Andra lagutskottets utlåtande Nr 32.

1

Nr 32.

Ankom till riksdagens kansli den 18 juni 1941 kl. 7 f. m.

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag angående ändrad lydelse av 1 § lagen den
11 juni 1937 (nr 348) om krigsförsäkring för ombord
å fartyg tjänstgörande personer, m. m. jämte en i ämnet
väckt motion, dels ock Kungl. Maj.ts proposition
med förslag till lag angående ändring i vissa delar av
nämnda lag den 11 juni 1937.

Genom en den 7 mars 1941 dagtecknad proposition, nr lil, har Kungl.
Maj:t, under åberopande av propositionen bilagda i statsrådet och lagrådet
hållna protokoll, föreslagit riksdagen

dels att antaga följande vid propositionen fogade förslag till

Lag

angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 11 juni 1937 (nr 348) om
krigsförsäkring för ombord å fartyg tjänstgörande personer.

Härigenom förordnas, att 1 § lagen den 11 juni 1937 örn krigsförsäkring
för ombord å fartyg tjänstgörande personer skall erhålla följande ändrade
lydelse:

1 §•

Där inom område och under tid, som Konungen äger bestämma, ombord
å svenskt fartyg tjänstgörande person, som är försäkrad jämlikt lagen om
försäkring för olycksfall i arbete, till följd av krigsåtgärd drabbas av olycksfall
i arbetet, skola — under tillämpning i övrigt av stadgandena i nämnda lag
med undantag av 27 § första stycket, andra punkten, samt andra stycket —
i fråga örn sådant olycksfall nedan angivna särskilda bestämmelser gälla.

Vad i första stycket sägs om person, som tjänstgör ombord å svenskt fartyg,
skall äga motsvarande tillämpning å statlig befattningshavare, som under
utövande av sin befattning tjänstgör ombord å utländskt fartyg.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad
uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

dels ock att bemyndiga Kungl. Majit att, i enlighet med vad i 1 § andra
stycket i lagen stadgas, utgiva ersättning för olycksfall, som inträffat innan
lagen trätt i kraft.

Bihang tilt riksdagens protokoll 1941. 9 sami. 2 avd. Nr 32.

1

2

Andra lagutskottets utlåtande Nr 32.

I anledning av nämnda proposition Ilar inom andra kammaren väckts en
motion nr 259 av herr Lindberg i Stockholm, i vilken motion yrkas, att riksdagen
ville i samband med behandlingen av Kungl. Majlis proposition nr
lil besluta ändring i 1 § lagen den 11 juni 1937 om krigsförsäkring för ombord
å fartyg tjänstgörande personer i enlighet med de i motionen angivna
synpunkterna eller, därest detta yrkande icke skulle kunna bifallas, att riksdagen
ville i skrivelse till Kungl. Majit hemställa örn utredning av frågan
och föreläggande för denna riksdag av det förslag, vartill utredningen kan
giva anledning.

I motionens motivering har anförts bland annat:

Enligt gällande lag är sjöman, som drabbas av olycksfall i eller under
arbete, föremål för särskild olycksfallsförsäkring. Däremot är sjöman, som
under fritid drabbas av olycksfall, förorsakat av krigsåtgärd, icke försäkrad.
Under nu pågående krig har det ofta inträffat att besättningar, vid exempelvis
flyglarm, fått lämna fartyget för att uppsöka skyddsrum i land. Enligt
vad som under hand av besättningsmän meddelats ha vederbörande myndigheter
i en del utländska hamnar föreskrivit att besättningarna skola uppsöka
sådana skyddsrum vid flyglarm; men även örn sådana föreskrifter
icke utfärdats är det givet att varje person rent instinktivt sökt sig till område
där han trott sig vara säkrare än ombord. Oftast lia flyglarmsignalerna
gått strax före midnatt, således under tid då besättningen i regel varit ledig
från sin tjänstgöring. I några fall ha olycksfall inträffat under sådana förflyttningar
till och från fartygen. Möjligt är att i några sådana fall olycksfallsersättning
utgått på grund av att man välvilligt tolkat gällande bestämmelser,
men har det också berättats fall där olycksfallsersättning icke utgått.
1 ett känt fall har en person skadat sig vid besök i ett skyddsrum, en skada
som tvingat vederbörande till några månaders overksamhet, men en skada
som icke ersatts av olycksfallsförsäkringen.

Det kan också tänkas att sjömän ombord å sina fartyg och under fritid
skulle kunna bli skadade av bomb- eller granatsplitter. Sådan skada skulle
kunna drabba även den som befinner sig i skans eller hytt, men givetvis
också under förflyttning å däck. Visserligen är icke något sådant olycksfall
känt, men ofta har det talats örn att man ombord å fartygen tagit tillvara
splitter från exploderade granater. Skulle någon blivit eller bliva träffad
av sådant splitter skulle mycket allvarliga olycksfall, kanske med dödlig
utgång, uppstå. I de flesta krigförande länders hamnar har också mörkläggningen
åstadkommit en del olycksfall av allvarlig karaktär. Härvid är det
givetvis färderna till och från fartygen som äro svårast. Nere i hamnarna är
det synnerligen svårt för på platsen främmande personer att taga sig fram
under mörker. Det är mycket ofta allvarliga olyckstillbud yppas. Många lia
gått direkt ned i dockan och många lia varit nära att bli överkörda av järnvägsvagnar
och motorfordon, som förts fram inom hamnområdena.

Det finnes många fall, som skulle kunna anföras, som visa att det här är
fråga örn fall, som ha ett så nära samband nied tjänsten och anställningen,
att man tycker det skulle vara naturligt att redan den gällande lagen skulle
kunna tolkas så att olycksfallsersättning utginge även örn olycksfallen icke
inträffat direkt under arbete. Det finnes säkerligen också mångå fall, som
icke direkt kunna hänföras till arbete, men som ändock inträffat under
omständigheter som kunna sägas ha med tjänsten att skaffa. En sjöman
måste på sin fritid — under den halva fridagen eller eljest under ledighet —
besöka konsulatet, visserligen i personligt intresse, men ett besök som han
är tvungen att avlägga. Under vägen från fartyget och till konsulatet eller

Andra lagutskottets utlåtande Nr 32,

3

tillbaka till fartyget råkar han ut för ett olycksfall. Detta olycksfall kommer
icke att ersättas, enär det inträffat utanför tjänsten. Man tycker nog att i
sådana fall, vilka ju också i regel kunna kontrolleras, borde olycksfallsersättning
utgå som örn olyckan inträffat under arbete.

Sedermera har Kungl. Maj:t genom en den 30 maj 1941 dagtecknad proposition,
nr 275, under åberopande av propositionen bilagda i statsrådet och
lagrådet förda protokoll, föreslagit riksdagen att antaga ett vid propositionen
fogat förslag till lag angående ändring i vissa delar av krigsförsäkringslagen.
Vid utarbetandet av detta förslag, som bland annat avser 1 § i lagen,
ha iakttagits de jämkningar av paragrafens lydelse, som föreslagits
i det genom propositionen nr lil framlagda förslaget till lag angående ändrad
lydelse av denna paragraf.

Det i propositionen nr 275 intagna lagförslaget är av följande lydelse.

Förslag

till

Lag

angående ändring i vissa delar av lagen den 11 juni 1937 (nr 348) om
krigsförsäkring för ombord å fartyg tjänstgörande personer.

Härigenom förordnas, dels att 1 och 6 §§ lagen den 11 juni 1937 örn
krigsförsäkring för ombord å fartyg tjänstgörande personer1 skola erhålla
ändrad lydelse på sätt nedan angives, dels ock att 7 § samma lag skall upphöra
att gälla:

1 §•

Där inom område och under tid, som Konungen äger bestämma, ombord
å svenskt fartyg tjänstgörande person, som är försäkrad jämlikt lagen om
försäkring för olycksfall i arbete, till följd av krigsåtgärd drabbas av olycksfall
i eller utom arbetet, skola — under tillämpning i övrigt av stadgandena
i nämnda lag med undantag av 27 § första stycket, andra punkten, samt
andra stycket — i fråga om sådant olycksfall nedan angivna särskilda bestämmelser
gälla.

Vad i första stycket sägs om person, som tjänstgör ombord å svenskt fartyg,
skall äga motsvarande tillämpning å statlig befattningshavare, som under
utövande av sin befattning tjänstgör ombord å utländskt fartyg.

6 §•

Arbetsgivare är---denna lag.

Å tillägg till försäkringsavgift, varom i första stycket sägs, skall tilläggsavgift
eller bidrag enligt 16 § lagen örn försäkring för olycksfall i arbete
icke erläggas.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1941.

1 Beträffande 1 § jmf. prop. 111/1941.

4

Andra lagutskottets utlåtande Nr 32.

Propositionerna och motionen hava hänvisats till lagutskott och behandlats
av andra lagutskottet.

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för de genom propositionerna
framlagda förslagen, får utskottet, i den mån redogörelse därför icke lämnas
här nedan, hänvisa till propositionerna.

Gällande författningsbestämmelser.

Lagen om försäkring för olycksfall i arbete.

Enligt lagen den 17 juni 1916 (nr 235) örn försäkring för olycksfall i arbete
med däri sedermera vidtagna ändringar är i princip envar arbetare försäkrad
för skada till följd av olycksfall i arbete. Ersättning på grund av försäkringen
utgår dock ej för skada, som förorsakats av krigsåtgärd under krig,
vari Sverige är indraget. Såsom olycksfall i arbetet anses ock olycksfall vid
färd till eller från arbetsstället, där färden föranledes av och står i omedelbart
samband med arbetsanställningen. Kostnaden för försäkringen bestrides,
med bidrag av statsmedel till omkostnaderna, genom försäkringsavgifter,
som erläggas av arbetsgivaren (1 §). Försäkringen äger rum i riksförsäkringsanstalten
ävensom i vissa ömsesidiga olycksfallsförsäkringsbolag
(4 §). Har arbetare skadats till följd av olycksfall i arbetet utgår, under vissa
förutsättningar, ersättning för läkarvård m. m., sjukpenning och livränta
(6 §); har olycksfallet medfört arbetarens död utgår begravningshjälp samt
livräntor till efterlevande (7 §).

Med avseende å utländsk medborgares samt utom riket bosatt persons rätt
till ersättning för skada till följd av olycksfall i arbetet innehålla olycksfallsförsäkringslagar
i allmänhet bestämmelser, genom vilka rätten till ersättning
inskränkes. 1916 års lag innehåller bestämmelser av sådan beskaffenhet i 27 §.
Däri föreskrives, att, örn någon, som har rätt till sjukpenning eller livränta
enligt lagen, icke är svensk medborgare samt ej är bosatt i riket, försäkringsinrättningen
äger att med hans samtycke, när som helst, i stället för sådan
ersättning till honom utgiva ett kapital för en gång till belopp motsvarande
högst 50 och minst 20 procent av ersättningens kapitalvärde enligt de för
inrättningen gällande beräkningsgrunder (första stycket, första punkten).
Ersättningen må ock, utan den ersättningsberättigades samtycke, utbytas mot
kapital till belopp av 50 procent av kapitalvärdet (första stycket, andra
punkten). Har utbyte av ersättning mot kapital ägt rum, är rätten till vidare
ersättning på grund av olycksfallet förfallen (första stycket, tredje punken).
Har olycksfallet medfört döden och var den avlidne ej svensk medborgare
och ej i riket bosatt, utgår begravningshjälp allenast örn olycksfallet inom
tre månader medfört döden samt livränta eller kapital till efterlevande, som
ej är svensk medborgare, allenast örn denne vid tiden för olycksfallet var
bosatt här i riket (andra stycket). Slutligen stadgas, att Konungen, under
förutsättning av ömsesidighet, äger medgiva undantag från bestämmelserna
i paragrafen för medborgare i visst land (tredje stycket).

De inskränkande bestämmelserna i 27 § hava enligt förarbetena till lagen

Andra lagutskottets utlåtande Nr 32.

5

sin grund dels däri, att utgivande av ersättning till utom landet bosatta personer
(t. ex. utländska sjömän, utvandrare m. fl.) i allmänhet vore förenat
med synnerliga svårigheter både med avseende på erforderlig kontroll vid
utbetalningen och övervakandet av den skadades tillstånd, dels ock däri, att
lagstiftningen utom i de fall, där överenskommelse länderna emellan träffats,
ej ansetts böra medgiva enahanda förpliktelser gentemot utlänningar som i
fråga om landets egna medborgare.

Genom deklaration den 12 februari 1919 har särskild överenskommelse
träffats mellan Sverige, Danmark och Norge angående tillämpningen av
gällande olycksfallsförsäkringslagar å dessa länders medborgare. Vidare har
genom överenskommelser med ett stort antal länder på grund av ömsesidighet
förklarats, att bestämmelserna i 27 § första stycket, andra punkten, samt
andra stycket i 1916 års lag icke skola äga tillämpning i fråga om medborgare
i berörda länder.

Lagen om krigsförsäkring för ombord å fartyg tjänstgörande personer.

Enligt 1 § lagen den 11 juni 1937 (nr 348; ändrad genom lag den 15 december
1939, nr 854) om krigsförsäkring för ombord å fartyg tjänstgörande
personer skola, där ombord å svenskt fartyg tjänstgörande person, som är
försäkrad jämlikt lagen den 17 juni 1916 om försäkring för olycksfall i arbete,
drabbas av olycksfall i arbetet till följd av krigsåtgärd, i fråga örn sådant
olycksfall — med tillämpning i övrigt av vad i 1916 års lag stadgas —
gälla vissa särskilda bestämmelser, upptagna i 2—8 §§ i lagen. Konungen äger
bestämma, inom vilket område och under vilken tid dessa stadganden skola
gälla. — Vid beräkning av årlig arbetsförtjänst för bestämmande av sjukpenning
eller livränta skall, om arbetsförtjänsten överstiger 4,800 kronor,
det överskjutande beloppet icke tagas i beräkning; understiger arbetsförtjänsten
3,600 kronor, skall densamma dock beräknas till detta belopp (2 §).
3 § innehåller en tabell, utvisande beloppet av hel sjukpenning. Denna utgör,
med hänsyn till arbetsförtjänstens storlek, lägst 6 kronor 50 öre och högst
9 kronor. Har olycksfallet, efter upphörande av därav förorsakad sjukdom,
medfört förlust av arbetsförmågan eller nedsättning av densamma med minst
en tiondel, vilken förlust eller nedsättning kan antagas bliva för framtiden
bestående, skall enligt 4 § första stycket, utöver livränta, vid förlust av arbetsförmågan
till den skadade utgivas, örn den skadade var befälhavare, styrman
eller maskinbefäl, ett belopp, motsvarande ett års lön, beräknad till
tolv gånger den kontanta månadslön, som den skadade åtnjöt vid tiden för
olycksfallet, dock lägst 9,000 och högst 13,000 kronor, och eljest ett belopp
av 9,000 kronor. Vid nedsättning av arbetsförmågan skall det lägre belopp
utgivas, som svarar mot nedsättningen. Vid väsentlig försämring i den skadades
tillstånd kan jämlikt 4 § andra stycket jämkning i ersättningen äga
rum. Har olycksfallet medfört döden, skall enligt 5 §, utöver livränta, till den
avlidnes efterlevande utgivas ett belopp motsvarande det, som enligt 4 §
skall utgå vid förlust av arbetsförmågan, dock med avdrag av dels viss begravningshjälp,
dels ock vad som må hava utgivits jämlikt 4 §. Med efter -

6

Andra lagutskottets utlåtande Nr 32.

levande avses i 5 § allenast make, barn, som äger rätt till arv efter den avlidne,
och adoptivbarn jämte deras avkomlingar samt föräldrar och adoptivföräldrar.
Finnes ej annan efterlevande än make, tillfaller hela beloppet maken.
Finnas jämte make andra efterlevande, tillfaller halva beloppet maken.
Belopp, som utgår till andra efterlevande än make, fördelas dem emellan enligt
de regler, som gälla för fördelning av arvfallen egendom. De ökade försäkringsavgifter,
som betingas av förevarande försäkring, skola enligt 6 §
bestridas av arbetsgivarna. Enligt 7 § må försäkring enligt lagen meddelas
jämväl för olycksfall utom arbete, därvid föreskrifterna i 35 § i 1916 års
lag skola äga tillämpning. Att märka är slutligen, att bestämmelserna i krigsförsäkringslagen
ej avse personer, som tjänstgöra ombord å krigsfartyg, samt
ej äga tillämpning i fråga om skada, som kan uppkomma därav, att Sverige
råkat i krig (8 §).

Tillämpningsbestämmelser till krigsförsåkringslagen.

I kungörelsen den 26 augusti 1939 (nr 572) föreskrives, att lagen vid utbrottet
av krig mellan europeiska stormakter, i vilket England, Frankrike
eller Tyska riket deltager, omedelbart skall träda i tillämpning med giltighet
tills vidare beträffande samtliga farvatten; bestämmelserna skola dock icke
gälla i fråga om olycksfall till följd av militära åtgärder i annat krig än nyss
sagts. Vidare stadgas i kungörelsen den 15 december 1939 (nr 855), att lagen
skall äga tillämpning dels i Östersjön, Bottniska viken nied Ålandshav samt
Ålands och Åbo skärgårdar, Finska viken ävensom Rigaviken, dels ock inom
vissa farvatten utanför Kina.

Vissa särskilda bestämmelser i fråga örn tillämpningen av 1916 års olgcks f

alls för säkring slag.

Beträffande arbetare, som användas till arbete för statens räkning, meddelas
genom kungörelsen den 30 november 1917 (nr 832) särskilda bestämmelser
i fråga om tillämpningen å dem av 1916 års olycksfallsförsäkringslag.
Har arbetare, som avses i denna lag och som användes till arbete för statens
räkning under sådana förhållanden, att staten är att anse såsom arbetsgivare
enligt lagen, skadats till följd av olycksfall i arbetet, skall av statsverket
utgivas ersättning i enlighet med bestämmelserna i lagen, i den mån ej i
anledning av olycksfallet på grund av eljest gällande bestämmelser sådant
understöd utgår, som enligt 11 § i lagen må avdragas från ersättningen enligt
densamma. Ersättningen bestämmes av riksförsäkringsanstalten.

Framställning frän lotsstyrelsen,

I skrivelse den 30 januari 1940 har lotsstyrelsen hemställt, att åtgärder
måtte vidtagas för sådan utvidgning av tillämpningsområdet för 1937 års
krigsförsäkringslag, att ersättning enligt lagen skulle utgå till i statens tjänst
anställd person vid tjänstgöring jämväl ombord å utländskt fartyg. Lotsstyrelsen
anförde därvid, bland annat:

Andra lagutskottets utlåtande Nr 32.

7

Statens befattningshavare torde enligt gällande bestämmelser hava tillförsäkrats
ersättning vid olycksfall i tjänsten icke blott i enlighet med bestämmelserna
i 1916 års olycksfallsförsäkringslag utan jämväl i enlighet med bestämmelserna
i 1937 års krigsförsäkringslag. Beträffande lotsverkets personal
torde sålunda ersättning i enlighet med krigsförsäkringslagen få antagas
skola utgå i händelse denna personal till följd av krigsåtgärd drabbas av
olycksfall under tjänstgöring ombord å lotsverkets fyrskepp, tjänstefartyg
och tjänstebåtar, vad de senare beträffar oavsett om de ägas av staten eller
av personalen, samt jämväl ombord å svenskt handelsfartyg i och för lotsning
av sådant fartyg. Lotsstyrelsen utgår vidare från att enahanda rätt till ersättning
föreligger, därest till följd av krigsåtgärd olycksfall drabbar tjänsteman
under färd ombord å svenskt fartyg i och för inställelse till tjänstgöring
eller hemresa efter avslutad tjänstgöring, t. ex. under inställelse till lotsning
av fartyg eller hemresa från lotsat fartyg, under färd i och för avlösning av
personal å viss tjänstgöringsplats och dylikt. Skulle denna uppfattning befinnas
icke riktig, borde åtgärd vidtagas till ett förtydligande i sådan riktning.

Krigsförsäkringslagen är begränsad att gälla ombord å svenskt fartyg
tjänstgörande personer. Lotspersonalen utför emellertid i betydande omfattning
lotsning även av utländska fartyg. Det framstår som en oegentlighet, att
lotspersonalen vid lotsning under nuvarande förhållanden av utländska fartyg
icke tillförsäkrats den trygghet för sig och sina efterlevande, som ersättningsreglerna
i 1937 års krigsförsäkringslag äro ägnade att ingiva. Med hänsyn till
det värde för personalen, som en sådan trygghet måste tillmätas, föreslår lotsstyrelsen,
att tillämpningsområdet för dessa ersättningsregler utsträckes att
omfatta jämväl person, som i statens tjänst utför arbete ombord å utländskt
fartyg. Icke blott lotspersonal utan under vissa förhållanden jämväl personal
tillhörande tullverket och måhända även postverket hava att fullgöra tjänst
ombord å utländskt fartyg.

Beträffande innehållet i de yttranden, som avgivits över lotsstyrelsen
framställning, lämnas en utförlig redogörelse å sid. 7—15 i propositionen
nr lil. Till denna redogörelse får utskottet hänvisa.

Föredragande departementschefen, statsrådet Möller, har i propositionen
nr lil anfört:

»1937 års lag gäller beträffande å svenskt fartyg ''tjänstgörande’ person.
Lotsstyi elsen, riksförsäkringsanstalten och en reservant i försäkringsrådet
tolka detta uttryck såsom omfattande envar, som fullgör någon tjänst ombord;
lagens bestämmelser skulle alltså gälla för, bland annat, till lots- och
lyrstaten höiande peisonal. Försäkringsradets majoritet däremot synes anse,
under hänvisning dels till vad som var närmaste anledning till lagens tillkomst
— önskemålet att upprätthålla liandelssjöfarten i främmande, särskilt
spanska farvatten dels ock till att under lagens förarbeten närmast tagits
sikte på sådana personer, som voro anställda ombord, att lagen är tillämplig
endast beträffande personer, som kunna anses tillhöra handelssjöfartens befattningshavare
och som äro mera fast knutna till fartyget. Lagens bestämmelser
gälla sålunda enligt sistnämnda åsikt icke statstjänstemän, dock med
undanlag för befattningshavare å statens järnvägars tågfärjor. Oavselt vad
som ina hava varit det närmast liggande syftet med nu ifrågavarande lagstift -

8

Andra lagutskottets utlåtande Nr 32.

ning anser jag lagen böra tillämpas i enlighet med dess ordalag, d. v. s. så,
att den, under vissa förutsättningar, skall gälla beträffande envar å svenskt
fartyg — med undantag av krigsfartyg — tjänstgörande person.

Det spörsmål, som närmast givit anledning till utredningen i förevarande
ärende, var, såsom jag förut nämnt, frågan om icke krigsförsäkringen, såvitt
anginge statsanställda personer, borde bliva tillämplig även örn dessa tjänstgjorde
ombord å utländskt fartyg. De skäl, som lotsstyrelsen anfört till stöd
därför, synas mig bärande. Erinran däremot har icke heller framställts i
yttrandena.

Med hänsyn till vad i det föregående anförts synas nya lagbestämmelser
erforderliga allenast därom, att i statens tjänst anställda personer skola erhålla
de i krigsförsäkringslagen stadgade särskilda ersättningarna även när
de under utövande av sin befattning tjänstgöra ombord å utländska fartyg.
En föreskrift härom torde utan svårighet kunna inarbetas i gällande lag.

De nya lagbestämmelserna synas böra träda i kraft omedelbart efter utfärdandet.
Emellertid synas billighetsskäl tala för att ersättning utgives i
enlighet med dessa bestämmelser även i fråga om olycksfall, som kunna inträffa,
innan lagen träder i tillämpning. Med hänsyn härtill torde böra begäras
bemyndigande för Kungl. Maj:t att i dylika fall utgiva ersättning.»

Framställning från Sveriges redareförening den 13 januari* 1941.

Sveriges redareförening har — efter erinran att i avseende å tillämpningen
av 1937 års krigsförsäkringslag å utländska medborgare 1916 års lags stadganden
på området gällde ävensom att överenskommelse jämlikt 27 § sista
stycket i sistnämnda lag icke träffats med, bland andra, Amerikas förenta
stater, en del sydamerikanska stater samt Canada och de engelska besittningarna
i Amerika — i skrivelse den 13 januari 1941 anfört följande:

Å de svenska fartyg, vilka för närvarande befinna sig bortom Skagerackspärren,
påmönstras ett allt större antal utlänningar, då ju fartygen icke
kunna komma till Sverige och svenska besättningsmän ej heller kunna utsändas
till fartygen. Dessa utlänningar uppställa ofta som villkor för att de
skola taga tjänst att erhålla samma krigsolycksfallsförsäkringsförmåner som
de svenska sjömännen. Då rederierna icke kunna täcka risken genom försäkring
enligt gällande svenska lagföreskrifter, är det icke möjligt för dessa
att bevilja sagda förmåner för de utländska sjömän, vilka icke tillhöra stater,
med vilka enligt vad nyss nämnts överenskommelse träffats rörande tillämpning
av de svenska olycksfallsförsäkringsföreskrifterna å utländska medborgare.
Det har därför vid en del tillfällen ställt sig svårt att erhålla besättningsmän.

Såvitt föreningen förstår, utgå krigsolycksfallsförsäkringspremierna för fartygen
efter antalet ombord anställda, oberoende av huruvida dessa äro utlänningar
eller ej. Det synes därför föreningen rimligt, att de ersättningar,

Andra lagutskottets utlåtande Nr 32.

9

som utgå enligt gällande författningar, skola utbetalas med samma belopp
för såväl svenskar som utlänningar. De nuvarande författningsföreskrifterna
synas emellertid icke möjliggöra ett dylikt förfarande.

En redogörelse för yttrandena över redareföreningens skrivelse lämnas å
sid. 18—21 i propositionen nr lil.

Föredragande departementschefen har i propositionen nr lil anfört:

»Omkring 40 procent av den svenska handelsflottan finnes för närvarande
utanför den s. k. Skagerackspärren. Det är givetvis ett betydande svenskt ekonomiskt
intresse, att handelsjöfarten med dessa fartyg uppehälles i så stor
utsträckning som möjligt, trots att trafiken på grund av krigsförhållandena
icke kan anslutas till svenska hamnar. I viss omfattning, vilken med stor
sannolikhet torde ökas, är det nödvändigt att rekrytera besättningarna å de
ifrågavarande fartygen med utlänningar.

1 förevarande ärende har upplysts, att utländska sjömän såsom villkor för
anställning å svenska fartyg ofta uppställa krav på att i händelse av krigsolycksfall
bliva tillförsäkrade samma förmåner, som tillkomma svenska sjömän.
I den mån Sverige jämlikt 27 § tredje stycket olycksfallsförsäkringslagen
träffat avtal om ömsesidighet med andra länder, åtnjuta dessa länders
medborgare samma förmåner i nyss angivet hänseende som svenska. Dylika
ömsesidighetsöverenskommelser hava emellertid icke träffats med, bland andra,
Amerikas förenta stater, Canada, vissa sydamerikanska stater samt de
socialistiska rådsrepublikernas union. Medborgare i dessa stater finnas redan
nu anställda på svenska fartyg, och anledning synes föreligga att antaga, att
antalet anställda sådana utlänningar kommer att öka. Då det icke torde förefinnas
någon förhoppning därom, att ömsesidighetsöverenskommelser med
angivna länder kunna bliva ingångna under den närmaste tiden, synas mig
åtgärder böra vidtagas för att genom bestämmelser i de författningar, som
reglera försäkringsförhållandena, uppnå huvudsaklig likställighet mellan
svenska och utländska sjömän. Att märka är att någon höjning av premierna
kan komma att föranledas härav.

I likhet med försäkringsrådet och riksförsäkringsanstalten anser jag skäl
icke föreligga att ändra på själva principen örn att ömsesidighet skall föreligga,
vilken princip finnes stadgad i 27 § olycksfallsförsäkringslagen. Ändring
synes i stället böra ske i 1937 års krigsförsäkringslag, lämpligen genom
ett tillägg i 1 § av innehåll, att bestämmelserna i 27 § första stycket, andra
punkten, samt andra stycket olycksfallsförsäkringslagen icke skola äga tilllämpning
i fråga om krigsförsäkring enligt 1937 års lag.»

Framställning från Sveriges redareförening m. 11. den 7 mars 1941.

I skrivelse den 7 mars 1941 har Sveriges redareförening, Sveriges fartygsbefälsförening,
svenska maskinbefälsförbundet, svenska sjöfolksförbundet,
svenska stewartsföreningen och Sveriges radiotelegrafistförening hemställt
örn åtgärder, så att 1937 års krigsförsäkringslag kunde bliva tillämplig även
Bihang till riksdagens protokoll 194!. 9 sami. 2 avd. Nr 32. %

10

Andra lagutskottets utlåtande Nr 32.

för ombord å fartyg anställd sjöman, som till följd av krigsåtgärd drabbades
av olycksfall i utländsk hamn utom arbetsplatsen samt å fritid.

Till stöd för framställningen har anförts följande:

Under nu pågående krig hava fall inträffat, då ombord å fartyg anställd
sjöman under besök i land drabbats av olycksfall till följd av krigsåtgärd.
Sådana besök äro ofta nödvändiga för att i fartygets angelägenheter söka rederiets
ombud i vederbörande hamn eller eljest för att förrätta nödiga inköp
för fartygets eller egen räkning. Vid bombanfall under flygraider händer
det icke sällan, att besättningen nödgas söka skyddsrum i land. Det kan
icke anses tillfredsställande, att olycksfallsersättning icke därvid utgår, om
olycksfall skulle inträffa. Vi förstå, att man härutinnan tillämpar samma
regler som vid civilolycksfall, men detta synes under rådande krigsförhållanden
icke vara riktigt. De risker besättningsmännen å fartyg i vissa utländska
hamnar för närvarande äro utsatta för vid dylika tillfälliga besök i land
torde motivera ett tillämpande av krigsolycksfallsförsäkringslagen jämväl i
sådana fall.

En redogörelse för de avgivna yttrandena lämnas å sid. 4—7 i propositionen
nr 275.

Föredragande departementschefen har i propositionen nr 275 anfört:

»I den av Sveriges redareförening och de ombordanställdas organisationer
gjorda framställningen är fråga örn två olika spörsmål rörande tillämpligheten
av 1937 års krigsförsäkringslag. Framställningen avser nämligen dels
det fall, när krigsolycka drabbar den ombordanställde, då han å utländsk ort
visserligen är i arbete men icke befinner sig ombord å sitt fartyg eller eljest
inom de sjöområden, där lagen enligt utfärdade kungörelser äger tillämpning,
och dels det fall, då den ombordanställde drabbas av krigsolycka, under det
att han å utländsk ort icke är i arbete i lagens mening, t. ex. då han under
fritid besöker ett konsulat eller en nöjeslokal.

I det första fallet synes mig uppenbart, att krigsförsäkringslagen bör vara
tillämplig. Huruvida gällande bestämmelser kunna tolkas så, att ifrågavarande
fall går in under lagen, är föremål för olika meningar i remissyttrandena.
För att undanröja varje tveksamhet härutinnan har jag för avsikt
föreslå förtydligande av ordalydelsen i gällande kungörelser. Ändring i
krigsförsäkringslagen synes däremot icke erforderlig.

Vad därefter beträffar frågan om försäkring för krigsolycka under tid, då
den ombordanställde å utländsk ort icke är i arbete, må erinras därom, att
arbetsgivaren enligt krigsförsäkringslagens 7 § äger rätt att teckna frivillig
försäkring för olycksfall utom arbetet till följd av krigsåtgärd. Någon säkerhet
för att försäkring vid inträffat olycksfall föreligger finnes emellertid
icke, därest ej obligatorisk försäkring genomföres även för sådana
fall. Det synes mig rimligt, att de ombordanställda under nu rådande
utomordentliga förhållanden äro försäkrade för de risker, varom sålunda
är fråga. Mot en sådan inställning i sak har invändning icke heller gjorts
i yttrandena. De rent principiella betänkligheter, som kunna anföras
mot att krigsförsäkringslagen gives en sådan omfattning, synas mig icke få
tillmätas avgörande betydelse. Jag vill därför, i överensstämmelse med vad
försäkringsrådet framhållit, föreslå, dels att 1 § krigsförsäkringslagen om -

Andra lagutskottets utlåtande Nr 32.

11

arbetas så, att den — inom de områden Konungen bestämmer — kommer att
gälla vid krigsolycksfall över huvud och icke blott krigsolycksfall i arbete
och dels att 7 § samma lag upphäves.»

Fråga om ändrade grunder för beräkning av tilläggsavgifter och bidrag
för bestridande av omkostnaderna för försäkringsrådets och riksförsäkringsanstaltens
verksamhet.

Enligt 16 § lagen om försäkring för olycksfall i arbete skall såsom bidrag
till bestridande av omkostnaderna för försäkringsrådets och riksförsäkringsanstaltens
verksamhet för varje försäkring i anstalten till statsverket erläggas
tilläggsavgift med belopp, motsvarande fem procent av försäkringsavgiften,
beräknad utan hänsyn till avdrag, som omförmäles i 11 § i lagen.

Försäkringsbolag, som avses i 4 § i lagen (ömsesidigt socialförsäkringsbolag),
är också skyldigt att till statsverket erlägga bidrag till bestridande av
nämnda omkostnader. Bidraget erlägges för varje räkenskapsår med belopp,
motsvarande tre procent av summan av försäkringsavgifterna — utan hänsyn
till nyssnämnda avdrag — för de i bolaget under räkenskapsåret tagna
försäkringar.

Bestämmelserna i 16 § av 1916 års lag äro på grund av stadgandena i
1 § i 1937 års krigsförsäkringslag tillämpliga med avseende å försäkringar
enligt sistnämnda lag. Vidare må nämnas, att arbetsgivare jämlikt 6 § krigsförsäkringslagen
är pliktig att till den försäkringsinrättning, i vilken hos
honom anställda äro försäkrade jämlikt lagen om försäkring för olycksfall
i arbete, erlägga det tillägg till tidigare bestämd försäkringsavgift, som må
föranledas av tillämpningen av krigsförsäkringslagen.

I skrivelse den 7 april 1941 har redareföreningen hemställt örn sådan lagändring,
att tilläggsavgifter och bidrag för bestridande av omkostnaderna för
försäkringsrådets och riksförsäkringsanstaltens verksamhet måtte reduceras
till belopp, som må anses skäliga.

En redogörelse för yttrandena lämnas å sid. 9—12 i propositionen nr 275.

Föredragande departementschefen har i propositionen nr 275 anfört:

»Såsom bidrag till bestridande av omkostnaderna för riksförsäkringsanstaltens
och försäkringsrådets verksamhet betalas — under benämning tilläggsavgift
respektive bidrag — till statsverket viss procent å försäkringsavgifterna
enligt olycksfallsförsäkrings- och krigsförsäkringslagarna, nämligen
fem procent å försäkringar i riksförsäkringsanstalten och tre procent å försäkringar
i de ömsesidiga bolagen. Procentsatserna hava fastställts med hänsyn
till normala förhållanden. På grund av de särskilda risker, som förorsakas
av kriget, utgå för krigsförsäkring höga premier. Dessa innefatta dels
viss, förhöjd premie för ersättningar enligt olycksfallsförsäkringslagen och

12

Andra lagutskottets utlåtande Nr 32.

dels premie för de särskilda ersättningarna enligt krigsförsäkringslagen. På
grund av de höga premierna för krigsförsäkringarna inflyta tilläggsavgifter
och bidrag för dessa med avsevärda belopp. Enligt vad i yttrandena vitsordats
överstiga dessa belopp väsentligt de av krigsförsäkringarna förorsakade
ökade förvaltningskostnaderna. I samtliga yttranden tillstyrkes därför nedsättning
av tilläggsavgifter och bidrag.

Riksförsäkringsanstalten har framlagt olika alternativ för lagstiftning i
ämnet samt, i syfte att då det gäller en krisfråga undvika ändring av olycksfallsförsäkringslagen,
föreslagit ett tillägg till 6 § krigsförsäkringslagen av
innebörd, att tilläggsavgift och bidrag enligt 16 § olycksfallsförsäkringslagen
icke skall beräknas å sådant tillägg till försäkringsavgift, som föranledes
av tillämpningen av krigsförsäkringslagen, men väl å den del av krigstilläggspremien,
som avser ersättningar enligt olycksfallsförsäkringslagen. Motsvarande
uppdelning av de påförda krigstilläggspremierna erbjöde enligt
riksförsäkringsanstaltens mening icke större svårigheter. Enligt av anstalten
verkställd preliminär uppskattning motsvarade ersättningarna enligt
olycksfallsförsäkringslagen i runt tal fyra tiondelar av sammanlagda ersättningarna
enligt nämnda lag och krigsförsäkringslagen. Tilläggsavgift komme
härigenom att utgå med fyra tiondelar av fem procent eller två procent av
krigstilläggspremiernas sammanlagda belopp och bidrag från bolagen med
fyra tiondelar av tre procent eller 1.2 procent av samma belopp, ett resultat
som anstalten även på annan väg kommit fram till såsom skäligt.

Riksförsäkringsanstaltens förslag, vilket tillstyrkts av såväl statskontoret
som de ömsesidiga socialförsäkringsbolagens förening, synes mig tillfredsställande
och jag föreslår därför ändring av 6 § krigsförsäkringslagen i enlighet
därmed.»

Utskottet. Det genom propositionen nr lil framlagda förslaget till ändrad lydelse av
1 § krigsförsäkringslagen avser dels att beträffande rätten till ersättning för
krigsolycksfall åstadkomma likställighet mellan svenska och utländska sjömän
och dels att göra nämnda lag tillämplig å statsanställda personer även
örn dessa tjänstgöra ombord å utländskt fartyg.

Uti det lagförslag, som därefter framlagts genom propositionen nr 275,
vari iakttagits de jämkningar i 1 §, som föreslagits i propositionen nr lil,
har krigsförsäkringen utsträckts till att inom de av Kungl. Maj.t bestämda
riskområdena avse jämväl olycksfall utom arbetet, varjämte vissa ändrade
föreskrifter givits för beräkning av tilläggsavgifter och bidrag för bestridande
av omkostnaderna för försäkringsrådets och riksförsäkringsanstaltens
verksamhet.

Utskottet har vid sin granskning av de genom propositionerna framlagda
förslagen icke funnit anledning till erinran mot desamma.

Genom att krigsförsäkringslagen, såsom i propositionen nr 275 föreslås,
göres tillämplig även å olycksfall utom arbetet, har syftet med det i motionen
II: 259 framställda yrkandet blivit tillgodosett.

13

Andra lagutskottets utlåtande Nr 32.

Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

A. att riksdagen med bifall till de förevarande propositionerna
måtte

1) antaga det genom propositionen nr 275 framlagda förslaget
till lag angående ändring i vissa delar av lagen den
11 juni 1937 (nr 348) om krigsförsäkring för ombord å fartyg
tjänstgörande personer;

2) bemyndiga Kungl. Maj:t att, i enlighet med vad i 1 §
andra stycket i lagen stadgas, utgiva ersättning för olycksfall,
som inträffat innan lagen trätt i kraft; samt

B. att motionen II: 259 måtte anses besvarad genom vad
utskottet under A. 1) hemställt.

Stockholm den 17 juni 1941.

På andra lagutskottets vägnar:

DAVID NORMAN.

Vid ärendets behandling hava närvarit:

från första kammaren: herrar Norman, Tamm, Forslund, Linnér, Olof Carlsson,
Holstenson, Nils Elowsson och Näslund;

från andra kammaren: fröken Hesselgren, fröken Andersson, herrar Olovson i
Västerås och Hermansson, fru Johansson, herrar Larsson i Östersund och Karlsson i
Granebo*.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Bihang till riksdagens protokoll 1941

9 sand.

2 avd. Nr 32.

3