen framlagda förslaget till lag om
semester för viss militär tjänstgöringstid m. m. icke givit anledning till
erinran från utskottets sida.

Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa, ,

A. att riksdagen måtte antaga de genom förevarande proposition
framlagda lagförslagen;

B. att motionerna I: 243, II: 337 och II: 338, i den del de hänvisats
till behandling av utskottet, måtte anses besvarade genom
vad utskottet under A. hemställt; samt

C. att motionen I: 244, i den del den hänvisats till behandling
av utskottet och i den mån den icke blivit besvarad genom
vad utskottet under A. hemställt, icke måtte föranleda till någon
riksdagens åtgärd.

Stockholm den 17 juni 1941.

På andra lagutskottets vägnar:

DAVID NORMAN.

Vid ärendets behandling hava närvarit:

från första kammaren: herrar Norman, Hagman, Tamm, Forslund, Linnér,
Holstenson, Nils Elowsson och Näslund;

från andra kammaren: herr Hage, fröken Andersson, herr Hermansson, fru
Johansson, herrar Barnekow, Larsson i Östersund, Lundgren och Norup.

Reservationer:

1) av hemar Norman, Hagman och Tamm samt fröken Andersson, vilka
ansett, att utskottets utlåtande bort hava följande lydelse:

Enligt 4 § andra stycket lagen om semester — — — lika med utskottet
--- — böra svara för densamma.

Beträffande semesterlönens eller semesterersättningens belopp anser utskottet
visserligen principiella skäl tala för att denna bestämmes för envar
arbetstagare individuellt enligt semesterlagens regler. Med hänsyn till de
praktiska svårigheter, som härav i vissa fall skulle uppstå, finner utskottet
emellertid vad Kungl. Maj:t i detta hänseende föreslagit böra godtagas. Då
arbetstagaren genom förevarande lagstiftning principiellt sett bör försättas i
samma ekonomiska situation som om han ej varit inkallad till militärtjänstgöring,
anser sig utskottet icke kunna tillstyrka bifall till det i motionerna

16

Andra lagutskottets utlåtande Nr 35.

I: 243 och II: 338 framställda yrkandet, att semesterlönens eller semesterersättningens
belopp i viss utsträckning skulle bestämmas i förhållande till
försörjningsbördan.

Yad åter angår det framlagda förslaget örn viss mot semesterersättning
svarande gottgörelse av statsmedel åt sådana inkallade, å vilka semesterlagen
icke är tillämplig, anser utskottet detta spörsmål sakna samband med lagstiftningen
örn semester för arbetstagare. Den i propositionen föreslagna
ersättningen åt dessa inkallade torde närmast vara att anse som en ökning
av deras avlöningsförmåner. I och för sig skall icke bestridas, att en sådan
ökning i många fall kan vara av behovet påkallad. Utskottet anser det emellertid
betänkligt att utan behovsprövning av statsmedel utbetala belopp av
. den storleksordning, varom här är fråga. Den ersättning, som genom de föreslagna
bestämmelserna utgives till nu ifrågavarande inkallade, är i de fall,
då de inkallade befinna sig i goda ekonomiska omständigheter, helt onödig,
i andra fall åter, där verkligt hjälpbehov föreligger, ofta till ringa nytta, Med
hänsyn härtill kan utskottet icke godtaga propositionen i denna del.

Utskottet anser i stället, att verkligt effektivt stöd bör givas dem, som
genom beredskapstjänsten kommit i ekonomiskt trångmål. Åtgärder i sådan
riktning synas snarast möjligt böra tagas under övervägande. Med hänsyn
härtill får utskottet hemställa om bifall till det i motionen I: 244 framställda
yrkandet, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Majit anhålla örn utredning
snarast möjligt örn enhetliga och effektiva åtgärder för att lindra de
olägenheter i såväl ekonomiskt som annat hänseende, som inkallelserna till
militärtjänst förorsakat stora grupper av den manliga befolkningen, samt framläggandet
av de förslag vartill utredningen kan föranleda.

I motionen II: 337 har framhållits, att enligt förslaget till lag örn semester
för viss militär tjänstgöringstid m. m. även den, som oaktat han varit inkallad
till tjänstgöring jämlikt § 28 mom. 1 eller § 36 mom. 2 värnpliktslagen komme
i åtnjutande av fulla semesterförmåner från arbetsgivaren, av statsmedel
erhölle semesterersättning för tjänstgöringstiden. Med anledning härav har
i motionen yrkats införande i lagen av bestämmelser i syfte att förhindra
dylik dubbelersättning. Enligt utskottets mening tala starka skäl ur principiell
synpunkt för det i motionen framlagda förslaget. Emellertid skulle
bestämmelser av nu avsedd innebörd medföra avsevärda kontrollsvårigheter.
Vissa andra olägenheter torde även vara förenade med ett genomförande av
förslaget; härutinnan må särskilt erinras, att i de fall då semesterlönen eller
ersättningen därför från den enskilde arbetsgivaren understiger det av statsmedel
utgående beloppet örn tio kronor, arbetstagaren skulle komma i en
missgynnad ställning. Med hänsyn härtill anser sig utskottet icke utan närmare
utredning av frågan kunna förorda bifall till det i motionen framställda
yrkandet. Utskottet förutsätter emellertid, att hithörande spörsmål uppmärksammas
vid den av utskottet här ovan förordade utredningen angående de
inkallades förhållanden.

I övrigt har det genom propositionen framlagda förslaget till lag om

Andra lagutskottets utlåtande Nr 35. 17

semester för viss militär tjänstgöringstid m. m. icke givit anledning till erinran
från utskottets sida.

Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

A. att riksdagen måtte bifalla det genom förevarande proposition
framlagda förslaget till lag angående ändrad lydelse av
4 § lagen den 17 juni 1938 (nr 287) örn semester;

B. att riksdagen, med förklarande att det genom förevarande
proposition framlagda förslaget till lag om semester för viss
militär tjänstgöringstid m. m. icke kunnat i oförändrat skick
antagas, måtte för sin del antaga följande förslag till

Lag

om semester för viss militär tjänstgöringstid m. m.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Har arbetstagare, å vilken lagen om semester äger tillämpning, under år
1940 varit inkallad till tjänstgöring jämlikt § 28 mom. 1 eller § 36 mom. 2
värnpliktslagen, skall, med iakttagande i övrigt av vad i förstnämnda lag
stadgas, sådan tjänstgöring jämställas med militär tjänstgöring, varom i 4 §
andra stycket semesterlagen förmäles. I fråga örn månad, för vilken arbetstagaren
äger åtnjuta semesterlön eller ersättning därför på den grund, att
tjänstgöring jämlikt § 28 mom. 1 eller § 36 mom. 2 värnpliktslagen jämställes
med tid, då arbete utförts för arbetsgivarens räkning, skall dock
sådan lön eller ersättning utgå av statsmedel med tio kronor samt utbetalas
i den ordning Konungen bestämmer.

2 §•

Yad i l § stadgas skall beträffande värnpliktig, tillhörande årsklass 1939
eller 1940 eller årsgrupp 1940, äga tillämpning allenast i den mån av honom
fullgjord militär tjänstgöring överstiger 180 dagar.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad
uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

€. att riksdagen, i anledning av motionen I: 244, måtte i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhålla om utredning snarast möjligt örn
enhetliga och effektiva åtgärder för att lindra de olägenheter i
såväl ekonomiskt som annat hänseende, som inkallelserna till
militärtjänst förorsakat stora grupper av den manliga befolkningen,
samt framläggandet av de förslag, vartill utredningen
kan föranleda; samt

Bihang till riksdagens protokoll 194!. 9 sami 2 avd. Nr 35.

1372 41 2

18 Andra lagutskottets utlåtande Nr 35.

D. att motionerna I: 243, I: 244, II: 337 och II: 338, i den del
de hänvisats till behandling av utskottet, måtte anses besvarade
genom vad utskottet ovan hemställt.

2) av herr Linnér, som anfört:

De värnpliktiga, som fullgöra beredskapstjänstgöring, hava på ett helt
annat sätt än andra medborgare fått bära tyngden av försvarsberedskapen.
För åtskilliga av dem har tjänstgöringen medfört allvarliga ekonomiska svårigheter,
vilka understundom torde sträcka sina verkningar långt utöver tjänstgöringstiden.
Det är därför i hög grad angeläget att staten, i den mån dess
tillgångar det medgiva, lämnar de till beredskapstjänst inkallade ekonomisk
gottgörelse.

Den nu föreliggande propositionen fyller på intet sätt detta syfte. Det
oaktat kommer den att medföra en utgift, som beräknas — visserligen efter
en ytterst lös uppskattning — till 20 miljoner kronor. Därjämte bryter förslaget
på viktiga punkter med principerna i 1938 års semesterlag.

Vad här anmärkts gäller icke förslaget angående ändrad lydelse av 4 § i
semesterlagen.

På grund av vad sålunda anförts hemställes, att riksdagen måtte besluta
dels att antaga förslaget till lag angående ändrad lydelse av 4 § lagen den
17 juni 1938 (nr 287) örn semester,

dels att i övrigt avslå den föreliggande propositionen,
dels att i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla örn utredning snarast möjligt
om enhetliga och effektiva åtgärder för att lindra de ekonomiska olägenheter,
vilka genom beredskapstjänstgöringen åsamkats de värnpliktiga, som fullgjort
sådan tjänstgöring.

3) av herrar Näslund och Barnekow.

Stockholm 1941. K. L. Beckmans Boktryckeri.