Andra lagutskottets utlåtande Nr SO.
1
Nr 20.
Ankom till riksdagens kansli den 16 maj 1941 kl. 1 e. m.
Utlåtande i anledning av väckt motion om vissa ändringar
i lagen örn kommunala pensionstillskott m. m.
I en inom andra kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr 205,
vilken behandlats av andra lagutskottet, har herr Andersson i Malmö m. fl.
hemställt, »att riksdagen måtte besluta, att lag örn kommunala pensionstillskott
m. m. måtte erhålla följande lydelse:
Lag
om kommunala pensionstillskott m. m.
Härigenom förordnas som följer:
1 §•
Till beredande av
dels understöd, utan återbetalningsskyldighet, i penningar eller naturaförmåner
åt
1) '' personer, vilka uppbära folkpension enligt lagen den 28 juni 1935 örn
folkpensionering och icke jämlikt 9 § första—tredje styckena samma lag äro
uteslutna från tilläggspension men ändock finnas vara i uppenbart behov av
understöd därutöver (kommunala pensionstillskott),
2) personer, vilka äro i uppenbart behov av ytterligare understöd, oaktat
de uppbära understöd enligt förordningen den 28 juni 1935 örn invalidunderstöd
eller ersättning enligt förordningen den 20 april 1934 örn blindhetsersättning
(kommunala tillskott till invalidunderstöd eller till blindhetsersättning)
samt
3) barn, vilka äro i uppenbart behov av ytterligare understöd, oaktat för
dem utgå barnbidrag enligt lagen den 18 juni 1937 om barnbidrag eller bidragsförskott
enligt lagen den 18 juni 1937 örn förskottering av underhållsbidrag
till barn (kommunala tillskott till barnbidrag eller till bidragsförskott),
dels ock bidrag, utan återbetalningsskyldighet, till bestridande, gemensamt
med pensionsstyrelsen, av kostnader för åtgärder till förebyggande eller
hävande av arbetsoförmåga (kommunala sjukvårdsbidrag)
må kommun ställa medel till pensionsnämndens förfogande.
2 §•
Tillskott och bidrag, som i 1 § sägs, må icke tilldelas andra personer än
dem, som äro mantalsskrivna inom kommunen och där fast bosatta.
Bihang till riksdagens protokoll 1941. 9 sami. 2 avd. Nr SO.
aas 4i
2
Andra lagutskottets utlåtande Nr 20.
I övrigt äger kommunen bestämma de grunder, som böra iakttagas av pensionsnämnden
för beviljande av tillskott och bidrag. Har sådant bestämmande
ej skett, ankommer på pensionsnämnden att bevilja tillskott och bidrag
i den mån nämnden prövar nödigt.
Tillskott må efter omständigheterna jämkas eller indragas.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1942, då lagen den 18 juni 1937
(nr 384) om kommunala pensionstillskott m. m. skall upphöra att gälla.
Pensionsnämnd äger dock efter omständigheterna jämka eller indraga
tillskott, som enligt förut gällande lag utdelats av fattigvårdsstyrelse.»
I fråga örn de skäl, som motionärerna anfört till stöd för sitt yrkande, får
utskottet hänvisa till motionen.
Över motionen har utskottet i den ordning § 46 riksdagsordningen föreskriver
begärt yttrande från socialstyrelsen, pensionsstyrelsen och socialvårdskommittén,
varjämte svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet,
svenska landskommunernas förbund och svenska stadsförbundet beretts tillfälle
att yttra sig över motionen. Yttranden hava inkommit från nämnda
myndigheter och sammanslutningar. Samtliga yttranden finnas såsom bilagor
A—F fogade vid detta utlåtande. Utskottet får hänvisa till innehållet i
bilagorna.
Den nu gällande lagen den 18 juni 1937 örn kommunala pensionstillskott
m. m., som föregåtts av flera lagar i ämnet, är av följande lydelse.
Till beredande dels av understöd (kommunala pensionstillskott), i penningar
eller naturaförmåner åt personer, vilka uppbära folkpension enligt
lagen den 28 juni 1935 örn folkpensionering och icke jämlikt 9 § 1—3 styckena
samma lag äro uteslutna från tilläggspension, men ändock finnas vara i behov
av fattigvård, dels av understöd (kommunala tillskott till invalidunderstöd
eller till blindhetsersättning) av enahanda slag åt personer, vilka finnas vara
i behov av fattigvård, oaktat de uppbära understöd enligt förordningen den
28 juni 1935 örn invalidunderstöd eller ersättning enligt förordningen den 20
april 1934 örn blindhetsersättning, dels av understöd (kommunala tillskott till
barnbidrag eller till bidragsförskott) av enahanda slag åt barn, vilka finnas
vara i behov av fattigvård, oaktat för dem utgå barnbidrag enligt lagen den
18 juni 1937 örn barnbidrag eller bidragsförskott enligt lagen den 18 juni
1937 om förskottering av underhållsbidrag till barn, dels ock av bidrag (kommunala
sjukvårdsbidrag) till bestridande, gemensamt med pensionsstyrelsen,
av kostnader för åtgärder till förebyggande eller hävande av arbetsoförmåga,
må fattigvårdssamhälle ställa medel till fattigvårdsstyrelsens förfogande med
föreskrift, att tillskott och bidrag, som utdelas av dessa medel, icke skola vara
att anse såsom fattigvård. Sådana tillskott och bidrag må icke tilldelas andra
personer än dem, som äro mantalsskrivna inom fattigvårdssamhället och där
äga hemortsrätt i fråga örn fattigvård. I övrigt äger samhället bestämma de
grunder, som för beviljande av tillskott och bidrag böra av fattigvårdsstyrelsen
3
Andra lagutskottets utlåtande Nr 20.
iakttagas. Har sådant bestämmande ej skett, ankommer på styrelsen att bevilja
tillskott och bidrag i den mån styrelsen prövar nödigt. Tillskott må efter omständigheterna
jämkas eller indragas.
Henna lag träder i kraft den 1 januari 1938, då lagen den 15 maj 1936
(nr 144) örn kommunala pensionstillskott m. m. skall upphöra att gälla.
Förslag till vissa bestämmelser örn kommunala pensionstillskott framlades
redan år 1912 av den s. k. ålderdomsförsäkringskommittén. I det av Kungl.
Majit till 1913 års riksdag framlagda förslaget till lag om allmän pensions
försäkring upptogos de av kommittén föreslagna bestämmelserna i något
förändrad form med följande lydelse: »Finnes på grund av höga levnadskostnader
i den ort, där pensionstagare är bosatt, pensionen ej vara tillräcklig
för hans försörjning, äger den kommun, till vilken pensionstagaren i fattigvårdshänseende
hör, att, därest han förut sökt efter förmåga ärligen försörja
sig, till hans pension lämna ett tillskott, vilket förty icke skall anses såsom
fattigvård. Sådant pensionstillskott må dock, evad det utgår i penningar eller
naturaförmåner, ej uppgå till högre årligt värde än för man till 150 och för
kvinna till 125 kronor; och kan tillskottet av kommunen efter omständigheterna
minskas eller indragas.» Särskilda utskottet vid 1913 års riksdag uttalade
i sitt utlåtande, att utskottet funne förslagets syfte värt uppmärksamhet,
men att det emellertid syntes utskottet, att stadgandet borde anses falla
utom ramen för ett försäkringssystem, och att det icke vore osannolikt, att
vad man med detsamma velat vinna skulle kunna ernås på annan väg. Vid
sådant förhållande fann utskottet lämpligt låta bestämmelsen utgå ur lagförslaget.
Vid frågans behandling i riksdagen bifölls detta utskottets förslag.
Frågan örn kommunala pensionstillskott upptogs sedermera av pensionsstyrelsen,
som i skrivelse till Kungl. Majit den 24 januari 1917 gjorde framställning
angående kommunala pensionstillskott och sjukvårdsbidrag utan
fattigvårds natur. På grundval av denna framställning framlade Kungl. Majit
i samband med förslag till lag om fattigvården i proposition nr 135 till 1918
års riksdag förslag till lag örn kommunala pensionstillskott och sjukvårdsbidrag.
Begeringsförslaget, som utom i visst hänseende utan betydelse i förevarande
sammanhang antogs av riksdagen, innehöll bestämmelser angående
dylika tillskott och bidrag i allt väsentligt motsvarande dem i nu gällande lag.
Vad beträffar formerna för beviljande av kommunala pensionstillskott
framhöll pensionsstyrelsen i skrivelsen den 24 januari 1917, att då vederbörande
kommuner själva skulle träffa bestämmelser om beviljande av dylika
tillskott, det måhända icke torde vara lämpligt att föreskriva, åt vilken kommunal
myndighet avgörandet av dessa frågor borde lämnas. Styrelsen ansåg
sig dock böra erinra örn vikten därav, att beträffande dessa frågor en samverkan
på lämpligt sätt anordnades mellan den kommunala myndighet, som
hade bestämmanderätten, samt vederbörande pensionsnämnd, vilken borde
kunna gå den kommunala myndigheten tillhanda med nödiga upplysningar.
I vissa av de över pensionsstyrelsens förslag avgivna yttrandena upptogs
frågan örn vilken kommunal myndighet, som skulle utdela tillskotten. Het
4
Andra lagutskottets utlåtande Nr 20.
förutsattes i de flesta fall, att det måste bliva fattigvårdsstyrelsens, ehuru i
vissa yttranden också talades om pensionsnämnd eller kommunalnämnd. I ett
utlåtande betonades särskilt att, örn annan än fattigvårdsstyrelsen skulle utdela
tillskotten, den enhetliga och planmässiga ledningen av den kommunala
understödsverksamheten skulle äventyras. En fattigvårdsstyrelse påpekade
faran av att skapa en ny understödsinstitution.
Föredragande departementschefen, statsrådet Schotte, anförde beträffande
kommunala pensionstillskott på denna punkt följande.
Pensionsstyrelsen har åt kommunernas eget avgörande överlämnat frågan
örn vilken kommunal myndighet, som skall utöva verksamheten, och allenast
erinrat örn vikten av samverkan mellan denna myndighet och vederbörande
pensionsnämnd. I en del av de över pensionsstyrelsens förslag avgivna
yttrandena har anmärkts, att denna myndighet bort bestämmas i lagen. I
några fall har uttalats, att verksamheten borde anförtros åt pensionsnämnden.
I andra åter har framhållits, att fattigvårdsstyrelsen vore lämpligast. För att
undvika alltför stor olikhet vid tillämpning av de ifrågasatta bestämmelserna
lärer det vara av en viss vikt att i lagen bestämmes, vilken kommunal myndighet,
som bör handhava verksamheten. Då det ej torde förefinnas något skäl
att härför skapa en särskild myndighet och nu befintliga kristidsorganisationer
ej kunna komma i betraktande för en framgent bestående verksamhet,
synes valet böra stå emellan fattigvårdsstyrelsen och pensionsnämnden. Pensionsstyrelsen
har ej uttryckligen förordat den senare, och vissa betänkligheter
möta tilläventyrs mot att förändra denna nämnds karaktär därhän, att
den skulle bliva en penningförvaltande myndighet, som utdelade kommunala
understöd. Mot fattigvårdsstyrelsens anlitande torde kunna invändas, att
därigenom skulle skillnaden mellan pensionstillskott och fattigvård bliva
mindre klar. Emellertid synes det mig ändå lämpligast att låta verksamheten
handhavas av fattigvårdsstyrelsen, som nu lämnar understöd i dessa fall. På
sätt pensionsstyrelsen påpekat komma pensionstillskotten i ett stort antal
fall, åtminstone under första tiden, att innebära en avlösning av redan utgående
fattigunderstöd. Grunden för tillskotts beviljande är för övrigt, huruvida
sådant behov föreligger, som eljest skulle föranlett meddelande av fattigvård.
Då vidare pensionstillskott kommer att lämnas även i naturaprestationer,
framför allt i form av anstaltsvård, för vilken fattigvårdens anstalter
måste anlitas, lärer någon annan anordning knappast låta sig genomföras än
att låta fattigvårdsstyrelsen allt fortfarande utöva verksamheten och därvid
följa de särskilda regler, som kunna varda uppställda. Efter de reformer, som
föreslagits i fråga örn fattigvården, lära ovannämnda betänkligheter mot en
dylik anordning få anses mindre vägande.
I fråga örn de kommunala sjukvårdsbidragen framhöll departementschefen,
att utdelandet av desamma givetvis skulle ombesörjas av samma kommunala
myndighet, som skulle handhava tilldelande av pensionstillskott, eller, enligt
vad han i det föregående förordat, fattigvårdsstyrelsen.
Andra särskilda utskottet, som i anledning av propositionen avgav utlåtande
nr 1, behandlade i samband därmed två av propositionen föranledda
motioner, i vilka nu ifrågavarande spörsmål berördes, nämligen motionerna
i andra kammaren nr 345 av herr Källman och 352 av herr Hage. I båda
motionerna hemställdes om sådan ändring i Kungl. Maj:ts förslag, att det
skulle ankomma på pensionsnämnd i stället för fattigvårdsstyrelse att bevilja
pensionstillskott och sjukvårdsbidrag. Beträffande de av motionärerna anförda
skälen för denna hemställan får utskottet hänvisa till motionerna.
Andra lagutskottets utlåtande Nr 20. 5
Utskottet anförde i sitt av riksdagen godkända utlåtande i detta hänseende
följande.
Beträffande frågan om det kommunala organ, som har att handlägga de
jämlikt lagen förekommande ärenden, finner utskottet väl åtskilliga skäl tala
för anlitandet av pensionsnämnden, men utskottet hyser dock vissa betänkligheter
mot att göra denna nämnd till en penningeförvaltande myndighet. Inom
utskottet har framkastats tanken på, att pensionsnämnden skulle allenast besluta
örn understöd och därefter alla utbetalningar gå genom annan myndighet
t. ex. kommunalnämnden, men utskottet har ej ansett ändamålsenligt att
sålunda uppdela verksamheten. Enligt utskottets förmenande är det därför
lämpligast att, på sätt Kungl. Majit föreslagit, låta fattigvårdsstyrelsen handhava
ifrågavarande verksamhet.
Mot utskottets utlåtande i denna del reserverade sig flera av utskottets
ledamöter; beträffande innehållet i reservationerna får utskottet hänvisa till
utlåtandet sid. 100—103.
Den i enlighet med ovanstående redogörelse tillkomna lagen örn kommunala
pensionstillskott och sjukvårdsbidrag, som utfärdades den 14 juni
1918 och trädde i kraft den 1 januari 1919, efterföljdes av lagar i ämnet den
20 april 1934 och den 15 maj 1936 samt slutligen av nu gällande lag av den
18 juni 1937. I 1934 års lag upptogos stadganden örn kommunala tillskott
till blindhetsersättning; i övrigt överensstämde lagen med den år 1918 antagna.
Genom 1936 års lag bragtes lagstiftningen i överensstämmelse med
1935 års pensionsförsäkringsreform, varvid bestämmelserna örn kommunala
tillskott till invalidunderstöd infördes. Slutligen bereddes genom lagen 1937
möjlighet åt kommunerna att lämna tillskott utan fattigvårds karaktär till
barnbidrag och bidragsförskott. Genom nämnda efter 1918 antagna lagar
skedde ej ändring i de i 1918 års lag upptagna stadgandena om fattigvårdsstyrelses
befattning med ifrågavarande tillskott och bidrag.
I detta sammanhang må vidare erinras, att chefen för socialdepartementet
den 3 januari 1938 enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande utsett en kommitté,
den s. k. socialvårdskommittén, vilken enligt direktiven för dess arbete har
till uppgift att företaga en allmän översyn av socialvården, däri inräknad
fattigvården. I direktiven uttalas vidare bland annat, att en av huvuduppgifterna
vid en allmän översyn vore ett samordnande i görlig mån av socialvårdens
olika grenar. Strävandena efter enhetlighet inom lagstiftningen vore
synnerligen angelägna såväl ur den hjälpsökandes som ur samhällets synpunkt.
I sistnämnda avseende borde hänsyn tagas till bland andra de organ,
som hade att fördela eller förbereda fördelning av samhällets understöd
enligt lagar och författningar.
Enligt lagen örn kommunala pensionstillskott m. m. äger fattigvårdssamhälle,
till beredande av dylika tillskott ävensom vissa andra bidrag, ställa
medel till fattigvårdsstyrelsens förfogande med föreskrift, att tillskott och
bidrag, som utdelas av dessa medel, icke skola vara att anse som fattigvård.
I den nu till behandling föreliggande motionen har yrkats, att det skulle ankomma
på pensionsnämnden i stället för fattigvårdsstyrelsen att, sedan medel
ställts till förfogande, besluta örn beviljande av sådana tillskott och bidrag.
Utskottet.
6
Andra lagutskottets utlåtande Nr 20.
I anslutning härtill hava i motionen även föreslagits vissa andra ändringar i
lagstiftningen om kommunala pensionstillskott m. m.
Såsom framgår av den av utskottet ovan lämnade redogörelsen yppades
under förarbetena till 1918 års lag i förevarande ämne olika meningar beträffande
spörsmålet örn vilken kommunal myndighet som skulle handlägga
ärenden angående beviljande av kommunala pensionstillskott m. m. Bland
annat framställdes i motioner vid riksdagen 1918 i huvudsak samma yrkande
som i förevarande motion. Detta yrkande vann dock icke bifall, bland annat
av den anledningen att pensionsnämnden lämpligen icke borde göras till en
penningförvaltande myndighet.
Enligt utskottets mening är frågan örn formerna för beviljande av kommunala
pensionstillskott och därmed jämställda bidrag utan fattigvårds natur
allt fortfarande förtjänt av uppmärksamhet. En lösning av frågan i den riktning
motionärerna förordat torde emellertid, såsom även framhållits i vissa
av de över motionen avgivna yttrandena, kräva ändring jämväl i annan lagstiftning
än lagen örn kommunala pensionstillskott m. m. Den i motionen
berörda frågan synes icke lämpligen böra upptagas till fristående behandling
utan lösas i samband med frågan örn förbättringar inom socialvården och
särskilt folkpensioneringen över huvud taget.
På sätt framgår av redogörelsen här ovan har Kungl. Majit uppdragit åt
socialvårdskommittén att företaga en allmän översyn av socialvården. I direktiven
för utredningsarbetet uttalas bland annat, att en av huvuduppgifterna
vid en allmän översyn vore ett samordnande i görlig mån av socialvårdens
olika grenar. Såsom socialvårdskommittén anfört i sitt yttrande över motionen
kommer i enlighet med dessa direktiv den i motionen upptagna frågan att
bliva föremål för prövning under socialvårdskommitténs utredningsarbete.
Med hänsyn härtill finner utskottet ej påkallat att i anledning av ifrågavarande
motion tillstyrka vare sig lagändring i det hänseende, som avses i
motionen, eller en framställning i ämnet av riksdagen till Kungl. Majit.
På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
att förevarande motion icke måtte föranleda till någon riksdagens
åtgärd.
Stockholm den 15 maj 1941.
På andra lagutskottets vägnar:
DAVID NORMAN.
Vid ärendets behandling hava närvarit:
från första kammaren: herrar Norman, Hagman, Tamm, Löfvander, Olof
Carlsson, Sten, Näslund och Gustaf Elofsson;
från andra kammaren: fröken Hesselgren, herr Hage, fröken Andersson,
herrar Olovson i Västerås, Hallagård, fru Nordgren, herrar Holm*) och Larsson i
Östersund.
*) Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Andra lagutskottets utlåtande Nr 20.
7
Reservation
av herrar Hage och Larsson i Östersund, vilka ansett, att utskottet borde
ha anslutit sig till den uppfattning, som framförts i motionen, nämligen att
pensionsnämnden i en kommun ligger närmare än fattigvårdsstyrelsen till
att handhava frågor örn de kommunala pensionstillskotten, samt vidare anfört
följande.
»Denna uppfattning var nära att vinna majoritet vid utarbetandet av propositionen
till 1918 års riksdag örn de kommunala pensionstillskotten samt framfördes
dessutom i motioner vid ifrågavarande riksdag. Nämnda uppfattning
grundar sig på den princip, som i allmänhet tillämpats vid genomförande av
vår moderna sociallagstiftning, inklusive socialförsäkringen, då man tagit avstånd
från att lägga behandlingen av dylika socialvårdsfrågor i fattigvårdsstyrelsens
händer, trots att man måste erkänna, att sistnämnda organ numera
i allmänhet fullgöra sina uppdrag på ett ur humanitära och sociala utgångspunkter
mera tillfredsställande sätt än under gångna tider.
Med avseende på de kommunala pensionstillskotten betonas det också —
även av utskottet — att de ''icke skola vara att anse som fattigvård’, vilket
torde innebära, att de till sin karaktär måste, liksom de statliga pensionstillskotten,
anses ligga närmare socialförsäkringens än fattigvårdens verksamhetsområde.
Emellertid ha nu gällande bestämmelser — vilka stadga, att nämnda pensionstillskott
skola behandlas och avgöras genom fattigvårdsstyrelse — dels
medverkat till att i den allmänna opinionsbildningen tilläggens karaktär av
ej-fattigvård i viss mån utplånats samt dels även motverkat kommunernas intresse
för att använda denna understödsform, vid vilken man i riksdagen vid
lagens tillkomst år 1918 fäste stora förhoppningar.
Ur samtliga dessa utgångspunkter kan det anses rimligt, att riksdagen åtminstone
i sådan utsträckning går till mötes den väckta motionen, att man
genom en riksdagsskrivelse överlämnar till Kungl. Maj:t att upptaga till prövning,
huruvida den i motionen framförda reformfrågan lämpligen bör och kan
— liksom nu skett med arbetslöshetsförsäkringen — tagas ut ur den nu pågående
mera omfattande utredningen rörande sociallagstiftningen i allmänhet
och efter skedd utredning göras till föremål för en särskild framställning till
riksdagen.
Under hänvisning till vad här ovan anförts hemställes alltså,
att riksdagen med anledning av motionen II: 205 måtte i skrivelse till
Kungl. Majit anhålla örn en skyndsam utredning, huruvida icke en lagstiftning
av i motionen begärt slag måtte kunna utarbetas och framläggas för riksdagen
utan avvaktande av slutförandet av de mera vittomfattande utredningar, vilka
pågå rörande sociallagstiftningen i allmänhet.»
8
Andra lagutskottets utlåtande Nr 20; bilagor.
Bilaga A.
Stockholm den 8 april 1941.
Till riksdagens andra lagutskott.
Socialstyrelsen har av Kungl. Majit den 21 mars 1941 anbefallts att avgiva
yttrande över motionen i riksdagens andra kammare den 23 januari 1941,
nr 205, örn vissa ändringar i lagen om kommunala pensionstillskott m. m. I
anledning härav får styrelsen anföra följande.
I jämförelse med gällande lag om kommunala pensionstillskott m. m. innebär
det till motionen hörande lagförslaget i huvudsak följande ändringar.
De i lagen avsedda understöden föreslås skola lämnas åt de personer med
tilläggspension, vilka »finnas vara i uppenbart behov av understöd därutöver».
Motsvarande formulering skulle gälla i fråga om invalidunderstöd etc.
I gällande lag talas örn personer, som »finnas vara i behov av fattigvård».
Såväl beträffande understöden som sjukvårdsbidragen skulle enligt förslaget
uttryckligen föreskrivas, att de skulle utgå »utan återbetalningsskyldighet».
Vidare skulle enligt förslaget stadgas, att för beredande av hithörande
understöd och sjukvårdsbidrag »må kommun ställa medel till pensionsnämndens
förfogande», detta med ändring av nu gällande stadgande, att »fattigvårdssamhälle
må ställa medel till fattigvårdsstyrelsens förfogande med föreskrift,
att tillskott och bidrag, som utdelas av dessa medel, icke skola vara
att anse såsom fattigvård». Även vad som i övrigt är i gällande lag föreskrivet
för fattigvårdsstyrelse föreslås skola i stället gälla pensionsnämnd.
Slutligen innebär det lagförslag, vari motionen utmynnar, att kommunala
pensionstillskott etc. icke må tilldelas andra personer än dem, »som äro
mantalsskrivna inom kommunen och där fast bosatta». För närvarande gäller,
att ifrågavarande personer skola vara »mantalsskrivna inom fattigvårdssamhället
och där äga hemortsrätt i fråga örn fattigvård».
Såsom väsentlig motivering för de nu redovisade lagändringsförslagen
hänvisas i motionen till att många hjälpbehövande folkpensionärer dra sig
för att begagna »den sista hårda utvägen», som nu står till buds för sökande
av kommunalt tillskott, »även örn det skulle ske till priset av både nöd och
umbäranden». Det hårda hjälphindret ligger enligt motionen däri, att det
för den som vill söka kommunalt pensionstillskott måste »kännas lika hårt
att söka det som fattigvård, då det under alla omständigheter innebär, att
sökanden måste vända sig till fattigvården».
Yad nu till en början beträffar den i motionen anförda motiveringen för
de föreslagna lagändringarna, vill socialstyrelsen icke bestrida, att redan
själva namnet fattigvård faktiskt verkar frånstötande på många hjälpbehö
-
9
Andra lagutskottets utlåtande Nr 20; bilagor.
vande. Även om det numera helt saknas skäl för att betrakta fattigvården
såsom nedsättande för mottagaren, har man dock att räkna med motvilja i
viss utsträckning mot fattigvården såsom en socialpsykologisk realitet.
Å ena sidan verkar denna ovilja, i den mån den förekommer, utan tvivel
återhållande på ansökningarna om fattigvård och motverkar därigenom, åtminstone
på kort sikt, kostnadsökningar för samhället. Stundom framhålles
denna tillbakahållande verkan rentav såsom en fördel. Det förhåller sig nog
även så, att motviljan mot fattigvården hos vissa människor kan stärka viljan
till samling av egna krafter och resurser och sålunda motverka understödsberoende
och främja självhjälp.
Emellertid får man icke helt bortse från att fattigvårdens avskräckande verkan
å andra sidan icke sällan kan leda till en kronisering av hjälpbehovet. På
längre sikt kan resultatet därför bli ökade fattigvårdskostnader. Ingående
läkarundersökningar av fattigvårdsklienter ha visat — vad som för övrigt är
att vänta — att många personer av motvilja mot fattigvården uppskjutit sina
hjälpansökningar så länge, att den optimala tidpunkten för effektivt återställande
av nedsatt arbetsförmåga definitivt försummats. För förebyggande
av kroniska understödsbehov är det uppenbarligen av väsentlig betydelse, att
sjuka, obemedlade medborgare icke hindras av sin ambition att i tid söka
fattigvård och därmed erhålla läkarvård.
Motviljan mot att söka fattigvård eller — såsom det med ett tillspetsat
uttryck stundom heter — fattigvårdsskräcken kan alltså utgöra ett allvarligt
hinder för en effektiv inriktning av hithörande understödsverksamhet på en
förebyggande linje. Med direkt föranledande av motiveringen i den förevarande
motionen må emellertid betonas, att en sådan motvilja mot fattigvård
icke rimligen kan antagas förekomma endast bland folkpensionärer utan
givetvis påträffas i avsevärd omfattning även bland andra kategorier av
hjälpbehövande.
Socialstyrelsen anser följaktligen för sin del, att det är mest rationellt och
mot alla kategorier av hjälpbehövande medborgare mest rättvist, att humaniseringssträvandena
fullföljas inom fattigvårdens eget område. Såväl statens
fattigvårdsinspektion som många kommunala fattigvårdsförvaltningar verka
också sedan länge för en utveckling av fattigvårdens hjälpformer till ökad
specialisering och tjänstbarhet samt bättre anpassning efter den hjälpbehövande
allmänhetens skäliga önskemål. Sålunda må erinras örn fattigvårdsanstalternas
utveckling, under standardförbättringar i olika viktiga avseenden,
till moderna vårdhem och ålderdomshem, som fylla vår tids anspråk. Alla
hithörande strävanden syfta målmedvetet till att humanisera och förbättra
den samhälleliga hjälpverksamhet, som ännu går under namnet fattigvård.
Vad innebär nu i jämförelse härmed syftet med den förevarande motionen?
I själva verket gäller det att från fattigvårdsstyrelsornas till pensionsnämndernas
verksamhet överflytta icke färre än omkring 115,000 eller ungefär */3
av de omkring 340,000 vuxna personer, vilka erhålla understöd genom fat.tigvårdsstyrelserna
i riket. Av socialvårdskommitténs undersökningar framgår
nämligen, att av bortåt 440,000 tilläggspensionärer omkring 115,000 oller
10
Andra lagutskottets utlåtande Nr 20; bilagor.
ungefär lU åtnjöto ytterligare behovsprövat understöd av fattigvårdsstyrelser;
de anförda siffrorna avse år 1938.
Motiveringen för en så stor överflyttning av understödstagare från ett
socialt organ i kommunen till ett annat bygger tydligen på antagandet, att
fattigvården icke blott för närvarande vore en hård och motbjudande understödsväg
utan även bomme ätt så förbliva. På grund av en sådan uppfattning
befinnes det i motionen vara helt befogat och innebära en avgjord förbättring,
om folkpensionärerna befriades från hänvisningen till fattigvård genom
den föreslagna överföringen av administreringen av de kommunala pensionstillskotten
etc. från fattigvårdsstyrelserna till pensionsnämnderna.
Örn denna reform verkligen skulle innebära en förbättring, skulle rättvisa
och konsekvens enligt socialstyrelsens mening kräva, att ytterligare större
delen av de återstående av fattigvårdsklientelet på analogt sätt som i fråga
örn folkpensionärerna beredas understöd genom andra organ i mera värdig
form än fattigvården förmenas vara. För fattigvården skulle då till sist
väsentligen återstå omhändertagande och försörjning av en restgrupp asociala
individer.
Den nu preciserade innebörden i motionens syfte och i den utveckling av
socialvården, som ligger i konsekvens därmed, står tydligen i klar motsättning
till den praktiska handlings- och reformlinje, som alltjämt målmedvetet
följes i fattigvården. Såsom styrelsen redan framhållit, innebär denna reformlinje
en utveckling av fattigvårdens hjälpformer till ökad humanisering,
specialisering och tjänstbarhet för olika kategorier hjälpbehövande inom
fattigvårdens eget område. Men motionens förslag innebär en utbrytning
från fattigvårdens område av en speciell grupp till ett annat socialt organs
område. Örn detta förslag genomfördes, skulle pensionsnämnderna komma
att övertaga mera än 30 procent av fattigvårdsstyrelsernas arbete och i denna
avsevärda omfattning utföra precis likartade uppgifter som fattigvårdsstyrelserna.
Det kan icke nog kraftigt understrykas, att det i motionen framförda förslaget
icke rubbar de principiella grundvalarna för prövningen av vederbörandes
rätt till hjälp.
Det är en feluppfattning, som kommer till uttryck på mera än ett ställe
i motionen, att pensionstillskotten utgöra en »del av pensionen». Pensionstillskott
och fattigvård äga i själva verket samma karaktär, i det att för båda
understödsformema gäller och enligt motionärernas förslag fortfarande skulle
gälla dels att de icke kunna utgå annat än när ett i det särskilda fallet konstaterat
behov föreligger, dels att även deras storlek skall bestämmas efter
individuell prövning av behovet. Det väsentliga i begreppet pension torde
— såväl ur pensionstagarens som ur samhällets synpunkt — vara, att beloppet
är fast, dels på så sätt, att det — eventuellt i viss relation till inkomsten —
bestämmes efter räknemässiga principer och alltså icke efter ett alltid mer eller
mindre subjektivt bedömande, dels på så sätt att beloppet icke eller åtminstone
endast med längre intervaller kan bli föremål för omreglering. Örn det här
vore fråga örn att bereda pensionstagare en ökning av folkpensionen på det
11
Andra lagutskottets utlåtande Nr 20; bilagor.
sätt, sorn avses med folkpensionslagens »förhöjning» av tilläggspensionen i
gränsområden mellan ortsgrupper, eller att med bestämda belopp giva ett
särskilt tillägg, t. ex. som hyresbidrag, eller på grund av konstaterad hjälplöshet
skulle saken ligga annorlunda till. Pensionstillskottet vore i så fall att
anse som en speciell del av tilläggspensionen, och det riktiga vore att ärendena
handlades av pensionsnämnderna, En dylik utveckling vore endast en följdriktig
fortsättning av den linje vi sedan flera decennier följt i Sverige, nämligen
att bereda medborgarna ökad trygghet genom olika former av försäkrings-
eller pensionsmässiga förmåner och att sålunda till dylika grenar av
socialvården överföra väsentliga delar av fattigvårdens förutvarande klientel.
Emellertid är det nu icke alls fråga örn en sådan åtgärd. Pensionstillskottet
har på intet sätt pensions karaktär. Det står fast, att det här alldeles som i
fattigvården är fråga örn en prövning av hjälpbehovets förutsättningar och
omfattning och en anpassning av hjälpen under hänsynstagande till omständigheterna
i varje särskilt fall. Att behovsprövningen synes vara avsedd att
ske efter generösare grunder än inom fattigvården —- något vartill styrelsen
återkommer — saknar härvidlag betydelse. Fattigvårdens organisation, som
är uppbyggd och tränad för en dylik verksamhet, skulle genom den föreslagna
överflyttningen och sedermera följande överflyttningar göras praktiskt
taget onödig och i motsvarande mån kunna nedläggas, men i stället måste
uppbyggas en helt ny och — väl att märka — till sin utformning kongruent
organisation eller rättare flera dylika organisationer. I något tillspetsad
form skulle saken kunna uttryckas så, att de nuvarande fattigvårdsstyrelserna
med allt vad därtill hörer av organisatoriska anordningar skulle praktiskt
taget försvinna och pensionsnämnderna m. fl. nämnder förvandlas till fattigvårdsstyrelse!’.
Ser man till de omedelbara verkningarna av det nu föreliggande förslaget,
att »kommun må ställa medel till pensionsnämnds förfogande» för kommunala
pensionstillskott, måste sålunda effekten bli, att pensionsnämnden
utvecklas till ett andra fattigvårdsorgan i kommunen med avsevärt utvidgad
expedition, särskilda undersökningsfunktionärer, ökat lokalbehov etc. Ty
den till grund för förslaget liggande motiveringen utesluter väl, att pensionsnämnden
skulle kunna använda fattigvårdsstyrelsens lokaler, tjänstemän
o. s. v. Förslaget visar på denna punkt, att det tydligt går emot de strävanden
för förenhetligande av den kommunal-sociala organisationen, som på sistone
gjort sig gällande såväl av hänsyn till de hjälpsökandes bekvämlighet som
för att vinna besparingar i förvaltningskostnaderna. För övrigt vill socialstyrelsen
erinra om att i många kommuner redan finnas s. k. socialvårdsbyråer,
gemensamma med avseende å lokaler, tjänstemän m. m. för de olika
sociala hjälporganen, sålunda även för fattigvårdsstyrelse och pensionsnämnd.
Man kan då fråga, örn den föreslagna reformen i dylika fall egentligen
kan medföra någon ändring.
Socialstyrelsen kan på nu anförda grunder icke inse, att en utveckling i
enlighet med motionens syfte är lämplig eller riktig. Styrelsen vill tvärtom
förorda, att ali likartad behovsprövning verkställes genom ett och samma
12
Andra lagutskottets utlåtande Nr 20; bilagor.
organ. Därigenom fastläggas förutsättningarna för den sakligt likformiga
bedömning av lijälpbehövande medborgares understödsbehov, vilken är av
väsentligt värde i samhällets hjälpverksamhet. Eftersom den individualiserade
behovsprövade hjälp, som nu lämnas i fattigvårdens form, alltså rimligen bör
fortsätta att administreras genom ett och samma organ, är det enligt socialstyrelsens
mening icke tillrådligt att, såsom i motionen föreslås, överflytta
en ansenlig del av denna hjälp till ett nytt organ. Detta är så mycket mindre
motiverbart, som — bortsett från att en ändring i här ifrågavarande avseenden
skulle föregripa socialvårdskommitténs arbete — den hjälpverksamhet, vilken
ännu går under namnet fattigvård, såsom redan framhållits, är stadd i målmedveten
utveckling till mera moderna och humana former.
I detta sammanhang är socialstyrelsen även angelägen att framhålla vikten
av att statsmakterna noga undvika att vidtaga sådana mått och steg, som
skulle kunna leda till en konservering av den socialt icke önskvärda uppfattningen
bland allmänheten, att fattigvården vore en ovärdig hjälpform. Detta
skulle otvivelaktigt bliva fallet vid bifall till det i motionen framlagda förslaget.
Socialstyrelsen övergår nu till att påpeka ohållbarheten av vissa av de
inledningsvis redovisade förslagen till ändringar i gällande lag om kommunala
pensionstillskott m. m., vari motionen utmynnar.
Då i motionen föreslås, att pensionstillskott skola utgå till personer, som
»finnas vara i uppenbart behov av understöd» utöver tilläggspension, i stället
för personer, som »finnas vara i behov av fattigvård», såsom det står i gällande
lag, så införes därmed i själva verket en ny grund för bedömningen av behovet.
Hjälpbehovet skulle icke tarva en fixering efter de bedömningsgrunder,
som gälla för fattigvård. Nära till hands ligger att antaga, att den
nya prövningen av behovet av kommunalt pensionstillskott etc. skulle komma
att följa den i jämförelse med fattigvården mera generösa behovsprövningen
i mödrahjälpen. Uttrycket i motionen »uppenbart behov av understöd» överensstämmer
nämligen ordagrant med motsvarande uttryck i mödrahjälpsförordningen.
Tillämpningen kunde alltså förväntas leda till en ökning av antalet
tilläggspensionärer med kommunalt understöd, och detta så mycket troligare
som behovsprövningen skulle göras av ett nytt organ, pensionsnämnden.
Socialstyrelsen vill avstyrka, att på sådant sätt en ny behovsprövning införes
vid sidan örn fattigvården i likartade fall i den kommunala understödsverksamheten.
Det föreslås vidare, att pensionstillskott skall kunna tillkomma personer,
»som äro mantalsskrivna inom kommunen och där fast bosatta». Det nu
gällande klart fixerade hemortsrättskravet är alltså struket och ersatt med
det oklara kravet på bofastheten. Liksom den föreslagna, nyss berörda behovsprövningsnormen
skulle detta sannolikt innebära en icke ringa utvidgning
av kretsen av de personer, som kunna få pensionstillskott. Därav skulle
med stor sannolikhet följa ökade utgifter för många enskilda kommuner, ty
pensionstillskott betalas liksom fattigvård helt av kommunala medel.
Att märka är emellertid, att kommunerna trots nyss berörda lagändring
13
Andra lagutskottets utlåtande Nr 20; bilagor.
säkerligen ändå skulle undvika att lämna kommunalt pensionstillskott till
personer, som saknade hemortsrätt i vistelsekommunen. Icke heller personer,
för vilja försörjningspliktiga finnas beredda att utgiva ersättning till kommunen
för understöd eller vård, skulle beviljas kommunalt pensionstillskott,
detta så mycket mindre som i motionen föreslås ett uttryckligt stadgande, att
både pensionstillskott och sjukvårdsbidrag skulle utgå utan återbetalningsskyldighet.
Socialstyrelsen vill i detta sammanhang påpeka, att det givetvis
icke kan vara meningen att i fråga örn pensionstillskotten upphäva försörjningsplikten
och befria nära anhöriga därifrån. Pensionsnämnd skulle väl
lia att avpassa pensionstillskottet efter de bidrag till pensionstagaren, som
försörjningspliktiga anhöriga kunde lämna.
Sannolikt skulle emellertid såväl pensionstagare med hemortsrätt i annan
kommun som pensionstagare med försörjningspliktiga, som kunna bidraga,
bliva hänvisade från pensionsnämnd till fattigvårdsstyrelse för att erhålla
fattigvårdsunderstöd, vilket kunde återsökas av hemortskommunen eller de
försörjningspliktiga. En sådan verkan av den föreslagna lagändringen står
dock i klar motsättning till motiveringen för motionen.
Slutligen vill socialstyrelsen uttala att, på grund av senast anförda omständigheter,
de föreslagna lagändringarna — särskilt under nu rådande
kommunalfinansiella förhållanden — knappast kunde förväntas leda till mera
omfattande användning av kommunala pensionstillskott än vad som är möjligt
att åstadkomma med tillämpning av nu gällande lag.
På grund av vad sålunda anförts avstyrker socialstyrelsen bifall till
motionen.
I handläggningen av detta ärende hava förutom undertecknade deltagit
byråcheferna Bexelius och Nyström samt t. f. byråchefen Ringenson.
Karl J. Höjer.
A. Berggren.
Bilaga B.
Till riksdagens andra lagutskott.
Genom remiss av Kungl. Majit den 21 februari 1941 har pensionsstyrelsen
anbefallts att till utskottet avgiva yttrande över en av herr Andersson i Malmö
m. fl. i andra kammaren väckt motion (nr 205) om vissa ändringar i lagen om
* kommunala pensionstillskott m. m.
Med anledning härav får pensionsstyrelsen anföra följande.
I motionen framhålles att bestämmelserna örn kommunala pensionstillskott
m. m. varit gällande i över tjugo år men aldrig vunnit den tillämpning
som man hoppats. Den sannolikt viktigaste orsaken härtill anse motionärerna
14
Andra lagutskottets utlåtande Nr 20; bilagor.
vara, att bestämmelserna alltför intimt sammankopplats med fattigvård. Motionärerna
föreslå därför att förevarande verksamhet helt frikopplas från fattigvården
samt att handhavandet av densamma anförtros åt pensionsnämnderna.
Anledningen till att ifrågavarande hjälpform icke anlitas i större utsträckning
synes icke så mycket vara att bestämmelserna sammankopplats med
fattigvården som fast mer att hjälpformen bygger på ett frivilligt åtagande
från kommunernas sida. Ett genomförande av motionärernas förslag torde
sålunda icke komma att medföra den vidsträcktare tillämpning av bestämmelserna
som åsyftats.
Frågan örn vilket kommunalt organ som borde utöva ifrågavarande verksamhet
var vid tillskapandet av hjälpformen föremål för övervägande (se
proposition nr 135 till 1918 års riksdag, sid. 540 och 541). De skäl, som då
föranledde att verksamheten tillädes fattigvårdsstyrelse, torde alltjämt kvarstå.
Ett överflyttande av verksamheten på pensionsnämnd skulle medföra
att den kommunala understödsverksamheten, som redan nu är uppdelad på
skilda händer, komme att ytterligare splittras.
På grund av vad sålunda anförts finner pensionsstyrelsen skäl icke föreligga
för bifall till motionen.
I ärendets behandling hava, förutom undertecknade, deltagit byråcheferna
Broberg och Smedmark.
Stockholm den 21 mars 1941.
K. Persson.
C. E. Dahl.
Bilaga C.
Till riksdagens andra lagutskott.
Socialvårdskommittén, som genom Kungl. Maj:ts resolution den 21
februari 1941 anbefallts avgiva yttrande över en inom riksdagens andra kammare
väckt motion, nr 205, angående viss ändring av lagen örn kommunala
pensionstillskott m. m. i syfte att åt pensionsnämnd anförtro prövningen av
ärenden angående dylika tillskott, får med anledning härav anföra följande.
I samband med tillkomsten år 1918 av lagstiftningen örn kommunala
pensionstillskott och sjukvårdsbidrag dryftades det i motionen berörda spörsmålet,
huruvida pensionsnämnd skulle vara ett lämpligare organ för ifrågavarande
verksamhet än fattigvårdsstyrelse. Vederbörande departementschef
förordade emellertid sistnämnda organ, bland annat med hänsyn till att
grunden för tillskotts beviljande vore, huruvida sådant behov förelåge, som
eljest skulle ha föranlett meddelande av fattigvård, ävensom enär pensionstillskott
komme att lämnas även i naturaprestationer, framför allt i fråga örn
anstaltsvård, för vilken fattigvårdsanstalter måste anlitas.
15
Andra lagutskottets utlåtande Nr 20; bilagor.
Yrkandet i motionen innebär icke endast att frågor om kommunala pensionstillskott
skola överflyttas från fattigvårdsstyrelsen till pensionsnämnden utan
även införande av ändrade grunder för beviljande av pensionstillskott. Genom
den i motionen föreslagna regeln att tilläggspensionärer, som finnas vara i
uppenbart behov av understöd utöver tilläggspensionen, skola kunna tilldelas
pensionstillskott, införes en ny grund för behovsprövningen, som i
de enskilda fallen kommer att ge utrymme för olika tolkningar och vidgar
kretsen av dem som kunna erhålla pensionstillskott. Klart är emellertid, att
vare sig den nuvarande grunden för erhållande av kommunalt pensionstillskott
bibehålies eller en ny regel införes, så måste understödsfrågan avgöras
efter individuell behovsprövning. En prövning, motsvarande den som nu
åligger pensionsnämnden i fråga örn pensionssökandes invaliditet och ekonomiska
förhållanden, är icke tillräcklig. Uppgifter om tilläggspensionärernas
förhållanden och levnadsvillkor, vilka endast kunna lämnas av fattigvårdsstyrelsen
eller införskaffas genom fattigvårdsstyrelsens medverkan, måste inhämtas.
Utan en mera ingående behovsprövning, som i sak är jämställd med
den som sker vid prövningen av fattigvårdsbehov, är det icke möjligt för en
kommunal nämnd att handhava denna uppgift, då det ju uppenbarligen icke
är motionärernas mening att alla som erhålla tilläggspension även skola erhålla
kommunalt pensionstillskott.
De skäl, som i propositionen år 1918 anfördes till förmån för fattigvårdsstyrelsens
handhavande av ifrågavarande verksamhet, synas kommittén sålunda
allt fortfarande äga giltighet. Därtill kommer att ett bifall till motionen
skulle komma att utvidga pensionsnämndens arbete och ge detsamma en
delvis annan karaktär, bland annat ur rent förvaltningsmässig synpunkt. Därigenom
skulle inom kommunen bli två nämnder, som beträffande tilläggspensionärerna
skulle få i uppgift att pröva behovet av kommunal hjälp, varigenom
den nuvarande splittringen av socialvården skulle komma att ytterligare
ökas.
I motionen anföres bland annat att det är motbjudande för tilläggspensionärerna
att hos fattigvårdsstyrelsen ansöka örn kommunalt pensionstillskott.
Någon sådan ansökan är emellertid icke erforderlig. Då fråga uppstår örn att
en folkpensionär som har tilläggspension även behöver bidrag från kommunen
för sin försörjning, kan fattigvårdsstyrelsen utan ansökan i stället för fattigvård
lämna pensionstillskott. Ett sådant förfarande torde vanligen förekomma
inom de kommuner, som lämna kommunala pensionstillskott. Det är
emellertid anmärkningsvärt i vilken begränsad omfattning kommunerna begagna
sig av möjligheten att lämna pensionstillskott i stället för fattigvård.
Malmö stad tillhör de kommuner, som i större omfattning lämna pensionstillskott,
och ändå gör sig samma tendens även gällande därstädes. Av de
1,287 tilläggspensionärer i Malmö, som under år 1938 erhöllo kommunalt
understöd i form av hjälp i hemmen, utgick denna hjälp i form av fattigvård
till 69 procent av dessa tilläggspensionärer och endast 31 procent erhöllo
hjälpen i form av pensionstillskott. Att kommunala pensionstillskott icke
kommit till användning i någon större omfattning torde endast i viss mån
16
Andra lagutskottets utlåtande Nr 20; bilagor.
bero på att verksamheten handhaves av fattigvårdsstyrelserna. Den främsta
anledningen torde vara, att hela kostnaden för pensionstillskotten skall betalas
av kommunen.
Den i motionen upptagna frågan är förtjänt av ingående övervägande, men
densamma upprullar vittomfattande problem, som icke böra upptagas fristående
för sig utan böra prövas i samband med andra spörsmål, som beröra
förbättringar inom folkpensioneringen och som omfattas av kommitténs utredningsuppdrag.
Härvid synes böra övervägas en ordning, varigenom statsbidrag
lämnas till sådana kommunala bidrag till folkpensionerna som kunna
ifrågakomma. Att nu verkställa den i motionen föreslagna ändringen skulle
emellertid på ett olyckligt sätt föregripa kommitténs arbete.
På anförda skäl får kommittén sålunda avstyrka bifall till motionen.
I detta ärendes behandling hava deltagit, förutom undertecknad Eriksson,
ordförande, herrar Bexelius, Hagård, Höjer, Olsson, Wallén, Wangson och
Österström samt fru Nordgren.
Stockholm den 27 mars 1941.
På socialvårdskommitténs vägnar:
Bernh. Eriksson.
Sven Larsson.
Bilaga D.
Till riksdagens andra lagutskott.
Sedan riksdagens andra lagutskott velat bereda Svenska fattigvårds- och
barnavårdsförbundet tillfälle att avgiva yttrande över en inom riksdagens
andra kammare av herr Andersson i Malmö m. fl. väckt motion nr 205, vill
förbundet vördsamt anföra följande.
Den första lagen örn kommunala pensionstillskott m. m. utfärdades den
14 juni 1918 och trädde i kraft med ingången av år 1919. Enligt denna lag
kunde utgå dels kommunala pensionstillskott till dem som ägde uppbära
pension eller understöd enligt pensionsförsäkringslagen, dels kommunala sjukvårdsbidrag
till bestridande av vissa kostnader för dem som kommo i åtnjutande
av pensionsstyrelsens yrkesutbildande och sjukvårdande verksamhet.
En ny lag tillkom den 20 april 1934 och enligt denna kunde kommunala
tillskott även utgå till dem som åtnjöto blindhetsersättning. Sedan 1935 års
riksdag fattat beslut örn en reform av folkpensioneringen anpassades bestämmelserna
om kommunala pensionstillskott till denna genom en lag av den
15 maj 1936. Slutligen bereddes möjlighet att även bevilja kommunala tillskott
till dem som åtnjöto barnbidrag och bidragsförskott genom en gällande
lag av den 18 juni 1937.
17
Andra lagutskottets utlåtande Nr 20; bilagor.
Ehuru sålunda lagstiftningen på området flera gånger undergått förändringar
hava dock vissa grundläggande bestämmelser hela tiden varit oförändrade.
Det har sålunda varit en frivillig sak för kommunerna att anvisa
medel för tillämpning av lagen, och det har tillkommit fattigvårdsstyrelserna
att bevilja tillskott ävensom att företaga nödiga jämkningar och indragningar.
Tillskott hava icke kunnat tilldelas andra personer än dem, som äro mantalsskrivna
inom kommunen och där äga hemortsrätt. Vidare hava kommunala
tillskott endast kunnat tilldelas dem, som befunnits vara i behov av fattigvård.
Ett undantag härifrån utgör dock de kommunala sjukvårdsbidragen, för
vilkas erhållande denna förutsättning icke behövt vara för handen.
Fördelarna för den enskilde att erhålla understöd enligt lagen örn kommunala
pensionstillskott m. m. äro flera. För det första får den understödsbehövande
icke hjälpen under benämningen fattigvård. Ehuru denna fördel
egentligen endast är av psykologisk art, får den enligt förbundets mening
icke underskattas, då det torde finnas personer, som hellre söka draga sig
fram på de mest begränsade tillgångar än att begära hjälp i form av fattigvård.
För det andra blir såväl understödstagaren själv som de för honom
försörjningspliktiga befriade från ersättningsskyldighet. Denna faktor uppskattas
givetvis särskilt av dem, som icke under några förhållanden vilja ligga
sina barn eller sin hustru till last. Såväl ekonomiskt som psykologiskt utgör
denna faktor den viktigaste fördelen för den enskilde. För det tredje slutligen
behåller den som är varaktigt omhändertagen (den på anstalt intagne
eller den av fattigvårdsstyrelsen utackorderade) sin rösträtt när vården utgår
som kommunalt pensionstillskott i en eller annan form.
Motionärerna hava framhållit, att bestämmelserna örn kommunala pensionstillskott
m. m. aldrig vunnit den tillämpning, som man hoppats, ehuru de varit
gällande i över tjugu år. Detta torde vara fullt riktigt. En sammanställning
av de tillgängliga uppgifterna från den officiella statistiken giver vid handen,
att antalet understödstagare, som enbart erhållit dylika kommunala tillskott,
visat relativt små förändringar. Redan 1923, då antalet dylika personer för
första gången finnas redovisade, uppgick antalet till närmare 10,000. Yäl steg
antalet under de följande åren så att antalet personer 1932 uppgick till cirka
15,000. Sättes emellertid antalet personer, som enbart erhållit hjälp i form
av kommunala tillskott, i relation till samtliga av fattigvårdsstyrelserna understödda,
visar det sålunda framräknade procenttalet i det hela en tillbakagående
tendens. Efter ikraftträdandet av den nya folkpensioneringslagen 1937
hystes på olika håll förhoppningar om att lagen skulle komma till ökad användning,
men hittills tillgänglig statistik visar att så icke blivit fallet.
Orsakerna till att lagen icke kommit till mera vidsträckt tillämpning äro
förvisso flera. Förbundet vill icke förneka möjligheten av att den av motionärerna
påpekade omständigheten, att lagen måste handhavas av fattigvårdsstyrelserna,
spelat en viss roll. Andra orsaker måste emellertid enligt förbundets
uppfattning tillmätas större betydelse. Främst bör nämnas att kommunerna
genom att tillämpa lagen kunna ådraga sig ekonomisk förlust. Sedan
hjälp i form av tillskott tilldelats, kan man icke göra ersättningsskyldigheten
Bihang lill riksdagens protokoll 194 I. .9 saini. 2 avil. Nr 20.
o
.''138 41
18
Andra lagutskottets utlåtande Nr 20; bilagor.
gällande mot de för understödstagaren försörjningspliktiga. Av den sistnämnda
anledningen är det också mycket vanligt — det förekommer bland
annat i Stockholm, den stad där de kommunala tillskotten kommit till största
användning — att tillskott endast kunna ifrågakomma i de fall, då försörjningspliktiga
ej finnas, eller då de försörjningspliktiga icke kunna förväntas
komma i bättre ekonomiska förhållanden. Yad beträffar möjligheten att av
understödstagaren själv erhålla ersättning förhåller det sig på samma sätt,
ehuru det givetvis här är av mindre betydelse, då denne sällan kommer i en
sådan ekonomisk situation att återbetalning kan ifrågakomma. Man kan
emellertid ej bortse från att understödstagaren genom att erhålla ett arv eller
dylikt kan komma i avsevärt förbättrade förhållanden. Genom att meddela
tillskott har emellertid fattigvårdsstyrelsen även i dylikt fall betagit sig rätten
till ersättning.
En annan betydelsefull orsak till kommunernas obenägenhet att tillämpa
lagen är att den gärna ger upphov till hjälpklientelets uppdelning i »värdiga»,
alltså sådana som erhålla kommunalt tillskott, och »ovärdiga», sådana som
endast erhålla fattigvård. Det har därför ofta ute i kommunerna framstått
som mest önskvärt, att alla understödstagare erhålla hjälp under lika villkor.
Nu kan det visserligen invändas, att kommunerna genom fastställandet av
bestämmelser örn långvarig bosättning i kommunen, örn saknad av försörjningspliktiga
m. m. som villkor för erhållande av kommunala tillskott, själva
bidraga till denna uppdelning, men det är också att märka, att vissa av lagens
egna bestämmelser verka i denna riktning. Genom villkoren örn hemortsrätt
och mantalsskrivning i vistelsekommunen blir sålunda stora grupper åldringar,
som på äldre dagar flyttat in i kommunen för att t. ex. få sin bostad i närheten
av sina barn, helt uteslutna från möjligheten att erhålla kommunalt
tillskott.
Angående lagens tillämpning i övrigt ber förbundet få hänvisa till en av
förbundsbyrån verkställd utredning våren 1939, vilken finnes som bilaga
fogad till detta yttrande.1) Denna utredning torde fortfarande få anses representativ,
då förhållandena på området icke nämnvärt torde ha förändrats
under de senaste två åren.
I den föreliggande motionen hava motionärerna föreslagit, att det borde
tillkomma pensionsnämnden i stället för fattigvårdsstyrelsen att besluta örn
kommunala pensionstillskott. I anledning av detta förslag vill förbundet först
erinra om de motiv, som föranledde statsmakterna att låta fattigvårdsstyrelsema
och icke pensionsnämnderna handhava den ifrågavarande verksamheten.
Pensionsstyrelsen, som tog initiativet till lagen, hade för sin del föreslagit,
att det skulle läggas i kommunernas egna händer att bestämma vederbörande
organ. Mot detta förslag restes emellertid från olika håll invändningar.
När frågan kom före i statsrådet anförde också föredragande departementschefen,
statsrådet Schotte (Kungl. Maj:ts proposition 135 till 1918 års
lagtima riksdag) vissa betänkligheter, särskilt mot att göra pensionsnämnden
*) Bilagan här utesluten.
19
Andra lagutskottets utlåtande Nr 20; bilagor.
till ett penningförvaltande organ. De skäl, som redan då anfördes mot fattigvårdsstyrelsemas
lämplighet, bland annat att skillnaden mellan pensionstillskott
och fattigvård skulle bli oklar, ansåg han mindre vägande. Den uppfattning,
som statsrådet Schotte gjorde gällande, kom även till uttryck i det
framlagda lagförslaget, vilket godtogs av riksdagen.
Det var sålunda främst av organisatoriska hänsyn, som man lät fattigvårdsstyrelserna
omhändertaga verksamheten. Förbundet, som hyser starka betänkligheter
mot den av motionärerna föreslagna förändringen, anser fortfarande
dessa hänsyn vara av allra största betydelse, och frågan är örn de icke
under årens lopp blivit allt mera avgörande.
Från många håll har sålunda under senare tider påtalats, att samhällets
hjälpverksamhet är uppdelad på allt för många kommunala organ, varigenom
en olämplig splittring äger rum inom socialvården. Den av Kungl. Majit tillsatta
socialvårdskommittén torde enligt de givna direktiven arbeta på att
blänga ordning och reda på detta område, varvid ett sammanförande av olika
uppgifter till ett eller ett fåtal organ med säkerhet kommer att eftersträvas.
Kommittén torde vidare icke kunna underlåta att till allsidig prövning upptaga
spörsmålet om huru samhället bör understödja dem, för vilka utgående
socialförsäkrings- och därmed jämställda förmåner uppenbarligen icke räcka
till för en tillfredsställande försörjning. I avvaktan på slutförandet av kommitténs
arbete anser förbundet —- som dock icke principiellt motsätter sig
alla förändringar på socialvårdens område dessförinnan — att man i förevarande
läge bör undvika sådana åtgärder, som skulle tvinga kommunerna att
vidtaga en ny uppdelning av understödsverksamheten mellan olika organ.
Till förmån för att understödsverksamheten genom kommunala pensionstillskott
tills vidare fortfarande bör handhavas av fattigvårdsstyrelsen talar
även att lagen konstruerats på så sätt, att den endast kan handhavas av den,
som är väl förtrogen med tillämpningen av fattigvårdslagen. Gällande hemortsrättsregler
äro, i synnerhet om hänsyn även tages till den praxis som
utbildat sig, icke lätta att tillämpa, och det förefaller vara mer än sannolikt,
att svårigheter på många håll skulle uppstå, för den händelse pensionsnämnderna
skulle övertaga verksamheten. Härtill kommer att bestämmandet
av tillskottets storlek alltid måste ske med noggrant beaktande av, hur mycket
en fattigvårdens understödstagare i ungefärligen samma ekonomiska läge
erhåller. I annat fall torde en klyfta mellan fattigvårdens och pensionsnämndens
understödstagare uppstå, vilket icke kan anses önskvärt.
Särskilda svårigheter skulle uppstå i de fall, då en understödstagare, som
erhåller kommunalt tillskott, är i behov av vård å anstalt under sådana förhållanden,
att landstingsgottgörelse för vårdkostnaden utgår. Det är givetvis
icke ovanligt att en pensionstagare kommer i behov av dylik anstaltsvård.
När detta inträffar indrager givetvis under nuvarande förhållanden fattigvårdsstyrelsen
i regel genast tillskottet och utfärdar ansvarsförbindelse för
anstaltsvården. Kostnaderna för anstaltsvården måste nämligen i alla de fall,
kommunen tillhör landsting, utgå som fattigvård för att kommunen sedan
skall kunna erhålla gottgörelse av landstinget. För den händelse understöds
-
20
Andra lagutskottets utlåtande Nr 20; bilagor.
verksamheten enligt lagen om kommunala pensionstillskott m. m. skulle överflyttas
till pensionsnämnden vore det sålunda, för att landstingsgottgörelso
skulle kunna utgå, ofrånkomligt, att vederbörande vid behov av anstaltsvård
finge hänvända sig till fattigvården. Särskilt med hänsyn till på landsbygden
förekommande förhållanden skulle det emellertid vara förenat med svårigheter
för pensionsnämnden att genast indraga pensionstillskottet, varigenom
onödiga understödsbelopp skulle komma att utbetalas.
Mot pensionsnämndernas övertagande av understödsverksamheten talar
även följande omständigheter, vilka förbundet emellertid ej tillmäter samma
avgörande betydelse som de förut angivna. Enligt 23 § folkpensioneringslagen
behöver en pensionsnämnd icke sammanträda oftare än en gång vart
halvår. Även örn sammanträden i regel hållas oftare, torde det dock, för den
händelse nämnden skulle ombesörja den ifrågavarande understödsverksam
heten, vara ofrånkomligt, att antalet sammanträden finge ökas. Det torde
också vara nödvändigt för nämnden att hålla särskilda sammanträden för behandling
av ärenden örn tillskott, då man väl icke kunde påfordra, att pensionsstyrelsens
ombud alltid skulle vara närvarande vid behandling av dylika
ärenden. Även örn pensionsnämndens sammanträden skulle ökas i antal, så
att sammanträde kunde hållas en gång i månaden, torde det dock vara erforderligt
att utrusta ordföranden i pensionsnämnden med samma befogenhet som
ordföranden i fattigvårdsstyrelsen, nämligen att i förekommande fall vid behov
av snabb hjälp kunna meddela erforderligt understöd. I annat fall skulle
den understödssökande ändå komma att åtminstone tillfälligt få understöd av
fattigvården, vilket väl helst borde undvikas. — Under alla förhållanden torde
det emellertid vara ofrånkomligt, att särskilt i de större kommunerna pensionsnämndens
ordförande får en i hög grad ökad arbetsbörda. Kommunen
torde därför ofta vara nödsakad att låta arvode utgå till innehavaren av detta
uppdrag eller höja det redan utgående.
För de större kommunerna torde ytterligare svårigheter tillkomma. Endast
i undantagsfall torde pensionsnämnderna i dessa vara utrustade med tjänstemän,
som sköta löpande ärenden. Då, som tidigare framhållits, ansökningarna
om kommunala tillskott böra föregås av en lika noggrann granskning som
ansökningarna örn fattigvård, torde man å dylika orter vara tvingad att anställa
särskilda tjänstemän, såvida ej fattigvårdens tjänstemän få anlitas. De städer,
där särskilda socialvårdsbyråer finnas anordnade, torde dock utgöra ett undantag
härvidlag.
De svårigheter, som stå i samband med utbetalningen av understöden,
torde även böra uppmärksammas. Pensionsnämnderna torde för närvarande i
de flesta fall icke hava behov av någon egen kassaförvaltning, utom i det
fåtal fall då de handhava förskotteringsverksamheten enligt 11 § folkpensioneringslagen
och 11 § bambidragslagen. Kommunalkontoret eller drätselkammaren
torde oftast få ombesörja de utbetalningar, som uppstå för skrivmaterial,
arvoden samt för lokalhyra. Därest kommunala pensionstillskott
skulle utbetalas av nämnden skulle detta — utom i de kommuner, där medelsförvaltningen
helt centraliserats — givetvis medföra ytterligare ett penning
-
Andra lagutskottets utlåtande Nr 20; bilagor. 21
förvaltande organ eller i kommuner, som äro indelade på pensionsdistrikt,
flera dylika.
Med hänsyn till det anförda måste förbundet hålla för sannolikt, att överförandet
till pensionsnämnden av de ifrågavarande uppgifterna i varje fall
icke oväsentligt skulle öka kommunernas administrationskostnader.
Det torde även av denna anledning vara i hög grad tvivelaktigt, örn kommunerna
efter genomförandet av de föreslagna förändringarna skulle komma
att i avsevärt vidgad utsträckning taga lagen om kommunala pensionstillskott
i anspråk. Det är icke ens osannolikt, att förändringarna skulle få en effekt
rakt motsatt den avsedda. Som förbundet tidigare framhållit torde den omständigheten,
att fattigvårdsstyrelsen omhänderhar verksamheten, icke vara
den viktigaste orsaken till att lagen endast tillämpas i ringa utsträckning.
I nu rådande läge torde de ekonomiska motiven vara av mycket stor betydelse.
Det får därför redan av detta skäl anses i hög grad tvivelaktigt, om kommunerna
för närvarande frivilligt vilja avstå från möjligheter att erhålla
ersättning av försörjningspliktiga eller understödstagare. I varje fall får det
anses troligt, att genomförandet av de ifrågasatta förändringarna skulle medföra
att alla de motiv, som nu tala mot tillämpningen av lagen om kommunala
pensionstillskott, skulle komma att framstå i ännu starkare dager.
Med hänsyn till det ovan anförda nödgas Svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet
avstyrka den ifrågavarande motionen.
Avskrift av protokoll bifogas.1)
Stockholm den 14 mars 1941.
Vördsamt
Svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet:
Axel Hirsch.
Eric Wahlberg.
Bilaga E.
Till riksdagens andra lagutskott.
Sedan riksdagens andra lagutskott genom remiss den 14 februari 1941
berett Svenska landskommunernas förbund tillfälle att yttra sig över en av
herr Andersson i Malmö m. fl. inom andra kammaren väckt motion, nr 205,
örn vissa ändringar i lagen om kommunala pensionstillskott m. m., får förbundets
styrelse anföra följande.
En ovillkorlig förutsättning för att ett kommunalt organ skall kunna hand
hava de uppgifter, som stadgas i lagen om kommunala pensionstillskott m. m ,
måste enligt styrelsens uppfattning vara, att organet är organiserat som
*) Har utesluten.
22
Andra lagutskottets utlåtande Nr 20; bilagor.
medelsförvaltande. Detta är fallet med fattigvårdsstyrelsen, som enligt gällande
lag handhar förvaltningen av de medel, som kommunen anslagit för beviljande
av kommunala pensionstillskott m. m. Då motionärerna föreslå, att
fattigvårdsstyrelsens skyldigheter och befogenheter rörande nämnda tillskott
skola överflyttas å pensionsnämnden, skulle detta, örn motionen vunne riksdagens
bifall, medföra, att den ifrågakommande verksamheten bomme att överflyttas
till ett kommunalt organ, som ej är avsett att vara medelsförvaltande
och därför också saknar ett medelsförvaltande organs organisation. För att
motionens syften skulle kunna uppnås bleve det därför ofrånkomligt att ändra
även annan lagstiftning, t. ex. lagen örn folkpensionering, där pensionsnämndernas
organisation är stadgad, och ej endast lagen örn kommunala pensionstillskott
m. m. Då detta skulle medföra sådana principiella ändringar i gällande
socialvårdslagstiftning, vilka icke torde böra genomföras isolerade utan
prövas i samband med den allmänna översyn över sagda lagstiftning, som av
statsmakterna uppdragits åt socialvårdskommittén, och då denna kommitté
jämväl torde komma att behandla de spörsmål, som avhandlas i motionen, får
förbundets styrelse hemställa, att motionen icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.
Stockholm den 13 mars 1941.
Styrelsen för Svenska landskommunernas förbund.
Israel Lagerfelt.
J. A. Zander.
Bilaga V.
Till riksdagens andra lagutskott.
Sedan Svenska stadsförbundet beretts tillfälle att avge yttrande över en i
riksdagens andra kammare av herr Andersson i Malmö m. fl. väckt motion
örn vissa ändringar i lagen örn kommunala pensionstillskott m. m. (nr 205),
får förbundets styrelse härmed vördsamt anföra följande.
Motionen går i första hand ut på, att frågor örn kommunalt pensionstillskott
m. m. skola handläggas, icke som nu av fattigvårdsstyrelse, utan av pensionsnämnd
och att grundförutsättningen för framtiden icke skall vara behov
av »fattigvård» utan av »understöd» utöver pensionstillägget. Det torde då
ligga nära till hands att undersöka de motiv, som på sin tid anfördes för det
nu praktiserade tillvägagångssättet.
Den första lagen örn kommunala pensionstillskott tillkom som bekant 1918
samtidigt med gällande fattigvårdslag. I sin skrivelse 1917 med förslag till
en lag i ämnet diskuterade pensionsstyrelsen bland annat den invändningen,
att det kommunala tillskottet skulle komma att för allmänheten framstå som
fattigvård. Styrelsen påpekade, att samma invändning med lika stort eller
23
Andra lagutskottets utlåtande Nr 20\ bilagor.
lika litet fog kunde göras i fråga om pensionstillägget. Båda hjälpformerna
åsyftade utfyllnad av pensionärens nödtorftiga försörjning, men i båda fallen
utgår denna icke i form av fattigvård. Uppfattningen torde i övrigt, säger styrelsen,
bli beroende av »de olika sätt, på vilka kommunerna kunna tänkas träffa
beslut om och verkställa utbetalning av pensionstillskott. Det bör ligga i kommunernas
intresse att tillse, att bestämmelserna angående pensionstillskotten
tillämpas på lämpligaste sätt». Pensionsstyrelsen lämnade i sitt förslag öppet
för kommunerna att själva bestämma, vilken myndighet, som skulle bevilja
de kommunala pensionstillskotten. I inkomna yttranden förordades av några
pensionsnämnderna, av andra åter fattigvårdsstyrelserna. Departementschefen,
som ansåg att frågan borde regleras i lagen, förordade fattigvårdsstyrelsen.
Han ansåg vissa betänkligheter möta mot att förändra pensionsnämndens
karaktär därhän, att den bleve en penningförvaltande myndighet, som utdelade
kommunala understöd. Mot fattigvårdsstyrelsens anlitande kunde väl
invändas, att skillnaden mellan pensionstillskott och fattigvård bleve mindre
klar. Lämpligast vore emellertid att låta verksamheten handhavas av fattigvårdsstyrelsen,
som redan förut lämnade understöd — till en början bleve det
väl närmast fråga örn en avlösning av utgående fattigvårdsunderstöd. Tillskottet
skulle också kunna utgå i form av t. ex. vård å en kommunens anstalt.
Efter den samtidigt företagna reformeringen av fattigvården vore de anförda
betänkligheterna mot fattigvårdsstyrelsens handhavande av dessa ärenden
»mindre vägande». Motioner förelågo redan vid detta tillfälle till förmån för
pensionsnämnden. Andra särskilda utskottet fann visserligen åtskilliga skäl
tala för pensionsnämnden, men fann liksom departementschefen det betänkligt
att göra denna nämnd till en penningförvaltande nämnd. Att åter uppdela
verksamheten på en beslutande och en utbetalande myndighet ansåg utskottet
ej vara ändamålsenligt. Förslaget örn pensionsnämnden föll också.
Av senast publicerade fattigvårdsstatistik (för år 1937) framgår, att anslag
till kommunala pensionstillskott beviljats i 38 av rikets 117 städer. Man kan
ge motionärerna rätt i, att antalet är relativt ringa. Under förarbeten till
lagen räknade man tydligen dock ej heller med en allmän anslutning. Örn
anledningen till tveksamhet varit en ovilja mot dessa ärendens behandling av
fattigvårdsstyrelse torde vara ovisst.
Det vill förefalla som örn de skäl mot ifrågavarande ärendens överflyttande
från fattigvårdsstyrelse till pensionsnämnd, som fingo bli de avgörande 1918,
alltjämt ha samma bärkraft. Snarast skulle man väl anse, att nya skäl för en
avvisande ståndpunkt tillkommit. I den ena staden efter den andra utrustas
nu social vårdsmyndigheterna med gemensamt organ. Där centralisationen
omfattar både fattigvård och pensionsnämnd, har den, som söker kommunalt
pensionstillskott sålunda att vända sig till en för pensionsnämnd och fattigvård
gemensam byrå. Även där pensionsnämnden icke införlivats i samorganisationen,
torde en eventuell obenägenhet mot »fattigvårdsstämpeln» bli mindre
framträdande, då vederbörande med sin begäran om pensionstillskott dock
får vända sig till ett för socialvården gemensamt organ och icke hänvisas till
fattigvården. Helt kan emellertid givetvis fattigvården ej avkopplas, så länge
24 Andra lagutskottets utlåtande Nr 20; bilagor.
beviljandet av pensionstillskottet förutsätter konstaterande av fattigvårdsbehov.
Vidare tillkommer, att utredningar örn en längre gående centralisation av
den kommunala socialvården som bekant pågå. Vare sig man gör pensionsnämnden
till enbart beslutande institution i fråga örn de kommunala pensionstillskotten
eller man också dit överflyttar utbetalningen, skulle man med åtgärden
åstadkomma ytterligare splittring. Självfallet bör den nu arbetande
socialvårdskommitténs tillvaro i och för sig icke få förhindra reformer inom
socialvården, som kunna anses grundade på ett trängande behov. Men den
fråga, som i motionen beröres, synes icke vara av den aktualitetsgrad och
stora betydelse, att den i nuvarande läge bör upptagas för sig till förnyad omprövning.
Med hänvisning till vad ovan anförts tillåter sig styrelsen avstyrka bifall
till motionen.
För Svenska stadsförbundets styrelse.
Jolian-Olov Johansson.
Dess ordförande.
Henning Karlsson.
Stockholm 1941. K. I. Beckmans Boktryckeri.