Andra lagutskottets utlåtande Nr 3.
7
Nr 3.
Ankom till riksdagens kansli den 19 februari 1941 kl. 2 e. m.
Utlåtande i anledning av väckt motion angående viss
ändring i förordningen örn erkända sjukkassor.
I en inom andra kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr 24,
vilken behandlats av andra lagutskottet, har herr von Friesen hemställt, »att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Majit begär sådan ändring i sjukkasseförordningen
att rätten till sjukpenning upphör året näst efter det medlemmen fyllt
67 år».
Beträffande de skäl, som anförts till stöd för denna hemställan, får utskottet
hänvisa till motionen.
Enligt 20 § förordningen den 26 juni 1931 om erkända sjukkassor skall
sjukhjälp till medlem av erkänd sjukkassa i regel omfatta dels ersättning för
utgifter till sjukvård (sjukvårdsersättning), dels ock ett understöd i penningar
för varje dag (sjukpenning). I paragrafen stadgas vidare, att den, som icke
har eget förvärvsarbete, ävensom gift kvinna äger att vara medlem av erkänd
sjukkassa för beredande av allenast sjukvårdsersättning. Är någon på grund
av lag eller utfästelse berättigad att av annan vid sjukdom erhålla läkarvård,
må han vara medlem för beredande av allenast sjukpenning.
Jämlikt 23 § samma förordning skall sjukpenning utgivas vid varje sjukdom,
som medför förlust av arbetsförmågan eller för vars botande den sjuke
enligt läkares föreskrift bör fullständigt avhålla sig från arbete. Dock må
sjukpenning ej utgivas i anledning av bland annat ålderdomssvaghet, som
icke är förenad med verklig sjukdom, eller — utom i undantagsfall — då
arbetsförmågan icke nedsatts med minst en fjärdedel.
Före 1931 års förordning om erkända sjukkassor innefattades den rättsliga
regleringen av sjukkasseverksamheten i lagen den 4 juli 1910 om sjukkassor.
Enligt denna förelåg ej skyldighet att meddela sjukhjälp med mindre sjukdomen
medfört väsentlig nedsättning av arbetsförmågan. Såsom sjukdom
räknades jämlikt 15 § mom. 2 sista punkten ej sjukdomsliknande tillstånd, som
allenast berodde av hög ålder.
Efter sakkunnigförslag åren 1919, 1920 och 1925 framlade Kungl. Majit
i propositioner nr 113 och 117 till 1926 års riksdag förslag rörande reformering
av det statsunderstödda frivilliga sjukkasseväsendet. Beträffande statsunderstödd
sjukkassas prestationer innehöll förslaget bland annat, att sjukhjälp
skulle utgå vid sjukdom, som förorsakade väsentlig nedsättning av arbetsför
-
8
Andra lagutskottets utlåtande Nr 3.
mågan eller för vars botande den sjuke behövde fullständigt avhålla sig från
arbete. Andra särskilda utskottet, som i anledning av propositionerna avgav
utlåtande nr 3, behandlade i samband därmed en inom första kammaren av
herr Holmgren väckt motion, nr 289, i vilken bland annat hemställdes, att
15 § mom. 2 sista punkten i 1910 års lag om sjukkassor skulle erhålla följande
lydelse: »Såsom sjukdom enligt denna lag anses icke ålderdomssvaghet.»
Utskottet, som hemställde örn avslag å propositionerna, ingick icke i saklig
prövning av det i motionen gjorda yrkandet. Kungl. Maj:ts ifrågavarande förslag
vänn icke riksdagens bifall. Emellertid anhöll riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t, att Kungl. Maj:t ville låta verkställa utredning angående omorganisation
av det statsunderstödda sjukkasseväsendet.
De i anledning härav tillkallade särskilda sakkunniga upptogo i sitt betänkande
(statens off. utredn. 1926: 36) frågan örn det sjukhjälpsberättigande
tillståndet till ingående prövning. I detta hänseende anförde de sakkunniga
bland annat följande.
En särskild svårighet bereder i en frivillig sjukkasserörelse som den
svenska med tonvikten lagd på den kontanta understödsverksamheten den
s. k. ålderdomssjukligheten. Bestämmelsen i 15 § mom. 2 sjukkasselagen, att
såsom sjukdom icke anses »sjukdomsliknande tillstånd, som allenast beror av
hög ålder» har ansetts innebära, att s. k. ålderdomssvaghet ej är att betrakta
såsom sjukdom i lagens mening och sålunda icke heller konstituerar någon
skyldighet för sjukkassa att meddela sjukhjälp. Tveksamt har däremot ansetts
vara, huruvida stadgandet därjämte konstituerar hinder för sjukkassa, som
så önskar, att för dylika fall lämna understöd.--- —
Praxis inom sjukkasserörelsen torde på denna punkt vara mycket vacklande.
I sitt--yttrande till socialstyrelsen den 26 juli 1926 har Sveriges allmänna
sjukkasseförbunds styrelse sålunda i fråga örn förevarande stadgande i sjukkasselagen
framhållit, att detsamma vållat en massa besvärligheter »enär det
icke givit någon verklig ledning till bedömande av, när sjukhjälp bör eller
icke bör utgå vid hög ålder». Även socialstyrelsen har i sitt utlåtande den 28
augusti 1926 betygat, att förevarande uttryck i tillämpningen visat sig ägnat
att föranleda tvister, och ifrågasatt dess ersättande med uttrycket ålderdomssvaghet.
Samma uttryck har också föreslagits uti en vid årets riksdag i första
kammaren av herr Holmgren väckt motion (nr 289).
Såvitt de sakkunniga kunnat finna, motsvarar detta uttryck närmast vad
lagstiftaren avsett. Vid sådant förhållande och då uttrycket i fråga med
hänsyn till tydlighet och pregnans vida överträffar den nu i lagen använda
formuleringen hava de sakkunniga utan tvekan ansett sig böra ersätta densamma
med termen ålderdomssvaghet.
Efter en redogörelse för innehållet i vissa yttranden (sid. 92 i betänkandet)
— i vilka yrkats borttagande av ifrågavarande inskränkning i rätten till sjukhjälp
— yttrade de sakkunniga vidare.
De sålunda uttalade åsikterna kunna de sakkunniga icke för sin del biträda.
Ett borttagande ur sjukkasselagen av här berörda inskränkning i fråga örn
sjukhjälpsplikten skulle i verkligheten betyda, att gränslinjen mellan sjukförsäkringen
och ålderdomsförsäkringen bleve i väsentliga delar utplånad.
Även örn det som vi benämna ålderdomssvaghet fysiologiskt sett utgör resultatet
av ett antal, efter hand timande sjukliga förändringar i den mänskliga
organismen, så tillhör ju dock ålderdomen och med den sammanhängande
bräckligheter och svagheter den naturliga och normala utvecklingsgången.
Andra lagutskottets utlåtande Nr 3.
9
Sjukförsäkringens uppgift har emellertid städse ansetts böra begränsas att
gälla fall, som utgöra icke-naturliga rubbningar i hälsotillståndet eller arbetsförmågan.
För vårt lands vidkommande finnes så mycket mindre anledning
till att på angivet sätt vidga sjukhjälpsverksamheten utöver dess naturliga
gränser som ålderdomsförsäkringen ju redan blivit ordnad i och genom allmänna
pensionsförsäkringen.
Ej heller det ofta framförda påståendet, att undantagsbestämmelsen skulle
innebära en obillighet mot de äldre sjukkassemedlemmarna, s}rnes de sakkunniga
befogat. Varje form av försäkring avser ju ett bestämt fall. Och
drabbas försäkringstagaren av förlust i något annat hänseende än försäkringen
avser, kan det ej anses vara någon obillighet, att försäkringen ej utfaller.
I en vid betänkandet fogad reservation har emellertid en av de sakkunniga,
medicine doktorn von Post, yrkat, att jämväl ålderdomssvaghet måtte berättiga
till sjukpenning (se sid. 213—215 i betänkandet).
Medicinalstyrelsen anförde i yttrande över sakkunnigförslaget — i vilket
bestämmelserna om det sjukhjälpsberättigande tillståndet upptagits under
21 § i förslag till förordning om erkända sjukkassor och distriktssjukkassor —
på denna punkt följande.
I paragrafens sista stycke har bland annat stadgats, att sjukpenning ej må
utgivas i anledning av ålderdomssvaghet. Mot detta stadgande har en av de
sakkunniga, stadsläkaren medicine doktorn K, von Post reserverat sig. De synpunkter,
denne reservant därvid anfört, synas medicinalstyrelsen böra i viss
mån vinna beaktande. Svårigheten att skilja de fall, då arbetsoförmåga hos en
äldre person beror av ålderdomssvaghet, och de, då den beror av sjukdom, är
visserligen stor och har även redan vid tolkningen av § 41 i lagen om fattigvård
den 14 juni 1918 visat sig giva anledning till intressekonflikter mellan myndigheterna.
Medicinalstyrelsen finner väl i likhet med reservanten von Post det vara
obilligt att utesluta alla former av ålderdomssvaghet. Det finnes en stor
grupp sjukdomar hos äldre personer — förändringar i kärlsystemet, s. k.
arterioscleros, med sekundära förändringar i hjärta, hjärna, ryggmärg och
njurar — som otvivelaktigt böra räknas till sjukdomar (örn ock kroniska) i
vanlig mening, och där det vore obilligt att låta därav drabbade uteslutas
från sjukhjälp. Men å andra sidan har man nog att räkna med en fysiologisk
senilitet, som icke bör räknas till sjukdom i vanlig mening. Ett medräknande
jämväl av denna senilitet skulle otvivelaktigt medföra mycket avsevärda kostnader
i sjukhjälp, varförutom dessa personer i ett stort antal fall uppnått den
ålder, då de hava rätt till folkpension.
Bestämmelserna i fråga i § 21 böra därför förtydligas i så måtto, att uttrycket
ålderdomssvaghet exempelvis förses med en förklarande relativsats
av följande lydelse: »som icke är förenad med egentlig sjukdom».
I det på grundval av sakkunnigförslaget i proposition nr 114 till 1927 års
riksdag av Kungl. Majit framlagda förslaget till förordning örn erkända
sjukkassor upptogos de av de sakkunniga i förevarande avseende föreslagna
bestämmelserna med det av medicinalstyrelsen förordade förtydligande
tillägget. Sammansatt stats- och andra lagutskott, som i anledning av propositionen
avgav utlåtande nr 1, lämnade förslagets hithörande bestämmelser
utan erinran. Ej heller detta regeringsförslag vann emellertid riksdagens bifall.
Bihang till riksdagens protokoll 1941. 9 sami. 2 avd. Nr 2—3.
328 41
10
Andra lagutskottets utlåtande Nr 3.
Efter förnyad sakkunnigutredning 1929 framlade Kungl. Majit i proposition
nr 154 till 1930 års riksdag ånyo förslag till förordning om erkända sjukkassor.
Förslaget upptog i nu förevarande hänseenden bestämmelser av samma
innebörd som nu gällande förordning i ämnet. Av de i propositionen återgivna
yttrandena över sakkunnigförslaget (sid. 65—66) må här erinras örn att
medicinalstyrelsen uttalade, att styrelsen, som redan vid behandlandet av
1926 års sjukkasseförslag ställt sig mycket tveksam inför en bestämmelse, som
icke tillerkände den, som vore arbetsoförmögen på grund av ålderdomssvaghet,
sjukpenning, alltmera kommit till den uppfattningen, att det måhända
vore både rättvisare och även från sjukförsäkringens synpunkt i vissa avseenden
fördelaktigare, om den föreslagna bestämmelsen bortfölle och en
högsta åldersgräns för medlemskap i sjukkassa föreskreves.
Föredragande departementschefen, statsrådet Lubeck, anförde på denna
punkt bland annat följande.
Yad som anförts örn svårigheten att skilja ålderdomssvaghet från verklig
sjukdom äger emellertid naturligen visst fog. Dock måste alltid på något sätt
en gränsdragning ske mellan sjukförsäkringen och ålderdomsförsäkringen.
Vad medicinalstyrelsen ifrågasätter är, huruvida man ej på ett rättvisare och
från sjukförsäkringens synpunkt fördelaktigare sätt kunde uppdraga denna
gränslinje så, att personer över viss åldersgräns överhuvud förbjödes att tillhöra
erkänd sjukkassa. Det förefaller dock knappast troligt, att åldringarna
skulle finna en dylik anordning bättre. Med hänsyn till pensionsförsäkringen
skulle väl åldersgränsen komma att sättas vid 67 år. Många äga emellertid
då sin arbetsförmåga i behåll och kunna således hava ett legitimt behov av
att trygga sig mot förlust av arbetsförtjänst vid sjukdom. Medlemskap i
sjukkassa skulle vidare under alla omständigheter berättiga åldringarna till
ersättning för läkarvårdsutgifter, vid behov också för vård å sjukhus. Dessa
förmåner måste för dem framstå såsom mycket betydelsefulla. För övrigt
äga personer, vilka på grund av att de lida av ålderdomssvaghet eller invaliditet
icke längre kunna räkna på att tillerkännas sjukpenning, att begränsa sin
försäkring till att avse allenast sjukvård — jämför 20 § forsta stycket. En
sådan begränsning är tydligen önskvärd, i det att ifrågavarande medlemmar
därigenom slippa ifrån att erlägga avgifter, beräknade med hänsyn till förmåner,
som de icke kunna komma i åtnjutande av. Begränsningen ligger även
i sjukkassornas intresse, eftersom de, för den händelse här avsedda regler
icke skulle iakttagas, ej hava rätt till statsbidrag till i strid däremot utbetalad
sjukpenning.
Sammansatt stats- och andra lagutskott lämnade i utlåtande nr 6 i anledning
av propositionen densamma utan erinran i förevarande del. Det genom
propositionen framlagda förslaget förföll emellertid på grund av kamrarnas
skiljaktiga beslut.
Det efter förnyad sakkunnigutredning till 1931 års riksdag framlagda regeringsförslaget
överensstämde i förevarande avseende helt med nu gällande
förordning örn erkända sjukkassor; förslaget i denna del föranledde icke någon
erinran från riksdagens sida.
I detta sammanhang må vidare nämnas, att chefen för socialdepartementet
den 3 januari 1938 enligt Kungl. Majlis bemyndigande utsett en kommitté,
Andra lagutskottets utlåtande Nr 3.
11
den s. k. socialvårdskommittén, vilken enligt direktiven för dess arbete har
till uppgift att företaga en allmän översyn av socialvården. Kommittén har
för fullgörandet av sitt uppdrag funnit erforderligt att upptaga sjukkasseverksamheten
till mera ingående prövning. Särskilda sakkunniga hava även tillkallats
att biträda kommittén vid denna sjukkasseutredning.
Det i förevarande motion berörda spörsmålet örn rätt till sjukpenning vid
arbetsoförmåga på grund av ålderdomssvaghet utgör ett led i frågan örn en
gränsdragning i allmänhet mellan sjukförsäkring och ålderdomsförsäkring.
Såsom framgår av den ovan lämnade redogörelsen har under förarbetena till
1931 års sjukkassereform denna fråga upptagits till ingående prövning av
statsmakterna. Olika meningar hava därvid yppats beträffande frågans lösning.
Enligt utskottets mening är detta spörsmål allt fortfarande förtjänt av
den största uppmärksamhet.
I motionen har föreslagits, att rätten till sjukpenning från erkänd sjukkassa
skulle upphöra året näst efter det medlemmen fyllt 67 år. Vid denna ålder
hava emellertid många fortfarande sin arbetsförmåga i behåll. Dessa kunna
följaktligen även därefter behöva trygga sig mot förlust av arbetsförtjänst vid
inträffad sjukdom. Med hänsyn härtill ifrågasätter utskottet huruvida den i
motionen förordade gränsdragningen kan anses lämplig.
På sätt förut anförts har åt socialvårdskommittén uppdragits att företaga
en allmän översyn av socialvården. Kommittén har för fullgörandet av sitt
uppdrag funnit erforderligt att upptaga sjukkasseverksamheten till mera ingående
prövning. Särskilda sakkunniga hava även tillkallats för att biträda
kommittén vid denna utredning. Utskottet förutsätter, att det i motionen berörda
spörsmålet blir föremål för omsorgsfullt övervägande under kommitténs
arbete. Med hänsyn härtill finner utskottet ej skäl föreslå riksdagen att för
närvarande göra någon framställning till Kungl. Maj:t i ämnet.
På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
att förevarande motion icke måtte föranleda till någon riksdagens
åtgärd.
Stockholm den 18 februari 1941.
På andra lagutskottets vägnar:
DAVID NORMAN.
Vid ärendets behandling hava närvarit:
från första kammaren: herrar Norman, Linder, Hagman, Tamm, Forslund,
Holstenson och Näslund*;
från andra kammaren: fröken Hesselgren, herr Hage, fröken Andersson,
herrar Olovson i Västerås, Hallagård*, Pettersson i Hällbacken, Larsson i Östersund*
och Witzell*.
*) Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Utskottet.