Andra lagutskottets utlåtande Nr 17.
1
Nr 17.
Ankom till riksdagens kansli den 6 maj 1941 kl. 3 e. m.
Utlåtande i anledning av väckta motioner rörande utvidgad vanhävdslagstiftning
m. m.
Andra lagutskottet har till behandling i ett sammanhang förehaft sju
inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nämligen motionerna
i första kammaren nr 109 av herr Nisser och nr 164 av herr Holstenson
m. fl. samt motionerna i andra kammaren nr 10 av herr Åqvist, nr 11
av herr Pettersson i Hällbacken m. fl., nr 146 av herr Janson i Frändesta
m. fl., nr 148 av herr Andersson i Södergård m. fl. och nr 215 av herrar
Hedlund i Häste och Larsson i Karlstad.
I motionerna I: 109 och II: 215, vilka äro likalydande, har hemställts, att
riksdagen måtte besluta att i skrivelse till Kungl. Majit hemställa örn utredning
i syfte att ernå en sådan ändring i gällande lagstiftning om vanhävd,
att ekonomiskt motiverad rationalisering eller omläggning av driften på de
av lagstiftningen omfattade jordbruksfastigheterna icke hindras.
I motionerna 1: 164 och II: 148, vilka äro likalydande, har föreslagits dels
upphävande av vissa i motionerna berörda arealbestämmelser, varigenom lagen
angående uppsikt å vissa jordbruk begränsas, dels skyndsamma åtgärder
avseende provisorisk utvidgning av den statliga uppsikten å vissa jordbruk
till att i anslutning till de i motionerna anförda synpunkterna gälla
även annan uppenbarligen vanhävdad jordbruksjord.
I motionen II: 10 har yrkats, att riksdagen ville i skrivelse till Kungl.
Majit hemställa örn vidtagande av lämpliga åtgärder för en effektivare uppsikt
över vanhävd eller vanvård inom jordbruket och att om möjligt till
innevarande lagtima riksdag framlägga förslag härom.
Motionen II: 11 utmynnar i en hemställan, att riksdagen måtte besluta,
att lagen angående uppsikt å vissa jordbruk utsträckes att omfatta all för
brukande tjänlig odlad jord, samt att utskottet måtte utforma lagtexten.
Slutligen har i motionen II: 146 föreslagits, att riksdagen måtte besluta
att i skrivelse till Kungl. Majit hemställa örn skyndsam utredning i syfte
att få förslag till lagstiftning mot vanhävd av i motionen antytt innehåll,
att tillämpas, där ägare av jordbruksfastighet grovt vanvårdar densamma.
Beträffande de skäl, som anförts till stöd för de i motionerna framställda
yrkandena, får utskottet, i den mån redogörelse därför icke lämnas i dott?,
utlåtande, hänvisa till motionerna.
Bihang till riksdagens protokoll 1941. g sami. 2 avd. Nr 11.
1
2
Andra lagutskottets utlåtande Nr 17.
Över motionerna har utskottet i den ordning § 46 riksdagsordningen föreskriver
begärt yttrande av lantbruksstyrelsen och egnahemsstyrelsen samt
länsstyrelserna. Utskottet har därjämte lämnat hushållningssällskapen tillfälle
att yttra sig över motionerna. Yttranden hava inkommit från lantbruksstyrelsen,
egnahemsstyrelsen och länsstyrelserna samt hushållningssällskapen
eller deras förvaltningsutskott. Vissa länsstyrelser hava vid sitt yttrande
bilagt utlåtande från jordbrukskommissionen i länet eller länets hushållningssällskaps
förvaltningsutskott. En redogörelse för innehållet i allt väsentligt
i samtliga yttranden lämnas i den vid detta utlåtande fogade bilagan,
till vilken utskottet får hänvisa.
Frågor rörande vanhävdslagstiftningens tillämpningsområde.
Nu gällande lag den 27 juni 1927 angående uppsikt å vissa jordbruk avser
brukningsdelar, som äro av den beskaffenhet och omfattning och tillhöra
sådan ägare, att med avseende å arrende därav gäller den s. k. norrländska
arrendelagen eller vad i lagen om nyttjanderätt till fast egendom
är särskilt stadgat om jordbi-uksarrenden under bolag och med dem likställda
jordägare. Den norrländska arrendelagen gäller arrende av jord å
landet inom Norrbottens, Västerbottens, Jämtlands, Västernorrlands, Gävleborgs,
Kopparbergs och Värmlands län samt vissa delar av Örebro län,
därest arrendet omfattar högst 25 hektar odlad jord och minst 4 hektar
inrösningsjord samt jorden vid arrendeavtalets ingående äges av bolag eller
ekonomisk förening eller ock av enskild person, vilken icke är mantalsskriven
å fastigheten eller å fastighet, som är i sambruk med densamma, och
uppenbarligen besitter fastigheten huvudsakligen i ändamål att därav bereda
sig inkomst annorledes än genom jordbruket. De åberopade bestämmelserna
i lagen om nyttjanderätt till fast egendom avse arrende av jord
å landet inom rikets övriga delar, därest arrendet omfattar odlad jord till
en vidd av minst 4 och högst 25 hektar samt jorden vid arrendeavtalets
ingående tillhör jordägare av nyss angivet slag. Beträffande brukningsdel,
som sålunda faller under uppsiktslagen, föreskrives, att uppsikt skall hållas
däröver att densamma ej vanhävdas, vare sig därigenom att jordbruket så
vanskötes, att dess vidmakthållande äventyras, eller därigenom att nödiga
byggnader bortföras eller lämnas utan underhåll. Därest brukningsdel är
utarrenderad, skall dock i regel lagen äga tillämpning endast i fråga örn nödiga
byggnader. Uppsiktslagen innehåller därjämte närmare bestämmelser
om utövande av uppsikten och vidtagande av åtgärder för avhjälpande av
vanhävd.
Enligt 11 kap. 1 § lagen den 18 juni 1926 om delning av jord å landet
räknas såsom inrösningsjord duglig åker och äng ävensom därtill odlingsbar
mark av beskaffenhet, läge och omfång att med hänsyn till dessa och
i övrigt föreliggande förhållanden dess odlande anses kunna ske med fördel;
all annan mark räknas såsom avrösningsjord.
Andra lagutskottets utlåtande Nr 17.
3
I kungörelse den 25 november 1927 (nr 417) hava lämnats närmare föreskrifter
örn, bland annat, vad såsom inrösnings- och avrösningsjord bör
räknas.
Det har sedan gammalt i vårt land varit ett statsintresse att förhindra att
jordens avkastningsförmåga genom vanhävd för framtiden i avsevärdare
mån 1''educeras. Ända till slutet av 1700-talet gällde härutinnan föreskrifter,
vilka i vidsträckt mån inskränkte ägarens dispositionsrätt över hans jord.
Först genom förordningen den 21 februari 1789 vann såsom en avspegling
av de ekonomiska frihetsteorier, som under detta århundrade gjorde sig
gällande, grundsatsen om ägarens fria och oinskränkta dispositionsrätt över
jorden fullt burskap i vårt rättssystem.
Under de senare årtiondena av 1800-talet började emellertid en reaktion
göra sig gällande mot de i förevarande fråga härskande åskådningarna. Närmaste
anledningen härtill var att söka i de svåra missförhållanden, som
uppstått genom trävaruindustriens omfattande jordförvärv i Norrland. I sina
ämbetsberättelser yrkade sålunda länsstyrelserna i Västernorrlands och Västerbottens
län åtgärder mot den vanvård av jordbruket, som i stor omfattning
förekom å sågverksägares och trävaruhandlares hemman.
I anledning av väckt motion beslöt riksdagen år 1901 skrivelse till Kungl.
Maj:t med begäran om utredning, huruledes genom lagstiftnings- eller andra
särskilda åtgärder den självägande jordbrukande befolkningens ställning i
Norrland och Dalarna måtte kunna vidmakthållas och stärkas och jordbrukets
utveckling i nämnda landsdelar befrämjas, ävensom om framläggande
för riksdagen av de förslag, vartill förhållandena kunde föranleda.
Denna riksdagens skrivelse föranledde Kungl. Maj:t att tillsätta en kommitté
för utredning av norrlandsfrågan, den s. k. norrlandskommittén. I sitt
år 1904 avgivna betänkande framlade kommittén förslag dels till särskild
arrendelag, avseende den i trävaruindustriens besittning varande jordbruksjorden
i Norrland och Dalarna, dels ock till lag i syfte att förhindra vanhävd
av samma jord.
Kommittén tog i sitt förslag sikte endast på den vanvård, vilken syntes
innebära ett medvetet åsidosättande av jordbruket på grund av att jordägaren
icke bade någon lust att vara jordbrukare utan fått sina intressen riktade
åt annat håll. Vanhävdslagen föreslogs därför att gälla endast jord,
tillhörig bolag, förening för ekonomisk verksamhet eller enskild person, som
ej ä fastigheten hade sitt bo och hemvist samt uppenbarligen besutte den
huvudsakligen för alt tillgodogöra sig skogsavkastningen. Hos några andra
än dylika jordägare syntes nämligen ifrågavarande medvetna åsidosättande
av jordbruket icke kunna länkas förekomma. En vanlig enskild jordägare
måste nämligen i regel för alt kunna tillgodose sina egna omedelbara behov
av jordbrukets naturaprodukter ägna detta större omsorg. En särskild anledning
att sammanställa den föreslagna vanhävdslagen med genomförandet av
den särskilda arrendelagen fann man däri, att jordägarna kunde befaras
finna den senare för sig så betungande, ali de hellre nedlade jordbruket å
4 Andra lagutskottets utlåtande Nr 17.
sina fastigheter än underkastade sig att sluta arrendeavtal enligt den nya
lagen.
Tre reservanter, herrar Claeson, Kempe och Lindman, ville däremot ålägga
alla klasser av jordägare, således jämväl bönderna, att hålla odlad jord vid
makt. Skadan för det allmänna, framhölls det i reservationen, bleve lika
stor örn vanhävdande av jord förekom på det ena eller det andra hemmanet.
Det komme vidare att väcka rättmätig harm, att lagen ej gällde mot en
jordägare, som gjorde sig skyldig till uppenbar vanhävd, lika väl som mot
hans granne, vilken senare endast i lika eller kanske i mindre grad gjorde
sig skyldig till samma fel.
I proposition till 1907 års riksdag föreslogs, att lagen skulle gälla all i
enskild ägo varande jord inom de trakter, där arrendelagen skulle hava
giltighet. Som motivering till denna utvidgning av lagens tillämplighetsområde
anfördes i propositionen, att det visserligen måste medgivas, att det
endast varit å bolags- och skogsspekulanters jord, som de missförhållanden,
vilka påkallade lagstiftningens ingripande, i någon betänkligare grad framträtt.
Men då lagen grundade sitt berättigande på den skada för det allmänna,
som förorsakades av en svårare vanhävd, samt denna skada vore lika
stor, i vems hand det vanhävdade hemmanet än befunne sig, syntes följdriktigheten
kräva att, såsom reservanter inom norrlandskommittén samt
jämväl vissa befallningshavande påyrkat, lagen utsträcktes att gälla all i enskild
ägo varande jord. Från lagens tillämpning skulle dock undantagas
jordägare, som på grund av fattigdom eller annan giltig orsak var urståndsatt
att avhjälpa vanhävden.
Lagutskottet förklarade sig icke kunna i oförändrat skick godkänna propositionen
utan framlade i stället i sitt utlåtande i ärendet ett förslag, som i
huvudsak överensstämde med norrlandskommitténs. Kamrarna stannade i
olika beslut, i följd varav frågan föll.
Vid 1908 års riksdag återkom frågan i form av motioner. Kamrarna stannade
emellertid även då i olika beslut, i följd varav frågan ånyo förföll.
Vid riksdagen 1909 framlade Kungl. Maj:t förslag till dels »lag örn arrende
av viss jord å landet inom Norrland och Dalarne» dels ock »lag angående
uppsikt å vissa jordbruk i Norrland och Dalarne». Sistnämnda förslag
hade därvid erhållit sådan avfattning, att lagen allenast skulle supplera arrendelagen
och äga den innebörd att sådana jordbruk, därå arrendelagen
skulle vara tillämplig i händelse de utarrenderades, men som icke på sådant
sätt upplätes, icke finge nedläggas utan fortfarande skulle uppehållas såsom
jordbruk. Lagen skulle alltså endast vara tillämplig å bolag, ekonomiska
föreningar och skogsspekulanter tillhöriga fastigheter, som icke voro utarrenderade
enligt den norrländska arrendelagen.
Lagutskottet tillstyrkte Kungl. Maj:ts förslag så gott som oförändrat. I
avgiven reservation påyrkades en sådan formulering av lagen, att då fastighet
utarrenderats enligt den norrländska arrendelagen, uppsikt skulle hållas
över huru jordägaren fullgjorde sin byggnadsskyldighet.
Vid behandlingen i kamrarna stannade dessa i olika beslut. Ett av lag -
Andra lagutskottets utlåtande Nr 17.
5
utskottet uppgjort sammanjämkningsförslag, innefattande reservantens förslag,
antogs emellertid av båda kamrarna, varefter den 25 juni 1909 — samtidigt
med norrländska arrendelagen —- utfärdades lag angående uppsikt å
vissa jordbruk i Norrland och Dalarna. Uppsiktslagen gällde fastigheter, å
vilka åker och äng funnos i den omfattning, att självständigt jordbruk kunde
idkas å dem. I fråga örn den jord, varå uppsiktslagen och norrländska
arrendelagen ägde tillämpning, förelåg viss olikhet. Sistnämnda lag gällde
nämligen arrendegård med en inrösningsjord av minst fyra hektar.
Vid riksdagen 1917 förekom åter frågan om lagstiftningsåtgärder för att
sätta statsmakterna i stånd att kunna ingripa mot försumlighet och vanvård
i fråga örn jordens brukning. De då rådande tidsförhållandena hade nu givit
frågan särskild aktualitet. I andra kammaren väcktes ej mindre än fem motioner
i ämnet. Sålunda yrkades bland annat, att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:! ville anhålla, att Kungl. Maj:t ville framlägga förslag till en
hela riket omfattande vanhävdslag. Lagutskottet, som avstyrkte en sådan
skrivelse, uttalade betänkligheter mot en vanhävdslagstiftning mot sådana
grupper av jordbruk, som ägdes av yrkesjordbrukare, samt anförde härutinnan.
Det förefaller utskottet redan principiellt möta stora betänkligheter att stifta
en vanhävdslag för alla dylika jordbruk. Jordbrukaren liksom andra yrkesidkare
får väl i allmänhet antagas av eget intresse sköta sitt yrke efter
bästa förmåga. Yrkesskicklighetens höjande bör här vinnas på upplysningens
väg och genom understöd. Visserligen kan sägas, att ett tillfyllestgörande
bruk av landets odlade jord är så viktigt för landet och dess invånare,
att här dock måste särskild hänsyn göras gällande. Men utskottet tror ej, att
i dessa fall vanhävd förekommer i så stor utsträckning, att någon tvingande
nödvändighet föreligger att, såsom i gamla dagar i viss mån gällde, åtminstone
i lagen sätta jordbrukarna till yrket under uppsikt i deras sätt att
hävda jord och byggnader. Säkerligen skulle också en sådan lagstiftning icke
utan fog möta eif allmänt och förbittrat motstånd från bondeklassen och
övriga jordbrukare.
Frågan förföll genom olika beslut bos kamrarna.
Vid riksdagarna 1918—1920 framfördes motionsvis yrkanden om en hela
landet omfattande vanhävdslag samt örn vissa andra åtgärder till förekommande
av vanhävd. Ingen av dessa motioner föranledde dock någon riksdagens
åtgärd.
Sedan Kungl. Maj:t under år 1918 förordnat häradshövdingen N. Wihlborg
och överlantmätaren O. Nilsson att såsom sakkunniga inom justitiedepartementet
biträda vid en allsidig utredning rörande verkningarna av den
norrländska vanliävdslagen, framlade de sakkunniga den 10 november 1921
den begärda utredningen.
Herrar Wihlborg och Nilsson hava i sin utredning omnämnt, alt, ehuru
undersökningen ej direkt inriktats på berörda spörsmål, från åtskilliga håll
framkommit uttalanden av innehåll, att det principiellt riktiga vore, alt uppsiktslagen
gällde all jordbruksjord, oberoende av vem som vore ägare till
jorden. Sådana uttalanden hade gjorts ej blott av representanter för bolag
6
Andra lagutskottets utlåtande Nr 17.
— vilket vöre helt naturligt —■ utan även av andra personer såsom arrendatorer,
ledamöter av jordbrukskommissionerna och bönder, med vilka de
sakkunniga under sina resor sammanträffat. Även i en del av svaren från
ortsmyndigheterna å vissa av de till dem utställda frågor hade samma uppfattning
kommit till uttryck. Sålunda yttrade hushållningssällskapets förvaltningsutskott
i ett av de norrländska länen, att uppsiktslagen i sin nuvarande
form vöre att betrakta såsom en klasslag och att densamma av denna
anledning på många håll ansåges förhatlig, varjämte framliölles, att för
produktionen all jord hade samma betydelse, vadan den ock från det allmännas
sida borde behandlas lika, oavsett i vems hand den befunne sig.
Ytterligare två förvaltningsutskott yttrade sig i samma riktning, därvid dock
det ena utskottet gjorde den reservation, att därest uppsiktslagen skulle utsträckas
till enskild jord i allmänhet, lagens bestämmelser borde gälla även
för mellersta och södra Sverige. — Wihlborg och Nilsson hava emellertid ansett
berörda fråga icke vara hänskjuten till deras bedömande.
I sitt den 28 februari 1923 avgivna betänkande, del VI, framlade jordkommissionen
ett utkast till lag örn förekommande av vanhävd av jordbruk,
vilken lag var avsedd att omfatta hela landet och gälla all i enskild ägo varande
jord av sådan storlek, att å fastigheten funnes åker och äng av den omfattning,
att därå drivet jordbruk kunde lämna huvudsaklig bärgning åt en
medelstor familj. I motiveringen till denna lag anförde kommissionen bl. a.
följande.
I fråga örn den omfattning, som bör givas en för hela riket gällande vanhävdslagstiftning,
skulle måhända tvekan kunna råda därom, huruvida densamma
icke lämpligen borde i likhet med den norrländska uppsiktslagen inskränkas
till den jord, vars ägare komme att drabbas av den sociala arrendelagstiftningen
och friköpningslagstiftningen. Till stöd för en dylik begränsning
av lagstiftningen kan anföras dels att vanhävdslagens karaktär av
komplement till de sociala arrende- och friköpningslagarna uppenbarligen
icke kräver en vidsträcktare omfattning av densamma, dels ock att därmed
skulle de fall av vanhävd, som hitintills varit talrikast och mest svårartade,
komma att träffas av lagen. Det kan emellertid icke förbises, att lagen grundar
sitt berättigande på den skada för det allmänna, som vanhävd av jordbruk
medför, samt att denna skada är lika stor, i vilkens hand än den vanhävdade
fastigheten befinner sig. Följdriktigheten torde sålunda enligt kommissionens
förmenande kräva, att lagen gives den omfattning, att den kommer
att avse vanhävd av all i enskild ägo varande jord.
Det torde vidare icke kunna frånses, att med en sådan begränsning av
vanhävdslagstiftningen, som ovan omförmälts, fall kunna inträffa, vilka folden
allmänna rättskänslan skulle te sig synnerligen kränkande. Tänkbart är
nämligen, att en jordägare, vilken lagen enligt nämnda begränsning ej skulle
avse, gör sig skyldig till synnerligen svårartad vanhävd av sitt jordbruk. Det
kunde då ej annat än väcka rättmätig harm, att ingripande från det allmännas
sida ej kunde ske mot honom likaväl som mot hans granne, vilken
kanske i mindre grad låtit vanhävd komma sig till last.
Av det under 1921 avgivna betänkandet angående den norrländska vanhävdslagstif(ningens
verkningar framgår också, att till utredning från åtskilliga
håll inom orterna framkommit uttalanden av innehåll, att uppsiktslagen
borde gälla all jordbruksjord, oberoende av vem som vore ägare till jorden.
I fråga örn lagens tillämpning hava billighetsskäl krävt ett undantag. Där
jordägaren på grund av medellöshet eller av annan giltig orsak är urståndsatt
Andra lagutskottets utlåtande Nr 17.
7
att avhjälpa det lägervall, varuti hans hemman, kanske av samma orsak, råkat,
vore det obilligt att mot honom företaga den i lagen föreskrivna procedur,
som då skulle innebära, att han vid strängt ansvar förelädes att vidtaga
åtgärder, som vore honom omöjligt att utföra. 1 enlighet med vad sålunda
anförts har lagens tillämplighet modifierats.
Inom jordkommissionen anfördes reservation av herr Lindhagen, som ansåg,
att under lagen borde falla enskild tillhörigt jordbruk, som på ett varaktigt
sätt plägat upplåtas på arrende; därigenom blev det även obehövligt att
stadga undantag för fall, då jordägaren vore medellös eller eljest urståndsatt
att avhjälpa vanliävd; jordbruk skulle anses hava på ett varaktigt sätt plägat
upplåtas på arrende, då det under minst 15 år i följd brukats av annan än
jordägaren.
Herr Lindhagen anförde följande.
Vanhävdslagen kommer därigenom att fylla sin forsta uppgift att vara ett
stöd för arrendelagen och friköpningslagen. Utan en vanhävdslag kan nämligen
äventyras, att jordägare kringgå arrendelagen och friköpningslagen genom
att nedlägga jordbruket eller låta det på ett vanvårdande sätt skötas av någon
för ändamålet anställd eller beordrad person. Detta var också ett huvudskäl
för norrlandskommitténs förslag till vanhävdslag.
Emellertid bär. såvitt vanhävdslagen angår, ofta ifrågasatts, att den borde
äga tillämpning å alla jordbruk. Detta har ock nu föreslagits av jordkommissionen,
blott med det villkoret, som sagts, att jordbruket kan lämna huvudsaklig
bärgning åt en medelstor familj.
Det synes mig dock med stort fog kunna ifrågasättas, huruvida den stora
mängden småbrukare, såsom de verkliga yrkesidkarna på jordbrukets område,
böra underkastas en sådan lagstiftning. Det ligger i deras intresse att
vårda jordbruket, så att de kunna få sin bärgning. Bristande insikt eller förmåga
bör avhjälpas genom upplysning och ekonomiskt stöd. Visserligen har
uppsikten icke ordnats på det sättet, att en obligatorisk inspektion skall, såsom
i gamla tider, äga rum genom statens tjänstemän på bondgårdarna. Ett
ingripande bör äga ruin allenast, i den mån anmälan örn uppkommen vanhävd
i ett visst fall inlupit eller annorledes blivit känt. Detta gör saken mindre
äventyrlig. Frånsett emellertid denna omständighet synes mig fortfarande
som tillförene något behov eller fog icke förefinnas att anordna en särskild
kontroll på de yrkesmässiga jordbrukarna i landet till skillnad från de flesta
andra yrkesmän.
Det gives emellertid vissa kategorier av jordägare, som hava i sin ägo jordbruk,
vilka icke pläga upplåtas på varaktigt arrende men ändock särdeles
ofta råka i förfall, nämligen åtskilliga större jordbruk. Det klagas ofta över,
att vissa gods skötas dåligt eller råkat i uppenbar vanhävd. Vanligen är detta
fallet med sådana gods, på vilka ägaren sällan är bosatt (absentister) eller
vilkas ägare försummar jordbruket på grund därav, att han har sina intressen
och inkomster även från andra håll och lämnar sitt jordbruk till spillo
av liknöjdhet för detsamma. Denna erfarenhet blir aktuell för lagstiftningen,
då en vanhävdslag, såsom nu är fallet, ifrågasättes alt utsträckas till södra
och mellersta delarna av riket, där de större enskilda jordbruksdomänerna
huvudsakligen förefinnas. Det är här företrädesvis själva jorden, som är utsatt
för vanhävd, varemot faran plägar vara mindre överhängande för åbyggnaderna.
Möjligheter lill ett ingripande för sådana fall synas mig därför i vanhävdslagen
också böra inrymmas. En gränslinje bör således här uppdragas mellan
gods och bondejordbruk. Vill man följa utkastet till arrendelag, bör gränsen
8
Andra lagutskottets utlåtande Nr 17.
dragas så, att under vanhävdslagen falla alla jordbruk med en areal av mera
än 25 hektar odlad jord. Enligt förslaget I i kommissionens betänkande för
bildande av nya jordbruk dragés åter gränsen så att till gods hänföras egendomar,
som äga elt taxeringsvärde av minst 125,000 kronor och på samma
gång en åkerareal av mer än 75 hektar. Denna senare gräns synes mig böra
åtminstone för närvarande godtagas. Inom den falla säkerligen merendels
just sådana egendomar, där fara för vanhävd i stor utsträckning över vida
arealer kan förekomma. Erfarenheten ina sedan giva vid handen, huruvida
ett vidgande av lagens tillämplighetsområde på denna punkt bör äga rum.
Vid 1924 års riksdag väcktes inom riksdagens båda kamrar (I: 93 och
II: 174) motioner, vari hemställdes, alt riksdagen ville i skrivelse till Kungl.
Majit anhålla, att Kungl. Majit ville låta skyndsamt utarbeta och för riksdagen
framlägga förslag till vanhävdslag enligt vissa angivna huvudgrunder,
vilka i det väsentliga överensstämde med jordkommissionens förslag.
I sitt över motionerna avgivna utlåtande, nr 40, anförde andra lagutskottet
bland annat följande.
Såsom komplement till en social arrendelagstiftning är enligt utskottets
mening en lagstiftning mot vanhävd att tillråda.
Torde sålunda enighet råda örn behovet av en sådan lagstiftning som den,
varom nu är fråga, lära däremot meningarna lätt gå isär, då det gäller att
taga ståndpunkt till frågan, vilken omfattning en dylik lagstiftning lämpligen
bör tiga. Principiella skäl synas utskottet tala för att lagstiftningen i överensstämmelse
med vad motionärerna yrkat gives tillämplighet å all i enskild
ägo varande jord. Ur det allmännas synpunkt är den skada, som genom vanhävd
av odlad jord uppstår, lika stor i vems hand jorden än befinner sig.
Skall lagstiftningen begränsas att avse endast vissa kategorier av jordägare,
möta givetvis också stora vanskligheter vid uppdragandet av gränserna. Huru
dessa än fastställas, komma med all sannolikhet fall att inträffa, vilka, såsom
jordkommissionen framhållit, skulle för den allmänna rättskänslan vara i
hög grad kränkande. För folkuppfattningen skulle det nämligen säkerligen
verka såsom en oegentlighet och orättvisa, att exempelvis av två närbelägna
fastigheter, vilka båda av sina ägare vanhävdades. ingripande från det allmännas
sida blott kunde ske beträffande den ena, medan till följd av lagens
begränsning vanhävden å den andra finge opåtalt fortgå. Desto betänkligare
skulle detta te sig, örn det, såsom anledning finnes att antaga, bleve de fall,
där vanhävden vöre störst, vilka komme att falla utom lagens räckvidd. Erfarenheten
har visat, att den grövsta vanhävden av jordbruk merendels förekommer
å fastigheter, vilka förvärvats i ett eller annat spekulationssyfte. En
av lagstiftningens förnämsta uppgifter måste således vara att förekomma
vanhävd just å dessa s. k. enskilda spekulanter tillhöriga hemman. Emellertid
torde det knappast låta sig göra att, örn man önskar en fullt effektiv^""
stiftning, tillfredsställande utforma denna så, att den väl komme att <i ■
nämnda personer, men ej samtidigt andra enskilda jordbrukare. Den av herrar
Wihlborg och Nilsson verkställda undersökningen angående den norrländska
uppsiktslagen har sålunda ådagalagt, att denna lag, ehuru den i stort
sett synes hava haft goda verkningar, dock i nu ifrågavarande avseende visat
sig vara föga effektiv. Att, såsom nämnda sakkunniga ävensom vissa reservanter
inom jordkommissionen föreslagit, tillägga mantalsskrivning ensamt
avgörande betydelse synes även mindre tillfredsställande. Väl är det sant,
att lör närvarande en enskild spekulant endast mera sällan låter mantalsskriva
sig på den fastighet, han vill utnyttja, men det torde dock ej böra förbises,
att därest en mot spekulanterna riktad lagstiftning gives tillämplighet
Andra lagutskottets utlåtande Nr 17.
9
allenast å fastigheter, därå ägaren icke är mantalsskriven, dessa skola i större
omfattning än nu låta mantalsskriva sig på de av dem i spekulationssyfte
förvärvade fastigheterna, för vilket förfarande hinder merendels ej skulle
möta. Önskar man i vanhävdslagstiftningen vinna ett effektivt skydd mot
den skada, som tillfogas det allmänna genom spekulanternas ödeläggande av
jordbruk, gives sålunda enligt utskottets mening näppeligen någon annan
möjlighet än att denna lagstiftning göres tillämplig å vanhävd av all enskild
jord. Flertalet av de myndigheter, vilka yttrat sig i denna fråga, hava, såsom
av det föregående framgår, också obetingat uttalat sig för, att, därest en
vanhävdslagstiltning komme till stånd, denna borde erhålla en dylik omfattning.
Då lagstiftningen givetvis icke bör hava till uppgift att kontrollerande
ingripa i de enskildas skötsel av deras jordbruk i andra fall, än där dettas
existens är genom vanhävden uppenbarligen hotad, torde det ej vara att befara,
att lagstiftningen genom en sådan utvidgning i sin praktiska tillämpning
skulle få någon väsentligt ändrad betydelse jämfört med om den i likhet
med den norrländska uppsiktslagen endast avsåge bolag och spekulanter.
Det synes nämligen vara ringa anledning befara, att andra jordägare än de,
vilkas intressen icke omedelbarligen äro riktade å jordbrukets avkastning,
kunna finna det med sin fördel förenligt att försumma detta till den grad,
att vanhävd komme att föreligga i den utsträckning, som den ifrågasatta lagen
för sin tillämplighet skulle förutsätta.
örn än sålunda vägande skäl synas tala för en lagstiftning av den omfattning,
som i motionerna påyrkats, vill utskottet dock ingalunda förneka, att
möjligen praktiska hänsyn kunna föranleda därtill, att densamma icke erhåller
större räckvidd än den förordade sociala arrendelagstiftningen. För en
sådan begränsning talar ock. att lagstiftaren redan i fråga örn de nordligare
delarna av landet gått in därför, samt att denna lagstiftning, såsom nämnts,
i stort sett visat sig fylla sin viktiga uppgift.
Erhåller den nu ifrågasatta lagstiftningen tillämpning å all enskild jord,
synes utskottet nödigt att, såsom ock av jordkommissionen föreslagits, undantag
göres för sådana fall, där jordägaren på grund av fattigdom eller annan
giltig orsak är urståndsatt att avhjälpa förefintlig vanhävd å sin jord.
Vid utskottets utlåtande var fogad en reservation beträffande utskottets motivering
av herr Linder m. fl. T reservationen anfördes bl. a. övervägande
grunder tala för, att lagstiftningen även i fortsättningen bör inskränka sig,
åtminstone tillsvidare, till att ställa sig på norrlandslagens ståndpunkt. Lagen
fyller med förenämnda begränsning på samma gång sin uppgift att vara
ett nödvändigt komplement till den sociala arrendelagen för upprätthållande
av dennas effektivitet. Det kan ock allvarligt ifrågasättas, huruvida något
större behov eller fog förefinnes att anordna en särskild kontroll också på de
yrkesmässiga jordbrukarna lill skillnad från de flesta andra yrkesmän. Det
ligger i den stora mängden bönders, de verkliga yrkesidkarnas på jordbrukets
område, intresse att vårda jordbruket, så att de kunna få sin bärgning.
Bristande insikt eller förmåga bör avhjälpas genom upplysning och ekonomiskt
stöd.
På utskottets hemställan avlät riksdagen en skrivelse till Kungl. Majit, däri
riksdagen hemställde, ali Kungl. Majit ville skyndsam! låta utarbeta och för
riksdagen framlägga förslag lill lag rörande vanhävd å jordbruk.
I anledning av 1924 års riksdagsbeslut tillkallade Kungl. Majit under samina
år fyra sakkunniga, de s. k. jordsakkunniya. Den 3 september 1926 av
-
10
Andra lagutskottets utlåtande Nr 17.
lämnade dessa betänkande, innehållande förslag till vanhävdslagstiftning. Beträffande
lagstiftningens omfattning med hänsyn till skilda grupper av jordägare
anförde de sakkunniga.
Då det nu ifrågasättes att utsträcka den speciella arrendelagstiftningen att
omfatta hela landet, torde det ej vara anledning att frångå den gällande grundsatsen,
att en vanhävdslag endast skall utgöra ett komplement till den speciella
arrendelagstiftningen. Härmed är också omfattningen av vanhävdslagstiftningen
given med hänsyn såväl till skilda grupper av jordägare som ock till
vederbörande jordbruks storlek. Allenast beträffande sådan jord, som, därest
den varit utarrenderad, skolat, om ej undantag därifrån medgivits, vara underkastad
de av de jordsakkunniga föreslagna särskilda bestämmelser örn
vissa jordbruksarrenden under bolag, ekonomiska föreningar samt enskilda
industriidkare och trävaruhandlare, synes vanhävdslagen böra vara tillämplig-
De föreslagna särskilda bestämmelserna om jordbruksarrenden under
fideikommiss och om vissa andra stadigvarande jordbruksarrenden torde ej
vara av den beskaffenhet, att de såsom komplement tarva särskilda vanhävdsbestämmelser.
Vanhävdslagen skall sålunda gälla jord, tillhörig bolag eller
ekonomiska föreningar eller ock enskilda personer, som driva industriell
rörelse eller yrkesmässig handel med skogsprodukter. Från lagens tillämplighet
böra undantagas aktiebolag och föreningar, som erhållit lån från statens
egnahemslånefond eller jordförmedlingsfond, samt enskilda spekulanter,
som uppenbarligen besitta fastigheten för annat ändamål än att i sin
rörelse utnyttja till densamma hörande skog, torvmosse, stenbrott eller annan
dylik naturtillgång. Lagen skall vidare, i likhet med vad som föreslagits i
den särskilda arrendelagstiftningen, avse sådana brukningsdelar, som omfatta
odlad jord till en vidd av minst två och högst tjugufem hektar. Det avgörande
blir således ej om en hel kameral eller lantmäteriteknisk fastighet innehåller
odlad jord till nu angiven areal utan huruvida viss brukningsdel av en dylik
fastighet omfattar sådan areal. Med denna avfattning kommer lagen även att
omfatta torp och därmed jämförliga lägenheter, såvitt de innehålla odlad jord
lill nu angiven omfattning.
Över jordsakkunnigas förslag i fråga om vanhävdslagstiftningen hava yttranden
avgivits av ett flertal myndigheter och sammanslutningar. Beträffande
yttrandenas innehåll får utskottet hänvisa till sitt utlåtande nr 17/1931 sid.
10—11.
Vid 1927 års riksdag framlades genom proposition, nr 191, förslag till lag
angående uppsikt å vissa jordbruk. Detta lagförslag var i huvudsak byggt på
jordsakkunnigas förslag i ämnet.
I motioner framfördes förslag till utsträckt omfattning av lagen.
Sålunda hemställdes i de likalydande motionerna I: 290 av herr Sandén
m. fl. och II: 398 av herr Johansson i Uppmälby m. fl., att riksdagen måtte
besluta sådan ändring i propositionen, att lagen bomme att gälla även för de
arrendejordbruk under fideikommiss, som omförmäldes i 54 § i det för riksdagen
framlagda förslaget till ändring i nyttjanderättslagen, ävensom för vissa
andra jordbruk, som omförmäldes i 56 § i samma lagförslag, med den arealbegränsning,
som för sådana arrendejordbruk kunde komma att bliva fastställd.
I en av herr Lindhagen m. fl. väckt motion I: 315 yrkades, att riksdagen
ville besluta sådant tillägg till ovannämnda lag eller, om detta icke bifölles,
Andra lagutskottets utlåtande Nr 17.
11
åtminstone till norrlandslagen, att lagen komme att gälla även jordbruksärenden
under fideikommiss och vissa andra jordbruksärenden, om vilka
stadgades i 54—56 §§ av förslaget till social arrendelagstiftning.
Slutligen hemställdes i en av herr Lindhagen väckt motion I: 316, att riksdagen
ville besluta, att uppsiktslagen utsträcktes att omfatta sådana gods,
som ägde ett taxeringsvärde av minst 125,000 kronor och på samma gång en
åkerareal av mer än 75 hektar.
I sitt i ärendet avgivna utlåtande anförde sammansatt andra lag- dteh jordbruksutskott
beträffande ovannämnda motioner följande.
Jordsakkunniga hava funnit de föreslagna särskilda bestämmelserna om
jordbruksarrenden under fideikommiss och om vissa andra stadigvarande
jordbruksarrenden ej vara av den beskaffenhet, att de såsom komplement
tarva särskilda vanhävdsbestämmelser. Denna uppfattning har departementschefen
delat. Utskottet vill giva sin anslutning härtill och kan således icke
biträda den i motionerna framförda åsikten, att uppsiktslagen borde erhålla
tillämpning på även dylika jordbruk. Utskottet har för övrigt i sitt förutnämnda
utlåtande nr 1 hemställt, att de av Kungl. Majit föreslagna särskilda
bestämmelserna rörande den senare kategorien av arrenden icke skola godtagas
av riksdagen.
I fråga om herr Lindhagens yrkande i motionen I: 316 vill utskottet erinra,
att samma yi''kande framställts av herr Lindhagen i hans reservation
till jordkommissionens betänkande i ämnet. Då utskottet anser, att uppsiktslagen
helt bör ansluta sig till arrendelagens särskilda bestämmelser rörande
arrenden under bolag och övriga med dem i förevarande hänseende jämställda
rättssubjekt, följer härav, att utskottet ej heller kan biträda herr Lindhagens
sist omförmälda yrkande.
Under åberopande härav hemställde utskottet, att motionerna icke måtte
till någon riksdagens åtgärd föranleda.
Vid utskottets betänkande var fogad en reservation av herr Linder m. fl.
Reservanternas däri framställda yrkande innebar, att lagen skulle vara tilllämplig
jämväl å jordbruksarrenden under fideikommiss och å de arrenden,
som omnämndes i 56 § av Kungl. Majits förslag till arrendelag.
Riksdagen biföll utskottets hemställan.
Vid 1929 års riksdag väcktes inom riksdagens båda kamrar likalydande
motioner, I: 107 av herr Möller och II: 181 av herr Hansson i Stockholm, vari
hemställdes, att riksdagen måtte i skrivelse lill Kungl. Majit anhålla, att
Kungl. Majit måtte skyndsamt låta utarbeta och för riksdagen framlägga förslag
till lag rörande vanhävd å jordbruk.
Under åberopande bland annat av vad tidigare i ämnet förekommit uttalade
motionärerna den meningen, att vanhävdslagen borde omfatta all i enskild
ägo befintlig odlad jord jämte nödiga åbyggnader.
Andra lagutskottet anförde i sitt över motionerna avgivna utlåtande, nr 30:
Det vid innevarande års riksdag framställda yrkandet innebär, att riksdagen
skulle, med frånträdande av sin år 1927 intagna ståndpunkt, hos Kungl. Majit
hemställa örn förslag till en vanhävdslagstiftning, som skulle omfatta alla enskilda
jordägare och alla jordbruksfastigheter oavsett deras storlek.
Såsom skäl för nödvändigheten att giva vanhävdslagen denna utsträckning
har bland annat anförts, alt en lagstiftning på detta område »ej kan förr än
12
Andra lagutskottets utlåtande Nr 17.
den kommer att gälla alla jordägare befrias från att vara en slags klasslag
tillkommen i syfte att hålla efter vissa grupper av jordägare». Den begränsning
av vanhävdslagens giltighetsområde, mot vilken motionärerna vända
sig, beror emellertid därpå, att denna lag är ett komplement till den sociala
arrendelagstiftningen, varav följer, att den sistnämnda lagstiftningens omfattning
blivit bestämmande för vanhävdslagens.
En vanhävdslagstiftning gör sig kännbar ej blott för de jordägare, som av
bristande vilja eller insikt vanvårda sin fastighet, utan även för de, som
sakna tillräckliga ekonomiska resurser för dess lämpliga skötsel, samt för
de, som av ekonomiska skäl föranledas att övergå till viss annan driftform vid
brukandet av sin egendom. De betänkligheter, som man med hänsyn härtill
kan hysa mot en utsträckning av vanhävdslagen till att gälla för landets alla
jordbruksfastigheter, framträda med ökad styrka under innevarande för jordbrukarna
svåra ekonomiska tider. Vid en ifrågasatt mindre omfattande utvidgning
av vanhävdslagen till att avse vissa större jordägare, vilka innehava
egendom utöver viss areal och visst taxeringsvärde, skulle så stora svårigheter
möta vid fastställandet av lagstiftningens gränser, att en tillfredsställande
lösning knappast synes kunna ernås.
Utskottet förbiser icke, att därest de ogynnsamma ekonomiska förhållanden,
under vilka vårt jordbruk arbetar, skulle medföra ett nedläggande i större
omfattning av särskilt mindre jordbrukslägenheter i vissa trakter, detta vore
ägnat att tilldraga sig statsmakternas uppmärksamhet. En sådan företeelse
skulle emellertid knappast i första rummet påkalla tillgripande av vanhävdslagstiftning
utan böra närmast behandlas under beaktande av dess ekonomiska
orsaker.
Under åberopande härav hemställde utskottet, att motionerna icke måtte
till någon riksdagens åtgärd föranleda.
Vid utskottets utlåtande voro fogade reservationer dels av herr Linder, dels
av herr Thorberg m. fl., som yrkade, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.
Maj:t hemställa, alt Kungl. Majit måtte låta utreda, huruvida och på vilket
sätt en utvidgning av vanhävdslagen borde ske till att omfatta andra slag av
jordbruk än deni, för vilka lagen vore gällande, dels ock av herr Lindhagen,
som hemställde, att riksdagen ville begära skyndsamt förslag om att gällande
lag matte utvidgas att få tillämpning även å jordbruksarrenden under gods
och därmed jämställda enskilda jordbruk samt å vissa dylika domäners huvudgårdar.
Utskottets hemställan vann riksdagens bifall.
Vid 1931 års riksdag väcktes åter inom riksdagens båda kamrar likalydande
motioner, I: 134 av herr Möller m. fl. och II: 198 av herr Hansson i
Stockholm m. fl., vari bl. a. yrkades, att gällande uppsiktslag skulle utsträckas
till att omfatta även andra slag av jordbruk än dem, som nu falla under lagen.
Andra lagutskottet anförde i sitt över motionerna avgivna utlåtande, nr 17,
bl. a.
Den nuvarande uppsiktslagen har tillkommit som ett komplement till den
sociala arrendelagstiftningen. Denna lagstiftning avser vissa fastigheter, som
tillhöra bolag, ekonomiska föreningar eller enskilda s. k. skogsspekulanter,
och ålägger i flera avseenden jordägaren strängare förpliktelser vid utarrendering
än som funnits påkallade beträffande övriga arrenden. 1 syfte särskilt
att förhindra, att de brukningsdelar, som omfattades av den sociala arrende
-
Andra lagutskottets utlåtande Nr 17.
13
lagstiftningen, nedlades, ansågs det nödvändigt att fullständiga arrendelagstiftningen
med en lagstiftning om uppsikt å sådana brukningsdelar. Uppsiktslagens
giltighetsområde bär fastställts i överensstämmelse härmed, och
dess bestämmelser hava utformats i anslutning till det sålunda angivna
syftet.
Det torde därför ur lagteknisk synpunkt vara mindre lämpligt att utvidga
gällande uppsiktslag till att omfatta även sådana jordbruk, som icke beröras
av den sociala arrendelagstiftningen. Skulle motionärernas önskemål tillgodoses,
skulle detta måhända erfordra, att en härefter särskilt avpassad vanhävdslagstiftning
utarbetades.
Frågan att införa en vanhävdslagstiftning för all i enskild ägo befintlig
jord har, såsom ovan nämnts, vid upprepade tillfällen varit föremål för riksdagens
övervägande. De krav, som i denna riktning framförts, hava emellertid
icke vunnit bifall. Utskottet finner ej heller skäl att frångå den ståndpunkt i
ämnet, som utskottet intog vid 1929 års riksdag. Att anordna kontroll över
huru jorbrukarna utöva sin näring skulle ur principiell synpunkt måhända
komma alt betraktas som ett första steg mot införande av en uppsiktslagstiftning
för näringsidkare över huvud. Utskottet vill ingalunda bestrida, att det
är ett allmänt intresse av synnerlig vikt, att den odlade jorden hålles i god
hävd, men för det stora flertalet jordbrukare, vilka utöva lantbruk som yrke,
torde en vanhävdslagstiftning icke vara erforderlig, då det ligger i deras eget
intresse alt så hävda jorden, att de därav kunna erhålla sin utkomst. Därest
den yrkesmässige jordbrukaren av bristande vilja eller insikt låter vanhävd
komma sig till last, torde han i regel inom kort bliva nödsakad att överlämna
sin fastighet i andra händer.
Stora svårigheter skulle uppstå att i lag så utforma själva vanhävdsbegreppet,
att jordägarens berättigade krav på den rörelsefrihet, som kan vara nödvändig,
särskilt för driftens omläggning i kristider, bleve tillgodosedda.
I den mån vanhävd förorsakas av ekonomiska svårigheter för jordägaren,
torde det icke i första hand vara påkallat att tillgripa lagstiftning till förhindrande
härav. Såsom utskottet framhöll i sitt utlåtande i ämnet vid 19-29
års riksdag, böra dylika fall av vanhävd främst behandlas under beaktande
av deras ekonomiska orsaker. Även om, såsom motionärerna ifrågasatt, vid
lagstiftning hänsyn skulle tagas till vederbörandes ekonomiska oförmåga att
skola sitt jordbruk, skulle det vid tillämpningen bliva synnerligen vanskligt
att avgöra, i vad mån sådan oförmåga verkligen föreligger.
Därest lagstiftningen skulle begränsas till att avse endast vissa större jordbruksfastigheter,
skulle, såsom utskoltet tidigare erinrat, så stora svårigheter
möta vid uppdragandet av lagstiftningens gränser, att en tillfredsställande lösning
knappast skulle kunna ernås.
På grund av vad sålunda anförts anser sig utskottet icke kunna förorda
bifall till motionärernas ifrågavarande yrkande.
Reservationer anfördes dels av herr Linder m. fl., vilka ansågo, att riksdagen
borde hemställa örn utredning huruvida, i vilken män och på vilket
sätt en lagstiftning för beivrande av uppenbar vanhävd må komma till stånd,
omfattande jordbruk av andra slag än dem som falla under den nu existerande
uppsiktslagen, dels ock av herr Lindhagen, vilken ansåg, att riksdagen
borde begära förslag i syfte att gällande uppsiktslag måtte utvidgas och få
tillämpning jämväl å mindre jordbruksarrenden under fideikommiss och
andra större gods samt å fideikommissfastigheter och andra större jordbruksdomäner.
Utskottets hemställan vann riksdagens bifall.
14
Andra lagutskottets utlåtande Nr 17.
På förslag av andra lagutskottet (utlåtande nr 41) hemställde 1931 års riksdag
i skrivelse den 30 maj 1931, nr 323, att Kungl. Majit måtte föranstalta
örn fortsatt utredning rörande utvidgning av 1925 års lag angående förbud
i vissa fall för bolag och förening att förvärva fast egendom ävensom av
den norrländska arrendelagen och uppsiktslagen att omfatta jämväl vissa
stiftelser samt för riksdagen snarast möjligt framlägga det förslag, vartill
utredningen kunde giva anledning.
I proposition, nr 191, till 1932 års riksdag framlades förslag till lag örn
ändring i 1925 års ovannämnda lag, avseende bl. a. lagens utvidgning till att
avse även stiftelser. I denna proposition uttalade föredragande departementschefen
att den i riksdagens ovannämnda skrivelse nr 323 berörda frågan
örn utvidgning av den norrländska arrendelagen och uppsiktslagen att omfatta
vissa stiftelser krävde ingående utredning och icke vore av den brådskande
beskaffenhet som spörsmålet om ändring i förbudslagen.
Detta uttalande lämnades av andra lagutskottet (utlåtande nr 34), som behandlade
propositionen, samt av riksdagen utan erinran.
Sedan 1936 års riksdag på förslag av andra lagutskottet (utlåtande nr 30)
genom skrivelse den 25 april 1936, nr 180, hemställt om utredning beträffande
vissa angivna frågor rörande arrendelagstiftningen tillkallade chefen
för jordbruksdepartementet, efter bemyndigande av Kungl. Majit den 8 maj
1936, fem sakkunniga för att verkställa utredning och avgiva förslag rörande
arrendelagstiftningen. Enligt direktiven för de sakkunniga, som antogo benämningen
1936 års arrendeutredning, skulle uppdraget bland annat avse en
omprövning av frågan örn den sociala arrendelagstiftningens tillämplighetsområde.
I utredningsuppdraget borde emellertid även ingå att överväga och
avgiva förslag till ändringar, som av utredningen kunde finnas påkallade,
jämväl i andra författningar än nyttjanderättslagen och den norrländska
arrendelagen, i den mån de ägde samband med eller eljest anknöte till förevarande
lagstiftning, såsom 1927 års lag angående uppsikt å vissa jordbruk.
Förslag örn utvidgning av uppsiktslagen framkom vid 1936 års riksdag i
anslutning till yrkanden örn sänkning eller borttagande av den s. k. nedre
arealgränsen inom den sociala arrendelagstiftningen (motionerna I: 159, lii
366 och 11:481). Efter förslag av andra lagutskottet (utlåtande nr 46) anhöll
riksdagen i skrivelse till Kungl. Majit den 23 maj 1936, nr 259, att
Kungl. Majit ville låta verkställa utredning, huruvida och på vad sätt det är
lämpligt att ändra bestämmelserna i de sociala arrendelagarna om minimiarealen
för de jordbruk, som falla under lagarna, i syfte att åstadkomma
sådana arealbestämmelser, att lagarna bliva tillämpliga å fastigheter, vid
vilka arrendatorn av jordbruket kan erhålla sin huvudsakliga bärgning, oavsett
beskaffenheten av de ägoslag, som ingå i jordbruksenheten, samt för
riksdagen framlägga de förslag, vartill utredningen kan giva anledning.
Andra lagutskottet framhöll i sitt berörda utlåtande, nr 46, att på grund
av det nära samband, som förefunnes mellan de sociala arrcndelagarna och
uppsiktslagen, vöre gränsdragningen mellan fastigheter, för vilka de sär
-
Andra lagutskottets utlåtande Nr 17.
15
skilda sociala arrendebestämmelserna skulle gälla, och andra fastigheter av
betydelse jämväl för frågan om de fastigheter, som skulle vara underkastade
uppsiktslagen.
Genom beslut den 8 juli 1936 uppdrog Kungl. Majit åt 1936 års arrendeutredning
att i samband med den utredning, som anförtrotts densamma,
upptaga de i skrivelsen nr 259 omförmälda spörsmålen till behandling.
Även vid 1938 års riksdag var frågan örn uppsiktslagens tillämpningsområde
föremål för riksdagens uppmärksamhet. Sålunda yrkades i motion I:
lil av herrar Per Andersson och Sten, att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Majit anhålla om utredning och framläggande av förslag till sådan
ändring av lagen, att densamma jämväl komme att gälla för stiftelser. Vidare
föreslogs i motion lii 77 av herr Persson i Norrby, att lagen måtte utsträckas
till att även omfatta jordbruk av i lagen avsett slag med under 4
hektar inrösningsjord.
I sitt över motionerna avgivna utlåtande, nr 32, hemställde andra lagutskottet
— som förutsatte att de i motionerna berörda spörsmålen inom 1936
års arrendeutredning ägnades den uppmärksamhet de otvivelaktigt förtjänade
— att motionerna icke måtte föranleda till någon riksdagens åtgärd.
Riksdagen biföll utskottets hemställan.
1936 års arrendeutredning avlämnade den 9 november 1938 betänkande
med förslag till ändringar i arrendelagstiftningen (statens offentl. utr. 1938:
38). Förslaget innebär en utvidgning av den s. k. sociala arrendelagstiftningen.
Denna skall enligt förslaget utsträckas till att avse jämväl torp och
andra arrendefastigheter, som lyda under huvudgårdar tillhöriga enskilda
personer eller fideikommiss, ävensom brukningsdelar ägda av stiftelser eller
ideella föreningar. Såsom villkor för tillämpligheten föreskrives liksom nu
att arrendefastigheten ej får omfatta större areal odlad jord än 25 hektar.
De sociala arrendebestämmelserna skola med vissa undantag gälla även
beträffande sådana småställen under hithörande ägarkategorier, vilka för
närvarande lyda under den s. k. allmänna arrendelagen; den nuvarande
nedre arealgränsen örn 4 hektar har borttagits.
I fråga om tillämpningsområdet för uppsiktslagen anförde utredningen
bland annat följande.
Den föreslagna utvidgningen av tillämpningsområdet för den sociala arrendelagstiftningen
framkallar i sin tur frågan örn en utsträckning av 1927
års lag angående uppsikt å vissa jordbruk. Detta följer redan därav, att
nämnda lag för närvarande direkt ansluter till arrendelagstiftningen, nämligen
på så sätt att den äger tillämpning allenast å brukningsdel, som är av
den beskaffenhet och omfattning samt tillhör sådan ägare, att med avseende
å arrende därav gäller norrländska arrendelagen eller vad i nyttjanderättslagen
är särskilt stadgat örn jordbruksarrenden under bolag och med dem
likställda jordägare. Uppenbart är emellertid, alt frågan örn uppsiktslagens
tillämpningsområde icke kan behandlas enbart såsom en av formella skäl
påkallad följdändring i anledning av arrendelagstiftningen. Utvidgas detta
tillämpningsområde i samina omfattning som föreslagits beträffande den sociala
arrendelagstiftningen, innebär detta, alt en betydande mängd fastighe
-
16
Andra lagutskottets utlåtande Nr 17.
ter, vilka i flera hänseenden förete stora olikheter sinsemellan, komma att
inrymmas under en offentlig kontroll, för vilken åtminstone vissa av de
därav berörda ägarekategorierna hittills stått främmande. Vid bedömande
härav framställer sig även till eftertanke, varför en lag, som synes lia till
uppgift att förebygga vanhävd, till sin giltighet skall inskränkas till vissa
slag av jordbruksfastigheter och icke ifrågakomma med avseende å den ur
folkförsörjningssynpunkt vida viktigare jord, som står utan samband med
den sociala arrendelagstiftningen. Denna fråga tangerar själva grunden för
uppsiktslagen.
Såsom redan i inledningen till detta betänkande antytts, var det från början
två skilda problemkomplex, som lågo till grund för strävandena att få
till stånd en uppsiktslag. Å ena sidan tog nian siklö på det önskemål, som
i och för sig ur nationalekonomisk synpunkt föreligger, att jordbruksjord ej
utsättes för vanhävd. Å andra sidan ville nian med uppsiktslagen förebygga
vissa i ekonomiskt och socialt hänseende skadliga verkningar — i form av
vanhävd och minskning av antalet brukningsdelar — som kunde befaras
bliva cn följd av den skärpta arrendelagstiftningens genomförande. Ehuru
uppsiktslagen, sådan den redan 1909 antogs, kail anses motsvara allenast
det senare av de båda angivna huvudsyftena, har dock uppfattningen att
lagen borde vara en självständig vanhävdslag spelat en framträdande roll
och tagits till utgångspunkt för yrkanden örn utsträckning av tillämpningsområdet
eller principiell omläggning av lagens räckvidd och innehåll.
Ehuru inom arrendeutredningen icke saknats sympatier för en vanhävdslagstiftning
av allmängiltig räckvidd, har arrendeutredningen likväl icke ansett
sig kunna till närmare prövning upptaga denna vittutseende fråga. Det
synes uppenbart att en sådan lagstiftning ej kan genomföras utan ingående
undersökning, i vad mån behov föreligger av elt statligt ingripade av detta
slag. Frågan härom synes även upprulla principiella spörsmål, vilka måste
anses falla utom ramen för det åt arrendeutredningen meddelade uppdraget.
Såsom skäl för en allmän vanhävdslagstiftning kan det i varje fall icke vara
tillräckligt att åberopa, att man därigenom skulle undgå vissa, av uppsiktslagens
begränsning till särskilda fastighetskategorier härrörande konsekvenser,
vilka man förmenat stå i sirid med en följdriktig tillämpning av principen
om allas likhet inför lagen.
Arrendeutredningen anser sig sålunda böra utgå från att uppsiktslagen
liksom hittills allenast skall utgöra ett komplemnet till den sociala arrendelagstiftningen.
Den skall avse ett ingripande mot vanhävd samt mot olämpligt
nedläggande av brukningsdelar, men allenast i fråga om sådan jord, där
dylika företeelser kunna uppkomma såsom följd av jordägares oviliighet att
underordna sig skärpta arrendebestämmelser. Härav följer att uppsiktslagen
icke bör erhålla större räckvidd än som motsvarar tillämpningsområdet
för den sociala arrendelagstiftningen. Huruvida uppsiktslagens räckvidd bör
vara exakt lika med sagda tillämpningsområde eller mindre än detta, är däremot
en fråga som tarvar särskilt övervägande. Det gäller härvidlag att bedöma,
huruvida den föreslagna utvidgningen av den sociala arrendelagstiftningen
skulle föranleda därav berörda jordägare alt i någon avsevärd omfattning
nedlägga hittillsvarande arrendejordbruk. Ehuru fasta hållpunkter
för detta bedömande knappast stå att uppbringa, förrän det visat sig huru
den föreslagna arrendelagstiftningen uppfattas å jordägarehåll, har arrendeutredningen
för lagförslagets utformning likväl måst bilda sig en mening i
denna angelägenhet.
Vad beträffar de under fideikommiss, enskilda godsägare, stiftelser och
ideella föreningar lydande fastigheter, till vilka den sociala arrendelagstift
-
Andra lagutskottets utlåtande Nr 17.
17
ningen enligt arrendeutredningens förslag skulle komma att utsträckas, kan
det förefalla, som örn behovet av det särskilda uppsiktssystemet skulle bliva
mindre framträdande än i fråga om de fastigheter under bolag och därmed
likställda, vilka för närvarande äro ställda under uppsikt. Ue farhågor som
föranlett införandet av uppsikt lära nämligen delvis lia haft sin grund däri,
att jordägare av sistnämnda kategori i främsta rummet lia sitt ekonomiska
intresse riktat på tillgodogörandet av skogstillgångarna och att de måhända
i viss mån bedöma frågan örn jordbrukets vidmakthållande ur den industriella
rationaliseringens synvinkel. Detsamma kan naturligen icke sägas örn
sådana jordägare, för vilka inkomsterna av jordbruket — det egna eller det
utarrenderade — spela den viktigaste rollen. Alt den föreslagna arrendelagstiftningen
skulle föranleda någon märkbar omläggning av odlingsmarkens
produktiva utnyttjande torde, åtminstone såvitt angår de egentliga jordbruksbygderna,
näppeligen vara att befara.
Emellertid lärer det icke böra frånses att de skärpta arrendebestämmelserna
—- och detta gäller främst den jordägaren ålagda nybyggnadsskyldigheten
— även på nu förevarande område skulle kunna frammana en tendens
till sammanslagning av brukningsdelar och måhända till nedläggande av
mera avsides belägna torpställen, med andra ord till en rationaliseringsprocess,
vars närmare förlopp det kan vara ett socialt intresse att övervaka. Och
därest det verkligen skulle förekomma, att god och välbelägen åkerjord utlades
till skog eller finge ligga obrukad, utan att möjlighet funnes att lagligen
beivra en dylik misskötsel, torde det kunna förutses, att den allmänna
opinionen skulle starkt reagera mot en lagstiftning, som ej bättre tillgodosåge
det allmännas intressen. Arrendeutredningen har i betraktande härav icke ansett
sig kunna underlåta att föreslå uppsiktssystemets utsträckande även till
de av den föreslagna sociala arrendelagstiftningen omfattade fastigheter,
vilka lyda under fideikommiss, enskilda godsägare, stiftelser och ideella föreningar.
Under förutsättning att bestämningen av begreppet vanhävd — såsom
i 3 § föreslås — göres något mindre rigorös än vad nu är fallet, torde
uppsiktslagens tillämplighet på nämnda fastigheter ej föranleda praktiska
svårigheter av någon betydenhet. Att uppsiktslagen, som i fråga örn fastighetens
byggnader äger tillämpning även när fastigheten är utarrenderad,
medför en förstärkning av kontrollen över den sociala arrendelagstiftningens
efterlevnad, utgör naturligen i och för sig en beaktansvärd fördel.
Bland de fastigheter — under ägare av skilda kategorier — vilka icke
uppnå den nuvarande fyrahektarsgränsen, torde den grupp, som enligt arrendeutredningens
förslag skulle undandragas från reglerna örn minimitid,
optionsrätt och förköpsrätt, i detta sammanhang påfordra viss uppmärksamhet.
Det kan måhända sägas att den föreslagna arrendelagstiftningen icke
beträffande dessa undantagna fastigheter — till största delen huggaretorp
under skogsägande bolag — medför sådana förändringar, att man på grund
därav bär anledning vänta någon starkare tendens till nedläggande av dylika
små jordbruk. Alt nybyggnadsskyldighet ålägges jordägaren även beträffande
sagda fastigheter torde nämligen i allmänhet icke medföra någon verklig
ny börda för honom utan kan närmast jämföras med ett lagfästande av
rådande praxis. Ett strängt vidhållande av tankegången, att uppsiktssystemets
införande skulle betingas allenast av behov, som aktualiseras genom den
sociala arrendelagstiftningen, skulle sålunda kunna leda till att berörda fastigheter
undantoges från uppsiktslagen. A andra sidan medför uppsikten beträffande
utarrenderade brukningsdelar en förs birk t kontroll över nybyggnadsskyldighetens
fullgörande, eli socialt skydd, på vilket arrendatorer å
småställen kunna göra samma anspråk som övriga arrendatorer. Även ur lagtillämpningens
synpunkt torde det vara lämpligast, alt ifrågavarande fastig
Bihang
till riksdagens protokoll loit. 9 sami. ‘2 avd. Sr 17. 2
18
Andra lagutskottets utlåtande A''r 17.
heter underställas samma kontroll, som funnits behövlig i fråga om andra
till den sociala arrendelagstiftningen hänförliga fastigheter. Slutligen må i
detta sammanhang erinras örn de, bland annat i motioner till 1936 års riksdag,
framförda yrkandena, att uppsiktssystemet borde utvidgas till att avse
även brukningsdelar under fyrahektarsgränsen eller åtminstone sådana, vilka
omfatta odlad jord till en vidd av minst två hektar. De iakttagelser rörande
inträffade vanhävdsfall, vilka ligga till grund för dessa, av andra lagutskottet
i viss mån beaktade krav, kunna tjäna till ledning även vid bedömandet av
de framtida förhållanden, vilka i frågans nuvarande läge bliva avgörande.
På grundval av sålunda gjorda överväganden har arrendeutredningen föreslagit,
att uppsiktslagen skall vara tillämplig, när brukningsdel är av den
beskaffenhet och omfattning och tillhör sådan ägare, att de av utredningen
föreslagna särskilda bestämmelserna för vissa jordbruksarrenden helt eller
delvis äga tillämpning, när brukningsdelen utarrenderas. Mellan tillämpningsområdet
för den sociala arrendelagstiftningen och uppsiktslagen skall sålunda
även enligt arrendeutredningens förslag råda full överensstämmelse.
Beträffande vanliävdslagstiflningens omfattning i geografiskt hänseende
må — utöver vad förut nämnts — framhållas, att den norrländska uppsiktslagen
i sin ursprungliga avfattning gällde de fyra nordligaste länen samt vissa
delar av Gävleborgs och Kopparbergs län. Lagen utsträcktes sedermera dels
genom lag den 10 maj 1912 till återstående delar av Gävleborgs län och dels
genom lag den 2 maj 1917 till Värmlands län. Den år 1927 antagna lagen
har avseende å hela landet.
Med anledning av det i nu föreliggande motion I: 164 framförda antagandet,
atl skogsbolagen avsiktligt föredroge att av befintliga större jordbruk
tillskapa små arrendejordbruk om exempelvis 3.9 hektar inägojord,
som falla utanför uppsiktslagen, må erinras att hithörande spörsmål förut
varit föremål för uppmärksamhet (se härom andra lagutskottets utlåtande
nr 46/1936 sid. 8—10). I detta hänseende må här nämnas, att jordbrukskommissionen
för Västmanlands läns hushållningssällskaps verksamhetsområde
i skrivelse till Kungl. Maj:t den 2 december 1932 anmält, att uppsiktslagen
kringginges sålunda, att vid utarrendering av lägenheter, som tillhört
eller bort tillhöra lagens tillämpningsområde, viss åkerareal fråntoges eller
tillädes lägenheten. Sedan Kungl. Maj:t den 28 augusti 1933 uppdragit åt
sociala jordutredningen att upptaga frågan till prövning, anförde utredningen
i skrivelse till Kungl. Majit den 20 juni 1934, bland annat, att, trots
en ingående undersökning verkställts, hade icke kunnat uppvisas andra
fall än de av jordbrukskommissionen i Västmanlands län anmärkta, då ändring
i utarrenderade lägenheters areal vidtagits för att kringgå den sociala
arrendelagstiftningen och vanhävdslagen. De missförhållanden i berörda
hänseende, som hittills förekommit, syntes icke hava nått den omfattning
att de utgjorde anledning till lagstiftningsåtgärder. Vad som förekommit i
ärendet hade emellertid synts utredningen böra föranleda, att uppmärksamheten
för framtiden riktades på möjligheten, att försök i angivna riktning
Andra lagutskottets utlåtande Nr 17.
19
kunde göras. Det torde därför enligt utredningens mening lämpligen böra
uppdragas åt jordbrukskommissionerna i riket att för framtiden noggrant
följa utvecklingen på området.
Den 21 december 1934 utfärdade Kungl. Maj:t cirkulär, i vilket jordbrukskommissionerna
anbefalldes att, envar för sitt verksamhetsområde, så snart
ske kunde göra anmälan till Kungl. Majit, därest till deras kännedom komme,
att jordägare med avseende å fastighet, varå uppsiktslagen ägde tillämpning,
vidtagit eller hade för avsikt vidtaga åtgärder, ägnade att genom minskning
eller utökning av fastighetens areal undandraga fastigheten tillämpning
av lagen.
Enligt vad utskottet erfarit har hittills någon anmälan av angivet innehåll
icke inkommit till Kungl. Majit.
I detta sammanhang må även nämnas, att jordbrukskommissionen för
Västmanlands läns hushållningssällskaps förvaltningsområde i nyssnämnda
skrivelse till Kungl. Majit den 2 december 1932 omnämnt, att kommissionen
under sina resor inom tjänstgöringsområdet iakttagit, hurusom ett bolag
verkställt skogsodling på odlad mark. Efter det Kungl. Majit den 28 augusti
1933 uppdragit åt sociala jordutredningen att till prövning upptaga jämväl
denna fråga, anförde utredningen — sedan utredningen inhämtat upplysningar
i ärendet från länsstyrelserna, jordbrukskommissionerna och skogsvårdsstyrelserna
i riket ävensom från centralstyrelsen för skogsvårdsstyrelsernas
förbund — bland annat följande.
Det torde icke kunna förnekas, att det är ett viktigt statsintresse, att befintlig
odlad jord bibehålies produktionsduglig för att kunna nyttiggöras i
den allmänna folkförsörjningens tjänst. Därest utläggning av god och välbelägen
åkerjord till skog förekomme i nämnvärd omfattning, kunde det
därför vara ur det allmännas synpunkt önskvärt, att möjlighet till kontroll
och lämplighetsprövning förefunnes. Samma torde vara förhållandet i sådana
fall då visserligen utläggning av åker till skog icke skett genom odlingsåtgärd
men marken får ligga obrukad tills självföryngring inträder. Otvivelaktigt
föreligger i senare fallet i än högre grad än i det förra sådan missskötsel
av produktionsduglig jord, som ur allmänna synpunkter bör förhindras
och beivras. I fråga örn brukningsdel, å vilken vanhävdslagen äger
tillämpning, kan misskötsel, varom nu är fråga, lagligen beivras. Men i fråga
örn annan jord saknas för närvarande möjligheter till ingripande från myndigheternas
sida. Innan lagstiftning för sådant ändamål tillgripes måste
självfallet ett verkligt behov av laglig reglering på området hava gjort sig
gällande. Den av sociala jordutredningen i ärendet verkställda utredningen
kan emellertid icke sägas hava givit vid handen, att sådant behov för närvarande
föreligger. Sociala jordutredningen kan därför icke förorda, att
lagstiftningsåtgärder i föreslagen riktning för närvarande vidtagas. Emellertid
anser sociala jordutredningen, att den föreliggande frågan är av så
stor betydelse för folkförsörjningen, alt man i framtiden bör noggrant följa
utvecklingen på området. Detta torde också utan alltför stor omgång kunna
ske genom jordbrukskommissionerna i riket.
Den 7 juni 1934 utfärdade Kungl. Majit cirkulär, i vilket jordbrukskommissionerna
anbefalldes att, en var för sitt verksamhetsområde, därest lill
kommissionens kännedom komme, antingen alt skogsodling på åkerjord så
-
20
Andra lagutskottets utlåtande Nr 17.
lunda företoges, att skada för det allmänna ur ekonomiska eller sociala synpunkter
uppstode, eller att dylik skada uppkomme genom att åkerjord överfördes
till skogsbruk genom underlåten odling, så snart ske kunde därom
göra anmälan hos Kungl. Maj:t, för den händelse ej kommissionen ägde möjlighet
till ingripande jämlikt vanhävdslagen.
Enligt vad utskottet inhämtat har hittills någon anmälan av angivet innehåll
icke inkommit till Kungl. Maj:t.
Under år 1937 verkställdes en allmän jordbruksråkning i riket. De därvid
insamlade uppgifterna hava numera bearbetats av statistiska centralbyrån,
som i Sveriges officiella statistik (jordbruk med binäringar) lämnat en redogörelse
därför. Även i statistisk årsbok för 1940 (tab. 76) finnas uppgifter
angående landets brukningsdelar m. m. för år 1937.
Antalet brukningsdelar i riket utgjorde 1937 707,758, därav 289,114 med en
åkerareal upp till 0.25 hektar, 52,335 örn 0.26—1 hektar, 58,990 örn 1—2 hektar
samt 113,722 om 2—5 hektar.
Med anledning av de i motionen I: 164/19 intagna uppgifterna angående
antalet brukningsdelar i Västernorrlands och Norrbottens län må nämnas,
att antalet brukningsdelar över 0.25 hektar utgjorde, i det förra länet 24,317
och i det senare 18,317. Av dessa brukningsdelar vörö i Västernorrlands län
72.8 procent och i Norrbottens län 76.9 procent under 5 hektar.
Beträffande utarrenderade brukningsdelars antal och åkerareal i procent
av samtliga brukningsdelar finnas i 1937 års jordbruksråkning uppgifter endast
i fråga om brukningsdelar med mera än 2 hektar åker. Hela antalet sådana
brukningsdelar utgjorde 307,319. Av sistnämnda antal voro 59,134 utarrenderade
(19.2 °/o), under det att 248,185 (80.8 %) brukades av ägaren
själv. Till brukningsdelar med mera än 2 hektar åker hörde en sammanlagd
åkerareal av 3,589,972 hektar (all åker utgjorde 3,731,038 hektar), varav
2,636,870 hektar (73.5 %) brukades av ägaren själv och 953,102 hektar
(26.5 %) av arrendator.
Utarrenderade brukningsdelar förekomma i den relativt sett minsta utsträckningen
vid småbruken, under det att arrendesystemet nått åtskilligt
större omfattning vid de större brukningsdelarna.
Beträffande arrendesystemets utbredning i olika delar av landet må nämnas,
att detsamma förekommer i stor utsträckning inom ett sammanhängande
område, som utgöres av Uppland, Södermanland, Östergötland och norra
kustlandet i Kalmar län, samt vidare på slättbygden i Malmöhus län och i
hela Bergslagen, där bruks- och trävarubolagens jordinnehav nått den största
omfattningen. Däremot har arrendesystemet sin minsta omfattning på Gotland,
i Blekinge läns skogsbygd, i Västernorrlands läns kustland samt i Västerbottens
och Norrbottens län, inom vilka områden åkerjorden till mera
än 90 % brukas av självägare.
21
Andra lagutskottets utlåtande Nr 17.
Frågor rörande yaiiliävdsbegreppet m. m.
Enligt 1 § i 1927 års uppsiktslag skall beträffande sådan brukningsdel, som
avses i lagen, uppsikt hållas däröver att brukningsdelen ej vanhävdas, vare
sig därigenom att jordbruket så vanskötes, att dess vidmakthållande äventyras,
eller därigenom att nödiga byggnader bortföras eller lämnas utan underhåll.
Därest brukningsdel är utarrenderad, skall jämlikt 2 § som regel
lagens bestämmelser äga tillämpning endast i fråga om nödiga byggnader.
1 lagens 3 § lämnas i vissa avseenden en närmare beskrivning av vanhävdsbegreppet.
Sålunda angives i första stycket, att till vanhävd ej är att hänföra
nedläggande av jordbruk å äga, som på grund av sin naturliga beskaffenhet
eller annan omständighet måste anses alldeles olämplig för jordbruk.
I andra stycket fastställes, att såsom vanhävd ej heller skall anses, att byggnad,
som genom sammanslagning av brukningsdelar blivit obehövlig, bortföres
eller lämnas utan underhåll, såvida brukningsdelarna till beskaffenhet
och omfattning äro sådana, att först genom deras sammanslagning uppkommer
jordbruk, därav brukaren kan erhålla sin huvudsakliga bärgning. Slutligen
stadgas i 14 § att brukningsdel må tagas i anspråk för bostadsändamål
eller för beredande av plats för industriell anläggning eller i annat liknande
syfte, om länsstyrelsen efter jordbrukskommissionens hörande prövar
det nödigt, samt att, därest i annat fall än i 3 § andra stycket sägs synnerliga
skäl föreligga, att brukningsdel sammanslås med annan, länsstyrelsen
äger efter kommissionens hörande tillåta, att byggnad, som genom sammanslagningen
blir obehövlig, bortföres eller lämnas utan underhåll.
Enligt lagen skall för uppsiktens utövande å de brukningsdelar, som falla
under lagen, för varje hushållningssällskaps förvaltningsområde finnas en
jordbrukskommission, bestående av tre ledamöter. Då kommissionen finner
skälig anledning antaga, att brukningsdel är utsatt för vanhävd, äger kommissionen
förordna gode män att företaga syn å fastigheten. Efter verkställd
syn å stället skola gode männen däröver till kommissionen avgiva redogörelse
jämte förslag till de åtgärder, som för vanhävdens avhjälpande må finnas
nödiga. Därest kommissionen med ledning av synemännens utlåtande finner,
att vanhävd föreligger, skall kommissionen söka träffa skriftlig överenskommelse
med ägaren, varigenom denne åtager sig att inom viss tid, högst fyra
år, vidtaga erforderliga åtgärder för avhjälpande av vanhävden. I överenskommelsen
skall angivas, vilka åtgärder ägaren skall vidtaga samt beträffande
varje särskild åtgärd utsättas den tid, inom vilken densamma skall vara
fullgjord. Om frivilllig överenskommelse ej kan träffas eller ägaren ej fullgör
sitt åtagande enligt överenskommelsen, äger kommissionen vid domstol föra
talan mot ägaren. Domstolen äger därvid föreskriva erforderliga åtgärder lör
vanhävdens avhjälpande och förelägga ägaren viss tid, högst fyra år, inom
vilken varje särskild åtgärd skall hava vidtagits. Försiltes den av domstolen
utsatta liden, äger domstolen på yrkande av kommissionen meddela ägaren
nytt föreläggande att avhjälpa vanhävden. Underlåter fastighetsägare alt inom
föreskriven tid fullgöra åtgärd, som fastställts genom frivillig överenskom
-
22
Andra ladu! skot teis utlåtande Nr 17.
melse eller bestämts av domstol, skall ägaren efter åtal, som anhängiggöres
av allmän åklagare på uppdrag av kommissionen, ådömas bötesstraff, minst
200 och högst 5,000 kronor. Är ägaren bolag eller förening, skall bötespåföljd
drabba envar, som under den föresätta tiden enligt stadgande i lag ägt företräda
bolaget eller föreningen. Dock skall den, som finnes ej hava i avsevärd
grad bidragit därtill att åtgärden ej fullgjorts, vara fri från ansvar. Motsvarande
gäller beträffande den eller dem, som enligt stadgande i lag må hava
företrätt enskild fastighetsägare. Örn brukningsdel, efter det att densamma
varit föremål för syn enligt uppsiktslagen, upplåtes på arrende, är ägaren
ändock ansvarig för avhjälpande av den vanhävd, som förefanns vid tiden
för synen. Överlåtes fastigheten efter synen till ny ägare, är förre ägaren likväl
ansvarig för avhjälpande av den vid synen befintliga vanhävden, därest
ej kommissionen medgiver, att ansvarigheten övertages av den nye ägaren.
Frågan om vanhävdsbegreppets utformande har vid upprepade tillfällen
varit föremål för riksdagens övervägande.
I sitt år 1904 avgivna betänkande upptog norrlandskommittén ett förslag
till lag innefattande bestämmelser till förekommande av vanhävd å vissa
jordbruk i Norrland och Dalarna. I detta lagförslag intogs den bestämmelsen,
att egendom, som avsåges i förslaget, icke finge så vanvårdas, att jordbrukets
avkastningsförmåga uppenbarligen äventyrades, och ej heller för
.jordbruket nödiga byggnader bortföras eller lämnas att förfalla.
Kommittén anförde i sitt betänkande:
Man bör skilja mellan olika slag av vanhävd. Det kan förekomma en
vanskötsel, som endast föranleder, att jord för tillfället eller för den närmaste
framtiden avkastar mindre än vad den eljest kunde och borde, men som är
lätt att avhjälpa och bättra genom några års driftigt arbete.
Men det kan också tänkas, att vanvården tager ett sådant omfång, att odlad
jord småningom återgår till naturtillståndet, att det kapital, som ligger
i jordens egenskap av att vara odlad, försvinner och att dess avkastningsförmåga
för framtiden sålunda väsentligt reduceras.
Emellan dessa båda fall är det sålunda samma skillnad som emellan en
ränteförskingring och en kapitalförskingring. Gränsen är naturligtvis i någon
män svävande, men det bör dock ej möta någon större svårighet att i
ett givet fall avgöra, om densamma är passerad eller ej. Mot det lindrigare
slaget av vanvård torde staten icke böra ingripa lika litet som staten eljest
söker framtvinga produktiv verksamhet eller bestraffar en enskild, som på
grund av bristande förmåga eller insikter icke kan sköta sitt yrke så som
lian borde. Mot den grövre vanvården åter, den, som sker så att säga avsiktligt,
därför att jordens ägare icke vill vara jordbrukare, och som tydligen
leder till odlingens tillbakagång samt berövar den kommande generationen
förmånen att få emottaga uppbruten jord till samma omfattning och
avkastningsförmåga, som de gångna släktenas arbete berett åt den närvarande,
mot denna vanvård synes staten vara berättigad att ingripa.
Till motivering av det i lagförslaget upptagna vanhävdsbegreppet yttrade
kommittén efter redogörelse för vissa förutsättningar för lagens tillämplighet
följande:
Vidare förutsättes för lagens tillämplighet, att vissa grövre slag av vanvård
förekommit. Hit hör till en början, att egendom så vanvårdas, att jord
-
Andra lagutskottets utlåtande Nr 17.
23
brukets avkastningsförmåga uppenbarligen äventyras. Det vanligaste fallet
härvid är, att, såsom ofta skett, åkrar och ängar lämnas utan skötsel, så
att de efter hand förvandlas till mer eller mindre skogbeväxta utmarker,
eller att skördar år efter år tagas utan att ersättning lämnas, så att jorden
småningom utarmas. Är en odlad äga emellertid till jordmånen så dålig, att
dess avkastning icke ersätter brukningskostnaden för en på stället bosatt
åbo, då kan dess utläggande till skogsmark naturligen icke anses såsom sådan
vanvård, som i denna § avses. Någon minskning i jordbrukets avkastningsförmåga
kommer åtgärden nämligen då icke att medföra.
Kommittén har vidare föreslagit, att såsom sådan grövre vanvård, varom
nu är fråga, skulle anses jämväl om för jordbruket nödiga byggnader bortföras
eller lämnas att förfalla. Dessa åtgärder behöva visserligen icke alltid
medföra, att själva jordbruket försämrats, ty detta kan sammanläggas
med annat jordbruk, som äger för båda fastigheterna tillräckliga byggnader.
Men fastighetens värde såsom självständig jordbrukspossession förminskas
likväl därigenom i högst avsevärd grad, och lika litet som trävaruindustrien
bör få föranleda därtill, att landets odlade område minskas, lika litet bör det
tillåtas, att densamma orsakar en reducering av de särskilda självständiga
brukningsdelarnas antal. I de flesta fall är emellertid ifrågavarande förfarande
med t. ex. husen på ett gammalt f. d. bondehemman icke förestavat
av några skäl av berörda beskaffenhet, utan utgör tvärtom det mest talande
beviset för ägarens avsikt att lämna jordbruket åt sitt öde.
Inom kommittén anfördes i denna del reservation dels av herr Lindhagen,
dels ock av herrar Claéson, Kempe och Lindman. Förstnämnde reservant ville
fastställa vanhävdsbegreppet så, att vanhävd skulle anses föreligga, bland
annat, örn jordbruket och byggnaderna vore i sämre tillstånd än det, vari
de uti bondehand varande jordbrukslägenheterna i orten i allmänhet befunne
sig. Vad sålunda stadgats skulle dock ej gälla, där det efter noggrann
undersökning befunnes, att jordmånen å en upptagen odling ej ägde det odlingsvärde,
att jorden kunde med fördel brukas ens av någon, som saknade
andra utvägar till försörjning.
De tre övriga reservanterna ville bestämma vanhävdsbegreppet på sådant
sätt, att vanhävd skulle anses föreligga, örn fastighet så vanvårdades, att jordbrukets
avkastningsförmåga uppenbarligen äventyrades. Dessa reservanter
framhöllo, att från lagen borde undantagas all jord av den beskaffenhet, att
dess odling ej lönade sig, samt att till vanhävd ej borde räknas, att en jordägare
sammansloge två eller flera brukningsdelar till en större gård och borttoge
eller läte förfalla de byggnader, som vid ett sådant brukningssätt ej
längre vore nödiga. Genom ett dylikt tillvägagående förminskades nämligen
icke arealen av odlad jord, och likaväl som det vore lämpligt, att en jordägare
dreve eli mindre jordbruk, lika lämpligt kunde det enligt reservanternas
mening i andra fall vara, all en annan tillätes driva ett större jordbruk,
allra helst della senare bade större möjlighet alt lämna produkter till avsalu
jin det förra.
Det av Kungl. Majit vid 1907 års riksdag framlagda förslaget till vanhävdslag
för Norrland och Dalarna upptog samma definition av vanhävdsbegreppet,
som lämnats i norrlandskommitténs förslag. 1907 års förslag lill
vanbävdslag förföll emellertid lill följd av kamrarnas skiljaktiga beslut.
24
Andra lagutskottets utlåtande Nr 17.
Vid 1909 års riksdag framlade Kungl. Maj:t ånyo förslag till vanhävdslag
för Norrland och Dalarna. I 1 § av detta förslag stadgades, att beträffande
de fastigheter, förslaget avsåge, uppsikt skulle hållas däröver, att icke jordbruket
nedlades eller ägor och byggnader eljest så vanvårdades, att jordbrukets
vidmakthållande därigenom äventyrades. Till vanhävd skulle emellertid
enligt 2 § ej hänföras nedläggande av jordbruk å äga, som till sin naturliga
beskaffenhet vore så dålig, att jordbrukets nedläggande därå måste anses
fördelaktigt för en till fastighetens jordbruk för sin utkomst hänvisad åbo.
Föredragande departementschefen anförde vid ärendets behandling:
Med avseende å den grad av vanhävd, som borde föreligga för att föranleda
åtgärder från det allmännas sida, anförde norrlandskommittén i sin motivering,
att kommittén avsåge vanhävd som toge »ett sådant omfång att odlad
jord småningom återgår till naturtillståndet, att det kapital, som ligger i
jordens egenskap av att vara odlad, försvinner och dess avkastningsförmåga
för framtiden sålunda väsentligt reduceras». Den formulering, som i norrlandskommitténs
förslag givits åt denna tanke, kan emellertid föranleda den
uppfattning, att inskridandet bör äga rum redan på ett tidigare stadium än
kommittén avsett, och då jag anser angeläget, att bestämmelserna härutinnan
icke varda föremål för olika tolkning, har jag sökt att finna och i förslaget
införa ett klarare uttryck för vad man i denna del åsyftar.
I ännu ett hänseende torde norrlandskommitténs förslag böra underkastas
en modifikation, som dock även den snarare innebär en redaktionell än
en reell förändring. I motiveringen till kommitténs förslag beröres den händelse,
att en odlad äga är till jordmånen så dålig, att dess avkastning icke
ersätter brukningskostnaden för en på stället bosatt åbo, och förklaras, att i
dylikt fall den ägans utläggande till skogsmark naturligen icke är att anse
som sådan vanvård, som i lagförslaget avses. Det synes mig önskvärt — och
med hänsyn till den formulering, som av mig givits åt 1 § i det förslag, som
jag nu ämnar framlägga för Eders Kungl. Majit, jämväl nödigt — att detta
också får ett uttryck i lagen.
Kungl. Maj:ts förslag föranledde i denna del icke någon erinran från lagutskottets
sida.
Efter sammanjämkning antog riksdagen ett av herr Widén framlagt förslag
av innehåll, att uppsikt skulle hållas däröver, att jordbruket icke nedlades
eller ägor och byggnader eljest så vanvårdades, att jordbrukets vidmakthållande
därigenom äventyrades.
År 1918 förordnade Kungl. Majit häradshövdingen N. Wihlborg och överlantmätaren
O. Nilsson att såsom sakkunniga inom justitiedepartementet biträda
vid en allsidig utredning rörande verkningarna av den norrländska vanliuvdslagen.
De sakkunniga framlade sin utredning den 10 november 1921.
Herrar Wihlborg och Nilsson funno den verkställda undersökningen icke
giva anledning att ändra den i 1 § i 1909 års lag upptagna definitionen å
vanhävd. I ett hänseende syntes dock lagens bestämning av vanhävdsbegreppet
icke vara tillräckligt tydlig, nämligen i fråga örn sammanslagning av
brukningsdelar. Lagrummets avfattning härutinnan torde enligt de sakkunnigas
mening innebära, att hinder för vanvårdande eller bortförande av byggnaderna
å en fastighet förelåge endast, därest jordbrukets vidmakthållande
Andra lagutskottets utlåtande Nr 17.
25
därigenom äventyrades. Lagen hade även tillämpats i överensstämmelse härmed.
Enligt de sakkunnigas åsikt vore intet att erinra däremot. Lagens direkta
syfte vore att förhindra vanhävd av jordbruket. Vid sammanslagning av
två fastigheter, som vore var för sig bebyggda, syntes, därest byggnaderna å
den ena fastigheten vore tillräckliga för båda fastigheternas behov, från ren
hävdesynpunkt intet vara att anmärka mot att den ena fastighetens byggnader
helt eller delvis bortfördes. Tvärtom kunde genom den besparing i
byggnadsunderhåll, som därigenom vunnes, ägaren bliva i tillfälle att nedlägga
större kostnad å jordbruket såsom sådant.
Beträffande bestämmelsen i 2 § i 1909 års lag, att som vanhävd ej skulle
anses nedläggande av jordbruk å äga, som till sin naturliga beskaffenhet vore
så dålig, att jordbrukets nedläggande därå måste anses fördelaktigt för en
till fastighetens jordbruk för sin utkomst hänvisad åbo, framhöllo de sakkunniga
:
Enligt stadgandets innehåll, vilket överensstämmer med vad norrlandskommittén
uttalat i sina motiv, är det allenast den omständigheten, att en
äga till sin naturliga beskaffenhet, d. v. s. till jordmånen är så dålig, att dess
uppehållande såsom odlad icke lönar sig, som berättigar till jordbrukets
nedläggande å ägan. Den verkställda undersökningen, huru detta stadgande
tillämpats av jordbrukskommissionema, har emellertid givit vid handen att
även andra omständigheter såsom svårighet för dikning, frostländighet, avlägsenhet
från vägar o. d. ansetts höra föranleda till ett uteslutanle av uppsiktslagens
tillämplighet.
Herrar Wihlborg och Nilsson anmärkte i anledning härav, att hur viktigt
det än vore, att den mark, som en gång blivit odlad, också bibehölles såsom
sådan i största möjliga utsträckning, det dock vore tydligt, att det icke
kunde vara nationalekonomiskt klokt att genom tvångsmedel vidmakthålla
sådana jordbruk, som redan från början vore dömda att misslyckas. Detta
vore förhållandet ej blott med jordbruk å sådan mark, vars jordmån absolut
icke lämpade sig för jordbruksdrift, utan även med jordbruk å^ vattensjuka
ägor, som icke för rimliga kostnader kunde torrläggas, eller å mark, där
grödan vore alldeles särskilt utsatt för den i de nordligare trakterna så ofta
förekommande nattfrosten. Vad åter anginge jordbruk, som läge avlägset
från vägar eller andra kommnnikationsleder, kunde det icke utan vidare
fastslås, att sådana jordbruk icke borde vidmakthållas. De norrländska orterna
lede som bekant ofta brist på vägar. Man påträffade ej sällan hemman
eller mindre byar, som icke ägde tillgång till annat än en gångväg eller
en ytterst bristfällig körväg. Detta vöre förhållandet ej blott i lappmarkstrakterna
utan även så långt söderut som i Hälsinglands skogsbygder. Den
omständigheten likväl, att sådana hemman eller byar en gång anlagts och
bebyggts, finge anses tyda på, att svårigheterna för åborna i allmänhet ej
vöre större, än att de kunde övervinnas. Ett allmänt medgivande av jordbrukets
nedläggande i dessa oväga trakter kunde naturligtvis icke ifrågakomma.
Fallen borde bedömas vart för sig. Skulle i enstaka fall förhållandena
vara så svårartade, att det vore ogörligt att få ett i obygden beläget
hemman besatt med åbo, syntes uppsiktslagen icke böra lägga hinder i vägen
för jordbrukets nedläggande. Ä ena sidan torde jordbruket a ett sådant
hemman ej kunna drivas utan av en å stället bosatt åbo, och å andra sidan
gingc det ej an att i lagstiftningsväg tvinga människor att framleva en tillvaro,
som läge utanför gränsen för vad som anses såsom minimum av de
sociala levnadsbetingelserna.
26
Andra lagutskottets utlåtande Nr 17.
De sakkunniga hade fått den uppfattningen, att 2 § i uppsiktslagen borde
något ändras. Stadgandet måste lämna utrymme för att avsteg från det i 1 §
givna tvingande lagbudet kunde tagas även för de fall, att, ehuru ägans naturliga
beskaffenhet ur jordbrukssynpunkt vore tillfredsställande, erforderlig
dikning skulle medföra oproportionerliga svårigheter och kostnader, att
ägan vöre frostländig och att belägenheten i förhållande till vägar eller andra
kommunikationsleder vore synnerligen ogynnsam. I anledning härav föreslogo
de sakkunniga, att 2 § skulle erhålla sådan lydelse, att till vanhävd ej
vöre att hänföra nedläggande av jordbruk å äga, som på grund av sin naturliga
beskaffenhet eller någon annan omständighet måste anses alldeles
olämplig för jordbruksdrift.
Emellertid ville de sakkunniga framhålla, att vid tillämpning av 2 § enligt
den föreslagna lydelsen den största försiktighet vore av nöden. Nedläggande
av jordbruket å enstaka ägor borde icke tillåtas med mindre alldeles särskilda
skäl talade därför. An mindre holde, utan att utomordentliga förhållanden
vore för handen, det medgivas, att jordhrukshemman försvunne,
även om de kunde betraktas som varande av mindre betydenhet.
I sitt år 1923 avgivna betänkande framlade jordkommissionen ett utkast
lill lag örn förekommande av vanhävd av jordbruk, vilken lag var avsedd att
gälla hela landet. I 1 § av lagförslaget, vilket avsåg varje fastighet, varå
funnes åker och äng av den omfattning, att därå drivet jordbruk kunde
lämna huvudsaklig bärgning åt en medelstor familj, föreskrevs, att jordbruket
ej finge så vanvårdas, att dess vidmakthållande därigenom äventyrades,
och ej heller för fastigheten såsom särskild brukningsdel nödiga byggnader
bortföras eller lämnas att förfalla. I första stycket av 3 § upptogs, i överensstämmelse
med vad herrar Wihlborg och Nilsson föreslagit, en bestämmelse
av innehåll, att till vanhävd ej vore att hänföra nedläggande av jordbruk
å äga, som på grund av sin naturliga beskaffenhet eller någon annan
omständighet måste anses alldeles olämplig för jordbruksdrift. Slutligen
stadgades i andra stycket av samma §, att utan hinder av lagens bestämmelser
jordbruk finge i den mån det vore oundgängligen nödigt nedläggas
å mark, som erfordrades för industriell anläggning eller bostäder åt ortsbefolkningen
eller annat dylikt ändamål.
Efter redogörelse för tidigare bestämningar av vanhävdsbegreppet framhöll
jordbrukskommissionen:
Beträffande frågan, när vanhävd av jordbruk skulle anses föreligga, kunde
meningarna därom givetvis vara delade. Kommissionen hade emellertid
c-j ansett tillrådligt att härutinnan frångå den princip, som vunnit erkännande
i den norrländska uppsiktslagen. Enligt kommissionens mening rådde
stor skillnad mellan det vanvårdande av jordbruk, som föranledde, att
jorden för tillfället eller för närmaste framtiden avkastade mindre än vad
den eljest kunde och borde, och som vore lätt att avhjälpa och bättra genom
ett eller annat års driftigt arbete, och det fall av vanvård, i vilket fara
förelåge, att odlad jord så småningom återginge till naturtillståndet eller att
dess avkastningsförmåga för framtiden i väsentlig mån reducerades. Endast
i det sistnämnda fallet borde ingripande från det allmännas sida få äga rum.
De sakkunniga, som tillkallats för att undersöka den norrländska vanhävdslagstiftningens
verkningar, hade också i sitt betänkande ställt sig avvisande
mot en utsträckning av det gällande vanhävdsbegreppet.
I ett hänseende ansåge emellertid kommissionen, att uppsiktslagens be -
Andra lagutskottets utlåtande Nr 17.
27
stämning av vanhävdsbegreppet icke visat sig vara tillräckligt tydlig. Härmed
åsyftades frågan, huruvida lagen avsåge att förhindra, att två eller
flera särskilt bebyggda fastigheter sammansloges till en brukningsdel på
sådant sätt, att de för jordbruket avsedda byggnaderna å en eller flera av
fastigheterna bleve onödiga och förty bortfördes eller lämnades att förfalla.
Enligt kommissionens mening borde vanhävdslagstiftningen framför allt
avse att skydda upprätthållandet av de gamla bondebruken. Det vore meningslöst,
örn staten samtidigt med att densamma vidtoge stora ekonomiska
uppoffringar för att genom bildande av nya jordbruk tillgodose en förefintlig
jordhunger med likgiltighet skulle åse, huru gamla jordbruk spolierades.
Det borde därför enligt kommissionens mening principiellt icke tillåtas, att
åbyggnaderna å självständig brukningsdel nedreves eller genom bristande
underhåll finge förfalla, även örn jordbruket å brukningsdelen nödtorftigt
kunde upprätthållas genom dess sammanslagning med annan. Säkerhetsåtgärder
borde sålunda vidtagas, att med dessa brukningsdelar ej förfores på
sådant sätt, att deras återbesättande med egen åbo omöjliggjordes eller försvårades.
För undvikande av ovisshet örn lagens rätta mening hade kommissionen
ansett en omredigering av uppsiktslagens formulering nödvändig.
Enligt 1 § i kommissionens utkast finge sålunda jordbruket ej så vanvårdas,
att dess vidmakthållande därigenom äventyrades, och ej heller för fastigheten
såsom särskild brukningsdel nödiga byggnader bortföras eller lämnas
att förfalla.
Vidkommande stadgandet i 3 § första stycket i lagförslaget hänförde sig
kommissionen till vad herrar Wihlborg och Nilsson i denna del anfört.
Vid 1924 års riksdag väcktes inom riksdagens båda kamrar (I: 93 och
II: 174) motioner, vari hemställdes, att riksdagen ville i skrivelse till Kungl.
Majit anhålla, att Kungl. Majit ville låta skyndsamt utarbeta och för riksdagen
framlägga förslag till vanhävdslag enligt vissa angivna huvudgrunder.
I fråga örn vanhävdsbegreppets utformning framhölls i motionerna, att såsom
vanhävd ej borde anses, därest jordbruket nedlades å en äga, som på
grund av sin naturliga beskaffenhet eller av någon annan omständighet
måste anses olämplig för jordbruksdrift eller som erfordrades för industriell
anläggning, bostäder eller dylikt.
I sitt över motionerna avgivna utlåtande, nr 40, yttrade andra lagutskottet
beträffande vanhävdsbegreppet bland annat följande:
I fråga örn vad som bör anses för vanhävd synes utskottet därunder icke
böra inbegripas sådan vanvård av jordbruket, som endast föranleder, att
jorden för en kortare tid avkastar mindre än vad den eljest kunde eller
borde och som genom ett eller annat års driftigt arbete är lätt att avhjälpa.
Endast därest vanvården av jordbruket tagit den omfattning, att fara föreligger,
att odlad jord så småningom återgår lill naturtillståndet eller att dess
avkastningsförmåga för framtiden i väsentlig grad reduceras, synes utskottet
ingripande från det allmännas sida höra äga runi. Härvid torde dock, såsom
lantbruksstyrelsen i sill yttrande framhållit, vara att beakta, att en omläggning
av odlad jord lill betesmark under vissa omständigheter kan vara
ur jordbrukssynpunkt fullt befogad. Då en dylik åtgärd, nied den avfattning
jordkommissionens utkast äger, möjligen vore att anse såsom vanhävd, synes
en omredigering härutinnan vara erforderlig.
28
Andra lagutskottets utlåtande Nr 17.
I likhet med norrlandskommittén oell jordkommissionen anser även utskottet,
att en av vanhävdslagstiftningens uppgifter bör vara att skydda de
gamla bondejordbruken. Faran för att dessa genom sammanslagningar skola
bringas att upphöra torde ökas, därest en social arrendelagstiftning med
begränsning till fastigheter av viss storlek kommer till stånd. Uteslutet torde
nämligen ej vara, att jordägare, som beröras av en dylik lagstiftning, skola
— i avsikt att såmedelst undandraga sig de förpliktelser, lagstiftningen skulle
medföra för dem — försöka sammanföra sina fastigheter till jordbruk av
den storlek, att lagen ej blir tillämplig å desamma. Med hänsyn härtill synes
utskottet det i regel icke böra tillåtas, att åbyggnaderna å de gamla bondehemmanen
nedrivas eller genom bristande underhåll få förfalla, även örn
jordbruket å brukningsdelen nödtorftigt kan upprätthållas genom dess sammanslagning
med annan. Tillfällen givas emellertid ej sällan, då en sammanslagning
av alltför små eller illa belägna brukningsdelar med därav följande
ändrad disposition i fråga om fastigheternas åbyggnader är ur nationalekonomisk
synpunkt fullt berättigad. Jorddelningen har mångenstädes i
vårt land särskilt i mera tättbebyggda trakter fortskridit alltför långt. Fastighetsbildningar,
som måste anses vara i hög grad olämpliga för jordbruket,
äro inga sällsynta företeelser. I vissa orter har klyvningsförfarandet kommit
till användning i sådan utsträckning, att de ursprungliga enheterna äro uppdelade
i parceller av ringa storlek. Att denna jordsplittring är till skada för
ett sunt jordbruk, därom torde ej mera än en mening kunna råda. Mångenstädes
fortgår också numera en tendens att sammanföra dessa smärre fastigheter
till jordbruk av den omfattning, som ur nationalekonomisk synpunkt
måste anses önskvärd. Att hinder för dylika sammanslagningar icke
böra resas, synes utskottet vara uppenbart. Behovet av en undantagsbestämmelse
i detta avseende är givetvis dock i sista hand beroende på den omfattning,
som vanhävdslagen erhåller. Kommer lagen att avse all enskild
jord, synes en sådan vara ofrånkomlig.
Vad nu sagts örn sammanslagning av självständiga jordbruk gäller i viss
mån även örn nedläggning av torplägenheter. Ett nedläggande av torp, som
visat sig vara för litet att kunna tillfredsställande försörja sin brukare, synes
sålunda vara något i och för sig fullt befogat.
1 anledning av motionerna hemställde utskottet, att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Majit ville skyndsamt låta utarbeta
och för riksdagen framlägga förslag till lag rörande vanhävd å jordbruk.
Utskottet fann vidare vissa ändringar i 1909 års uppsiktslag böra omedelbart
genomföras och föreslog riksdagen att antaga av utskottet utarbetat förslag
till lag örn ändrad lydelse av 1 och 2 §§ i uppsiktslagen av följande innehåll:
»1
§. Finnes å fastighet på landet, tillhörig bolag eller förening för ekonomisk
verksamhet, åker och äng i den omfattning, att självständigt jordbruk
därå kan idkas, skall uppsikt, på sätt nedan förmäles, hållas däröver att jordbruket
å fastigheten ej så vanvårdas, att dess vidmakthållande därigenom
äventyras, ävensom att för fastigheten såsom särskild brukningsdel nödiga
byggnader icke bortföras eller lämnas att förfalla.
Lag samma---densamma.
Är fastigheten---ansvarig.
Vid prövning--— en fastighet.
2 §. Till sådan vanhävd, som ovan förmäles, är ej att hänföra nedläg -
29
Andra lagutskottets utlåtande Nr 17.
gande av jordbruk å äga, som på grund av sin naturliga beskaffenhet eller
någon annan omständighet måste anses alldeles olämplig för jordbruksdrift.
Utan hinder av vad sålunda stadgats, må ock åbyggnad, som genom jordbruks
sammanslagning med annat bliver obehövlig, bortföras eller lämnas
att förfalla, för så vitt sammanslagningen uppenbarligen är till gagn för bildandet
av bärkraftigt jordbruk.»
Vad utskottet hemställt bifölls av riksdagen.
Den av 1924 års riksdag antagna lagen om ändring i 1909 års uppsiktslag
blev av Kungl. Maj:t godkänd. Lag om ändringarnas genomförande utfärdades
den 11 juli 1924 och trädde i kraft den 22 juli samma år.
I anledning av 1924 års riksdags hemställan örn utarbetande av vanhävdslag
tillkallade Kungl. Majit under samma år fyra sakkunniga (de s. k. jordsakkunniga).
Dessa avlämnade 1926 betänkande, innehållande förslag till
vanhävdslagstiftning.
I fråga örn vanhävdsbegreppet förklarade sig jordsakkunniga sakna anledning
att frångå den gällande lagens bestämning. På grund av en mer tillfällig
vanvård syntes en så allvarlig åtgärd, som ett ingripande från statens sida
innebure, ej böra äga rum. Ej heller finge lagen utgöra hinder för en sådan
omläggning av jordbruket, som ur jordbrukssynpunkt vöre fullt befogad. —
Vad anginge frågan örn sammanslagning av brukningsdelar framhöllo jordsakkunniga,
att bevarandet av de gamla brukningsdelarna vore av stor samhällelig
betydelse. Detta gällde i främsta rummet de självständiga bondejordbruken,
men även sådana mindre brukningsdelar, som ej kunde giva sina brukare
huvudsaklig bärgning, borde skyddas. Jordsakkunniga ville därför i
princip förbjuda ett nedrivande eller förstörande av åbyggnader å befintliga
brukningsdelar. Endast för det fall, att ingen av de brukningsdelar, som
ifrågasattes till sammanslagning, kunde giva sin brukare huvudsaklig bärgning
av därå bedrivet jordbruk samt att genom sammanslagningen uppstode
ett självständigt jordbruk, borde en sammanslagning tillåtas. Därest det, även
örn sådana förhållanden ej förelåge, med hänsyn till jordbruksnäringens gagn
kunde finnas synnerligen önskvärt, att en sammanslagning komme till stånd,
syntes möjlighet böra beredas att genom dispens erhålla tillstånd därtill. Likaledes
föreslogo sakkunniga, att, därest för särskilda undantagsfall erfordrades,
alt jord, varå lagen skulle äga tillämpning, toges i anspråk för industriell
anläggning, bostäder åt ortsbefolkningen eller annat dylikt ändamål, särskilt
tillstånd därtill skulle kunna erhållas.
Det av jordsakkunniga framlagda förslaget innehöll beträffande vanhävdsbegreppet
de bestämmelser, som återfinnas i nu gällande lag, därvid förslagets
2 § upptog de stadganden, som intagits i gällande lags 3 §. I förslagets
13 § återfunnos de i nuvarande uppsiktslags 14 § införda bestämmelserna
örn dispensrätt.
En redogörelse för de över jordsakkunnigas förslag i denna del avgivna yttrandena
återfinnes i andra lagutskottets utlåtande nr 18 vid 1931 års riksdag
sid. 13—19.
30
Andra lagutskottets utlåtande Nr 17.
Vid 1927 års riksdag framlades genom proposition, nr 191, förslag till lag
angående uppsikt å vissa jordbruk. Detta lagförslag var i huvudsak byggt på
jordsakkunnigas förslag.
Vid lagförslagets remitterande lill lagrådet framhöll chefen för justitiedepartementet,
statsrådet Thyrén, alt den olikhet, som förelåge i fråga örn jordbrukets
naturliga förutsättningar i skilda delar av landet, komme i vanhävdslagstiftningen
i betraktande huvudsakligen vid lagens tillämpning. Sålunda
kunde lagen knappast mer än i allmänt hallna ordalag definiera begreppet
vanhävd, men vid lagtillämpningen torde det visa sig, att vad som i en landsända
med all rätt vore att anse sorn vanhävd icke komme att så betraktas
i en annan del av riket.
I fråga om den utformning, vanhävdsbegreppet erhållit i förslaget, anförde
departementschefen:
Beträffande frågan om hur långt vanvård av jordbruket skall hava fortskridit
för att ett ingripande mot jordägaren skall anses befogat hava jordsakkunniga
i huvudsak ställt sig på den nuvarande lagens ståndpunkt. Häremot
har ej heller i yttrandena framställts någon anmärkning.
1 vissa yttranden har gjorts gällande, att stadgandet i 2 § första stycket i
innebure en för långt gående inskränkning i jordägarens intresse att
på ekonomiskt bästa sätt tillvarataga jordens avkastningsmöjligheter, särskilt
i fråga örn rätt att omlägga driften. Det må då först framhållas, att förslaget
i allmänhet ej avser att lörhindra en rationell omläggning av jordbruksdriften
såsom sådan. Däremot medger ej förslaget rätt till nedläggande av jordbruk
å annan äga än sådan, som på grund av sin naturliga beskaffenhet eller någon
annan omständighet måste anses alldeles olämplig för jordbruksdrift. Detta
stadgande, som helt överensstämmer med motsvarande bestämmelse i den
norrländska uppsiktslagen, kan måhända synas rigoröst, särskilt med hänsyn
till förhållandena i vissa delar av södra Sverige. Då nu ifrågasättes, att lagen
skall utsträckas^ till hela landet, skulle en viss modifikation av stadgandet
kunna synas påkallad för att jordägarens intresse att på det ekonomiskt
mest givande sättet utnyttja sin jord ej må motverkas. Emellertid har jag
icke funnit mig böra härutinnan föreslå någon avvikelse från den nuvarande
lagen. Jag utgår därvid från att vid stadgandets tillämpning skälig hänsyn
kommer att tågås till lokala och ekonomiska förhållanden. Genom att detta
stadgande erhölle en mera obestämd avfattning kunde lagen lätt komma att
öppna möjlighet till upprepande av de missförhållanden, vilka föranlett den
nuvarande formuleringen. Faran härför synes större än att en alltför restriktiv
och till orimliga konsekvenser ledande tolkning skall kunna göra sig gällande.
Här föreligger otvivelaktigt ett fall, då lagtillämpningen kan komma
att ställa sig olika i Norrland och i vissa delar av det övriga Sverige. En åtgärd
med avseende å jordens utnyttjande kan i södra och mellersta Sverige
vara fullt befogad, under det att den i Norrland kan vara att hänföra till uppenbar
vanhävd. Sammalunda är förhållandet, då det gäller att avgöra vilka
andra omständigheter än jordens naturliga beskaffenhet må föranleda till antagande,
att en äga måste anses alldeles olämplig för jordbruksdrift.
Vidkommande spörsmålet örn rätt att sammanslå brukningsdelar hava jordsakkunniga
framhållit den samhälleliga betydelsen av de gamla brukningsdelarnas
bevarande såsom självständiga jordbruk. De sakkunniga hava "föreslagit
en skärpning av den gällande lagens bestämmelser i syfte att från förintelse
skydda jämväl de små brukningsdelar, som ej giva sina brukare mer
än nödtorftig bärgning. Mot denna förslagets ståndpunkt hava i flera av de
Andra lagutskottets utlåtande Nr 17.
31
avgivna yttrandena framställts invändningar. Därvid har framhållits, att möjligheter
alt sammanslå brukningsdelar borde, utan att det berättigade syftet
med en vanhävdslagstiftning därmed riskerades, kunna göras något vidare
samt alt lagen ej borde förhindra en av starka ekonomiska skäl betingad utveckling.
Villigt må ock medges, att eit på föreslaget sätt vidgat skydd för
dylika smålägenheter stundom kan vara oförenligt med ett ur ekonomisk synpunkt
fullt rationellt tillgodogörande av jorden. I detta avseende torde emellertid
de sociala synpunkterna kräva särskilt beaktande. Under nuvarande
och säkerligen för lång tid framåt rådande förhållanden, då i städer och stadsliknande
samhällen finnes ett ej obetydligt befolkningsöverskott, som ej där
kan vinna utkomst, är det av största betydelse att för den växande befolkningen
tillvaratagas de försörjningsmöjligheter, som kunna erbjuda sig på landsbygden.
Under sådana omständigheter måste tillses, att redan befintliga odlingsmarker
vidmakthållas och att icke genom nedläggande av existerande
brukningsdelar den jordbrukande befolkningen förminskas. Jag kan därför
ej biträda de framställda anmärkningarna i den mån de innebära, att såsom
regel möjligheten att sammanslå brukningsdelar skall göras vidsträcktare än
jordsakkunniga föreslagit. Emellertid torde utan att det nu antydda syftet
äventyras möjligheten att erhålla dispens i förevarande avseende kunna något
vidgas. Ej blott då det av hänsyn till jordbruksnäringens gagn är synnerligen
önskvärt, att en sammanslagning kommer till stånd, utan jämväl då så är
förhållandet på grund av andra omständigheter, synes dispens kunna medgivas.
Såsom särskilda omständigheter, vilka kunna komma i betraktande, må
framhållas personliga förhållanden, vilka göra en flyttning önskvärd eller
rent av nödvändig, förändrade förhållanden inom näringslivet på orten eller
ett yppande av andra försörjningsmöjligheter för brukningsdelens åbo.
Sammansatt andra lag- och jordbruksutskott lämnade i sitt i ärendet avgivna
utlåtande, nr 2, Kungl. Maj:ts förslag, såvitt detsamma avsåg vanhävdsbegreppet
och dispensrätten, utan erinran. Propositionen vann även i dessa
delar riksdagens bifall.
Vid 1931 års riksdag hemställdes i likalydande motioner, 1:53 av herr
Tamm m. fl. och 11:86 av herr Sandström m. fl., att riksdagen ville hos
Kungl. Maj:t begära sådan omarbetning av lagen den 27 juni 1927 örn uppsikt
å vissa jordbruk, att de av 1924 års riksdag framlagda önskemålen beträffande
vanhävdsbegreppets formulering bliva bättre följda, än som skedde
vid 1927 års lagändring,
att sålunda vanhävdsbegreppet erhåller en mjukare utformning, exempelvis
genom borttagande av ordet »alldeles» i § 3 första stycket,
att nationalekonomiskt önskvärda sammanslagningar av brukningsdelar ej
förhindras, samt
att användande av åkerjord till hostads- eller industriella ändamål ej behöver
vara beroende av Konungens befallningshavandes prövning.
I sitt över motionerna avgivna utlåtande, nr 18, anförde andra lagutskottet
bland annnat följande:
De yrkanden, som framställts i föreliggande motioner, avse i första hand,
att de i uppsiktslagen införda bestämmelserna örn vad som är att hänföra lill
vanhävd måtte så ändras, att såväl nedläggande av jordbruk som sammanslagning
av brukningsdelar må medgivas i större utsträckning än nu är fallet.
Nedläggande av jordbruk får enligt gällande lag ske, då äga antingen på
32
Andra lagutskottets utlåtande Nr 17.
grund av sin naturliga beskaffenhet eller ock till följd av annan omständighet
är alldeles olämplig för jordbruk. Av den ovan lämnade redogörelsen
framgår, att ett stadgande av detta innehåll först upptogs i det betänkande,
som avgavs av de sakkunniga, vilka IDIS tillkallades för att verkställa undersökning
angående verkningarna av 1909 års uppsiktslag. Ue sakkunniga framhöllo,
att nedläggande av jordbruk i vissa fall bolde tillåtas, även om en ägas
naturliga beskaffenhet ur jordbrukssynpunkt vore tillfredsställande, nämligen
då erforderlig dikning skulle medföra oproportionerliga svårigheter och
kostnader, då ägan vore frostländig eller då belägenheten i förhållande till
vägar eller andra kommunikationsleder vore synnerligen ogynnsam. Nedläggning
borde dock enligt de sakkunnigas mening ej få ske, med mindre alldeles
särskilda skäl talade därför. I anslutning härtill utformade de sakkunniga
det stadgande om rätt att i vissa fall nedlägga jordbruk, vilket sedermera med
mindre, formella jämkningar upptogs i följande lagförslag i ämnet och återfinnes
i gällande lag. Vid framläggande av förslaget till 1927 års uppsiktslag
anmärkte föredragande departementschefen, att vid tillämpning av ifrågavarande
bestämmelse hänsyn givetvis måste tagas till lokala och ekonomiska
förhållanden.
Det torde alltså icke föreligga tillräcklig anledning att tolka innebörden av
gällande lag på det sätt, att enligt denna rätten att nedlägga jordbruk skulle
göras beroende blott av rent jordbrukstekniska omständigheter, medan hänsyn
till ekonomiska förhållanden skulle vara utesluten.
Utskottet anser sig icke med stöd av de skäl, som motionärerna anfört, böra
förorda en utvidgning av upppsiktslagens bestämmelser i ämnet.
De stadganden i uppsiktslagen, som avse att förhindra sammanslagning av
brukningsdelar, hava helt förestavats av sociala skäl. Under förarbetena till
lagen framhölls, som ovan nämnts, att det under rådande förhållanden vore
av största betydelse, att för den växande befolkningen tillvaratoges de försörjningsmöjligheter,
som kunde erbjuda sig på landsbygden, samt att man
därför borde tillse, att redan befintliga odlingsmarker vidmakthölles och att
genom nedläggande av existerande brukningsdelar den jordbrukande befolkningen
icke förminskades. De synpunkter, som sålunda ligga till grund för
ifrågavarande lagbestämmelser, äga enligt utskottets förmenande alltjämt berättigande.
Utskottet vill för övrigt erinra, att undantag från lagens bestämmelser
i denna del kan medgivas. Länsstyrelsen äger nämligen efter hörande
av jordbrukskommissionen tillåta sammanslagning, då det av hänsyn till jordbruksnäringens
gagn eller på grund av andra omständigheter kan anses synnerligen
önskvärt, att sammanslagning kommer till stånd.
Utskottet hemställde om avslag å motionerna.
Reservation anfördes av fem av utskottets ledamöter, vilka ansågo, att motionerna
bort tillstyrkas i vad de avse skrivelse till Kungl. Majit med begäran
om omarbetning av lagen den 27 juni 1927 om uppsikt å vissa jordbruk i så
måtto,
att vanhävdsbegreppet förtydligas och erhåller en mjukare utformning samt
att nationalekonomiskt önskvärda sammanslagningar av brukningsdelar ej
förhindras.
Utskottets hemställan bifölls av riksdagen.
Den förut i utlåtandet omnämnda 1936 års arrendeutredning upptog i sitt
år 1938 avgivna betänkande även frågan om vanhävdsbegreppet. Utredningen
föreslog ändring i 3 § första stycket uppsiktslagen av innehåll, att till vanhävd
Andra lagutskottets utlåtande Nr 17.
33
e,j vore att hänföra nedläggande av jordbruk å äga, sorn på grund av sin
naturliga beskaffenhet, belägenhet eller annan omständighet måste anses
olämplig för jordbruk. Enligt paragrafens andra stycke i dess av utredningen
föreslagna lydelse skulle ej heller den omständigheten, att byggnad bortfördes
eller lämnades utan underhåll, anses såsom vanhävd, örn byggnaden
blivit obehövlig till följd av sådan sammanslagning av brukningsdelar, som
medförde väsentliga fördelar för jordbruksdriften. Till motivering för dessa
förslag anförde utredningen.
Enligt nuvarande lydelsen av första stycket i denna paragraf är till vanhävd
ej att hänföra nedläggande av jordbruk å äga, som på grund av sin
naturliga beskaffenhet eller annan omständighet måste anses alldeles olämplig
för jordbruk. Det torde kunna ifrågasättas, huruvida icke detta stadgande
alltför snävt begränsar jordägarens möjlighet att förvalta sin egendom på ett
sätt som någorlunda överensstämmer med grunderna för en ekonomisk hushållning.
Arrendeutredningen förbiser icke det sociala eller kanske snarare
ideella intresse, som talar mot att odlingen på någon punkt får retirera och
skogen på nytt taga vid. Emellertid lära sådana synpunkter icke böra drivas
så långt, att den enskilde genom lag påtvingas ekonomisk uppoffring för
upprätthållande även av sådana odlingsställen, där jordbruk icke inom överskådlig
tid kan med någon fördel drivas eller där jorden skulle avkasta mera,
om den planterades med skog eller utlades till betesmark. Då nu uppsiktslagen
avses skola utsträckas till en stor mängd jordägare, för vilka en alltför rigorös
tillämpning av förevarande stadgande skulle kunna medföra märkbara olägenheter,
har arrendeutredningen ansett stadgandet böra erhålla en något
mildare avfattning. Härvid har även synts önskvärt att i lagtexten utmärka,
att en sådan omständighet som ogynnsam belägenhet kan utgöra en giltig
grund för jordbrukets nedläggande.
Beträffande möjligheten att sammanslå brukningsdelar är denna enligt
nuvarande lag indirekt begränsad genom föreskrifter, som avse att hindra
nedrivande eller förstörande av åbyggnader å befintliga brukningsdelar. Enligt
den nuvarande regeln i paragrafens andra stycke får byggnad, som genom
sammanslagning av brukningsdelar blivit obehövlig, bortföras eller lämnas
utan underhåll, såvida brukningsdelarna till beskaffenhet och omfattning
äro sådana, att först genom deras sammanslagning uppkommer jordbruk,
därav brukaren kan erhålla sin huvudsakliga bärgning. Prövas i annat fall
än nu är sagt synnerliga skäl föreligga, att brukningsdel sammanslås med
annan, kan länsstyrelsen jämlikt 14 § efter jordbrukskommissionens hörande
tillåta att byggnad, som genom sammanslagningen blir obehövlig, bortlöres
eller lämnas utan underhåll. Angivna stadganden syfta i främsta rummet till
bevarande av de gamla brukningsdelarna såsom självständiga jordbruk. Enligt
lagens motiv lia dock stadgandena utformats med tanke därpå, alt även
sådana mindre brukningsdelar, som ej kunna giva sina brukare huvudsaklig
bärgning, borde skyddas. Till stöd härför har framhållits, att det med hänsyn
lill befolkningsöverskottet i städer och stadsliknande samhällen vore av största
betydelse att tillvarataga de försörjningsmöjligheter som kunde erbjuda sig
på landsbygden, och att man därför borde tillse, att redan befintliga odlingsmarker
vidmakthölles och att icke genom nedläggande av existerande
brukningsdelar den jordbrukande befolkningen förminskades.
Enligt arrendeulredningens mening bör möjligheten alt sammanslå brukningsdelar
kunna göras något vidare, utan att man därmed äventyrar uppsiktslagens
berättigade sylten. En modifikation av regeln i andra stycket
synes behövlig särskilt med hänsyn till de jordägare, till vilka enligt arrende
Biliang
till riksdagens protokoll ISAI. 9 sami. 2 avd. Nr 17. 3
34
Andra lagutskottets utlåtande Nr 17.
utredningens förslag uppsiktslagen skulle komma att utsträckas. Såsom i
den allmänna motiveringen framhållits lärer åbyggnadernas iståndsättande
å de arrendeställen, vilka komma att omfattas av den föreslagna nybyggnadsskyldigheten,
ej sällan förutsätta en viss rationalisering av jordens uppdelning
i särskilda brukningsdelar. Det vore knappast rimligt, örn jordägaren
i sådant fall ovillkorligen skulle vara tvungen att underhålla åbyggnader,
vilka ur jordbruksekonomisk synpunkt blivit helt överflödiga. Detta skulle
emellertid kunna bliva fallet, om ifrågavarande regel bibehölles med oförändrad
avfattning. Denna hänför till vanhävd .sådana fall, då byggnader
lämnas utan underhåll å exempelvis ett torpställe, vars jord övertagits till
brukande under huvudgården, eller å en arrendegård vilken, ehuru den tidigare
lämnat brukaren huvudsaklig bärgning, funnits böra till gemensamt
bruk sammanläggas med annan arrendegård. Då enligt arrendeutredningens
mening en sammanslagning av brukningsdelar bör obehindrat få äga rum,
om den medför väsentliga fördelar för jordbruksdriften, har ifrågavarande
stycke ändrats i överensstämmelse härmed. Vad beträffar de befolkningspolitiska
syften, som åberopats till stöd för nuvarande ordning, lära dessa tillgodoses
bättre genom ett uppsiktssystem, som har vidsträckt tillämpning, än
genom ett alltför rigoröst tvång, som upprätthålles allenast beträffande ett
relativt begränsat antal fastigheter.
Förfogandelagstiftniiigens användbarhet mot vanhävd.
Allmän förfogandelag utfärdades den 22 juni 1939 (nr 293). Lagen trädde
i kraft den 28 juni 1939 och gällde till och med den 31 mars 1940. Genom
lag den 30 mars 1940 (nr 168) erhöll förfogandelagen fortsatt giltighet till
och med den 30 juni 1941, varjämte vissa ändringar vidtogos i 4—6 §§. För
att lagens huvudbestämmelser (2—22 §§) skola träda i tillämpning erfordras
emellertid särskilt förordnande därom. Sådant förordnande må meddelas vid
krig eller krigsfara, vari riket befinner sig, eller eljest under utomordentliga,
av krig föranledda förhållanden. Förordnande meddelas av Konungen med
riksdagens samtycke, dock att, när riksdagen ej är samlad, provisoriskt förordnande
må meddelas av Konungen ensam. Genom kungörelse den 6 september
1939 (nr 624) meddelade Kungl. Majit förordnande, varom nyss är
sagt, att gälla tills vidare, vilket förordnande riksdagen i skrivelse den 7
oktober 1939 (nr 9) förklarade sig gilla. Förordnandet är alljämt gällande.
Enligt 2 § allmänna förfogandelagen äger Konungen — där så finnes erforderligt
för att inom riket eller inom visst område av riket tillgodose behovet
av förnödenhet, som är av vikt för befolkningen eller produktionen, eller
för att bereda tillgång till förnödenhet, som är behövlig för krigsbruk eller
annat ändamål av betydelse för det allmänna —- föreskriva skyldighet för
ägare eller innehavare av sådan förnödenhet att avstå densamma till kronan.
Där det för att tillgodose behov, som nyss är sagt, eller för vissa andra ändamål
finnes erfoi''derligt att kronan förfogar över fastighet m. m. utan att
egendomen avstås till kronan, är jämlikt 4 § ägaren eller innehavaren av
egendomen pliktig att, i den mån Konungen så föreskriver, ej mindre till
kronan upplåta egendomen eller del därav jämte tillhörande inredning eller
utrustning än även tåla eller vidtaga erforderlig ändring eller förflyttning av
inredningen eller utrustningen. I 5 § stadgas vidare, bland annat, att —
Andra lagutskottets utlåtande Nr 17.
35
där det för att tillgodose behov som avses i 2 § finnes erforderligt att från
fastighet tillhandahålles förnödenhet, som där frambringas eller finnes tillgänglig,
utan att kronan i övrigt förfogar över egendomen — ägaren eller
innehavaren av sådan egendom är pliktig att, i den mån Konungen så föreskriver,
ombesörja att förnödenheten frambringas. För egendom, som avstås
till kronan eller eljest ställes till kronans förfogande eller upplåtes till dess
begagnande, utgår ersättning efter grunder, som i lagen angivas. Jämlikt
27 § skall förfogande enligt 4 och 5 §§ ej gälla längre än till tid, då tilllämpning
av bestämmelserna i 2—22 §§ upphör; dock skall, där fastighet,
vars jord befunnits uppenbarligen vanhävdad, på grund av föreskrift enligt
4 § upplåtits för drivande av jordbruk, upplåtelsen gälla under bestämd tid,
dock högst fem år. -— Förordnande som meddelats jämlikt allmänna förfogandelagen
skall, enligt slutbestämmelserna till lagen, ej gälla längre än lagen
äger giltighet; dock att vad i 27 § i lagen stadgas rörande upplåtelse av
fastighet för drivande av jordbruk skall äga giltighet även därefter. — I
förordning den 3 september 1939 (nr 613) har meddelats närmare bestämmelser
angående tillämpningen av allmänna förfogandelagen.
Även under världskriget 1914—1918 visade det sig i folkförsörjningens intresse
nödvändigt att utrusta de statliga organen med vittgående extraordinära
befogenheter för reglering av produktion, omsättning och konsumtion.
Redan vid krigets början utfärdades den 9 oktober 1914 en lag om förfogande
över vissa varor vid krig eller krigsfara. Genom denna lag erhöll Konungen
rätt att i fråga om de viktigaste förnödenheterna fastställa maximipris
och förordna örn förnödenheternas avstående till kronan mot lösen.
1914 års lag, som gällde till och med den 30 april 1915, förlängdes därefter
för ett år. År 1916 utbrötos bestämmelserna örn maximipris till en särskild
lag, vilken liksom den nya förfogandelagen antogs på ett år. Denna uppdelning
stod i samband med att omfattningen av den egentliga förfogandelagstiftningen
väsentligt utvidgades. Under det att densamma förut huvudsakligen
avsett möjlighet att ordna befolkningens förseende med förnödenheter,
infördes däri bestämmelser om rätt för Konungen att under vissa villkor
förfoga ej blott över varor av alla slag utan även över produktionsmedlen
— alltså jämväl jordbruksfastigheter. Förfogandelagens giltighetstid förlängdes
sedermera år från år till 1921, då den upphörde att gälla.
Sedan 1917 års lag i ämnet utfärdats, erinrades länsstyrelserna i cirkulärskrivelse
den 9 maj 1917 av chefen för jordbruksdepartementet om angelägenheten
av att kraftiga åtgärder vidtoges för avhjälpande av vanhävd,
där sådan företomme, i sammanhang varmed påvisades, alt förfoganderättslagen
erbjöde ett rättsmedel, som i sista hand borde användas. I skrivelsen
anfördes i huvudsak följande.
De föreliggande tidsförhållandena nödvändiggöra, att synnerlig uppmärksamhet
från det allmännas sida ägnas däråt, att landets odlingsbara jord i
största möjliga utsträckning kommer lill användning för produktion av födoämnen
och fodermedel. Emellertid har i framställningar till Kungl. Maj:!
inberättats från olika delar av landet, att icke alldeles oväsentliga arealer
36
Andra lagutskottet s utlåtande Nr 17.
alltjämt ligga i fullständig vanhävd. Om det än i många fall torde vara
ganska svårt att på effektivt sätt ingripa mot dylikt missförhållande, helst
som anledningarna till detsamma, liksom ock omständigheterna i övrigt, i
de särskilda fallen äro särdeles olikartade, har Kungl. Majit dock funnit det
sannolikt, att med anlitande av tillgängliga utvägar åtskilligt resultat av
värde bör kunna vinnas.
Den befogenhet, som förfoganderättslagen den 27 april 1917 tillerkänt
Kungl. Majit, synes härvid kunna komma till användning, i första hand såsom
medel för åvägabringande av frivilliga överenskommelser med vederbörande
ägare eller innehavare av vanhävdad jord att omedelbart eller i
varje fall inom viss kort lid avhjälpa vanhävden, vid äventyr att förfoganderättslagens
bestämmelser tillämpas gent emot dem. Kungl. Majit har därför
ansett det böra tillkomma Kungl. Majits befallningshavande i rikets samtliga
län att själva eller genom vederbörande kronobetjäning föranstalta örn
besiktning å jord inom länet, varest vanhävd antages förefinnas, samt avsluta
sådan överenskommelse, som nyss nämnts, varvid bör tillses, att erforderlig
säkerhet erhålles för överenskommelsens uppfyllande. Vid dessa åtgärder
synas bestämmelserna i den norrländska vanhävdslagen den 25 juni
1909 kunna giva viss ledning. Beträffande förekomsten av vanhävdad jord
torde upplysningar kunna erhållas dels genom vederbörande hushållningssällskaps
förvaltningsutskott och tjänstemän dels ock genom de kommunala
myndigheterna.
Därest Kungl. Majits befallningshavande finner vanhävd föreligga samt
betryggande överenskommelse örn dess avhjälpande icke kan åstadkommas,
bör Kungl. Majits befallningshavande, när förhållandena anses därtill föranleda,
till Kungl. Majit göra framställning örn förordnande enligt förfoganderättslagen
och i sådant hänseende avgiva förslag till åtgärder.
Genom stadgandena i 5 § i gällande förfoganderättslag har åt Kungl. Majit
givits befogenhet alt ingripa antingen så, att egendomen med tillhörande inredning
eller utrustning upplåtes till kronan, som således därefter får draga
försorg om brukningen av densamma och därvid kan jämlikt 13 § i samma
lag föreskriva, att egendomen upplåtes åt annan, eller ock så att ägare eller
innehavare av egendomen ålägges att genom egendomens brukning i viss
föreskriven ordning och omfattning producera förnödenheter åt kronan. Under
det att förstnämnda tillvägagångssätt synes böra komma under övervägande
förnämligast i sådana fall, där egendomens innehavare är, vare sig
av ekonomisk anledning eller eljest, uppenbarligen olämplig att själv handhava
egendomens skötsel, torde det senare nämnda tillvägagångssättet vara
i andra fall det mest lämpliga.
Med hänsyn till ovan angivna förhållanden har Kungl. Majit funnit gott
anbefalla Eder att, efter inhämtande av upplysning angående inom Edert
län förekommande fall av vanhävd, söka i görligaste mån åstadkomma vanhävdens
avhjälpande. Därvid bör Ni vid Eder förhandling med den vanhävdade
jordens innehavare i första hand erinra örn hans plikt mot sitt
land och vädja till hans känsla härför men tillika, där så erfordras, med
kraft framhålla de rättsmedel, varöver staten förfogar för genomförande av
sin vilja, samt därvid jämväl påminna örn den stränga straffpåföljd, som
underlåtenhet att ställa sig med stöd av förfoganderättslagen meddelade föreskrifter
till efterrättelse kan komma att medföra.
Förslag till förfogandelag framlades vid 1918 års riksdag genom proposition
nr 99. Till det vid propositionen fogade statsrådsprotokollet uttalade föredragande
departementschefen bland annat, att han — med hänsyn till be
-
Andra lagutskottets utlåtande Nr 17.
37
hovet av att förfoganderättslagens stadganden kunde på kraftigt sätt användas
i jordbruksproduktionens tjänst såsom medel att åstadkomma vanhävdad
jordbruksfastighets bringande i nöjaktig hävd —• haft under övervägande,
huruvida stadgandena i lagens 5 § borde för detta syfte omarbetas. Departementschefen
yttrade vidare, att han emellertid icke funnit någon ändring
av dessa stadganden för ändamålet erforderlig, nion att han avsåge att
främja nämnda syfte genom en bestämmelse i lagförslagets slutstadganden.
Vid behandlingen av sistnämnda stadganden anförde departementschefen
vidare:
Från regeln, att förordnanden, som Kungl. Majit meddelar på grund av
den nya lagen, icke skola gälla längre än lagen själv, göres ett undanlag
av ganska stor betydelse. Enligt 5 och 13 §§ i förslaget liksom enligt samma
§§ i nuvarande lag äger Kungl. Majit, med ändamål att tillgodose den
för befolkningens behov erforderliga jordbruksproduktionen, förordna, att
vanhävdad jordbruksegendom skall upplåtas åt kronan eller åt annan. Sådan
tillämpning av den äldre lagens bestämmelser har ock förekommit. Under
sistlidna år erinrades Kungl. Majits befallningsliavande i cirkulärskrivelse av
dåvarande chefen för jordbruksdepartementet örn angelägenheten av att kraftiga
åtgärder vidtoges för avhjälpande av vanhävd, där sådan förekomme,
i sammanhang varmed påvisades, hurusom, därest frivilliga åtgärder för ändamålet
utebleve, förfoganderättslagen erbjöde ett rättsmedel, som i sista
hand borde användas. Befallningshavandenas åtgöranden i anledning härav
hade, enligt vad mig meddelats, till omedelbar följd, att i ett betydande
antal fall, där vanhävd förelåg, vederbörande innehavare av egendomen förmåddes
antingen avgiva förbindelse att för framtiden nöjaktigt fullgöra sin
odlingsplikt eller ock utarrendera sin egendom till annan person, som bättre
var i stånd att handhava skötseln av densamma. I åtskilliga fall visade sig
emellertid omöjligt att sålunda ordna saken under hand, och i dessa fall
påkallade befallningshavanden förfoganderättslagens tillämpning. I anledning
härav meddelade Eders Kungl. Majit under fjolåret ett antal förordnanden
om upplåtelse av fast egendom jämlikt 5 och 13 §§. Här framträdde
emellertid den betydande olägenhet, att eftersom nuvarande lagen icke äger
giltighet längre än till den 1 maj 1918, upplåtelserna måste begränsas till
denna tid, ett förhållande, som givetvis varit ägnat att i hög grad förringa
gagnet av den vidtagna åtgärden. Ett helt annat och bättre resultat av de
gjorda bemödandena .skulle tvivelsutan kunnat ernås, därest möjlighet funnits
att förordna örn egendoms upplåtande för en längre tidsperiod. För att
i detta avseende göra den nya lagens tillämpning mera verksam torde böra
stadgas, att oberoende av tiden för lagens giltighetstid förordnande, på grund
av vilket enligt 5 § 1 morn. fastighet upplåtits för drivande av jordbruk, skall
gälla under den i förordnandet eller med stöd därav bestämda lid, högst
femton år.
Genom en dylik bestämmelse, vars införande förordats av produktionskommittén
i ett den 14 januari innevarande år avgivet utlåtande, synes ett
användbart medel vara givet för vinnande av målet alt under nuvarande
svåra tid åstadkomma nöjaktig odling av jord, vars innehavare själv är ur
stånd eller ovillig därtill. .Tåg vill emellertid betona, all förslaget ingalunda
avser att innebära en rationell lösning av vanhävdsproblemet. En definitiv
sådan lösning — vare sig den skall åstadkommas medelst utbyggnad av den
norrländska vanhävdslagstiflningen eller annorledes — förutsätter ytterligare
utredning, som ännu icke kunnat medhinnas men vartill förberedande
åtgärder vidtagits.
r>s
Andra lagutskottets utlåtande Nr 17.
I anledning av propositionen väcktes inom riksdagen åtskilliga motioner,
vari erinringar riktades mot Kungl. Maj:ts förslag i nu förevarande hänseende.
Lagutskottet yttrade i sitt utlåtande nr 36 — efter att hava redogjort
för det av Kungl. Maj:t föreslagna slutsladgandet samt motionernas innehåll
— bland annat följande.
De betänkligheter, som kommit till uttryck i berörda motioner mot upplagande
i lagen av ett stadgande av nu ifrågasatta innebörd, synas ej sakna
fog. Det ingrepp i den enskildes förhållanden, det här är fråga örn, är icke
blott i och för sig av mycket vidsträckt art; dess verkningar skulle jämväl
komma att sträcka sig utöver en längre tidsperiod. Det ändamål, för vilket
ett dylikt ingripande kail tänkas böra ske, måste därför vara av den utomordentliga
vikt, att den enskildes rätt uppenbarligen måste träda tillbaka
för detsamma. Och så vitt möjligt bör tillses, att de påkallade uppoffringarna
för den enskilde ej göras större än som för det allmännas väl erfordras.
I sådant avseende synas vissa modifikationer i stadgandet lämpligen böra
vidtagas. Sålunda torde redan det syfte, stadgandet angivits skola tjäna, innebära
den begränsning, att stadgandet, på sätt herrar von Essen m. fl. och
Osberg m. fl. i sina motioner framhållit, endast bör avse fastighet, vars jord
befunnits uppenbarligen vanhävdad. Utskottet finner uttryckligt stadgande
härom böra inflyta i lagen.
Men ej ens i alla de fall, då vanliävd föreligger, bör enligt utskottets förmenande
stadgandet vinna ovillkorlig tillämpning. Utskottet syftar på de
skilda orsaker lill vanhävd — oförmåga eller ovilja att sköta jorden — som
i allmänhet kunna tänkas förekomma. Endast för sistnämnda fall bör stadgandet
i sin strängaste form upprätthållas. Utskottet har med ledning av
från jordbruksdepartementet infordrade handlingar låtit upprätta en förteckning
över de fastigheter, beträffande vilka Kungl. Majit meddelat förordnande
örn upplåtelse jämlikt 1917 års förfoganderättslag. Av denna förteckning,
sorn finnes intagen i en vid utlåtandet fogad bilaga, framgår, att
förfoganderättslagen ej sällan kommit till användning, då huvudsakliga anledningen
till förefintlig vanhävd synes hava varit att söka i oförmåga hos
ägaren eller brukaren att sköta jorden, vare sig denna oförmåga berott pä
hög ålder, sjuklighet eller mindre god ekonomi. Vanligtvis har det då också
endast varit fråga örn helt små fastigheter. Utskottet håller före, att särskilt
i dessa fall vid stadgandets tillämpning bör förfaras med den allra största
varsamhet och försiktighet. Sålunda anser utskottet, att den utsträckta upplåtelsetiden
endast bör ifrågakomma, där fastigheten är av sådan storlek
och bär sådan belägenhet, att dess tagande i anspråk är av verklig betydelse
för livsmedelsproduktionen. I första hand synes staten böra ingripa stödjande
och hjälpande vare sig ekonomiskt eller så, att genom statens försorg
anskaffas lämplig person, villig att för ägarens räkning bruka jorden. Då det
emellertid icke torde vara möjligt att i lagen närmare uppdraga de gränser,
då det ena eller andra förfarandet bör tillgripas, lärer avgörandet böra ankomma
på prövning i det särskilda fallet.
I fråga om sättet för vanhävdens konstaterande förutsätter utskottet, att
föreskrifter härom komma att meddelas i den verkställighetsförordning, som
torde vara att förvänta som en följd av den nya lagens antagande, ävensom
att dessa föreskrifter lämna erforderlig garanti, att vanhävden blir genom
formlig besiktning av godeman eller eljest på ett fullt betryggande sätt fastslagen.
Vidkommande den föreslagna längsta tiden för upplåtelse, femton år, finner
utskottet, att det med stadgandet avsedda syftet torde kunna befrämjas,
även om denna lid avsevärt förkortas. Vid sådant förhållande och då det är
Amira lagutskottets utlåtande Nr 17.
39
av vikt, att större inskränkningar icke ske i den enskildes rättigheter, än
som oundgängligen äro av behovet påkallade, har utskottet stannat vid att
föreslå en tid av fem år eller den arrendetid, som i den allmänna arrendelagen
föreskrives skola gälla, där ej annorledes är bestämt.
Riksdagen beslöt i enlighet nied utskottets hemställan.
Vid utlåtandet fanns fogad den däri omnämnda förteckningen över de
fastigheter, beträffande vilka Kungl. Majit meddelat förordnande jämlikt
1917 års förfogandelag; och utvisade förteckningen att sådant förordnande
meddelats i 42 fall.
Till jämförelse må nämnas, att -—- enligt uppgifter i del 4 bilaga 19 (sid.
175—183) i det av Karl Hildebrand utarbetade samlingsverket »De svenska
statsmakterna och krigstidens folkhushållning» — under år 1918 upplåtelse
av fastighet till kronan på grund av vanhävd ägde rum i 29 fall.
Enligt vad utskottet inhämtat, har Kungl. Majit i tre fall med stöd av
nu gällande förfogandelag på grund av vanhävd förordnat om fastighets upplåtelse
till kronan. Det ena fallet avsåg fastigheten Olseröd 93 örn 13/s* mantal
i Maglehems socken, Kristianstads län, beträffande vilken fastighet förordnande
meddelades den 29 november 1940. I det andra fallet, som gällde
fastigheten Anderslöv 27 om 3/32 mantal i Anderslövs socken, Malmöhus län,
meddelades förordnande om upplåtelse till kronan den 31 januari 1941. Slutligen
förordnades den 25 april 1941, att fastigheten Kärrstorp 124 ‘ örn
345/960 mantal i Västra Kärrstorps socken, Malmöhus län, på grund av vanhävd
skulle upplåtas till kronan. I samtliga fallen föreskrevs, att upplåtelsen
skulle gälla under en tid av fem år. Emellertid bär Kungl. Majit den 3 januari
1941 — på grund av fastighetens försäljning till annan person — förklarat
förfogandet beträffande Olseröd 93 skola upphöra att gälla.
Utskottet.
Såsom framgår av den förut lämnade redogörelsen har den nu gällande
lagen angående uppsikt å vissa jordbruk tillkommit såsom ett komplement
till den sociala arrendelagstiftningen. Denna lagstiftning avser fastigheter
av viss storlek, som tillhöra bolag, ekonomiska föreningar eller enskilda s. k.
spekulanter, och ålägger i flera avseenden jordägaren strängare förpliktelser
vid utarrendering än som funnits påkallade i fråga örn övriga arrenden. I
syfte att förhindra de i ekonomiskt och socialt hänseende skadliga verkningar
som kunna bliva en följd därav, att jordägaren — hellre än att underkasta
sig dessa skärpta arrendebestämmelser — underlåter att vidmakthålla
jordbruket å de brukningsdelar, som omfattas av den sociala arrendelagstiftningen,
har det ansetts nödvändigt att fullständiga arrendelagstiftningen med
en lagstiftning om uppsikt å sådana brukningsdelar. I överensstämmelse härmed
har uppsiktslagen erhållit samma räckvidd som den sociala arrendelagstiftningen,
och dess bestämmelser hava utformats i anslutning till det
sålunda angivna syftet. Uppsiktslagen tillgodoser följaktligen icke det önske
-
40
Andra lagutskottets utlåtande Nr 17.
mål, som i och för sig ur nationalekonomisk synpunkt måste anses föreligga,
att vanhävd förhindras å jordbruksjord i allmänhet.
De förslag, som framläggas i de nu till behandling föreliggande motionerna,
avse i stort sett två skilda spörsmål. Å ena sidan framföres yrkande örn
införande av en lagstiftning mot vanhävd å sådana jordbruk, som falla utanför
uppsiktslagen. Yrkande i denna riktning framställes i motionerna I: 164,
II: 10, II: 11, II: 146 och II: 148. Å andra sidan hemställes i motionerna
I: 109 och II: 215 örn sådan ändring i uppsiktslagen, att ekonomiskt betingad
rationalisering eller omläggning av driften på de för närvarande under lagen
inbegripna fastigheterna icke hindras.
Enligt utskottets mening är det ett samhällsintresse av vikt, att befintlig
odlad jord i största möjliga utsträckning bibehålies produktionsduglig för att
kunna nyttiggöras i folkförsörjningens tjänst. Starka sociala skäl tala även
för att bestående jordbruk icke onödigtvis nedläggas. Då den skada för det
allmänna, som vanhävd av jordbruk sålunda måste anses medföra, är lika
stor i vilken hand jorden än befinner sig, torde med fog kunna ifrågasättas,
huruvida en vanhävdslagstiftning — såsom fallet är med nu gällande uppsiktslag
— bör inskränkas till att avse vissa slag av jordbruksfastigheter och
icke omfatta den ur folkförsörjningssynpunkt vida viktigare jord, som står
utan samband med den sociala arrendelagstiftningen.
Frågan om en vanhävdslagstiftning för all i enskild ägo varande jord har,
såsom ovan nämnts, vid upprepade tillfällen varit föremål för riksdagens
övervägande. De krav, som framförts i denna riktning, hava emellertid icke
vunnit bifall. Då utskottet nu i anledning av föreliggande motioner har att
taga ställning till samma fråga, måste enligt utskottets åsikt vid frågans bedömande
åtskillnad göras mellan det fall, att lagstiftningen skall gälla allenast
under nu rådande krisförhållanden, eller bestå för framtiden under s. k.
normala tider.
Enligt utskottets mening påkallar frågan om införande av en provisorisk
vanhävdslagstiftning med giltighet för nu bestående kristid i första hand uppmärksamhet
från statsmakternas sida. Under för närvarande rådande förhållanden,
då vårt land på grund av förhindrade tillförselmöjligheter från
utlandet praktiskt taget uteslutande måste lita till egen produktion, kan livsmedelslillgången
bliva så knapp, att alla till buds stående medel för ökad
produktion inom landet måste utnyttjas. Såsom i motionerna framhållits
måste under sådana förhållanden misskötsel av produktionsduglig jord kunna
förhindras genom därför lämpade anordningar. Såvitt den utredning i
ärendet, som förebragts genom de över motionerna avgivna yttrandena, giver
vid handen, förekommer visserligen vanhävd i egentlig mening endast i ringa
utsträckning inom landet, varför åtgärder däremot ej skulle få större betydelse
för folkförsörjningen. Även om detta förhållande skulle kunna antagas
bliva bestående, anser utskottet likväl, att vanhävd bör beivras i de fall, där
sådan verkligen förekommer. Detta synes vara av vikt ej minst ur psykologisk
synpunkt. Allmänna förfogandelagen öppnar visserligen möjlighet för
det allmänna att, där så finnes erforderligt för folkförsörjningen, ingripa
Andra lagutskottets utlåtande Nr 17.
41
mot vanhävd å jordbruksfastigheter. Denna lag torde emellertid icke -—
åtminstone ej utan överarbetning i vissa hänseenden —• vara tillfyllest för
det ändamål, varom här är fråga. I sådant hänseende kan särskilt framhållas,
att intet sakkunnigt organ för konstaterande av vanhävd är i författning
anvisat, liksom lagens ersättningsbestämmelser ej torde passa för
fall av vanhävd. Ej heller torde en utvidgning av nuvarande uppsiktslag
att för en begränsad tid gälla all produktionsduglig jordbruksjord utgöra en
lycklig lösning av det föreliggande problemet. Uppsiktslagen har nämligen
tillkommit ur helt andra synpunkter och lämnar icke möjligheter till ett sådant
skyndsamt och smidigt förfarande, som här är av nöden. Med hänsyn
till nu angivna omständigheter finner utskottet det vara angeläget, att frågan
om en utvidgning av den statliga kontrollen å jordbruk till att under nu rådande
krisförhållanden omfatta i princip all för brukande tjänlig jord blir
föremål för särskild utredning.
Då den av utskottet sålunda ifrågasatta lagstiftningens syfte är att under
nuvarande kristidsförhållanden vidmakthålla jordbrukets avkastningsförmåga,
torde densamma böra i första hand taga sikte på hävden av själva jorden.
I anslutning härtill synes ingripande böra kunna ske mot brukaren av
en fastighet även om denne ej är ägare till densamma. Frågan om bevarandet
av de för en fastighet såsom särskild brukningsdel nödiga byggnaderna torde
däremot vid en lagstiftning sådan som den ifrågasatta icke vara av samma
betydelse. Vid utformandet av lagstiftningen måste givetvis uppmärksamhet
ägnas däråt, att ingrepp icke /år ske utan tvingande skäl. Ett spörsmål av
central betydelse torde alltså vara bestämmande av vad som skall avses med
vanhävd eller med andra ord hur långt vanvård av jordbruket skall hava
fortskridit för att ett ingripande från det allmännas sida skall anses befogat.
Vid bestämmandet av vanhävdsbegreppet måste självfallet beaktas, att brukarens
berättigade krav på rörelsefrihet vid jordbrukets skötsel tillgodoses.
Behörig hänsyn måste även tagas till de fall, då vanhävd förorsakats icke av
brukarens liknöjdhet för jordens hävd utan av ekonomiska svårigheter, bristande
tillgång på arbetskraft eller andra därmed jämförliga omständigheter.
Vad angår förfarandet för konstaterande och beivrande av vanhävd anser
utskottet det vara ett oeftergivligt villkor för vinnande av lagstiftningens
syftemål, att bestämmelserna härom äro så utformade att de lämna tillfälle
till ett både snabbt och smidigt ingripande. Det enligt uppsiktslagen tillämpade
förfarandet, vilket i många fall är både tidsödande och omständigt, synes
alltså icke utan vidare kunna läggas till grund för bestämmelser i ämnet.
I samband med frågan örn det lämpliga förfarandet uppkommer spörsmålet
örn uppsiktsmyndighetens organisation. En större förvaltningsapparat än
som är oundgängligen nödvändig bör uppenbarligen ej komma till stånd. Det
synes utskottet böra övervägas att i första liand anförtro uppsikten åt de nuvarande
jordbrukskommissionerna. Slutligen vill utskottet framhålla, att, då
den av utskottet ifrågasatta lagstiftningen är avsedd för nu rådande krisförhållanden,
utredningsarbetet uppenbarligen måste bedrivas med största möjliga
.skyndsamhet.
42
Amira lagutskottets utlåtande Nr 17.
Vad angår frågan, huruvida en vanliävdslagstiftning av allmängiltig karaktär
bör finnas även under normala tider, anser utskottet, att detta spörsmål
icke i nu rådande läge påkallar en omedelbar lösning. De i motionerna framförda
yrkandena taga även i första hand sikte på en lagstiftning i syfte att
förhindra vanhävd i nuvarande försörjningsläge. Utskottet anser emellertid,
att frågan om en utvidgad vanliävdslagstiftning med bestående giltighet vid
lämpligt tillfälle bör upptagas till omprövning med hänsyn till då rådande
förhållanden. De erfarenheter, som vinnas vid tillämpningen av den av utskottet
här ovan ifrågasatta, för kristiden avsedda vanhävdslagstiftningen,
synas kunna tjäna till ledning vid bedömandet av frågan om en sådan lagstiftning
mot vanhävd för normala tider anses böra genomföras.
I motionerna I: 164 och II: 148 har hemställts om utvidgning av uppsiktslagens
räckvidd genom upphävande av vissa arealgränser, vilka för närvarande
inskränka lagens tillämpningsområde. I anledning av detta yrkande
vill utskottet erinra, att 1936 års arrendeutredning •— jämte det arrendeutredningen
föreslagit viss utvidgning av den sociala arrendelagstiftningen,
innebärande bland annat borttagande av den så kallade nedre arealgränsen
om fyra hektar, som nu gäller för lagstiftningens tillämplighet — i anslutning
härtill förordat motsvarande utsträckning av tillämpningsområdet
för uppsiktslagen. Det av arrendeutredningen framlagda förslaget är beroende
på Kungl. Maj:ts prövning. Då alltså en sådan utvidgning av uppsiktslagen,
som avses i nyssnämnda motioner, åtminstone delvis är föremål för
Kungl. Maj:ts prövning, finner utskottet ej skäl föreligga för riksdagen att
för närvarande taga ståndpunkt till ifrågavarande yrkande. För övrigt torde
det i motionerna avsedda syftet i huvudsak tillgodoses genom införande av
en sådan provisorisk vanliävdslagstiftning för all jord, som utskottet förut
ifrågasatt.
Slutligen har i motionerna I: 109 och II: 215 yrkats viss omarbetning av
vanhävdsbegreppet enligt gällande uppsiktslag i syfte att ekonomiskt motiverad
rationaliseririg eller omläggning av jordbruksdriften icke hindras. Såsom
i åtskilliga utav de över motionerna avgivna yttrandena framhållits, torde
frågan örn en sådan omarbetning vara förtjänt av uppmärksamhet. Emellertid
har, på sätt framgår av den ovan lämnade redogörelsen, även frågan
om vanhävdsbegreppets utformande blivit föremål för utredning inom arrendeutredningen.
Det i motionerna framställda yrkandet torde följaktligen
i viss mån komma under bedömande vid prövningen av arrendeutredningens
förslag i detta ämne. Med hänsyn härtill finner utskottet icke anledning föreligga
för riksdagen att för närvarande taga närmare ställning till frågan örn
vanhävdsbegreppets bestämmande enligt uppsiktslagen.
Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
A. att riksdagen, i anledning av motionerna I: 164, II: 10,
II: 11, II: 146 och II: 148, måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t
anhålla, att Kungl. Majit ville låta verkställa skyndsam utredning
angående en provisorisk lagstiftning mot vanhävd
Andra lagutskottets utlåtande Nr 17.
med giltighet tillsvidare under nu rådande krisförhållanden,
därvid de i utskottets motivering angivna synpunkterna böra
beaktas, ävensom för riksdagen framlägga det förslag, vartill
utredningen kan föranleda;
B. att motionerna I: 164, II: 10, II: 11, II: 146 och II: 148,
i den mån de icke blivit besvarade genom vad utskottet under
A. hemställt, icke måtte föranleda till någon riksdagens
åtgärd; samt
C. att motionerna I: 109 och II: 215 icke måtte föranleda
till någon riksdagens åtgärd.
Stockholm den 6 maj 1941.
På andra lagutskottets vägnar:
DAVID NORMAN.
Vid ärendets behandling hava närvarit:
från första kammaren: herrar Norman, Linder*, Tamm, Löfvander, Linnér, koos,
Olof Carlsson och Sten;
från andra kammaren: herrar Hage, Hallagård, Pettersson i Hällbacken*, fru Johansson,
herr Barnekow, fröken Rosén* samt herr Karlsson i Granebo.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
44
Andra lagutskottets utlåtande Nr 17; bilaga.
Hilana.
Yttranden i anledning av motionerna.
Lantbruksstyrelsen.
De i de olika motionerna framförda förslagen syfta i stort sett å ena sidan
till en utvidgning av tillämpningsområdet för lagen angående uppsikt å vissa
jordbruk för att i största möjliga utsträckning tillgodose landets försörjning
särskilt under nu rådande förhållanden och å andra sidan till en sådan modifiering
av samma lag, att en rationalisering av driften på ifrågavarande
jordbruksfastigheter icke förhindras.
Vad först beträffar frågan om en sådan ändring av lagen angående uppsikt
å vissa jordbruk att rationaliseringsåtgärder — avseende en sådan omläggning
av driften att all jord blir utnyttjad för det ändamål, vartill den
är bäst ägnad — icke förhindras, vill Lantbruksstyrelsen framhålla, att den
synes vara starkt påkallad. Det torde numera vara en allmänt känd erfarenhet,
att lagen i sin nuvarande form förhindrar ett utnyttjande av i skogsmark
insprängda åkerlappar för betes- eller skogsändamål även i sådana
fall, där ett dylikt utnyttjande av jorden skulle vara det mest rationella.
Enligt vad lantbruksstyrelsen erfarit hade 1938 års jordbruksutredning, innan
den upplöstes, upptagit även denna fråga till omprövning och hade
för avsikt att avgiva förslag om sådan ändring av lagen angående uppsikt
å vissa jordbruk att dylika verkningar av dess tillämpning skulle undvikas.
Lantbruksstyrelsen vill sålunda tillstyrka utredning angående ändring av
meranämnda lag i här antydd riktning.
Vad därefter beträffar frågan att genom utvidgning av ovannämnda lags
tillämpningsområde söka befrämja livsmedelsproduktionen, anser lantbruksstyrelsen
det mera tveksamt, huruvida någonting väsentligt därigenom kan
vinnas, då antalet brukningsdelar, där vanhävd är ostridig, torde vara
ganska ringa. Ett utnyttjande av lagen angående uppsikt å vissa jordbruk
i dess nuvarande form för ifrågavarande ändamål torde heller icke vara
lämpligt, enär sagda lag tillkommit i helt annat syfte. Även örn antalet brukningsdelar,
där ostridig vanhävd föreligger, är ringa och sålunda ur försörjningssynpunkt
av relativt liten betydelse, torde det emellertid vara ett
allmänt intresse att vanhävden undanröjes. Lantbruksstyrelsen vill därför
tillstyrka, att vid verkställandet av ovan omförmälda utredning det jämväl
må prövas, huruvida inom sagda lag lämpligen kan inrymmas bestämmelser
i sistnämnda syfte.
Egnahemsstyrelsen.
I anslutning till den tankegång, som kommit till uttryck i ifrågavarande
motioner, anser egnahemsstyrelsen önskvärt, att lagbestämmelser införas,
som möjliggöra inskridande mot vanhävd, oavsett den rättsliga naturen samt
storleken å den fastighet, varom fråga är. Att en sådan möjlighet till ingripande
mot vanhävd bör finnas, synes angeläget såväl ur sociala synpunkter
som — och detta icke minst under nuvarande förhållanden — med hänsyn
till folkförsörjningen. A andra sidan vill styrelsen även instämma i de
uttalanden i ett par av motionerna, som gå ut på att nedläggandet av jordbruket
å en fastighet icke i och för sig bör betraktas såsom vanhävd, där
Andra lagutskottets utlåtande Nr 17; bilaga.
45
det med hänsyn till jordens beskaffenhet eller läge icke är ekonomiskt
motiverat att för framtiden fortsätta jordbruksdriften. Egnahemsstyrelsen
tillstyrker, alt här berörda spörsmål göras till föremål för utredning. Vid
denna böra övervägas olika vägar för de nya bestämmelsernas inpassande i
lagstiftningen och eljest. Egnahemsstyrelsen torde icke lia anledning att nu
ingå på dessa frågor.
Jordbrukskommissionen i Stockholms lån.
Under nuvarande förhållanden, då det är angeläget att all produktiv jord
utnyttjas i folkförsörjningens tjänst, synes kommissionen att nu gällande lagstiftning
å området är otillfredsställande, såväl ur den synpunkten att endast
i fråga örn ett försvinnande fåtal jordbruk finnas möjligheter till ett effektivt
ingripande, som även att förfaringssättet härvid icke gör det möjligt
att åstadkomma rättelse inom rimlig tid. Med hänsyn härtill vill kommissionen
för sin del tillstyrka att, i avvaktan på en eventuell ny social arrendelagstiftning
med den reglering av jordbrukskommissionernas befogenhet, som
däri kan inrymmas, kommissionerna genom erforderlig ändring i nu gällande
uppsiktslag tillerkännas rätt att ingripa mot uppenbar vanhävd oavsett
jordbrukens storlek och äganderättsförhållanden.
För att möjliggöra ett snabbt resultat vid dylikt ingripande anser kommissionen
nödvändigt att en förenkling vidtages ifråga om formerna för
uppsiktslagens tillämpning såsom i motion nr 146 framhålles. Kommissionen
förutsätter härvid att till ledamöter i jordbrukskommission endast
utses väl kända och med jordbruk och odlingsförhållanden inom verksamhetsområdet
väl förfarna män. Härvid synes dock möjlighet böra beredas
brukare eller ägare av jordbruk, som blivit föremål för jordbrukskommissions
ingripande, att överklaga beslut, som enligt hans mening är oriktigt,
genom tillskapande av en central, hela riket omfattande prövningsinstitution.
Vid utformningen av en eventuell ny lagstiftning å området vill kommissionen
understryka nödvändigheten av att ägande- och förfoganderätten
icke blir mer än nödigt beskuren.
Med sammanfattning av vad ovan anförts vill kommissionen på anförda
skäl tillstyrka att en snabb och allsidig utredning i nu gällande vanhävdslagstiftning
omedelbart måtte verkställas.
Stockholms läns och stads hushållningssällskaps förvaltningsutskott.
I yttrande till länsstyrelsen i länet har förvaltningsutskottet anfört.
Förvaltningsutskottet får anföra, att den korta remisstiden ej medgivit
utskottet att företaga en grundlig utredning av förevarande ärende, men
vill utskottet göra följande principuttalande.
Ett snabbt och effektivt ingripande från det allmännas sida vid fall av
uppenbar vanbävd måste under nuvarande krisförhållanden anses önskvärt.
Vid utarbetandet av bestämmelser härom måste dock noga beaktas, att
binder icke uppstår för en rationalisering av jordbruket, där sådant ur ekonomisk
synpunkt kan erfordras.
En vitt utbredd uppfattning inom skilda läger gör nämligen gällande, att
jord, som en gång uppodlats till åker, allt framgent skall förbli åker. Denna
falska ideologi kan medföra, att avlägset liggande jordlappar, vars brukning
medför slöseri med arbetskraft och vilken i övrigt är synnerligen oekonomisk,
ej få igenläggas till skogs- eller betesmark. Den produktionsminskning, som
genom sådana åkrars överförande till annan driftsform äger ruin, uppvägs
mer än väl av den produktionsökning, sorn kan vinnas genom den ledigblivna
arbetskraftens m. m. utnyttjande lill böjning av produktionskraften
hos sådan jord, som mer lämpar sig för livsmedelsproduktionen.
46 Andra lagutskottets utlåtande Nr 17; bilaga.
I yttrandet till andra lagutskottet bär förvaltningsutskottet ytterligare anfört
följande.
Särskilt inom länets nordligaste delar lia vid äldre tiders gruv- och bruksdrift
spridda åkerlappar uppodlats, som då fyllde ett visst behov, men som
under nuvarande arbetsförhållanden icke kunna ekonomiskt brukas.
Samma är förhållandet i länets stora skärgårdsområden, där åkrar å obebodda
öar mången gång knappast kunna utnyttjas på annat sätt än t. ex.
genom bete.
Länsstyrelsen i Stockholms län.
Tillämpligheten av den lagstiftning mot vanhävd, som vi äga i lagen angående
uppsikt över vissa jordbruk, är, såsom antytts eller påpekats i ett par av
de remitterade motionerna, beroende dels av vederbörande brukningsdels beskaffenhet
och omfattning, dels ock av vem som äger brukningsdelen. Stora
delar av landets jordbruk falla fördenskull utanför uppsiktslagens tillämplighetsområde.
Vid detta förhållande och då det i landets nuvarande försörjningsläge
framstår såsom alldeles särskilt betydelsefullt, att den odlade jorden i största
möjliga utsträckning hävdas väl och hålles i fullgod växtkraft, inställer sig
osökt spörsmålet, huruvida den nuvarande lagstiftningen mot vanhävd kan
anses vara tillfyllest eller örn det kan finnas påkallat att giva den en vidgad
tillämpning.
För besvarandet av detta spörsmål skulle det givetvis vara av största intresse
att äga tillgång till säkra uppgifter örn, i vilken utsträckning vanhävd
förekommer å fastigheter, beträffande vilka uppsiktslagen ej är tillämplig.
Vidkommande Stockholms län kunna i detta hänseende vissa slutsatser dragas
av svaren å en utav länets kristidsstyrelse till kristidsnämndsordförandena
utsänd förtrolig rundfråga rörande förekomsten inom länet av vanhävdad
jord. Visserligen vill det synas, som örn i berörda svar medtagits en del fastigheter,
som äro mindre väl brukade utan att därför kunna betecknas såsom
vanhävdade. Men även om samtliga de fall, som av nyssnämnda eller av annan
anledning få anses tvivelaktiga, helt frånräknas, torde dock återstå ett
antal fastigheter eller brukningsdelar, i fråga örn vilka vanhävd ansetts påvisbar,
men å vilka uppsiktslagen ej är tillämplig. Deras undantagsställning
i sistberörda hänseende beror uppenbarligen beträffande flertalet på storleken
av den odlade jorden, och därvid äro .sådana fastigheter eller brukningsdelar
i majoritet, där den odlade jorden ej uppgår till 4 har. Emellertid förefinnas
även några fall, där den odlade jorden omfattar betydligt mer än 25
bär. I fråga örn de fastigheter, för vilka den odlade jordens omfattning icke
konstituerar nyssherörda undantagsställning, föranledes denna av äganderättsförhållandena.
Givetvis anser sig länsstyrelsen icke enbart på resultatet av den summariska
undersökning, som sålunda kommit till stånd inom Stockholms län, kunna
grunda något omdöme örn behovet av en vidgad vanhävdslagstiftning. Vissa
uttalanden i de remitterade motionerna giva länsstyrelsen emellertid anledning
förmoda, att en hel del mer eller mindre betydelsfulla vanhävdsfall
kunna påvisas på många håll i landet. Örn så finnes vara händelsen -— och
detta lärer väl sannolikt giva sig till känna genom de inkommande remisssvaren
— anser sig länsstyrelsen böra tillstyrka införandet av bestämmelser,
som möjliggöra ett snabbt inskridande från det allmännas sida oavsett jordens
areal eller vem som äger densamma. Vid detta tillstyrkande utgår länsstyrelsen
ifrån, att åtgärden tager sikte på den rådande krisen och att de nya
bestämmelserna således förlänas giltighet allenast under den tid krisförhållandena
det påkalla. Ur denna synpunkt torde det, enligt vad länsstyrelsen
Andra lagutskottets utlåtande Nr 17; bilaga.
47
föreställer sig, måhända kunna vara lämpligt att icke vidtaga någon ändring
i själva uppsiktslagen, utan ligga närmare till hands att söka lösa frågan genom
en särskild krisförfattning.
Självfallet är det angeläget, att, såsom i flera av motionerna erinrats och av
Stockholms läns och stads hushållningssällskaps förvaltningsutskott understrukits,
bestämmelserna i ämnet så utformas, att de icke förhindra en rationalisering
av jordbruket.
Jordbrukskommissionen i Uppsala län.
Att nu gällande lagstiftning icke bereder möjlighet för vederbörande myndigheter
att effektivt förhindra vanhävd av jord och vanvård av lantmannabyggnader
är jordbrukskommissionens bestämda uppfattning.
Motionärernas syftemål kan därför i princip förordas av kommissionen såväl
i fråga örn skärpning av vanhävdslagens bestämmelser som beträffande utvidgning
av dess tillämpningsområde. Att kommissionen däremot vill förorda
försiktighet då det gäller den uppmjukning av lagen, varom herrar Hedlund
i Häste, Albert Larsson samt W. Nisser hemställa, skall här nedan närmare
angivas.
För närvarande är det praktiskt taget uteslutande bolagsjord och därav endast
brukningsdelar i storlek mellan 4 och 25 hektar som jordbrukskommissionerna
lia befogenhet att öva uppsikt över. Men i verkligheten förhåller det
sig ingalunda så — i vart läll icke inom Uppsala län — att vanhävd av
jord och vanvård av byggnader endast eller huvudsakligast förekommer vid
bolagens jordbruk, även om en viss efterblivenhet beträffande byggnadsbeståndet
vid dessa under årens lopp kunnat konstateras. Det har också förekommit,
att då anmälan inkommit örn vanvård av byggnadsbeståndet på bolagsgårdar,
dessa redan sålts innan kommissionen hunnit ingripa och därigenom
undandragits uppsiktslagens bestämmelser.
Under den tid jordbrukskommissionen fungerat lia flera fall av vanhävd
av jord och vanvård av lantmannabyggnader kunnat konstateras på gårdar
i enskild ägo, men befogenhet att ingripa häremot har saknats. Dylika missförhållanden
äro naturligtvis i hög grad ägnade att skapa missnöje och giva
berättigade anledningar till kritik och klander hos lojala och ansvarskännande
samhällsmedlemmar. Den besuttnes självklara skyldighet att hålla sin
fastighet i produktionskraltigt skick bör med lagens hjälp uppehållas och
skall kunna tvingas till uppfyllelse vilken storleksordning en därav berörd
brukningsdel än har och oavsett örn ägaren är enskild person, bolag, fideikommissarie
eller stiftelse. Lagändring i sådant syfte synes alltså kommissionen
synnerligen önskvärd.
Den uppmjukning av bestämmelserna beträffande jordens utnyttjande, varom
herrar William Nisser i l:a samt P. S. Hedlund och Albert Larsson i 2:a
kammaren hemställa, synes kommissionen önskvärd endast under förutsättning
att det samtidigt sörjes för att icke den fria brukningsrätten missbrukas.
»En ekonomiskt motiverad rationalisering eller omläggning av driften» kan
under vissa förhållanden vara privatekonomiskt mycket förmånlig men ur
nationell eller mera allmän synpunkt icke endast mindre förmånlig utan rent
förkastlig. Vi förmena alltså att ägaren även i detta avseende skall avkrävas
ett ansvar, som svarar emot allmännyttan. Han bör alltså endast inom vissa
gränser få välja brukningsmetod — intensiv eller extensiv etc. Det bör t. ex.
icke vara tillåtet att under en följd av år driva kreaturslöst jordbruk på fastmarksjord
endast därför att en tillfällig konjunktur, dryga nybyggnadskostnader
eller den omständigheten att jord i gammal god växtkraft förmenas kunna
vidkännas en dylik påkänning och fresta jordägaren lill dylika experiment.
Omläggning till utvidgad beteskultur, arrondering av skiften för åstadkom -
48
Andru lagutskottets utlåtande Nr 17; bilaga.
mandet av arbetsbesparing och bättre ekonomiskt utbyte ävensom utläggning
till skog eller bete av småskiften och utjordar samt av vattensjuka marker,
som icke med ekonomisk fördel kunna tillfredsställande torrläggas, bör däremot
vara varje jordägare tillåtet. Likaså då det gäller slopandet av till dylik
jord hörande bebyggelse. Dessa synpunkter äro för övrigt i viss utsträckning
beaktade redan i lagen av 27 juni 1927.
Det synes kommissionen naturligt att beträffande den av sistnämnda motionärer
förordade fria brukningsrätten det allmänna bör försäkra sig örn
samma begränsning av denna rätt som arrendelagen och som vanligen genom
kontraktsbestämmelser tillförsäkras jordägaren gentemot arrendatorer.
Vid utformningen av en ny vanhävdslag med bestämmelser beträffande jordägarens
skyldighet att hålla för jordbruket nödiga och ändamålsenliga byggnader
är det nödvändigt att det sörjes för samstämmighet emellan denna
och redan existerande arrendelag. Enligt den senare kan jordägare i vissa fall
av synemän åläggas viss byggnadsskyldighet. Denna skyldighet utkräves olika
hårt av olika synemän. Det kunde därför hända att en syn påkallad av jordbrukskommissionen
enligt en ny uppsiktslag komme till annat resultat beträffande
viss bebyggelse än vad som vid tillträdessyn enligt arrendelagen redan
bestämts. Det bör då vara fullt klart, vilkendera synen som skall tillerkännas
vitsord.
Då det i här berörda motioner hemställes i vissa fall om skärpning och
i andra örn uppmjukning av vanhävdslageh anser kommissionen det angeläget
framhålla önskvärdheten av att lagen utformas så att förfaringssättet vid
lagens tillämpning blir enkelt, och att det möjliggör snabbt verkande åtgärder.
Herr Stig Janson m. fl. förordar, att det tillvägagångssätt, som angives
i §§ 4—14 i lagen av 27 juni 1927, fortfarande må komma till användning.
Kommissionen vill allvarligt ifrågasätta, huruvida icke ett starkt förenklat
förfaringssätt, gärna med vidgad befogenhet för jordbrukskommissionerna.
skulle visa sig mera effektivt. De flesta jordbrukskommissioner torde i likhet
med Uppsala läns under sin tillvaro gjort den erfarenheten, att §§ 4—14 eller
rättare 5—14 i praktiken visat sig så omständliga, otympliga, tidskrävande och
kostsamma att de ytterst sällan kommit till användning. Även i de fall då
jordbrukskommissionen haft mycket långt gående krav på jordägares nybyggnadsprestationer
har det visat sig möjligt att få dessa genomförda utan
tillgripandet av den vidlyftiga apparat som en syn enligt § 5 utgör.
Med hänsyn till sistnämnda förhållanden synes det kommissionen nödigt,
att de i motionerna föreslagna lagändringarna föregås av en utredning, i synnerhet
som en ändring av mer temporär art icke torde kunna medföra någon
större effekt under innevarande år.
Uppsala läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott.
Under nuvarande kristid är det ett nationellt intresse, att intet underlåtes,
som kan vara ägnat höja jordbrukets produktion för att i möjligaste mån
säkerställa livsmedelsförsörjningen. Det ligger därvid nära till hands att
närmare granska de bestämmelser, som avse att förhindra vanhävd av jord
och lantmannabyggnader. Nu gällande vanhävdslag berör praktiskt taget
endast bolagsjord och därav endast brukningsdelar i storlek mellan 4 och
25 hektar. Att vanhävd kan förekomma och örn än i ringa omfattning förekommer
även på gårdar i enskild ägo, annan än nu under lagen inbegripen,
torde vara ostridigt, men befogenhet för jordbrukskommissionerna att ingripa
saknas. För undanröjande härav föreslå motionärerna såväl skärpning
av vanhävdslagens bestämmelser som utvidgning av dess tillämpningsområde.
En lagändring i syfte att kunna tvinga en var jordägare att hålla sin jord -
Andra lagutskottets utlåtande Nr 17; bilaga.
49
bruksfastighet, oavsett dess storleksordning, i produktionskraftigt skick kan
i nuvarande krisläge synas riktig och önskvärd. Svårigheterna att kunna
åstadkomma en effektiv lagstiftning äro emellertid mycket stora. Vid en utvidgad
tillämpning av vanhävdslagen får nämligen icke förbises att jordägaren
måste få behålla sin rätt att välja den driftsform, som kan vara den
mest ekonomiska eller ändamålsenliga. I ett fall kan extensiv, i ett annat intensiv
driftsform vara den mest lämpliga. Uppsiktsmyndigheterna kunna
icke bedöma ett enskilt jordbruks inriktning för att bli bärkraftigt. Åtgärderna
inom jordbruket måste ju alltid läggas på lång sikt och vissa driftsomläggningar
kunna bl. a. av ekonomiska skäl vara nödvändiga. En rationalisering
bör icke förhindras.
En utvidgning av vanhävdslagens tillämpningsområde innebärande en permanent
uppsikt även över självständiga bondejordbruk samt brukningsdelar
tillhörande bolag, fideikommissarie eller stiftelse inger mycket stora betänkligheter.
Tillgripande av tvångsmedel kunna icke beräknas ge resultat av
någon betydelse, då på i vanhävd varande fastigheter i de flesta fall ägaren
saknar de ekonomiska förutsättningarna för missförhållandenas undanröjande
och sålunda är urståndsatt att exempelvis reparera byggnader, utföra
dikningar, anskaffa kreatur, inköpa konstgödsel m. m. Icke heller kan en
tvångsvis genomförd utarrendering eller tvångsförvaltning av dylika vanhävdade
fastigheter ge omedelbart resultat. En ökning av produktionen kan
endast långsamt tänkas äga rum i verkliga fall av vanhävd. Icke heller synes
metoden med stämning till domstol enligt uppsiktslagen lia någon effektiv
innebörd.
På grund av vad bär ovan anförts, får Uppsala läns hushållningssällskaps
förvaltningsutskott för sin del tillstyrka utredning, men att utredningen begränsas
till framläggande av förslag till lagbestämmelser av provisorisk art,
avsedda att tillämpas endast under nuvarande krisläge och med beaktande
av de ekonomiska förutsättningarna för drivande av de jordbruk, beträffande
vilka åtgärder kunna ifrågakomma.
Om lagstiftningen skall kunna erhålla någon praktisk betydelse under kristiden,
torde andra och snabbare åtgärder än de i gällande lag angivna ställas
till uppsiktsmyndigheternas förfogande.
Länsstyrelsen i Uppsala län.
Länsstyrelsen har åberopat vad länets hushållningssällskaps förvaltningsutskott
anfört samt därtill fogat följande upplysningax-.
Såvitt länsstyrelsen kunnat inhämta har under senare år allenast förekommit
ett par fall inom länet, då ingripande på grund av vanhävd skulle
kunnat ifrågakomma, örn lagen haft tillämpning på enskilda jordägares fastigheter
utan nu gällande inskränkningar. Det ena av dessa gällde en mycket
obetydlig fastighet, vars vanhävd berodde på ägarens ekonomiska oförmåga,
det andra gällde ett medelstort jordbruk tillhörigt två makar, vilka
befunno sig i jämförelsevis burgen ställning, men på grund av ålderdom saknade
förmåga att sköta jordbruket. Att sätta dem under förmyndare hade
icke satts ifråga. De båda omnämnda fallen utgöra uppenbarligen rena undantag.
Såvitt länsstyrelsen kan finna har således icke inom detta län förekommit
anledning till utsträckning av lagstiftningen angående uppsikt över enskilda
jordbruk under normala förhållanden. Annorlunda kan det komma att
ställa sig, örn livsmedelstillgången under rådande avspärrningen blir så
knapp, ali alla möjligheter till produktion måste utnyttjas även med bortseende
från det ekonomiska resultatet. Skulle en sådan situation inträffa, torde
Bihang lill riksdagens protokoll IDAL 9 sami. 2 avd. Nr 17. 4
50
Andra lagutskottets utlåtande Nr 17; bilaga.
det bli nödvändigt att uppsiktsmyndigheten, såsom förvaltningsutskottet antytt,
erhåller befogenhet att driva jordbruk i egen regi eller utarrendera det
vanhävdade jordbruket på kort tid. Ett sådant ianspråktagande torde överensstämma
med grunderna för förfogandelagen. Det ekonomiska ansvaret
i dylika fall lärer icke kunna drabba jordägaren.
Mot en till kristidsförhållandena begränsad utredning har länsstyrelsen
således icke något att erinra.
Södermanlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott.
Såvitt förvaltningsutskottet har sig bekant, förekommer sådan vanskötsel
av jordbruksegendomar, som kan betecknas som vanhävd, endast i ringa omfattning
inom Södermanlands län. —--- Särskild uppmärksamhet synes
i detta sammanhang böra fästas vid det förhållandet, att det numera icke
sällan förekommer, att jordbruksegendomar inköpas av icke-jordbrukare,
vilka huvudsakligen avse att bruka egendomen såsom sommarbostad och
dylikt och därför måhända icke ägna jordens hävd tillbörlig uppmärksamhet.
Särskilt i nuvarande försörjningsläge är det uppenbarligen angeläget, att
medel finnas att tillse, att vår åkerjord brukas så, att den kan på ett tillfredsställande
sätt gagna folkförsörjningen. I den mån för tryggande härav
lagstiftningsåtgärder må finnas erforderliga, vill utskottet alltså ansluta sig
till önskemålen om en sådan lagstiftning. Beträffande innehållet därav vill
utskottet närmast instämma i vad som anförts i den av herr Janson i Frändesta
m. fl. väckta motionen. Utskottet anser sålunda att, i de fall där det
befinnes rationellt ur bruknings- och ekonomisk synpunkt att förvandla åkerjord
med låg avkastningsförmåga till betesvall eller skogsmark, detta icke
bör få betecknas såsom vanhävd enligt den ifrågasatta lagstiftningen. Därvid
bör dock givetvis vederbörande jordbrukare låta sig angeläget vara att
genom andra åtgärder sörja för att gårdens sammanlagda produktion icke
därigenom förminskas under de närmaste åren.
Länsstyrelsen i Södermanlands lån.
Länsstyrelsen har, under åberopande av den motivering, som lämnats i
motionen II: 146, tillstyrkt den i samma motion begärda utredningen.
Östergötlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott.
I yttrande till länsstyrelsen i länet har förvaltningsutskottet anfört.
Förvaltningsutskottet inser till fullo betydelsen av att den svenska jordbruksjorden
i rådande försörjningsläge hålles vid största möjliga produktivitet.
Särskilt betänkligt för att ej säga upprörande måste det i nuvarande
tidsläge framstå, örn åkerjord genom bristande hävd eller andra försummelser
från innehavarens sida vanvårdas.
För förvaltningsutskottet står det klart, att omfattningen och arten av de
åtgärder, som i förevarande hänseende erfordras, böra rättas efter i vilken
utsträckning vanhävd eller vanvård inom jordbruket för närvarande förekommer.
Av förhållandena inom hushållningssällskapets område att döma
kan utskottet icke finna annat än att det ligger en högst betydande överdrift
i det uttalande i motion II: 11, vari göres gällande satt inom landet
finnas massor av jordbruk med stora arealer odlad jord, som alltjämt vanhävdas».
Såvitt förvaltningsutskottet har sig bekant förekommer vanhävd
inom sällskapets område dess bättre i mycket liten omfattning. Icke desto
mindre är det i högsta grad beklagligt att dylika fall förekomma. Redan un
-
Andra lagutskottets utlåtande Nr 17; bilaga.
51
der »normala» förhållanden tilldraga sig dessa berättigat uppseende inom den
ort, där de förekomma, och för den allmänna rättsuppfattningen framstår det
såsom angeläget, att de beivras. I nuvarande läge skärpes givetvis kravet på
att sådana åtgärder vidtagas, som kunna leda till dylika missförhållandens
rättande.
Huruvida stöd för nyssberörda påstående kan hämtas från förhållandena
inom landet i övrigt undandrager sig visserligen förvaltningsutskottets bedömande,
men utskottet vill dock sätta i fråga, om vanliävd verkligen förekommer
i sådan omfattning, som därav framgår. Under de senaste årtiondena
har i samband med beteskulturens landvinningar i icke ringa omfattning förekommit
att jord, som förut brukats såsom åkerjord, utlagts till betesmark.
Där detta ägt rum har åtgärden, från vilken synpunkt nian än ser saken och
således även ur produktionssynpunkt, så gott som undantagslöst varit väl
motiverad. Den som icke har närmare kännedom örn vilken stor roll, som
tillgången på goda betesmarker spelar för vår mjölkproduktion, får lätt den
uppfattningen, att det i berörda fall regelmässigt rör sig kanske icke örn vanhävd
så dock vanvård eller olämplig användning av jordbruksjord. Då denna
uppfattning alltjämt förefinnes inom tämligen vida kretsar, torde möjligen
densamma givit anledning till nyssnämnda uttalande. Ungefär motsvarande
kan uppfattningen vara där det förekommit, att viss, avsides belägen eller
eljest olämplig åkerjord använts för skogsodling.
När det gäller frågan örn vilka åtgärder, som lämpligen böra vidtagas till
förekommande fall av verklig vanhävd eller vanvård, ställer sig förvaltningsutskottet
tveksamt till de förslag, som innebära att lagen den 27 juni 1927 angående
uppsikt på vissa jordbruk borde utsträckas till att omfatta alla jordbruk.
Förslag i denna riktning hava flera gånger tidigare framförts och varit
föremål för överväganden, varvid såvitt utskottet funnit vägande skäl anförts
emot deras genomförande. Enligt utskottets förmenande torde denna
fråga böra ytterligare övervägas och i varje fall synes det icke välbetänkt att
med hänsyn till vad man vill uppnå med förberörda motioner nu genomföra
sådan utsträckning av lagen, att den kommer att gälla alla jordbruk. Utskottet
anser det nämligen icke uteslutet, att en sådan åtgärd rent av kan få
motsatt verkan än den åsyftade bland annat på grund därav, att ifrågavarande
lag, som tillkommit för att tillgodose även andra ändamål än dem, som
i motionerna närmast åsyftas, kan befaras förhindra eller i varje fall försvåra
en ändamålsenlig anpassning av jordbruksproduktionen, något som i
nuvarande läge uppenbarligen sorgfälligt bör undvikas.
Emellertid är det såsom förvaltningsutskottet redan framhållit nödvändigt
att vinna rättelse i föreliggande missförhållanden på ifrågavarande område.
Såvitt förvaltningsutskottet kan bedöma torde detta lämpligast kunna uppnås
genom lagstiftningsåtgärder, som möjliggöra att effektivt komma till
rätta med fall, där uppenbar vanvård av åkerjord föreligger, och utskottet får
uttala sig för att sådana vidtagas.
Östergötlands läns hushållningssällskap.
Hushållningssällskapet har i yttrande till andra lagutskottet anfört detsamma
som dess förvaltningsutskott i ovanintagna yttrande.
Länsstgrelsen i Östergötlands län.
Såsom förvaltningsutskottet påpekat har vanhävd endast i mycket ringa
omfattning förekommit inom länet. Länsstyrelsen finner dock av principiella
skäl etl ingripande mot grov vanhävd böra kunna ske icke blott inom de delar
av landet, som avses i lagen den 27 juni 1927 angående uppsikt å vissa
52
Andra lagutskottets utlåtande Nr 17; bilaga.
jordbruk, eller enligt allmänna förfogandelagen vid krig eller krigsfara eller
eljest under utomordentliga av krig föranledda förhållanden. Mot förstnämnda
lag kan i övrigt anmärkas att proceduren enligt densamma synes mer omständlig
än nödigt är, vilket särskilt under nuvarande förhållanden måste
anses såsom en stor brist.
Vid sådant förhållande finner sig länsstyrelsen böra förorda det i motionen
i andra kammaren nr 146 framställda yrkandet på skyndsam utredning för
åstadkommande av utvidgad lagstiftning mot grov vanvård av jordbruksfastighet.
Jönköpings läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott.
I nuvarande läge är det ur det allmännas synpunkt viktigt, att den odlade
jorden blir så väl utnyttjad som möjligt. Anledningen till föreliggande motioner
får närmast sökas i detta förhållande och att man genom utsträckt och
ändrad tillämpning av den s. k. »vanhävdslagen» vill förhindra, att odlad
jord icke blir på tillfredsställande sätt utnyttjad.
I en motion (nr 11 i andra kammaren) göres gällande, att »massor av jordbruk
med stora arealer odlad jord» vanhävdas. Häremot måste en bestämd
gensaga inläggas. En dylik uppfattning måste upptagas som en anmärkning
mot jordbrukarna i allmänhet, och då den är obefogad, kan den endast orsaka
onödig irritation.
Det skall erkännas, att det kan utvinnas mer av den svenska jorden än som
för närvarande är fallet, men detta har sin grund i förhållanden, för vilka
jordbrukarna icke kunna göras ansvariga. För blott få år sedan ansågs på
sina håll läget motivera övergång till mera extensiv jordbruksdrift. En övergång
till intensiv drift är icke så enkel, som det kan synas, och är i varje
fall förenad med avsevärda kostnader, som man icke utan vidare kan begära,
att den enskilde jordbrukaren skall ikläda sig, särskilt som han icke
har någon garanti för att denna driftsform i fortsättningen blir den mest
ekonomiska. Ett snabbt genomförande av de grundförbättringar, som utgöra
en nödvändig förutsättning för ökad produktion, är icke heller möjlig, bl. a.
på grund av bristen på arbetskraft och de stora kapitalutlägg det kräver.
Jordbrukaren kan icke heller lastas för, att han genom bristande kunskaper
icke alltid uppnår det bästa produktionsresultatet. Slutligen må erinras örn,
att för närvarande bristande tillgång på vissa produktionsmedel hindrar uppnående
av bästa produktion. För Jönköpings läns vidkommande kommer sålunda
den begränsade tillgången på fosfatgödselmedel att utgöra ett icke oväsentligt
hinder för en fullgod jordbruksproduktion.
Förvaltningsutskottet har det bestämda intrycket, att jordbrukarna komma
att göra vad i deras förmåga står för att medverka till bästa möjliga jordbruksproduktion
och att en utsträckt tillämpning av lagen om uppsikt å vissa
jordbruk blir praktiskt taget betydelselös för uppnående av en ökad produklion.
Härav följer, att endast produktionsbefrämjande åtgärder, såsom
upplysningsverksamhet, möjligheter för jordbrukare att verkställa förbättringar
i fråga om beteskultur, täckdikning, göldselvård m. m. äro av väsentlig
betydelse och att statens medverkan i lörsta hand bör inriktas på att främja
sådan verksamhet.
De fall av vanhävd av jordbruksfastigheter, som förekommit inom länet
äro ytterligt få, men lia väckt en viss uppmärksamhet. Förvaltningsutskottet
har för sin del därför ingen erinran emot en ändrad och utsträckt tillämpning
av lagen om uppsikt på vissa jordbruk, blott det sker på sådant sätt
att endast jordbruk, som äro utsatta för grov eller uppenbar vanvård inrymmas
under lagen. Med hänsyn till att lagstiftning på området kommer
att galla aven under normala förhållanden och i övrigt kräver noggrant över
-
Andra lagutskottets utlåtande Nr 17; bilaga.
53
vägande samt i vart fall icke kan tänkas bliva omedelbart genomförd, ifrågasätter
förvaltningsutskottet, om det icke vöre lämpligast att frågan bleve föremål
för utredning, vilket av vissa motionärer föreslagits.
Länsstyrelsen i Jönköpings län.
Genom motionerna åsyftas en sådan utvidgning av gällande lag angående
uppsikt å vissa jordbruk, att denna lag komme att bliva tillämplig å varje
ägare av en brukningsdel. En förutsättning för den utsträckta tillämpningen
skulle enligt motionen II: 146 dock vara, att ägaren i sitt sätt att bruka jorden
visade grov vanvård.
Såvitt till länsstyrelsens kännedom kommit, har fall av vanhävd inom
länet anmälts förekomma i mycket få fall. Då tillämpningen av vanhävdslagen
emellertid är uppdragen åt särskild myndighet, torde den möjlighet
dock icke vara utesluten, att lagen tillämpats oftare än vad till länsstyrelsens
kännedom i särskilda fall kommit. Det torde dock få antagas, att lagen för länets
vidkommande saknat större praktisk betydelse. Å andra sidan måste
emellertid framhållas, att den rent principiellt sett haft och alltjämt har en
mycket stor betydelse för uppehållande av ett ändamålsenligt brukande av
jorden samt att den ej minst i tider sådana som de nuvarande har en utomordentlig
uppgift att fylla.
Såvitt länsstyrelsen med den erfarenhet, länsstyrelsen härifrån länet har
av hithörande förhållanden, varit i tillfälle att bedöma, har vid uppkommen
fråga om tillämpning av lagen angående uppsikt å vissa jordbruk oftast
gjorts gällande, att de åtgärder, merendels av rent negativ art, som sammanlagda
ansetts föranleda vanhävd och resulterat i åtgärd i anledning av förekommen
uppgiven vanhävd, icke vore att betrakta såsom sådan vanhävd,
att anledning till ingripande enligt uppsiktslagen förelåge. I de fall, som
kommit under länsstyrelsens bedömande, har frågan härom ofta ställt sig
vansklig att avgöra. Genom en sådan ändring av uppsiktslagen, som förutsättes
i motionen II: 146 eller att i samband med utsträckande av lagens
tillämplighet på alla jordbruk en förutsättning för tillämpningen skulle vara,
att ägaren vid brukandet skulle hava gjort sig skyldig till grov vanvård av
brukningsdelen, synas svårigheterna vid tillämpningen av lagen till stor del
hava undanröjts. De synpunkter på frågan, som framförts i denna motion,
synas i övrigt riktiga och bärande. Framförallt torde det även under eljest
normala förhållanden av hänsyn såväl till det allmänna som — med tanke
på grannskapsförhållandet -— den enskilde icke kunna anses rimligt, att
äganderättsbegreppet gives sådan innebörd, att det skall stå ägare fritt att
förfoga över sin egendom huru som helst. Med hänsyn härtill kan länsstyrelsen
ej finna principiella skäl föreligga mot en lagstiftning av innebörd
sådan den i berörda motion åsyftade.
På grund härav vill länsstyrelsen för sin del tillstyrka åtgärder i det i
nämnda motion omförmälda syfte.
Kronobergs läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott.
Det är uppenbarligen ett allmänt intresse av största vikt, särskilt i nuvarande
läge, att jordens produktionsförmåga på bästa sätt utnyttjas. Hushållningssällskapet,
som har lill uppgift att främja lanthushållningen, måste
därför ansluta sig till det gemensamma syftet med samtliga ifrågavarande
motioner, nämligen alt hindra vanhävd av jord.
För Kronobergs läns vidkommande kan förvaltningsutskottet dock ej vitsorda
uttalandet i motionen II: 11, att »massor av jordbruk med stora arealer
odlad jord alltjämt vanhävdas». Verklig vanhävd av åker är överhuvud taget
sällsynt här, och då sådan förekommit, torde det mestadels lia varit å
54
Andra lagutskottets utlåtande Nr 17; bilaga.
jordbruk, för vilka lagen den 27 juni 1927 angående uppsikt å vissa jordbruk
redan äger tillämpning. Vid bondejordbruket, som omfattar den övervägande
delen av åkerjorden i Kronobergs län, torde vanhävd i egentlig mening
knappast äga rum annat än i enstaka fall, där ägaren till följd av ålder
eller sjukdom är ur stånd att själv bruka jorden ordentligt och saknar tillgång
på annan arbetskraft. Såsom nämnes i motionen II: 146, ger allmänna
förfogandelagen redan nu möjlighet att i dylika fall ålägga ägaren att utarrendera
jorden. I anslutning till den uppfattning, som framförts i sistnämnda
motion, finner förvaltningsutskottet ovisst, huruvida allenast en utvidgad
tillämplighet för den nuvarande »uppsiktslagen» skulle vara det lämpligaste
medlet att hindra vanhävd av jord i enskild ägo. Lagstiftningen på detta område
bör givetvis vara sådan, att den främjar en ekonomiskt riktig användning
av samtliga produktionsfaktorer i jordbruket, och driften får då icke
för strängt bindas vid nuvarande disposition av jorden till åker, äng, betesmark
och skog. Med instämmande i motiveringen till motionen II: 146, vill
förvaltningsutskottet därför tillstyrka de yrkanden, som i denna motion och
i motion II: 215 framställts om utredning rörande lagstiftningen örn vanhävd.
Länsstyrelsen i Kronobergs län.
I likhet med förvaltningsutskottet vill länsstyrelsen vitsorda, att vanhävd
är mycket sällsynt här i länet. I de mycket få fall, då till länsstyrelsen anmälts,
att vanhävd skulle föreligga, har det efter verkställd undersökning
visat sig, att det rört sig om mycket små arealer av jord, oftast av mindre
god beskaffenhet. I något fall har den påstådda vanhävden bestått däri,
att för åkerbruk mindre lämpad mark omlagts till skogsbruk. I intet fall
hava förhållandena varit av sådan beskaffenhet, att länsstyrelsen funnit anledning
vidtaga några tvångsåtgärder. Nu gällande lagstiftning lämnar icke
stora möjligheter i sådant hänseende. En utvidgning av lagstiftningen synes
därför länsstyrelsen önskvärd. Länsstyrelsen tillstyrker därför de i motionerna
II: 146 och II: 215 framställda yrkandena om en utredning rörande
ändrade bestämmelser i fråga örn vanhävd.
Jordbrukskommissionen i Kalmar läns norra hushållningssällskaps verksamhetsområde.
Vid tillämpningen av nu gällande vanhävdslag har det inträffat, att även
sådana brukningsdelar, som ägts av enskilda personer som varit bosatta å
gården och mantalsskrivna å densamma, anmälts för vanhävd. Vid den förberedande
undersökning som gjorts, har det varit lätt att kunna konstatera,
alt hemmansdelen varit vanhävdad, men att ägaren ej kan göras ansvarig
härför enligt nuvarande lag. Visserligen är det en mindre sympatisk åtgärd
att lagstifta på detta område. Lagen kan lätt få sken av klasslag och betraktas
som inskränkning i den enskilda äganderätten. Men tyvärr är det
allt för många jordägare, som synes betrakta äganderätten som ett privilegium
på alt bruka sin jord hur uselt som helst, utan ansvar eller förpliktelse
mot samhället. Under utomordentliga tider kan utomordentliga åtgärder vara
berättigade och därför kan en lag, som i detta avseende drabbar alla jordägare,
vara väl motiverad. Det vore dock önskvärt, att lagen ej får allt
för snäva bestämmelser. Efter nya stängsellagen kan t. ex. fårskötsel ej
gärna bedrivas på samma sätt som förr. Andra möjligheter måste sökas för
bete åt djuren. Det har visat sig lämpligt att större områden läggas ut härtill,
varvid det inte alltid kan undgås att en del åkerjord måste tagas med.
Likaså är arbetskraften numera för dyr för att mycket klena eller långt
från gården belägna åkrar skall med ekonomisk beräkning kunna hållas
öppna, utan läggas ut till bete. Bestämmelserna i § 3 i lag örn uppsikt å
Andra lagutskottets utlåtande Nr 17; bilaga.
55
vissa jordbruk av den 27 juni 1927 böra därför inte ändras och den uppsiktsövande
myndigheten lämnas lätt att tillåta ägaren att ordna brukningen
på ett förnuftigt och ekonomiskt sätt. Såsom i motion nr 164 i FK
påpekas, är frågan om byggnadsbeståndet på vederbörande jordbruk ej av
så stor betydelse för folkförsörjningen som när det gäller jordens brukning.
De höga byggnadskostnaderna göra, att en ägare med mindre god ekonomi
mången gång kunde bli ruinerad, örn han ålades att sätta byggnaderna i
fullgott skick. Även i sådant fall är moderationen i lagens krav att tillråda.
Med ovannämnda förbehåll synes en lag av i motionerna angiven riktning
kunna tillstyrkas. Örn lagen skall få någon betydelse för folkförsörjningen
under nuvarande kris, torde någon längre utredning ej medhinnas.
Må den då hellre antagas att gälla för viss tid eller så länge nuvarande kristidsförhållanden
äro rådande.
Jordbrukskommissionen i Kalmar läns södra hushållningssällskaps verksamhetsområde.
Vid bedömningen av denna fråga måste hänsyn tas till jordbrukets olika
förutsättningar i olika delar av landet på grund av olika klimat, jordnatur
m. fl. orsaker, liksom också till att jordbrukets utövare icke äga samma kunskaper
och förmåga att bruka jorden. Jordbrukskommissionen vill därför
för sin del icke förorda en omedelbar utsträckning av lagens giltighetsområde
till att omfatta alla jordbruk. Jordbrukskommissionen förordar en snabb
utredning för en anpassning av nu gällande lag angående uppsikt å vissa
jordbruk till att gälla alla jordbruk. Jordbrukskommissionen anser dock,
att denna lagändring tillsvidare bör ges endast en begränsad utsträckning till
tiden. Den nya lagen borde avses att gälla under nu rådande kristid och
beslutas för ett visst mindre antal år, varefter de under denna tid vunna
erfarenheterna kunde ge vid handen, huruvida lagen bör bibehållas i sin vidaste
omfattning även för framtiden, sedan mera normala förhållanden på
näringslivets område åter kan tänkas ha inträtt.
Kalmar läns norra hushållningssällskaps förvaltningsutskott.
Inom sällskapets område torde förekomsten av vanhävd vara synnerligen
obetydlig och ur försörjningssynpunkt sakna betydelse. Emellertid anser
förvaltningsutskottet att det, speciellt under nuvarande förhållanden, måste
betecknas som ansvarslöst och osolidariskt örn en jordägare underlåter att
giva sin jord ordentligt bruk och skötsel. Härmed vill dock utskottet icke
lia sagt, att all förefintlig åkerjord är av sådan beskaffenhet att den obetingat
skulle användas som sådan. Säkerligen kan i många fall det anses
vara rationellt att omlägga dåliga, svårbrukade åkerlappar till bete eller
t. o. m. till skogsmark. Sådana fall böra tydligtvis icke betecknas som vanhävd.
Ä andra sidan torde emellertid betydliga arealer s. k. betesmark, hagmarker
o. d. genom bristande skötsel ge avsevärt mindre avkastning än som
rätteligen kunde fordras, alltså typisk vanhävd.
Utskottet vill för sin del tillstyrka, att en lagändring kommer till stånd,
avseende rätt till ingripande gentemot sådan jordägare eller brukare, som
uppenbart grovt vanvårdar sin jord. Detta ingripande bör kunna ske oberoende
av ägovidden och oberoende av vem som är ägare till egendomen.
Från begreppet vanhävd bör emellertid undantagas sådan anläggning av
åkerjord till bete eller skog som kan anses vara en för egendomens ekonomiska
drift fullt lämpad rationaliseringsåtgärd, medan även kultiverade betesmarker
böra inbegripas under vanhävdsbegreppet.
I detta hänseende synas de i motionen nr 146 AK framförda synpunkterna
vara de ur praktisk synpunkt mest lämpade, och bör i detta fall även be
-
56
Andra lagutskottets utlåtande Nr 17; bilaga.
aktas vad som i motionen nr 215 AK andragits. Vidare anser utskottet att
fristen för förelagda åtgärders utförande bör sättas till kortast möjliga tid.
Kalmar läns södra hushållningssällskaps förvaltningsutskott.
Även om en vanhävdslagstiftning i stort sett varit av ringa betydelse för
sällskapets område, där fall av vanhävd i ytterst få fall kunnat konstateras,
vill utskottet icke avstyrka, att en utredning verkställes i syfte att lagen utsträckes
att gälla alla jordbruk oberoende av storlek. Detta icke minst med
hänsyn till det f. n. rådande försörjningsekonomiska läget och det värde lagstiftningen
kan lia i psykologiskt avseende.
En skärpning av lagen resp. utvidgning av området för densammas tilllämpning
bör emellertid enligt utskottets mening givas provisorisk karaktär.
Med ledning av under några år vunna erfarenheter bör därefter tagas under
övervägande och förnyad omprövning, huruvida och i vilken omfattning lagen
kan anses böra bibehållas i utsträckt och skärpt omfattning.
Vid den utredning som förvaltningsutskottet alltså anser bör komma
ifråga, är det emellertid angeläget, att behörig hänsyn tages till icke allenast
de växlande förhållanden inom landets olika delar, vilka göra förutsättningarna
för jordbruksdriften i så hög grad varierande, utan även till det
förhållandet att jordbrukets utövare hava olika förutsättningar att driva jordbruk.
En sådan utformning av lagen, som möjliggör tillämpning av densamma
med hänsyn till ekonomiska driftsformer, anser sig utskottet kunna förorda.
Från nu gällande uppsiktslag har undantagits kronans och även viss i annan
ägo varande jord. Utskottet anser emellertid att lagen bör utsträckas att
omfatta all jord oberoende av i vems ägo densamma befinnes.
Länsstyrelsen i Kalmar län.
Länsstyrelsen har anslutit sig till vad jordbrukskommissionen i länets södra
område anfört.
Jordbrukskommissionen i Gotlands län.
Den nuvarande lagstiftningen äger endast tillämpning i fråga om s. k.
bolagsjord samt jord i enskild persons ägo, då ägaren själv ej är mantalsskriven
å fastigheten. I lagens nuvarande utformning har denna icke varit
av större betydelse i fråga örn Gotlands län. Det har under jordbrukskommissionens
verksamhet icke förekommit något anmält fall, då åtgärder funnits
vara av behovet påkallade.
De långt gående förslag, som i vissa av de föreliggande motionerna förordas,
skulle däremot kunna komma att vid rigorös tillämpning i vissa avseenden
få ganska vidsträckta konsekvenser. A andra sidan synas vägande
skäl tala för att i detta hänseende försiktighet och varsamhet iakttages. Ett
utvidgande av nuvarande lagbestämmelser till att utan vidare gälla för alla
små och stora jordbruk synes icke tillrådligt.
För mången skulle en sådan utvidgad uppsiktslag, eller i övrigt långt gående
bestämmelser, komma att kännas som en betydande beskärning i frågan
om den nuvarande friheten. Det skulle även kunna bli till en börda, i
synnerhet i de fall då ekonomiska omständigheterna äro små eller relativt
knappa. En rationell och ekonomisk anordning av driften vid ett jordbruk
kan vinnas på olika sätt. Frågan örn huru starkt intensifieringen därav bör
vara, vad som nied hänsyn till föreliggande omständigheter i de enskilda
fallen, tillgång på driftskapital och övriga resurser, kan anses böra nedläggas
i byggnader och förbättringar, anskaffning av jordredskap, antalet
djur, o. s. v. kan vara föremål för olika överväganden. Då den enskilde här
Andra lagutskottets utlåtande Nr 17; bilaga.
57
har att handla under eget ekonomiskt ansvar, synes försiktighet böra iakttagas
när det gäller att lägga i det allmännas hand att föreskriva åtgärder att
tvångsvis genomföras som kunna föranleda betydande utgifter.
Däremot synes det, som örn i nuvarande läge, med hänsyn till folkförsörjningen
och behovet av tillgång på jordbruksprodukter, som äro för vår livsmedelsförsörjning
nödvändiga, provisoriska åtgärder, avseende en något vidgad
uppsiktsrätt vid fall av uppenbart vanhävdande av jord, skulle kunna
komma i fråga. Även därvid synes dock försiktighet vara önskvärd såväl i
fråga om utformningen av nya provisoriska lagbestämmelser som när det
gäller tillämpningen. Med hänsyn till det allmännas intresse av jordbruksproduktionens
upprätthållande i nuvarande tidsläge synes även motiverat
att taga under övervägande, i vilken mån i de fall det allmänna skulle kunna
lämna bidrag till utförande av förbättringsåtgärder, som ansetts oundgängliga
och som därför ålagts jordbrukaren, särskilt då hans ekonomi är mindre
god.
Gotlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott.
Enstaka fall av vanhävd förekomma på Gotland som annorstädes på
grand av ägarens oförmåga genom ålder eller sjukdom att taga vara på och
braka sin gendom. Vanligen är det de själsliga förmögenheterna, som
brista.
1 andra fall kan det vara någon egendom, vilken blivit föremål för spekulationsköp.
Ägaren bor kanske å annan ort och brukarna växla oupphörligen,
ofta förekomma tillfälliga upplåtelser av egendomen helt eller delvis.
Följden blir vanligen dåligt underhåll av såväl byggnader som jordens växtkraft.
Ehuru förvaltningsutskottet icke har sig bekant, att vanhävd i någon mer
avsevärd omfattning förekommer inom länet, vill utskottet dock i princip
uttala sin anslutning till de föreliggande motionernas syfte och påyrka ett
sådant utvidgande av nu gällande lagstiftning, att myndigheterna kunna ingripa
mot sådan jordbruksdrift, där jord, byggnader och djur misskötas och
vanvårdas eller åkerjorden får ligga obrukad. Den nuvarande krisen påkallar
som ett samhälleligt livsintresse, att produktionen uppehälles i största
möjliga utsträckning och att förekommande fall av vanhävd bliva föremål
för snabbt och effektivt tillrättaläggande, varför under dessa förhållanden
åtminstone en provisorisk lagstiftning i förslagens syfte är motiverad.
Skulle en eventuell lagstiftning rörande utsträckt övervakande och påföljd
av vanhävd givas permanent karaktär, vill förvaltningsutskottet starkt framhålla
nödvändigheten av, att lagbestämmelserna givas sådan avfattning, att
en lämplig och ur ekonomiska synpunkter fullt riktig omläggning av jordbruksdriften
icke kan stämplas som vanhävd och omöjliggöras. Utskottet
är nämligen medvetet örn, att odlingslägenheter finnas, vilka på grand av
läge och/eller beskaffenhet icke varit ekonomiskt härkraftiga med de driftsoch
arbetskostnader, som rådde före den nuvarande försörjningskrisen, ulan
därför i rationell drift hellre borde utläggas, vanligen till betesmark. Dessa
förhållanden kunna komma alt ännu mer skärpas, då icke längre tvånget
föreligger att för det egna landets försörjning utnyttja alla produktionsmöjligheter,
och då det icke kan vara lämpligt eller ett samhälleligt intresse att
söka tvinga ägarna fortsätta med brukningen av sådan mindre god jord, som
icke kan bära brukningskostnaderna.
Länsstyrelsen i Gotlands län.
Av motiveringarna till motionerna synes framgå, att de samtliga hava till
huvudsakligt syfte att i nuvarande extra ordinära läge i fråga örn folkför
-
58
Andra lagutskottets utlåtande Nr 17; bilaga.
sörjning förhindra, att genom vanhävd av jord tryggandet av livsmedelsförsörjningen
inom landet äventyras. Då det icke torde föreligga anledning betvivla,
att vanhävd av jord av olika anledningar i viss utsträckning förekommer
inom landet, vill länsstyrelsen icke motsätta sig, att åtgärder vidtagas
i berörda syfte. Motionerna utmynna emellertid i framställningar, som ej
fullt klart giva vid handen huruvida därmed avses blott de åtgärder, som
tidsläget kan motivera. Då sådana åtgärder kräva skyndsamt vidtagande,
böra de behandlas oberoende av frågan, huruvida även under vanliga förhållanden
anledning finnes att utvidga gällande bestämmelsers tillämplighetsomrade.
Mot utredning i sistnämnda hänseende har länsstyrelsen givetvis
ej heller något att erinra men anser densamma böra äga rum på längre
sikt. Länsstyrelsen vill i detta avseende ansluta sig till vad länets hushållningssällskaps
förvaltningsutskott i ett för länsstyrelsen tillgängligt särskilt
yttrande direkt till utskottet framhållit i fråga örn nödvändigheten av, att
lagbestämmelserna givas sådan avfattning, att en lämplig och ur ekonomiska
synpunkter riktig omläggning av jordbruksdriften icke kan stämplas såsom
vanhävd.
Jordbrukskommissionen i Blekinge län.
Enligt gällande »Lag angående uppsikt å vissa jordbruk av den 27 juni
1927» har jordbrukskommissionen endast att utöva uppsikt över jordbruksfastigheter,
som ägas av bolag och med dem likställda, och äro dessa jordbruk
utarrenderade, så äger stadgan tillämpning allenast beträffande för fastigheterna
nödiga byggnader.
I Blekinge län äro samtliga jordbruksfastigheter tillhörande bolag numera
utarrenderade beträffande inägor och byggnader med undantag av en enda
fastighet, vilken efter av ordf. hållen orienteringssyn befunnits vara i god
hävd, varför jordbrukskommissionen hittills icke haft annan uppgift än tillsynen
över till bolagsjordarna hörande byggnader. Visserligen ha i ett pär
fall anmälningar örn vanhävd förekommit beträffande åkerjord tillhörande
bolag, men efter företagen syn har konstaterats, att förhållandena berott på,
att steniga jordbitar inklämda inom skogsområden måst övergivas som odlad
jord och i stället planterats med skog, vilket varit fullt försvarligt enl. §§ 2
och 3 av uppsiktslagen.
Jordbrukskommissionerna ha således enl. nuvarande lagstiftning ingen som
helst befogenhet att taga befattning med vanliävd å jordbruksfastigheter, som
ägas av enskilda personer.
Etter att tagit del av samtliga motionerna i ärendet, finner kommissionen
det vara synnerligen välbetänkt att nu gällande uppsiktslag för bolagsjordar
i tillämpliga delar även kommer att omfatta jordbruk, där enskilda personer
äro ägare av fastigheterna. Att en viss försiktighet bör råda vid ny lagstiftning
är uppenbart, och vill kommissionen helt ansluta sig till den uppfattningen,
som framkommit i motionen nr 146 av herr Janson i Frändesta
m. fl.
Just här i Blekinge och i synnerhet i skogsbygden förekomma ofta fall, där
mindre åkertegar, som i äldre tider med svett och möda odlats, nu blivit oekonomiska
att bruka som åker och därför lämnats outnyttjade åt sitt öde och
mångå gånger till synes vanhävdade. Här skulle vara försvarligt att ändra
brukningssättet, antingen genom beteskultur eller skogsodling, men intetdera
göres, varför, örn en uppsiktslag funnes, reformering härutinnan skulle kunna
genomdrivas. Ett förhållande, som också bör beaktas vid ofullständiga jordbruks
sammanläggning till mera fullständiga sådana, där de odlade mindrevärdiga
jordbitarna i skogsmarken skulle kunna skogsodlas eller förvandlas
till kulturbeten och de bättre bitarna i gynnsammare läge framme vid bygg
-
Andra lagutskottets utlåtande Nr 17; bilaga.
59
naderna sammanslås och förbättras till jordarealer, som säkerligen skulle
giva sina brukare bättre utkomstmöjligheter även örn själva ytvidden av
odlad jord skulle bliva mindre än om ali den nu odlade jorden skulle i fortsättningen
brukas som åker.
Beträffande spörsmålet i vilken omfattning vanhävd för närvarande förekommer
inom länet, så är det givetvis icke lätt komma till något rätt resultat,
men med den kännedom kommissionen har om det blekingska jordbruket,
så gör den uppfattningen sig gällande, att enstaka fall av vanhävd förekomma
i olika orter inom länet, dock minst i kust- och mellanbygden, där det
egentliga jordbruket finnes och mera intensivt brukas. Vad skogsbygden beträffar,
kan utan överdrift framhållas, att en mera extensiv jordbruksdrift
i allmänhet är rådande, enär skogen där är den huvudsakligaste inkomstkällan
och jordbruket som sådant mera är ett stöd för erhållandet av naturaprodukter
för det egna hushållet. I dessa skogsbygder lia också de befintliga
små jordbitarna och mossodlingarna inom skogsområdena lättare att falla
i vanhävd, i all synnerhet om de numera höga arbetskostnaderna omöjliggöra
dess grundförbättrande och brukande som åker, och därför som tidigare
nämnts böra omdisponeras till betes- eller skogsdrift.
De ökade byggnadskostnaderna å landsbygden äro ock ett förhållande, som
inverkar på byggnadsbeståndets bibehållande i fullgott skick och gör, att
vanhävd på detta område kan förekomma utan att ägaren kan råda däröver
på grund av bristande ekonomiska resurser.
Ett förhållande, som i senare tider mer och mer gör sig gällande är, att enskilda
personer i spekulationssyfte köpa skogsfastigheter, sälja den avverkningsbara
skogen så långt skogsvårdsstyrelsen medgiver och bortarrendera
jordbruket med byggnader samt lämna för övrigt det hela åt framtiden, för att
vid passande tillfälle återförsälja ett mer eller mindre vanhävdat jordbruk,
vilket som regel blir följden, enär arrendatorerna icke lia förutsättningar att
kunna försörja sig på uteslutande jordbruksdrift i skogsbygden.
Givetvis skulle en uppsiktslag ägande tillämpning över alla jordbruksfastigheter
draga rätt stora ekonomiska konsekvenser med sig, enär jordbrukskommissionens
arbete och därmed förenade kostnader skulle avsevärt ökas,
vilket bör beaktas vid den utredning, som torde vara erforderlig att föregå
ifrågavarande lagstiftning.
På grund av ovanstående vill jordbrukskommissionen på det livligaste instämma
i motionernas syfte och tillstyrker, att »lagen angående uppsikt å
vissa jordbruk» utsträckes att omfatta alla jordbruk (även arrendejordar)
dock med sådan ändring av nämnda lag, att ekonomiskt motiverad rationalisering
eller omläggning av driften på ifrågavarande jordbruksfastigheter icke
hindras.
Blekinge läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott.
Förvaltningsutskottet har helt instämt i de synpunkter länets jordbrukskommission
framlagt samt särskilt betonat vad kommissionen sagt örn nödvändigheten
av att lagen får sådan utformning att ekonomiskt motiverad
rationalisering eller omläggning av driften ej hindras.
Länsstgrelsen i Blekinge län.
Liinsstyrelsen har som eget utlåtande åberopat vad Blekinge läns hushållningssällskaps
förvaltningsutskott i sitt yttrande anfört.
Kristianstads läns hushållningssällskaps förvaltningutskott.
Inom Kristianstads län torde direkt vanhävd av jord höra till sällsynthetcrna.
Vanhävd förekommer endast i sådana fall, då ägaren eller brukaren
60
Andra lagutskottets utlåtande Nr 17; bilaga.
lider av någon långvarig sjukdom, antingen psykisk eller fysisk, och någon
gång då ägaren på grund av ekonomiska svårigheter har förlorat hoppet att
kunna hålla kvar egendomen. Exekutiva auktioner föregås även ibland av ett
eller ett par års vanhävd eller vanvård. Det har också förekommit fall, då
jordbrukaren helt enkelt övergivit sin egendom, när han finner, att arbetsinkomsten
vid annat yrke med lättare arbete giver mera än bruttoinkomsten
från jordbruket.
Utskottet anser emellertid, att även om fall av vanhävd äro sällsynta, så
böra dock dessa snarast möjligt bringas att upphöra. Vanliävdade jordbruk
verka deprimerande på närboende jordbrukare, som lia det ekonomiskt svårt,
och väcka därjämte allmän förargelse hos personer inom alla yrken och samhällsgrupper.
Under nuvarande avstängningsförhållanden, då man med alla
till buds stående medel bör söka att få ut så mycket livsmedel som möjligt
från varje odlad jordlott, är det än mera förkastligt att tillåta vanhävd om
än endast under kort tidrymd.
Gällande lagstiftning ger ej jordbrukskommissionerna i södra delen av landet
praktiskt taget någon befogenhet att ingripa på annat sätt än att genom
övertalning söka förmå vederbörande att hävda sitt jordbruk på ett bättre sätt.
Utskottet ifrågasätter dock, om förhållandena äro sådana, att en skärpning
av nuvarande lag kan anses nödvändig. Genom förfoganderättslagen har
Kungl. Maj:t möjlighet att stävja de fall av vanhävd, som eventuellt förekomma.
Då jordbruk genom ägarens försämrade ekonomi råkat i vanliävd
eller vanvård, brukar detta förhållande snabbt upphöra i och med att jordbruket
genom försäljning, vanligen exekutiv, övergår i annans ägo.
Därest en skärpning av lagen ändock skulle beslutas, vill utskottet betona
vikten av att uppsikten över jordbruken kommer att handhavas på ett förnuftigt
sätt, så att ej jordbrukarna av oförstånd utsättas för allehanda trakasserier.
I instruktion för jordbrukskommission bör i så fall kraftigt framhållas,
att kommissionen må tillse, att en ekonomiskt motiverad rationalisering
eller omlägning av driften på jordbruksfastighet icke får hindras.
Länsstyrelsen i Kristianstads lån.
Samtliga berörda motioner taga sikte på svårigheten att med nu gällande
bestämmelser kunna ingripa mot vanhävd å jordbruksegendomar i allmänhet.
Den s. k. uppsiktslagen har tillkommit för speciellt norrländska förhållanden
och äger en mycket begränsad räckvidd. Allmänna förfogandelagen ger visserligen
Kungl. Majit möjlighet att i det allmännas intresse förfoga över vanhävdad
jordbruksfastighet, men lagens bestämmelser torde såsom av en del
motionärer framhållits knappast vara ägnade att på ett tillfredsställande sätt
lösa alla svårigheter som uppkomma i samband med ett offentligt ingripande
mot vanhävd. Vad detta län beträffar har Kungl. Majit i ett fall meddelat
förordnande jämlikt 4 § i allmän förfogandelag på grund av uppenbar vanhävd
av en mindre jordbruksfastighet. Härjämte hava i en del fall anmälan
inkommit till länsstyrelsen om förment vanhävd. Vid företagen undersökning
har därvid framgått alt i ett pär fall vanhävd icke kunde anses föreligga. I de
övriga fallen pågår utredning. Över lag gäller, att de inkomna anmälningarna
avse till arealen mycket obetydliga fastigheter. Det kan därför vara ovisst,
huruvida inom länet vanhävd å enskilda tillhörig jord förekommer i sådan
omfattning, att en utsträckning av tillämpningen av uppsiktslagen kan anses
påkallad av verkligt behov. En utredning av hithörande förhållanden torde
emellertid böra ske och torde på resultatet av denna utredning, som lämpligen
synes kunna anförtros åt hushållningssällskapen eller jordbrukskommissionerna,
böra bero i vad mån en utökning av den statliga uppsikten över
Andra lagutskottets utlåtande Nr 17; bilaga.
61
jordbruk bör komma till stånd. Skulle det därvid visa sig att vanhävd beträffande
enskilda tillhörig jord föreligger i mera avsevärd grad, torde den
av motionärerna ifrågasatta reviderade lagstiftningen bliva en nödvändighet.
Därvid synes det länsstyrelsen som örn de i motionen II: 146 anförda synpunkterna
beträffande uppsiktslagens anpassning efter nu rådande tidsförhållanden
på jordbrukets område böra vinna beaktande.
Malmöhus läns hushållningssällskap.
Inom Malmöhus län har visserligen ett par enstaka fall av vanhävd under
senare år kunnat påvisas. De ha emellertid varit av mycket ringa betydelse
med avseende å livsmedelsförsörjningen och kunnat härledas från oförmåga
hos resp. ägare eller brukare att tillvarataga sina intressen. Gällande bestämmelser
angående omyndigförklarande m. m. synas fullt tillräckliga för avhjälpande
och förekommande av dylika fall, till följd varav Sällskapet icke
kan finna påkallat att gällande vanhävdslagstiftning skärpes eller utvidgas.
Länsstyrelsen i Malmöhus län.
Ifrågavarande motioner gå ut på att även i andra fall av vanhävd än deni,
som falla under lagen angående uppsikt över vissa jordbruk, ingrepp för
rättelse skulle kunna ske från det allmännas sida. Vad som närmast ligger
till grund för motionerna torde vara, att särskilt i nuvarande försörjningsläge
det ej kan anses tilbörligt att icke i möjligaste mån och på ett lämpligt
sätt utnyttja jordens växtkraft. Rörande de lagstiftningsåtgärder som härvidlag
kunna ifrågakomma hava i motionerna olika förslag framställts.
En blott och bar utsträckning av tillämpningsområdet för lagen angående
uppsikt över vissa jordbruk torde ej leda till målet. Proceduren enligt denna
lag är, att jordbrukskommissionen efter syn av tre gode män söker träffa
överenskommelse med ägaren att han inom högst 4 år vidtager erforderliga
åtgärder (föreslagna av kommissionen) till avhjälpande av vanskötseln samt
att, örn sådan överenskommelse ej kan träffas, domstolen på talan av kommissionen
stadgar skyldighet för ägaren att vidtaga angivna åtgärden. Påföljden
för underlåtenhet att iakttaga överenskommelse eller föreläggande
blir böter. Örn man vill vinna en snabb rättelse, så att jorden utan dröjsmål
kan giva önskad avkastning, torde en mindre omständlig procedur böra användas
och ett starkare ingrepp kunna ske. Under senare tid har allmänna
förfogandelagen kommit i tillämpning i här avsedda fall. Länsstyrelsen kan
för sin del icke finna annat än att hittills tillämpade förefarande vid tillämpning
av nyssnämnda lag visat sig både smidigt och ändamålsenligt. En formell
brist har härvid förelegat, nämligen den att intet sakkunnigt organ för
konstaterande av vanhävden är i författning anvisat. Denna brist torde emellertid
lätt kunna avhjälpas genom införande av ett stadgande, enligt vilket
det ankommer på vederbörande jordbrukskommission att utreda frågan och
däri avgiva yttrande.
Länsstyrelsen anser sålunda det vara tillfyllest för närvarande med nyss
angivna lagstiftningsåtgärd. En mera permanent reglering av ifrågavarande
angelägenhet torde kräva en ingående utredning, för vilken längre lid behöves
jin sorn i motionerna förutsättas för en ordning ägnad alt omedelbart
vinna tillämpning för avhjälpande av särskilt under nuvarande förhållanden
framträdande olägenheter vid vanhävd av jord.
Jordbrukskommissionen i Hedlands län.
Under nuvarande förhållanden, då stora ansträngningar göras för att trygga
vår folkförsörjning, synas även åtgärder böra vidtagas för att förhindra
vanhävd av jord i enskild ägo. Även under normala förhållanden synes en
62
Andra lagutskottets utlåtande Nr 17; bilaga.
viss uppsikt böra utövas över dessa jordbruk, då vanhävd av en egendom
ofta sammanhänger med vanvård av kreatur. Emellertid bör härvid såsom
av vissa motionärer framhålles en ekonomiskt motiverad rationalisering eller
omläggning av driften icke hindras.
Under senaste halvåret lia till jordbrukskommissionen och hushållningssällskapet
inom länet inkommit 4 st. anmälningar om vanhävd å enskild
jordbruksfastighet, vilka efter utredning vidarebefordrats till länsstyrelsen.
En närmare utredning angående en utvidgad vanhävdslagstiftning torde vara
erforderlig. Åtgärder av provisorisk art synas emellertid böra vidtagas omedelbart,
varvid bör tillses att uppsiktslagen endast tillämpas på uppenbart
vanhävdad jord och på ett sådant sätt, att en ändamålsenlig omläggning av
driften icke hindras.
Hallands läns hushållningssällskap.
Hushållningssällskapet har anfört detsamma som jordbrukskommissionen
i länet samt därjämte uppgivit, att enligt vad som anmälts enskilda personer
inköpt skogsegendomar, utnyttjat skogen och låtit jordbruk och byggnader
falla i fullständig vanhävd.
Länsstyrelsen i Hallands län.
Under rådande tidsförhållanden bör det vara ett allmänt intresse, att den
odlade jorden hävdas på ett sådant sätt, att berättigade anmärkningar mot
dess skötsel icke kunna göras. Men å andra sidan få dessa krav på jordens
hävd icke drivas så långt, att jordägaren betages rätten att lämpa driftsformen
efter vad som kan anses mest ändamålsenligt med hänsyn till jordens
beskaffenhet och belägenhet m. m. Med hänsyn härtill finner länsstyrelsen en
utredning nyttig och tillstyrker sålunda, att en sådan företages i avsikt att
vinna det här ovan angivna syftet. Då emellertid här i länet under de senaste
månaderna fyra fall av vanhävd anmälts till länsstyrelsen, synes i avvaktan
på resultatet av en mera omfattande utredning provisoriska föreskrifter böra
utfärdas, som mera taga sikte på tidens speciella krav utan att dock lägga
hinder i vägen för en ändamålsenlig omläggning av driften.
Jordbrukskommissionen i Göteborgs och Bohus län.
Jordbrukskommissionen behjärtar tillfullo de synpunkter, som i nuvarande
livsmedelssituation ligga bakom motionerna II: 10, II: 11, II: 148 och I: 164.
Kommissionen vill emellertid starkt fästa uppmärksamheten på att event, åtgärder
mot verklig vanhävd icke kunna väntas lämna något nämnvärt resultat
på flera år. Det är ingalunda någon enkel eller hastigt genomförbar
sak att sätta en vanhävdad jord i god kultur. Kommissionens uppfattning
sammanfaller i stort med de synpunkter, som anföras i motion II: 146. Av
praktiska och ekonomiska skäl anser emellertid kommissionen att vid en
event, lagstiftning i ämnet en begränsning nedåt av egendomsstorleken måste
göras. Antalet gårdar under t. ex. 10 hektar åker, där ägaren är boende på
och själv brukar egendomen, vilka grovt vanhävdas, är utan tvivel försvinnande
litet och utan någon som helst betydelse för vårt lands livsmedelsförsörjning.
En utsträckning till all odlad jord skulle ge utrymme åt en mängd
oftast helt obefogade anmälningar, av vilket kommissionen redan tyvärr har
erfarenhet.
Med stöd av vad här anförts får jordbrukskommissionen avstyrka bifall till
motionerna örn utsträckning av »lagen angående uppsikt å vissa jordbruk»,
men har intet att erinra mot en utredning enligt motion II: 146.
Andra lagutskottets utlåtande Nr 17; bilaga.
63
Göteborgs och Bohus läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott.
Utan tvivel förefinnes, trots de senare årens betydande upplysningsverksamhet,
jordbruk inom länet, vars skötsel kan giva anledning till allvarliga
erinringar. Sålunda har i dagarna hushållningssällskapets uppmärksamhet
riktats på några dylika jordbruk i norra länsdelen, vilkas åkerjord uppenbarligen
misskötes. I vilken omfattning dylika jordbruk förekomma inom
länet kan icke utan tidsödande undersökning angivas. Sannolikt är emellertid
antalet dåligt skötta jordbruk icke så litet medan däremot verklig vanhävd
torde höra till undantagen.
Enligt hushållningssällskapets förmenande är det önskvärt örn åtgärder
kunde vidtagas mot vanhävd jämväl å enskilda egendomar, brukade av ägaren.
Emellertid måste man härutinnan framgå med stor försiktighet. Det
synes sålunda knappast möjligt att genom åtal söka åstadkomma rättelse.
Det är icke säkert, att det jordbruk, vars ägare blir åtalad, sedermera kommer
att skötas så mycket bättre än förut.
Hushållningssällskapet håller sålunda före, att en smidigare väg än den
vanhävdslagen anger, bör finnas för att undanröja missförhållandena. Upplysningsverksamhet,
eventuellt kombinerad med uppsiktsrätt, då grov vanvård
förekommer, synes sålunda i första hand böra prövas. Dylik verksamhet
torde lämpligen kunna anförtros åt hushållningssällskapen liksom skogsvårdsstyrelsen
handhar liknande uppgifter i fråga om skogen.
Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län.
Även örn, såsom länets jordbrukskommission uttalar, skärpta föreskrifter
mot vanhävd så till vida icke kunna få någon större omedelbar betydelse för
folkförsörjningen, att vanhävdad jord i allmänhet först efter flera års arbete
kan bringas till god kultur, måste det anses vara ett önskemål, att effektivare
lagstiftning får komma till stånd i förevarande hänseende. Då det vill synas,
som om denna fråga icke lämpligen kan ordnas genom att utan vidare giva
utsträckt tillämpning i oförändrad form åt gällande bestämmelser i lagen
den 27 juni 1927 angående uppsikt å vissa jordbruk, och då spörsmålet om
vanhävd knappast kan praktiskt lösas med hjälp av allmän förfogandelagstiftning,
förmenar länsstyrelsen, att åtgärder i den riktning, som herr Janson
i Frändesta m. fl. åsyftat i motionen II: 146, skulle vara bäst ägnade att
åstadkomma bättre förhållanden i de avseenden, som påtalats i de ifrågavarande
motionerna.
Länsstyrelsen vill fördenskull uttala sig för att utredning får komma till
stånd i enlighet med vad som hemställts i motionen II: 146.
Älvsborgs läns norra hushållningssällskaps förvaltningsutskott.
Förvaltningsutskottet har uttalat, att föga torde vara att vinna genom en
utvidgning av nu gällande vanhävdslag. Vid konstaterande av vanhävd i
större omfattning syntes hellre böra tillgripas en lagstiftning byggd på förfoganderättslagens
principer.
Älvsborgs läns södra hushållningssällskaps förvaltningsutskott.
En vanhävdslag utgör givetvis ett stort ingrepp i den enskildes rätt att disponera
sin egendom. Därför måste en dylik lag icke allenast utformas utan
även tillämpas med största försiktighet. Det kan eljest lätt hända, att en
jordägare ålägges sätta i stånd ett jordbruk, som icke binär sig att bruka, utan
borde från ekonomisk synpunkt användas lill annan produktion, bete eller
64
Andra lagutskottets utlåtande Nr 17; bilaga.
skog. En lagstiftning av förevarande slag bör även som framhållits i motionerna
nr 109 i II kammaren och 215 i I kammaren icke hindra en ekonomiskt
motsvarande rationalisering eller omläggning av driften.
Vanhävdslagen bör enligt förvaltningsutskottets mening, särskilt under nu
rådande förhållanden, omfatta även sådana jordbruk, som icke inbegripas i
lagen den 27 juni 1927 angående uppsikt över vissa jordbruk och som föreslås
i motionerna nr 164 i I kammaren och nr 10 i II kammaren. Emellertid
bör vid lagtextens utformning iakttagas att, som i motion 164 i I kammaren
framhålies, huvudvikten lägges därpå, att jorden icke vanhävdas, men
däremot bör ägare knappast kunna åläggas att bygga nya byggnader eller att
ombygga befintliga sådana, då byggnadskostnaderna kunna bliva alltför ekonomiskt
betungande. I vad det gäller vanhävd å den odlade jorden, så bör
det icke betecknas som vanhävd, örn ägaren av bärande ekonomiska skäl utlägger
åkerjord, som kanske är svårbrukad eller olämpligt belägen till annan
produktion, t. ex. betes- eller skogsproduktion.
Inom sällskapets verksamhetsområde förekommer endast ett ringa antal
fall av vanhävd.
Förvaltningsutskottet finner dock att en omarbetning av vanhävdslagen i
nu antydd riktning tager lång tid, då en dylik lag ej bör stadfästas utan att
av lagen berörda parter hörts, vartill kommer att tillämpningen av en sådan
lag torde verka långsamt. Om ifrågavarande lag sålunda icke skulle komma
att verka så omedelbart, som kan anses vara önskvärt, torde det vara lämpligt
att, i fråga örn avhjälpande av vanhävd, anlita förfoganderättslagen, så
att en ny vanhävdslag eller ändring av den gällande icke stadfästes utan noggrant
övervägande.
På grund av vad sålunda anförts får förvaltningsutskottet föreslå,
dels att lagen den 27 juni 1927 angående uppsikt å vissa jordbruk ändras
på det sätt
att de begränsade arealbestämmelserna upphävas,
att i vanhävd icke inbegripas byggnader vid jordbruk, samt
att den åtgärden att odlad jord av ekonomiska skäl utlägges till betes- eller
skogsdrift icke må betecknas som vanhävd,
dels att en ny vanhävdslag eller skärpning av den nu gällande icke måtte
stadfästas alltför brådskande, utan att de av lagen berörda parter givits tillfälle
att yttra sig.
Länsstyrelsen i Älvsborgs län.
Motionerna åsyfta skärpningar av vanhävdslagen såväl till innehåll som
omfattning.
Anledningen, att så många motionärer nu framställt likartade yrkanden,
är givetvis önskan att i nuvarande krisläge se att all jord bidrager till produktionen
av livsmedel och indignationen över de påträffade fall, då så ej
sker.
Det är uppenbart att förändringar i en lag som vanhävdslagen, vilken djupt
ingriper i den enskildes förfoganderätt över sin egendom, böra vara noggrant
övervägda och ogärna företagas under intryck av starka känslostämningar.
Att sådana stämningar nu äro ganska utbredda framgår av till länsstyrelsen
och andra länsmyndigheter inkomna anmälningar om vanhävd, vilka ofta
utgå från uppfattningen, att ägaren bör vara skyldig att för all framtid hävda
en en gång under ofta helt andra ekonomiska förutsättningar företagen odling.
En lagstiftning i sådan anda vore givetvis ekonomiskt oförsvarlig.
Vidare är att märka att den nuvarande vanhävdslagen ej lämpar sig för
åstadkommande av ett snabbt återförande av vanskött jord till kultur och
produktion. För detta ändamål är lämpligare med en lagstiftning, som med
-
Andra lagutskottets utlåtande Nr 17; bilaga.
65
ger åtgärder, varigenom snabbt men endast tillfälligt den vårdslöse eller oförmögne
ägaren skjutes åt sidan och ersättes med en kompetent brukare. Förfoganderättslagen
är en lagstiftning i denna anda. En viss översyn av denna
lag för dess användning för nu angivet ändamål torde emellertid vara behövlig.
Länsstyrelsen vill alltså förorda, att i anledning av de väckta motionerna
och vad i övrigt i ärendet är känt en sådan överarbetning omedelbart företages.
Till sist vill länsstyrelsen erinra att då syftet med företagna ingripanden
är att underlätta folkförsörjningen, man bör begränsa ingripanden till områden
av något större omfattning, vilka för angivna ändamål kunna vara av
någon betydelse.
Jordbrukskommissionen i Skaraborgs län.
Med hänsyn särskilt till det nuvarande försörjningsläget är det givetvis
av största vikt att tillse, att jordbrukets produktionsresultat blir de bästa
möjliga och att de hinder härför, som kunna orsakas av enskilda jordbrukares
bristande ansvarskänsla eller oförmåga, i största möjliga mån undanröjas.
Den enskildes intresse att själv få bestämma över brukningen av sin jord
måste här vika för samhällets intresse. Det ligger då nära till hands att tänka
sig en utsträckning av lagen örn uppsikt å vissa jordbruk till att gälla alla
jordbruk i landet. Man torde dock icke, innan en så vittomfattande åtgärd
vidtages, böra bortse från att förutsättningarna för tillkomsten och utformningen
av uppsiktslagen icke voro sammanfallande med det syfte, som torde
ligga till grund för nu framkomna förslag örn lagens utsträckande. Vad
som i nuvarande läge framförallt är erforderligt ur allmän synpunkt är ett
snabbt inskridande för att hindra vanskötsel av jordbruksfastigheter. Uppsiktslagen
är icke så konstruerad, att den möjliggör detta. Förfarandet med
syn, underhandlingar mellan jordbrukskommissionen och jordägaren samt
anhängiggörande och utförande av talan vid domstol, eventuellt i flera instanser,
tager avsevärd tid i anspråk. I vissa fall, exempelvis örn en jordbrukare
underlåter att verkställa sådd i erforderlig omfattning, är det under nuvarande
förhållanden nödvändigt med ett snabbare förfarande. En vidgad
tillämpning av uppsiktslagen i dess nuvarande form ger icke möjlighet till
den ur samhällets synpunkt nödvändiga rättelsen. Uppsiktslagen är uppenbarligen
anordnad ur andra synpunkter och är avsedd att verka på längre
sikt. För kristidsförhållanden bör lagstiftningen anordnas annorlunda och
möjliggöra snabba ingripanden i en omfattning, som måhända icke är under
normala förhållanden ur alla synpunkter lämplig.
Det synes därför förtjäna övervägas, huruvida icke en mera vittgående
tillämpning av förfoganderättslagen skulle i högre grad än en utsträckning
av gällande uppsiktslag vara ägnad att tillgodose de syften som ligga till
grund för ifrågavarande riksdagsmotioner. Förfoganderättslagens utökade
tillämpning i berörda syfte torde dock förutsätta, alt jordbrukskommissionerna
få befogenhet alt i ökad omfattning följa och kontrollera jordbrukens
behöriga skötsel.
De betänkligheter, som i motionen nr 104 framkomma rörande uppsiktslagens
föreskrifter rörande underhåll av byggnader, torde också förtjäna beaktande.
Enligt kommissionens mening är det sålunda icke tillrådligt att omedelbart
utsträcka uppsiktslagen i dess nuvarande form till att gälla för alla jordbruk.
En utredning i avsikt att få lagen så ändrad att dess tillämpning bliver
möjliggjord även för andra jordbruk än som den nuvarande avser, anser
kommissionen dock önskvärd.
Bihang till riksdagens protokoll Idit. 9 sami. ‘dard. Nr 17. 5
66
1neira lagutskottets utlåtande Nr 17; bilaga.
Skaraborgs läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott.
Med hänsyn särskilt till det nuvarande försörjningsläget är det givetvis av
största vikt att tillse, att jordbrukets produktionsresultat blir det bästa möjliga
och att de hinder härför, som kunna orsakas av enskilda jordbrukares
bristande ansvarskänsla eller oförmåga, i största möjliga mån undanröjas.
Den enskildes intresse att själv få bestämma över brukningen av sin jord
måste bär vika för samhällets intresse. Det ligger då nära till hands att tänka
sig en utsträckning av lagen örn uppsikt å vissa jordbruk till att gälla
alla jordbruk i landet. Utan tvivel skulle en dylik åtgärd ur vissa synpunkter
kunna vara tillrådlig. Man torde dock icke, innan en så vittomfattande
åtgärd vidtages, böra bortse från alt förutsättningarna för tillkomsten och
utformningen av uppsiktslagen icke voro sammanfallande med det syfte, som
torde ligga till grund för nu framkomna förslag örn lagens utsträckande. Vad
som under nuvarande läge framför allt är erforderligt ur allmän synpunkt
är ett snabbt inskridande för att hindra vanskötsel av jordbruksfastigheter.
Uppsiktslagen är icke så konstruerad, att den möjliggör detta. Förfarandet
med syn, underhandlingar mellan jordbrukskommissionen och jordägaren
samt anhängiggörande och utförande av talan vid domstol, eventuellt i flera
instanser, tager avsevärd tid i anspråk. I vissa fall, exempelvis örn en jordägare
underlåter att verkställa sådd i erforderlig omfattning, är det under
nuvarande förhållanden nödvändigt med ett snabbare förfarande. En vidgad
tillämpning av uppsiktslagen ger icke möjlighet till den ur samhällets
synpunkt nödvändiga rättelsen. Uppsiktslagen är uppenbarligen anordnad
ur andra synpunkter och är avsedd att verka på längre sikt. För kristidsförhållanden
bör lagstiftningen anordnas annorlunda och möjliggöra snabba
ingripanden i en omfattning, som måhända icke är under normala förhållanden
ur alla synpunkter lämplig. Det synes därför förtjäna övervägas, huruvida
icke en mera vittgående tillämpning av förfoganderättslagen skulle i
högre grad än en utsträckning av gällande uppsiktslag vara ägnad att tillgodose
de syften, som ligga till grund för ifrågavarande riksdagsmotioner.
Förfoganderättslagens utökade tillämpning i berörda syfte torde dock förutsätta,
att jordbrukskommissionerna få befogenhet att i ökad omfattning följa
och kontrollera jordbrukens behöriga skötsel.
Örn sålunda föga .skulle vara att vinna av en omedelbar utsträckning av
gällande uppsiktslag, så torde man icke böra bortse från att en dylik utsträckning
kan inverka direkt menligt. Såsom i motionen nr 146 framhålles
kunna nämligen nuvarande uppsiktslags bestämmelser motverka den anpassning
av jordbruket, som kan ur jordägarens och även ur samhällets synpunkt
vara nyttig, exempelvis övergång från egentligt jordbruk och beteseller
skogsbruk. Även örn jordbrukskommissionerna kunna förväntas taga tillbörlig
hänsyn till dylik anpassning, så skulle dock, på grund av nuvarande
kategoriska bestämmelser i uppsiktslagen, ovisshet och osäkerhet komma
att råda bland jordbrukarna örn tillåtligheten av ändrade dispositioner och
hinder uppstå för en önskvärd anpassning efter olika förhållanden. En vittgående
kontroll och möjligheterna till ett ständigt ingripande i jordbrukets
skötsel skulle säkerligen för det stora flertalet lojala och driftiga jordbrukare
kännås i hög grad besvärande utan att vara ur sambällssynpunkt nödvändig.
De betänkligheter, som i motionen nr 164 framkomma rörande uppsiktslagens
föreskrifter rörande underhåll av byggnader, torde också förtjäna
beaktande. Frågan om byggnadsverksamheten på landsbygden är enligt utskottets
mening så komplicerad, att det ej gärna kan komma i fråga att utan
vidare utredning göra uppsiktslagens föreskrifter örn byggnaders underhåll
tillämpliga i hela landet.
Enligt förvaltningsutskottets mening är det sålunda icke tillrådligt att orne -
Andra lagutskottets utlåtande Nr 17; bilaga. 67
delbar t utsträcka uppsiktslagen i dess nuvarande form till alt gälla över
hela landet. Mot en utredning, avseende att få en för normala förhållanden
bättre avpassad uppsiktslag, synes däremot intet vara att erinra, varvid dock
hänsyn bör tagas till jordbrukets intresse att utan alltför starkt tryck av kontrollerande
myndigheter kunna anpassa och rationalisera jordbruket efter
ekonomiska synpunkter och lokala förhållanden.
Länsstyrelsen i Skaraborgs län.
Det är alltid otillfredsställande, när odlad jord ej skötes rationellt och
än mer när jordbruk vanhävdas. I en tid, som den innevarande, då vårt
lands resurser måste för folkförsörjningens tryggande på allt sätt utnyttjas,
är det särskilt angeläget att förebygga dylik försummad användning av det
betydelsefulla produktionsmedel, som jordbruket utgör. Länsstyrelsen vill
därför kraftigt understryka vad i motionerna framhålles örn vikten av, att
ett ingripande från statsmakternas sida härutinnan skor. Erforderliga åtgärder
synas böra vidtagas snarast, så att de nya anordningarna örn möjligt
få betydelse redan under den brukningstid, som börjar med instundande
vår.
Vad beträffar de vägar, som kunna anlitas för uppnående av ifrågavarande
mål, synas svårigheter möta att härutinnan träffa det lämpligaste avgörandet
utan närmare utredning i saken. Anledningarna till försummad
brukning kunna vara olika. Det förekommer beklagligtvis helt säkert fall,
där orsaken är bristande intresse och vilja hos en ägare eller brukare, som
har möjlighet att ordentligt sköta sitt jordbruk. Men fall förekomma även,
där vanvården beror på verklig oförmåga ■— kanske både ekonomisk och
psykisk -—- hos ägaren och brukaren att hålla jordbruket uppe. Medan i
förra fallet förelägganden, vitén och dylikt äro på sin plats, torde dylika
åtgärder i senare fallet svårligen leda till målet. Här torde ett omhändertagande
av själva jordbruket, dess iståndsättande och rätta skötsel bliva
nödvändiga för rättelses ernående. I sådant fall får frågan även ekonomisk
räckvidd. Det synes länsstyrelsen vara tveksamt, om blott ett utsträckande
av den nu gällande uppsiktslagens tillämpningsområde i sist åsyftade fall
må bliva ett tillräckligt hjälpmedel. Därtill kommer, att den gällande uppsiktslagen
— jämlikt dess 2 § — beträffande utarrenderade jordbruk som
regel är tillämplig allenast beträffande åbyggnadernas hävd ävensom att ett
inskridande jämlikt sagda lag med dess domstolsförfarande m. m. svårligen
städse kan ske med den snabbhet, som det nutida krisläget kräver.
Länsstyrelsen vill på grund av vad sålunda anförts förorda, att föreliggande
viktiga spörsmål göres till föremål för skyndsam utredning i syfte att förslag
i ämnet må bliva upprättade och av statsmakterna prövade redan under
nu pågående riksdag. Utredningen bör då omfatta även den i motionerna
I: 109 och II: 215 avsedda frågan om viss ändring i gällande lagstiftning örn
vanhävd.
Jordbrukskommissionen i Värmlands län.
Kommissionen vill till en början framhålla, att kommissionen i princip är
enig med de motionärer, som anse en utsträckning av tillämplighetsområdet
för lagen angående uppsikt å vissa jordbruk erforderlig. Denna lag har ju
till uppgift att förebygga vanhävd. Man har då anledning fråga sig, varför
lagen till sin giltighet skall vara inskränkt att omfatta allenast vissa slag
av jordbruksfastigheter och icke omfatta den ur försörjningssynpunkt vida
viktigare jord, som äges av personer, vilka lia sitt bo och hemvist å densamma.
Kommissionen håller för sin del före. att tidpunkten nu är lämplig
för en utvidgning av lagens giltighetsområde, då alla utvägar måste begagnas
för att trygga folkförsörjningen. I denna sin uppfattning har kommissionen
68
Andra lagutskottets utlåtande Nr 17; bilaga.
ytterligare stärkts genom fall av vanhävd inom kommissionens verksamhetsområde
beträffande i enskild ägo befintliga större jordegendomar, vilka för
den allmänna rättskänslan i ali synnerhet under nuvarande förhållanden tett
sig synnerligen kränkande. I saknad av befogenhet att ingripa har kommissionen
dock icke kunnat vidtaga några åtgärder.
1 motionen nr 146 har ifrågasatts, huruvida en utvidgning av vanhävdslagens
tillämplighetsområde vore tillrådlig och hava motionärerna framhållit
alt, om lagen i oförändrat skick undantagslöst gjordes tillämplig å all
jord, detta skulle inverka hindrande och försvårande på driftens rationella
anpassning efter de snabbt skiftande kraven på jordbrukets produktion.
Motionärerna hava anmärkt att i vissa fall vanhävdslagens bestämmelser utgjorde
ett oöverstigligt hinder för vidtagande av erforderliga rationaliseringsåtgärder,
t. ex. alt med skog plantera igen eller till betesmark utlägga mark,
som är olämplig till jordbruk, att nedlägga jordbruk, som pä grund av dålig
belägenhet m. m. icke kan brukas utan påtaglig förlust för ägaren och
dyl. Kommissionen har under sin verksamhet icke kunnat finna, att uppsiktslagens
bestämmelser utgjort något allvarligt hinder i den av motionärerna
antydda riktningen. Kommissionen har heller icke kunnat finna att
vad motionärerna i berörda hänseende anfört bör hindra en utvidgning av
lagens tillämplighetsområde. Enligt 3 § uppsiktslagen är ej till vanhävd att
hänföra nedläggande av jordbruk å äga, som på grund av sin naturliga beskaffenhet
eller annan omständighet är alldeles olämplig för jordbruk. Denna
bestämmelse torde, örn så erfordras, kunna utvidgas på sådant sätt, att hinder
ej möter för en jordägare att vidtaga de rationaliseringsåtgärder, som
kunna anses ur ekonomisk synpunkt nödvändiga.
På grund av vad sålunda anförts och då under rådande förhållanden är
synnerligen angeläget att alia möjligheter till tryggande av folkförsörjningen
tillvaratagas, får kommissionen för sin del tillstyrka, att lagen den 27 juni
1927 angående uppsikt å vissa jordbruk utvidgas att omfatta all odlad jord,
oavsett arealens storlek och vem som är ägare till jorden.
Värmlands läns hushållningssällskap
Lagen den 27 juli 1927 angående uppsikt av vissa jordbruk, till sin omfattning
bestämd genom hänvisning till lagen den 25 juni 1909 örn arrende
av viss jord å landet i Norrland och vissa delar av Svealand, avser allenast
jordbruk, som ägas av bolag och med dem likställda jordägare, samt är dessutom
begränsad till vissa storleksklasser, nämligen jordbruk örn högst 25
hektar odlad jord och lägst 4 heldar inrösningsjord. Det torde förtjäna övervägas,
örn icke en ändring av dessa bestämmelser bör komma till stånd. Sålunda
synas skäl saknas för fasthållande vid en övre gräns för jordbruk, som
skola falla under lagens tillämpning. Snarare bör det anses mera motiverat
med uppsikt över att icke de större brukningsdelarna vanhävdas. Beträffande
den undre gränsen för lagens tillämpande, vill hushållningssällskapet
däremot förorda att denna alltjämt bibehålies, enär å övervägande antalet
dvlika brukningsdelar den odlade jorden är av sa ringa omfattning, att dessa
brukningsdelar ej kunna anses ha någon egentlig betydelse för den allmänna
hushållningen. Största delen av inrösningsjorden utgöres nämligen,
åtminstone för Värmlands läns vidkommande, i de flesta fall av stenbunden
mark. vari de odlade åkertegarna ligga spridda, eller också utgöres elen av
naturlig slåttermark, som alltmera börjat överföras till betesbruk, enär slåtter
av dvlik inrösningsjord ej längre anses lönande. .
Egentlig vanhävd förekommer för närvarande i ringa omfattning morn
sällskapets område, men däremot befinna sig ett stort antal jordbruk i lag
kultur, vilket förhållande, utom i de fall då jordmånen är av dålig beskaf
-
Andra lagutskottets utlåtande Nr 17; bilaga.
69
fenhet såsom å kalkfattiga sand- eller mjäljordar, främst beror på att jordbruket
under en följd av år varit mindre lönsamt. Denna omständighet har
medfört att underhåll av byggnader måste eftersättas och den odlade jordens
växtkraft försvagats, enär konstgödsel i brist på medel ej kunnat anskaffas
i tillräcklig omfattning. Även brist på arbetskraft och framförallt duglig sådan
har härvidlag medverkat, då jordbruket till följd av låga produktpriser
ej haft möjlighet att konkurrera örn arbetskraften med industrien och andra
näringar.
På grund av vad som anförts och med hänsyn till rådande förhållanden,
som för landets försörjning kräva att alla produktionsmöjligheter utnyttjas,
anser sig sällskapet böra förorda en utvidgning i viss omfattning till samtliga
jordbruk med över 4 hektar inrösningsjord av nu gällande uppsiktslag.
För den händelse en dylik utsträckt tillämpning av lagen genomföres, vill
hushållningssällskapet emellertid framhålla vikten av, att garantier samtidigt
skapas för, att lagen blir tillämpad med största varsamhet, så att icke
exempelvis nedläggning av jordbruk förhindras, där ekonomisk förutsättning
för dess upprätthållande saknas, eller jordägares rättighet att ordna driften
på för honom mest ändamålsenliga sätt äventyras. Hushållningssällskapet
är nämligen av den uppfattningen att ekonomiskt motiverad rationalisering
och driftsomläggning med hänsyn till växlande konjunkturer icke bör hindras
genom lagbestämmelser, enär detta skulle kunna medföra betänkliga följder
för vårt jordbruks ekonomiska utveckling.
Slutligen vill sällskapet framhålla nödvändigheten av, att jordägare, vilkens
jordbruk på grund av innehavarens sjukdom eller andra oförvållade
omständigheter råkat i vanhävd, erhåller sådant stöd för vanhävdens avhjälpande,
att han icke ruineras och därigenom tvingas lämna sin fastighet.
Länsstyrelsen i Värmlands län.
Länsstyrelsen har anfört, att utredning syntes böra verkställas, huruvida
de regler, som meddelats i lagen angående uppsikt å vissa jordbruk, kunde
göras mera ändamålsenliga.
Jordbrukskommissionen i Örebro län.
En brist i nuvarande lagstiftning på hithörande område synes vara, att de
jordbruk, å vilka uppsikt skall hållas, skola tillhöra vissa i lagen närmare
angivna storleksordningar. Såväl den övre gränsen högst 25 ha odlad jord
som den lägre minst 4 ha odlad jord respektive inrösningsjord borde enligt
kommissionens förmenande utgå ur lagbestämmelserna. I sin verksamhet
har kommissionen haft tillfälle konstatera, att såväl mindre jordlmikslägenheter
som arrendefastigheter med större åkerareal än den i lagen angivna
förefunnits, som särskilt beträffande bostads- och ekonomibyggnader varit
i sådant skick, att förständigande att vidtaga förbättringsarbeten borde hava
varit motiverat. Även örn sociala synpunkter äro dominerande vid yrkande
på nämnda maximi- och minimigränsers slopande, torde dock särskilt den
förra delen av yrkandet även vara berättigat ur egentlig produktionssynpunkt.
Under rådande förhållanden synes dessutom önskvärt, att sagda lagstil Ining
även i ett annat avseende finge en vidgad tillämpning och sålunda större
effektivitet. Skäl torde nämligen tala för, såsom ock anföres i en av de i
ärendet väckta motionerna, att den s. k. uppsiktslagen icke endast bör gälla
arrenden under bolag och med dem likställda jordägare utan jämväl gälla
kronans, städernas oell annan allmän jord.
Få grund av de driftsekonomiska förändringarna inom jordbruket borde ä
70
Andra lagutskottets utlåtande Nr 17; bilaga.
andra sidan tagas under övervägande att jordbruk, som ligga synnerligen
ogynnsamt ifråga örn kommunikationerna, finge efter särskilt medgivande
av förslagsvis Kungl. Maj:ts befallningshavande efter hörande av vederbörande
jordbrukskommission utläggas till betesmark eller skog. Kommissionen
syftar i detta avseende särskilt på vissa avlägset liggande arrendejordbruk
inom skogskomplexen i länets bergslager. Det förutsättes emellertid
att särskilt under nu rådande kristid ett dylikt tillstånd icke skall lämnas,
så snart det finnes anledning antaga, att ett fortsatt brukande skall främja
jordbruksproduktionen.
Föreliggande förslag att få till stånd en vanhävdslagstiftning, som skulle
omfatta alla jordbruk, kan enligt kommissionens uppfattning ur principiella
synpunkter anses mindre välbetänkt, då en dylik lag lätt kan bliva betraktad
som en särlagstiftning. Enligt erfarenheterna från Örebro län torde den
dessutom knappast vara påkallad. Endast i rena undantagsfall torde kunna
konstateras uppenbar vanskötsel. Väl finnes dessutom en del gränsfall bland
de självägda eller av privatpersoner arrenderade jordbruken, men är då
nästan undantagslöst fråga örn jordbrukare, som på grund av undergrävd
ekonomi icke mäktat hålla jorden och byggnaderna i godtagbart skick. I
sådana fall nödgas brukarna tämligen snart frånträda, vadan en lagstiftning
bleve av ringa väi’de. Då det emellertid kan betecknas som en nödvändig
beredskapsåtgärd med en vanhävdslagstiftning för all odlad jord
under rådande försörjningsförhållanden, anser sig kommissionen icke böra
avstyrka ett dylikt förslag men givetvis under den förutsättningen, att lagen
endast blir av kriskaraktär oell alltså är att betrakta som ett komplement till
den förfogandelagstiftning, som nu är gällande. En dylik lag synes dock
böra så utformas, att i ömmande fall tillbörlig hänsyn må tagas samt att i
lagen föreskrives utfärdande av sådana särskilda bestämmelser att största
möjliga likformighet vid lagens tillämpning komme till stånd inom rikets
olika delar.
Örebro läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott.
Förvaltningsutskottet har helt instämt i de av jordbrukskommissionen i länet
anförda synpunkterna.
Länsstyrelsen i Örebro län.
Länsstyrelsen har anslutit sig till de i jordbrukskommissionens yttrande
anförda synpunkterna.
Jordbrukskommissionen i Västmanlands län.
Enligt vad kommissionen bär sig bekant torde vanvård av jord i den mening,
gällande vanhävdslagstiftning åsyftar, knappast vara tillfinnandes inom
Västmanlands län.
I enstaka fall torde det visserligen till en del brista i ett rationellt utnyttjande
av jordens produktionsmöjligheter, men är då orsaken oftast att finna
i brukarens ekonomiska möjligheter.
En utvidgning av vanhävdslagstiftningens tillämpningsområde synes kommissionen
knappast kunna råda omedelbar bot i sådana fall till åstadkommande
av en förbättrad, intensifierad jordbruksdrift.
Då emellertid flera uppenbara brister — såsom ock påvisats i de föreliggande
motionerna — vidlåda här ifrågavarande lagstiftning, finner kommissionen
dock en allsidig utredning av vanhävdslagstiftningen vara motiverad
och av behovet påkallad.
Andra lagutskottets utlåtande Nr 17; bilaga.
71
Västmanlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott.
Även om vanvård av jord i den mening, gällande vanhävdslagstiftning
åsyftar, knappast torde förekomma i Västmanlands län, i varje fall icke i
nämnvärd omfattning, torde det dock härstädes i enstaka fall liksom överallt
i landet föreligga vissa brister vad beträffar utnyttjandet av förhandenvarande
produktionsmöjligheter. Detta förhållande beror givetvis på flera
omständigheter, men oftast är orsaken att söka i det förhållandet, att vederbörande
saknat nödiga förutsättningar i ekonomiskt avseende att sätta jord
och byggnader i det skick, som erfordras för en rationell och effektiv jordbruksdrift.
Behovet av utvidgning av tillämpningsområdet för gällande vanhävdslagstiftning
synes knappast kunna motiveras enbart av nuvarande försörjningsläge.
En dylik utvidgning torde nämligen icke medföra någon omedelbar
produktionsökning. Bättre resultat kan säkerligen vinnas genom ökad upplysnings-
och undervisningsverksamhet, under förutsättning givetvis, att
jordbruksnäringen samtidigt tillförsäkras skälig lönsamhet, så att nödvändiga
grundförbättringar och byggnadsarbeten kunna verkställas.
Oaktat utskottet sålunda är av den meningen, att enbart en utvidgning av
nuvarande lagstiftnings tillämpningsområde icke kan förväntas förbättra det
aktuella försörjningsläget, anser utskottet ändock, att en revidering av lagstiftningen
är av behovet påkallad, då densamma, såsom även påvisats i föreliggande
motioner, är behäftad med flera uppenbara brister.
Förvaltningsutskottet vill sålunda förorda, att en allsidig utredning i fråga
örn vanhävdslagstiftningen kommer till stånd.
Länsstyrelsen i Västmanlands län.
Samtliga motionerna syfta på åtgärder till förekommande av vanhävd och
därigenom åstadkommande av en ökning av jordbrukets produktionsmöjligheter
i landets nuvarande försörjningsläge. Men även örn det allmänna genom
en ny lagstiftning skulle beredas ökade möjligheter att ingripa mot vanhävd
och vanvård, torde dock någon omedelbar produktionsökning av mera
nämnvärd betydelse för landets försörjning knappast kunna vinnas. Det lärer
av många skäl icke ens för det allmänna bliva någon lätt sak att på kort tid
bringa ett vanhävdat jordbruk i rationell produktion.
Inom länet torde, enligt vad för länsstyrelsen är känt, endast hava förekommit
något enstaka fall av vanhävd i den betydelse, som åsyftas i nuvarande
lagstiftningen. Däremot förekomma belt naturligt fall, där ett jordbruks
produktionsmöjligheter icke utnyttjas på ett rationellt sätt, beroende
av olika anledningar, såsom vederbörandes ålder, jordbrukets litenhet och
ekonomiska förhållanden.
Även örn man icke genom ifrågasatt ändrad vanhävdslagstiftning kan råda
bot för alla sådana fall, kan det måhända finnas skäl för att tillskapa möjlighet
för det allmänna att ingripa i mera uppenbara fall av grov vanvård.
Länsstyrelsen vill därför för sin del även örn förhållandena i delta län
icke giva någon större anledning därtill tillstyrka en utredning i ärendet.
Kopparbergs läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott.
Att vanbävd förekommer även inom Kopparbergs län är obestridligt. Såvitt
förvaltningsutskottet bar sig bekant förekommer dock icke sådan i den omfattning,
att det kan anses befogat eller tillrådligt att utan närmare utredning
utsträcka lagen örn uppsikt över vissa jordbruk till att omfatta all odlad jord.
De under .senare år förändrade förhållandena på jordbrukets område med
72
Andra lagutskottets utlåtande Nr 17; bilaga.
därav betingade nya brukningsmetoder saint ökad användning av maskiner
— ofta beroende på ringa tillgång på eller alltför dyr manuell arbetskraft —
innebär att jordbrukaren-jordägaren i lika hög grad som andra näringsutövare
måste äga rätt att välja den driftsform, som befinnes vara den för honom
mest ekonomiska och ändamålsenliga. Hänsyn bör också ovillkorligen tagas
till jordens belägenhet och beskaffenhet. Därest det icke befinnes vara ekonomiskt
lönande att såsom åkerjord bruka avlägset belägen jord, förefaller
det orimligt att ägaren icke skulle lia befogenhet att använda denna jord på
det sätt, som han finner lämpligast. Driftskostnaderna inom jordbruket ha
under senare år stegrats så avsevärt, att det bör stå jordbrukaren fritt att
välja mellan intensiv och extensiv drift, utan att han i det senare fallet skall
behöva riskera att bli anmäld för vanhävd eller vanvård av fastigheten.
På anförda skäl vill förvaltningsutskottet förorda, att en utredning i ärendet
företages före en eventuell utvidgning av vanhävdslagens tillämplighet.
Länsstyrelsen i Kopparbergs län.
Ehuruväl vanhävd torde föreligga på vissa håll inom Kopparbergs län.
lärer dock icke med fog kunna påslås, att vanliävd förefinnes i sådan utsträckning,
att på grund därav en utvidgning av gällande lag angående uppsikt
å vissa jordbruk till att omfatta all odlad jord skulle inom detta län vara
av behovet påkallad. Med hänsyn såväl till obestridligen föreliggande fall
av vanhävd som ock till den bjudande nödvändigheten av att all lämplig jord
brukas så att mesta möjliga avkastning kan utvinnas, ett krav. som tidsomständigheterna
skärpt, måste en bättre och verksammare uppsikt över jordbruket
än som hittills förelegat anses vara påkallad. Enär emellertid det synes
länsstyrelsen icke lämpligt att utan föregående undersökning skrida till
en utvidgning av uppsiktslagens tillämplighetsområde, detta emedan en mångfald
omständigheter föreligga, till vilka hänsyn måste tagas såsom jordens
belägenhet, olika slag av brukningsformer, driftskostnader med mera, finner
länsstyrelsen av behovet betingat, att undersökning och utredning i ämnet
vidtagas, innan beslut örn utvidgning av uppsiktslagen sker.
Gävleborgs läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott.
Som framgår av de flesta av motionerna anses tillämpningsområdet för
nuvarande vanhävdslagstiftning alltför snävt och en utvidgning därav alltså
behövlig. I dessa motioner åsyftas att få till stånd sådan ordning, att uppenbar
vanhävd av jordbruksjord kan förhindras. Däri inbegripes, att all egentlig
jordbruksjord, utan avseende på vem som besitter eller brukar densamma,
borde bli föremål för uppsikt från statens sida, åtminstone enligt en av motionerna
provisoriskt med hänsyn till innevarande läge, som anses påkalla
åtgärder på skilda sätt för tryggande av vår livsmedelsförsörjning.
I två av motionerna yrkas utredning med syfte att få till stånd sådan ändring
i gällande lagstiftning örn vanhävd, att hinder icke behöver möta för
genomförande av ekonomiskt motiverad rationalisering eller omläggning av
driften å sådana jordbruksfastigheter, varå denna lagstiftning är tillämplig.
Beträffande förekomsten av vanhävd å jordbruk inom Gävleborgs län vill
förvaltningsutskottet framhålla, att sådan vanhävd förekommer å skilda slag
av jordbruk, alltså å både små och stora och å sådana, som tillhöra det allmänna
eller städerna, bolag eller enskilda.
Vanhävd å ett och annat av de minsta brukningsdelarna betyder inte så
mycket ur produktionssynpunkt, men fråga är, örn statsmakterna av den orsaken
skola bortse från förekomsten av vanhävd å småbruken. Uppenbart
synes dock vara, att vanhävd inte bör tolereras å större jordbruk. Då den nuvarande
lagstiftningen örn uppsikt å vissa jordbruk tillkom, hade den väl i hu
-
Andra lagutskottets utlåtande Nr 17: bilaga.
73
vudsak social innebörd. Men bestämmelserna örn inskränkning beträffande
arealen, nämligen högst 25 ha odlad jord och minst 4 lia inrösningsjord, för
att ett jordbruk skulle kunna lili föremål för uppsikt, torde ha satts med hänsyn
dels till att större arrendejordbruk, tillhörande bolag eller med dem i
förevarande avseende likställda, vanligtvis sköttes tillfredsställande, dels att
de små jordbruken med en areal av mindre än 4 lia inrösningsjord inte betydde
så mycket ur produktionssynpunkt och att uppsikten över desamma
skulle bli mycket kostsam i förhållande till nyttan.
Vad först angår frågan örn borttagande av den arealbegränsning, som gäller
i nuvarande lagen örn uppsikt å vissa jordbruk, vill förvaltningsutskottet
bestämt förorda, att maximibegränsningen borttages. Även örn vanhävd å
större jordbruk inte är så vanlig, så förekommer den dock och bör stävjas.
Då det gäller minimiarealen är utskottet mera tveksamt om var gränsen skall
sättas. Det torde dock vara en allmän uppfattning, att minimiarealen enligt
uppsiktslagen är viii hög. Bestämmelsen synes också på sina håll hava befordrat
en oförsvarlig söndersplittring av jordbruken. En sådan splittring
kan dock av praktiska skäl inte drivas hur långt som helst och en viss arealbegränsning
nedåt synes av detta skäl böra bestämmas. Därtill kommer, att
tillämpningen av uppsiktsbestämmelserna skulle bli alltför betungande, örn
ej en arealbegränsning nedåt skulle sättas. Förvaltningsutskottet vill därför
föreslå, att arealbegränsningen nedåt må sammanfalla med det egentliga arbetarsmåbrukets
normalareal, som synes kunna sättas till 2 lia odlad jord.
I enlighet med vad som föreslås i de flesta motionerna vill förvaltningsutskottet
tillstyrka, att den nuvarande uppsiktslagens tillämpningsområde utsträckes,
så att även statens och de ecklesiastika boställenas, eller allmän jord
överhuvud taget, samt städernas jordbruk beröras av lagstiftningen ifråga. I
detta sammanhang vill förvaltningsutskottet framhålla, alt utskottet varit i
tillfälle konstatera rent av upprörande vanhävd å sist berörda slag av jordbruk.
I en del fall ha dessa jordbruk varit belägna i centrum av ett jordbruksdistrikt
och därför väckt så mycket större uppmärksamhet.
Angående nu gällande uppsiktslag har framställts den anmärkningen, att
lagbestämmelserna inte lägga hinder i vägen för att bolag, förening eller därmed
jämställd person kan till den egentliga arrendatorn å en fastighet utarrendera
mindre än 4 lia av fastighetens inrösningsjord och till annan närstående
utlämna återstoden av jorden på arrende. Det har också framkommit,
att dylika fall inte vore så ovanliga och att vederbörande jordägare på så
sätt undandragit arrendejordbruken från tillämpningen av bestämmelserna
i uppsiktslagen. Det synes förvaltningsutskottet möjligt att förhindra kringgående
på nu angivet sätt av uppsiktslagen genom att i lagen intages bestämmelse
örn, att all odlad jord, som tillhör en utarrenderad brukningsdel, skall
inräknas i arrendet, försåvitt inte någon del av jorden behöves för jordägarens
eget behov, t. ex. för byggnadsändamål, uppläggningsplats el. dyl. eller är så
olämpligt belägen, alt den inte skäligen bör inräknas i arrendet av fastigheten.
En utsträckning av vanhävdslagstiftningen även lill andra enskilda jordbruk
än deni, som beröras av uppsiktslagen, har nu yrkats i flera av motionerna.
En sådan utsträckning av denna lagstiftning synes dock icke böra ifrågakomma
i annan form än såsom provisorium under kristider, då landets
folkförsörjning kräver, att vårt jordbruks produktionsmöjligheter utnyttjas
på bästa sätt.
Sådant ingrepp mot vanhävd eller vanvård å jord i enskild ägo och under
eget bruk synes dock endast böra avse jordens skötsel, enär brister i byggnadsbeståndet
oftast lia till orsak bristande tillgång på och svårigheten att anskaffa
för byggnadsändamål erforderliga penningmedel.
74
Andra lagutskottets utlåtande Nr 17; bilaga.
Jordbruk med mindre areal åkerjord än 2 ha böra dock inte enligt förvaltningsutskottets
åsikt bli föremål för nu ifrågasatta provisoriska uppsiktsbestämmelser.
Som i en av motionerna framhållits, skulle åtgärder för avhjälpande av
vanhävd å nu ifrågavarande jordbruk kunna förenas med stöd från det allmännas
sida för genomförande av erforderliga jordförbättringsåtgärder. Detta
skulle i så fall gälla innehavare av mindre jordbruk, vilka enligt gällande
bestämmelser angående statsbidrag av olika slag kunna komma i åtnjutande
av sådant bidrag. Förvaltningsutskottet vill för sin del gärna förorda en sådan
anordning.
Gången av ett vanhävdsärende, då det gäller jordbruk i enskild ägo, vilket
icke beröres av den nuvarande vanhävdslagstiftningen, synes i stort sett kunna
bli densamma som vid ingrepp jämlikt uppsiktslagen: Vederbörande jordbrukskommission
föranstaltar örn erforderlig besiktning av fastigheten och
söker att med jordägaren-brukaren träffa frivilligt avtal örn förbättringsåtgärder.
Där jordägaren på grund av tredska nekar att efterkomma jordbrukskommissionens
anvisningar, böra tvångsåtgärder tillgripas. Detsamma bör i
stort sett gälla även i fall, där jordbrukaren på grund av fysisk och ekonomisk
oförmåga är förhindrad att vidtaga de förbättringsåtgärder å jordbruket,
som befinnas erforderliga, örn också i sådant fall särskild hänsyn bör tagas
lill förhållanden, varöver jordbrukaren inte själv kan råda. Då tvångsåtgärder
tillgripits, hänskjutes ärendet till domstol, som förordnar örn vad som
skall företagas med fastigheten. Därest domstol förordnar om utarrendering
eller tvångsförfarande på annat sätt, synes sådan åtgärd böra ankomma
på vederbörande länsstyrelse och icke, som en del motionärer tänkt sig, på
jordbrukskommissionen.
Länsstyrelsen i Gävleborgs län.
Under nu rådande krisförhållanden synes angeläget, att jordbrukets produktivitet
utnyttjas i största möjliga grad. Såsom i motionerna framhållits
synes med hänsyn härtill en utvidgning av tillämplighetsområdet för gällande
lag angående uppsikt å vissa jordbruk vara erforderlig. Principiellt sett torde
lagen böra avse ali för brukande tjänlig jord oavsett vem den tillhör. Även
örn vanhävd å små brukningsdelar ur produktionssynpunkt icke har någon
större betydelse, synes likväl en uppenbar vanliävd jämväl bär av sociala
skäl böra förhindras. Då emellertid kostnaderna för uppsikten å de mindre
jordbruken torde komma att ställa sig alltför höga i förhållande till nyttan
av uppsikten, synes en minimiareal böra bestämmas. Lagen bör sålunda ej
äga tillämpning å brukningsdel med en areal understigande två hektar odlad
jord.
På grund härav och under åberopande i övrigt av vad förvaltningsutskottet
i sitt yttrande anfört, får länsstyrelsen alltså förorda en utvidgning av
uppsiktslagen i enlighet med vad ovan framhållits. Sålunda ifrågasatt lagskärpning
synes åtminstone böra gälla så länge nuvarande krisförhållanden
äro rådande.
Jordbrukskommissionen i Västernorrlands län.
I de tvenne förstnämnda motionerna, nämligen I: 109 och II: 146, yrkas,
att riksdagen måtte besluta att i skrivelse till Kungl. Majit hemställa örn
skyndsam utredning i syfte att få förslag till lagstiftning av i motiveringen
antytt innehåll, att tillämpas, där ägare av jordbruksfastighet grovt vanvårdar
densamma.
Ehuru av motionernas motivering icke med full tydlighet framgår, i vilket
eller vilka avseenden ändring av uppsiktslagen påfordras, synes emellertid
Andra lagutskottets utlåtande Nr 17: bilaga.
75
avses en viss skärpning av lagen. Då vad i förenämnda motioner föreslås
delvis sammanfaller med i övriga här nedan omförmälda motioner gjorda
yrkanden, anser kommissionen icke nödigt att vad beträffar dessa motioner
avgiva något yttrande.
I motionen II: 10 yrkas, alt riksdagen ville i skrivelse lill Kungl. Majit
hemställa örn vidtagande av lämpliga åtgärder för en effektivare uppsikt
över vanhävd eller vanvård inom jordbruket och att örn möjligt till innevarande
riksdag framlägga förslag härom.
Då motionens hemställan är tämligen allmänt hållen, är kommissionen
icke nu beredd att vare sig till- eller avstyrka densamma. Enligt motiveringen
synes motionären dock anse, dels att uppsiktslagen bör gälla för alla
jordbruk, dels ock att jordbrukskommissionerna böra förses med större befogenheter
än vad för närvarande är fallet. Beträffande frågan om lagens
i fråga utsträckning till att gälla samtliga jordbruk återkommer kommissionen
till denna här nedan och skall därför i detta sammanhang icke yttra
sig rörande lämpligheten därav. Därest en ändring av uppsiktslagen sker
i den utsträckning kommissionen härnedan förordar, torde någon utvidgning
av jordbrukskommissionernas befogenheter knappast vara erforderlig.
I motionen 11:11 yrkas, att riksdagen måtte besluta, att lagen angående
uppsikt å vissa jordbruk utsträckes att omfatta all för brukande tjänlig odlad
jord, således även krono- och ecklesiastik jord samt jord i enskild ägo,
oavsett arealens storlek och oberoende av huruvida ägaren utgöres av bolag,
ekonomisk förening, s. k. skogsspeknlanter eller av enskilda jordbrukare,
som bebo och själva bruka sin jord. Kommissionen anser sig icke böra avstyrka
lagens tillämplighet å krono- och ecklesiastik jord. Även om det måste
anses principiellt riktigt att lagen gäller lika för alla jordägare, kan kommissionen
av hänsyn till de följder, som genom en sådan lagändring säkerligen
skulle uppkomma, icke ansluta sig till motionärernas yrkande vad beträffar
sådan jord, som brukas av ägaren, d. v. s. vanliga bonde- och därmed
jämförliga jordbruk. Såsom skäl härför vill kommissionen framhålla,
att därest ägaren till sådant jordbruk bleve anmäld för vanhävd och på
grund härav ålagd vidtaga åtgärder för vanhävdens avhjälpande, antingen
i form av reparation av byggnaderna eller jordens förbättring, men vore i
saknad av härför erforderliga medel, något positivt resultat av den gjorda
anmälan med största sannolikhet icke skulle ernås. Däremot skulle tvivelsutan
en dylik åtgärd i månget fall för ägaren verka i högsta grad störande
och nedsättande av hans vilja och förmåga att trots förefintliga ekonomiska
svårigheter behålla sitt jordbruk. För att i dylika fall överhuvud taget några
förbättringsåtgärder för vanliävds avhjälpande skulle kunna komma till utförande,
torde ingen annan utväg stå till buds än att .staten bidrager med
härför erforderliga medel.
Ett ytterligare skäl mot uppsiktslagens tillämpning i fråga örn sistnämnda
slag av jordbruk må anföras. Enligt kommissionens mening råder en väsentlig
skillnad i fråga örn syftet eller ändamålet för jordinnehavet mellan
å ena sidan de jordägare, å vilka lagen redan nu är tillämplig, och å andra
sidan de, vilka inneha jorden för att genom dess brukande erhålla bärgning
och utkomst för sig och sin familj. De förstnämnda söka i regel ali
genom exploatering av fastighetens skogstillgång så långt detta på grund av
gällande lag är möjligt eller genom avstyckning och försäljning av fastigheten
i mindre lotter för olika ändamål på kortaste tid skaffa sig största
möjliga vinst av densamma. Genom nämnda förfaringssätt bidraga sålunda
dessa jordägare — spekulanter — till framskapandet årligen av ett icke
ringa antal för jordbruksändamål mindre lämpliga jordbruk, s. k. ofullständiga
jordbruk, vilket ju är i uppenbar motsats till vad i berörda avseende
76
Andra lagutskottets utlåtande Nr 17: bilaga.
numera anses med det allmännas intresse förenligt. På grund härav och
med hänsyn till vad kommissionen i övrigt härom anfört torde det väl kunna
försvaras, att de jordägare, vilka, såsom här tidigare nämnts, själva bruka
och bebo sin jord, fortfarande ställas utanför uppsiktslagen.
Beträffande vad i motionerna i övrigt föreslagits i fråga örn utsträckning
av lagens tillämpningsområde får kommissionen tillstyrka borttagandet av
bestämmelsen om högsta och lägsta areal örn 25 respektive 4 hektar. Likaså
bör enligt kommissionens mening det förhållandet, att ägare till fastighet
icke innehar fastigheten huvudsakligen för att tillgodogöra sig skogslillgången,
ej utgöra hinder för lagens tilämpning å honom.
Slutligen anser sig kommissionen höra förorda, att, därest vederbörande
utskott skulle finna anledning att på grund av motionerna tillstyrka en
skärpning eller utvidgning av lagen, utskottet måtte föreslå, att riksdagen
ville i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa örn för ändamålet erforderlig utredning
saint framläggande för riksdagen av det förslag, vartill utredningen
kan giva anledning.
Västernorrlands läns hushållningssällskap.
Direkta, typiska vanhävdsfall äro numera sällsynta inom länet, varemot
vissa fall av uppenbar vanvård förekomma, företrädesvis beträffande smärre
arrendejordbruk i skogsbyar samt avsides belägna jordbruksegnahem, vilka
respektive ägare ej har tor avsikt behålla. I förhållande till den relativt ringa
omfattning, som arrendesystemet och nuvarande uppsiktslag har inom länet,
nämligen ej fullt 10 procent av totalantalet brukningsdelar, har jordbrukskommissionen
haft och har fortfarande rätt avsevärt arbete för att få vissa,
i huvudsak äldre vanhävdsmål inom länet i vederbörlig ordning avvecklade.
Såsom i viss mån karakteristiskt för detta län bör vidare framhållas, alt
ett rätt avsevärt antal mindre jordbruk hittills icke varit inriktade på saluproduktion
i egentlig mening, vilket medfört att äldre brukningsmetoder, mer
eller mindre utpräglade, hållit sig kvar. Även inom Västernorrlands län förekommer
därför fortfarande i åtskilliga fall att avsides från respektive gårdar
befintliga delar av åkerjorden användas för en på gränsen till ängsskötsel
stående vallodling. Under nu rådande läge på livsmedelsproduktionens område
ligger nära till hands att strängare än vanligt bedöma de på gränsen till
vanvård stående fallen av extensiv drift vid vissa jordbruk, men förbättring
härutinnan bör näppeligen framtvingas genom lagstiftningsåtgärder
utan bör dylik som hitills söka åstadkommas på frivillighetens väg genom
tillskapande av bättre avsättningsförhållanden samt genom ökad upplysnings-
och propagandaverksamhet.
Vidkommande åtgärder mot förekommande fall av vanhävd eller uppenbar
vanvård intager förvaltningsutskottet deu principiella ståndpunkten, att
den i nuvarande lagstiftning tillämpade principen att icke låta vanhävdslagen
omfatta jordbruksfastigheter, som ägas, bebos och brukas av enskilda
jordbrukare, allt fortfarande hör bibehållas. Hushållningssällskapet hävdar
den uppfattningen, att vanhävdslagen allt fortfarande bör hava till uppgift
att vara till viss hjälp för arrendatorerna och hindra ur social synpunkt
olämpligt nedläggande eller försämrande av arrendejordbruk, samt att dess
tillämpning på vanliga jordbruk icke skulle nämnvärt förbättra vårt försörjningsläge.
Därest den allmänna förfogandelagen vid krigsfara eller krig i
undantagsfall kan föranleda ingripande från det allmännas sida mot ägare
och brukare av viss uppenbart vanhävdad fastighet, har hushållningssällskapet
ej något att häremot direkt anföra, men håller före att dylikt ingripande
endast hör komma till stånd för det fall att frivillig överenskommel
-
Andra lagutskottets utlåtande Nr 17; bilaga.
77
se mellan respektive jordbrukare och lämpligt statligt eller kommunalt organ
icke kan träffas örn vidtagande av vissa elementära, av fackman föreslagna
åtgärder för vanhävdens avhjälpande.
Däremot anser förvaltningsutskottet påkallat att på sätt här nedan i yttrandena
örn de särskilda motionerna sägs i vissa hänseenden utsträcka vanhävdslagen
beträffande utarrenderade eller av respektive ägare icke brukade
jordbruksfastigheter.
Motion nr II: 10 angående åstadkommande av effektivare uppsikt över
vanliävd eller vanvård inom jordbruket.
Av motiveringen synes avsikten med motionen vara dels att få uppsiktslagen
utsträckt att gälla för alla jordbruk dels ock att jordbrukskommissionerna
böra förses med större befogenhet än vad för närvarande är fallet.
Ehuru hushållningssällskapet principiellt ogillar vanhävdslagens utsträckning
till av enskilda jordbrukare ägda och brukade jordbruksfastigheter, anser
sig sällskapet icke böra motsätta sig att ifrågavarande ärende genom
Kungl. Maj:t upptages till utredning. Aven örn skäl ej lära föreligga för utsträckning
av jordbrukskommissionernas befogenheter, finnes dock fog lör
utredning om viss effektivisering av uppsiktslagen i syfte att utan alltför
lång tidsutdräkt få i laga ordning fastställda förelägganden beträffande avhjälpande
av vanhävd realiserade. Detta torde vara särskilt angeläget i
sådana understundom förekommande fall, då respektive fastighet äges av
medellös person, som med till visshet gränsande sannolikhet är bulvan för
den verklige ägaren.
Motion nr II: 11 örn utsträckning av tillämpningsområdet för lagen angående
uppsikt ä vissa jordbruk.
Ett införande av en obegränsad uppsiktslag, som skulle gälla även sedan
nuvarande livsmedelssvårigheter blivit mindre framträdande, anser hushållningssällskapet
olämpligt och svårligen realiserbart. Att den enskilde jordbrukaren
vid krig eller direkt krigsfara måste finna sig i visst ingripande
från det allmännas sida vid fall av uppenbar vanhävd torde vara ofrånkomligt
men, som sällskapet inledningsvis omnämnt, böra andra former härför
väljas.
Därest vanliga jordbruk bleve ställda under vanhävdslagen, torde det,
efter vad vissa erfarenheter från förra världskriget giva vid handen, komma
att medföra ett ej ringa antal oberättigade eller mindre berättigade anmälningar
med tv åtföljande reaktion från de anmäldas sida. Därest dylik anmälan
skulle komma att föranleda åläggande för vederbörande att vidtaga
åtgärder för vanhävdens avhjälpande, antingen i fonn av husreparationei
eller dyrare jordförbättringar, bleve dylikt åläggande säkerligen i manga
fall verkningslöst, enär vederbörande ofta saknar de ekonomiska möjligheterna
att utföra dylika förbättringsarbeten. För ernående av positiva resultat
torde i många dylika fall ingen annan utväg stå till buds än att staten
ansloge medel till förbättringarnas utförande. Härmed vöre man framme
vid samma ogynnsamma biverkningar som vid förra stödlåneaktionen, mot
vilka allmänheten ganska kraftigt reagerade, nämligen att statshjälpen övervägande
kommo de minst driftiga och omtänksamma till del.
Hushållningssällskapet ser däremot gärna, ali vanhävdslagen kompletteras
på sådant sätt, att eventuellt befintliga luckor i lagen fyllas samt att det
allmänna beredes möjlighet att snabbt ingripa mot socialt olämplig exploatering
av jordbruksfastigheter eller ett socialt icke lämplig! utnyttjande av
dylika. I dylikt syfte vill hushållningssällskapet bland annat förorda alt den
inskränkning i uppsiktslagens tillämpning beträffande enskild person tillhörig
arrendegård, som ligger diiruti att denne — för att vara hänforlig
linder uppsikt.slagen — »uppenbarligen besitter fastigheten huvudsakligen i
78 Andra lagutskottets utlåtande Nr 17; bilaga.
ändamål att därav bereda sig inkomst annorledes än genom jordbruket»,
måtte borttagas.
Motionerna n:ris I: 164 och II: 148 om viss ändring i lagen angående uppsikt
å vissa jordbruk m. m.
Med anledning av motionerna förtjänar framhållas, att den nedre arealbegränsningen
»4 hektar inrösningsjord» för tillämpning av norrländska
arrendelagen och uppsiktslagen är olämplig och bör ersättas med en något
lägre gräns samt mera exakt beteckning, förslagsvis »2 liektar odlad jord».
Den övre arealbegränsningen bör höjas eller borttagas.
Hushållningssällskapet vill ej heller motsätta sig att uppsiktslagen blir tilllämplig
på utarrenderad jord tillhörande städer och andra kommuner men
vill ej direkt motsätta sig att lagen blir tillämplig jämväl på ecklesiastik jord
och på sådan kronojord, som ej är föremål för ordnad inspektion från domänintendent.
Motion nr II: 146 om utredning rörande viss ändring i gällande vanhävdslagstiftning.
Principiellt torde invändning knappast kunna resas mot ingripande från
det allmännas sida under krig eller krigsfara mot grovt vanvårdande av
jordbruksfastighet, men sällskapet betvivlar lämpligheten av att — innan erfarenhet
beträffande av sällskapet föreslagna frivilliga överenskommelser
vunnits — tillskapa i motionen skisserad, särskild tvångslagstiftning.
Motion nr I: 109 och II: 215 örn utredning rörande viss ändring i gällande
vanhävdslagstif träng.
Den i denna motion föreslagna principen har redan delvis kommit till uttryck
i 3 § av nu gällande uppsiktslag. Mot principens utsträckning på sätt
motionärerna föreslagit har hushållningssällskapet intet att erinra.
Länsstyrelsen i Västernorrlands lån.
Samtliga förevarande motioner synas åsyfta åtgärder till förekommande
av vanvård av jordbruk. För detta ändamål har ifrågasatts att göra lagen
den 27 juni 1927 angående uppsikt å vissa jordbruk tillämplig å alla jordbruk.
Detta har jordbrukskommissionen i länet motsatt sig såvitt anginge
vanliga bonde- och därmed jämförliga jordbruk under framhållande bl. a.
att behövlig reparation av byggnaderna och förbättring av jorden ofta icke
kunde ske till följd av jordägarens dåliga ekonomi.
Enligt länsstyrelsens mening bör i princip hinder ej föreligga att utsträcka
omförmälda lag till att gälla alla jordbruk. Det allmänna intresse av att jorden
väl utnyttjas, som legat till grund för nuvarande vanhävdslagstiftning,
måste få göra sig gällande även beträffande jord, som icke för närvarande
träffas av vanhävdslagen, då behov därav visat sig förefinnas. Det torde dock
vara erforderligt att garantier givas för att lagen icke tillämpas för rigoröst
utan att hänsyn tages till jordägarens ekonomiska möjligheter, personliga
förmåga och villighet att genomföra behövliga förbättringar. För att åstadkomma
ett resultat torde det därjämte icke sällan vara nödvändigt att jordbrukaren
kan beredas medel, lämpligen i form av lån på rimliga villkor, för
förbättringarnas genomförande. Länsstyrelsen är sålunda av den uppfattningen
att syftet med ifrågavarande motioner bör kunna vinnas genom att tilllämpningsområdet
för lagen angående uppsikt å vissa jordbruk utsträckes
på sätt ovan antytts. Utformningen av de i sådant fall erforderliga modifikationerna
i lagen torde dock kräva närmare utredning och överväganden.
Jordbrukskommissionen i Jämtlands län.
Vad först angår motionerna i första kammaren av Allan Holstenson m. fl.
och den därmed lika lydande motionen i andra kammaren av Gust. E. An
-
Andra lagutskottets utlåtande Ar 17; bilaga.
79
(lersson m. fl. samt motionerna i andra kammaren av Ernst Aqvist, Gust.
Pettersson m. fl. och Stig Janson m. fl. åsyfta samtliga att i folkförsörjningens
intresse utsträcka vanhävdslagstiftningens tillämplighetsområde att gälla
samtliga vanhävdade fastigheter. I Iva av motionerna hava därjämte föreslagits
upphävande av de arealbestämmelser, varigenom gällande uppsiktslags
tillämplighet begränsats. Då de nu framkomna förslagen örn skärpning
av vanhävdslagstiftningen synas ytterst hava sin grund i farhågorna för livsmedelsbrist
under nu rådande kris- och krigsförhållanden, torde det vara av
vikt, att en ändrad lagstiftning kommer att inrymma så effektiva tvångsmedel,
att förefintlig vanliävd snabbt kan bliva avhjälpt. För ernående av
ett skyndsamt resultat av ett ingripande från Jordbrukskommissionens sida
synas emellertid de i nuvarande uppsiktslagen anvisade åtgärderna icke vara
tillfyllest. Dessa äro inställda på lång sikt och föga effektiva mot tredskande
fastighetsägare. Till belysande härav kan anföras, att inom detta län
funnits en stor grupp vanhävdade fastigheter, som hopbragts av en numera
avliden fastighetsspekulant. Några av dessa fastigheter äro fortfarande under
Jordbrukskommissionens behandling. Under nära 30 år hava rättegångar
pågått örn vanhävden å dessa fastigheter utan annat resultat beträffande
de flesta av fastigheterna än att ägarna blivit ådömda böter för sin underlåtenhet
att avhjälpa vanhävden till ett sammanlagt belopp av omkring 70,000
kronor. Beträffande några av fastigheterna har vanhävdsförhållandet avvecklats
genom avstyckning och försäljning lill eget hem, därvid köparen
efter erhållande av egnahemslån satts i tillfälle att avhjälpa vanhävden.
I fråga örn de återstående fastigheterna synes kommissionen stå utan tillräckliga
maktmedel att framtvinga avhjälpande av vanhävden. Det tillvägagångssätt,
som föreskrives i 4—14 §§ uppsiktslagen, har i allmänhet visat
sig föga verkningsfullt för att på kort tid framtvinga åtgärder för avhjälpande
av vanhävd å fastigheter.
Frågan om utsträckning av uppsiktslagens tillämpning lill att avse alla
enskilda jordägare och ej blott bolag och därmed likställda samt s. k. enskilda
skogsspekulanter har förut varit föremål för riksdagens övervägande
men fått förfalla. De skäl som därvid anförts mot behovet och lämpligheten
av en vanhävdslagstiftning avseende all enskild jord torde fortfarande hava
sin giltighet, även beträffande en lagändring av provisorisk karaktär under
nuvarande krisförhållanden. Såsom i det föregående framhållits torde för
vinnande av det av motionärerna angivna syftemålet med en lagändring
förändrade tvångsåtgärder vara oundgängligen påkallade. Dessa och därmed
sammanhängande spörsmål torde enligt Jordbrukskommissionens mening
icke kunna lösas utan en sorgfällig utredning.
Beträffande härefter de ytterligare föreslagna ändringarna i den nu gällande
uppsiktslagen anser sig Jordbrukskommissionen böra anföra följande.
De lika lydande motionerna av William Nisser i första samt P. S. Hedlund
och Albert Larsson i andra kammaren syfta lill en uppmjukning av
uppsiktslagen till möjliggörande av ekonomiskt motiverad rationalisering eller
omläggning av driften å under lagens tillämplighetsområde fallande jordbruksfastigheter.
I 3 g av uppsiktslagen stadgas, att till vanhävd ej är alt
hänföra nedläggande av jordbruk å äga, som på grund av sin naturliga beskaffenhet
eller annan omständighet mäste anses alldeles olämplig leir jordbruk.
Under detta stadgande faller enligt vedertagen praxis ej blott ströägor,
som på grund av sin naturliga beskaffenhet anses olämpliga för jordbruk,
utan även sådana ägor, som på grund av andra omständigheter såsom frostländig!^,
avlägsenhet från vägar o. d. anses böra uteslutas från uppsiktslagens
tillämplighet. Något hinder för att därunder inbegripa även sådana
ströägor, där jordbruket bör nedläggas av de skäl, som berörts i motionerna,
80
Andra lagutskottets utlåtande Nr 17; bilaga.
synes ej möta även med lagrummets nuvarande lydelse, men torde detta
böra komma till tydligare uttryck i lagtexten. Vid en sådan lagändring bör
jämväl tagas i övervägande örn icke från lagens tillämplighetsområde bör
undantagas hela jordbruksfastigheter, vilka på grund av svag jord eller
dålig belägenhet icke äro av sådant värde för folkförsörjningen, att deras
vidmakthållande kan vara ekonomiskt berättigat.
I fråga om nu gällande arealbegränsningar får Jordbrukskommissionen
åberopa vad som av Kommissionen framhållits i Jordbrukskommissionens
yttrande den 23 mars 1936 över vissa vid 1936 års riksdag väckta motioner,
av vilket yttrande avskrift här bilägges.
Såsom svar å av 1936 års arrendeutredning uppställda frågor rörande förekomsten
av vissa bestämmelser i arrendeavtal m. m. har Kommissionen bl. a.
anfört. Enligt uppsiktslagen äro med jordbruksarrenden under bolag likställda
enskilda jordägare som icke äro mantalsskrivna å fastigheten eller
å fastighet, som är i sambruk med densamma. Om sålunda den vanhävdade
fastigheten äges av person, vilken exempelvis såsom födorådstagare är mantalsskriven
å den sambrukade fastigheten, är den ägda fastigheten undantagen
från att falla under uppsiktslagen. Då befrielse från alt vara underkastad
uppsiktslagen synes böra grundas ej blott på sambruk utan även på att fastigheterna
äro i samma ägares hand, bör detta komma till uttryck i lagen
genom införande i ingressen till norrlandslagen och 45 § i allmänna arrendelagen
av orden »såsom ägare» mellan »eller» samt »å fastighet». Det bär
vidare inträffat att Jordbrukskommissionen i fråga örn vanhävdade enskilda
tillhöriga fastigheter av ägaren mötes med påstående att han icke besutte
fastigheten i ändamål att därav bereda sig inkomst annorledes än genom
jordbruket. Det kan därvid lia blivit utrett att ägaren icke tillgodogjort
sig skogsavkastning från fastigheten, men att denna använts såsom
fäbodvall eller fått ligga helt öde under det att såväl jord som åbyggnader
lämnats i vanhävd och fått förfalla. Då det under sådana förhållanden kail
vara svårt att avgöra om fastigheten faller under uppsiktslagen eller icke,
men det för varje fall är uppenbart att åtgärder äro nödiga till förhindrande
av att fastigheten förstöres, synes en lagändring kunna ifrågasättas, helst i
form av fullständigt slopande av den ifrågavarande begränsningen beträffande
ändamålet med besittningen av fastigheten.
Härutöver får Jordbrukskommissionen på grund av senare vunnen erfarenhet
förorda att maximiarealen 25 hektar odlad jord helt upphäves.
Vid en allmän översyn av den nu gällande vanhävdslagstiftningen hemställer
Jordbrukskommissionen, att dessa erinringar mot de nuvarande bestämmelserna
beaktas, och äro de bristfälligheter, som vidlåda denna, lagstiftning,
även med dess nuvarande tillämpningsområde, enligt Kommissionens
mening av den art att de påkalla en allmän utredning rörande den statliga
uppsikten av vanhävdad jord.
Jordbrukskommissionens här ovan nämnda yttrande den 23 mars 1936
återfinnes i Bilaga G till andra lagutskottets utlåtande nr 46 vid 1936 års
riksdag (sid. 34).
Jämtlands läns hushållningssällskap.
Samtliga motionärer, utom Janson i Frändesta, Hedlund i Häste, Larsson
i Karlstad samt Nisser, anse att en ändring i nuvarande uppsiktslag å
vissa jordbruk bör ske omedelbart och att sadant beslut fattas av innevarande
års lagtima riksdag. I en av motionerna framhålles bl. a., att 1927 års
lag icke är någon allmän och effektiv vanhävdslag för jordbruket inom
landet, att det i synnerligen rika jordbruksbygder förekommer fall, där jor
-
Andra lagutskottets utlåtande Nr 17; bilaga.
81
den är mycket dålig hävdad och ekonomibyggnaderna ej underhållas, utan
få mer eller mindre förfalla.
Den nuvarande vanhävdslagen borde därför enligt motionärerna under nu
rådande krisförhållanden utsträckas att oavsett storleken av odlad jord
omfatta alla jordbruk i landet, vare sig de äro under ägarens bruk eller utarrenderade.
Jordbrukskommissionerna, som nu finnas, borde förses med
större befogenhet för en allmän och effektiv översyn av landets jordbruk.
Otvivelaktigt har bestämmelserna i den nuvarande uppsiktslagen över vissa
jordbruk i många avseenden icke visat sig tillfredsställande. En effektiv tilllämpning
av lagen är i regel svår att åstadkomma. Lagen medgiver icke
tvångsåtgärder för vanhävdens avhjälpande. De försumliga kunna endast
ådömas böter. Det är uppenbart, att under tider med höga byggnadskostnader
såsom fallet var under förra kristiden, det visade sig förmånligare att
i avvaktan på lägre priser betala böter än omedelbart företaga en dyrbar
nybyggnad.
En lagstiftning, som möjliggör ett avhjälpande av vanhävden på kortare
tid, synes sällskapet därför motiverad.
En av motionärerna framhåller, att nu gällande gräns, lägst 4 har inrösningsjord
och högst 25 har odlad jord för att vissa jordbruk skola kunna
falla under uppsiktslagen, borde borttagas.
Mot en ändring i lagen i berörda fall har sällskapet i huvudsak intet att
erinra. I begreppet inrösningsjord ingår dock icke allenast åkerjord, utan
även vad i lantmäterihandlingarna upptages såsom ängsmark och odlingsmark.
Dessa båda senare ägoslag äro dock ofta av ringa värde för jordbruket,
särskilt vad Norrland beträffar. Vid bedömande av ett jordbruks bärighet
har därför nuvarande gräns nedåt ej varit av särskild betydelse. Att helt borttaga
densamma skulle emellertid bliva att utsträcka lagen till att omfatta
samtliga småbruk, t. o. m. lägenheter och arbetaresmåbruk. Hushållningssällskapet
får därför föreslå, att gränsen nedåt sättes till 2 har odlad jord
och att fastigheten har karaktären av jordbruk för att kunna falla under
uppsiktslagen, övre gränsen 25 har bör bortfalla.
En av motionärerna har uttalat att man kunde ha anledning antaga, att
skogsbolagen avsiktligt föredroge att bilda sådana små arrendejordbruk,
som på t. ex. 3.9 har, som stöde utom lagen.
Hushållningssällskapet har sig icke bekant att sådant förhållande förekommit
i Jämtlands län. Skogsbolagen lia i regel, då vanhävd genom jordbrukskommissionen
konstaterats å någon av deras fastigheter visat sig beredvilliga,
även örn det i vissa fall dröjt länge, att träffa överenskommelse
nied kommissionen om vanhävdens avhjälpande. Detta kan däremot icke
sägas om enskilda, som drivit affärer med jordbruks- och skogsfastigheter.
Sådana affärsmän lia i regel varit omedgörliga när det gällt att få överenskommelse
till stånd. Det är ej heller ovanligt, att dessa affärsmän sakna
ekonomiska möjligheter att avhjälpa vanhävd, särskilt örn kostnaderna härför
genom byggnation bliva höga.
I många fall har jordbrukskommissionen inom länet genom samarbete
med Egnahemsnämnden kunnat få en fastighet som varit vanhävdad försåld
lill person, som bosatt sig å densamma, erhållit Egnahemslån och därefter
blivit i stånd att avhjälpa vanhävden.
En av motionärerna gör en antydan, att örn lagen utsträcktes att gälla alla
jordbruk och kostnaden för vanhävdens avhjälpande bleve för hög för alt
kunna gäldas av fastighetsägaren, de skulle kunna beredas tillgång till
statens särskilda hjälp för vidtagande av erforderliga förbättringsåtgärder.
En sådan lagbestämmelse får Hushållningssällskapet bestämt avstyrka. Den
milano litt riksdagens protokoll 1041. 9 sami. 2 avd. Nr 17. 6
82
Andra lagutskottets utlåtande Nr 17; bilaga.
skulle kunna leda till, att den enskilde ägaren gjorde det minsta möjliga på
sin fastighet i avvaktan på statshjälp för avhjälpande av vanhävden.
Uppförande av t. ex. ett nytt byggnadsbestånd för ett mindre jordbruk,
eller en genomgående ombyggnad av förutvarande byggnader blir mången
gång dyrbart och det är icke ovanligt, att kostnaderna härför överstiga
fastighetens saluvärde.
Under normala förhållanden är jordbruket ingalunda någon lönande affär.
Man bör därför icke pålägga jordbrukaren sådana förpliktelser, att han
icke kan bära desamma. De flesta jordbruken äro belånade och många över
taxeringsvärdet. En skuldsatt jordbrukare, som skall försörja sig och en
stor familj får kalkylera noga, så att utgifterna ej bliva för stora. Hans fordringar
på bostad för sig själv eller för sina kreatur får icke vara stora. Genom
mindre reparationer år från år får han försöka draga sig fram tills genom
någon konjunkturförbättring på jordbruksalster eller eventuellt en skogsförsäljning
medgiver att nybyggnader kan företagas och förbättring å jorden
ske. Skulle en effektiv vanhävdslag tillämpas för sådana finge de antagligen
gå ifrån sina jordbruk och staten eller bankerna övertaga dem.
Att utvidga uppsiktslagen till att obegränsat gälla alla jordbruk och såväl
jord som åbyggnader, synes emellertid kunna medföra allvarliga följder.
Även om den skulle utsträckas till att omfatta endast jordbruk och icke
åbyggnaderna, är det tvivelaktigt, örn detta komme att visa sig vara till gagn
för vårt lands jordbruk. Under alla förhållanden komme uppsikten, över att
lagen efterföljdes, att medföra stora kostnader för staten.
Okynnesanmälningar äro icke ovanliga nu. En utvidgning av lagen till
alla jordbruk skulle åtföljas av många dylika anmälningar. Särskilt bleve
detta förhållandet vid osämja grannar emellan.
Enligt 1927 års författning, § 2, angående uppsiktslagen av vissa jordbruk,
äger denna icke tillämpning beträffande jorden å fastigheter, som äro utarrenderade.
Endast åbyggnaderna på sådana jordbruk falla under lagen.
Skulle åberopade författning komma att omfatta bondejordbruken, så bleve
lagen härvidlag tillämplig för såväl jord som åbyggnader. Bolagen och
andra, som hade sina fastigheter utarrenderade, bleve fortfarande endast
berörda av lagen när det gällde åbyggnaderna. Lagtexten synes därför böra
omarbetas i sin helhet.
Att i vissa fall jordbruk, där ägaren är mantalsskriven och bosatt, böra
komma under uppsiktslagen, är väl ofrånkomligt. Örn ägaren är gammal
och orkeslös eller av annan anledning tredskas att lämna ifrån sig fastigheten
till person, som kan avhjälpa vanhävden, böra tvångsåtgärder kunna
vidtagas.
Hushållningssällskapet anser sig emellertid icke kunna tillstyrka att lagen
utsträckes att gälla samtliga jordbruk i landet.
Motionärerna synes vidare ha fäst alltför stor vikt vid en ökad produktion
från vanhävdsjordbruken under nuvarande krisår. Att omedelbart få den
vanhävdade jorden i sådant skick, att skörden därav i nämnvärd mån kan
bidraga till den allmänna folkförsörjningen de närmaste åren, kan starkt
betvivlas. Det åtgår ofta många år för att omlägga driften på ett jordbruk,
som är i någorlunda god hävd. Att få ett vanhävdat jordbruk i växtkraft
går icke på 1 å 2 år. I vårt land råder ju nu också brist på fosforsyrhaltiga
gödselmedel. Saknas därtill naturlig gödsel, är det icke säkert, om
man plöjer upp gamla vallar och besår dem, att god skörd genast kan erhållas.
En omedelbar utökning av uppsiktslagen kan därför ej få åsyftad verkan
för folkförsörjningen.
Hushållningssällskapet anser emellertid att en revidering av lagen är syn -
83
Andra lagutskottets utlåtande Nr 17; bilaga.
nerligen behövlig och nödvändig ur såväl social som jordbrukssynpunkt,
men en sådan revidering bör föregås av en allsidig utredning.
Hushållningssällskapet får därför instämma med de motionärer, som
hemställt örn utredning.
Länsstyrelsen i Jämtlands län.
Länsstyrelsen vill för egen del i huvudsak ansluta sig till de synpunkter,
som av kommissionen anförts, och i följd härav föreslå en skyndsam utredning
rörande gällande vanhävdslagstiftning i syfte att avlägsna de bristfälligheter,
som erfarenheten visat föreligga, samt vinna en större effektivitet,
då det gäller vissa av lagstiftningens syften.
Västerbottens läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott.
I nuvarande försörjningsläge är det givetvis en angelägenhet av stor vikt
att all jordbruksjord blir utnyttjad för sitt ändamål och på bästa sätt. Vid
livsmedelsransonering och foderbrist verkar det upprörande för allmänheten,
om lämplig jordbruksjord får ligga så att säga för fäfot. Med hittillsvarande
lagstiftning har det icke varit möjligt ingripa i de fall att fastighetsägaren
är boende eller mantalsskriven på sin fastighet och ej heller beträffande
vissa smärre lägenheter. Även städers och samhällens inköp av blivande
tomtmark har mångenstädes föranlett vanhävd av åkerjord.^ Under
rådande förhållanden är dock allmänheten icke tillfredsställd med något undantagsförfarande
vare sig för person, vilken vanhävdar egen fastighet eller
för sådan fastighet i allmän ägo. Då emellertid vanhävdsbegreppet i vissa
fall kan vara svårt att fixera -— igenläggning av åker till kulturbete har
t. ex. ibland betecknats som vanhävd — bör man dock icke förfara alltför
rigoröst. Detta behöver man ej heller befara, örn uppsikten som hittills anförtros
åt jordbrukskommissionerna, som ha möjlighet att objektivt bedöma
anmälda fall av vanhävd. För att jordbrukskommissionerna skola kunna
möta denna ökade arbetsuppgift måste emellertid sörjas för att erforderliga
medel stå dem till buds.
Om förvaltningsutskottet sålunda anser skäl tala för att åtgärder vidtagas
till förhindrande av vanhävd å åkerjord, särskilt under nuvarande förhållanden,
och oavsett i vems ägo jorden befinner sig, så anser förvaltningsutskottet,
att det för närvarande är nödvändigt att begränsa vanhävdsbegreppet
vad beträffar byggnader enligt hittillsvarande bestämmelser. Med
nuvarande byggnadskostnader bör man nämligen icke tvångsvis framdriva
nybyggnad eller ett byggnadsunderhåll, som måhända ur såväl privatekonomisk
som nationalekonomisk synpunkt icke är försvarligt. Uppenbarligen
pågår nämligen en viss omläggning av brukningsdelarnas storlek och beskaffenhet
inom vårt land i följd av den inflyttning av landsbefolkningen,
som äger rum till städer och samhällen, och på grund av den alltmer dyrbara
mänskliga arbetskraften, som ej heller alltid slår att uppbringa. Härigenom
tvingas till en långt driven mekanisering av jordbruksdriften. Denna
pågående omvandlingsprocess tvingar flerstädes till nedläggande av förutvarande
brukningsdelar för sammanläggning med andra, varigenom vissa byggnader
bli överflödiga. Under övergångstiden, innan en sådan nödtvungen
förändring blivit aktuell, är det förståeligt örn några slöra kostnader icke
nedläggas på en fastighets byggnader, som sannolikt bli överflödiga i en
framtid. På grund härav föreligger för närvarande ingen anledning att utvidga
vanhävdslagstiftningen beträffande underhållet av byggnadsbeståndet,
utan bör få bero vid vad i denna sak redan stadgats.
Vad sedan angår vanhävdens omfattning inom länet har förvaltningsutskottet
den uppfattningen att den är ganska obetydlig. Flertalet bolag hava
84
Andra lagutskottets utlåtande Nr 17; bilaga.
redan frånsålt inägojorden, varför kollision med vanhävdslagen sällan inträffar.
Enskilda skogsjobbares framfart på skogsrika fastigheter medför
väl för närvarande de flesta vanhävdsfallen. Vanhävd av jord i enskild ägo,
där ägaren bebor fastigheten, förekommer enligt förvaltningsutskottets uppfattning
endast mera tillfälligtvis, oftast beroende på orkeslöshet eller jämförliga
orsaker.
På grund av vad sålunda anförts, anser förvaltningsutskottet, att lagstiftningen
för närvarande endast bör inrikta sig på att förhindra vanhävd av
åkerjord och att beträffande denna vanhävdslagstiftningen utvidgas att gälla
all åkerjord oberoende av äganderätts- eller bostadsförhållanden. Då emellertid
tillämpningen av en dylik skärpt lagstiftning närmast är aktuell under
nuvarande krisförhållanden, synes en utvidgning av vanhävdslagsliftningen
endast böra givas temporär karaktär och sålunda beslutas endast för
en tidpunkt, t. ex. högst 5 år, som Kungl. Majit må bestämma. Under normala
förhållanden kan nämligen spörsmålet böra bedömas ur andra synpunkter,
vilka icke äro betjänta av mera rigorösa bestämmelser.
Länsstyrelsen i Västerbottens län.
Länsstyrelsen har åberopat vad länets hushållningssällskaps förvaltningsutskott
anfört.
Jordbrukskommissionen i Norrbottens län (kommissionens ordförande,
överlantmätaren Filip Granlund).
Den tanke, som legat till grund för motionerna ifråga, nämligen att tvinga
för saken likgiltiga ägare av jordbruk, att i sin mån bidra till produktionens
intensifiering under nu rådande förhållanden, synes vara värd beaktande.
Emellertid bör man i berörda sak framgå med största försiktighet.
Det förefaller knappast lämpligt att lösa frågan genom en utvidgning av uppsiktslagens
bestämmelser i nuvarande eller omarbetad form. Uppsiktslagen
är sammankopplad med arrendeförordningen. Arrendena äro kontraktsbundna
och ofta ingångna på längre tid. Arrendatorerna svara i regel för
jordbrukets skötsel. De tilltänkta åtgärderna skulle således huvudsakligen
komma att avse jord som ägaren utan att utarrendera densamma själv låter
förfalla och vanhävdas. Det tilltänkta förfaringssättet avser att erhålla ett
relativt snabbt verkningssätt, men synes detta ej kunna erhållas på sätt som
föreslagits. Skulle ifrågasatta bestämmelser komma till stånd synes jämväl
jordbrukskommissionerna böra erhålla betydligt utvidgade befogenheter för
att något snabbt resultat skall kunna erhållas.
Det kan emellertid med skäl framhållas att det väckta spörsmålet hellre
bör lösas genom en mera intensifierad upplysningsverksamhet möjligen kombinerad
med en förordning som dock endast skulle få tillfällig kristidsvaraktighet.
Norrbottens läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott.
Nu gällande lagstiftning på ifrågavarande område torde väl i stort sett
hava fyllt det ändamål, för vilken den avsetts. En utsträckning av densamma,
i den form den nu har, att gälla alla jordbruk synes emellertid innebära
alltför stora risker. Även om det är synnerligen angeläget, att all jordbruksjord,
framför allt i nuvarande läge, utnyttjas i den utsträckning som
är möjligt, torde man dock icke med en lagstiftning på hithörande område
vinna avsett resultat inom den närmaste tiden. De konsekvenser en sådan
åtgärd skulle medföra torde icke nu kunna överblickas.
Andra lagutskottets utlåtande Nr 17.; bilaga.
85
Förvaltningsutskottet vill därför tillstyrka sådan utredning i ärendet, som
föreslagits i motionerna nr 109 i I kammaren och nr 215 i II kammaren.
Länsstyrelsen i Norrbottens län.
Sammanfattningsvis kunna de ifrågavarande motionerna sägas syfta till å
ena sidan en utvidgning av tillämpningsområdet för den s. k. uppsiktslagen
eller en ny lag med i stort sett likartade bestämmelser men gällande alla
jordbruk inom landet i avsikt att — särskilt med tanke på rådande krisläge
— åstadkomma en förbättring av landets livsmedelsförsörjning samt å
andra sidan en sådan ändring av vanhävdslagen, att de skadliga verkningar,
som den i dess nuvarande utformning enligt motionärernas mening medför,
upphöra.
I den förstnämnda frågan ansluter sig länsstyrelsen till vad överlantmätaren
Granlund anfört. Den nuvarande uppsiktslagen föreskriver ett tidsödande
procedere, som till slut ändå icke resulterar i annat än att vederbörande
dömes till böter; någon möjlighet att sätta in jorden i produktionen ger lagen
icke. I regel har ägaren till jorden genom bestämmelser i arrendekontraktet
säkerställt sig så att arrendatorn svarar för hävden. Vill man hastigt
verkande bestämmelser för produktionens höjande synes det nödvändigt att
tillskapa en särskild lag med provisorisk krislags karaktär, för så vitt ej
allmänna förfogandelagen anses lämna tillgång till verkande remedier.
Länsstyrelsen vill endast tillägga, att det knappast framstår såsom rättvist
att under åberopande av krisläget tillgripa särskilda lagstiftningsåtgärder
emot jordbrukarna. Man borde ju i så fall ingripa med lika rigorösa åtgärder
även emot försumliga utövare av andra yrken inom livsmedelsförsörjningen.
I detta sammanhang vill länsstyrelsen ock erinra om de särskilda
svårigheter av olika slag, som jordbrukarna ha att kämpa med. För detta
läns vidkommande är att peka på, bland annat, svårigheten att anskaffa erforderlig
arbetskraft samt de låga priserna på jordbruksprodukter. — Det är
under nuvarande förhållanden givetvis av största vikt att var och en, som
är verksam inom livsmedelsproduktionen, gör sitt bästa. Länsstyrelsen håller
emellertid före, att det rätta medlet för att nå detta resultat är en ökad upplysningsverksamhet,
möjligen kombinerad med stödåtgärder från statens
sida.
Vad angår den sistnämnda frågan, så vill länsstyrelsen allenast anföra,
att några olägenheter av vanhävdslagen i de av motionärerna angivna avseendena
icke yppats inom detta län.
Bihang till riksdagens protokoll 194t. 9 tami. 2 avd. Nr 17.
7