Andra lagutskottets utlåtande Nr 21.
1
Nr 21.
Ankom till riksdagens kansli den 15 maj 1941 kl. 5 e. m.
Utlåtande i anledning av väckta motioner om vissa jämkningar
i olycksfallsförsäkringslagstiftningen.
Andra lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner, nämligen nr 163 i första kammaren av
herrar Björkman och Tamm samt nr 211 i andra kammaren av herr Skoglund
i Doverstorp m. fl.
I motionerna, vilka är likalydande, har hemställts, att riksdagen måtte i
skrivelse till Kungl. Majit anhålla, att Kungl. Majit ville föranstalta att i
samband med den av 1937 års riksdag begärda utredningen örn olycksfallslags
tidningen — eller örn omständigheterna därtill föranleda, utan avbidan
av resultatet av sagda utredning — även måtte undersökas dels möjligheterna
att åstadkomma ett enklare förfarande för hjälp vid lindrigare skador,
dels ock lämpligheten att vid lägre invaliditetsgrader utbyta livränta mot
engångsersättning.
Beträffande de skäl, som anförts till stöd för denna hemställan, får utskottet
hänvisa till motionerna.
Över motionerna har utskottet i den ordning § 46 riksdagsordningen föreskriver
begärt yttrande från försäkringsrådet och riksförsäkringsanstalten,
varjämte svenska arbetsgivareföreningen, landsorganisationen i Sverige och
de ömsesidiga socialförsäkringsbolagens förening beretts tillfälle att yttra
sig över motionerna. Yttranden hava inkommit från nämnda myndigheter
och sammanslutningar. Biksförsäkringsanstalten har vid sitt yttrande fogat
avskrift av anstaltens skrivelse till Kungl. Majit den 4 april 1941 med förslag
till viss ändring i olycksfallsförsäkringslagen m. m. Samtliga handlingar
finnas såsom bilagor A—F fogade vid detta utlåtande. Utskottet får
hänvisa till innehållet i bilagorna.
Gällande allmänna bestämmelser örn försäkring för olycksfall i arbete återfinnas
i lagen den 17 juni 1916 i detta ämne. Enligt denna lag är varje
arbetare, såvida ej i lagen annorlunda stadgas, försäkrad för skada till följd
av olycksfall i arbetet (1 § första stycket). Försäkringen äger rum i riksförsäkringsanstalten;
dock kail, där för ändamålet bildats sådant ömsesidigt
olycksfallsförsäkringsbolag, vars delägare äro arbetsgivare och för vars förbindelser
delägarna svara med obegränsad personlig ansvarighet, försäkringen
av delägarnas arbetare i stället under vissa villkor äga rum i detta bolag
Bihang till riksdagens protokoll 1941. 9 sami. 2 avd. Nr 21.
1015 41
9
Andra lagutskottets utlåtande Nr 21.
(4 §). Kostnaden för försäkringen bestrides, med bidrag av statsmedel till
omkostnaderna, genom försäkringsavgifter, som erläggas av arbetsgivaren
(1 § femte stycket).
Enligt lagen försäkrad arbetare, vilken skadats genom olycksfall, som omfattas
av försäkringen, skall erhålla ersättning enligt följande grunder. Örn
olycksfallet medfört sjukdom, som förorsakat förlust eller nedsättning av arbetsförmågan,
skall den skadade så länge sjukdomen varar erhålla erforderlig
läkarvård jämte läkemedel och andra till arbetsförmågans höjande eller eljest
till lindrande av menliga följder av olycksfallet nödiga särskilda hjälpmedel,
såsom kryckor, enklare konstgjorda lemmar, glasögon och dylikt. Under förutsättning,
att sjukdomen varat mer än tre dagar efter dagen för olycksfallet
och att arbetsförmågan nedsatts med minst en fjärdedel, skall från och
med dagen efter sistnämnda dag och så länge sjukdomen varar utgå sjukpenning
för varje dag, utgörande vid förlust av arbetsförmågan ett belopp,
bestämt i förhållande till den skadades årliga arbetsförtjänst (hel sjukpenning),
och vid nedsättning av arbetsförmågan det lägre belopp, som
svarar mot nedsättningen. Örn olycksfallet, efter upphörande av därav förorsakad
sjukdom, medfört under längre eller kortare tid bestående förlust
eller nedsättning av arbetsförmågan, utgår livränta enligt vissa grunder. Livränta
utgår emellertid icke, där ej arbetsförmågan blivit nedsatt med minst
en tiondel. Under samma förutsättning som gäller för utfående av livränta
skall den skadade erhålla sådan behandling som må erfordras för höjande
av arbetsförmågan. På därom av den skadade gjord ansökan må försäkringsrådet,
när synnerliga skäl därtill äro för handen, besluta att i stället för
livränta eller del därav skall till den skadade utgivas ett kapital för en
gång, till belopp motsvarande högst livräntan eller livräntedelens kapitalvärde
enligt gällande beräkningsgrunder (6 §). Örn olycksfallet medfört arbetarens
död skall utgivas begravningshjälp ävensom livräntor till efterlevande
(7 §).
Är arbetsgivaren enligt annan lag eller särskild författning eller på grund
av egen utfästelse skyldig att vid skada till följd av olycksfall i arbete
utgiva avlöning, pension eller annan ersättning, som helt eller delvis utgör
understöd på grund av olycksfallet, eller skall sådant understöd utgå från
kassa eller pensionsinrättning eller på grund av försäkring i annan försäkringsanstalt
än i 4 § sägs, avdrages från sjukpenning, livränta, begravningshjälp
eller annan ersättning, som utgives enligt olycksfallsförsäkringslagen,
vad i anledning av olycksfallet för motsvarande ändamål av
arbetsgivaren, kassan eller pensionsinrättningen eller på grund av försäkringen
utgives för tid, under vilken ersättningen utgår. Såsom förutsättning
för att avdrag må äga rum gäller emellertid -—• utom vad angår av
arbetsgivaren utgivet understöd vid sjukdom — att arbetsgivaren på grund
av understödet enligt 15 § andra stycket erhållit lindring i försäkringsavgiften,
varjämte, då fråga är örn understöd från kassa eller pensionsinrättning
eller på grund av försäkring, arbetsgivaren skall hava till minst en tredjedel
bidragit till bestridande av kostnaden för understödet. Avdrag får ej ske
Andra lagutskottets utlåtande Nr 21.
3
med större belopp än som svarar mot arbetsgivarens bidrag (11 §). Örn
arbetsgivare, kassa, pensionsinrättning eller försäkringsanstalt är skyldig att
utgiva understöd, för vilket enligt 11 § avdrag må göras, skall avgiften för
försäkringen enligt olycksfallsförsäkringslagen bestämmas till det lägre belopp,
som motsvarar den minskade försäkringsrisken. Dock må, ifråga örn
annan arbetsgivare än staten, sådan lindring i försäkringsavgiften ej äga
rum med mindre arbetsgivaren det begär oell tillika, där så finnes erforderligt,
för utgörande av understödet ställer säkerhet som av försäkringsinrättningen
godkännes (15 §).
Yarder arbetare, som avses i lagen, skadad till följd av olycksfall i
arbetet, skall arbetsgivaren eller den, som å hans vägnar förestår arbetet,
ofördröjligen underrättas härom (20§). Där olycksfallet medfört eller skäligen
kan antagas medföra påföljd, som enligt 6 eller 7 § föranleder ersättning,
åligger det arbetsgivaren eller arbetsföreståndaren att, sedan han från
den skadade eller eljest erhållit underrättelse örn olycksfallet, ofördröjligen
därom hos den försäkringsinrättning, i vilken den skadade enligt denna lag
är försäkrad, göra skriftlig anmälan enligt formulär, som av riksförsäkrings -anstalten fastställes. Då anmälan göres, skall samtidigt eller, där så ej kan
ske, så snart som möjligt därefter till försäkringsinrättningen insändas genom
arbetsgivarens försorg, men på försäkringsinrättningens bekostnad, anskaffat
läkarbetyg enligt formulär, som av medicinalstyrelsen fastställes, angående
skadans beskaffenhet och den skadades tillstånd eller, där olycksfallet medfört
döden, angående dödsorsaken; kan läkarbetyg ej utan oskälig omgång
eller kostnad anskaffas, må i stället insändas intyg av präst eller annan
tjänsteman i orten, av ordföranden i kommunalstämman eller ordföranden
eller ledamot i kommunalnämnden eller av ledamot i häradsnämnden. Polismyndigheten
i orten skall så fort ske kan föranstalta örn undersökning rörande
olycksfallet, därest sådan undersökning begäres av försäkringsinrättningen
eller försäkringsrådet, samt till inrättningen eller rådet insända protokoll
över undersökningen; begäres ej polisundersökning, hålles undersökning
allenast örn polismyndigheten finner sådan nödig (21 §).
Enligt 31 § förordningen den 26 juni 1931 om erkända sjukkassor må i erkänd
sjukkassas stadgar bestämmas, att för sjukdomsfall, vid vilket den
sjuke jämlikt lag eller författning eller på grund av utfästelse är berättigad
att av annan erhålla avlöning eller annan ersättning eller vård, som ej utgör
fattigvård, sjukhjälp ej skall utgå eller rätten därtill vara på visst sätt begränsad.
Dock må ej föreskrivas begränsning i rätten till sjukhjälp under den i 29 §
sista stycket stadgade sjukhjälpstid på grund av att den sjuke må vara
berättigad till pension eller understöd enligt lagen örn allmän pensionsförsäkring.
Vid sjukdom, därför den sjuke jämlikt lagen örn försäkring för
olycksfall i arbete eller lagen om försäkring för vissa yrkessjukdomar eller
gällande bestämmelser örn ersättning i anledning av kroppsskada ådragen
under militärtjänstgöring är berättigad att erhålla ersättning, må sjukpenning
från erkänd sjukkassa utgivas med högst det belopp för dag räknat, varmed
den sjukpenning lian tillförsiikrat sig från kassan överstiger den ersättning
för dag riiknat, vartill han sålunda är beriittigad.
4 Andra lagutskottets utlåtande Nr 21.
Beträffande vissa av de i motionerna berörda frågorna får utskottet vidare
anföra följande.
Med Jcarenstid förstås i allmänhet inom olycksfallsförsäkringen en viss
kortare eller längre tid efter olycksfallets inträffande, varunder ingen eller
blott reducerad ersättning utgår till den skadade.
Enligt lagen den 5 juli 1901 angående ersättning för skada till följd av
olycksfall i arbete, vilken lag stadgade skyldighet för arbetsgivare inom vissa
verksamhetsområden att utgiva ersättning till arbetare, som skadats genom
olycksfall i arbetet, omfattade denna ersättningsskyldighet icke gottgörelse
för sjukdom eller invaliditet under de 60 första dagarna efter olycksfallet.
I det av ålderdom sförsäkringskommittén den 19 oktober 1915 framlagda
förslaget till lag om försäkring för olycksfall i arbete, vilket avsåg bland annat
införande av obligatorisk olycksfallsförsäkring för envar, som mot avlöning
användes till arbete för annans räkning, hade särbestämmelserna beträffande
karenstid borttagits i så måtto, att enligt nämnda förslag sjukpenning skulle
utgå redan från och med dagen efter olycksfallet, dock under förutsättning
att sjukdomen varat mer än tre dagar efter dagen för olycksfallet. Enligt
förslaget skulle den skadade även från och med dagen för olycksfallet och
därefter, så länge sjukpenning utginge, erhålla erforderlig läkarvård jämte
läkemedel, inberäknat ''andra till arbetsförmågans höjande nödiga hjälpmedel.
I den proposition (nr lil) med förslag till lag örn försäkring för olycksfall
i arbete m. m., vilken framlades för 1916 års riksdag, var i jämförelse
med kommittéförslaget beträffande karenstiden den ändringen vidtagen, att
en karenstid av fyra dagar, dagen för olycksfallet inräknad, införts, under
vilken tid sjukpenning icke skulle utgå till den skadade, även örn sjukdomen
varade under längre tid än nämnda antal dagar.
Erågan örn karenstiden upptogs vid denna riksdag även i motioner. I
en motion av herr von Sydow framhölls sålunda, att de kortvariga olycksfallen
allmänt ansåges tillhöra sjukförsäkringen och icke olycksfallsförsäkringen,
dels emedan den förra försäkringen vore lokalt organiserad och
därför mycket lättare kunde omedelbart omhändertaga olycksfallen än olycksfallsförsäkringen,
vilken vore och måste vara centralt organiserad, dels emedan
sjukkassorna vida mer än olycksfallsförsäkringens organ vore i tillfälle att
utöva en effektiv kontroll därå, att den skadade återginge i arbete, så snart
detta lämpligen kunde ske. Då emellertid någon obligatorisk sjukförsäkring
icke funnes i vårt land och man sålunda enligt motionärens uppfattning icke
kunde omedelbart hänvisa olycksfallen till sjukkassorna, föreslog motionären,
att, tills vidare och intill dess en obligatorisk sjukförsäkring bleve införd i
vårt land, en omedelbar ersättningspli/ct för arbetsgivarna i stället för den
föreslagna försäkringsplikten måtte införas för tiden från och med den femte
till och med den sextionde dagen efter olycksfallet.
Sedan kamrarna fattat olika beslut i frågan örn karenstid, framlades förslag
till sammanjämkning, i vilket föreslogs en tid av 35 dagar utöver dagen
för olycksfallet, under vilken ersättning icke skulle utgå från försäkrings
-
Andra lagutskottets utlåtande Nr 21. 5
inrättningen, varemot ersättning från arbetsgivaren föreslogs skola utgå från
och med första dagen efter dagen för olycksfallet, under förutsättning att
sjukdomen varat mer än tre dagar efter sistnämnda dag. För utgörandet
av läkarvård jämte läkemedel och andra nödiga hjälpmedel skulle gälla
samma tidsbegränsningar som beträffande sjukpenning. Sammanjämkningsförslaget
bifölls av riksdagen och i enlighet med riksdagens beslut utfärdades
den 17 juni 1916 lagen örn försäkring för olycksfall i arbete.
Sedan förslag till karenstidens borttagande vid upprepade tillfällen framförts
såväl inom som utom riksdagen, framlade Kungl. Majit i proposition
nr 5 till 1928 års riksdag förslag örn ändrade bestämmelser beträffande
karenstiden. I propositionen framhöll föredragande departementschefen bland
annat, att den principen vunnit erkännande, att arbetare, som omfattades
av den sociala olycksfallsförsäkringen, även under den efter olycksfallet
närmast följande sjuktiden borde erhålla sjukersättning på arbetsgivarens
bekostnad. Frågan hade emellertid gällt, huruvida ersättningen till arbetaren
borde för den första sjuktiden bestämmas att direkt utgå från arbetsgivaren,
utan obligatorisk förmedling av försäkringsinrättning, eller om arbetsgivarens
bidrag borde utgivas i form av avgifter för arbetarens försäkrande i försäkringsinrättning,
vilken i sin tur hade att vid inträffande olycksfall utgiva
ersättning till arbetaren. Ett val mellan de två systemen vore, påpekade
departementschefen, under de förhållanden, som då rådde med avseende å
olycksfallsförsäkringens organisation samt sjukförsäkringen, icke lätt att
träffa. Efter en redogörelse för de särskilda systemens fördelar och olägenheter
förordade departementschefen systemet med genomfört försäkringstvång
framför systemet med direkt ersättningsplikt för arbetsgivaren under en
karenstid. I anslutning härtill upptogos i propositionen bestämmelser överensstämmande
med nu gällande lags. Sedan riksdagen godkänt förslaget i
denna del, utfärdades lag i ämnet den 24 maj 1928.
Genom proposition'' nr 75 till 1931 års riksdag framlade Kungl. Majit
bland annat förslag till förordning örn erkända sjukkassor. I anledning av
propositionen väcktes — såsom i de nu till behandling föreliggande motionerna
framhållits — en motion inom första kammaren, nr 221, i vilken bland
annat hemställdes, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Majit anhålla
om ytterligare utredning »i fråga om lämpligare avvägt samband mellan
sjuk- och olycksfallsförsäkringen för åstadkommande inom den senare av
bland annat viss karenstid». Sammansatt stats- och andra lagutskott, som
i utlåtande nr 8 behandlade propositionen och motionen, avstyrkte motionen
under framhållande, att med en sådan åtgärd som införande av en längre
karenstid i olycksfallsförsäkringen syntes böra anstå tills någon erfarenhet
vunnits angående sjukförsäkringen i dess nya gestaltning och ytterligare rön
gjorts angående verkningarna av den år 1928 beslutade omläggningen av
bestämmelserna rörande olycksfallsförsäkringen. Riksdagen avslog motionen.
Genom olycksfallsförsäkringslagen beredes en arbetare, som skadats till
följd av olycksfall i arbetet, på arbetsgivarens bekostnad viss ersättning för
6
Andra lagutskottets utlåtande Nr 21.
den honom genom olycksfallet åsamkade förlusten av eller minskningen i förvärvsförmågan.
Detta lagens syfte har emellertid icke ansetts kräva att ersättningen
skall utgå alldeles oberoeede av arbetsgivaren på annan grund åliggande
skyldighet att utgiva eller bekosta ersättning åt arbetaren för skada
till följd av olycksfall i arbetet. Utan att vilja förhindra möjligheten för
arbetsgivaren att frivilligt bereda arbetaren gottgörelse utöver det i olycksfallsförsäkringslagen
fastställda måttet har därför lagen fastslagit den principen,
att understöd, som arbetsgivaren eljest på grund av skadan är skyldig
bekosta arbetaren, må avdragas från den enligt lagen utgående ersättningen,
samt att på grund härav arbetsgivarens försäkringsavgifter enligt lagen få i
motsvarande mån minskas. Avdrag får emellertid enligt lagen endast ske i
fråga örn emot varandra svarande slag av ersättningar. Såsom framgår av
det ovan anförda äro bestämmelser rörande avdrag från olycksfallsersättningen
givna i 11 §, vilken erhållit sin nu gällande lydelse enligt lag den
26 juni 1936, medan stadgande örn minskning i försäkringsavgifterna återfinnes
i 15 § andra stycket.
Omfattar skyldighet, som ovan nämnts, utgivande av samtliga enligt
olycksfallsförsäkringslagen utgående ersättningar, säges arbetsgivaren stå
total självrisk, gäller förpliktelsen eller åtagandet endast viss eller vissa ersättningar,
säges han stå partiell självrisk.
Vissa bestämmelser till undvikande av överförsäkring inom socialförsäkringen
äro givna i 31 § förordningen örn erkända sjukkassor, för vilka bestämmelser
utskottet förut redogjort. I paragrafen är stadgat dels frihet —
med vissa undantag — för kassorna att inskränka rätten till sjukhjälp på
grund av understöd utgående från annat håll dels ock skyldighet att i vissa
fall göra sådana inskränkningar. Ett av de fall, då sådan skyldighet föreligger,
är att den sjuke är berättigad till ersättning enligt olycksfallsförsäkringslagen.
Bestämmelserna i 11 § lagen örn försäkring för olycksfall i arbete innebära
även i viss mån korrektiv mot överförsäkring. Enligt denna paragraf
kan nämligen ersättningen jämlikt lagen minskas ej blott på grund av arbetaren
enligt annan lag eller utfästelse tillkommande ersättning utan jämväl
då understöd i anledning av olycksfallet tillkommer honom från kassa eller
pensionsinrättning eller på grund av försäkring i annan försäkringsanstalt
än i 4 § sägs. Att märka är emellertid att i fråga örn understöd från kassa
eller pensionsinrättning eller på grund av försäkring avdrag endast må ske,
om kostnaden för understödet helt och hållet eller till minst en tredjedel
bestritts av arbetsgivaren; avdrag må ej heller ske med större belopp än
som skäligen kan anses svara mot arbetsgivarens bidrag. Enligt olycksfallsförsäkringslagen
gäller sålunda, att avdrag från de enligt lagen utgående
ersättningarna ej skall äga rum för understöd, som arbetaren själv antingen
genom bidrag till kassa eller pensionsinrättning eller på annat sätt på egen
bekostnad förskaffat sig. I detta hänseende intog det förslag till lag i
ämnet, som Kungl. Maj:t i proposition nr lil framlade för 1916 års riks
-
7
Andra lagutskottets utlåtande Nr 21.
dug, för vissa fall en motsatt ståndpunkt. Härutinnan får utskottet hänvisa
till propositionen sid. 125—129.
Såsom förut nämnts är enligt 6 § olycksfallsförsäkringslagen i vissa fall
utbyte av livränta mot kapital medgivet.
Kungl. Maj:ts i proposition nr lil till 1916 års riksdag framlagda förslag
till lag örn försäkring för olycksfall i arbete upptog, i likhet med ålderdomsförsäkringskommitténs
förslag i ämnet, icke några stadganden örn rätt
till dylikt utbyte av livränta mot engångsersättning. I motioner, som väcktes
i anledning av propositionen, hemställdes emellertid, att i lagen måtte införas
bestämmelser örn att livränta i vissa fall finge utbytas mot en ersättningssumma
en gång för alla. Särskilda utskottet nr 1 yttrade i sitt utlåtande
över propositionen och motionerna bland annat följande.
I likhet med kommittén, vars ståndpunkt jämväl delats av departementschefen,
anser utskottet utbyte av livränta mot kapital i allmänhet icke böra
äga rum. Även i fråga, örn livräntor vid lägre invaliditetsgrader torde denna
regel böra fasthållas. Även örn i vissa fall livräntan skulle kunna verka fördröjande
på den skadades fullständiga tillfrisknande, torde dock betydelsen
härav ej böra överskattas.
Emellertid lärer det icke kunna förnekas, att i vissa fall förhållandena
kunna vara sådana, att det måste framstå som både obilligt och olämpligt,
örn ej möjlighet skulle finnas att göra ett dylikt utbyte. Sålunda kan i
särskilda fall av omständigheterna klart framgå, att det för den skadade
skulle vara till verkligt och varaktigt gagn, örn han genom erhållande avett
kapital bleve i stånd att skaffa sig nya insikter eller förvärvsmöjligheter.
Det torde emellertid vara klart, att man i dylika fall måste framgå med den
största försiktighet och endast i undantagsfall och då tillräckliga garantier
finnas, för att det åsyftade ändamålet skall kunna vinnas, bör medgiva utgivande
av kapital i stället för livränta.
Då utskottet sålunda funnit sig böra föreslå intagande i lagen av ett
stadgande i den riktning motionärerna föreslagit, har utskottet dock ansett
detsamma böra givas sådan avfattning, att jämte det kapitalutbetalningarna
inskränkas till rena undantagsfall och göras beroende av den skadades egen
ansökan, prövningen överlämnas åt försäkringsrådet.
Med uttrycket »motsvarande högst» har endast avsetts att möjliggöra
sådan nedsättning av livräntans kapitalvärde, som på försäkringstekniska
grunder må vara nödvändig.
På hemställan av det särskilda utskottet antog riksdagen nu gällande
bestämmelser örn utbyte av livränta mot kapital.
Beträffande försäkringsrådets praxis i fråga örn beviljande av engångsersättning
får utskottet hänvisa till Eisen-Löfmark: Lagen örn försäkring
för olycksfall i arbete m. m. sid. 99—101.
Vid 1937 års riksdag hemställdes i motioner örn vissa ändringar i olycksfallsförsäkringslagen.
Sålunda yrkades i motionen II: 167, att riksdagen i
skrivelse till regeringen måtte anhålla om skyndsam utredning och förslag
till ändring av bestämmelserna i lagen örn olycksfall i arbete åsyftande en
höjning av sjukhjälp och invaliditetsersättning för lågt avlönade inkomsttagare.
I motionen II: 256 föreslogs vidare, att riksdagen måtte besluta
8
Andra lagutskottets utlåtande Nr 21.
sådana ändringar i nämnda lag »att beräkningsgrunden för ersättning vid
olycksfall blir den genomsnittliga arbetsförtjänsten per arbetsdag under de
tre månaderna före olycksdagen samt att, där olycksfall drabbar arbetare,
som nyss varit arbetslös, den genomsnittliga arbetsförtjänsten för motsvarande
arbete blir bestämmande vid fastställandet av lians ersättning».
Andra laguttskottet anförde i sitt över motionerna avgivna utlåtande, nr
36, följande:
Såsom av den ovan lämnade redogörelsen framgår Ilar utskottet redan
vid tidigare riksdagar haft sin uppmärksamhet riktad på spörsmålet, huruvida
icke en höjning kan äga rum i fråga örn beloppet av sjukpenning och
livränta,, som utgår inom de lägre inkomstgrupperna. För utskottet framstår
en dylik höjning såsom synnerligen önskvärd. Höjning torde kunna ske
även med bibehållande av nuvarande bestämmelser härutinnan i huvudsak
oförändrade.
Enligt utskottets mening torde olycksfallsförsäkringslagen även i andra
hänseenden böra underkastas en omarbetning, syftande till en mera rättvis
avvägning av ersättningarna i vissa fall. I sådant avseende framstår det för
utskottet såsom ett betydelsefullt önskemål, att en bättre ställning kunde
beredas s. k. halvinvalider. Vidare kan ifrågasättas, örn icke större hänsyn
borde tagas till den skadades försörjningsförhållanden. Sålunda torde vissa
skäl tala för en omarbetning i dylik riktning av den nu gällande bestämmelsen
örn avdrag å sjukpenning, som utgives till skadad under tid, då han
vårdas å sjukvårdsanstalt. Detta synes kunna ske exempelvis på det sättet,
att avdragets storlek — i stället för att som nu göras beroende av legosängsavgiften
— bestämmes olika allteftersom den skadade har vissa närmare
anhöriga att försörja eller så icke är fallet. En annan möjlighet vore att
göra sjukpenningens belopp beroende av försörjningsskyldigheten. Vidare
kan det enligt utskottets mening förtjäna övervägas, huruvida icke sjukpenning
bör liksom livränta kunna utgå med högre belopp, därest den skadades
tillstånd kräver särskild vård.
Ett spörsmål, som på senare år tilldragit sig ökad uppmärksamhet, är
frågan örn yrkesutbildning av invalider och örn andra åtgärder för att bereda
sådana förvärvsarbete. Enligt utskottets mening är det av stor vikt,
att detta spörsmål snarast tages under onrprövning. Den danska lagens
stadganden på denna punkt synas ägnade att därvid tagas som utgångspunkt.
Utskottet anser sålunda, att den nu gällande olycksfallsförsäkringslagen
i åtskilliga väsentligt skilda hänseenden är behäftad med brister. Enligt
utskottets mening bör frågan örn de åtgärder, som kunna vara påkallade till
botande av dessa brister, göras till föremål för en allsidig utredning. Därvid
torde särskild uppmärksamhet böra ägnas de spörsmål, som i det föregående
berörts.
Utskottet hemställde att riksdagen, i anledning av motionerna, måtte i
i skrivelse till Kungl. Majit anhålla, att Kungl. Majit ville låta verkställa
en allsidig utredning rörande en förbättrad lagstiftning örn försäkring för
olycksfall i arbete, vid vilken utredning de synpunkter, som kommit till
uttryck i utskottets motivering, bordo tagas under omprövning, samt för
riksdagen framlägga de förslag, vartill utredningen kunde föranleda.
Utskottets hemställan bifölls av riksdagen, som i skrivelse den 8 maj
1937, nr 261, anhöll, att Kungl. Majit ville låta utföra den av utskottet
Andra lagutskottets utlåtande Nr 21.
9
föreslagna utredningen. Genom beslut den 11 juni 1937 anbefalldes riksförsäkringsanstalten
att verkställa den i skrivelsen begärda utredningen
samt att inkomma med de förslag, vartill utredningen kunde föranleda.
Detta uppdrag har ännu icke fullgjorts.
I detta sammanhang må vidare nämnas, att chefen för socialdepartementet
den 3 januari 1938 enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande utsett en kommitté,
den s. k. socialvårdskommittén, vilken enligt direktiven för dess arbete har
till uppgift att företaga en allmän översyn av socialvården. I direktiven
uttalas, att vid en allmän översyn mötte, bland andra, följande två huvuduppgifter,
nämligen granskning av lagstiftningen rörande såväl socialförsäkringen
som övriga socialpolitiska stödåtgärder ävensom samordnande i görlig
mån av socialvårdens olika grenar. Sedan 1939 års lagtima riksdag i skrivelse,
nr 95, anhållit, att Kungl. Majit ville till fortsatt utredning upptaga
frågan örn utvidgad försäkring för olycksfall i arbete, har Kungl. Majit den
13 april 1939 beslutat överlämna handlingarna i ärendet till socialvårdskommittén
för att tagas under övervägande vid fullgörande av kommitténs
uppdrag.
Slutligen må här erinras, att enligt Kungl. Majits bemyndigande den 22
november 1940 tillsatts en utredning, den s. k. besparing sberedning en, med
uppgift att inom finansdepartementet handlägga frågor rörande besparingsarbetet
inom statsförvaltningen.
Såsom framgår av den ovan lämnade redogörelsen anhöll riksdagen i
skrivelse den 8 maj 1937, nr 261 — under åberopande av vad som anförts
i utskottets av riksdagen godkända utlåtande nr 36 — att Kungl. Majit ville
låta verkställa en allsidig utredning rörande en förbättrad lagstiftning örn försökt
ring för olycksfall i arbete, vid vilken utredning de synpunkter, som kommit
till uttryck i utskottets motivering, borde tagas under omprövning, samför
riksdagen framlägga de förslag, vartill utredningen kunde föranleda.
Genom beslut den] 11 juni 1937 anbefallde Kungl. Majit riksförsäkringsanstalten
att verkställa den i skrivelsen begärda utredningen. Detta uppdrag
har ännu icke fullgjorts; dock har riksförsäkringsanstalten, enligt vad
anstalten upplyst i sitt i ärendet avgivna yttrande, verkställt vissa förberedande
undersökningar, bland annat i samråd med den inom finansdepartementet
tillsatta besparingsberedningen. Utan att avvakta resultatet av dessa
undersökningar har riksförsäkringsanstalten vidare i skrivelse till Kungl.
Majit den 4 april 1941 hemställt örn vissa mindre ändringar i olycksfallsförsäkringslagstiftningen
i syfte att möjliggöra ett förenklat förfarande vid
sådana skador, som icke medföra avbrott i arbete utan allenast läkarvård.
I de nu till behandling föreliggande motionerna hava motionärerna —
under framhållande bland annat att av nyssnämnda riksdagsskrivelse ej fullt
tydligt framginge, huruvida den begärda utredningen avsåge olycksfallsförsäkringslagstiftningen
i allmänhet eller i huvudsak endast de i utskottsutlåtandet
särskilt berörda frågorna — hemställt, att riksdagen måtte i skri
-
Utskottet.
10
Andra lagutskottets utlåtande Nr 21.
velse till Kungl. Majit anhålla att Kungl. Majit ville föranstalta att i samband
med denna utredning eller, därest omständigheterna därtill föranledde,
utan avbidan av resultatet av utredningen även måtte undersökas dels möjligheterna
att åstadkomma ett enklare förfarande för hjälp vid lindrigare
skador dels ock lämpligheten att vid lägre invaliditetsgrader utbyta livränta
mot engångsersättning. I syfte att ernå ett sådant enklare förfarande vid
småskador och därmed nedbringa försäkringskostnaderna utan att skadad
arbetares rätt till ersättning beskäres har i motionerna förordats, att vissa
frågor rörande olycksfallsförsäkringen upptagas till omprövning. Bland de
spörsmål, vilka motionärerna i sådant hänseende beröra, märkas frågorna
örn karenstid och örn viss självrisk för arbetsgivaren, varjämte ifrågasättas
skärpta bestämmelser till förhindrande av s. k. överförsäkring inom socialförsäkringslagstiftningen.
Enligt utskottets mening äro de i motionerna upptagna frågorna, vilka
delvis avse centrala delar av olycksfallsförsäkringslagstiftningen, förtjänta av
uppmärksamhet. Den av 1937 års riksdag genom förenämnda riksdagsskrivelse
begärda allsidiga utredningen av denna lagstiftning torde emellertid
uppenbarligen omfatta även de i motionerna berörda spörsmålen. Enligt
vad riksförsäkringsanstalten, åt vilken myndighet uppdragits att verkställa
utredningen, anfört i sitt yttrande över motionerna hava även dessa spörsmål
upptagits till förberedande undersökning. Då de frågor, som avses i motionerna,
sålunda redan äro under utredning, finner utskottet — i avvaktan på
resultatet av riksförsäkringsanstaltens utredningsarbete i fråga örn olycksfallsförsäkringslagstiftningen
— ej skäl att för närvarande tillstyrka en framställning
i ämnet av riksdagen till Kungl. Majit.
Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
att förevarande motioner icke måtte föranleda till någon
riksdagens åtgärd.
Stockholm den 15 maj 1941.
På andra lagutskottets vägnar:
DAVID NORMAN.
Vid ärendets behandling hava närvarit:
från första kammaren: herrar Norman, Tamm, Olof Carlsson, Sten, Wistrand,
Nils Elowsson, Näslund och Gustaf Elofsson;
från andra kammaren: fröken Hesselgren, herr Hage, fröken Andersson, herrar
Olovsson i Västerås, Pettersson i Hällbacken, Hermansson*, Larsson i Östersund och
Norup*.
*) Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Andra lagutskottets utlåtande Nr 21; bilagor.
11
Bilaga A.
Till Riksdagens andra lagutskott.
Sedan Kungl. Försäkringsrådet anbefallts avgiva utlåtande i anledning av
vissa vid 1941 års lagtima riksdag väckta motioner, nämligen nr 163 i första
och nr 211 i andra kammaren, får Rådet anföra följande.
Rådet förordar, att utredning i de av motionärerna angivna avseenden
verkställes i samband med den av 1937 års riksdag begärda allsidiga utredningen
rörande olycksfallsförsäkringslagstiftningen.
Emellertid får Rådet — i anledning av vad motionärerna anfört till stöd
för sin hemställan örn undersökning angående lämpligheten att vid lägre
invaliditetsgrader utbyta livränta mot engångsersättning — meddela, att en
utredning pågår, vars resultat icke är utan betydelse för nämnda av motionärerna
upptagna fråga.
I samband med att Försäkringsrådet till behandling upptog en av Riksförsäkringsanstalten
och De ömsesidiga socialförsäkringsbolagens förening
på Rådets föranstaltande verkställd utredning angående huruvida ändring i
dittills tillämpad praxis i fråga örn invaliditetsbedömning vid skada å extremiteterna
kunde anses önskvärd, varvid Rådet beslöt viss jämkning av de
vanligen använda procentsatserna vid vissa fingerskador, har Rådet jämväl
uttalat sig för ytterligare utredning i vissa avseenden. Sålunda har Rådet
bland annat anfört följande.
I anledning av vad som framhållits angående bristande överensstämmelse
mellan den vid invaliditetsbedömningen fastställda invaliditeten och den
s. k. faktiska invaliditeten, som beräknats med ledning av vissa undersökningar
rörande de skadades arbete och arbetsinkomst, erinrade Rådet, att
de procentsatser för invaliditeten vid olika kategorier av skador, som beräknats
med ledning av verkställda undersökningar, ju icke utan vidare finge
anses angiva måttet på den verkliga nedsättningen av arbetsförmågan. Önskvärt
vore, att dessa undersökningar utvidgades och fullständigades. Härigenom
skulle en allt säkrare vägledning erhållas för en rättvis invaliditetsbedömning.
Vid bedömande av den faktiska invaliditeten måste givetvis
hänsyn tagas till ett flertal andra omständigheter än den skadades arbetsinkomst
vid tiden för olycksfallet och vid tiden för den verkställda undersökningen.
Härvid måste beaktas den skadades individuella förhållanden,
konjunkturerna på arbetsmarknaden etc. En undersökning rörande den
faktiska invaliditeten borde avse den skadades anställnings- och löneförhållanden
under längre tidsperioder.
Beträffande frågan örn jämkning i tillerkänd livränta på grund därav, att
den skadade genom tillvänjning erhållit väsentligt ökad arbetsförmåga, mötte
enligt gällande bestämmelser icke hinder härför. Enligt tillämpad praxis
hade emellertid i många fall, exempelvis vid rena amputationsskador, livräntorna
redan från början till sin storlek bestämts med hänsyn till att
ökning av arbetsförmågan kunde beräknas inträda genom tillvänjning. Då
sålunda exempelvis förlust av tummen vanligen efter sjukdomstidens slut
ersatts med en definitiv livränta efter 25 procent, hade denna procentsats
12
Andra lagutskottets utlåtande Nr 21; bilagor.
bestämts med hänsyn jämväl till den ökade arbetsförmåga, som kunde beräknas
inträda, sedan den skadade hunnit vänja sig vid skadan. 1 dylika
fall kunde tydligen någon jämkning i ersättningen icke äga rum av den
anledning att tillvänjning inträtt.
Såsom även av angivna yttranden framginge kunde emellertid en ändring
av praxis i förevarande hänseende anses önskvärd i den riktningen, att
högre ersättning tillerkändes under tiden för tillvänjningen och lägre ersättning,
sedan tillvänjning borde anses hava inträtt. För att vid en sådan
omläggning av praxis redan från början vinna största möjliga enhetlighet
vid bedömandet syntes vara erforderligt, att vissa riktlinjer uppgjordes för
tillämpningen. Förslag till de riktlinjer, som sålunda kunna befinnas önskvärda,
syntes lämpligen böra uppgöras av Riksförsäkringsanstalten och
Socialförsäkringsbolagens förening och av dem överlämnas till Försäkringsrådet.
Vid förslagens utarbetande borde beaktas, bland annat, sådana frågor
som tillvänjningstidens längd vid olika kategorier av skador samt bestämmande,
åtminstone för vissa huvudtyper av skador, av procenttal för
invaliditetsgraden, avseende att tjäna till ledning vid invaliditetsbedömningen
dels för tillvänj ningstiden och dels för tiden därefter.
Stockholm den 14 mars 1941.
På Kungl. Försäkringsrådets vägnar:
Hugo Landelius.
Sven Blomdahl.
Bilaga B.
Till Riksdagens andra lagutskott.
Sedan riksförsäkringsanstalten av Kungl. Maj:t anbefallts avgiva yttrande
till Riksdagens andra lagutskott över de lika lydande motionerna nr 163 i
första kammaren och nr 211 i andra kammaren örn vissa jämkningar i
Såsom i motionerna omnämnes har Kungl. Majit den 11 juni 1937 anbefallt
riksförsäkringsanstalten att verkställa en allsidig utredning rörande en
förbättrad lagstiftning örn försäkring för olycksfall i arbete. Denna utredning
har på grund av senare inträffade omständigheter — bland annat tillsättandet
av socialvårdskommittén samt den rådande kristiden — icke slutförts,
ehuru vissa förberedande undersökningar verkställts.
Motionärerna påyrka nu undersökning rörande dels möjligheterna att
åstadkomma ett''enklare förfarande för hjälp vid lindrigare skador, dels ock
lämpligheten att vid lägre invaliditetsgrader utbyta livränta mot engångsersättning.
Båda de av motionärerna nämnda frågorna hava redan av riksförsäkringsanstalten
upptagits till förberedande undersökning i samråd med den inom
finansdepartementet tillsatta besparingsberedningen.
Beträffande de s. k. småskadorna har riksförsäkringsanstalten i ett särskilt
avseende ansett sig icke böra avvakta resultatet av nämnda undersökning
utan redan nu till Kungl. Majit ingivit en framställning örn viss
mindre ändring i olycksfallsförsäkringslagen samt örn vissa ändringar i
13
Andra lagutskottets utlåtande Nr 21; bilagor.
kungörelsen angående anmälan om olycksfall i arbete. Detta förslag avser
att möjliggöra ett förenklat förfarande vid sådana skador, som icke medföra
avbrott i arbete utan allenast läkarvård. En avskrift av riksförsäkringsanstaltens
skrivelse till Kungl. Maj:t närslutes.
Enär sålunda de av motionärerna behandlade spörsmålen redan upptagits
till undersökning, förordar riksförsäkringsanstalten, att motionerna icke
måtte till någon Riksdagens åtgärd föranleda.
Sam Larsson.
Sven Sidvall.
Stockholm den 15 april 1941.
Avskrift,
Till Konungen.
Bilaga C.
Kungl. Majit har den 11 juni 1937. anbefallt riksförsäkringsanstalten att,
i anledning av riksdagens till Kungl. Majit därom avlåtna skrivelse (nr 261)
verkställa en allsidig utredning rörande en i av riksdagen angivna avseenden
förbättrad lagstiftning om försäkring för olycksfall i arbete samt inkomma
med de förslag, vartill utredningen kunde föranleda. Av liera under de
senare åren inträffande omständigheter — särskilt den rådande kristiden —
har riksförsäkringsanstalten icke ansett sig böra slutföra nämnda utredning,
ehuru vissa förberedande undersökningar verkställts.
I samråd med den inom finansdepartementet tillsatta besparingsberedningen
har riksförsäkringsanstalten på senaste tiden till undersökning upptagit
vissa frågor i syfte att vinna ett förenklat och förbilligat förfarande
vid handläggningen av ärenden enligt lagen örn försäkring för olycksfall i
arbete.
Utan avvaktan av resultatet av nämnda utredningar anser sig riksförsäkringsanstalten
härigenom böra redan nu underställa Kungl. Majits prövning
frågan örn viss ändring av olycksfallsförsäkringslagen i ett särskilt avseende,
som hänför sig till det nuvarande anmälningsförfarandet i fråga örn olycksfall
i arbete, när olycksfallet medför så lindrig skada, att ej sjukpenning
utan i regel endast ersättning för läkarvård och läkemedel skall utgivas i
anledning av olycksfallet.
Antalet anmälda dylika olycksfall i arbete har under de senare åren
ökat i så hög grad, att riksförsäkringsanstalten anser en förenkling av det
nuvarande anmälningsförfarandet, vilket även bör kunna medföra förenkling
av anstaltens arbete för reglering av dylika skadefall, vara önskvärt.
Antalet anmälda olycksfall i arbete, som sålunda för den skadade icke
medfört nedsättning av arbetsförmågan eller som medfört sådan nedsättning
i mindre grad eller under kortare tid än som enligt 6 § 1 b) olycksfallsförsäkringslagen
fordras för att sjukpenning skall utgå, har beträffande
större arbetsgivare (exklusive staten) under nedanstående år i avrundade
tal uppgått till
År |
Antal |
År |
Antal |
olycksfall |
olycksfall |
||
1933 ............. |
............. 9,800 |
1936 ............. |
............. 19,400 |
1934 ............. |
............. 13,200 |
1937 ............. |
............. 23,200 |
1935 ............. |
............. 16,400 |
14
Andra lagutskottets utlåtande Nr 21; bilagor.
År 1937 fördelade sig antalet med omkring 12,000 på riksförsäkriugsanstalten
och omkring 11,200 på bolagen. Härtill kommo motsvarande olycksfall
bland de mindre arbetsgivarnas arbetare, omkring 2,100 för riksförsäkringsaustalten
oell omkring 400 för bolagen. Enligt en för år 1940 verkställd
preliminär uppskattning utgjorde antalet olycksfall av ifrågavarande slag,
beträffande i riksförsäkringsanstalten försäkrade arbetare, omkring 18,700,
vilket innebär en stegring från år 1937 med omkring 4,600.
Enligt 21 § olycksfallsförsäkringslagen skall varje olycksfall i arbete,
även om det medför eller skäligen kan antagas medföra påföljd, som föranleder
ersättning endast enligt 6 § 1 a), av arbetsgivaren eller arbetsföreståndaren,
så snart han från den skadade eller eljest erhållit underrättelse
örn olycksfallet, ofördröjligen anmälas till försäkringsinrättningen; och skall,
då anmälan göres, samtidigt eller, där så ej kan ske, så snart som möjligt
därefter, även insändas läkarintyg, enligt formulär, som fastställes av medicinalstyrelsen.
På framställning av riksförsäkringsanstalten har för här avsedda
skadefall medicinalstyrelsen fastställt ett enklare läkarintygsformulär
(som ersättes med 2 kronor) än det vanliga formuläret (för vilket ersättning
utgår med 4 kronor).
Enligt kungörelsen den 9 november 1928 angående anmälan örn olycksfall
i arbete skall vidare, där den skadade är försäkrad i riksförsäkringsanstalten,
anmälan insändas dels i ett exemplar till riksförsäkringsanstalten,
dels i ett annat exemplar till polismyndigheten i orten, som vidare befordrar
denna anmälan till vederbörande yrkesinspektör eller bergmästare, dels oelc
slutligen i ett ytterligare exemplar tillställas arbetarombud, varom förmäles
i 31 § i lagen örn arbetarskydd, därest sådant ombud finnes utsett å arbetsstället.
Ar den skadade försäkrad i ömsesidigt bolag, skall anmälan insändas,
förutom till detta bolag, även till riksförsäkringsanstalten, varvid
alltså för arbetsgivaren eller arbetsföreståndaren kan tillkomma att uppgöra
och insända ett fjärde exemplar av anmälningshandlingen. Rörande innehållet
av anmälan, som skall avfattas enligt formulär, som fastställes av
riksförsäkringsanstalten, stadgas närmare i kungörelsens 2 §.
I fråga om olycksfall i allmänhet, d. v. s. olycksfall, som — där det ej
medför den skadades död — medför nedsättning av arbetsförmågan med
minst 1U under mer än tre dagar efter olycksfallsdagen, har avsikten uppenbarligen
varit, att den skadade skall på grund av den till försäkringsinrättningen
inkomna anmälningshandlingen och läkarintyget snarast kunna tillerkännas
den sjukpenning, varav han antagen i regel utan dröjsmål vara i
behov. I de fall av lindrigare skada, där sjukpenning ej behöver utgå, utan
där fråga endast blir örn ersättande av läkarvård, läkemedel och läkarintyg
— undantagsvis även örn resa till eller från läkare och möjligen även av
läkare ordinerad massage- eller fysikalisk behandling — uppstår emellertid
för försäkringsinrättningen i regel fråga örn utgivande av ersättning härför,
först när behandlingen meddelats, och om den meddelats mer än en gång,
först när den avslutats och räkning utställts av läkaren. I enlighet härmed
har det synts anstalten tillfyllest, örn i dylika fall anmälan örn olycksfallet
göres, först när den för behandlingen ersättningsberättigade framställt anspråk
på ersättning för behandlingen, d. v. s. i regel först när behandlingen
avslutats. I vissa fall när fråga är örn arbetsgivare med ett stort antal arbetare,
oell arbetsgivaren antingen enligt försäkringsvillkoren står självrisk
för läkarvård och läkemedel eller ock förskotterar ersättning därför, är det
tillräckligt, att anmälan örn olycksfall, varom här är fråga (med bifogande
av läkarintyg och eventuellt även läkarvårdsråkning), göres till försäkringsinrättningen
i ett sammanhang för flera under viss tid inträffade dylika
olycksfall t. ex. efter utgången av varje månad eller varje kvartal allteftersom
försäkringsinrättningen i samråd med arbetsgivaren bestämmer.
Andra lagutskottets utlåtande Nr 21; bilagor.
15
Vid anmälan om olycksfall, som här avses, bör vidare komma till användning
ett vida enklare anmälningsformulär än det mer utförliga formulär,
örn vars innehåll stadgas i 2 § av berörda 1928 års kungörelse angående
anmälan örn olycksfall i arbete m. m. och vilket sistnämnda formulär ej är
erforderligt i fråga örn här avsedda olycksfall.
Slutligen bör det vara tillräckligt, örn anmälan örn olycksfall, som här
avses, göres endast till den försäkringsinrättning, där den skadade är försäkrad.
När t. ex. för närvarande ett exemplar av den vanliga anmälningshandlingen
ingår till yrkesinspektör eller bergmästare, kan i här avsedda
fall sådant särskilt exemplar ersättas med att försäkringsinrättningen underrättar
vederbörande yrkesinspektör eller bergmästare örn vissa slags här avsedda
olycksfall, som under viss tidsperiod inträffat vid visst företag eller
hos viss arbetsgivare. Likaledes bör det exemplar av den vanliga anmälningshandlingen,
som även i här förekommande fall nu tillställes arbetarombud,
kunna utan olägenhet ersättas med underrättelse på annat sätt i
enklare form till sådana ombud.
Vid tillämpning i fråga om här avsedda olycksfall i arbete av ett på det
sätt förenklat anmälningsförfarande, som nu angivits, bör det bliva möjligt
att sammanföra anmälningshandlingen med läkarintyget och läkarvårdsräkningen
till en handling, varigenom för riksförsäkringsanstalten och för de
ömsesidiga bolagen en ej obetydlig förenkling skulle kunna vinnas vid handläggningen
av dessa olycksfall.
På grund av vad ovan anförts får riksförsäkringsanstalten avgiva följande
1) Förslag
till
ändrad lydelse av 21 § lagen om försäkring för olycksfall i arbete.
§ 21.
Där---- påföljd, som enligt 6 § 1 b) eller 2) eller enligt 7 §---
fastställes.
Har olyckfallet medfört eller skäligen kan antagas medföra påföljd, som
föranleder ersättning endast enligt 6 § la), skall skriftlig anmälan av arbetsgivaren
eller arbetsföreståndaren göras hos försäkringsinrättningen inom
tid och på sätt, som bestämmes av Konungen.
Då — — — polismästare.
2) Förslag
till ändring av
Kungl. Maj:ts kungörelse den 9 november 1928 angående anmälan
örn olycksfall i arbete m. m. (Sv. förf.-saml. 429).
§ 1.
Mom. 1. Har — — —- påföljd, som enligt 6 § 1 b) eller 2) eller enligt
7 § — — — bolag.
Örn olycksfallet medfört eller skäligen kan antagas medföra påföljd, som
föranleder ersättning endast enligt ögla), skall arbetsgivaren eller arbetsföreståndaren
göra skriftlig anmälan örn olycksfallet hos den försäkrings
-
16
Andra lagutskottets utlåtande Nr 21; bilagor.
inrättning, där den skadade är försäkrad, så snart den ersättningsberättigade
framställt anspråk på ersättning eller eljest inom tid, som bestämmes av
försäkringsinrättningen.
Mom. 2. Har — — — föreskriven.
§ 2.
Anmälan--— riksförsäkringsanstalten, oell i fråga örn olycksfall,
som avses i samma paragraf första stycket, innehålla uppgift örn---
löneförhållanden.
§5-
Hå---olycksfall i arbete, varom i § 1 första stycket förmäles, inträffat
---polismästare.
§ 6.
Mom. 1. Polismyndighet---undersökning.
Har olycksfall i arbete, varom förmäles i § 1 första stycket, kommit
— — — anmälan.
Mom. 2.---.
§ 6 a).
Då anmälan örn ''olycksfall, som avses i § 1 första stycket, göres---
å arbetsstället.
I handläggningen av detta ärende hava, förutom undertecknade, deltagit
byråcheferna Östrand och Eisen samt byrådirektören Sidvall.
Underdånigst
Sam Larsson.
H. v. Schulzenheim.
Stockholm den 4 april 1941.
Bilaga D.
Till riksdagens andra lagutskott.
Sedan tillfälle beretts Svenska Arbetsgivareföreningen att avgiva yttrande
över två inom riksdagen väckta likalydande motioner, nämligen nr 163 i
första kammaren av herrar Björkman och Tamm samt nr 211 i andra kammaren
av herr Skoglund i Doverstorp m. fl. örn vissa jämkningar i olycksfallsförsäkringslagstiftningen,
får föreningen härmed anföra följande.
Motionärerna ha fäst uppmärksamheten på de avsevärda kostnader, som
de s. k. bagatellskadorna och invaliditetsfallen med lägre invaliditetsgrader
medfört för olycksfallsförsäkringsverksamheten såsom helhet, ett förhållande
som även tidigare offentligen påtalats. Motionärerna påpeka, att även örn
ifrågavarande _ kostnader ej falla inom statsbudgeten utan uttagas i premier
av de försäkringspliktiga, de dock äro en belastning av produktionen, vilken
17
Andra lagutskottets utlåtande Nr 21; bilagor.
belastning icke minst i dessa tider bör hållas tillbaka så långt hänsynen
till de skadade det medger.
Den omständigheten, att antalet anmälda småskador med åren väsentligt
ökat, beror uppenbarligen på att man numera i stor utsträckning begär ersättning
för dylika skador även i sådana fall, där detta tidigare icke skett.
Det synes föreningen vara ett allmänt intresse att denna tendens motarbetas,
helst som den i viss utsträckning otvivelaktigt är uttryck för missbruk
av försäkringen. Motionärerna giva anvisning på flera utvägar för
åstadkommande av en minskning av antalet anmälda bagatellskador, nämligen
dels att möjligheten till överförsäkring bör förekommas, dels att den
nu gällande karenstiden av tre dagar, under vilken sjukpenning icke utgår,
bör kunna utökas eller jämkas, dels att arbetsgivarna ikläda sig viss självrisk
för olycksfallsförsäkringen. Enligt föreningens mening utgöra de nu
bestående möjligheterna till överförsäkring en avsevärd brist i vårt socialförsäkringsväsende,
och det är en angelägen uppgift att undersöka, hur
dylika möjligheter skola förekommas. Det torde närmast ankomma på
socialvårdskommittén att söka en lösning pä detta problem. Örn man effektivt
skall kunna nedbringa antalet anmälda bagatellskador, synes det föreningen
ofrånkomligt, att den nu gällande karenstiden av tre dagar, under
vilken sjukpenning icke utgår, förlänges. Föreningen vill icke i detta sammanhang
fatta ståndpunkt till frågan, huruvida det kan vara lämpligt att,
på sätt motionärerna antytt, ålägga arbetsgivarna att stå viss självrisk, innebärande
att arbetsgivaren — givetvis mot en generell nedsättning av premierna
— vid varje olycksfall själv skulle utgiva ersättning intill ett visst
belopp. Det synes emellertid vara anledning att göra denna fråga till föremål
för utredning, varvid särskilt böra beaktas erfarenheterna från Finland,
där samma otillfredsställande förhållanden som hos oss tidigare förekommit
beträffande bagatellskadornas antal och där en reform i av motionärerna
antydd riktning av denna anledning genomfördes år 1935.
Motionärerna förorda, att vid lägre invaliditetsgrader livränta i större
utsträckning än hittills varit fallet skulle kunna utbytas mot engångsersättning,
varvid dock det utbetalda kapitalbeloppet skulle kunna reduceras
under livräntans kapitalvärde i högre grad än som vid dylika utbyten nu
sker. Nu gällande lagstiftning intar en restriktiv ståndpunkt i fråga örn
möjligheten att utbyta livränta mot kapitalbelopp. I 6 § olycksfallsförsäkringslagen
stadgas sålunda, att på diirom av den skadade gjord ansökan,
må försäkringsrådet, när synnerliga skäl därtill äro för handen, besluta att
i stället för livränta eller del'' därav skall till den skadade utgivas ett kapital för
en gång, till belopp motsvarande högst livräntans eller livräntedelens kapitalvärde
enligt gällande beräkningsgrunder. Denna bestämmelse tillkom
under riksdagsbehandlingen efter yrkande av enskilda motionärer. Vederbörande
utskott — som tillstyrkte denna ändring — framhöll emellertid,
att man i dylika fall måste framgå med största försiktighet och endast i
undantagsfall och då tillräckliga garantier funnos för att det åsyftade ändamålet
skulle kunna vinnas borde medgiva ett utgivande av kapital i stället
för livränta. Möjligheten till utbyte har i enlighet med denna utskottets
uppfattning i lagen bundits vid mycket stränga förutsättningar. För en
reform i den riktning, som antydes i de nu ifrågavarande motionerna, tala
onekligen vissa skäl. Vid inträffad partiell invaliditet spelar säkerligen tillvänjningen
betydligt större roll för arbetsförmågan, jin man i allmänhet
föreställer sig, och det torde icke kunna bestridas, att denna omständighet
hittills icke blivit tillräckligt beaktad vid invaliditetsbedömningen, vilket
fått den praktiska konsekvensen, att livränta ofta utgår med högre belopp
jin som kan anses motiverat med hänsyn till den faktiska invaliditeten.
Bihang till riksdagens protokoll Ulli. 9 sami. 2 avd. Nr 21. lois 4i 2
18
Andra lagutskottets utlåtande Nr 21; bilagor.
Mot ett utökande av möjligheterna till utbyte av livränta mot ett engångsbelopp
tala dock flera skäl, som icke synas ha i tillbörlig grad beaktats
av motionärerna. Den faran ligger nära till hands, att den, som på en gång
får ett relativt stort ersättningsbelopp, icke i tillbörlig grad betänker, att han
på grund av sitt lyte kan få vissa svårigheter att försörja sig i framtiden
utan i stället förslösar beloppet och sedermera blir nödsakad att anlita
andra samhällets hjälpformer. Det får icke heller förbises, att möjligheten
att på detta sätt relativt snabbt få stora ersättningsbelopp utbetalade kan
föranleda allvarliga missbruk av försäkringen, som icke kunna vara lätta att
upptäcka och påtala.
Såsom i motionerna även framhålles har i anledning av en skrivelse från
1937 års riksdag riksförsäkringsanstalten erhållit i uppdrag att företaga en
revision av olycksfallsförsäkringslagstiftningen. Denna utredning är emellertid
för närvarande vilande dels på grund av det allmänna tidsläget, dels
ock i avvaktan på socialvårdskommitténs arbete. Åt denna kommitté har
uppdragits bland annat att verkställa en granskning av lagstiftningen rörande
såväl socialförsäkringen som övriga socialpolitiska stödåtgärder. Föreningen
anser det lämpligt, att de av motionärerna framförda synpunkterna
beaktas vid de utredningar på ifrågavarande område, som sålunda äro igångsatta.
Stockholm den 20 mars 1941.
Svenska Arbetsgivareföreningen
Fritiof Söderbäck.
Bilaga E.
Till Andra lagutskottet.
Genom remiss den 5 februari 1941 har Landsorganisationen i Sverige
beretts tillfälle att avgiva yttrande över inom riksdagen väckta motioner nr
163 i Första kammaren av hrr Björkman och Tamm samt nr 211 i Andra
kammaren av hr Skoglund i Doverstorp m. fl. örn vissa jämkningar i lagstiftningen
örn olycksfallsförsäkring. Landssekretariatet får å landsorganisationens
vägnar anföra.
Motionerna utmynna i yrkande att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.
Majit hemställa att i samband med den av 1937 års riksdag begärda utredningen
örn olycksfallslagstiftningen — eller, örn omständigheterna därtill
föranleda, utan avbidan av resultatet av denna utredning — även måtte
undersökas dels möjligheterna att åstadkomma ett enklare förfarande för
hjälp vid lindrigare skador, dels ock lämpligheten att vid lägre invaliditetsgrader
utbyta livränta mot engångsersättning.
Yad beträffar frågan örn en förenkling av förfarandet vid prövning avsmärre
olycksfallsskador har sekretariatet givetvis ingenting i och för sig
att erinra mot att åtgärder i sådant syfte vidtagas. Enligt motionärernas
mening synes prövningen av här förekommande skadefall inte böra ske
centralt. För en förändring av den nuvarande proceduren tala visserligen
åtskilliga skäl, bl. a. hänsyn till den relativa storleken av regleringsomkostnaderna
för bagatellskador och de vid nuvarande förfarande i vissa fall förefintliga
kontrollsvårigheterna. Å andra sidan bör häremot vägas betydelsen
Andra lagutskottets utlåtande Nr 21; bilagor.
19
av en enhetlig praxis. Under alla förhållanden kan sekretariatet inte biträda
en omläggning, vilken skulle leda till en utökning av nu gällande karenstid,
liksom sekretariatet inte heller kan gå med på att inskränkning i olycksfallsersättningen
göres med hänsyn till den skadades privata olycksfallsförsäkring.
I frågan örn utbyte vid lindrigare invaliditetsfall av livränta mot engångsersättning
ställer sig sekretariatet i princip avvisande till tanken att man
mera generellt skulle övergå till det av motionärerna ifrågasatta systemet.
Å andra sidan har från vissa håll gjorts gällande att nuvarande praxis vore
alltför restriktiv. För en liberalare ordning i detta hänseende erfordras
emellertid inte lagändring.
Enligt sekretariatets uppfattning avser det uppdrag, som på grund av
1937 års riksdags begäran örn en allsidig utredning rörande förbättrad
olycksfallslagstiftning av Kungl. Majit lämnades till Riksförsäkringsanstalten,
en fullständig revision av denna lagstiftning utan begränsning till de av
riksdagen närmast berörda spörsmålen. Yid sådant förhållande synes det
självfallet att de i föreliggande motioner avhandlade frågorna, därest de över
huvud anses böra underkastas utredning, upptagas till behandling i samband
med den åt Riksförsäkringsanstalten uppdragna allmänna utredningen.
Stockholm den 10 mars 1941.
Landsorganisationen i Sverige.
Aug. Lindberg.
Arnold Sölvén.
Bilaga F.
Till Riksdagens andra lagutskott.
Sedan utskottet genom skrivelse den 5 februari 1941 berett De ömsesidiga
socialförsäkringsbolagens förening tillfälle att avgiva yttrande över likalydande
motioner nr 163 i första kammaren av herrar Björkman och Tamm
och nr 211 i andra kammaren av herr Skoglund i Doverstorp m. fl. om
vissa jämkningar i olycksfallsförsäkringslagstiftningen, får föreningen anföra
följande.
De ifrågavarande motionerna utmynna i en begäran, att riksdagen måtte
i skrivelse till Kungl. Majit hemställa, att Kungl. Majit måtte låta undersöka
dels möjligheten att åstadkomma ett enklare förfarande för hjälp vid
lindrigare skador, dels ock lämpligheten att vid lägre invaliditetsgrader utbyta
livräntan mot engångsersättning.
Föreningen, som vid olika tillfällen haft anledning dryfta dessa frågor
och därvid funnit behovet av en reform på de båda här ifrågavarande områdena
av den sociala olycksfallsförsäkringen synnerligen påkallade, vill på
det livligaste tillstyrka den av motionärerna begärda utredningen. I detta
sammanhang anser sig föreningen emellertid icke böra underlåta meddela
att, enligt vad som kommit till dess kännedom, den enligt Kungl. Majits
bemyndigande den 22 november 1940 tillsatta besparingsberedningen förberedningsvis
upptagit bl. a. dessa frågor till behandling.
Stockholm den 7 mars 1941.
De ömsesidiga socialförsäkringsbolagens förening.
A. E. Rodhe.
Trygve Lovén.