Andra lagutskottets utlåtande Nr 2.

1

Nr 2.

Ankom till riksdagens kansli den 19 februari 1941 kl. 2 e. m.

Utlåtande i anledning av väckt motion om viss ändring
i lagen den 12 maj 1917 om expropriation.

I en inom andra kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr 59,
vilken behandlats av andra lagutskottet, har herr Lindmark hemställt, »att
riksdagen måtte för sin del besluta sådan ändring i § 78 i lag 12 maj 1917 örn
expropriation, att orden sex procent ändras till fyra procent».

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för denna hemställan, får utskottet
hänvisa till motionen.

Enligt 48 § lagen den 12 maj 1917 örn expropriation skall expropriationsersättning,
som blivit fastställd av rätten, nedsättas hos länsstyrelsen inom
nittio dagar från det rättens utslag vunnit laga kraft. Då vad sålunda stadgas
blivit fullgjort, är expropriationen jämlikt 49 § fullbordad och nye ägaren
berättigad att genast taga fastigheten i besittning. Den exproprierande är
emellertid enligt 54 § berättigad att taga fastigheten i besittning innan rättens
utslag vunnit laga kraft, örn han hos länsstyrelsen nedsätter den i utslaget
bestämda expropriationsersättningen samt ställer pant eller borgen för den
ytterligare ersättning, han på grund av ändring i utslaget kan bliva skyldig
gälda. Såsom i motionen anförts äger vid expropriation för allmän väg
den exproprierande jämlikt 78 § taga marken i besittning redan så snart
stämning i expropriationsmålet utfärdats och hos länsstyrelsen ställts pant
eller borgen för expropriationsersättningen jämte sex procent årlig ränta därå
från tillträdesdagen; 91 § innehåller stadgande av samma innebörd med avseende
å expropriation för elektriska svagströmsledningar. Detsamma gäller
vidare enligt hänvisning i 1 § lagen den 27 juni 1902, innefattande vissa bestämmelser
örn elektriska anläggningar, vid expropriation enligt denna lag
samt enligt hänvisning i 33 § stadsplanelagen den 29 maj 1931, där fråga är
örn marks avstående till gata eller annan allmän plats. Även vid expropriation
för järnväg eller farled får enligt 82 och 88 §§ expropriationslagen marken
tagas i besittning, sedan stämning i målet utfärdats och hos länsstyrelsen
ställts pant eller borgen på sätt nyss sagts, såvida vissa andra villkor äro
uppfyllda.

Erlägges expropriationsersättning efter den i 48 § expropriationslagen bestämda
tiden eller, om fastigheten förut tagits i besittning, efter tiden härför,
skall enligt 55 § samma lag tillika gäldas sex procent årlig riinta, i förra fallet
från den bestämda tidens utgång och i senare fallet från tillträdesdagen.

Bihang till riksdagens protokoll 1941. 9 sami. 2 avd. Nr 2 9.

310 41

2 Andra lagutskottets utlåtande Nr 2.

Detta stadgande är jämväl tillämpligt vid expropriation jämlikt 1902 års lag
örn elektriska anläggningar och stadsplanelagen samt vid expropriation enligt
förordningen den 16 maj 1884 angående patent.

Vidare må nämnas att, därest kommun eller municipalsamhälle exproprierar
mark för åstadkommande av tryggade bostadsförhållanden, den nye
ägaren enligt 101 § expropriationslagen är pliktig att till varje husägare, som
det begär, försälja eller upplåta det till hans hus hörande område. Vill ej
markägaren upplåta området till husägaren med tomträtt, därest dylik upplåtelse
kan ske, och träffas ej heller mellan dem arrendeavtal rörande området,
är husägaren enligt samma paragraf berättigad köpa detta för en köpeskilling
motsvarande den för området utgivna expropriationsersättningen och å området
belöpande del av expropriationskostnaden jämte fem procent årlig ränta
från expropriationens fullbordande.

Särskilda räntebestämmelser finnas, förutom i expropriationslagen, i 9 kap.
handelsbalken samt ett flertal andra lagar och författningar.

Enligt 9 kap. 10 § handelsbalken skall den som lånat penningar för vilka
särskild ränta icke blivit utfäst, om betalning ej sker å föreskriven tid, gälda
sex procent ränta från förfallodagen. Är ingen förfallotid utsatt, skall enligt
samma lagrum utgå fem procent ränta från stämningsdagen. I 38 § köplagen
stadgas, att i fråga örn köpares skyldighet att gälda ränta skola de i 9 kap.
10 § handelsbalken stadgade grunder äga tillämpning, dock att vid handelsköp,
där ej viss tid för köpeskillingens gäldande är utsatt, sex procent ränta
skall utgå från den tid godset avlämnades eller, i händelse dess avlämnande
blivit av köparen fördröjt, från det dröjsmålet inträdde. Även jämlikt 6 §
lagen den 27 mars 1936 om skuldebrev skall, då i skuldebrev ränta ej blivit
utfäst, beträffande skyldigheten att betala ränta gälla vad i 9 kap. 10 §
handelsbalken sägs. I lagberedningens den 2 maj 1935 avgivna betänkande
med förslag till berörda lag uttalades, bland annat, att man i sammanhang
med skuldebrevslagstiftningen icke syntes böra vare sig företaga en allmän
omarbetning av bestämmelserna angående ränta eller ändra de i 9 kap. 10 §
handelsbalken givna föreskrifterna därom, enär dessa stadganden icke kunde
lämpligen lösryckas från sitt samband med åtskilliga andra spörsmål samt
den dåvarande tiden, med dess växlande och osäkra förhållanden å penningmarknaden,
ej syntes ägnad för en räntelagstiftning, som skulle hava utsikt
att bliva bestående.

Enligt 10 § lagen den 20 juni 1924 örn återköpsrätt till fast egendom skall
å löseskilling, som där avses, gäldas sex procent ränta från förfallodagen.
Samma räntefot gäller enligt 30 § lagen den 12 augusti 1910 om aktiebolag
och 25 § lagen den 22 juni 1911 örn bankrörelse, därest inbetalning å aktie
icke verkställes i rätt tid.

Vattenlagen innehåller flera bestämmelser örn skyldighet att gälda ränta
(3 kap. 9 §, 7 kap. 28, 30 och 53 §§ samt 9 kap. 23 §). Härvid har emellertid
ej fastslagits viss räntesats utan stadgats, att ränta skall beräknas efter den
räntefot, som i varje fall finnes skälig. Såsom motiv härför angavs under

3

Andra lagutskottets utlåtande Nr 2.

lagens förarbeten, att det icke kunde anses fullt lämpligt att i lagen fastslå
en bestämd räntefot, som skulle gälla för alla fall, utan borde det överlämnas
åt domstolen att efter förekommande omständigheter avgöra, vilken ränta
som kunde anses skälig.

Jämlikt förordningen den 2 maj 1919 angående rätt till ränta vid restitution
av utskylder m. m. äger envar, som efter besvär över taxering eller debitering
vinner nedsättning i eller befrielse från honom påförd utskyld eller avgift
till stat eller kommun —• med undantag för pensionsavgift enligt lagen den
28 juni 1935 om folkpensionering — eller från annan allmän utskyld eller
avgift, vid återbekommande av det belopp, han för mycket erlagt, erhålla fem
procent ränta därå (jfr statens off. utr. 1938:46 sid. 212 ff.).

Förordningarna den 19 november 1914 örn arvsskatt och skatt för gåva
(49 § 3 mom.) och den 19 november 1914 angående stämpelavgiften (20 §)
stadga rätt till fem procent ränta vid återbekommande av arvs- och gåvoskatt
eller stämpelavgift. Slutligen kan erinras, att enligt kungörelsen den 18 juni
1937 (nr 601) ränta å förfallet, icke i behörig tid inbetalt belopp (dröjsmålsränta)
å lån från vissa statens utlåningsfonder skall beräknas efter fem procent
örn året. Före kungörelsens ikraftträdande den 1 juli 1937 utgick dröjsmålsräntan
å lån från de flesta av nämnda fonder med sex procent.

Förevarande spörsmål om storleken av ränta å expropriationsersättning
bär även förut varit föremål för riksdagens uppmärksamhet. I en inom
andra kammaren år 1938 av herr Andersson i Igelboda väckt motion, nr 17,
hemställdes nämligen, att räntefoten enligt 55 § expropriationslagen måtte
nedsättas från sex till fyra procent. I motionen framhölls bland annat, att
bestämmelsen örn sex procent ränta fastställts vid en tid, när ränteläget var
ett helt annat än det dåvarande; en räntegottgörelse av sex procent måste
anses oskäligt hög. Utskottet, som behandlade även denna motion, har i utlåtande
nr 33 i anledning av motionen anfört följande:

Den i 55 § expropriationslagen stadgade räntan örn sex procent synes
vara väl hög i förhållande till det allmänna ränteläget på penningmarknaden
Såsom i motionen framhålles torde skyldigheten att erlägga sådan ränta från
tillträdesdagen bliva särskilt betungande i vissa fall. Det torde sålunda vid
expropriation av vägmark ej sällan inträffa, att mark av den exproprierande
tagits i besittning avsevärd tid innan expropriationsnämnd på grund av svårigheten
att bedöma intrångets omfattning över huvud taget kunnat fastställa
expropriationsersättningen.

Enligt utskottets uppfattning torde en undersökning böra verkställas
rörande lämpligheten att bringa den i ovannämnda paragraf stadgade räntan
i bättre överensstämmelse med det allmänna ränteläget. Huruvida den ifrågasatta
anpassningen bör ske genom att i förevarande paragraf direkt inskriva
en lägre räntefot än den nuvarande eller på annat sätt, är ett spörsmål, som
givetvis måste ägnas synnerlig uppmärksamhet. Vid denna utredning böra
jämväl övriga räntebestämmelser i expropriationslagen bliva föremål för
översyn.

Utskottet vill i detta sammanhang erinra om den ovan i redogörelsen omförmälda
kungörelsen av den 18 juni 1937, enligt vilken dröjsmålsräntan å lån
från ett stort antal av statens utlåningsfonder nedsatts till fem procent.

4

Andra lagutskottets utlåtande Nr 2.

Utskottet vill slutligen framhålla, att med hänsyn till det allmänna ränteläget
erinringar torde kunna göras mot vissa i lag fastställda räntesatser jämväl
på andra rättsområden än det, som i anledning av förevarande motion
varit föremål för utskottets uppmärksamhet.

Efter hemställan av utskottet anhöll riksdagen i skrivelse den 5 april 1938
nr 167, att Kungl. Majit ville verkställa utredning rörande lämpligheten
och sättet att bringa den i 55 § expropriationslagen stadgade räntan i bättre
överensstämmelse med det allmänna ränteläget samt för riksdagen framlägga
de förslag, vartill denna utredning kunde föranleda.

Med anledning av skrivelsen har inom justitiedepartementet utarbetats
en promemoria i ämnet jämte utkast till lag angående ändrad
lydelse av 55, 78, 82, 91 och 101 §§ lagen den 12 maj 1917 (nr
189) örn expropriation.

I promemorian anfördes, att en nedsättning av den i 55 § expropriationslagen
stadgade räntan syntes erforderlig med hänsyn till det dåvarande allmänna
ränteläget. Enligt vad i promemorian vidare uttalades syntes en
ändring av räntebestämmelserna i expropriationslagen kunna vidtagas utan
samband med en mera allmän översyn av de i gällande lagstiftning förekommande
stadgandena örn ränta. Vid genomförande av en sådan ändring
läge nära till hands att, liksom i vattenlagen, undvika att fastställa någon viss
räntesats och i stället allenast stadga, att skälig ränta skulle gäldas. Denna
lösning av frågan syntes emellertid förenad med åtskilliga olägenheter, vilka
icke ägde motsvarighet på vattenlagens område. I detta avseende kunde framhållas,
att tillämpningen av vattenlagens räntebestämmelser ankomme på ett
mycket begränsat antal domstolar och för övrigt sällan syntes förekomma. På
expropriationslagens område, där tillämpning av räntebestämmelserna vore
mycket vanligt förekommande, skulle säkerligen tillämpningen, om räntesatsen
ej bestämdes i lagen, komma att bliva alltför skiftande, vare sig frågan
örn räntans fastställande överlämnades åt de allmänna domstolarna, vilka
omhänderhade handläggningen av expropriationsmål, eller åt expropriationsnämnderna.
Det skulle ock bliva nödvändigt att i varje mål — även örn egendomen
ej tillträtts före beslutets meddelande — endast av den anledningen,
att expropriationsersättningen kunde komma att erläggas för sent, bestämma
den räntesats som i så fall skulle tillämpas. Räntesatsen syntes fördenskull
alltjämt böra vara inskriven i lagen. Detta kunde visserligen föranleda, att en
lagändring framdeles åter kunde behöva vidtagas, men denna olägenhet måste
dock anses icke vara av avgörande betydelse.

Enligt det vid promemorian fogade lagutkastet skulle den i 55 § expropriationslagen
stadgade räntesatsen nedsättas från nuvarande sex till fyra
procent. Därjämte skulle viss jämkning företagas i 78, 82 och 91 §§ samma
lag, enligt vilka nu pant eller borgen, som där sägs, skall avse expropriationsersättningen
jämte sex procent ränta. Dessa paragrafer skulle ändras så, att
i lagrummen föreskriven säkerhet förklarades skola avse expropriationsersättningen
jämte ränta; någon räntesats skulle sålunda enligt utkastet icke vara

5

Andra lagutskottets utlåtande Nr 2.

inskriven i paragraferna. Slutligen skulle enligt utkastet även den i 101 §
expropriationslagen stadgade räntesatsen nedsättas från nuvarande fem till
fyra procent.

Över promemorian och därvid fogat lagutkast hava efter remiss den 5
oktober 1938 yttranden avgivits av bland andra fullmäktige i riksbanken och
statskontoret.

Lagutkastet har i flertalet av de avgivna yttrandena lämnats utan erinran.
I vissa yttranden har emellertid ifrågasatts, huruvida icke en ändring i förevarande
avseende borde genomföras på annat sätt än i utkastet skett. I det
yttrande som avgivits av fullmäktige i riksbanken har sålunda framhållits,
att räntan i expropriationslagen lämpligen borde bestämmas att utgå med en
och en halv procent över riksbankens diskonto. Å andra sidan har statskontoret
uttalat, att örn nedsättning av den i 55 § expropriationslagen bestämda
räntan ansåges böra ske, en dylik ändring borde företagas allenast
i samband med att motsvarande ändring bomme till stånd beträffande 9 kap.
10 § handelsbaden.

Något förslag på grundval av ifrågavarande promemoria och lagutkast har
icke framlagts, utan ärendet är fortfarande beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

Angående ränteläget under 1940 har utskottet från riksbanken inhämtat
följande.

Riksbankens diskonto för växlar på högst tre månader har sedan den 17 maj
1940, då höjning skedde med V2 procent, varit 3V2 procent. Även riksbankens
övriga räntesatser höjdes nämnda dag med V2 procent och hava därefter vid
utlåning på högst tre månader utgjort för lån och kredit i räkning mot säkerhet
av första klass obligationer 3V2 procent, mot säkerhet av andra klass
obligationer 4 procent, mot säkerhet av aktier 5 procent och mot annan säkerhet
4V2 procent samt för lån ur avbetalningsfonden 4V2 procent.

Beträffande affärsbankernas in- och utlåningsräntor hava den 7 maj 1940
vidtagits vissa ändringar, vilka i stort sett inneburit en höjning av ränteläget
med V2 procent. De av affärsbankerna annonserade räntesatserna hava sedan
nämnda dag utgjort vid inlåning på depositions-, kapital- och sparkasseräkning
3 procent, på uppsägningsräkning 1 procent och på checkräkning 1/2
procent. Vid utlåning hava räntesatserna från samma dag varit, växeldiskonto
för högst tre månader 31/a procent, för lån mot stats- och liypoteksbanksobligationer
3‘A procent, för lån mot kommuners och landstings obligationer 4 procent
och för lån mot andra svenska obligationer 4V2 procent, för lån mot
annan säkerhet 5 procent samt för kredit i checkräkning 4V2 procent.

Sparbankerna tillämpade under de tre första kvartalen av år 1940 i medeltal
för varje kvartal följande räntesatser, nämligen inlåningsränta under första
kvartalet 3 procent, under andra kvartalet 3.3 4 procent och under tredje
kvartalet 3.50 procent samt ränta för inteckningslån under första kvartalet
3.54 procent, andra kvartalet 3.92 procent och tredje kvartalet 4.13 procent

Utskottet.

6 Andra lagutskottets utlåtande Nr 2.

samt slutligen ränta för borgenslån under första kvartalet 4.2 2 procent, andra
kvartalet 4.58 procent och tredje kvartalet 4.78 procent.

Postsparbanken tillämpade under hela år 1940 en inlåningsränta på 21/2
procent.

Beträffande ränteläget under år 1937 hava vissa uppgifter intagits i
utskottets förutnämnda utlåtande nr 33 vid 1938 års riksdag, till vilket utlåtande
utskottet får hänvisa. Här må endast framhållas, att ränteläget under nämnda
år var icke oväsentligt lägre än under 1940.

Såsom framgår av den ovan lämnade redogörelsen har frågan om storleken
av ränta å expropriationsersättning — vilket spörsmål såvitt angår expropriation
för allmänna vägar uppenbarligen avses i förevarande motion — redan
förut behandlats av riksdagen, som år 1938 i skrivelse till Kungl. Majit anhållit
örn utredning i ämnet. Detta ärende är fortfarande beroende på Kungl.
Majits prövning. Med hänsyn härtill finner utskottet det icke vara påkallat
att föreslå riksdagen att för närvarande vidtaga någon åtgärd i anledning av
motionen.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att förevarande motion icke måtte föranleda till någon riksdagens
åtgärd.

Stockholm den 18 februari 1941.

På andra lagutskottets vägnar:

DAVID NOKMAN.

Vid ärendets behandling hava närvarit:

från första kammaren: herrar Norman, Linder, Hagman, Tamm, Sten, Holstenson
och Näslund*;

från andra kammaren: fröken Hesselgren, herr Hage, fröken Andersson,
herrar Olovson i Västerås, Hallagård*, Pettersson i Hällbacken, Larsson i Östersund*
och Witzell*.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.