Första lagutskottets utlåtande Nr 39.
1
Nr 39.
Ankom till riksdagens kansli den 30 maj 1941 kl. 7 f. m.
Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till prisregleringslag, m. m. dels ock en i ämnet
väckt motion.
I
Genom en den 9 maj 1941 dagtecknad, till lagutskott hänvisad proposition,
nr 217, vilken behandlats av första lagutskottet, har Kungl. Maj:t under
åberopande av propositionen bilagda, i statsrådet och lagrådet förda protokoll
föreslagit riksdagen att
dels antaga ett vid propositionen fogat, nedan intaget förslag till prisregleringslag,
dels ock samtycka till att Kungl. Majit efter utfärdande av lag i ämnet
meddelar sådant förordnande, som i lagens 1 § avses, att gälla tills vidare.
I samband med propositionen har utskottet till behandling förehaft en i
anledning av densamma inom andra kammaren väckt motion, nr 309, av
herrar Svensson i Ljungskile och Malmborg. I motionen hemställes, att 4 §
i den föreslagna prisregleringslagen måtte få följande i ett av priskontrollnämnden
avgivet, såsom bilaga B vid propositionen fogat förslag upptagna
avfattning:
4 §•
I den mån så befinnes erforderligt för ernående av en fortlöpande kontroll
över den allmänna prisutvecklingen äger Konungen föreskriva, att rätt att
yrkesmässigt köpa eller sälja viss förnödenhet skall tillkomma endast den,
som är medlem av viss sammanslutning eller som förbinder sig att ställa sig
till efterrättelse de villkor som i anledning av denna lag uppställts för medlems
rätt att köpa eller sälja sådan förnödenhet, eller, då särskilda skäl därtill
äro, bestämma, att sådan rätt skall tillkomma endast den, som före viss
dag yrkesmässigt köpt eller sålt sådan förnödenhet.
Beträffande de skäl som ligga till grund för Kungl. Maj:ts förslag får utskottet,
i den mån redogörelse för desamma ej lämnas här nedan, hänvisa
till propositionen. I fråga om motiveringen till motionärernas hemställan
hänvisas till motionen.
Med bifall till Kungl. Maj:ts proposition nr 108 har innevarande års riksdag
antagit tvenne lagförslag angående fortsatt giltighet dels av maximiprislagen
den 22 juni 1939 (nr 349), dels av lagen den 8 december 1939 (nr 838)
med vissa bestämmelser rörande reglering av den inhemska prisbildningen
Bihang till riksdagens protokoll 1941. 9 sami. 1 avd. Nr 39. 1
2
Första lagutskottets utlåtande Nr 39.
(prisregleringslag). Genom lagar, som av Kungl. Maj:t utfärdats den 21 mars
1941 (nr 145 och 146), lia därefter maximipris- och prisregleringslagarna
förlänats förlängd giltighet från utgången av mars till och med den 30 juni
1941.
Vid anmälan av lagförslagen i statsrådet den 21 februari 1941 meddelade
chefen för finansdepartementet, statsrådet Wigforss, att statens priskontrollnämnd
enligt inhämtade upplysningar skulle komma att framlägga ett förslag
till prisregleringslag, som i väsentliga hänseenden skilde sig från gällande
lag i ämnet och samtidigt innefattade ett inarbetande i prisregleringslagen
av maximiprislagens bestämmelser. Då beredningen av ärendet icke
vore möjlig att slutföra så tidigt, att riksdagen kunde hinna fatta ståndpunkt
därtill före den 31 mars, förordade departementschefen nyssberörda tillfälliga
förlängning av lagarnas giltighetstid.
Priskontrollnämnden har därefter med en den 21 februari 1941 dagtecknad
skrivelse framlagt omförmälda förslag.
över priskontrollnämndens framställning med förslag till ny prisregleringslag
ha utlåtanden avgivits av industri- och bränslekommissionerna, livsmedelskommissionen
(efter hörande av kristidsstyrelserna och Stockholms
stads kristidsnämnd), socialstyrelsen, lantbruksstyrelsen (efter hörande av
Sveriges lantbruksförbund) och kommerskollegium (efter hörande av handelskamrarna
i Stockholm, Göteborg och Malmö, Sveriges industriförbund,
Sveriges grossistförbund, Sveriges köpmannaförbund och kooperativa förbundet),
fullmäktige i riksbanken, svenska arbetsgivareföreningen och landsorganisationen
i Sverige. Vidare har en skrivelse i ämnet inkommit från riksförbundet
landsbygdens folk.
I propositionen har i detta sammanhang även anmärkts att landsorganisationen
i Sverige i skrivelse den 28 januari 1941 hemställt, att Kungl. Majit
snarast måtte vidtaga lämpliga åtgärder för att bereda de priskontrollerande
organen ökade befogenheter och möjlighet till intensivare prisövervakning,
över framställningen ha infordrade utlåtanden avgivits av bränslekommissionen,
livsmedelskommissionen, industrikommissionen och priskontrollnämnden,
varjämte priskontrollnämndens råd inkommit med särskilt yttrande.
Vidare har Sveriges socialdemokratiska kvinnoförbund i en den 12 februari
1941 dagtecknad framställning hemställt om åtgärder i syfte att bringa
prisregleringar och prisöverenskommelser i ökad utsträckning till allmänhetens
kännedom. Utlåtanden över denna framställning lia avgivits av livsmedels-
och bränslekommissionerna samt priskontrollnämnden.
Statens priskontrollerande verksamhet har i nyssnämnda framställningar
och de däröver avgivna utlåtandena merendels upptagits till bedömande mot
bakgrunden av en diskussion om det aktuella ekonomiska läget och de penningspolitiska
risker, detta inrymmer. I propositionen har föredragande departementschefen,
statsrådet Wigforss, först upptagit till behandling de
synpunkter som därvid framkommit på priskontrollens ställning inom den
ekonomiska politiken i rådande läge och i en senare avdelning återkommit
Första lagutskottets utlåtande Nr 39.
3
till den föreslagna utvidgningen av priskontrollnämndens befogenheter. Då
de skilda framställningarna väsentligen avse samma problem och de däröver
avgivna utlåtandena i stor utsträckning utformats med hänsyn till detta förhållande
ha de i propositionen till sina allmänna delar behandlats i ett sammanhang.
Penningpolitiken och priskontrollen.
PriskontroUnåmnden framhåller i sin skrivelse den 21 februari 1941 de
växande svårigheter för den priskontrollerande verksamheten, som betingas
av vissa grundläggande faktorer i nuvarande ekonomiska läge.
Nämnden anför sammanfattningsvis följande.
Samtidigt med att det allmänna knapphetsläget på viktiga områden undergår
en successiv skärpning, så länge avspärrningen från handelsförbindelser
västerut består, tendera pris- och kostnadsförhållandena mot ökad
splittring. Sådana omständigheter som ojämna och i tiden varierande kostnader
vid import, variabla och i stor utsträckning även av företagen själva
okända kostnadsförhållanden vid substitution med inhemska ersättningsvaror
samt starkt olikartad kostnadsutveckling för olika företag även inom
samma bransch bidraga till att öka svårigheterna såväl vid fixeringen av
skäliga pris som vid övervakningen av dessas tillämpning. Knappheten på
viktiga råvaror och förnödenheter likaväl som på ett flertal konsumtionsvaror
bestämmes icke endast av med avspärrningen och den dåliga skörden
sammanhängande förhållanden. Även på efterfrågesidan ha vissa faktorer
bidragit till att skärpa tendensen till knapphetsprisstegring. Försvarsutgifterna
ha direkt och indirekt minskat tillförseln för civila ändamål av viktiga
förnödenheter. Som allmänt konstaterande må slutligen framhållas att
den nödvändiga underskottsbudgeteringen motverkar en anpassning av köpkraftsvolymen
efter den löpande varutillgången.
Vid behandlingen av frågan örn priskontrollens ställning inom den ekonomiska
politiken lämnar priskontrollnämnden — under betonande av det
ömsesidiga beroende som föreligger — följande översikt över de allmänna
ekonomiska förutsättningarna för en effektiv
priskontroll i nuvarande läge.
1) För att tillgodose ett primärt villkor för varje form av prispolitik bör
en begränsning av förefintlig köpkraft och av tillgång på likvida medel i anpassning
efter näringslivets reala produktions- och konsumtionsförutsättningar
eftersträvas. I främsta rummet bör man under rådande knapphetsläge
syfta till att förebygga en på kreditvägen framkallad ansvällning av den
nominella köpkraften, som kommer till uttryck i stigande efterfrågan på varor
och tjänster.
2) Härmed sammanhänger vikten av att kostnadsstegringar genom ökade
priser på jordbruksprodukter och höjda löner i möjlig mån undvikas. I konsekvens
med de principer vid prissättningen på jordbruksprodukter, som tilllämpats
vid minskat skördeutbyte och sjunkande produktion, bör enligt
nämndens uppfattning en eventuell ökning i årets skörd åtföljas av en motsvarande
prissänkning. Stabiliteten hos arbetslönerna och i viss mån även
hos priserna på jordbruksprodukter blir å andra sidan som bekant avhängig
4
Första lagutskottets utlåtande Nr 39.
av den allmänna prisutvecklingen och därmed beroende på den förda prispolitikens
effektivitet. I de avtalsmässigt överenskomna grunderna för lönesättningen
under 1941, som innebära en reduktion i den kompensationsgrad,
efter vilken dyrtidstilläggen utmätas, ligger också, såsom påpekas i den av
landsorganisationen till Kungl. Ma,j:t avlåtna skrivelsen, en väsentlig förutsättning
för en lugn prisutveckling.
3) Det primära målet för försörjningspolitiken måste givetvis vara att i
möjlig män häva uppkommande knapphet genom positiva åtgärder, som
leda till ökad produktion och förbättring av varutillförseln. Den allmänna
spänningen mellan köpkraft och löpande tillgång på varor, varmed man under
rådande förhållanden måste räkna även örn under l) angivna strävanden
krönas med framgång, kommer dock på olika områden av näringslivet
att framträda i en absolut brist på vik liga varor. På dessa punkter förutsätter
en effektiv priskontroll med nödvändighet att en planmässigt genomförd
reglering av handel och förbrukning snabbt kommer till stånd. Sedan
våren 1940 har också området för beslag och ransonering utvidgats, varjämte
nya former av handelsreglering tillgripits. I samband med införandet
av en reglering av produktionen och kontroll över prissättningen har på
vissa områden även viss standardisering av tillverkningen genomförts. Enligt
nämndens uppfattning kommer en effektiv priskontroll att i fortsättningen
på etl flertal områden förutsätta en standardisering av tillverkningen
i väsentligt högre grad än hittills kommit till stånd.
Nämnden önskar i detta sammanhang framhäva vikten av att hyresutvecklingen
med hänsyn till den på ett stort antal orter redan nu framträdande
bristen på bostadslägenheter ställes under offentlig övervakning. I skrivelse
till Kungl. Majit den 21 mars 1940 ha prissakkunniga framhållit nödvändigheten
av att en övervakning av hyresmarknaden eventuellt förenad med särskild
lagstiftning kommer till stånd. Nämnden anser, liksom prissakkunniga
på sin tid hävdade, att hyresmarknadens problem äro av så speciell karaktär,
att dess övervakning icke lämpligen bör falla inom ramen för den av priskontrollnämnden
utövade verksamheten.
4) Prisutvecklingen på importvaror kan komma att begränsa priskontrollens
möjligheter att uppnå stabila prisförhållanden. Den fortgående stegring
i den allmänna prisnivån, som ägt rum sedan krigsutbrottet, har som bekant
till väsentlig del bestämts av prishöjningen på importerade varor. Sedan avspärrningen
har prisbildningen på importvaror blivit i hög grad oenhetlig.
Spänningen mellan de högt uppdrivna priserna på vissa importvaror eller
enstaka partier av importvaror och prisläget inom landet utlöser prisstegringstendenser,
som kunna ställas under kontroll eller utjämnas endast med
hjälp av en med en mer eller mindre ingående reglering av importhandeln
förenad clearing av importkostnaderna. Enligt nämndens uppfattning kommer
en effektiv kontroll av de starkt variabla importkostnadernas verkningar
på prisbildningen inom landet att förutsätta, att prissättningen på importvaror
i ökad omfattning regleras genom införandet av clearinganordningar.
Ovan angivna allmänna förutsättningar för stabilitet i prisbildningen utgöra,
enligt nämndens mening, villkoren för genomförandet av en effektiv priskontroll.
Å andra sidan kunna förutsättningarna i fråga icke förverkligas
med mindre än att även prisutvecklingen på olika varor övervakas och
strängt begränsas. Ett ömsesidigt beroende mellan den priskontrollerande
verksamheten och den allmänna ekonomiska politiken föreligger sålunda. En
fast priskontroll måste därför enligt nämndens mening fortfarande framstå
som ett nödvändigt och självständigt led i den ekonomiska politiken.
I sin framställning har priskontrollnämnden jämväl varit inne på frågan
om betydelsen för priskontrollen av upplysning rörande stats
-
Första lagutskottets utlåtande Nr 39.
5
makternas inställning till den allmänna pris- och penningpolitiken.
Nämnden har därvid framhållit den prispolitiska betydelsen
av allmänhetens och i synnerhet företagarvärldens inställning till
framtidsutsikterna beträffande prisutvecklingen. Även om någon inflationsmentalitet
för närvarande icke torde kunna påstås råda i Sverige, anser
nämnden önskvärt att, till förebyggande av att en fortgående prisstegring
uppfattas såsom även i fortsättningen oundviklig, den konkreta innebörden
och räckvidden av statsmakternas strävanden i prispolitiskt hänseende på ett
verksamt sätt klarläggas. Det bör enligt nämndens mening understrykas, att
alla ansträngningar skola göras att begränsa prisstegringen till det ofrånkomliga
och att en förbättrad försörjning eller sänkta kostnader skola komma till
uttryck i sänkta priser.
I fråga om de allmänna principerna för den löpande
priskontrollens utformning anför priskontrollnämnden i sin
skrivelse i första hand, att man i regel får anse en ökning av de rörliga kostnaderna
utgöra skäligt motiv för en prishöjning, dock endast under förutsättning
att det prisläge, från vilket höjningen sker, kan anses rimligt. Däremot
får ökad'' knapphet icke anses vara tillräcklig grund för prisstegring.
Ej heller anser nämnden den ökning i kostnaderna per enhet tillverkad vara,
som uppkommer, när de fasta kostnaderna slås ut på minskad produktionsvolym,
i allmänhet kunna accepteras som motiv för en prishöjning.
Den motsättning mellan de prispolitiska synpunkterna och de försörjningspolitiska,
som stundom kan komma till synes, särskilt vid bedömning av den
grad i vilken en prishöjning är att betrakta som stimulans för ökad eller ny
produktion, kan enligt priskontrollnämndens erfarenhet lätt överskattas. Intill
dess den produktionsstimulerande effekten av en prishöjning med stor
visshet kan förutses, bör enligt nämndens mening i regel andra metoder prövas
för att ernå avsedd produktionsökning.
Nämnden har vidare betonat den med all offentlig prisreglering förenade
risken, att prissystemet tenderar att låsas i alltför stela former och att konkurrensmomentet
sålunda hämmas. Innan en prisreglering kommer till stånd,
vare sig i form av överenskommelse eller normalpris, bör därför enligt nämndens
mening utrönas möjligheterna att i prisnedhållande syfte mobilisera den
fria konkurrens krafter.
I propositionen anför föredragande departementschefen örn penningpolitiken
och priskontrollen följande:
»Den ekonomiska politiken har under kriget blivit ställd inför en tredubbel
uppgift. Den har måst syfta till att förhindra eller försvåra en prisstegring,
som innebär försämring av penningvärdet, men samtidigt att hålla uppe
sysselsättningen och att främja produktionen av ersättningsvaror. Dessa
krav äro icke alltid lätta att sinsemellan förena, och åtgärderna ha icke kunnat
ensidigt inriktas på att tillgodose det ena eller det andra. I stället har
man fått eftersträva en inbördes avvägning mellan de olika önskemålen och
6
Första lagutskottets utlåtande Nr 39.
en successiv anpassning av politiken efter de krav, som vid olika tidpunkter
framstått såsom de viktigaste.
När under senare tid arbetslöshetsproblemet krävt ökad uppmärksamhet,
har detta icke medfört, att strävan att begränsa prisstegringen blivit mindre
angelägen, men det har såtillvida övat inflytande på denna strävan, att man
ansett sig tvungen att godtaga de svårigheter för penningpolitiken, som en
ökning av statsutgifterna för produktionsfrämjande åtgärder medföra.
Såsom priskontrollnämnden framhållit, är det från tvenne sidor som risker
för en ogynnsam prisutveckling i nuvarande läge synas hota. Den ena
är tendensen till en ökning av den köpkraft, som kan disponeras för efterfrågan
på varor. Den andra är möjligheten, att varor och tjänster stiga i pris
utan underlag i kostnadernas utveckling men med stöd i förväntningar örn
en fortgående allmän prisstegring under ökad spänning mellan varutillgång
och efterfrågan. Nämnden, vars kontrollverksamhet avser att förhindra sådana
prishöjningar, har såsom en förutsättning för en effektiv prisreglering
angivit, att uppkomsten av en ökad spänning mellan varutillgång och efterfrågan
genom tillskott till köpkraften såvitt möjligt förhindras. Den har
dock även framhållit, att denna förutsättning knappast kan förverkligas
utan stöd i en fortsatt prisreglering och förordar därför en utvidgning av det
rättsliga underlaget för den statliga priskontrollen. Innebörden av denna utvidgning
framgår av ett av nämnden utarbetat förslag till en ny prisregleringslag.
Innan jag går närmare in på nämndens förslag torde jag få i korthet beröra
den av nämnden angivna allmänna förutsättningen för strävan att hålla
en prisstegring tillbaka och det ömsesidiga beroende som föreligger mellan
denna allmänna förutsättning och den av nämnden företrädda priskontrollerande
verksamheten.
Till en början förtjänar erinras om att vår allmänna penningpolitik och
prispolitik inte rimligen ansetts kunna inriktas på att förhindra varje ökad
spänning mellan tillgång och efterfrågan på varor. En sådan ökad spänning
blir resultatet inte bara av en ökning i köpkraften utan också av en
försämrad varuförsörjning. Men en anpassning av köpkraften efter minskad
varutillgång kan allmänt sett blott vinnas genom åtgärder som framkalla
driftnedläggelse och arbetslöshet. Redan vid krigets början tog man med
hänsyn härtill i princip avstånd från depressivt verkande åtgärder med syfte
att vinna en utjämning. I stället borde ansträngningarna inriktas på att
minska den omtalade spänningen genom ökad produktion. Att en nyproduktion,
som förutsätter omfattande investeringar med ringa omedelbart utbyte
och ovisst framtidsvärde, därvid icke kan motiveras ur allmän penningpolitisk
synpunkt, behöver knappast framhållas. Omständigheterna kunna
emellertid i de särskilda fallen vara sådana, att betänkligheter av denna
allmänna art icke kunna fälla utslaget. Bostadsbygge ger i förhållande till
kapitalutläggen endast en begränsad mängd nyttigheter, som kunna omedelbart
konsumeras, men läget på hyresmarknaden kan vara sådant, att detta
begränsade omedelbara tillskott förebygger en bostadsbrist med långt allvar
-
Första lagutskottets utlåtande Nr 39.
7
ligare verkningar för den allmänna prisnivån än det genom kapitalinvesteringarna
skapade köpkraftstillskottet. En nyproduktion som uppenbarligen
bidrager till att minska spänningen är den som kommer till stånd med hjälp
av eljest outnyttjad kapicitet i fråga om råvaror och maskiner. Att organisera
en sådan produktion hör till de väsentliga uppgifterna i nuvarande läge.
I den mån spänningen likväl måste väntas kvarstå, bär man ansett sig
böra godtaga prisstegringen såsom ett direkt uttryck för den försämrade
varuförsörjningen. Som penningpolitikens mål uppställdes att förhindra en
försämring av penningvärdet genom ökning av den för efterfrågan disponerade
köpkraften.
Budgetens underbalansering tilldrar sig av naturliga skäl särskild uppmärksamhet,
då man överväger vilka köpkraftsökande faktorer man har att
räkna med. Att en sådan underbalansering tillsvidare är oundviklig torde
vara en allmän uppfattning, som här icke närmare behöver utläggas. Denna
köpkraftsökning kan neutraliseras på olika sätt. Det kan ske, och har skett,
genom en minskning i den enskilda investeringsverksamheten, främst bostadsbyggandet,
och genom nedgång i exporten. Såsom framgår av det i
särskild bilaga (bilaga C) framlagda statistiska materialet kan såväl penningmängdens
ökning som den inträdda prisstegringen förklaras av andra faktorer
än budgetunderskotten. Örn hänsyn tages jämväl till de uppgifter angående
den ekonomiska utvecklingen i vårt land, som i övrigt föreligga, synes
det sannolikt, att budgetunderskotten hittills icke spelat rollen av prisstegrande
faktor på grund av den återhållande verkan som utövats av skattehöjningar,
upplåning och minskad enskild företagsamhet. Denna sista form
av neutralisering är uppenbarligen icke önskvärd, och uppgiften för den
ekonomiska politiken måste vara att i fortsättningen nå den nödvändiga
begränsningen av konsumtionen på övriga tillgängliga vägar.
Det finns inte anledning att i detta sammanhang närmare gå in på dessa
utvägar. Det får vara nog att erinra örn de gränser, som här synas uppdragna.
Det frivilliga sparandet är beroende av psykologiska förutsättningar
som man väl kan påverka men icke behärska. Beskattningens avvägning
betingas bland annat av att de enskilda medborgarnas utgifter i
stor utsträckning äro bundna och alltså icke kunna på kort sikt allmänt
begränsas i den utsträckning som skulle krävas för budgetbalans. Konsumtionsbegränsande
regleringar måste utformas från 1''örsörjningspolitiska synpunkter
och kunna icke erhålla den utsträckning som skulle te sig penningpolitiskt
önskvärd. Men kan sålunda icke räkna med att genom åtgärder
till främjande av det frivilliga sparandet, genom beskattning eller genom
olika regleringsåtgärder motväga ett budgetunderskott oberoende av dess
storlek. Idur en omfattande underbalansering kommer att påverka köpkraften
blir till slut beroende på omständigheter över vilka man blott ofullständigt
råder. En sådan utjämning på marknaden, som priskontrollnämnden
framhållit önskvärdheten av, kan med visshet påräknas, blott örn företagarnas
och konsumenternas uppfattning örn framtidsutsikterna leder dem
till en återhållsamhet i dispositionen över de ökade inkomsterna från staten,
Första lagutskottets utlåtande Nr 39.
som gör att dessa — i den mån de icke bilda sparkapital elier gå till skatter
— komma att medföra endast en tillsvidare ökad kassahållning. Tillskotten
till köpkraften på marknaden skapa visserligen utrymme för en
kraftigt ökad efterfrågan med åtföljande risker för prisstegring men de
leda icke med nödvändighet därhän. Den drivande kraften är icke köpkraftsökningen
i och för sig utan de enskilda medborgarnas vilja att fullt ut
göra bruk av de möjligheter denna öppnar.
När man pa detta sätt hänvisas till att räkna med en neutralisering av
köpkraftstillskotten över budgeten genom återhållsamhet i medelsanvändningen
och ökad kassahållning hos företagen, kommer priskontrollens betydelse
såsom stöd för de penningpolitiska strävandena att klarast framträda.
Om såsom sannolikt är — vi i vårt land hittills vunnit en utjämning av
spänningen mellan varutillgång och efterfrågan, har en verksamt bidragande
orsak därvidlag säkerligen varit prisövervakningen, som begränsat utsikterna
till krigsvinster och utgjort en motvikt mot farhågorna för en försämring av
penningvärdet. Skulle förväntningar om inflationsvinster och farhågor för
en allvarlig penningvärdesförsämring tillåtas vinna spridning, har man anledning
att befara, att den köpkraft som över budgeten tillföres marknaden
skulle komma till uttryck i en kraftigt ökad varuefterfrågan. För att en köpkraftsökning
skall förhindras, måste man räkna med att genom prispolitiken
främja återhållsamhet i användningen av disponibla inkomster. Prisregleringen
blir på så sätt själv en förutsättning för framgång i förebyggandet
av en inflationsartad utveckling till följd av en ansvällning av köpkraft och
efterfrågan.
Jag har här talat blott om de svårigheter som den av underbalanseringen
framkallade köpkraftsökningen ger upphov till. Det sagda äger dock tilllämpning
även på köpkraftstillskott av annat ursprung. I den mån sådana
tillskott tendera att uppkomma genom varuprisstegringar utan underlag i
kostnadsutvecklingen, blir tydligen priskontrollen ett omedelbart verksamt
medel att förhindra en ogynnsam köpkraftsutveckling. Den blir då ett sätt
att direkt förverkliga vad priskontrollnämnden framhållit vara prisregleringens
egen grundläggande förutsättning.
I sin skrivelse har priskontrollnämnden understrukit angelägenheten av att
den konkreta innebörden av statsmakternas strävanden i prispolitiskt hänseende
klarlägges. Härigenom skulle förebyggas att en fortgående prisstegring
så småningom bomme att uppfattas såsom även i fortsättningen oundviklig
och därmed att leda till åtgärder från företagens och allmänhetens sida, som
ehuru icke av direkt spekulativ natur dock i hög grad bidraga till att försvåra
ernåendet av kontroll över prisutvecklingen. Räckvidden av de risker
nämnden sålunda framhållit har jag redan berört. Med hänsyn till den centrala
ställning som därvid visats tillkomma prisregleringen vid bekämpande
av riskerna, synes det naturligt, att den konkretisering av de prispolitiska
strävandenas innebörd, om vars angelägehet jag är ense med nämnden, sker
genom att riktpunkterna för prisregleringsarbetet ånyo fastslås och preciseras.
Första lagutskottets utlåtande Nr 39.
9
Med avseende å principerna för prisbedömningen vid den av nämnden
utövade verksamheten kan jag helt ansluta mig till vad nämnden anfört. I likhet
med nämnden anser jag sålunda, att ökad knapphet på en viss vara icke
är en tillräcklig grund för en prishöjning. Ej heller kan den ökning av kostnaderna
per enhet tillverkad vara, som uppstår, när de fasta kostnaderna
slås ut på en minskad produktionsvolym, i allmänhet accepteras såsom motiv
för en prishöjning. I regel bör däremot en ökning av de rörliga kostnaderna
utgöra ett skäligt motiv för en prishöjning.
En tillämpning av nämnda grundregler för prissättningen medför en begränsning
av prisstegringarna till det minimum, som motiveras av försämringen
av försörjningsläget, sådan denna kommer till uttryck i kostnadsutvecklingen.
Såsom framhölls i prisregleringspropositionen till 1939 års urtima
riksdag utgör prisutvecklingens bindning vid de rörliga kostnaderna den
omedelbara praktiska konsekvensen av det uppställda programmet för penningpolitiken.
När detta program avser en anpassning av den allmänna prisnivån
efter förändringar i försörjningen med varor och tjänster, under förutsättning
att köpkraften icke ökas, följer därav såsom nämnden framhållit,
att en förbättrad försörjning eller sänkta kostnader skola komma till uttryck
i sänkta priser. Den nuvarande höga prisnivån bör alltså icke antagas bestående
längre än hindren för den normala varuförsörjningen kvarstå. Och en
fortsatt prisstegring bör icke förutsättas annat än i händelse av en ytterligare
försämring av försörjningsläget. I den mån insikten om denna bestämda och
hittills konsekvent fasthållna riktpunkt för statsmakternas prispolitik vinner
spridning, synes man vara berättigad att räkna med att genom förut angivna
köpkraftsreducerande åtgärder i förening med en fast priskontroll också
kunna förverkliga det uppställda programmet.
Priskontrollnämnden har i anslutning till behandlingen av riktpunkterna
för den statliga prisregleringen också berört möjligheten av konflikter mellan
de prispolitiska och de försörjningspolitiska önskemålen. Jag delar nämndens
därvid uttalade uppfattning, att värdet av en prishöjning såsom stimulans
till ökad eller ny produktion lätt överskattas. Såsom nämnden framhållit
böra andra metoder att nå en produktionsökning än en prishöjning i regel
prövas, intill dess den produktionsstimulerande effekten av en prishöjning
kan med stor visshet förutses.»
Förslag till prisregleringslag.
Allmän motivering.
I sin skrivelse den 21 februari 1941 har priskontrollnämnden som motivering
till förslaget om utvidgade befogenheter för nämnden jämte de tidigare
berörda, allmänt ekonomiska skälen för en i nuvarande läge skärpt priskontroll
framhållit de växande svårigheterna att i hittillsvarande former upprätthålla
prisövervakningen. Nämnden har härom anfört:
10
Första lagutskottets utlåtande Nr 39.
Den prisövervakande och prisreglerande verksamhet, som alltsedan krigsutbrottet
utövats först av prissakkunniga och sedan den 23 april 1940 av priskontrollnämnden,
har nästan uteslutande byggt på frivilliga överenskommelser
örn prissättningen med såväl näringslivets sammanslutningar som enskilda
företag. Ett intimt samarbete har etablerats med industriens och handelns
egna organisationer, varvid de prisbyråer, som upprättats inom Sveriges industriförbund,
Sveriges grossistförbund och Sveriges köpmannaförbund, aktivt
medverkat såväl vid prisöverenskommelsernas träffande som vid övervakningen
av deras efterlevnad.
Systemet med frivilliga överenskommelsepris baserar sig icke på de särskilda
befogenheter, som givits Kungl. Maj:t genom maximipris- och prisregleringslagarna,
även om det är givet, att dessa befogenheter indirekt kunna
ha varit av viss betydelse för möjligheten att på frivillig väg ernå överenskommelser
om skälig prissättning. Det har utan tvivel varit tillfredsställande,
att prisövervakningen i så betydande omfattning kunnat ske utan tvångsmedel.
Det enskilda näringslivet har under den gångna delen av krigsperioden
med få undantag visat stor förståelse för myndigheternas strävan att hålla
tillbaka prisstegringstendenserna och en lojal inställning vid tillämpningen av
ingångna prisöverenskommelser.
Förutsättningarna för denna form av priskontroll lia emellertid med tiden
undergått väsentliga förskjutningar. Redan det växande avståndet från förkrigstiden
har minskat möjligheten att finna en säker grundval för den vanligaste
typen av frivilliga prisöverenskommelser, som bygger på tillägg till förkrigspriset
av redovisade ökningar i rörliga produktionskostnader. De starka
förskjutningar i råvaruunderlaget och förändringar i produktionsförhållandena,
som krishushållningen framtvingat, ha jämte omkastningar i prisrelationerna
medfört växande svårigheter att med utgångspunkt från prisläget
före kriget bedöma skäligheten i gällande prissättning. Priskontrollnämnden
har till följd härav i allt större utsträckning sett sig nödsakad att bygga prisöverenskommelserna
på en granskning av företagens totala kostnader under
nuvarande förhållanden, varvid i ett växande antal fall revision av räkenskaperna
måst verkställas. Nödvändigheten av en sådan mer noggrann kostnadsgranskning
behöver givetvis i och för sig icke medföra ett övergivande
av systemet med frivilliga prisöverenskommelser. Det är dock uppenbart, att
övergången till ett prisövervakningssystem, som i allt vidare utsträckning
bygger på ett revisionsförfarande, i många fall kommer att medföra ökade
svårigheter att finna en grund för frivillig prisöverenskommelse. Sådana svårigheter
ha om än i begränsad omfattning redan visat sig.
Nämndens slutsats är, att de med försörjningslägets fortgående försämring
ökade kraven på den allmänna prisövervakningen och de ändrade förutsättningarna
för den hittills tillämpade kontrollen påkalla en utvidgning av de
maktmedel, som innefattas i gällande prisregleringslag, och i samband därmed
en ökning av de befogenheter, som tillkomma nämnden.
De nya eller utökade befogenheter med avseende å
priskontrollen, som priskontrollnämnden funnit nödiga, framgå av
ett vid nämndens omförmälda skrivelse den 21 februari 1941 fogat utkast
till ny prisregleringslag, vilket såsom bilaga B fogats vid propositionen. Den
föreslagna lagen avses skola ersätta de nu gällande maximipris- och prisregleringslagarna.
Första lagutskottets utlåtande Nr 39.
11
De viktigaste i utkastet föreslagna utvidgningarna av befogenheterna i fråga
om priskontrollen äro följande.
Den som yrkesmässigt säljer viss förnödenhet skall enligt 2 § i utkastet
kunna åläggas anmälningsskyldighet rörande av honom för förnödenheten
tillämpade priser. Prismyndigheten må vidare föreskriva, att tillärnad prishöjning
icke må genomföras, förrän en vecka eller — då särskilda skäl till
sådan föreskrift föreligga — högst en månad förflutit från det anmälan örn
prishöjningen inkommit.
Normalpris skall kunna föreskrivas att gälla vid frivillig försäljning eller
transport av viss förnödenhet. Normalprissättningen har enligt utkastets 3 §,
i olikhet med vad nu gäller, den innebörden att överskridande förutsätter särskilt
tillstånd. Annat överskridande skall vara straffbelagt. Befogenheten att
fastställa normalpris och att lämna medgivande till överskridande därav skall
av Kungl. Majit kunna delegeras och förutsättes i regel utövad av priskontrollnämnden.
Den Kungl. Majit enligt gällande prisregleringslag 2 § 1) tillkommande rätten
att meddela föreskrifter angående tvångskartellering och nyetableringsspärr
har i priskontrollnämndens utkast bibehållits men med det betydelsefulla
tillägget, att straffpåföljd föreslås ej blott — såsom nu är fallet — för
den som köper eller säljer förnödenheten i fråga utan att vara därtill berättigad,
utan även för den som i sin verksamhet bryter mot de villkor, t. ex.
rörande prissättningen, som uppställts för rätten att bedriva verksamheten.
Vidare har i utkastet införts bestämmelser om allmänt förbud mot prisocker.
Enligt 6 § föreslås sålunda, att det vid överlåtelse av förnödenhet
skall vara förbjudet för överlåtaren att taga eller betinga sig vederlag, som
han insett eller bort kunna inse vara med hänsyn till föreliggande omständigheter
uppenbart oskäligt; ej heller må förnödenhet utbjudas till avyttring
mot sådant vederlag, överträdelse av förbudet är enligt utkastet
straffbelagd.
Straffpåföljd har i viss utsträckning föreslagits även för köparen vid överskridande
av fastställt pris. Det förutsättes dock enligt utkastet, att köparen
icke blott haft vetskap om det faställda priset utan även att han uppsåtligen
förlett säljaren till brottet eller handlat i syfte att återförsälja förnödenheten.
Frågan om det organisatoriska underlaget för priskontrollen
m. m. har av priskontrollnämnden upptagits till behandling i en
den 16 april dagtecknad P. M. beträffande den lokala prisövervakningen.
I promemorian anföres i huvudsak följande.
Statens priskontrollnämnds övervakning av de inom lande ttillämpade priserna
på för folkförsörjningen mera betydelsefulla varor och produkter sker
genom fortlöpande registrering och granskning av tillgängliga och införskaffade
prisuppgifter. I stort sett har detta prismaterial hittills varit tillfyllest
som kontroll och hjälp för nämndens prisreglerande verksamhet. Men i och
med att försörjningsläget försämras och påfrestningarna i prishänseende där
-
12
Första lagutskottets utlåtande Nr 39.
med förstoras skärpas kraven på prisövervakningen, och särskilt gäller detta
den lokala kontrollen.
Den lokala övervakningen av parti- och detaljhandelspriserna (minutpriserna)
har hittills baserats dels på de prisuppgifter, som olika institutioner,
näringsorganisationer och företag med regelbundna mellanrum insända till
nämnden, dels på de uppgifter, som priskontrollnämndens prisombud — sortera
formellt under statens livsmedelskommission via kristidsnämnderna —
inhämta och översända varje månad (den 15:e; för vissa varor var 14:e
dag). Prisombud finnas inom alla kristidsområden och utgöra ett antal av
c:a 1,700 st. F. ,n. anlitas emellertid icke mer än 380 st., då motsvarande antal
orter ansetts tillsvidare tillräckligt för att belysa prisläget i olika delar
av landet. Prisombuden äro icke utrustade med annan befogenhet än ren
rapportering och få sålunda icke självständigt vidtaga några åtgärder, även
örn de tillämpade priserna uppenbarligen skulle vara oskäligt höga. I praktiken
torde emellertid ett påpekande från prisombuden örn sådant förhållande
leda till rättelse utan direkt ingripande från nämnden.
Att nu gällande system för lokal prisövervakning icke blir tillfyllest i den
mån priskontrollnämndens befogenheter utvidgas efter de linjer, nämnden
föreslagit i sitt utkast till ny prisregleringslag, är självfallet. Så länge nämndens
prisreglerande verksamhet huvudsakligen varit inriktad på att genom
frivilliga överenskommelser hålla tillbaka prisstegringstendenserna på produktionsstadiet,
medan handeln i stort sett lämnats fri, har någon förstärkning
eller utbyggnad av övervakningen icke ansetts erforderlig. Den aktiva
prisövervakning, som blir nödvändig i samma stund som nämnden utfärdar
prisdirektiv även för övriga led i varornas gång från producent till konsument,
förutsätter tillskapandet av effektiva prisövervakningsorgan mellan den
centrala myndigheten och prisombuden, då det torde vara svårt att enbart
centralt tillfredsställande kontrollera prissättningen för olika delar av landet
med de berättigade krav på differentieringar av priserna, som kunna uppkomma.
Den lämpligaste formen för sådana prisövervakningsorgan torde väl
vara att hos kristidsstyrelserna inrätta särskilda priskontor under ledning av
genom priskontrollnämnden utsedda föreståndare, förslagsvis benämnda
läns pris ombud. Till länsprisombud skulle utses väl kvalificerade personer
med god såväl teoretisk som praktisk utbildning.
Vid remissen till lagrådet den 18 april 1941 av förslaget till prisregleringslag
anförde föredragande departementschefen örn förslaget i allmänhet följande:
»Med
den inställning till frågan om priskontrollens betydelse såsom stöd
för de penningpolitiska strävandera, åt vilken jag förut givit uttryck, finner
jag angeläget att de utvidgningar av gällande befogenheter med avseende å
priskontrollen nu vidtagas som de skärpta anspråken på denna påkalla. Jag
vill emellertid redan nu understryka att, oavsett vilka tvångsmöjligheter som
må tillskapas, priskontrollen alltjämt bör anlita de frivilliga överenskommelsernas
väg, så långt detta överhuvud är möjligt. De skärpta kontrollmöjligheterna
böra alltså, i enlighet med det system för prisövervakningen som
hittills praktiserats, utnyttjas endast i den mån man icke genom frivilliga
överenskommelser med respektive organisationer eller företag kan nå de
åsyftade resultaten. Å andra sidan må icke förbises, att strängare kontrollmöjligheter
äro ägnade att öka utsikterna att få till stånd överenskommelser
och att sålunda helt slippa från tvångsåtgärder.
Första lagutskottets utlåtande Nr 39-
13
Beträffande frågan om de olika former för prisövervakning, som böra upptagas
i en ny prisregleringslag, kan jag i allt väsentligt ansluta mig till vad
priskontrollnämnden föreslagit.---
Uppenbart är att en så väsentlig utvidgning av priskontrollen som den som
nu föreslås kräver en motsvarande utvidgning av den organisatoriska kontrollapparaten.
Detta utvidgningsbehov gör sig gällande såväl beträffande
det centrala prisövervakningsorganet, priskontrollnämnden, som beträffande
de lokala prismyndigheterna.
Vad först det centrala organet beträffar är det uppenbart att, i samma
mån som prisöverenskommelserna mer och mer måste bygga på en granskning
av respektive företags totala kostnader under nuvarande förhållanden,
priskontrollnämndens behov av ekonomiskt sakkunnig personal ökas. Det
torde sålunda vara ofrånkomligt, att nämnden erhåller ej blott vidgad tillgång
till på området sakkunniga utan även kvalificerad personal för revisions-,
kalkylerings- och utredningsarbeten.
Beträffande den lokala organisationen för prisövervakningen må till en
början erinras, att denna för närvarande endast omfattar till kristidsnämnderna
såsom rapportörer knutna prisombud. En intensivare prisövervakning
aktualiserar kravet på särskilda länsmyndigheter för prisärenden. Dessa myndigheter
synas, såsom priskontrollnämnden föreslagit, lämpligen böra inordnas
i kristidsstyrelserna och där organiseras såsom särskilda priskontor med
av priskontrollnämnden tillsatta föreståndare såsom ledare av verksamheten.
Inom kristidsstyrelserna torde prisärendena lämpligen böra avgöras, icke av
vederbörande styrelse i dess helhet, utan av särskilda inom styrelserna tillsatta
delegationer för prisärenden. Vad priskontorens arbetsuppgifter angår,
kan jag i stort sett ansluta mig till vad priskontrollnämnden i sin förenämndä
promemoria anfört. Här berörda organisationsfråga torde efter ytterligare
överväganden få av chefen för folkhushållningsdepartementet anmälas för
Kungl. Majit som torde äga utfärda närmare bestämmelser i ämnet.
Kristidsnämnderna synas böra fungera såsom lokalrepresentanter för kristidsstyrelserna
i prisärenden. Några självständiga befogenheter torde emellertid
icke härvid böra tilläggas nämnderna. Deras arbete synes huvudsakligen
böra bestå i att insamla prisuppgifter, biträda kristidsstyrelserna vid verkställande
av utredningar samt övervaka efterlevnaden av meddelade prisbestämmelser
och inrapportera eventuella överträdelser. Det torde vara lämpligt
att kristidsnämnd utser viss ledamot att i första hand fullgöra på nämnden
sålunda ankommande uppgifter rörande priskontrollen.
Det finnes anledning att i detta sammanhang något beröra frågan om förhållandet
mellan priskontrollnämnden, å ena, samt försörjningskommissionerna,
å andra sidan, i vad rör prissättningen å sådana varor, som ligga under
beslag eller som enligt av Kungl. Majit meddelade föreskrifter äro underkastade
handels- eller förbrukningsreglering. I såväl ena som andra fallet
kan det befinnas önskvärt, att av vederbörande försörjningskommission beviljade
försäljnings- eller användningstillstånd kombineras med prisföreskrifter
rörande varan eller av densamma framställda produkter. Det sagda
14
Första lagutskottets utlåtande Nr 39.
har givetvis särskild betydelse i fråga om sådana varuregleringar, där prissättningen
ingår som ett viktigt led i själva regleringen. Beträffande vissa
redan genomförda beslag eller handelsregleringar ha prisföreskrifter redan
meddelats av respektive försörjningskommission. Det synes riktigt att, såvitt
angår under beslag liggande varor, erforderliga prisföreskrifter även framgent
— efter samråd med priskontrollnämnden — meddelas av den kommission,
som administrerar beslaget; föreskrifterna torde böra meddelas med
stöd av förfogandelagen och erhålla karaktären av villkor för tillstånd att
förfoga över den beslagtagna varan. Vad åter angår de fall, där varan underkastats
handelsreglering utan stöd av beslag, torde erforderliga prisföreskrifter
böra meddelas under åberopande av prisregleringslagen. Det torde därvid
få ankomma på Kungl. Maj:t att, i den mån prisföreskrifter icke meddelas
direkt av Kungl. Majit, från fall till fall avgöra om priskontrollnämnden eller
vederbörande försörjningskommission skall i första hand ansvara för prissättningen;
att i ena som i andra fallet samråd bör äga rum myndigheterna
emellan torde få anses givet. Skulle prissättningen icke kunna godtagas av
den myndighet, med vilken samråd sålunda skett — varvid i regel en konflikt
torde föreligga mellan de prispolitiska och försörjningspolitiska intressena —
synes ärendet böra underställas Kungl. Majits prövning. Slutligen må tillläggas,
att det anförda givetvis icke avses skola äga tillämpning på sådana
områden, där speciella, av riksdagen godtagna prisföreskrifter gälla; icke
heller har jag med det förut sagda avsett någon inskränkning i den befogenhet
att i samband med beviljandet av särskilda licenser eller tillstånd meddela
erforderliga prisföreskrifter, som får anses tillkomma försörjningskommissionerna.
Även ett annat spörsmål av mera allmän karaktär må här omnämnas,
nämligen frågan om de jämlikt prisregleringslagen fastställda prisernas betydelse
för den prissättning som sker med stöd av allmänna förfogandelagen
Då förfoganden jämlikt nämnda lag ske ej blott — såsom enligt övriga förfogandelagar
eller enligt rekvisitionslagstiftningen — för tillgodoseende av speciella
krav utan för tryggande och tillgodoseende av hela befolkningens behov
av ifrågakommande förnödenheter, är det uppenbarligen av vikt att den
prissättning beträffande till kronan avstådda förnödenheter, som sker enligt
förfogandelagen, samordnas med den av allmänna prispolitiska synpunkter
betingade prissättning som genomföres med stöd av prisregleringslagen. Förslag
härom kommer att denna dag anmälas för Kungl. Majit av chefen för
folkhushållningsdepartementet i samband med att förslag avgives örn förlängning
av giltighetstiden för allmänna förfogandelagen.»1
Speciell motivering.
Det av priskontrollnämnden framlagda utkastet till prisregleringslag har
inom finansdepartementet blivit föremål för viss överarbetning. I huvudsak
1 Se propositionen nr 231 till innevarande riksdag.
Första lagutskottets utlåtande Nr 39.
15
överensstämmer dock det genom propositionen framlagda förslaget med priskontrollnämndens
utkast.
Å sid. 30—56 i propositionen lämnas en närmare redogörelse för lagförslagets
innehåll, i anslutning vartill jämväl återgivas vissa detaljanmärkningar,
för vilka det remitterade utkastet blivit föremål, ävensom vissa uttalanden
av de hörda myndigheterna och organisationerna rörande förslagets särskilda
bestämmelser.
Lagen föreslås skola träda i kraft den 1 juni 1941 samt gälla till och med
den 30 juni 1942.
Lagrådet har lämnat förslaget utan erinran.
Det föreliggande lagförslaget innefattar en sammanarbetning av gällande
maximiprislag och prisregleringslag till en författning och innebär därjämte
åtskilliga utvidgningar av Kungl. Maj:ts och de priskontrollerande organens
befogenheter med avseende å priskontrollen. De viktigaste nyheterna utgöra
dels införande av möjlighet att ålägga den, som yrkesmässigt säljer viss
förnödenhet, anmälningsskyldighet beträffande tillämpade priser och tillärnade
prishöjningar med förbud under viss tid mot genomförande av anmäld
prishöjning (prisstopp),
dels ändring av begreppet normalpris så, att för överskridande av fastställt
normalpris förutsättes tillstånd och att annat överskridande straffbelägges,
dels införande av straffpåföljd vid föreskrift angående tvångskartellering
och nyetableringsspärr även för den som bryter mot de villkor som uppställts
för rätten att bedriva verksamheten i fråga,
dels införande av en allmän straffbestämmelse mot prisocker, d. v. s. då
någon vid överlåtelse av förnödenhet tager eller betingar sig vederlag, som
han insett eller bort kunna inse vara med hänsyn till föreliggande omständigheter
uppenbart oskäligt, eller utbjuder förnödenhet till avyttring mot
sådant vederlag,
dels ock införande av straffpåföljd i vissa fall även för köparen vid överskridande
av fastställt pris.
De av departementschefen i propositionen anförda allmänna synpunkterna
på penningpolitiken och priskontrollen ha icke givit anledning till något uttalande
från utskottets sida. Utskottet biträder de framlagda förslagen om
utvidgning av gällande lagbestämmelser om prisreglering och priskontroll.
Beträffande vissa detaljbestämmelser i lagförslaget vill utskottet anföra följande.
1 4 § av lagförslaget upptagas bestämmelser — i stort sett motsvarande de
i 2 § under 1) i gällande prisregleringslag införda — om befogenhet för
Kungl. Majit att i priskontrollsyfte begränsa rätten att yrkesmässigt köpa
eller sälja viss förnödenhet. Kungl. Majit skall sålunda bl. a. äga föreskriva,
att dylik rätt skall tillkomma endast den som är medlem av viss sammanslutning
(s. k. tvångskartellering). Vid sådan föreskrift skall enligt propositionen,
där cj särskilda förhållanden till annat föranleda, rätt att yrkesmäs
-
Utslcottet.
16
Första lagutskottets utlåtande Nr 39.
sigt köpa eller sälja förnödenheten medgivas jämväl den, som förbinder sig
att ställa sig till efterrättelse de villkor som i anledning av prisregleringslagen
uppställts för medlem av sammanslutningen beträffande rätten att köpa eller
sälja förnödenheten. Detta innefattar en utvidgning av gällande bestämmelser
såtillvida som enligt den nuvarande prisregleringslagen vid tvångskartellering
rätt att köpa eller sälja förnödenheten alltid skall medgivas den som
avgivit förbindelse av angiven innebörd. Bestämmelse härom infördes i prisregleringslagen
av 1939 års urtima riksdag efter hemställan av första särskilda
utskottet i utlåtande nr 48. Nämnda utskott anförde därvid såsom motivering,
att även med beaktande av att det framlagda lagförslaget endast
avsåge att angiva yttergränserna för Kungl. Maj:ts befogenheter, det likväl
vöre angeläget, att användningen av den ifrågavarande befogenheten för
Kungl. Majit, vilken vore av djupt ingripande natur, preciserades mera än
som skett i förslaget. Tillägget om rätt under viss förutsättning för den, som
står utanför sammanslutningen, förordades därför i förtydligande syfte.
Det av priskontrollnämnden framlagda utkastet anslöt sig i förevarande
avseende till den gällande prisregleringslagens ståndpunkt. I den i anledning
av propositionen väckta motionen 11:309 hemställes nu att priskontrollnämndens
förslag till formulering av paragrafen måtte antagas.
Den närmaste anledningen till den i propositionen föreslagna utvidgningen
av Kungl. Maj:ts befogenheter synes vara ett uttalande av livsmedelskommissionen
i dess yttrande över priskontrollnämndens förslag. Kommissionen
framhöll, att densamma icke funnit stadgandet om tvångskartellering praktiskt
användbart för de ändamål för vilka det avsetts. Detta hade huvudsakligen
berott på att Kungl. Majit vid meddelande av förordnande örn tvångskartellering
vore skyldig medgiva samma rätt åt var och en, som utan att
vara medlem i sammanslutningen ställde sig till efterrättelse de föreskrifter
som skulle gälla för sammanslutningen. Personer eller företag, som under
rådande krisförhållanden måste anses mindre lämpliga att bedriva sådan
rörelse, kunde alltså ej förvägras rätt därtill, utan att det leddes i bevis att
de brutit mot givna föreskrifter. En tillämpning av stadgandet förutsatte på
grund därav ett effektivt kontrollsystem, och i de fall, då fråga inom kommissionen
uppkommit om centralisering av handeln, hade anledningen härtill
just varit svårigheten att utöva en dylik kontroll. Departementschefen
har i propositionen hänvisat till livsmedelskommissionens uttalande och framhållit,
att det syntes angeläget att möjlighet hölles öppen att i visst fall kunna
begränsa rätten att idka handel till endast medlemmarna av sammanslutningen.
Vissa betänkligheter möta obestridligen, särskilt ur principiell synpunkt,
mot en så stark begränsning av handeln som det i propositionen föreslagna
stadgandet möjliggör. Emellertid kan det uppenbarligen inträffa fall, då en
i det allmännas intresse erforderlig prisreglering svårligen kan praktiskt anordnas
utan ett dylikt ingripande. Då den i propositionen föreslagna formuleringen
av lagtexten utmärker, att denna skärpta form av reglering av handeln
icke skall kunna användas i annat fall än när särskilda förhållanden
Första lagutskottets utlåtande Nr 39.
17
därtill föranleda, har utskottet ansett sig icke kunna tillstyrka motionärernas
förslag om en begränsning av den fullmakt som enligt propositionen skulle
tillkomma Kungl. Maj:t.
Beträffande 9 § i förslaget förordar utskottet i förtydligande syfte en redaktionell
jämkning.
I 11 § av förslaget upptages stadgande örn rätt för myndighet, som
Konungen bestämmer, att beträffande detaljhandel med förnödenhet, som är
av vikt för befolkningen eller produktionen, föreskriva skyldighet att i eller
vid försäljningslokalen lia anslag med prisuppgifter samt att sälja viss förnödenhet
efter vikt eller mått. Nämnda myndighet medgives även rätt att utfärda
andra dylika bestämmelser, som må vara ägnade att motverka oskälig
prisstegring eller att ordna tillförsel, saluhållande eller förbrukning av förnödenhet.
Liknande bestämmelser återfinnas i 7 § första stycket gällande
maximiprislag, dock att enligt nämnda lagrum de angivna befogenheterna
tillkomma länsstyrelserna.
I framställning till Kungl. Maj:t har Sveriges socialdemokratiska kvinnoförbund
uttalat önskemål örn större offentlighet åt de överenskommelser som
träffas mellan statens priskontrollnämnd och olika företrädare för handel
och industri. Om för de på olika sätt prisreglerade varorna prislistor kunde
komma att delgivas kristidsnämndernas prisombud, offentliggöras i lokalpressen
och anslås i butikerna, skulle ett sådant förfarande enligt kvinnoförbundets
mening helt säkert skapa större trygghet hos den köpande allmänheten.
Det föreslagna stadgandet bereder i viss utsträckning sådan möjlighet att
föreskriva prisanslag i butikerna som kvinnoförbundet åsyftat, vilken möjlighet
också vid remissbehandlingen varit föremål för allmänt gillande. Utskottet
har emellertid uppmärksammat, att rätten att meddela föreskrifter i detta
hänseende är begränsad till förnödenheter varom förmäles i 5 § av lagförslaget,
d. v. s. förnödenheter som äro av vikt för befolkningen eller produktionen
och å vilka således maximipris kan fastställas. Rätten att fastställa
normalpris enligt 3 § är däremot i förslaget icke begränsad till dylika förnödenheter
utan avser förnödenheter över huvud. Att tillämpningsområdet för
11 § på dylikt sätt begränsats torde lia berott på att stadgandet, såsom ovan
framhållits, hämtats från den gällande maximiprislagen. Enligt utskottets
mening saknas dock anledning att begränsa den fullmakt, som 11 § i lagen
innebär, strängare än rätten att fastställa normalpris, även örn -— i likhet
med vad beträffande normalpris framhållits i propositionen — fullmakten
enligt 11 § helt naturligt kommer att utnyttjas huvudsakligen eller kanske
endast beträffande dylika viktigare förnödenheter. Utskottet förordar därför,
att 11 g jämkas så att de angivna bestämmelserna skola kunna meddelas beträffande
detaljhandel utan inskränkning till allenast vissa slag av förnödenheter.
I 12 §, som stadgar straff för olika brott mot prisregleringar enligt lagen,
upptages straffet till dagsböter eller, där omständigheterna äro synnerligen
Bihang till riksdagens protokoll loll. 9 sami. 1 avd. Nr 39. ''i
18
Första lagutskottets utlåtande Nr 39.
försvårande, fängelse i högst ett år. Även om förseelserna mot lagen i allmänhet
äro av ringare natur, kan det dock tänkas fall då brottet är synnerligen
grovt och utgör en allvarlig fara för upprätthållandet av den av
statsmakterna tillämpade prispolitiken. I det i 14 § avsedda fallet är straffmaximum
två års fängelse. Utskottet föreslår att man i 12 § vid synnerligen
försvårande omständigheter skall kunna gå upp till fängelsestraffets normala
maximum av två år.
I 12 § sista stycket förordar utskottet en redaktionell jämkning, avsedd
att tydligare utmärka att förverkandepåföljd enligt stadgandet kan inträda
även i de fall som angivas i andra stycket av paragrafen.
I 15 § upptagas bestämmelser om åtalsrätten beträffande brott som avses
i 12 § av lagen, överskridande av fastställt maximipris skall höra under
allmän åklagares åtalsrätt. I fråga om andra brott enligt 12 § föreslås i
propositionen att åtal skall kunna anställas av allmän åklagare allenast efter
angivelse av myndighet som Konungen bestämmer. Såsom sådan myndighet
torde priskontrollnämnden närmast komma i fråga.
Utskottet ansluter sig till principen att i ifrågavarande fall det priskontrollerande
organet bör ha möjlighet att avgöra huruvida åtal skall anställas
eller ej. Den i propositionen valda formuleringen skulle emellertid kunna
föranleda den uppfattningen hos åklagarna att de ej hade att taga befattning
med ett yppat fall av brott mot lagens bestämmelser, med mindre ett
initiativ tagits av det priskontrollerande organet. Enligt utskottets mening
är det av vikt att även åklagaren täger initiativ i dessa fall, särskilt när det
gäller brott enligt det i 6 § upptagna stadgandet mot prisocker. Utskottet
förordar därför att första stycket av 15 § gives den formuleringen, att
åtal i fall som där avses må anställas av allmän åklagare allenast efter anmälan
eller medgivande av myndighet som Konungen bestämmer. Det synes
jämväl lämpligt att i tillämpningsförfattningen till lagen uttryckligen föreskriva
skyldighet för åklagare att, örn han erhåller kännedom om att sådant
brott mot lagens bestämmelser förekommit, därom göra anmälan hos
det ifrågavarande priskontrollerande organet. Utskottet förutsätter, att det
priskontrollerande organet jämväl när initiativ till åtal tagits av åklagarmyndighet
verkställer grundlig undersökning av ärendet innan åtal medgives,
så att åtalen även i sådana fall kunna anses utgöra ett auktoritativt
uttryck för priskontrollorganets uppfattning.
Enligt propositionen skall den föreslagna lagen träda i kraft den 1 juni
1941. Med hänsyn till den framskridna tiden låter detta sig nu icke göra.
För att möjliggöra, att lagen sättes i kraft så snart omständigheterna medgiva,
förordar utskottet att tiden för ikraftträdandet i lagen bestämmes till
den dag Konungen förordnar.
Mot det i propositionen av Kungl. Majit begärda bemyndigandet att meddela
förordnande, som i 1 § av lagen avses, har utskottet icke något att
erinra.
Första lagutskottets utlåtande Nr 39.
19
På grund av det anförda får utskottet hemställa,
A) att riksdagen, med förklarande att riksdagen funnit
vissa ändringar böra vidtagas i det genom förevarande proposition
framlagda lagförslaget, måtte för sin del antaga följande
förslag till
(Kungl. Maj.ts förslag:) (Utskottets förslag:)
Prisregleringslag.
Härigenom förordnas som följer:
Inledande bestämmelse.
1 §•
Vid krig eller krigsfara, vari riket befinner sig, eller eljest under utomordentliga,
av krig föranledda förhållanden äger Konungen, när riksdagen ej
är samlad, förordna, att vad i 2—11 §§ stadgas skall äga tillämpning; dock
må förordnande, som nu sagts, ej meddelas med mindre Konungen låtit riksdagskallelse
utgå eller riksdagen ändock skall sammanträda inom trettio dagar.
Varder ej meddelat förordnande av nästföljande riksdag inom trettio
dagar från riksdagens början gillat, skall detsamma efter utgången av nämnda
tid upphöra att lända till efterrättelse.
Prövas under tid, då riksdagen är samlad, förhållanden vara för handen,
som i första stycket sägs, äger Konungen med riksdagens samtycke meddela
förordnande, som där avses.
Om prisreglering.
2 §•
Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer äger föreskriva, att
den som yrkesmässigt säljer viss förnödenhet
1) skall vara skyldig att ofördröjligen anmäla det pris, som av honom tilllämpas
för förnödenheten den dag föreskrift om sådan anmälningsskyldighet
meddelas;
2) skall vara skyldig att, varje gång höjning av priset å förnödenheten
vidtages, ofördröjligen anmäla prishöjningen;
3) icke må utan tillstånd höja förnödenhetens pris förrän en vecka förflutit
från det han inkommit med anmälan om den tillärnade prishöjningen
och skälen därtill.
Har anmälan om tillärnad prishöjning inkommit i fall som i första stycket
under 3) avses må, då särskilda skäl därtill äro, myndighet som Konungen
bestämmer utsträcka den lid, under vilken säljaren icke må utan tillstånd
höja priset, till högst en månad från det anmälan inkom.
20
Första lagutskottets utlåtande Nr 39.
(Kungl. Maj:ts förslag:) (Utskottets förslag:)
Den som meddelat föreskrift enligt första stycket äger bestämma dels till
vilken myndighet anmälan enligt nämnda stycke skall göras, dels ock på
vilken myndighet det skall ankomma att bevilja tillstånd varom i första stycket
under 3) förmäles.
3 §
Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer äger fastställa visst
pris, som prövas skäligt, att gälla såsom normalpris vid frivillig försäljning
av viss förnödenhet eller vid frivillig transport av visst slag.
Normalpriset må icke överskridas med mindre säljaren eller den, som
verkställer transporten, erhållit tillstånd därtill. Den som fastställt normalpriset
äger bestämma, på vilken myndighet det skall ankomma att bevilja
sådant tillstånd.
4 §•
Konungen äger föreskriva, att rätt att yrkesmässigt köpa eller sälja viss
förnödenhet skall tillkomma endast
1) den som är medlem av viss sammanslutning;
2) den som före viss dag yrkesmässigt köpt eller sålt sådan förnödenhet.
Meddelas föreskrift, som i första stycket under 1) avses, skall, där ej särskilda
förhållanden till annat föranleda, rätt att yrkesmässigt köpa eller
sälja förnödenheten medgivas järnvä! den, som förbinder sig att ställa sig
till efterrättelse de villkor som i anledning av denna lag uppställts för medlem
av sammanslutningen beträffande rätten att köpa eller sälja förnödenheten.
Föreskrift, som i första stycket under 2) avses, må meddelas endast då
särskilda skäl därtill äro.
5 §•
Konungen äger fastställa visst maximipris, som vid frivillig försäljning
av förnödenhet, som är av vikt för befolkningen eller produktionen, eller
vid frivillig transport av visst slag ej må överskridas. 6 7
6 §•
Ej må någon vid överlåtelse av förnödenhet taga eller betinga sig vederlag,
som han insett eller bort kunna inse vara med hänsyn till föreliggande
omständigheter uppenbart oskäligt.
Ej heller må någon utbjuda förnödenhet till avyttring mot vederlag som
i första stycket sägs.
7 §•
Gäller för förnödenhet visst pris, som enligt denna lag ej må överskridas
eller må överskridas endast efter tillstånd, eller har någon till offentlig myndighet
gjort särskild utfästelse beträffande högsta pris, till vilket förnöden
-
Första lagutskottets utlåtande Nr 39.
21
(Kungl. Maj.ts förslag:) (Utskottets förslag:)
het må av honom försäljas, må ej, i vidare mån än som överensstämmer
med offentlig myndighets anordning, såsom villkor för förnödenhetens försäljning
fordras, att jämväl annan förnödenhet inköpes.
Om uppgiftsskyldighet.
8 §.
Myndighet som Konungen bestämmer äger föreskriva skyldighet för den,
som yrkesmässigt köper eller säljer viss förnödenhet eller driver transportrörelse,
att på anfordran av den myndighet, som meddelat föreskriften, eller
annan myndighet, som därvid bestämts,
1) lämna de uppgifter myndigheten begär för prövning av den tillämpade
prissättningens skälighet eller för bedömning av den allmänna prisutvecklingen;
2)
för kontroll av lämnade uppgifter eller tillämpade priser förete handelsböcker
och affärshandlingar för myndigheten.
Försummar någon efter anfordran, varom ovan sägs, att fullgöra vad honom
i följd därav åligger, äger länsstyrelsen förelägga honom vite samt i
förekommande fall förordna örn vitets uttagande.
9 §.
Det åligger envar att, vid förfrågan
av länsstyrelse eller polismyndighet
eller annan myndighet som
Konungen bestämmer, lämna uppgift,
huruvida och i vilken myckenhet han
Det åligger envar att, vid förfrågan
av länsstyrelse eller polismyndighet
eller annan myndighet som
Konungen bestämmer, lämna uppgift,
huruvida och i vilken myckenhet han
innehar förnödenhet, varom i 5 § för- innehar viss förnödenhet av vikt för
måles.
befolkningen eller produktionen.
Vägrar någon att lämna begärd uppgift eller finnes skälig anledning misstänka,
att han söker vilseleda myndighet i fråga örn sitt innehav av förnödenheten,
må undersökning verkställas av kontor, lagerlokal eller annan
lägenhet, varöver han förfogar, så ock granskning ske av hans handelsböcker
och affärshandlingar. I fråga om befogenhet att besluta angående
undersökning eller granskning, som nu nämnts, samt beträffande tid, då
undersökning må äga rum, och förfarandet därvid skola bestämmelserna
angående husrannsakan äga tillämpning.
Särskilda bestämmelser.
10 §.
Vägrar den, som i avsevärd myckenhet äger eller innehar någon för honom
eller hans hushåll eller för annan av honom idkad näring än handel
uppenbarligen ej behövlig förnödenhet, för vilken maximipris gäller, att
22
Första lagutskottets utlåtande Nr 39-
(Kungl. Maj:ts förslag:)
(Utskottets förslag:)
sälja förnödenheten till sådant pris och finnes förnödenhetens försäljning
vara erforderlig för tillgodoseende av behovet av dylik förnödenhet, äger
länsstyrelse låta i lämplig ordning för ägarens eller innehavarens räkning
och på hans bekostnad sälja förnödenheten till det fastställda priset eller,
där länsstyrelsen på grund av särskilda omständigheter så finner skäligt,
till nämnda pris minskat med högst tio procent.
Vad sålunda är stadgat skall äga motsvarande tillämpning, där borgenär
såsom pant eller eljest under panträtt innehar förnödenhet, som i första
stycket avses, eller har rätt att kvarhålla sådan förnödenhet såsom säkerhet
för sin fordran; och njute borgenären rätt till betalning ur köpeskillingen.
11 §•
Myndighet som Konungen bestämmer
äger beträffande detaljhandel
med förnödenhet, varom i 5 § förmärs,
meddela särskilda bestämmelser
angående skyldighet för handlande
att i eller vid försäljningslokalen hava
anslag med prisuppgifter av viss beskaffenhet
samt angående skyldighet
att sälja visst slags förnödenhet efter
vikt eller efter mått, så ock annan
dylik bestämmelse, som må vara ägnad
att motverka oskälig prisstegring
eller att ordna tillförsel, saluhållande
eller förbrukning av förnödenhet.
Myndighet som Konungen bestämmer
äger beträffande detaljhandel
meddela särskilda bestämmelser angående
skyldighet för handlande att
i eller vid försäljningslokalen hava
anslag med prisuppgifter av viss beskaffenhet
samt angående skyldighet
att sälja visst slags förnödenhet efter
vikt eller efter mått, så ock annan
dylik bestämmelse, som må vara ägnad
att motverka oskälig prisstegring
eller att ordna tillförsel, saluhållande
eller förbrukning av förnödenhet.
Ansvarsbestämmelser m. m.
12 §.
Med dagsböter eller, där omständig- Med dagsböter eller, där omständigheterna
äro synnerligen försvårande, heterna äro synnerligen försvårande,
med fängelse i högst ett år straffes med fängelse straffes
1) den som underlåtit att fullgöra anmälningsskyldighet, som föreskrivits
jämlikt 2 § första stycket 1) eller 2), eller som vid fullgörande av anmälningsskyldigheten
lämnat medvetet oriktig uppgift eller som, med vetskap
örn att beträffande förnödenhet meddelats föreskrift enligt 2 § första
stycket 3) eller beslut enligt 2 § andra stycket, i strid mot föreskriften eller
beslutet försålt eller saluhållit förnödenheten till förhöjt pris eller i återförsäljningssyfte
för densamma betalat eller förklarat sig villig att betala sådant
pris;
2) den som, med vetskap om att normalpris gäller å viss förnödenhet eller
för visst slag av transport, utan tillstånd försålt eller saluhållit förnöden
-
Första lagutskottets utlåtande Nr 39.
23
(Kungl. Maj.ts förslag:) (Utskottets förslag:)
heten för högre pris eller i återförsäljningssyfte för densamma betalat eller
förklarat sig villig att betala högre pris eller för transport av angivet slag
uppburit eller krävt högre belopp;
3) den som med vetskap om föreskrift, som jämlikt 4 § meddelats angående
rätten att yrkesmässigt köpa viss förnödenhet, eller om villkor, som
i anledning av denna lag uppställts för rätten att köpa förnödenheten, köpt
eller förklarat sig villig att köpa förnödenheten i strid mot föreskriften eller
villkoret;
4) den som med vetskap om föreskrift, som jämlikt 4 § meddelats angående
rätten att yrkesmässigt sälja viss förnödenhet, eller örn villkor, som
i anledning av denna lag uppställts för rätten att sälja förnödenheten, försålt
eller saluhållit eller i återförsäljningssyfte köpt eller förklarat sig villig
att köpa förnödenheten i strid mot föreskriften eller villkoret;
5) den som, med vetskap om att maximipris gäller å viss förnödenhet
eller för visst slag av transport, försålt eller saluhållit förnödenheten för
högre pris eller i återförsäljningssyfte för densamma betalat eller förklarat
sig villig att betala högre pris eller för transport av angivet slag uppburit
eller krävt högre belopp;
6) den som brutit mot bestämmelserna i 6 §;
7) den som handlat i strid mot sådan av honom avgiven utfästelse, som
i 7 § avses, eller brutit mot det i samma paragraf stadgade förbudet;
8) den som vid lämnande av uppgift, som i 8 eller 9 § avses, eller i samband
med undersökning eller granskning, som avses i sistnämnda paragraf,
sökt vilseleda myndighet.
Lika med den, som försålt eller saluhållit förnödenhet till för högt pris
eller som för transport uppburit eller krävt för högt belopp eller som för
köp av förnödenhet betalat eller förklarat sig villig att betala för högt pris,
skall anses den, som för förnödenheten eller transporten uppburit, krävt,
betalat eller förklarat sig villig att betala i annat än penningar utgående
vederlag till värde uppenbarligen överstigande det tillåtna priset.
Ej må köpare i andra fall än förut angivits dömas för delaktighet i av
säljare begånget brott som i första stycket under 1), 2), 4) eller 5) avses, där
ej köparen med sådan vetskap, varom i nämnda lagrum beträffande säljaren
är sagt, uppsåtligen förlett säljaren till brottet. Vad sålunda är stadgat
skall äga motsvarande tillämpning beträffande den, som betalat kostnad
för transport som i första stycket under 2) eller 5) avses, så ock i fråga örn
säljares delaktighet i sådant av köpare begånget brott som i första stycket
under 3) avses.
Fälles någon till straff enligt första
stycket, må domstolen, efter ty skäligt
finnes, förplikta honom att utgiva
värdet av taget eller betingat vederlag
eller värdet av förnödenhet, som
undanhållits.
Fälles någon till straff enligt första
eller andra stycket, må domstolen, efter
ty skäligt finnes, förplikta honom
att utgiva värdet av taget eller betingat
vederlag eller värdet av förnödenhet,
som undanhållits.
24
Första lagutskottets utlåtande Nr 39.
(Kungl. Maj:ts förslag:) (Utskottets förslag:)
13 §.
Åsidosätter någon bestämmelse, som meddelats jämlikt 11 §, straffes
med böter från och med två till och med trehundra kronor.
14 §.
Vad som med stöd av bestämmelserna i denna lag inhämtats genom anmälan
eller uppgift eller vid granskning av handelsböcker eller affärshandlingar eller
vid undersökning, som i 9 § sägs, må ej yppas i vidare mån än som erfordras
för vinnande av det med bestämmelserna avsedda ändamål. Bryter någon
häremot, straffes med dagsböter eller fängelse.
15 §.
Brott, varom i 12 § 1)—4) samt 6) Brott, varom i 12 § 1)—4) samt 6)
—8) sägs, må av allmän åklagare —8) sägs, må av allmän åklagare
åtalas allenast efter angivelse av åtalas allenast efter anmälan eller
myndighet, som Konungen bestämmer, medgivande av myndighet, som
Konungen bestämmer.
Brott, som i 14 § sägs, må av allmän åklagare åtalas allenast efter angivelse
av målsäganden.
16 §.
Åtal för brott, varom i 12 § sägs, väckes vid den rätt där den tilltalade skall
svara i tvistemål i allmänhet.
Åtal för förseelse, som avses i 13 §, anhängiggöres vid polisdomstol, där
sådan är inrättad, men eljest hos poliskammare eller, där sådan icke finnes,
vid allmän domstol.
17 §•
Böter och vitén, som ådömas enligt denna lag, ävensom vad någon förpliktas
utgiva enligt 12 § sista stycket tillfalla kronan.
18 §.
över myndighets beslut jämlikt 3 § första stycket må, där Konungen så
förordnat, klagan icke föras.
Beslut, som myndighet i annat fall än i första stycket avses meddelat jämlikt
3 §, så ock myndighets beslut jämlikt 2 §, 8 § första stycket, 10 eller 11 §
skall utan hinder av förd klagan lända till efterrättelse, intill dess annorlunda
kan varda förordnat.
19 §.
Konungen äger meddela de närmare bestämmelser, som erfordras för tilllämpning
av denna lag.
Första lagutskottets utlåtande Nr 39.
25
(Kungl. Maj.ts förslag:)
Denna lag träder i kraft den 1 juni
(Utskottets förslag:)
Denna lag träder i kraft den dag
19A1, från och med vilken dag maxi- Konungen förordnar, från och med
miprislagen den 22 juni 1939 (nr vilken dag maximiprislagen den 22
349)1 och lagen den 8 december 1939 juni 1939 (nr 349)1 och lagen den 8
(nr 838) med vissa bestämmelser rö- december 1939 (nr 838) med vissa
rande reglering av den inhemska pris- bestämmelser rörande reglering av
bildningen (prisregleringslag)2 skola den inhemska prisbildningen (prisupphöra
att gälla, samt gäller till och regleringslag)2 skola upphöra att
med den 30 juni 1942. Förordnande, gälla, samt gäller till och med den 30
som meddelats jämlikt denna lag, juni 1942. Förordnande, som meddeskall
ej gälla längre än lagen äger lats jämlikt denna lag, skall ej gälla
giltighet.
längre än lagen äger giltighet.
I 14 § meddelad föreskrift om tystnadsplikt och vad i lagen stadgas rörande
överträdelse av samma föreskrift ävensom vad där stadgas i fråga om
annat brott, som begåtts under tiden för de i lagen meddelade bestämmelsernas
giltighet, skall äga tillämpning även efter det lagens bestämmelser i övrigt
upphört att gälla.
B) att riksdagen måtte samtycka till att Kungl. Majit efter
utfärdande av lag i ämnet meddelar sådant förordnande, som
i lagens 1 § avses, att gälla tills vidare; samt
C) att den i ärendet väckta motionen 11:309 måtte anses
besvarad genom utskottets hemställan under A).
Stockholm den 28 maj 1941.
På första lagutskottets vägnar:
K. SCHLYTER.
Vid detta ärendes behandling ha närvarit:
från första kammaren: herrar Schlyter, Gärde, Wagnsson, Karl Emil Johanson,
Branting, Karl Johan Olsson, Caap och Verner Andersson;
från andra kammaren: herrar Lindqvist i Halmstad, Hedlund i Östersund, Ryberg
och Berg, fru Ruth Gustafson samt herrar Lindahl, Nilson i Eskilstuna och Hansson i
Vännäshy.
1 Jfr 1941:145.
s Jfr 1941:146.
Bihang till riksdagens protokoll 19il. 9 sami. 1 avd. Nr 39.
3
20
Första lagutskottets utlåtande Nr 39.
Reservation
av herr Nilson i Eskilstuna, vilken ansett,
att det stycke i utskottets motivering, som börjar med orden »Vissa betänkligheter»
och slutar med orden »tillkomma Kungl. Maj:t» (se sid. 16—
17), bort erhålla följande lydelse:
»Starka betänkligheter möta obestridligen, särskilt ur principiell synpunkt,
mot en så stark begränsning av handeln som det i propositionen föreslagna
stadgandet möjliggör. Trots att fall kunna inträffa, då en i det allmännas
intresse erforderlig prisreglering kan medföra tekniska svårigheter om rätten
till ett dylikt ingripande saknas, har utskottet därför ansett sig böra tillstyrka
motionärernas förslag örn en begränsning av den fullmakt, som enligt
propositionen skulle tillkomma Kungl. Maj:t. Utskottet förordar sålunda
att 4 § i förslaget erhåller den lydelse som upptagits i priskontrollnämndens
utkast.»
samt att i enlighet därmed i det av utskottet framlagda förslaget till prisregleringslag
4 § bort erhålla följande lydelse:
4 §.
I den mån så befinnes erforderligt för ernående av en fortlöpande kontroll
över den allmänna prisutvecklingen äger Konungen föreskriva, att rätt att
yrkesmässigt köpa eller sälja viss förnödenhet skall tillkomma endast den,
som är medlem av viss sammanslutning eller som förbinder sig att ställa sig
till efterrättelse de villkor som i anledning av denna lag uppställts för medlems
rätt att köpa eller sälja sådan förnödenhet, eller, då särskilda skäl därtill
äro, bestämma, att sådan rätt skall tillkomma endast den, som före viss dag
yrkesmässigt köpt eller sålt sådan förnödenhet.
417956. Stockholm, Isaac Marcus Boktryckeri-Aktiebolag, 1941.