Konstitutionsutskottets memorial Nr 5.

19

tfr 5.

Ankom till riksdagens kansli den 13 februari 1941 kl. 5 e. m.

Konstitutionsutskottets memorial med förslag till stadga örn ersättning
för riksdagsmannauppdragets fullgörande.

De grundläggande reglerna angående riksdagsmännens rätt till arvode och
reseersättning innehållas i riksdagsordningen, varemot detaljbestämmelserna
i ämnet finnas upptagna i en av Konung och riksdag samfällt beslutad stadga.
Enligt ett av 1937 års lagtima riksdag såsom vilande antaget grundlagsförslag,
hänskjutet till grundlagsenlig behandling vid nu pågående riksdag, skola
de materiella reglerna i ämnet i huvudsak överföras till stadgan, dock skall
för lagtima riksdag till riksdagsman utgå »fast arvode, beräknat för hela
den tid riksdagen är samlad». Mot denna formulering av den föreslagna
grundlagstexten riktade emellertid konstitutionsutskottet vid föregående års
lagtima riksdag (memorial nr 13) den erinringen, att riksdagsman enligt densamma
icke skulle kunna erhålla någon särskild ersättning för det under
utomordentliga förhållanden, sådana som de dåvarande, tänkbara fallet,
att riksdagen efter avslutat arbete likvisst icke formligen upplöstes — alltså
»förpuppades» — och därefter ånyo kallades till arbete. Med hänsyn härtill
kunde Kungl. Majit i ett exceptionellt läge, enbart för att bereda riksdagsmännen
arvode, tänkas se sig föranlåten vidtaga den eljest obehövliga åtgärden
att upplösa en lagtima riksdag och sammankalla en urtima — ett förfaringssätt
som också tillgreps sistlidna år. Det från 1937 års riksdag vilande
grundlagsförslaget ägde därför enligt utskottets mening icke i full utsträckning
den elasticitet, som vid dess utarbetande främst åsyftades och som med
hänsyn till skiftande förhållanden finge anses önskvärd. Utskottet upprättade
därför ett nytt förslag till grundlagsbestämmelser i ämnet. Detta antogs
såsom vilande av 1940 års lagtima riksdag.

Med utgångspunkt från sistnämnda grundlagsändringsförslag har konstitutionsutskottet
funnit sig böra, med begagnande av sin initiativrätt jämlikt
§ 38 mom. 1 riksdagsordningen, utarbeta samt för riksdagen framlägga förslag
till ny stadga örn ersättning för riksdagsmannauppdragets fullgörande.
Förslaget bygger på den uppfattning, som kommer till uttryck i berörda
grundlagsförslag, nämligen att en lagtima riksdag under utomordentliga förhållanden
icke skall behöva upplösas efter det ordinarie riksdagsarbetets
slut utan kunna hållas formellt samlad för att när så påfordras ånyo kallas
att sammanträda för behandling av sådana förslag, som Konungen på grund
av tidsläget finner sig böra framlägga för riksdagen. Bestämmelserna om
riksdagsmannaarvodet hava därför i princip utformats så, att riksdagsmännen
skola åtnjuta arvode endast å tider, då frågor som Konungen förelagt
riksdagen äro beroende på dennas prövning.

20

Konstitutionsutskottets memorial Nr 5.

Utskottet har i samband härmed haft under övervägande frågan, huruvida
den hittillsvarande regeln örn fixering eller maximering av arvodet borde
bibehållas eller ej i fråga om en lagtima riksdags (första) normala sammanträdestid.
Emellertid har utskottet kommit till den slutsatsen, att en sådan
arvodesbegränsning icke längre bör ifrågakomma. Det har nämligen i praktiken
visat sig, att en lagtima riksdags faktiska arbetstid helt är beroende på
vid vilken tidpunkt dess viktigaste arbetsmaterial, propositionerna, förelägges
riksdagen. Särskilt under kritiska tider kan Kungl. Majit ofta nog tvingas
att framlägga förslag under ett relativt sent skede av riksdagen, varigenom
dennas arbete utan riksdagsmännens förvållande förlänges. En eventuell bestämmelse
om maximering av riksdagsmannaarvode! borde redan därför
utformas så, att den först började verka efter en relativt rundligt tillmätt
tid, varigenom den emellertid skulle förlora sin egentliga betydelse. En annan
och snävare bestämning av tiden skulle för övrigt kunna medföra, att syftemålet
med det från 1940 års lagtima riksdag vilande grundlagsförslaget delvis
förfelades, eftersom en regering då i visst läge alltjämt skulle kunna se
sig tvingad upplösa en lagtima riksdag och sammankalla en urtima enbart
för att bereda riksdagsmännen arvoden.

I fråga om riksdagsmannaarvodets storlek får utskottet till en början erinra
om att arvodet före 1933 års grundlagsändring utgick med 24 kronor
om dagen för riksdagsmän, bosatta å riksdagsorten, och 32 kronor om dagen
för övriga riksdagsmän, d. v. s. 720 resp. 960 kronor i månaden, dock maximerat
till 3,400 respektive 4,500 kronor för riksdag. Enligt 1933 års alltjämt
gällande grundlagsregler är arvodet vid lagtima riksdag bestämt till 3,000
kronor för riksdagsmän, bosatta å riksdagsorten, och till 4,000 kronor för
övriga riksdagsmän samt vid urtima riksdag till ett belopp motsvarande, för
månad räknat, 750 resp. 1,000 kronor. Som motivering till sitt förut berörda
grundlagsförslag från år 1937 framhöll konstitutionsutskottet bland annat, att
väsentligen ändrade ekonomiska förhållanden kunde inträffa under en andrakammarperiod,
så att riksdagsmannaarvodets storlek kunde behöva jamkas
på ett snabbare sätt än vad som för det dåvarande vore möjligt. — Vid prövningen
av frågan, till vilket belopp riksdagsmannaarvodet nu skäligen bor
bestämmas, bör viss hänsyn tagas till den betydande ökning av levnadskostnaderna
som inträtt sedan riksdagsmannaarvodet i samband med 1932—33
års kris senast omreglerades. Det stora flertalet såväl i allmän som enskild
tjänst anställda hava också i viss utsträckning erhållit kompensation för
denna kostnadsökning. Mot bakgrunden härav och med beaktande av det avbräck
i ekonomiskt hänseende, som en utsträckning av riksdagstiden till att
även omfatta hösten eller en del av denna medför för vissa kategorier riksdagsmän
kan utskottet icke förorda ett lägre riksdagsmannaarvode under
lagtima och urtima riksdags faktiska sammanträdestider än det, som redan
nu utgår för månad räknat vid urtima riksdag, nämligen 750 kronor for riksdagsman,
bosatt å riksdagsorten, och 1,000 kronor för övriga riksdagsman.
Med den tekniska utformning, som utskottet föreslagit beträffande stadgans
grundläggande regler, komma riksdagskostnaderna ändock per ar raknat med

Konstitutionsutskottets memorial Nr 5.

21

all sannolikhet att under fortsättningen av den nuvarande krisen understiga
samma kostnader under de två senaste åren, då såväl lagtima som urtima
riksdagar varit samlade.

En viss skärpning av bestämmelserna om avdrag å arvodet vid bortovaro
från riksdagsarbetet finner sig utskottet böra föreslå. Enligt utskottets mening
bör sålunda avdrag lämpligen ske för tid, varmed frånvaron sammanlagt
överstiger en tredjedel (nu 60 dagar) av den tid, under vilken riksdagsman
vid en och samma riksdag äger åtnjuta arvode, med hälften (nu en tredjedel)
av vad eljest skolat för samma tid utgå.

Riksdagsmännen äga för närvarande rätt till ersättning för fem hemresor
under lagtima riksdag. En motsvarande rätt saknas däremot under urtima
riksdag, något som under de två senaste åren framträtt som en allvarlig brist.
En utvidgning av rätten till fria hemresor till att omfatta i genomsnitt en
resa var femtonde dag under riksdagens sammanträdestider är enligt utskottets
mening befogad. Den bör snarare lända riksdagsarbetet till gagn än
till skada, då besöken i hemorten härigenom kunna göras kortare än hittills.
En sådan regel är också ägnad att i sin mån bidraga till att utjämna den
faktiskt oförmånligare ställning, som längre bort boende riksdagsmän intaga
i förhållande till närmare riksdagsorten bosatta. Antagas dessa ändrade
bestämmelser om reseersättning till riksdagsmän bör detta självfallet medföra,
att den för närvarande medgivna rätten för innehavare av s. k. rabattkort
att utfå full ersättning enligt gällande biljettaxa i den vagnsklass, som
kommit till användning, framdeles slopas. — Utskottet föreslår vidare
borttagande av det dagtraktamente på 25 kronor, som enligt gällande bestämmelser
utgår för resa till och från riksdagen vid dennas början och slut.

Utskottet förordar, att kamrarnas båda talmän erhålla ett representationsbidrag
å 5,000 kronor vardera.

I en ny stadga örn ersättning för riksdagsmannauppdragets fullgörande
böra också införas bestämmelser om ersättning till ledamöter och suppleanter
av utrikesnämnden för inställelse vid nämndens sammanträden. Nämndens
medlemmar böra lämpligen erhålla dels ersättning för kostnaderna för
resa till och från nämndens sammanträden, dels ock traktamentsersättning
med 25 kronor för varje sammanträdesdag, örn vederbörande är bosatt å
ort där nämnden sammanträder, samt eljest med 50 kronor.

Ehuru det icke tillkommer utskottet att framlägga några förslag till ändringar
i kamrarnas ordningsstadgor, logar utskottet till förevarande memorial
ett inom utskottets kansli upprättat utkast till vissa ändringar i dessa,
sammanhängande med genomförandet av nu föreliggande förslag. (Bilaga 4.)

På grund av vad sålunda anförts samt under hänvisning i övrigt till de
härvid fogade bilagorna 1—3 får utskottet hemställa,

att riksdagen, under förutsättning att det från 1940 års lagtima
riksdag vilande förslaget till ändrad lydelse av § 23,

§ 38 inom. 1 och § 50 riksdagsordningen varder slutligen
godkänt, för sin del ville antaga följande

22

Konstitutionsutskottets memorial Nr 5.

Förslag

till

Stadga

om ersättning för riksdagsmannanppdragets fullgörande.

1 §•

Riksdagsman åtnjuter arvode under tid, räknat från och med dagen för
riksdagens början, då frågor som Konungen förelagt riksdagen äro beroende
på dennas prövning. Vid lagtima riksdag skall arvode dock utgå för minst
fyra månader, såframt ej riksdagen dessförinnan upplöses.

Arvode utgår med ett belopp motsvarande sjuhundrafemtio kronor för
månad, om riksdagsmannen är bosatt å ort där riksdag hålles, samt eljest
med ett belopp motsvarande ettusen kronor för månad.

2 §•

Bliver riksdagsman förhindrad deltaga i riksdagsgöromålen, skall han för
tid, varmed frånvaron sammanlagt överstiger en tredjedel av den tid, under
vilken han vid en och samma riksdag äger åtnjuta arvode, vidkännas avdrag
å arvodet med hälften av vad eljest skolat för samma tid utgå.

3 §•

Vid resa till och från riksdagen är riksdagsman, som är bosatt å annan
ort än där riksdagen hålles, berättigad till ersättning för därav föranledd
resekostnad.

Besöker riksdagsman under tid, då arvode till honom utgår, efter beviljad
ledighet hemorten, äger han jämväl åtnjuta ersättning för därav föranledd
resekostnad, dock högst för det antal resor fram och åter som motsvarar
en var femtonde dag.

4 §•

Kamrarnas talmän erhålla under tid, då arvode till dem utgår, därjämte
representationsbidrag med ett belopp motsvarande för månad ettusen kronor,
dock högst med femtusen kronor under ett och samma kalenderår.

5 §•

Ledamot av utrikesnämnden, så ock suppleant, åtnjuter under tid, då han
icke uppbär arvode såsom riksdagsman, dels ersättning för kostnaden förresa
till och från sammanträde med nämnden, dels ock traktamentsersättning
för varje sammanträdesdag med tjugufem kronor, örn ledamoten eller supp
leanten är bosatt å ort där nämnden sammanträder, samt eljest med femtio
kronor.

Konstitutionsutskottets memorial Nr 5.

23

6 §•

Arvode och representationsbidrag utbetalas i efterskott var femtonde dag.

Dag för utbetalning må jämkas, när så med hänsyn till infallande helg
eller eljest prövas lämpligt.

Vid beräkning av ersättning för del av månad räknas månaden till trettio
dagar.

7 §.

Fullmäktige i riksgäldskontoret äga, efter samråd med kamrarnas talmän,
meddela närmare bestämmelser angående utbetalning av arvode och annan
ersättning, varom i denna stadga förmäles.

Utbetalningen ombesörjes av fullmäktige i riksgäldskontoret.

Denna stadga träder i kraft den dag, då Konungen låter i riksdagen uppläsa
öppet brev, att kungörelse utfärdats om ändrad lydelse av § 23, § 38
mom. 1 och § 50 riksdagsordningen. Genom denna stadga upphäves stadgan
den 24 februari 1933 (nr 54) örn ersättnings utgående för riksdagsmannauppdragets
fullgörande.

Arvode och annan ersättning, varom i denna stadga förmäles, skola för
den, som då stadgan träder i kraft är ledamot av riksdagen, så beräknas för
hela den riksdag, som örn stadgan varit gällande från riksdagens början,
dock skola äldre bestämmelser tillämpas vid beräkning av ersättning för
resa till riksdagen, företagen före sagda dag.

Stockholm den 13 februari 1941.

På konstitutionsutskottets vägnar:
HARALD HALLÉN.

Närvarande: Herrar Hallén, Andersson i Ovanmyra, Oscar Gottfrid Karlsson, Holmström,
Källman, Per Andersson, Thulin, Herlitz, John Björck, John Gustavson, Karl
August Johanson, Härdin*, Lindmark, Andersson i Igelboda*, Fast, Nordström,
Mosesson, Nilsson i Göteborg, Arnemark och Hällgren.

* Ej närvarande vid justeringen.

24

Konstitutionsutskottets memorial Nr 5-

Re s erva tioner:

1) av herrar Holmström, Herlitz och Lindmark, vilka anfört följande:

»Förevarande förslag åsyftar bl. a. att genom ändamålsenliga bestämmelser
underlätta en sådan anordning, att lagtima riksdag icke efter avslutat
arbete upplöses utan »förpuppas» för att vid uppkommande behov kunna
ånyo sammanträda. Vi äro ense med utskottet om att sådana bestämmelser
böra antagas. Den åsyftade anordningen är ur vissa av utskottet angivna
synpunkter att föredraga framför inkallandet av urtima riksdag. Därvid förutsätta
vi emellertid, att det ifrågavarande förfaringssättet endast kommer
till användning under utomordentliga förhållanden, då riksdagens förnyade
sammanträde är ofrånkomligen nödvändigt. Ändringen av arvodesbestämmelserna
bör sålunda icke få leda till att riksdagen regelmässigt kommer att
sammanträda två -— eller än mindre flera — gånger årligen. Under dessa
förutsättningar hava vi kunnat biträda utskottsmajoritetens förslag, i vad
det avser arvodets storlek och bestämmelserna för dess utbetalande under
de senare sammanträdestiderna.

Utskottet föreslår emellertid även i övrigt en ändring av reglerna om arvodet
vid lagtima riksdag: det föreslås nämligen även beträffande övriga
tider, då lagtima riksdag sammanträder, att samma arvode (750 resp. 1,000
kr. per månad) skall utgå. I denna del hava vi ej kunnat ansluta oss till
utskottsförslaget. Vi hava ej velat motsätta oss en höjning av arvodet, trots
de starka betänkligheter som onekligen möta mot att under nuvarande förhållanden
företaga en sådan. I förhoppning att enighet skulle kunna uppnås
hava vi sålunda ansett oss kunna godtaga, att det fasta arvodet för lagtima
riksdag höjes från 3,000 resp. 4,000 kr. till 3,750 resp. 5,000 kronor. Detta
arvode borde sålunda enligt vår tanke kunna utgå dels för lagtima riksdag,
som i sedvanlig ordning upplöses, dels — i det fall att riksdag »förpuppas»
— för den del av riksdagstiden som förflyter före förpuppningen. Att vi
icke kunnat med frångående av detta förslag ansluta oss till det förslag,
som blivit utskottets, beror särskilt därpå, att det sistnämnda möjliggör, att
arvode med oförändrat månatligt belopp vid lagtima riksdag (resp. under
den period av sådan riksdag, som föregår förpuppning) utgår hur länge
som helst. Vi hava icke ansett skäl föreligga att övergiva den hittills gällande
principen för riksdagsarvodets bestämmande, vilken innebär, att arvodet
i normala fall utgår med ett fixerat belopp. Betydelsen av denna
grundsats, om vilken hittills, så vitt vi funnit, full enighet har rått, ligger
i öppen dag: den ligger tydligtvis däri, att den motverkar en ur flera synpunkter
icke önskvärd utsträckning av riksdagstidens längd. Den omständigheten,
att man med hänsyn till nu rådande exceptionella förhållanden
måste underlätta anordnandet -—- efter förpuppning — av senare sammanträdesperioder
genom stipulerandet av särskilda arvoden för sådana perioder,
nödvändiggör ingalunda att denna grundsats övergives.

Vi hava sålunda ifrågasatt bestämmelser om arvode vid lagtima riksdag
av i huvudsak det innehåll, att för sådan riksdag skulle utgå dels ett fast

Konstitutionsutskottets memorial Nr 5-

25

arvode av 3,750 resp. 5,000 kr., dels ett ytterligare arvode med belopp motsvarande
per månad räknat 750 resp. 1,000 kr. för sådana tider under vilka,
sedan vid riksdagen väckta förslag blivit slutligt avgjorda, riksdagen ånyo
sammanträder för prövning av frågor, som konungen framlägger.

Till de ändringar av nuvarande ordning, som förslaget i övrigt innehåller,
ansluta vi oss i allt väsentligt»;

2) av herrar Källman och John Björck, vilka ansett att riksdagsmans rätt
till ersättning för sådan resekostnad å järnväg, som i stadgeförslaget avses,
bort begränsas till att gälla högst andra klass.

26

Konstitutionsutskottets memorial Nr 5.

Bil. 1.

P. M.

angående riksdagsmännens rätt till arvode oell reseersättning.

Sverige.

Riksdagsmännens arvoden.

Enligt den ursprungliga lydelsen av riksdagsordningen ägde riksdagsman
i första kammaren ej att för denna befattning uppbära något arvode. Ledamot
av andra kammaren åter var berättigad att av statsmedel åtnjuta arvode
av 1,200 kronor för varje lagtima riksdag; dock att, när antingen Konungen
upplöste riksdag, innan den varit fyra månader tillsammans, eller ledamot
av nämnda kammare eljest avginge från sin befattning under riksdagen, innan
så lång tid av dess sammanträde förflutit, så ock under urtima riksdag,
kammarens ledamot skulle undfå, jämte resekostnadsersättning, i dagtraktamente
10 kronor, dock högst sammanlagt 1,200 kronor.

År 1891 genomfördes den ändring i riksdagsordningen, att dagtraktamente
skulle utgå även under riksdagssammanträde, som följde efter riksdags upplösning
på grund av Konungens förordnande om nya val.

I samband med 1909 års rösträttsreform likställdes ledamot av första kammaren
i arvodeshänseende med ledamot av andra kammaren.

Sedan frågan om höjning av riksdagsmannaarvodet varit föremål för motioner
vid 1913 års riksdag och vid 1914 års B-riksdag, upptogs den ånyo till
behandling vid 1917 års riksdag i anledning av då väckta motioner. I utlåtande
(nr 18) över dessa motioner anslöt sig konstitutionsutskottet till den
av motionärerna uttalade uppfattningen, att arvodet borde höjas. Till motivering
av denna sin ståndpunkt anförde utskottet bl. a.: »Det syntes vara
ovedersägligt, att det arvode som 1865 bestämts för andra kammarens ledamöter
och 1909 införts även för första kammarens vidkommande, i de flesta
fall icke utgjorde skälig ersättning för de kostnader, som vöre förenade med
riksdagsuppdragets fullgörande. Levnadskostnadernas stora stegring sedan
1865 utgjorde givetvis i och för sig det starkaste och avgörande argumentet.
Men härtill komme det förändrade läge, vari arvodesfrågan råkat, i den mån,
särskilt genom förändrade rösträttsbestämmelser, representanter för folkklasser,
som 1865 ännu varit så gott som orepresenterade, kommit att taga
plats i båda kamrarna. Arvodets storlek måste beräknas med hänsyn jämväl
till sådana ledamöter av riksdagen, som under riksdagstiden ginge miste om
hela sin arbetsförtjänst eller väsentlig del därav.» Sedan utskottet härefter
uttalat sig för att arvodet alltid skulle utgå i form av dagtraktamente, anförde
utskottet i fråga om grunderna för arvodets bestämmande: »Vid bedömandet
av den synnerligen grannlaga frågan, till vilket belopp arvodet borde
höjas, hade utskottet utgått från följande förutsättningar. Arvodets effektiva
värde borde ungefärligen motsvara det, som det då gällande arvodesbeloppet
ägt vid den tidpunkt, då det bestämts. Vidare följde det både av arvodesbestämmelsernas
karaktär av grundlagsbud och av deras ömtåliga natur i övrigt,
att den höjning, som komme i fråga, borde göras så pass stor, att nya
ändringar i bestämmelserna —- under förutsättning att dåvarande stadganden
angående riksdagstidens längd alltjämt gällde — icke under närmaste
tid behövde ifrågasättas.» Utskottet föreslog, att arvodet bestämdes till ett

Konstitutionsutskottets memorial Nr 5.

27

belopp av 20 kronor om dagen, dock högst 2,400 kronor för ledamot av
riksdagen, som ej var bosatt på riksdagsorten. För övriga riksdagsmän föreslogs
ett dagtraktamente på 15 kronor örn dagen, dock högst 1,800 kronor.
Riksdagen antog såsom vilande till vidare grundlagsenlig behandling ett i
enlighet härmed uppgjort förslag till grundlagsändring. Förslaget antogs
slutligt vid 1918 års lagtima riksdag.

Vid 1919 års lagtima riksdag väcktes en motion, vari bland annat hemställdes
om riksdagsmannaarvodets höjning till 3,600 kronor eller annat skäligt
belopp. I sitt utlåtande (nr 27) över denna motion fann konstitutionsutskottet
väl de genom penningvärdets häftiga fall utomordentligt stegrade levnadskostnaderna
hava gjort den nyligen stadgade ersättningen otillräcklig.
Utskottet ansåg emellertid den dåvarande tidpunkten med dess ovissa prisförhållanden
icke lämplig för en ny reglering av arvodena och avstyrkte bifall
till motionen. Motionen avslogs därefter av båda kamrarna.

Vid 1920 års riksdag väcktes ånyo motion i ämnet, innefattande förslag
om höjning av dagtraktamentena till 40 kronor respektive 30 kronor och av
maximiarvodena till 4,800 kronor respektive 3,600 kronor. Med anledning av
motionen framhöll konstitutionsutskottet i utlåtande (nr 43) -— efter erinran
om att år 1919 en lämpligare tidpunkt ansetts böra avvaktas för arvodesökningen
— hurusom med hänsyn till penningvärdets utveckling en höjning
av arvodesbeloppet icke längre kunde undanskjutas. För att arvodets effektiva
värde skulle motsvara det ursprungligen fastställda beloppet, fann utskottet
arvodet böra bestämmas till 32 kronor respektive 24 kronor örn dagen.
Den längsta tid, för vilken arvode skulle utgå, ansågs böra fastställas till 140
dagar, i följd varav maximiarvodena föreslogos skola i avrundade tal utgöra
4,500 respektive 3,400 kronor. I enlighet med utskottets hemställan antog
riksdagen såsom vilande förslag till ändrade grundlagsbestämmelser i
ämnet. Dessa genomfördes slutligt vid 1921 års riksdag.

Vid riksdagarna åren 1922, 1924 och 1927 framlades motionsvis förslag,
att riksdagsmännens arvoden åter skulle sänkas. Motionerna avstyrktes dock
av konstitutionsutskottet samt avslogos av riksdagen. År 1922 erinrade utskottet
bland annat om att de dåvarande arvodesbeloppen fastställts så sent
som vid föregående års riksdag och att landet fortfarande befunne sig i en
period av starkt fluktuerande penningvärde. Principen borde enligt utskottets
mening vara den, alt arvodets effektiva värde skulle bibehållas. År
1924 anförde utskottet, att det visserligen kunde vara sant, att dagtraktamentena
för vissa ledamöter utgjorde en större ersättning än som med hänsyn
till de förluster riksdagsmannaskapet för dem medförde kunde anses
erforderlig. Men denna omständighet finge ej föranleda ett förbiseende av
de fall, då det skulle medföra synnerliga svårigheter att vid en sänkning av
dagtraktamentena bibehålla uppdraget. Därest delta förhållande ej beaktades,
kunde allvarliga hinder i många fall skapas för förvärv av dugliga krafter
åt riksdagsarbetet. Slutligen framhöll konstitutionsutskottet år 1927, alt
utskottet, bland annat med stöd av en från socialstyrelsen införskaffad utredning
rörande utvecklingen sedan 1860-talet av priser, levnadskostnader
och löner, funnit arvodena fullt skäliga.

Vid 1932 års riksdag framlade Kungl. Majit (proposition nr 195) förslag
om ändrad lydelse av grundlagsbestämmelserna örn riksdagsmannaarvode!.
Förslaget innebar sådan ändring .av dessa, att ledamot av riksdagen, som oj
var bosatt å riksdagsorten, .skulle åtnjuta traktamente med 25 kronor för
dag, dock högst tillhopa 3,500 kronor. Åt ledamot, bosatt å riksdagsorten,
skulle utgå traktamente med 17 kronor för dag, dock högst tillhopa 2,400
kronor. Förslaget innebar salunda en sänkning (iver lag av dagarvodet med 7
kronor och motivet var den inträffande nedgången i levnadskostnaderna.

28

Konstitutionsutskottets memorial Nr 5.

Konstitutionsutskottet (utlåtande nr 23) — som ansåg sig böra tillstyrka en
nedsättning av arvodet — framhöll, att propositionen angående omreglering
av riksdagsmannaarvodena — ehuru ärendet måst behandlas såsom en grundlagsfråga
— väsentligen syntes hava framlagts med hänsyn till svårigheterna
i det dåvarande ekonomiska läget i fråga örn statsregleringen. Utskottet erinrade
i anledning därav, att riksdagskostnaderna numera upptoges i riksstaten,
men att de fortfarande liksom tillförne skulle utbetalas av riksgäldsfullmäktige
ur medel, som riksdagen anvisade och som i riksbanken finge
lyftas å statsverkets giroräkning av fullmäktige, utan att någon Kungl.
Maj :ts utanordning erfordrades. Om avsikten med propositionens framläggande
hade varit att reglera dessa kostnader i samband med statsregleringen,
hade därav bort följa arvodesbestämmelsernas utbrytning ur grundlagen.
Då förslag i sådan riktning icke framställts, hade utskottet ansett, att avsikten
endast varit en tillfällig reglering med hänsyn till tidslägets krav. Principiellt
funne utskottet det emellertid betänkligt att av blott tillfälliga anledningar
ändra grundlagsbestämmelser. Utskottet hade därför i anledning av
propositionen ansett sig böra taga under övervägande, huruvida en reglering
nu lämpligen kunde företagas utan att behöva bliva av blott tillfällig natur.
Utskottet anförde vidare:

»Vid övervägandet av frågan, med vilket belopp en sänkning skäligen
borde företagas, har utskottet ansett, att sänkningen under inga förhållanden
kunde och finge göras så stor, att syftet med arvodet förfelades. Riksdagsmannaarvode!
måste, om det skall fylla sitt ändamål att möjliggöra även
tor ekonomiskt svagt ställda medborgare att mottaga riksdagsmannauppdrag,
avpassas så, att dessa under riksdagsuppdragets fullgörande få ersättning
för därigenom förlorade arbetsinkomster. Med fäst avseende härå finner utskottet
den av Kungl. Maj:t föreslagna nedsättningen, då den ej kan avse
allenast ett år, utan måste gälla tills grundlagen möjligen i denna del ånyo
ändras, icke kunna helt tillstyrkas, helst det icke nu med visshet kan förutses,
vilket värde den svenska kronan kommer att få under de närmaste åren.
Utskottet har därför stannat vid ett något högre arvodesbelopp än det av
Kungl. Maj:t föreslagna men har tillika velat möjliggöra vissa ytterligare besparingar
på annat sätt, nämligen genom reglering i särskild stadga angående
avdrag å arvodet i vissa fall, vilka icke lämpligen kunna i grundlag
regleras.

Vid sin prövning av frågan om arvodets skäliga storlek har utskottet sökt
göra rättvisa åt olika synpunkter. Sålunda har utskottet å ena sidan tagit
vederbörlig hänsyn till den sänkning av den allmänna prisnivån, som ägt
rum sedan riksdagsmannaarvodet senast reglerades, å andra sidan beaktat
de genom 1928 års kommunalskattereform införda bestämmelserna om beskattning
av riksdagsmannaarvode jämväl för riksdagsmän, som icke äro
bosatta å riksdagsorten. Vid ett avvägande av dessa synpunkter har utskottet
ansett sig böra förorda en sänkning av arvodet från 4,500 kr. till 4,000
för riksdagsmän icke bosatta å riksdagsorten samt en i proportion härtill
stående sänkning från 3,400 till 3,000 för övriga riksdagsmän. Denna sänkning
motsvarar procentuellt ungefär den, som på senaste tid vidtagits i England
och Finland i fråga om riksdagsmannaarvodena.

Utskottet har emellertid ansett det önskvärt, att riksdagsmannaarvode! beräknas
ej i form av dagtraktamente utan, i likhet med vad som gällde före
1918 års grundlagsändring, i form av fast arvode för lagtima riksdag. I
följd härav blir det nödvändigt att i likhet med vad som gällde före 1918
års grundlagsändring uppställa särskilda regler för arvodets beräkning vid
urtima riksdag. Arvodet torde i detta fall böra utgå med ett belopp motsvarande
för månad räknat en fjärdedel av det vid lagtima riksdag utgående

Konstitutionsutskottets memorial Nr 5.

29

arvodet, dock högst med det belopp, vartill arvodet uppgår vid lagtima riksdag
(sålunda t. ex. för riksdagsman, som ej är bosatt ä riksdagsorten, vid en
urtima riksdag av femton dagars längd med 500 kronor). Härigenom blir
visserligen ersättningen för månad något högre än vid en lagtima riksdag av
normal längd, men utskottet finner detta förhållande vara principiellt riktigt
med hänsyn till de svårigheter, som i regel föreligga för riksdagsman
att deltaga i en urtima riksdag.»

Enligt utskottets åsikt borde de grundläggande reglerna angående riksdagsmannaarvodet
även i fortsättningen kvarstå i grundlagen men kompletteras
av föreskrifter i en av Konungen och riksdagen samfällt beslutad stadga,
som angåve de villkor under vinka arvode skulle utgå.

Det av utskottet utarbetade grundlagsändringsförslaget antogs såsom vilande
av riksdagen samt godkändes definitivt år 1933 (se Bil. 2). Den 24
februari 1933 utfärdades därefter stadga om ersättnings utgående för riksdagsmannauppdragets
fullgörande (se Bil. 3).

Vid 1937 års riksdag framställdes inom konstitutionsutskottet förslag om
sådan ändring i riksdagsordningen, att själva arvodesbeloppet skulle bestämmas
i den kompletterande stadgan och sålunda utgå ur riksdagsordningen.
Inledningsvis framhölls såsom motivering för förslaget, att i främmande rätt
arvodesfrågan i allmänhet icke vore reglerad i författningar av grundlags
natur. Härefter anfördes följande:

»Syftemålet nied den uttömmande reglering av detta ämne, som skedde i
1866 års svenska riksdagsordning, var i första hand att förläna bestämmelserna
härom en större stabilitet än om de fastställts på annat sätt. Detta har
likvisst icke hindrat genomförandet av grundlagsändringar åren 1891, 1909,
1914, 1918 och 1921 samt senast år 1933. Denna sist genomförda grundlagsändring
föranleddes av en kungl, proposition till 1932 års riksdag och motiverades
av konstitutionsutskottet närmast med en hänvisning till de personliga
uppoffringar och inskränkningar av varjehanda slag som det då rådande ekonomiska
och statsfinansiella läget krävde av alla medborgare. De år 1933 genomförda
grundlagsbestämmelserna om arvode åt riksdagsman kompletteras
emellertid, i motsats till vad som förut varit fallet, genom föreskrifter i en
av Konungen och riksdagen samfällt beslutad stadga om ersättnings utgående
för riksdagsmannauppdragets fullgörande, angivande de villkor under
vilka och innehållande de särskilda föreskrifter i enlighet med vilka arvode
skall utgå. Såsom skäl för utbrytningen av dessa bestämmelser ur grundlag
anfördes, att ett grundlagsstadgande i förevarande ämne icke lämpligen kunde
göras allt för detaljerat.

Härmed var emellertid första steget taget till ett utbrytande ur grundlagen
även av bestämmelserna örn arvodets storlek. Vissa betydande fördelar skulle
erhållas, om ytterligare ett steg toges i samma riktning, så att grundlagen
framdeles endast fastsloge riksdagsmännens rätt till arvode utan att närmare
angiva denna rätts innehåll. Väsentligen förändrade ekonomiska förhållanden
kunna nämligen, såsom erfarenheten redan tidigare visat, inträffa under
en andrakammarperiod, så ali riksdagsmannaarvodets storlek kan behöva
jämkas på ett snabbare sätt än vad som för närvarande är möjligt.
Det behöver därför icke befaras att utbrytandet ur grundlag av de ifrågavarande
bestämmelserna skulle medföra, att dessa regler förlorade den stabilitet,
som de inom vissa gränser böra äga. Tillräckliga garantier häremot
torde ligga såväl däri, att stadgan örn ersättnings utgående för riksdagsmannauppdragets
fullgörande beslutas samfällt av Konungen och riksdagens håda
kamrar, som däri, alt den förevarande frågans natur torde göra riksdagen
obenägen att besluta ändringar i densamma, såvida ej särskilda omständigheter
göra en ändring behövlig.»

30

Konstitutionsutskottets memorial Nr 5.

Utskottet fann (memorial nr 23) för egen del de anförda skälen bärande
och hemställde, att riksdagen ville såsom vilande antaga förslag till ändrad
lydelse av bland annat § 23 utformat i enlighet med de avgivna riktlinjerna;
i grundlagen skulle dock utsägas, att till ledamot av riksdagen skulle utgå
»fast arvode, beräknat för hela den tid riksdagen är samlad» samt att »arvodet
vid urtima riksdag skulle vara en fjärdedel för månad räknat av det
för lagtima riksdag utgående arvodet, dock högst detta arvodes hela belopp».
Frågan om arvodets storlek ansåg utskottet i detta sammanhang ovidkommande.
Det av utskottet framlagda grundlagsförslaget antogs såsom vilande
(se Bil. 2).

Vid 1940 års lagtima riksdag framlade konstitutionsutskottet, med begagnande
av sin initiativrätt, nytt förslag till grundlagsbestämmelser i ämnet,
innebärande ett utbrytande helt ur grundlagen av de materiella reglerna om
riksdagsmannaarvodet m. m. Till stöd för förslaget (se Bil. 2), vilket antogs
såsom vilande av riksdagen, anförde utskottet (memorial nr 13) följande:

»Enligt det--— vilande grundlagsförslaget (från 1937 års riksdag)

skall vid lagtima riksdag till riksdagsman utgå Tast arvode, beräknat för
hela den tid riksdagen är samlad’. Den formulering som texten erhållit leder
emellertid till att riksdagsman icke kan erhålla någon särskild ersättning
för det under utomordentliga förhållanden — sådana som de nuvarande —
tänkbara fallet, att riksdagen efter avslutat arbete likvisst icke formligen
upplöses (alltså Törpuppas’) och därefter ånyo kallas till arbete. Med hänsyn
härtill kan en regering i ett exceptionellt läge enbart för att bereda riksdagsmännen
arvode tänkas se sig föranlåten vidtaga den eljest obehövliga
åtgärden att upplösa en lagtima riksdag och sammankalla en urtima. Det
vilande grundlagsförslaget äger därför icke i full utsträckning den elasticitet,
som vid dess utarbetande främst åsyftades och som med hänsyn till skiftande
förhållanden får anses önskvärd. Utskottet har för den skull funnit sig
böra upprätta och för riksdagen framlägga ett nytt förslag till grundlagsbestämmelser
i förevarande ämne.

Enligt utskottets mening bör i § 23 riksdagsordningen endast fastslås, att
riksdagsman har rätt till arvode och reseersättning och att de närmare bestämmelserna
härom meddelas i en av Konungen och riksdagen samfällt beslutad
stadga. Denna stadga bär med hänsyn härtill i § 38 mom. 1 riksdagsordningen
erhålla den förkortade benämningen stadga om ersättning för
riksdagsmannauppdragets fullgörande. Vidare synes i samband härmed bestämmelsen
i § 50 riksdagsordningen sista stycket om ersättning till utrikesnämndens
ledamöter lämpligen böra uteslutas ur grundlag och överföras till
berörda stadga.»

Riksdagsmännens fria resor.

Enligt den ursprungliga lydelsen av § 23 var ledamot av andra kammaren
berättigad till ersättning för resekostnad till och från riksdagen.

År 1909 likställdes ledamot av första kammaren med ledamot av andra
kammaren i detta avseende.

År 1914 utökades på så sätt rätten till fria resor att riksdagsledamot, som
under lagtima riksdag efter beviljad ledighet besökte hemorten, av statsmedel
ägde utfå ersättning för därav föranledd resekostnad, dock högst för två
resor fram och åter.

I proposition (nr 195) till 1932 års riksdag föreslog Kungl. Maj:t för ernående
bl. a. av kortare påskferier för riksdagen, att antalet fria resor skulle
ökas från två till fem. Konstitutionsutskottet (utlåtande nr 23) tillstyrkte
förslaget under följande motivering: »Genomförandet av den i propositionen

Konstitutionsutskottets memorial Nr 5.

31

föreslagna utökningen av riksdagsmännens rätt till fria hemresor under pågående
lagtima riksdag från högst två till högst fem skulle icke medföra några
väsentligt ökade kostnader för statsverket, eftersom utgifterna härför till
större delen ko mine att tillfalla statens järnvägar och därigenom komme
statskassan till godo. En utvidgning av rätten till fria resor från två lill fem
kan icke heller antagas komma att verka hindrande för riksdagsarbetet. Snarare
torde det få antagas, att den åsyftade författningsändringen skulle verka
i motsatt riktning bland annat genom alt förkorta tiden för riksdagsmännens
bortovaro från riksdagsorten vid varje särskilt tillfälle. Kostnaderna för dessa
resor måste i det övervägande antalet fall också betraktas som utgifter,
vilka äro en följd av själva riksdagsmannauppdraget och för vilka ersättning
sålunda skäligen synes böra utgå. Utskottet tillstyrker därför att gottgörelse
av allmänna medel må utgå för högst fem i stället för såsom för närvarande
högst två resor till hemorten under pågående lagtima riksdag. Genom en utökning
av rätten till fria resor vinnes även den fördelen, att den faktiska
olikhet i fråga om riksdagsmännens verkliga omkostnader, som uppkommer
såsom en följd av de olika avstånden i vårt vidsträckta land mellan huvudstaden
och vederbörande riksdagsmäns hemorter, komme att i viss mån utjämnas.
» I likhet med vad utskottet framhållit beträffande arvodena ansåge
utskottet de grundläggande bestämmelserna om reseersättning böra kvarstå
i grundlagen, medan i en särskild stadga borde intagas detaljföreskrifterna
örn utbetalningen etc. Förslaget antogs som vilande av 1932 års riksdag och
genomfördes påföljande år.

Konstitutionsutskottets memorial (nr 23) vid 1937 års riksdag angående
utbrytande ur riksdagsordningen av bestämmelserna om arvodesbeloppets
storlek innefattade även ett motsvarande förslag beträffande reseersättningen,
vilken helt skulle regleras i stadgan. Det vilande grundlagsförslaget från
år 1940 bygger på samma ståndpunkt.

Vid sidan av frågan om antalet fria resor till och från riksdagsorten bär
i olika sammanhang berörts spörsmålet om en mera allmän rätt — tidsbegränsad
eller generell — till fria järnvägsresor.

I motion vid 1918 års riksdag hemställdes sålunda om skrivelse av innehåll,
att Kungl. Maj:t måtte efter utredning gå i författning om att riksdagens
ledamöter tillhandahölles fribiljetter under en månads tid för resor å
statens järnvägar. Bankoutskottet (utlåtande nr 33) anförde bl. a.:

»Även bankoutskottet delar den uppfattning, som vid föregående tillfällen
uttalats inom riksdagen eller att ett medgivande av det slag, varom bär är
fråga, måste anses vara ägnat att lända såväl riksdagsarbetet som därigenom
även det allmänna till gagn. Det torde nämligen icke kunna förnekas, att genom
de tillfällen till personliga iakttagelser och erfarenheter, som ifrågavarande
resor erbjuda, desamma komma att avsevärt bidraga till att hos riksdagsmännen
öka kännedomen om förhållandena inom landets olika delar
samt skilda orters och landsdelars behov. Rätt till fria resor å statens järnvägar
har också, såsom utredningen i ärendet giver vid handen, redan länge
förekommit i ett flertal utländska stater, och vad särskilt våra grannländer
Danmark och Norge angår, erhålla riksdagsmännen där under hela året fribiljetter
å järnvägarna. Det är visserligen sant, att på senare lid riksdagsresor
anordnats, vilka varit av betydelse och även medfört gagn i åtskilliga
avseenden. Dylika resor torde emellertid icke kunna lämna samma utbyte
sorn de nu ifrågasatta enskilda resorna, vilka enligt sakens natur bereda tillfälle
till en mera ingående och personlig kännedom örn förhållandena i de
olika delarna av landet. Utskottet har därför icke tvekat alt ansluta sig lill
det i motionen framlagda önskemålet. Visserligen hava åtskilliga betänkligheter
framförts mot förslagets realiserande. Vad först angår den rent kon -

32

Konstitutionsutskottets memorial Nr 5.

stitutionella sidan av saken, instämmer utskottet i vad som därutinnan tidigare
uttalats eller att något hinder att vid sidan av grundlagen ordna denna
angelägenhet icke torde förefinnas.

Det har vidare framhållits, hurusom riksdagsmännen eventuellt komme
att utsättas för misstankar att missbruka sin rätt till fribiljetter. En dylik
farhåga torde enligt utskottets mening knappast få anses vara berättigad.
Givet är nämligen, att en garanti mot sådana befarade missbruk måste ligga
däri, att de ifrågavarande resorna likväl för den enskilde riksdagsmannen
medföra ganska avsevärda utgifter. Emellertid synes det till förebyggande
av dylika misstankar vara lämpligt att, såsom jämväl i motionen erinras,
icke ovillkorligen binda resorna vid begreppet studieresor, ett mycket tänjbart
uttryck, vilket lätt kan missförstås, utan i stället bereda vederbörande
tillfälle till resor, begränsade till viss tidsperiod. I detta avseende hava motionärerna
tänkt sig en månad, och torde häremot icke vara något att erinra;
dock synes det böra uttryckligen föreskrivas, att medgivandet gäller
en månad i följd och icke å tid, då riksdagen är samlad.»

Utskottet tilistyrkte motionen, men frågan förföll i följd av skiljaktiga
beslut i kamrarna.

Spörsmålet framfördes motionsvis ånyo vid 1925 års riksdag, varvid yrkades
en mera allmän utredning av frågan örn fria resor. Andra kammarens
tredje tillfälliga utskott anförde i yttrande över motionen (utlåtande nr 1)
bl. a. följande: »Även om utskottet ingalunda förbisett nyttan och betydelsen
av de resor, varom här är fråga, har dock utskottet ansett, att man även
måste taga hänsyn till de kostnader, som dessa resor skulle komma att medföra
för det allmänna. Därvid har det synts utskottet vara tvivelaktigt, örn
dessa kostnader skulle kunna bereda det allmänna motsvarande fördelar,
särskilt örn rätten till fria resor skulle bli obegränsad till såväl tid som ändamål.
Vidare anser utskottet, att tidpunkten nu knappast är lämplig att företaga
åtgärder till föreslagen utökning av riksdagsmännens rätt till fria resor,
allra minst i den utsträckning, som i motionen förutsättes.» Andra kammaren
biföll utskottets hemställan om avslag å motionen.

Förslaget från år 1918 framställdes ånyo år 1930. Efter en redogörelse
för frågans tidigare behandling och under åberopande av den år 1925 av
det tillfälliga utskottet lämnade motiveringen avstyrkte konstitutionsutskottet
(utlåtande nr 12) motionen. Riksdagen avslog också densamma.

Utlandet.1

Danmark. Enligt vallagen utgår arvode med 4,000 kronor till riksdagsmän,
som äro bosatta i Köpenhamn eller inom 20 kilometers avstand därifrån.
Övriga riksdagsmän åtnjuta ett arvode av 5,200 kronor. På arvodet
utgår dyrtidstillägg, för närvarande 15 % av grundbeloppet. Änka efter
riksdagsman kan tilldelas ett mindre årligt understöd. Även till f. d. riksdagsman
kan utgå understöd vid styrkt behov. Riksdagsmännen äga slutligen
en allmän rätt till fria resor inom landet.

Finland. Riksdagsmannaarvodena finnas bestämda i lag. Sedan 1934 åtnjuter
riksdagsman årsarvode med 24,000 Mk, beräknat efter ett dagarvode
av 200 Mk. Vid urtima riksdag utgår arvode för varje dag, riksdagen är
samlad. Därjämte har riksdagsman rätt till fria resor i andra klass å statsjärnvägarna
under den tid uppdraget varar ävensom ersättning för sina resekostnader
till och från riksdagen.

1 Uppgifterna avse förhållandena före det nu pågående krigets början.

Konstitutionsutskottets memorial Nr 5.

33

Norge. Enligt lag om stortingsmannaarvode 1924 nied däri vidtagna ändringar
utgår arvode med 7,000 kronor (före 1939 6,000 kronor) för varje
ordinarie storting utan hänsyn till dess längd. Vid urtima möte utgår arvode
med 30 kronor (före 1939 28 kronor) för dag. Det föreskrives, att bestämmelserna
skola revideras vid väsentlig förändring i prisnivån. Stortingsmännen
hava bl. a. rätt till fria resor på statsbanorna. Vid sjukdom utgår
viss ersättning till kostnader för läkare, sjukhusvård etc.

England. Överhusets ledamöter åtnjuta varken lön eller andra förmåner.
Underhusmedlem äger däremot uppbära ett arvode av 600 pund för år, varav
100 pund äro undantagna från inkomstskatt. För underhusmedlemmarnas
pensionering är så ordnat, att varje medlem årligen inbetalar 12 pund till
en pensionsfond. Medlemmar, som avgå efter att hava tillhört underhuset
i minst tio år, kunna erhålla en pension om upp till 150 pund för år under
förutsättning att vederbörandes totalinkomst ej överstiger 225 pund, pensionen
inberäknad. Därjämte kan änka efter medlem under vissa villkor
tillförsäkras pension. Slutligen äro underhusmedlemmarna berättigade till
obegränsat antal fria resor till sin valkrets.

Holland. Ledamot av generalstaternas första kammare åtnjuter ej annan
ersättning än gottgörelse med 20 floriner för dag för kostnader för uppehälle
å sammanträdesorten. Ledamot, bosatt å denna ort, erhåller ej någon
dylik ersättning. Till ledamot av andra kammaren utgår däremot enligt
grundlagen ett årligt arvode av 4,500 floriner, vilket belopp kan ändras genom
en vanlig lag; dock kan förslag härom icke antagas annat än med två
tredjedels majoritet. Ersättning åtnjutes ej av ledamöter, som bekläda statsrådsämbeten.
Vidare erhålla förutvarande ledamöter av andra kammaren
en pension av 120 floriner årligen för varje år, under vilket de varit ledamöter
av kammaren, dock högst 2,800 floriner. Slutligen tillkommer enligt
grundlagen ledamot av såväl första som andra kammaren fria järnvägsresor
ävensom ■— beträffande ledamot av första kammaren — viss gottgörelse för
uppehälle under resa. Grunderna härför fastställas i vanlig lag.

Belgien. Enligt grundlagen få senatorerna intet arvode. De erhålla dock
gottgörelse för med mandatet förenade kostnader. Denna gottgörelse — jämlikt
grundlagen fixerad till 4,000 tres — har utan lagändring successivt höjts
i samband med valutadevalveringen och utgör för närvarande 28,000 fres
för år. Några bestämmelser, som reglera pensionsförhållandena, finnas ej
för senatorernas del. Denna fråga har likväl lösts på frivillighetens väg.
Medlem av representantkammaren får enligt grundlagen årsarvode på 12,000
tres, vilket belopp utan lagändring vid olika tillfällen höjts. Numera utgår
ett arvodesbelopp av 42,000 tres. Rätt till pension tillkommer kammarledamot
och kammaren avgör pensionsavdragets storlek. Slutligen äger medlem
av såväl senat som representantkammare rätt till fria resor.

Schweiz. Ledamot av nationalrådet (nedre kammaren) uppbär enligt lag
traktamente med 30 tres för dag jämte resekostnader efter taxa 20 cent/km
till och från huvudstaden. Ledamöter av ständerrådet (övre kammaren) uppbära
den ersättning, som bestämmes av vederbörande kanton.

Frankrike. Ledamot av såväl senaten som deputeradekammaren erhåller
ett årligt arvode av 90,000 fres samt äger rätt till fria resor mot erläggande
av en obetydlig årlig avgift. Sedan år 1905 finnes inrättad en pensionsfond
för förutvarande medlemmar av deputeradekammaren samt dessas efterlevande.
Fonden erhåller tillskott genom bidrag av de deputerade.

Bihang till riksdagens protokoll 19il. 5 sami. 2 avd. Nr 1—7.

34

Konstitutionsutskottets memorial Nr 5.

Bilaga 2.

till ändrad lydelse av §§ 23, 38 mom. 1 och 50 riksdagsordningen, hänskjutna
till grundlagsenlig behandling vid 1941 års lagtima riksdag.

F ö r sl a g

Föreslagen lydelse,

antagen såsom vilande
av 1937 års lagtima riksdag, av 1940 års lagtima riksdag.

Nuvarande lydelse.

§ 23.

1. Ledamot av riksdagen
äger av statsmedel
åtnjuta arvode och
reseersättning under de
villkor och i enlighet
med de särskilda föreskrifter,
som meddelas i
en av Konungen och
riksdagen samfällt beslutad
stadga om ersättnings
utgående för riksdagsmannauppdragets

fullgörande.

2. För lagtima riksdag,
som ej enligt § 5
upplöses, innan den varit
fyra månader tillsammans,
så ock för sådant
senare sammanträde
av lagtima riksdag,
som i § 5 avses, utgår
till ledamot av riksdagen,
som är bosatt å ort
där riksdagen hålles, arvode
med tre tusen kronor
samt till annan riksdagens
ledamot arvode
med fyra tusen kronor.

Vid urtima riksdag
utgår till ledamot av
riksdagen för den tid
riksdagen är samlad arvode
med ett belopp
motsvarande, för månad
räknat, en fjärdedel av
det för lagtima riksdag
utgående arvodet, dock
högst med nämnda arvodes
hela belopp.

§ 23.

1. Ledamot av riksdagen
äger av statsmedel
åtnjuta arvode och
reseersättning under de
villkor och i enlighet
med de särskilda föreskrifter,
som meddelas i
en av Konungen och
riksdagen samfällt beslutad
stadga om ersättnings
utgående för riksdagsmannauppdragets

fullgörande.

2. För lagtima riksdag,
som ej enligt § 5
upplöses, innan den varit
fyra månader tillsammans,
så ock för sådant
senare sammanträde
av lagtima riksdag,
som i § 5 avses, utgår
till ledamot av riksdagen
fast arvode, beräknat
för hela den tid
riksdagen är samlad.

Vid urtima riksdag
utgår till ledamot av
riksdagen för den tid
riksdagen är samlad arvode
med ett belopp
motsvarande, för månad
räknat, en fjärdedel av
det för lagtima riksdag
utgående arvodet, dock
högst med nämnda arvodes
hela belopp.

§ 23.

Ledamot av riksdagen
äger av statsmedel
åtnjuta arvode och reseersättning.
Närmare
bestämmelser härom
meddelas i en av Konungen
och riksdagen
samfällt beslutad stadga.

Konstitutionsutskottets memorial Nr 5.

35

Nuvarande lydelse.

3. Ledamot av riksdagen
åtnjuter ersättning
för resa till och
från riksdagen. Besöker
ledamot under lagtima
riksdag efter beviljad
ledighet hemorten, äger
han jämväl undfå ersättning
för därav föranledd
resekostnad, dock
högst för fem resor fram
och åter.

§ 38.

1. Konstitutionsutskottet
tillkommer att granska
rikets grundlagar,
lagen om inskränkningar
i rätten att utbekomma
allmänna handlingar,
vallagen, stadgan
om ersättnings utgående
för riksdagsmannauppdragets
fullgörande,
stadgan om val av talmän
och vice talmän i
riksdagens kamrar, stadgan
om val till riksdagens
utskott ävensom de
reglementariska föreskrifter,
vilka riksdagen
jämlikt § 78 äger fastställa,
samt att hos riksdagen
föreslå de ändringar
däruti, dem utskottet
anser högst nödiga
eller nyttiga och
möjliga att verkställa,
så ock att meddela utlåtande
över de från
kamrarna till utskottet
hänvisade frågor rörande
grundlagarna samt
ovan omförmälda lagar,
stadgar och föreskrifter.

Föreslagen

antagen sås
av 1937 års lagtima riksdag.

lydelse.

örn vilande

av 1940 års lagtima riksdag.

§ 38.

1. Konstitutionsutskottet
tillkommer att granska
rikets grundlagar,
lagen om inskränkningar
i rätten att utbekomma
allmänna handlingar,
vallagen, stadgan om
ersättning för riksdagsmannauppdragets
fullgörande,
stadgan om val
av talmän och vice talmän
i riksdagens kamrar,
stadgan örn val till
riksdagens utskott ävensom
de reglementariska
föreskrifter, vilka riksdagen
jämlikt § 78 äger
fastställa, samt att hos
riksdagen föreslå de
ändringar däruti, dem
utskottet anser högst
nödiga eller nyttiga och
möjliga att verkställa, så
ock att meddela utlåtande
över de från kamrarna
till utskottet hänvisade
frågor rörande
grundlagarna samt ovan
omförmälda lagar, stadgar
och föreskrifter.

§ 50. § 50. 8 50.

Val av---------------— sina befattningar.

Inträffar ledighet---—-------- — nämndens sammanträden.

36

Konstitutionsutskottets memorial Nr 5.

Nuvarande lydelse.

Föreslagen lydelse,

antagen såsom vilande
av 1937 års lagtima riksdag, av 1940 års lagtima riksdag.

Konungen sammankallar

Skulle minst--—

Ledamot av nämnden
åtnjute ej någon ersättning
under den tid riksdagen
är samlad. För inställelse
vid sammanträde,
då riksdagen ej är
samlad, utgår ersättning
enligt de i § 23 för urtima
riksdag bestämda
grunder.

Ledamot av nämnden
åtnjute ej någon ersättning
under den tid riksdagen
är samlad. För inställelse
vid sammanträde,
då riksdagen ej är
samlad, utgår ersättning
enligt de för urtima
riksdag bestämda grunder.

■ — förordnar Konungen,
nämnden sammankallad.

Konstitutionsutskottets memorial Nr 5.

37

Bilaga 3.

Stadga

om ersättnings utgående för riksdagsmannauppdragets fullgörande;

given Stockholms slott den 2b februari 19S3.

1 §•

För lagtima riksdag fastställt arvode till riksdagsman utbetalas i efterskott
med en tiondel var femtonde dag, räknat från riksdagens början. Vid urtima
riksdag utbetalas i efterskott var femtonde dag, räknat från riksdagens början,
hälften av det för sådan riksdag fastställda arvodesbeloppet för månad.

Åtskiljes riksdag å sådan tid, att arvodet till riksdagsman enligt här ovan
angivna^ grunder icke i sin helhet utbetalats, skall återstående delen av arvodet
på en gång utbetalas vid riksdagens slut.

Dag för utbetalning må jämkas efter ty med hänsyn till infallande helg
eller eljest prövas lämpligt.

2 §•

Upplöser Konungen lagtima riksdag, innan den varit fyra månader tillsammans,
äger riksdagsman för den tid riksdagen varat åtnjuta arvode med
ett belopp motsvarande, för månad räknat, en fjärdedel av det arvode som
eljest skolat för riksdagen utgå.

3 §■

Tillträder riksdagsman sin befattning eller avgår riksdagsman under pågående
riksdag, äger han uppbära allenast vad av arvodet för riksdagen med
tillämpning av den i 1 § första stycket angivna grund belöper å den tid han
sålunda innehaft uppdraget.

4 §•

Riksdagsman, som icke i rätt tid inställer sig vid riksdag, skall, där han
ej visar laga förfall eller ledighet ej beviljas honom, vara förlustig vad av
arvodet för riksdagen med tillämpning av den i 1 § första stycket angivna
grund belöper å den tid han utebliver.

5 §.

Varder riksdagsman av laga förfall hindrad deltaga i riksdagsgöromålen
eller erhåller han ledighet därifrån, skall han för tid, varmed frånvaron sammanlagt
överstiger sextio dagar, vidkännas avdrag å arvodet med en tredjedel
av vad eljest med tillämpning av den i 1 § första stycket angivna grund
skolat för samma tid utgå.

6 §•

Vid resa till och från riksdag är riksdagsman, som icke är bosatt å ort där
riksdagen hålles, berättigad ej mindre till ersättning för därav föranledd resekostnad
än även till ett dagtraktamente å tjugufem kronor för vardera resan.

38

Konstitutionsutskottets memorial Nr 5.

Besöker riksdagsman under lagtima riksdag efter beviljad ledighet hemorten,
äger han åtnjuta ersättning för därav föranledd resekostnad, dock
högst för fem resor fram och åter.

7 §•

Utbetalning av arvode och ersättning varom i denna stadga förmäles ombesörjes
av fullmäktige i riksgäldskontoret, vilka ock, efter samråd med kamrarnas
talmän, meddela närmare bestämmelser angående utbetalningen.

Denna stadga träder i kraft den dag, då det vilande förslaget till ändrad
lydelse av §§ 12, 23, 38 och 50 riksdagsordningen, efter att hava av liksdagen
antagits, varder av Konungen gillat. Arvode för den efter ikraftträdandet
återstående tiden av då pågående riksdag utgår enligt de nya bestämmelserna
med tillämpning av de i 1 § av denna stadga angivna grunder.

Konstitutionsutskottets memorial Nr 5.

39

Bilaga 4.

P. M.

nied utkast till vissa ändringar i kamrarnas ordningsstadgor.

Enligt § 24 mom. 1 i andra kammarens ordningsstadga skall ledamot av
kammaren, som önskar erhålla ledighet från riksdagsgöromålen, göra framställning
därom hos kammaren. Enligt motsvarande bestämmelse i första
kammarens ordningsstadga äger däremot talmannen bevilja ledamot av kammaren
ledighet för en tid av högst åtta dagar; endast örn ledamoten önskar
längre ledighet, skall han göra framställning därom hos kammaren.

Utvidgas riksdagsmännens rätt till fria hemresor, synes det ändamålsenligt
att ändra den berörda regeln i § 24 mom. 1 i andra kammarens ordningsstadga
till överensstämmelse med motsvarande regel i första kammarens
ordningsstadga, så att alltså även andra kammarens talman får behörighet
meddela ledighet från riksdagsgöromålen för en tid av högst åtta dagar.

Antages den föreslagna nya stadgan om ersättning för riksdagsmannauppdragets
fullgörande, böra vidare vissa jämkningar av formuleringen i de likalydande
§§ 24 mom. 4 i kamrarnas ordningsstadgor genomföras.

Under förutsättning att riksdagen för sin del antager det av konstitutionsutskottet
i dess förevarande memorial framlagda förslaget till stadga om
ersättning för riksdagsmannauppdragets fullgörande samt Konungen samtycker
därtill, synas kamrarnas ordningsstadgor därför böra ändras på sätt
framgår av följande

till ändrad lydelse av § 24 i första samt i andra kammarens ordningsstadga:

(Nuvarande lydelse.) (Föreslagen lydelse.) (Nuvarande lydelse.) (Föreslagen lydelse.)

Utkast

Första kammarens ordningsstadga.

Andra kammarens ordningsstadga.

§ 24.

§ 24.

l:o) Ledamot, som
önskar erhålla ledighet
från riksdagsgöromålen,
skall därom
göra framställning
hos kammaren.
Sådan ledighet må
ej beviljas för längre
tid än fjorton
dagar, såvida ej särskilda
omständigheter
föranleda beviljande
av ledighet
utöver nämnda tid.
Arden, som ledighet
undfått, ledamot av
utskott, skall genom
kammarens

l:o) Talmannen
äger bevilja ledamot
ledighet från riksdagsgöromålen
för
en tid av högst åtta
dagar. Önskar ledamot
längre ledighet,
skall han därom göra
framställning hos
kammaren. Sådan
ledighet må ej beviljas
för längre tid
än fjorton dagar,
såvida ej särskilda
omständigheter föranleda
beviljande
av ledighet utöver
nämnda tid. Är den,

40

Konstitutionsutskottets memorial Nr 5.

Första kammarens ordningsstadga.

(.Nuvarande lydelse.)

4: o) Skall enligt
stadgan om ersättnings
utgående för
riksdagsmannauppdragets
fullgörande
ledamot gå förlustig
viss del av arvodet
eller vidkännas avdrag
å detsamma,
åligger det sekreteraren
att därom
ofördröjligen underrätta
riksgäldskontoret.

(.Föreslagen lydelse.)

4:o) Skall enligt
stadgan om ersättning
för riksdagsmannauppdragets

fullgörande ledamot
vidkännas avdrag
å arvodet, åligger
det sekreteraren
att därom ofördröjligen
underrätta
riksgäldskontoret.

Andra kammarens ordningsstadga.

(Nuvarande lydelse.) (Föreslagen lydelse.)

kansli underrättelse
därom meddelas
utskottets ordförande.

4:o) Skall enligt
stadgan om ersättnings
utgående för
riksdagsmannauppdragets
fullgörande
ledamot gå förlustig
viss del av arvodet
eller vidkännas avdrag
å detsamma,
åligger det sekreteraren
att därom
ofördröjligen underrätta
riksgäldskontoret.

som ledighet undfått,
ledamot av utskott,
skall genom
kammarens kansli
underrättelse därom
meddelas utskottets
ordförande.

4: o) Skall enligt
stadgan om ersättning
för riksdagsmannauppdragets

fullgörande ledamot
vidkännas avdrag
å arvodet, åligger
det sekreteraren
att därom ofördröjligen
underrätta
riksgäldskontoret.