Jordbruksutskottets utlåtande Nr 48.

1

Nr 48.

Ankom till riksdagens kansli den 16 maj 1941 kl. 4 e. m.

Utlåtande i anledning av väckta motioner angående ändring av
gällande bestämmelser rörande arrendevillkoren för
krono- och andra av det allmänna ägda arrendehemman
m. m.

(2:a avd.)

Jordbruksutskottet har till behandling i ett sammanhang förehaft följande
inom riksdagen väckta, till utskottet hänvisade motioner, nämligen:

1) I: 167 av herr Löfvander m. fl. och II: 222 av herr Pettersson i Dahl
m. fl., likalydande, vari hemställts, att riksdagen ville besluta sådan ändring
av bestämmelserna rörande arrendevillkoren för krono- och andra av
det allmänna ägda arrendehemman, varigenom vid missväxt modifikationer
i fråga örn arrendet skulle kunna medgivas på sätt i motionerna anförts;
samt

2) II: 221 av herrar Birke och Thorell, vari föreslagits, att riksdagen måtte
besluta att i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa om utredning i syfte att
ernå en efter nuvarande starka förändringar i priset på jordbruksprodukter
mera lämplig bestämning av de arrenden som skola erläggas av arrendatorer
av viss kronogendom.

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för dessa framställningar, får
utskottet hänvisa till motionerna.

Utskottet har i vederbörlig ordning införskaffat utlåtanden över samtliga
ifrågavarande motioner från kammarkollegiet och domänstyrelsen samt över
de likalydande motionerna I: 167 och II: 222 jämväl från egnahemsstyrelsen.

Till ledning vid bedömandet av de i motionerna avhandlade frågorna vill
utskottet giva följande redogörelse.

Kronans jordbruksegendomar skola jämlikt § 77 regeringsformen förvaltas
efter de grunder riksdagen därom föreskriver. I enlighet med nämnda
stadgande har riksdagen tid efter annan efter framställning av Kungl. Maj:t
antagit författningar rörande grunderna för förvaltningen av berörda egendomar,
lämpade efter förhållandena vid de olika tider författningarna tillkommit.
Nu gällande författning i ämnet är förordningen den 22 juni 1934
(nr 320) angående grunder för förvaltningen av viss kronoegendom, vilken
äger tillämpning å utarrenderingar verkställda efter ingången av år 1935.
Nämnda förordning ersatte bestämmelserna i kungörelsen den 4 juni 1908
(nr 52) angående förändrade grunder för förvaltningen av kronans jord Bihang

till riksdagens protokoll 1941. 10 sami. Nr 48. 1

2

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 48-

bruksdomäner, som fortfarande äger tillämpning å det icke obetydliga antal
ännu gällande arrendeavtal, som slutits före den 1 juli 1932. Enligt båda författningarna
skall, då utarrendering förestår av jordbruksegendom, företagas
arrendeuppskattning, därvid skall upprättas beskrivning över egendomen
ävensom uppgöras förslag till sättet för dess utarrendering samt till den arrendeavgift
och de villkor i övrigt, emot vilka densamma bör upplåtas. Sådan
uppskattning verkställes av en nämnd bestående av domänintendenten samt
två uppskattningsmän. Domänstyrelsen fastställer med stöd av arrendeuppskattningen
jämte övriga tillgängliga upplysningar de villkor, under vilka utarrenderingen
bör ske. Enligt mom. 10 :o i 1908 års kungörelse skall arrendeavgiften
alltid vara utsatt i penningar. Denna bestämmelse ändrades genom
kungörelsen den 10 juni 1932 (nr 186) örn ändrad lydelse av mom. 10:o förenämnda
kungörelse nr 52/1908. Enligt sistnämnda författning, som trädde
i kraft den 1 juli 1932, skall arrendeavgiften vara utsatt till hälften i penningar
och till hälften i en eller flera av de persedlar, som upptagas i länets
markegångstaxa, att lösas med penningar efter senast fastställda pris enligt
litt. A i markegångstaxan. Motsvarande föreskrift finnes intagen i 12 § i 1934
års förordning. Avgiften skall för varje arrendeår erläggas på sätt domänstyrelsen
bestämmer under uppbördstermin från och med den 1 till och med
den 14 mars det kalenderår, då arrendeåret utlöper.

Såsom nyss nämnts skulle arrendet för kronans jordbruksegendomar jämlikt
1908 års kungörelse vara helt utsatt i penningar. För de arrendatorer, vilkas
kontrakt grundade sig på uppskattningar, som verkställts under den av
förra världskriget föranledda högkonjunkturen och som därigenom försatts i
svårigheter att fullgöra ingångna förbindelser, föreskrevos genom kungörelsen
den 18 juni 1926 (nr 261) vissa lättnader i arrendevillkoren genom nedsättning
av arrendet. Lindringarna kunde medgivas i vart särskilt fall efter därom gjord
ansökning. Liknande föreskrifter gåvos i kungörelserna den 10 mars 1933
(nr 79) och den 15 juni 1934 (nr 280).

Vidare må erinras, att Kungl. Majit vid upprepade tillfällen bemyndigat
domänstyrelsen att under vissa villkor i avseende å räntebetalning och säkerhet
bevilja anstånd med erläggande av arrendeavgifter för utarrenderade
kronoegendomar. Senast har Kungl. Majit sålunda den 16 februari 1940 bemyndigat
domänstyrelsen att bevilja anstånd till av styrelsen bestämd dag,
dock ej längre än till den 1 november 1940, med betalning av högst en fjärdedel
eller, i särskilda fall, hälften av under samma år förfallande arrendeavgifter
för utarrenderade kronodomäner, under villkor att arrendator å belopp,
som icke inom kontraktsenlig tid guldits, erlägger ränta från förfallodagen,
tills full betalning sker, efter en räntefot av 4 procent för år ävensom
för betalningens behöriga fullgörande till såväl resterande arrendeavgäld som
ränta därå ställer till vederhäftigheten styrkt borgen eller annan säkerhet,
som av domänstyrelsen godkännes.

Vad angår de ecklesiastika fastigheterna innehåller gällande ecklesiastika
boställsordning den 30 augusti 1932 (nr 400) ingen föreskrift därom att viss

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 48.

3

del av arrendeavgiften för de av pastoraten förvaltade löneboställena skall
bestämmas i persedlar. Vid av pastoraten företagen utarrendering av boställen,
som skett enligt äldre bestämmelser, ecklesiastik arrendeförordning
den 21 november 1925, nr 452, eller enligt övergångsbestämmelserna i 67 §
7 mom. av 1932 års boställsordning, skall däremot arrendeavgiften i regel
vara utsatt till hälften i penningar och till hälften i en eller flera persedlar,
som upptagas i länets markegångstaxa. Vid utarrendering av allmänna kyrkohemman
och biskopshemman skall också hälften av arrendeavgiften i regel
vara utsatt i persedlar.

Nämnas må även, att enligt den vid tiden för förra världskriget gällande
förordningen den 15 september 1911 (nr 89) angående utarrendering
av prästerskapets löneboställen arrendeavgiften alltid skulle vara utsatt i
penningar. Vissa arrendatorer, vilkas arrendeavtal slutits under den av
nämnda krig föranledda högkonjunkturen, försattes därigenom under den
följande depressionstiden med vikande priser på jordbruksprodukter i svårigheter
att fullgöra de ingångna arrendeavtalen. Genom lagar den 21 maj
1926 (nr 104), den 21 oktober 1932 (nr 465) och den 24 mars 1933 (nr 100)
medgåvos därför vissa lindringar i arrendeavtalen för sådana arrendatorer.
Lindringarna voro icke generella utan förutsatte prövning i varje särskilt
fall rörande arrendatorns ekonomiska ställning m. m.

Utskottet vill slutligen erinra om, att ansökninffar av liknande innehåll
som ifrågavarande motioner nyligen avgjorts av Kungl. Maj:t.

I skrivelse den 19 november 1940 hemställde riksförbundet Sveriges
statsarrendatorer, att bestämmelserna i 12 § 1 mom. förenämnda förordning
nr 320/1934 samt motsvarande bestämmelser i ecklesiastik boställsordning
måtte upphävas för den tid priset å jordbrukets produkter reglerades
av statsmakterna och att hela arrendeavgiften måtte förklaras skola utgå
i penningar, därest vederbörande arrendator därom gjorde framställning.
Vidare anhöll riksförbundet landsbygdens folk i skrivelse den 21 december
1940, att Kungl. Maj:t på anförda skäl måtte uppdraga åt domänstyrelsen
att verkställa arrendereglering beträffande sådana kronoarrenden,
där arrendeavgiften utginge i naturaprodukter; och hemställde riksförbundet,
att erforderliga åtgärder måtte vidtagas för att regleringen skulle vinna
tillämpning från och med den 14 mars 1941. Över framställningarna avgav
domänstyrelsen yttrande, vilket finnes såsom bilaga A fogat till detta utlåtande.

Genom beslut den 31 januari 1941 fann Kungl. Majit (jordbruksdepartementet)
i anledning av ansökningarna samt i överensstämmelse med vad
domänstyrelsen hemställt gott bemyndiga domänstyrelsen alt bevilja anstånd
till av styrelsen bestämd dag, dock ej längre än till den 31 december
1941, med betalning av högst hälften eller, när synnerliga skäl därtill vore,
tre fjärdedelar av under samma år förfallande arrendeavgifter för utarrenderade
kronodomäner, under villkor att arrendator å belopp, som icke gäldades
inom kontraktsenlig tid, erlade ränta från förfallodagen tills full betalning
skedde efter en räntefot av fyra procent för år ävensom för betalningens
behöriga fullgörande till såväl resterande arrendeavgäld som ränta
därå ställde till vederhäftigheten styrkt borgen eller annan säkerhet, som
domänstyrelsen godkände.

4

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 48.

Arrendatorförbundets framställning i vad den avsåg de ecklesiastika fastigheterna
avgjordes genom beslut samma dag på föredragning av chefen för
ecklesiastikdepartementet, sedan yttrande avgivits av bland andra kammarkollegiet,
vilket yttrande finnes såsom bilaga B fogat till detta utlåtande, tillsammans
med en ansökning av stiftsnämnden i Lund att de i arrendeavgifterna
för ecklesiastika boställen ingående persedlar, vilka skulle lösas efter priserna
i 1940 års markegångstaxa litt. A, i stället måtte få lösas efter 1939 års
markegångspris eller eventuellt efter medeltalet av nämnda två års markegångspriser.
Genom sistnämnda beslut fann Kungl. Majit framställningarna
icke föranleda annan Kungl. Majits åtgärd, än att Kungl. Majit dels medgav,
att, där pastorat lämnade arrendator anstånd ined erläggande av under mars
1941 förfallande arrende- och årsbelopp för sådana löneboställen, som häftade
för återbetalning av förskott eller lån ur kyrkofonden, pastoratet finge
åtnjuta anstånd intill senast den 1 november 1941 med inbetalning av högst
hälften eller, när synnerliga skäl däidill vore, tre fjärdedelar av dessförinnan
förfallande annuitet å dylikt förskott eller lån, dock att pastorat, som begagnade
sig av sålunda medgivet anstånd, skulle vara skyldigt att å ogulden
del av annuiteten erlägga ränta efter fyra procent för år från förfallodagen,
tills betalning skedde, dels ock bemyndigade stiftsnämnderna att, på därom
av arrendator av under stiftsnämnds förvaltning stående fastighet gjord
ansökning, bevilja denne anstånd med betalning av högst hälften eller, när
synnerliga skäl därtill vore, tre fjärdedelar av under mars 1941 för fastigheten
förfallande arrendeavgift och årsbelopp för nybyggnad, dock ej längre
än till den 1 november 1941, under villkor att arrendatorn å belopp, som
icke inom kontraktsenlig tid guldits, erlade ränta från förfallodagen, tills full
betalning skedde, efter fyra procent för år ävensom för betalningens behöriga
fullgörande till såväl resterande arrendeavgift och årsbelopp som ränta
därå ställde lill vederhäftigheten styrkt borgen eller annan säkerhet, som
av stiftsnämnden godkändes. Anstånd, som här senast berörts, finge av
stiftsnämnd medgivas arrendator endast i de fall, då det kunde anses visat,
att det på grund av arrendets storlek och arrendatorns ekonomiska ställning
skulle bereda honom avsevärd svårighet att erlägga arrendeavgiften jämte
årsbeloppet i enlighet med arrendekontraktet.

I sitt yttrande över förevarande motioner har kammarkollegiet föreslagit
att utskottet ville hos riksdagen hemställa, att motionerna icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd. I övrigt har kollegiet anfört följande.

Såvitt angår i motionerna I: 167 och 11:222 avsedd ecklesiastik egendom
tillåter sig kollegiet åberopa vad ämbetsverket i sitt underdåniga utlåtande
den 20 januari 1941 (bilaga B till detta utlåtande) anfört såsom skäl mot
ändring av gällande bestämmelser om arrendeavgifts utgörande till viss
del i penningar och till viss del i persedlar. Vidkommande i nämnda två
motioner samt i motionen 11:221 avsedd kronoegendom under domänstyrelsens
förvaltning lärer i huvudsak motsvarande skäl kunna anföras mot ändring
av för sådan egendom gällande bestämmelser. Det må i övrigt beträffande
den ecklesiastika egendomen erinras, såsom ock skett i nämnda utlåtande,
att gällande ecklesiastik boställsordning av den 30 augusti 1932 icke
innehåller någon föreskrift örn att viss del av arrendeavgiften för de av pastoraten
förvaltade löneboställena skall bestämmas i persedlar, även örn så
faktiskt sker i betydande utsträckning.

Jämväl domänstyrelsen har avstyrkt bifall till motionerna och anfört
följande.

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 48.

5

Motionerna I: 167 och II: 222.

Det må i detta sammanhang endast erinras örn, hurusom vissa enskilda
arrendatorer intaga en i nu omförmälda hänseende betydligt ogynnsammare
ställning än kronoarrendatorerna. Vid de privata arrendena utgöres legan,
där denna skall bestämmas i jordbruksprodukter, helt i dessa produkter. De
vanligast förekommande äro de s. k. mjölkarrendena. Att dessa arrenden
under nu rådande konjunkturer komma att bli avsevärt förhöjda är uppenbart
och att arrendatorer av denna kategori vid inträffande missväxt komma
i ett väsentligt svårare läge än kronoarrendatorerna är vidare säkert. Om
överhuvud taget jämkningar i arrendelegan böra medgivas vid missväxt för
arrenden av här ifrågavarande storleksordning, torde bestämmelser i sådant
hänseende lämpligen lia sin plats i allmänna arrendelagen. Vad nu kronoarrendatorerna
beträffar ha såväl Kungl. Maj:t som vederbörande myndighet
sin uppmärksamhet fästad på förhållandena och frågan kommer att ånyo
övervägas i samband med att utfallet av 1941 års skörd blir känt.

Motionen II: 221.

Såsom av domänstyrelsens underdåniga utlåtande den 7 januari 1941 (Bilaga
A till detta utlåtande) framgår lia kronoarrendatorerna ej i lika hög
grad som enskilda jordbrukare drabbats av det ökade skattetrycket, eftersom
kronan i övervägande antalet fall betalar skatterna. De enskilda jordbrukarna
drabbas även proportionsvis av högre ränteutgifter än arrendatorerna
få förhöjda arrendeavgifter. I förhållande till vissa privata arrendatorer
intaga kronoarrendatorerna en betydligt gynnsammare ställning. Vid de privata
arrendena utgöres legan, där denna skall bestämmas i jordbruksprodukter,
helt i dessa produkter. De vanligast förekommande äro de så kallade
mjölkarrendena. Att dessa arrenden under nu rådande konjunkturer komma
att bli avsevärt förhöjda är uppenbart. Såsom i motionen framhållits äro
emellertid arrendeavgifterna för kronodomänerna bestämda till hälften i penningar
och till hälften i persedlar, som skola lösas med penningar enligt
markegångstaxa^ priser. Skälet till att kronoarrendena icke kommit att helt
bestämmas i naturapersedlar har varit svårigheten att överblicka konsekvenserna
av en sådan anordning, då denna kunde antagas i vissa fall medföra
höjningar eller sänkningar i legan, som icke stöde i proportion till den ökade
eller minskade avkastningen. Förändringar kunde uppkomma i fråga
örn jordbrukets omkostnader i förhållande till de under uppskattningsåret
beräknade. Produkterna kunde stiga mer än normalt på grund av mindre
god skörd m. m. dylikt. Med anledning härav stannade man för att vid kronoarrendena
endast göra hälften av avgiften beroende av prisfluktuationerna
å lantbruksprodukter. Jordägare och arrendator horde med andra ord dela
den framtida risken till hälften vardera. Detta hindrar emellertid icke —
såsom styrelsen även framhållit i utlåtandet den 7 januari 1941, sid. 12 —
alt prisbildningen på grund av omständigheterna i ett visst läge kan bli så
onormal att det blir nödvändigt att såsom under krisen 1917—1920 avvika
från eljest gängse utarrenderingstider. Av vad sålunda anförts och i övrigt
i nyssberörda utlåtande förekommit framgår, att såväl Kungl. Maj:t som
vederbörande myndighet ha sin uppmärksamhet fästad på de i motionen
berörda förhållandena och ali frågan kommer att ånyo övervägas, sedan kännedom
erhållits örn utfallet av 1911 års skörd. På grund härav torde något
initiativ i motionens syfte från riksdagens sida ej vara erforderligt.

Förevarande spörsmål har även samband med föreskrifterna örn markegångstaxa^
beräkning. 1 delta hänseende må erinras örn följande. I skrivelse
den 4 juni 1935 (nr 270) har riksdagen, i anledning av en inom riksda -

6

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 48.

gen väckt motion, anhållit att Kungl. Maj:t ville i samband med prövningen
av grunder och förfaringssätt för visst dyrortsgrupperingsarbete till prövning
jämväl upptaga frågan örn revision av gällande markegångsbestämmelser.
I underdånig framställning den 6 december 1937 bar föreningen av arrendatorer
av kronoegendomar i Malmöhus län u. p. a. tillsammans med
föreningen arrendatorer av ecklesiastika hemman i Skåne u. p. a. hemställt,
att Kungl. Majit måtte taga under övervägande möjligheterna att genom ändrade
grunder och former för markegångsättningen åvägabringa större rättvisa
vid bestämmande av arrendeavgifter för allmänna hemman. Båda berörda
framställningar äro föremål för utredning inom finansdepartementet.
Då frågan i denna del redan är föremål för statsmakternas överväganden,
lära, i avvaktan på slutförandet av finansdepartementets utredning, några
ytterligare åtgärder från riksdagens sida icke heller bär vara påkallade.

Egnahemsstijrelsen har i sitt utlåtande över motionerna I: 167 och II: 222
till en början erinrat, att arrendeavgiften för av egnahemsorganisationen med
nyttjanderätt upplåtna jordbruksfastigheter -—- arrendeegnahem — i sin helhet
utginge kontant, varför de i nämnda motioner framförda synpunkterna icke
vore tillämpliga på egnahemsorganisationens jordupplåtelser. I övrigt har
egnahemsstyrelsen anfört följande.

Såsom framgår av motionerna kan arrendets delvisa uttagande efter priset
på naturaprodukter under vissa förhållanden medföra konsekvenser för arrendatorerna,
vilka måste framstå såsom både ekonomiskt betungande och
obilliga. När, såsom förhållandet varit föregående år, skörden blir liten och
priserna på jordbrukets produkter som följd härav stiga, kan den arrendator,
som drabbats av svag skörd, komma i ett ekonomiskt sett mycket ofördelaktigt
läge. Egnahemsstyrelsen anser därför skäl föreligga till övervägande,
huruvida icke förutsättningar böra skapas för reglering av sålunda uppkomna
olägenheter.

Viskottet. De i förevarande motioner påtalade svårigheterna för arrendatorer av kronoegendomar
och ecklesiastika fastigheter att under rådande onormala förhållanden
på jordbrukets område i vissa fall kunna erlägga fastställda arrendeavgifter
vitsordas i viss utsträckning av de i ärendet hörda myndigheterna.
Till avhjälpande av nämnda svårigheter föreslås i motionen II: 221 en allmän
översyn av gällande bestämmelser rörande utarrendering av kronans
egendomar, i vad nämnda regler avse arrendets bestämmande till hälften i
penningar och till hälften i persedlar att lösas enligt markegångstaxa, medan
i de likalydande motionerna I: 167 och II: 222 hemställes, att sådan
ändring av bestämmelserna rörande arrendevillkoren för krono- och andra
av det allmänna ägda arrendehemman måtte vidtagas, att lindringar må
kunna medgivas arrendator i händelse av inträffad missväxt.

Med anledning av vad som föreslås i den förstnämnda motionen vill utskottet
erinra örn att de regler, som i nämnda motion beröras, i viss mån
tillkommo efter framställningar av åtskilliga arrendatorer av kronoegendomar
samt antogos av riksdagen utan debatt, sedan de tillstyrkts av
ett enhälligt andra lag- och jordbruksutskott. Med hänsyn härtill och då
bestämmelserna enligt utskottets uppfattning äro ägnade att under de ofta
avsevärda arrendetider, varom här är fråga, åstadkomma en ur såväl jord -

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 48.

7

ägarens som arrendatorns synpunkt såvitt möjligt rättvis avvägning av
arrendet under olika konjunkturer, vill utskottet icke nu förorda någon utredning
sådan som i motionen föreslås.

Vidkommande härefter det i de sistnämnda likalydande motionerna framlagda
förslaget örn sådan ändring av gällande bestämmelser för utarrendering
av kronoegendomar och ecklesiastika fastigheter, att arrendator må
kunna erhålla lindring i arrendevillkoren i händelse av missväxt, synes utskottet
en dylik lindring i vissa fall kunna vara både rättvis och skälig.
Utskottet vill emellertid i detta sammanhang erinra om de inledningsvis
berörda, av Kungl. Majit utfärdade bemyndigandena för domänstyrelsen och
vederbörande ecklesiastika myndigheter att i särskilda fall medgiva uppskov
med erläggande av viss del av arrendeavgifterna för dylik jord. Enligt vad
som i domänstyrelsens utlåtande framhålles ha vidare såväl Kungl. Majit
som vederbörande myndigheter sin uppmärksamhet fäst på förhållandena
ifråga, varför det torde kunna förmodas, att desamma ånyo upptagas till
prövning, då utfallet av 1941 års skörd blir känt. Skulle detta bli så dåligt,
att avsevärda svårigheter i vissa fall kunna förväntas uppkomma för arrendator
att fullgöra sin betalningsskyldighet enligt arrendeavtalet, förutsätter
utskottet, att Kungl. Majit med beaktande av de i motionerna anförda synpunkterna
ägnar hithörande problem nödig uppmärksamhet och utan tidsutdräkt
vidtager de åtgärder, som kunna befinnas påkallade. Utskottet vill
slutligen framhålla, att ifrågavarande problem synes äga visst samband med
principerna för markegångstaxans beräkning, samt erinra om att enligt därom
av riksdagen framställd begäran för närvarande inom finansdepartementet
pågår utredning för revision av gällande bestämmelser på ifrågavarande
område. I detta sammanhang torde därför utskottet kunna inskränka
sig till att understryka vikten av, att nämnda utredning snarast möjligt slutföres.
Med hänsyn till det anförda finner utskottet icke nödigt att i anledning
av de likalydande motionerna I: 167 och lii 222 tillstyrka skrivelse till
Kungl. Majit med anhållan om den i motionerna begärda utredningen.

Under åberopande av det anförda får utskottet hemställa,

A) att motionen lii 221 icke må föranleda någon riksdagens
åtgärd;

B) att de likalydande motionerna I: 167 och lii 222 må
anses besvarade med vad utskottet ovan anfört.

Stockholm den 16 maj 1941.

På jordbruksutskottets vägnar:

L. TJÄLLGREN.

Närvarande: se utlåtande nr 47.

Reservation

av herr Pettersson i Dahl.

8

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 48.

KUNGL. DOMÄNSTYRELSEN.

Bilaga A.

Till Konungen.

Kronans jordbruksdomäner förvaltas enligt av riksdagen antagna grunder.
Förval tningsgrunderna är o intagna i kungörelsen den 4 juni 1908 (nr
52) angående förändrade grunder för förvaltningen av kronans jordbruksdomäner,
vilken kungörelse ännu har tillämpning å ett stort antal egendomar.
Berörda författning har emellertid numera ersatts av kungörelsen den
22 juni 1934 (nr 320) angående grunder för förvaltningen av viss kronoegendom,
vilken kungörelse äger tillämpning å utarrenderingar, verkställda
efter ingången av år 1935. Enligt båda författningarna skall, då utarrendering
förestår av jordbruksegendom, företagas arrendeuppskattning, därvid
skall upprättas beskrivning över egendomen ävensom uppgöras förslag till
sättet för dess utarrendering samt till den arrendeavgift och de villkor i övrigt,
mot vilka densamma bör upplåtas. Sådan uppskattning verkställes aven
nämnd, bestående av domänintendenten samt två uppskattningsmän. Domänstyrelsen
fastställer med stöd av arrendeuppskattningen jämte övriga
tillgängliga upplysningar de villkor, under vilka utarrenderingen bör ske.
Enligt mom. 10 i 1908 års kungörelse skall arrendeavgiften alltid vara utsatt
i penningar. Denna bestämmelse har sedermera ändrats genom kungörelsen
den 10 juni 1932 (nr 186) om ändrad lydelse av mom. 10:o kungörelsen den
4 juni 1908 angående förändrade grunder för förvaltningen av kronans jordbruksdomäner.
Jämlikt sistnämnda författningsrum, som trädde i tillämpning
den 1 juli 1932, skall arrendeavgiften vara utsatt till hälften i penningar
och till hälften i en eller flera av de persedlar, som upptagas i länets markegångstaxa,
att lösas med penningar efter senast fastställda pris enligt litt. A i
markegångstaxan. Motsvarande föreskrift är därefter intagen i 12 § i 1934
års förut berörda arrendeförordning. Avgiften skall för varje arrendeår erläggas
på sätt domänstyrelsen bestämmer under uppbördstemin från och
med den 1 till och med den 14 mars det kalenderår, då arrendeåret utlöper.

Under förra världskriget voro följaktligen arrendeavgifterna utsatta i penningar
och rönte därför icke någon inverkan av då rådande högkonjunktur.
Denna kom emellertid så småningom att påverka arrendesättningen för de
egendomar, som under samma tid gjordes till föremål för arrendeuppskattning.
På grund av ovissheten rörande varaktigheten av konjunkturen inskränktes
arrendetiderna från det normala 20 år till 5, 7 och 10 år. Emellertid
kunde det icke undvikas, att en del arrendatorer, vilkas kontrakt grundade
sig å under högkonjunkturen verkställda uppskattningar, försattes i svårigheter
att fullgöra ingångna förbindelser. Med anledning härav funno sig
statsmakterna år 1926 nödsakade att medgiva vissa möjligheter till lindring
i arrendevillkoren. Jämlikt den i enlighet härmed utfärdade kungörelsen
den 18 juni 1926 (nr 261) angående allmänna grunder för lindring i arrendevillkoren
för vissa arrendatorer av kronans jordbruksdomäner kunde arrendator
av kronoegendom medgivas lindring i arrendevillkoren genom nedsättning
i arrendeavgiften med högst en tredjedel, dock ej för tid, som förflutit
före arrendeåret 1926—1927. Som förutsättning härför gällde, att arrendeavtalet
slutits under något av åren 1917—1921, att ansökning ingivits i
vederbörlig ordning före utgången av år 1926, att de kontraherade arrendevillkoren
med hänsyn till rådande förhållanden befunnes oskäligt tyngande

Jorclbmksutskottets utlåtande Nr 48.

9

och arrendatorn på grund därav kunde befaras bliva urståndsatt att fullgöra
sina förbindelser enligt avtalet, samt att arrendatorn gjort vad av honom
skäligen kunde påfordras för hållande av den arrenderade fastigheten i god
hävd. I överensstämmelse med dessa bestämmelser har lindring medgivits
i sammanlagt 15 fall.

Vid den fortsatta utvecklingen av efterkrigsårens jordbrukskris uppkom
emellertid behov av lindring i avtalade arrendevillkor jämväl för andra arrendeavtal
än dem som avsågos i nyssberörda kungörelse. Särskilt kännbar för
arrendatorerna blev krisen under lågkonjunkturen åren 1930—1932. Vid
nämnda tidpunkt inkom sålunda från ett stort antal kronoarrendatorer i de
olika länen och sammanslutningar av arrendatorer ansökningar örn nedsättning
i avtalade arrendeavgifter eller om ny arrendeuppskattning för fastställande
av ett med hänsyn till dåvarande förhållanden på jordbrukets område
skäligt arrende. I samband härmed framfördes krav på en allmän ändring
i förvaltningsgrunderna på så sätt att arrendeavgifterna — såväl ur
kronans som arrendatoremas synpunkt — måtte göras delvis beroende av
prisrörelserna å jordbruksprodukterna. Närmast med sikte på framtida
arrendeförhållanden tillkom så förut berörda kungörelsen den 10 juni 1932
(nr 186), varigenom såsom ovan omtalats föreskrevs, att arrendeavgiften för
kronans jordbruksdomäner skulle från och med den 1 juli 1932 utsättas till
hälften i penningar och till hälften i en eller flera av de persedlar, som upptagas
i länets markegångstaxa, att lösas med penningar efter senast fastställda
pris enligt litt. A i markegångstaxan.

Genom föreskrift i övergångsbestämmelsen till sistnämnda kungörelse
öppnades vidare möjlighet för tillämpning av bestämmelsen örn sättet för
arrendeavgiftens utgående även beträffande tidigare tillkomna arrenden i
syfte att i de fall, där omständigheterna befunnes böra därtill föranleda, viss
lindring skulle medgivas i avseende å gällande mera betungande arrendeavgifter.
Domänstyrelsen bemyndigades medgiva lindring i dessa arrendevillkor
på det sätt, att arrendeavgift finge nedsättas intill det lägre belopp,
som skulle hava utgått, därest avgiften från början bestämts till hälften i
persedlar. För att medgivande skulle kunna lämnas förutsattes, att de kontraherade
arrendevillkoren, med hänsyn till rådande förhållanden, funnes
för arrendatorn tyngande och det på grund därav kunde antagas möta svårigheter
för denne att fullgöra sina förbindelser enligt avtalet samt att skäl
till medgivandet för övrigt vore för handen. För erhållande av arrendelindring
skulle arrendatorn bland annat förbinda sig att för återstående arrendetiden
utgöra hälften av arrendeavgiften i de vid omräkningen använda persedlarna,
att lösas med penningar efter senast fastställda pris enligt litt. A
i länets markegångstaxa. Nu ifrågavarande föreskrift har medfört betydande
nedsättningar i arrendeavgiften för åtskilliga arrendatorer.

Där erforderlig lindring icke kunnat erhållas enligt berörda övergångsbestämmelse,
lia ytterligare möjligheter öppnats genom kungörelsen den 10
mars 1933 (nr 79) med särskilda föreskrifter om lindring i arrendevillkoren
för vissa arrendatorer av kronan tillhöriga jordbruksegendomar. Enligt
nämnda kungörelse kunde dylik arrendator eller framställning, som skulle
vara vederbörande myndighet tillhanda före utgången av år 1933, eventuellt
efter hållande av ny arrendeuppskattning, beviljas skälig lindring i arrendevillkoren,
under förutsättning bland annat att arrendeavtalet slutits under
något av åren 1916—1930, att arrendetiden utlöpte tidigast den 14 mars
1935, alt arrendevillkoren nied hänsyn till rådande förhållanden befunnes
oskäligt tyngande och arrendatorn på grund därav kunde befaras bliva urståndsatt
att fullgöra sina förbindelser enligt avtalet samt att arrendatorn
gjort vad av honom skäligen kunde påfordras för egendomens hållande i god

10

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 48.

hävd. Nu senast ifrågakomna kungörelse har för domänstyrelsens del endast
tillämpats i ett fåtal fall.

Vidare må erinras, att Kungl. Maj:t vid upprepade tillfällen bemyndigat
domänstyrelsen att under vissa villkor i avseende a räntebetalning och säkerhet
bevilja anstånd med erläggande av arrendeavgifter för utarrenderade
kronoegendomar. Senast har Kungl. Majit sålunda den 16 februari 1940 bemyndigat
domänstyrelsen att bevilja anstånd till av styrelsen bestämd dag,
dock ej längre än till den 1 november 1940, med betalning av högst en fjärdedel
eller, i särskilda fall, hälften av under samma år förfallande arrendeavgifter
för utarrenderade lcronodomäner, under villkor att arrendator å
belopp, som icke inom kontraktsenlig tid guldits, erlägger ränta från förfallodagen,
tills full betalning sker, efter en räntefot av 4 procent för år ävensom
för betalningens behöriga fullgörande till såväl resterande arrendeavgäld
som ränta därå ställer till vederhäftigheten styrkt borgen eller annan säkerhet,
som av domänstyrelsen godkännes.

Jämlikt remiss den 23 november 1940 bar domänstyrelsen nu anbefallts
att till Kungl. Majit inkomma med yttrande över en av Riksförbundet Sveriges
statsarrendatorer gjord framställning, däri förbundet med hänsyn till
att enligt förbundets mening årets skörd hade varit mycket svag och då priset
på jordbrukets produkter icke reglerades av en fri marknad anhållit, att
under den tid, priset å jordbrukets produkter reglerades av statsmakterna,
12 § 1 mom. av förordningen den 22 juni 1934 (nr 320) angående grunder
för förvaltningen av viss kronoegendom samt motsvarande §§ i ecklesiastik
boställsordning måtte upphöra att gälla, och att således hela arrendeavgiften
skulle utgå i penningar, därest arrendator hos vederbörande myndighet därom
anhölle. Sedermera bar den 29 november 1940 till styrelsen överlämnats en
ytterligare handling i ärendet.

Domänstyrelsen har infordrat yttranden från vederbörande domänintendenter.
Här nedan lämnas en redogörelse över det huvudsakliga innehållet i
de inkomna yttrandena.

Domänintendenten i Stockholms, Uppsala, Västmanlands, Kopparbergs och
Gävleborgs län: Även örn domänintendenten ej kände något särskilt fall, då
arrendator till följd av minskade inkomster ej vore i stånd att fortsätta med
arrendet och fullgöra sina ekonomiska förbindelser, ansåge domänintendenten
sig dock hava anledning föreslå, att liknande bestämmelser som tillämpades
år 1933 rörande arrendelindring nu måtte vinna tillämpning.

Domänintendenten i Örebro län: Del torde vara förenligt nied rättvisa och
billighet att hela arrendeavgiften nu finge utgå i penningar åtminstone beträffande
den arrendeavgäld, som skulle betalas i mars 1941.

Domänintendenten i Göteborgs och Bohus, Älvsborgs samt Värmlands län:
De skäl Riksförbundet anfört i sin underdåniga skrivelse syntes domänintendenten
icke bärande och i varje fall allt för svagt motiverade för att kunna
vinna gehör. Visserligen hade innevarande år varit rätt prövande på grund
av svag skörd, men denna omständighet berättigade icke till mindre sympatiska
åtgärder från arrendatorernas sida. Annorlunda tedde sig saken örn
landets skörd till nästa år skulle visa sig lika svag. Då först ansåge domänintendenten
det kunde vara billigt och rimligt återkomma till saken. Någon
egentlig missväxt hade i varje fall icke förekommit inom de distrikt domänintendenten
företrädde. Likaså vore domänintendenten övertygad om att den
relativt svaga skörden under året icke borde sträcka sina verkningar därhän,
att någon arrendator av nämnda skäl kunde anses vara ur stånd att fullgöra
sin skyldighet till jordägaren. Man borde ju i detta sammanhang betänka, att
lantbrukarna tidigare hade haft flera goda skördeår i följd, varför deras
ekonomi i stort sett borde vara relativt god, vadan behov av någon lindring
i arrendevillkoren icke för närvarande syntes föreligga. På grund härav hem -

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 48.

11

ställde domänintendenten, att Riksförbundet Sveriges statsarrendatorers
framställning icke måtte av domänstyrelsen bifallas.

Domänintendenten i Södermanlands län: En nedsättning av arrendeavgälden
torde i många fall ej lämna någon egentlig lindring för arrendatorerna.

1 stället ansåge domänintendenten det vara lämpligare att arrendator erhölle
anstånd intill den 1 januari 1942 med erläggande av halva arrendebeloppet.
Därigenom finge han tillfälle till nästa års skörd vid erläggande av arrendeavgift
för innevarande år, som i många fall givit en stråsädesskörd vilken
gränsade till missväxt. På anståndsbeloppet, för vilket borgen borde
ställas i vanlig ordning, borde beräknas ränta efter 2 procent.

Domänintendenten i Östergötlands län har bilagt ett yttrande av länets
hushållningssällskaps jordbrukskonsulent, som anfört bland annat följande.
Missväxt kunde anses föreligga endast beträffande höstsäd i viss omfattning.

I och för sig syntes dock denna missväxt knappast behöva bereda brukarna
svårigheter att betala arrendet, alldenstund höstsädesfälten i regel harvades
upp och besåddes med vårsäd, vilken sedan betingat ett pris, som överstigit
det beräknade priset på höstsäd. Svårigheter i ekonomiskt hänseende syntes
däremot den knappa höskörden vara ägnad att bereda. — För egen del har
domänintendenten framhållit, att en tillfällig nedsättning av arrendeavgiften
kunde i vissa fall vara befogad men först efter noggrann utredning av skörderesultatet
för beräknande av den inkomst arrendatorn kunnat bereda sig
genom försäljning av jordbrukets produkter.

Domänintendenten i Skaraborgs län: Det vore givet att, där de ekonomiska
förhållandena tidigare varit svaga och likviditetssvårighet förelegat, dessa
svårigheter i rätt hög grad skärpts inom de områden, där skörden varit som
svagast och i några fall — uppskattningsvis cirka fem stycken, kunde verkliga
svårigheter uppstå för vederbörande att erlägga arrendet. Efter därom
i varje fall särskilt gjord hemställan och grundlig undersökning borde därför
begärd lindring kunna ske.

Domänintendenten i Jönköpings, Kronobergs och Kalmar län: Inom Jönköpings
och Kronobergs län torde skörden i dess helhet vara under medelskörd,
men kunde icke betecknas såsom missväxt. Inom stora delar av Kalmar
län, särskilt närmast kusten, blev skörden synnerligen klen och kunde
till och med i vissa fall betecknas såsom missväxt. Den gjorda framställningen
kunde därför anses befogad i fråga örn kronoarrendatorer inom vissa
delar av Kalmar län. Den lindring, som kunde ifrågakomma, torde ske efter
prövning i varje särskilt fall.

Domänintendenten i Kristianstads oell Hallands län: Man kunde knappast
säga, att ren missväxt förekommit någonstädes inom distriktet, ehuru skörden
genomgående varit svag. För övrigt hade nederbörden varit förvånande
ojämn, så att av alldeles närbelägna orter kunde en lia fått relativt goda
regnskurar i lämplig tid, en annan intet regn alls. Att ange något större område,
där ren missväxt skulle lia förekommit kunde nian därför icke.

Det borde framhållas, att kronoarrendatorerna ej i lika hög grad som enskilda
jordbrukare drabbades av det ökade skattetrycket, eftersom kronan
betalade skatterna.

Del torde få anses alt den genom höjningen i markegångspriserna uppkomna
ökningen i arrendeavgifterna bleve betungande för de flesta arrendatorerna,
även örn det ej torde förekomma att någon därför skulle behöva
lämna arrendet. Domänintendenten ansåge sig böra föreslå, att arrendelikviden
för nu löpande arrendeår måtte idgå med samma belopp solli för arrendeåret
1939 samt att riksförbundets framställning endast mätte bifallas
för det löpande arrendeåret.

Domänintendenten i Malmöhus län: Visserligen hade värdena på vete, råg,,
korn, havre och smör i 1940 års markegångstaxa blivit kraftigt förhöjda,

12

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 48.

varför arrendatorerna lomme att få vidkännas en kraftig höjning av arrendeavgiften.
Årets spannmålsskörd hade i stort sett varit under medelmåttan.
Domänintendenten kände emellertid icke till, alt några fall av missväxt förekommit
inom hans distrikt. På sina håll hade skörden till och med även när
det gällde spannmål varit full medelmåttig, och årets sockerbets- och potatisskörd
hade varit ganska god.

Domänintendenten kunde emellertid icke finna, att man därför alt skörden
på sina håll varit svag och det därigenom bleve mindre lönsamt för
jordbruket, skulle behöva vidtaga så ingripande åtgärder som att ändra nu
gällande författning angående erläggandet av arrendeavgiften med hälften
in natura. Detta system borde enligt domänintendentens mening bibehållas.

Även de egna jordbrukarna finge ju på grund av tidsläget vidkännas en
betydlig höjning av ränteutgifterna. Räntan på inteckningslånen i sparbankerna
hade stigit från 2.75 till 4 procent, således med över 30 procent. 1940
års markegångstaxa hade ökats med omkring 20 procent i förhållande lill
1939 års. De egna jordbrukarna drabbades sålunda av i proportion högre
ränteavgifter än arrendatorerna finge förhöjda arrendeavgifter.

Om man nödvändigt skulle företaga vissa lättnader för arrendatorerna
kunde man tänka sig, att 1939 års markegångstaxa tillämpades även 1940,
men domänintendenten ansåge icke detta behövligt, då domänintendenten
förmenade, att en jordbrukare, vare sig han vore sin egen eller arrendator,
borde kunna tåla även ett dåligt år. Såvitt domänintendenten kände till, behövde
icke arrendatorerna på grund av årets dåliga skörd få svårigheter med
att erlägga arrendena, och säkert vore att ingen arrendator inom detta distrikt
på grund av missväxt skulle bliva tvungen att gå ifrån arrendet, även
om han icke erliölle lindring i arrendevillkoren. Skulle det finnas något särskilt
ömmande fall, där arrendelindring behövde lämnas, borde detta efter
ansökan av arrendatorn särskilt prövas.

På grund av vad sålunda anförts kunde domänintendenten icke tillstyrka
den av Riksförbundet Sveriges statsarrendatorer gjorda framställningen att
hela arrendeavgiften skall utgå i penningar, därest arrendatorn hos vederbörande
myndighet därom anhölle.

Ett bevis på betalningssvårigheter bland jordbruksarrendatorerna under
tidigare kriser har varit förekomsten av ett stort antal enskilda ansökningar.
Under innevarande höst lia endast två dylika ansökningar inkommit, ben
ena, som gjorts av arrendatorerna av kronolägenheterna Nylunda och Nygården
i Västmanlands län, är remitterad till vederbörande domänintendent
för yttrande. Den andra ansökningen har gjorts av arrendatorerna av kronoegendomarna
Nävra och Lättorp i Kalmar län. I denna ansökning lia arrendatorerna
med hänsyn till felslagen skörd anhållit, att halva arrendet måtte
avkortas och att betalningen av den andra hälften måtte få verkställas i två
terminer, den ena under våren och den andra på eftersommaren. I ett häröver
avgivet yttrande har domänintendenten, som besökt båda egendomarna,
ansett sig kunna vitsorda riktigheten av de lämnade uppgifterna. Årets skörd
inom största delen av Kalmar län kunde betecknas såsom missväxt eller
mindre än medelmåttig. Därav följde att de produkter, som skulle bereda
arrendatorerna deras huvudsakliga inkomst, kunde framställas endast i mycket
ringa omfattning. Å andra sidan höjdes arrendeavgiften i betydlig grad
i jämförelse med den vid arrendeuppskattningen beräknade till följd av de
höjda markegångsprisen. Domänintendenten ansåge det därför vara nödvändigt
att något åtgjordes för alt förhjälpa arrendatorerna inom de svårast utsatta
trakterna över denna svåra tid. Det kunde givetvis leda till betänkliga
konsekvenser att medgiva lindring i en gång fastställda arrendeavgifter, men
årets skörd hade bringat många arrendatorer inom Kalmar län i sådant nödläge,
att betänkligheter, som eljest vore avgörande, i detta läge borde vika.

J ordbruksutskottets utlåtande Nr 48.

13

Domänstyrelsen, som endast har att yttra sig i avseende å fastigheter under
styrelsens förvaltning, får för egen del anföra följande.

Såsom framgår av den av Riksförbundet Sveriges statsarrendatorer gjorda
ansökningen tager denna sikte på arrendeavgifter, som fastställts i enlighet
med bestämmelserna i 1934 års arrendeförordning. Samtliga övriga arrenden
beröras däremot icke. I annat sammanhang har emellertid förbundets ordförande
under hand förklarat, att det vore förbundets mening att även de
arrenden, som på grund av andra författningsrum fastställts till hälften i
penningar och till hälften i persedlar, borde göras till föremål för reglering
samt att det endast vore ett förbiseende att dessa arrenden ej medtagits i ansökningen.
I överensstämmelse med vad sålunda förekommit torde ansökningen
därför böra fattas så att efter framställning av vederbörande alla
arrenden, som för närvarande beräknas på senast angivet sätt, skola återgå
till utgångsarrendets belopp.

Den ovan lämnade redogörelsen torde ge vid handen att den ursprungliga
bestämmelsen, att arrendeavgiften städse skall utsättas i penningar, med
hänsyn till de växlande konjunkturerna under de senaste tjugufem åren
icke varit tillfredsställande. Helt naturligt väcktes icke några anspråk från
arrendatorshåll om jämkningar i gällande arrendeavtal under förra världskriget
med dess för jordbruket goda tider. Det kan förtjäna omnämnas, att
markegångspriset exempelvis på vete i Stockholms län år 1920 var uppe i
35 kronor per hektoliter, under det att motsvarande pris enligt 1940 års
taxa endast utgör 19:50 kronor per hektoliter. Arrendena, som i allmänhet
löpte på tjugu år, voro fastställda till ett visst fast pris för hela arrendeperioden
och jordägaren kunde i dessa fall icke komma i åtnjutande av någon
del av konjunkturförbättringen. När sedan andra tider stundade och
arrendatorerna bereddes svårigheter att betala arrendena, bär staten under
nu berörda tidrymd vid tre skilda tillfällen medgivit jämkningar till arrendatorernas
fördel. Någon exakt beräkning av de efterskänkta beloppen föreligger
ej men torde dessa överslagsvis kunna uppskattas till åtskilliga 100,000-tals kronor. Redan under 1920-talet diskuterades möjligheterna att åvägabringa
en bättre avvägning av arrendebeloppet under olika högkonjunkturer.
Legan borde bestämmas på ett sådant sätt att den i görligaste mån anpassades
efter jordbrukets bärighet under skilda förhållanden. Krav framställdes
därvid bland annat på att legan borde helt bestämma» ; naturapersedlar.
Det mötte emellertid svårigheter att överblicka konsekvenserna aven
dylik anordning och denna kunde antagas i vissa fall medföra höjningar
eller sänkningar i arrendeavgiften, som icke stöde helt i proportion till den
ökade eller minskade avkastningen. Förändringar kunde uppkomma i fråga
örn jordbrukets omkostnader i förhållande till de under uppskattningsåret
beräknade, produkterna kunde stiga mer än normalt på grund av mindre
god skörd med mera dylikt. Med anledning härav stannade man för elt uttalande
alt endast hälften av avgiften borde göras beroende av prisfluktuationerna
å lantbruksprodukter. Med andra ord jordägare och arrendator borde
dela den framtida risken till hälften vardera.

Såsom ovan upplysts bar bestämme.sen alt arrendeavgiften skall fastställas
till hälften i penningar och till hälften med ledning av vissa markegångspersedlar
tillämpats vid utarrenderingnr, verkställda eller den 1 juli 1932.
På grund av stadganden i 1932 och 1933 års arrendelindringsförfattningar
lia vidare eli mycket stort antal arrendeavtal, som träffals dessförinnan, jämkats
och arrendeavgifterna omräknats lill överensstämmelse med motsvarande
regler. Såsom utlrycklig förutsättning för arrendelindringens åtnjutande
har föreskrivits .skyldighet för arrendatorn all för framtiden utgöra arrendet
i enlighet med de ändrade beslämmclserna. På grund av den inträffade
ökningen i persedlarnas värde sker också för närvarande beträffande

14

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 48.

åtskilliga egendomar en återbetalning till kronan av den arrendelindring,
som arrendatorerna åtnjutit under tidigare år. Dock har persedelvärdet i
vissa fall ännu icke nått sådan höjd att återbetalningen börjat för alla.
Exempelvis må nämnas, att arrendeavgiften för kronoegendomen Eksholm
i Malmöhus län ursprungligen var fastställd till 4,039 kronor. På grund av
1932 års författning beviljades arrendelindring från år 1933 och har avgiften
därefter betydligt understigit ursprungsarrendet. Med tillämpning av
1940 års taxa kommer arrendet icke upp till högre belopp än 3,354: 15 kronor,
vilket med 684: 85 kronor understiger ursprungsarrendet. Ottenby kungsladugård
på Öland, som är upplåten på arrende för tiden 1925 14/s 1945,
lämnade för arrendeåret 1931—1932 en avgäld av 24,961:04 kronor. Efter
medgiven lindring enligt 1932 års författning nedsattes avgälden till 19,852: 19
kronor och har under de följande åren understigit den ursprungliga avgälden.
Först med tillämpning av 1940 års markegångstaxa kommer avgälden
att något överstiga ursprungsarrendet.

Det kan även vara av visst intresse att se, huru det nya sättet att utgöra
arrende verkat vid arrendeavtal, träffade efter den 1 juli 1932. Här lämnas
några stickprov beträffande nya arrenden, som börjat tillämpas redan den
14 mars 1933.

Egendomens namn
Åkra, Södermanlands län,

Arrendetid och
fastställd arrendeavgift 1933—1953


1,650 kronor

storlek den 14 mars
År kronor

1934 1,573: —

1935 1,651:07

1936 1,635:09

1937 1,706:20

1938 1,794:90

1939 1,728:20

1940 1,820: 10

1941 2,114:40

Arrendeavgiftens

Höjningen i arrendet den 14 mars 1941 i förhållande
till den fastställda arrendeavgiften
utgör 28.14% av sistnämnda avgift

Törnvik, Östergötlands län

1933—1943
900 kronor

1934 907:20

1935 968:70

1936 962:70

1937 1,013: 70

1938 1,097: 10

1939 1,071:60

1940 1,137: —

1941 1,339:50

Höjningen i arrendet den 14 mars 1941 i förhållande
till den fastställda arrendeavgiften
utgör 48.83 % av sistnämnda avgift

Tostarp, Kristianstads län

1933—1943
560 kronor

1934 577:05

1935 592:34

1936 585:07

1937 615:83

1938 662:68

1939 624:35

1940 649:80

1941 766: —

Höjningen i arrendet den 14 mars 1941 i förhållande
till den fastställda arrendeavgiften
utgör 36.78 % av sistnämnda avgift

Gislöv, Malmöhus län

1933—1953
8,160 kronor

1934 8,300: —

1935 8,729: —

1936 8,557:50

1937 8,936:50

1938 9,611:25

1939 9,210:25

1940 9,505:50

1941 11,281:50

Höjningen i arrendet den 14 mars 1941 i förhållande
till den fastställda arrendeavgiften
utgör 38.25 % av sistnämnda avgift

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 48.

15

I den mån arrendetidernas utgångsår sedan ligga närmare år 1941 kommer
ökningen i ursprungsarrenden att minskas.

Enligt föreskrifterna för de så kallade sociala arrendeupplåtelserna förefinnes
möjlighet till nedsättning av arrendelegan i vissa fall. I 5 § norrlandslagen
och 2 kap. 47 § allmänna arrendelagen stadgas sålunda, att om i orten
inträffar allmän svårare missväxt arrendatorn må, där tegan är utsatt
i penningar eller naturaalster, njuta skälig nedsättning däri. Dessa bestämmelser
lia icke avseende på nu ifrågavarande kronoarrenden. Men det kan i
detta sammanhang ha en viss betydelse att få konstaterat, om och i så fall

1 vilken utsträckning en dylik allmän svårare missväxt kan vara för handen,
såvitt denna kan bedömas av de tillgängliga uppgifterna.

Enligt reglemente den 16 maj 1930 skola varje år årsväxt och skörderapporter
avgivas av hushållningssällskapens häradsavdelningar. I rapporterna
betecknas skördeutsikterna (skörderesultatet) med ett siffervärde enligt följande
skala: 5 = mycket god skörd, 4 = god skörd, 3 = medelmåttig skörd,

2 = betydligt under medelmåttig skörd, 1 = nära missväxt. De avgivna sifferomdömena
sammanfattas av statistiska centralbyrån till medeltal för varje
hushållningssällskaps område samt för hela riket och dess huvuddelar. De
av centralbyrån för den 30 september 1940 beräknade medeltalen innefattas
i en vid detta utlåtande fogad bilaga.1

Såsom av denna bilaga framgår är det icke något område, som visar så
lågt siffervärde som 1. Om man bortser från Gotlands och Blekinge län, där
jordbruksdomäner icke finnas, redovisas den lägsta siffran eller 1.1 i Östergötlands
län för höstvete. Eljest ligga siffervärdena icke oväsentligt högre,
i vissa fall mycket nära 3 och i några fall vid eller över denna siffra. Då här
är fråga örn medelvärden, måste det emellertid finnas mindre områden, där
siffran under- respektive överstiger nämnda tal. Dock synes knappast föreligga
anledning till antagande att inom någon ort allmän svårare missväxt
skulle vara för handen.

Som skäl för yrkandet i framställningen att bestämmelsen i 12 § 1 mom.
1934 års arrendeförordning skulle upphöra att gälla har anförts förutom
årets svaga skörd den omständigheten att priset på jordbrukets produkter
icke reglerades av en fri marknad. Bestämmelsen i fråga skulle icke gälla
under den tid priset på jordbruksprodukterna reglerades av statsmakterna.
Såvitt styrelsen kan finna måste de statliga åtgärderna i detta hänseende
hitintills enbart lia varit till fördel för lantbrukarna. Genom regleringen lia
jordbrukarna under tider nied svårigheter att få avyttring för produkterna
tillförsäkrats priser, vilka utan regleringen säkerligen icke skulle lia uppnåtts.
Under årets svaga skörd, då lantbruket har mindre att försälja, skulle
en fri marknad lia drivit arrendeavgifterna än mera i höjden. Först örn det
skulle inträffa en riklig skörd och efterfrågan på lantbruksförnödenheter på
grund av krisen skulle bibehållas eller ökas, skulle en fri marknad vara till
fordel för arrendatorcrna. Men även örn för sådant fall det reglerade priset
skulle ligga något under det pris, som vid fri prisbildning kunde ernås, torde
skid saknas alt nedsätta arrendeavgifterna till utgångsbeloppen.

Den lämnade utredningen torde visa, att några vägande skid för en generell
lindring av arrendeavgifterna icke blivit förebragta samt att en dylik
åtgärd, örn den genomfördes, skulle komma att verka mycket orättvist de
olika arrendatorcrna emellan. Såsom framhållits från domäninlendentshåll
lia kronoarrendatorerna ej i lika hög grad som enskilda jordbrukare drabbats
av det ökade skattetrycket, eftersom kronan helniar skatterna. De enskilda
jordbrukarna drabbas även proportionsvis av högre ränteutgifter än
arrendatorcrna få förhöjda arrendeavgifter, t stort sell torde det nya systemet
för arrendelegans beräkning i jämförelse med del äldre vara tillfreds 1

Ivj här intagen.

16

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 48-

ställande ur såväl arrendatorns som jordägarens synpunkt genom den säkrare
avvägning av arrendet under olika konjunkturer, som härigenom
åstadkommits. De goda åren få väl även i allmänhet kunna anses kompensera
ett eller annat dåligt år. Ostridigt är emellertid, att även den nya beräkningsmetoden
i vissa botten- och topplägen kan lia sina svagheter. I en
lågkonjunktur äro priserna på jordbruksprodukter låga och vid arrendesättningen
kommer därför volymen av persedlarna att öka. Detta förhållande
motverkas i sin tur av den omständigheten att arrendet på grund av
lågkonjunkturen pressas neråt under vad som är normalt. Under liögkonkonjunkturen
äro priserna på jordbruksprodukter höga och vid arrendesättningen
minskas därför volymen av persedlarna, vilket i sin tur motverkas
av att arrendet på grund av högkonjunkturen drives uppåt över vad som
är normalt. Härvid bör emellertid även ihågkommas, att det endast är halva
arrendeavgiften, som bestämmes efter persedlarnas värde. Det kan emellertid
tänkas att prisbildningen i ett visst läge är så onormal att det blir nödvändigt
att såsom under förra krisen avkorta arrendetiderna. Domänstyrelsen
har sin uppmärksamhet riktad på förhållandet och äger jämlikt bestämmelsen
i 7 § 1934 års arrendeförordning möjlighet att besluta i sådant hänseende.

Man bör emellertid räkna med att, där skörden varit mycket svag och arrendatorn
icke har andra inkomster att lita till, vissa svårigheter kunna uppstå
att betala innevarande års arrendeavgift. Kommer nästa års skörd att bli
normal eller måhända därutöver, torde å andra sidan jordbrukarna vid en
fortsättning av krisen kunna påräkna en väsentlig förbättring i sina ekonomiska
förhållanden. Det torde därför vara rimligt att, när skäl därtill äro,
medgiva anstånd med erläggande av viss del av arrendeavgiften. För att
denna lindring i svårare fall skall få någon betydelse, bör anstånd kunna
lämnas upp till tre fjärdedelar av arrendeavgiften och tiden för anståndets
åtnjutande utsträckas till utgången av år 1941. Arrendatorn får då den nya
skörden att lita till och alltid bör han av denna kunna erlägga det resterande
beloppet av arrendeavgiften för året 1940—1941. Det nya arrendet skall
sedan ej erläggas förr än den 14 mars 1942 och det finnes god tid att, om omständigheterna
så skulle påkalla, överväga nödvändiga lijälpåtgärder med
avseende å detta arrende.

Styrelsen får därför hemställa, att Kungl. Majit måtte finna den av Riksförbundet
Sveriges statsarrendatorer gjorda framställningen ej böra till annan
åtgärd föranleda än att Kungl. Majit bemyndigar styrelsen att bevilja
anstånd till av styrelsen bestämd dag, dock ej längre än till den 31 december
1941, med betalning av högst hälften eller, när synnerliga skäl därtill
äro, tre fjärdedelar av under samma år förfallande arrendeavgifter för utarrenderade
kronodomäner, under villkor att arrendator å belopp, som icke
gäldas inom kontraktsenlig tid, erlägger ränta från förlallodagen tills full
betalning sker efter en räntefot av fyra procent för år ävensom för betalningens
behöriga fullgörande till såväl resterande arrendeavgäld som ränta
därå ställer till vederhäftigheten styrkt borgen eller annan säkerhet, som
styrelsen godkänner.

Remissakterna återställas, varjämte överlämnas de från domänintendenterna
inkomna yttrandena.

Vid detta ärendes avgörande ha närvarit, förutom undertecknad, t. f. överdirektören
Aminoff samt byråcheferna Wahlestedt och Holmström, den senare
föredragande. Stockholm den 7 januari 1941.

Underdånigst
G. KUYLENSTJERNA.

Stig Holmstedt.

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 48-

17

KUNGL. KAMMARKOLLEGIUM.

Bilaga B.

Till Konungen.

Genom särskilda nådiga remisser den 27 november 1940 har kammarkollegiet
anbefallts att avgiva utlåtande dels över en av C. C. Bäckström för Riksförbundet
Sveriges statsarrendatorer gjord framställning, att under den tid
priset på jordbrukets produkter reglerades av statsmakterna 12 § 1 mom.
av förordningen de 22 juni 1934, nr 320, angående grunder för förvaltningen
av viss kronoegendom samt motsvarande paragrafer i ecklesiastik boställsordning
måtte på därom av vederbörande arrendator hos vederbörande myndighet
gjord anhållan upphöra att gälla och således hela arrendeavgiften
utgå i penningar, dels ock över en av stiftsnämnden i Lund i underdånig
skrivelse den 22 november 1940 gjord hemställan, att de i arrendeavgifterna
för ecklesiastika boställen ingående persedlar, vilka skola lösas efter priserna
i 1940 års markegångstaxa litt. A, i stället måtte få lösas efter 1939 års markegång
eller eventuellt efter medeltalet av nämnda två års markegångspris,
samt att de normaluppskattningsvärden å prästlöneboställen, som fastställts
med utgångspunkt från priserna i 1940 års markegångstaxa, måtte få omräknas.

I anledning härav har kollegiet över förstnämnda framställning inhämtat
utlåtanden av samtliga stiftsnämnder samt över Lunds stiftsnämnds skrivelse
av övriga stiftsnämnder.

För egen del får kollegiet, som beträffande förstnämnda framställning endast
torde hava att yttra sig i vad den avser ecklesiastika boställen, till en
början erinra örn att gällande ecklesiastika boställsordning av den 30 augusti
1932 icke innehåller någon föreskrift därom, att viss del av arrendeavgiften
för de av pastoratet förvaltade löneboställena skall bestämmas i persedlar.
Lunds stiftsnämnd har visserligen uppgivit, att pastoraten i Lunds stift ändock
vid egen utarrendering i stor utsträckning begagnade sättet att bestämma
viss del av arrendeavgiften i persedlar. I andra stift åter synas pastoraten
i stor omfattning, enligt vad som framgår av de avgivna yttrandena, hava
bc-slämt arrendeavgifterna helt och hållet i penningar. Vid utarrendering av
pastoratsboställen, som skett enligt äldre bestämmelser (ecklesiastik arrendeförordning
den 21 november 1925) eller enligt övergångsbestämmelserna i
67 § 7 mom. av 1932 års boställsordning, skall däremot arrendeavgiften i
regel vara utsatt till hälften i penningar och till hälften i en eller flera persedlar,
som upptagas i länets markegångstaxa. Man torde sålunda kunna
utgå ifrån att för ett icke ringa antal pastoratsförvaltade boställen viss del
av arrendeavgiften är bestämd i persedlar. Vid utarrendering av allmänna
kyrkohemman och biskopshemman skall också hälften av arrendeavgiften i
regel vara utsatt i persedlar. Vidare må framhållas att, därest riksförbundets
framställning innebär, att arrendet skall utgå med det kontanta belopp, vartill
arrendeavgiften beräknades vid avtalets ingående, ett bifall till framställningen
skulle medföra, att arrendelindringen komme alt bliva mycket ojämn
för olika grupper av arrendatorer.

Arrendeavgiftens bestämmande till viss del i jordbruksprodukter torde hava
tillkommit såväl i jordägarens som arrendatorns intresse och i avsikt att

Bihang till riksdagens protokoll Idit. 10 sami. Nr 48. 2

18

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 48.

arrendeavgiften skulle rätta sig efter prisrörelsen på jordbruksprodukter. Därvid
har man icke så mycket tänkt på den normalt fortgående minskningen i
penningvärdet, vilken icke ansetts vara så betydande, att den ensamt för sig
är ett hinder för ett system med penningarrende, utan man har avsett att
motverka de olägenheter, som vid omkastningar i de ekonomiska förhållandena
medföljde fixa penningarrenden. Tillika ansågs det rättvist och rationellt,
att vederlaget för nyttjandet av en jordbruksegendom lämpades efter
värdet å de produkter, som kunde vinnas från egendomen. Därigenom att
blott hälften av arrendet skall utsättas i produkter kommer fördelen eller
nackdelen av stigande eller fallande penningvärde å produkterna att i lika
grad träffa jordägaren och arrendatorn. Att reformen ägde rum vid en tid
av nedåtgående konjunktur för jordbruket hade till följd, att det var arrendatorerna
som i första hand skördade fördelarna av omläggningen. I nuvarande
ekonomiska läge med stigande priser innebär berörda halvering av arrendeavgiften
den fördelen för arrendatorn, att halva arrendet trots stigande
pris å jordbruksprodukter bibehålies vid samma kontantbelopp, vilket sålunda
motsvarar mindre mängd jordbruksprodukter än vid den tidpunkt då
arrendeavtalet slöts. I stort sett torde det nya systemet för arrendeavgiftens
bestämmande vara tillfredsställande ur såväl arrendatorns som jordägarens
synpunkter. Att jordägarens inkomst av egendomen vid stigande priser ökas,
måste vara befogat med hänsyn till de ökade kostnader, som vid prisstegring
drabba jordägaren för nybyggnader och större reparationer, vilka arbeten
beträffande ecklesiastika boställen åligga jordägaren.

Under tiden för världskriget voro arrendeavgifterna däremot helt och hållet
bestämda i penningar. Vissa arrendatorer, vilkas arrendeavtal slutits under
den av världskriget föranledda högkonjunkturen, försattes därför under
den följande depressionstiden med vikande priser på jordbruksprodukter i
svårigheter att fullgöra de ingångna arrendeavtalen. Statsmakterna funno
sig därför upprepade gånger nödsakade att bereda möjligheter till lindring
i arrendevillkoren. Genom en den 21 maj 1926 utfärdad lag, nr 104, angående
lindring i arrendevillkoren för vissa arrendatorer av till ecklesiasikt ändamål
anslagen jord kunde lindring sålunda beviljas beträffande under något
av åren 1917—1921 slutna arrendeavtal. Lindringen blev icke generell
utan förutsatte prövning i varje särskilt fall rörande arrendatorns ekonomiska
ställning m. m. Sedan efterkrigsårens allmänna depression ännu mera försämrat
jordbrukets ekonomiska läge, beviljades ytterligare lindring för arrendatorerna.
Genom lagen den 21 oktober 1932, nr 465, om ändring i arrendevillkoren
för vissa arrendatorer av ecklesiastika löneboställen medgavs sålunda,
att det genom 1925 års ecklesiastika arrendeförordning införda systemet
med arrendeavgiftens bestämmande i persedlar finge, efter utredning i
varje särskilt fall örn arrendatorns svårigheter att fullgöra sina förbindelser
enligt arrendeavtalet, tillämpas på redan ingångna arrendekontrakt samt att
sålunda hälften av den bestämda arrendeavgiften finge omsättas i persedlar
efter det pris, som gällde då arrendeavtalet slöts. Slutligen öppandes genom
lag den 24 mars 1933, nr 100, ytterligare möjlighet för Kungl. Majit, att,
därest erforderlig lindring icke på detta sätt kunde beredas arrendator, medgiva
ytterligare nedsättning av arrendena.

Tanken på vidtagande av ändringar i gällande avtal om arrende av publik
jord bär alltid och på goda grunder väckt principiella betänkligheter. Under
loppet av en arrendeperiod växla i allmänhet konjunkturerna, och goda år
torde kunna antagas mer eller mindre kompensera dåliga år. Det är icke
rättvist att låta jordägaren med arrendatorn dela förlusten av ett dåligt år,
under det att arrendatorn ensam skördar vinsten av ett gott. Först när det
visat sig, att åtagna förpliktelser med hänsyn till konjunkturförändringar,

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 48.

19

som prövas bliva bestående, måste anses oskäligt betungande, synes vara anledning
att skrida till åtgärder för beredande av arrendelindring.

Såsom skäl för den nu ifrågasatta arrendelindringen har i första rummet
anförts de höjda markegångsprisen år 1940 och de av staten vidtagna prisreglerande
åtgärderna med avseende å jordbruksprodukterna. 1 och för sig
torde angivna omständigheter icke utgöra tillräcklig anledning till lindring
av arrendevillkoren. Den kraftiga höjning av markegångsprisen på spannmål,
som skedde förliden höst, torde i stort sett, såsom helt naturligt är, avspegla
den höjning som den av statens livsmedelskommission företagna prissättningen
med avseende å nästlidet års skörd innebär. En jämförelse mellan
de båda prissättningarna visar, att markegångspriserna i huvudsak äro något
lägre än livsmedelskommissionens priser vid frivillig försäljning. Dessa
priser avse spannmål av normalkvalitet. För vete har sålunda enligt livsmedelskommissionens
cirkulär den 1 november 1940 nr 136—C45 fastställts
ett pris av 27 kronor för deciton, vilket pris efter en minimirymdvikt av
0.77 deciton för hektoliter motsvarar ett pris av 20 kronor 79 öre per hektoliter.
Icke i något län uppgår markegångspriset till sistnämnda belopp. Högsta
markegångspriset för vete är 19 kronor 50 öre (Stockholms län) och lägsta
18 kronor (Östergötlandslän). Beträffande råg är livsmedelskommissionens
pris likaledes 27 kronor för deciton, vilket pris efter en minimirymdvikt av
0.72 deciton för hektoliter motsvarar ett pris av 19 kronor 44 öre per hektoliter.
Med undantag för Härjedalen, som icke torde kunna räknas bland de
rågproducerande trakterna, är jämväl detta pris högre än markegångspriset
i något markegångsdistrikt. Livsmedelskommissionens pris å korn är 25 kronor
för deciton, vilket efter en vikt av 0.69 deciton för hektoliter motsvarar
ett pris av 17 kronor 35 öre per hektoliter. Endast för vissa trakter i Norrland
överstiger markegångspriset sistnämnda pris. Sålunda är markegångspriset
i Västernorrlands län 18 kronor 8 öre, Härjedalen 20 kronor 17 öre
och Norrbottens län 18 kronor 74 öre. Vad slutligen havre angår är livsmedelskommissionens
pris 23 kronor 50 öre för vithavre och 22 kronor 50 öre
för svarthavre. Minimivikten för 1 hektoliter foderhavre är 0.46 deciton och
för 1 hektoliter grynhavre 0.51 deciton. För hektoliter motsvarar dessa pris:
vit foderhavre 10 kronor 81 öre, svart foderhavre 10 kronor 35 öre, vit grynhavre
11 kronor 98 öre, och svart grynhavre 11 kronor 47 öre, eller i medeltal
11 kronor 15 öre. Detta pris är i regel, örn ock icke mera avsevärt, lägre
än markegångsprisen i de olika länen. Medeltalet för hela landet av markegångspriset
å havre är 11 kronor 91 öre, och för endast sex markegångsdistrikt
(Södermanlands, Kronobergs, Kalmar, Värmlands och Västmanlands
län samt landskapet Helsingland) är markegångspriset lägre än 11
kronor 15 öre. För sju län uppgår markegångspriset till eller överskrider
12 kronor. Anledningen till att markegångsprisen beträffande havre i gemen
äro högre än livsmedelskommissionens torde delvis kunna förklaras därmed
alt vid markegångssättningen räknats med en högre vikt för hektoliter än
kommissionens minimiviktsatser.

Utom nu angivna spannmålsslag ingår även smör bland de persedlar, vari
arrendeavgiften plägar fastställas. Medeltalet av de olika länens markegångspris
å denna produkt utgör för år 1939 3 kronor 12 öre och för år 1940 3
kronor 57 öre, sålunda en ökning med 45 öre eller 14.4 procent. Största ökningen
är 66 öre (‘Iler 21.1 procent och förekommer i Jönköpings län. Denna
ökning torde mer än viii kompenseras av under år 1940 inträdd ökning av
produktpriset å mjölk, som i genomsnitt för hela riket enligt inhämtad uppgift
kan uppskattas till 22.9 procent.

Den höjning, som år 1940 skett i markegångspriserna för de persedlar,
vari arrendeavgifterna liro bestämda, torde sålunda icke hava medfört, att

20

J ordbruksutskottets utlåtande Nr 48.

de kvantiteter jordbruksprodukter, som arrendatorerna behöva avyttra för
fullgörande av sina arrendelikvider, i stort sett, med hänsyn jämväl därtill
att någon förhöjning av den kontanta delen av arrendet ju icke förekommer,
äro större än som beräknades vid arrendeavtalets ingående. Prisregleringen
med avseende å jordbruksprodukterna torde sålunda icke kunna sägas hava
ställt arrendatorerna av dylika arrenden i så ogynnsam ställning, att lindring
i arrendevillkoren därför skulle vara påkallad.

I förevarande framställningar har såsom skäl för den ifrågasatta arrendelindringen
ytterligare åberopats förlidet års svaga skörd.

Härutinnan får kollegiet anföra följande. Av statistiska centralbyråns sammandrag
över årsväxt- och skörderapporterna framgår, att de den 30 september
uträknade medeltalen för hela riket utgjorde för

år 1939

år 1940

höstvete.....................

.......... 3.6

1.6

höstråg ......................

.......... 3.1

2.5

vårvete......................

.......... 2.9

2.7

vårråg ......................

.......... 2.8

2.4

korn........................

.......... 3.1

2.5

havre .......................

.......... 3.2

2.8

ärter........................

.......... 2.7

2.7

potatis......................

.......... 3.1

3.6

sockerbetor..................

.......... 3.4

3.2

hö från odlad jord..........

.......... 2.9

2.1

» » naturlig äng.........

.......... 3.1

2.3.

Då siffran 3 betecknar medelmåttig skörd, 2 betydligt under medelmåttig
skörd och 1 nära missväxt, framgår härav att endast beträffande höstvetet
1940 års skörderesultat torde kunna betecknas såsom synnerligen dåligt, ehuru
icke så dåligt, att missväxt med avseende å detta sädesslag torde kunna anses
föreligga.

Inom olika trakter av landet lär skörden hava utfallit ganska olika — sämst
på Gotland. För detta landskap saknar emellertid förevarande framställningar
större aktualitet, enär arrendena för endast ett mindretal boställen därstädes
äro bestämda i persedlar. Beträffande höstveteskörden må påpekas, att det
starkt veteproducerande Skåne ligger över angivna riksmedeltal och har siffrorna
2 (Kristianstads län) och 1.8 (Malmöhus län). Även om sålunda skörderesultatet
på vissa orter må hava varit synnerligen svagt, torde dock knappast
föreligga anledning till antagande att med undantag möjligen för Gotland och
någon enstaka ort, sådan allmän svårare missväxt skulle vara för handen,
att enligt sociala arrendelagen nedsättning i arrendeavgiften skall kunna beviljas.
Denna lag är visserligen icke tillämplig å nu förevarande arrendeupplåtelser,
men det torde för frågans bedömande vara av visst intresse att konstatera,
huruvida förutsättningarna för tillämpning av nämnda bestämmelse
föreligga eller icke.

Att, såsom stiftsnämnden i Lund uttalat, en mindre »lönsamhet» för jordbruket
kunnat konstateras i jämförelse med förra skördeårets ekonomiska resultat
är måhända riktigt, men kollegiet anser icke, att denna omständighet
är tillräcklig för medgivande av sådan generell arrendelindring som i framställningarna
åsyftas, helst, såsom i en del av yttrandena framhållits, arrendevillkoren
beträffande de ecklesiastika arrendena i allmänhet torde vara ganska
förmånliga och arrendatorerna av dylik jord i jämförelse med arrendatorer å
enskild jord intaga en bättre ställning. Givetvis kan på grund av dålig skörd
för vissa arrendatorer uppstå svårigheter att instundande mars fullgöra ar -

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 48.

21

rendelikviden, men såsom ovan anförts torde en dylik tillfällig omständighet
icke omedelbart böra medföra sänkning av arrendeavgiften, och i varje fall
kan detta förhållande icke åberopas såsom skäl för arrendenedsättning annat
än efter individuell prövning. Därest dylikt trångmål i särskilda fall skulle
föreligga, torde detta däremot utgöra ett skäl för att så långt anstånd med
arrendelikvidens fullgörande lämnas, att inkomsten av nästa skörd kan tagas
i anspråk för detta ändamål. Medgivande till dylikt anstånd har tidigare lämnats
av Kungl. Majit, sista gången i cirkulär den 28 februari 1934, varigenom
anstånd med arrendelikviden dock endast beviljades beträffande de av stiftsnämnderna
förvaltade egendomarna. Med hänsyn till de förvaltningsbefogenheter,
som tillkomma pastoraten beträffande löneboställena, samt till deras
dispositionsrätt till arrendeavgifterna torde pastoraten själva hava ansetts äga
befogenhet att meddela dylikt anstånd (jfr kammarkollegiets utlåtande den
10 februari 1934).

Genom berörda cirkulär medgav Kungl. Majit, att, där pastorat lämnade
arrendator anstånd med erläggande av under mars 1934 förfallande arrendeoch
årsbelopp för sådant löneboställe, som häftade för återbetalning av förskott
eller lån ur kyrkofonden enligt lagarna den 21 november 1925 (nr 448)
eller den 14 oktober 1932 (nr 459) eller eljest enligt särskilt av Kungl. Majit
meddelat beslut, pastoratet finge åtnjuta anstånd intill senast den 1 november
1934 med inbetalning av högst hälften av dessförinnan förfallande annuitet
å dylikt förskott eller lån, dock att pastorat, som begagnade sig av sålunda
medgivet anstånd, skulle vara skyldigt att å ogulden del av annuiteten erlägga
ränta efter fem procent för år från förfallodagen, tills betalning skedde. Beträffande
allmänna kyrkohemman bemyndigade Kungl. Majit stiftsnämnderna
att, på därom av arrendator av sådant hemman gjord ansökning, bevilja
denne anstånd med betalning av högst hälften av under mars 1934 för hemmanet
förfallande arrendeavgift och årsbelopp för nybyggnad, dock ej längre
än till den 1 november 1934, under villkor att arrendatorn å belopp, som icke
inom kontraktsenlig tid guldits, erlade ränta från förfallodagen, tills full betalning
skedde, efter en räntefot av fem procent för år, ävensom för betalningens
behöriga fullgörande till såväl resterande arrendeavgift och årsbelopp
som ränta därå ställde till vederhäftigheten styrkt borgen eller annan säkerhet
som av stiftsnämnden godkändes. Anstånd, som här senast berörts, finge
av stiftsnämnd medgivas arrendator endast i fall, då det kunde anses visat,
att det på grund av arrendets storlek och arrendatorns ekonomiska ställning
skulle bereda honom avsevärd svårighet att erlägga arrendeavgiften jämte
årsbeloppet i enlighet med arrendekontraktet.

I anslutning till vad ovan anförts anser kollegiet någon lindring i arrendeavgifterna
för ecklesiastika boställen varken i enlighet med riksförbundets
eller Lunds stiftsnämnds förslag böra komma till stånd. Vid sådant förhållande
torde den av stiftsnämnden ifrågasatta omräkningen av fastställt normalavkastningsbelopp
för löneboställe komma att förfalla. Vad särskilt sistnämnda
fråga angår torde få framhållas, att vid boställets uppskattning till normalavkastning,
som i regel skall fastställas för 10 år framåt, man för beräkning
av intäkterna från bostället icke torde böra lägga till grund av krisförhållanden
föranledda priser, om vilka man ännu icke vet huruvida de bliva beslående.
Oavsett detta torde frågan, såsom i åtskilliga yttranden framhållits,
sakna större räckvidd, då de under år 1940 fastställda från och med år 1941
gällande normalavkastningsvärdena till största delen torde hava uppskattats
redan innan 1940 års markegångstaxa upprättats.

Kollegiet hemställer fördenskull, det täcktes Eders Kungl. Majit finna förevarande
framställningar icke föranleda annan åtgärd än att Kungl. Majit, på
sätt och under förutsättningar och villkor, som i ovannämnda cirkulär finnas

Hiliana till riksdagens protokoll 10 saini. Nr IS. I!

22

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 48.

angivna, bemyndigar stiftsnämnderna att lämna dels arrendator av under
stiftsnämndens förvaltning stående egendom anstånd intill senast den 1 november
1941 med erläggande av högst hälften av den i mars 1941 förfallande
arrendeavgiften, dels ock pastorat anstånd för samma tid med erläggande av
högst hälften av annuitet för lån eller förskott, som för löneboställes räkning
beviljats ur kyrkofonden, dock att med hänsyn till nuvarande ränteläge ränta
å ogulden del av arrende och annuitet synes böra utgå med högst 4 procent.

Till ärendena hörande handlingar bifogas.

I förestående utlåtande hava jämte undertecknade deltagit kammarrådet
Schalling och t. f. kammarrådet Gavelius.

Stockholm den 20 januari 1941.

Underdånigst
LENNART BERGLÖF.

H. Skoglund.

417794. Stockholm, Isaac Marcus Boktryckeri-Aktiebolag, 1941.