Andra lagutskottets utlåtande Nr 18.
1
Nr 18.
Ankom till riksdagens kansli den 10 maj 1941 kl. 7 f. m.
Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag
till förordning om framställning och införsel av vitaminiserade
livsmedel.
Genom en den 28 februari 1941 dagtecknad proposition, nr 90, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, har Kungl. Majit,
under åberopande av propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över
socialärenden, föreslagit riksdagen att antaga följande förslag till
Förordning
örn framställning och införsel av vitaminiserade livsmedel.
Härigenom förordnas som följer:
1 §•
Vitaminisering av livsmedel för avsalu inom riket, så ock införsel till riket
för avsalu av vitaminiserade livsmedel må ske endast efter tillstånd av kommerskollegium.
''
Med vitaminisering av livsmedel förstås åtgärd, vid vilken desamma genom
tillsättning av främmande, vitaminhaltigt ämne, genom ultraviolett bestrålning
eller eljest på konstlad väg erhålla halt av vitaminer eller ökad sådan
halt.
2 §.
Innan ansökning göres örn tillstånd som i 1 § sägs skall prov av den vitaminiserade
varan undersökas vid statens institut för folkhälsan, som har att
över undersökningen avgiva utlåtande, angivande dels varans halt av det eller
de vitaminer, som vitaminiseringen avsett, dels huruvida varan särskilt med
hänsyn till vitaminiseringen kan anses äga någon för hälsan menlig egenskap,
dels ock andra omständigheter av betydelse för bedömande av vitaminiseringens
värde.
Det åligger sökande att förskottsvis gälda avgift för undersökningen enligt
taxa, som fastställes av Konungen.
3 §•
Vid ansökning örn tillstånd som i 1 § sägs skall fogas det i 2 § omförmälda
utlåtandet.
Därjämte bör vid ansökningen företes prov på etikett, påskrift å förpack
Bihang
till riksdagens protokoll lOil. 0 sami. 2 avd. Nr IS. 1
2
Andra lagutskottets utlåtande Nr 18.
ning, anslag, skylt, annons, cirkulär, prospekt, priskurant eller annan reklam,
som är avsedd att användas för varan.
4 §•
Finner kommerskollegium vid övervägande av de omständigheter, som enligt
2 § skola beaktas i där föreskrivet utlåtande, att vitaminiseringen är ur
folknäringssynpunkt värdefull, och föreligga ej särskilda skäl på grund av
vilka verksamheten prövas icke böra anförtros sökanden, må kollegium meddela
tillstånd som i 1 § sägs för viss tid, högst tre år.
Vid tillståndet må knytas särskilda villkor för verksamhetens bedrivande.
Om meddelade tillstånd skall kollegium underrätta statens institut för folkhälsan.
5 §•
På begäran av tillståndshavaren eller hans rättsinnehavare må kommerskollegium,
därest ej sådana särskilda skäl som i 4 § första stycket omförmälas
däremot äro, överföra tillståndet å annan.
6 §.
Kommerskollegium och statens institut för folkhälsan hava att i samverkan
övervaka efterlevnaden av denna förordning och följa den med stöd därav
bedrivna verksamheten.
Institutet åligger särskilt att under tillstånds giltighetstid låta i allmänna
handeln inköpa prov av varan, undersöka detsamma i de hänseenden, som
omförmälas i 2 §, samt underrätta kollegium örn undersökningens resultat.
Sådan undersökning skall äga rum så ofta kollegium föreskriver eller institutet
eljest finner lämpligt, dock minst två gånger årligen.
Kollegium åligger särskilt att granska i tidningar och tidskrifter förekommande
reklam för vitaminiserade livsmedel.
7 §•
Det åligger tillståndshavare att inom fjorton dagar efter anfordran gälda
ersättning för inköp av prov och dess försändning till statens institut för
folkhälsan ävensom, enligt taxan, för undersökning, som verkställts enligt 6 §
andra stycket, dock att sådan skyldighet icke föreligger beträffande flera undersökningar
årligen än två eller det högre antal, som kommerskollegium med
stöd av 4 § andra stycket må hava föreskrivit vid tillståndets meddelande.
8 §•
Finner kommerskollegium,
att varan, sådan den förekommer i handeln, i något hänseende som omförmäles
i 2 § väsentligen avviker från prov, som företetts vid tillståndets
meddelande,
att varan har någon för hälsan menlig egenskap, ;
att etikett, påskrift å förpackning, anslag, skylt, annons, cirkulär, prospekt,
Andra lagutskottets utlåtande Nr 18.
3
priskurant eller annan reklam, som användes för varan, har oriktigt eller
missvisande innehåll, ägnat att framkalla en felaktig uppfattning om varans
genom vitaminiseringen erhållna egenskaper,
att avgiftsplikt enligt 7 § icke fullgöres eller
att eljest något vid tillståndet knutet villkor åsidosättes,
skall kollegium anmoda tillståndshavaren att vidtaga rättelse och lämna
honom skälig tid därtill.
Sker ändock ej rättelse och är ej uppenbart, att missförhållandet icke kan
rättas genom tillståndshavarens åtgöranden, må tillståndet av kollegium återkallas.
Då synnerliga skäl därtill föreligga, må tillstånd kunna av kollegium återkallas
utan att anmodan att vidtaga rättelse föregått.
Återkallelse må ske jämväl på begäran av tillståndshavaren.
9 §•
Bryter någon mot föreskrifterna i 1 § första stycket, straffes med dagsböter
eller fängelse i högst sex månader.
Böter, som ådömas enligt denna paragraf, tillfalla kronan.
Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1941.
Den som vid förordningens ikraftträdande bedriver vitaminisering av livsmedel
för avsalu inom riket eller införsel till riket för avsalu av vitaminiserat
livsmedel må utan hinder av vad i 1 § stadgas fortsätta denna verksamhet
till och med den 31 december 1941.
Beträffande de skäl, som ligga till grund för förslaget, får utskottet, i den
mån redogörelse därför icke lämnas här nedan, hänvisa till propositionen.
Med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande den 23 oktober 1936 tillkallade
statsrådet och chefen för socialdepartementet den 6 november samma år särskilda
sakkunniga för att verkställa utredning rörande en ur enhetliga synpunkter
planlagd, utvidgad livsmedelslagstiftning. Enligt direktiven för de
sakkunniga — livsmedelslagstiftningssakkunniga — borde deras utredningsarbete
i den mån det lämpligen läte sig göra bedrivas i etapper.
De sakkunniga hava med skrivelse den 16 december 1937 överlämnat betänkande
(statens offentliga utredningar 1937: 51) med förslag till förordning
angående vitaminiserade livsmedel.
Inledning.
Under de senaste decennierna har man inom näringsvetenskapen alltmer
kommit till klarhet därom, att människornas näringsbehov icke behöver vara
tillfredsställt, även om de kvantitativt sett ha nog att äta. Kostens tillräck
-
4
indra lagutskottets utlåtande Nr 18.
lighet beror nämligen på förefintligheten av elt stort antal olika näringsfaktorer.
En rent kvantitativt tillräcklig kaloritillförsel kan sålunda förekomma
samtidigt med olika kvalitativa brister, av vilka var och en kan medföra
allvarliga vådor för hälsan eller rent av för livet. På sista åren har uppmärksamheten
särskilt riktats på de kvalitativa brister, som kunna föreligga
i kosten, då den icke innehåller tillräckligt med vitaminer. Vitaminerna äro
av flera olika slag, vilka inom vetenskapen erhållit bokstavsbeteckningar,
såsom A-vitamin, B-vitamin o. s. v. 1 vissa fall hava dessa sedermera befunnits
utgöra olika slag av vitaminer, vilka betecknats t. ex. Bt-vitamin och
B2-vitamin. Dessa olika vitaminer äro var för sig nödvändiga. En brist på
ett vitamin kan sålunda icke avhjälpas genom ökad tillförsel av ett annat.
Rakitis eller engelska sjukan med dess skelettförändringar av olika slag beror
sålunda i allmänhet på att kosten ej innehåller tillräckligt med D-vitamin.
Skörbjugg i dess öppna eller latenta former beror på bristande C-vitamintillförsel.
Brist på Bi-vitamin ger upphov till sjukdomen beriberi och A-vitaminbrist
framkallar i grava fall en svårartad, till blindhet ledande ögonsjukdom,
xeroftalmi, i lindrigare fall nattblindhet.
Vitaminforskningen är emellertid stadd i snabb utveckling och gör ständigt
nya landvinningar. Det bär redan lyckats att utvinna vitaminer i koncentrerad
form ur de ämnen, vari de förekomma i naturen, i vissa fall till
och med att framställa dem i ren form eller rent av att på kemisk väg sammansätta
(syntetisera) dem. Därigenom har det blivit möjligt såväl att framställa
preparat med stark vitaminhalt som att genom tillförsel av vitaminer
i ren form eller i koncentrat till vanliga födoämnen giva dessa en högre
vitaminhalt än de hava i naturligt tillstånd. Man har även funnit, att i vissa
fall samma verkan kan nås genom bestrålning med ultravioletta strålar, under
vilkas inverkan vissa beståndsdelar i födoämnet omvandlas till vitamin D.
En dylik vitaminisering av födoämnen bedrives för närvarande på sina håll
industriellt bland annat med livsmedel av så utomordentlig betydelse för
folknäringen som mjölk, bröd och margarin.
Angående vitaminisering av vanliga livsmedel anföra de sakkunniga inledningsvis
bland annat följande:
Tillsättandet av vitaminer till födoämnen är i många fall en ytterst subtil
process. Genom i födoämnet befintliga ämnen, genom beredningsprocessen,
lagring o. s. v. kan den på ett visst stadium tillsatta vitaminmängden senare
förändras så att födoämnet, då det kommer allmänheten tillhanda, icke innehåller
sådana mängder, som tillverkaren avsett. Ej heller är det säkert, att
tillverkaren äger nödig kunskap för att veta, örn vitaminerna tillförts i praktiskt
betydelsefulla mängder eller rent av i alltför stora mängder. De sistnämnda
kunna i vissa fall medföra hälsofara. Det är ej heller uteslutet, att
vitaminkoncentrat, som tillsatts födoämne, eller den behandling, varigenom
vitaminhalten ökats, kan giva åt födoämnet giftiga egenskaper. Då man dessutom
här rör sig på ett område, som vetenskapligt sett ännu är så outforskat,
att man icke ens tillnärmelsevis kan överblicka de praktiska konsekvenserna
ur hygienisk synpunkt av en utbredd vitaminisering av födoämnen, är det
uppenbart, att den vidare utvecklingen på detta område icke kan lämnas utan
nödig kontroll från det allmännas sida. Eh sådan kontroll måste avse i förstå
Andra lagutskottets utlåtande Nr IS.
5
hand såväl arten som myckenheten av de tillförda vitaminerna och kan endast
verkställas genom utförandet av särskilda laboratorieförsök.
Svårigheterna att på ett tillfredsställande sätt bestämma ett födoämnes vitaminhalt
äro dock stora, särskilt med hänsyn till den härför erforderliga,
relativt omständliga metodiken samt på grund av den betydande erfarenhet,
som kräves för att rätt kunna bedöma vunna undersökningsresultat. Erforderlig
trygghet kan därför icke vinnas, örn anordnandet av sådan laboratoriekontroll
över ett vitaminiserat födoämne uteslutande överlämnades till
den enskilde tillverkaren eller verkställdes blott av privata laboratorier. Tillhandahållandet
av vitaminiserade födoämnen till allmänheten måste även
underkastas den vidare kontroll från det allmännas sida, vilken kan krävas
i hälsovårdens intresse.
Av dessa skäl har man, framhålla de sakkunniga, i åtskilliga länder sett
sig nödsakad att med hänsyn till allmänhetens bästa åvägabringa erforderlig
kontroll genom statens försorg över tillverkning och försäljning av vitaminiserade
födoämnen. Sedan numera i vårt land en statlig organisation för den
härvidlag erforderliga kontrollverksamheten erhållits i det vitaminlaboratorium,
som ingår i statens institut för folkhälsan, hade de sakkunniga ansett
sig böra framlägga förslag till bestämmelser beträffande vitaminiserade
födoämnen.
I skrivelse den 23 oktober 1939, har styrelsen för statens institut för folkhälsan
hemställt, att förslag till lagstiftning angående vitaminiserade livsmedel
måtte föreläggas riksdagen. Till stöd för denna hemställan har anförts:
Under
en kristid uppkommer för befolkningen större svårigheter än eljest
att tillgodose den nödvändiga vitamintillförseln genom födan. Erfarenheterna
från perioder med sjunkande välstånd eller av andra anledningar minskad
näringstillförsel visa, att den största faran ur hälsosynpunkt i allmänhet
ligger i denna minskade vitamintillförsel. Ett verksamt medel att höja
kostens vitaminhalt finnes numera genom att på konstlad väg tillföra densamma
vitaminer. Redan under normala förhållanden ha här i landet vissa
födoämnen varit vitaminiserade. Det kan antagas att en sådan vitaminisering
under nu rådande krisförhållanden vinner ökad utbredning. Med
hänsyn till betydelsen av att vitaminiseringen utföres på ett ur folknäringssynpunkt
ändamålsenligt och betryggande sätt torde det vara nödvändigt
att myndigheterna kunna utöva ett bestämmande inflytande på valet av för
vitaminisering använda födoämnen och att från det allmännas sida kontroll
utövas över att den tillförda vitaminmängden är av lämplig storlek samt
att allmänheten icke bibringas en felaktig uppfattning om dylika födoämnens
värde genom en oriktig eller vilseledande reklam.
Samma styrelse har i skrivelse den 10 februari 1941 ånyo hemställt, att
förslag till vitaminlagstiftning i huvudsaklig anslutning till livsmedelslagstiftningssakkunnigas
förslag måtte föreläggas riksdagen. Efter att hava
erinrat örn att kontroll över vitaminiseringen av livsmedel tidigare ansetts
erforderlig närmast ur hälsosynpunkt, har styrelsen nu anfört:
På senaste tiden har tillkommit en omständighet, som är ägnad att ytterligare
aktualisera behovet av en lagstiftning på området. Det förhåller sig
nämligen så, alt tillgången på utgångsmaterial, naturligt eller syntetiskt, för
6 Andra lagutskottets utlåtande Nr 18.
vitaminisering av födoämnen blivit allt mer begi-änsad. Till följd härav är
det en trängande angelägenhet, att dylikt inom riket befintligt eller till
riket inkommande material kommer till användning på ett ur det gemensamma
folkhushållets synpunkt tillfredsställande sätt med avseende å såväl
de födoämnen, vilka böra vitaminiseras, som den utsträckning, i vilken vitaminiseringen
bör äga rum. Förslag i ämnet torde därför böra snarast möjligt
föreläggas riksdagen.
över sakkunnigförslaget hava yttranden avgivits av medicinalstyrelsen,
kommerskollegium, lantbruksstyrelsen, Överståthållarämbetet samt länsstyrelserna
i Södermanlands, Kronobergs, Malmöhus, Göteborgs och Bohus, Skaraborgs,
örebro, Kopparbergs och Västernorrlands län. Yttrande har därjämte
inkommit från svenska reklamförbundet.
Medicinalstyrelsens utlåtande har avgivits sedan förste provinsialläkarna
och därmed jämställda stadsläkare beretts tillfälle att yttra sig. Kommerskollegium
har före sitt beslut i ärendet inhämtat yttranden från handelskamrarna
i riket, Sveriges kemiska industrikontor, Sveriges köpmannaförbund,
kooperativa förbundet och svenska tidningsutgivareföreningen. Därjämte har
svenska annonsbyråföreningen till kollegium ingivit en skrivelse i ämnet.
Nuvarande svensk lagstiftning av betydelse för frågan om en vitamin
kontroll.
Med stöd av nu gällande bestämmelser torde ingripande vara möjligt endast
mot svårare missförhållanden, som kunna uppkomma i handeln med
vitaminhaltiga produkter.
Sålunda kunna bestämmelser i strafflagen vinna tillämpning först sedan
hygienisk eller ekonomisk skada uppkommit. För vållande till kroppsskada
genom vårdslöshet, oförsiktighet eller försummelse inträder enligt 14 kap.
strafflagen straff, såvida skadan icke är endast ringa. Under allmänt åtal
lyder emellertid brottet först örn det lett till döden. I strafflagens 22 kap.
stadgas straff för försäljning av livsmedel eller läkemedel, vilka veterligen
förfalskats med ämne, som är farligt för människors liv eller hälsa. Detta
stadgande har tydligen knappast praktisk betydelse för det föreliggande
problemet. I samma kapitel straffbeläggas även ur ekonomisk synpunkt oredliga
förfaranden, som kunna förekomma med livsmedel och läkemedel. Åtminstone
gröva fall av ohederlighet i handel därmed kunna hänföras under
kapitlets 1 § örn bedrägeri eller dess 13 §, vilken stadgar straff för den som
säljer »ont för gott, mängt för omängt eller det, varuti man vet fel vara,
utan att sådant uppenbara.»
Av större praktisk betydelse torde vara straffbestämmelsen för illojal
reklam i 1 § av lagen den 29 maj 1931 om illojal konkurrens, som bestraffar
den, vilken i utövning av näringsverksamhet å förpackning, i annons o. s. v.
i uppenbar strid mot god affärssed lämnar oriktig uppgift, ägnad att framkalla
uppfattningen om ett fördelaktigt anbud. Det är emellertid tydligt, att
även med denna bestämmelse endast mera påtagligt överdriven reklam kan
stävjas. De sakkunniga anföra härom följande:
Andra lagutskottets utlåtande Nr 18.
7
När det gäller reklam med vitaminhalt hos vitaminiserade livsmedel, är
det särskilt önskvärt att andra egenskaper e.j tillskrivas varan än de däri innehållna
vitaminerna och övriga ämnen enligt vetenskapens rön verkligen
besitta. En uppgift i reklamen för en dylik vara kan, även örn den e.j är behäftad
med uppenbara oriktigheter, föranleda inköp och användning av varan
i fall, då dess av köparen avsedda verkan helt uteblir. En felaktig uppfattning
örn varans egenskaper kan bibringas allmänheten genom alltför
knapphändiga eller allmänt hållna uppgifter rörande varans verkningar, uppgifter,
vilka i och för sig icke behöva vara oriktiga och vilka det därför är
helt uteslutet att beivra med tillhjälp av lagstadgandet rörande illojal reklam.
Stundom kan i nu förevarande hänseende bliva av betydelse hälsovårdsstadgans
förbud mot försäljning av födoämne, som är skadligt för hälsan
(10 § 3 morn., 45 § 3 morn.).
Av intresse i detta sammanhang äro även bestämmelserna i medicinalförfattningarna.
I apoteksvarustadgan (SFS 1913: 308) definieras till en början
begreppet läkemedel såsom »vara, avsedd att vid utvärtes eller invärtes bruk
förebygga, lindra eller bota sjukdom eller sjukdomssymptom hos människor
eller djur». Därpå föreskrives, att ämnen och beredningar, som endast
eller i huvudsakligaste mån användas såsom läkemedel eller vid tillredning
därav, äro hänförliga till apoteksvaror och i regel endast få försäljas genom
apotek; ifrågavarande ämnen och beredningar äro upptagna i särskilda förteckningar,
som bifogats stadgan. Av betydelse i vitaminfrågan äro särskilt
medicinalförfattningarnas bestämmelser angående s. k. näringspreparat,
d. v. s. varor, som äro avsedda att användas som ersättning för födoämnen.
Åtskilliga varor, som försäljas under uppgift om vitaminhalt, torde höra till
denna grupp. Sådana preparat äro hänförliga till apoteksvaror endast örn
de äro försatta med läkemedel (i vissa undantagsfall ej ens då). Vad som i
detta sammanhang skall förstås med näringspreparat angives emellertid icke
i apoteksvarustadgan. Skulle det befinnas, att näringspreparat på grund av
tillsättning med häftigt verkande ämne eller av annan orsak är av sådan
beskaffenhet, att dess bruk medför hälsofara, må på framställning av medicinalstyrelsen
Kungl. Majit antingen förbjuda införsel och tillverkning därav
eller förordna, att preparatet skall anses som apoteksvara. — I detta
.sammanhang kan nämnas, att medicinalstyrelsen till sådana giftämnen, vilka
icke få försäljas annat än mot läkarrecept, hänfört bland annat D-vitamin
i viss starkare koncentration.
Apoteksvarustadgans knapphändiga bestämmelser örn näringspreparat hava
utsatts för skarp kritik, och 1931 års apotekssakkunniga hava i sitt år
1934 avgivna betänkande (statens offentliga utredningar 1934:35) framlagt
förslag till ändrade föreskrifter därom. Frågan om stadgans omarbetning
väntar ännu på sin slutliga lösning.
Bland medicinalförfattningarna är av intresse för det föreliggande problemet
även 1934 års kungörelse angående handel med farmacevtiska specialiteter
(SFS 1934:30(5), vilken för övrigt i viss mån tjänat som förebild för
sakkunnigförslaget. Med farmacevtisk specialitet förstås i kungörelsen läkemedel,
som i allmänhet får försäljas endast på apotek och som säljes i
8
Andra lagutskottets utlåtande Nr 18.
originalförpackning (1 §). Sådan vara får icke säljas utan att vara registrerad
hos medicinalstyrelsen, som dessförinnan prövar, örn varan är ändamålsenlig,
skäligt prissatt och vederhäftigt reklamerad (2 och 5 §§). Örn
senare befinnes, att det brister i något av dessa hänseenden, kan — efter
förutgången varning — registreringen upphävas (13 §).
Departementsförslaget.
Allmän motivering-.
Behovet av en svensk lagstiftning om vitaminiserade livsmedel.
Enligt tillgängliga uppgifter tillverkas och försäljas för närvarande i Sverige
vitaminiserat bröd — därav hårt bröd i stor utsträckning — vitaminiserat
margarin ävensom vitaminiserad jettemulsion men eljest inga vitaminiserade
födoämnen. Bröd vitaminiseras genom användning av jäst, som utsatts
för ultraviolett bestrålning, genom bestrålning av brödet eller genom
tillsats av vitaminhaltiga preparat. Margarin och fettemulsion vitaminiseras
medelst tillsats av starkt vitaminhaltiga preparat, framställda av fiskoljor.
Enligt senast tillgängliga uppgifter är praktiskt taget allt margarin, som utbjudes
till den svenska allmänheten, vitaminiserat. Detsamma är förhållandet
beträffande fettemulsion.
De sakkunniga framhålla emellertid, att, efter hand som kännedomen om
vitaminerna och deras verkningar ökas, vitaminisering av livsmedel kan komma
att bliva vanligare. Enligt de sakkunnigas mening kan en vitaminisering
väntas särskilt av mjölk, vilket nu praktiseras i stor utsträckning i Amerikas
förenta stater. Vitaminisering av mjölk anses hava särskilt stor betydelse för
att förebygga rakitis (engelska sjukan) hos barn, vilken orsakas av brist på
bland annat D-vitamin.
I fråga örn behovet av en lagstiftning i dessa ämnen i vårt land hava de
sakkunniga framhållit, att såvitt hittills vore utrönt risken för giftverkningar
genom tillförsel av för mycket vitaminer visserligen ej vore så stor vid förtäring
av vitaminiserade livsmedel som vid intagande av koncentrerade preparat
men likväl ej helt utesluten i förra fallet. Det hade även iakttagits, att vid bestrålning
för vitaminiseringsändamål kunnat inträda även andra förändringar,
av skadlig art, i födoämnets kemiska sammansättning. Emellertid ansåge de
sakkunniga bristen på kontroll på området även i andra hänseenden innebära
risker för folkhälsan, särskilt inom de bredare folklagren och i vissa
av naturen mindre gynnade landsdelar. De yttra vidare:
En otillräcklig tillförsel av livsviktiga vitaminer kan orsakas bland annat
därav, att man i förlitande på riktigheten av de uppgifter, som i reklam lämnas
örn vitaminiserade livsmedels verkningar, underlåter att i tillräcklig utsträckning
förtära av naturen vitaminhaltiga födoämnen. Skadliga verkningar
kunna sålunda uppkomma av en reklam, i vilken ett födoämne kort och
gott angives vara vitaminiserat eller vitaminbehandlat och således ger sken
Andra lagutskottets utlåtande Nr IS.
9
av att innehålla alla nödiga vitaminer i tillräckliga mängder, medan i själva
verket den tillförda vitaminkvantiteten antingen är så ringa, att den praktiskt
taget saknar all betydelse för organismen, eller ock hänför sig endast till
ett eller annat vitaminslag. Det är måhända på nu angivna sätt de allvarligaste
vådorna uppkomma av en ovederhäftig eller ej tillräckligt upplysande
reklam med vitaminiserade liksom av naturen vitaminhaltiga livsmedel.
I flertalet yttranden tillstyrkes, att en lagstiftning på området genomföres.
I vissa yttranden yppas emellertid tveksamhet i frågan eller avstyrkes den
föreslagna lagstiftningen.
En närmare redogörelse för yttrandena i dessa delar lämnas å sid. 14 och
15 i propositionen. Utskottet får hänvisa till denna redogörelse.
Föredragande departementschefen, statsrådet Möller, har anfört bland annat
följande:
»Ingen meningsskiljaktighet torde råda örn behovet av kontroll från det
allmännas sida, åtminstone i viss utsträckning, över tillverkningen av läkemedel
samt handeln med och reklamen för dem. Detta behov framträder
framför allt beträffande läkemedel, som kunna medföra hälsofara. Vidare
är det ett allmänt intresse att tillse, att läkemedlens verkan står i rimlig
proportion till vad säljaren därom utlovat och till det pris varan betingat.
Beträffande vitaminhaltiga varor föreligga i stort sett samma skäl för ingripande.
Vad angår skadliga verkningar därav, är frågan därom visserligen
icke fullt utredd, men man synes icke kunna bortse från möjligheten
av giftverkan i vissa fall av stark vitaminkoncentration. Likaså hava
vid åtgärder för en ökning på konstlad väg av vitaminhalten i vissa ämnen
iakttagits samtidiga förändringar av skadlig art i ämnenas sammansättning.
Även intresset att skydda allmänheten för ovederhäftig reklam och uppskörtning
i pris äger tydligen motsvarande betydelse beträffande vitaminhaltiga
handelsvaror som för läkemedel.
Vidare bör observeras, att, då handeln med vitaminhaltiga ämnen vänder
sig ej endast till sjuka människor utan till alla, densamma åtminstone i en
framtid kan kvantitativt och ekonomiskt få större räckvidd än läkemedelshandeln.
En ovederhäftig vitaminreklam kan lätt bibringa allmänheten en
felaktig uppfattning om vitaminfrågan, vilken kan bliva ett allvarligt hinder
för en vederhäftig propaganda i saken.
Av dessa skäl finner jag en vitaminlagstiftning motiverad. Emellertid
måste även med denna principiella inställning övervägas, huruvida tiden nu
är inne för en dylik lagstiftning och förhållandena på området så stabiliserade,
att en sådan är möjlig. 1 de yttranden i frågan, i vilka sakkunnigförslaget
avstyrkts, torde skälet härtill i regel ej hava varit ett förnekande
av alt en vitaminlagstiftning i och för sig vore önskvärd utan åsikten att
tiden ännu icke skulle vara mogen för en sådan.
Då jag likväl funnit tiden vara inne för en lagstiftning i ämnet och
härmed framlägger förslag därtill, har det skett på följande grunder.
10
Andra lagutskottets utlåtande Nr IS.
’Vitaminisering’ förekommer, såsom förut framhållits, redan nu i stor utsträckning
i vårt land beträffande bröd, margarin och fettemulsion. Vitaminiseringen
kan få ökad utbredning och komma att gälla även andra varor,
i främsta rummet mjölk. Det skulle tydligen vara av värde, om en
dylik industri i vardande, som bleve av utomordentlig betydelse för vår
folknäring, redan från början i förtroendefullt samarbete med myndigheterna
länkades in på rätta banor. Genom inrättandet av statens institut för
folkhälsan med dess vitaminlaboratorium har erhållits den praktiska organisationen
för genomförandet av en sådan samverkan; med det föreliggande
författningsförslaget avses att åstadkomma den därjämte erforderliga formella
grunden för regleringen. Det lär kunna förväntas betydande kapitalinvesteringar
och omfattande maskinella anläggningar för blivande vitaminiseringsindustrier,
varför, om ett statligt ingripande på området framdeles
skulle visa sig ofrånkomligt, detsamma då skulle innebära ett betydligt
svårare och ömtåligare ingrepp än vad nu är fallet. Av skäl, som jag
närmare skall utveckla i nästföljande avsnitt av den allmänna motiveringen,
har jag emellertid ansett lämpligt så begränsa författningens tillämpningsområde,
att densamma åtminstone i huvudsak täger sikte på vanligen förekommande
födoämnen i egentlig mening, vilka genom särskilda åtgärder
bibringats ökad vitaminhalt eller en sådan, som de i naturligt tillstånd ej
äga.»
Den föreslagna lagstiftningens tillämpningsområde.
I fråga om tillämpningsområdet för en svensk vitaminlagstiftning hava
de sakkunniga till en början erinrat örn att enligt syftet med det vid statens
institut för folkhälsan inrättade vitaminlaboratoriet all offentlig vitaminkontroll
borde koncentreras dit. Sådan kontroll kan tänkas bliva påkallad
beträffande både läkemedel, livsmedel och fodermedel. Beträffande
fodermedel hänvisa de sakkunniga till den kontroll, som kan anordnas med
tillämpning av 1938 års lag om handeln med fodermedel. Vad angår läkemedel,
givas särskilda föreskrifter i medicinalförfattningama; de synpunkter,
varom här är fråga, böra, framhålla de sakkunniga, vad läkemedlen angår
tillgodoses genom nämnda författningar och läkemedlen icke enbart i
vad det gäller vitaminkontroll sammankopplas med livsmedlen i en särskild
författning härom. Huvudsakligen av dessa skäl hava de sakkunniga begränsat
den föreslagna författningen till att avse endast livsmedel.
Det spörsmål, som därpå närmast uppställer sig, är frågan örn avgränsningen
av begreppet livsmedel. De sakkunniga förklarade i sitt betänkande,
att deras arbete på en enhetlig, utvidgad livsmedelslagstiftning ej fortskridit
så långt, att de kunnat taga ställning till frågan, om begreppet livsmedel däri
skulle definieras och i så fall hur detta komme att ske. Av detta skäl hava de
sakkunniga i föreliggande förslag icke upptagit någon sådan definition.
De sakkunniga återgiva emellertid i detta sammanhang följande definition
på livsmedel, som givits av 1916 års livsmedelslagstiftningskommitté i dess
förslag till livsmedelsstadga:
Andra lagutskottets utlåtande Nr IS.
11
Med livsmedel förstås i denna stadga födoämnen och dryckesvaror, varunder
inbegripes varje till förtäring av människor avsedd vara, även sådan
som är ämnad att användas allenast i egenskap av krydda, konserveringsmedel
eller färg. Dock må läkemedel icke hänföras till livsmedel.
En sida av problemet om tillämpningsområdets avgränsning och om bestämningen
av begreppet livsmedel förtjänar att särskilt uppmärksammas,
nämligen frågan om de s. k. näringspreparaten. Därmed avses i detta sammanhang
såsom förut nämnts åtskilliga i handeln förekommande varor, vilka
äro avsedda att användas som ersättning för födoämnen, särskilt för att
komplettera kosten med avseende å vissa särskilda näringsämnen. Dylika
preparat reklameras i stor utsträckning under uppgift om vitaminhalt.
De sakkunniga framhålla, att en kontroll uppenbarligen erfordras rörande
beskaffenheten av de livligt reklamerade näringspreparaten, i synnerhet
vitaminhaltiga sådana, även i den mån dessa böra hänföras till läkemedel,
och anföra till belysande härav några exempel på annonser om dylika (sid.
39 i betänkandet). Av de skäl, som förut utvecklats, hava de sakkunniga
icke ansett lämpligt att föreslå bestämmelser därom i samma författning,
vars huvudföremål utgjorde vitaminiserade födoämnen i egentlig mening.
Beträffande innehållet i yttrandena i denna del får utskottet hänvisa till
sid. 21—23 i propositionen.
Föredragande departementschefen har i propositionen anfört bland annat:
»I likhet med de sakkunniga finner jag icke erforderligt att vitaminlagstiftningen
göres tillämplig å fodermedel.
Vad angår tillämpningsområdets bestämmande inom de övriga varugrupper,
som komma i fråga — läkemedel och livsmedel — anser jag, såsom
förut antytts, lagstiftningen böra : främsta rummet inriktas på vitaminisering
av vanliga födoämnen av central betydelse för folknäringen, såsom
bröd, margarin, mjölk. Det är uppenbart, att en vitaminförsörjning genom
särskilda preparat eller genom popularisering av vissa födoämnen, som hittills
icke vunnit allmännare spridning, i betydelse icke kan mäta sig med
den, vilken kan åstadkommas genom vitaminisering av elementära födoämnen,
som ingå i den dagliga kosten i flertalet hushåll, och vilken sålunda
kan vinnas utan omläggning av konsumtionsvanorna samt med ringa kostnadsökning
för konsumenterna — under vissa konkurrensförhållanden måhända
utan någon kostnadsökning. För att vinna kontroll över nämnda
verksamhet av dominerande intresse i detta hänseende är det tillräckligt, att
förordningen göres tillämplig endast på livsmedel, som vitaminiserats med
konst.
Därmed avskiljas från tillämpningsområdet dels läkemedel och dels livsmedel
med endast naturlig vitaminhalt. Detta torde innebära, alt flertalet
näringspreparat falla utanför förordningen, enär flera av dessa såsom de
sakkunniga framhållit torde få hänföras till läkemedel och andra, på sätt
Utskottet.
12 Andra lagutskottets utlåtande Nr 18.
närmare utvecklas i det följande, icke kunna sägas vara vitaminiserade nied
konst.
Såväl i sakkunnigbetänkandet som i åtskilliga däröver avgivna yttranden
understrykes vikten av en kontroll av de nu livligt omreklamerade näringspreparaten,
vilka torde vara mycket uppmärksammade bland allmänheten.
Utan tvivel är detta problem förtjänt av beaktande, men en lagstiftning
inriktad därpå synes kräva ytterligare överväganden, varvid särskilt bör
tagas i betraktande, om icke, såsom i några yttranden ifrågasatts, frågan
bör lösas i ett större sammanhang. Sålunda har, på sätt förut framhållits,
frågan om näringspreparaten nära samband med läkemedelsproblemet, bestämningen
av begreppet läkemedel oell lagstiftningen härom. I detta sammanhang
förtjänar även upptagas det betydelsefulla önskemålet örn en lagstiftning
angående all reklam för »fria» läkemedel, sålunda icke endast vad
angår vitaminer. Slutligen kan det icke anses uteslutet, att en kontroll kan
bliva erforderlig även av reklamens utnyttjande av en varas naturliga vitaminhalt.
Möjligen kan det bliva erforderligt att uppmärksamma även andra
biokemiskt betydelsefulla ämnen än vitaminer. Dessa olika problem med
beröringspunkter sinsemellan synas böra upptagas i ett sammanhang och
kunna tänkas föranleda en gemensam författning eller ett komplex av korresponderande
författningar, vilka i högre grad än den här föreslagna skulle
lägga tyngdpunkten på reklamkontrollen.
Av dessa skäl föreslår jag för närvarande begränsning av förordningens
tillämpningsområde till det nyss sagda — på konstlad väg vitaminiserade
livsmedel.»
Det genom förevarande proposition framlagda författningsförslaget innebär,
att framställning och införsel för avsalu av vitaminiserade livsmedel
må äga rum allenast efter därtill av kommerskollegium lämnat tillstånd.
Den, som utan sådant tillstånd för avsalu inför vitaminiserade livsmedel
eller här i landet vitaminiserar livsmedel, skall vara underkastad bestraffning.
Sedan tillstånd lämnats, skall den vitaminiserade varans försäljning
och reklamen för densamma vara underkastad viss kontroll. Sålunda skall
statens institut för folkhälsan minst två gånger årligen låta i allmänna handeln
inköpa prov å den saluhållna varan samt därefter undersöka densamma,
bland annat med avseende å vitaminhalten. Den i tidningar och tidskrifter
förekommande reklamen för vitaminiserade livsmedel skall granskas
av kommerskollegium. Om den försålda varan vid undersökningarna
befinnes uti något i författningsförslaget angivet hänseende avvika från vad
som förutsatts vid tillståndets meddelande eller örn reklamen har oriktigt
eller missvisande innehåll eller eljest är ägnad att framkalla en felaktig uppfattning
om varans genom vitaminiseringen erhållna egenskaper, skall tillståndshavaren
anmodas vidtaga rättelse. Sker ändock ej rättelse, kan tillståndet
återkallas.
Enligt utskottets mening är det i nuvarande läge ett betydande samhälls -
Andra lagutskottets utlåtande Nr 18.
13
intresse att vitaminisering saint försäljning av och reklam för vitaminiserade
livsmedel underkastas statlig kontroll. Under ett krisläge med därav föranledd
knapphet på livsviktiga födoämnen måste för befolkningen uppkomma
större svårigheter än eljest att genom födan tillgodose den nödvändiga
vitamintillförseln. Med hänsyn härtill ligger det nära till hands att antaga,
att vitaminisering av livsmedel under nu rådande krisförhållanden kan
komma att vinna ökad utbredning. För närvarande tillverkas och försäljes
i Sverige vitaminiserat bröd och margarin ävensom vitaminiserad fettemulsion.
Framdeles kan även, såsom redan nu sker i Amerikas förenta stater,
vitaminisering av mjölk komma att praktiseras i avsevärd omfattning. Med
hänsyn till de svårigheter, som sålunda kunna uppkomma med avseende på
livsmedelsförsörjningen och den ökade omfattning av vitaminiseringen, som
kan vara att vänta, måste det enligt utskottets mening framstå som betydelsefullt,
att erforderlig kontroll över vitaminiserade livsmedel redan nu kommer
till stånd. Utskottet förutsätter, att kontrollen kommer att handhavas
på sådant sätt, att ett förtroendefullt samarbete så långt möjligt kommer att
äga rum mellan myndigheterna och företrädarna för den industri, som är
sysselsatt med vitaminisering.
Det framlagda lagförslaget avser endast framställning och införsel av
vitaminiserade livsmedel. Enligt vad som framgår av förarbetena, bör begreppet
livsmedel i det föreliggande förslaget erhålla samma tolkning, som
givits åt motsvarande uttryck i det av 1916 års livsmedelslagstiftningskommitté
framlagda förslaget till livsmedelsstadga. Med livsmedel skall enligt
sistnämnda förslag förstås födoämnen och dryckesvaror, varunder inbegripes
varje till förtäring av människor avsedd vara, även sådan som är ägnad att
användas allenast i egenskap av krydda, konserveringsmedel eller färg, dock
att läkemedel icke må hänföras till livsmedel. I apoteksvarustadgan definieras
läkemedel såsom vara, avsedd att vid utvärtes eller invärtes bruk förebygga,
lindra eller bota sjukdom eller sjukdomssymptom hos människor eller
djur.
För närvarande bedrives i vårt land en omfattande och i många hänseenden
överdriven reklam för s. k. näringspreparat. Sådana preparat saluföras
ofta under uppgift örn vitaminhalt och under framhållande av att de till
följd därav äro ägnade att förebygga eller lindra sjukdom eller sjukdomssymptom.
Då det framlagda författningsförslaget gjorts tillämpligt allenast
å vitaminiserade livsmedel, torde de flesta näringspreparat komma att falla
utanför författningens tillämpningsområde, enär dessa preparat, såsom framgår
av vad ovan anförts, ofta utbjudas under omständigheter, som medföra
alt dc få anses vara att betrakta som läkemedel.
Det är enligt utskottets mening icke tillfredsställande, att en mångfald näringspreparat
även i fortsättningen komma att kunna saluföras under framhållande
av preparatens vitaminhalt utan att vare sig vitaminiseringens
styrka eller den för preparaten bedrivna reklamen är underkastad kontroll
fran myndigheternas sida. Ju mera kännedomen örn vitaminernas betydelse
14
Andra lagutskottets utlåtande Nr 18.
sprides bland allmänheten, desto större komma säkerligen olägenheterna
att bliva av en överdriven och missledande reklam beträffande sådana varor.
Dessa olägenheter kunna lätt bliva mera framträdande, om en skärpning
skulle inträda i försörjningsläget beträffande livsmedel med därav följande
svårigheter att genom födan erhålla en tillfredsställande vitamintillförsel.
Utskottet förutsätter, att frågan örn åstadkommande av en lämplig kontroll
av vitaminiserade näringspreparat och av reklamen för sådana varor, kommer
att ägnas fortsatt uppmärksamhet från statsmakternas sida.
Utskottet har vid sin granskning av det framlagda författningsförslaget
icke funnit anledning till erinran mot detsamma. Utskottet vill emellertid
framhålla angelägenheten av att den föreslagna stickprovskontrollen genom
inköp i allmänna handeln och undersökning av prov å vitaminiserade livsmedel,
då anledning därtill föreligger, verkställes oftare än två gånger årligen.
Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
att förevarande proposition måtte bifallas av riksdagen.
Stockholm den 6 maj 1941.
På andra lagutskottets vägnar:
DAVID NORMAN.
Vid ärendets behandling hava närvarit:
från första kammaren: herrar Norman, Linder*, Tamm, Löfvander, Linnér, Roos,
Olof Carlsson och Söderkvist;
från andra kammaren: fröken Hesselgren, herr Hage, fröken Andersson, herrar Hallagård
och Pettersson i Hällbacken*, fru Johansson och fröken Rosén.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Reservation
av herr Linnér, som anfört:
Den föreslagna lagstiftningen lämnar å sido näringspreparaten, vilka dock
torde utgöra den farligaste gruppen av vitaminiserade varor. Dess bestämmelser
mot reklam synas icke vara effektiva. På grund av dessa väsentliga
brister hemställes, att riksdagen måtte
Andra lagutskottets utlåtande Nr 18.
15
a) avslå Kungl. Majlis proposition
b) hos Kungl. Majit anhålla om skyndsamt utarbetande av nytt förslag,
innefattande jämväl bestämmelser angående vitaminiserade näringspreparat
samt mera verksamt skydd mot skadlig reklam för vitaminiserade varor.