44

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 44.

Nr 44.

Ankom till riksdagens kansli den 9 maj 1941 kl. 10 f. m.

Utlåtande i anledning av väckt motion om avhjälpande av förefintliga
olägenheter vid besiktning av älgkött.

(2:a avd.)

I en inom första kammaren väckt, till jordbruksutskottet hänvisad motion,
nr 8, av friherre Beck-Friis har hemställts, att riksdagen ville i skrivelse till
Kungl. Majit anhålla, att Kungl. Majit måtte utfärda erforderliga administrativa
föreskrifter så att de nu förefintliga olägenheterna vid besiktning av älgkött
måtte avhjälpas.

Gällande bestämmelser angående köttbesiktning finnas upptagna i lagen
den 11 maj 1934 (nr 140) angående köttbesiktning och slakthus. Köttbesiktningstvång
innebär enligt 2 § 1 mom. i nyssnämnda lag förbud att inom visst
område till salu hålla eller utbjuda till människoföda avsett färskt kött av
nötkreatur, får, get, svin eller häst eller använda dylikt kött för beredning av
föda för utspisning å offentligt spisningsställe eller av vara, avsedd till försäljning
till människoföda, eller förvara sådant kött å allmän saluplats, i
salubod med därmed i omedelbart samband varande lagerrum, å offentligt
spisningsställe eller i lokal för tillverkning till avsalu av matvaror, därest
köttet icke godkänts vid besiktning enligt lagens föreskrifter. Inom område,
där köttbesiktningstvång gäller, må icke heller till människoföda avsett salt,
rökt eller torkat kött av förutnämnda djur eller annan till människoföda avsedd
vara, beredd av kött av sådant djur, saluhållas, utbjudas, användas eller
förvaras på sätt nyss nämnts, med mindre köttet blivit i färskt tillstånd godkänt
vid besiktning, som anställts enligt lagens föreskrifter. Till kött räknas
i ifrågavarande lag icke allenast kött i vanlig bemärkelse utan även blod samt
andra till människoföda brukliga delar av djur.

Obligatoriskt gäller köttbesiktningstvång, såvida ej Kungl. Maj:t annorlunda
förordnar, för varje stad och annat samhälle, där hälsovårdsstadgans
föreskrifter rörande stad i tillämpliga delar gälla, med ett invånarantal av
4,000 eller däröver. För stad eller samhälle med lägre invånarantal, för kommun,
där hälsovårdsstadgans föreskrifter rörande landet gälla, eller för visst
område av sådant samhälle eller sådan kommun må köttbesiktningstvång
stadgas av länsstyrelsen efter framställning av stadsfullmäktige eller däremot
svarande myndighet.

I 6 § 1 mom. föreskrives, att färskt kött, som vid besiktning enligt lagen
finnes vara till människoföda tjänligt, skall i den utsträckning Kungl. Majit

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 44.

45

bestämmer genom stämpling eller märkning betecknas såsom godkänt. Enahanda
förfarande skall iakttagas beträffande salt, rökt eller torkat kött, vilket
i färskt tillstånd godkänts vid besiktning, ävensom beträffande annan vara,
beredd av sålunda godkänt kött. Därest vid besiktning påträffas kött, som
först efter särskild behandling kan godkännas, skall köttet enligt föreskrifterna
i 6 § 2 morn., innan stämpling eller märkning äger rum, undergå sådan
behandling. Färskt kött, som blivit vid besiktning godkänt, må utan ytterligare
besiktning saluhållas, utbjudas, användas eller förvaras inom annat
område med köttbesiktningstvång, allenast om besiktningen skett vid slakt i
offentligt slakthus eller eljest med tillämpning av enahanda föreskrifter, som
gälla angående besiktning för nämnda område. Någon motsvarande begränsning
gäller dock icke i fråga örn salt, rökt eller torkat kött, vilket i färskt tillstånd
godkänts, eller vara, beredd av sådant kött. Därest vid besiktning kött
befinnes vara till människoföda otjänligt, skall detsamma utan kostnad för
köttets ägare genom vederbörande besiktningsveterinärs försorg och under
hans kontroll användas till tekniskt bruk eller, där så ej kan ske, på annat
sätt oskadliggöras.

1 8 § 1 mom. i ifrågavarande lag stadgas, att för köttbesiktning samt för
sådan behandling av kött som omförmäles i 6 § 2 mom. äger samhället eller
kommunen uppbära avgifter enligt taxa, som fastställes av Kungl. Majit. Förslag
till dylik taxa skall avgivas av hälsovårdsnämnden eller särskild myndighet,
under vars inseende köttbesiktningen är ställd, efter hörande av hushållningssällskapets
förvaltningsutskott.

I lagen finnas vidare vissa straffbestämmelser upptagna.

Vissa tillämpningsföreskrifter ha i anslutning till lagen utfärdats av Kungl.
Majit i kungörelserna den 30 november 1934 (nr 558) örn besiktning och
stämpling av kött m. m. enligt nämnda lag, (nr 559) angående kontrollslakterier,
(nr 560) angående under offentlig kontroll ställda charkuterifabriker
samt (nr 561) angående kontroll vid införsel av köttvaror till område med
köttbesiktningstvång.

I 3 § kungörelsen nr 558 finnas upptagna föreskrifter rörande organtvång,
vilka innebära att, där Kungl. Majit efter framställning av stadsfullmäktige
eller däremot svarande myndighet så förordnat, färskt kött i vanlig bemärkelse
i regel skall vid föreläggande till besiktning vara naturligt förenat med
lungor, hjärta och lever samt i fråga om svin även med huvud.

Enligt förordningen den 11 maj 1934 (nr 141) angående förbud mot viss
stämpling eller märkning av kött och köttvara må kött av nötkreatur, får, get,
svin eller häst eller av sådant kött beredd vara icke, därest varan är avsedd
för försäljning inom riket och densamma ej enligt lagen angående köttbesiktning
och slakthus är av beskaffenhet att få saluföras inom område med köttbesiktningstvång,
förses med stämpel eller märke, som genom färg eller utseende
i övrigt föranleder, att förväxling lätt kan äga rum med sådan stämpel
eller sådant märke, som enligt av Kungl. Majit meddelade föreskrifter utmärka
vara beträffande vilken dylikt saluhållande må äga nini.

Enligt förordningen den 31 augusti 1940 (nr 796) skall vad i ovanberörda

46

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 44.

lag angående köttbesiktning och slakthus stadgas i fråga om kött av nötkreatur,
får, get, svin eller häst eller varor beredda av kött av sådant djur
inom område, där köttbesiktningstvång gäller, lia avseende jämväl å kött av
älg eller varor av älgkött.

Genom två särskilda kungörelser samma dag (nr 797 och 798) bär vidare
föreskrivits, genom kungörelsen nr 797 att vad i nyssnämnda förordning den
11 maj 1934 (nr 141) angående förbud mot viss stämpling eller märkning
av kött och köttvara stadgas skall äga tillämpning i fråga om älgkött oller
av sådant kött beredd vara samt genom kungörelsen nr 798 att vad i förenämnda
kungörelser den 30 november 1934, nr 558, örn besiktning och stämpling
av kött m. m. enligt lagen angående köttbesiktning och slakthus, nr 560,
angående under offentlig kontroll ställda charkuterifabriker samt, nr 561,
angående kontroll vid införsel av köttvaror till område nied köttbesiktningstvång
föreskrives i fråga om kött av storboskap eller häst eller därav beredda
köttvaror skall — med vissa undantag -— gälla jämväl beträffande kött av
älg eller varor beredda av älgkött.

Slutligen har medicinalstyrelsen i kungörelse den 31 augusti 1940 (Ser. B.
nr 59) förordnat, att vad styrelsen föreskrivit i fråga om besiktning och
stämpling av kött av storboskap skall i tillämpliga delar gälla även beträffande
kött av älg.

I motionen framhålles i huvudsak följande:

Skälen för införande av besiktningstvång även för älgkött torde främst
hava varit, att en stor del av det saluförda älgköttet genom dålig skjutning
eller felaktig behandling vid uppslaktningen varit mindervärdig som människoföda.
Även synes en viss önskan förefunnits hösten 1940 att genom köttbesiktningstvång
begränsa tillförseln av älgkött, vilken begränsning då var att
eftersträva, enär marknaden till följd av de omfattande nedslaktningarna av
storboskap var tyngd av ett visst överskott av kött. Detta senare skäl torde
väl numera knappast vara gällande. Det torde väl tvärtom bliva så, att tillförseln
av färskt kött åtminstone under de närmaste åren kommer att bliva
utomordentligt ringa.

Det har visat sig i praktiken, att den nya förordningen örn besiktning av
älgkött vållat såväl det allmänna som den enskilde vissa olägenheter, icke
minst i ekonomiskt avseende.

Bestämmelsen örn att ägaren av älgköttet skall vara skyldig att omedelbart
efter besiktningen göra anmälan, därest han icke åtnöjes med besiktningsveterinärens
åtgärd eller beslut, är i praktiken svår att uppfylla. Köttet sändes
ju oftast med slakteriföreningars eller andra lastbilar, och ägaren av
köttet följer väl som regel ej själv med på lastbilen den 10 eller 20 mil långa
vägen, som det kan erfordras köra för att komma fram och åter till köttbesiktningsbyråerna.
I Norrland kunna ju avstånden bli ännu längre.

Vidare borde ägaren av köttet lia rätt att, örn han så önskar, återfå även
det kasserade köttet för att av honom användas till andra ändamål än till försäljning
som människoföda (t. ex. hund- eller rävföda). Så är nu icke fallet.

I medicinalstyrelsens kungörelse av den 31 augusti 1940 (nr 59) förordnas,
att föreskrifterna om besiktning, bedömning och stämpling av kött av storboskap
skall i tillämpliga delar gälla även i fråga örn kött av älg. Orden »i
tillämpliga delar» giva alltför mycket spelrum för godtycke. Då t. ex. abnorm
lukt enligt gällande bestämmelser är kassationsanledning, kan ju en besiktningsveterinär,
som är van vid kött av tamboskap, finna lukten av älgkött

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 44.

47

abnorm bara därför att det luktar vilt. I detta sammanhang bör framhållas
såsom anmärkningsvärt, att från sakkunnigt veterinärt håll framförts den
uppfattningen, att förändringar i muskulaturen å älgkött till följd av en för
stark kraftanspänning (t. ex. vid jakt) kan göra köttet otjänligt till människoföda.

Önskvärt vore även, att sådana bestämmelser utfärdas, att de med anledning
av skottskadorna nödvändiga upprensningarna vid besiktningen företagas
så varsamt, att saluvärdet av det godkända köttet ej äventyras. Det har
nämligen förra hösten hänt, att älgkött vid köttbesiktningsbyrå undergått
sådan behandling, att saluvärdet å ett stort parti godkänt kött i huvudsak
varit borta. Å det kasserade köttet har vid samma tillfälle hällts fotogen för
att »oskadliggöra» detsamma. Även i vårt land befinner sig väl folkförsörjningen
numera i ett sådant läge, att ingenting, som kan användas till människoföda
eller på annat sätt kan tillgodogöras, får förfaras.

En av de mest önskvärda ändringarna i tillämpningsbestämmelserna för
besiktning av älgkött synes f. n. vara, att distriktsveterinär får möjlighet att
besiktiga det älgköft, som skall försäljas i hemorten, åtminstone i de fall, då
distriktsveterinär har genomgått kurs i köttbesiktning. Härigenom skulle
flera olägenheter avhjälpas samtidigt som onödiga transporter och därmed
förenade kostnader kunde undvikas.

Skulle erforderliga ändringar i nu gällande bestämmelser för besiktning av
älgkött icke komma till stånd, kan man befara, att det förtjänstfulla arbete,
som landets slakteriföreningar nedlagt för att få så många kommuner som
möjligt att införa köttbesiktningstvång, skall gå till spillo.

Utskottet har i vederbörlig ordning begärt yttrande över motionen från
medicinalstyrelsen. Därjämte ha yttranden över motionen inkommit från
Svenska jägareförbundet och Sveriges slakteriförbund, förening u. p. a., vilka
av utskottet bereus tillfälle därtill.

Medicinalstyrelsen har i sitt yttrande anfört i huvudsak följande:

Den erfarenhet, som under hösten 1940 vunnits, torde få anses ha givit
vid handen, att en viss uppmjukning av nu gällande bestämmelser i fråga
om besiktning av älgkött bör komma till stånd för att desamma icke skola
medföra alltför stora olägenheter för köttägarna.

Då styrelsen erhöll kännedom örn förefintligheten av olägenheter i samband
med besiktningen av älgkött under fjolårets älgjaktsäsong, föranstaltade
styrelsen örn en utredning i syfte att omedelbart erhålla kännedom dels
örn det antal älgkött, som varit föremål för besiktning, och dels örn mängden
av det kött, som vid besiktningen kasserats såsom otjänligt till människoföda,
samt om orsaken till de skedda kassationerna. Därjämte satte sig
styrelsen i förbindelse med representanter för Svenska jägarförbundet för
att erhålla kännedom örn de olägenheter i ifrågavarande hänseende, varther
klagomål framförts till förbundet. Dels under hand och dels i en den
24 januari 1941 dagtecknad skrivelse har jägarförbundet framfört sina
önskningar i och för avhjälpande av de olägenheter, som anses vidlåda
tillämpningen av nu gällande bestämmelser örn besiktning av älgkött.

Den bestämmelse i slakthuslagen, som föranlett de största olägenheterna
för köttägarna, torde lia varit bestämmelsen i 5 § i lagen, att köttet vid
besiktningen skall föreligga i minst halv kropp, som dock må vara delad i
fram- oell bakdelspart. I fall då avståndet från den plats där älgen skjutits
till väg användbar för köttets vidaretransport per fordon är mera betydande,
såsom fallet mångenstädes är till exempel i Norrland, lär det ofta
icke finnas annan möjlighet för köttets förande från skjutplats^ lill vägen

48

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 44.

än att bära detsamma. Örn det i sådana fall är fråga om en större älg med
en slaktvikt av bortåt 200 kilogram, skulle man sålunda bliva tvungen att
bära köttstycken med en vikt av 50 kilogram eller mera lång väg. Då sådana
sjukdomar, som i fråga om våra husdjur föranlett intagande i 5 § slakthuslagen
av bestämmelse örn att köttet skall vid besiktning företes i minst halv
kropp, sannolikt äro sällsynta hos älg, torde man utan mera avsevärd olägenhet
kunna medgiva att älgköttet vid besiktning får föreligga i minst
fjärdedels kropp (för närvarande halv kropp), vilken även må kunna vara
delad i tvenne stycken, under förutsättning att dessa äro märkta på sådant
sätt att samhörigheten kan konstateras.

Skulle det någon gång inträffa att njurarna horttagits i samband med
skottskadors bortrensande, möter icke binder för medicinalstyrelsen att medgiva
vederbörande veterinär rätt att likväl besiktiga köttet och efter dess
godkännande förse det med föreskrivna kontrollstämplar.

Enligt vad som meddelats styrelsen lär det ha förekommit att skottskadade
delar av älgkött till billigt pris försålts till personal tillhörig den gård,
å vars ägor älgen skjutits. Dessa skottskadade delar hava då omedelbart
vid uppslaktningen bortskurits från älgköttet, varefter desamma så gott sig
göra låtit befriats från blodinfiltrationer. Därest de skottskadade köttdelarna
snarast möjligt och helst omedelbart efter denna »rengöring» kokas,
stekas eller saltas, torde hinder för deras användande till människoföda
icke behöva föreligga, såframt icke i delarna eller i älgkroppen i övrigt
förefinnas andra förändringar än skottskador, vilka göra köttet olämpligt
till föda ät människor. Nu gällande lagbestämmelser medgiva dock icke att
inom område med köttbesiktningstvång nämnda skottskadade delar av en
gårdsinnehavare försäljas till gården underlydande personal, och icke heller
är det tillåtet att älgköttet i övrigt säljes inom område där köttbesiktningstvång
är gällande utan ali dessförinnan hava godkänts vid vederbörlig veterinärbesiktning
(slakthuslagen 2 § 1 morn.).

Enligt styrelsens mening torde utan avsevärd olägenhet tillstånd kunna
lämnas därtill att ägare eller innehavare av gård respektive innehavare av
jakträtt å gård inom område med köttbesiktningstvång må — utan hinder av
bestämmelserna i 2 § 1 mom. slakthuslagen — å gården för avhämtning men
icke utanför dess område försälja kött efter älg, som skjutits å gårdens jaktmarker.
Försäljning och utbjudande av det obesiktigade köttet utanför
gårdsområdet ävensom sådant kötts användande för beredning av köttvara,
avsedd till försäljning inom köttbesiktningstvångsområde, skulle däremot
alltjämt vara förbjuden.

I förevarande motion framhålles, att »bestämmelsen örn att ägaren av
älgköttet skall vara skyldig att omedelbart efter besiktningen göra anmälan,
därest han icke åtnöjes med besiktningsveterinärens åtgärd eller beslut»
är i praktiken svår att uppfylla. Slakthuslagen 7 § föreskriver visserligen icke
att besvär över besiktningsveterinärens beslut skall avgivas omedelbart vid
besiktningstillfället utan angiver i stället en tid av tio dygn, inom vilken
eventuella besvär skola vara ingivna till vederbörande länsstyrelse. Om emellertid
klagan avser en enligt klagandens mening alltför sträng bedömning av
köttet, skall ägaren av köttet — därest lian önskar skriftligt bevis örn beslagsorsaken
— göra anmälan till veterinären omedelbart vid besiktningstillfället.
Denna bestämmelse, som funnits i samma form alltsedan den första
slakthuslagens tillkomst år 1897. torde lia fastställts icke minst i köttägarens
intresse. Därest efter anförande av besvär en förnyad besiktning
av köttet skall äga runi, torde det nämligen vara önskvärt att denna besiktning
verkställes så snart som möjligt efter den första besiktningen i

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 44.

49

syfte att förhindra köttets förstörande genom olämplig förvaring eller förskämning.
Några klagomål över svårigheter med tillämpningen av det nu
föreskrivna förfaringssättet vid anförande av besvär över besiktningsveterinärs
beslut hava under de senaste 25 åren icke förr än nu framförts till
medicinalstyrelsen. Även i det i motionen omnämnda fallet torde olägenhet
icke ha förorsakats av själva bestämmelsen örn klagomålsförfarandet. Klaganden
vände sig nämligen till medicinalstyrelsen med underhandsförfrågan
angående tillvägagångssättet vid besvärs anförande, varvid styrelsen
omedelbart i telegram till vederbörande besiktningsveterinär anmodade denne
tillse att oskadliggörandet av det kasserade älgköttet skulle uppskjutas
i avvaktan på ny besiktning i anledning av anförda besvär. Att det kasserade
köttet vid den sedermera företagna ombesiktningen visade sig vara begjutet
med fotogen är beklagligt, då kanske därigenom värdet och tillförlitligheten
av den nya besiktningen delvis äventyrades. Sådan fotogenbegjutning,
vilken i förevarande fall skett helt och hållet på enskilt initiativ,
alldenstund dylik begjutning icke är påbjuden i någon allmängiltig föreskrift,
bör givetvis icke få äga rum i sådana fall, då frågan är om besvär
över verkställd besiktning.

Emot det i motionen uttalade önskemålet att medgivande skulle kunna
lämnas därtill att älgkött skulle få undergå föreskriven besiktning utan hinder
av att skottskadade delar borttagits dessförinnan har styrelsen intet att
erinra. Med hänsyn till arten av de sjukliga förändringar, som torde förekomma
hos älgkött, torde dylikt borttagande knappast behöva medföra avsevärda
olägenheter vid köttets bedömande med avseende på dess tjänlighet till människoföda.
Däremot kan det i stället tänkas medföra viss fördel för beskaffenheten
av köttet i övrigt. Om jakten, såsom fallet var under hösten 1940,
infaller vid jämförelsevis varm väderlek, angripas de blodinfiltrerade skottskadade
delarna av köttet lätt av förskämning, som sedan snart nog kan sprida
sig till övriga delar av köttet. Genom medgivande för köttägaren att själv
borttaga skottskadade delar av älgköttet före dess inlämnande till besiktning
skulle vinnas även den fördelen att köttägaren i viss omfattning själv bleve
ansvarig för det sätt, varpå avlägsnandet av de skottskadade delarna ägt
ruin och sålunda besiktningsveterinären och dennes biträden i mindre mån
utsättas för klander för ovarsamhet vid köttets upprensning.

I syfte att förebygga ovarsamhet från besiktningsveterinärernas sida har
styrelsen i cirkulärskrivelse till besiktningsveterinärer vid den offentliga köttkontrollen
fäst uppmärksamheten på vikten därav att upprensningen av älgkött
sker med största möjliga aktsamhet.

Örn styrelsen sålunda icke har något att erinra emot att ägaren av älgköttet
själv får avlägsna skottskadade delar före köttets avlämnande till besiktning,
anser sig styrelsen däremot icke kunna förorda att vid besiktning kasserat
älgkött skulle få utlämnas till användande till djurföda under andra
villkor än de som gälla beträffande kasserat kött av andra djur. I och med
att köttet kasserats vid den offentliga köttkontrollen, måste denna anses
ha övertagit ansvaret för att det kasserade köttet icke användes på obehörigt
sätt. litt dylikt återlämnande lill ägaren av kasserat älgkött torde icke
bliva erforderligt från köttägarens sida, därest å ena sidan skottskadade delar
få avlägsnas före besiktningen och å andra sidan medgivande lämnas
gårdsinnehavare att å gården försälja kött efter älg, som skjutits å gårdens
jaklmarker.

Vidkommande det i såväl motionen som av jägareförbundet berörda förhållandet
örn rätt för annan legitimerad veterinär än av medicinalstyrelsen
förordnad besiktningsveterinär vid offentligt slakthus, kontrollslakteri eller
köttbesiktningsbyrå att verkställa sådan besiktning oell stämpling av älg Bihang

till riksdagens protokoll lott. 10 sunil. Nr 37—16. 4

50

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 44.

kött, som gör köttets försäljning i område med köttbesiktningstvång tillåten,
torde dylikt utsträckande av besiktningsmöjligheten icke vara erforderligt,
därest ovan omnämnda medgivanden genomföras, nämligen dels om skottskadors
avlägsnande före besiktningen, dels om rätt att vid besiktning förete
kött i fjärdedels kropp — under vissa förutsättningar delad i tvenne delar —
och dels örn rätt för gårdsinnehavare att å gården försälja kött efter älg, som
skjutits å egendomens jaktområde. Ett liknande förfarande har styrelsen
visserligen tänkt sig komma till användning vid besiktning av renkött i vissa
fall, därest renköttet inryckes under slakthuslagens bestämmelser. Härvid
är dock att märka att detta förfarande skulle komma till användning å platser,
där slakt av en större mängd djur äger rum vid samma tillfälle, varvid
besiktningen skulle utföras utav en av medicinalstyrelsen därtill särskilt förordnad
veterinär. Denne skulle sålunda komma att vid besiktningen handla
under tjänsteansvar. Skulle däremot varje veterinär, som erhållit kompetens
som köttbesiktningsveterinär — oberoende av för huru lång tid tillbaka
kompetensen förvärvats — erhålla rätt att utan vidare besiktiga älgkött och
förse det med de för den offentliga köttkontrollen föreskrivna stämplarna,
torde risk föreligga att man snart nog komme tillbaka till samma förhållanden,
som föranledde utfärdandet av förordningen den 11 maj 1934 (nr 141)
angående förbud mot viss stämpling eller märkning av kött och köttvara.
Följden skulle säkerligen bliva den att vederbörande älgköttsägare vände sig
till den veterinär, som visade sig mindre nogräknad med besiktningen och
bedömningen av köttet. Härigenom uppstår risk icke endast för att avsikten
med älgköttets besiktning förfelas utan även att förtroendet för den offentliga
köttkontrollens tillförlighet äventyras.

Efter en närmare redogörelse för de kvantiteter älgkött, som besiktigats
under hösten 1940 ävensom de bedömningsregler som därvid kommo till användning,
har medicinalstyrelsen vidare anfört följande:

Att märka är att de regler för bedömning av älgkött, för vilka nyss redogjorts,
äro gällande för kött av samtliga slag av slaktdjur. Det torde därför
enligt styrelsens mening vara självklart att den besiktningsveterinär, som -—
något som väl knappast torde ha inträffat — förklarar älgkött kasserat på
grund av abnorm lukt, då det i verkligheten endast rört sig om älgköttets
egen specifika lukt, gör sig skyldig till felaktigt förfarande i tjänsten. Med
abnorm lukt i köttet kan nämligen icke avses annan lukt än sådan, som avviker
från den för köttslaget i fråga karakteristiska lukten.

Då en älg under längre tid drivits mycket hårt och i synnerhet om djuret
till följd av förutgången skadskjutning fått sina krafter nedsatta, torde det
icke få anses uteslutet att man vid besiktningen av älgens kött kan påträffa
förändringar i vävnaderna av enahanda art som i kött av våra vanliga slaktdjur
(vanligen nötkreatur), som råkat fastna i en bergsskreva eller fallit i
ett större dike och fått kvarbliva där under längre tid utan att kunna frigöra
sig. Under djurets ansträngningar att göra sig fritt kan då muskulaturen
bliva höggradigt seröst genomfuktad (ödematös) och intermuskulära serösa
utgjutningar uppkomma, varigenom köttet erhåller ett från det normala avvikande,
oaptitligt utseende, som någon gång kan vara så höggradigt att
köttet icke kan frigivas för konsumtionsändamål, i synnerhet som härvid
föreligger risk för djupförskämning till följd av spridandet av tarmbakterier
till kroppsmuskulaturen, därest uppslagning av djuret blivit fördröjd. Härav
torde framgå att det ingalunda kan vara något anmärkningsvärt, då från
veterinärt håll framhållits möjligheten av att en alltför stark kraftansträngning
hos algén till exempel vid långvarig, mycket hård drevjakt kan göra
köttet otjänligt till människoföda, även om sådana fall torde vara sällsynta.

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 44.

51

Svenska jägareförbundet har i sitt yttrande tillstyrkt bifall till motionen
och anfört i huvudsak följande:

De bestämmelser örn besiktning av älgkött, som under sistlidna året utfärdades,
visade sig vid tillämpning under höstens älgjakt ej fylla sitt syfte.
Från många håll i riket hava sålunda klagomål framförts rörande de svårigheter,
som vore förbundna med att inom rimlig tid forsla köttet till besiktningsplatsen,
samt örn ojämnheter i besiktningsmännens bedömning.

1 anledning härav hava överläggningar ägt rum mellan medicinalstyrelsen
och förbundet, varvid närmare diskuterats möjligheterna för undanröjandet
av de olägenheter, som licenstvånget medförde. Förbundet har även i skrivelse
till medicinalstyrelsen anhållit, att styrelsen ville dels lämna besiktningsmännen
tillämpningsföreskrifter rörande nämnda bestämmelser i syfte
att åstadkomma en mera likformig och rättvis bedömning, dels medgiva att
den som till besiktning inlämnade älgkött skulle äga rätt att dessförinnan
bortskära och behålla skottskadade delar, dels ock meddela alla veterinärer,
som genomgått kurs i köttbesiktning, befogenhet att verkställa besiktning av
älgkött.

I sitt yttrande över motionen har medicinalstyrelsen upptagit förbundets
förslag i fråga om tillstånd att före besiktning bortskära och behålla skottskadade
delar. Styrelsen har även föreslagit dels att till besiktning skulle få inlämnas
fjärdedels kropp, som även skulle få vara delad i två stycken, dels
att gårdsinnehavare skulle äga rätt att utan besiktning å gården försälja kött
av älg, som fällts å gårdens jaktområde. Enligt förbundets mening skulle ett
genomförande av medicinalstyrelsens förslag avhjälpa en del av de olägenheter,
som för närvarande vidlåda bestämmelserna örn besiktning av älgkött.

1 fråga om förbundets önskemål om befogenhet för alla veterinärer, som
genomgått kurs i köttbesiktning, att verkställa besiktning av älgkött har medicinalstyrelsen
på anförda skäl ställt sig avvisande. Med hänsyn till de svårigheter
och kostnader, som äro förbundna med transport av älgkött, ofta
långa vägar, till besiktningsplats — vilka svårigheter under närmaste tiden
snarare torde komma att ökas än minskas — vore det emellertid av största
värde om någon utväg kunde finnas för anordnande av flera besiktningsplatser,
vilket förbundet åsyftat med sitt förslag örn utvidgad rätt för veterinärerna
att verkställa sådan besiktning.

Förbundet får hemställa, att ovan framförda synpunkter måtte i möjligaste
mån beaktas vid utarbetande av de föreskrifter motionären föreslagit.

Sveriges slakteriförbund har såsom sin mening framhållit, att besiktningstvånget
för älgkött borde bibehållas och att i motionen påtalade olägenheter
skulle bortfalla, därest mera utförliga föreskrifter för besiktning av dylikt
kött utarbetades. I övrigt har förbundet anfört följande:

Det kan givetvis ej undvikas att en del älgkött blir utsatt för avsevärda
skottskador och att köttet omkring dessa skador är otjänligt till människoföda
på grund av blodutgjutningar och infektion. Detta bör dock ej föranleda
att det bortrensade köttet förstöres ytterligare, då det är användbart
som föda åt exempelvis höns, hundar och rävar. Att destruera dylik fettfattig
vara till köttmjöl torde icke täcka kostnaderna. Dylikt kött bör därför
såvitt möjligt användas lill djurföda. Enligt slakteriförbundets uppfattning
löses frågan bäst genom atl medicinalstyrelsen anmodas alt utarbeta
särskilda föreskrifter att tillämpas vid besiktning av älgkött, varvid i niotio -

52

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 44.

Utskottet.

nen framförda olägenheter vid själva besiktningsförfarandet så långt möjligt
böra beaktas.

Inom slakteriorganisationen hade man tidigare tråkiga erfarenheter i fråga
om uppslaktning, behandling och därmed sammanhängande hållbarhet av
älgkött. Av denna anledning tillämpas inom organisationerna sedan ett pär
år tillbaka vissa bestämmelser beträffande klassificering av prima älgkött och
har man härvid uppdelat köttet i tre kvalitetsklasser efter samma grunder,
som äro avgörande för handelsvärdet på annat nötkött.

Enligt förbundets uppfattning torde bestämmelserna örn besiktningstvång
på älgkött få till följd, att detta kött kommer upp i bättre pris i förhållande
till nötkött, än som tidigare varit fallet. Under den tid älgkött försålts under
1939 och 1940 voro priserna på detsamma följande:

1 9

3 9

I

9 4 0

Kl. I

Kl. II

Kl. I

Kl. II

Älgkött.......

...... 1.35

1.25

1.40

1.30

Kokött......

...... 1.30

1.21

1.30

1.18

Ovanstående siffror visa, att priset på älgkött i förhållande till priset på
nötkött varit något gynnsammare under 1940 än under 1939. Huruvida detta
beror på besiktningsförfarandet är ovisst.

Enligt beslut av 1940 års urtima riksdag utfärdades den 31 augusti 1940
bestämmelser innebärande att vad som i lagen den 11 maj 1934 angående
köttbesiktning och slakthus med flera därmed sammanhängande författningar
stadgas i fråga om kött av nötkreatur, får, get, svin eller häst eller
varor beredda av dylikt kött inom område, där köttbesiktning gäller, skulle
ha avseende jämväl å kött av älg eller varor av älgkött. Särskilt i de fall
älgar fällts på platser belägna på längre avstånd från närmaste köttbesiktningsbyrå,
visade sig enligt motionärens uppfattning tillämpningen av berörda
bestämmelser vid älgjakten under hösten 1940 medföra betydande olägenheter
för ägarna till älgköttet. Motionärens uppfattning i förevarande avseende
delas i viss omfattning av medicinalstyrelsen, som därjämte även
framhåller att en viss uppmjukning av bestämmelserna synes kunna ske
utan att syftet med desamma därigenom äventyras.

Jämväl utskottet är av den meningen, att en ändring av gällande bestämmelser
rörande besiktning av älgkött och därmed sammanhängande frågor
i syfte att åstadkomma vissa lättnader vid besiktningen är av behovet påkallad.
I den mån dylika lättnader icke kunna meddelas av Kungl. Maj:t i
administrativ väg, synes därför utskottet lämpligt att förslag till förändrade
bestämmelser i ämnet — eventuellt efter den närmare utredning i frågan som
må befinnas påkallad — av Kungl. Majit framläggas. De åtgärder som sålunda
övervägas torde böra vidtagas i sådan tid, att bestämmelserna kunna
vinna tillämpning vid älgjakten under instundande höst. Vid berörda utredning
bör beaktas vad som i motionen och de däröver avgivna yttrandena
anförts.

Under åberopande av det anförda hemställer utskottet,

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 44. oå

att riksdagen i anledning av motionen I: 8 må i skrivelse
till Kungl. Majit anhålla, att Kungl. Majit ville utfärda erforderliga
föreskrifter till avhjälpande av nuvarande olägenheter
vid besiktning av älgkött, ävensom — efter den närmare
utredning i frågan som må anses nödig — vidtaga de
ytterligare åtgärder i ärendet, vilka kunna befinnas påkallade.

Stockholm den 6 maj 1941.

På jordbruksutskottets vägnar:

L. TJÄLLGREN.

Vid detta ärendes slutbehandling hava närvarit:

från första kammaren: herrar Tjällgren, Carl Eriksson, Granath, Gabrielsson, von
Stockenström, Anderberg, friherre Beck-Friis och Svedberg; samt

från andra kammaren: herrar Andersson i Löbbo, Andersson i Tungelsta, Ericsson i
Sörsjön, Carlström, Mäler, Liedberg, Andersson i Surahammar och Pettersson i Dahl.