Andra lagutskottets utlåtande Nr 31.

1

Nr 31.

Ankom till riksdagens kansli den 13 juni 1941 kl. 3 e. m.

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj.ts proposition med förslag
till förordning om kontroll av vattenledningsvatten,
m. m. dels ock i ämnet väckta motioner.

Genom en den 14 februari 1941 dagtecknad proposition, nr 50, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, har Kungl. Majit
under åberopande av propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över
socialärenden, anhållit om riksdagens yttrande över följande förslag till

1) Förordning
om kontroll av vattenledningsvatten.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Denna förordning äger tillämpning i fråga om vatten, som i stad eller inom
område å landet, där 1 kap. hälsovårdsstadgan gäller, genom allmän vattenledning
tillhandahålles till dryck, matlagning eller annan beredning av livsmedel
eller till rengöring av kärl eller redskap, vilka användas vid beredning
eller förvaring av livsmedel.

Länsstyrelse äger förordna, att vad i denna förordning stadgas skall tilllämpas
jämväl beträffande vatten, som inom område å landet, där de i 2 kap.
hälsovårdsstadgan meddelade bestämmelserna gälla, genom allmän vattenledning
tillhandahålles för i första stycket angivet ändamål.

Tillhandahålles genom vattenledning, som är anordnad för enskilt bruk,
vatten för något i första stycket angivet ändamål till flera hushåll eller eljest
i stor omfattning, må länsstyrelse förordna, att bestämmelserna i denna förordning
skola äga tillämpning jämväl beträffande sådant vatten.

Innan förordnande enligt andra eller tredje stycket meddelas, skola vederbörande
hälsovårdsnämnd samt ägare av vattenverk, som beröres av förordnandet,
höras i ärendet.

Vad nedan i denna förordning stadgas örn vattenverk skall gälla allenast i
fall där förordningen är tillämplig i fråga om det vatten, som tillhandahålles
genom verket.

2 §.

Ägare av vattenverk åligger att en gång varje kalenderår låta vattnet undergå
fysikalisk-kemisk undersökning. Finnes anordning för rening av vattnet,
skall undersökningen omfatta såväl det renade vattnet som råvattnet.

Bihang till riksdagens protokoll 1941. 9 sami. 2 avd. Nr 31.

I

2

Andra lagutskottets utlåtande Nr 31.

Medicinalstyrelsen äger på ansökan medgiva, att tiden mellan undersökningarna
må förlängas intill tre år.

Utvisar undersökning, att vattnet är mindre tjänligt för sitt ändamål, må
hälsovårdsnämnden förordna, att undersökningar skola ske med kortare tidsmellanrum
än de för vattenverket eljest föreskrivna.

3 §•

Ägare av vattenverk åligger att, i den omfattning nedan i denna paragraf
sägs, låta vattnet undergå bakteriologisk undersökning.

Bakteriologisk undersökning skall äga rum

vid vattenverk med ytvattentäkt en gång i veckan, därest verket tillhandahåller
vatten åt minst 4,000 personer, och eljest en gång i månaden
samt

vid vattenverk med grundvattentäkt en gång i månaden, därest verket tillhandahåller
vatten åt minst 4,000 personer, och eljest en gång var tredje
månad.

Finnes anordning för rening av vattnet, skall vad nu sagts gälla allenast
det renade vattnet. Råvattnet skall emellertid i sådant fall undersökas

vid vattenverk med ytvattentäkt fyra gånger årligen samt

vid vattenverk med grundvattentäkt en gång varje år.

Medicinalstyrelsen äger på ansökan medgiva förlängning av tiden mellan
undersökningarna. Sådant medgivande gäller under högst tre år.

Utvisar bakteriologisk undersökning, att vattnet är mindre tjänligt för sitt
ändamål, må hälsovårdsnämnden förordna, i fråga om undersökning, som
i andra stycket sägs, att denna skall ske dagligen, och beträffande annan undersökning,
att densamma skall äga rum oftare än vad eljest är fallet. I
fråga om undersökning, som i andra stycket sägs, må förordnandet ej återkallas,
förrän två på varandra följande undersökningar utvisat, att vattnet
åter är tjänligt för sitt ändamål.

Antalet personer, som tillhandahålles vatten från visst vattenverk, skall
beräknas efter det genomsnittliga antalet under nästföregående kalenderår.

4 §.

Giver fysikalisk-kemisk eller bakteriologisk undersökning vid handen, att
det undersökta vattnet är otjänligt för sitt ändamål, och kan dess användande
för nämnda ändamål medföra uppenbar hälsofara, må hälsovårdsnämnden,
då otjänligheten är av fysikalisk-kemisk art, förelägga vattenverkets
ägare att avstänga tillförseln av vatten för ändamål, varom i 1 § förmäles,
och eljest antingen förbjuda, att vattnet utan föregående kokning
användes för nämnda ändamål eller meddela föreläggande som nyss sagts.
Förbud eller föreläggande skall gälla tills vidare intill dess beskaffenheten
av vattnet i viss angiven grad förbättrats.

Föreläggande att avstänga vattenledning må meddelas allenast i den mån

Andra lagutskottets utlåtande Nr 31.

3

vederbörande brandmyndighet finner sådant avstängande kunna ske utan
att tillgången på vatten vid eldsvåda äventyras.

5 §.

Fysikalisk-kemisk undersökning må utföras allenast av statens institut
för folkhälsan eller av den, som av medicinalstyrelsen förklarats behörig därtill.

Bakteriologisk undersökning må utföras allenast av statens institut för
folkhälsan, av statens bakteriologiska laboratorium eller av den, som av medicinalstyrelsen
förklarats behörig därtill.

Närmare föreskrifter om förvärv av kompetens för fysikalisk-kemisk och
bakteriologisk undersökning meddelas av Konungen.

6 §•

Den som utfört fysikalisk-kemisk eller bakteriologisk undersökning har
att däröver omedelbart upprätta protokoll och tillställa vederbörande hälsovårdsnämnd
avskrift därav i två exemplar. Ena exemplaret skall av nämnden
överlämnas till förste provinsialläkaren eller med denne likställd förste
stadsläkare.

7 §.

På Konungen ankommer att fastställa taxa för fysikalisk-kemisk och bakteriologisk
undersökning.

8 §■

Hälsovårdsnämnd har att ägna tillsyn åt utrustningen och skötseln av vattenverk.
Förefinnes härutinnan märklig brist, som kan menligt inverka på
beskaffenheten av vattnet, skall nämnden förelägga verkets ägare att vidtaga
för bristens avhjälpande tjänliga åtgärder, såvida dessa icke medföra
oskäliga kostnader.

9 §.

Hälsovårdsnämnd äger uppdraga åt någon sin ledamot eller tjänsteman
att på nämndens vägnar meddela förordnande, som i 2 § tredje stycket eller
3 § femte stycket sägs. Förordnande, som med stöd av sådant uppdrag meddelats,
skall anmälas inför nämnden vid dess nästa sammanträde. Genom
sådant förordnande får vite icke föreläggas.

10 §.

Ställer sig ägare av vattenverk icke bestämmelse i denna förordning eller
med stöd därav meddelad föreskrift till efterrättelse, äger hälsovårdsnämnden
förelägga den tredskande viss tid för vidtagande av den åtgärd, beträffande
vilken försummelse föreligger.

4

Andra lagutskottets utlåtande Nr 31.

11 §.

De befogenheter som enligt hälsovårdsstadgan och andra författningar
tillkomma och de skyldigheter som enligt samma författningar åvila medicinalstyrelsen,
länsstyrelse, hälsovårdsnämnd, tjänsteläkare och andra myndigheter
i frågor, som äga samband med den allmänna hälsovården, skola,
i den mån därom ej särskilt stadgas i denna förordning, i tillämpliga delar
gälla jämväl i avseende å kontrollen av vattenledningsvatten. Ådömes vite,
skall vad i 61 § hälsovårdsstadgan föreskrives gälla i fråga om nämnda vite.

Bestämmelserna i 60 § hälsovårdsstadgan örn rätt dels att anföra besvär
över beslut av hälsovårdsnämnd och länsstyrelse, dels ock för nämnda myndigheter
att förordna, att beslut skall utan hinder av besvär lända till efterrättelse,
skola äga motsvarande tillämpning i fall då beslut meddelats enligt
denna förordning.

12 §.

Medicinalstyrelsen har att meddela närmare föreskrifter angående sättet
för utförande av fysikalisk-kemisk och bakteriologisk undersökning samt om
avfattandet av protokoll över sådana undersökningar.

Medicinalstyrelsen skall därjämte utfärda allmänna råd och anvisningar
till ledning för bedömandet av undersökningarna.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1942.

2) Förordning

om tillägg till hälsovårdsstadgan den 19 juni 1919 (nr 566).

Härigenom förordnas, att till vardera av 9 och 44 §§ hälsovårdsstadgan den
19 juni 1919 skall fogas ett nytt moment, det till 9 § fogade betecknat 5 mom.
och det till 44 § fogade betecknat 4 morn., av följande lydelse:

9 §•

5 mom. Om kontroll av vattenledningsvatten är särskilt stadgat.

44 §.

4 mom. Örn kontroll av vattenledningsvatten är särskilt stadgat.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1942.

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för förslagen, får utskottet, i den
mån redogörelse därför icke lämnas här nedan, hänvisa till propositionen.

Andra lagutskottets utlåtande Nr 31.

5

I samband med propositionen har utskottet till behandling förehaft två i
anledning av densamma väckta motioner, nämligen motionen nr 192 i första
kammaren av herr Frans Ericson m. fl. och motionen i andra kammaren nr
257 av herr Ljungberg m. fl.

I motionerna, vilka äro likalydande, hemställes, att riksdagen ville avslå
propositionen samt föreslå förnyad utredning för framläggande till nästa
års riksdag av ett modifierat förslag till förordning örn kontroll av vattenledningsvatten
under hänsynstagande till i motionerna anförda synpunkter.

I motiveringen till motionerna har anförts bland annat:

Det kan starkt ifrågasättas, örn en kontroll rätt långt i efterhand, verkställd
genom bakteriologiska undersökningar med i propositionen föreslagna tidsmellanrum,
verkligen kan förhindra uppkomsten av en epidemi. I två av de
tre samhällen, inom vilka epidemier inträffade under år 1939, förekom regelbunden
bakteriologisk kontroll 1 gång i månaden. Vid tre av de svårare
epidemier, som inträffat i vårt land under senare år, har orsaken visat sig
vara fel vid kloreringen. Örn fel vid kloreringen ånyo skulle inträffa — t. ex.
på grund av att reservapparat saknas, en behållare rinner tom eller kloröverskottsbestämningar
ej utföras — kan en infektion hinna äga ruin långt innan
resultatet av den bakteriologiska undersökningen föreligger.

Det finnes därför otvivelaktigt ett behov av förebyggande åtgärd
e r för att skydda allmänheten mot infektion genom vattenledningsvatten.
En ovärderlig överblick över vattenverkens teknisk-hygieniska standard skulle
erhållas genom uppläggning av ett centralt register över alla vattenverk av
viss storleksordning, vilket register skulle innehålla alla ur hygienisk synpunkt
viktigare tekniska data. Bättre framtida förhållanden skulle vidare
kunna ernås genom utfärdandet av vissa föreskrifter rörande anordning och
skötsel av verkens vitala delar, t. ex. ldoreringsanläggningen, samt genom
auktorisering av förslagsställare. Det sistnämnda torde även vara ett viktigt
önskemål i fråga örn de omfattande statskommunala vattenlednings- och avloppsarbetena.

I förhållande till den effektivitet som kan vinnas genom den föreslagna
kontrollen är även kostnaden för kontrollen att anse som hög, särskilt för det
stora antalet små vattenverk. Enligt propositionen beräknas kontrollen för
vattenverk med över 4,000 personer inom distributionsområdet draga en
kostnad av 255—900 kronor och för mindre vattenverk 135—300 kronor örn
året för undersökningen på laboratoriet. Härtill kommer kostnad för provtagning
—- vilken är lika viktig som undersökningen på laboratoriet och
därför måste förutsättas bliva utförd av behörigförklarad person — fläsksterilisering,
isning, förpackning, försändning m. m. Denna tilläggskostnad
torde i många fall t. o. m. bli större än undersökningskostnaden.

För vattenverk på landsbygden, t. ex. en Norrlandskommun med ytvattentakt
och 5,000 personer inom distributionsområdet, kan sålunda kostnaden
väntas uppgå till c:a 2,000 kronor om året. Detta belopp innebär en ganska
betungande extra pålaga, särskilt då man betänker att kommunalmännen ofta
utan ersättning ombesörja vattenlcdningsföretagets skötsel för att minska de
årliga utgifterna. Den för denna kostnad uppnådda kontrollen är, såsom
ovan framhållits, i många fall otillräcklig, men man kan ej begära, alt kommunerna
därutöver skola kosta på sig effektiv lokal kontroll genom person,
vars arbete ej kan vitsordas till följd av alt lian ej kan erhålla behörighet.

Utöver de förebyggande åtgärderna borde man i stället efterslräva att giva
de lokala befattningshavarna ökat ansvar och att hos dem söka framkalla
intresse för k o n t r o 1 1 c r a n d e å t g ii r d e r. Genom utbildning av vat -

6

Andra lagutskottets utlåtande Nr 31.

tenverksföreståndaren eller den ansvarige maskinisten enligt amerikanskt
mönster vid en kurs på några veckor samt anskaffning av erforderlig laboratorieutrustning
kan daglig kontroll med jäsningsprov genomföras för avsevärt
lägre kostnad än den ovan angivna. Genom stickprov kunna de lokala
hälsovårdsmyndigheterna när som helst kontrollera, att denna vattenverkets
kontroll genomföres på rätt sätt.

Beträffande de skäl, som motionärerna i övrigt anfört till stöd för sitt yrkande,
får utskottet hänvisa till motionerna.

över propositionen och motionerna har utskottet i den ordning § 46 riksdagsordningen
föreskriver begärt yttrande från väg- och valtenbyggnadsstyrelsen.
Sedan nämnda styrelse avgivit yttrande, varvid fogats en av byråingenjören
Adam Goldschmidt upprättad promemoria, hava handlingarna
tillställts medicinalstyrelsen samt statens institut för folkhälsan, vilka därefter
inkommit med yttrande i ärendet. De avgivna yttrandena jämte ovannämnda
promemoria finnas såsom bilagor A—D fogade vid detta utlåtande.
Utskottet får hänvisa till innehållet i bilagorna.

Gällande bestämmelser och tidigare förslag i ämnet.

Hälsovårdsstadgan den 19 juni 1919 (nr 566) innehåller såväl i det kapitel,
som rör förhållandena i städer och stadsliknande samhällen (1 kap.),
som i kapitlet rörande allmänna hälsovården på landet (2 kap.) bestämmelser
örn vatten för hushållsbehov.

I fråga om städer och stadsliknande samhällen nämnas sålunda bland
hälsovårdsnämndens allmänna åligganden dess skyldighet att verka för att
i staden (samhället) finnes ymnig och lätt tillgång på gott vatten till dryck,
matlagning och andra hushållsbehov samt tjänligt vatten för renhållningen,
samt att för tillgodoseendet av nämnda ändamål allmänna vattenledningar
anläggas (1 § andra stycket). Speciella bestämmelser om hälsovårdsnämnds
åligganden i fråga örn vattenförsörjningen återfinnas i 9 § under rubriken
Om vatten och is för hushållsbehov. Enligt paragrafens 1 mom. skall hälsovårdsnämnd
hålla noggrann tillsyn över beskaffenheten av vattnet på de
ställen, där sådant hämtas för att användas till dryck, matlagning och andra
hushållsbehov. Särskilt skall hälsovårdsnämnden tillse, att brunnar och källor,
som äro belägna på allmänna platser eller inne på gårdar eller tomter,
äro ändamålsenligt överbyggda och i övrigt så inrättade, att ytvatten eller
orenlighet ej intränger i dem. I 2 mom. stadgas, att vattnet i brunn, källa
eller vattenledning, vare sig denna är avsedd för allmänt eller enskilt begagnande,
ej må av någon förorenas, samt att detsamma skall gälla i fråga om
vattnet vid allmänt vattenhämtningsställe vid sjö, vattendrag eller kanal. Vad
i 3 mom. stadgas har avseende å is för hushållsbehov. Paragrafens 4 —
och sista — mom. giver hälsovårdsnämnd befogenhet att, när omständigheterna
därtill föranleda, förbjuda hämtning av vatten från visst vattenhämtningsställe.
överträdelse av bestämmelse i 9 § 2 mom. eller förbud, som

Andra lagutskottets utlåtande Nr 31. <

hälsovårdsnämnd meddelat med stöd av 9 § 4 morn., är belagd med dagsböter
(27 §).

Likartade ehuru mindre vittgående bestämmelser gälla för landet. Hälsovårdsnämnd
på landet är sålunda alagd verka för att invanarna i hälsovårdsområdet
— såsom regel bildar varje kommun på landet sådant område —
äga ymnig och lätt tillgång på gott vatten till dryck och matlagning och att
särskilt på platser med större sammanträngd befolkning vattenledning anlägges
(35 § andra stycket). De speciella bestämmelserna om vatten och is
för hushållsbehov återfinnas i 44 § under rubriken Om vatten och is för hushållsbehov.
Enligt denna paragraf skall hälsovårdsnämnd hålla tillsyn över
beskaffenheten av vattnet på de ställen, där sådant hämtas för att användas
till dryck, matlagning och andra hushållsbehov. Särskilt skall hälsovårdsnämnd
tillse, att brunnar och källor äro så inrättade, att ytvatten eller orenlighet
ej intränger i dem (1 morn.). Paragrafens övriga mom. (2 och 3 mom.)
hava samma sakliga innehåll som 9 § 2 och 4 mom. De till 44 § knutna ansvarsbestämmelserna,
vilka återfinnas i 52 §, överensstämma med stadgandena
i 27 §.

För efterlevnaden av bestämmelserna i hälsovårdsstadgan finnas vissa för
stad och land likalydande eller gemensamma bestämmelser, vilka i detta
sammanhang kunna vara av intresse. Då hälsovårdsnämnd antingen omedelbart
eller efter förutgångna råd eller uppmaningar finner sig böra i särskilt
fall meddela föreläggande eller förbud, äger sålunda nämnden fastställa vite
för underlåtenhet att ställa sig föreläggandet eller förbudet till efterrättelse,
därest ej särskild påföljd härför finnes bestämd i hälsovårdsstadgan, annan
allmän författning eller i viss annan ordning (29 och 53 §§). Högsta tillsynen
över allmänna hälsovården i riket tillkommer medicinalstyrelsen, som har
att i sådant avseende till ledning för vederbörande hälsovårdsnämnd meddela
nödiga råd och anvisningar (55 § 1 mom.). Länsstyrelserna skola vaka
över alt kommuner, hälsovårdsnämnder samt vederbörande läkare fullgöra
sina åligganden i avseende å allmänna hälsovården, för vilket ändamål länsstyrelse
äger att, därest sådant finnes vara av nöden, förelägga lämpliga
vitén. När det genom vederbörande läkares eller nämnds anmälan eller på
annat sätt kommer till länsstyrelses kunskap, att i stad eller på landet förefinnas
missförhållanden i avseende på allmänna hälsovården, skall länsstyrelsen
tillse, att tjänliga åtgärder för deras avhjälpande vidtagas (55 § 2
morn.). Underlåter någon att utföra arbete eller vidtaga annan åtgärd, som
jämlikt hälsovårdsstadgan eller de i enlighet därmed givna föreskrifterna
åligger honom, och fullgör han icke genast eller inom föreskriven lid efter
därom från hälsovårdsnämnden erhållen tillsägelse vad han försummat, eller
kail han icke med sådan tillsägelse anträffas, äger nämnden att, där så
anses nödigt, låta på den försumliges bekostnad verkställa arbetet eller
åtgärden mot lega (57 §). Jämväl polismyndigheter och kronobetjäning
hava tillagts uppgifter i fråga örn tillsyn beträffande allmänna hälsovården
(56 §).

Förste provinsialläkare, provinsialläkare m. fl. tjänsteläkare äro i allmän -

8

Andra lagutskottets utlåtande Nr 31.

na läkarinstruktionen den 19 december 1930 (nr 442) ålagda vissa skyldigheter
i avseende å allmänna hälsovården. Förste provinsialläkare skall sålunda,
bland annat, med oavlåtlig uppmärksamhet vaka över iakttagandet av de
för allmänna hälso- och sjukvården meddelade föreskrifterna och jämväl i
övrigt ägna tillsyn åt hälsovårdsförhållandena i allmänhet, särskilt å platser
med större sammanträngd befolkning ävensom vid industriella anläggningar
med större arbetsstyrka (§ 9 mom. 1). Provinsialläkare skall giva noga akt på
de förhållanden, vilka kunna inverka på befolkningens hälsa, och vid lämpliga
tillfällen i dylikt avseende meddela upplysningar och råd (§ 26 mom. 1).
För sådant ändamål bör provinsialläkare taga kännedom om, bland annat,
beskaffenheten av vatten, som användes till dryck eller matlagning, ävensom
därav härflytande hälsovådliga förhållanden (§ 26 mom. 2). Vad sålunda är
föreskrivet för provinsialläkare gäller i tillämpliga delar för extra provinsialläkare,
stadsläkare samt köpings- och municipalläkare (§§ 42, 48 och 53).

Det betänkande, som den 28 november 1921 avgavs av en av Kungl. Majit
den 5 maj 1916 tillsatt kommitté med uppdrag att verkställa utredning och
avgiva förslag angående enhetlig, utvidgad livsmedelslagstiftning innehöll,
bland annat, förslag till kungörelse med vissa bestämmelser rörande kontroll
över vattenledningar.

Förslaget innebar i huvudsak skyldighet för den, som utförde ny vattenledningsanläggning
eller å bestående anläggning genomförde sådan förändring
att vattnets tillräcklighet, beskaffenhet eller renhetsgrad kunde tänkas
bliva i avsevärd grad påverkad, att före företagets påbörjande göra anmälan
hos medicinalstyrelsen, som vid prövning av anmälan ägde påkalla ändringar
i förslaget. Redan bestående anläggning kunde underkastas inspektion
av medicinalstyrelsen, som kunde låta företaga erforderliga undersökningar
med avseende å vattnet. Förekom anledning till anmärkning mot vattnets
beskaffenhet, ägde medicinalstyrelsen meddela föreskrift örn kontroll och
andra åtgärder för avlägsnande av olägenheterna. Ägare av anläggning skulle
vara skyldig iakttaga av medicinalstyrelsen utfärdade föreskrifter rörande anläggningens
drift och skötsel.

Förslaget har icke lagts till grund för lagstiftning, och några speciella bestämmelser
om kontroll av vattenledningsvatten finnas för närvarande icke.

I ett särskilt hänseende hava dock vissa fordringar uppställts på beskaffenheten
av det vatten, som kommer lill användning. Det föreskrives sålunda
i 6 § mejeristadgan den 22 maj 1936 (nr 174), att vatten, som användes vid
beredning av mejeriprodukter eller till sköljning av kärl, redskap, rörledningar
eller maskiner, vilka kunna komma i direkt beröring med mjölk,
grädde eller mejeriprodukter, skall vara av härför lämplig beskaffenhet. Enligt
21 § andra stycket samma stadga äger lantbruksstyrelsen meddela de
närmare föreskrifter, som må finnas erforderliga för tillämpningen av bestämmelserna
i stadgan. Med stöd därav har lantbruksstyrelsen genom kungörelse
den 16 november 1937 angivit vissa fysikaliska egenskaper, som vatten,
vilket kommer till användning för nyss nämnda ändamål, skall äga, och
vissa fordringar, vilka sådant vatten skall uppfylla vid kemisk och bak -

Andra lagutskottets utlåtande Nr 31.

9

leriologisk undersökning. Därjämte lämnas vissa föreskrifter rörande beskaffenheten
av vattentäkten ävensom bestämmelser till skydd mot dennas
förorenande.

Vattenförsörjningen i städer och stadsliknande samhällen.

Om vattenförsörjningen i rikets samtliga städer, köpingar och municipalsamhällen
kan kännedom erhållas genom uppgifter, vilka på anmodan av
1936 års livsmedelslagstiftningssakkunniga lämnats av respektive hälsovårdsnämnder.
Uppgifterna avse tillståndet den 31 december 1938. Följande
sammanställning av dessa uppgifter ingår i den av statens institut för folkhälsan
framlagda utredningen.

Av rikets dåvarande 116 städer hade lil allmän vattenledning; av 52
köpingar hade 31 och av 231 municipalsamhällen 78 likaledes allmän vattenledning.
Av samtliga städers befolkning 2,235,903 personer bodde 99 %,
av köpingarnas 112,955 personer bodde 73 % och av municipalsamhällenas
308,634 invånare bodde 52 % i samhällen, som hade allmän vattenledning.
Ingalunda alla invånarna i de med vattenledning försedda samhällena hade
dock i verkligheten tillgång till denna förmån. De flesta samhällena hade
nämligen ytterområden av högst växlande storlek, dit ledningar icke voro
utdragna.

Av de lil städerna med allmänna vattenledningar använde 34 uteslutande
ytvatten och 54 uteslutande grundvatten, i 23 fall förekom bådadera. För de
31 köpingarna voro motsvarande tal 7 med ytvatten, 22 med grundvatten
och 2 med bådadera och av de 78 municipalsamhällena hade 27 ytvatten,
45 grundvatten och 6 bådadera. (Konstgjort grundvatten räknades som ytvatten.
)

I samtliga de 57 städer där ytvatten (enbart eller jämte grundvatten) kom
till användning underkastades vattnet rening i någon form; enbart klorering
synes icke hava förekommit i mer än ett fall. Av de 9 köpingarna med
ytvatten hade 1 icke någon som helst reningsanordning och i 2 förekom
endast klorering. Av de 33 municipalsamhällena med ytvatten i ledningsnäten
saknade 2 alla reningsanordningar och 3 hade nöjt sig med enbart klorering.

Av de 152 samhällen, där grundvatten kom till användning, undergick
vattnet i 88 fall rening i något avseende; vanligen gällde det att befria vattnet
från järn, mangan eller aggressiv kolsyra.

Den synnerligen viktiga frågan om regelbunden kontroll av det tillhandahållna
vattnets beskaffenhet har även varit föremål för utredning. Regelbunden
fysikalisk och kemisk undersökning torde förekomma i ett flertal
samhällen. Vad som därvid särskilt prövas är vattnets lukt, smak, genomskinlighet
och dess vätejonkoncentration (pH) samt dess järnhalt och hårdhet.
I huru stor utsträckning dylika undersökningar utföras är dock icke
närmare bekant.

Rörande den bakteriologiska kontrollen föreligga däremot utförliga uppgifter.
Sålunda gjordes regelbundna bakteriologiska undersökningar blott i
40 av våra 57 städer med ytvatten. Av 9 köpingar och 33 municipalsamhällen
med ytvatten förekommo regelbundna bakteriologiska undersökningar
blott i 3 resp. 13 fall. I 13 städer och i 7 andra samhällen företogos dessa
undersökningar med intervaller, som voro längre än en månad. Av de 121
samhällena med uteslutande grundvatten hito endast 12 regelbundet under -

10

Andra lagutskottets utlåtande Nr 31.

söka konsumtionsvattnet i bakteriologiskt hänseende, och endast i 6 fall
skedde detta så ofta som en gång i månaden eller oftare. — De bakteriologiska
undersökningsmetoderna torde vara ganska skiftande.

Statens instituts för folkhälsan utredning.

Allmänna synpunkter m. m.

Med skrivelse den 8 april 1940 har styrelsen för statens institut för folkhälsan
överlämnat en inom institutet verkställd utredning med förslag rörande
kontroll av dricks- och hushållsvatten, som tillhandahålles i vattenledning
inom städer och stadsliknande samhällen. Styrelsen har tillika —
under förklaring att den funne det angeläget, att en effektiv kontroll i nämnda
hänseende snarast komme till stånd — hemställt, att i sådant syfte åtgärder
i huvudsaklig anslutning till det framlagda förslaget måtte vidtagas.

I den av statens institut för folkhälsan framlagda utredningen framhålles,
att trygghet mot att användandet av dricksvatten medförde fara för människors
trevnad och hälsa vunnes allenast genom kontroll av vattnet i två
olika hänseenden, nämligen dels undersökning av bakteriehalten i vattnet,
dels ock undersökning, huruvida vattnet i fysikaliskt och kemiskt hänseende
kunde anses olämpligt eller farligt.

Vad den bakteriologiska undersökningen anginge framhålles det såsom i
hög grad otillfredsställande, att dylik undersökning skedde i så ringa utsträckning
som nu vore fallet. Örn dricksvatten av någon anledning infekterades
med sjukdomsalstrande bakterier, råkade ett stort antal människor
i överhängande fara att insjukna. Man antingen visste eller hade goda grunder
antaga, att vattnet kunde förmedla överförandet till människor och djur
av bl. a. följande infektionssjukdomar: kolera, tyfus, paratyfus, dysenteri
(rödsot), mjältbrand, barnförlamning, undulantfeber (kastsjuka) och Weds
sjukdom (smittsam gulsot). Dessutom kunde ägg och larver av parasitiska
maskar, som levde hos människor eller djur, spridas genom vatten. — Användes
ytvatten som råvatten, kunde det alltid misstänkas, att vattnet förde
smitta, och om reningsanordningar saknades, vore otillräckliga eller tillfälligtvis
icke fungerade tillfredsställande, kunde svåra vattenepidemier uppstå.

Vad beträffade fgsikalisk-kemisk undersökning av dricksvatten framhålles
i utredningen, att man sedan gammalt uppställde vissa fordringar å dricksvatten
såväl i fysikaliskt som i kemiskt hänseende.

Vad den fysikaliska beskaffenheten av dricksvatten anginge krävdes, att
vattnet skulle vara klart, färglöst eller i det närmaste färglöst samt fritt från
främmande lukt eller smak.

Beträffande beskaffenheten av dricksvatten i kemiskt hänseende måste enligt
utredningen ur hygienisk synpunkt fordras, att vattnet icke innehölle
ämnen, som genom giftverkan kunde vara skadliga för människor, att det ej
i nämnvärd grad finge innehålla ämnen, som härstammade från människors
eller djurs tarmuttömningar, att det ej finge innehålla i och för sig oskad -

Andra lagutskottets utlåtande Nr 31.

11

liga ämnen i sådan mängd, att vattnet på grund därav bleve mindre användbart
för hushållsändamål, samt att det ej i övrigt finge innehålla ämne,
som gjorde vattnet oaptitligt och därigenom minskade dess användbarhet.
I utredningen redogöres närmare för de i vatten förekommande ämnen, som
i nyss anförda hänseenden i allmänhet uteslöte eller förminskade dess användbarhet.

Över utredningen med tillhörande förslag hava efter remiss yttranden avgivits
av ett flertal myndigheter och sammanslutningar.

Behovet av lagstiftning.

Beträffande de avgivna yttrandena i denna del får utskottet hänvisa till
den därför lämnade redogörelsen å sid. 14 och 15 i propositionen.

Föredragande departementschefen, statsrådet Möller, har härom anfört
följande:

»På många håll, framför allt i de större städerna, är den kontroll, som
vattenledningsvattnet redan nu underkastas, så anordnad, att något behov
av reglerande lagstiftning i ämnet ej förefinnes. Annorstädes äro emellertid
förhållandena på detta område icke lika föredömligt ordnade. Belysande härvidlag
synes mig den omständigheten vara, att under år 1939 vattenepidemier
— rödsot eller tyfus — i tre fall utbrutit i samhällen, där någon regelbunden
bakteriologisk övervakning av dricksvattnet icke förekommit. Då kontroll
av att vattnet är hygieniskt oklanderligt och alt förefintliga reningsanordningar
fungera tillfredsställande väsentligt underlättar möjligheterna att
förhindra uppkomsten av vattenepidemier, synes det mig utgöra en kännbar
brist, att sådan kontroll hittills icke varit påbjuden.

Att den föreslagna kontrollen medför ökade kostnader för många samhällen
är uppenbarligen oundvikligt. Främst blir detta naturligen fallet inom
de orter, där hittills icke förekommit någon kontroll. Legal kontroll å dricksvatten
från vattenledningar kan emellertid anordnas för överkomliga kostnader.
Med hänsyn till arten av de skäl, som tala för sådan kontroll, bör
kostnadsfrågan därför icke tillmätas avgörande betydelse vid bedömandet,
huruvida kontroll skall anordnas eller ej, utan först då det gäller att bestämma,
vilken omfattning som bör givas kontrollen. Till denna senare fråga
vill jag i det följande återkomma.»

Departementsförslaget till förordning om kontroll av
vattenledningsvatten.

Förordningens tillämpningsområde.

I 1 § av institutets för folkhälsan kungörelseförslag stadgas, att kungörelsen
skall äga tillämpning å vatten, som inom område, där 1 kap. hälsovårdsstadgan
är gällande, för allmänt bruk distribueras i vattenledning till dryck,
matlagning och annan beredning av livsmedel saint till renhållning av kärl

12

Andra lagutskottets utlåtande Nr 31.

eller redskap, vilka användas vid tillredning och annan hantering av livsmedel.
Möjlighet beredes emellertid i 11 § att få räckvidden av kontrollbestämmelserna
utsträckt utöver vad l § angiver. Enligt 11 § första stycket skall
nämligen vad i kungörelsen är föreskrivet för område, där 1 kap. hälsovårdsstadgan
är gällande, även gälla område, inom vilket 2 kap. hälsovårdsstadgan
äger tillämpning, där medicinalstyrelsen, efter vederbörandes hörande,
sådant förordnar. I andra stycket av samma paragraf stadgas vidare, att
medicinalstyrelsen jämväl äger förordna, att författningens bestämmelser
skola gälla vatten, som i viss vattenledning distribueras för enskilt bruk till
ändamål, som i 1 § sägs.

Vad först angår huvudregeln i institutets förslag, nämligen att bestämmelserna
skola äga tillämpning inom område, där
1 kap. hälsovårdsstadgan är gällande, yttrar länsstyrelsen
i Malmöhus län, att det torde vara avsett, att bestämmelserna skola tillämpas
beträffande vatten, som från allmän vattenledning distribueras inom stad
eller annat samhälle, där hälsovårdsstadgans föreskrifter rörande stad äro
gällande, och icke allenast å vatten, som från dylik vattenledning distribueras
»inom område, där 1 kap. hälsovårdsstadgan är gällande». Enligt 32 § hälsovårdsstadgan
gälla nämligen föreskrifterna i 1 kap. endast för stads planlagda
område, därest ej i angiven ordning blivit bestämt, att nämnda föreskrifter
skola tillämpas jämväl inom område, som ej vore planlagt.

Samma påpekande att 1 kap. hälsovårdsstadgan inom stad endast gäller
stadsplanelagt område göres av svenska kommunal-tekniska föreningen.

Frågan örn det sätt, varpå beslut om utsträckning av
kontrollen bör meddelas, har berörts i några yttranden.

Medicinalstyrelsen föreslår, att beslut om att kontrollbestämmelserna skola
gälla skall fattas, då det gäller vattenledning för enskilt bruk av hälsovårdsnämnd
och beträffande vattenledning för allmänt bruk inom område,
där 2 kap. hälsovårdsstadgan är gällande, av länsstyrelsen efter vederbörandes
hörande; i sistnämnda fall skall dock enligt styrelsens förslag beslutet
underställas Kungl. Maj:ts prövning.

Överståthållarämbetet anser, att befogenheten att meddela förordnande i
de i förslagets 11 § angivna avseenden bör tillkomma icke medicinalstyrelsen
utan i stället länsstyrelsen. — Länsstyrelsen i örebro län finner annan ordning
för beslutanderätten i nämnda fall icke böra förekomma än den som
i 34 § hälsovårdsstadgan föreskrives beträffande förordnande örn att hälsovårdsstadgans
bestämmelser örn stad skola gälla även för köping m. m. eller
alltså att beslut i frågan meddelas av länsstyrelsen och att detta beslut underställes
Kungl. Maj:ts prövning.

Föredragande departementschefen har anfört:

»Enligt institutets förslag gäller såsom huvudregel, att kontrollbestämmelserna
skola äga tillämpning inom område, där 1 kap. hälsovårdsstadgan är
gällande. Föreskrifterna i nämnda kapitel gälla utan särskilt förordnande för

Andra lagutskottets utlåtande Nr 31.

13

stads planlagda område. För övriga delar av staden däremot gälla nämnda
föreskrifter allenast därest beslut därom fattats av länsstyrelsen antingen
efter framställning av stadsfullmäktige eller på länsstyrelsens eget initiativ
och efter stadsfullmäktiges hörande, i vilket senare fall frågan, i händelse
förslaget icke gillas av stadsfullmäktige, underställes Kungl. Maj:ts prövning.
Vidare bliva föreskrifterna i 1 kap. hälsovårdsstadgan i tillämpliga delar gällande
jämväl för köping, hamn, fiskeläge eller annat ställe med större sammanträngd
befolkning, där länsstyrelsen, efter vederbörandes hörande, förordnar
därom genom beslut, som skall underställas Kungl. Maj:ts prövning.

Att förordningen bör utan prövning i det särskilda fallet vara tillämplig
inom varje område, där 1 kap. hälsovårdsstadgan är gällande, synes icke
behöva vara föremål för tvekan. Det i några remissyttranden uppställda
spörsmålet, huruvida icke detsamma bör gälla i fråga örn sådant icke planlagt
område inom stad, för vilket föreskrifterna i 2 kap. hälsovårdsstadgan
tillämpas, är praktiskt sett av underordnad betydelse. I allmänhet torde
nämligen vattenledning inom dylikt område tillhandahålla samma vatten
som tillhandahålles inom stadens planlagda område. Därest så emellertid ej
är fallet, synas mig övervägande skäl tala för att vattnet jämväl i sådan
vattenledning underkastas periodisk kontroll. Jag förordar därför, att föreskrifterna
i den föreslagna förordningen förklaras vara utan vidare tillämpliga
för stad samt för område å landet, där hälsovårdsstadgans föreskrifter
rörande stad lända till efterrättelse.

Man bör enligt min mening — åtminstone för närvarande — icke uppställa
krav på anordnande av vattenkontroll i fråga örn alla vattenverk för allmänt
bruk, oberoende av deras omslutning. Genom att kontrollen förklaras gälla
för områden, där 1 kap. hälsovårdsstadgan länder till efterrättelse, samt för
stadsområden, även örn nämnda kapitel ej gäller därstädes, torde man för det
stora flertalet fall hava vunnit syftemålet att få vattenverk av betydenhet underkastade
kontroll. Det förekommer emellertid, att inom områden å landet,
varest 1 kap. hälsovårdsstadgan ej gäller, vattenverk finnas, i fråga
örn vilka kontroll är synnerligen påkallad med hänsyn såväl till omslutningens
storlek som till avsaknaden av varje slag av reningsanordning. Det
är därför önskvärt, att möjlighet beredes att genom särskilt förordnande
få dylika vattenverk underkastade den tilltänkta kontrollen.

Enligt folkhälsoinstitutets förslag äger medicinalstyrelsen förordna, att
även vatten, som i viss vattenledning distribueras för enskilt bruk, skall
vara underkastat kontroll. Det torde icke heller kunna med fog betridas, att
ett dylikt förordnande kan under speciella omständigheter vara fullt motiverat.
Det torde exempelvis förekomma, att större industri- eller sjukvårdsanläggningar
hava sin vattenförsörjning ordnad genom eget vattenverk, vartill
utomstående ej äro anslutna. Är vattnet av bristfällig beskaffenhet, bliva
de sanitära olägenheter, som därav kunna uppstå, vittomfattande; de
komma därjämte att drabba personer, vilka ej äga något inflytande pa Dagan
örn bristernas avhjälpande. Samma synpunkter, som förestava anord -

14

Andra lagutskottets utlåtande Nr 31.

nandel av kontroll över allmänna vattenledningar av jämförbar storlek, göra
sig gällande i ett dylikt fall, och möjlighet att anordna kontroll över vattenverk
av nu nämnda art bör därför finnas.

Enligt folkhälsoinstitutets förslag är det lagt i medicinalstyrelsens hand
att meddela förordnande om utsträckning av vattenkontrollen såväl då förordnandet
avser allmänna vattenledningar inom område ålandet, varest 1 kap.
hälsovårdsstadgan ej gäller, som då fråga är örn kontroll av vattenledning
för enskilt bruk. Vissa andra förslag beträffande frågan åt vem befogenheten
att meddela sådana förordnanden bör givas hava framställts under
remissbehandlingen. För egen del ansluter jag mig till vad Överståthållarämbetet
föreslagit i detta avseende, nämligen att nyssnämnda befogenhet
bör tillkomma länsstyrelse. Vederbörande hälsovårdsnämnd och vattenverksägare
böra höras i ärendet.»

Ansvaret för att stadgad kontroll verkställes och att uppkomna brister

avhjälpas.

Enligt folkhälsoinstitutets förslag åligger det hälsovårdsnämnd att föranstalta
om att vattenledningsvatten underkastas fysikalisk-kemisk eller bakteriologisk
undersökning (2 och 5 §§). Enligt 8 § 1 mom. skall hälsovårdsnämnd,
då fel i vattenledningsverk uppstår, som kan hava menlig inverkan
på vattnets beskaffenhet, ofördröjligen vidtaga åtgärder för felets avhjälpande.
Någon särskild motivering till att nämnda skyldigheter lagts å hälsovårdsnämnd
lämnas ej.

I fråga örn yttrandena i denna del har redogörelse lämnats å sid. 20 och
21 i propositionen. Till denna redogörelse får utskottet hänvisa.

Föredragande departementschefen har anfört:

»De allmänna vattenledningar, å vilka de föreslagna kontrollbestämmelserna
äro avsedda att tillämpas, tillhöra i allmänhet vederbörande kommuner.
Folkhälsoinstitutets förslag synes förutsätta, att kommunerna genom hälsovårdsnämnderna
skola föranstalta om kontroll av vattnet och svara för
de med kontrollen förenade kostnaderna. Det torde dock vara mera naturligt,
att hälsovårdsnämndernas uppgift, såsom ock i flera remissyttranden
förordats, begränsas till övervakning av kontrollen. Vattenverksanläggningarnas
ägare få då själva draga försorg om att kontroll utföres i stadgad omfattning
och på föreskrivet sätt samt gälda uppkommande kontrollkostnader.
Är kommun ägare av vattenverksanläggning, ligger det närmast till hands,
att kontrolluppgifterna åvila det kommunala organ, som handhar vattenverkets
skötsel. Hinder torde dock ej föreligga för hälsovårdsnämnden att
åtaga sig uppdrag att helt eller delvis ombesörja kontrollen. Är vattenverket
däremot i enskild ägo, utövar kommunen genom hälsovårdsnämnden allenast
en övervakande uppgift. Jämväl såvitt angår driften av vattenverk bör
hälovårdsnämnds uppgift vara begränsad till övervakning. Den föreslagna

Andra lagutskottets utlåtande Nr 31.

15

bestämmelsen att nämnden ofördröjligen skall vidtaga åtgärder för avhjälpande
av fel, som uppstått i vattenverk, har därför i departementsförslaget
ersatts med en föreskrift, att nämnden har att ägna tillsyn åt utrustningen
och skötseln av vattenverk, samt att, då brist uppstår, som menligt inverkar
på beskaffenheten av vattnet, nämnden skall förelägga vederbörande att
vidtaga för bristens avhjälpande tjänliga åtgärder, såvida dessa icke medföra
oskäliga kostnader. Sådant föreläggande kan enligt departementsförslaget
förenas med vitespåföljd. Frågan huruvida ett visst kostnadsbelopp är oskäligt
eller ej bör uppenbarligen bedömas med hänsyn till beskaffenheten av
det vatten, som tillhandahålles genom vattenverket i dess föreliggande skick,
och de förbättringar härutinnan, som kunna vinnas genom de ifrågasatta
åtgärderna.»

De fysikalisk-keiniska undersökningarna.

Enligt institutets kungörelseförslag skall vatten, som distribueras i vattenledning,
ävensom, där vattnet undergått rening, råvattnet underkastas fysikalisk-kemisk
undersökning en gång varje kalenderår och därutöver så
snart anledning förekommer till antagande, att råvattnet eller det därav beredda
vattnet undergått förändring, varigenom det blivit mindre lämpligt för
sitt ändamål (2 §). Medicinalstyrelsen äger medgiva, att längre tid än ett år
men ej mer än tre år må förflyta mellan varje undersökning (4 §). Undersökning
må utföras av statens institut för folkhälsan, statens lantbrukskemiska
kontrollanstalt och de med statsmedel understödda lokala lantbrukskemiska
kontrollstationerna ävensom av den, som efter att hava blivit av medicinalstyrelsen
förklarad därtill behörig, erhållit vederbörande länsstyrelses förordnande
därtill (3 §).

Beträffande kompetensen hos dem, vilka skola utföra de fysikalisk-kemiska
undersökningarna, anföres, att det bör erfordras, att vederbörande avlagt filosofie
kandidatexamen med minst betyget med beröm godkänd i kemi eller
apotekarexamen eller utexaminerats från fackskola för kemisk teknologi vid
teknisk högskola eller ock visat sig hava motsvarande kunskaper i kemi samt
att han dessutom tjänstgjort minst tre månader vid större vattenlaboratorium
eller sex månader vid lantbrukskemisk kontrollstation.

Beträffande innehållet i de avgivna yttrandena får utskottet hänvisa till
sid. 23 och 24 i propositionen.

Föredragande departementschefen har anfört:

»Då de föreslagna bestämmelserna örn tidsintervallerna mellan de fysikalisk-kemiska
vattenundersökningarna lämna tillfälle till anpassning efter de
speciella förhållanden, som kunna råda, samt huvudregeln örn undersökning
en gång årligen i och för sig synes lämpligt avpassad och torde medföra en
allenast obetydlig kostnadsbelastning för vederbörande vattenverksägare,
hava nämnda bestämmelser upptagits i departementsförslaget i sakligt oförändrad
form.

16

Andra lagutskottets utlåtande Nr 31.

Behörighet att utföra fysikalisk-kemisk undersökning skall enligt folkhälsoinstitutets
kungörelseförslag tillkomma dels vissa statliga eller statsunderstödda
inrättningar, nämligen statens institut för folkhälsan, statens
lantbrukskemiska kontrollanstalt och de statsunderstödda lokala lantbrukskemiska
kontrollstationerna, dels ock i viss angiven ordning behörighetsförklarade
personer.

I fråga om statens lantbrukskemiska kontrollanstalt har vid anstaltens inrättande
såsom undantagslös princip hävdats, att dess analysverksamhet skall
vara begränsad att avse jordbruket och dess binäringar (se Kungl. Maj:ts
prop. nr 211/1938 sid. 38). Denna princip har ock kommit till uttryck i den
för anstalten utfärdade instruktionen (sv. förf. sami. nr 166/1939). Med hänsyn
härtill har i departementsförslaget anstalten icke upptagits såsom behörig
att utföra nu ifrågavarande undersökningar.

Beträffande de lokala analysstationerna gäller, att deras arbetsuppgifter
i första hand böra avse jordbruket och dess binäringar men att de, i den mån
Kungl. Maj:t det medgiver, äga mottaga andra analysuppdrag (2 § kungörelsen
den 15 juni 1939, nr 420). Det synes mig därför lämpligast, att frågan
huruvida kontrollstationerna äga utföra fysikalisk-kemiska vattenundersökningar
får prövas i den ordning 2 § nyssnämnda kungörelse förutsätter. I
den mån Kungl. Maj:t därvid finner, att hänsynen till jordbruksanalysernas
behöriga verkställande medgiver, att kontrollstationerna befatta sig jämväl
med vattenundersökningar av det slag, varom nu är fråga, möter ur kompetenssynpunkt
uppenbarligen icke några hinder härför. Av nu anförda skäl
kunna enligt departementsförslaget de lokala kontrollstationerna utföra fysikalisk-kemiska
undersökningar allenast i den mån å anstalten tjänstgörande
person förklarats behörig utföra sådan undersökning.

Enligt departementsförslaget skall medicinalstyrelsen äga meddela behörighetsförklaring
för utförande av fysikalisk-kemisk undersökning. Härutinnan
överensstämmer departementsförslaget sålunda med folkhälsoinstitutets
förslag. Däremot har den ifrågasatta bestämmelsen att för dylik behörighet
erfordrades jämväl förordnande av länsstyrelsen icke medtagits.

I fråga om ersättning för utförande av fysikalisk-kemisk undersökning
samt kompetensen hos dem, som skola bliva behöriga att utföra undersökningarna,
hänvisas till vad härom kommer att anföras i samband med behandlingen
av de bakteriologiska undersökningarna.»

De bakteriologiska undersökningarna.

Enligt institutets kungörelseförslag skall vatten, varå kungörelsen är tilllämplig,
en gång i veckan underkastas bakteriologisk undersökning. Därest
vattnet undergått rening, skall tillhörande råvatten minst fyra gånger årligen
underkastas sådan undersökning (5 § första stycket). Visas vid undersökningen,
att vattnet är mindre tjänligt för sitt ändamål, skall, såvida vattnet
alltjämt tillhandahålles i ledningen, bakteriologisk undersökning dagligen
göras, intill dess vattnet vid minst tre på varandra följande undersökningar
visats vara tjänligt för sitt ändamål (5 § andra stycket). Medicinal -

Andra lagutskottets utlåtande Nr 31.

17

styrelsen äger medgiva, att längre tidsperioder än de förut nämnda må förflyta
mellan varje bakteriologisk undersökning av vatten och tillhörande
råvatten. Sådant medgivande må endast gälla tills vidare och för varje gång
högst för en period av tre år (6 § första stycket). Visas vid bakteriologisk
undersökning, att i vattenledning tillhandahållet vatten får anses mindre
tjänligt eller otjänligt för sitt ändamål, skall medicinalstyrelsen genast återkalla
dylikt medgivande (6 § andra stycket). Bakteriologisk undersökning
må utföras av statens institut för folkhälsan, av statens bakteriologiska laboratorium
samt av den, som, efter att hava av statens institut för folkhälsan
förklarats därtill behörig, erhållit vederbörande länsstyrelses förordnande
därtill (7 §).

Enligt utredningen torde ett tämligen stort antal vattenundersökningar
komma att utföras å institutets vattenlaboratorium samt å statens bakteriologiska
laboratorium. Större och medelstora städer borde lämpligen själva inrätta
laboratorier för vattenundersökningar, där sådana icke redan funnes.
På sina håll torde det vara möjligt att tillgodose behovet av dylika laboratorier
genom utvidgning av redan befintliga mjölklaboratorier. På dessa
kommunala vattenlaboratorier skulle även kunna undersökas de vattenprov,
som kunde komma från mindre städer, köpingar och municipalsamhällen
i laboratoriets omgivning.

Beträffande kompetensen hos dem, vilka skola utföra de bakteriologiska
undersökningarna, anföres, att en teoretisk och praktisk utbildning i bakteriolog!
samt en tids tjänstgöring vid något större vattenlaboratorium, som
fått sig undervisning anförtrodd, torde vara oundgängligen nödvändiga. För
en läkare eller veterinär, som förut sysslat med bakteriologi, torde tjänstgöring
under förslagsvis en månad vid ett sådant vattenlaboratorium vara
tillfyllest. För personer utan bakteriologisk förkunskap torde längre tid få
anses behövlig. Närmare bestämmelser om förvärvande av kompetens skola
enligt 9 § i kungörelseförslaget meddelas av statens institut för folkhälsan.

Svenska teknologföreningen har angående behörigheten att utföra bakteriologiska
undersökningar yttrat följande:

Vid vattenverken förekommer redan nu i stor omfattning lokal driftskontroll.
Denna utföres i allmänhet av vattenledningsverken själva — vid de
mindre verken av personal med lägre utbildning — av kemiska stationer
eller andra på ifrågavarande ort befintliga laboratorier. På så sätt kan för
rimlig kostnad en fortlöpande såväl fysikalisk-kemisk som bakteriologisk
kontroll erhållas. Det är att befara, att denna lokala driftskontroll i betydlig
utsträckning kommer att nedläggas, om de i utredningen framförda förslagen
antagas. Genomförandet av dessa skulle nämligen i ganska stor utsträckning
föra till en centralisering av den hygieniska kontrollen till vissa
statliga myndigheter, huvudsakligen förlagda i Stockholm. Mot en sådan
utveckling måste allvarliga invändningar resas. En på så sätt genomförd
övervakning kan säkerligen icke lika snabbt och effektivt förhindra spridning
av smitta genom vattenledningsvatten som kontroll, utförd av kompetent,
ansvarig lokal myndighet. Örn möjligt bör provtagningen utföras av
samma person som handhar undersökningen, varvid ingående kännedom
örn de lokala förhållandena är av synnerligen stor vikt. För övervakning av

Bihang lill riksdagens protokoll 1941. 9 sami. 2 avd. Nr 31. 2

18

Andra lagutskottets utlåtande Nr 31.

rörnätet är även lokalkännedom i högsta grad önskvärd. Vidare utgör all
transport av såväl bakteriologiska som kemiska vattenprov ett mycket ömtåligt
problem med hänsyn till de förändringar i vattenbeskaffenheten, som
därvid kunna uppkomma. Härtill komma kostnaderna för provens försändande.
En helt genomförd decentralisering, varvid undersökningarna lämpligen
utföras vid exempelvis vattenverkets eget laboratorium, ortens apotek
eller annat närbeläget laboratorium, bör enligt föreningens mening eftersträvas.
För en sådan lokalt genomförd kontroll skulle lämpligen kunna
föreskrivas, att resultaten av undersökningarna skulle snarast möjligt tillställas
vederbörande tjänsteläkare.

Enligt föreningens mening skulle en inspektion, utförd av statlig myndighet
genom uttagning av prov vid tillfällen, som ej i förväg tillkännagivas,
kunna bliva av största värde. Tillvaron av en dylik inspektionsverksamhet
skulle därjämte bidraga till att den lokala driftskontrollen bleve på rätt
sätt genomförd.

Det är naturligt, örn de hälsovårdande myndigheterna icke anse det lämpligt,
att de obligatoriska proven undersökas av vem som helst, och föreningen
är medveten om vikten av viss kompetens hos den för undersökningarnas
riktiga utförande ansvariga personalen. Såsom redan framhållits anser föreningen
dock av många skäl, att de föreslagna kompetensfordringarna icke
böra föreskrivas för de personer, som skola utföra de fortlöpande undersökningarna.
Emellertid äro vissa minimifordiängar i fråga örn kompetensen
hos dessa önskvärda, men föreskrifterna böra ej vara strängare än att kompetensen
kan förvärvas av den nu verksamma undersökningspersonalen, vilken
oftast saknar fackskoleunderbyggnad. Efter amerikanskt mönster borde
en några veckors kurs kunna inrättas vid exempelvis statens institut för
folkhälsan, där sådan personal kunde erhålla utbildning. Man bör enligt
föreningens mening söka undvika att förläna de hygieniska vattenundersökningarna
en exklusiv karaktär; snarare bör en popularisering eftersträvas,
eftersom en allmännare kännedom om dessa frågor är synnerligen önskvärd
bl. a. av psykologiska skäl.

En redogörelse för innehållet i övrigt i de avgivna yttrandena lämnas å
sid. 26—31 i propositionen. Till denna redogörelse får utskottet hänvisa.

Föredragande departementschefen har anfört följande:

»De bestämmelser, vilka såväl folkhälsoinstitutets förslag som departementsförslaget
innehålla rörande den utsträckning, i vilken föreskrifterna om
vattenundersökningar skola äga tillämpning, utgå från den uppfattningen, att
behovet av kontroll å ett vattenverk, som kan antagas betjäna ett större antal
personer, gör sig starkare gällande än då fråga är om dricksvatten, som
tillhandahålles i ett vattenverk med mindre omslutning eller i en brunn, som
tillgodoser behovet av dricksvatten allenast för visst hushåll. Denna synpunkt
gör sig emellertid också gällande inom författningens tillämpningsområde.
Det ligger sålunda nära till hands att låta vattenkontrollen bliva mindre
ofta förekommande, då vattenverkets omslutning, ehuru ej så ringa, att
kontrollen kan undvaras, dock är avsevärt mindre än vid andra vattenverk.

Ett behov av en differentiering av undersökningsfrekvensen uppstår även
av andra skäl. I ett fall kan vattentäkten till beskaffenhet och läge vara
sådan, att man kan befara, att vattnet lätt blir förorenat. I ett annat fall
kan förhållandet vara det motsatta.

Andra lagutskottets utlåtande Nr 31.

19

Ehuru behovet av vattenkontroll sålunda är olika i de skilda fallen, innehåller
folkhälsoinstitutets kungörelseförslag i 5 § den bestämmelsen, att i
fråga om samtliga vattenverk, som äro underkastade kontroll, bakteriologisk
undersökning av vattnet skall ske en gång i veckan. Behovet av differentiering
av undersökningsfrekvensen har dock icke förbisetts i utredningen, men
det har ansetts bliva tillräckligt beaktat därigenom, att medicinalstyrelsen i
6 § kungörelseförslaget bemyndigats medgiva, att längre tidsperioder än de
i 5 § stadgade finge förflyta mellan varje bakteriologisk undersökning av
vatten. Det har i utredningen angivits, att det särskilt för sådana samhällen,
som använde grundvatten, kunde föreligga anledning att lämna sådana medgivanden.

Den skillnad, som sålunda föreligger i fråga om behovet av vattenkontroll,
synes mig emellertid böra komma till uttryck i författningstexten, i
den mån en gränsdragning i sådant hänseende kan med någon grad av säkerhet
ske på förhand. Detta är fallet i fråga om vattenverk med ytvattentäkt,
å ena, och dylika verk med grundvattentäkt, å andra sidan. I departementsförslaget
uppställas därför olika regler i dessa båda fall beträffande
undersökningsfrekvensen.

Jag har förut nämnt, att även vattenverkets omslutning är en faktor, som
icke utan skäl kan göra anspråk på beaktande, då det gäller att bestämma
undersökningsfrekvensen. Väl bör detta ej gälla, örn kontrollkostnaderna
äro av ringa betydelse; på grund härav äro de i departementsförslaget upptagna
bestämmelserna om fysikalisk-kemisk undersökning i princip lika för
alla vattenverk. I fråga örn de bakteriologiska undersökningarna åter kan
man enligt min mening —- även om kostnaden för varje särskild undersökning
endast uppgår till relativt blygsamt belopp — ej bortse från den
ekonomiska innebörden av den föreslagna kontrollen.

I svenska kommunal-tekniska föreningens remissyttrande har föreslagits,
att vattenverken skulle med hänsyn till omslutningen indelas i två kategorier,
den ena omfattande vattenverk, som distribuerade vatten till minst
4,000 personer, och den andra övriga vattenverk, som folie inom författningens
tillämpningsområde.

Att fastställandet av en sådan gräns kan verka godtyckligt och giva anledning
till befogad kritik har framhållits redan av 1916 års livsmedelslag -stiftningskommitté, som övervägde att efter denna norm bestämma gränsen
mellan anläggningar, vilka borde hänföras under kontrollbestämmelserna,
och andra, vilka borde undantagas därifrån. Dessa nackdelar, vilka egentligen
torde giva sig tillkänna i de fall, då konsumentantalet nära under- eller
överstiger 4,000, synas emellertid kunna bliva väsentligt eliminerade genom
att medicinalstyrelsen, i de fall särskilda omständigheter det påkalla, tager
i anspråk den styrelsen givna rätten att medgiva undantag. På grund härav
och då anledning ej torde föreligga att frångå förslaget att bestämma gränsen
mellan större och mindre vattenverk med hänsyn till om konsumentantalet
över- eller understiger 4,000 har nämnda gränsdragning upptagits i departementsförslaget.

20

Andra lagutskottets utlåtande Nr 31.

Innan jag ingår på frågan, huru ofta de bakteriologiska undersökningarna
böra utföras inom vattenverk av olika kategorier, skall kostnadsfrågan något
beröras.

Det synes mig lämpligt, att ersättningen för bakteriologiska vattenundersökningar
— vilka synas mig böra få utföras av statens institut för folkhälsan,
av statens bakteriologiska laboratorium eller av den, som förklarats
behörig utföra sådan undersökning — utgår enligt taxa, som Kungl. Majit
torde böra bemyndigas fastställa. På nuvarande stadium torde något mera
definitivt uttalande om ersättningarna enligt den sålunda tilltänkta taxan
icke kunna göras. Inom statens institut för folkhälsan har emellertid gjorts
en preliminär beräkning av taxeersättningarna. Enligt vad institutets föreståndare
under hand meddelat har kostnaden för bakteriologisk undersökning,
verkställd i enlighet med vad i utredningen förutsättes, beräknats till
15 kronor. Fysikalisk-kemisk undersökning har beräknats draga en kostnad
av 30 kronor.

Enligt folkhälsoinstitutets förslag skola i normala fall verkställas 56 bakteriologiska
och 2 fysikalisk-kemiska undersökningar för år. Enligt de förut
angivna beräkningsgrunderna skulle kostnaden härför uppgå till 900 kronor.
Förutsättning för att kostnaden skall stanna vid detta belopp är emellertid,
att samhället icke erhåller vatten från flera vattentäkter eller, därest detta är
fallet, att anordningarna äro sådana, att kontroll icke behöver utföras på alla
vattentäkterna. Har ett samhälle två vattenområden för sin vattenförsörjning,
kunna kostnaderna sålunda komma att väsentligt ökas, i vissa fall fördubblas.

Innan erfarenhet vunnits rörande den nu ifrågasatta kontrollen och dess
verkningar i olika avseenden, bör man enligt min mening framgå med en viss
försiktighet vid utbyggandet av kontrollen. Skulle det sedermera visa sig, att
kontrollen behöver och utan större olägenhet kan göras mera effektiv, böra
därav betingade justeringar tagas under övervägande.

I departementsförslaget har antalet bakteriologiska undersökningar, som
skola utföras, bestämts på följande sätt. Vid vattenverk med ytvattentäkt
skall vattnet bakteriologiskt undersökas en gång i veckan, därest vatten tillbandahålles
åt minst 4,000 personer, och eljest en gång i månaden. Vid vattenverk
med grundvattentäkt åter skall undersökning ske en gång i månaden
i fråga om större vattenverk och en gång var tredje månad vid mindre vattenverk.
Undergår vattnet rening, skall dessutom råvattnet vid såväl större
som mindre vattenverk undersökas fyra gånger årligen ifråga om ytvattentäkt
och en gång varje år beträffande grundvattentäkt. S. k. konstgjort grundvatten,
d. v. s. vatten från ytvattentäkt, vilket bragts att passera sandlager
eller dylikt, bör i förevarande hänseende likställas med ytvatten. Men givetvis
kan medicinalstyrelsen med hänsyn till effektiviteten av den vidtagna anordningen
finna anledning medgiva lindring av de för regelfallen uppställda
kontrollbestämmelserna.

Andra lagutskottets utlåtande Nr 31.

21

Utgår man från att vattnet i en vattenledning erhålles från en vattentäkt
samt att vattnet undergår rening, innebär departementsförslaget, att de årliga
kontrollkostnaderna — beräknade enligt förut angivna grunder — uppgå
till, för större vattenverk med ytvattentäkt 900 kronor, för mindre vattenverk
med ytvattentäkt 300 kronor, för större vattenverk med grundvattentäkt
255 kronor samt för mindre vattenverk med grundvattentäkt 135 kronor.

Enligt folkhälsoinstitutets kungörelseförslag skulle behörighet att utföra
bakteriologisk undersökning meddelas av institutet. Departementsförslaget
tillägger däremot, i enlighet med i flera remissyttranden uttalat önskemål,
medicinalstyrelsen denna befogenhet och åvägabringar därmed likställighet
i detta avseende mellan de fysikalisk-kemiska och de bakteriologiska undersökningarna.
Förslaget att länsstyrelse skall meddela förordnande för den,
som förklarats behörig, har icke upptagits i departementsförslaget.

I anledning av vad svenska teknologföreningen anfört i fråga om den kompetens,
som bör fordras för att erhålla behörighet att utföra undersökningar,
må framhållas, att det med hänsyn till sambandet mellan den ersättning,
som utgår för undersökningen, och kompetensen hos dem, s''om verkställa
undersökningarna, synes lämpligt, att det lägges i Kungl. Maj:ts hand att
meddela beslut ej blott i faxe- utan även i kompetensfrågan. De synpunkter
föreningen framfört om önskvärdheten av en decentralisering av kontrollen
torde få övervägas i samband med att slutgiltig ståndpunkt tages till kompetensfrågan.
»

Nu gällande bestämmelser om dricks- och hushållsvatten äro mycket ofullständiga.
Föreskrifter örn undersökningar med vissa tidsmellanrum av vatten,
som tillhandahålles genom vattenledningar, hava sålunda icke lämnats.
Å vissa orter och framför allt i de större städerna underkastas detta oaktat
vattenledningsvattnet en fortlöpande kontroll av sådan art, att berättigade
hygieniska krav få anses tillgodosedda. Å andra orter däremot är kontrollen
i många fall otillfredsställande och saknas stundom helt och hållet.

Vid flera tillfällen hava å olika orter i landet utbrutit epidemier, vilka ansetts
hava orsakats av att vattenledningsvattnet ur hygienisk synpunkt icke
varit tillfredsställande. Frågan om åstadkommande av en bättre kontroll av
vattcnledningsvattnets beskaffenhet har med hänsyn härtill på det epidemiologiska
området sedan många år tilldragit sig uppmärksamhet.

Det framlagda förslaget till förordning om kontroll av vattenledningsvatten
avser att åstadkomma en fortlöpande kontroll med avseende å beskaffenheten
hos såväl råvattnet som det i vattenledningarna tillhandahållna vattnet.
Kontrollen skall äga rum genom att prov å vattnet med vissa mellanrum
underkastas undersökning ur såväl fysikalisk-kemisk som bakteriologisk synpunkt.

Spörsmålet om åstadkommande av en effektiv kontroll av vattenledningsvattnet
är uppenbarligen för folkhälsan av den största betydelse. I överensstämmelse
med den uppfattning, som kommit till synes uti de i anledning av pro -

Ulskottet.

22

Andra lagutskottets utlåtande Nr 31.

positionen väckta motionerna, anser utskottet det emellertid kunna med skäl
ifrågasättas, huruvida en enbart genom undersökningar av vattenprov verkställd
kontroll kan innebära tillräckliga garantier mot att hälsofarligt vattenledningsvatten
tillhandahålles. Orsakerna till vattnets stundom mindre tillfredsställande
beskaffenhet torde nämligen ofta vara av teknisk art såsom
brister i anläggningarnas konstruktion och skötsel.

En kontroll av den art, som föreslagits i propositionen, synes sålunda icke
vara tillräcklig, åtminstone då fråga är om sådana vattenverk, där vattentäktens
beskaffenhet kan anses medföra särskilda risker för snabbt inträffande
förändringar med avseende å råvattnets beskaffenhet och därav följande
krav å reningsanordningarnas effektivitet. Jämväl i övrigt synas vissa krav
böra ställas å vattenverkens konstruktion, såsom att reservanordningar för
vattnets rening förefinnas i erforderlig omfattning, vilka kunna tagas i bruk,
för den händelse den ordinarie anläggningen icke skulle fungera tillfredsställande.
Det synes icke heller uteslutet, att vissa kompetenskrav kunna behöva
uppställas för den personal, som är ansvarig för skötseln av mera riskfyllda
vattenverk. Genom en författningsmässigt reglerad kontroll i fonn av undersökningar
av''vattenprov, på sätt i propositionen föreslagits, måste emellertid
mera bestående bristfälligheter hos vattenledningsvattnet komma att upptäckas,
varefter åtgärder kunna vidtagas för tillhandahållande av ett bättre
vatten. Då det genom propositionen framlagda förslaget till förordning om
kontroll av vattenledningsvatten sålunda måste anses innebära ett avsevärt
framsteg i jämförelse med nu rådande förhållanden, anser sig utskottet kunna
biträda detsamma. Utskottet vill dock i anledning av de väckta motionerna
förorda, att riksdagen i skrivelse till Kungl. Majit anhåller om utredning rörande
möjligheterna att åstadkomma en teknisk kontroll av vattenverkens
konstruktion och skötsel med mera.

Enligt det framlagda förslaget till förordning om kontroll av vattenledningsvatten
må bakteriologisk undersökning utföras allenast av statens institut
för folkhälsan, av statens bakteriologiska laboratorium eller av den,
som av medicinalstyrelsen förklarats behörig därtill.

Ifrågavarande bestämmelse kommer uppenbarligen alt hava till följd, att
vattenprov, åtminstone till en början, i stor omfattning måste översändas
till de centrala undersökningsställena. Enligt utskottets mening skulle emellertid
åtskilliga fördelar vara förenade med en mera decentraliserad kontroll.
En sådan kan emellertid genomföras allenast i den mån erforderligt
antal personer förklarats behöriga verkställa dylika undersökningar. Enligt
vad som framhållits av statens institut för folkhälsan bör sådan kompetens
kunna vinnas genom viss tids tjänstgöring antingen å institutet eller å något
större vattenlaboratorium. Utskottet vill framhålla angelägenheten av att kompetensfordringarna
avpassas så, att vattenverkens egen personal i erforderlig
utsträckning kan erhålla behörighet att verkställa undersökningarna.
Därigenom skulle utan nämnvärda kostnadsökningar bakteriologiska undersökningar
av vattnet kulma utföras oftare än vad som föreskrives i författningsförslaget.
Detta synes vara av betydelse framför allt beträffande de

23

Andra lagutskottets utlåtande Nr 31.

mindre vattenverken, där till följd av den i 3 § föreslagna differentieringen
av undersökningsfrekvensen tidsmellanrummet mellan de föreskrivna undersökningarna
är avsevärt längre än vid större vattenverk. Genom att undersökningarna
verkställas av vattenverkens egen personal komma vidare olägenheterna
med provens försändande att bortfalla varjämte möjlighet vinnes
att utan tidsutdräkt ingripa, för den händelse vattnets beskaffenhet skulle
befinnas vara mindre tillfredsställande.

Mot förslaget till förordning om tillägg till hälsovårdsstadgan har utskottet
icke funnit anledning till erinran.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

A) att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t

1) anmäla, att riksdagen ej funnit skäl att i anslutning
till de vid ifrågavarande proposition fogade förordningsförslagen
göra andra uttalanden än utskottet i förevarande utlåtande
upptagit;

2) anhålla, att Kungl. Maj:t snarast ville låta verkställa
utredning angående möjligheterna att åstadkomma en teknisk
kontroll av vattenverkens konstruktion och skötsel med
mera ävensom för riksdagen framlägga de förslag, vartill
utredningen kan föranleda; samt

B) att motionerna I: 192 och 11:257, i den mån de icke
blivit besvarade genom vad utskottet under A) hemställt,
icke måtte föranleda till någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 12 juni 1941.

På andra lagutskottets vägnar:

DAVID NORMAN.

Vid ärendets behandling hava närvarit:

från första kammaren: herrar Norman, Tamm, Löfvander, Linnér*, Roos*, Olof Carlsson,
Nils Elowsson och Söderkvist;

från andra kammaren: fröken Hesselgren, herrar Hage, Olovson i Västerås, Hallagård*
och Hermansson, fru Johansson* samt herrar Larsson i Östersund och Karlsson i
Granebo.*

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

24

Andra lagutskottets utlåtande Nr 31.

Reservationer:

A) av herrar Nils Elowsson, Hage, Olovson i Västerås, fru Johansson och
herr Larsson i Östersund, vilka ansett att utskottets utlåtande bort hava följande
lydelse:

Nu gällande bestämmelse — ---stundom helt och hållet.

Vid flera tillfällen---tilldragit sig uppmärksamhet.

Det framlagda förslaget---som bakteriologisk synpunkt.

Spörsmålet om åstadkommande av effektiv kontroll av vattenledningsvattnet
är uppenbarligen för folkhälsan av den största betydelse. Det genom propositionen
framlagda förslaget till förordning örn kontroll av vattenledningsvattnet
måste enligt utskottets mening innebära elt avsevärt framsteg. Ett
genomförande av den i förslaget föreskrivna vattenkontrollen bör kunna leda
till att användning av förorenat vattenledningsvatten i hushållen förhindras.
Det torde också kunna räknas med att de erfarenheter, som genom denna
kontroll vinnas rörande förekomsten av förorenat vatten, skola leda till att
större uppmärksamhet än hittills kommer att ägnas förorening av hushållsvatten
i allmänhet och sålunda bidraga till framskapande av på frivillighetens
väg anordnad kontroll av vattentäkter, som icke beröras av denna förordning.
Utskottet finner därför synnerligen starka skäl föreligga för det
genom propositionen framlagda förslaget och får därför tillstyrka detsamma.

Enligt det framlagda förslaget till förordning om kontroll av vattenledningsvatten
må bakteriologisk undersökning utföras allenast av statens institut
för folkhälsan, av statens bakteriologiska laboratorium eller av den,
som av medicinalstyrelsen förklarats behörig därtill.

Ifrågavarande bestämmelse kommer uppenbarligen att hava till följd, att
vattenprov, åtminstone till en början, i stor omfattning måste översändas
till de centrala undersökningsställena. Enligt utskottets mening skulle emellertid
åtskilliga fördelar vara förenade med en mera decentraliserad kontroll.
En sådan kan emellertid genomföras allenast i den mån erforderligt antal
personer förklarats behöriga verkställa dylika undersökningar. Enligt vad
som framhållits av statens institut för folkhälsan bör sådan kompetens kunna
vinnas genom viss tids tjänstgöring antingen å institutet eller å något
större vattenlaboratorium. Utskottet vill framhålla angelägenheten av att
kompetensfordringarna avpassas så, att vattenverkens egen personal i erforderlig
utsträckning kan erhålla behörighet att verkställa undersökningarna.
Därigenom skulle utan nämnvärda kostnadsökningar bakteriologiska
undersökningar av vattnet kunna utföras oftare än vad som föreskrives i
författningsförslaget. Detta synes vara av betydelse framför allt beträffande
de mindre vattenverken, där till följd av den i 3 § genomförda differentieringen
av undersökningsfrekvensen, tidsmellanrummet mellan de föreskrivna
undersökningarna är avsevärt längre än vid större vattenverk. Genom att undersökningarna
verkställas av vattenverkens egen personal komma vidare
olägenheterna med provens försändande att bortfalla varjämte möjlighet vin -

Andra lagutskottets utlåtande Nr 31.

25

nes att utan tidsutdräkt ingripa, för den händelse vattnets beskaffenhet skulle
befinnas vara mindre tillfredsställande.

I de i anledning av propositionen väckta motionerna har den uppfattningen
kommit till uttryck, att en på i propositionen föreslaget sätt anordnad
kontroll icke skulle innebära tillräckliga garantier mot att hälsofarligt vattenledningsvatten
tillhandahålles. Det skulle enligt motionärernas mening
också eller i första hand erfordras kontroll över vattenverkens konstruktion
och skötsel. Givetvis är det av den största betydelse att ett vattenverk blir
på ett riktigt sätt konstruerat och på ett rätt sätt skött. Enligt utskottets
mening har det emellertid icke visats att några mera anmärkningsvärda
brister i berörda avseende föreligga. Skulle genom vattenkontrollen brister
i det ena eller andra avseendet bliva uppdagade vid nu i verksamhet varande
vattenverk, får det väl anses ligga i sakens natur att erforderlig teknisk sakkunskap
blir anlitad för dessa bristers avhjälpande. Enligt utskottets mening
föreligger alltså för närvarande icke skäl för någon framställning till
Kungl. Majit rörande teknisk kontroll av vattenverkens konstruktion och
skötsel. Skulle erfarenheterna komma att peka på behovet av även sådan
kontroll, förutsätter utskottet att Kungl. Majit kommer att ägna saken nödig
uppmärksamhet.

Mot förslaget till förordning örn tillägg till hälsovårdsstadgan har utskottet
icke funnit anledning till erinran.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

A) att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t anmäla,
att riksdagen ej funnit skäl att i anslutning till de vid ifrågavarande
proposition fogade förordningsförslagen göra andra
uttalanden än utskottet i förevarande utlåtande upptagit;
samt

B) att motionerna I: 192 och lii 257 icke måtte föranleda
till någon riksdagens åtgärd.

B) av herrar Tamm, Linnér och Karlsson i Granebo, vilka anfört:

Frågan om kontroll över vattenledningsvatten är för folkhälsan av stor
betydelse. Frågans vikt ökas i den mån vattenledningar anläggas vid allt
flera samhällen. Utredningen ger vid handen, att i större samhällen vattenledningsvattnet
utan lagstiftningens ingripande är hygieniskt tillfredsställande
tack vare kommunernas egna åtgärder. I mindre samhällen däremot hava
epidemier uppstått. Icke sällan äro sådana samhällen hänvisade till ytvattentäkter,
vilka äro utsatta för förorening. Här föreligger således ett verkligt
behov av författningsmässigt ordnad kontroll.

Det i propositionen framlagda förslaget tillgodoser emellertid icke detta
behov. Den fysikalisk-kemiska undersökningen skall endast äga rum en
gång årligen, vilken tid kan förlängas intill tre år. Med avseende å den
bakteriologiska kontrollen skiljer förslaget mellan vattenverk, som tillgodose
minst 4,000 personer, och vattenverk, som tillhandahålla vatten åt lägre an -

26

Andra lagutskottets utlåtande Nr 31.

tal, samt mellan vattenverk med ytvattentäkt och med grundvattentäkt. Vid
vattenverk med det mindre antalet konsumenter skall undersökning äga rum,
om det är fråga om ytvattentäkt, blott en gång i månaden och vid grundvattentäkt
allenast var tredje månad. Någon kontroll över anläggningarnas
konstruktion och skötsel ifrågasättes icke. För de mindre vattenverken, där
risken enligt erfarenheten är störst, måste den sålunda föreslagna kontrollen
anses otillräcklig.

De föreliggande pålagliga bristerna enligt propositionen torde sammanhänga
därmed att kontrollen är avsedd att i första hand utövas centralt.
Någon planläggning av en decentraliserad kontroll med anlitande i främsta
rummet av vattenverkens egna befattningshavare efter genomgången kompetensprövning
föreligger icke. En sådan anordning skulle dock hava skapat
möjlighet att påfordra daglig kontroll i stället för den glesa efterhandskontrollen
enligt propositionen och tillika sannolikt ställt sig billigare för de
små samhällena.

Det föreliggande förslaget är således behäftat med grundläggande brister,
vilka icke kunna avhjälpas utan omarbetning. På grund härav hemställa vi,

att riksdagen i anledning av förevarande motioner måtte
i skrivelse till Kungl. Majit

1) förklara, att det föreliggande förslaget till förordning
örn kontroll av vattenledningsvatten icke kan av riksdagen
tillstyrkas, samt

2) anhålla, att Kungl. Majit måtte låta utarbeta nytt förslag
med iakttagande av här ovan gjorda erinringar samt
snarast möjligt framlägga ett sådant förslag för riksdagen till
yttrande.

C) av herr Hermansson.

Andra lagutskottets utlåtande Nr 31; bilagor.

27

Bilaga A.

Till riksdagens andra lagutskott.

Genom remiss den 25 april 1941 — vid vilken remiss fogats dels Kungl.
Maj :ts proposition nr 50/1941 med förslag till förordning om kontroll av
vattenledningsvatten, dels ock tvenne i riksdagens båda kamrar väckta likalydande
motioner i anledning av Kungl. Maj:ts nämnda proposition — har
Kungl. Maj :t anbefallt Väg- och Vattenbyggnadsstyrelsen att till riksdagens
andra lagutskott avgiva yttrande över motionerna.

I motionerna göres gällande att — trots de i många fall för vattenverken
betungande kontrollkostnaderna — syftet med kontrollen, nämligen skapandet
av trygghet mot att användandet av i vattenledningar distribuerat vatten
kan medföra fara för människors trevnad och hälsa, ej vinnes, därest kontrollen
genomföres enligt det i propositionen framlagda förslaget.

Till åtlydnad av den sålunda givna befallningen får Väg- och Vattenbyggnadsstyrelsen
härmed anföra följande. Den uppfattning, som kommer till
synes i motionerna, måste enligt styrelsens mening i huvudsak anses riktig.
Man bör således söka nå det angivna syftet genom att i första hand kontrollera
vattenverkens konstruktion, utrustning och skötsel, enär eventuellt förekommande
fall av hälsovådligt vattenledningsvatten ytterst^ äro beroende av
brister i nämnda hänseenden. De i förordningsförslaget ifrågasätta kontrollåtgärderna,
nämligen i huvudsak endast vattenundersökningar med bestämda
tidsintervall, måste anses mindre ändamålsenliga dels därför att de först
i efterhand giva besked örn vattnets eventuella hälsovådlighet, varigenom
vattenepidemier sålunda icke kunna undvikas, dels därför att man redan
efter några få vattenundersökningar torde vinna kännedom om vilka vattenverk,
som äro riskfulla, och sålunda kan föranstalta om erforderliga förbättringsåtgärder
vid desamma, varefter undersökningsfrekvensen i många
fall kan göras väsentligt mindre än vad som föreslagits. Kontrollen av vattenverken
synes lämpligen kunna ske i samband med en registrering av desamma
på sätt motionärerna föreslagit.

Väg- och Vattenbyggnadsstyrelsen anser sig i detta sammanhang böra
framhålla, att styrelsen för att underlätta ernående av en möjligast fullgod
teknisk standard hos planerade nyanläggningar eller ombyggnader av vattenverk
utfärdat anvisningar (intagna i styrelsens cirkulär 1941: 1, vilket
här bilägges)1 för upprättande av arbetsplaner till bl. a. vattenverk, vilka
anvisningar tills vidare skola följas då fråga är om anläggningar, avsedda
att utföras med statsbidrag.

Såsom motionärerna framhållit kunna kontrollkostnaderna enligt det i
propositionen framlagda förslaget bliva tämligen betungande, särskilt för
mindre vattenverk. Utöver de i propositionen beräknade vattenundersökningskostnaderna
tillkommer i övrigt 1) kostnad för provtagning, flasksterilisering,
emballage, frakt m. m., 2) kostnad för de vattenundersökningar,
vilka i händelse av ogynnsamt resultat av de ordinarie undersökningarna ytterligare
bliva erforderliga, samt 3) merkostnad för vattenverk med mer än
en vattentäkt.

1 Cirkuläret här uteslutet.

28

Andra lagutskottets utlåtande Nr 31; bilagor.

Motionärerna finna den enligt propositionen föreslagna gränsdragningen
(vid 4,000 personer) mellan vattenverk av olika storlek vara godtycklig och
obehövlig. Vidare ifrågasättes lämpligheten av den gjorda åtskillnaden mellan
ytvattenverk och grundvattenverk. I nämnda hänseenden må följande
anföras.

Att generellt fastslå en viss undersökningsfrekvens enhart med hänsyn till
om antalet vattenförbrukare över- eller understiger 4,000 synes ej på hållbara
grunder kunna motiveras. Avgörande för undersökningsfrekvensen bör
vara den i varje särskilt fall föreliggande graden av föroreningsrisk, och undersökningsfrekvensen
bör därför bestämmas med hänsyn till i första hand
vattentäktens beskaffenhet och vattenverkets utformning och driftsätt. Den
i förordningsförslaget gjorda klassificeringen av vattenverken dels i större
och mindre sådana, dels i ytvattenverk och grundvattenverk, varvid mindre
vattenverk antingen skulle undantagas från kontroll eller underkastas mindre
sträng sådan och grundvattenverk generellt skulle underkastas lindrigare
kontroll än ytvattenverk, måste sålunda anses mindre lämplig. Det är nämligen
företrädesvis vid de mindre vattenverken, som risk för hälsovådligt
vatten förefinnes, enär vid dessa såväl teknisk utrustning som skötsel av
ekonomiska skäl ofta är bristfällig. Vidare talar förekomsten inom landet
av ett stort antal för föroi-eningsrisk utsatta grundvattentäkter emot att
grundvattenverken beredas en privilegierad ställning.

Med anledning av vad motionärerna anfört rörande kompetensfordringarna
för behörighet att utföra vattenundersökningarna får Väg- och Vattenbyggnadsstyrelsen
framhålla följande.

De i förordningsförslaget föreskrivna vattenundersökningarna äro avsedda
att utföras av statens institut för folkhälsan, av statens bakteriologiska
laboratorium eller av den, som av medicinalstyrelsen förklarats behörig därtill.
Att döma av förarbetena till propositionen synes avsikten vara att göra
kompetensfordringarna för dylik behörighet så stränga, att vederbörande
personal vid vattenverken i allmänhet icke torde kunna vinna behörighet.
Redan nu torde vattenundersökningar med kortare tidsintervall än vad som
normalt fordras enligt förordningsförslaget utföras av vattenverkens egen
personal vid ej blott landets större vattenverk utan jämväl vid ett ej ringa
antal medelstora vattenverk. Därest personalen vid dessa sistnämnda ej kan
erhålla behörighet att utföra nämnda undersökningar, komma desamma
säkerligen att av kostnadsskäl upphöra och resultatet blir sålunda en mindre
effektiv vattenkontroll efter förordningens ikraftträdande än före.

Även andra omständigheter synas motivera, att vattenundersökningarna i
största möjliga omfattning utföras vid respektive vattenverk. Sålunda uppnår
man att undersökningsresultatet omedelbart blir känt vid vattenverket,
så att eventuellt erforderliga åtgärder kunna vidtagas utan tidsförlust, då så
erfordras. Vidare undviker man i många fall kostsamma och tidsödande
transporter av vattenproven med ty åtföljande risk för att vattenbeskaffenheten
förändras, varigenom undersökningen kan giva missvisande resultat.
Slutligen torde vattenundersökningen i regel bliva mindre kostsam för vattenverkens
ägare.

Väg- och Vattenbyggnadsstyrelsen instämmer i den av motionärerna framförda
åsikten, att den hälsovårdsnämnderna tillagda uppgiften att ägna tillsyn
åt utrustningen och skötseln av vattenverken samt i vissa fall meddela
förordnanden, förelägganden eller förbud härom, av det stora flertalet hälsovårdsnämnder
ej torde kunna fyllas på ett tillfredsställande sätt, enär härför
kräves speciell teknisk sakkunskap.

En av byråingenjören vid styrelsens hamnbyrå Adam Goldschmidt upprättad,
den 1 april 1941 dagtccknad promemoria överlämnas härjämte.

Andra lagutskottets utlåtande Nr 31; bilagor.

29

Väg- och Vattenbyggnadsstyrelsen anser sig slutligen böra tillägga, att
effektiva anordningar för sterilisering av vattenledningsvatten torde kunna
erhållas för en kostnad av ungefärligen samma storleksordning som ett å
två års kostnader för vattenundersökningarna enligt det i propositionen
framlagda förslaget. De kostnader, som vattenverkens ägare komma att
åsamkas på grund av ett eventuellt statligt ingripande, synas styrelsen i
första hand böra nedläggas å anläggnings- och driftstekniska förbättringar,
så att påtagliga resultat i fråga om vattenbeskaffenheten kunna ernås. I den
mån — särskilt vid mindre anläggningar — vederbörande ej utan stora ekonomiska
svårigheter förmå genomföra önskvärda förbättringar, synes möjlighet
böra beredas till erhållande av bidrag av statsmedel. En framställning
till Kungl. Majit i dylikt syfte har av styrelsen ingivits redan år 1938.

Stockholm den 7 maj 1941.

NILS BOLINDER.

Sven Stenberg.

30

Andra lagutskottets utlåtande Nr 31; bilagor.

Bilaga B.

Promemoria

angående i Kungl. Maj:ts proposition nr 50/1941 framlagt förslag till kontroll

av vattenledningsvatten.

De åtgärder, som föreslagits för att såvitt möjligt förhindra uppkomsten
av vattenepidemier, innebära i huvudsak, att vattenledningsvatten med bestämda
tidsintervall skall underkastas kvalificerad undersökning i avseende
å den bakteriologiska och fysikalisk-kemiska beskaffenheten, varigenom
eventuell hälsovådlighet skall uppdagas för att med lämpliga medel kunna
undanröjas.

Det kan ifrågasättas, huruvida en i många fall så ekonomiskt betungande
och likväl så föga effektiv anordning som den föreslagna bör vidtagas för att
råda bot på ett ont först sedan det uppkommit, då i stället genom förebyggande
åtgärder uppkomsten av det onda bör kunna förhindras.

En kontroll från statens sida synes ej böra sättas in förrän staten preciserat
vad som åstundas, d. v. s. i förevarande fall vissa ur säkerhetssynpunkt
nödvändiga fordringar å vattenverkens konstruktion, tekniska utrustning och
skötsel samt såsom slutresultat ett vatten, vars förorening ej överstiger
vissa angivna gränsvärden.

Att statens institut för folkhälsan inriktar sig på att i första hand söka påvisa
de allvarliga följderna av tekniska eller organisatoriska brister hos vattenverken
i stället för att direkt uppspåra och låta avhjälpa dessa brister
torde sammanhänga med institutets karaktär av i huvudsak hygieniskt-vetenskapligt
forskningslaboratorium utan tillräcklig teknisk sakkunskap representerad
i personaluppsättningen.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har i synnerhet efter år 1933, då beviljandet
av statsbidrag (från anslag till arbetslöshetens bekämpande) till vatten-
och avloppsledningsanläggningar började taga en efter hand allt större
omfattning, handlagt ett stort antal ärenden rörande bl. a. utförande av
vattenverk inom landskommunerna. Därvid har uppenbarats dels att många
vattenverk på grund av tekniska brister leverera i större eller mindre grad
otjänligt (stundom hälsovådligt) vatten, dels att vattenverk för närvarande i
viss utsträckning konstrueras av icke sakkunniga förslagsställare, varigenom
risk måste anses föreligga för att det renade vattnet kan bliva av otillfredsställande
beskaffenhet.

Ett första led i strävandena att ernå mera betryggande förhållanden borde
naturligen syfta till en förbättring av den tekniska utrustningen och skötseln
av de riskfulla vattenverken. Uppenbart är att åtgärder i sådant syfte ej
erfordras beträffande vattenverk, vilka äro sakkunnigt konstruerade och
vilkas drift står under sakkunnig ledning eller kontroll. Så är givetvis fallet
med i första hand de större städernas vattenverk. Riskerna förekomma däremot
framförallt vid de mindre vattenverken, vilka i stort antal äro tillfinnandes
inom områden på landet, där de i 2 kap. hälsovårdsstadgan meddelade
bestämmelserna gälla och vilka således normalt ej (utan först efter
särskilt förordnande av länsstyrelsen och då med mindre sträng kontroll)
beröras av den föreslagna förordningen.

Det nyssnämnda målet nås lämpligen genom kontroll av vattenverkens

Andra lagutskottets utlåtande Nr 31; bilagor.

31

anordning samt — på längre sikt — genom kontroll i form av granskning
av upprättade förslag till nyanläggningar eller ombyggnader av vattenverk.
En dylik granskning behöver ej bli alltför vidlyftig, utan torde kunna inskränkas
till att avse de delar av anläggningarna, som i föreliggande hänseende
äro av vital betydelse, d. v. s. huvudsakligen vattentäkt och reningsanordningar.
I de fall, då en inspektion av de tekniska anordningarna vid
ett vattenverk ådagalägger nödvändigheten av en förbättrad reningsmetod
genom anordningarnas komplettering och detta skulle medföra stora ekonomiska
svårigheter för vattenverkets ägare, synes det kunna vara motiverat,
att staten träder emellan genom att bidraga till ombyggnadskostnaderna
och sålunda direkt medverka till förbättring av vattenledningsvattnet.
Enligt det föreliggande förslaget torde det stora flertalet vattenverksägare
åsamkas mer eller mindre betungande kostnader huvudsakligen för att möjliggöra
ett eventuellt konstaterande av att vissa vattenverk behöva ombyggas.

inseende behovet av statsbidrag till anläggningar för vattenförsörjning
och vattenavlopp inom landskommunernas mera tättbebyggda delar har
Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen redan år 1938 föreslagit Kungl. Majit att
av riksdagen begära ett anslag för statsbidrag till vatten- och avloppsledning
sanläggningar. Troligen av statsfinansiella skäl — det rörde sig dock ej
om större belopp än 500,000 kronor -— framfördes förslaget ej i statsverkspropositionen.
En vid 1939 års riksdag i andra kammaren väckt motion i
ärendet (nr 297) fick visserligen en välvillig behandling av statsutskottet (utlåtande
nr 6) men avstyrktes dock av statsfinansiella skäl och blev ej heller
bifallen av riksdagen. De nu ifrågasatta statliga åtgärderna beträffande landets
vattenverk torde ånyo aktualisera frågan örn anslag av statsmedel till
bidrag till vatten- och avloppsledningsanläggningar.

Som ett väsentligt komplement till kravet på fullgoda reningsanordningar
framstår behovet av sakkunnig skötsel av vattenverken. I detta avseende erfordras
vissa kompetensfordringar å vederbörande personal vid vattenverken.
Såvitt möjligt bör kompetensen avse bland annat vattenprovtagning och
vattenundersökningar, enär utförandet, av dylika undersökningar vid själva
vattenverken måste anses vara ett eftersträvansvärt mål, som giver största
möjliga säkerhet för att eventuella brister hos renvattnet upptäckas på ett så
tidigt stadium som möjligt.

Utom preciserandet av vissa fordringar å vattenverkens tekniska utrustning
och skötsel erfordras — innan bestämmelser örn statlig kontroll av
vattenledningsvattnet träda i kraft — dels ett klarläggande av fordringarna
å renvattnets beskaffenhet, för att det skall kunna anses vara tjänligt såsom
dricks- och hushållsvatten, dels angivande av vilka vattenundersökningsmetoder,
som skola användas. Erforderliga råd, anvisningar och föreskrifter
härom skola enligt förordningsförslaget meddelas av medicinalstyrelsen.
Med hänsyn till att skilda uppfattningar göra sig gällande beträffande lämpliga
såväl undersökningsmetoder som normer för undersökningsresultatens
bedömande hade det varit önskvärt, att fullständiga förslag härutinnan hade
ingått i folkhälsoinstitutets utredning och sålunda kunnat bli föremål för
behandling i remissyttrandena. Det torde emellertid få förutsättas, att medicinalstyrelsen
vid utarbetandet av sina förslag i ämnet utnyttjar den erfarenhet
rörande dessa frågor, som förefinnes hos exempelvis Svenska kommunal-tekniska
föreningen och Svenska teknologföreningen. Uppenbart är att
frågan örn vilka förfaringssätt, som skola användas vid vattenundersökningarna,
är beroende av örn dessa i huvudsak skola ske vid vattenverken i
enlighet med vad härovan ifrågasatts, eller om de skola utföras exempelvis
vid folkhälsoinstitutet.

Vad i det föregående anförts giver stöd för den uppfattningen, att det upp -

32

Andra lagutskottets utlåtande Nr 31; bilagor.

rättade förslaget till förordning om kontroll av vattenledningsvatten ej för
närvarande bör fastställas, ulan att föreliggande problem bör angripas på
annat sätt. De synpunkter, som anförts, ävensom vissa i det följande närmare
berörda förhållanden, vilka delvis påpekats i de i ärendet väckta motionerna
(I: 192 och II: 257), torde motivera att förordningen i varje fall ej
fastställes i sin nuvarande utformning.

1. Nuvarande förhållanden.

Enligt gällande hälsovårdsstadga skall hälsovårdsnämnd bland annat a)
verka för att invånarna inom hälsovårdsområdet erhålla ymnig och lätt tillgång
på gott vatten till dryck, matlagning m. m., b) hålla tillsyn över vattenbeskaffenheten
samt c) i särskilda fall förbjuda hämtning av vatten från
visst vattenhämtningsställe eller eljest omedelbart eller efter förutgångna
råd eller uppmaningar meddela förelägganden eller förbud. Dessa föreskrifter,
sedda i samband med bestämmelsen att hälsovårdsnämnd (liksom även
tjänsteläkare enligt gällande läkarinstruktion) skall ägna tillsyn åt hälsovårdsförhållandena
i allmänhet (under länsstyrelsens övervakning), torde
vara tillämpliga även beträffande vattenverk. Möjlighet till kontroll av vattenledningsvatten
genom hälsovårdsnämndernas försorg synes sålunda föreligga
utan nya förordningar härom. Det har också förekommit, att hälsovårdsnämnd
meddelat förbud att taga hushållsvatten från vattenledningsanläggning
med hälsovådligt vatten, varjämte förste provinsialläkarna i många
fall torde hava anmärkt på otillfredsställande dylika anläggningar. Emellertid
har det även hänt, att vattenepidemier utbrutit, oaktat regelbunden
bakteriologisk kontroll, utvisande otillfredsställande vattenbeskaffenhet, ägt
rum.

Att trots den möjlighet till kontroll, som för närvarande förefinnes, ett
stort antal — företrädesvis mindre — vattenverk leverera mer eller mindre
otjänligt vatten synes till stor del bero på att bestämmelser saknas örn minimifordringarna
å ett lämpligt vattenledningsvatten (högsta tillåtna förorening)
samt att inga anvisningar utfärdats för provtagning, vattenundersökning och
bedömning av undersökningsresultaten. Enär de förbättringsåtgärder, som
erfordras vid själva vattenverken, i allmänhet äro av teknisk art, torde man
även kunna förutsätta, att hälsovårdsmyndigheternas underlåtenhet att med
kraft ingripa, där missförhållanden råda, beror på att de ej äga tillgång till
erforderlig teknisk sakkunskap för att kunna föreslå lämpliga åtgärder.

Vad som i första hand erfordras skulle således ej vara kompletterande anvisningar
angående hur övervakningen skall ske, utan fastmera bestämmelser
örn huru renvattnet skall vara beskaffat samt huru vattenverken skola vara
utrustade för att renvattnets goda beskaffenhet skall säkerställas.

2. Förordningens tillämpningsområde.

Den föreslagna förordningen har avfattats med utgångspunkt från att det
huvudsakligen vöre fråga om att få vattenverk av betydenhet under kontroll.
Häremot kan invändas, att de större vattenverken, vilka huvudsakligen förekomma
i de större städerna, å ena sidan i allmänhet äro konstruerade av sakkunniga
personer, vilket innebär en garanti för att vattenverkens utrustning
möjliggör att renvattnet blir av tillfredsställande beskaffenhet, å andra sidan
stå under ledning av kvalificerade ingenjörer, varigenom i regel en betryggande
säkerhet ernås för en sakkunnig skötsel av verken.

Det är fastmera vid de mindre anläggningarna på landsbygden, som de
stora riskerna förefinnas, enär dessa anläggningar ofta antingen sakna reningsanordningar
eller äro försedda med olämpligt konstruerade och osak -

Andra lagutskottets utlåtande Nr 31; bilagor.

33

kunnigt skötta sådana. Dessa anläggningar skulle endast i speciella fall,
nämligen efter särskilt förordnande av länsstyrelsen, vara underkastade den
tilltänkta kontrollen. Sannolikt skulle det visa sig, att dylikt förordnande
finge meddelas i ett mycket stort antal fall.

Även vid vattenverk för endast ett eller annat hundratal personer måste
uppkomsten av en vattenepidemi anses vara en ytterst allvarlig sak. Medvetandet
örn att en inträffad sådan epidemi kunnat undvikas, därest vederbörande
vattenverk varit underkastat någon form av kontroll, inger betänkligheter
mot att undantaga de mindre vattenverken från kontrollen. Lämpligare
vore då att anordna kontrollen på sådant sätt, att den ej bleve för ekonomiskt
betungande för vattenverken.

Formuleringen av 1 § andra stycket i förordningsförslaget synes medgiva
den tolkningen, att länsstyrelsen skulle äga utfärda ett generellt förordnande
örn förordningens tillämplighet inom område å landet, där 2 kap. hälsovårdsstadgan
gäller. Är detta avsikten, förefaller det vara lämpligare att förordningen
generellt blir gällande för dylikt område.

I detta sammanhang förtjänar framhållas att den i förordningsförslaget
gjorda åtskillnaden mellan grundvatten och ytvatten knappast kan anses vara
lämplig. Enligt gammal erfarenhet anses grundvatten vara sterilt, medan
ytvatten alltid måste antagas vara eller kunna bliva förorenat. Av ekonomiska
skäl och till följd av den alltmera stegrade förbrukningen av vattenledningsvatten
inom städer och samhällen har man i många fall tillgripit grundvatlentäkter
i sprickigt herg eller i genomsläppliga lösa jordarter nära stränderna
av sjöar och vattendrag, där erforderlig vattenmängd utan större kostnad
kunnat erhållas. I fråga örn sådana vattentäkter måste risk för förorening
anses föreligga eller kunna uppkomma. Många grundvattentäkter äro även
belägna i omedelbar närhet av bebyggda områden, där föroreningsrisk mäste''
anses vara för handen. Faran för smittospridning vid dylika anläggningar
ökas därigenom att reningsverk kanske oftast saknas.

Annat är förhållandet med anläggningar för konstgjord grundvaltenbildning.
Desa torde i regel vara planlagda av sakkunniga konstruktörer och sålunda
på nied hänsyn till föroreningsrisken betryggande sätt. Dylika anläggningar
synas därför ej böra jämställas med ytvattenanläggningar.

3. Kontrollåtgärdernas frekvens.

Då, såsom ovan berörts, de mindre vattenverken torde vara de mest riskfulla,
böra de ej genom minskning av undersökningsfrekvensen underkastas
mindre effektiv kontroll än de större verken.

Enär vidare smittobakterier kunna uppträda i vattenverkens råvatten vid
vilken opåräknad tidpunkt som helst och vattenledningsvattnet på några timmar
kan nå ledningsnätets avlägsnaste delar, kan en enligt förordningsförslaget
genomförd kontroll med 1 veckas eller — vid mindre vattenverk —
ännu längre tids frekvens uppenbarligen ej förhindra uppkomsten av vattenepidemier.
Man uppnår såsom huvudsakligaste resultat — dock först sedan
länsstyrelserna dels (genom underlydande organ) uppspårat alla under den
föreslagna förordningen icke automatiskt fallande vattenverk och dels (i bästa
fall) beslutat örn förordningens tillämpning för dessa vattenverk — alt de
vattenverk, vilka mera regelbundet leverera otjänligt vatten, uppdagas och
bliva ålagda att komplettera reningsanordningarna. Samma resultat kan vida
enklare, snabbare och säkrare nås genom en lämplig engångsåtgärd, exempelvis
genom registrering av vattenverken på sätt Svenska Teknologföreningen
i sitt remissyttrande föreslagit. På grundval av vid en sådan registrering infordrade
uppgifter kan sedan en för varje vattenverk (eller grupp av dylika)
lämplig vattenundersökningsfrekvelis fastställas.

lutning till riksdagens protokoll tobi. Osund. 2 avil. Nedi. :>

34

Andra lagutskottets utlåtande Nr 31; bilagor.

Man uppnår vidare, att eventuellt inträffande varaktig försämring av råvattnet
eller bestående felaktigheter å reningsanordningarna, varigenom renvattnet
under en längre tid blir otillfredsställande, förr eller senare upptäckas,
så att åtgärder för reningseffektens höjande kunna vidtagas. Värdet av detta
resultat av kontrollen förringas emellertid väsentligt därav, att vattenverksföreståndaren
— på grund av den föreslagna (åtminstone partiella) centraliseringen
av vattenundersökningarna — ofta får kännedom om vattnets eventuella
hälsovådlighet först flera dagar efter provtagningen. En kortvarig
försämring av råvattnets beskaffenhet eller en övergående felaktighet å reningsanordningarna
skulle däremot till följd av det långa tidsintervallet mellan
undersökningarna kunna passera oanmärkt med ty åtföljande risk för
smittospridning genom vattenledningsvattnet. En stor fördel i nämnda hänseende
skulle vinnas, örn vattenundersökningarna i största möjliga utsträckning
kunde utföras vid vattenverken. Lämpliga åtgärder i sådant syfte borde
därför på allt sätt understödjas.

Att döma av de höga fordringar statens institut för folkhälsan föreslagit
för dem, som skola utföra vattenundersökningarna, skulle endast vid landets
större vattenverk finnas eller kunna anställas personal, vilken skulle kunna
få erforderlig behörighet. Vid dylika vattenverk torde emellertid redan nu
förekomma betydligt mera vittgående vattenkontroll, än vad som i förslaget
till förordning föreskrives. Vid medelstora vattenverk, där redan nu en mera
omfattande vattenkontroll förekommer, än vad som fordras enligt förordningsförslaget,
kan man befara, att hittillsvarande kontroll av kostnadsskäl
eller på grund av att vattenverksmaskinisten ej kan erhålla behörighet att
utföra vattenundersökningarna, kommer att upphöra och att kontrollen sålunda
blir mindre effektiv än tidigare. Bättre synes då vara att —- exempelvis
genom lämpliga kurser vid folkhälsoinstitutet — möjliggöra utbildning av
vattenverkens egen personal för utförande av de enkla vattenundersökningar,
som erfordras.

Resultaten av vid vattenverken utförda vattenundersökningar böra givetvis
journalföras och vara tillgängliga för granskning genom vederbörliga statliga
och kommunala myndigheter.

De uppskattningar av årskostnaden för den föreslagna vattenkontrollen,
som verkställts såväl i propositionen som i motionerna, avse det fall, att
samtliga vattenundersökningar giva tillfredsställande resultat. I motsatt fall
erfordras ett på förhand obestämbart antal extra vattenundersökningar med
ty åtföljande kostnader för — troligtvis huvudsakligen de mindre och alltså
i allmänhet ekonomiskt minst bärkraftiga —■ vattenverken.

4. Kontrollåtgärdernas utförande och övervakande.

Vattenundersökningarna böra sålunda örn möjligt utföras vid respektive
vattenverk, så att tidsödande och i övrigt olämpliga transporter av vattenproven
undvikas och så att undersökningsresultatet omedelbart blir känt vid
vattenverket, varvid lämpliga åtgärder kunna vidtagas utan tidsförlust örn
så skulle erfordras. Betydligt sänkta kompetensfordringar för dem, som
skola äga att utföra dessa vattenundersökningar, torde krävas, därest de
medelstora vattenverkens driftpersonal, som för närvarande i många fall
utför dylika undersökningar vid det egna verket, liksom driftpersonalen
även vid vissa mindre vattenverk skall kunna förvärva erforderlig behörighet.
En dylik sänkning av kompetensfordringarna bör utan olägenhet kunna
ske, enär de undersökningar, som erfordras, ej äro svårare än att en
person, som anses kvalificerad att sköta tillsynen av ett vattenverk, även
bör kunna genom en lämplig utbildningskurs lära sig att nöjaktigt utföra
dem.

Andra lagutskottets utlåtande Nr 31; bilagor.

35

I händelse vattenundersökningarna sålunda i regel komma att ske vid
vattenverken, i vilket fall undersökningsförrättaren lämpligen hör göras
edshunden beträffande undersökningarnas riktighet, kan den statliga övervakningen
inskränkas till stickprovskontroll.

Föreskriften örn regelbundet återkommande bakteriologisk undersökning
av renvattnet vid vattenverk med anordningar för vattnets rening synes
närmast vara tillkommen med tanke på vattenverk, vid vilka särskild sterilisering
av vattnet ej förekommer. Vid det tämligen stora antal vattenverk,
där exempelvis sterilisering av vattnet medelst klor äger rum, synes det
emellertid vara ganska meningslöst att utföra bakteriologisk undersökning å
det klorerade vattnet, enär resultatet då i regel kommer att bli tillfredsställande
(nämligen örn kloreringsanordningarna fungera på avsett sätt). En
dylik bakteriologisk undersökning kan sålunda giva en obefogade trygghetskänsla
exempelvis i sådana fall, då anordningarna för kloreringen äro så
bristfälliga, att de skulle kunna bringas ur funktion av ett obetydligt störningsmoment.
Vid sådana vattenverk vinnes det åsyftade resultatet betydligt
säkrare genom inspektion av reningsapparaturen. Är råvattnet bakteriologiskt
starkt förorenat kan det dessutom vara motiverat att undersöka
det genom filtrering eller på annat sätt renade vattnet omedelbart före
kloreringen. På grundval av den genom dessa åtgärder vunna kännedomen
örn reningsanläggningens anordning och skötsel bör föreskrift lämnas örn
eventuellt erforderlig förändring i nämnda hänseenden.

Frågan örn var inom en vattenledningsanläggning prov å renvattnet skall
tagas Ilar ej närmare utretts men synes ha tämligen stor betydelse.

Enligt förordningsförslaget skall hälsovårdsnämnd, därest vattenundersökning
visar att vattnet är mindre tjänligt eller otjänligt för sitt ändamål,
äga att meddela förordnanden, förelägganden eller förbud. För att ett dylikt
åliggande skall kunna fullgöras, måste hälsovårdsnämnden uppenbarligen
upplysas om hur den skall avgöra, om vattnet är mindre tjänligt eller otjänligt
för sitt ändamål. Innan närmare bestämmelser finnas örn de avgörande
gränserna för vattnets föroreningsgrad såväl fysikaliskt-kemiskt som bakteriologiskt,
synes hälsovårdsnämnden ej kunna fullgöra sitt uppdrag i ifrågavarande
hänseende.

Om emellertid sådana bestämmelser funnes, skulle hälsovårdsnämnden
i vissa fall äga att förbjuda att vattnet utan föregående kokning användes
till dryck, matlagning m. m. Med kännedom om att hälsovådligt vatten
för närvarande trots hälsovårdsmyndigheternas varningar distribueras i vissa
av landsortens vattenledningsanläggningar och — att döma av inträffade
epidemier — tydligen även konsumeras i okokt tillstånd, måste nian betvivla,
att ett dylikt förbud skulle komma att allmänt efterlevas.

I andra fall skall hälsovårdsnämnd äga att meddela föreläggande örn avstängning
av vattenledning, dock endast i den mån vederbörande brandmyndighet
finner sådant avstängande kunna ske utan att tillgången på vatten
vid eldsvåda äventyras. Sistnämnda inskränkning synes i allmänhet
komma alt utesluta möjligheten av att nämnt föreläggande blir meddelat.
Teknisk möjlighet finnes emellertid all för jämförelsevis ringa kostnad vidtaga
sådana anordningar, att såväl hygienens krav som fordringarna på
erforderliga brandsläckningsmöjligheter bliva tillgodosedda.

Bland hälsovårdsnämnds åligganden enligt förordningsförslaget märkes
tillsyn av utrustningen och skötseln av vattenverk, varvid nämnden i händelse
den upptäcker sådan brist, som kan menligt inverka på vattenbeskaffenheten,
skall förelägga verkets ägare att vidtaga för bristens avhjälpande
tjänliga åtgärder, såvida dessa icke medföra oskäliga kostnader. Dessa åligganden
torde för del stora flertalet av landels hälsovårdsnämnder vara myc -

,5(i Andra lagutskottets utlåtande Nr 31; bilagor.

ket svåra för att icke säga omöjliga att fullgöra, då härför kräves speciell
teknisk sakkunskap. Det är nämligen i detta sammanhang i allmänhet ej
fråga om att konstatera rena defekter i reningsverkens utrustning (även
dylika, t. ex. å doserings- eller steriliseringsapparaturen, torde ofta ej kunna
konstateras av lekmän), utan fastmera frånvaron av vissa tekniska anordningar,
behovet av t. ex. en lämpligare reningsmetod e. d. Den reservation,
som gjorts beträffande kostnaderna för eventuella bristers avhjälpande,
torde i många fall göra tillsynen värdelös.

Sammanfattningsvis torde man kunna formulera resultatet av deli verkställda
granskningen av propositionen rörande förslag till kontroll av vattenledningsvatten
på följande sätt.

1. De mindre vattenverken, där i många fall ingen eller blott ofullständig
rening förekommer och där risken för att renvattnet är eller kan bli hälsovådligt
är särskilt stor, böra ej normalt vara undantagna från den ifrågasatta
kontrollen.

2. Den gjorda åtskillnaden mellan ytvatten och grundvatten är i förevarande
sammanhang mindre ändamålsenlig.

3. De föreslagna kontrollåtgärderna kunna ej förhindra uppkomsten av
vattenepidemier men bliva ändock för många vattenverk ekonomiskt betungande.

4. En effektivare kontroll kan ernås, därest densamma kommer alt avse
vattenverkens tekniska utformning och skötsel och därest vattenkontrollen
i största möjliga utsträckning får ske vid vattenverken. Dessas kostnader
torde därvid bliva lägre än om kontrollen sker enligt den föreslagna förordningen.

5. Kontrollen av vattenverkens tekniska utformning och skötsel kan i
huvudsak ske i samband med en registrering av landets samtliga vattenverk,
varvid samtidigt underlag erhålles för bedömande av den för varje vattenverk
erforderliga vattenundersökningsfrekvensen.

6. Kompetensfordringarna för behörighet att utföra erforderliga vattenundersökningar
böra ej vara strängare än att vederbörande personal vid dc
vattenverk, där lokal kontroll befinnes vara erforderlig, kan vinna dylik
behörighet, exempelvis genom lämplig utbildningskurs vid statens institut
för folkhälsan.

7. Den fortlöpande statliga kontrollen kan i huvudsak begränsas till övervakning
av att den lokala kontrollen handhaves på rätt sätt.

8. Innan bestämmelser om kontroll av vattenledningsvatten utfärdas,
böra ungefärliga gränser fastställas för råvattnets och renvattnets tillåtliga
föroreningsgrad i fysikaliskt, kemiskt och bakteriologiskt hänseende. Vidare
böra finnas utarbetade anvisningar för provtagning och undersökning av
vatten samt för journalföring och bedömning av undersökningsresultaten.

9. Statens strävan att förbättra vattenförsörjningsförhållandena i landet
bör fullföljas ej genom att medelst för vattenverken ekonomiskt betungande
kontrollanordningar påvisa brister hos vattenverken, utan i stället genom
upplysningsverksamhet samt genom beviljande, då så erfordras, av statsbidrag
i större utsträckning än som hittills skett för förbättring av bristfälliga
vattenverk.

Stockholm den 1 april 1941.

ADAM GOLDSCHMIDT.

Byråingenjör.

Andra lagutskottets utlåtande Nr 31; bilagor.

37

Bilaga C.

Till riksdagens andra lagutskott.

Genom skrivelse till medicinalstyrelsen den 14 maj 1941 har andra lagutskottet
nied överlämnande av Kungl. Maj:ts proposition nr 50 med förslag
till förordning om kontroll av vattenledningsvatten m. m. i anledning
därav väckta motioner nr 192:1 och 257:11 ävensom avskrift av väg- och
vattenbyggnadsstyrelsens yttrande över propositionen och motionerna hemställt,
att medicinalstyrelsen ville avgiva yttrande i ärendet. o

I motionerna, som äro likalydande, hemställes, att riksdagen ville avslå ifrågavarande
proposition samt föreslå förnyad utredning för framläggande till
nästa års riksdag av ett modifierat förslag till förordning örn kontroll av
vattenledningsvatten under hänsynstagande till i motionerna anförda synpunkter.

Dessa synpunkter kunna sammanfattas sålunda.

1. Det ifrågasättes starkt om en kontroll rätt långt i efterhand, verkställd
genom bakteriologiska undersökningar med föreslagna tidsmellanrum,
verkligen kan förhindra uppkomsten av en epidemi. Vid kloreringsfel, som
uppgives hava förorsakat tre av de svårare epidemierna i vårt land under
senare år, kan en infektion hinna äga rum långt innan resultatet av den
bakteriologiska undersökningen föreligger.

2. Detta talar för behov av förebyggande åtgärder och i sådant syfte
föreslås dels uppläggande av ett centralt register, som ger överblick över
vattenverkens teknisk-hygieniska standard dels utfärdande av föreskrifter
rörande verkens anordning, t. ex. kloreringsanläggningen, och skötsel dels
ock auktorisering av förslagsställare.

3. Kostnaden för den föreslagna kontrollen är att anse som hög i förhållandet
till beräknad effektivitet.

4. Man bör eftersträva att giva de lokala befattningshavarna ökat ansvar
och söka hos dem framkalla intresse för kontrollerande åtgärder genom
anordnande av mindre kostsam daglig kontroll genom jäsningsprov,
som även skulle sätta hälsovårdsmyndigheterna i stånd att genom stickprov
kontrollera, att vattenverkets kontroll genomföres på rätt sätt.

5. Förordningens detaljutformning inger i vissa avseenden betänkligheter,
särskilt ur teknisk synpunkt. Såsom exempel härpå anföres gränsdragningen
i § 3 mellan ytvatten- och grundvattentäkter resp. mellan samhällen
med mer än och mindre än 4,000 personer. Vidare borde vissa fysikalisk-kemiska
unersökningar alltid utföras samtidigt med de bakteriologiska.
Riktlinjer saknas i förordningen om kompetensfordringarna för undersökare.
Slutligen anses hälsovårdsnämnd sakna kompetens att utöva teknisk
kontroll över vattenverkens utrustning och skötseln.

Enligt motionärernas mening synes det, då förordningen ej skulle träda i
kraft förrän den 1 januari 1942, ej nödvändigt att forcera fram en ny förordning
i denna viktiga fråga, då möjlighet finnes att utan nämnvärd tidsförlust
taga frågan under förnyad omprövning.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen anför i korthet följande.

Det angivna syftet att skapa trygghet mot ett användande av i vattenledningar
distribuerat vatten bör man söka nå i första hand genom kontroll
av vattenverkens konstruktion, utrustning och skötsel. De ifrågasatta kon -

38

Andra lagutskottets utlåtande Nr 31; bilagor.

trollåtgärderna genom endast vattenundersökningar med bestämda tidsintervall
giva först i efterhand besked om vattnets eventuella liälsovådlighet.
Gränsdragningen mellan vattenverk av olika storlek synes ej på hållbara
grunder kunna motiveras. Avgörande för undersökningsfrekvensen bör vara
föroreningsrisken med beaktande av vattentäktens beskaffenhet och vattenverkets
utformning och driftsätt. Risk för hälsovådligt vatten finnes företrädesvis
vid de mindre vattenverken med ofta av ekonomiska skäl bristfällig
såväl teknisk utrustning som skötsel. Genom att göra kompetensfordringarna
för behörighet att verkställa föreskrivna vattenundersökningar så
stränga, som föreslagits, synes vederbörande personal vid vattenverken i allmänhet
ej kunna vinna behörighet, varigenom de vattenundersökningar vid
vattenverken, som nu ske med kortare tidsintervall, säkerligen av kostnadsskäl
komme att upphöra och resultatet sålunda bliva en minde effektiv vattenkontroll
efter förordningens ikraftträdande än före. Vattenundersökningarna
böra i största möjliga omfattning utföras vid resp. vattenverk, varigenom
bland annat undersökningsresultatet omedelbart blir känt vid vattenverket
och erforderliga åtgärder kunna vidtagas utan tidsförlust. Väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen framhåller slutligen, att de kostnader, som vattenverkens
ägare komma att åsamkas på grund av eventuellt statligt ingripande,
i första hand böra nedläggas å anläggnings- och driftstekniska förbättringar,
så att påtagliga resultat i fråga om vattenbeskaffenheten kunna
ernås, och erinra om sin underdåniga framställning år 1938 örn bidrag i
ekonomiskt ömmande fall av statsmedel för genomförande av önskvärda
sådana förbättringar.

Beträffande de av motionärerna framhållna synpunkterna vill medicinalstyrelsen
för sin del anföra.

ad 1. Propositionens förslag avser en fortlöpande kontroll, som uppenbarligen
måste minska riskerna med desto större effektivitet ju tätare kontrollen
sker.

ad 2. Styrelsen har intet att erinra mot dessa synpunkter.

ad 3 och 4. Man kan säkerligen utgå ifrån att folkhälsoinstitutet kommer
att göra utbildningen av vattenverkens funktionärer till vattenprovare så
billig som möjligt. Därigenom kan ock vinnas den fördelen, att daglig kontroll
genom jäsningsprov kan ske enligt punkt 4, vilket säkert vore en fördel.

ad 5. Behandlas senare.

Den av statens institut för folkhälsan verkställda utredningen utmynnade
bland annat i ett förslag till kungörelse med bestämmelser rörande hygienisk
kontroll av vatten i vissa vattenledningar m. lii. Redan av denna formulering
ävensom av ordalydelsen i förslagets 1 §, där det talas om vatten
sorn »distribueras i vattenledning» framgår, att förslaget, som visserligen
inrymmer några kortfattade stadganden, som taga hänsyn till råvattnets beskaffenhet
och fel i vattenledningsverk, i första hand inriktar sig på en fortlöpande
kontroll av det renade vattenledningsvattnet, vars utfall skulle vara
bestämmande för den lokala hälsovårdsnämndens åtgärder. När medicinalstyrelsen
den 7 oktober 1940 efter remiss avgav underdånigt utlåtande i
ärendet, tog styrelsen också sikte närmast på utformandet av bestämmelserna
angående denna kontroll, såsom ett första betydelsefullt steg till allmänna
föreskrifter om vattenledningsverk och vattenledningsvatten. Det synes osäkert
när den av motionärerna föreslagna utredningen kan föreligga färdig
och genomförande av den i propositionen framlagda kontrollen bör enligt
medicinalstyrelsens förmenande icke uppskjutas.

Departementsförslaget till förordning om kontroll av vattenledningsvatten
uppvisar en del avvikelser från folkhälsoinstitutets förslag, varigenom bland
annat beaktats vissa av medicinalstyrelsen i det ovannämnda utlåtandet

Andra lagutskottets utlåtande Nr 31; bilagor.

39

gjorda erinringar. Av större räckvidd synes vara den i förslagets § 3 gjorda
gränsdragningen mellan ytvatten- och grundvattentäkter resp. mellan samhällen
med mera än och mindre än 4,000 personer. Denna gränsdragning
finner medicinalstyrelsen kunna göras till föremål för erinringar. Vidare
har i departementsförslaget, 3 § 5 stycket, den ändringen gjorts, att allenast
två på varandra följande bakteriologiska undersökningar erfordras för alt
visst förordnande av hälsovårdsnämnden må återkallas; folkhälsoinstitutet
och medicinalstyrelsen hade föreslagit tre sådana undersökningar.

Departementsförslaget till förordning om tillägg till hälsovårdsstadgan,
som ock i viss mån avvviker från folkhälsoinstitutets förslag, synes medicinalstyrelsen
icke föranleda erinran från styrelsens sida.

I anslutning till vad av motionärerna och väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
anförts örn fördelen av att även de tekniska synpunkterna vid vattenverks
konstruktion, utrustning och skötsel bliva vederbörligen beaktade, vill
styrelsen föreslå,

att denna fråga snarast upptages till utredning för att om möjligt förslag
må föreläggas nästa riksdag, men

att i avvaktan härpå utskottet behagade föreslå riksdagen att bifalla förevarande
proposition.

Stockholm den 30 maj 1941.

J. AXEL HÖJER.

Magnus Herrlin.

Félix Peyron.

40

Andra lagutskottets utlåtande Nr 31; bilagor.

Bilaga D.

Till riksdagens andra lagutskott.

I skrivelse den 14 maj 1941 till statens instiut för folkhälsan har andra
lagutskottet nied överlämnande av väg- och vattenbyggnadsstyrelsens uttalande
över Kungl. Maj:ts proposition (nr 50) rörande kontroll av vattenledningsvatten
jämte i anledning därav väckta motioner hemställt om institutets
yttrande i ärendet.

I propositionen torde man liksom i det ursprungliga förslaget hava utgått
ifrån, att hälsovårdsstadgans bestämmelser om skyldighet för hälsovårdsnämnd
att hålla noggrann tillsyn över beskaffenheten av vattnet på de ställen,
där sådant hämtas för att användas till dryck, matlagning och andra hushållsbehov
icke kan på ett tillfredsställande sätt efterlevas med mindre vattnet
är underkastat periodisk kontroll. Sådan utövas ju även i de större
städerna men däremot icke i ett stort antal medelstora eller mindre samhällen,
vilket måste anses och även har visat sig innebära mer eller mindre
allvarliga hygieniska risker.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen synes mena, att man framförallt bör kontrollera
vattenverkens konstruktion, tekniska utrustning och skötsel. Om vattenverket
i tekniskt hänseende är oklanderligt, skulle vattenundersökningar
endast vara av underordnad betydelse. Häremot vill institutet med skärpa
framhålla, att fortlöpande bakteriologiska undersökningar ofta utgöra det
enda sättet att kontrollera, att ett vattenverk fungerar på ett hygieniskt betryggande
sätt, det må sedan vara hur väl utrustat som helst i tekniskt hänseende.
Det råder sålunda icke något motsatsförhållande mellan teknisk och
hygienisk kontroll. Båda äro nödvändiga. Oberoende av tekniska föreskrifter
är det nödvändigt med författningsbestämmelser rörande den hygieniska
kontrollen. Befinnes vattnet permanent eller tillfälligtvis vara hygieniskt
otillfredsställande, måste tekniska förbättringar beträffande utrustning eller
skötsel genomföras.

Motionärerna framhålla liksom väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, att upplysningar
rörande uppkomna brister hos vattnet först erhållas i efterhand.
Detta är givetvis riktigt, men dröjsmålet gäller i genomsnitt blott några
dagar, örn intervallet mellan undersökningarna är en vecka och ett par
veckor, örn motsvarande intervall är en månad. Häremot får man ställa
möjligheten att fel överhuvud icke upptäckas, förrän en vattenepidemi uppstått,
därest nian i förlitan på vattenverkets goda tekniska utrustning icke
brytt sig om någon fortlöpande kontroll. De anvisningar, som utgivits av
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen för nyanläggningar och ombyggnader, fylla
säkerligen ett stort behov, men de utesluta på intet sätt en fortlöpande övervakning
av vattnets beskaffenhet.

Motionärerna vilja särskilt framhålla, att kostnaderna för den föreslagna
kontrollen skulle bliva avsevärda. Förutom vad som i propositionen beräknats
skulle tillkomma en rad utgiftsposter: 1) provtagningen — denna
kan emellertid utföras av vilken hälsovårdstillsyningsman som helst enligt
de anvisningar, som redan finnas utfärdade av statens bakteriologiska laboratorium
och som skola tillställas hälsovårdsnämnderna; 2) flasksterilisering
— kostnaden blir ingen, enär institutet torde komma att tillställa vederbörande
sterila provtagningskär]; 3) isning — sådan är obehövlig, enär mo -

Andra lagutskottets utlåtande Nr 31; bilagor.

41

denia provtagningskärl äro konstruerade som tliermosflaskor, som ej behöva
särskild kylning under transport på ej alltför långa avstånd; 4) förpackning
— standardförpackningar torde komma att användas, som kunna
gå fram och åter många gånger; 5) försändelsen — postportot (1—3 kg =
90 öre) får givetvis erläggas av den, som önskar undersökningen; men någon
rimlig anledning till, att dessa tilläggskostnader t. o. m. skulle bliva större
än undersökningskostnaden, finnes icke.

I sin utredning i ärendet hade institutet föreslagit, att allt vatten skulle
undergå bakteriologisk undersökning en gång i veckan, men att medicinalstyrelsen
skulle erhålla en ganska vidsträckt befogenhet att meddela dispens.
Sådan skulle givetvis bero på utlåtande från hygieniska myndigheter rörande
vattentäktens beskaffenhet, dess möjligheter till förorening, vattenverkets
beskaffenhet, personalens utbildning etc. samt resultaten av förut gjorda
undersökningar.

Kungl. Maj:t föreslår, att vattenverken i avseende på den bakteriologiska
kontrollen skulle efter sin omslutning indelas i två kategorier, den ena omfattande
verk, som distribuerade vatten till minst 4,000 personer, den andra
de övriga. Denna gränsdragning, som tillkommit huvudsakligen för att icke
kostnaderna för den bakteriologiska kontrollen skulle bli för betungande för
mindre vattenverk, kan visserligen, såsom framhålles såväl i propositionen
som i motionerna och väg- och vattenbyggnadsstyrelsens utlåtande, göras lill
föremål för berättigade invändningar. Ur hygienisk synpunkt vore det givetvis
mest önskvärt örn undersökningsfrekvensen uteslutande bestämdes på
grund av i vart enskilt fall rådande förhållanden. Det torde emellertid ej
kunna bestridas att vattenverkens omslutning är en faktor som härvid även
bör tagas i räkningen.

Såväl motionärerna som väg- och vattenbyggnadsstyrelsen hava som ett
ytterligare skäl mot bifall till den föreliggande propositionen anfört att kompetensfordringarna
för utförande av vattenprov ställts så höga, att dessa i
stor utsträckning icke skulle kunna utföras på vattenverken utan måste försändas
till centrala undersökningsställen. Detta torde, när det gäller de
viktigaste undersökningarna, nämligen de bakteriologiska, bero på ett missförstånd.
I Kungl. Maj:ts författningsförslag 5 § står, att bakteriologiska
prov må utföras av den som av medicinalstyrelsen förklarats behörig därtill,
och av institutets utredning framgår, att personer med föregående erfarenhet
i bakteriologi skulle kunna förvärva denna kompetens genom en
kurs på förslagsvis en månad, medan för andra personer en något längre
kurs vore nödvändig. Man har inom institutet tänkt sig 3 månader såsom
det normala. Sådan kompetens skulle kunna förvärvas ej blott vid statens
institut för folkhälsan utan även vid större vattenlaboratorier. Intet hinder
skulle föreligga, att sedan lämplig person — även sådan med relativt ringa
förkunskaper — erhållit dylik kompetens, han eller hon i hemorten kunde
anförtros att utföra dessa prov. Härigenom skulle utan nämnvärda kostnadsökningar
vattnet kunna undersökas oftare än vad som föreskrives såsom
minimum, varjämte olägenheterna med provens försändande skulle bortfalla.
Den kemiska undersökningen av vattnet måste dock förbehållas personer
med god kemisk utbildning. Dylika prov skulle dock enligt förslaget endast
utföras en gång årligen. — Institutet delar motionärernas uppfattning, att
den fortlöpande bakteriologiska kontrollen helst bör utföras vid vattenverket,
men därvid är det viktigt, ej blott att proven utföras av kompetent person,
utan även att kontrollen är obligatorisk.

Slutligen anser sig väg- och vattenbyggnadsstyrelsen böra tillägga, att effektiva
anordningar för sterilisering av vattenledningsvatten torde kunna

Bihang lill riksdagens protokoll 1941. 9 sami. 2 avd. Nr 31. 1

42

Andra lagutskottets utlåtande Nr 31; bilagor.

erhållas för en kostnad av ungefär samma storleksordning som ett ä två års
kostnader för vattenundersökningarna enligt det i propositionen framlagda
förslaget. Även här framkonstrueras ett motsatsförhållande mellan förebyggande
tekniska åtgärder och fortlöpande kontroll av vattnet, vilket är helt
oberättigat. Det gäller att eftersträva både goda tekniska anordningar och
kontroll av deras funktion. Ty det måste klart fastslås, att även den bästa
tekniska utrustning icke utesluter, att vattnet av och till kan bliva hygieniskt
otillfredsställande. Ett förefintligt eller nyuppkommet tekniskt fel kan ofta
först upptäckas, sedan den bakteriologiska undersökningen av vattnet visat,
att ett fel föreligger.

Institutet saknar anledning närmare ingå på de synpunkter, som framförts
i en väg- och vattenbyggnadsstyrelsens utlåtande bilagd p. m., då de
väsentligen äro desamma som i styrelsens utlåtande. Gentemot vad där andres
om att institutet vid utarbetandet av föreliggande förslag skulle saknat
teknisk sakkunskap vill institutet dock meddela, att byråingenjören i Stockholms
stads hälsovårdsnämnd härvid medverkat som särskilt tillkallad expert.
Såsom mångårig tjänsteman i hälsovårdsnämnden i landets största
kommun och såsom en av rikets mest framstående kapaciteter på vattenteknikens
område torde han hava en kompetens, som icke i något avseende
är underlägsen den, som i hithörande frågor kan förefinnas inom väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen.

Institutet får slutligen framhålla, att normer för bedömande av vatten
avsett för dryck och hushållsändamål äro under utarbetande och förslag
härom torde i god tid före den 1 januari 1942 kunna inlämnas till medicinalstyrelsen.

Institutet saknar sålunda anledning frångå sin mening, att fortlöpande
kontroll av dricksvatten, på sätt som i propositionen föreslås, är ett synnerligen
viktigt led i vår beredskap mot farsoter, vilket vi icke längre kunna
och böra vara förutan.

Tomteboda den 30 maj 1941.

ERNST ABRAMSON.

C. A. Yllner.

Stockholm 1941. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.

412079