Jordbruksutskottets utlåtande Nr 47.
1
Nr 47.
Ankom till riksdagens kansli den 16 maj 1941 kl. 4 e. m.
Utlåtande i anledning av väckt motion angående fridlysningen av
vissa djurslag.
(2:a avd.)
I en inom andra kammaren väckt, till jordbruksutskottet hänvisad motion,
nr 12, av herrar Lövgren och Jacobson har hemställts, att riksdagen måtte
besluta att upphäva den nu gällande fridlysningen av björn, lo och örn eller,
örn detta anses såsom en alltför radikal åtgärd, i vart fall tillerkänna renskötande
lappar rätt att döda alla de rovdjur som äro till hinders för deras
näring.
Beträffande de skäl, som anförts till stöd för denna framställning, får utskottet
hänvisa till motionen.
Utskottet har i vederbörlig ordning införskaffat utlåtanden över motionen
från domänstyrelsen och länsstyrelserna i Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens
län. Domänstyrelsen har vid sitt utlåtande fogat ett uttalande av
rikets samtliga Överjägmästare. Länsstyrelserna ha bifogat yttranden av lappfogdarna
i länen, länsstyrelsen i Jämtlands län därjämte yttranden av jaktvårdskonsulenten
i länet och överjägmästaren i Mellersta Norrlands distrikt
samt länsstyrelsen i Västerbottens län yttrande av länets hushållningssällskaps
förvaltningsutskott. Härjämte har yttrande inkommit från Svenska
naturskyddsföreningen, som av utskottet beretts tillfälle därtill.
Till ledning vid bedömandet av den i motionen avhandlade frågan vill
utskottet lämna följande redogörelse.
Med undantag för de fyra djurarter som ifrågavarande motion åsyftar,
nämligen björn, lo, havsörn och kungsörn, falla bestämmelserna angående
fridlysning av vissa djur och djurslag helt under Kungl. Maj:ts lagstiftning.
Beträffande de nämnda djurarterna har det allmänna intresset av deras
skyddande mot utrotning ansetts vara så stort, att man genom stadganden i
lag sökt minska frestelserna att överträda fridlysningsbestämmelserna eller
att utnyttja eventuella luckor i desamma.
Tidigare bestämmelser m. m.
I syfte att skydda björnstammen inom riket intogs i 1912 års lag om rätt
till jakt i 7 § en bestämmelse, varigenom rätten att döda björn å sådan
oavvittrad mark som ej blivit anvisad till lapparnas uteslutande begagnande
Bihang till riksdagens protokoll 19M. 10 sami. Nr 47. 1
2
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 47.
gjordes beroende av Kungl. Maj :ts tillstånd. Redan tidigare hade björnen fridlysts
å nationalparkerna genom bestämmelse i 1909 års lag om dylika parker.
Vid 1927 års riksdag genomfördes vissa ändringar i 12 och 16 §§ i 1912
års lag om rätt till jakt innebärande att dödad eller fångad björn eller lo
ävensom dylikt djur som påträffades såsom fallvilt, d. v. s. dött, skulle tillfalla
kronan, där ej Kungl. Majit annorledes förordnade. Vid samma riksdag
antogs vidare sådan ändring i förberörda lag örn nationalparker, att å
dylika parker lodjuret fick samma skydd som tidigare björnen. I den år 1927
utfärdade jaktstadgan meddelades härefter förbud mot jakt efter björn å
kronomark utan Kungl. Majits tillstånd. Samtidigt blevo örnen och lodjuret
tillfälligt fridlysta å all mark samt infördes regler om ersättning för skada
av björn och lo å tamdjur.
Redan vid 1928 års riksdag väcktes motion i syfte att i viss mån rubba på
grundvalarna för nämnda skyddslagstiftning såvitt anginge björnen. I motionen
hemställdes, förutom om viss ändring i lagen om nationalparker enligt
lydelsen efter nyssberörda ändring år 1927, jämväl örn sådant tillägg till 2 §
i 1927 års jaktstadga, att renvårdande lapp skulle tilläggas rätt att utan särskilt
tillstånd för tryggande av sin näring döda björn.
I sitt över berörda motion avgivna utlåtande, nr 34, som utmynnade i en
hemställan örn skrivelse till Kungl. Majit med begäran om utarbetande i anslutning
till motionen av ändrade bestämmelser rörande rätt att döda björn,
anförde jordbruksutskottet bland annat följande:
Från att ursprungligen hava tillhört den kategori skadliga djur, beträffande
vilka den mest vittgående rätt till jakt är medgiven, har björnen —
med hänsyn till att djurartens totala utrotning i vårt land icke ansetts önskvärd
— under senare tider fått en alltmera skyddad ställning. Då vid förlidet
års riksdag vissa jämkningar föreslogos i jaktlagstiftningen, avseende,
bland annat, ökat sådant skydd, kunde utskottet icke heller finna annat, än
att den då förebragta utredningen syntes motivera sådana åtgärder. Det kan
emellertid icke förnekas, att de upplysningar, som nu lämnas i motionen och
de över densamma avgivna yttrandena, delvis ställa frågan i en annan belysning.
Vid frågans behandling förlidet år torde å ena sidan behovet av
fredning för björnstammen något väl starkt framhållits och å andra sidan
lapparnas intresse av att kunna skydda sig för björnens skadegörelse å renarna
knappast tillräckligt beaktats. Det vill nämligen synas, som om tidigare
vidtagna inskränkningar i rätten till björnjakt redan haft den verkan,
att björnstammen på de senaste åren något tilltagit i antal och utbredning.
Och upplysningarna om björnens skadegörelse å renarna torde utvisa, att
denna ingalunda är av oväsentlig betydelse. Härvidlag är visserligen att
märka, att ersättning av statsmedel i vissa fall utgår för dylik skada, men det
torde också vara riktigt, att svårigheter för lapparna föreligga, då det gäller
att prestera den bevisning, som erfordras för ersättningens utbekommande.
Med hänsyn till berörda omständigheter har utskottet kommit till den uppfattningen,
att åtgärder böra vidtagas för att bättre tillgodose lapparnas berättigade
intresse i berörda hänseende. Såsom framgår av förestående redogörelse
infördes förlidet år en bestämmelse i jakträttslagen, att dödad eller
fångad björn skulle tillfalla kronan. Då denna bestämmelse gäller även för
lapparnas del, torde enligt utskottets mening redan däri ligga tillräcklig ga
-
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 47.
3
Tanti mot att dessa skulle komma att idka björnjakt i större utsträckning än
som kräves för att skydda renarna. Vid sådant förhållande synes det knappast
innebära någon risk att låta de övriga restriktionerna beträffande dödande
av björn bortfalla i den utsträckning motionärerna föreslagit.
I skrivelse till Kungl. Majit den 19 maj 1928, nr 211, anhöll riksdagen under
åberopande av jordbruksutskottets omförmälda utlåtande om utarbetande
av ändrade bestämmelser i ämnet.
I en till 1933 års riksdag avlåten proposition, nr 10, föreslog Kungl. Majit
riksdagen att medgiva, dels att även i fall, där björn å annan mark än kronan
tillhörig förorsakade skada å tamdjur, vilka för betning finge dit inkomma,
och skadan icke vore att tillskriva vårdslöshet vid djurens bevakning,
sådan skada skulle ersättas av statsverket, dels ock att renvårdande
lapp finge utan hinder av gällande bestämmelser å sådan annan kronomark
än nationalpark, varest han enligt lagen örn de svenska lapparnas rätt till
renbete i Sverige ägde jaga, utan särskilt tillstånd döda björn, som anfallit
människa eller tamdjur.
Jordbruksutskottet, dit propositionen hänvisades, hemställde i däröver avgivet
utlåtande, nr 65, att riksdagen måtte bifalla propositionen. I en vid
utlåtandet fogad reservation yrkade fyra av utskottets ledamöter, att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Majit anmäla dels att det i propositionen
framställda förslaget angående utvidgad rätt till ersättning för skada av björn
icke föranlett någon erinran från riksdagens sida, dels ock att riksdagen
funnit det i propositionen framlagda förslaget, i vad rörde utvidgad rätt att
utan särskilt tillstånd döda björn, icke böra genomföras.
Vid frågans behandling i kamrarna stannade dessa i olika beslut, i det
att första kammaren biföll reservationen, medan andra kammaren biträdde
utskottets hemställan. Frågan om utvidgad rätt att utan särskilt tillstånd
döda björn hade sålunda förfallit.
Vid 1935 års riksdag väcktes ånyo motion i frågan. I motionen hemställdes
bland annat, att riksdagen måtte besluta att renvårdande lapp må utan hinder
av gällande bestämmelser å sådan annan kronomark än nationalpark,
varest han enligt lagen om de svenska lapparnas rätt till renbete i Sverige
äger jaga, utan särskilt tillstånd döda björn, som anfallit människa eller tamdjur.
I sitt utlåtande, nr 75, över motionen hemställde jordbruksutskottet, att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Majit ville anhålla att åt den då pågående
jaktlagstiftningsutredningen måtte uppdragas att upptaga till behandling de
spörsmål som berördes i motionen.
Riksdagen godkände utlåtandet och avlät skrivelse. I jordbruksutskottets
utlåtande anfördes bland annat följande.
Föregående sammanfattning av de infordrade yttrandena torde giva vid
handen, alt frågan örn utvidgad rätt för renvårdande lapp att döda björn är
av invecklad beskaffenhet. l)e lämnade uppgifterna örn de skador och obehag,
björnstammen förorsakar de renvårdande lapparna, divergera avsevärt.
Enligt utskottets förmenande är björnens skyddande mot utrotning ett naturskyddsintresse,
som bör ägnas erforderligt beaktande. Å andra sidan måste
4
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 47.
därvid givetvis tillses, att björnstammen icke å något håll tillväxer på sådant
sätt, att de renvårdande lapparnas och den övriga lappmarksbefolkningens
berättigade anspråk på skydd för person och egendom äventyras.
Innan statsmakterna företaga åtgärder i riktning att medgiva vidgad rätt att
döda björn, torde emellertid vara erforderligt att förutsättningslöst utreda
omfattningen och arten av den skada och det obehag, förekomsten av björnar
utgör för befolkningen, samt vilka åtgärder från det allmännas sida som
kunna påkallas därav.
Sedan den av Kungl. Maj:t tillkallade utredningsmannen beträffande jaktlagstiftningsfrågor
verkställt utredning jämväl i den s. k. björnfrågan, upptogs
denna och därmed sammanhängande spörsmål till övervägande av 1938
års riksdag i samband med behandlingen av den nya jaktlagstiftningen.
Gällande bestämmelser m. m.
Nu gällande bestämmelser i ämnet äro följande.
Jämlikt 11 § jaktstadgan den 3 juni 1928 (nr 279) må björn, lo och örn å
kronans marker icke under någon tid av året jagas, dödas eller fångas. Finnes
björn eller lo förorsaka avsevärd skada å tamdjur eller har stammen av
björn eller lo nått sådan utveckling, att befolkningen därav eljest lider synnerligt
obehag, må dock länsstyrelsen utan hinder av det nyssnämnda förbudet
efter tillstånd, som meddelas av Kungl. Maj:t i varje särskilt fall eller
för viss tid, i samråd med över jägmästaren anställa jakt efter ifrågavarande
djur i ändamål att förebygga vidare skadegörelse eller åvägabringa minskning
av stammen. Är skadegörelsen att hänföra till visst djur eller har björn
eller lo anfallit människa, må tillstånd att även annnorledes än i nödfall
döda eller fånga djuret meddelas av länsstyrelsen.
Björn eller lo som inkommer i gård eller trädgård må jämlikt 15 § 1 mom.
lagen den 3 juni 1938 (nr 274) örn rätt till jakt av den som där bor eller
innehar trädgården dödas.
Dödar eller fångar man björn, lo eller örn eller anträffar man sådant djur
såsom fallvilt, tillfälle djuret kronan oberoende av vem jakträtten tillkommer,
där ej Kungl. Maj:t annorledes förordnar (jaktlagen 18 § 1 morn.).
Å nationalparker må jakt efter björn, lo eller örn icke äga rum [2 §
lagen den 25 juni 1909 (nr 56 s. 7) om nationalparker sådant detta lagrum
lyder enligt lagen den 3 juni 1938 (nr 276)].
Den som dödat eller fångat björn, lo eller örn är skyldig att därom skyndsamt
göra anmälan till polisman i orten eller närmaste befattningshavare tfr
domänverket (jaktstadgan 26 § 1 morn.).
I fråga örn ersättning för skador av björn, lo eller örn gälla följande bestämmelser.
Varder i följd av angrepp av björn någon dödad eller sårad,
skall ersättning utgivas av statsverket, därest icke den som tillfogats skadan
genom sitt åtgörande framkallat angreppet. Förorsakas av nämnda djur
skada å tamdjur, skall skadan ersättas av statsverket, där ej densamma är
att tillskriva uppenbar vårdslöshet vid djurens bevakning eller djuren ut
-
J ordbruksutskottets utlåtande Nr 47.
5
släppts på bete å område, där de icke för betning må inkomma (jaktstadgan
27 § 1 och 2 morn.).
Den tidigare omnämnda temporära fridlysningen av örn och lodjur å all
mark, som ägt tillämpning sedan år 1927, gäller numera intill utgången av
år 1942 respektive år 1945.
Förorsakas inom nationalparks område av björn, lo eller örn skada å
renar vilka där må föras på bete och är skadan icke att tillskriva uppenbar
vårdslöshet vid renarnas bevakning skall sådan skada ersättas av statsverket
(nationalparkslagen 2 § enligt ovan angivna lydelse).
Å riksstaten finnes sedan den 1 juli 1939 under nionde huvudtiteln upptaget
ett särskilt anslag till Ersättning för av rovdjur dödade tamdjur. Under
tiden dessförinnan utbetalades dylika ersättningar från det under samma
huvudtitel uppförda anslaget till Extra utgifter. Enligt vad utskottet inhäm
-
tat ha för dylika ändamål utbetalats
under budgetåret 1935/36........................... 2,906 kronor
» » 1936/37........................... 7,287 »
» » 1937/38........................... 4,469 »
» » 1938/39........................... 11,715:50 »
» » 1939/40........................... 11,757 » samt
under tiden 1 juli 1940—30 april 1941 .............. 8,926 »
Angående behandlingen vid 1938 års riksdag av den nu gällande jaktlagstiftningen
må följande anföras.
I sitt utlåtande, nr 53, anförde jordbruksutskottet i den s. k. björnfrågan
(sid. 38) följande:
Utskottet har icke något att erinra mot att de bestämmelser, som sammanhänga
med fridlysningen av björnen, få inflyta i jaktstadgan. Vad därutinnan
i betänkandet (utredningsmannens) föreslagits synes utskottet ändamålsenligt
såsom möjliggörande en rättvis avvägning mellan de olika
intressena. Den uppmjukning av villkoren för rätt till ersättning för skada
av björn, som förslaget till lag om ändrad lydelse av 2 § nationalparkslagen
innehåller, finner utskottet välbetänkt. Ej heller har utskottet något
att erinra mot att villkoren för rätten till dylik ersättning, såvitt angår
annan mark än nationalpark, utformas i huvudsaklig överensstämmelse
med vad som föreslagits i betänkandet. Spörsmålet att hålla lapparna
skadeslösa för förluster till följd av björnens angrepp å de späda renkalvarna
synes utskottet jämväl kunna lösas i ungefärlig överensstämmelse
med de i betänkandet uppdragna riktlinjerna. Utskottet vill därjämte framhålla
angelägenheten av att, såsom i betänkandet antytts, proceduren vid
ersättningsfrågornas behandling göres så enkel och för ersättningssökanden
litet betungande som möjligt. Vad utskottet sålunda anfört i fråga om björnen
bör i tillämpliga delar även kunna gälla lo och örn.
Beträffande ett av ifrågavarande djur, nämligen örnen, vidtog 1938 års
riksdag en ändring i Kungl. Maj:ts proposition.
15 § 1 mom. andra stycket i lagförslaget innehöll stadgande örn rätt att
döda björn, lo eller örn, som inkommer i gård eller trädgård. Riksdagen un
-
6
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 47.
dantog emellertid på hemställan av jordbruksutskottet örnen från detta stadgandes
tillämplighetsområde. Utskottet anförde i denna del (utlåtande nr
53 sid. 37), att visserligen hade i förslaget angelägenheten av att skydda
den fåtaliga örnstammen så till vida beaktats, att örnen jämställts med björn
och lo i stället för att såsom i gällande lag hänföras till den grupp djur,
varom stadgades i första stycket (bl. a. varg, järv, räv, duvhök, sparvhök
m. fl. som skulle få icke endast dödas utan även behållas av gårds- eller
trädgårdsinnehavaren). Det ökade skydd, som därigenom beretts örnarna,
syntes emellertid utskottet icke vara tillräckligt för att hindra att örnar, som
inkomma i gård eller trädgård, bleve dödade i oträngt mål.
Av utskottet infordrade utlåtanden.
Svenska naturskyddsföreningen har i sitt yttrande hemställt, att motionen
måtte av riksdagen avslås. Efter en kortfattad redogörelse för vad som tidigare
förekommit i frågan har föreningen anfört följande.
Naturskyddsföreningen har genom denna högst summariska översikt av
skyddslagstiftningens utveckling velat giva belägg för det inledningsvis framförda
påståendet, att fridlysningsbestämmelserna särskilt i fråga om de nu
ifrågavarande rovdjuren genomförts efter ingående undersökningar och överväganden.
Det synes nämligen föreningen uppenbart att man för att överhuvud
taget ändra på nu gällande fridlysningsbestämmelser måste bygga på
verklighetens grund. Föreningen söker, som grundval för sitt vidare arbete,
genomföra en möjligast exakt uppskattning av ett flertal djurarters antal,
deras utbredning och deras allmänna betydelse. De fyra djurarterna björn,
lo, havsörn och kungsörn ha därvid varit av särskilt intresse för föreningen,
enär dessa djur, därest de icke helt eller delvis fridlysts, med säkerhet skulle
varit utrotade ur vår fauna. Den inventering som föreningen hittills hunnit
genomföra torde få anses vara uttömmande beträffande björnens och
havsörnens nuvarande antal och förekomst. Exakta uppgifter om lodjurets
och kungsörnens antal stå, som nedan närmare anges, inte någon till buds
just nu, men deras utbredningsområden och maximala antal äro dock tillfullo
kända av föreningen.
Under år 1940 erhöll föreningen genom tillmötesgående av jordbruksdepartementet
och av domänstyrelsen tillgång till de uppgifter rörande björn, som
sagda ämbetsverk innehade. Föreningen vände sig samtidigt till samtliga
revirförvaltare och jaktvårdskonsulenter inom de delar av landet, där björn
kunde misstänkas uppehålla sig, och erhöll av dessa närmare upplysningar
över björnens förekomst, antal m. m. Dessa tjänstemän överlämnade av
föreningen gjorda cirkulär och frågeformulär till sådana personer, som de
ansågo vara. trovärdiga och vilka, enligt deras förmenande, dessutom väl
kände till björnens förekomst inom mindre områden, såsom kronojägare,
lappuppsyningsmän, jakttillsyningsman, nybyggare o. a. En mycket klar
bild av björnens förekomst och antal har härigenom skapats på grundval
av det hundratal rapporter, som kommit föreningen tillhanda.
Björnen har för närvarande två skilda utbredningsområden i vårt land,
ett sydligt omfattande södra Härjedalen och angränsande delar av Dalarna
samt ett nordligt i stort sett begränsat av i söder Ströms Vattudal, i öster
av Inlandsbanan och i norr av Kalixälven. Någon förbindelse dessa områden
emellan har inte kunnat konstateras.
Jordbruksutslcottets utlåtande Nr 47.
7
I det södra området är björnen ingalunda jämnt spridd utan synes föredraga
vissa smärre områden, örn än kommunikation dem emellan kan antagas
förekomma regelbundet. Sådana mindre områden äro Sånfjället och
dess närmaste omgivning, sydöstra delen av Tännäs socken, trakterna strax
öster om Nipfjället och Städjan samt i de vida skogstrakterna omkring Rotälven
i Älvdalen.
I det norra området samla sig björnförekomsterna till dalarna. Björnen
är som bekant ett utpräglat skogsdjur, som genom tidigare förföljelse utrotats
från större delen av landet, därvid endast de individer som levde på gränsen
av utbredningsområdet i fjälldalarna lyckades överleva. I norra Jämtland
och i Västerbotten förekommer björnen inom tämligen begränsade
områden. I Norrbotten åter synes björnen vara mera spridd och i förhållande
till utbredningsområdet mindre individrik.
Uppskattningen av antalet björnar i landet har givit följande resultat:
Södra björnområdet 30 å 45 stycken.
Norra björnområdet 180 å 250 stycken.
Revir |
Antal björnar |
Revir |
Antal björnar |
||
Jukkasjärvi ...... |
_ |
_ |
O. Stensele |
____ 3 |
5 |
Gällivare ........ |
...... 20 |
25 |
Vilhelmina...... |
........ 10 |
15 |
Råneträsk........ |
...... 4 |
5 |
Dorotea........ |
........ 15 |
17 |
Pärlälvens........ Storbackens ...... |
...... 10 |
13 |
Renbetesfjällens |
........ 20 ........ 60 |
40 70 |
Sikå ............ |
_ |
_ |
Hallens |
_ |
|
Malmesjaur...... Vargiså .......... Arjeplogs ........ Sorsele .......... |
...... 3 ....... 20 ....... 15 |
4 25 25 |
Hede .......... Idre............ Älvdalens östra |
........ 3 ........ 10 ........ 2 |
25 3 20 3 |
V. Stensele ...... |
...... 8 |
10 |
Summa 218 |
305 |
I samband med den tidigare omnämnda utredningen i björnfrågan verkställdes
även en beräkning av antalet björnar, särskilt inom norra björnområdet.
Utredningsmannen stannade därvid vid ett troligt antal av omkring
200 björnar, vilket även bestyrktes av den sedermera av Kungl. Maj:t
anbefallda björnräkningen inom Västerbottens län samt Jokkmokks socken
i Norrbottens län. Det antal för samma område, till vilket föreningen kommit,
eller 180—250 stycken skulle alltså innebära en svag ökning under senaste
5-årsperiod, trots den beskattning som skett.
De uppgifter om björnens stora talrikhet, som man stundom möter, äro
icke hållbara. De grunda sig på ett otroligt litet antal verkliga iakttagelser,
vilka sedan genom berättelser man och man emellan bli mycket förstorade.
Därest björnstammen i landet får leva under samma skydd som hittills kan
man anse att den kritiska biologiska gräns, då en djurarts förmåga att åter
växa sig stark icke längre finnes, till vilken björnstammen nedgick för c:a
tjugu år sedan, nu är övervunnen, en sak som redan framhölls i utredningen
i björnfrågan. Björnstammen visar dock en så svag tillväxt, att den ännu
icke kan tåla en hårdare beskattning.
Lodjuret är i lika hög grad som björnen ett skogsdjur, och den nuvarande
utbredningen visar detta i än högre grad än vad fallet är i fråga om björnen.
Praktiskt taget finnes lodjuret enbart i skogstrakter och kommer endast
i undantagsfall i kontakt med fjällen.
Lodjuret vandrar mycket vida omkring och man har därför svårt att
tala örn fast stam av lo. Under parningstiden verkar det som örn lodjuren
8
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 47.
droge sig tili vissa bestämda trakter, lill vilka de även regelbundet återkomma
och där de jämväl föda sina ungar. Inom sådana begränsade områden
bör man räkna med en verkligt fast stam, även om tidvis icke någon lo
skulle uppehålla sig där. Som regel kan. man dock endast konstatera att lo
finnes i fast stam inom ett mycket stort område, ofta med flera mils diameter,
och inom detta vida område ströva de enstaka loarna.
År 1930 var lodjursstammen så starkt decimerad, att allvarliga farhågor
kunde hysas att detta djur skulle helt försvinna ur vår fauna trots då gällande
fridlysning. Sagda år rapporterades nämligen möjliga lodjursförekomster
endast från trakterna av Fjällsjö socken samt inom Fredrika och
Bjurholms socknar. Vidare hoppades man då att några loar skulle finnas
på gränsen mellan Överkalix och Gällivare socknar.
Tio år senare har utbredningsbilden förändrats så till vida, att en ny kolonisering
skett i Svea- och Götaland. Fast stam av lodjur har således rapporterats
från Dalsland på gränsen mot Bohuslän samt i södra Dalarna, där
lon utrotades respektive åren 1902 och 1901.
I Norrbotten finnes alltjämt en mycket svag stam av lo inom området mellan
Ängesån och Kalixälven samt väster örn Uddjaur. Någon förändring i
stort har alltså ej inträtt inom detta län under de år som gått.
Tydligen med utgångspunkt från de år 1930 rapporterade förekomsterna
inom Fjällsjö och Fredrika socknar, från vilka även år 1940 lodjursrapporter
kunnat meddelas, har stammen ökat och spritt sig inom Jämtlands, Västernorrlands
och södra delen av Västerbottens län. Förekomst av lo har sålunda
rapporterats till föreningen från följande trakter:
Västernorrlands län, (ister örn Bodum, Edsele, Norrflärke, Fjällsjö, sydost
örn Solberg samt nordost örn Ljungaverk,
Västerbottens län, nordost örn Malgomaj, söder örn Gunnaren, öster om
Stöttingfjäll och nordväst om Bjurholm,
Jämtlands län, sydost örn St. Sjougden, Kall och Frostviken.
Dessa uppgifter grunda sig på förfrågningar, som föreningen gjort hos
ett större antal intresserade personer. Föreningen har vidare fått del av det
material för år 1940, som insamlats av Svenska Jägareförbundets rikskonsulent,
forstmästare Hamilton. Föreningen har vidare genomgått alla tillgängliga
offentliga och tryckta uppgifter.
Som tidigare framhållits strövar lon mycket vida omkring. Färska lospår
kunna därför iakttagas på vitt skilda trakter och dock härröra från samma
individ. Dessutom är lodjuret ett ytterst skyggt djur och spåren äro utom
under själva vintern mycket svåra att iakttaga. Någon uppskattning av antalet
lodjur i landet låter sig därför icke göra. I betraktande av att lodjuret
år 1930 nästan var helt utrotat, måste man dock, även om man skulle räkna
med en maximal tillväxt, utgå ifrån att stammen alltjämt är mycket liten.
Man kan inte ens ännu med full trygghet se fram mot dess fortsatta bestånd.
Tendensen i utvecklingen av utbredningen går beträffande lon i än bestämdare
riktning än beträffande björnen. Den mycket långa utvandringen av
lo från mellersta Norrland till Svea- och Götaland visar att lon, så snart den
kan, åter söker kolonisera sina gamla marker. Och genom lodjurets starka
vandringslust är en fjärrspridning möjlig. Huruvida den uteblivna ökningen
av lo i norra delen av Norrland förorsakats av olaga jakt eller om stammen
där varit så decimerad, att någon ökning ej kunnat ske, är alltjämt en öppen
fråga.
Skulle man trots allt våga att uppskatta det nuvarande antalet lodjur i
landet, kan man endast nå en maximalsiffra. Man kan då med visshet påstå,
att det säkert inte för närvarande finns ett 50-tal djur i landet.
J ordbruksutskottets utlåtande Nr 47.
9
Att konstatera antalet bebodda havsörnbon i landet är mycket enkelt i
jämförelse med att uppskatta de ovan nämnda djurens antal. Under år 1940
genomförde föreningen en inventering av havsörnstammen på så sätt, att den
dels fick utnyttja den inventering av sjöfågelbeståndet i Stockholms skärgård
som utförts av Jägareförbundets avdelning för Stockholms stad och
län, dels vände sig till ett stort antal ornitologer, jaktvårdskonsulenter och
intresserade markägare. Resultatet av denna inventering är att föreningen
med tämlig visshet känner antalet åren 1939 och 1940 bebodda havsörnbon
i landet.
Genom detaljerade förfrågningar, område efter område, har det klart visats,
att någon ökning av antalet bebodda havsörnbon i landet dessvärre
icke inträffat efter fridlysningens genomförande. Motsatsen har stundom
påståtts under senare år.
De bebodda bona fördela sig sålunda:
I Götaland finnes 4 bebodda bon därav 1 inne i landet.
» Svealand » 28 » » » 2 » » »
» Norrland »8 » » »2»»»
Havsörnen, en fågel som är helt knuten till vatten, är numera, vilket framgår
av tabellen, praktiskt taget helt i sin utbredning inskränkt till kusten. I
förevarande sammanhang saknar den därför i och för sig betydelse. Framhållas
bör dock att endast tränade fågelkännare kunna skilja havsörnen från
kungsörnen, särskilt under flykten.
Genom domänstyrelsens bistånd genomfördes år 1922 en inventering av
kungsörnens dåvarande boplatser. Därvid inrapporterades 46 häckande par
kungsörnar i landet, fördelade sålunda:
Dalarna ........................ 3 par
Härjedalen ...................... 4 »
Jämtland ...................... 3 »
Lappland
Västerbottens lappmark ........ 1 pär
Norrbottens lappmark .......... 28 »
Norrbottens kustland ............ 7 »
Föreningen har ännu inte genomfört en detaljerad nyinventering, utan
endast mer lokalt kunnat undersöka förändringarna. I Norrbottens kustland
har kungsörnen minskat och samma sak gäller inom de tidigare kungsörnrika
trakterna i nordligaste Lappland och inom Jokkmokks socken. Av Dalarnas
trenne par år 1922 återstod antagligen år 1940 endast ett.
Av det tillgängliga materialet att döma har kungsömsbeståndet minskat
med antagligen en tredjedel under de senaste tjugo åren. Det finnes mångå
skäl som tala för att beståndet blivit så decimerat, att den ovannämnda kritiska,
biologiska gränsen är uppnådd. Även under allra senaste år har det
kommit till föreningens kännedom att bon av kungsörn blivit rivna och de
däri befintliga äggen eller ungarna blivit massakrerade. Det har dock varit
omöjligt att beivra dessa lagbrott på grund av bristande bevisning. Möjligheten
att bevara denna frihetens symbol inom vårt land är därför för närvarande,
även med nu gällande totala fridlysning, liten.
Såsom framgår av den inledande redogörelsen är björnen helt fridlyst på
kronans mark. På privat mark kan björn dödas av jakträttsinnehavaren,
men det dödade djuret tillfaller kronan. Största delen av björnstammen inom
det södra utbredningsområdet finnes på privat mark, där dock ingen
björn fällts sedan nuvarande skyddsbestämmelser genomfördes. Större de
-
10
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 47.
len av stammen inom det norra utbredningsområdet finnes på kronans mark.
Lodjuret är såsom jämväl förut omnämnts helt fridlyst på all mark i likhet
med örnen.
För den eventuella skada, som dessa fridlysta djur kunna förorsaka, gäller
jämlikt 1938 års lagstiftning att kronan utbetalar ersättning för de tamdjur,
däri inbegripet jämväl renar, som dödats eller skadats av björn, lo
eller örn.
Att bevisa att ett tamdjur verkligen dödats av ett av dessa djur ställer sig
ofta mycket svårt. Enstaka direkta iakttagelser lia förekommit men de utgöra
dock undantag. Vid ersättningsansökningarnas prövning av Kungl. Maj :t har
därför den praxis utbildats, att man utbetalar ersättning i alla fall då det ej
kan anses helt uteslutet, att något av de fridlysta djuren varit skadegöraren,
och i varje fall så snart man kunnat visa att något av dem ätit av eller varit
i närheten av kadavren. Dessa ersättningar kunna därför i viss mån betraktas
som en kreatursförsäkran, som kan vara nog så betydelsefull för den befolkning,
som bebor de trakter varifrån de begärda ersättningarna komma.
För att bedöma omfattningen av skadegörelsen är det av vikt att skilja
renen från de övriga tamdjuren. Genom den extensiva renskötsel, som numera
tillämpas av de flesta lapparna, hållas ej renarna samlade på samma
sätt som tidigare. Risken för skadegörelse av rovdjur ökas givetvis
därigenom. Föreningen anser sig dock ha goda skäl för påståendet, att
det är de icke fridlysta rovdjuren (varg, järv och rödräv) som orsaka lapparna
det största avbräcket. För att bedöma frågan om den andel de fridlysta
rovdjurens skadegörelser kunna hava i de renskötande lapparnas betryck,
mäste man jämväl halla i minnet de klimatologiska katastroferna, som
kunna åstadkomma massdöd bland renarna. 1934 uppgick renantalet i landet
till 277,238, därav i Norrbottens län 193,075, i Västerbottens län 54,698
och i Jämtlands län 29,465. Åren 1934/35 och 1935/36 medförde emellertid
en minskning av renstammen inom Norrbottens län med 45 °/o beroende på
ogynnsam väderlek (SOU 1937: 30). Under dessa år lågo sålunda årligen när
våren inträdde mom Norrbottens län över 40,000 renar döda. Andra år har
dödligheten bland renarna dess bättre varit mycket mindre, men årligen omkomma
dock ett icke ringa antal renar till följd av andra omständigheter
än anfall av rovdjur. Härav framgår med önskvärd tydlighet svårigheten
att bedöma vilka djur som dödats av björn, örn och lo, särskilt som de förra
äro asätare. De fall då björn funnits hava ätit av renkadavren eller genom
spår, hår eller spillning konstaterats hava uppehållit sig invid resterna av
ren, och på sådan grund föranlett Kungl. Maj:t att utbetala ersättning uppgå
i medeltal till 10 renar per år under åren 1931—39. Därest björn verkligen
skulle ha dödat samtliga dessa renar, vilket föreningen icke kan finna trolitlt,
torde denna skada dock icke anses kunna spela någon roll för renskötseln,
icke ens om skadeersättning icke skulle utbetalas. I vad mån björn förorsakar
skador pa renkalvarna, särskilt på kalvningslanden, har varit föremål
för en ingående debatt. Det synes föreningen angeläget att betona önskvärdheten
av att det förut omnämnda förslaget av utredningsmannen beträffande
jaktlagstiftningsfragor om en fast årlig ersättning, motsvarande en årlig
total förlust av 200 kalvar blir genomfört. Utredningsmannen ansåg, att
en dylik ersättning fullt ut skulle täcka den verkliga skadegörelsen.
Örnens skadegörelse pa ren är sa liten att icke några anspråk på ersättning
under åren 1931 39 inkommit, vilket man även hade alla skäl att för
moda
på grund av örnstammens ytterst ringa storlek. Under år 1940 har i
ett pär fall begärts ersättning för av örn dödade renkalvar. Att örnen förgripit
sig på tamdjur måste bero på den minskning av tillgången på hans
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 47.
11
sedvanliga föda, som den katastrofala nedgången i skogsfågels- och harbestånden
utan tvivel medfört.
Lodjurets skador på renen äro lättare att konstatera än vad fallet är beträffande
björnen. Under åren 1931—1939 utbetalades i medeltal per år ersättning
för 14 renar och det synes vara tämligen säkert att dessa djur dödats av
lo. Under åren 1931—1939 dödades sålunda i Norrbottens län 13 renar, i
Västerbottens län 68 renar, i Västernorrlands län 31 och i Jämtlands län 14,
för vilka ersättning utgått. Med tanke på renstammens storlek kan dock icke
denna skadegörelse anses lia någon betydelse och den utbetalade ersättningen
lämnar till fullo ersättning för den uppkomna skadan samt får anses vara
av för det allmänna blygsam storlek.
Den största skadan förorsakas dem som genom björnen mista en häst eller
en ko. Under de nio åren 1931—1939 dödades 13 hästar och 9 kor i landet.
Sett som absoluta mått torde skadan få anses relativt obetydlig, men för den
enskilde är den givetvis ytterligt kännbar. Statsmakterna ha därför i dessa
fall tillgripit tvenne metoder för att hindra skadegörelserna, nämligen dels
genom att så omgående som möjligt utbetala ersättning, dels genom att föranstalta
örn björnens dödande. Det är endast i undantagsfall, som björn angriper
tamdjur, och sådana individer böra enligt föreningens mening omgående
dödas. Samma sak gäller beträffande skada på får och getter. Föreningen
kan dock inte underlåta att i detta sammanhang framhålla ytterligare
några synpunkter. I de fall då björn, örn och lo finnas inom de tätast
bebyggda områdena, exempelvis beträffande björnen i dess sydliga utbredningsområde,
har icke någon skada uppkommit. Detta kan bero på annan
tillgång på föda. Orsaken kan emellertid vara att söka i de nordliga trakternas
vana att släppa djuren belt och hållet lösa och låta dem fritt ströva omkring
i skogarna långt från bebyggelsen. Att det senare alternativet är det
troligare framgår bland annat därav, att i Norrbottens län utbetalats ersättning
för 18 av lo dödade får, trots att lodjuret där endast finnes mycket sällsynt
inom ett begränsat område samt bar rik tillgång på hare, bättre kanske
än inom någon annan trakt av landet.
Vad föreningen här ovan anfört i fråga örn rovdjursskadornas omfattning
gör icke anspråk på fullständighet. Särskilt måste föreningen beklaga, att
tiden icke medgivit en bearbetning av 1940 års ersättningsärenden. Det är
föreningens avsikt att verkställa sådan och framdeles publicera resultaten.
Föreningen har nämligen den bestämda och på ingående sakkännedom grundade
uppfattningen, att det icke är nog med att fridlysa en djurart, man
måste även följa utvecklingen efter fridlysningen och noggrant klargöra dess
debet- oell kreditsida. Tidigare hava dock medel saknats för fullföljande av
detta arbete.
Så mycket anser sig föreningen dock hava ådagalagt, att föreningen vågar
göra det uttalandet, att intet vare sig i fråga örn här avhandlade djurarters
individantal och utbredningsområden eller beträffande den med djurarternas
förekomst förbundna skadegörelsen bar jävat riktigheten av den av 1927 års
riksdag intagna, av 1938 års riksdag ytterligare understrukna ståndpunkten
i fridlysningsfrågan. Föreningen vill i detta sammanhang erinra örn de uppdrag,
Kungl. Majit genom särskilda beslut givit länsstyrelserna i Norrbottens,
Västerbottens och Jämtlands län att hålla uppsikt över björnstammen inom
respektive län samt den rätt att döda visst antal skadegörande björnar som
(härvid tillerkänts länsstyrelserna. Härigenom och genom den av Kungl. Majit
visade liberaliteten vid ersättningsfrågornas prövning torde talet örn att befolkningen
får sitta emellan för naturskyddsromantiken hava mist det mesta
av sitt berättigande. 1 fråga örn del av motionärerna framlagda alternativa
yrkandet, nämligen att renskötande lapp skulle tillerkännas rätt alt döda
12
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 47.
björn, vill föreningen allenast hänvisa till vad utredningsmannen beträffande
jaktlagstiftningsfrågor anförde i sin förut omnämnda utredning i den s. k.
björnfrågan. Vad ett sådant medgivande av lapparna i realiteten kommer
att medföra har enligt föreningens mening därutöver blivit dokumenterat genom
en detalj i 1938 års lagstiftningsarbete. Ett områdes avsättande till nationalpark
medför som bekant inga förändringar i fråga om lapparnas rätt
att jaga och fiska å området, dock finge de som ovan framhållits ej idka
jakt efter björn eller lo. 1938 vidtogs nu den ändringen i nationalparkslagen,
att jaktförbudet utsträcktes att gälla, förutom örn, jämväl älg. Det hade
nämligen visat sig att just denna åt lapparna förbehållna rätt att jaga älg å
nationalparkerna medfört, att den tidigare därstädes befintliga älgstammen
blivit så gott som utrotad.
Till sist vill föreningen anföra följande. I över 30 år har föreningen verkat
för ett effektivt skydd av den svenska naturen i syfte bland annat att för
kommande generationer bevara särskilt sådana delar av rikets djur- och
växtvärld, som äro ägnade att ge en möjligast klar bild av den såväl naturhistoriska
som kulturella miljön under skilda utvecklingsskeden i folkets liv.
Till en början var väl den uppfattningen allmän, att man här hade att göra
med ett utslag av naturvetenskapligt liebhaberi eller poetisk sentimentalitet;
och det är ingen överdrift att säga, att föreningen fått hårt kämpa för snart
varje tumsbredd mark, som den lyckats rädda undan naturfördärvande exploatering.
I denna mot naturskyddssträvandena kritiska inställning har
emellertid särskilt under det senaste årtiondet skett en radikal och för föreningen
glädjande omsvängning. Värdet av att naturen bevaras, ej i form
av museala reservat utan tillgänglig för en var, står numera klart för stora
delar av folket. Framför allt hav vildmarken blivit den tillflyktsort, där alltjämt
växande skaror i alla åldrar och samhällsklasser söka rekreation efter
de påfrestningar icke minst i psykiskt avseende, som det nutida samhällslivet
utsätter dem för. Berövad sina ursprungliga vilda invånare kommer
emellertid denna vildmark att sakna en av sina väsentliga beståndsdelar.
Visserligen torde det Wiva blott ett fåtal förunnat att få se dessa vilda djur.
Detta betyder dock mindre, då det väsentliga för vildmarksvandraren dock är
att de finnas, dessa djur av vilka åtminstone björn och örn i folktradition
och saga, i diktning och konst spelat och fortfarande spelar rollen av symboler
för det typiskt svenska.
Den uppfattning av naturens och speciellt vildmarkens betydelse för det
nutida samhällets inbyggare, varåt föreningen nu sist givit uttryck, har för
övrigt vuxit sig stark i de flesta kulturländer. Det kan i detta avseende vara
tillräckligt att erinra örn de vittgående naturskyddsåtgärder, som inom Amerikas
Förenta Stater vidtagits till skydd för såväl djur- som växtvärld och
vilka åtgärder icke inskränka sig allenast till de glesare befolkade staterna.
Domänstyrelsen har ansett sig helt kunna instämma i vad som anförts i
Svenska naturskyddsföreningens yttrande och hemställt, att riksdagen måtte
lämna motionen utan bifall.
I ett vid domänstyrelsens utlåtande fogat gemensamt yttrande ha rikets
samtliga Överjägmästare som sin bestämda åsikt uttalat, att ett upphävande
av fridlysningen med största sannolikhet skulle medföra, att dessa djurslag
inom en nära framtid skulle helt utrotas från Sveriges fauna. Då en sådan
utrotning skulle bli en skam för hela Sveriges folk, syntes det angeläget att
fridlysningen bibehölles. Den avskjutning av dessa djur, som kunde befinnas
erforderlig, syntes alltjämt böra ske efter Kungl. Maj:ts särskilda med
-
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 47.
13
givande på sätt under senaste åren tillämpats beträffande björnen inom Norrbottens
och Västerbottens län.
Av de hörda länsstyrelserna har länsstyrelsen i Jämtlands län avstyrkt
motionärernas yrkande örn upphävande av ifrågavarande fridlysningsbestämmelser
men framhållit, att därest ett rovdjur av ifrågavarande slag antone
tamdjur eller ren, det rimligen borde förefinnas rätt att i direkt samband
därmed döda det anfallande rovdjuret. I den mån sådan rätt ej vore
ostridig, torde ett klarläggande härutinnan böra ske. Länsstyrelsen i Västerbottens
län har på det livligaste tillstyrkt bifall till motionen. Länsstyrelsen i
Norrbottens län har föreslagit sådan ändring i gällande bestämmelser, att
renvårdande lapp finge å sådan annan kronomark än nationalpark, varest han
enligt lagen örn de svenska lapparnas rätt till renbete i Sverige äger jaga,
utan särskilt tillstånd döda björn, lo och örn.
I övrigt har av de hörda myndigheterna anförts i huvudsak följande.
Lappfogden i Jämtlands län: Motionen har av lapparna inom länet hälsats
med stor tillfredsställelse. Vissa lappbyar hava visserligen ingen större
olägenhet av de rovdjur, som här beröres, men andra återigen drabbas årligen
av betydande förluster. Beträffande förekomsten av förenämnda rovdjur
kan meddelas, att en rätt talrik björnstam är till finnandes huvudsakligen
i norra delen av länet. Örn förekommer talrikast i fjälltrakterna i nordvästra
och västra delen av länet, medan lodjuren uppehålla sig i de stora skogarna,
där lapparna hava sina vinterbetesland.
Vid av lappfogden sistlidna sommar företagna resor för hållande av sammanträden
med vissa lappbyar framförde lapparna inom Frostvikens socken
klagomål över björnens härjningar bland renarna. Det påyrkades därvid
»att åtgärder snarast möjligt måtte vidtagas för en fullständig utrotning av
björnstammen, som inom Frostvikens socken uppskattades till minst ett 20-tal djur, enär lapparna eljest skulle bliva ruinerade». Det torde icke heller
kunna bortresoneras, alt lapparna inom Frostvikens socken årligen lida betydande
förluster, som förorsakas av björn. Även örn de av statsmedel utgående
ersättningarna icke uppgå till .större summor, så har det dock vid
flera tillfällen under de senaste åren kunnat ledas i bevis, att björn inom
Frostvikens socken till och med rivit tamboskap. På grund av de stora vidder
inom vilka lapparna beta sina renar och då renhjordarna icke alltid äro
under uppsikt dygnet örn, förekomma helt naturligt ett otal fall då renar
rivits av rovdjur, utan att delta blivit upptäckt.
Från bland annat Offerdals, Anarisets och Tossåsens lappbyar hava klagomål
ingått över att örn förorsakat skada i synnerhet bland renkalvarna.
Ordningsmannen i Anarisets lappby har också uppgivit, att han nedanför
otillgängliga fjällsluttningar, där örnbon funnits, påträffat stora högar av
ben, bl. a. härrörande från renkalvar. Vid tvenne tillfällen har, enligt uppgift
av en trovärdig person, örn inom Offerdals lappby till och med överfallit
människor, därav en vuxen person och ett barn.
Lapparna göra gällande, att det visat sig hart när ogörligt att förebringa
sådan bevisning, att ersättning kan erhållas för den skada (irnen anställer
bland renarna. På grund av örnens skygghet och vaksamma öga, är det endast
i ett mindre antal fall, som han tagits på bär gärning. Ej heller finnes
många personer, som äro kompetenta att på grund av de skador, som t. ex.
en ren tillfogats, uttala sig örn, huruvida djuret dödats av örn eller ej. Sådant
fall har under det senaste året förekommit inom bl. a. Tossåsens lappby.
Förekomsten av lodjur synes icke vara särskilt påtaglig i själva fjället.
14
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 47.
Däremot hava lapparna, som beta sina renar norr om järnvägslinjen Östersund—Storlien,
ofta påhälsning av lodjur då renhjordarna uppehålla sig å
vinterbeteslanden. Senast i medio av innevarade månad ingick meddelande
från lapparna tillhörande Hotagens lappby, att Irenne lodjur härjade bland
renarna, som då uppehöllo sig i trakten av Laxviken. Under föregående år
påträffades enbart inom den renhjord, som tillhör Frostvikens mellersta
lappby, ej mindre än 14 djur, vilka under renarnas uppehåll inom Fjällsjö
socken blivit rivna av lo.
Säkerligen kommer den väckta motionen alt hos vissa personer slöta på
ett kompakt motstånd. Att helt frångå fridlysningen av björn, lo och örn,
torde också, såsom även motionärerna befarat, kunna anses såsom en alltför
radikal åtgärd. I första hand synes tillfyllest, örn lapparna erhölle rätt,
att lör fredande av sina renhjordar döda ifrågavarande rovdjur. Den nu
förefintliga möjligheten dels att av statsmedel erhålla ersättning för den skada
förenämnda rovdjur förorsakar och dels att erhålla Kungl. Maj:ts tillstånd
att få avliva visst antal djur, är icke tillfyllest. Endast ett mindre antal
rivna renar påträffas nämligen inom sådan tid, att erforderlig bevisning kan
åstadkommas, och dessutom är det för lappbefolkningen många gånger svårt
att erhålla vittnen. Det synes också lämpligast, örn rovdjuren dödas, då de
härja bland renarna och icke först lång tid därefter. Då tillstånd erhålles att
lå skjuta visst antal björnar, är det nämligen ovisst, huruvida just de rätta
exemplaren eller de s. k. slagbjörnarna kunna påträffas. Endast dessa vilja
lapparna komma åt och, därest lapparna erhålla rätt att döda de rovdjur,
s°m angripa renhjordarna, skulle de säkerligen lämna de s. k. snälla björnarna
i fred.
I 38 § 3 mom. lagen den 18 juli 1928 örn de svenska lapparnas rätt till renbete
i Sverige stadgas följande: »Påträffas hund, medan den jagar eller annorledes
ofredar ren, som befinner sig å trakt, där renar vid tillfället må
föras på bete, må hunden dödas.» Då, såvitt är bekant, lapparna icke missbrukat
denna sin rätt, synes lämpligt, att lapparna medgives rätt, att under
enahanda förhallanden döda även björn, lo och örn; dock med uteslutande
av bestämmelsen att renen skall befinna sig å trakt, där renar vid tillfället
må föras på bete. Ett sådant medgivande skulle icke komma att utnyttjas
av lapparna på ett orättmätigt sätt. Därest den ovan föreslagna lättnaden i
fällande fridlysningsbestämmelser medgåves, torde någon som helst fara
för här ifrågavarande rovdjurs utrotning icke förefinnas. Såsom jämförelse
ina framhallas, att trots anställda jakter å såväl järv som varg, hava dessa
rovdjur under de senaste åren snarare till- än avtagit. Med den kontroll,
sorn numera förefinnes i avsende a förvärv av skjutvapen och ammunition
huva vederbörande myndigheter också möjlighet, att icke utsläppa vapen tili
de lappar, som icke kunna anses värdiga ett förtroende av ovan angiven art.
Jaktvårdskonsulenten i Jämtlands län: När fridlysningen av björn, lo och
örn måste införas var gränsen för dessa djurarters fullständiga utrotande
nära. Fridlysningen har så småningom medfört att stammen återhämtat sig
och på vissa trakter nått en sådan storlek att skadegörelse sker.
Fridlysningen har nu ur jaktvårdssynpunkt på vissa håll nått gränsen,
där den kommer i strid med jaktlagens 1 §, sista stycket, som framhåller’
att »jaktvården skall städse bedrivas under hänsynstagande till jordbrukets
och skogsskötsel^ ävensom andra näringars intressen».
För björnens del är denna synpunkt beaktad i länet med nuvarande tilllatelse
av Kungl. Maj:t, att under viss tid må dödas visst antal björnar
Detta medgivande synes dock ej behövt anlitas.
Lodjuret har enligt nyligen inkomna meddelanden lokalt ökat och därmed
också åstadkommit avsevärd skada på tamboskap (får och renar) samt på
hare och skogsfågel.
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 47.
15
Örnen har ävenledes lokalt ansetts göra skada på renkalvar och i vissa
fall anfallit människor. Hans skadegörelse på främst hare sker å sådana
irakter där man knappast kan tala örn att människans näring trädes för
nära. Skadegörelsen för renkalvar har varit svår att få bevisad och är det
icke uteslutet att de renkalvar, av vilka rester funnits vid boplatser, omkommit
på annat sätt eller varit sjuka eller eljest mindervärdiga individer.
Även om således skadegörelsen ej kunnat direkt påvisas, måste man dock
reagera mot att vissa örnar specialiserat sig på att anfalla människor.
Det synes därför nödvändigt att åtgärder vidtagas för att minska stammen
av lodjur, där den lokalt ökat så, att större skada åstadkommits samt
att örnar, som visat sig folkilskna eller uppenbart specialiserat sig på att
taga renkalvar, vid sådana tillfällen få avlivas. Det förefaller, som om den
lämpligaste och redan för björnens del beslutade metoden vore att Kungl.
Majit bemyndigade länsstyrelsen att efter prövning uppdraga åt vissa personer
med lokalkännedom och kunniga, att med begränsat antal beskatta
stammen även av lo och örn dock så att stammens bestånd icke äventyras.
Vid skadegörelse mot tamboskap och inför ägarens ögon är det icke mer
än rimligt att nödvärnsrätten bör få tillämpas mot björn, lo och örn. Det
tillstånd, som medgivits lapparna, att vid vinterbetesplatserna skjuta hundar,
som störa renarna, har icke veterlig! missbrukats. Vårt land erbjuder ännu
sådana vidder att djurlivet kan och bör få utveckla sig fritt på de trakter,
där människans intressen icke trädas för nära. Någon tanke på fullständig
utrotning får därför aldrig förekomma.
Ersättning för riven tamboskap bör givetvis fortfarande utgå, men vöre
det önskvärt att för bedömande av skada sommartid bestämmelserna uppmjukades,
så att för skada, där icke med ledning av spår m. m. förövaren
kunnat identifieras, ersättning dock må utbetalas, där det ändå uppenbart
framgår, att det måste vara något av dessa djur eller varg och järv, som
åstadkommit skadan.
Som förhållandena nu gestaltat sig är det nödvändigt att något göres, så
att icke den hittills lojala befolkningen inför trycket av upprepade förluster
av djur tvingas till lagöverträdelser.
Över jägmästaren i Mellersta Norrlands distrikt: Av överjägmästarens årsberättelse
år 1939 framginge beträffande förekomsten och uppträdandet av
de i motionen nämnda djurslagen följande:
Björn förekommer (sparsamt i Vilhelmina och Dorotea socknars fjälltrakter
samt) möjligen i något större omfattning i Frostvikens socken i nordligaste
Jämtland. Kungl. Majit har i ett flertal fall under året medgivit ersättning
av allmänna medel för av björn dödade husdjur, såsom hästar,
kor och framför allt får. Under året har ingen björn inrapporterats dödad
inom distriktet.
Lo förekommer spridd över hela distriktet, utom i Medelpad och östra
delar av Jämtland och Ångermanland, där den saknas. Ersättning har under
året i ett flertal fall utgivits för av lodjur dödade renkalvar. Största
skadegörelsen synes ha förekommit inom Junsele revir, där en del lappar
vintertid uppehålla sig med sina renar.
örn. Kungsörnen häckar alltjämt å några enstaka lokaler i fjälltrakterna,
men synes icke tilltaga i antal trots gällande jaktbestämmelser.
I övrigt anlöres följande. Gentemot motionärernas uttalande angående
ifrågavarande djurs förekomst synes kunna framhållas, att björnen och örnen
endast i undantagsfall tränga ned i skogslandet, där återigen lodjuret har
sitt egentliga hemvist.
16
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 47.
I revirens nu inkomna årsberättelser för år 1940 hava följande frekvenstal
för förekomst av björn, lo och örn angivits för Jämtlandsreviren av
distriktet
Revir Björn Lo
Ströms ........................ 1 1
Hallens ........................— 1
Östersunds...................... — 1
Ragunda........................ — —
Medelpads...................... — —
Bispsgårdens skol- .............. — —
Renbetesfjällens ................ 8 1
Frekvenstalen ange:
10—8 olika grader av riklig förekomst
7—5 » » » medelgod »
4—2 » » » mindre god »
1 tillfällig »
0 ingen »
Örn
2
I fråga om konstaterade skadegörelser synes björnen av de fall, för vilka
ersättningar utbetalats, väsentligen lia dödat hästar, kor samt får och lodjuret
huvudsakligen renkalvar.
Den omfattning, i vilken skador, som drabbat boskap inklusive renar, tillskrives
ifrågavarande rovdjur, kan emellertid vara betydligt överdriven. Löslöpande
hundar, olyckshändelser, svält och sjukdomar torde spela en större
roll än som i detta sammanhang i allmänhet beaktas. Man bör hålla i
minnet, att även under gångna tider med en helt annan och rikligare förekomst
av såväl här ifrågavarande rovdjur som även varg och järv, trots
allt, såväl renskötsel som en viss boskapsskötsel av skogsbor och nybyggare
bedrivits. Det fall i Norrbotten angående örn och får, som i motionen relateras,
är att betrakta som ett unikt sådant och bör ej tillmätas för stort värde
i allmän bevisföring.
Förebyggande åtgärder mot skadegörelse synas i olika avseenden och för
åtminstone vissa fall möjlig. I första hand må därvid nämnas skärpt kontroll
över löslöpande hundar — särskilt med hänsyn till får och renkalvar
—, annan form av betesgång för nötboskap och får —- hägnade beten medförande
bland annat möjlighet till bättre tillsyn och även i många fall ett
värdefullare bete —, en intensifierad småviltvård för ernående av bättre
tillgång på sådant vilt, varigenom viss skada av främst örn och lo kunde
minskas.
En viss reglerad och kontrollerad avskjutning synes vara ofrånkomlig.
Denna bör lokaliseras till de begränsade områden, där skadegörelse i större
omfattning eller mera regelbundet förekommit, eller i visst fall omfatta individer,
som konstaterats vara särskilt skadegörande, t. ex. ett strövande lodjur
eller möjligen någon örn. Ett vidare frångående av fridlysningen, i
längst gående omfattning därhän, att t. ex. varje, även helt oförargligt
exemplar av de berörda rovdjursarterna skulle bli utsatt för oavbruten förföljelse
och slutligt nedgörande, varhelst det förekomme, avstyrkes på det
bestämdaste. Avskjutningen bör ske efter Kungl. Maj:ts särskilda medgivande
på sätt under senaste åren tillämpats, beträffande björnen inom Norrbottens
och Västerbottens län. Upphävande av nu gällande fridlysningsbestämmelser
synes onödigt, då ju möjligheter finnas att inom ramen för gällande
stadganden oskadliggöra skadegörande djur. Rätten att döda björn,
lo eller örn, då sådant djur anfaller människor eller tamdjur, d. v. s. i nöd
-
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 47.
17
värn, torde vara lagligen erkänd, och bör icke förhindras genom för långt
gående fridlysningsbestämmelser eller alltför rigorös tillämpning av dessa.
Länsstyrelsen i Jämtlands län: De tid efter annan av Kungl. Majit avgjorda
ansökningarna om utbetalande av ersättning av allmänna medel för av björn
dödade tamdjur och renar inom de nordligaste socknarna av Jämtlands län
synas vittna om att den därstädes befintliga, skadegörande björnstammen
ökat i antal. De skador, som björnstammen å dessa orter förorsakat, hava
varit ganska omfattande; och har björnstammen jämväl i övrigt tillskyndat
befolkningen obehag. Dessa synpunkter har länsstyrelsen framhållit uti skrivelse
till Kungl. Majit den 28 juni f940 med hemställan örn medgivande för
länsstyrelsen att å renbeteslanden inom den nordligaste delen av länet låta
anställa jakt efter björn; och har Kungl. Majit i anledning härav genom brev
den 6 september 1940 bland annat medgivit, att, därest björnstammen å viss
ort funnes orsaka avsevärd skada eller eljest tillskynda befolkningen synnerligt
obehag, länsstyrelsen finge låta där anställa jakt efter björn i ändamål
att förebygga vidare skadegörelse eller åvägabringa minskning av stammen,
därvid intill utgången av år 1942 inom nordligaste delen av länet finge fällas
sammanlagt högst fem björnar. Med stöd av förenämnda kungl, brev har
länsstyrelsen genom resolution den 6 november 1940 bland annat bemyndigat
kronojägaren John Högström i Norråker att, under iakttagande av vissa i resolutionen
närmare omförmälda föreskrifter, tillsvidare intill utgången av år
1942 låta anställa jakt efter sammanlagt högst fem björnar.
Genom de sålunda utfärdade bestämmelserna har möjlighet beretts att för
Jämtlands läns vidkommande decimera den skadegörande björnstammens
antal.
I den mån avsevärd skadegörelse å viss trakt orsakas av lo eller örn, kan
jämlikt 17 § 1 mom. jaktstadgan ett liknande förfarande vinna tillämpning.
Den nödvändiga decimeringen i förekommande fall av stammen av skadegörande
djur av ifrågavarande slag kan således utan upphävande av gällande
fridlysningsbestämmelser vinnas; och får länsstyrelsen därför avstyrka motionärernas
yrkande om upphävande av dessa fridlysningsbestämmelser.
Nu berörda åtgärder, vilka taga sikte på en rationellt genomförd minskning
av viss djurstam och därför måste omgärdas av åtskilliga försiktighetsbestämmelser,
äro emellertid av rätt omständlig art. De kunna givetvis ej förhindra,
att enskilda exemplar av djuren ofreda eller skada tamdjur, renar eller till
och med människor. Särskilt gäller detta i de vidsträckta ödemarkstrakterna
i detta län. I de fall, då människor angripas, torde nödvärnsrätten utan vidare
vara klar. Beträffande frågan, huruvida nödvärnsrätt jämväl förefinnes, då
det gäller djur, som av människor hållas i försörjningsändamål, anför överjägmästaren
i Mellersta Norrlands distrikt, att rätten att döda björn, lo eller
örn, då sådant djur anfaller tamdjur, torde vara lagligen erkänd. Huruvida
denna uppfattning är riktig, har länsstyrelsen ej varit i tillfälle konstatera.
Viss tvekan torde dock kunna förefinnas med hänsyn dels till avfattningen av
11 § 2 mom. sista stycket jaktstadgan, särskilt i fråga om ren, och dels till
den möjlighet att erhålla ersättning av statsmedel för av fridlyst rovdjur dödade
tamdjur, som förefinnes.
Därest rovdjur av ifrågavarande .slag anfaller tamdjur eller ren, bör enligt
länsstyrelsens mening rätt att i direkt samband med anfall döda det anfallande
rovdjuret rimligen förefinnas. I den mån denna rätt ej redan är ostridig,
torde ett klarläggande härutinnan höra ske. Länsstyrelsen vill i övrigt i detta
hänseende åberopa såväl vad överjägmästaren som vad länets jaktvårdskonsulent
i sitt yttrande i ärendet anfört.
Lappfogden i Västerbottens län: Beträffande fridlysningen av lo åberopades
innehållet i elt den 21 nästlidne februari avgivet yttrande över en fram
Bihang
till riksdagens protokoll 1941. lil saini. Nr 17. 2
18
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 47.
ställning från nomader i Rans lappby om upphävande av fridlysningsbestämmelserna
rörande lodjur å renarnas höst- och vårbetesmarker. Nämnda
yttrande utmynnade i krav på upphävande av fridlysningsbestämmelserna i
vad avser områden ovan odlingsgränsen samt rätt för renskötande lapp att
nedom odlingsgränsen döda lodjur, som angriper eller nyss angripit i hans
vård varande renar.
Vad i berörda yttrande anförts i fråga örn de svårigheter, som tvärt emot
gängse föreställningar äro förenade med jakt efter lodjur, kan i stort sett
gälla även beträffande jakt efter björn. De jägare, som på sin tid sysslade
med björnjakt, äro numera mestadels i den åldern att de icke kunna deltaga
i dylik jakt, och mycket få personer hava därför någon praktisk erfarenhet
på området. För jakt efter björn dugliga hundar äro ytterst sällsynta. Även
som sport betraktad har jakten efter björn till stor del mist sin tjusning sedan
de risker, som fordomdags voro förenade med dylik jakt, bortfallit i
och med användandet av moderna skjutvapen. Den på sina håll förfäktade
åsikten om att lapparna till följd av sitt »oblidkeliga hat» mot björnen skulle
utgöra någon större fara för hans fortbestånd, måste, åtminstone vad lapparna
inom Västerbottens län beträffar, avfärdas som en myt. troligen uppkommen
genom merendels hopfantiserade jaktskildringar. Efter tillkomsten
av bestämmelsen örn att fälld björn skall tillfalla kronan har endast ett fåtal
björnar dödats å enskilda marker inom länet. Skulle det »oblidkeliga hatet»
finnas till i verkligheten borde ju den omständigheten att jägaren ej längre
får behålla huden som jakttrofé icke hava avhållit vederbörande från att
försöka sig på jakt efter björn å enskild mark. Att antaga att lapparna skulle
lämna sina renhjordar för att bedriva jakt efter björn i trakter där deras
renar icke uppehålla sig, är liktydigt med att hängiva sig åt en mycket verklighetsfrämmande
uppfattning.
Av vad förut anförts torde framgå, att ett upphävande av fridlysningsbestämmelserna
numera icke är förenat med någon större risk för utrotning
av björnen, åtminstone om kronans rätt till kroppen av fälld björn bibehålies.
Att söka övertyga de extrema naturskyddsivrarna örn detta förhållande
torde emellertid vara fåfängt. Med hänsyn till att björnförekomsten på grund
av naturliga betingelser koncentreras till vissa orter skulle man ju som ett
alternativ kunna diskutera lämpligheten av ett lokalbegränsat upphävande av
fridlysningsbestämmelserna. Detta bör bl. a. medföra att statens utgifter för
minskning av björnstammen kunde bortfalla. Risken för utrotning av björnen
skulle bliva ännu mindre. Genom bibehållande av bestämmelsen om anmälningsplikt
skulle myndigheterna äga möjlighet att låta fridlysningsbestämmelserna
ånyo träda i kraft så snart björnbeståndet nedgått till skälig
nivå. För Västerbottens län skulle det måhända för närvarande räcka med
att häva''fridlysningsbestämmelserna för Sorsele och Dorotea socknar, vilka
för närvarande hysa eif för stort antal björnar. För att upphävandet av
fredningsbestämmelsen skall få avsedd effekt torde det vara nödvändigt, att
i enlighet med vad som nu jämlikt 14 § mom. 1 jaktlagen gäller beträffande
varg och järv, tillåta jakt även å annans jaktområde. Däremot skulle rätten
till dödat djur fortfarande förbehållas kronan.
Beträffande omfattningen av de skador, som under de senaste åren förorsakats
av björn och beloppet av de ersättningar, som utbetalats av statsmedel
för av fridlysta rovdjur dödade husdjur, torde vederbörande motionärer
komma att förebringa nödig utredning. Motionärernas uttalande om svårigheten
särskilt för lapparna att leda i bevis skadefall särskilt i vad avser renkalvar
måste understrykas. I det betänkande med förslag till lag örn rätt till
jakt samt till jaktstadga, som ligger till grund för nuvarande jaktlagstiftning
har ämnet å sidorna 170 och 171 i betänkandet behandlats med förståelse
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 47.
19
och vederhäftighet. Utredningsmannen framför bl. a. förslag om ersättning
lill de lappbyar, inom vilkas kalvningsland björnar pläga göra skada. Någon
dylik ersättning har emellertid mig veterligt ännu icke utbetalats.
De direkta skadorna, som åstadkommas å lapparnas renhjordar genom
björnarnas förvållande, böra icke bagatelliseras. Det gäller ofta personer, vars
ekonomi icke tål någon större påfrestning. Indirekt åstadkommer emellertid
det nuvarande tillståndet en ännu större skada därigenom att det är ägnat
att framskapa olust och vantrevnad inom renskötselyrket.
Tänker man sig något in i det förhållandet att lapparna äro nödsakade att
tolerera förekomsten av fridlysta rovdjur exempelvis på vårbeteslanden under
kalvningstiden, då renkorna reagera för minsta tecken till fara genom att
rusa upp mot högfjällen, så måste man förstå lapparnas känslor.
Beträffande örnarna bör medgivas att den skada de åstadkomma bland
tamdjur ej är så stor om man gör jämförelser med andra fridlysta rovdjursslag.
Så sällsynta äro de emellertid inte, som man på sina håll vill göra troligt
och inte heller så oskadliga som man vill göra gällande. Alt döma av de
klagomål som framkommer ställa de till mesta förtreten för ripjägare genom
att vittja deras fångstredskap. Den minskade tillgången på ripa, hare och
annat matnyttigt vilt har emellertid medfört att örnarna blivit mera aggressiva
än tidigare mot renar. Denna omständighet bör för övrigt betraktas även i
fråga örn andra rovdjur. Från extremt naturskyddsliåll brukar ju ofta anföras
den satsen att då boskapsskötsel, enkannerligen renskötsel, kunde bedrivas
i lappmarkerna under tider, då rovdjuren voro långt talrikare än vad
nu är fallet, hur kan det då påstås att de nuvarande fåtaliga rovdjuren kunna
förorsaka så stor skada. Man förbiser då ofta att markerna på den tiden
vimlade av allt slags vilt, vilket man ju inte kan påstå att de göra för närvarande.
Att rovdjurens skadegörelse särskilt beträffande renar står i viss
relation med tillgången till vilt bör således beaktas i högre grad än vad
hittills skett.
Invändning kunde icke göras mot en modifiering av de nuvarande fredningsbestämmelserna
i fråga om hjörn, lo och örn, därvid renskötande lappar
i värjo fall böra tillerkännas rätt att skydda sin egendom mot angrepp av
rovdjur åtminstone på ungefär enahanda sätt som för närvarande gäller i
fråga om löslöpande hundar, som ofreda renarna.
Västerbottens läns hushålliungssällskaps förvaltningsutskott: Fridlysningen
av björn, lo och örn bär tillkommit emot befolkningens önskemål i berörda
trakter. Hos folk i andra delar av landet uppbäres fridlysningskravet
av ej så liten naturromantik för att icke säga naturlyrik. Ingen bestrider att
forstmästare Stig Wessléns björnfilmer äro underbara. Underbart och högst
intressant kan det ju också vara för någon turist eller jämförlig, som gör en
gästroll i fjälltrakterna, att lia strövat omkring i björnens rike. För befolkningen
däremot, som är nödgad alt sträva hårt för silt uppehälle i dessa
bygder, ställer sig saken helt annorlunda. Denna befolkning har endast obehagen
av grannskapet.
Man kan ej heller förringa den skadegörelse, sorn fridlysta rovdjur obestridligen
göra. Särskilt svåra i detta fallet äro björnen och lodjuret. Örnens
skadegörelse är nog minst från jordbruksbefolkningens synpunkt. Skadegörelsens
omfattning kail dock icke bedömas enbart nied ledning av de skadeersättningar,
som årligen utgå, utan är i verkligheten betydligt större. All
erfarenhet visar nämligen, att bevisföringen är så pass omständlig och dyrbar,
att den ofta icke är möjlig att förebringa. 1 samma män sorn rovdjuren
på grund av fridlysning öka i antal, blir också skadegörelsen större. Kampen
för tillvaron i fjällbygden är nog sträng förut, ulan att den också skall
behöva ytterligare skärpas genom en till synes hopplös kamp mot fridlysta
vilddjur.
20
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 47.
På sista tiden bär det officiellt erkänts, att rovdjursstocken ökat för mycket
i vissa trakter, varför ju också en decimering av beståndet medgivits.
Denna åtgärd är emellertid ingalunda tillfredsställande.
Trots att den som motsätter sig nuvarande fridlysningsbestämmelser kommer
att betraktas som djur- och naturfientlig är det dock nödvändigt att
framhålla, att rovdjursfridlysningen icke är önskvärd ur befolkningens synpunkt.
Man vill säkerligen icke påstå, att södra och mellersta Sverige blivit
fattigare genom att rovdjursplågan där försvunnit. Av litterära skildringar
från äldre tider, när rovdjuren strövade omkring i nämnda trakter och gjorde
dessa osäkra, framgår med all tydlighet att sällskapet icke var åtråvärt.
Syd- och Mellansveriges befolkning vill nog inte ha tillbaka den vildmarksromantik,
som följer av att björn lufsar kring gårdarna och att lo dödar lårhjordarna.
Med den utbredning av bebyggelsen som alltjämt fortgår i Norrlands
skogs- och fjälltrakter är det ej heller där något önskemål att behålla
rovdjuren. Vad beträffar lo förekommer den som bekant ej blott i fjälltrakterna
utan även i södra delarna av lappmarken, där förekomsten bl. a. förhindrar
en ekonomisk fårhållning, som åtminstone under nuvarande förhållanden
kunde vara ur landets synpunkt önskvärd.
Förvaltningsutskottet vitsordar, att ur jordbrukets synpunkt fortsatt fridlysning
av rovdjuren icke är önskvärd. Än mindre kan den vara önskvärd
ur renskötselns synpunkt. Förvaltningsutskottet nödgas fördenskull uttala
sig emot att Norrland skall betraktas såsom ett reservat för vissa fridlysta
rovdjur.
På grund av vad sålunda anförts anser förvaltningsutskottet sig böra tillstyrka
bifall till motionen.
Länsstyrelsen i Västerbottens län: Länsstyrelsen delar helt den av hushållningssällskapet
uttalade uppfattningen i frågan.
Frånsett det i och för sig anmärkningsvärda förhållandet att det är den i
flera avseenden sämst ställda befolkningen, som hårdast drabbas av verkningarna
av fridlysningen, bör den ekonomiska sidan av saken icke underskattas.
Allra minst under nu rådande kristid är det lämpligt att uppehålla
en fridlysning som hämmar och försvårar boskaps- och renskötseln.
Länsstyrelsen får på det livligaste tillstyrka bifall till motionen.
Lappfogdarna i Norrbottens län: Vid upprepade tillfällen har det från
lappväsendets sida framhållits, hurusom förekomsten av björn, lo och örn
i länets renbetestrakter sedan åtskilliga år tillbaka i oavbruten följd undergått
en märkbar stegring. Denna stegring bär väckt oro såväl hos lapparna
som ock hos den bofasta befolkning, som plägar lia kreatur å bete kring
lågfjällen och i det mera avlägsna skogslandet i övrigt. Så gott som vid varje
sammanträde, som lappfogdarna hålla med lapparna i länet, framföras klagomål
över de fridlysta rovdjurens härjningar. Statsverkets utgifter för skadorna
hava stigit till ej obetydliga belopp; dock torde den verkliga skadegörelsen vara
avsevärt större än vad som kan framgå av sagda utgiftsposter. I synnerhet
beträffande björnens härjningar på våren bland de nyfödda renkalvarna bär
man svårt att förebringa bevisning, tillräcklig för att kunna motivera ersättning
av statsmedel för de olika skadefallen. Men då lapparna esomoftast
märka hurusom den ena renkalven efter den andra försvinner och björn
bevisligen uppehåller sig å trakten, har man säkerligen goda skäl att anse
detta djur som skadegöraren. De skador som vållas av lo och örn kunna
lättare med vittnen fastställas, då vid sådana skadefall lämningar av de
dödade renarna .stanna på platsen. Björnen söker ofta släpa bort och dölja
sitt byte, eller ock — såsom i fråga om de späda vårkalvarna — förtär han
dem med hull och hår. — Det är ostridigt, att rennäringen lider skada genom
björn, lo och örn, och det är under sådana förhållanden ett viktigt eko
-
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 47.
21
nomiskt intresse att rovdjursstammen hålles nere vid rimlig storlek. För
lapparnas näring, som i många avseenden bedrives under svårigheter, borde
icke läggas onödiga och onyttiga hinder. Det nu gällande förbudet att döda
björn, lo och örn å kronomark måste ur lappväsendets synpunkt betraktas
som ett sådant.
Vi måste dock framhålla, att ett helt utrotande av de ifrågavarande djuren
knappast kan ligga i det allmännas intresse, och det vore måhända en
allt för långt gående ågärd att helt beröva dem det skydd, som innefattades
i den nu gällande lagstiftningen. Därest björn, lo och örn finge jagas och
dödas av varje jakträttsinnehavare, kunde beskattningen bliva så hård, att
djuren i fråga å vida trakter försvunne. En lämplig avjagning skulle däremot
kunna komma till stånd om de renskötande lapparna gåves rätt att å
sina renbetesmarker jaga och döda sådana rovdjur. Något jagande i stort från
lapparnas sida kan nian ej behöva räkna med; det kan nämligen sägas, att
de i allmänhet hava full sysselsättning med sitt arbete i renskötseln.
Vi önskade sålunda understryka nödvändigheten av att stammen av björn,
lo och örn nedskäres och få fördenskull förorda åtgärder i enlighet med det
i motionen anförda alternativet om tillerkännande av rätt för de renskötande
lapparna att jaga och döda björn, lo och örn inom sina renbetesområden.
Länsstyrelsen i Norrbottens län: Länsstyrelsens uppfattning i detta ämne
har tidigare i olika sammanhang blivit framförd, och länsstyrelsen har sedermera
endast blivit ytterligare befäst i denna sin inställning. De två senaste
gångerna framlades denna den 30 mars 1935 i yttrande över motionen
1:61 — som gick ut på bland annat att renskötande lapp utan inhämtande
av länsstyrelsens tillstånd skulle äga rätt att å annan kronomark än nationalpark
döda björn, som anfallit människa eller tamdjur — och den 28 november
1936 över 1936 års betänkande med förslag till nya jaktförfattningar.
Härvid har länsstyrelsen uttalat sig för en lättnad i fridlysningsbestämmelserna
för lapparnas del och till stöd härför framhållit bland annat, att
proceduren — som likväl bibehållits i 1938 års jaktstadga — för oskadliggörande
av viss hjörn ter sig åtskilligt verklighetsfrämmande, främst på
grund av de långa avstånden och dåliga förbindelserna mellan sökanden och
den tillståndsbeviljamie myndigheten, d. v. s. länsstyrelsen; nyttan för lapparna
av ett länsstyrelsens tillstånd, när det äntligen kommer, är alltså tämligen
illusorisk.
Vidare ansåg länsstyrelsen stadgandet i nuvarande 18 § jaktlagen om att
fälld björn tillfaller kronan i viss mån utgöra en garanti för att dödandet
skulle inskränka sig til! skadebjörnar, örn renskötande lapp gåves rätt att
döda björn. Lapparna torde nämligen säkerligen icke för nöjes skull komma
att idka björnjakt i sådan omfattning alt beståndet äventyrades, då de
icke få behålla jaktbytet.
Det förtjänar erinras att denna inställning till lapparnas rätt att fälla björn
icke varit främmande för Kungl. Majit, i det dåvarande jordbruksministern
för 1933 års riksdag beträffande jakt efter björn framlade en proposition av
enahanda innehåll, som nu av länsstyrelsen föreslås, vilken, elter tillstyrkan
av jordbruksutskottet, bifölls i andra kammaren men avslogs i första med
endast två rösters majoritet.
Beträffande lo och örn föreligger måhända för lapparnas personliga vidkommande
ej samma behov av fridlysningens upphävande, då dessa djur ju
endast undantagsvis anfalla människor och sålunda icke på samina sålt som
björnen framkalla känslor av otrygghet och obehag hos renvårdarna vid vaktandet
av renarna. Länsstyrelsen vill emellertid vitsorda lappfogdarnas uppgifter
örn det alltmer ökade ohägn, som åsamkas lapparna genom den ökade
spridningen av dessa djur och ilen därigenom ökade skadegörelsen. Det för
-
22
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 47.
tjänar nämnas, att endast för en vecka sedan åtta renkalvar dödats vid Nattberget
i närheten av Älvsbyn; saken är ännu under utredning, men det kan
redan nu anses säkert att lo varit framme.
Den ovan åberopade bestämmelsen i 18 § jaktlagen torde i fråga om lo
och örn vara ett tillräckligt skydd för att jakt ej kommer att ske annat än
i nödfall, örn lapparna gåves rätt att döda dem på renbeteslanden.
Under åberopande av vad länsstyrelsen tidigare och nu i denna sak anfört
och av lappfogdarnas yttrande får länsstyrelsen föreslå sådan ändring
i gällande bestämmelser, att renvårdande lapp må å sådan annan kronomark
än nationalpark, varest han enligt lagen om de svenska lapparnas rätt till
renbete i Sverige äger jaga, utan särskilt tillstånd döda björn, lo och örn.
Utskottet. Utskottet vill till en början erinra örn att björnen enligt gällande bestämmelser
är helt fridlyst endast på kronomark och nationalpark. På enskild
mark må björnen däremot dödas av jakträttsinnehavaren, men tillfaller det
dödade djuret kronan, därest ej Kungl. Maj:t annorledes förordnar.
Då utskottet vid 1938 års riksdag förklarade sig icke ha något att erinra
mot att de föreslagna bestämmelserna, som sammanhängde med fridlysningen
av björnen, finge inflyta i jaktstadgan, utgick utskottet från den utredning
angående björnstammens storlek, som vid denna tidpunkt förelåg. Av de
uppgifter som lämnats i förevarande motion och de däröver avgivna yttrandena
synes framgå, att björnens antal under senare år något ökat. Utredningen
i ärendet torde jämväl visa, att björnens skadegörelse på tamdjur
numera är av ingalunda oväsentlig betydelse. Förhållandena synas därför
utskottet vara något annorlunda nu än år 1938. Med anledning härav
ha i anslutning till vad som anförts i motionen och de däröver avgivna yttrandena
inom utskottet dryftats olika möjligheter för decimering av björnbeståndet.
Att i dylikt syfte helt upphäva den gällande fridlysningen finner
utskottet ur flera synpunkter vara en alltför radikal åtgärd, som skulle
kunna medföra att dessa djur inom en nära framtid helt utrotades, vilket
utskottet icke finner önskvärt.
Vidkommande det i motionen framställda alternativa yrkandet, att renskötande
lapp skulle tillerkännas rätt att döda alla de rovdjur som vore till
hinders för hans näring, vilket här torde böra upptagas till behandling endast
i vad det avser rätt att döda björn, lo och örn, vill utskottet till en början
erinra om, att en proposition rörande utvidgad rätt för lapp att utan särskilt
tillstånd döda björn tillstyrktes av utskottet vid 1933 års riksdag, men
att frågan därom förföll, då kamrarna stannade i olika beslut. Vid övervägande
av åtgärder på detta område bör dessutom enligt utskottets uppfattning
beaktas, att en sådan rätt för lapparna kunde innebära en orättvisa
mot den bofasta befolkningen, som enligt vad utredningen i ärendet giver
vid handen tillfogas icke oväsentliga skador av björn å sina djur.
Emellertid öppna gällande bestämmelser i ämnet möjlighet för Kungl.
Maj:t att i särskilda fall meddela tillstånd för länsstyrelse att anordna jakt
efter björn i ändamål att åvägabringa minskning av stammen. Dylika tillstånd
ha enligt vad utskottet inhämtat meddelats länsstyrelserna i Jämtlands,
Västerbottens och Norrbottens län, avseende tillhopa 25 björnar. En
-
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 47.
23
ligt vad som i ärendet upplysts ha dock dessa tillstånd icke kunnat i full utsträckning
utnyttjas beroende på svårigheter för de utsedda jägarna att påträffa
djuren. Utskottet anser därför önskvärt, att Kungl. Maj:t upptager till
övervägande olika möjligheter att göra berörda utgallring av björnstammen
mera effektiv, exempelvis genom att flera personer än hittills berättigas att
verkställa jakten, att tillstånd medgives till fällande av flera björnar än som
nu är fallet eller att andra lämpliga anordningar träffas. Genom ett dylikt
förfaringssätt synas motionärernas önskemål i viss mån kunna tillgodoses
utan ändring av gällande bestämmelser i ämnet.
Vad härefter angår lodjuret torde utredningen i ärendet visa, att skadorna
av detta djur under senaste tid varit stadda i ökning. Enligt gällande bestämmelser
finnas emellertid samma möjligheter för Kungl. Majit att medgiva
länsstyrelse tillstånd att anordna jakt efter detta djur för nedbringande
av stammen, som förut berörts beträffande björn. Utskottet har inhämtat,
att dylikt tillstånd meddelats till jakt efter 2 lodjur inom ett område bestående
av Sorsele socken i Västerbottens län och Arjeplogs socken i Norrbottens
län. Det torde enligt utskottets förmenande kunna övervägas, huruvida
icke tillstånd varom nu är fråga kunde meddelas i större utsträckning
än som hittills skett. Utskottet vill därför framhålla önskvärdheten av att
Kungl. Majit har sin uppmärksamhet riktad på ifrågavarande spörsmål och,
därest skadorna av lodjur visa tendens att i avsevärdare mån öka, utan dröjsmål
vidtager de åtgärder till nedbringande av lodjursstammen, som må anses
erforderliga.
Vad slutligen angår örnen synas skadorna av nämnda djur enligt utredningen
i ärendet knappast vara av större omfattning. Skulle skadorna emellertid
å någon trakt bliva avsevärda, kan jakträttsinnehavaren enligt gällande
bestämmelser erhålla Kungl. Majits tillstånd att döda det antal dylika
djur, som för sådant ändamål prövas nödigt.
Under åberopande av det anförda får utskottet hemställa,
att riksdagen i anledning av motionen lii 12 må i skrivelse
till Kungl. Majit anhålla, att Kungl. Majit ville taga
under övervägande lämpligheten av visst nedbringande av
stammen av björn och lo å kronans marker samt vidtaga de
åtgärder, som med anledning därav kunna ifrågakomma.
Stockholm den 16 maj 1941.
På jordbruksutskottets vägnar:
L. TJÄLLGREN.
24
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 47.
Vid detta ärendes slutbehandling hava närvarit:
från första kammaren: herrar Tjällgren, Carl Eriksson, Granath, Gabrielsson, Mannerskantz,
von Stockenström, Nils Olsson och Svedberg samt
från andra kammaren: herrar Andersson i Löbbo, Andersson i Tungelsta, Carlström,
Mäler, Liedberg, Andersson i Surahammar, Gustafson i Dädesjö och Pettersson i Dahl.
Reservation
av herrar Andersson i Tungelsta och Liedberg.
417807. Stockholm, Isaac Marcus Boktryckeri-Aktiebolag, 1941.