Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 8.
1
Hr 8.
Ankom till riksdagens kansli den 21 mars 1941 kl. 5 e. m.
Konstitutionsutskottets utlåtande i anledning av väckta motioner
om revision av lagen med vissa bestämmelser arn
tryckta skrifter vid krig eller krigsfara.
Konstitutionsutskottet har till behandling i ett sammanhang förehaft dels
motionen nr 10 i första kammaren av herr Herlitz m. fl., dels ock motionen
nr 129 i samma kammare av herr Lindström.
I motionen I: 10 hemställes, »att riksdagen ville i skrivelse till Kungl.
Majit anhålla örn skyndsam utredning och förslag till innevarande riksdag
angående revision av lagen med vissa bestämmelser om tryckta skrifter vid
krig eller krigsfara».
I motionen I: 129 hemställes, »att riksdagen ville i skrivelse till Kungl.
Majit anhålla om skyndsam utredning och förslag till innevarande riksdag
angående revision av lagen med vissa bestämmelser om tiyckta skrifter vid
krig eller krigsfara», därvid de i motionen angivna synpunkterna böra vinna
beaktande.
Beträffande motiveringen för de framställda förslagen får utskottet, i den
män en redogörelse härför icke lämnas i det följande, hänvisa till vederbörande
motioner.
Föregående års lagtima riksdag antog, i anledning av en kungl, proposition
i ämnet, såsom vilande för vidare grundlagsenlig behandling förslag
till ändrad lydelse av § 86 regeringsformen och § 38 riksdagsordningen samt
till införande i tryckfrihetsförordningen av en ny paragraf, betecknad såsom
§ 6. Enligt detta förslag, som ännu icke slutligt prövats av riksdagen,
må enligt stadganden i särskild av Konungen och riksdagen samfällt stiftad
lag, då riket befinner sig i krig eller krigsfara, meddelas föreskrift om förhandsgranskning
av tryckta skrifter och förbud mot införande i riket av
sådana skrifter, samt, då riket befinner sig i krig, jämväl meddelas förbud
mot utgivande av periodisk skrift. Vidare må i lagen meddelade stadganden,
när riksdagen ej är samlad, träda i tillämpning, då Konungen så förordnar;
dock må sådant förordnande ej meddelas med mindre Konungen
låtit riksdagskallelse utgå eller riksdagen ändock skall sammanträda inom
Bihang till riksdagens protokoll 19 Al. 5 sami. 2 aud. Nr 8—11. t
2
Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 8.
trettio dagar. Blir ej meddelat förordnande av nästföljande riksdag inom
trettio dagar från riksdagens början gillat, skall detsamma efter utgången
av denna tid upphöra att lända till efterrättelse. Under tid, då riksdagen
är samlad, äger Konungen med riksdagens samtycke meddela förordnande,
som nu sagts. För beslut av riksdagen, som här avses, erfordras, att minst
tre fjärdedelar av de röstande i vardera kammaren vid votering instämt i
beslutet.
I den förut berörda propositionen till 1940 års lagtima riksdag framlades
även ett förslag till lag med vissa bestämmelser örn tryckta skrifter vid krig
eller krigsfara. Förslaget antogs villkorligt -— under förutsättning av det
berörda grundlagsförslagets genomförande — av riksdagen med vissa
smärre av konstitutionsutskottet förordade jämkningar. Enligt 2 § i den sålunda
av riksdagen för dess del antagna lagen äger Konungen, om innehållet
i periodisk skrift »visat sig vid upprepade tillfällen ägnat att framkalla fara
för rikets säkerhet eller skada rikets förhållande till främmande makt eller
undergräva krigslydnaden eller ock därmed åsyftats att förbereda samhällsordningens
omstörtande med våldsamma medel eller med hjälp av främmande
makt», förbjuda att skriften utgives; förbudet skall meddelas för
viss tid, högst sex månader, och må förlängas för högst sex månader varje
gång samt återkallas, då anledning därtill finnes. Vidare äger Konungen
enligt 3 § »till skydd för de allmänna intressen, varom i 2 § sägs», meddela
stadgande om förhandsgranskning av tryckta skrifter, i den omfattning och
ordning som prövas erforderlig och lämplig, ävensom örn befogenhet för
granskningsmyndigheten att därvid meddela de föreskrifter som finnas påkallade.
Enligt 4 § skall, innan förbud enligt 2 § eller förlängning därav beslutas
eller enligt 3 § stadgande meddelas om förhandsgranskning, som endast
avser vissa skrifter, yttrande inhämtas från tryckfrihetskommittén. Där
så erfordras till skydd för de allmänna intressen, varom i 2 § sägs, äger
chefen för justitiedepartementet enligt 5 § förbjuda att i riket införas tryckta
skrifter, som äro avsedda att här spridas. Den förevarande av riksdagen
för dess del villkorligt antagna lagen träder i kraft den dag, Konungen med
riksdagen bestämmer, och skall gälla under ett år från nämnda dag.
Till stöd för det i motionen I: 10 framställda förslaget örn revision av
den särskilda lagen har bl. a. anförts följande:
»Vad först angår förutsättningarna för ingripandena, sådana de beskrivits
i lagens 2 §, har det med allt fog anmärkts, att de icke blivit med tillräcklig
bestämdhet angivna. Beskrivningen är i själva verket — med smärre avvikelser
— direkt överflyttad från den s. k. transportförbudsförordningen,
men får i förevarande lag en mycket vidsträcktare innebörd än i nämnda
förordning, där den endast tjänar till angivande av de straffbud i tryckfrihetsförordningen,
vilkas åsidosättande kan leda till att en skrift drabbas
av transportförbud. Enligt den lag, varom nu är fråga, blir däremot ett
Konstitutionsutskottets utlåtande Kr 8.
3
ingripande möjligt, alldeles oberoende av om något brott mot tryckfrihetsförordningen
ägt rum, så snart någonting förekommit, som enligt Kungl.
Maj:ts (resp. —- vad angår förhandsgranskning ■— vederbörande censurorgans
eller — vad angår införselförbud — chefens för justitiedepartementet)
omdöme kränker de i § 2 i allmänna ordalag angivna »allmänna intressena».
Redan detta förhållande nödvändiggör givetvis, att beskrivningen
av de allmänna intressena sker med större omsorg än som kunde anses påkallat
vid transportförbudsförordningens antagande. Vi skola icke här inlåta
oss på en närmare analys av den av riksdagen antagna lagtexten, ej
heller framlägga något förslag till revision. Vi inskränka oss till att påpeka,
att lagtexten på ett iögonenfallande sätt skiljer sig från den som angiver
förutsättningarna för ingripande mot samhällsfarliga sammanslutningar.
Det är naturligtvis ingalunda sagt, att det skall råda överensstämmelse mellan
dessa båda slag av ingripanden mot företeelser som anses samhällsfarliga,
men det är onekligen påfallande, att lagen om tryckta skrifter bland
de förhållanden, som motivera ingripande, upptager ett (skadande av rikets
förhållande till främmande makt), som riksdagen på första lagutskottets
hemställan uteslöt ur lagen angående upplösning av vissa sammanslutningar.
Det är just i denna del, som lagen örn tryckta skrifter på goda grunder
särskilt utsatts för kritik. Man har med fog påpekat, att därmed kan öppnas
en väg till inflytande på hela den svenska pressen som för regeringen kan
medföra mycket stora olägenheter och i längden leda till verkligt allvarliga
vådor.
Särskilda betänkligheter framkallas därav att lagen i 3 § med avseende
på förhandsgranskningens syfte inskränker sig till att uttala, att den får
äga rum »till skydd för» de nu berörda, i 2 § angivna »allmänna intressena».
Genom denna egendomliga hänvisningsform uppkommer i många
hänseenden en betänklig oklarhet, utöver den som ligger i den tänjbara beskrivningen
i 2 §. Anmärkningsvärt är särskilt, att 3 § synes möjliggöra
ingripande i åtskilliga fall, där sådant ej är möjligt enligt 2 §. Förhandsgranskningen
skall nämligen kunna tillgripas till »skydd» för de i 2 § angivna
intressena (rikets säkerhet, ett gott förhållande till främmande makt
etc.) oberoende av om dessa intressen på ett eller annat sätt utsatts för fara.
I själva verket innebär 3 § föga mindre än en blancofullmakt för Kungl.
Majit att införa censur. Det är enligt vår tanke nödvändigt, att förhandsgranskningen
— med hänsyn därtill att den skall utövas av ett flertal olika
myndigheter och måste betyda ett för det tryckta ordet i allmänhet långt
mera kännbart ingrepp än utgivningsförbudet — blir föremål för betydligt
mera ingående lagbestämmelser. Det är därför nödvändigt att de materiella
förutsättningarna för ingripandet bliva bättre preciserade.
Till den närmare reglering av förhandsgranskningen, som enligt vår mening
är erforderlig, hör emellertid också en noggrann bestämning av »ordningen»
för densamma. Lagtexten lägger denna i Kungl. Maj:ts hand, och
4
Konstitutionsutskottets utlåtande Nr S.
Utskottet.
propositionens motivering giver ingen antydan av hur man tänkt sig den.
Utan tvivel har emellertid denna fråga varit föremål för ingående överväganden
inom departementet, och det kan med skäl påfordras, att utredning
och förslag därom snarast möjligt föreläggas riksdagen. Sålunda erfordras
bestämmelser om de myndigheter, som skola handhava granskningen (utan
tvivel erfordras lokala organ, men lagen synes också, såsom naturligt är,
räkna med en central granskningsmyndighet) och deras inbördes förhållande.
Synnerligen viktig är frågan om granskningsmyndigheternas sammansättning;
det kunde övervägas, huruvida ej representanter för publiciteten
borde tillförsäkras plats däri. Med den centrala granskningsmyndiglietens
befogenheter sammanhänger också dess förhållande till tryckfrihetskommittén
och tryckfrihetsnämnden. Angeläget är vidare att noggrant precisera
myndigheternas befogenheter gentemot utgivarna, dessas rättsskydd
i fall av obehöiåga ingrepp o. s. v. Helt visst kan det bland annat befinnas
lämpligt att göra en bestämd skillnad mellan den mera ingående granskning,
som anses böra ägnas uteslutande åt tryckalster, i vilka man ej kan
räkna på lojalitet, och den som i särskilt kritiska lägen etableras i vidsträcktare
omfattning.
Med avseende på importförbudet (5 §) må blott anmärkas det egendomliga
däri, att i strid med svensk statsrätts allmänna principer befogenheten
att meddela sådant förbud anförtrotts åt justitieministern och ej förbehållits
åt Kungl. Maj:t.»
I motionen I: 129 har till stöd för det där framförda revisionsförslaget
bl. a. anförts följande:
»Lagförslagets avfattning torde medgiva, att lagen ges tillämpning exempelvis
endast i fråga örn förhandsgranskning. Däremot lär formuleringen
icke inrymma möjlighet för Konungen och riksdagen att besluta örn en begränsning
av tillämpningen med hänsyn till de olika allmänna intressen,
som skola skyddas genom åtgärden i fråga.
Emellertid synes det vara önskvärt, att en sådan differentiering beträffande
lagens tillämpning kan ske. Detta skulle göra det möjligt att under
vissa, i utrikespolitiskt avseende relativt mindre spända förhållanden -—
därvid fara för krig likväl föreligger — införa en förhandsgranskning av
tryckta skrifter, vilken begränsas till att skydda intressen av inrikespolitisk
art och alltså avser att förhindra, att periodisk skrift innehåller sådant som
är ägnat att undergräva krigslydnaden eller åsyftar att förbereda samhällsordningens
omstörtande med våldsamma medel eller med hjälp av främmande
makt.»
I det utlåtande (nr 28) till föregående års lagtima riksdag, vari utskottet
tillstyrkte de i det föregående berörda grundlags- och lagförslagen, framhöll
utskottet, att tryckfriheten — i vars hägn vårt svenska samhällsskick
nått sin nuvarande utveckling —- var en för ett fritt och självständigt folk
Konstitutionsutskottets utlåtande Nr S.
o
ovärderlig och oförytterlig tillgång. Varje strävan att söka göja den offentliga
meningen i landet likriktad eller ensartad borde därför motarbetas.
Även i tider av krig och allmän osäkerhet borde pressens fria prövningsrätt
så långt möjligt lämnas oförkränkt. Utskottet ansåg det dock vara uppenbart,
att statsmakterna under utomordentliga förhållanden kunde behöva
utrustas med möjligheter till kontroll av och ingripande mot sådant missbruk
av tryckfriheten, genom vilka landets säkerhet kunde äventyras. Dylika
ingripanden måste emellertid ske med största varsamhet och borde endast
få förekomma då så befunnes oundgängligen nödvändigt.
Då utskottet alltfort omfattar den åsikt, som kommit till uttryck i detta
allmänna principuttalande, finner utskottet det synnerligen angeläget, att
den särskilda lag, som kompletterar den föreslagna nya 6 § tryckfrihetsförordningen,
är så utformad, att den med största möjliga klarhet anger de
förutsättningar, under vilka censur och indragning av skrifter skola få förekomma,
samt att dessa ingripanden i det särskilda fallet icke gå längre än
vad som på grund av förhållandena är oundgängligen nödvändigt. Med
hänsyn till de erinringar, som ur dessa synpunkter riktats mot den särskilda
lagens utformning, får utskottet i betraktande av ämnets utomordentliga
vikt tillstyrka en närmare utredning av frågan örn en sådan överarbetning
av denna lag, att denna utan att förfela sitt ändamål dock i görligaste mån
skapar garantier för tryckfrihetens bevarande även under utomordentliga
förhållanden. Vid en sådan undersökning bör uppmärksamheten i förut
angivna syfte framför allt inriktas på utformningen av 2 och 3 §§ i lagen.
Härvid bör även övervägas, huruvida ej de grundläggande reglerna angående
såväl de centrala som de lokala censurmyndigheternas organisation
och befogenheter ävensom besvärsförfarandet i censurmål böra meddelas i
lagen och icke endast i en administrativ tillämpningsförfattning. Vidare
torde den frågan böra tagas under omprövning, örn ej 5 § i anslutning till
den nya lydelsen av 3 § 9 mom. tryckfrihetsförordningen bör utformas så, att
den definitiva rätten att förbjuda skrifters införande i riket lägges i Kungl.
Majits hand och chefen för justitiedepartementet endast förlänas en provisorisk
beslutanderätt i ämnet.
Det är enligt utskottets mening önskvärt, att den förevarande revisionen
genomföres innan det såsom vilande för vidare grundlagsenlig behandling
antagna förslaget till ändrad lydelse av § 86 regeringsformen och § 38 riksdagsordningen
samt till införande i tryckfrihetsförordningen av en ny paragraf,
betecknad såsom § 6, slutligt prövas av riksdagen.
På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
att riksdagen, i anledning av förevarande motioner, i .skrivelse
till Kungl. Majit ville hemställa om skyndsam utredning
av frågan örn revision av den av riksdagen för dess del
villkorligt antagna lagen med vissa bestämmelser örn tryckta
6
Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 8.
skrifter vid krig eller krigsfara samt om framläggande för
innevarande riksdag av förslag i ämnet.
Stockholm den 20 mars 1941.
På konstitutionsutskottets vägnar:
HARALD HALLÉN.
Närvarande: herrar Hallén, Andersson i Ovanmyra, Oscar Gottfrid Karlsson,
Sandegård, Holmström, Källman, Per Andersson, Thulin, Herlitz, John Björck,
Fredrik Ström, John Gustavson, Lindmark, Andersson i Igelboda, Fast, Nordström,
Mosesson, Nilsson i Göteborg, Fält och Sefve.
Särskilt yttrande
av herr Thulin, som anfört följande:
»Då Kungl. Maj:t till 1940 års lagtima riksdag framlade förslaget till förhandsgranskning
resp. indragning i vissa fall av tryckta skrifter och riksdagen
biföll förslagen såväl om grundlagsändringar som om den s. k. särskilda
lagen, torde man föga hava övervägt hur förhandsgranskningen borde
utgestaltas under olika förhållanden. Den särskilda lagen innehöll icke annan
bestämmelse härom än att Kungl. Maj:t erhöll befogenhet att meddela
stadgande örn dylik granskning i den omfattning och ordning, som prövas
erforderlig och lämplig. Såsom konstitutionsutskottet i sitt förevarande utlåtande
angivit är det synnerligen angeläget, att den särskilda lagen så utformas,
att den med största möjliga klarhet anger de förutsättningar under
vilka censur av skrifter skall få förekomma. Emellertid borde enligt min
mening i utskottets utlåtande jämväl hava betonats vikten av en undersökning,
huruvida icke en olika utformning av förhandsgranskningen kan äga
rum i de två ganska olika fall, då dylik granskning kan företagas, nämligen
dels vid krigsfara, dels vid krig.
För handsgranskningen kan tänkas vara dels partiell eller individuell, dels
allmän. Den allmänna granskningen måste vara förbunden med olägenheter
av olika slag; den lojala pressen träffas i mycket hög grad därav, granskningsapparaten
blir kostsam och på grund av granskningsmännens olika
uppfattning av vad som bör skrivas och hur det skrives måste förhandsgranskningen
lämna ett mycket ojämt resultat. Emellertid är det sannolikt,
Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 8.
7
att vid krig det icke går att komma förbi tillgripandet av en allmän censur.
I det fall, då förhandsgranskning anses böra tillgripas vid krigsfara, torde
förhållandena gestalta sig annorlunda.
Om, såsom jag förutsätter, informationsväsendet för pressen alltjämt bibeiiålles
under .sådana förhållanden som de nuvarande, torde vid krigsfara en
lämplig sammankoppling av informationsväsendet och en partiell förhandsgranskning
kunna äga runi på sådant sätt, att dylik granskning allenast äger
rum av sådana tidningsorgan, som antingen vid upprepade tillfällen dömts
eller gjorts till föremål för kvarstad utan åtal på grund av att de icke ställt
sig av informationsstyrelsen meddelade anvisningar till efterrättelse. Det
lärer vara att förvänta, att, om förhandsgranskning för viss periodisk publikation
framstår som ett hotande perspektiv, det skulle vara mycket lättare
att, i jämförelse nied vad fallet är örn informationsstyrelsen endast lämnar
anvisningar, giva eftertryck åt statsledningens uppfattning örn vad som kan
vara lämpligt att publicera i fråga om vissa ömtåliga ämnen.
Därest förhandsgranskningen sålunda erhåller en olika utformning vid
fall av krigsfara och då krig inträtt, torde jämväl granskningsmyndigheten
böra erhålla en något olika sammansättning. Då krig inträtt kan det vara
motiverat, att t. ex. det militära elementet blir starkare företrätt hos denna
myndighet än då krigsfara föreligger, i vilket senare fall uppgifterna för
granskningsmyndigheten bli av väsentligen civil natur och mera beröra
spörsmål på det utrikespolitiska området.
Skulle det befinnas, att en sådan olika utformning av förhandsgranskningen
befinnes befogad vid krigsfara och då krig inträtt, är det tydligt,
att en avdelning i lagen bör behandla frågan om förhandsgranskning vid
krigsfara, varvid förutsättningarna för granskningens tillgripande och dess
verksamhetsformer böra angivas, under det en annan bör behandla frågan
om förhandsgranskning och indragning av tryckta skrifter i fall av krig.»