Konstitutionsutskottets memorial Nr 12.

1

Nr 12.

Ankom till riksdagens kansli den 16 maj 1941 kl. 4 e. m.

Konstitutionsutskottets memorial angående granskning av de i
statsrådet förda protokoll.

Till konstitutionsutskottet hava på därom hos vederbörande gjord framställning
blivit överlämnade de under tiden från och med den 10 januari
1940 till och med den 9 januari 1941 i statsrådet förda protokoll, nämligen
över

justitiedepartementsärenden från och med den 12 januari 1940 till och
med den 3 januari 1941;

justitieärenden från och med den 12 januari 1940 till och med den 30 december
1940;

utrikesdepartementsärenden från och med den 12 januari 1940 till och med
den 3 januari 1941;

försvarsärenden från och med den 12 januari 1940 till och med den 3 januari
1941;

socialärenden från och med den 12 januari 1940 till och med den 3 januari
1941;

kommunikationsårenden från och med den 12 januari 1940 till och med
den 3 januari 1941;

finansärenden från och med den 12 januari 1940 till och med den 3 januari
1941;

ecklesiastikärenden från och med den 12 januari 1940 till och med den 3
januari 1941;

jordbruksärenden från och med den 12 januari 1940 till och med den 3
januari 1941;

handelsårenden från och med den 12 januari 1940 till och med den 3 januari
1941; samt

folkhushållningsärenden från och med den 12 januari 1940 till och med
den 3 januari 1941.

Därjämte hava på därom särskilt gjorda framställningar till utskottet överlämnats dels

utdrag av det över justitiedepartementsärenden den 7 mars 1941 förda
protokoll, i vad det avser ärendet nr 163 angående konfiskation av vissa
skrifter,

dels utdrag av det över justitiedepartementsärenden den 21 mars 1941 förda
protokoll i vad det avser ärendet nr 167 angående konfiskation av viss
skrift,

Bihang till riksdagens protokoll 1941. 5 sami. 2 avd. Nr 12.

2

2 Konstitutionsutskottets memorial Nr 12.

dels utdrag av det över finansärenden den 14 mars 1941 förda protokoll,
i vad det avser ärendet nr 4 angående undantag beträffande vissa varor från
skatteplikt enligt förordningen om allmän omsättningsskatt,

dels protokollet över jordbruksärenden den 31 januari 1941, i vad det avser
ärendet nr 31 angående avskrivning av ett från Västerbottens lappfond
beviljat lån för inköp av livrenar,

dels protokollet över jordbruksärenden den 14 februari 1941, i vad det
avser ärendet nr 92 angående statens tecknande av aktier i Aktiebolaget Träkolsbriketter
m. m.,

dels protokollet över handelsärenden den 17 januari 1941, i vad det avser
ärendet nr 5 angående visst utförseltillstånd,

dels ock protokollet över handelsärenden den 18 april 1941, i vad det avser
ärendet nr 4 angående visst utförseltillstånd.

A.

Vid den granskning av omförmälda protokoll och protokollsutdrag, som
i överensstämmelse med grundlagens föreskrift av utskottet företagits, har
anledning icke förekommit att mot någon ledamot av statsrådet tillämpa
§ 106 regeringsformen, vilket utskottet får för riksdagen

anmäla.

B.

Vid granskningen av statsrådsprotokollen har utskottet däremot funnit
nedan i denna avdelning omförmälda ärende jämlikt § 107 regeringsformen
föranleda anmärkning.

(Protokoll över finansärenden den 14 mars 1941.)

På föredragning och hemställan av chefen för finansdepartementet, statsrådet
Wigforss, utfärdade Kungl. Majit den 14 mars 1941 kungörelse om undantag
beträffande vissa varor från skatteplikt enligt förordningen den 13
december 1940 (nr 1000) örn allmän omsättningsskatt.

Kungörelsen, som utkom från trycket den 19 mars 1941 och skulle träda i
kraft den 1 april 1941, är av följande lydelse:

»Kungl. Majit har, med stöd av 2 § 3 mom. förordningen den 13 december
1940 om allmän omsättningsskatt, funnit gott förordna, att allmän omsättningsskatt
icke skall utgå vid försäljning eller uttag från rörelse av

medel för betning av utsäde, s. k. A. I. V.-vätska avsedd för konservering
av foder, bakteriekulturer till växter samt saltsten och hösalt;

kalciumkarbid;

takpapp och annan impregnerad byggnadspapp, tjära och tjärolja av alla
slag, asfalt, bitumenmattor, isoleringsmattor, reveteringsmattor och reveteringsväv.
»

I det i kungörelsen åberopade 3 mom. i 2 § förordningen örn allmän omsättningsskatt
stadgas, att »Kungl. Majit äger förordna örn ytterligare undan -

Konstitutionsutskottets memorial Nr 12.

3

tag från skatteplikt beträffande särskilda varor eller varugrupper». Till stöd
för denna bestämmelse hade föredragande departementschefen i det till propositionen
(nr 3) till 1940 års urtima riksdag med förslag till förordning om
allmän omsättningsskatt fogade utdraget -av statsrådsprotokollet framhållit,
att han ansåge ett dylikt stadgande icke gärna kunna undvaras i en lagstiftning
sådan som den förevarande, vars verkningar vore lika vittgående som
svåröverskådliga. I anledning härav samt av en inom riksdagen väckt
motion med yrkande om att förevarande bestämmelse skulle utgå ur förordningen,
framhöll första särskilda utskottet i sitt av riksdagen godkända
utlåtande (nr 10) över propositionen, vartill hänvisades i riksdagens skrivelse
(nr 79) i ämnet, att av departementschefens åberopade uttalande »drar utskottet
den slutsatsen, att ifrågavarande bemyndigande är avsett att begagnas
endast för sådana nu oförutsedda fall, då alldeles särskilt starka skäl
tala därför och då omständigheterna icke medgiva frågans hänskjutande till
riksdagen. Under förutsättning, att bemyndigandet erhåller denna snäva uttolkning,
anser utskottet stadgandet kunna och böra kvarstå.»

Utan att ingå i bedömande av frågan, om de båda övriga förutsättningarna
i detta vederbörande utskotts av riksdagen godkända uttalande voro förhanden
vid utfärdandet av förevarande kungörelse, nödgas utskottet konstatera,
att den tredje förutsättningen, nämligen att omständigheterna icke medgiva
frågans hänskjutande till riksdagen, uppenbarligen icke förelåg. Författningen
utfärdades nämligen den 14 mars 1941, alltså vid en tidpunkt då
riksdagen var samlad. Kungörelsen har för övrigt av vederbörande icke ens
ansetts vara av brådskande natur, vilket följer såväl därav, att de till grund
för densamma liggande framställningarna och! remissyttrandena avgåvos
under tiden 9 januari—12 februari 1941, som därav att den först trädde i
kraft mera än två veckor efter utfärdandet. Då den förevarande kungörelsen
sålunda såväl kunnat som bort underställas riksdagen, har utskottet funnit
sig ej kunna undgå att besluta anmärkning mot föredragande departementschefen,
statsrådet Wigforss, vilket utskottet får för riksdagen

anmäla.

Närvarande: Herrar Andersson i Ovanmyra, Holmström, Källman, Per Andersson, Herlitz,
Fredrik Ström, John Gustavson, Karl August Johanson*, Härdin, Albertsson*,
Elmgren*, Lindmark*, Andersson i Igelboda*, Nilsson i Göteborg*,
Arnemark, Spängberg och Larsson i Julita*, fru Björck och herr von Friesen*.

* Ej närvarande vid justeringen.

C.

Vid granskningen av statsrådsprotokollen har utskottet uppmärksammat
nedan omförmälda förhållande, som utskottet, utan att i anledning därav
besluta anmärkning enligt § 107 regeringsformen mot ledamot av statsrådet,
ansett sig böra bringa till riksdagens kännedom.

4

Konstitutionsutskottets memorial Nr 12.

I lagen den 1 juni 1894 angående tiden för allmänna författningars trädande
i kraft stadgas, att i Svensk författningssamling införd lag eller annan
allmän författning, i vilken icke blivit utsatt viss tid, varifrån den kommer
att gälla, eller av vars lydelse icke framgår, att den genast efter utfärdandet
länder till efterrättelse, skall träda i kraft fyra veckor efter den dag,
då lagen eller författningen, enligt därå meddelad uppgift, från trycket utkommit.
Vidare innehåller 4 § i kungörelsen den 4 januari 1928 angående
Svensk författningssamling en bestämmelse örn att författning bör, där ej
särskilda omständigheter till annat föranleda, från trycket utkomma å sådan
tid, att den kan vara vederbörande myndigheter tillhanda, innan författningen
träder i kraft.

En av konstitutionsutskottet vid föregående års lagtima riksdag företagen
granskning av de under år 1939 i Svensk författningssamling införda författningarna
gav bl. a. vid handen, att av de av Kungl. Maj:t under året utfärdade
författningarna endast omkring en fjärdedel trätt i kraft fyra veckor
eller senare från kungörandet. I de allra flesta fall hade däremot bestämts,
antingen att författningen skulle träda i kraft å viss dag, innan fyra veckor
förflutit från kungörandet, eller också att ikraftträdandet skulle äga rum
omedelbart, genast efter utfärdandet eller dagen efter den då författningen
enligt därå meddelad uppgift från trycket utkommit i Svensk författningssamling.
Vidare märktes ett betydande antal fall, i vilka författningarna antingen
i sin helhet eller i vissa delar skulle lända till efterrättelse från ett
datum före kungörandet.

Nämnda förhållande föranledde konstitutionsutskottet att i sitt dechargebetänkande
(nr 17) till föregående års lagtima riksdag uttala följande: »Vid
bedömandet av nu anförda uppgifter har utskottet icke förbisett, att ett särskilt
snabbt ikraftträdande eller en föreskrift om retroaktiv tillämpning understundom
påkallats av tungt vägande skäl. Den senare tidens omfattande
krislagstiftning ger i detta avseende åtskilliga exempel. I andra fall kan den
korta fristen eller bestämmelsen om retroaktivitet anses försvarlig av särskilda
anledningar, såsom att författningen väsentligen vänder sig till en jämförelsevis
trängre krets, att den icke berör enskildas rätt eller i varje fall icke
länder till inskränkning däri o. s. v. Likväl kvarstår ett betydande antal fall,
där de principer, som ligga till grund för de inledningsvis omförmälda författningsbestämmelserna,
icke tillbörligen iakttagits. Vid sådant förhållande
och som författningarnas utsändande tager en viss tid i anspråk, har utskottet
velat understryka önskvärdheten av att, där ej synnerliga skäl till annat
föranleda, författningarna vederbörligen kungöras i god tid före ikraftträdandet.
»

En av utskottet företagen granskning av de under år 1940 i Svensk författningssamling
införda författningarna ådagalägger, att utskottets nyss
åberopade uttalande icke lett till efterföljd. Sålunda trädde av de av Kungl.
Maj :t föregående år efter dechargebetänkandets framläggande utfärdade 680
författningarna (under hela året något över 1,000) endast omkring 100 (under

Konstitutionsutskottets memorial Nr 12.

5

hela året 140) i kraft fyra veckor eller mera efter kungörandet. I de allra
flesta fall bestämdes däremot, antingen att författningarna skulle träda i
kraft viss dag inom fyra veckor från kungörandet eller också att ikraftträdandet
skulle äga rum »omedelbart», »genast efter utfärdandet» eller dagen
efter den, då författningen »enligt därå meddelad uppgift från trycket
utkommit i Svensk författningssamling». I något över 100 fall (under hela
året 115) fastställdes en frist på 8—27 dagar och i omkring 120 fall (under
hela året 170) en frist på 2—7 dagar. I bortåt 300 fall (under hela året
500) skulle ikraftträdandet ske omedelbart eller dagen efter kungörandet.
Slutligen skulle närmare 70 författningar (under hela året 90) lända till
efterrättelse från ett datum före kungörandet. Även om, såsom konstitutionsutskottet
föregående år framhöll, ett snabbt ikraftträdande eller en retroaktiv
tillämpning av en författning någon gång kan påkallas av tungt
vägande skäl, visa emellertid de anförda siffrorna, att de principer, som
ligga till grund för de inledningsvis omnämnda författningsbestämmelserna,
icke tillbörligen iakttagits. Utskottet finner sig därför föranlåtet att ånyo understryka
betydelsen av att författningar, där ej synnerliga skäl till annat
föranleda, vederbörligen kungöras i god tid före ikraftträdandet, vilket utskottet
får för riksdagen

omförmäla.

Närvarande: Herrar Hallén, Andersson i Ovanmyra, Holmström, Per Andersson, Herlitz,
Fredrik Ström, John Gustavson, Karl August Johanson*, Anders Andersson*,
Hårdin, Albertsson*, Sven Hansson, Lindmark*, Andersso>n i Igelboda*,
Nordström, Mosesson*, Arnemark, Norén*, Spängberg och Gustafsson i
Bogla.

* Ej närvarande vid justeringen.

Stockholm den 16 maj 1941.

På konstitutionsutskottets vägnar:
HARALD HALLÉN.

Närvarande: Herrar Hallén, Andersson i Ovanmyra, Oscar Gottfrid Karlsson, Holmström,
Källman, Per Andersson, Herlitz, Fredrik Ström, John Gustavson, Härdin,
Sven Hansson, Bäckström, Nordström, Arnemark, Hällgren, Spängberg, Nilsson
i Norrlångträsk, Hoppe, Kgling och Gustafsson i Bogla.

Ej närvarande vid justeringen.

6

Konstitutionsutskottets memorial Nr 12.

Reservationer:

A. Vid särskilda punkter i utskottets memorial.

I.

Vid punkten B av herr Andersson i Igelboda, som ansett att utskottet icke
bort göra ifrågavarande anmärkning.

B. Reservationsvis framställda yrkanden.

a) Anmärkningsyrkanden enligt § 107 regeringsformen.

II.

(Protokoll över justitiedepartementsärenden.)
av herr Fredrik Ström, som anfört följande:

»Då enligt min mening ett flertal konfiskeringar utan rättegång av tryckta
skrifter varit stridande mot grundlagen och i övrigt till skada för landet har
jag ansett att anmärkning enligt § 107 regeringsformen bort av utskottet
göras mot de för åtgärderna ansvariga statsråden.»

III.

av herr k redrik Ström, som ansett, att utskottet bort besluta anmärkning
jämlikt regeringsformen § 107 mot regeringens medlemmar under granskningsåret
i anledning av såväl den bristande klarheten i som den sena
tidpunkten för vissa uttalanden gjorda av regeringen eller dess medlemmar
eller av regeringen omedelbart underställda organ i offentliga kommunikéer
eller annorledes.

IV.

av herr Mosesson, som med instämmande av herrar Hallén, Källman,
John Björck, Fredrik Ström och Spångberg samt fru Björck anfört följande:

»I en den 3 maj 1940 dagtecknad, till ''försvarsministern’ ställd skrift framförde
ett antal värnpliktiga följande klagomål:

Konstitutionsutskottets memorial Nr 12. •

''Undertecknade värnpliktiga, inkallade till förstärkt försvarsberedskap för
tjänstgöring å Kustflottans depå i Hårsfjärden, få härmed bringa till Försvarsministerns
kännedom följande.

Den 30 april blevo vi underrättade om, att Chefen för Kustflottan beordrat
oss att arbeta 1 maj precis som på en vanlig vardag. Den 1 maj kl. 7 på
morgonen gingo vi som vanligt till våra arbeten. Efter c:a 2 timmars arbete
blevo vi kallade till uppställning, varefter vakthavande officeren uppläste
följande order från Chefen för kustflottan:

»När Svenska folket i dag demonstrerar sin eniga vilja till försvar av landel,
visar Kfl. genom att bedriva övningar samma vilja i handling. Detta
skall uppläsas 1 maj vid övningarnas början.»

Sedan detta upplästs, fingo vi återgå till våra resp. arbeten, som bestodo
i rengöring, snickeriarbeten, mönjemålning, reparationsarbeten o. s. v. På
eftermiddagen beordrades vi till beklädnadsvård. Vi vilja framhålla, att vi
icke sysselsattes med övningar till försvar av landet.

Vi, som äro vana vid att fira 1 maj som folkets dag, vår egen dag, kunna
ej frigöra oss från den känslan, att vi utsatts för en oerhörd skymf samtidigt
som vår regerings föreskrifter blivit föremål för ett uppenbart trots.

Vi få härmed vördsamt anhålla, att en undersökning av det inträffade
måtte komma till stånd för vidtagande av åtgärder, så att en upprepning för
framtiden icke sker.’

Skriften, som inkom till försvarsdepartementet den 9 maj 1940, infördes i
departementschefens diarium.

Chefen för försvarsdepartementet anmodade genom remiss den 16 maj
1940 chefen för marinen att avgiva yttrande i ärendet. Chefen för marinen
lät i anledning härav höra chefen för kustflottan, som anförde:

''Innevarande års 1. maj firande hade på grund av det tillspetsade internationella
läget fått karaktären av en manifestation från alla lojala partier inom
svenska folket att stå eniga inför uppgiften att värna örn fosterlandets frihet.
Kustflottan deltog i denna folkyttring genom att bedriva övningar för stridsberedskapens
höjande, en åtgärd, som var så mycket mera nödvändig, som
den gångna stränga vintern medfört en avsevärd nedgång i denna. Med hänsyn
till den utrikespolitiska situationen ansåg jag varje dag, under vilken övningar
kunde utföras, såsom absolut erforderlig för att sätta kustflottan i stridsdugligt
skick. På grund av dessa förhållanden utfärdade jag i klagoskriften
omförmäld order samt anbefallde övningar den 1 maj enligt kflo H.Ö: 18/40.

Vad beträffar arbetena i land å Hårsfjärdens depå, där klagandena förmodligen
tjänstgöra, voro dessa inställda med undantag för de målarbeten,
som betingades av övningsprogrammets skjutövningar. Ombord utfördes de
obligatoriska rengöringsarbetena på fm., under det att em. var anslagen till
beklädnadsvård.

Det synes mig icke vara nödvändigt bemöta klagandenas uppfattning, att de
på grund av övningarna »utsattes för en oerhörd skymf». Motiven lör min
order örn dessa voro desamma, som förestavat regering och folk att å årets
1. maj giva ett uttryck åt viljan och behovet att stärka försvaret.’

° Konstitutionsutskottets memorial Nr 12.

Chefen för marinen, som åberopade vad chefen för kustflottan framhållit,
tilläde därutöver:

''Visserligen kunna rengöring och beklädnadsvård icke betraktas som övningar
av den art, som åsyftas i chefens för kustflottan order, men då, som
i detta fall, övriga i kustflottan ingående förband gingo till sjöss och bedrevo
övningar utan att få tillfälle till någon ledighet, skulle det icke varit tilltalande
att samtidigt medgiva en sådan förmån åt personalen vid Hårsfjärdens depå.’

Å akten finnes följande anteckning:

''Skall, enligt Statsrådet Skölds beslut i beredning 14/6 1940, ej föranleda
åtgärd. M. O. skriftligen underrättad härom 2% 1940. Westin.’ (Genom vanlig
s. k. byråskrivelse.)

(Vid akten finnes fogad en den 31 maj 1940 dagtecknad framställning av
chefen för kustflottan, vari denne hemställer, att chefen för marinen ville
införskaffa uppgift å ifrågavarande klagandes nummer och namn, enär klagomålen
ingivits på sätt — direkt till statsrådet — som står i uppenbar strid
mot av chefen för kustflottan med stöd av chefens för marinen skrivelse i
ämnet utfärdad order. Uppgiften skulle möjliggöra vederbörandes bestraffning
för orderbrott.

Chefen för marinen anhåller hos chefen för försvarsdepartementet ''örn
åtgärd’. Å framställningen finnes antecknat: ''Skall enligt Statsrådet Skölds
beslut i beredning 14/6 1940 ej föranleda åtgärd. Westin.’)

I anledning av chefens för försvarsdepartementet, statsrådet Sköld, underlåtenhet
att inför Konungen föredraga ovannämnda klagomål från vissa värnpliktiga
hava vi inom utskottet yrkat anmärkning mot nämnda statsrådsledamot.
»

Y.

(Protokoll över jordbruksärenden.)

av herrar Hallén, Herlitz, John Björck, Sylwan, Nolin, Nilsson i Norrlångträsk,
Hoppe och Sefve, som ansett, att utskottet bort anföra följande:

»Den 22 maj 1940 ingav bergsingenjören Ernst Rothelius, Stockholm, till
jordbruksdepartementet en ansökan av följande innehåll:

Hos Eders Kungl. Maj:t får undertecknad för ett under bildning varande
bolag göra nedanstående framställning, som därest densamma vinner nådigt
bifall och realiseras torde kunna bidraga till en praktisk lösning av ett högst
aktuellt problem, nämligen tillverkning av träkolsbriketter för gengasdrift
av bilar.

Metoden i fråga beskrives i bilagda exposé (Bil. 1).

Specifikation å kostnaderna för en anläggning, avsedd för framställning
av 5,000 ton träkolsbriketter per år vid Igelsta, Östertälje, bifogas (Bil. 2).
Kontrakt på hela denna kvantitet erhålles omedelbart med Kungl. Arméförvaltningens
Intendenturdepartement, som påyrkar, att leveransen skall börja
snarast möjligt.

För att kunna uppföra anläggningen och sätta den i drift erfordras ett
kapital av kronor 500,000:— och anhåller undertecknad, att Kungl. Maj:t

Konstitutionsutskottets memorial Nr 12.

9

täcktes bevilja dels ett statsbidrag å kronor 100,000:—• och dels ett lån å kronor
200,000:—. Resterande medel kronor 200,000:— kunna då anskaffas
genom bankföretag, under förutsättning att som säkerhet ställas bottenförlagsinteckningar
i anläggningen till samma belopp. Vid sådant förhållande
anhålles, att såsom säkerhet för statslånet godtagas förlagsinteckningar liggande
mellan 200,000:— och 400,000:— kronor.’

I skrivelse den 30 maj 1940 till jordbruksdepartementet anförde Aktiebolaget
Igelsta Trävaruaktiebolag:

’Vi bekräfta härmed, att vi på av Eder framställd begäran äro villiga lämna
Bergsingenjör E. Rothelius förlängd option till den 1 juli 1940, gällande
ifrågasatt vidare förhyrande av Igelsta Kolgård. Särskilt avtal av den 15/2 40
bestämmer tiden till den 1 juni 1940, som härigenom förlänges med ytterligare
en månad. Detta vårt medgivande gäller under förutsättning att vi
få fortsätta eller Rothelius övertager de mindre leveranser och försäljningar
av träkol, som för närvarande äro i gång.

Ävenså önska vi att priset på ribbved regleras så, att detsamma bättre
överensstämmer med gällande notering på ribbkol.’

Den 31 maj 1940 avgav statens industrikommission remissutlåtande i ärendet,
varvid bl. a. anfördes följande:

''Kommissionen, som tagit del av de försöksresultat, som erhållits vid bussdrift
med ifrågavarande briketter vid Stockholms spårvägar, har funnit, att
briketterna utgöra ett utmärkt bränsle för koleldade gasgeneratorer. Då försörjningen
med bilkol visat sig vara en under nuvarande förhållanden svårlöst
fråga, finner kommissionen det vara synnerligen önskvärt, att den planerade
tillverkningen av träkolsbriketter kommer till stånd. Anläggningens
produktion under det första året är avsedd att disponeras av Kungl, arméförvaltningen,
varjämte statens järnvägar och Stockholms spårvägar anmält
sig som köpare av de kvantiteter, som arméförvaltningen eventuellt icke behöver
taga i anspråk. Det synes därför vara ett statsintresse, att den vid
Igelsta ångsåg påbörjade anläggningen utan dröjsmål fullbordas.

Årsproduktionen skulle komma att uppgå till 5,000 ton, och det med köparna
avtalade försäljningspriset till 250 kronor per ton, medan framställningskostnaden
beräknats till 176 kronor per ton. Tillverkningen skulle alltså
enligt förslagsställarens kalkyler giva ett överskott första året av omkring
375,000 kronor. Med hänsyn härtill synes statsbidrag utan återbetalningsskyldighet
ej böra ifrågakomma.

Med stöd av det anförda får kommissionen i underdånighet tillstyrka att,
i den mån anläggningarna vid Igelsta fullbordas, statsmedel ställas till bolagets
förfogande intill ett belopp av tvåhundratusen kronor i form av lån
mot säkerhet med bästa rätt i förlagsinteckningar.’

Den 7 juni 1940 beslöt Kungl. Maj:t på föredragning av departementschefen,
statsrådet Pehrsson-Bramstorp, tilldela Rothelius dels statsbidrag å 100,000
kronor och dels statslån å likaledes 100,000 kronor under villkor att statsunderstöden
omedelbart överfördes på ett på föranstaltande av Rothelius bildat
aktiebolag med ändamål att tillverka och försälja träkol samt enligt den
så kallade licalitmetoden framställa träkolsbriketter och bedriva annan därmed
sammanhängande verksamhet.

För understödens tillgodonjutande föreskrev Kungl. Maj:t bl. a. att under
den tid bolaget åtnjöte statsunderstöd halva antalet ledamöter och supple -

10

Konstitutionsutskottets memorial Nr 12.

anter i styrelsen för bolaget skulle vara utsedda av statsrådet och chefen för
jordbruksdepartementet, som jämväl skulle utse en av de sålunda utsedda
ordinarie ledamöterna att vara styrelsens ordförande. Statslånet finge utanordnas,
sedan bolaget till säkerhet för lånet till statskontoret avlämnat dels
förlagsinteckningar i bolagets lösa egendom liggande mellan 200,000—300,000
kronor, dels ock vederbörlig skuldförbindelse innefattande jämväl åtaganden
i enlighet med vissa i Kungl. Maj:ts beslut givna bestämmelser. Under tiden
bolaget åtnjöte statsunderstöd skulle av bolagets produktion av träkolsbriketter
intill två tredjedelar hembjudås statsverket. Därest enighet om prissättningen
icke kunde ernås mellan bolaget oell vederbörande uppköpande
statsmyndighet, skulle frågan underställas Kungl. Maj :ts prövning och avgörande.
Av köpeskillingen för av statsverket inköpta briketter skulle viss av
Kungl. Maj:t efter förslag av bolagets styrelse fastställd procent gå i avräkning
å det bolaget tilldelade statsbidraget.

I till jordbruksdepartementet ingiven ansökan den 27 september 1940 anhöll
aktiebolaget Träkolsbriketter örn ytterligare statsunderstöd till belopp
av 150,000 kronor, varav hälften såsom bidrag med återbetalningsskyldighet
och hälften som lån mot förlagsinteckningar i bolagets lösa egendom liggande
mellan 300,000—400,000 kronor. För understödens tillgodonjutande
föreslog bolaget i tillämplig omfattning enahanda villkor och bestämmelser,
sorn de i Kungl. Maj:ts förberörda brev den 7 juni 1940 angivna, dock med
visst undantag.

Beträffande bolagets ovan nämnda avtal med arméförvaltningens infendenturdepartement
märkes bl. a. följande.

I avtalet elen 23 maj 1940 hade preliminär uppgörelse träffats om brikettleveranser
till ett fast pris av 250 kronor per ton. Tillverkningskostnaden
hade samtidigt angivits till 176 kronor per ton. I en ny kalkyl, daterad den
17 juni 1940, kom bolaget till en tillverkningskostnad å 232 kronor. I denna
till ver kningskalkyl vidtogs sedermera en ytterligare höjning, och försäljningspriset
kom upp till 340 kronor per ton.

Mellan bolaget och arméförvaltningens intendenturdepartement avslöts därefter
ett den 7 och 15 augusti 1940 daterat leveransavtal baserat på ett glidande
försäljningspris utgörande 34 öre per kg. briketter vid ett ribbvedspris
å 10 kronor per lin3 vid fabrik.

Jämlikt Kungl. Maj:ts cirkulärskrivelse den 12 juli 1940 med viss föreskrift
i fråga om upphandling och arbeten för statens behov överlämnades
detta avtal den 17 augusti 1940 till försvarsdepartementet samt remitterades
därefter till industrikommissionens prisbyrå. I till Kungl. Maj :t i försvarsdepartementet
den 20 september 1940 avgivet yttrande fann sig prisbyrån ej
kunna tillstyrka godkännande av leveranskontraktet i dess föreliggande skick.

Den 2 november 1940 blev ärendet av försvarsdepartementet för förnyat
utlåtande återremitterat till intendenturdepartementet, varefter nya förhandlingar
upptogos med bolaget. I skrivelse den 13 s. m. till chefen för jordbruksdepartementet
förklarade sig bolaget berett att sänka brikettpriset till
30 öre per kg. vid ett dagspris å ribbved i allmänna marknaden å 8 kronor
per lm3. Till detta medgivande fogade bolaget emellertid följande förbehåll.
»Då denna prissättning innebär en sänkning under det pris, som bolagets styrelse
ansett nödigt med hänsyn till bolagets ekonomiska trygghet, får A.B.
Träkolsbriketter, likaledes åberopande förda förhandlingar, förbehålla sig,

Konstitutionsutskottets memorial Nr 12.

11

att, därest bolaget genom denna prissänkning får svårigheter beträffande sin
likviditet eller eljest i ekonomiskt hänseende, svenska staten bereder bolaget
behövliga lättnader i fråga örn erläggande av ränta eller amortering på bolagets
lån hos svenska staten eller eventuellt ställer nödigt kapital till förfogande.
» Sedan avtal den 4 december träffats mellan chefen för jordbruksdepartementet
och bolaget om ytterligare statsunderstöd i form av aktieteckning
och statsbidrag avlät bolaget den 10 s. m. ny skxävelse i prisfrågan till
chefen för jordbruksdepartementet av följande lydelse. »Vid medgivandet örn
sänkning av brikettpriset till 30 öre var bolaget nödsakat fästa vissa villkor
om lättnad och eventuell hjälp i ekonomiskt avseende från statens sida, eftersom
prissänkningen innebär en minskning i de av bolagets styrelse såsom
nödiga ansedda inkomsterna för bolaget. Sedan nu svenska staten enligt preliminärt
avtal blir ägare till aktiemajoriteten 2/3 av bolagets aktier samt då
under allra sista tiden behovet av säkerhetsmarginal för bolaget i ekonomiskt
avseende ytterligare accentuerats får A.B. Träkolsbriketter föreslå att det preliminärt
överenskomna priset 34 öre fastställes.»

I anledning av återremissen den 2 november överlämnade arméförvaltningens
intendenturdepartement den 8 december 1940 dessa skrivelser till chefen
för försvarsdepartementet utan eget utlåtande i övrigt. Enligt uppgift från
intendenturdepartementet har därefter för dess vidkommande intet i ärendet
förekommit.

Den 4 december 1940 upprättades följande förslag till avtal mellan staten
och de dåvarande aktieägarna i bolaget, i avtalet kallade ''initiativtagarna’.

’§ 1-

Aktiekapitalet i A. B. Träkolsbriketter skall ändras sålunda, att aktiekapitalet
utökas genom att staten tecknar för 100,000:— kronor aktier till parikurs.
Aktiekapitalet skall alltså utgöra 150,000:— kronor.

Staten lämnar bolaget ytterligare understöd av 50,000: — kronor att utbetalas
på samma villkor, som gälla för i kungliga brevet av den 7 juni 1940 omförmälda
statsbidraget å 100,000 kronor, dock att statsbidraget å 50,000: —
kronor skall av bolaget börja amorteras på i punkt 10 i nämnda kungliga
brev föreskrivet sätt, först sedan statsbidraget å 100,000:— kronor till fullo
återbetalts.

§ 2.

Herrar Åslund och Nilsson gemensamt skola på bolagets tillverkning erhålla
en royalty av 0.3 öre per kg tillverkade briketter i åtta år från fabrikationens
igångsättande, vilken royalty dock i varje fall skall utgå intill dess bolaget
fabricerat sammanlagt 40,000 ton, dock icke för fabrikation över 40,000
ton, även om denna siffra nåtts före utgången av åttaårsperioden.

Svenska staten skall äga rätt att före den 1 januari 1942 av initiativtagarna
övertaga nom. 50,000:-— kronor aktier i bolaget till parikurs.

§ 3.

Intill dess royaltyn till fullo betalts skall följande gälla: Bolagets styrelse
består av sex ledamöter, varav tre, däribland ordföranden, utses av statsrådet
och chefen för jordbruksdepartementet och tre av initiativtagarna. Initiativtagarna
utse en revisor i bolaget och Svenska staten en revisor.

12

Konstitutionsutskottets memorial Nr 12.

§ 5.

Initiativtagarna förbinda sig en för alla och alla för en till följande:

b) Initiativtagarna skola på allt sätt bidraga till anskaffande av maskiner,
underhandlingar med utländska fabriker samt med ingenjör Tetmaier
eller annan utländsk expert, varmed de kunna hava förbindelser, samt överhuvud
taget göra allt vad på dem ankommer för att bolagets fabrikation skall
komma till stånd och fungera tillfredsställande. Härvid gäller den av direktör
Åslund lämnade utfästelsen jämväl för A. B. Matadorverken, som innehar
ensamförsäljningen för Sverige såväl för firman Carl Gasch, Cliodau,
som tillverkar brikettpressar, som firman Ignis-Huttenbau-Aktien-Gesellschaft,
Teplitz-Schönau, som tillverkar destillationsugnar.

c) Herrar Åslund, Nilsson och Rothelius bekräfta en för alla och alla för
en de utfästelser, som de lämnat i handling av den 22 oktober 1940 och som
lyder sålunda:

''Undertecknade bekräfta härmed

dels att den eventuella ersättning, som kan utgå till herrar H. Bergström,
Edvard Brehmer dier ingenjör Ernst Nordström för att A. B. Träkolsbriketter
skall kunna få använda sig av »licalit»-metoden, skall av oss en för alla
och alla för en helt betalas utan något krav mot A. B. Träkolsbriketter,

och dels att vi garantera att A. B. Träkolsbriketter utan hinder av »Licalit»,
Internationale Holzkohlen-Brikettierungs-Holding A. G., eller annan, kan och
far använda »licaIit»-meloden och -namnet vid sin fabrikation och försäljning.

Stockholm den 22 oktober 1940.

Richard Nilsson.

^ C. Åslund. Ernst Rothelius.

Den 6 december 1940 beslöt Kungl. Maj:t på föredragning av departementschefen,
statsrådet Pehrsson-Bramstorp, avlåta proposition (nr 82) till
riksdagen angående statens tecknande av aktier i Aktiebolaget Träkolsbriketter.
I propositionen redogjordes för det av Kungl. Maj.t den 7 juni 1940
avgjorda ärendet samt gavs en resumé av ovannämnda avtalsförslag.

Departementschefen anförde:

»I nuvarande krissituation är det uppenbarligen av största betydelse att
möjligheterna att inom landet framställa bränslen, som kunna ersätta bensin,
omsorgsfullt tillvaratagas. De briketter, som skola tillverkas av här ifrågavarande
bolag, äro avsedda för detta ändamål. Innan Kungl. Maj:t beviljade
de förut omnämnda understöden till bolaget å tillhopa 200,000 kronor inhämtades
yttrande i ärendet från statens industrikommission. I sitt yttrande
anförde kommissionen att denna, som tagit del av de försöksresultat, som erhållits
vid bussdrift med ifrågavarande briketter vid Stockholms spårvägar,
hade funnit att briketterna utgjorde ett utmärkt bränsle för koleldade gasgeneratorer
samt alt kommissionen funne det synnerligen önskvärt att den
planerade tillverkningen komme till stånd. Enligt kommissionens uppfattning
vore det ett statsintresse att den påbörjade anläggningen utan dröjsmål
fullbordades. Såsom framgår av vad bolaget anfört är det emellertid
för att verksamheten skall kunna igångsättas erforderligt alt statsmakterna
tillskjuta ytterligare kapital. Enligt bolagets uppgift erfordras ett belopp av
150,000 kronor, vilket bolaget hemställt skulle tilldelas bolaget dels såsom
bidrag och dels såsom lån. Vid övervägande av bolagets framställning har jag

Konstitutionsutskottets memorial Nr 12.

13

kommit till den uppfattningen att statsintressena i föreliggande fall bäst tillgodoses,
därest statens bistånd till bolaget får den formen, att staten ingår
såsom delägare i bolaget genom tecknande av aktier i detsamma. Det är
nämligen önskvärt, att staten i de fall, där den inträder såsom riskbärare,
också tillförsäkras rätt till viss andel i uppkommande vinst. Staten skulle
vidare få större möjligheter att kontrollera bolagets verksamhet samt utöva
det inflytande över densamma som må påkallas av statens intresse såsom
långivare och avnämare av bolagets produktion. Ett belopp av 100,000 kronor
torde böra insättas i bolaget av staten genom aktieteckning. De närmare
villkoren för aktieteckningen torde få bestämmas av Kungl. Majit. Återstoden
av bolagets behov av kapital torde kunna täckas genom att bolaget erhåller
ytterligare bidrag eller lån. Denna fråga torde jag framdeles få underställa
Kungl. Majits prövning. För teckning av aktier torde erforderligt belopp
böra utgå från det å riksstaten för innevarande budgetår uppförda reservationsanslaget
till Åtgärder för ökad användning av inhemskt motorbränsle
m. m. Det tecknade beloppet torde få bokföras å fonden för statens aktier
såsom helt avskrivet.

Under åberopande av det anförda hemställer jag, att Kungl. Majit måtte
föreslå riksdagen medgiva

att för teckning av aktier i Aktiebolaget Träkolsbriketter
ett belopp av 100,000 kronor må tagas i anspråk från det å
riksstaten för budgetåret 1940/41 uppförda reservationsanslaget
till Åtgärder för ökad användning av inhemskt motorbränsle
m. m.»

Andra särskilda utskottet yttrar i sitt utlåtande (nr 74) bl. a.:

»Enligt utskottets mening hade det varit önskvärt, örn Kungl. Majits ifrågavarande
förslag varit utrett på ett mera uttömmande och klargörande sätt.
Utskottet har likväl icke velat motsätta sig bifall till förslaget och får alltså
hemställa,

att riksdagen må medgiva, att för teckning av aktier i Aktiebolaget
Träkolsbriketter ett belopp av 100,000 kronor må
tagas i anspråk från det å riksstaten för budgetåret 1940/41
uppförda reservationsanslaget till Åtgärder för ökad användning
av inhemskt motorbränsle m. m.»

Sex utskottsledamöter avgåvo följande reservation:

»Den i förevarande proposition förebragta utredningen synes icke utskottet
vara så uttömmande och klargörande, att utskottet funnit sig kunna på
grundval av densamma tillstyrka bifall till Kungl. Majits ifrågavarande förslag.
Under den korta tid, som stått utskottet till buds, har utskottet icke
heller haft möjlighet att inhämta de kompletterande uppgifter, som synts utskottet
önskvärda för frågans bedömande. Med hänsyn härtill finner utskottet
sig böra hemställa,

att riksdagen må avslå Kungl. Majits ifrågavarande proposition.
»

En utskottsledamot avgav blank reservation.

14

Konstitutionsutskottets memorial Nr 12.

Departementschefen yttrade i riksdagsdebatten bl. a.:

’Då vederbörande ansökte om ett bidrag på 300,000 kronor i avsikt att
bilda ett bolag för att sätta i gång den verksamhet, som omnämndes i ansökan,
remitterades ärendet till industrikommissionen. Industrikommissionen,
som synade det hela, tillstyrkte ett belopp av 200,000 kronor, och vederbörande
tilldelades också detta belopp med villkor att Kungl. Majit skulle
få insätta vissa representanter i styrelsen. Därefter bildades bolaget. Huruvida
de naturaprestationer, som skola motsvara en viss del av aktiekapitalet,
representera det värde som angivits, kunde självfallet jordbruksdepartementet
inte undersöka, så länge bolaget icke var bildat. När industrikommissionen
avgav sitt yttrande innebar detta också, att det borde beviljas ett anslag
för denna verksamhet, därest ett bolag av berörd art bildades. Örn nu riksdagen
beslutar att staten skall ingå som aktieägare, skall alldeles självfallet
en undersökning vidtagas för att utröna, huruvida det kontant satsade beloppet
jämte de naturaprestationer, som gjorts, svara mot det uppgivna värdet.
De sakkunniga på området få bedöma riktigheten härav.’

’Då bolaget hade bildats och aktieägarna utsett styrelserepresentanter och
Kungl. Majit utsett sina representanter i styrelsen uppdrogs det åt styrelsen
att göra en utredning av hela ärendet, beträffande såväl platsen som anläggningen
i övrigt och alla erforderliga maskiner.’

Vid prövningen av bolagets framställning om ökat anslag menade vi, att
om staten i enlighet med myndigheternas tillstyrkande skulle satsa ytterligare
pengar, vöre det bättre att staten förvärvade ett större inflytande på
bolagets verksamhet. Visserligen hade staten redan bestämmanderätten inom
styrelsen, men bolagsstämman kunde ju kullkasta styrelsens beslut. Örn emellertid
staten blir aklieägare och innehar aktiemajoriteten, blir det ju möjligt
att även vid stämman tillgodose vad som ur statens synpunkt kan befinnas
önskvärt. Det har därför under tiden förts förhandlingar, huruvida företaget
skulle erhålla ett ytterligare bidrag — det gällde nu iöO.OOO kronor, medan
i våras bolaget begärde 300,000 kronor och 200,000 kronor beviljades. Av
beloppet på 150,000 kronor motiverades 50,000 kronor med de ökade kostnaderna.
Då vi som sagt kommo till den uppfattningen, att det vöre riktigare
att staten blev aktieägare, gällde det naturligtvis att förhandla med vederbörande
beträffande de villkor, varpå detta skulle genomföras. Därvidlag
gjorde sig nu, såsom brukar vara fallet, olika intressen gällande, och det
hela resulterade i den överenskommelse, som i korthet angivits.’

’Jag medger gärna att framställningen inte var så uttömmande, sorn riksdagen
kanske skulle lia önskat, men vi menade, att vi genom företagets styrelse
kunde tillhandahålla utskottet de upplysningar som utskottet ytterligare
behövde för att taga ståndpunkt till frågan. Det resultat, som vi kommo
till, är angivet i propositionen. Det är självfallet att örn riksdagen sätter
strängare villkor, får Kungl. Majit ta upp nya överläggningar med vederbörande
intressenter.’

’Det står angivet i propositionen att industrikommissionen tillstyrkt det
förut lämnade understödet. Det beviljades med återbetalningsskvldighet för
hela beloppet på 200,000 kronor i enlighet med industrikommissionens förslag.
Att icke industrikommissionen hörts beträffande frågan, huruvida staten
skall teckna aktier, beror på att jag ansett, att Kungl. Majit bör kunna
taga ståndpunkt till denna sak och förelägga riksdagen förslag därom. Anser
riksdagen, att staten icke bär teckna aktier i företaget, kan ju riksdagen
säga nej till förslaget.’1

1 I övrigt hänvisas beträffande riksdagsdebatten till riksdagens protokoll FK/20 och AK/21

Konstitutionsutskottets memorial Nr 12. 18

I riksdagens skrivelse den 19 december 1940 (nr 93) i anledning av förevarande
proposition yrkades bl. a.:

''Enligt riksdagens mening hade det varit önskvärt, om Kungl. Maj:ts ifrågavarande
förslag varit utrett på ett mera uttömmande och klargörande sätt.
Riksdagen har likväl icke velat motsätta sig bifall till förslaget, men förutsätter,
att Kungl. Maj:t innan medlen disponeras för det av Kungl. Maj:t här
avsedda ändamålet verkställer den ytterligare utredning i ärendet, som synes
vara av omständigheterna påkallad. Under åberopande av vad sålunda
anförts får riksdagen anmäla, att riksdagen medgivit, att för teckning av aktier
i Aktiebolaget Träkolsbriketter ett belopp av 100,000 kronor må tagas i
anspråk från det å riksstaten för budgetåret 1940/41 uppförda reservationsanslaget
till Åtgärder för ökad användning av inhemskt motorbränsle m. m.’

Den 14 februari 1941 beslöt Kungl. Majit på föredragning av departementschefen,
statsrådet Pehrsson-Bramstorp,

dels godkänna ovan intagna avtal mellan svenska staten och aktieägarna
i aktiebolaget Träkolsbriketter rörande statens medverkan i bolaget och villkoren
härför, dock med följande ändrade lydelse av § 2 första stycket:

§ 2.

Herrar Åslund och Nilsson gemensamt skola på bolagets tillverkning erhålla
en royalty av 0.15 öre per kg tillverkade briketter i åtta år — med nedan
angiven inskränkning — från fabrikationens igångsättande, vilken royalty
i varje fall skall utgå intill dess bolaget fabricerat sammanlagt 40,000 ton,
dock icke för fabrikation utöver 40,000 ton, även om denna siffra nåtts före
utgången av åttaårsperioden. Den sålunda utgående royaltyn skall emellertid
tillföras bolaget intill dess bolaget härigenom erhållit ett belopp av elvatusentvåhundrafemtio
(11,250) kronor, varefter utgående royalty utbetalas till
herrar Åslund och Nilsson,

dels ock bemyndiga chefen för jordbruksdepartementet bl. a. att till ett nominellt
belopp av etthundratusen (100,000) kronor för Kungl. Majit och kx-onan
teckna aktier i aktiebolaget Träkolsbriketter. Vidare fann Kungl. Majit
gott tilldela aktiebolaget Träkolsbriketter ett ytterligare statsbidrag å femtiotusen
(50,000) kronor.

I statsrådsprotokollet meddelas bl. a., att efter riksdagens i anledning av
Kungl. Majits proposition nr 82 till 1940 års urtima riksdag fattade beslut
ytterligare underhandlingar förts med aktiebolaget Träkolsbriketter.

•i*

Vid beredning av E. Rothelius’ ansökan örn statsbidrag bär yttrande ej inhämtats
från annan myndighet än statens industrikommission. Med hänsyn
till ärendets karaktär och omfattning förefaller naturligt att jämväl andra
myndigheter bl. a. ingenjörsakademien blivit hörda. I propositionen är industrikommissionens
yttrande och andra för sakens bedömande väsentliga
omständigheter endast ofullständigt återgivna. Med den ställning industri -

16

Konstitutionsutskottets memorial Nr 12.

kommissionen intog beträffande understödsformen, understödsbeloppet och
kravet på säkerhet förutsatte kommissionen uppenbarligen att staten borde
träda emellan endast som långivare men ej som risktagare. Genom sitt beslut
den 7 juni 1940 frångick Kungl. Majit detta ställningstagande utan att verkställa
annan därav påkallad utredning rörande företagets ekonomiska förutsättning.
Dylik utredning förutsattes i stället skola i efterhand företagas av
de av Kungl. Majit utsedda styrelseledamöterna. Härigenom ikläddes staten
uppenbara risker samtidigt som de fördelar, som statens bort intaga i
egenskap av förlagsgivare, icke blevo tillvaratagna. Av samma anledning försattes
de av Kungl. Majit utsedda styrelseledamöterna vid de uppgörelser de
i olika hänseenden hade att träffa i en ogynnsam förhandlingsställning. Ej
heller i samband med Kungl. Majits senare beslut den 6 december 1940 angående
teckning av aktier företogs någon egentlig utredning rörande företagets
ekonomiska förutsättningar. Sedan föregående beslut hade likväl vägande
anledningar härtill förekommit såväl beträffande omständigheterna
vid bolagets bildande, bolagets ökade finansieringsbehov, initiativtagarnas
anspråk på royalty som den svävande frågan om prissättningen av bolagets
brikettleveranser till arméförvaltningen.

På grund av vad sålunda anförts har utskottet funnit sig böra besluta anmärkning
mot föredragande departementschefen, statsrådet Pehrsson-Bramstorp,
vilket utskottet får för riksdagen

anmäla.»

VI.

(Protokoll över folkhushållningsärenden den 28 juni 1940.)

av herrar Holmström, Herlitz, Nolin och Sefve, som anfört:

»Den 28 juni 1940 utfärdade Kungl. Maj:t kungörelse (nr 650) angående
reglering av importpriserna å stenkol och koks m. m. De grundläggande bestämmelserna
i kungörelsen är o av följande lydelse:

’1 §•

Inom statens bränslekommission skall inrättas en särskild clearingkassa
för reglering på sätt i denna kungörelse stadgas av importpriserna å stenkol,
koks och kolbriketter.

Vad i kungörelsen stadgas skall icke gälla varuparti, som införes till riket
under sådana förhållanden, att jämlikt kungörelsen den 15 september 1939
(nr 653) angående reglering av införseln av stenkol och koks m. m. tillstånd
till införseln icke erfordras.

2 §■

För prisregleringens genomförande fastställer bränslekommissionen avräkningspriser
å de i 1 § angivna varuslagen, eif svensk hamn.

Konstitutionsutskottets memorial Nr 12. 17

Avräkningspriserna skola fastställas för viss bestämd tidsperiod, dock att
bränslekommissionen skall äga att, när förhållandena därtill föranleda, företaga
ändring i prissättningen före den angivna tidsperiodens utgång.

Avräkningspriserna böra i möjligaste mån fastställas så, att vad som beräknas
skola jämlikt bestämmelserna i 3 § första stycket utbetalas från clearingkassan
motsvarar vad som beräknas komma att jämlikt samma författningsrum
till kassan inflyta.

3 §•

Det åligger den, som importerar vara, som i 1 § sägs, till lägre pris eif
svensk hamn än gällande avräkningspris, att till clearingkassan betala skillnaden.
Den som importerar sådan vara till högre kostnad än avräkningspriset
är berättigad att från clearingkassan erhålla gottgörelse för det överskjutande
beloppet. Det ankommer på bränslekommissionen att fastställa det belopp
importören har att betala till eller erhålla fran kassan. Vid beloppets
fastställande skall hänsyn ej tagas till sådan kostnad i samband med importen,
som prövas ej hava varit erforderlig.

Då ansökan ingives till bränslekommissionen örn tillstånd att till riket införa
varan, skall därvid fogas en förbindelse av importören att till clearingkassan
vid anfordran betala det belopp, varmed importkostnaden må understiga
avräkningsvärdet.

4 §•

Därest vid regleringens upphörande överskott föreligger hos clearingkassan,
skall detta inlevereras till statsverket genom insättning å statsverkets
checkräkning i riksbanken för statskontorets räkning.’

Vi sakna anledning att ur saklig synpunkt bedöma den av Kungl. Maj:t
vidtagna åtgärden, som åsyftar åstadkommande av prisutjämning med avseende
på vissa viktiga förnödenheter. Däremot anse vi, att ur konstitutionell
synpunkt erinringar kunna göras mot densamma.

Sedd ur konstitutionell synpunkt innebär den genom kungörelsen anordnade
clearingen (se särskilt 3 §), att utan riksdagens samtycke en pålaga lägges på
vissa importörer, och att, likaledes utan riksdagens samtycke, de på sådant
sätt influtna medlen användas till subventioner åt andra importörer. Det kan
då med skäl frågas, huru åtgärden kan förenas med regeringsformens stadgande!
dels om riksdagens makt över skatter, allmänna avgifter och andra
pålagor (regeringsformen 57, 60 och 73 §§), dels om dess makt över statsutgifterna.

Det kan icke med fog göras gällande, att riksdagen i själva verket givit
Kungl. Maj:t ett bemyndigande, som täckte den ifrågavarande åtgärden.
Bemyndigandet skulle i så fall inneslutas i de uttalanden, som av 1939 års
urtima riksdag gjordes med anledning av Kungl. Maj:ts proposition nr 15
ang. reglering av prisbildningen på stenkol m. m.; riksdagen gav här sitt
godkännande aV en av Kungl. Majit framlagd plan för astadkommande av

Mildrig till riksdagens protokoll 1941. 5 sami. 2 avd. Nr 12. 2

18

Konstitutionsutskottets memorial Nr 12.

viss prisreglering på nämnda område. Det är emellertid att märka att det
här var fråga om en på avtalsmässig väg, med begagnande av ett av riksdagen
anvisat anslag, åstadkommen reglering. Vad i sådant sammanhang uttalades
kan ej åberopas som stöd för en nio månader senare tvångsvis genomförd
reglering.

Det kan icke heller påstås, att de nyss åberopade stadganden, som regeringsformen
innehåller till skydd mot medborgarnas belastande genom ensidiga
åtgärder av Kungl. Maj:t, skulle sakna tillämpning av den grund, att
vad som på sådant sätt inflyter avsetts att åtminstone i huvudsak användas
till subventionerande av andra medborgare. På sätt påvisats i en vid innevarande
riksdag i första kammaren väckt motion nr 221, är en sådan tankegång
helt främmande för regeringsformen. Det är också uppenbart, att den
skulle leda till de mest äventyrliga konsekvenser, om den vunne erkännande.

Det torde slutligen böra framhållas — likaledes under hänvisning till nyssnämnda
motion — att Kungl. Maj:ts ifrågavarande åtgärd icke kan ur konstitutionell
synpunkt rättfärdigas med åberopande av att, då Kungl. Maj:t
anses befogad att meddela importförbud, Kungl. Majit också skulle vara
oförhindrad att såsom villkor för erhållande av importlicens stadga exempelvis
fullgörandet av ekonomiska prestationer till staten. Den rätt att stadga
importförbud, som kan tillkomma Kungl. Majit, sträcker sig icke så
långt. Det är ju också uppenbart, att om så vore fallet riksdagens makt över
tullarna vore illusorisk.

Vi förbise icke, att det i tider sådana som de nuvarande understundom
kan vara nödvändigt, att Kungl. Majit riksdagen oåtspord vidtager en åtgärd
som egentligen skulle ankomma på riksdagens godkännande. Ett sådant läge
synes emellertid i förevarande fall ej hava varit för handen. Frågan väcktes
redan genom en framställning av industrikommissionen den 20 mars
1940. Örn departementschefen i god tid övervägt, huruvida åtgärder i angiven
riktning kunde bliva behövliga, hade det, så vitt vi kunnat bedöma, väl
låtit sig göra att, innan riksdagens arbeten avslutades, underställa frågan
dess bedömande.

På grund av vad nu anförts hava vi yrkat, att utskottet jämlikt 107 § regeringsformen
skulle göra anmärkning mot föredragande departementschefen
statsrådet Eriksson.»

VII.

(Protokoll över folkhushållningsärenden.)

av herr Herlitz, som anfört:

»Enligt kungörelserna den 21 mars 1940 (nr 160) angående reglering av
handeln med kaffe och te, den 9 april 1940 (nr 191) angående reglering av
handeln med socker, den 10 maj 1940 (nr 318) angående reglering av handeln
med margarin och vissa andra fettvaror, den 10 maj 1940 (nr 320) angående
reglering av handeln med tvål och såpa samt vissa andra tvätt- och
rengöringsmedel, den 19 augusti 1940 (nr 794) angående reglering av han -

Konstitutionsutskottets memorial Nr 12.

19

deln med stenkol och koks m. m., den 31 augusti 1940 (nr 795) angående reglering
av handeln med vissa kraftfodermedel, den 31 augusti 1940 (nr 809)
angående reglering av brödsädsförbrukningen, den 13 september 1940 (nr
841) angående reglering av handeln med smörjmedel, den 4 oktober 1940
(nr 858) angående reglering av fläskförbrukningen, den 6 december 1940
(nr 976) angående reglering av handeln med ris och risgryn, den 13 december
1940 (nr 999) angående reglering av handeln med fodersäd, den 20 december
1940 (nr 1028) angående reglering av handeln med matfett och den
20 december 1940 (nr 1029) angående reglering av handeln med vissa fettråvaror
m. m. åligger det yrkesmässig tillverkare eller försäljare av i kungörelserna
angivna varor att i närmare angiven utsträckning tillhandahålla
vederbörande krisorgan vissa uppgifter angående rörelsen. Vidare stadgas
bl. a., att den, som underlåter att efterkomma sådan uppgiftsskyldighet, skall
vara förfallen till böter, från och med 15 till och med 300 kronor. Länsstyrelse
äger ådöma böter, som nu sagts. — Samtliga dessa författningar hava
utfärdats på folkhushållningsdepartementets föredragning.

Såsom bekant gäller i vår rätt den regeln, att straff skola ådömas av allmän
domstol. Man har ansett det angeläget, att de ur olika synpunkter ömtåliga
frågorna örn straffansvar prövas i rättegångsväg, med de särskilda garantier
för en ur rättssäkerhetssynpunkt tillfredsställande prövning som denna
ordning erbjuder. Då man avvikit från denna grundsats, har det regelmässigt
varit av särskilda skäl. Då exempelvis K. B. har att utdöma straff
för vissa förseelser enligt taxeringsförordningen (144 § jämförd med 142 §),
är det fråga om förseelser, som endast medföra mycket låga böter. Utredningen
torde också i regel vara synnerligen enkel. Någon straffmätning ifrågakommer
ej heller; bötesbeloppet är fixerat (25 kronor); jfr k. prop. 1927:
210 s. 285.

Då nu, i viss anslutning till taxeringsförordningen, K. B. satts att döma
över förseelser, som i viss mån äro att jämföra med dem som avses i nämnda
förordning, har emellertid K. B. tillagts en funktion av betydligt mera
maktpåliggande beskaffenhet. Det föreligger en betydande marginal mellan
bötesmaximum och bötesminimum. Det blir sålunda fråga om en ganska
vittgående straffmätning, därvid det ankommer på K. B. att efter straffrättsliga
principer bedöma brottets svårhetsgrad och graden av skuld. Detta är en
för länsstyrelserna ganska främmande uppgift. Jag vill icke bestrida, att det
möjligen kunde befinnas lämpligt att i större utsträckning än hittills skett
åt K. B. anförtro uppgiften att utdöma straff för förseelser, som nära sammanhänga
med förvaltningens verksamhet; jag förbiser ej heller att K. B. i
andra lägen bar att träffa avgöranden, som kännbart beröra enskild rätt.
Men en oeftergivlig förutsättning för en sådan överflyttning bör vara, att
garantier skapas för en utredning, som ur rättssäkerhetssynpunkt till fullo
motsvarar den som åstadkommes i rättegångsmål. Några sådana garantier
hava emellertid icke genom de nu ifrågavarande författningarna skapats.

På grund av vad nu anförts bar jag yrkat att utskottet jämlikt 107 § regeringsformen
skulle göra anmärkning mot departementschefen statsrådet
Eriksson.»

20

Konstitutionsutskottets memorial Nr 12.

Till.

av herr Herlitz, som anfört:

»Vid granskningen av statsrådsprotokollen har utskottet sökt bilda sig en
översikt över den ledning av kristidskommissionernas verksamhet som från
Kungl. Maj:ts sida blivit utövad. Särskilt har utskottet i sådant syfte tagit
del av folkhushållningsdepartementets protokoll. Det är därför i synnerhet
iakttagelser från detta departement som kunna framläggas; så vitt jag
kunnat finna, har emellertid förhållandet i stort sett gestaltat sig på samma
sätt inom andra departement.

I första hand bestämmas kommissionernas uppgifter och befogenheter av
de för dem utfärdade, i Svensk författningssamling publicerade instruktionerna.
Dessa angiva emellertid endast i allmänna ordalag, vad som ankommer
på kommissionerna. Särskilt lämna de intet omedelbart stöd för åtgärder, som
på ett eller annat sätt ingripa i de enskildes rätt och frihet. Vad kommissionerna
i dylikt hänseende kunna åtgöra, beror av särskilda av Kungl. Maj:t
meddelade föreskrifter. Sådana föreskrifter hava också meddelats i synnerlig
omfattning. Särskilt hava de tagit sig den formen, att då genom kungörelser
örn beslag eller »regleringar» de enskildes förfoganderätt över dem
tillhöriga varor på ett eller annat sätt begränsats, därtill knutits det förbehållet,
att de må förfoga över dem enligt vad vederbörande kommission
bestämmer. Det heter t. ex. att införsel utan hinder av införselförbud får
äga rum efter licens av en kommission, att man får förfoga över beslagtagna
varor i den ordning och på de villkor en kommission bestämmer o. s. v. I
och för sig innebära dessa författningar, att sedan Kungl. Majit bestämt, att
vissa i dem angivna varor skola vara underkastade regleringar, det ankommer
på vederbörande kommission att fullt självständigt genomföra regleringarna.
Man kunde förmoda, att Kungl. Majit skulle, vid sidan av författningarna,
meddela närmare föreskrifter om huru regleringarna skola genomföras.
Men endast i sällsynta undantagsfall förekomma beslut av sådant innehåll
i statsrådsprotokollen. Såsom exempel kan anföras Kungl. Majits beslut
angående brödsädsregleringen den 31 augusti 1940 sådant det återgives i statsrådsprotokollet:
’I enlighet med föredragandens av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan behagar Hans Majit Konungen uti ärendena Ilo)—5:o)

fatta det beslut, som vid varje ärende finnes antecknat.---5:o). I

skrivelse den 27 augusti 1940 har statens livsmedelskommission gjort framställning
örn reglering av brödsädsförbrukningen m. m. Kungl. Majit förordnar
att kungörelse angående reglering av brödsädsförbrukningen av den lydelse
bilaga vid detta protokoll utvisar (S. F. S. nr 809) skall i vanlig ordning
utfärdas.’ Kommissionerna hava sålunda i regel inga andra gränser för
sina befogenheter och sitt ansvar än dem som framgå av de allmänna författningarna.

Detta innebär, att en mångfald spörsmål av den mest fundamentala betydelse
för folkhushållningen helt undandragas regeringens avgörande och
ansvar och läggas under kommissionernas. Det är sålunda de som hava att

Konstitutionsutskottets memorial Nr 12.

21

avgöra, i vilken omfattning licensgivning och tillstånd i andra former (t. ex.
genom ransonering) skall meddelas. De bestämma t. ex., i vilken utsträckning
export av en viss vara skall få äga rum, eller hur sträng hushållning som
— med hänsyn till möjligheterna för produktion inom landet och import
samt till föreliggande behov o. s. v. — skall genomföras med en vara på vilken
knapphet råder. Det ankommer på dem att fritt väga mot varandra de
anspråk som från skilda håll resas på sådana förmåner, över vilka de råda,
från konkurrerande exportörer och importörer, från skilda medborgargrupper
eller näringsgenar, som äro i behov av en under ransonering ställd vara,
o. s. v. De hava bl. a. att avgöra, i vad mån handeln med en viss vara skall
förbehållas en viss organisation. Och i den mån staten för sådant ändamål
eller för något annat därmed jämförligt träder i samarbete med en organisation,
är det ej Kungl. Majit utan kommissionen, som avgör, huru detta samarbete
skall gestaltas. Den allmänt förekommande befogenheten att föreskriva
ordning och villkor för överlåtelser ger åt kommissionerna möjlighet att
i många olika hänseenden ingripa reglerande, så t. ex. med avseende på priser.
De former, i vilka medborgarna hava att hänvända sig till myndigheterna
för erhållande av olika slags tillstånd m. m., och formerna för sådana ansökningars
prövning bero likaledes helt av kommissionerna.

Det ligger i öppen dag, att regeringen ingalunda kan i enskildheter taga
ståndpunkt till folkhushållningens mångahanda problem; ett betydande mått
av handlingsfrihet och ansvar måste ges åt kommissionerna. Det måste
särskilt vara möjligt för dem att snabbt genomföra ändringar i vidtagna
dispositioner. Men detta utesluter icke, att regeringen kunde i väsentligt större
omfattning än nu sker angiva allmänna riktlinjer för den politik kommissionerna
hava att bedriva; bestämmandet av sådana riktlinjer torde få anses
tillhöra den ledning, som bör ankomma på den ansvariga regeringen. Vad
ovan anförts innefattar en antydan örn åtskilliga spörsmål, som sålunda bort
kunna göras till föremål för avgöranden av Kungl. Majit — låt vara med möjlighet
till avvikelser i särskilda fall eller i oförutsedda lägen. Mången gång
skulle beslutet säkerligen kunna erhålla den enkla formen, att Kungl. Majit
förklarar en av vederbörande kommission framlagd plan i huvudsak skola
lända till efterrättelse.

Det måste visserligen förutsättas, att vid sidan av de beslut, som redovisas
i statsrådsprotokollen, formlösa förbindelser upprätthållas mellan regeringen
och kommissionerna, i det att regeringens ledamöter under hand antingen
på framställning från kommissionerna godkänna de riktlinjer, som
dessa hava för avsikt att fullfölja, eller konkreta åtgärder de ämna vidtaga,
eller också självmant ingripa med direktiv och anvisningar. Men i den mån
sådana för svensk statsrätt främmande föranstaltningar förekomma, medföra
de icke, att ansvaret lägges där det bör läggas, d. v. s. hos regeringen. De
äro för det första formellt sett utan betydelse; de rubba icke heller det förhållandet,
att inför allmänheten kommissionerna framstå såsom till väsentliga
delar ensamma ansvariga för krispolitiken.

Bihang till riksdagens protokoll 1941. 5 sami. 2 avd. Nr 12.

3

22

Konstitutionsutskottets memorial Nr 12.

Kravet på att regeringen tager det fulla ansvaret för krispolitiken kan måhända
i närvarande läge synas mindre betydelsefullt. Men skulle svårare förhållanden
inträda —- i det att en eller annan gren av kristidshushållningen
råkar i allvarliga svårigheter — är det av stor vikt om ansvaret för den politik,
som regeringen bort leda — och som den väl också delvis, låt vara blott
under hand, lett — också håres av regeringen.

På grund av vad nu anförts har jag yrkat att utskottet jämlikt 107 § regeringsformen
skulle göra anmärkning mot vederbörande statsråd.»

b) Yrkanden om omförmälanden.

IX.

av herrar Hallén, Andersson i Ovanmyra, Per Andersson, John Björck, Bror
Nilsson, Andersson i Igelboda, Nilsson i Norrlångträsk, Sefve och Gustafsson
i Bogla, som, med anslutning i huvudsak till de synpunkter som anförts i herr
Herlitz’ under punkten VIII upptagna reservation, ansett att det i denna reservation
berörda förhållandet bort göras till föremål för en omförmälan till
riksdagen.

X.

av herr Nilsson i Göteborg, som med instämmande av herrar John Björck,
Karl August Johanson och Spångberg ansett, att utskottet bort göra följande
omförmälan:

»En granskning av en inom utskottet utarbetad sammanställning av uppgifter
angående de till ledamöter, befattningshavare m. fl. inom de centrala
krisorganen utgående, av Kungl. Majit fastställda arvoden ger vid handen,
att arvoden för fullgörande av inbördes likvärdiga arbetsuppgifter kunna
variera med förhållandevis stora belopp utan att särskilda skäl för en sådan
ojämnhet synas kunna åberopas. Vidare har utskottet uppmärksammat vissa
fall, där uppgifternas art och omfattning icke gärna kunnat motivera
så högt tilltagna arvoden som de av Kungl. Majit fastställda. Ofta nog borde
— såsom redan 1940 års lagtima riksdag framhållit (skrivelse nr 11) —
en tillämpning av kommittékungörelsens bestämmelser för sakkunniguppdrag
kunnat bereda skälig gottgörelse för det utförda arbetet. För ernående
av mera tillfredsställande förhållanden på förevarande område hade en allmän
översyn bort företagas från Kungl. Majits sida, vilket utskottet funnit
böra för riksdagen

omförmälas.»

Stockholm 1941. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.

411846