Andra lagutskottets utlåtande Nr 22.

1

Nr 22.

Ankom till riksdagens kansli den 16 maj 1941 kl. 12 m.

Utlåtande i anledning av väckt motion om viss ändring
i lagen örn försäkring för olycksfall i arbete.

I en inom andra kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr 206,
har herr Hage m. fl. hemställt, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t
begära, att Kungl. Majit ville låta verkställa utredning rörande lämpligheten
och behovet av en lagändring, innebärande, att avdrag icke må göras å livränta
enligt olycksfallsförsäkringslagen för sådan å pension utgående tilläggsersättning,
som utgör kompensation för ökade levnadskostnader.

Beträffande de skäl, som motionärerna anfört till stöd för denna hemställan,
får utskottet hänvisa till motionen.

Över motionen har utskottet i den ordning § 46 riksdagsordningen föreskriver
begärt yttrande av försäkringsrådet, riksförsäkringsanstalten och järnvägsstyrelsen.
Yttranden hava inkommit från nämnda myndigheter; riksförsäkringsanstalten
har vid sitt yttrande fogat avskrift av sin beslutsskrivelse
i det i motionen berörda livränteärendet. Samtliga dessa handlingar finnas
fogade såsom bilagor A—D vid detta utlåtande, och får utskottet hänvisa till
desamma.

Lagen den 17 juni''1916 om försäkring för olycksfall i arbete avser att genom
försäkring i riksförsäkringsanstalten eller i ömsesidigt arbetsgivarebolag,
varom förmäles i 4 §, tillförsäkra arbetare, som skadas till följd av olycksfall
i arbete, ersättning därför på arbetsgivarens bekostnad. Emellertid kan arbetsgivaren
även enligt annan lag eller särskild författning eller på grund av egen
utfästelse vara skyldig att vid skada till följd av olycksfall i arbete utgiva
avlöning, pension eller annan ersättning, som helt eller delvis utgör understöd
på grund av olycksfallet, varjämte arbetsgivaren genom avgifter till kassa,
pensionsinrättning eller annan försäkringsanstalt än de nämnda ömsesidiga
arbetsgivarebolagen kan hava tillförsäkrat arbetaren dylikt understöd. För
nu angivna fall stadgas i 11 § olycksfallsförsäkringslagen, att från sjukpenning,
livränta, begravningshjälp eller annan ersättning, som utgives enligt
olycksfallsförsäkringslagen, avdrages vad för motsvarande ändamål av arbetsgivaren,
kassan eller pensionsinrättningen eller på grund av försäkring utgives
för tid, under vilken ersättningen utgår. Såsom förutsättning för att avdrag
må äga rum gäller emellertid -— utom vad angår av arbetsgivaren utgivet
understöd vid sjukdom — att arbetsgivaren enligt 15 § andra stycket erhållit

Bihang till riksdagens protokoll 1911. 9 sami. 2 avd. Nr 22.

1019 41

2

Andra lagutskottets utlåtande Nr 22.

lindring i försäkringsavgiften, varjämte, då fråga är om understöd från kassa
eller pensionsinrättning eller på grund av försäkring, arbetsgivaren skall hava
till minst en tredjedel bidragit till bestridande av kostnaden för understödet.
Avdrag får ej ske med större belopp än som svarar mot arbetsgivarens bidrag.
Såsom understöd skall ej anses pension, som tillförsäkrats den skadade på
grund av viss levnadsålder och anställningstid eller eljest av annan anledning
än den av olycksfallet förorsakade skadan. I fråga örn pension, som utgår
vid arbetsoförmåga i följd av olycksfallet, skall såsom sådant understöd anses
allenast den del av pensionen, som överstiger det belopp, vartill rätt grundats
genom anställningstiden. Finnas nu återgivna bestämmelser i särskilt fall
icke tillämpliga, prövar försäkringsinrättningen, huruvida och med vilket belopp
avdrag å ersättningen enligt denna lag skäligen skall äga rum.

I 15 § andra stycket föreskrives, att om arbetsgivare, kassa, pensionsinrättning
eller försäkringsanstalt är skyldig att utgiva understöd, för vilket enligt
11 § avdrag må göras, skall avgiften för försäkringen enligt olycksfallsförsäkringslagen
bestämmas till det lägre belopp, som motsvarar den minskade försäkringsrisken.
Dock må, i fråga örn annan arbetsgivare än staten, sådan lindring
i försäkringsavgiften ej äga rum med mindre arbetsgivaren det begär och
tillika, där så finnes erforderligt, för utgörande av understödet ställer säkerhet
som av försäkringsinrättningen godkännes.

Med uttrycket »annan lag» i 11 § olycksfallsförsäkringslagen torde i främsta
rummet avses sjömanslagen den 15 juni 1922 (nr 270), enligt vilken vid
arbetares sjukdom viss understödsskyldighet åligger arbetsgivare. Under uttrycket
»särskild författning» inbegripas avlönings- och pensionsreglementen
m. m., i vilka givits bestämmelser rörande rätt till ersättning vid bland annat
olycksfall i arbete för vissa statstjänstemän m. fl.

Som nämnts förutsättes i 11 §, att arbetsgivare jämväl på grund av egen
utfästelse kan vara skyldig utgiva understöd. Dylikt åtagande kan göras i
personligt avtal med viss eller vissa arbetare, i kollektivavtal eller i utfästelse
till vederbörande försäkringsinrättning.

Omfattar förpliktelse eller åtagande, som ovan nämnts, utgivande av samtliga
enligt olycksfallsförsäkringslagen utgående ersättningar, säges arbetsgivaren
stå total självrisk, gäller förpliktelsen eller åtagandet endast viss eller
vissa ersättningar, säges han stå partiell självrisk.

Av kungörelsen den 30 november 1917 (nr 832) angående särskilda bestämmelser
i fråga örn tillämpning av olycksfallsförsäkringslagen å arbetare, som
användas till arbete för statens räkning, framgår att staten står total självrisk
för samtliga sina arbetare.

Yad angår de olika formerna av partiell självrisk och därmed sammanhängande
bestämmelser örn avdrag från ersättningar enligt olycksfallsförsäkringslagen
torde numera — bortsett från förhållandena beträffande statens
och kommunens arbetare — endast självrisk i fråga om läkarvård och läkemedel
hava större praktisk betydelse.

I fråga om statens och kommuns arbetare torde, på grund av åtgärder som
av dessa arbetsgivare vidtagits för understöd åt arbetare vid sjukdom och

3

Andra lagutskottets utlåtande Nr 22.

invaliditet, såsom i form av sjukavlöning samt pensionering genom arbetsgivaren
eller genom inrättning till vilken arbetsgivaren väsentligen bidrager,
samtliga i 11 § olycksfallsförsäkringslagen givna stadganden örn avdrag från
ersättning i allmänhet vinna tillämpning.

Körande de åtgärder, som från statens sida vidtagits för att bereda understöd
i anledning av skada till följd av olycksfall i arbete, må här nämnas, att
för staten såsom arbetsgivare föreligger enligt åtskilliga författningar skyldighet
att utgiva understöd, som enligt 11 § olycksfallsförsäkringslagen må avdragas
från ersättningen enligt denna lag. Bland dylika författningar kunna
nämnas avlöningsreglementena den 19 juni 1919 för tjänstemän vid postverket,
telegrafverket, statens järnvägar och statens vattenfallsverk samt civila
tjänstepensionsreglementet den 30 juni 1934 och tjänstepensionsreglementet
för arbetare samma dag. Vidare må i detta sammanhang erinras örn allmänna
familjepensionsreglementet den 16 oktober 1936 och familjepensionsreglementet
för arbetare samma dag. Utskottet tillåter sig att hänvisa till författningarna;
dock må i anledning av det i motionen berörda livränteärendet beträffande
allmänna familjepensionsreglementet följande anmärkas.

Detta reglemente äger tillämpning å, bland andra, innehavare av befattning
eller beställning, för vilken civila tjänstepensionsreglementet gäller.
Efterlevande make, som ej ingått nytt äktenskap, samt arvsberättigade barn,
som ej uppnått 19 års ålder, äro berättigade till familjepension efter befattningshavares
död. Familjepensionen består av en fast och en rörlig del. Den
fasta delen utgöres dels av den s. k. grundpensionen, vilken är avsedd att
täckas av avdrag å befattningshavarens lön (familjepensionsavdrag), dels av
ett fast statsbidrag, vid hel pension till ensam änka eller ensamt barn uppgående
till 120 kronor för år (det s. k. 120-kronorstillägget). Familjepensionens
rörliga del utgör samma procenttal å den fasta delen, som under den tid pensionen
avser gäller för beräknande av dyrtidstillägg å nyreglerad avlöning.
Den rörliga delen bekostas helt av statsmedel.

11 § olycksfallsförsäkringslagen har erhållit sin nu gällande lydelse genom
lag den 26 juni 1936, som trädde i kraft den 1 januari 1937. Förslag till denna
lagändring framlades till 1936 års riksdag genom proposition nr 218; till grund
för förslaget låg ett av riksförsäkringsanstalten avgivet förslag till ändrad
lydelse av 11 § olycksfallsförsäkringslagen. Som motivering till ändringarna
i 11 § olycksfallsförsäkringslagen anförde anstalten inledningsvis bland annat
följande.

Enligt 11 paragrafens ordalydelse skulle avdrag å den lagstadgade ersättningen
endast få äga rum för »understöd», som »i anledning av olycksfallet» utgives
»för motsvarande ändamål». I tillämpningen har emellertid ordalydelsen icko
ansetts kunna strängt följas, utan har i vissa fall avdrag gjorts för ersättning,
som icke kunnat anses utgiven som understöd i anledning av olycksfallet.
Detta gäller i främsta rummet vissa fall beträffande avdrag å livränta
för pension. Sådant avdrag har sålunda ansetts skola göras icke blott för
s. k. invalidpension utan även för ren ålderspension. Denna tillämpning
grundas å ålderdomsförsäkringskommitténs motivering.

Till den olägenhet, som den bristande överensstämmelsen mellan lagens

4

Andra lagutskottets utlåtande Nr 22.

ordalydelse och tillämpning innebär, kommer emellertid även, att lagtillämpningen
i vissa fall lett till icke önskvärda resultat.

Förutsättningen för att avdragsbestämmelserna i 11 § skola vara tillämpliga
är att arbetsgivaren erhållit lindring i försäkringsavgiften enligt 15 §
andra stycket; från denna regel göres undantag endast för understöd vid
sjukdom. Enär lindring i försäkringsavgiften enbart för ersättning motsvarande
livränta i praktiken knappast kommit eller kan väntas komma i fråga,
är spörsmålet örn reglerandet av förhållandet mellan livränta och pension
enligt 11 § av egentlig betydelse endast för sådana fall, där arbetsgivaren
står »total självrisk», d. v. s. åtagit sig att utgiva all ersättning enligt olycksfallsförsäkringslagen;
detsamma gäller även förhållandet mellan livränta och
avlöning. I de fall, då arbetsgivaren i vanlig ordning erlägger försäkringsavgifter,
utgår från försäkringsinrättningen livränta oavsett de förmåner, som
arbetsgivaren eventuellt bereder den skadade. Någon ändring härutinnan
torde icke böra ske, varför denna sistnämnda grupp av arbetsgivare och hos
dem anställda arbetare förty icke beröras av de av anstalten föreslagna
ändrade bestämmelserna.

Möjligheterna att genom bestämmelser i olycksfallsförsäkringslagen enhetligt
reglera bland annat förhållandet mellan livränta och pension äro avsevärt
begränsade. Örn exempelvis den bestämmelsen införes i 11 §, att
ålderspension icke skall avdragas från livränta enligt lagen, kommer detta
att sakna reell betydelse i sådana fall, då vederbörande pensionsbestämmelser
innehålla föreskrift, att livränta enligt olycksfallsförsäkringslagen skall avdragas
från pensionerna. På samma sätt kunna liknande föreskrifter i avlöningsbestämmelsema
förhindra en genom eventuell bestämmelse i lagen avsedd
enhetlig reglering av förhållandet mellan livränta och avlöning.

Nu berörda frågor om förhållandet mellan å ena sidan livränta enligt
lagen, å andra sidan pension och avlöning, äro de frågor, som i första hand
påkalla ändrade bestämmelser i 11 §.

Beträffande förhållandet mellan livränta och pension anförde riksförsäkringsanstalten
vidare.

En betydelsefull grundval för en ändamålsenlig reglering av förhållandet
mellan livränta och pension har för de statsanställdas vidkommande kommit
till stånd genom de vittomfattande nya pensionsreglementen, som träda i kraft
den 1 juli 1935.

I pensioneringen enligt ifrågavarande reglementen inrymmas som bekant
tre olika pensionsformer, nämligen ålders-, invalid- och sjukpension.

Beträffande ålderspensionen finner riksförsäkringsanstalten riktigast vara
att utgå från den uppfattningen att dylik pension icke är att betrakta som
understöd utan som uppskjuten lön. Med hänsyn härtill bör ålderspension
icke, som hittills varit fallet, föranleda minskning av livränta enligt olycksfallsförsäkringslagen.

I anslutning till vad nu sagts beträffande ålderspension bör invalid- och
sjukpension anses utgöra delvis uppskjuten lön, delvis understöd. I vad mån
dylik pension kan anses utgöra uppskjuten lön är givetvis beroende på vederbörandes
tjänstetid. I detta hänseende lämnas ledning av de i pensionsreglementena
intagna reglerna för avkortning av ålderspension, då vederbörande
ej innehar för full ålderspension stadgat antal tjänsteår.

För bedömande av huru hithörande frågor ställa sig i de fall, som gälla
enskilda arbetsgivare med total självrisk, har riksförsäkringsanstalten infordrat
upplysningar och i förekommande fall pensionsreglementen från
dylika arbetsgivare. Härvid har som väntat visat sig, att pensioneringsförhållandena
hos olika arbetsgivare äro av synnerligen varierande slag, såväl

Andra lagutskottets utlåtande Nr 22.

5

beträffande pensioneringens organisation som dess prestanda. I regel är pensioneringen
obligatorisk på liknande sätt som enligt de nya reglementena för
statsanställda, i det den anställde är skyldig vidkännas visst avdrag å lönen
för pensioneringen och arbetsgivaren utläst sig att bidraga med visst belopp.
Vanligen men icke alltid avser pensioneringen förutom ålderspension även
invalid- och sjukpension. Ej sällan finnes den bestämmelsen, att invalidpension
skall minskas med livränta enligt olycksfallsförsäkringslagen. I vartfall
beträffande kommunerna torde kunna väntas, att pensionsbestämmelserna
i viss utsträckning småningom komma att ändras så, att de mera än
nu är fallet bringas i överensstämmelse med bestämmelserna i statens pensionsreglementen.

Såsom ovan nämnts, bör enligt riksförsäkringsanstaltens mening beträffande
de statsanställda ålderpension på grund av sin karaktär av uppskjuten
lön i princip icke föranleda minskning av livränta enligt olycksfallsförsäkringslagen.
Beträffande invalidpension bör den del av pensionen, som icke
är att anse som uppskjuten lön, avdragas å olycksfallslivränta. Bestämmelser,
som möjliggöra dylikt förfarande, böra sålunda införas i 11 § olycksfallsförsäkringslagen.
Beträffande de hos enskilda arbetsgivare anställda låter det
sig knappast göra att införa bestämmelser, som reglera alla de olika fall, som
uppkomma på grund av de olikartade pensioneringsbestämmelserna. Emellertid
böra givetvis i huvudsak samma regler gälla i dessa fall som beträffande
de statsanställda; i de särskilda fall, som icke kunna regleras genom
direkta bestämmelser i lagen, bör skälighetsprövning äga rum under hänsynstagande
till de allmänna reglerna.

Konsekvent genomförda skulle nämnda principer i vissa fall kunna leda
till otillfredsställande resultat. Örn den skadade uppnått eller i det närmaste
uppnått det antal tjänsteår, som erfordras för full ålderspension, och sålunda
skulle komma att utfå hela oller större delen av pensionen, skulle summan
av pension och livränta stundom kunna komma att överstiga den avlöning,
vilken den skadade åtnjöt vid anställningens upphörande. Detta bör förhindras
genom särskilda bestämmelser.

Föredragande departementschefen anförde i propositionen bland annat
följande.

Riksförsäkringsanstaltens förslag avser framför allt att förhindra, att från
ersättning enligt lagen må avdragas andra förmåner än sådana som verkligen
kunna sägas utgöra understöd på grund av olycksfallet. Förslaget innebär,
utan att göra anspråk på fullständighet, en mer detaljerad reglering av hithörande
spörsmål än som erbjudes i hittills gällande bestämmelser, varjämte
dessa i förslaget undergått smärre ändringar av delvis saklig, delvis endast
formell innebörd. Vid utarbetandet av förslaget synes anstalten haft för
ögonen huvudsakligen de förmåner som enligt särskilda författningar, framförallt
vissa avlönings- och pensionsreglementen, beredas statens arbetare vid
nedsättning eller (faktisk eiler presumerad) förlust av arbetsförmågan. Anstalten
har därvid sökt för de mer tveksamma fallen reglera när och i vad
män dylik förmån utgör understöd på grund av olycksfall i arbete. Bestämmelserna
härom hava emellertid i förslaget erhållit en allmängiltig avfattning
och skulle; därför, i den mån så läte sig göra, bliva tillämpliga även beträffande
arbetare i kommunal eller enskild tjänst. Med hänsyn till att en något så när
enhetlig reglering av avlönings- och pensionsförmånerna förefinnes allenast
beträffande statens arbetare och att de föreslagna bestämmelserna i flertalet
fall torde vara ägnade att läggas till grund jämväl vid bestämmandet av ersättning
till arbetare i kommunal eller enskild tjänst, torde någon erinran
icke kunna göras mot de förutsättningar, från vilka anstalten utgått vid ut -

6

Andra lagutskottets utlåtande Kr 22.

arbetandet av sitt förslag. Att, såsom i vissa yttranden förordats, i olycksfallsförsäkringslagen
reglera förevarande frågor endast såvitt de gälla arbetare
i kommunal eller enskild tjänst men i kungörelsen den 30 november 1917 införa
särskilda bestämmelser härutinnan för statens arbetare, torde redan av
nyss anförda grunder icke vara erforderligt eller ens lämpligt. Ett dylikt förfaringssätt
skulle för övrigt innebära avvikelse från den hittills undantagslöst
tillämpade regeln, att lagens materiella bestämmelser gälla för samtliga
arbetare och arbetsgivare. Icke heller torde det vara nödvändigt att, såsom
från vissa håll föreslagits, uppskjuta omprövningen av 11 §:ens bestämmelser
i avbidan på närmare utredning rörande den ställning staten såsom arbetsgivare
bör taga till frågan örn förhållandet mellan olycksfallsersättning, å
ena, samt avlöning och pension, å andra sidan. Sedan enighet numera synes
hava i huvudsak nåtts därom, att pensionen, liksom avlöningen, i regel bör
betraktas såsom ersättning för presterat arbete, synes lämpligt att vidtaga
ändringar i de bestämmelser, vid vilkas tillämpning pensionen, och i vissa fall
även avlöningen, kommit att betraktas såsom understöd.

Andra stycket i riksförsäkringsanstaltens förslag innehåller vissa särskilda
föreskrifter som skola iakttagas vid tillämpningen av bestämmelserna i första
stycket. Av den tidigare redogörelsen framgår att, medan enligt ordalydelsen
i 11 § den grundsatsen uttalas att avdrag endast får ske beträffande mot varandra
svarande slag av ersättningar, rättstillämpningen, med stöd av det förut
berörda uttalandet i ålderdomsförsäkringskommitténs motiv, ansett även en
ren ålderspension utgöra sådant vid skada till följd av olycksfall i arbete utgående
understöd som jämlikt 11 § kan avdragas från ersättning enligt lagen.
Mot riksförsäkringsanstaltens förslag att i lagen fullt tydligt inskriva den
princip som redan nu torde få anses ha vunnit uttryck i densamma, nämligen
att från ersättning för skada på grund av olycksfall i arbete icke får avdragas
pension som tillförsäkrats den skadade på grund av viss levnadsålder och
anställningstid, har jag ingen erinran att framställa. Jag kan sålunda icke
dela de betänkligheter härutinnan som anförts av arbetsgivareföreningen och
två ledamöter inom försäkringsrådet. Från regeln att ett och samma belopp
icke samtidigt må utgöra ålderspension och ersättning för skada till följd av
olycksfall i arbete synes någon möjlighet till avvikelse icke böra lämnas
öppen. En annan sak är, att det föreslagna stadgandet icke utesluter möjligheten
för enskilda arbetsgivare att införa bestämmelser, enligt vilka, i händelse
ersättning enligt olycksfallsförsäkringslagen utgår, motsvarande minskning
skall ske i arbetaren eljest tillkommande ålderspension. Det är emellertid
min förhoppning att, i fall föreliggande förslag antages, dylika mot syftet
med detsamma stridande bestämmelser icke längre skola ifrågakomma.

Där vid sidan av den rena ålderspensionen finnas pensionstyper sådana
som invalid- eller sjukpension enligt de viktigaste statliga pensionsreglementena,
hava även dessa senare pensionstyper i viss mån karaktären av
ålderspension. I den mån så icke är fallet synes, såsom riksförsäkringsanstalten
yttrat, både invalid- och sjukpension kunna anses utgöra understöd.
Den i förevarande sammanhang väsentliga skillnaden förefinnes dock mellan
dessa båda pensionsformer, att det i invalidpensionen innefattade understödet
utgår just på grund av skada till följd av olycksfall i arbete, medan
det understöd som eventuellt innefattas i sjukpensionen aldrig utgår på grund
av sådan skada. Denna skillnad synes i överensstämmelse med avfattningen
av första stycket första punkten föranleda till att visserligen invalidpension
men aldrig sjukpension, lika litet som ålderspension, bör anses utgöra understöd
varom i första stycket är fråga. Såsom i ett par yttranden erinrats är
riksförsäkringsanstaltens förslag i så måtto ofullständigt, att däri icke reglerats

Andra lagutskottets utlåtande Nr 22. 7

förhållandet mellan livränta enligt olycksfallsförsäkringslagen och sjukpension.
Vid den överarbetning av förslaget, som verkställts inom socialdepartementet,
har på grund härav andra stycket undergått viss omarbetning,
därvid jämväl några jämkningar av formell natur vidtagits.

Såsom av det förut anförda framgår innebära bestämmelserna i 11 § olycksfallsförsäkringslagen
i deras lydelse enligt lagen den 26 juni 1936, att arbetare
i vissa hänseenden tillerkännes en mer gynnad ställning än enligt lagrummet
i dess förutvarande lydelse. Enligt meddelad övergångsbestämmelse skall
emellertid ersättningsanspråk, som grundats på ett före den 1 januari 1937
inträffat olycksfall, bedömas enligt äldre lag. Genom den i försäkringsrådets
yttrande anmärkta kungörelsen den 8 april 1938 (nr 112) angående viss tilllämpning
av 11 § lagen örn försäkring för olycksfall i arbete beträffande livräntor
till arbetare, som före år 1937 skadats i arbete för statens räkning, har
emellertid Kungl. Majit berett arbetare, som före år 1937 skadats i arbete förståtens
räkning, för tiden efter den 30 juni 1938 gottgörelse för förmåner, som
han med den tidigare tillämpningen av 11 § skolat gå miste örn.

På hemställan av andra lagutskottet (uti. nr 36) anhöll 1937 års riksdag i
skrivelse till Kungl. Majit (nr 261), att Kungl. Majit ville låta verkställa en
allsidig utredning rörande en förbättrad lagstiftning örn försäkring för olycksfall
i arbete samt för riksdagen framlägga de förslag, vartill utredningen
kunde föranleda. Genom beslut den 11 juni 1937 anbefallde Kungl. Majit riksförsäkringsanstalten
att verkställa den i skrivelsen begärda utredningen.
Detta uppdrag har ännu icke fullgjorts.

I detta sammanhang må vidare nämnas, att landsorganisationen i Sverige
i skrift till Kungl. Majit den 25 april 1941 hemställt, att Kungl. Majit måtte
upptaga bland annat frågan om dyrtidstillägg å ersättningar enligt olycksfallsförsäkringslagen
till skyndsam utredning samt för riksdagen framlägga av utredningen
föranledda förslag. I denna skrift framhålles bland annat, att, då
skyndsamma åtgärder äro påkallade, synes frågans lösning icke kunna anstå
till den allmänna revision av olycksfallsförsäkringslagen, vilken uppdragits åt
riksförsäkringsanstalten och för närvarande är vilande, utan torde en fristående
provisorisk reglering vara erforderlig. Landsorganisationens framställning
har den 2 maj 1941 för yttrande remitterats till försäkringsrådet,
riksförsäkringsanstalten, pensionsstyrelsen, statskontoret och svenska arbetsgivareföreningen
samt den 7 maj 1941 till de ömsesidiga socialförsäkringsbolagens
förening.

Genom olycksfallsförsäkringslagen bcredes arbetare, som skadats till följd
av olycksfall i arbetet, på arbetsgivarens bekostnad viss ersättning för den
honom genom olycksfallet åsamkade minskningen i eller förlusten av förvärvsförmågan.
Har olycksfallet medfört arbetarens död utgives ersättning till de
efterlevande. Lagens ifrågavarande syfte bär emellertid icke ansetts kräva
att ersättningen skall utgå alldeles oberoende av arbetsgivaren på annan grund
åliggande skyldighet att utgiva eller bekosta ersättning åt arbetaren eller
hans efterlevande för skada till följd av olycksfall i arbetet. Utan att vilja

TJtskoltet.

8

Andra lagutskottets utlåtande Nr 22.

förhindra möjligheten för arbetsgivaren att frivilligt bereda arbetaren eller
efterlevande till honom gottgörelse utöver det i olycksfallsförsäkringslagen
fastställda måttet har lagen fastslagit den grundsatsen, att understöd, som
arbetsgivaren eljest på grund av skadan är skyldig bekosta, må avdragas från
den enligt lagen utgående ersättningen, samt att i anledning härav arbetsgivarens
försäkringsavgifter enligt lagen få i motsvarande mån minskas. Avdrag
får emellertid enligt lagen endast ske i fråga om emot varandra svarande
slag av ersättningar. Bestämmelser rörande avdrag från olycksfallsersättningen
äro givna i lagens 11 §, som erhållit sin nu gällande lydelse enligt lag
den 26 juni 1936. Den lagändring som då genomfördes avsåg framför allt att
förhindra, att från ersättning enligt lagen avdroges andra förmåner än sådana,
som verkligen kunna sägas utgöra understöd på grund av olycksfallet.

I den nu till behandling föreliggande motionen har yrkats, att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Majit begära att Kungl. Majit ville låta verkställa
utredning rörande lämpligheten och behovet av en lagändring, innebärande
att avdrag icke må göras å livränta enligt olycksfallsförsäkringslagen
för sådan å pension utgående tilläggsersättning, som utgör kompensation för
ökade levnadskostnader. Till utgångspunkt för detta yrkande har i motionen
tagits ett avgörande av försäkringsrådet, genom vilket försäkringsrådet funnit,
att från livränta åt efterlevande till arbetare, som avlidit till följd av olycksfall
i arbete för statens räkning, skulle avdragas bland annat den s. k. rörliga
delen — vilken beräknas i förhållande till levnadskostnadernas storlek — av
den till de efterlevande utgående familjepensionen. Enligt vad försäkringsrådet
upplyst i sitt yttrande över motionen är för närvarande för visst fall
frågan, i vad mån dyrtidstillägg å invalidpension må jämlikt 11 § olycksfallsförsäkringslagen
avdragas från livränta enligt samma lag, beroende på försäkringsrådets
prövning.

Enligt utskottets mening är den i motionen upptagna frågan i nuvarande
läge med stegrade levnadskostnader förtjänt av den största uppmärksamhet
från statsmakternas sida. Såsom förut nämnts har emellertid Kungl. Majit,
sedan 1937 års riksdag begärt en allsidig utredning rörande olycksfallsförsäkringslagstiftningen,
uppdragit åt riksförsäkringsanstalten att verkställa ifrågavarande
utredning. Enligt vad anstalten anfört i sitt över motionen avgivna
yttrande kommer anstalten att i samband med denna utredning ägna uppmärksamhet
jämväl åt frågan örn behovet av ändringar i 11 § olycksfallsförsäkringslagen.
Vidare må erinras, att Kungl. Majit den 2 och den 7 maj 1941 beslutat inhämta
yttrande från vissa myndigheter och sammanslutningar över en av landsorganisationen
i Sverige i skrift till Kungl. Majit den 25 april 1941 gjord hemställan
örn skyndsam utredning av frågan örn dyrtidstillägg å ersättningar
enligt olycksfallsförsäkringslagen över huvud taget. Därest åtgärder i sådan
riktning skulle komma att vidtagas, synes det i motionen berörda spörsmålet
komma i ett helt annat läge. Med hänsyn till den sålunda åt riksförsäkringsanstalten
anförtrodda utredningen samt då spörsmålet örn dyrtidstillägg å
ifrågavarande ersättningar redan är föremål för Kungl. Majits uppmärksamhet,
finner utskottet ej skäl att för närvarande tillstyrka en framställning av
riksdagen till Kungl. Majit i den riktning motionärerna föreslagit.

Andra lagutskottets utlåtande Nr 22.

9

Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att förevarande motion icke måtte föranleda till någon riksdagens
åtgärd.

Stockholm den 15 maj 1941.

På andra lagutskottets vägnar:

DAVID NORMAN.

Vid ärendets behandling hava närvarit:

från första kammaren: herrar Norman, Tamm, Löfvander, Olof Carlsson,
Wistrand, Nils Elowsson och Näslund;

från andra kammaren: fröken Hesselgren, herr Hage, fröken Andersson,
herrar Olovson i Västerås, Pettersson i Hällbacken, Hermansson*, Larsson i Östersund
och Norup*.

*) Ej närvarande vid utlåtandets justering.

av herr Hage.

Reservation

10

Andra lagutskottets utlåtande Nr 22; bilagor.

Bilaga A.

Till riksdagens andra lagutskott.

Genom remiss den 14 februari 1941 har Kungl. Majit anbefallt Kungl.
Försäkringsrådet att till utskottet'' avgiva yttrande över en i Pdksdagens
andra kammare av herr Hage m. fl. väckt motion (nr 206) örn viss ändring
i lagen örn försäkring för olycksfall i arbete (olycksfallsförsäkringslagen).

I anledning härav får Försäkringsrådet anföra följande.

Såsom i motionen framhållits har Försäkringsrådet genom utslag den
10 november 1939 (B. D. nr 1.450/1938) funnit bland annat familjepensionens
s. k. rörliga del vara av beskaffenhet att jämlikt 11 § olycksfallsförsäkringslagen
få avdragas från livränta enligt samma lag.

För närvarande har Försäkringsrådet under bedömande ett mål angående
tillämpning av 11 § med avseende å invalidpension, som enligt tjänstepensionsreglementet
för arbetare tillerkänts en vid statens ammunitionsfabrik
i Marieberg på grund av olycksfall i arbetet skadad arbetare. I detta mål,
som ännu icke av Försäkringsrådet avgjorts, kommer jämväl att prövas,
huruvida och i vad mån å pensionen utgående dyrtidstillägg må avdragas
från livränta, som tillerkänts vederbörande enligt olycksfallsförsäkringslagen.
Med hänsyn till likformigheten mellan nämnda pensionsform samt invalidpension
enligt civila tjänstepensionsreglementet torde Försäkringsrådets blivande
utslag i nyss angivna mål även bliva normerande i de fall fråga är
om avdrag enligt 11 § olycksfallsförsäkringslagen med avseende å dyrtidstillägg
å invalidpension enligt civila tjänstepensionsreglementet. Den frågan
står således alltjämt öppen örn dyrtidstillägg å invalidpension icke alls, helt
och hållet eller delvis må jämlikt 11 § olycksfallsförsäkringslagen avdragas
från livränta enligt olycksfallsförsäkringslagen.

Såsom »tilläggsersättning, som utgör kompensation för ökade levnadskostnader»
(se motionen) torde även böra anses kristillägg enligt Kungl,
kungörelserna den 17 januari 1941 (S. F. nr 30 och 31). Försäkringsrådet
har emellertid icke till prövning föreliaft något mål, där frågan, huruvida
sådana kristillägg må avdragas från ersättning enligt olycksfallsförsäkringslagen,
varit föremål för avgörande.

I vilken omfattning bestämmelser i 11 § olycksfallsförsäkringslagen med
avseende å dyrtidstillägg skulle äga betydelse för andra arbetsgivare med
självrisk än staten kan icke utan utredning överblickas.

Vid verkställandet av den allsidiga utredning av olycksfallsförsäkringslagstiftningen,
som anförtrotts Riksförsäkringsanstalten, torde de frågor
motionen avser komma att bliva föremål för granskning.

Skulle emellertid tidsläget anses kräva skyndsamma åtgärder till undvikande
av att dyrtidstillägg helt eller delvis avdrages från ersättning enligt
olycksfallsförsäkringslagen, synas bestämmelser i ämnet kunna utfärdas i
särskild kungörelse, vilken dock liksom kungörelsen den 8 april 1938 (S. F.
112) endast lomme att gälla statsanställda och innebära en särskild förmån
för dessa arbetare.

Stockholm den 14 mars 1941.

På Kungl. Försäkringsrådets vägnar:

Hugo Landelius.

Gösta Lundberg.

Andra lagutskottets utlåtande Nr 22; bilagor.

11

Bilaga B.

Till Riksdagens andra lagutskott.

Sedan riksförsäkringsanstalten av Kungl. Majit anbefallts avgiva yttrande
till Riksdagens andra lagutskott över motion nr 206 i andra kammaren örn
viss ändring i lagen örn försäkring för olycksfall i arbete, får anstalten anföra
följande.

Bestämmelserna i 11 § olycksfallsförsäkringslagen innebära, att avdrag å
ersättning enligt lagen under vissa förutsättningar skall göras för andra, av
arbetsgivaren bekostade förmåner av motsvarande slag. Lagrummet innehåller
icke några särskilda regler beträffande förmåner, som äro avliängiga
levnadskostnadernas storlek, vilket står i samstämmighet därmed, att ersättningarna
enligt lagen icke äro indexrörliga. Bestämmelserna hava erhållit
sin nuvarande lydelse genom lag den 26 juni 1936 (nr 383, i kraft den 1
januari 1937).

Avdrag å efterlevandelivränta till änka eller barn, som åtnjuter familjepension
enligt allmänna familjepensionsreglementet, skall enligt riksförsäkringsanstaltens
i motionen åsyftade, av försäkringsrådet fastställda beslut
göras dels för visst belopp av pensionens fasta del, dels för pensionens
rörliga del. Då dessa pensioner utgå direkt från arbetsgivaren och icke
från kassa, pensionsinrättning eller på grund av försäkring, är det beträffande
dem utan betydelse, huruvida statens bidrag till kostnaden uppgår till en
tredjedel eller ej. Avdrag för pensionens fasta del göres med belopp motsvarande
det s. k. 120-kronorstillägget, vilket i hel pension till ensam änka
eller ensamt barn utgör 120 kronor för år och i hel pension till flera pensionstagare
stiger i proportion till den fasta delen. Till belysande av verkningarna
må niimnas, att det i bilaga A till motionen åsyftade fallet änkan och ett
livränteberättigat barn för närvarande uppbära i form av pension och behållna
delar av livräntorna sammanlagt kronor 2,125: 02 för år räknat. Pension
utgår till ytterligare tvenne barn med för närvarande sammanlagt kronor
803:90 för år. Livräntor hava tidigare utgått även för dessa barn, intill
dess de uppnådde sexton års ålder. I ovannämnda pensionsbelopp har ej
inräknats det å pensionen utgående kristillägget, som för närvarande utgör
6 kronor för månad. Den avlidnes sammanlagda årliga avlöningsförmåner
efter frånräknande av familjepensionsavdrag utgjorde vid tiden för dödsfallet
3,327 kronor.

Beträffande avdrag å livränta till skadad arbetare, som är berättigad till
invalidpension, stadgas i 11 § andra stycket olycksfallsförsäkringslagen, att
såsom (avdragsgillt) understöd skall anses allenast den del av pensionen,
som överstiger det belopp, vartill rätt grundats genom anställningstiden.
Avdragets storlek är därför beroende av anställningstidens längd. Frågan
i vad mån dyrtidstillägg å invalidpension skall föranleda avdrag å livränta
är för närvarande föremål för försäkringsrådets prövning.

Bestämmelserna i 11 § olycksfallsförsäkringslagen liro, såvitt angår avdrag
å livränta för familje- eller invalidpension, framförallt av betydelse i fall då
den skadade är statsanställd. Enligt kommunala och vissa enskilda pensionsreglementen
torde ej sällan gälla, att pensionerna skola nedsättas med
livräntans belopp, en regel som ofta får ogynnsammare verkningar flir ersättningstagaren
än 11 paragrafens bestämmelser om avdrag å livränta för
vissa delar av pensionerna. En ändring i detta avseende kan, såsom vid
tillkomsten av nuvarande bestämmelser i 11 § framhölls med avseende på
förhållandet mellan livränta och ålderspension (prop. 1936: nr 218, sid. 46),
icke åvägabringas genom föreskrifter i olycksfallsförsäkringslagen.

12

Andra lagutskottets utlåtande Nr 22; bilagor.

Enligt riksförsäkringsanstaltens förmenande hava erfarenheterna från tilllämpningen
av 11 § olycksfallsförsäkringslagen i dess nuvarande, från och
med år 1937 gällande lydelse icke givit vid handen, att oförtydbart behov
av förnyade ändringar i lagrummet föreligger. Sedan Riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj:t den 8 maj 1937 (nr 261) anhållit örn en allsidig utredning
rörande en förbättrad lagstiftning örn försäkring för olycksfall i arbete, har
riksförsäkringsanstalten av Kungl. Maj.t anbefallts verkställa den av Riksdagen
sålunda begärda utredningen. I samband med denna utredning kommer
anstalten att ägna uppmärksamhet jämväl åt frågan örn behovet av ändringar
i H §.

Under åberopande av det anförda förordar riksförsäkringsanstalten, att
motionen icke måtte till någon Riksdagens åtgärd föranleda.

Avskrift av riksförsäkringsanstaltens beslutsskrivelse i ovanberörda livränteärende
bifogas.

Stockholm den 15 april 1941.

Sven Sidvall.

Sam Larsson.

Avskrift.

Bilaga C.

Den avlidne: banvakten Oskar Ludvig Bergkvist, Södra Sandnäs, Fredriksfors;
anställd vid Statens Järnvägar, Hudiksvall.

I skrivelse den 23 februari 1938 har Kungl. Järnvägsstyrelsen, under åberopande
av Riksförsäkringsanstaltens beslut den 29 december 1937 angående
livräntor till Bergkvists änka och barn, anhållit om anstaltens prövning, huruvida
med stöd av 11 § i olycksfallsförsäkringslagen avdrag å livräntorna skall
äga rum på grund av att de efterlevande tillerkänts familjepension enligt
grunderna i allmänna familjepensionsreglementet.

Av skrivelsen inhämtas, att den från statens järnvägars familjepensionsfond
utgående pensionens fasta del för närvarande uppgår till ett belopp av
1,653 kronor och den rörliga delen till 231 kronor 44 öre. I förenämnda fasta del
utgör det s. k. 120-kronorstillägget ett belopp av 228 kronor. Återstående del
av den fasta pensionsdelen, 1,425 kronor, täckes helt och hållet av de medel,
som från statens järnvägars änke- och pupillkassa överlämnats till statens
järnvägars pensionsfond.

Med anledning härav får Riksförsäkringsanstalten meddela, att anstalten
finner avdrag å livräntorna skola göras med de belopp av pensionens rörliga
del och det s. k. 120-kronorstillägget, som enligt gällande bestämmelser skola
anses belöpa sig på envar av livräntetagarna.

Av förestående beslut torde Bergkvists efterlevande givas del genom överlämnande
av bestyrkt avskrift av denna skrivelse.

Stockholm den 14 mars 1938.

På Riksförsäkringsanstaltens vägnar:

Sven Sidvall.

Vidimeras ex officio:

Martin Engström.

Andra lagutskottets utlåtande Nr 22; bilagor.

13

Bilaga D.

Till Riksdagens andra lagutskott.

Genom kungl, remiss den 14 februari 1941 bär järnvägsstyrelsen anbefallts
till Eder avgiva yttrande över en till nu pågående riksdag i Andra kammaren
väckt motion, nr 206, örn viss ändring i lagen örn försäkring för olycksfall
i arbete.

Med anledning härav får styrelsen anföra följande.

Styrelsens ståndpunkt beträffande frågan örn avdrag å livränta för sådan
å pension utgående tilläggsersättning, som utgör kompensation för ökade
levnadskostnader, torde, så vitt gäller skadad arbetstagares efterlevande,
tydligt framgå av de till motionen fogade bilagorna, varför styrelsen anser
sig kunna i sådant hänseende inskränka sig till att hänvisa till dessa.

Yad åter angår dylikt avdrag å livränta till skadad arbetstagare ligger
saken något annorlunda till.

Styrelsen anser sig härvidlag först böra erinra örn följande bestämmelser
i § 11 i lagen örn försäkring för olycksfall i arbete den 17 juni 1916 sådant
detta stadgande lyder enligt lagen den 26 juni 1936, nämligen: att arbetsgivare,
som är skyldig att vid skada till följd av olycksfall i arbete utgiva
pension, som helt eller delvis utgör understöd på grund av olycksfallet, äger
att från livräntan enligt nämnda lag avdraga vad i anledning av olycksfallet
för motsvarande ändamål utgives för tid, under vilken livräntan utgår, att
såsom understöd på grund av olycksfallet ej skall anses pension, som tillförsäkrats
den skadade på grund av viss levnadsålder och anställningstid
eller eljest av annan anledning än den av olycksfallet förorsakade skadan,
samt att i fråga örn pension, som utgår vid arbetsoförmåga i följd av olycksfall,
såsom sådant understöd skall anses allenast den del av pensionen, som
överstiger det belopp, vartill rätt grundats genom anställningstiden.

Styrelsen vill därefter nämna, att fråga örn tillämpningen av dessa bestämmelser
å sådana tilläggsersättningar, som i motionen avses, för närvarande
är föremål för Eörsäkringsrådets prövning. Riksförsäkringsanstalten
har nämligen i skrivelse till styrelsen den 10 januari 1941 förklarat, att
densamma — på anmodan av Eörsäkringsrådet att meddela beslut, huruvida
avdrag å förre stationskarlen K. A. Eriksson i Orebro i anledning av olycksfall
i statens järnvägars tjänst tillerkänd livränta borde jämlikt § 11 olycksfallsförsäkringslagen
göras på grund av det dyrtidstillägg, som utginge å
Eriksson tilldelad invalidpension — funnit dylikt avdrag böra ske. Av detta
beslut framgår icke tydligt, huruvida anstalten avsett, att livräntan skulle
minskas med skillnaden mellan invalidpensionen med därå utgående dyrtidstillägg,
å ena, samt den del av samma pension, vartill rätt grundats genom
anställningstiden (den s. k. intjänta pensionen) med därå belöpande dyrtidstillägg,
å andra sidan, eller om vid beräkning av avdraget hänsyn endast
skulle tagas till dyrtidstillägget å invalidpensionen. Då emellertid detta
senare enligt under hand inhämtad upplysning syntes vara anstaltens mening,
har styrelsen anfört besvär över beslutet. I detta besvärsmål uppgår livräntan
till 1,100 kronor och invalidpensionen till 1,644 kronor, varav 1,116
kronor beräknas utgöra »intjänt pension». Med tillämpning av den uppfattning,
Riksförsäkringsanstalten här synes hava velat giva uttryck för, skulle
avdraget utgöra skillnaden mellan 1,644 kronor jämte dyrtidstillägg, för närvarande
504 kronor om året, samt 1,116 kronor eller alltså 1,032 kronor.
Skulle härvid även hänsyn tagas till kristillägg å invalidpensionen, vilket

14

Andra lagutskottets utlåtande Nr 22; bilagor.

väl konsekvensen torde fordra, skulle avdraget ökas nied ytterligare 84 kronor
64 öre och sålunda ingen livränta utgå. Detta kan enligt styrelsens förmenande
icke anses rimligt.

För att ytterligare belysa, varthän en tolkning av bestämmelserna på sätt
nu skett i fallet Eriksson skulle leda, vill styrelsen endast nämna följande
exempel.

Två arbetstagare, vilka tillerkänts livränta på grund av olycksfall i arbete,
pensioneras före uppnåendet av pensionsåldern, den ene på grund av invaliditet
och den andre på grund av sjukdom. Då i senare fallet ingen del
av pensionen är att anse såsom understöd enligt § 11 olycksfallsförsäkringslagen
och alltså icke heller å densamma utgående dyrtids- och kristillägg
kunna anses som sådant understöd, utfår den sjukpensionerade sin livränta
ograverad, medan däremot invalidpensionären på grund av nyssnämnda
tilläggs karaktär av understöd kan gå helt miste örn den honom tillerkända
livräntan.

Då här ifrågavarande tilläggsersättningar principiellt hava till syfte att i
möjligaste mån bevara realvärdet av det för vederbörande befattningshavare
i gällande bestämmelser fastställda pensionsbeloppet, synes styrelsen med
skäl kunna ifrågasätta, huruvida dessa ersättningar skola kunna anses utgöra
sådant understöd, varför avdrag å livräntan skall göras, men, örn så
skulle vara fallet, måste — vid beräknandet av detta avdrag — till »intjänt
pension» även räknas den del av dyrtids- och kristillägg, som belöper å
denna pension.

Under åberopande av vad ovan anförts får styrelsen tillstyrka föreliggande
motion.

Stockholm den 28 februari 1941.

Kungl, järnvägsstyrelsen:

G. Dahlbeck.

Gunnar Ruist.

Stockholm 1941. K. L. Beckmans Boktryckeri.